Kiingl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 (Proposition 1968:143 - höst)

Kiingl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Nr 143

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om
bankrörelse, m. in.; given Stockholms slott den 18
oktober 1968.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen
att anta härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse,

2) lag angående ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker,

3) lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 3 juni 1955 (nr 417) angående
införande av nya lagen om sparbanker,

4) lag angående ändring i lagen den 15 juni 1934 (nr 300) om sparbankernas
säkerhetskassa,

5) lag angående ändring i lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om jordbrukskasserörelsen,

6) lag angående ändrad lydelse av 33 § lagen den 27 mars 1936 (nr 81)
om skuldebrev.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en samordning av rörelsereglerna för affärsbanker,
sparbanker och jordbrukets kreditkassor så att dessa bankinstitut får
rätt att på likartade villkor driva alla inom bankväsendet förekommande rörelsegrenar.
Samordningen innebär att rörelsereglerna för sparbanker och
kreditkassor i allt väsentligt utformas efter mönster av affärsbankernas bestämmelser.
Detta medför framför allt för sparbankerna en väsentligt vidgad
1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 143

Kungl. Maj.ts proposition nr lb3 år 1968

rörelsefrihet. Propositionen innehåller också förslag till ändrade rörelseregler
som syftar till att effektivisera bankinstitutens verksamhet.

Näringslivets kapitalförsörjning underlättas genom flera av de föreslagna
åtgärderna. Bankinstituten skall sålunda — i motsats till vad nu gäller —
kunna medverka vid emission av aktier och förlagsbevis genom att i fast
räkning ta över sådana värdepapper i och för placering på den allmänna
marknaden. Bankinstituten får vidare vidgad rätt att lämna kredit utan
säkerhet, blancokredit. Nuvarande generella blancokreditvolym för affärsbanker
och sparbanker ökas kraftigt och kreditkassor får samma rätt att
lämna sådan kredit. Förbudet att i bank belåna aktie eller förlagsbevis som
getts ut av förvaltningsbolag mjukas såtillvida upp att börsnoterat värdepapper
av detta slag får ligga som säkerhet för kredit.

Regleringen av bankinstituts skyldighet att till insättarnas skydd hålla
ett med hänsyn till rörelsens art och omfattning tillräckligt eget kapital
föreslås ske efter andra principer än dem som nu gäller. Bestämmelserna utformas
som placeringsregler differentierade efter placeringarnas art. Bankinstitutens
tillgångar delas in i fyra riskgrader. Den lägsta riskgraden omfattar
placeringar med ingen eller ringa förlustrisk medan i den högsta
riskgraden ingår de mest riskbetonade tillgångarna. Placeringar i den lägsta
riskgraden föreslås helt fria från krav på täckning med eget kapital. Tillgångar
i övriga riskgrader föreslås täckta med 1 %, 4 % resp. 8 % eget
kapital. Det samlade kravet på eget kapital erhålls genom addering av kapitalkraven
i de olika riskgraderna. De nya reglerna innebär sänkta kapitalkrav
för affärsbankerna. För några sparbanker och centralkasisor skärps
däremot kravet på eget kapital.

När det gäller kravet på bankinstituten att hålla en tillfredsställande betalningsberedskap
utformas de enhetliga reglerna efter det system som nu
tillämpas för affärsbanker och centralkassor. Bankinstitut skall sålunda
först och främst alltid hålla en med hänsyn till rörelsens art och omfattning
tillräcklig kassareserv. Utöver detta kvalitativa krav ställs ett kvantitativt
krav upp. Detta krav differentieras inte som nu efter inlåningens formella
uppsägningstid utan bestäms schablonmässigt till 10 % av all inlåning.

I fråga om inlåningen föreslås att nuvarande bestämmelser om individuellt
insättningsmaximum för vissa inlåningsräkningar och om uppsägningstid
för uttag avvecklas. Detsamma gäller de bestämmelser som anger vilka
inlåningsräkningar som får begagnas. Innebörden av dessa förslag är att
bankinstituten själva får avgöra i vad mån de vill ställa upp några regler
för sin inlåningsverksamhet i dessa hänseenden. Även de bestämmelser som
nu begränsar valmöjligheterna beträffande kreditgivningsformer skall slopas.
Detta får betydelse framför allt för sparbankerna som framdeles kan
bevilja växelkredit och ge bankgarantier.

Bankinstituten får enligt propositionen rätt att — i motsats till vad nu
gäller — själva avgöra sitt kontorsnäts utbredning. Nuvarande offentliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

etableringskontroll över filialbildning avvecklas sålunda. Bankinstituten
ålägigs emellertid att innan bankkontor öppnas inhämta yttrande från en
rådgivande nämnd med representanter för bl. a. bankinspektionen och bankinstituten.
Nämnden skall verka för en ändamålsenlig struktur av bankinstitutens
kontorsnät.

För jordbruksfcasserörelsen föreslås ändringar i fråga om medlemsintagningen
och rätten att ge kredit till andra än medlemmar. Ändringarna avser
att — inom ramen för rörelsens huvudsakliga ändamål att tillgodose jordbrukets
kreditbehov — ge rörelsen ökad frihet att vända sig till andra kategorier
än jordbrukare.

Den nya lagstiftningen föreslås i huvudsak träda i kraft den 1 januari
1969.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse

Härigenom förordnas, dels att 69 § lagen den 31 mars 1955 om bankrörelse1
skall upphöra att gälla, dels att 2, 54—63, 67, 68, 70, 71, 74, 99, 186 och
189 §§ lagen skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

2 §.

Annan än riksbanken, bankaktiebolag, postbanken, sparbank, Sveriges
allmänna hypoteksbank och Sveriges investeringsbank aktiebolag får ej i
sin firma använda ordet bank. Ej heller får i övrigt vid beteckning av affärsrörelse
ordet bank begagnas av annan än de nu nämnda företagen och jordbrukets
kreditkassor.

Beträffande användningen av ordet bank i registrerad understödsförenings
firma är särskilt stadgat.

54 §.

Bankaktiebolag får ej för egen räkning driva handel med eller, med de
undantag som angivas i 55 och 56 §§, förvärva annat än guld, mynt, växlar,
checkar, anvisningar, obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda
förskrivningar utom sådana som medföra rätt till betalning först efter
utfärdarens övriga fordringsägare (förlagsbevis).

55 §.

Bankaktiebolag får förvärva

1. fast egendom, tomträtt och bostadsrätt för att bereda banken lokaler
för dess inrymmande eller tillgodose därmed sammanhängande behov,

2. aktie i bolag, vilket uteslutande bär till syfte att förvalta fast egendom
eller tomträtt som förvärvats för det under 1 angivna ändamålet, och förlagsbevis,
som utfärdats av sådant bolag,

3. inventarier, vilka anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som bankbolaget
äger, eller till lokaler, som bolaget i övrigt innehar,

4. bostadsrätt för att bereda bostad åt någon som är anställd i banken,

5. efter tillstånd av Konungen, aktie i annat bankaktiebolag, i utländskt
bankföretag och i svenskt aktiebolag eller utländskt företag, vars ändamål
kan anses gagneligt för bankväsendet eller det allmänna, samt garantifondbevis
eller förlagsbevis utfärdat av bolag eller företag som nu nämnts.

Bankbolag som medverkar vid emission av aktier eller förlagsbevis på
den allmänna marknaden får förvärva aktie eller förlagsbevis som ingår i
emissionen. Sådan aktie eller sådant förlagsbevis skall bolaget dock avyttra
så snart det lämpligen kan ske och senast ett år efter förvärvet. Om synnerliga
skäl föreligga, kan tillsynsmyndigheten förlänga denna frist.

1 Senaste lydelse av 2 § se 1967:341 och av 186 § se 1967:541.

Kungl. Majrts proposition nr 14-3 år 1968

56 §.

För att skydda fordran får bankaktiebolag dels på offentlig auktion eller
fondbörs eller i den ordning som angives i 96 a § utsökningslagen köpa
egendom som är utmätt eller pantsatt för fordringen dels, om det är uppenbart
att bankbolaget annars skulle lida avsevärd förlust, såsom betalning för
fordran övertaga för fordringen pantsatt eller annan egendom. Vad nu sagts
gäller ej egen aktie. Utgöres köpt eller övertagen egendom av fastighet,
gruva, fabrik eller annan liknande anläggning eller fartyg, får bankbolag i
utbyte mot sådan egendom med tillhörande lös egendom förvärva aktie i
bolag, som bildats för förvaltning av egendomen eller för fortsättande av
en med denna driven verksamhet, eller förlagsbevis, som utfärdats av sådant
bolag. Bankbolag får därjämte förvärva aktie i bolag, i vilket bankbolaget
enligt detta stycke förut förvärvat aktie, om uppenbar fara är att bankbolaget
annars skulle lida förlust.

Har bankbolag enligt första stycket förvärvat aktie i bolag eller av aktiebolag
utfärdat förlagsbevis, får bankbolaget, om aktiebolaget överlåter sina
tillgångar på annat aktiebolag, byta ut aktien eller förlagsbeviset mot aktie
i det andra aktiebolaget eller förlagsbevis som utfärdats av detta bolag.

Egendom, som bankbolag förvärvat enligt första eller andra stycket, skall
avyttras så snart det lämpligen kan ske och senast när det kan äga rum
utan förlust för bolaget.

Förvärv enligt denna paragraf skall ofördröjligen anmälas hos tillsynsmyndigheten.

57 §.

Bankaktiebolag skall till insättarnas skydd ha eget kapital till visst lägsta
belopp. Detta bestämmes i förhållande till bankbolagets tillgångar och till
garantiförbindelser som bolaget ingått (placeringar). Vid beräkningen av
kapitalkravet indelas placeringarna i följande fyra grupper, nämligen

A. 1. inneliggande kassa, checkar, postremissväxlar samt fordringar hos

riksbanken och riksgäldskontoret,

2. skattkammarväxlar och obligationer som utfärdats av staten, kommun
eller därmed jämförlig samfällighet, allmän kassa eller inrättning,
vars reglemente fastställts av Konungen, eller kreditaktiebolag,

3. andra fordringar för vilka staten, kommun eller därmed jämförlig
samfällighet, bankaktiebolag, sparbank, postbanken, centralkassa
eller annan under A 1 eller 2 avsedd kassa eller inrättning, kreditaktiebolag
eller försäkringsföretag med svensk koncession svarar,

4. fordringar för vilka säkerheten utgöres av värdehandling eller fordran,
som angives under A 1—3,

5. garantiförbindelser för vilka banken erhållit säkerhet i värdehandling
eller fordran, som angives under A 1—4,

B. 1. andra fullgoda obligationer än de som angivas under A 2,

2. fordringar för vilka utländskt bankföretag eller annat försäkringsföretag
än som avses under A 3 svarar,

3. fordringar för vilka säkerheten utgöres av

värdehandling eller fordran, som angives under B 1 eller 2,
inteckning i jordbruks-, affärs- eller bostadsfastighet eller tomträtt
till sådan fastighet inom sjuttiofem procent av det uppskattade

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad
som hör till tomträtten, eller

fordran med förmånsrätt på grund av lagen den 16 december 1966
(nr 701) om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar,
såvida förmånsrätten får göras gällande
på bankbolagets föranstaltande,

4. garantiförbindelser för vilka banken erhållit säkerhet i värdehandling
eller fordran, som angives under B 1—3,

C. 1. fordringar för vilka säkerheten utgöres av
inteckning i jordbruksfastighet, i bostadsfastighet med en- eller

tvåfamiljshus eller med flerfamiljshus för vilket statligt bostadslån
utgår eller i tomträtt till sådan fastighet, om inteckningssäkerheten
är förstärkt med borgen och inteckningen ligger mellan sjuttiofem
och etthundra procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen
eller, i fråga om tomträtt, av byggnad som hör till tomträtten,
inteckning i fastighet, som helt eller delvis är inrättad för industriell
verksamhet, eller i tomträtt till sådan fastighet inom femtio
procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i
fråga om tomträtt, av byggnad och annan egendom som hör till
tomträtten,

förlagsbevis eller aktie, som noteras vid fondbörs här i landet,
eller

borgen, dock ej till högre belopp för varje låntagare än tjugofemtusen
kronor,

2. garantiförbindelser för vilka banken erhållit säkerhet i form av
värdehandling, fordran eller borgensförbindelse som angives under
C 1,

D. övriga tillgångar och garantiförbindelser utom sådana som enligt
femte och sjätte styckena skola avräknas från eget kapital.

För placeringar, som angivas under A, fordras ej eget kapital. I övrigt
skall bankbolag vid varje tidpunkt ha eget kapital till lägst ett belopp, som
motsvarar sammanlagt

en procent av summan av placeringar, som angivas under B,
fyra procent av summan av placeringar, som angivas under C, och
åtta procent av summan av placeringar, som angivas under D.

Tillgång skall tagas upp till bokfört värde och garantiförbindelse till sitt
nominella belopp.

Med eget kapital avses aktiekapital, reservfond, dispositionsfond och av
bolagsstämman fastställd vinstbalans. Med eget kapital får likställas det
nominella värdet av förlagsbevis, utställda av bankbolaget, intill ett belopp
motsvarande bolagets aktiekapital. I fråga om förlagskapital, som långivaren
kan återkräva inom fem år, skall dock iakttagas att med bolagets kapital
får likställas högst så stor del av det varje år förfallande beloppet som
svarar mot tio procent av bolagets aktiekapital.

Från bankbolagets eget kapital skall avräknas det bokförda värdet av vad
banken såsom aktiekapital eller i annan form tillskjutit till annat in- eller
utländskt företag som driver någon form av bankverksamhet. Sådan avräkning
skall dock ej ske i fråga om företag där staten är delägare.

Har bankbolag väsentligt ekonomiskt intresse i aktiebolag, som uteslutande
har till syfte att förvalta fastighet eller tomträtt som förvärvats för

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

att bereda banken lokaler för dess inrymmande eller tillgodose därmed sammanhängande
behov, skall från bankbolagets eget kapital avräknas åtta
procent av summan av det bokförda värdet av aktierna i fastighetsbolaget
och bolagets bokförda skulder eller den del av dessa som svarar mot bankens
innehav av aktier i fastighetsbolaget.

Med uppskattat värde avses det värde, som bankbolaget bestämt på grundval
av särskild värdering. Har enligt gällande bestämmelser om lån av statsmedel
till främjande av bostadsbyggandet sådant lån beviljats till uppförande
av viss byggnad, skall till grund för bedömandet i stället för uppskattningsvärdet
läggas det enligt nämnda bestämmelser fastställda pantvärdet
för byggnaden eller den fastighet, där denna uppföres, om ej särskilda skäl
föranleda annat.

58 §.

Bankaktiebolag skall hålla en med hänsyn till rörelsens art och omfattning
tillräcklig kassareserv.

Kassareserven skall bestå av tillgångar som med lätthet kunna förvandlas
i penningar och skall tillsammans med inneliggande kassa uppgå till
lägst ett belopp som svarar mot tio procent av bankbolagets samtliga förbindelser
med undantag av förlagslån, lån mot inteckning i egen fastighet,
lån som tagits upp hos allmänna pensionsfonden i samband med återlån
enligt fondens reglemente och garantiförbindelser. Nedgår kassareserven
tillfälligt under föreskrivet belopp, skall den snarast ökas till detta.

Är tillgång som angives i andra stycket pantsatt, får den ej inräknas i
kassareserven. Utgör tillgången säkerhet för avtalad kredit som bankbolaget
ej begagnat till fullo, får den ändå beräknas till det belopp, som bolaget enligt
avtalet har rätt att ytterligare erhålla vid anfordran.

59 §.

Kredit får beviljas endast mot betryggande säkerhet i fast eller lös egendom
eller i form av borgen. Utan säkerhet får dock kredit lämnas till ett
sammanlagt belopp, som vid varje tidpunkt svarar mot högst tre procent av
summan av bankaktiebolags eget kapital och dess inlåning. Därutöver får
kredit utan säkerhet beviljas

1. sådan låntagare, som avses i 57 § första stycket A 2 eller 3, samt utländskt
bankföretag,

2. samfällighet som avses i lagen den 16 december 1966 (nr 700) om vissa
gemensamhetsanläggningar, såvida krediten ej överstiger belopp för vilket
förmånsrätt åtnjutes på grund av lagen om förmånsrätt för fordringar enligt
nämnda lag och förmånsrätten får göras gällande på bankbolagets föranstaltande,

3. näringsidkare i och för hans rörelse, om krediten är kortvarig.

Aktie i bolag, som huvudsakligen förvaltar eller driver handel med aktier

eller som idkar emissionsrörelse, får mottagas som pant endast om aktien
noteras vid fondbörs här i landet. Vad nu sagts gäller även förlagsbevis,
som utfärdats av sådant bolag.

Bestämmelsen i 49 § om förbud för bankbolag att som pant mottaga egen
aktie äger motsvarande tillämpning på förlagsbevis som bolaget utfärdat.

60 §.

Bankaktiebolag skall ägna särskild uppmärksamhet åt att kredit i sådan
omfattning, att fara kan uppkomma för bankbolagets säkerhet, icke lämnas

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

till samma låntagare eller till låntagare, som äro förbundna med varandra
i väsentlig ekonomisk intressegemenskap, eller mot säkerhet av aktier eller
förlagsbevis, som utgivits av samma aktiebolag eller aktiebolag som äro
förenade i sådan gemenskap som nu sagts.

Första stycket äger motsvarande tillämpning på borgen och annan garantiförbindelse
till bankbolaget.

Öl §.

Till verkställande direktör i bankaktiebolag, dennes ställföreträdare eller
annan, som ensam eller i förening med annan får avgöra på styrelsen ankommande
ärenden, eller till den som är gift med sådan person får bankbolaget
lämna kredit endast

1. mot säkerhet av borgen eller garanti av staten eller kommun eller av
samfällighet, kassa, inrättning eller bolag eller annan sammanslutning, som
avses i 57 § första stycket A 2 eller 3,

2. mot säkerhet av fordran eller värdehandling som avses i 57 § första
stycket A eller B, dock att inteckning skall ligga inom sextio procent av det
uppskattade värdet av den intecknade egendomen,

3. intill ett belopp av femtiotusen kronor, mot annan pantsäkerhet.

Ledamot av bankbolags styrelse eller styrelsesuppleant, som ej erhållit

uppdrag som avses i första stycket, eller den som är gift med sådan person
får beviljas kredit endast mot säkerhet av sådan borgen eller garanti som
avses i första stycket 1, mot säkerhet av pant eller genom diskontering av
växel, som är grundad på verklig handelsaffär.

Bankbolag får ej lämna kredit till revisor i bolaget eller revisorssuppleant
eller till den som är gift med sådan person.

Bankbolag får ej heller lämna kredit mot säkerhet av borgen eller fordringsbevis,
som utfärdats av någon som avses i första eller tredje stycket,
eller mot växel, för vilken denne är betalningsskyldig.

Första—fjärde styckena äga motsvarande tillämpning på bolag, förening
eller annan sammanslutning, vari person som avses i första—tredje styckena
eller sådan persons make i egenskap av delägare eller medlem har ett
väsentligt ekonomiskt intresse, om ej annat följer av vad som föreskrives
nedan i denna paragraf.

Sammanslutning, i vilken sådan person som avses i första stycket såsom
delägare eller medlem har väsentligt ekonomiskt intresse, får ej beviljas
kredit som angives i första stycket 3.

Utan hinder av bestämmelsen i femte stycket får bankbolag lämna sådan
sammanslutning som avses i sjätte stycket kredit genom diskontering av
växel, som är grundad på verklig handelsaffär, och bevilja kredit mot växel,
som nu nämnts och för vilken sammanslutningen är betalningsskyldig.

62 §.

Bestämmelserna om kredit i 59—61 §§ äga motsvarande tillämpning på
garantiförbindelse som bankaktiebolag ikläder sig.

63 §.

Ställes lån icke att betalas inom ett år, skall bankaktiebolag förbehålla sig
rätt att säga upp lånet till återbetalning senast inom sagda tid.

Utan förbehåll enligt första stycket får bankbolag

1. bevilja återlån enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens
förvaltning med längre löptid än ett år,

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

2. utlämna andra lån mot skuldebrev med längre löptid än ett år till ett
sammanlagt belopp, som vid varje tidpunkt svarar mot högst tjugofem procent
av summan av bolagets eget kapital och dess inlåning efter avdrag för
lån som tagits upp hos allmänna pensionsfonden i samband med återlån.

För fallotiden för lån skall bestämmas så, att den är förenlig med villkoren
för bankbolagets förbindelser. Lån som avses i andra stycket 2 får icke ställas
på längre återbetalningstid än tio år. Har för sådant lån icke ställts
säkerhet i fast eller lös egendom, skall i skuldebrevet utfästas årlig avbetalning
i förhållande till den tid för vilken lånet beviljas.

Bankbolaget skall förbehålla sig rätt att säga upp lån som avses i andra
stycket till återbetalning senast inom tre månader, om säkerheten för lånet
försvagas i märklig mån eller, i fråga om lån utan säkerhet, om trygghet
icke längre föreligger för låneförbindelsens fullgörande.

Bestämmelserna i denna paragraf äga icke tillämpning på lån, för vars
fulla gäldande staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet svarar.
Föreskriften i tredje stycket första punkten gäller dock även sådant lån.

67 §.

Motbok eller annat bevis, som bankaktiebolag utfärdar om tillgodohavande
på räkning, skall ställas till viss man och innehålla att överlåtelse får
ske endast till viss man och att överlåtelsen bör anmälas hos bolaget.

Bankbolag får ej träffa förbehåll om rätt för bolaget att åberopa betalning
till annan än rätt innehavare av motbok.

Om efterlysning och dödande av förkommen motbok gälla särskilda bestämmelser.

68 §.

Innan bankaktiebolag inrättar bankkontor, skall bankbolaget inhämta
yttrande från nämnden för bankkontorsetablering.

Inrättas bankkontor, skall det omedelbart anmälas hos tillsynsmyndigheten.

Bankbolag skall bidraga till kostnaden för nämndens verksamhet enligt
föreskrifter som meddelas av Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer.

70 §.

Omyndig äger utan förmyndarens tillåtelse förfoga över medel som den
omyndige själv satt in hos bankaktiebolag efter det att han fyllt sexton år.
Utan den omyndiges samtycke får bankbolaget ej betala ut sådana medel
till förmyndaren. Har förmyndaren fått överförmyndarens tillstånd att omhändertaga
medlen och företett bevis på detta, äger den omyndige ej vidare
förfoga över medlen. Sådan inskränkning i den omyndiges rätt skall antecknas
på insättningsbevis eller i motbok, när beviset eller motboken företes
hos bolaget.

Medel som förmyndare eller god man förvaltar enligt föräldrabalken får,
utom såvitt angår ränta som stått inne kortare tid än ett år, tagas ut utan
överförmyndarens tillstånd endast om förbehåll därom skett enligt 15 kap.
9 § andra stycket nämnda balk. överförmyndaren kan när som helst förordna,
att förbehållet ej skall gälla. Sådant förordnande skall antecknas på
bevis eller i motbok, som utfärdats om insättningen, överförmyndare, förmyndare
och god man äga på begäran erhålla bevis om beloppet av de medel,
som sättas in eller stå inne, och i förekommande fall intyg att meddelat
tillstånd icke utnyttjats.

lf Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 143

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968
71 §.

För bankaktiebolag skall finnas en styrelse bestående av minst fem och
högst aderton ledamöter.

Styrelsen skall — ---är stadgat.

74 §.

Styrelsen skall---verkställande direktör.

Styrelsen må jämväl — -—--egen prövning.

Angående den—- — — myndigheten därom.

Uppdrag som —--varje slag.

Styrelsen må icke---annan bankrörelse;

2. förvärv eller avyttring av fastighet, avsedd för bankens inrymmande
eller för att tillgodose därmed sammanhängande behov;

3. beviljande av kredit till person, som avses i 61 § första eller andra
stycket, eller till bolag, förening eller annan sammanslutning, vari sådan
person är styrelseledamot eller såsom delägare eller medlem äger ett väsentligt
ekonomiskt intresse; styrelsen dock obetaget att för person eller
sammanslutning, som nu nämnts, fastställa vissa gränser, inom vilka utan
styrelsens beslut i varje särskilt fall kredit må beviljas vederbörande i och
för en av honom idkad rörelse;

4. förvärv av--— eller pantsatt;

5. fastställande av allmänna räntesatser för in- och utlåning; dock att
beslut, där så påkallas av allmän ränteförändring, må utan styrelsens hörande
meddelas för tiden intill nästkommande styrelsesammanträde.

I denna---ikläder sig.

99 §.

Det åligger---— nämnda redovisningshandlingar.

Minst en---bankbolagets medel;

granska av styrelsen vidtagna åtgärder i fråga om förvaltning och avyttring
av jämlikt 56 § inköpt eller övertagen egendom;

taga del av de — — —- större betydelse.

I övrigt —---vara erforderliga.

186 §.

Med dagsböter--- ■—- eller 49 §;

2. styrelseledamot eller likvidator, där han underlåter att verkställa påskrift
å aktiebrev enligt 37 §, 44 § 2 mom. fjärde stycket, 45 § sista stycket,
46 § 2 mom. andra stycket eller 140 § andra stycket.

189 §.

Bildas bankaktiebolag---skäligt värde.

5. Har bankbolag övertagit annat bankbolags rörelse och finnes bland
sistnämnda bolags tillgångar egendom, varmed bankbolag ej må driva handel
för egen räkning, må den egendom, även om sådant fall ej är för handen,
som i 55 eller 56 § omförmäles, förvärvas av det övertagande bolaget.
Egendom, som bankbolaget på detta sätt förvärvat, skall, i den mån egendomen
ej jämlikt vad i nyssnämnda lagrum stadgas må av bolaget behållas,
åter avyttras så snart lämpligen kan ske och senast då avyttring kan äga
rum utan förlust för bolaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

Skyldighet att inhämta yttrande enligt 68 § första stycket föreligger
icke för bankaktiebolag, som efter lagens ikraftträdande utnyttjar med
stöd av äldre bestämmelser meddelat tillstånd att inrätta kontor.

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker

Härigenom förordnas, dels att 11, 16, 18, 19, 22—35, 39, 40, 43, 48, 58,
60, 67, 81, 83, 92 och 96 §§ lagen den 3 juni 1955 om sparbanker1 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i lagen skall införas tre
nya paragrafer, 35 a—c §§, av nedan angiven lydelse.

11 §•

I sparbank---denna lag.

Huvudmännen skola vara minst tjugu och högst sextio, dock att tillsynsmyndigheten
må, om särskilda förhållanden föranleda därtill, medgiva att
antalet sättes högre än sextio.

16 §.

Då det---eller andra.

För att---vara avskrivna.

Garantifond må återbetalas, i den mån sparbankens återstående fonder,
inbegripet förlagskapital enligt vad därom stadgas i 26 §, äro tillräckliga
för uppfyllande av kravet på egna fonder enligt nämnda lagrum. I övrigt
skall beträffande återbetalningen gälla vad i sådant hänseende blivit utfäst
vid garantifondens bildande.

18 §.

Är i reglementet förbehåll gjort om återbäring av grundfond eller del därav,
må sådan återbäring ej äga rum annat än i den män reservfonden uppgår
till belopp, som motsvarar tio gånger grundfonden; ej heller må återbäring
ske, så länge garantifond, där sådan bildats, ej återbetalts eller om
genom återbäringen sparbanken ej skulle kunna uppfylla i 26 § föreskrivet
krav på egna fonder.

19 §.

Utfäst ränta å garantifond eller grundfond skall icke utbetalas, om till
följd därav vinsten å rörelsen icke skulle förslå till att uppbringa grundfond
eller garantifond till i 17 § första stycket angivet belopp. Ränta å garantifond
skall ej heller utbetalas, om genom utbetalningen sådan förlust skulle
uppkomma å rörelsen, att sparbanken ej skulle kunna uppfylla i 26 § föreskrivet
krav på egna fonder. Grundfondränta skall ej i något fall utbetalas
om till följd därav förlust skulle uppkomma.

1 Senaste lydelse av 11, 81, 83, 92 och 96 §§ se 1962:234, av 16 § se 1967:62 samt av 48 § se
1967:542.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

22 §.

Sparbanks rörelse skall avse företrädesvis sparbankens verksamhetsområde.

23 §.

Sparbank får ej för egen räkning driva handel med eller, med de undantag
som angivas i 24 och 25 §§, förvärva annat än guld, mynt, växlar,
checkar, anvisningar, obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda
förskrivningar utom sådana som medföra rätt till betalning först
efter utfärdarens övriga fordringsägare (förlagsbevis).

24 §.

Sparbank får förvärva

1. fast egendom, tomträtt och bostadsrätt för att bereda sparbanken lokaler
för dess inrymmande eller tillgodose därmed sammanhängande behov,

2. aktie i bolag, vilket uteslutande har till syfte att förvalta fast egendom
eller tomträtt som förvärvats för det under 1 angivna ändamålet,, och förlagsbevis,
som utfärdats av sådant bolag,

3. inventarier, vilka anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som sparbanken
äger, eller till lokaler, som sparbanken i övrigt innehar,

4. bostadsrätt för att bereda bostad åt någon som är anställd i sparbanken.

Ärende om förvärv enligt första stycket av fast egendom, tomträtt eller
aktie avgöres av huvudmännen, om ej annat följer av sparbankens reglemente.
Detsamma gäller ärende om förbättring av byggnad i vilken sparbankens
lokaler äro eller avses bliva inrymda.

Sparbank får till belopp, som vid varje tidpunkt sammanlagt svarar mot
högst tio procent av sparbankens egna fonder, förvärva andel i sådan ekonomisk
förening eller aktie i sådant bolag, som med Konungens godkännande
verkar som en sammanslutning av svenska sparbanker för tillgodoseende
av gemensamma intressen, eller garantifondbevis eller förlagsbevis, som utfärdats
av föreningen eller bolaget, eller i övrigt tillskjuta medel till föreningen
eller bolaget.

Utöver vad som följer av tredje stycket får sparbank efter tillstånd av
tillsynsmyndigheten tillskjuta medel till förening eller aktiebolag som avses
i nämnda stycke, om det tillskjutna kapitalet icke kan grunda upplåningsrätt
eller täcka krav på eget kapital hos föreningen, bolaget eller annorstädes.

Sparbank som medverkar vid emission av aktier eller förlagsbevis på den
allmänna marknaden får efter tillstånd av tillsynsmyndigheten förvärva
aktie eller förlagsbevis som ingår i emissionen. Sådan aktie eller sådant förlagsbevis
skall sparbanken avyttra så snart det lämpligen kan ske och senast
ett år efter förvärvet. Om synnerliga skäl föreligga, kan tillsynsmyndigheten
förlänga denna frist.

25 §.

För att skydda fordran får sparbank dels på offentlig auktion eller fondbörs
eller i den ordning som angives i 96 a § utsökningslagen köpa egendom
som är utmätt eller pantsatt för fordringen dels, om det är uppenbart
att sparbanken annars skulle lida avsevärd förlust, såsom betalning
för fordran övertaga för fordringen pantsatt eller annan egendom. Bevis om
tillskott till garantifond eller grundfond i sparbanken får dock förvärvas

14 Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

endast om förutsättningar för återbetalning av fond föreligga enligt 18
eller 18 §.

Egendom, som sparbank förvärvat enligt första stycket, skall avyttras
så snart det lämpligen kan ske och senast när det kan äga rum utan förlust
för sparbanken.

Förvärv enligt denna paragraf skall ofördröjligen anmälas hos tillsynsmyndigheten.

26 §.

Sparbank skall till insättarnas skydd ha egna fonder till visst lägsta belopp.
Detta bestämmes i förhållande till sparbankens tillgångar och till garantiförbindelser
som sparbanken ingått (placeringar). Vid beräkningen av
kravet på egna fonder indelas placeringarna i följande fyra grupper, nämligen A.

1. inneliggande kassa, checkar, postremissväxlar samt fordringar hos

riksbanken och riksgäldskontoret,

4. fordringar för vilka säkerheten utgöres av värdehandling eller fordran,
som angives under A 1—3,

5. garantiförbindelser för vilka sparbanken erhållit säkerhet i värdehandling
eller fordran, som angives under A 1—4,

B. 1. andra fullgoda obligationer än de som angivas under A 2,

2. fordringar för vilka utländskt bankföretag eller annat försäkringsföretag
än som avses under A 3 svarar,

3. fordringar för vilka säkerheten utgöres av

värdehandling eller fordran, som angives under B 1 eller 2,
inteckning i jordbruks-, affärs- eller bostadsfastighet eller tomträtt
till sådan fastighet inom sjuttiofem procent av det uppskattade
värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av
byggnad som hör till tomträtten, eller

fordran med förmånsrätt på grund av lagen den 16 december
1966 (nr 701) om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa
gemensamhetsanläggningar, såvida förmånsrätten får göras gällande
på sparbankens föranstaltande,

4. garantiförbindelser för vilka sparbanken erhållit säkerhet i värdehandling
eller fordran, som angives under B 1—3,

C. 1. fordringar för vilka säkerheten utgöres av

inteckning i jordbruksfastighet, i bostadsfastighet med en- eller
tvåfamilj shus eller med flerfamiljshus för vilket statligt bostadslån
utgår eller i tomträtt till sådan fastighet, om inteckningssäkerhefen
är förstärkt med borgen och inteckningen ligger mellan sjuttiofem
och etthundra procent av det uppskattade värdet av den fasta
egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad som hör till tomträtten,

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

inteckning i fastighet, som helt eller delvis är inrättad för industriell
verksamhet, eller i tomträtt till sådan fastighet inom femtio
procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i
fråga om tomträtt, av byggnad och annan egendom som hör till
tomträtten,

förlagsbevis eller aktie, som noteras vid fondbörs här i landet,
eller

borgen, dock ej till högre belopp för varje låntagare än tjugufemtusen
kronor,

2. garantiförbindelser för vilka sparbanken erhållit säkerhet i form av
värdehandling, fordran eller borgensförbindelse som angives under
Cl,

D. övriga tillgångar och garantiförbindelser utom sådana som enligt
femte och sjätte styckena skola avräknas från sparbankens egna
fonder.

För placeringar, som angivas under A, fordras ej egna fonder. I övrigt
skall sparbank vid varje tidpunkt ha egna fonder till lägst ett belopp, som
motsvarar sammanlagt

en procent av summan av placeringar, som angivas under B,

fyra procent av summan av placeringar, som angivas under C, och

åtta procent av summan av placeringar, som angivas under D.

Tillgång skall tagas upp till bokfört värde och garantiförbindelse till sitt
nominella belopp.

Med egna fonder avses grundfond, reservfond och garantifond. Med egna
fonder får likställas det nominella värdet av förlagsbevis, utställda av sparbanken,
intill ett belopp motsvarande sparbankens reservfond. I fråga om
förlagskapital, som långivaren kan återkräva inom fem år, skall dock iakttagas
att med sparbankens fonder får likställas högst så stor del av det
varje år förfallande beloppet som svarar mot tio procent av reservfonden.

Från sparbankens egna fonder skall avräknas det bokförda värdet av vad
sparbanken såsom aktiekapital eller i annan form tillskjutit till företag som
driver någon form av bankverksamhet. Sådan avräkning skall dock ej ske
i fråga om företag där staten är delägare.

Har sparbank väsentligt ekonomiskt intresse i aktiebolag, som uteslutande
bar till syfte att förvalta fastighet eller tomträtt som förvärvats för att
bereda sparbanken lokaler för dess inrymmande eller tillgodose därmed
sammanhängande behov, skall från sparbankens egna fonder avräknas åtta
procent av summan av det bokförda värdet av aktierna i fastighetsbolaget
och bolagets bokförda skulder eller den del av dessa som svarar mot sparbankens
innehav av aktier i fastighetsbolaget.

Med uppskattat värde avses det värde, som sparbanken bestämt på grundval
av särskild värdering. Har enligt gällande bestämmelser om lån av
statsmedel till främjande av bostadsbyggandet sådant lån beviljats till uppförande
av viss byggnad, skall till grund för bedömandet i stället för uppskattningsvärdet
läggas det enligt nämnda bestämmelser fastställda pantvärdet
för byggnaden eller den fastighet, där denna uppföres, om ej särskilda
skäl föranleda annat.

Sparbank, som på grund av avtal enligt 79 § skall uppbära blivande överskott
vid annan sparbanks likvidation, får vid bestämmande av kravet på
egna fonder under tiden för likvidationen taga överskottet i beräkning intill
belopp och på villkor som tillsynsmyndigheten fastställer.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

27 §.

Sparbank skall hålla en med hänsyn till rörelsens art och omfattning tillräcklig
kassareserv.

Kassareserven skall bestå av tillgångar som med lätthet kunna förvandlas
i penningar och skall tillsammans med inneliggande kassa uppgå till lägst
ett belopp som svarar mot tio procent av sparbankens samtliga förbindelser
med undantag av förlagslån, lån mot inteckning i egen fastighet, lån som
tagits upp hos allmänna pensionsfonden i samband med återlån enligt fondens
reglemente och garantiförbindelser. Nedgår kassareserven tillfälligt
under föreskrivet belopp, skall den snarast ökas till detta.

Är tillgång som angives i andra stycket pantsatt, får den ej inräknas
i kassareserven. Utgör tillgången säkerhet för avtalad kredit som sparbanken
ej begagnat till fullo, får den ändå beräknas till det belopp, som sparbanken
enligt avtalet har rätt att ytterligare erhålla vid anfordran.

28 §.

Kredit får beviljas endast mot betryggande säkerhet i fast eller lös egendom
eller i form av borgen. Utan säkerhet får dock kredit lämnas till ett sammanlagt
belopp, som vid varje tidpunkt svarar mot högst tre procent av
summan av sparbanks fonder och dess inlåning. Därutöver får kredit utan
säkerhet beviljas

1. sådan låntagare, som avses i 26 § första stycket A 2 eller 3, samt utländskt
bankföretag,

2. samfällighet som avses i lagen den 16 december 1966 (nr 700) om vissa
geroensamhetsanläggningar, såvida krediten ej överstiger belopp för vilket
förmånsrätt åtnjutes på grund av lagen om förmånsrätt för fordringar
enligt nämnda lag och förmånsrätten får göras gällande på sparbankens
föranstaltande,

3. näringsidkare i och för hans rörelse, om krediten är kortvarig.

Aktie i bolag, som huvudsakligen förvaltar eller driver handel med aktier

eller som idkar emissionsrörelse, får mottagas som pant endast om aktien
noteras vid fondbörs här i landet. Vad nu sagts gäller även förlagsbevis som
utfärdats av sådant bolag.

Sparbank får ej som pant mottaga förlagsbevis, som sparbanken utfärdat,
och ej heller bevis om tillskott till garantifond eller grundfond i sparbanken.

29 §.

Sparbank skall ägna särskild uppmärksamhet åt att kredit i sådan omfattning,
att fara kan uppkomma för sparbankens säkerhet, icke lämnas till
samma låntagare eller till låntagare, som äro förbundna med varandra i
väsentlig ekonomisk intressegemenskap, eller mot säkerhet av aktier eller
förlagsbevis, som utgivits av samma aktiebolag eller aktiebolag som äro
förenade i sådan gemenskap som nu sagts.

Första stycket äger motsvarande tillämpning på borgen och annan garantiförbindelse
till sparbanken.

30 §.

Till den som ensam eller i förening med annan får avgöra på sparbankens
styrelse ankommande ärenden eller till den som är gift med sådan person
får sparbanken lämna kredit endast

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

1. mot säkerhet av borgen eller garanti av staten eller kommun eller av
samfällighet, kassa, inrättning eller bolag eller annan sammanslutning, som
avses i 26 § första stycket A 2 eller 3,

2. mot säkerhet av fordran eller värdehandling som avses i 26 § första
stycket A eller B, dock att inteckning skall ligga inom sextio procent av det
uppskattade värdet av den intecknade egendomen,

3. intill ett belopp av femtiotusen kronor, mot annan pantsäkerhet.

Ledamot av sparbanks styrelse eller styrelsesuppleant, som ej erhållit

uppdrag som avses i första stycket, eller den som är gift med sådan person
får beviljas kredit endast mot säkerhet av sådan borgen eller garanti som
avses i första stycket 1 eller mot säkerhet av pant.

Sparbank får ej lämna kredit till revisor i sparbanken eller revisorssuppleant
eller till den som är gift med sådan person.

Sparbank får ej heller lämna kredit mot säkerhet av borgen eller fordringsbevis,
som utfärdats av någon som avses i första—tredje styckena, eller
mot växel, för vilken denne är betalningsskyldig.

Sammanslutning, i vilken sådan person som avses i första stycket såsom
delägare eller medlem har väsentligt ekonomiskt intresse, får ej beviljas
kredit som angives i första stycket 3.

Utan hinder av bestämmelsen i femte stycket får sparbank lämna sammanslutning,
i vilken sådan person som avses i första eller andra stycket i
egenskap av delägare eller medlem har väsentligt ekonomiskt intresse, kredit
genom diskontering av växel, som är grundad på verklig handelsaffär,
och bevilja kredit mot växel, som nu nämnts och för vilken sammanslutningen
är betalningsskyldig.

31 §.

Bestämmelserna om kredit i 28—30 §§ äga motsvarande tillämpning på
garantiförbindelse som sparbank ikläder sig.

32 §.

Ställes lån icke att betalas inom ett år, skall sparbank förbehålla sig rätt
att säga upp lånet till återbetalning senast inom sagda tid.

Utan förbehåll enligt första stycket får sparbank

1. bevilja återlån enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens
förvaltning med längre löptid än ett år,

2. utlämna andra lån mot skuldebrev med längre löptid än ett år till ett
sammanlagt belopp, som vid varje tidpunkt svarar mot högst tjugufem procent
av summan av sparbankens fonder och dess inlåning efter avdrag för
lån som tagits upp hos allmänna pensionsfonden i samband med återlån.

Förfallotiden för lån skall bestämmas så, att den är förenlig med villkoren
för sparbankens förbindelser. Lån som avses i andra stycket 2 får icke ställas
på längre återbetalningstid än tio år. Har för sådant lån icke ställts säkerhet
i fast eller lös egendom, skall i skuldebrevet utfästas årlig avbetalning
i förhållande till den tid för vilken lånet beviljas.

Sparbanken skall förbehålla sig rätt att säga upp lån som avses i andra
stycket till återbetalning senast inom tre månader, om säkerheten för lånet

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

försvagas i märklig mån eller, i fråga om lån utan säkerhet, om trygghet
icke längre föreligger för låneförbindelsens fullgörande.

33 §.

Sparbank får ej vid avtal om kredit eller annars i sin rörelse förbehålla
sig andel i vinst på affär, som sparbanken själv icke äger avsluta.

Ej heller får sparbank, där ej är fråga om utdelning på aktier eller vad
i övrigt kan tillkomma sparbanken som ägare av aktier, på annat sätt beredas
andel i vinst på verksamhet, som sparbanken själv icke får driva.

34 §.

Vid beviljande av kredit får sparbank icke göra förbehåll om att kreditbeloppet
eller del av detta skall sättas in bos sparbanken för längre tid än
sex månader eller på längre tids uppsägning än sex månader.

35 §.

Sparbank får ej utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren eller till
viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvarighet för sådana
förbindelser. Vad nu sagts gäller dock ej räntebärande förlagsbevis, som
lyder på minst etthundra kronor.

Sparmärken för användning vid inlåning inom skolsparrörelsen får sparbank
utfärda endast om åtgärder vidtagits för kontroll över utelöpande
märken.

35 a §.

Motbok eller annat bevis, som sparbank utfärdar om tillgodohavande på
räkning, skall ställas till viss man och innehålla att överlåtelse får ske endast
till viss man och att överlåtelsen bör anmälas hos sparbanken.

Sparbank får ej träffa förbehåll om rätt för sparbanken att åberopa betalning
till annan än rätt innehavare av motbok.

Om efterlysning och dödande av förkommen motbok gälla särskilda bestämmelser.

35 b §.

Innan sparbank inrättar bankkontor, skall sparbanken inhämta yttrande
från nämnden för bankkontorsetablering.

Inrättas bankkontor, skall det omedelbart anmälas hos tillsynsmyndigheten.

Sparbank skall bidraga till kostnaden för nämndens verksamhet enligt
föreskrifter som meddelas av Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer.

35 c §.

Omyndig äger utan förmyndarens tillåtelse förfoga över medel som den
omyndige själv satt in hos sparbank efter det att han fyllt sexton år. Utan
den omyndiges samtycke får sparbanken ej betala ut sådana medel till förmyndaren.
Har förmyndaren fått överförmyndarens tillstånd att omhändertaga
medlen och företett bevis på detta, äger den omyndige ej vidare förfoga
över medlen. Sådan inskränkning i den omyndiges rätt skall antecknas på

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 19

insättningsbevis eller i motbok, när beviset eller motboken företes hos sparbanken.

Medel, som förmyndare eller god man förvaltar enligt föräldrabalken,
får, utom såvitt angår ränta som stått inne kortare tid än ett år, tagas
ut utan överförmyndarens tillstånd endast om förbehåll därom skett
enligt 15 kap. 9 § andra stycket nämnda balk. överförmyndaren kan när
som helst förordna, att förbehållet ej skall gälla. Sådant förordnande skall
antecknas på bevis eller i motbok, som utfärdats om insättningen, överförmyndare,
förmyndare eller god man äga på begäran erhålla bevis om beloppet
av de medel, som sättas in eller stå inne, och i förekommande fall intyg
att meddelat tillstånd icke utnyttjats.

39 §.

Styrelsen får, om reglementet medgiver det, uppdraga åt styrelseledamot
eller annan att ensam eller i förening med annan avgöra ärenden av beskaffenhet
att annars ankomma på styrelsens egen prövning.

Om den befogenhet, som skall tillkomma person som avses i första stycket,
åligger det styrelsen att meddela föreskrifter i en för ett år i sänder fastställd
instruktion. Avser uppdraget beviljande av kredit, skola grunderna
för kreditgivningen fastställas. Styrelsen skall, så snart det kan ske, till tillsynsmyndigheten
insända avskrift av instruktionen och underrätta myndigheten
om de ändringar som vidtagas i instruktionen.

Uppdrag enligt första stycket kan när som helst återkallas eller inskränkas.
Utan hinder av uppdrag får styrelsen själv avgöra ärende av varje slag.

Styrelsen får ej uppdraga åt enskild styrelseledamot eller annan att avgöra
ärende, som avser

1. inrättande eller indragning av filial eller övertagande av annan bankrörelse,

2. förvärv eller avyttring av fastighet, som är avsedd för sparbankens inrymmande
eller för att tillgodose därmed sammanhängande behov,

'' 3. beviljande av kredit till person, som avses i 30 § första eller andra
stycket, eller till bolag, förening eller annan sammanslutning, vari sådan
person är styrelseledamot eller som delägare eller medlem har ett väsentligt
ekonomiskt intresse; för kredit, som nu sägs, får dock styrelsen fastställa
vissa gränser, inom vilka utan styrelsens beslut i varje särskilt fall
kredit får beviljas i och för en av låntagaren idkad rörelse,^

4. förvärv av aktie eller förlagsbevis i andra fall än då fråga är om aktie
eller förlagsbevis, som är utmätt eller pantsatt för sparbankens fordran,

5. fastställande av allmänna räntesatser för in- och utlåning; dock att
beslut, om det är påkallat av allmän ränteförändring, får utan styrelsens
hörande meddelas för tiden till nästa styrelsesammanträde,

6. meddelande av bestämmelser om kassaverksamheten vid sparbanken
eller om rörelsen i dess helhet vid filial och hur denna rörelse skall övervakas
från huvudkontorets sida.

Bestämmelser om kredit skola gälla även i fråga om garantiförbindelse,
som sparbank ikläder sig.

40 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

i beslut angående avtal mellan sparbanken och tredje man, som han ensam
eller jämte annan äger företräda. Vad sålunda är stadgat skall äga motsvarande
tillämpning beträffande gåva från sparbanken, så ock beträffande
rättegång eller annan talan mot styrelseledamoten, den som fått uppdrag
enligt 39 § eller tredje man.

43 §.

I förhållande till sparbanken åligger det styrelsen att ställa sig till efterrättelse
de särskilda föreskrifter som meddelas i reglementet eller, beträffande
frågor som falla inom huvudmännens befogenhet, av dessa. Detsamma
skall gälla annan ställföreträdare för sparbanken samt den som erhållit
uppdrag enligt 39 §; och äro dessa jämväl skyldiga hörsamma föreskrift
som meddelas av styrelsen.

Föreskrift, vilken---— sparbankens intressen.

Den som---å avtalet.

48 §.

Jämte vad i bokföringslagen är stadgat skall i fråga om sparbanks balansräkning
gälla:

1. Tillgångar, avsedda till stadigvarande bruk för sparbanken, må ej i
vidare mån än som betingas av förbättringar, som nedlagts å desamma, i
balansräkningen för det år, varunder de förvärvats, upptagas till högre värde
än som motsvarar kostnaderna för deras förvärvande och därefter till högre
värde än det, vartill de varit uppförda i närmast föregående balansräkning.
Är det verkliga värdet lägre än det belopp, vartill dylik tillgång sålunda
upptagits, skall å tillgången årligen avskrivas vad som motsvarar dess
av ålder och nyttjande eller annan därmed jämförlig orsak uppkomna värdeminskning.

Utan hinder av vad nu sagts må fast egendom, avsedd till stadigvarande
bruk för sparbanken, eller tomträtt till fastighet, avsedd för sådant ändamål,
för täckande av förlust å sparbankens rörelse uppskrivas högst till det
bestående värde, tillgången i fråga måste anses äga, såframt tillsynsmyndigheten
medgivit uppskrivningen. I intet fall må dock uppskrivning ske
över senast fastställda taxeringsvärdet å den fasta egendomen eller, vad
gäller tomträtt, å byggnad eller byggnader, som utgöra tillbehör till tomträtten.
Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning å aktie, som
omförmäles i 24 § första stycket 2.

2. Beträffande andra tillgångar än som nämnts under 1 gäller att de ej
må upptagas över verkliga värdet. För fordran, som förfaller eller kan av
sparbanken uppsägas till betalning först efter längre tid än ett år, må värdet
icke sättas högre än att avkastning erhålles efter en räntefot som svarar
mot det allmänna ränteläget. Närmare föreskrifter om värderingen av här
avsedda fordringar meddelas årligen av tillsynsmyndigheten. Osäkra fordringar
skola upptagas högst till det belopp, varmed de beräknas komma att
inflyta. Värdelösa fordringar må icke upptagas såsom tillgång.

3. I stället för avskrivning å tillgångs värde må motsvarande belopp kunna
uppföras å särskilt värdeminskningskonto. Minskning av värdeminskningskonto
är medgiven, där avskrivning med samma belopp sker å motsvarande
tillgång, så ock i den mån, enligt vad förut i denna paragraf är sagt,
hinder ej möter för uppskrivning av tillgång samt minskning av värdeminskningskonto
sker i stället för sådan uppskrivning.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 21

4. Avskrivning skall avse viss tillgång eller grupp av tillgångar av likartad
beskaffenhet.

5. De belopp, till vilka sparbankens särskilda fonder uppgå, skola vart för
sig i balansräkningen uppföras bland skulderna. Benämningen fond må endast
användas för grundfond, reservfond och garantifond.

(i. Organisations- eller förvaltningskostnader må ej uppföras såsom tillgång.

7. Inom linjen skall anmärkas sammanlagda beloppet av sparbankens
ansvarsförbindelser, i den mån de icke upptagits bland skulderna. Tillika
skall inom linjen upptagas av sparbanken ställda panters sammanlagda bokförda
värde. Inom linjen skola ock anmärkas de pensionsåtaganden, som ej
upptagits bland skulderna. Ytterligare skall inom linjen uppföras ränta å
garantifond eller grundfond, som till följd av reglerna i 19 § icke kunnat utbetalas.

Vad i---eller bilaga.

58 §.

Ansvarsfrihet må — --röstat däremot.

Anställes ej —--blivit beviljad.

Om ansvarsfrihet---nämnda handling.

Talan om skadestånd på grund av förvaltningsåtgärd, som någon vidtagit
med stöd av uppdrag enligt 39 §, må ej väckas av sparbanken, sedan ett år
förflutit från det förvaltningsberättelsen och revisionsberättelsen för det
räkenskapsår, under vilket åtgärden vidtagits, framlagts å sammanträde
med huvudmännen, såframt icke förhållande föreligger varom stadgas i
tredje stycket.

60 §.

Försättes sparbank----redovisningen avser.

Mot den som erhållit uppdrag enligt 39 § samt revisor äger konkursboet
ock, där sparbanken försättes i konkurs på ansökan, vilken gjorts innan två
år förflutit från det förvaltningsberättelsen och revisionsberättelsen framlades
å sammanträde med huvudmännen, föra sådan talan.

Talan, varom---talan förlorad.

67 §.

Då sparbanken---med huvudmännen.

Redovisningen skall ----- redovisningen omfattar.

I fråga om styrelsens redovisning, om revisorernas granskning och revisionsberättelsen,
om handlingars framläggande å sammanträde med huvudmännen,
om behandlingen av frågan om ansvarsfrihet samt om anställande
av talan mot styrelseledamot eller den som erhållit uppdrag enligt 39 § skall
i tillämpliga delar gälla vad i denna lag förut rörande dessa ämnen föreskrivits.

81 §.

Om sparbanks---med straff.

Där sparbank---sådan talan.

Tillsynsmyndigheten skall---utfärda instruktion.

Tillsynsmyndigheten äger---denna lag.

Då tillsynsmyndigheten i anledning av att sparbank icke kan uppfylla i
26 § föreskrivet krav på egna fonder förelägger sparbankens styrelse att

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

vidtaga rättelse, må, där ej särskilda omständigheter föranleda annat, den
tid, inom vilken föreläggandet skall vara fullgjort, icke sättas längre än två
månader, och må i intet fall sagda tid bestämmas till mer än ett år.

Har sparbanks---i likvidation.

83 §.

Sparbanks styrelse---av myndigheten;

att, då anledning yppas till antagande, att sparbanken gjort sådana förluster
att sparbanken icke kan uppfylla i 26 § föreskrivet krav på egna fonder,
ofördröj ligen upprätta särskild balansräkning enligt 48 § för utvisande
av sparbankens ställning samt att, därest balansräkningen bekräftar antagandet
i fråga, ofördröj ligen avsända meddelande härom till tillsynsmyndigheten;
samt

att dels---och ställning.

92 §.

Har huvudman, styrelseledamot, den som erhållit uppdrag enligt 39 §,
revisor, likvidator, likvidationsrevisor eller ombud, som avses i 82 § 1 inom.,
vid fullgörandet av sitt uppdrag uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat
sparbanken skada, är han pliktig att till sparbanken utgiva ersättning för
skadan.

Har huvudman---för skadan.

Där medhjälpare, ----för skadan.

96 §.

Med dagsböter---eftersätter bestämmelserna i nämnda lagrum;

4. den, som bryter mot vad som är stadgat i 2 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

I fråga om krav på egna fonder och om skyldighet att hålla kassareserv
får sparbank tillämpa äldre bestämmelser till utgången av år 1973.

Vid bokslut, som sker för tidigare år än 1974, får obligation, som avses i
48 § första stycket 1 i dess äldre lydelse och som förvärvats före den 1 januari
1969, värderas enligt äldre bestämmelser. Detsamma gäller fordran
på grund av lån, som avses i 48 § första stycket 2 i dess äldre lydelse och
som beviljats före nyssnämnda tidpunkt.

Skyldighet att inhämta yttrande enligt 35 b § första stycket föreligger icke
för sparbank, som efter lagens ikraftträdande utnyttjar med stöd av äldre
bestämmelser meddelat tillstånd att inrätta kontor.

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 6 § lagen den 3 juni 1955 (nr 417) angående
införande av nya lagen om sparbanker

Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 3 juni 1955 angående införande
av nya lagen om sparbanker1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
anges.

(Nuvarande lydelse)

I fråga---—-------

7. I fråga om medel, som förvaltas
av förmyndare eller god man och
som sedan den 1 januari 1941 innestå
å räkning hos sparbank utan villkor
att de må lyftas allenast med
överförmyndarens tillstånd, skall, såframt
ej överförmyndaren annorlunda
förordnar, vid tillämpning av vad
i 24 § nya lagen stadgas så anses som
om förbehåll enligt 15 kap. 9 § andra
stycket föräldrabalken gjorts, att
de må uttagas utan sådant tillstånd.
Vad nu sagts skall ock gälla medel,
som sedermera insatts eller framdeles
insättas å räkningen, samt ränta
som lagts eller lägges till kapitalet.

8. Har sparbank------—

9. Utan hinder av vad i 28 § fjärde
stycket nya lagen stadgas beträffande
säkerhet för lån, må egendom,
som innan nya lagen vunnit tillämpning
å sparbanken genom att registrering
skett ställts som säkerhet
för lån, alltjämt godtagas som sådan
under lånets fortsatta löptid.

10. De styrelseledamöter —--å

(Föreslagen lydelse)

§•

annan bidragstecknare.

7. I fråga om medel, som förvaltas
av förmyndare eller god man och
som sedan den 1 januari 1941 innestå
å räkning hos sparbank utan villkor
att de må lyftas allenast med
överförmyndarens tillstånd, skall, såframt
ej överförmyndaren annorlunda
förordnar, vid tillämpning av
vad i 35 c § nya lagen stadgas så anses
som om förbehåll enligt 15 kap.
9 § andra stycket föräldrabalken
gjorts, att de må uttagas utan sådant
tillstånd. Vad nu sagts skall ock
gälla medel, som sedermera insatts
eller framdeles insättas å räkningen,
samt ränta som lagts eller lägges
till kapitalet.

---—- -—-år 1965.

9. Utan hinder av vad i 28 § andra
och tredje styckena nya lagen stadgas
beträffande säkerhet för lån, må
egendom, som innan nya lagen vunnit
tillämpning å sparbanken genom
att registrering skett ställts som säkerhet
för lån, alltjämt godtagas som
sådan under lånets fortsatta löptid,
likvidationen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

1 Senaste lydelse av 6 § se 1965:222.

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 15 juni 1934 (nr 300) om sparbankernas

säkerhetskassa

Härigenom förordnas, att 2, 3 och 6 §§ lagen den 15 juni 1934 om sparbankernas
säkerhetskassa1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 §•

Såsom bidrag —------kalenderår förvaltade.

Vad nu sagts skall ej gälla sparbank,
vars fondmedel, sedan i förekommande
fall därifrån avdragits
garantifond och i fondmedlen ingående
förlagskapital samt under de
tio första åren efter sparbankens bildande
jämväl grundfond, antingen
äro eller genom bidragets erläggande
skulle bliva otillräckliga för iakttagandet
av det förhållande, som
jämlikt 27 § lagen om sparbanker
skall förefinnas mellan sparbankens
inlåning och dess fonder.

Vad nu sagts skall ej gälla sparbank,
vars fondmedel, sedan i förekommande
fall därifrån avdragits
garantifond och i fondmedlen ingående
förlagskapital samt under de
tio första åren efter sparbankens bildande
jämväl grundfond, antingen
äro eller genom bidragets erläggande
skulle bliva otillräckliga för uppfyllande
av kravet på egna fonder jämlikt
26 § lagen om sparbanker.

3 §•

Uppgår kassans behållning till tjugo
miljoner kronor, skall hälften av
den behållna avkastningen årligen
utdelas till sparbankerna efter förhållandet
mellan de bidrag varje
sparbank sammanlagt inbetalat till
kassan. Uppgår behållningen till ett
belopp motsvarande en procent av de
medel, som sparbankerna vid utgången
av nästföregående kalenderår
sammanlagt förvaltade, skall hela
avkastningen efter samma grund
utdelas. I övrigt äge sparbank, så
länge kassan består, ej göra gällande
någon rätt till kassans tillgångar.

1 Senaste lydelse av 2 och 6 §§ se 1955:419.

Sparbank äger, så länge kassan består,
ej göra gällande någon rätt till
kassans tillgångar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Sparbanks rätt till framtida utdel- Sparbanks rätt till kassans till -

ning eller till kassans tillgångar vid
dess upplösning må ej uppföras som
tillgång i sparbankens räkenskaper
eller överlåtas annorledes än i samband
med överlåtelse av sparbankens
rörelse å annan sparbank.

Kassans styrelse må, efter prövning
i varje särskilt fall och på villkor,
som styrelsen äger bestämma,
med anlitande av kassans medel lämna
dels bistånd åt sparbank, vars
fondmedel till följd av inträffade förluster
nedgått under det i förhållande
till sparbankens inlåning enligt
27 § lagen om sparbanker erforderliga
beloppet, ävensom åt sparbank,
som eljest på grund av inträffade eller
väntade förluster råkat i eller kan
befaras råka i svårigheter, dels ock,
i den utsträckning så finnes skäligt,
gottgörelse åt insättare i sparbank,
som trätt i likvidation eller försatts
i konkurs.

gångar vid dess upplösning ma ej
uppföras som tillgång i sparbankens
räkenskaper eller överlåtas annorledes
än i samband med överlåtelse av
sparbankens rörelse å annan sparbank.

§■

Kassans styrelse må, efter prövning
i varje särskilt fall och på villkor,
som styrelsen äger bestämma,
med anlitande av kassans medel lämna
dels bistånd åt sparbank, vars
fondmedel till följd av inträffade förluster
blivit otillräckliga för uppfyllande
av kravet på egna fonder enligt
26 § lagen om sparbanker, ävensom
åt sparbank, som eljest på grund
av inträffade eller väntade förluster
råkat i eller kan befaras råka i svårigheter,
dels ock, i den utsträckning
så finnes skäligt, gottgörelse åt insättare
i sparbank, som trätt i likvidation
eller försatts i konkurs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om
j or dbr ukskasserör elsen

Härigenom förordnas, dels att 4, 5, 7, 12, 14, 22, 24, 30—42, 52, 56, 58,
62, 74 och 75 §§, 87 § 2 mom., 88 a § samt 91 och 96 §§ lagen den 25 maj
1956 om jordbrukskasserörelsen1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
anges, dels att i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 42 a—d §§, av nedan
angiven lydelse.

4 §■

Jordbrukskassas firma —■ ■—- •— »ek.för.».

Ej må — — •— ordet jordbrukskreditkassa.

Om användning av ordet bank vid beteckning av kreditkassas rörelse är
särskilt stadgat.

5 §■

Jordbrukskasserörelsen skall stå under tillsyn av bankinspektionen.

Kreditkassorna och riksorganisationen registreras hos tillsynsmyndigheten.
Bestämmelserna om länsstyrelse i lagen den 1 juni 1951 (nr 308) om
ekonomiska föreningar äga i fråga om jordbrukskasserörelsen motsvarande
tillämpning på tillsynsmyndigheten. Anteckning i registret skall dock, såvitt
angår kreditkassa, kungöras i allmänna tidningarna och i tidning, som är
allmänt spridd inom kassans verksamhetsområde.

7 §•

Sedan beslut fattats att bilda jordbrukskassa och stadgar för kassan antagits,
skall stadfästelse på dessa sökas hos tillsynsmyndigheten. I ärendet
skall tillfälle beredas riksorganisationen och den centralkassa, vari jordbrukskassan
skall bliva medlem, att avgiva yttrande.

Finner tillsynsmyndigheten att stadgarna överensstämma med denna lag
samt lag och författning i övrigt ävensom att stadgarna innehålla föreskrifter
som göra kassan ägnad att fullgöra sina uppgifter, skall tillsynsmyndigheten
stadfästa stadgarna och godkänna kassan. Stadfästelse skall ock sökas
på beslut om ändring i jordbrukskassas stadgar.

12 §.

Villkoren för inträde som medlem i jordbrukskassa fastställas av riksorganisationen.

14 §.2

Jordbrukskassa må — ---sina medlemmar.

1 Senaste lydelse av 58 § se 1962:88 och av 87 § 2 mom. se 1967:543. 88 a § införd genom
1962:88.

2 Ändringen innebär att andra stycket upphävs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 743 år 1968

22 §.

Till medlem i centralkassa må allenast antagas

jordbrukskassa vars styrelse har sitt säte inom centralkassans verksamhetsområde,
samt

bolag, förening eller annan sammanslutning, som har till huvudsaklig
uppgift att ekonomiskt eller på annat sätt främja jordbruket, binäring därtill
eller fisket eller intressen som äro gemensamma för utövare av sådana
näringar.

Riksorganisationen äger---i centralkassa.

24 §.i

Centralkassa må bereda kredit allenast åt medlemmar i kassan eller i ansluten
jordbrukskassa samt åt bankaktiebolag, sparbank, postbanken, centralkassa
eller annan allmän kassa eller inrättning vars reglemente fastställts
av Konungen, kreditaktiebolag, försäkringsföretag med svensk koncession
och utländskt bankföretag.

Kreditgivningen till---tillhörande säkerheter.

30 §.

Kreditkassa får låna ut pengar och anskaffa medel till utlåningen i den
ordning denna lag föreskriver samt idka verksamhet som står i samband
därmed.

Jordbrukskassa får ej för egen räkning låna in pengar från allmänheten.

Utan tillstånd av tillsynsmyndigheten får kreditkassa icke mottaga värdehandlingar
till förvaring och förvaltning. Tillstånd får meddelas endast om
kassan med hänsyn till dess organisation och förvaringsanordningar samt
fonder kan på ett betryggande sätt handha sådan verksamhet. När förutsättningar
icke längre föreligga för tillstånd, får det återkallas.

I kreditkassas stadgar skall angivas vilken rörelse kassan får utöva.

31 §.

Kreditkassa får ej för egen räkning driva handel med eller, med de
undantag som angivas i 32 och 33 §§, förvärva annat än guld, mynt, växlar,
checkar, anvisningar, obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda
förskrivningar utom förlagsbevis.

32 §.

Kreditkassa får förvärva

1. fast egendom, tomträtt och bostadsrätt för att bereda kassan eller ansluten
kassa lokaler för dess inrymmande eller tillgodose därmed sammanhängande
behov,

2. aktie i bolag, vilket uteslutande har till syfte att förvalta fast egendom
eller tomträtt som förvärvats för det under 1 angivna ändamålet, och förlagsbevis,
som utfärdats av sådant bolag,

3. inventarier, vilka anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som kassan
äger, eller till lokaler, som kassan i övrigt innehar,

4. bostadsrätt för att bereda bostad åt någon som är anställd i kassan eller
i ansluten kassa.

Ärende om förvärv enligt första stycket av fast egendom, tomträtt eller
aktie avgöres av stämman, om ej annat följer av kreditkassans stadgar.

1 Ändringen innebär bl. a. att tredje och fjärde styckena upphävs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Detsamma gäller ärende om förbättring av byggnad i vilken kassans eller
ansluten kassas lokaler äro eller avses bliva inrymda.

Centralkassa får till belopp, som vid varje tidpunkt sammanlagt svarar
mot högst tio procent av kassans och anslutna jordbrukskassors eget kapital,
förvärva andel i sådan ekonomisk förening eller aktie i sådant bolag, som
tillgodoser för kreditkassor gemensamma intressen, eller garantifondbevis
eller förlagsbevis, som utfärdats av föreningen eller bolaget, eller i övrigt
tillskjuta medel till föreningen eller bolaget.

Utöver vad som följer av tredje stycket får centralkassa efter tillstånd
av tillsynsmyndigheten tillskjuta medel till förening eller aktiebolag som
avses i nämnda stycke, om det tillskjutna kapitalet icke kan grunda upplåningsrätt
eller täcka krav på eget kapital hos föreningen, bolaget eller annorstädes.

Centralkassa som medverkar vid emission av aktier eller förlagsbevis på
den allmänna marknaden får efter tillstånd av tillsynsmyndigheten förvärva
aktie eller förlagsbevis som ingår i emissionen. Sådan aktie eller sådant förlagsbevis
skall centralkassan avyttra så snart det lämpligen kan ske och
senast ett år efter förvärvet. Om synnerliga skäl föreligga, kan tillsynsmyndigheten
förlänga denna frist.

33 §.

För alt skydda fordran får kreditkassa dels på offentlig auktion eller
fondbörs eller i den ordning som angives i 96 a § utsökningslagen köpa
egendom som är utmätt eller pantsatt för fordringen dels, om det är uppenbart
att kassan annars skulle lida avsevärd förlust, såsom betalning för fordran
övertaga för fordringen pantsatt eller annan egendom. Vad nu sagts
gäller ej bevis om andel i eller tillskott till kreditkassan själv eller annan
jordbrukets kreditkassa.

Egendom, som kreditkassa förvärvat enligt första stycket, skall avyttras
så snart det lämpligen kan ske och senast när det kan äga rum utan förlust
för kassan.

Förvärv enligt denna paragraf skall ofördröj ligen anmälas hos tillsynsmyndigheten.

34 §.

Centralkassa jämte anslutna jordbrukskassor skall till insättarnas skydd
ha eget kapital till visst lägsta belopp. Detta bestämmes för kassorna gemensamt
i förhållande till deras tillgångar och av dem ingångna garantiförbindelser
(placeringar). Vid beräkningen av kapitalkravet indelas placeringarna
i följande fyra grupper, nämligen

A. 1. inneliggande kassa, checkar, postremissväxlar samt fordringar hos
riksbanken och riksgäldskontoret,

4. fordringar för vilka säkerheten utgöres av värdehandling eller fordran,
som angives under A 1—3,

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

5. garantiförbindelser, som utfärdats av centralkassan eller ansluten
jordbrukskassa och för vilka kassan erhållit säkerhet i värdehandling
eller fordran, som angives under A 1—4,

B. 1. andra fullgoda obligationer än de som angivas under A 2,

2. fordringar för vilka utländskt bankföretag eller annat försäkringsföretag
än som avses under A 3 svarar,

3. fordringar för vilka säkerheten utgöres av

värdehandling eller fordran, som angives under B 1 eller 2,

inteckning i jordbruks-, affärs- eller bostadsfastighet eller tomträtt
till sådan fastighet inom sjuttiofem procent av det uppskattade
värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad
som hör till tomträtten, eller

fordran med förmånsrätt på grund av lagen den 16 december
1966 (nr 701) om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa
gemensamhetsanläggningar, såvida förmånsrätten får göras gällande
på kassans föranstaltande,

4. garantiförbindelser, som utfärdats av centralkassan eller ansluten
jordbrukskassa och för vilka kassan erhållit säkerhet i värdehandling
eller fordran, som angives under B 1—3,

C. 1. fordringar för vilka säkerheten utgöres av

inteckning i jordbruksfastighet, i bostadsfastighet med en- eller
tvåfamilj shus eller med flerfamiljshus för vilket statligt bostadslån
utgår eller i tomträtt till sådan fastighet, om inteckningssäkerheten
är förstärkt med borgen och inteckningen ligger mellan sjuttiofem
och etthundra procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen
eller, i fråga om tomträtt, av byggnad som hör till tomträtten,

förlagsbevis eller aktie, som noteras vid fondbörs här i landet,
eller

borgen, dock ej till högre belopp för varje låntagare än tjugofemtusen
kronor,

2. garantiförbindelser, som utfärdats av centralkassan eller ansluten
jordbrukskassa och för vilka kassan erhållit säkerhet i form av
värdehandling, fordran eller borgensförbindelse som angives under
C 1,

D. övriga tillgångar och garantiförbindelser utom sådana som enligt
femte och sjätte styckena skola avräknas från eget kapital.

För placeringar, som angivas under A, fordras ej eget kapital. I övrigt
skall centralkassa jämte anslutna jordbrukskassor vid varje tidpunkt ha eget
kapital till lägst ett belopp, som motsvarar sammanlagt

en procent av summan av placeringar, som angivas under B,
fyra procent av summan av placeringar, som angivas under C, och
åtta procent av summan av placeringar, som angivas under D.

Tillgång skall tagas upp till bokfört värde och garantiförbindelse till sitt
nominella belopp.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Med eget kapital avses insatskapital, reservfond, dispositionsfond och av
stämma fastställd vinstbalans. Med eget kapital får likställas det nominella
värdet av förlagsbevis, utställda av centralkassan, intill ett belopp motsvarande
det belopp vartill centralkassans och anslutna jordbrukskassors eget
kapital uppgår. I fråga om förlagskapital, som långivaren kan återkräva
inom fem år, skall dock iakttagas att med centralkassans och de anslutna
jordbrukskassornas eget kapital får likställas högst så stor del av det varje
år förfallande beloppet som svarar mot tio procent av det ta kapital.

Från centralkassans och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital skall
avräknas det bokförda värdet av vad de såsom aktiekapital eller i annan
form tillskjutit till företag som driver någon form av bankverksamhet. Sådan
avräkning skall dock ej ske i fråga om företag där staten är delägare.

Har centralkassa eller ansluten jordbrukskassa väsentligt ekonomiskt intresse
i aktiebolag som uteslutande har till syfte att förvalta fastighet eller
tomträtt som förvärvats för att bereda någon av kassorna lokaler för dess
inrymmande eller tillgodose därmed sammanhängande behov, skall från
det egna kapitalet avräknas åtta procent av summan av det bokförda värdet
av aktierna i fastighetsbolaget och bolagets bokförda skulder eller den del
av dessa som svarar mot kassans innehav av aktier i fastighetsbolaget.

Med uppskattat värde avses det värde, som kreditkassa bestämt på grundval
av särskild värdering. Har enligt gällande bestämmelser om iån av
statsmedel till främjande av bostadsbyggandet sådant lån beviljats till uppförande
av viss byggnad, skall till grund för bedömandet i stället för uppskattningsvärdet
läggas det enligt nämnda bestämmelser fastställda pantvärdet
för byggnaden eller den fastighet, där denna uppföres, om ej särskilda
skäl föranleda annat.

35 §.

Centralkassa skall hålla en med hänsyn till rörelsens art och omfattning
tillräcklig kassareserv.

Kassareserven skall bestå av tillgångar som med lätthet kunna förvandlas
i pengar och skall tillsammans med inneliggande kassa uppgå till lägst ett
belopp som svarar mot tio procent av kassans samtliga förbindelser med
undantag av förlagslån, lån mot inteckning i egen fastighet, lån som tagits
upp hos allmänna pensionsfonden i samband med återlån enligt fondens
reglemente och garantiförbindelser. Nedgår kassareserven tillfälligt under
föreskrivet belopp, skall den snarast ökas till detta.

År tillgång som angives i andra stycket pantsatt, får den ej inräknas i
kassareserven. Utgör tillgången säkerhet för avtalad kredit som centralkassan
ej begagnat till fullo, får den ändå beräknas till det belopp, som kassan
enligt avtalet har rätt att ytterligare erhålla vid anfordran.

36 §.

Kredit får beviljas endast mot betryggande säkerhet i fast eller lös egendom
eller i form av borgen. Ulan säkerhet får dock kredit lämnas till ett sammanlagt
belopp, som vid varje tidpunkt svarar mot högst tre procent av
summan av centralkassas och anslutna jordbrukskassors eget kapital samt
centralkassans inlåning. Därutöver får kredit utan säkerhet beviljas

1. sådan låntagare, som avses i 34 § första stycket A 2 eller 3, dock icke
staten, samt utländskt bankföretag,

2. samfällighet som avses i lagen den 16 december 1966 (nr 700) om
vissa gemensamhetsanläggningar, såvida krediten ej överstiger belopp för

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^3 år 1963

vilket förmånsrätt åtnjntes på grund av lagen om förmånsrätt för fordringar
enligt nämnda lag och förmånsrätten får göras gällande på kreditkassans
föranstaltande,

3. näringsidkare i och för hans rörelse, om krediten är kortvarig.

Kredit utan säkerhet enligt första stycket beviljas av centralkassa eller,
efter medgivande av denna, av ansluten jordbrukskassa.

Aktie i bolag, som huvudsakligen förvaltar eller driver handel med aktier
eller som idkar emissionsrörelse, får mottagas som pant endast om aktien
noteras vid fondbörs här i landet. Vad nu sagts gäller även förlagsbevis som
utfärdats av sådant bolag.

Kreditkassa får ej som pant mottaga aktie i bolag, som har till uppgift att
tillgodose för kreditkassor gemensamma intressen, eller förlagsbevis, som
sådant bolag eller centralkassa utfärdat, och ej heller bevis om andel i eller
tillskott till kreditkassan själv eller annan jordbrukets kreditkassa.

37 §.

Kreditkassa skall ägna särskild uppmärksamhet åt att kredit i sådan omfattning,
att fara kan uppkomma för kreditkassans säkerhet, icke lämnas till
samma låntagare eller till låntagare, som äro förbundna med varandra i
väsentlig ekonomisk intressegemenskap, eller mot säkerhet av aktier eller
förlagsbevis, som utgivits av samma aktiebolag eller aktiebolag som äro
förenade i sådan gemenskap som nu sagts.

Första stycket äger motsvarande tillämpning på borgen och annan garantiförbindelse
till kreditkassan.

38 §.

Kreditkassa får ej utan tillstånd lämna kredit till ledamot av kassans styrelse,
revisor i kassan eller suppleant för styrelseledamot eller revisor och ej
heller till den som är anställd i kassan. Detsamma gäller kredit mot säkerhet
av borgen eller fordringsbevis, som utfärdats av sådan person.

Tillstånd enligt första stycket lämnas såvitt gäller centralkassa av riksorganisationen
och såvitt gäller jordbrukskassa av centralkassan.

39 §.

Bestämmelserna om kredit i 36—38 §§ äga motsvarande tillämpning på
garantiförbindelse som kreditkassa ikläder sig.

40 §.

Ställes lån icke att betalas inom ett år, skall kreditkassa förbehålla sig
rätt att säga upp lånet till återbetalning senast inom sagda tid.

Utan förbehåll enligt första stycket får

1. centralkassa bevilja återlån enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens
förvaltning med längre löptid än ett år,

2. kreditkassa utlämna andra lån mot skuldebrev med längre löptid än
ett år till ett sammanlagt belopp, som tillsammans med belopp av här avsedd
utlåning från övriga kreditkassor inom vederbörande centralkassas verksamhetsområde
vid varje tidpunkt svarar mot högst tjugofem procent av
summan av centralkassans och anslutna jordbrukskassors eget kapital samt
centralkassans inlåning efter avdrag för lån som tagits upp hos allmänna
pensionsfonden i samband med återlån.

Förfallotiden för lån skall bestämmas så, att den är förenlig med villkoren
för kreditkassans förbindelser. Lån som avses i andra stycket 2 får icke
ställas på längre återbetalningstid än tio år. Har för sådant lån icke ställts

Kungl. Maj.ts proposition nr 1 //.3 år 1968

säkerhet i fast eller lös egendom, skall i skuldebrevet utfästas årlig avbetalning
i förhållande till den tid för vilken lånet beviljas.

Centralkassa skall enligt 17 § tredje stycket meddela de särskilda anvisningar
som fordras för tillämpningen av bestämmelserna i andra stycket 2
och tredje stycket första punkten.

Kreditkassa skall förbehålla sig rätt att säga upp lån som avses i andra
stycket till återbetalning senast inom tre månader, om säkerheten för lånet
försvagas i märklig mån eller, i fråga om lån utan säkerhet, om trygghet icke
längre föreligger för låneförbindelsens fullgörande.

41 §.

Kreditkassa får ej vid avtal om kredit eller annars i sin rörelse förbehålla
sig andel i vinst på affär, som kassan själv icke äger avsluta.

Ej heller får kreditkassa, där ej är fråga om utdelning på aktier eller
vad i övrigt kan tillkomma kassan som ägare av aktier, på annat sätt beredas
andel i vinst på verksamhet, som kassan själv icke äger driva.

42 §.

Vid beviljande av kredit får kreditkassa icke göra förbehåll om att kreditbeloppet
eller del av detta skall sättas in hos centralkassa för längre tid än
sex månader eller på längre tids uppsägning än sex månader.

42 a §.

Kreditkassa får ej utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren eller
till viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvarighet för
sådana förbindelser. Vad nu sagts gäller dock ej räntebärande förlagsbevis,
som centralkassa utfärdar och som lyder på minst etthundra kronor.

42 b §.

Motbok eller annat bevis, som centralkassa utfärdar om tillgodohavande
på räkning, skall ställas till viss man och innehålla att överlåtelse får ske
endast till viss man och att överlåtelsen bör anmälas hos kassan.

Centralkassa får ej träffa förbehåll om rätt för kassan att åberopa betalning
till annan än rätt innehavare av motbok.

Om efterlysning och dödande av förkommen motbok gälla särskilda bestämmelser.

42 c §.

Innan kreditkassa inrättar bankkontor, skall kassan inhämta yttrande
från nämnden för bankkontorsetablering.

Inrättas bankkontor, skall det omedelbart anmälas hos tillsynsmyndigheten.

Kreditkassa skall bidraga till kostnaden för nämndens verksamhet enligt
föreskrifter som meddelas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

42 d §.

Omyndig äger utan förmyndarens tillåtelse förfoga över medel som den
omyndige själv satt in hos centralkassa efter det att han fyllt sexton år.
Utan den omyndiges samtycke får kassan ej betala ut sådana medel till för -

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

myndaren. Har förmyndaren fått överförmyndarens tillstånd att omhändertaga
medlen och företett bevis på detta, äger den omyndige ej vidare förfoga
över medlen. Sådan inskränkning i den omyndiges rätt skall antecknas
på insättningsbevis eller i motbok, när beviset eller motboken företes
hos kassan.

Medel som förmyndaren eller god man förvaltar enligt föräldrabalken får,
utom såvitt angår ränta som stått inne kortare tid än ett år, tagas ut utan
överförmyndarens tillstånd endast om förbehåll därom skett enligt 15 kap.
9 § andra stycket nämnda balk. överförmyndaren kan när som helst förordna,
att förbehållet ej skall gälla. Sådant förordnande skall antecknas på
bevis eller i motbok, som utfärdats om insättningen, överförmyndare, förmyndare
och god man äga på begäran erhålla bevis om beloppet av de medel,
som sättas in eller stå inne, och i förekommande fall intyg att meddelat
tillstånd icke utnyttjats.

52 §.

Det åligger---nämnda handlingar.

Minst en — -— — kassans medel;

granska av styrelsen vidtagna åtgärder i fråga om förvaltning och avyttring
av egendom, som kassan inköpt eller övertagit jämlikt 33 §;

taga del av de---- rörande kassan.

I övrigt — — — av revisionsuppdraget.

56 §.

I fråga---57—67 §§ nedan.

Vid tillämpningen--- 52—54 §i§ denna lag,

samt att i 87 och 89 §§ hänvisningarna till 51 § i stället skola avse 54 §
denna lag.

58 §.

Har kreditkassa---av rätten.

Genom rättens försorg skall ofördröj ligen till tillsynsmyndigheten avsändas
dels för registrering meddelande om beslut att kassan skall träda
i likvidation, dels ock underrättelse om förordnande av likvidator med angivande
av hans fullständiga namn och postadress.

62 §.

Finnes kreditkassa, som enligt verkställd registrering trätt i likvidation,
sedermera sakna till föreningsregistret anmälda behöriga likvidatorer, skali
rätten på ansökan av medlem, borgenär eller annan, vars rätt kan vara
beroende av att någon finnes som äger företräda kassan, eller på anmälan
av tillsynsmyndigheten förordna likvidatorer.

Genom rättens---och postadress.

74 §.

Kreditkassas styrelse---som äskas.

Yppas anledning till antagande att centralkassa gjort sådana förluster
att kassans och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital icke svarar
mot det belopp som fordras enligt 34 §, skall centralkassans styrelse ofördröjligen
låta upprätta särskild balansräkning enligt 44 och 45 §§ för utvisande
av centralkassans ställning samt, därest balansräkningen bekräf 2

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr fri

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

tar antagandet i fråga, ofördröj ligen avsända meddelande härom till tillsynsmyndigheten.

Centralkassas styrelse — —- — tillsynsmyndigheten äskas.

75 §.

Har kreditkassas —---med straff.

Ändå att —--finna påkallade.

Underlåter kassa att ställa sig till efterrättelse av myndigheten meddelat
förbud eller föreläggande eller handhar kassan eljest sina angelägenheter
på sätt, som är ägnat att rubba förtroendet till kassan, äger myndigheten
återkalla godkännandet.

Tillsynsmyndigheten äger — — — denna lag.

87 §.

2 mom. Senast fyra månader efter det på anmälan jämlikt 96 § 2 mom.
lagen om ekonomiska föreningar registrering skett av beslut om godkännande
av fusionsavtal skall såväl den övertagande som den överlåtande kassans
styrelse göra ansökan om tillsynsmyndighetens tillstånd att bringa fusionsavtalet
till verkställighet.

Tillsynsmyndighetens tillståndsprövning skall grundas på ett bedömande
av huruvida fusionen kan anses vara förenlig med deras intressen, som
äro insättare i eller eljest hava fordringar å de av fusionen berörda kassorna.
Tillstånd må icke meddelas, med mindre riksorganisationen lämnat
medgivande till fusionen eller, då centralkassa övertager annan kreditkassas
rörelse, Konungen eller myndighet Konungen förordnar prövat övertagandet
icke vara till skada för det allmänna.

Tillsynsmyndigheten skall — — — sist angivits.

Beslut, varigenom tillstånd givits, skall inom sex månader sedan beslutet
vunnit laga kraft av båda kassornas styrelser anmälas för registrering.

När beslut---fusionen genomförd.

Hör till---är stadgat.

88 a §.

Har kreditkassa övertagit annan kassas rörelse helt eller delvis och finnes
bland sistnämnda kassas tillgångar egendom, som kreditkassa ej må
förvärva, må den egendomen, även om sådant fall ej är för handen som i 32
eller 33 § sägs, förvärvas av den övertagande kassan. Egendom som kassan
på detta sätt förvärvat skall, i den mån egendomen ej, jämlikt vad i nyssnämnda
lagrum stadgas, må av kassan behållas, åter avyttras så snart lämpligen
kan ske och senast då avyttring kan äga rum utan förlust för kassan.

91 §.

Närmare bestämmelser om föreningsregistret för jordbrukskasserörelsen
och om avgifterna för registrering och kungörande samt de föreskrifter, som
i övrigt utöver vad denna lag innehåller finnas erforderliga för lagens tilllämpning,
meddelas av Konungen.

96 §.

Kungl. Maj ds proposition nr H3 år 1968

balken gjorts, att de må uttagas utan sådant tillstånd. Vad nu sagts skall
ock gälla medel, som sedermera insatts eller framdeles insättas på räkningen,
och ränta som lagts eller lägges till kapitalet.

Denna lag träder i kraft såvitt avser 5, 7, 56, 58, 62 och 75 §§ samt 87 §
2 mom. den 1 juli 1969 och i övrigt den 1 januari 1969.

I fråga om krav på eget kapital och om skyldighet att hålla kassareserv
får centralkassa tillämpa äldre bestämmelser till utgången av år 1973.

Skyldighet att inhämta yttrande enligt 42 c § första stycket föreligger icke
för kreditkassa, som efter lagens ikraftträdande utnyttjar med stöd av äldre
bestämmelser meddelat tillstånd att inrätta kontor.

Kungl. Maj:ts proposition nr U3 år 1968

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 33 § lagen den 27 mars 1936 (nr 81)

om skuldebrev

Hangenom förordnas, att 33 § lagen den 27 mars 1936 om skuldebrev skall
erhalla andrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

33 §.

(Föreslagen lydelse)

Har i motbok rörande tillgodohavande
hos bank eller i annat enkelt
skuldebrev intagits förbehåll, som
skulle medföra att betalning till innehavaren
finge anses gill ändå att
han ej vore rätt borgenär eller behörig
att å rätte borgenärens vägnar
uppbära betalning, må sådant förbehåll
ej åberopas, där gäldenären åsidosatt
skälig aktsamhet vid prövning
huruvida innehavaren var den till
vilken skuldebrevet var ställt eller
dennes rättsinnehavare eller ägde å
rätte borgenärens vägnar uppbära
betalningen.

Beträffande sparkassebok och motbok
med sparbank gälle vad därom
är särskilt stadgat.

Har i enkelt skuldebrev intagits
förbehåll, som skulle medföra att betalning
till innehavaren finge anses
gill ändå att han ej vore rätt borgenär
eller behörig att å rätte borgenärens
vägnar uppbära betalning, må
sådant förbehåll ej åberopas, där
gäldenären åsidosatt skälig aktsamhet
vid prövning huruvida innehavaren
var den till vilken skuldebrevet
var ställt eller dennes rättsinnehavare
eller ägde å rätte borgenärens
vägnar uppbära betalningen.

Beträffande motbok med bank
gälle vad därom är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

Vidrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 15
augusti 1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Kung, Johansson, Aspling, Palme,
Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman,

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändringar i banklagstiftningen
och anför.

Inledning

Institutionerna på den svenska kreditmarknaden kan delas in i tre grupper.
Den första gruppen omfattar kreditinstitut som finansierar sin verksamhet
genom att låna in pengar från allmänheten. Gruppen består av affärsbanker,
sparbanker, jordbrukets kreditkassor och postbanken, bankinstitut.
Den andra gruppen kännetecknas av att medel till kreditverksamheten erhålls
genom upplåning på kapitalmarknaden. I denna grupp ingår bl. a.
olika hypoteksinrättningar och kreditaktiebolag. Den tredje gruppen åter
utgörs av institut som genom sin rörelse har behov av att fondera premier
och avgifter, dvs. försäkringsbolag och pensionsinrättningar.

I samband med tillkomsten åren 1955 och 1956 av nu gällande lagar om
affärsbanker, sparbanker och jordbrukets kreditkassor berördes frågan om
gränsdragning mellan olika kreditinstituts verksamhetsområden. Någon
ståndpunkt togs då inte till denna fråga men det förutskickades att spörsmålet
senare skulle bli föremål för särskild utredning.

Med stöd av Kungl. Maj ris bemyndigande den 15 augusti 1962 tillkallade
jag den 14 september samma år tio sakkunniga för att utreda frågan om
gränsdragning mellan olika kreditinstituts verksamhetsområden. I direktiven
angav jag att utredningen torde ha till uppgift att göra eu förutsättningslös
avvägning av de olika kreditinstitutens inbördes ställning och funktion
på kreditmarknaden samt mot bakgrund av sitt bedömande i detta hänseende
pröva i vad mån olika regler om de skilda kreditinstitutens verksamhet
fortfarande är motiverade.

Kangl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

De sakkunniga, som antog benämningen kreditinstitututredningen, avgav
den 7 oktober 1964 betänkandet »Krediters löptid» (Stencil Fi 1964: 7), som
innefattade förslag till ändrade bestämmelser om krediters löptid. Frågan
behandlades av 1965 års riksdag och ledde till lagstiftning i ämnet (prop.
1965: 113, BaU 41, rskr 334, SFS 219—221).

Till utredningen har för att tas under övervägande vid utredningsuppdragets
fullgörande överlämnats vissa ärenden avseende bl. a. vidgat verksamhetsfält
för jordbrukskasserörelsen, rätt för affärsbank att förvärva
garantifondbevis, belåning av aktier i förvaltningsbolag och delegering av
beslutanderätten i fråga om kontorsetablering.

Det slutliga resultatet av utredningens arbete föreligger i ett den 1 november
1967 avgett betänkande »Samordnad banklagstiftning» (SOU 1967: 64)1.
I betänkandet, som avser huvudsakligen bankinstituten, föreslås att frågan
om gränsdragning mellan bankinstituten löses genom att ett i princip enhetligt
regelsystem för institutens rörelse införs och att bankinstituten inom
systemets ram får driva sin verksamhet alltefter sina speciella förutsättningar
och ambitioner. Till betänkandet är fogade fyra reservationer och två
särskilda yttranden.

Betänkandet innefattar förslag till ändringar i lagen den 31 mars 1955
(nr 183) om bankrörelse (banklagen), lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om
sparbanker (sparbankslagen) och lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om jordbrukskasserörelsen
(jordbrukskasselagen). Dessa författningsförslag torde
få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av statskontoret,
bankinspektionen, försäkringsinspektionen, poststyrelsen, kommerskollegium,
bostadsstyrelsen, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret,
ombudsmannen för näringsfrilietsfrågor (NO), Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan, Svenska bankföreningen,
Sveriges allmänna hypoteksbank, Svenska sparbanksföreningen,
Sparbankernas bank aktiebolag, Sveriges jordbrukskasseförbund, Jordbrukets
bank, Svenska företagarkassan, Svenska försäkringsbolags riksförbund,
Folksam, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation,
Sveriges industriförbund, Svensk industriförening, Sveriges köpmannaförbund,
Kooperativa förbundet (KF), Sveriges lantbruksförbund, Företagareföreningarnas
förbund, Svenska företagares riksförbund, Riksförbundet
landsbygdens folk (RLF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisa 1

Betänkandet är undertecknat av verkställande direktören i allmänna pensionsfonden Lennart
Dahlström (ordförande), verkställande direktören i Sveriges investeringsbank aktiebolag
Arne Callans, bankinspektören Torsten Hanström, planeringschefen i finansdepartementet Lars
Lindberger, jourhavande styrelseledamoten i försäkringsaktiebolaget Skandia Älvar Lindencrona,
verkställande direktören i Svenska sparbanksföreningen Sven G. Svenson, förste verkställande
direktören i Skandinaviska banken Lars-Erik Thunholm, överinspektören i försäkringsinspektionen
Lars Erik H:son Torén och verkställande direktören i Sveriges jordbrukskasseförbund Halvdan
Åstrand.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 ''i3 år 1968

tion (SACO), Statstjänstemännens riksförbund (SR), Svenska bankmannaförbundet,
Postverkets tjänstemannaförbund, Hyresgästernas sparkasse- och
byggnadsföreningars riksförbund (HSB) samt styrelsen för Stockholms
fondbörs.

Kommerskollegium har överlämnat yttranden från handelskamrarna i
Stockholm, Norrköping, Jönköping, Malmö, Borås, Göteborg, Örebro, Gävle
och Luleå.

I samband med remissbehandlingen av betänkandet bär bankinspektionen
företagit en översyn av bestämmelserna om kredit till bl. a. vissa anställda
hos bankinstituten och om delegationsrätten för bankinstituts styrelse. Inspektionen
har i skrivelse den 31 maj 1968 till Kungl. Maj :t lagt fram förslag
till ändrade bestämmelser i dessa hänseenden för affärsbanker och
sparbanker.

Bankföreningen och sparbanksföreningen har efter remiss avgett yttranden
över skrivelsen.

Svenska sparbanksföreningen har i skrivelser till Kungl. Maj :t hemställt
dels den 2 februari 1968 om ändring av gällande bestämmelser om antalet
huvudmän i sparbank så att den i lag angivna övre gränsen för antalet
huvudmän upphävs, dels den 24 juni 1968 om upphävande av sparbanks rätt
till viss andel av avkastningen från sparbankernas säkerhetskassa.

Över sparbanksföreningens skrivelse den 2 februari 1968 har efter remiss
yttranden avgetts av bankinspektionen och fullmäktige i riksbanken.

Skandinaviska banken har i framställning den 18 mars 1968 hemställt om
sådan ändring av 71 § banklagen, att maximiantalet styrelseledamöter i bankaktiebolag
ökas från femton till aderton.

Över denna framställning har yttrande avgetts av bankinspektionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 14.‘1 år 1968

Allmänna synpunkter på gränsdragningen mellan bankinstituten
Inledning

Bankrörelse är sådan verksamhet, i vilken ingår inlåning från allmänheten
på räkning som bank allmänneligen begagnar. Verksamhet av denna
art bedrivs av affärsbanker, sparbanker, jordbrukskasserörelsen och postbanken.

I början av 1800-talet tillkom de första sparbankerna och affärsbankerna.
Kännetecknande för sparbank är att den uteslutande har till uppgift att
främja sparsamhet och att verksamheten är lokalt begränsad och inte uppbärs
av något vinstsyfte för enskilda. Härigenom skiljer sig sparbanker från
affärsbanker, som driver bankrörelse i syfte att kunna lämna sina ägare vinst.
De första affärsbankerna var s. k. solidariska bankbolag som baserade sin
kreditverksamhet på emission av egna sedlar. Denna rätt till sedelemission
upphörde år 1902. Numera är samtliga affärsbanker associationsrättsligt
konstituerade som bankaktiebolag.

Vid tiden för tillkomsten av de första bankinstituten var penninghushållningen
ofullständig. Instituten hade därför i början oftast en begränsad
funktion att tillgodose lokala behov av kredit- och betalningsförmedling samt
att ta hand om lokalt uppsamlade sparmedel. Med den industrialiseringsprocess
som började vid mitten av 1800-talet följde krav på en utbyggnad
av systemet för betalnings- och kreditförmedling.

Kreditväsendet har byggts ut på olika sätt. Dels har nya kreditinstitut
tillkommit, dels har redan existerande institut anpassat verksamheten efter
utvecklingens krav. Av speciellt intresse i detta sammanhang är kreditväsendets
utveckling under de senare decennierna av 1800-talet och 1900-talets
första årtionden. Under denna period tillkom flera av de nuvarande
kreditinstituten och den funktionsfördelning som då utbildades på kreditmarknaden
består i sina huvuddrag alltjämt.

Flertalet sparbanker uppfattade vid denna tid inlåningen som det primära
i rörelsen och utlåningen som väsentligen ett sätt att förränta de mottagna
medlen. Sparbanksrörelsen avsåg framför allt att främja sparsamhet
hos hushållen genom att motta och förränta småsparande. För medlens placering
eftersträvades mindre riskbetonade och jämförelsevis fasta placeringar
inom det lokala verksamhetsområdet, främst fastighets-, jordbruksoch
kommunkrediter.

För affärsbankerna var redan i inledningsskedet utlåningen det primära
och avsåg huvudsakligen näringslivets krediter sörj ning. Passivrörelsen utgjorde
närmast ett sätt att finansiera utlåningsrörelsen. Under affärsbanksverksamhetens
tidigare år var sedelutgivningen av dominerande betydelse

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

för kapitalanskaffningen men under senare delen av 1800-talet kom insättningar
från enskilda personer och från företag att utgöra den främsta basen
för utlåningen.

År 1884 inrättades postsparbanken som numera gemensamt med postgirot
benämns postbanken. I administrativt hänseende utgör postbanken en enhet
inom postverkets centralförvaltning och dess verksamhet regleras genom
förordningen den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken (postsparbanksförordningen),
förordningen den 11 juni 1924 (nr 378) angående
postgirorörelse (postgiroförordningen) och reglementet den 12 december
1958 (nr 600) angående förvaltningen av medel, som innestå i postsparbanken
och på postgiro (placeringsreglementet för postbanken). Banken har till
ändamål bl. a. att främja sparsamhet genom att under statens garanti ta
emot inlåning från allmänheten och att genom postgirot underlätta betalningsförmedlingen
i landet. För denna verksamhet utnyttjas postverkets nät
av postanstalter. Insättarmedlen placerades i början helt i statsobligationer
och andra guldkantade obligationer men placeringsmöjligheterna är nu
större.

Jordbrultskasseröreisen tillkom på 1910-talet med huvudsakligt ändamål
att tillgodose jordbrukets kreditbehov och att främja sparverksamhet. I rörelsen
ingår dels jordbrukets kreditkassor, nämligen jordbrukskassor och
centralkassor för jordbrukskredit, dels en riksorganisation. Rörelsen bygger
på den kooperativa principen och kreditgivningen är begränsad till medlemmarna.

Under senare hälften av 1800-talet började hypoteksinstituten växa fram.
Dessa kreditinstituts ändamål är att tillgodose behov av långfristiga krediter
inom olika områden. Rörelsemedel anskaffas genom emission av obligationer.

Den funktionsfördelning på kreditmarknaden, som i det föregående
mycket schematiskt skisserats, var en naturlig följd av att de olika kreditinstituten,
oberoende av varandra, kommit till för att tillgodose skilda mer
eller mindre klart uttalade syften. Affärsbankers och sparbankers verksamhet
hade fram till senare delen av 1800-talet fortgått utan att från samhällets
sida — utöver allmänna lagbestämmelser--ställts upp några särskilda

regler för rörelsens inriktning. De regler som sedermera infördes anknöts
till institutens associationsrättsliga ställning och hade till huvudsakligt ändamål
att skydda institutens insättare mot förluster. De ursprungliga reglerna
anpassades efter och angav i allmänhet även syftena med kreditinstitutens
verksamhet sådana de då uppfattades. Regelsystemets uppbyggnad
kom härvid att återspegla de huvuddrag i funktionsfördelningen som förelåg
när reglerna infördes.

Utvecklingen, särskilt efter det andra världskriget, har medfört förskjutningar
i den traditionella funktionsfördelningen på kreditmarknaden. För
att behålla eller för att öka sin marknad har bankinstituten utvecklat sina
2f Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 148

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

sortiment av tjänster och sökt nya områden för sin verksamhet. Även om
dessa tendenser under senare tid vuxit i styrka är det dock i och för sig
inte något nytt för efterkrigstiden. Redan omkring sekelskiftet började affärsbankerna
i växande omfattning basera sin verksamhet på inlåning från
insättargrupper som tidigare varit sparbankernas huvudsakliga finansieringskälla.
I denna konkurrens om insättarnas medel har sedermera postbanken
och jordbrukets kreditkassor tillkommit. Ett tidigt exempel på funktionsförskjutningar
på utlåningssidan kan hämtas från 1930-talet. Affärsbankerna
började då, i avsaknad av tillräcklig kreditefterfrågan från gängse
kategorier låntagare, intressera sig för bottenfinansiering av fastigheter i
formellt kortfristig form, samtidigt som sparbankerna började ägna sig även
åt byggnadskrediter.

Under efterkrigstiden bär den långfristiga kreditgivningen i ökad omfattning
kommit att tillgodoses av kreditinstitut som finansierar sin verksamhet
genom att ge ut obligationer eller på annat sätt låna upp medel långfristigt.
Av särskild betydelse i denna utveckling har tillkomsten av allmänna pensionsfonden
(AP-fonden) år 1960 varit. Genom utformningen av fondens
placeringsreglemente har dess utbud av långfristig kredit kommit väsentligen
obligationsmarknaden till del. I anslutning till bankinstituten, i flera
fall i samägande med staten, har ett antal kreditinstitut i form av kreditaktiebolag
inrättats för att främst med stöd av AP-fondens placeringar tillgodose
kreditbehov hos kommunerna, bostadssektorn och näringslivet.

År 1942 inrättade sparbankerna ett centralorgan, Sparbankernas bank,
med ändamål att till förräntning motta överskotts- och kassamedel från
sparbankerna samt att låna ut medel. Genom förmedling av sparbank kan
allmänheten indirekt utnyttja denna affärsbanks tjänster. Liknande uppgifter
för jordbrukskasserörelsen utför den år 1957 inrättade Jordbrukets
bank.

Huvuddragen i lagstiftningen om bankinstitutens rörelse

Bestämmelser om bankinstitutens rörelse har, såsom jag redan antytt,
tillkommit främst för att trygga institutens solvens och likviditet. Bestämmelserna
har i betydande grad knutits till den traditionella uppfattningen
om institutens funktion. Rörelsereglerna är och har alltid varit tämligen
allmänt hållna och har endast på vissa punkter haft en direkt gränsdragande
effekt. Tillkomsten av bank- och sparbankslagarna år 1955 samt jordbrukskasselagen
år 1956 innebar i stort inte någon förändring av bankinstitutens
verksamhetsformer men medförde ett visst närmande mellan instituten i
detta hänseende.

Den följande redogörelsen avser endast att i stora drag spegla regleringen
av bankinstitutens rörelse och dess betydelse för gränsdragningen mellan
institutens verksamhetsområden. Reglerna kommer att mera detaljerat redo -

Kungl. Maj:ts proposition nr 74.3 år 1968

visas i kommande avsnitt. Eu översikt över banklagstiftningens utveckling
fram till våra dagar finns intagen i kreditinstitututredningens betänkande
(SOU 1967: 64 s. 45—51).

Något speciellt ändamål för bankrörelse anges inte beträffande affärsbanker.
För övriga bankinstitut ställs däremot upp, såsom framgår av det förut
sagda, ett bestämt syfte med verksamheten. Sparbank skall sålunda främja
sparsamhet inom sitt verksamhetsområde. Jordbrukskasserörelsens huvudsakliga
ändamål är att tillgodose jordbrukets kreditbehov och att främja
sparverksamhet. För postsparbanken anges det primära syftet vara sparfrämjande
verksamhet.

En yttre allmän ram har dragits för bankinstitutens verksamhet. Affärsbanker
och sparbanker får sålunda enligt banklagarnas bestämmelser låna
in eller låna ut pengar samt idka annan verksamhet som står i samband därmed.
För sparbanker nämndes ursprungligen inte utlåningssidan eftersom
syftet med bildandet av en sådan bank inte var att tillgodose kreditbehov.
Först genom lagstiftning år 1933 jämställdes utlåning med inlåning. Inom
jordbrukskasserörelsen föreligger i viss mån en funktionsuppdelning mellan
kreditkassorna. Såväl jordbrukskassa som centralkassa anges ha till huvudsaklig
uppgift att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom att
bereda dem kredit. Medlemmar utgörs huvudsakligen i jordbrukskassa av
jordbrukare inom kassans verksamhetsområde och i centralkassa av jordbrukskassor
inom denna kassas verksamhetsområde. Centralkassa får dessutom,
till skillnad från jordbrukskassa, låna in pengar från allmänheten
och ta upp förlagslån. Postsparbanken slutligen har att under statens garanti
ta emot inlåning från allmänheten till förräntning.

Bankinstitutens rätt att förvärva egendom är starkt begränsad, vilket är
betingat av angelägenheten att tillgängliga resurser används huvudsakligen
till kreditgivning. Förvärvsreglerna för affärsbanker, sparbanker och kreditkassor
är sammansatta av olika komponenter. Även om vissa olikheter
finns, som torde kunna förklaras av främst historiska och associationsrättsliga
skäl, är enhetligheten i huvudsak stor. I lagarna för dessa bankinstitut
anges först och främst den egendom som får förvärvas för själva bankrörelsen.
Därutöver ges rätt att förvärva viss ytterligare egendom, bl. a. för att
möjliggöra bankverksamheten som sådan och för att skydda fordran. För
postbanken anges i författning endast rätt att förvärva egendom för att skydda
fordran. I

I syfte att trygga insättarna mot förlust av insatta medel gäller för annat
bankinstitut än postbanken den principen att institutets eget kapital skall
stå i viss relation till inlåningen, kapitaltäckningskrav. Något sådant krav

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

stalls inte upp för postbanken, eftersom staten garanterar postsparbanksmedlen.

Reglerna om kapitaltäckning är utformade som inlåningsrättsbestämmelser
och infördes genom lagstiftning till en början endast för affärsbanker
(år 1911) samt därefter även för sparbanker (år 1923) och centralkassor
(år 1930). Bestämmelserna innebär att bankinstitut får ta emot inlåning
tdl ett belopp som svarar högst mot summan av s. k. täckningsfria placeringar
inneliggande kassa och vissa särskilt nämnda tillgångar — och
viss multipel av institutets eget kapital. Vid stigande inlåning kan således
kravet på det egna kapitalet växa.

Kapitaltäckningskravet är utformat efter två olika system, ett för affärsbanker
och ett för sparbanker och centralkassor. Skillnaden mellan systemen
avser dels omfattningen av täckningsfria placeringar, dels konstruktionen
av relationen till det egna kapitalet. I sak innebär skillnaden mellan
systemen att i kapitaltäckningshänseende högre krav ställs på affärsbanker
än på sparbanker och centralkassor.

Bankinstitutens inlåning är även i andra avseenden reglerad. Regleringen
har delvis tillkommit för att begränsa konkurrensen mellan instituten och
avser främst de räkningar, som får begagnas för inlåningen, insättningsmaximum
i det enskilda fallet och krav på uppsägningstider. För affärsbanker,
centralkassor och postbanken finns inga inskränkningar i fråga om
vilka inlåningsräkningar som kan begagnas. Sparbank däremot får i princip
inte driva annan inlåningsrörelse än på sparbanksräkning men möjlighet
har öppnats för sparbank att inom en s. k. fri sektor motta inlåning på valfri
räkning. Bestämmelser om individuellt insättningsmaximum och om uppsägningstid
finns för samtliga bankinstitut. I fråga om affärsbanker och
centralkassor avser sådana bestämmelser endast sparkasseräkning eller därmed
likartad räkning, medan all inlåning i sparbank på sparbanksräkning
och i postsparbanken är underkastad inskränkningar i dessa hänseenden.
Den konkreta utformningen av bestämmelserna om insättningsmaximum
och uppsägning är enhetlig för affärsbanker och centralkassor och skiljer
sig från motsvarande bestämmelser för sparbanker i fråga om maximibelopp
och minsta uppsägningstid. Insättning på sparbanksräkning är sålunda
maximei ad till högre belopp och underkastad längre minsta uppsägningstid
än vad som gäller för sparkasseräkning i affärsbanker och centralkassor.
Postsparbanken intar i dessa hänseenden i viss mån en mellanställning.

För att skydda bankinstituts likviditet har ställts upp krav på viss betalningsberedskap
i form av kassareserv. Bestämmelserna om sådan kassareserv
är numera enhetligt utformade för affärsbanker och centralkassor
medan motsvarande bestämmelser för sparbanker och postbanken såväl i
förhållande till förstnämnda institut som sinsemellan är olikartat utforma -

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

de. Affäi sbank och centralkassa är skyldiga att hålla en med hänsyn till rörelsens
art och omfattning tillräcklig kassareserv bestående av tillgångar
som med lätthet kan förvandlas i pengar. Denna kvalitativa regel kompletteras
med kvantitativa regler som anger kassareservens minsta storlek i förhållande
till inlåningens formella uppsägningstider. Kravet på kassareserv
i sparbank är endast kvantitativt bestämt och är differentierat efter inlåningens
art. Till skillnad mot affärsbank och centralkassa anges tillika för
sparbank i lag de tillgångar som får räknas in i kassareserven. Innebörden
av den olikartade bestämningen av kassareserven är att i sådant hänseende
högre krav ställs på sparbank än på affärsbank och centralkassa. Kassareserven
för postbanken slutligen skall utgöra viss kvotdel av kontoinnehavarnas
behållning enligt senaste bokslut.

De bestämmelser som gäller i fråga om bankinstituts kreditgivning reglerai
dels mot vilka säkerheter som krediter tår beviljas, dels i vilka former
kreditgivning får ske, dels slutligen på vilken tid krediterna får ställas.
Huvudsyftet bakom bestämmelserna är all trygga bankinstitutens solvens.

När det gäller krediters löptid är bestämmelserna numera efter förslag av
kreditinstitututredningen enhetligt utformade för de olika bankinstituten
med undantag för postbanken, vars placeringsreglemente på denna punkt
ännu inte ändrats.

För samtliga bankinstitut gäller i allmänhet afl särskild säkerhet skall
ställas för kredit. Därjämte stadgas förbud att godta vissa säkerheter för
kredit. Bestämmelserna om vilka säkerheter som inte får godtas är olikartat
utformade och även i fråga om formerna för kreditgivningen skiljer
sig bestämmelserna för de olika bankinstituten. Bl. a. utgör för sparbanker
medgivna låneformer endast lån mot revers och kredit i checkräkning.
Olikheterna i kreditgivningshänseende får delvis ses mot bakgrunden av den
traditionella arbetsfördelningen mellan instituten. Sålunda har exempelvis
förbudet för sparbank att lämna kredit mot växel till en del motiverats
med att eu rätt för sådan bank att driva växelrörelse skulle vara ägnad att
upphäva en naturlig arbetsfördelning mellan sparbanker och affärsbanker.
Även i övrigt speglar skillnaderna i kreditgivningsreglerna att man velat
åstadkomma en viss arbetsfördelning mellan bankinstituten eller förutsatt
en mindre universell verksamhetsinriktning hos sparbanker, kreditkassor
och postbanken än hos affärsbankerna. Förutom huvudsyftet att trygga solvenskravet
har således kreditgivningsreglerna haft en gränsdragningseffekt.

Kontorsetableringsrätten för affärsbanker, sparbanker och kreditkassor
är delvis fri, delvis underkastad tillståndsprövning. Olika villkor och förutsättningar
gäller i dessa hänseenden för nu nämnda bankinstitut. För postbanken
finns inte några bestämmelser om kontorsetablering, eftersom verksamheten
bedrivs vid postverkets postanstalter.

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

Visst samband med rörelsebestämmelserna bar reglerna om den statliga
tillsynen över bankverksamheten. I sådant hänseende gäller att affärsbanker,
sparbanker och kreditkassor men inte postbanken står under tillsyn av bankinspektionen.

Avslutningsvis kan nämnas att i beskattningshänseende olikheter förekommer
mellan affärsbanker, sparbanker och kreditkassor, bl. a. i fråga om
skattesatsens höjd vid statlig beskattning, skattskyldighetens omfattning
och avdragsrätt. Affärsbanker beskattas till statlig och kommunal inkomstskatt
i allt väsentligt på samma sätt som vanliga aktiebolag medan inkomstbeskattningen
av sparbanker och kreditkassor följer de regler som gäller
för ekonomiska föreningar. Postbanken är genom sin ställning som statligt
affärsverk helt befriad från inkomstskatt.

Kreditinstitututredningen

Utredningen berör till en början den traditionella funktionsfördelningen
mellan bankinstituten och den gränsdragningseffekt som banklagstiftningen
kommit att få. Utredningen understryker att denna effekt hänger samman
med att lagstiftningen i betydande grad inneburit en lcodifiering av den funktionsfördelning
som uppstått i praktiken. Syftet förefaller då, sägs det, ha
varit att på detta sätt »slå vakt om de olika institutens särart» sådan denna
uppfattats vid tidpunkten för lagstiftningen. Samtidigt har samhällsutvecklingen
medfört att lagstiftningen i viss mån begränsat sparbankers, kreditkassors
och postbankens möjligheter att anpassa sin verksamhet efter de
ändrade betingelserna. Utredningen framhåller att detta förhållande under
utvecklingens gång lett till ett ständigt återkommande behov av punktändringar
i lagkomplexet. Dessa ändringars konsekvenser för kreditväsendet i
dess helhet har därvid knappast i tillräcklig grad kunnat överblickas.

De successiva punktändringarna i lagkomplexet har enligt utredningen
medfört att bankinstituten i ökad grad fått möjlighet att driva olika verksamhetsgrenar.
Eftersom de grundläggande skillnaderna i regelsystemen för
de olika typerna av bankinstitut, främst då utformningen av kraven på eget
kapital, behållits har verksamheten inom gemensamma områden kommit
att drivas på olika villkor. Samtidigt kan de i lag, trots den successiva liberaliseringen,
förekommande inskränkningarna i fråga om verksamheten
dämpa utvecklingsmöjligheterna för berörda bankinstitut. Dessa förhållanden
utgör enligt utredningens mening orsaken till att gränsdragningsfrågan
uppkommit.

Utredningen förutsätter att den speciella arten av bankinstitutens verksamhet
i förhållande till andra företags liksom hittills nödvändiggör särskilda
regler för rörelsen i syfte att trygga institutens solvens och likviditet. Av
särskild betydelse finner utredningen härvid vara att bankinstituten åläggs
att hålla ett med hänsyn till rörelsens art och omfattning tillräckligt eget

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

kapital. Från dessa allmänna utgångspunkter lägger utredningen fram två
lösningar av frågan om gränsdragningen mellan bankinstituten. För det
första kan man bygga vidare på nuvarande system med en genom lagstiftning
styrd funktionsfördelning mellan bankinstituten. I reglerna för institutens
rörelse bör då klarare än f. n. anges ändamålet med verksamheten
samt solvens- och likviditetsreglerna knytas till det angivna ändamålet. Den
andra lösningen innebär att ett för alla bankinstitut gemensamt regelsystem
utformas och att instituten inom systemets ram får driva sin verksamhet alltefter
sina speciella förutsättningar och ambitioner. En sådan lösning av
gränsdragningsfrågan kan behöva kompletteras med särskilda föreskrifter
t. ex. i reglementen.

I fortsättningen diskuterar utredningen de olika lösningarnas för- och
nackdelar och uppehåller sig till en början vid en genom lagstiftning styrd
funktionsfördelning mellan bankinstituten. Utredningen betonar att denna
lösning av gränsdragningsfrågan kan medföra vissa fördelar från kostnadssynpunkt.
Instituten skulle nämligen sakna anledning att anställa specialiserad
personal och anskaffa produktionsutrustning för att verka över hela
fältet. Det kan vidare hävdas att kreditmarknaden under alla förhållanden
behöver vissa specialinriktade institut, som t. ex. hypoteksväsendets kassor,
och att det då kan ligga nära till hands att upprätthålla ambitionen med en
mera fullständig funktionsfördelning. För en genom lagstiftning styrd funktionsfördelning
talar enligt utredningen även att rörelsereglerna vid en sådan
ordning kan anpassas direkt till institutens funktion, vilket kan medföra
en tekniskt enklare utformning. Kraven på det egna kapitalets storlek
skulle exempelvis, såsom f. n. är fallet, kunna bestämmas med hänsyn till
om »affärsbanksmässig» eller »sparbanksmässig» placeringsverksamhet förekommer.

Nackdelarna med den nu diskuterade lösningen förefaller emellertid utredningen
vara ganska framträdande från andra synpunkter. En i författning
given funktionsfördelning utgör, även om den blir strängare än f. n.,
knappast någon verkligt hållbar grund för en funktionsfördelning som skulle
bli bestående framöver. Även i övrigt saknas enligt utredningens mening
hållbara kriterier för en funktionsfördelning inte minst därför att det
vid lagstiftningstillfället förefaller svårt att förutse de förändringar i kreditbehoven
som kan komma att aktualiseras i framtiden. Utredningen erinrar
i detta sammanhang om att det gränsdragningsproblem som existerar
redan vid nuvarande i praktiken förekommande funktionsfördelning i viss
mån sammanhänger med att lagstiftningen begränsar vissa bankinstituts
verksamhetsfält. En funktionsfördelning innebär också att en konkurrensbegränsning
införs i författning.

Nu antydda olägenheter anser utredningen inte vidlåda den andra diskuterade
lösningen av gränsdragningsfrågan eller ett för alla typer av bankinstitut
enhetligt regelsystem. Till detta kommer att ett i princip enhetligt

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

regelsystem även i sig erbjuder betydande fördelar. Utredningen anför härom.

Kreditväsendets funktion är att förmedla krediter och betalningar. Den
ekonomiska utvecklingen innebär inte endast en växande efterfrågan på
krediter utan också förskjutningar i kreditbehoven mellan olika områden.
Också kreditformerna kan under utvecklingens gång förändras under inflytande
av skiftande behov. Ett oavvisligt krav på en effektiv kreditförmedling
är därför alt bankinstituten smidigt skall kunna anpassa sin rörelse
efter kreditbehovens förändringar. Inom ett regelsystem, där bankinstitutens
verksamhetsfält preciseras i hög grad, uppkommer tid efter annan krav
på ändringar i liberaliserande riktning för att möta utvecklingens krav. Ett
sådant regelsystem försvårar en smidig anpassning, vilket inte är fallet vid
ett enhetligt regelsystem, som ger bankinstituten möjlighet att inom ramen
för gemensamma lagregler utforma rörelsen efter utvecklingens krav.

Effektivitetssynpunkterna kan sålunda, fortsätter utredningen, bäst tillgodoses
genom en så långt möjligt enhetlig rörelselagstiftning för bankinstituten.
En fri konkurrens mellan instituten på möjligast lika villkor får då
sörja för att de olika behoven av banktjänster blir tillgodosedda. En ökad
konkurrens sägs vidare innebära en betydande stimulans till rationalisering
för bankinstituten samt lägre kostnader och bättre service för kunderna.

Utredningen understryker att även ett friare system i praktiken kan väntas
medföra en viss funktionsfördelning. De skilda typerna av institut har
var och eu sin traditionella särart, och det torde dröja innan de gränser som
nu framstår som givna helt suddas ut. Det förefaller utredningen knappast
finnas någon större anledning t. ex. för en mindre sparbank att ändra den
huvudsakliga inriktningen av verksamheten.

Enligt utredningens uppfattning bör vid ett enhetligt regelsystem vetskapen
om att verksamheten drivs i konkurrens med andra institut dämpa
eventuella planer på att vidga verksamheten utöver vad som kan vara ekonomiskt
försvarbart. Hittills gjorda erfarenheter ger också vid handen att
bankinstituten visat stor försiktighet när det gällt att etablera sådan rörelse,
som gällande bestämmelser visserligen tillåtit men som av bankinstitutens
ledning bedömts som alltför kostnadskrävande. Denna återhållsamhet har,
uttalar utredningen, sin rot i vissa djupt liggande förhållanden som inte i
grunden torde kunna förändras genom en mer generellt verkande liberalisering
av föreliggande regler. De skiljaktigheter som hänger samman med
associationsrättsliga olikheter torde sålunda inte påverkas nämnvärt. Utredningen
erinrar vidare om att vissa skillnader föreligger i beskattningshänseende
och att konkurrensen binds av vissa institutionella och penningpolitiska
faktorer.

Utredningen förordar mot bakgrund av de överväganden som sålunda
gjorts att gränsdragningsfrågan löses genom att ett i princip enhetligt regelsystem
för bankinstitutens rörelse införs.

Innebörden av utredningens förslag är att varje bankinstitut i princip får

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

legal rätt att driva alla inom bankväsendet förekommande rörelsegrenar.
Varje institut kan därigenom smidigt anpassa sig till förändringarna i samhällsekonomin.
Den ökade valfriheten för bankinstituten kan knappast antas
leda till drastiska förändringar i den verksamhet som f. n. framstår som
karakteristisk för olika typer av bankinstitut men väl till marginella förskjutningar
i verksamheten instituten emellan. Sådana marginella förskjutningar
är enligt utredningens uppfattning av väsentlig betydelse för möjligheten
att åstadkomma en rimlig konkurrens mellan instituten med sådana
fördelaktiga konsekvenser, som antytts i det föregående.

Ett förenhetligande av gällande rörelseregler förutsätter enligt utredningen
tämligen genomgripande omarbetningar av nuvarande regler för
bankinstituten. Därvid måste lagreglerna om solvens och likviditet samordnas.
Mot denna bakgrund lägger utredningen fram förslag till nya rörelsebestämmelser,
vilka även av andra skäl föreslås få ett väsentligt ändrat
sakligt innehåll.

Utredningen behandlar under särskilda avsnitt vissa andra frågor, nämligen
jordbrukskasserörelsens verksamhetsfält, postbankens ställning och
funktion på kreditmarknaden, livförsäkringsbolagens kapitalförvaltningsrörelse
och beskattningen av bankinstituten. Vad utredningen anfört i
fråga om jordbrukskasserörelsens verksamhetsfält redovisas i ett kommande
avsnitt. Beträffande övriga nu nämnda frågor hänvisas till betänkandet
(SOU 1967: 64 s. 56—76 och 233—237). I detta sammanhang skall nämnas
endast att utredningen på anförda skäl dels föreslår att postbanken ombildas
till ett av postverket ägt aktiebolag, Postbanken aktiebolag, dels i övriga
frågor inte lägger fram några förslag till ändring av nuvarande regler.

Remissyttrandena

Kreditinstitututredningens lösning av bankinstitutens gränsdragningsfråga
har vid remissbehandlingen fått ett övervägande positivt mottagande.
Remissinstanserna ansluter sig allmänt till utredningens principiella ställningstagande
för ett för alla bankinstitut gemensamt regelsystem med huvudsyfte
att garantera deras solvens och likviditet. Bland remissinstanser
med denna positiva inställning kan nämnas poststyrelsen, kommerskollegium,
bostctdsstyrelsen, riksbanksfullmäktige, riksgäldsfullmäktige, NO, bankföreningen,
sparbanksföreningen, Sparbankernas bank, hypoteksbanken, jordbrukskasseförbundet,
Jordbrukets bank, Svenska försäkringsbolags riksförbund,
Folksam, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Svenska
företagarkassan och LO.

En i viss mån negativ attityd gentemot utredningens resonemang och
principiella slutsatser intar bankinspektionen, som — utan att avstyrka att
utredningens förslag läggs till grund för lagstiftning — för fram vissa synpunkter
på frågan om en funktionsfördelning på kreditmarknaden och anser

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

att dessa borde närmare övervägas innan slutlig ställning tas till utredningens
förslag. Inspektionen anger till en början att den centrala frågan för utredningen
borde ha varit att överväga kreditmarknadens organisation. Vad
det här gäller att ta ställning till är nämligen om en fördelning av funktionerna
mellan olika institutgrupper är ändamålsenlig på den mycket betydande
del av kreditmarknaden, där bankinstituten verkar, och om i så fall
fördelningen bör främjas eller framtvingas genom legala föreskrifter. Negativt
uttryckt kan utredningens ståndpunkt anges vara, att man i vart fall
bör avstå från att genom legala föreskrifter verka för en funktionsfördelning
mellan de olika instituten. Till denxra ståndpunkt har utredningen kommit
efter en diskussion som domineras av kostnads- och effektivitetssynpunkter.
Inspektionen belyser utredningens residtat i huvudfrågan från dessa båda
utgångspunkter och anför till en början.

Vad först beträffar kostnadssynpunkterna är det allmänt känt, att kostnaderna
för kredit- och betalningsförmedlingen under senare år kraftigt
skjutit i höjden. Inte minst har härtill bidragit bankinstitutens tävlan att
ställa nya och dyrbara serviceformer till allmänhetens förfogande; man kommer
i detta sammanhang helt naturligt att tänka på den för bankinstituten
ekonomiskt så betungande service som löneutbetalning över checkkonto
innebär. Utvecklingen på kostnadssidan ger onekligen anledning till oro
och det är därför av vikt, att alla möjligheter till förbilligande av kredit- och
betalningsförmedlingen undersöks, även sådana som kan ligga i en ändamålsenligare
fördelning av arbetsuppgifterna mellan de på kreditmarknaden
verksamma instituten.

Utredningen har medgivit att en genom lagstiftning styrd funktionsfördelning
mellan bankinstituten skulle kunna medföra vissa besparingar
i utgifterna för personal och utrustning men har tyvärr inte utvecklat denna
tanke vidare. Det skulle varit av stort värde, om utredningen som ett alternativ
åtminstone i stora drag dragit upp linjerna för en funktionsfördelning
mellan bankinstituten och sökt på något sätt kvantifiera den besparing,
som en sådan åtgärd skulle kunna innebära. Inspektionen har för sin del
svårt att släppa tanken, att man på förevarande område liksom på andra
genom en ändamålsenlig arbetsfördelning skulle kunna nå betydande fördelar.
En jämförelse med utvecklingen inom näringslivet i övrigt ligger nära
till hands. De progressiva krafterna där är starkt inriktade på arbetsfördelning
och specialisering och man kan nästan dagligen se notiser om hur företag
inom samma bransch på detta sätt söker öka sin konkurrenskraft. Den
likriktning av rörelsereglerna för bankinstituten som utredningen rekommenderar
leder åt rakt motsatt håll, till ett mångsyssleri som kan befaras
innebära ett oekonomiskt utnyttjande av personella och materiella resurser.
En utbyggnad av samtliga enheter inom sparbanksväsendet och jordbrukskasserörelsen
till institut kapabla att »verka över hela fältet» förutsätter —
om verksamheten skall kunna bedrivas på ett sakkunnigt och effektivt
sätt — betydande insatser av personal och utrustning, och den skulle sannolikt
— totalt sett — innebära en onödig fördyring av kredit- och betalningsförmedlingen
i landet.

Bankinspektionen känner sig in le helt övertygad om att effekten av den
föreslagna likriktningen verkligen blir den av utredningen angivna eller att

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^3 år 1968

konkurrensen mellan bankinstituten skulle öka och att detta borde innebära
eu stimulans till rationalisering och kanske också för kunderna medföra
lägre kostnader. På marknaden för banktjänster är beslutsfunktionerna
koncentrerade på så få händer, att man med fog kan tala om en oligopolsituation,
och utredningen bär själv, framhåller inspektionen, med full rätt
konstaterat, att marknaden kännetecknas av eu obenägenhet att arbeta med
priset som konkurrensmedel och en motsvarande »överemfas» på andra
konkurrensmedel. Någon mera väsentlig ändring härutinnan i riktning mot
en friare priskonkurrens torde enligt inspektionen en gemensam rörelselagstiftning
tyvärr inte innebära. Antalet beslutsenheter blir oförändrat
mycket begränsat och incitamenten till gemensamt uppträdande i fråga om
priser blir desamma som 1''örut. År det någon omständighet, som man i detta
sammanhang bär anledning afl särskilt peka på, verkar den i riktning mot
en enhetligare prissättning. Inspektionen tänker här på att de centrala
krafterna inom sparbanksväsendet och jordbrukskasserörelsen växer sig allt
starkare och att avvikelser från de från centralt hall kommande rekommendationerna
i takt härmed blir allt sällsyntare.

Bankinspektionen övergår därefter till effektivitetssynpunkterna och bemöter
utredningens åsikt att behovet av rörlighet inte kan tillgodoses inom
ett system, där bankinstitutens verksamhetsfält »i hög grad» preciseras,
inspektionen invänder till en början, att det från inget håll ifrågasätts att
man skulle bygga upp oöverstigliga hinder och barriärer mellan instituten
eller att söka hindra att verksamhetsfälten på någon punkt överlappar
varandra. Bankverksamheten är alltför komplicerad för att ett sådant alternativ
skulle behöva ägnas någon uppmärksamhet. Det enda som här kan
diskuteras är, betonar inspektionen, en funktionsfördelning i grova drag.
En sådan kräver ingalunda den noggranna precisering av verksamhetsfälten,
som utredningen talar om, och torde därför kunna genomföras utan
alt institutens möjligheter till anpassning efter kreditbehovens förändringar
äventyras. Inspektionen fortsätter därefter

YiH man exempelvis anförtro den mera riskbetonade kreditgivningen till
en särskild grupp institut med speciell och därför kanske dyrbar sakkunskap,
kan det, såsom utredningen själv varit inne på, vara lämpligt att med
avstående från all differentiering bestämma kravet på det egna kapitalets
storlek med hänsyn till de med en sådan verksamhet förenade högre riskerna.
Om så sker blir en kreditgivning mot bottensäkerheter inte särskilt
attraktiv för de berörda instituten, eftersom kostnaden för det kapital, som
måste hållas mot denna del av tillgångarna, blir förhållandevis hög och
högre än i konkurrerande institut med speciell inriktning på mindre riskbetonad
kreditgivning. Instituten kommer av denna anledning också att avhålla
sig från kreditgivning av detta slag utom när särskilda omständigheter
motiverar ett undantag. En sådan utformning av kapitaltäckningsreglerna
torde inte på ett avgörande sätt försvåra en anpassning till ändrade kreditbehov
i framtiden, inte heller synes det oöverstigligt att genom lämpligt utformade
placeringsbestämmelser uppnå en viss funktionsfördelning utan
allvarligare konsekvenser i nyssnämnda avseende.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

Till sist får man kanske också hålla i minnet, att det är näringslivets och
allmänhetens behov det främst gäller att tillgodose. Från detta håll framstår
det kanske som mindre väsentligt om en funktionsfördelning medför vissa
begränsningar för de enskilda institutens del och mera angeläget, att kreditmarknaden
organiseras så att de där verkande instituten tillsammans kan
tillgodose alla rimliga kreditbehov nu och i framtiden samt till läesta möiliea
kostnad. b °

Bankinspektionen riktar även uppmärksamheten på ett annat förhållande,
som har att göra med bankinstitutens förmåga att i framtiden effektivt
fullgöra sina funktioner, nämligen den pågående förändringen i formerna
för sparandet. En växande andel av det totala sparandet sker numera i
kollektiva former och AP-fonden blir eu alltmer dominerande faktor på kapitalmarknaden.
För bankinstituten betyder detta, att deras andel av sparandet
relativt sett minskar. Samtidigt pågår inom näringslivet en koncentration
av företagsamheten till stora enheter, vilket kan väntas få till följd
att de kreditanspråk, som ställs pa bankinstituten, kommer att i högre grad
än tidigare avse finansiering av stora och t. o. in. mycket stora projekt. Inspektionen
ifrågasätter om utredningens förslag verkligen främjar en anpassning
på kreditgivaresidan till denna utveckling. I ett läge då kraftsamling
synes vara den adekvata åtgärden innebär förslaget incitament till en uppsplittring
av resurserna. Inspektionen tillägger avslutningsvis, att en funktionsfördelning
inte nödvändigtvis behöver knyta an till de olika företagsformerna.
Något avgörande skäl varför inte exempelvis en större, välorganiserad
sparbank skulle kunna verka »över hela fältet» kan inspektionen för
sin del inte finna. I

I eif par remissyttranden görs en jämförelse mellan den förordade lösningen
i gränsdragningsfrågan och det andra av utredningen diskuterade
alternativet — en genom lagstiftning styrd funktionsfördelning mellan bankinstituten.

Riksgäldsfullmäktige betonar, att utredningens ståndpunkt stämmer väl
överens med den hittillsvarande utvecklingen mot delvis gemensamma verksamhetsområden
för olika bankinstitut. Förslaget möjliggör en smidig anpassning
av bankverksamheten till kreditmarknadens behov och främjar
samtidigt en stimulerande konkurrens. Det andra alternativet till en lösningav
gränsdragningsfrågan skulle enligt fullmäktiges uppfattning innebära ett
steg bakåt, som inte kan motiveras av särskilda skäl. Även sparbanksföreningen
finner enbart negativa sidor hos funktionsfördelningsalternativet.
Det torde i praktiken inte vara någon framkomlig väg om tillämpningen
skall vara konsekvent. Fördelningen av den totala kreditvolymen från tid
till annan varierar, uttalar föreningen, med hänsyn till den samhällsekonomiska
utvecklingen och den ekonomiska politiken. Utvecklingen de senaste
åren, under vilka näringslivets kreditanspråk vuxit och fått tillgodoses i
starkt ökad omfattning, sägs ge belägg för denna uppfattning. Denna utveck -

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

lingstendens kommer enligt sparbanksföreningens mening att fortsätta. Ett
kreditväsen med starkt specialiserade bankinstitut skulle omintetgöra möjligheterna
till en flexibel anpassning av kreditutbudet. Dessutom torde eu
funktionsfördelning, understryker sparbanksföreningen, vara ogenomförbar
av det skälet att den skulle medföra att affärsbankerna — vilkas rörelse i
olika sammanhang betecknats som till sin natur universell — i så fall måste
ge upp en stor del av sin nuvarande verksamhet, vilket torde stöta på vissa
praktiska hinder. Sparbankernas bank ansluter sig till sparbanksföreningens
uttalanden.

Från några håll uttalas att principen om ett enhetligt regelsystem inte får
drivas så långt att den blir allenarådande. Utrymme bör ges för att göra undantag
om särskilda skäl kan åberopas för detta. Av denna mening är bl. a.
bankföreningen, som med sitt uttalande syftar på postbanks- och jordbrukskasserörelsen.

NO tar upp fördelarna från konkurrenssynpunkt med ett enhetligt regelsystem
för bankinstituten och tecknar till en början bakgrunden till nuvarande
lagstiftning om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet. Denna lagstiftning sägs bygga på tanken att en från allmän
synpunkt önskvärd ekonomisk utveckling bäst främjas genom att näringslivet
får arbeta under friast möjliga konkurrensförhållanden. En förutsättning
är dock att företagarna skall kunna tävla på lika villkor och på så
sätt få möjlighet att göra sig gällande i förhållande till sin effektivitet. Konkurrensbegränsningslagen
kan, framhåller NO, inte åberopas mot offentliga
regleringar med direkt konkurrensbegränsande verkningar. För konkurrenspolitikens
effektivitet är det därför av vikt att näringspolitiska åtgärder från
samhällets sida utformas så att de i möjligaste mån stämmer överens med
konkurrenslagstiftningens syften. Mot denna bakgrund och från de konkurrenssynpunkter
NO har att beakta i sin verksamhet hälsar NO förslaget om
ett i princip enhetligt regelsystem för olika bankinstitut med tillfredsställelse.
Förslaget är, betonar NO, ägnat att främja en fri konkurrens på i det
väsentliga lika villkor och bör med andra ord kunna öka förutsättningarna
för en effektivare konkurrens inom kreditväsendet och en fortlöpande anpassning
till de ständigt fortgående strukturella förändringarna inom samhällsekonomin.
Likartade synpunkter anförs av jordbrukskasseförbundet,
Jordbrukets bank, Folksam och KF, som särskilt betonar, att den konkurrensstimulerande
effekten av förslaget inte får spolieras eller motverkas av
olika slag av överenskommelser. Konkurrensfrämjande aspekter på förslaget
läggs även av bostadsstyrelsen, Sveriges grossistförbund, Svensk industriförening,
Sveriges lantbruksförbund och Svenska företagares riksförbund.

Även kommerskollegium behandlar utredningens förslag från konkurrenssynpunkt
och framhåller, att statsmakterna inte bör ingripa reglerande i
näringslivets förhållanden med mindre detta är påkallat av samhälleliga eller

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

i övrigt allmänna skäl. I vanliga fall är obunden konkurrens det som på längre
sikt är bäst ägnat att gagna konsumenterna. Enligt kollegiets mening medför
den nuvarande banklagstiftningen en begränsning av konkurrensen mellan
bankinstituten. Utredningsförslagen innebär en påtaglig uppmjukning
härvidlag, som ligger i linje med kollegiets allmänna principiella uppfattning
om förhållandet mellan staten och näringslivet samt de synpunkter kollegiet
tidigare anfört när frågor rörande banklagstiftningen varit föremål
för kollegiets bedömande. Nuvarande lagstiftning innefattar, uttalar kollegiet,
på utlåningssidan eu funktionsfördelning mellan instituten som inte
synes betingad av syftet att skydda insättarna utan som närmast torde ha
ansetts representera den »naturliga ordningen». Denna funktionsfördelning
är enligt kollegiets uppfattning i hög grad ägnad att begränsa konkurrensen
mellan kreditinstituten. Genom att bankerna fritt konkurrerar om inlåningsmedel
finns vidare vid en funktionell uppdelning av institutens verksamhet
risk för, att medlen vid utlåning inte kommer att i tillräcklig grad tillföras
sektorer inom samhällslivet där de från såväl företagsekonomisk som samhällsekonomisk
synpunkt ger den största avkastningen. Mot denna bakgrund
anser kollegium det vara önskvärt att funktionsfördelningen slopas
och att gränsdragningsfrågan löses genom enhetlig utformning av rörelsereglerna
för bankinstituten. — Liknande tankegångar kommer till uttryck i
yttranden från handelskamrarna i Norrköping, Malmö, Göteborg, Örebro,
Gävle och Luleå.

Riksbanksfullmäktige efterlyser -— mot bakgrund av den stora roll som
begreppet »konkurrens på lika villkor» spelar i utredningens argumentation
— en mera ingående analys av hur konkurrensen på kreditmarknaden
fungerar och hur dess effekter bör bedömas från samhällsekonomisk
synpunkt. Ingen torde, framhåller fullmäktige, kunna förneka alt det är
angeläget att kreditutbudet smidigt kan anpassa sig efter skiftande kreditbehov
eller att en låntagare har möjlighet att välja mellan liera långivare.
Det finns emellertid effekter av bankkonkurrensen som inte enbart är värdefulla
från allmän synpunkt. Fullmäktige anför härom.

Först kan t. ex. nämnas vissa utslag av konkurrensen om inlåningen, som
är förklarliga med tanke på den speciella marknadssituationen som hittills
synes utesluta priskonkurrens. Utredningen har kommit in på ett av problemen
i detta sammanhang, nämligen bankernas kontorsetablering. Av ännu
större vikt torde vara den växande tendensen till sammankoppling av utlåning
med inlåning, traditionellt i fråga om företag, men nu alltmera genomfört
i fråga om kommuner och hushåll. Överdrivna åtgärder av detta
slag förekommer i samband med de s. k. sparlånen. I fråga om kommunerna
kan nämnas att övertagande av löneutbetalningssystemet blivit en i det
närmaste normal förutsättning för kreditgivning till kommunerna. Slutligen
må nämnas den allmänna expansionen av checklönesystemen, där det står
alltmera klart att utvecklingen drivits för långt.

För fullmäktige ligger det även nära till hands att peka på det problem
som brukar rubriceras »bristen på långfristigt kapital», och som kortfattat

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

kan beskrivas så, att även under perioder då tillgången på kortfristig bankkredit
varit väl i balans med efterfrågan har kapitalmarknaden kännetecknats
av en bristande tillgång på långfristig kredit. Allmänheten har uppenbarligen
inte visat något större intresse för att placera sina sparmedel i
obligationer utan som tidigare föredragit bankernas inlåningsräkningar. I
denna situation har sparbankernas och postbankens traditionella inriktning
på i realiteten långfristiga placeringar, främst avseende bostadssektorn,
varit en väsentlig faktor som bidragit till anpassningen av kreditutbudet
till behoven. I den mån deras placeringspreferenser påverkats av
konkurrensen mellan bankinstituten torde det emellertid närmast ha varit
i en riktning som motverkat strävandena att skapa balans på kapitalmarknaden
och tillgodose bostadssektorns långfristiga kreditbehov.

Poststyrelsen finner det vara ytterst angeläget att rörelsereglerna reformeras
samtidigt för alla bankinstitut.

Sveriges hantverks- och industriorganisation kommer in på internationella
förhållanden. De senaste decennierna har enligt organisationen för svenskt
näringsliv kännetecknats av snabbt ökad utrikeshandel och därmed allt
större beroende av den internationella ekonomiska utvecklingen. EFTA-avtalet
har trätt i full funktion och ansträngningar görs för att genom anknytning
till EEC-marknaden, internationella tullavvecklingar samt ökat
handelsutbyte med östvärlden ytterligare öka det svenska näringslivets inriktning
på och därmed beroende av en global marknad. Kraven på produktionsföretagens
successiva anpassning till nya ekonomiska och tekniska villkor
inom den växande marknaden ökar. Mot denna bakgrund förefaller det
organisationen angeläget att landets kreditinstitut ges möjlighet att i samma
mån anpassa sin verksamhet efter rationellast möjliga linjer. Den nu
företagna översynen av vissa delar av banklagstiftningen är därför av stort
värde. Emellertid hade det enligt organisationen varit värdefullt om utredningen
redovisat inte enbart utveckling, erfarenheter och lagstiftning i Sverige
utan även tagit med huvuddragen av lagbestämmelser i jämförbara länder.
Remissinstanserna saknar nu möjlighet att bedöma utredningens förslag
på grundval av ett brett, på internationella erfarenheter och på lagstiftning
i andra länder grundat jämförelseunderlag.

Den omedelbara följden av en samordnad banklagstiftning berörs i några
remissyttranden. Riksgäldsfullmäktige anser att utredningens förslag, ehuru
i princip radikalt och till sina konsekvenser vittsyftande, i praktiken inte
kommer att få alltför revolutionerande verkningar. Sparbanksföreningen
antar att en viss funktionsfördelning även i fortsättningen kommer att
finnas. Ett sådant antagande grundar föreningen på att de olika institutgrupperna
på grund av historiska förhållanden delvis specialiserat sig inom
olika områden av kreditmarknaden. Den förskjutning, som kan förväntas
uppstå, förmodar föreningen komma att ske gradvis och i takt med att instituten
utvecklar erfarenhet och kunnande på nya verksamhetsområden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Det ligger därför enligt föreningen i sakens natur att någon plötslig, drastisk
förskjutning i funktionsfördelningen med de vanskligheter detta skulle
kunna medföra, inte kan väntas bli följden av ett genomförande av ett enhetligt
regelsystem. Likartade synpunkter anförs av jordbrukskasseförbundet
och KF. Jordbrukskasseförbundet understryker därvid särskilt, att i
vart fall kommer säkerligen jordbrukskasserörelsen, som bildats och utvecklats
genom kollektiv samverkan av Sveriges jordbrukare och som fortfarande
har en helt dominerande förankring inom jordbruket, att söka
främja sina hittillsvarande syften även utan tvingande lagregler.

Enligt jordbrukskasseförbundet, Jordbrukets bank och Svenska företagares
riksförbund skapas genom den föreslagna samordningen av banklagstiftningen
på längre sikt goda förutsättningar för att åstadkomma en allmän
banklag, som kan tillämpas på alla som driver bankrörelse oavsett i
vilken associationsrättslig form rörelsen drivs.

Departementschefen

Kreditmarknaden spelar en central roll för den ekonomiska utvecklingen.
Nästan varje ekonomisk aktivitet är beroende av tillgång på kredit, alltifrån
finansieringen av stora, långsiktiga investeringar till finansieringen av enskilda
företags varuskulder. En väl fungerande kreditmarknad är därför av
stor betydelse för hela samhällsekonomin.

Kreditmarknaden består av en mångfald kreditinstitut av olika slag. Kreditinstitutens
uppgift är att skapa kontakt mellan dem som har överskott
på pengar — tillfälligt eller permanent — och dem som behöver låna pengar
för investeringar och andra ändamål, eller med andra ord att vara en förmedlande
länk mellan sparare och låntagare.

Under tidernas lopp har mellan olika slags kreditinstitut utbildats en viss
specialisering och arbetsfördelning, som tar sikte såväl på formerna och
ändamålen för deras kreditgivning som på sättet att skaffa medel för denna
kreditgivning. Med avseende på medelsanskaffningen kan man skilja mellan
två grupper kreditinstitut. Den ena gruppen — bankinstitut — finansierar
sin verksamhet genom inlåning från allmänheten. Den andra gruppen finansierar
sin verksamhet genom upplåning på kapitalmarknaden. Det nödvändiga
kapitalet lånas huvudsakligen upp hos andra kreditinstitut och inte
direkt hos allmänheten. Som exempel på sådana kapitalanskaffande kreditinstitut
kan nämnas främst hypoteksinrättningar och kreditaktiebolag. För
fullständighetens skull skall även den tredje gruppen institut som uppträder
på kreditmarknaden redovisas. Gruppen utgörs av sådana institut, som
genom sin rörelse har behov av att fondera premier och avgifter, kapitalplacerande
kreditinstitut. Till gruppen hör försäkringsbolag och pensionsinrättningar.

Som bankinstitut uppträder på den svenska kreditmarknaden fyra olika

Kungl. Maj.ts proposition nr H3 år 1963

slags inrättningar, nämligen affärsbanker, jordbrukets kreditkassor, sparbanker
och postbanken. Bankinstituten drivs i skilda associationsrättsliga
former samt bär av tradition och genom lagstiftning tilldelats delvis olika
funktioner på kreditmarknaden.

Affärsbankerna skall enligt lag drivas i form av aktiebolag och intar en
central position bland bankinstituten. F. n. finns det 16 affärsbanker av
vilka en är statlig, Sveriges Kreditbank. Den traditionella uppgiften för affärsbanker
är att dels ombesörja betalningsförmedling, dels samla upp företagens
överskottsmedel och transaktionskassor och låna ut dessa medel till
andra företag med aktuella kreditbehov. Kreditgivningen har av ålder varit
av kortfristig natur. En stor del av utlåningen är dock i praktiken långfristig
och går numera även till andra samhällssektorer än näringslivet. För inlåningen
använder affärsbankerna ett rikligt sortiment inlåningsräkningar
med starkt varierande uppsägningstider och räntesatser. En betydande och
ökande andel av inlåningen kommer numera från hushållen. Affärsbankernas
betalningsförmedlande verksamhet utövas dels inom landet, dels gentemot
utlandet i samband med export- och importaffärer. På obligations- och
aktiemarknaden spelar affärsbankerna en dominerande roll som mäklare.
För affärsbankerna har under senare år av penningpolitiska skäl ställts upp
strängare krav på likviditetsreserv än som varit nödvändigt av bankmässiga
hänsyn. Delta har haft till följd att bankerna nu också intar eu framskjuten
position som placerare på värdepappersmarknaden.

Av övriga bankinstitut är det jordbrukets kreditkassor som mest liknar affärsbankerna
i funktionellt hänseende. De avvikelser, som finns, består
främst i att jordbrukskasserörelsens verksamhet i princip är begränsad till
in- och utlåning, att den huvudsakligen vänder sig till en viss kategori kunder
— jordbrukare och jordbruksorganisationer — och att rörelsen använder
ekonomisk förening i stället för aktiebolag som företagsform. Rörelsen
är upplagd på kooperativ bas, vilket bl. a. framgår av att eventuellt överskott
på en jordbrukskassas rörelse återgår till medlemmarna i form av
rabatter på låneräntorna. Utlåning får ske endast till medlemmar medan
samma restriktion inte gäller för inlåningsrörelsen. Jordbrukskasserörelsen
är en trestegsorganisation med jordbrukskassor längst ner, centralkassor
som mellanled och Sveriges jordbrukskasseförbund som topporgan. Jordbrukskassorna
bär helt lokal karaktär och deras rörelsefrihet är på en rad
väsentliga punkter begränsad till förmån för framför allt centralkassorna.

I praktiken kan jordbrukskassorna i många avseenden ses som filialer till
centralkassorna. Jordbrukskasseförbundet är ett uteslutande administrativt
organ för central ledning, samordning och kontroll av jordbrukskasserörelsen.
Rörelsens centrala bankmässiga uppgifter handhas av en affärsbank,
Jordbrukets bank. Jordbrukskassorna är f. n. till antalet något över 500
stycken. Vidare finns tolv centralkassor.

Sparbankerna, omkring 350 stycken, är av skiftande storlek i fråga om

Kuncjl. Maj.ts proposition nr 1A3 år 1968

såväl omslutning som verksamhetsområde. Vissa sparbanker har endast
några få miljoner i omslutning och är verksamma inom en kommun, medan
andra har en omslutning på flera hundra miljoner och arbetar inom ett helt
län. Sparbankerna är generellt sett starkare inriktade på inlåningsverksamhet
än affärsbanker och jordbrukskasserörelsen. Detta kan förklaras av att
sparbankerna är ideella sammanslutningar utan privat vinstintresse och med
uppgift att enligt tradition och lag »befordra sparsamhet». För inlåningen
begagnar sparbankerna huvudsakligen endast en räkning, s. k. sparbanksräkning.
Denna är dock hos flertalet sparbanker differentierad efter ränta
och uppsägningstider på ett sätt som ansluter sig till affärsbankernas räkningssortiment.
En stor del av sparbankernas medel placeras i obligationer
och lån mot säkerhet av botteninteckningar i jordbruksfastigheter samt bostads-
och affärsfastigheter. Sparbankerna har ett visst offentligrättsligt
inslag. Fullmäktige i de primärkommuner, som ingår i sparbankens verksamhetsområde,
eller landsting väljer nämligen hälften av huvudmännen,
som är sparbankens högsta beslutande organ.

Det återstående bankinstitutet, postbanken, ingår organisatoriskt i postverket.
Postbanken har två rörelsegrenar, postsparbanken och postgirot,
vilka i stor utsträckning betjänar olika kundkategorier. Huvuduppgiften för
postsparbanken är inlåningsrörelsen och för postgirot betalningsförmedling.
Postbankens medel placeras företrädesvis i obligationer, kommunlån,
byggnadslån och lån mot säkerhet av botteninteckningar i bostads- och affärsfastigheter.

Karakteristiskt för bankinstituten är att de alltid, även om behov av medel
för kreditgivning inte föreligger, är beredda att ta emot medel från allmänheten
för inlåning. Förhållandet mellan bank och dess insättare präglas
vidare av att banken i praktiken inte säger upp insatta medel och av att
insättarna i allmänhet omedelbart kan lyfta innestående medel. För allmänheten
är det angeläget att ha tillgång till den service som bankinstituten
kan erbjuda i form av säker och räntabel förvaltning av sparade medel. Lika
viktigt är att bankinstituten ställer anförtrodda sparmedel till kreditbehövandes
förfogande under förhållanden som är godtagbara såväl för insättarna
som för samhället. För insättarna dominerar kraven på trygg placering
och god avkastning. Från samhällets synpunkt är det av största vikt att de
hopsamlade sparmedlen används så effektivt som möjligt.

Med tanke på de viktiga funktioner som bankinstituten fyller i det ekonomiska
livet har det sedan gammalt ansetts angeläget att underkasta bankinstitutens
rörelse en ingående kontroll från det allmännas sida. Denna kontroll
sker på olika sätt. Först och främst har skapats en särskild lagstiftning
för de olika bankinstituten. Denna banklagstiftning reglerar bankinstitutens
organisation och verksamhet. Huvudsyftet bakom lagstiftningen är att
skydda insättarna mot förluster genom att trygga institutens solvens och
likviditet. I fråga om bankinstitutens rörelse innehåller lagstiftningen bl. a.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

bestämmelser om det egna kapitalets storlek i förhållande till inlåningen,
institutens likviditet, inlåning och kreditgivning. Genom bankinspektionen
utövar det allmänna vidare en fortlöpande kontroll över att banklagstiftningen
efterlevs och att bankinstituten över huvud taget förvaltas på ett
för allmänhetens intressen betryggande sätt. Slutligen kan nämnas den
penningpolitiska kontroll av bankinstitutens rörelse som utövas av riksbanken.
Vad nu sagts äger inte i alla avseenden tillämpning på postbanken.
Denna bank står inte under bankinspektionens tillsyn och något krav på
eget kapital finns inte. I stället skyddas de på postsparbanken insatta medlen
av statlig garanti.

Banklagarna — jag tänker då närmast på lagstiftningen för affärsbankerna,
sparbankerna och jordbrukskasserörelsen — har i betydande grad knutits
till den traditionella uppfattningen om bankinstitutens funktion och har
på så sätt i viss mån dragit upp bestämda gränser för de olika bankinstitutens
verksamhetsområden. Reglerna om bankinstitutens rörelse har dock
varit och är alltjämt tämligen allmänt hållna och har endast på vissa punkter
haft en direkt gränsdragande effekt. I detta avseende hänvisar jag till
min redogörelse i det föregående för huvuddragen i banklagstiftningen.

Den samhällsekonomiska utvecklingen har särskilt under efterkrigstiden
medfört en fortgående minskning av de faktiska skillnaderna mellan de
olika bankinstituten i fråga om deras verksamhetsinriktning och således
föranlett förskjutningar i den traditionella funktionsfördelningen. Detta
förhållande är särskilt framträdande på inlåningssidan. Varje bankinstitut
erbjuder sålunda numera allmänheten ett rikt differentierat räkningssystem
med i stort sett likartade villkor och kan därmed vända sig till alla kategorier
insättare. Tendenser till motsvarande utjämning av skillnaderna på
utlåningssidan förekommer även. Den sålunda antydda utvecklingen har i
vissa fall förutsatt och även föranlett ändrade rörelseregler för bankinstituten
eller vissa av dem. Å andra sidan har bankinstitutens verksamhet inom
vissa gemensamma verksamhetsgrenar kommit att drivas under olika villkor
på grund av rörelsereglernas skiljaktiga utformning. Nu angivna förhållanden
har aktualiserat frågan om gränsdragningen mellan de olika bankinstituten.

Genom tillkomsten av bank- och sparbankslagarna år 1955 samt jordbrukskasselagen
år 1956 ansågs huvuddragen av dessa bankinstituts struktur
och verksamhetsformer ha blivit bestämda för avsevärd tid framåt.
Emellertid kvarstod vissa frågor, som inte definitivt blivit lösta. Dit hörde
främst frågan om de olika bankinstitutens verksamhetsområden skulle vara
åtskilda genom författningsmässigt eller på annat sätt bestämda gränser
eller om instituten skulle få konkurrera fritt.

För att lösa kvarstående frågor tillsattes år 1962 en särskild utredning,
kreditinstitututredningen. I utredningsuppdraget ingick bl. a. att verkställa
en förutsättningslös avvägning av de olika bankinstitutens inbördes ställ -

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

ning och funktion på kreditmarknaden samt att -— på grundval av bedömandet
i detta hänseende — göra en samlad översyn av de rörelseregler som
var av betydelse för gränsdragningen mellan institutens verksamhetsområden.
Vidare ingick i uppdraget att söka fastställa målsättningen i stort för
postbanken med dess båda verksamhetsgrenar, postsparbanken och postgirorörelsen,
samt att i detta syfte klarlägga postbankens ställning och relation
till övriga bankinstitut.

Etter ett delförslag av kreditinstitututredningen har genom lagstiftning
år 1965 bestämmelserna om krediters löptid utformats likformigt för affärsbanker,
sparbanker och kreditkassor. Utredningen har nu i sitt slutbetänkande
tagit ställning till frågan om gränsdragningen mellan bankinstituten.
I valet mellan en genom lagstiftning styrd funktionsfördelning och ett för
alla bankinstitut gemensamt regelsystem har utredningen stannat för att
törorda sistnämnda lösning. Utredningens förslag innebär följaktligen i
korthet, att rörelsebestämmelserna för samtliga bankinstitut i möjligaste
mån utformas enhetligt och att instituten inom ett sådant systems ram
får konkurrera fritt. Fördelarna med denna lösning har utredningen belyst
särskilt i två hänseenden. För det första anses genom ett sådant system
bankinstitutens verksamhet kunna smidigt anpassas efter skiftningarna
i kreditbehoven i samhället. För det andra bör systemet medföra ökad
konkurrens mellan bankinstituten och därmed ökad stimulans till kostnadssänkande
rationaliseringar. Samtidigt har utredningen ansett, att vetskapen
om att ett bankinstituts rörelse drivs i konkurrens med andra bankinstitut
torde dämpa eventuella planer på att vidga verksamheten utöver
vad som förefaller ekonomiskt försvarbart.

Kreditinstitututredningens principiella ställningstagande i gränsdragningsfrågan
har under remissbehandlingen rönt ett övervägande positivt
mottagande. Endast bankinspektionen har riktat allvarligare kritik mot utredningens
principiella slutsatser, dock utan att avstyrka att förslaget läggs
till grund för lagstiftning.

Bankinspektionen har i sin kritik dragit fram vissa synpunkter på frågan
om en funktionsfördelning på kreditmarknaden och ansett att dessa
borde närmare övervägas innan slutlig ställning tas till gränsdragningsproblematiken.
Jag skall inte här upprepa inspektionens omfattande argumentation
utan endast framhålla, att inspektionens inställning närmast synes
vara att gränsdragningsproblemen från samhällsekonomiska synpunkter
bäst kan lösas genom en funktionsfördelning på kreditmarknaden, styrd av
lagstiftning. Andra remissinstanser har med skärpa hävdat att funktionsfördelningsalternativet
innebär ett steg bakåt i utvecklingen med enbart
negativa effekter för den samhällsekonomiska utvecklingen

Genom det förtjänstfulla och grundliga arbete som kreditinstitututredningen
presterat och genom det omfattande remissförfarandet har gräns -

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

dragningsproblematiken på kreditmarknaden fått en mycket allsidig och inträngande
belysning. Jag finner därför inga bärande skäl föreligga att skjuta
upp ett ställningstagande i gränsdragningsfrågan i syfte att eventuellt få
tram nya aspekter. I det följande kommer jag att redovisa min principiella
syn på kreditmarknaden och på gränsdragningen mellan där verkande bankinstitut.

Kreditväsendets uppgift är, som jag redan sagt, att förmedla krediter och
betalningar. Särskilt det först nämnda ledet i dess verksamhet är från samhällsekonomiska
synpunkter mycket betydelsefullt. Kreditmarknadens sätt
att fungera och fördela krediter bestämmer nämligen i stor utsträckning
hur landets totala resurser används och påverkar därmed också takten och
inriktningen av den allmänna ekonomiska utvecklingen. Från samhällets
synpunkt är det av största vikt att de tillgängliga resurserna används så
effektivt som möjligt. Kreditmarknaden bör därför vara organiserad så att
krediterna i möjligaste mån kanaliseras till de mest angelägna kreditbehoven.
Den ekonomiska utvecklingen innebär inte endast en ökad efterfrågan
på krediter utan den kan även medföra förskjutningar i kreditbehoven
mellan olika områden. Även formerna för kreditgivningen kan påverkas
av utvecklingen. En effektiv och rationell kreditfördelning kräver
därför av bankinstituten förmåga och möjlighet att anpassa sin rörelse
efter kreditbehovens förändringar. Dessutom måste det kravet ställas på
en väl fungerande kreditmarknad att kostnaden för krediter inte blir onödigt
hög. Det nu sagda visar nödvändigheten av att ha tillgång till en kreditmarknad,
som är rörlig och som även i övrigt fungerar på ett tillfredsställande
sätt.

När det gäller att förverkliga detta mål riktas uppmärksamheten genast
mot de institut, som verkar på kreditmarknaden, dvs. i detta sammanhang
bankinstituten. Den av historiska och traditionella skäl betingade funktionsfördelningen
mellan bankinstituten har lett till en delvis snäv sektorsindelning
av kreditmarknaden, vilket kommit till uttryck även i lagstiftningen.
Utvecklingen har emellertid i vissa avseenden sprängt de uppdragna gränserna
och därmed medfört ökad konkurrens mellan olika slag av bankinstitut.
Detta framträder särskilt på inlåningssidan men har sin giltighet till en
del även för kreditgivningen. Frågan gäller nu om en rationell och effektiv
kreditfördelning bäst uppnås om man lagstiftningsvägen delar upp kreditmarknaden
mellan bankinstituten eller om man låter instituten fritt konkurrera
på kreditmarknaden under likartade betingelser.

Godtagbara argument kan föras fram för båda lösningarna. En funktionsfördelning
på kreditmarknaden ligger, som bankinspektionen påpekat, i och
för sig i linje med utvecklingen inom näringslivet i övrigt, där de progressh
a krafterna är starkt inriktade på arbetsfördelning och specialisering.
En konsekvent genomförd specialisering på kreditmarknaden kan från kost -

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

nads- och effektivitetssynpunkter ställa sig fördelaktig. Oavsett vilken väg
som väljs i gränsdragningsfrågan går det emellertid att i större eller mindre
utsträckning tillgodose specialiseringskrav.

Mot en genom lagstiftning genomförd uppdelning av kreditmarknaden
talar framför allt, att en sådan funktionsfördelning blir stel och i hög grad
försvårar de enskilda institutens och därmed hela kreditmarknadens anpassning
till samhällsutvecklingen och skiftande ekonomiska konjunkturer.
Dessutom kommer en sådan lösning att strida mot en sedan länge pågående
utveckling inom kreditväsendet och kan, beroende på hur gränserna dras,
föranleda inskränkningar av den verksamhet som en del bankinstitut nu
driver. Naturligtvis kan dessa olägenheter minska eller helt försvinna om
man följer de linjer bankinspektionen varit inne på, nämligen att endast
i grova drag, t. ex. genom lämplig utformning av kapitaltäckningsreglerna,
dela upp kreditmarknaden eller att knyta funktionsfördelningen inte till
företagsformer utan till företagens storlek. Jag är emellertid inte övertygad
om att kreditmarknadens rörlighet och flexibilitet främjas av en styrning
genom olika krav på det egna kapitalets storlek hos skilda grupper bankinstitut.
Vidare ställer jag mig tveksam till möjligheten att vid ett sådant
system kunna på ett tillfredsställande sätt fördela tillgängliga medel på
områden där kreditbehoven är störst och mest angelägna. Den av inspektionen
framförda tanken på att låta bankinstitutets storlek avgöra dess
verksamhetsinriktning kan utan vidare och kanske naturligare förverkligas
inom ett system där funktionsfördelningen bestäms av företagsekonomiska
skäl.

Av stor betydelse är, såsom bankinspektionen framhållit, hur kostnaderna
för kredit- och betalningsförmedlingen kommer att påverkas av utredningens
förslag. Inspektionen har ställt sig tvivlande till utredningens slutsats
att ökad konkurrens på kreditmarknaden innebär stimulans till rationaliseringar
och därmed lägre kostnader för kunderna. I detta sammanhang
har inspektionen pekat på kostnadsstegringarna inom bankväsendet
under senare år, inte minst beroende på bankinstitutens tävlan att ställa
nya och dyrbara serviceformer — t. ex. löneutbetalningar över checkkonto —
till allmänhetens förfogande. Inspektionen har befarat att utredningens rekommendation
om likriktning av rörelsereglerna kommer att leda i motsatt
riktning. En utbyggnad av samtliga enheter inom sparbanksväsendet
och jordbrukskasserörelsen till institut kapabla att verka över hela fältet
förutsätter enligt inspektionen — om verksamheten skall kunna drivas
på ett sakkunnigt och effektivt sätt — betydande insatser av personal och
utrustning, och den skulle sannolikt innebära en onödig fördyring av kreditoch
betalningsförmedlingen i landet.

Jag delar bankinspektionens oro över kostnadsutvecklingen inom bankväsendet
och lägger stor vikt vid åtgärder i syfte att förbilliga kreditoch
betalningsförmedlingen. Inspektionens farhågor för följderna av ett

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

förverkligande av kreditinstitututredningens grundsyn på gränsdragningsfrågan
finner jag emellertid betydligt överdrivna. Ett slopande av de i lag
uppdragna gränserna för verksamheten kommer inte att innebära — i vart
call på kort sikt — några revolutionerande förändringar av bankinstitutens
nuvarande verksamhetsinriktningar. De små enheterna inom sparbanksväsendet
och jordbrukskasserörelsen har självfallet inte de ekonomiska
resurser som krävs för att driva »affärsbanksrörelser» i full skala. Bankinspektionens
tillsyn över bankinstituten utgör en tillräcklig garanti mot
en från hl. a. samhälleliga synpunkter osund utveckling i sådan riktning.
Å andra sidan torde redan nu våra största sparbanker och centralkassor ha
nödvändiga resurser för en utvidgning av verksamheten utöver nuvarande
gränser och detta utan några kostnadsfördyringar i förut angiven mening.
På längre sikt kan en enhetlig rörelselagstiftning med möjligheter till nya
verksamhetsgrenar påskynda den utveckling mot större enheter som redan
pågår inom sparbanksväsendet. Genom sådana fusioner skapas större enheter
som bättre än nu kan på lämpligt sätt fullgöra sin roll på kreditmarknaden
och tillgodose sina kunders intressen. Med en utveckling i denna
riktning torde också följa vissa rationaliseringsvinster.

Jag övergår därefter till att behandla gränsdragningsproblemet från konkurrenssynpunkt.
Till en början kan fastslås, att kreditmarknaden f. n.
kännetecknas av en obenägenhet att arbeta med priset som konkurrensmedel
och av en överdriven användning av andra konkurrensmedel, som kontorsetableringar
samt sorliments-, service- och reklamkonkurrens. Priskonkurrensen
påverkas även av den växande tendensen till sammankoppling
av utlåning med inlåning, traditionellt i fråga om företag, men nu alltmera
genomfört i fråga om kommuner och hushåll. Jag vill härvid som
exempel nämna de s. k. sparlånen. I detta sammanhang kan dessutom framhållas
den allmänna expansionen av checklönesystemet, där vissa problem
uppstått som föranlett Kungl. Maj :t att låta en utredning överse frågan.

I åtskilliga remissyttranden har de konkurrensfrämjande aspekterna
av kreditinstitututredningens förslag starkt framhävts. NO har sålunda
bl. a. betonat, att förslaget är ägnat att främja en fri konkurrens på i det
närmaste lika villkor. Förutsättningarna för en effektivare konkurrens inom
kreditväsendet bör därför öka. Det är egentligen endast bankinspektionen
som har ifrågasatt några mera väsentliga ändringar i riktning mot en friare
priskonkurrens av en gemensam rörelselagstiftning. Inspektionen tror närmast
på en motsatt utveckling mot en mer enhetlig prissättning och tänker
då särskilt på den tilltagande styrkan hos de centrala krafterna inom sparbanksväsendet
och jordbrukskasserörelsen.

Ett ställningstagande i den principiella frågan är beroende av hur man
tror att konkurrensförhållandena kommer att gestalta sig om man väljer
det ena eller det andra regelsystemet för bankinstitutens verksamhet. Säkert
är att en lagstiftningsvägen framtvungen funktionsfördelning inte är äg -

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

nåd att bryta nuvarande något ensidiga inriktning av konkurrensen på
kreditmarknaden. Vad följden blir i detta hänseende av elt slopande av
gränsdragande lagregler är svårare att förutse men i vart fall torde förutsättningarna
för en friare konkurrens bli bättre. Är denna slutsats riktig,
vilket jag i likhet med det helt övervägande antalet remissinstanser tror, kan
en effektiv konkurrens komma till stånd som i högre grad än f. n. använder
priset som konkurrensmedel. En aktiv roll i en sådan utveckling bör de
statliga bankinstituten kunna spela. En effektivare konkurrens bör, om den
tar sig sunda uttryck, innebära fördelar såväl för samhället som för bankkunderna.
Viktigt är emellertid, såsom framhållits från något håll, att den
konkurrensstimulerande effekten inte spolieras eller motverkas av olika
slags överenskommelser.

En fråga som berörts av bankinspektionen och som är av viss betydelse i
detta sammanhang är frågan om hur förändringarna i formerna för sparandet
påverkar kreditmarknadens organisation. Kreditmarknadens kapacitet
har under senare år vuxit snabbt. De avgörande faktorerna bakom denna
utveckling har varit samhällets insatser för att öka sparandet i kollektiv
form genom en stark finanspolitik och genom den snabba uppbyggnaden av
allmänna pensionsfonden. Även det enskilda sparandet har ökat väsentligen
som en följd av framför allt den kraftiga tillväxten av hushållens disponibla
inkomster under 1960-talet. Däremot torde företagens sparande ha minskat
om det sätts i relation till deras investeringar. Genom att en växande andel
av det totala sparandet numera sker i kollektiva former minskas bankinstitutens
andel av sparandet relativt sett. Samtidigt kan genom den pågående
koncentrationen av företagsamheten till stora enheter krav ställas på att
bankinstituten skall finansiera stora och t. o. m. mycket stora projekt. Bankinspektionen
har ifrågasatt om kreditinstitututredningens förslag verkligen
främjar en anpassning på kreditgivaresidan till denna utveckling. I ett läge
när kraftsamling synes vara den adekvata åtgärden innebär förslaget enligt
inspektionen incitament till eu uppsplittring av resurserna.

Även om jag har viss förståelse för bankinspektionens kritik är jag dock
inte övertygad om att splittringstendenser motverkas av en stelbent uppdelning
av kreditmarknaden. Ett kreditväsen med starkt specialiserade bankinstitut
kan omintetgöra möjligheterna till en flexibel anpassning av kreditutbudet.
För att kunna komma till rätta med problemet gäller det att öka
kreditmarknadens effektivitet och förmåga att mobilisera resurser. Detta kan
ske genom samarbete inte endast inom olika grupper bankinstitut utan även
mellan institut tillhörande skilda kategorier. Enhetliga rörelseregler, kanske
framför allt enhetliga kapitaltäcknings- och kreditgivningsregler, underlättar
ett sådant samarbete. Ett aktuellt exempel på en samverkan på kreditmarknaden,
som kan visa sig vara fruktbärande, utgör den nyligen ingångna
överenskommelsen mellan Sveriges investeringsbank och Spar -

Kungl. Maj:ts proposition nr lb3 år 1968

bankernas bank om inrättandet av ett nytt garantiinstitut för små och medelstora
företag. Även i detta hänseende är det min förhoppning att de statliga
bankinstituten, Kreditbanken och postbanken, skall gå i spetsen för en
effektivitetsfrämjande utveckling.

Av mina uttalanden i det föregående framgår att jag anser starka skäl
tala för kreditinstitututredningens principiella ställningstagande till gränsdragningsfrågan.
Utredningens ståndpunkt, som delas av ett överväldigande
antal remissinstanser, stämmer väl överens med den hittillsvarande utvecklingen
mot delvis gemensamma verksamhetsgrenar för olika bankinstitut.
Några bärande skäl för att bryta denna utveckling har inte framkommit.
Allt talar för att utredningsförslaget kan verksamt bidra till en effektivisering
av kreditmarknaden. Jag förordar således i princip, att de olika
bankinstitutens verksamhetsformer i framtiden inte skall hållas åtskilda
genom lagfästa gränser och att ett enhetligt regelsystem för institutens rörelse
införs.

Detta innebär att varje bankinstitut i princip får en legal rätt att driva
alla inom bankväsendet förekommande rörelsegrenar. Bankinstituten får,
oberoende av företagsform, ägare och historiskt betingade omständigheter,
frihet att gå in på verksamheter som hittills varit förbehållna något annat
institut. I vad mån enskilda institut kommer att utnyttja denna frihet är
svårt att med bestämdhet förutse. Avgörande faktorer härvidlag kommer
att bli institutets ambitioner, resurser och inte minst storlek. En viss tillsyn
över utvecklingen från det allmännas sida ligger däri, att ett instituts rörelsegrenar
skall eller föreslås skola anges i institutets bolagsordning, reglemente
resp. stadgar, som fastställs av Kungl. Maj :t och i vissa fall av tillsyns-
eller registreringsmyndigheten. Jag delar emellertid utredningens
uppfattning att den ökade valfriheten knappast kan antas leda till drastiska
förändringar av den verksamhet som f. n. framstår som karakteristisk för
olika typer av bankinstitut, men väl till marginella förskjutningar i verksamheten
instituten emellan. Sådana marginella förskjutningar är även enligt
min uppfattning av väsentlig betydelse för möjligheten att åstadkomma
de eftersträvade förbättringarna på kreditmarknaden.

I ett begränsat avseende förordar jag ett avsteg från principen om enhetlighet.
Jag åsyftar därvid jordbrukskasserörelsens ställning på kreditmarknaden.
Som jag skall närmare behandla i närmast följande avsnitt föreslås
rörelsens huvudsakliga syfte även i fortsättningen vara att tillgodose jordbrukets
kreditbehov. Denna inriktning hos rörelsen har allmänt godtagits av
remissinstanserna och är enligt min uppfattning lämplig bl. a. med tanke på
den starkt ökade efterfrågan på krediter inom jordbruket.

Kreditinstitututredningens förslag till ett enhetligt regelsystem för bankinstitutens
rörelse bygger på tanken att syftet med rörelseregler liksom hit 3

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 1U3

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

tills skall vara att trygga institutens solvens och likviditet. Förslaget innebär
i vissa avseenden genomgripande omarbetningar av nuvarande lagstiftning,
förestavade även av andra skäl än av principen om enhetlighet. Bi. a.
gäller detta kreditgivningsregler, kapitaltäckningsregler och regler om skyldighet
att hålla viss kassareserv. Utredningens förslag till rörelseregler har
i stora drag mottagits välvilligt av remissinstanserna.

Även jag anser utredningsförslaget till nya, gemensamma rörelseregler
för samtliga bankinstitut vara väl ägnat att ligga till grund för lagstiftning
i ämnet. Jag ämnar emellertid i detta sammanhang lägga fram förslag till
nya rörelseregler endast för affärsbanker, sparbanker och jordbrukskasserörelsen.
För postbankens del är läget något mer komplicerat.

Min ståndpunkt är, såsom framgår av det tidigare anförda, att alla bankinstitut
skall drivas på i princip likartade villkor och att detta skall gälla
även postbanken. Kreditinstitututredningen har i enlighet med givna direktiv
behandlat även postbankens verksamhetsformer och lagt fram förslag
till ny organisationsform. Utredningen är på denna punkt inte enhällig. Jag
skall inte gå närmare in på förslaget i denna del ulan vill här endast nämna
att stark kritik framkommit under remissbehandlingen mot den föreslagna
ändringen av organisationsformen. Jag har nyligen efter Kungl. Maj:ts bemyndigande
tillsatt en särskild utredning som skall undersöka möjligheterna
att åstadkomma ett närmare samarbete mellan de statliga bankinstituten,
Kreditbanken och postbanken. Postbankens organisatoriska ställning
kan påverkas av detta utredningsarbete. Av dessa skäl ämnar jag först,
sedan nämnda utredning avslutat sitt arbete, anmäla frågan om postbankens
ställning och uppgifter på kreditmarknaden. Eftersom utredningsarbetet
och övervägandena med anledning därav kan komma att kräva ytterligare
någon tid ämnar jag, för att postbanken inte skall komma i ett försämrat
konkurrensläge i förhållande till övriga bankinstitut, överväga att
föreslå Kungl. Maj:t vissa jämkningar i placeringsreglementet för postbanken,
vilka skulle kunna träda i kraft samtidigt med den nya banklagstiftningen.

I den fortsatta framställningen ämnar jag, för att ge en samlad bild av
bankinstitutens rörelse, redovisa även de regler som nu gäller för postbanken
och utredningens förslag för postbankens rörelse, i den mån detta skiljer
sig från vad som föreslås för andra bankinstitut. I

I beskattningshänseende gäller olika regler för affärsbanker å ena, samt
sparbanker och kreditkassor å andra sidan, vilka olikheter hänger samman
med dessa bankinstituts skilda associationsrättsliga ställning. Postbanken
är genom sin ställning som statligt affärsverk helt befriad från inkomstskatt.
Kreditinstitututredningen har enligt direktiven haft att beakta de
skattemässiga konsekvenserna av utredningens förslag, dock utan att lägga
fram preciserade förslag om bankinstitutens beskattning. Enligt utredning -

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

ens uppfattning är det, om enhetliga rörelseregler införs för bankinstituten,
i och för sig naturligt att även utforma skattereglerna så att de ger en likartad
effekt. Frågan i vad mån bankinstitutens beskattning bör påverkas av
nu framlagda förslag övervägs f. n. inom finansdepartementet.

Kungi. ftlaj.ts proposition nr 143 år 1968

Medlemskap i jordbrukskasserörelsen

Gällande rätt

Jordbrukskasserörelsens huvudsakliga ändamål och organisatoriska uppbyggnad
har i stora drag redan berörts i det föregående. Huvudändamålet
anges i 1 § jordbrukskasselagen vara att vid sidan av sparfrämjande verksamhet
tillgodose jordbrukets kreditbehov. I organisatoriskt hänseende bygger
rörelsen på kooperativa principer och omfattar tre led, nämligen jordbrukskassor
och centralkassor för jordbrukskredit, som gemensamt betecknas
jordbrukets kreditkassor, samt en riksorganisation, Sveriges jordbrukskasseförbund.
Varje jordbrukskassa skall vara ansluten till en centralkassa
och varje centralkassa till förbundet. Vid tillkomsten av jordbrukskasselagen
ansågs det önskvärt att rörelsen fick möjlighet att försöksvis driva verksamhet
även efter tvåledssystem. Centralkassa fick därför möjlighet att efter
tillstånd av Kungl. Maj :t inom hela sitt område eller del därav själv utöva
den verksamhet som annars ankommer på jordbrukskassa (23 §). Beträffande
rörelsens rättsliga ställning föreskrivs att kassorna och förbundet skall
registreras som ekonomiska föreningar. Vad som är föreskrivet om sådana
föreningar gäller även för jordbrukskasserörelsen, om inte annat framgår
av bestämmelse i jordbrukskasselagen (1 §). Härav följer bl. a. att även för
jordbrukskasserörelsen gäller den i It § lagen om ekonomiska föreningar
fastslagna principen att inträde inte får vägras någon, såvida inte med hänsyn
till arten eller omfattningen av föreningens verksamhet eller föreningens
syfte eller annan orsak särskilda skäl finns för en sådan åtgärd.

Som allmän regel för jordbrukets kreditkassor gäller (6 och 17 §§) att
kassorna huvudsakligen skall ha till uppgift att främja medlemmarnas ekonomiska
intressen genom att bereda dem kredit. Denna regel kompletteras
med bestämmelser i 14 och 24 §§ som begränsar kassornas kreditgivning till
medlemmar. För kreditkassorna är således medlemsunderlaget av stor betydelse
för deras verksamhet och utveckling. Medlemskapet är också noga
reglerat i jordbrukskasselagen. Regleringen avser dels minsta antalet medlemmar,
2 och 3 §§, dels villkoren för medlemskap, 12 och 22 §§.

Jordbrukskassa skall bestå minst av 20 medlemmar. Medlemskretsen bestäms
först och främst genom uppräkning av de kategorier som kan vinna
inträde. Dessa kategorier utgör fyra, nämligen 1. ägare eller brukare av
jordbruksfastighet, 2. ägare eller brukare av annan fastighet, om denne själv
idkar jordbruk eller binäring till jordbruk eller fiske eller med arbete eller
tjänster biträder utövare av sådan näring, 3. jordbruksorganisation och 4.
kommun. Därutöver öppnas genom en särskild dispensregel möjlighet att

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

efter särskild prövning till medlem anta även andra än sådana som tillhör
de uppräknade grupperna. En förutsättning för dispens är dock att hinder
lör medlemskap inte föreligger med hänsyn till jordbrukskassans uppgifter
och ändamål. Den särskilda prövningen görs av jordbrukskasseförbundet
eller, efter bemyndigande av förbundet, av centralkassa. Sådant bemyndigande
har förbundet generellt lämnat centralkassorna i de bestämmelser
som förbundet med stöd av 12 § tredje stycket utfärdat om villkoren för beviljande
av medlemskap i jordbrukskassa.

Dispensregeln infördes genom jordbrukskasselagen. Tidigare var frågan
om medlemskap uttömmande reglerad i författning. I fråga om dispensregelns
tillämpning påpekade dåvarande chefen för jordbruksdepartementet
att medlemsrekryteringen inom kasserörelsen, särskilt under den första tiden
efter den nya lagstiftningens ikraftträdande, borde hållas inom de dittills
tillämpade gränserna dock med de jämkningar som kunde anses betingade
av skälig hänsyn till rörelsens och jordbrukets utveckling (prop.
1956: 122 s. 115 ).

Jordbrukskasseförbundets bestämmelser om villkor för medlemskap
innehåller också anvisningar för dispensregelns tillämpning. I de senaste
bestämmelserna, som utfärdades i januari 1966, har dispensregeln getts en
generösare innebörd än tidigare. I anvisningarna exemplifieras de kategorier
— med eller utan direkt jordbruksanknytning — som kan omfattas av dispensregeln.
Av upptagna kategorier med jordbruksanknytning kan nämnas
stiftelse med huvudsaklig uppgift att främja bl. a. jordbruket, undervisningsanstalt
inom jordbruksnäringen, skogsvårdsstyrelse, ekonomisk förening
eller handelsbolag som driver andelsladugård, medlem av sambruksförening
och ägare av mindre, lokalt företag som är av betydelse för jordbruksnäringen
genom att de anskaffar eller tillverkar förnödenheter för näringen
eller köper dess produkter. Exempel på sådana som inte har direkt
jordbruksanknytning men som efter dispens kan bli medlem är kyrkliga
församlingar, personer som önskar ta upp studielån eller som är anställda
hos företag som medlem driver eller hos myndighet med verksamhet inom
jordbruksnäringen och jordbrukare som av åldersskäl eller annan jämförbar
orsak upphört med sin näring utan att övergå till annan verksamhet.

Till medlem i centralkassa kan endast antas jordbrukskassa, vars styrelse
har sitt säte inom centralkassans verksamhetsområde, och jordbruksorganisation.
I regel skall minst tio jordbrukskassor vara anslutna till centralkassa.

Centralkassa kan — förutom till medlem i centralkassa — lämna kredit
till jordbruksorganisation eller till kommun som är medlem i ansluten jordbrukskassa.
Utlåningen till jordbruksorganisationer och kommuner är dock
för vardera kategorin begränsad till högst 10 % av kassans hela utlåning.
Motsvarande begränsningsregel gäller också för jordbrukskassas utlåning
till jordbruksorganisationer och kommuner.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

Framställningar från j ordbrukskasseförbundet

Jordbrukskasseförbundet har i två skrivelser till Kungl. Maj :t, den ena
år 1963 och den andra år 1964, aktualiserat frågan om medlemskap i jordbrukskasserörelsen.

I den första skrivelsen hemställde förbundet att medlemskretsen för jordbrukskasserörelsen
skulle få vidgas. Som skäl angavs bl. a. den växande
omfattningen av gränsdragningsfall i medlemskapsfrågor som rationaliseringen
och industrialiseringen av jordbruket medfört. Förbundet föreslog att
uppräkningen i lagen av de grupper, som kunde beviljas medlemskap i
jordbrukskassa skulle utökas så att bl. a. den som oavsett fastighetsinnehav
var verksam inom jordbruket med binäringar eller fisket skulle kunna antas
som medlem. Som sådan skulle vidare den kunna antas som slutat med jordbruk
men som inte övergått till annan verksamhet eller som utbildade sig
för att ägna sig åt jordbruk. Dessutom föreslogs dispensregeln så utformad
att den i och för sig skulle ge möjlighet att som medlem rekrytera vem som
helst. Utlåningen till medlemmar som antagits enligt dispensregeln skulle
dock enligt förslaget begränsas till högst 10 % av kassans totala utlåning.

Över 1963 års skrivelse har efter remiss yttranden avgetts av bl. a. bankinspektionen,
fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, kreditinstitututredningen,
bankföreningen och sparbanksföreningen.

Av remissinstanserna ansåg flertalet — däribland bankinspektionen och
kreditinstitututredningen — att den väckta frågan inte borde prövas förrän
i samband med att kreditinstitututredningens ställningstagande till gränsdragningsfrågan
förelåg. Avgörande för denna ståndpunkt angavs vara att
de framförda förslagen innebar en principiell utvidgning av j ordbrukskas serörelsens
nuvarande funktionsområde och därför borde avgöras i ett större
sammanhang. Bankinspektionen föreslog dock att man utan att därigenom
föregripa utredningsresultatet skulle kunna vidga medlemskretsen i jordbrukskassa
genom att införa en fri sektor på 10 % av utlåningen.

I 1964 års framställning hemställde jordbrukskasseförbundet att bankinspektionens
förslag skulle antas som ett provisorium i avvaktan på kreditinstitututredningens
betänkande.

Jordbrukskasseförbundets framställningar ledde inte till några lagändringar
utan i stället utvidgades kreditinstitututredningens uppdrag till att
omfatta även frågan om medlemskap i jordbrukskasserörelsen. Jag vill i
detta sammanhang erinra om att förbundets år 1966 utfärdade tillämpningsföreskrifter
i viss mån tillgodosett de önskemål som låg bakom framställningarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Kreditinstitututredningen

Inledningsvis konstaterar utredningen all den ökade industrialiseringen
inom jordbruket kommer alt medföra växande kreditbehov för jordbrukets
utövare. Det är därför angeläget alt kasserörelsen även i fortsättningen behåller
sitt nuvarande huvudsyfte med inriktning huvudsakligen på jordbruksnäringen.
Den i jordbrukskasselagen upptagna ändamålsbestämmelsen
bör följaktligen kvarstå oförändrad. Mot denna bakgrund har det konkreta
problemet för utredningen varit hur reglerna om medlemskap skall
utformas för att kasserörelsen så effektivt som möjligt skall kunna fullgöra
sin uppgift.

Olika synpunkter sägs kunna läggas på medlemskapsfrågan. Å ena sidan
bör kasserörelsen liksom hittills vara i huvudsak en kooperativ inrättning
av jordbrukare för kreditförmedling till jordbrukare. Men å andra sidan
föreligger inom ramen för rörelsens ändamål behov av större rörelsefrihet
i fråga om möjligheten att anta medlemmar. Som motiv härför anger utredningen
att nuvarande begränsningar av befogenheten att lämna kredit
ibland kan försämra kasserörelsens möjligheter att fullgöra sitt huvudändamål.
Från dessa utgångspunkter diskuterar utredningen två lösningar av
medlemsfrågan. Den ena innebär att nu gällande bestämmelser kvarstår
under förutsättning dels alt den i lag angivna definitionen av jordbruk från
tid till annan anpassas eller utvecklingen, dels att en viss rörelsefrihet ges
kasserörelsen genom en lämpligt utformad dispensregel, t. ex. i form av en
s. k. fri sektor. Enligt den andra lösningen skulle kasserörelsen själv inom
ramen för rörelsens ändamål få avgöra frågan om medlemsintagning.

Båda lösningarna ger enligt utredningens uppfattning i och för sig jordbrukskasserörelsen
den rörelsefrihet som är nödvändig för en effektiv kasserörelse.
Den först nämnda lösningen innebär dock vissa svagheter. Utredningen
åsyftar därvid framför allt svårigheterna att utforma dispensregeln
så, att den varken innebär en uttunning av kasserörelsens ändamål eller
onödigtvis begränsar möjligheterna att anta medlemmar. En generell frihet
för rörelsen att själv avgöra frågan om medlemskap är enligt utredningen
en smidigare lösning. Mot en sådan lösning kan emellertid invändas, påpekar
utredningen, att följden skulle kunna bli att rörelsens karaktär ändrades.
Detta sägs kunna ske på två sätt. Å ena sidan kan begreppet jordbruk
till följd av den fortgående industrialiseringen av jordbruket komma att
ändra karaktär och kasserörelsen helt anpassa sig efter detta. Å andra sidan
skulle kasserörelsen med den föreslagna friheten kunna tänkas rikta in
sin medlemsrekrytering på andra kategorier än jordbrukare, så att rörelsen
ändrar karaktär. Utredningen tillmäter dock inte invändningen om rörelsens
karaktärsförändring någon avgörande betydelse. En anpassning av
kasserörelsens verksamhet till en genom den ekonomiska utvecklingen förändrad
jordbruksnäring överensstämmer enligt utredningen helt med ro -

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

relsens syfte. Risken för alt kasserörelsen inom överskådlig tid skulle förlora
sin huvudsakliga inriktning bedöms som ringa främst på grund av det
fullständigt dominerande inslaget av jordbrukare bland rörelsens 180 000
medlemmar.

Utredningen föreslår därför att kasserörelsen själv får avgöra medlemskapsfrågorna.
Rörelsens plats i bankväsendet skulle med denna lösning på
ett naturligt sätt komma till uttryck under beaktande av dess ändamål och
de enhetliga bestämmelser som föreslås för kasserörelsen och för övriga
bankinstitut.

Författningsmässigt har förslaget utformats så att för medlemskap i såväl
jordbrukskassa som centralkassa skall gälla att jordbrukskasseförbundet
under beaktande av ändamålsbestämningen i 1 § äger meddela föreskrifter
om villkoren för beviljande av medlemskap. I fråga om kreditgivningen föreslås
för såväl jordbrukskassa som centralkassa att kredit skall få lämnas
endast till medlemmar i resp. kassa, dock med det undantaget att centralkassa
skall få lämna kredit också till vissa angivna kreditinstitut. Inskränkningen
till 10 % av kreditkassas utlåning, som f. n. gäller kreditgivning till
jordbruksorganisationer och kommuner, bar slopats i förslaget.

Remissyttrandena

Den föreslagna lösningen att ge jordbrukskasserörelsen ökade möjligheter
att bredda medlemsunderlaget genom att låta kasserörelsen själv avgöra
medlemskapsfrågorna har i princip godtagits av remissinstanserna. Några
remissinstanser, däribland jordbrukskasseförbundet, anmärker emellertid
att en i lag inskriven ändamålsbestämmelse om att verksamheten huvudsakligen
skall inriktas på jordbruksnäringen kan medföra att kasserörelsen
i praktiken inte får full frihet att själv bestämma i dessa frågor och hemställer
därför att bestämmelsen las bort. Ändamålsbestämmelsen kritiseras
också från synpunkten att bestämmelsen innebär ett avsteg från utredningens
grundprincip om enhetliga rörelseregler för bankinstituten. Andra remissinstanser,
bl. a. bankinspektionen, bankföreningen och sparbanksföreningen,
förutsätter däremot att ändamålsbestämmelsen skall stå kvar och
att medlemsantagningen skall ske inom ramen för huvudändamålet att tillgodose
jordbrukets kreditbehov.

Bankinspektionen framhåller att förslaget att kasserörelsen själv skall få
avgöra medlemskapsfrågorna skulle kunna komma att innebära att i öreisen
ändrade karaktär genom att andelen medlemmar som saknar anknytning
till jordbruket blev alltför stor. En sådan utveckling skulle enligt inspektionens
mening vara olycklig. Kasserörelsen har nämligen skapats av jordbrukare
som ett institut för den egna kreditförsörjningen och som sådant
bär den haft och kommer säkerligen också i framtiden att ha stor betydelse,
framhåller inspektionen. Det är därför enligt inspektionens mening ange -

Kiingl. Maj.ts proposition nr 14-3 år 1968

läget att ändamålsbestämmelsen även i fortsättningen tolkas så att kreditkassorna
behåller sin karaktär av kreditinstitut huvudsakligast för jordbruket.
Eu sådan tolkning hindrar enligt bankinspektionens mening inte
kassorna att i viss utsträckning som medlemmar anta även personer och
företag, som inte är anknutna till jordbruket, och att i begränsad omfattning
använda sina resurser för kredit åt dem. Liksom utredningen anser inspektionen
att det dominerande inslaget av jordbrukare bland medlemmarna
utgör en garanti för att en rekrytering av andra medlemmar än jordbrukare
inte kommer att leda till större ändringar i verksamhetsinriktningen. De
synpunkter bankinspektionen anlägger på ifrågavarande problem mynnar
ut i att inspektionen anser sig kunna tillstyrka att kasserörelsen på sätt utredningen
föreslagit själv får avgöra frågor om medlemskap i jordbrukskassa.
Som närmare redovisas i det följande bör enligt inspektionens mening
denna lösning däremot inte användas i fråga om medlemskap i centralkassa.

Sparbanksföreningen ifrågasätter om inte en rekrytering av medlemmar
utanför jordbruket innebär vissa svårigheter för kassorna att fullfölja sitt
huvudändamål. Om kasserörelsen till sig knyter en växande stock av sådana
medlemmar kan det nämligen enligt föreningens mening befaras, att
rörelsen därmed binder sig vid kreditförpliktelser, som avser helt andra
ändamål än de som åsyftas i 1 § jordbrukskasselagen. Därigenom kan kreditförsörjningen
till jordbruket påverkas menligt, påpekar föreningen. Om
utvecklingen skulle gå i en sådan riktning kan enligt föreningens uppfattning
ifrågasättas om behov finns för särskilda bankinstitut för jordbruksnäringen.
Föreningen vill emellertid inte motsätta sig att kasserörelsen i
enlighet med förslaget får viss frihet att bredda sitt rekryteringsunderlag.
Föreningen förutsätter därvid som självfallet att den rörelsefrihet som ges
åt jordbrukskasseförbundet inte utnyttjas så, att rörelsen ändrar karaktär
genom en medlemsrekrytering som riktas in på andra kategorier än jordbrukare.
Sparbankernas bank instämmer i sparbanksföreningens uttalande.

Bankföreningen understryker att det inte bör komma i fråga att upphäva
de nuvarande stadgandena att kasserörelsen skall ha till ändamål att tillgodose
jordbrukets kreditbehov och att kassorna får lämna lån i stort sett
endast till sina medlemmar. Om samordningstanken förverkligas i övrigt
rörande kassornas verksamhet säger sig föreningen emellertid kunna biträda
förslaget att villkoren för medlemskap skall få fastställas av jordbrukskasseförbundet.

Riksbanksfullmäktige accepterar att den föreslagna lösningen prövas men
ifrågasätter om inte i den behållna ändamålsbestämningen finns en begränsning
som inbjuder till tolkningstvister.

Jordbrukskasseförbundet, i vars yttrande Jordbrukets bank instämmer,
framhåller att kasserörelsen är beredd att acceptera de i vissa hänseenden
starkt ökade krav som en samordnad banklagstiftning kommer att inne 3j-

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 143

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

bära men förutsätter därvid alt likställigheten mellan instituten fullföljs
fullt ut. Mot denna bakgrund kritiserar förbundet att utredningen för kasserörelsen
behållit ändamålsbestämmelsen om inriktning på jordbruksnäringen.
Förbundet understryker emellertid att kasserörelsen inte vill ändra sin
huvudinriktning eller ändamålet med sin verksamhet. Kritiken anges avse
inte ändamålsbestämningen som sådan utan de sannolika följderna av att
bestämmelsen tas in i lagen. Den frihet att själv bestämma över medlemsrekryteringen
som kasserörelsen strävar efter gör det enligt förbundets mening
möjligt att effektivare och bättre tillgodose huvudändamålet än om
systemet med påtvungna restriktioner skall bestå.

Förbundet framhåller att behovet av frihet för kasserörelsen att utvecklas
efter sina önskningar och förutsättningar blivit ännu påtagligare under den
tid som gått sedan 1963 års framställning gavs in. Trots den uppmjukning
som skedde genom 1966 års tillämpningsföreskrifter i fråga om dispensregeln
står sålunda de viktigaste begränsningarna kvar. Enligt förbundets
mening kan den lösning som föreslogs i 1964 års framställning inte
gälla i det nya läget. Den då framförda tanken på en fri sektor är nämligen
oförenlig med utredningens grundprinciper i gränsdragningsfrågan.

Beträffande den f. n. provisoriskt utnyttjade möjligheten att låta Jordbrukets
bank lämna kredit åt de personer och företag som inte kan få
medlemskap i kreditkassa invänder förbundet, att bankens huvuduppgift
är att vara ett centralt clearinginstitut för kassorna och att det ställer sig
oekonomiskt och opraktiskt att koppla in banken i den utlåningsverksamhet
som normalt sköts av kassorna.

Förbundet påpekar att sedan ett enhetligt regelsystem genomförts kommer
affärsbanker, sparbanker och jordbrukets kreditkassor att ha möjlighet
att erbjuda samma bankmässiga tjänster åt sin kundkrets. Förbundet
anför härvid.

Affärsbanker och sparbanker kommer som hittills att kunna förvärva
vem som helst som kund .De är och förblir oförhindrade att i mån av resurser
av skilda slag genom reklamkampanjer rikta sig direkt till kassornas
medlemmar för att få dem som kunder. Detta är riktigt och i överensstämmelse
med principen om fri konkurrens. Men denna princip kräver då också,
att kasserörelsen skall ha motsvarande möjligheter att rekrytera medlemmar
och kunder inom alla grupper av den allmänhet, som är intresserad av
bankservice. Den fria konkurrensens princip kan inte förenas med gränsdragning.

Den legala, principiella friheten betyder, som framgår av det nyss sagda,
inte att kasserörelsen i praktiken kommer att gå ut över hela fältet eller att
dess inriktning kommer att ändras inom överskådlig tid. Detta följer
bl. a. av dess benämning och sammansättningen av dess nuvarande medlemskader.
Men friheten måste väl betyda att alla, som attraheras av rörelsen
och som vill bli medlemmar, skall kunna bli det, om kasserörelsen själv
vill ha dem som medlemmar. Det har visat sig, att rörelsen attraherar nya
grupper och enskilda, som tilltalas av den kooperativa formen för bankverksamhet
och som utan att vara jordbrukare eller jordbruket närstående

Kungl. Maj. ts proposition nr H3 år 1968

känner samhörighet med eller har anknytning till de nuvarande medlemmarna.
Förbundet vill i detta sammanhang framhålla, att möjlighet för
kasserörelsen att själv utan hinder av It § föreningslagen meddela begränsningar
för medlemsrekryteringen kommer att finnas i och med att
stadgandena i de föreslagna 12 och 22 §§ ger förbundet befogenhet att utfärda
närmare föreskrifter om beviljande av medlemskap.

Förbundet hävdar att de föreslagna medlemskapsreglerna med dess hänvisning
till ändamålsbestämmelsen medför avsevärd risk för att kasserörelsen
i praktiken inte får den generella frihet att själv avgöra sina medlemskapsfrågor,
som utredningen sagt sig vilja tilldela rörelsen. Förbundet
tillägger.

Bankinspektionen kommer såsom kontrollerande myndighet att i fråga
om jordbrukets kreditkassor alltjämt ha uppgiften att kontrollera, att kassorna
i sin medlemsrekrytering håller sig inom de gränser, som angivits
genom i lag upptagna medlemskapsregler. Tolkningen av dessa mycket allmänt
hållna regler kommer inte att bli så mycket lättare än tolkningen av de
hittillsvarande reglerna. På bankinspektionen kommer att läggas ett ansvar
för att medlemsrekryteringen hålles inom de angivna, vaga gränserna. Detta
ansvar borde med konsekvent tillämpning av utredningens inställning och
principer odelat ligga på kasserörelsen. Kontrollen av kasserörelsen kommer
att innefatta moment, som inte har motsvarighet i fråga om andra banker
och som bör avskrivas för kassornas del som en följd av principerna om
enhetlighet och likställighet.

Följden av att ändamålsbestämmelsen står kvar kan alltså bli, att kasserörelsen
inte själv får ta fulla ansvaret för sin medlemsrekrytering och inte
får frihet att låta rörelsen utvecklas efter sina förutsättningar. Rörelsen
kan komma att hindras från att smidigt anpassa sin verksamhet efter kreditmarknadens
behov. Fri konkurrens på lika villkor kommer inte att råda,
eftersom gränser kommer att finnas, som gäller ensidigt för kasserörelsen
och alltså missgynnar denna i förhållande till andra typer av kreditinstitut.

Kravet på likställighet med övriga bankinstitut kan enligt förbundets
mening tillgodoses om 1 § jordbrukskasselagen anger jordbrukskasserörelsens
ändamål vara att i enlighet med bestämmelserna i jordbrukskasselagen
bedriva in- och utlåning av pengar och i samband därmed stående verksamhet
samt att främja sparverksamhet. Förbundet påpekar att därmed skulle
lagen komma att innehålla en allmänt hållen ändamålsbestämmelse som
liknar motsvarande bestämmelse i sparbankslagen.

Även Sveriges lantbruksförbund, RLF och Svenska företagarkassan hävdar
att den gällande ändamålsbestämmelsen måste tas bort för att kasserörelsen
skall få full frihet att själv avgöra medlemskapsfrågorna.

Svenska företagarkassan granskar de föreslagna medlemskapsreglerna
särskilt med hänsyn till den betydelse de kan ha för kassans verksamhet.
Kassan anför att den bildades 1966 av en grupp småföretagare och att den
har formen av ekonomisk förening. Dess uppgift anges vara att bl. a. främja
medlemmarnas ekonomiska intressen genom att i samarbete med Sveriges
jordhrukskasseförbund och Jordbrukets bank bereda kredit åt medlem -

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

marna, småföretagare av kategorierna egenföretag och familjebolag. Kreditförmedlingen
sker f. n. så att ansökan om kredit efter granskning av kassans
organ överlämnas till Jordbrukets bank, som avgör om krediten skall
lämnas. Kassan framhåller att på grund av det omständliga och administrativt
besvärande förfarandet har kreditförmedlingen inte den omfattning som
den annars borde ha nått. Man har emellertid från kassans håll betraktat
kreditförmedlingen till Jordbrukets bank som ett provisorium i väntan på
att det efter en reform av banklagstiftningen skulle bli möjligt för småföretagarna
att få medlemskap i jordbrukets kredilkassor. Det förefaller emellertid
kassan som om de föreslagna medlemskapsreglerna med dess anknytning
till ändamålsbestämmelserna i 1 § är sådana, att kasserörelsen
inte får fritt bestämma över medlemsrekryteringen. Kassan befarar därför
att regler i den föreslagna utformningen kan få en starkt hindrande effekt
på kassans verksamhet och därmed på möjligheterna att nå en godtagbar
lösning på småföretagarnas kreditproblem.

Riksgäldsfullmäktige finner att det mot bakgrund av utredningens principiella
uppfattning i gränsdragningsfrågan är ägnat att förvåna, att utredningen
accepterat en ändamålsbegränsning för jordbrukskasserörelsen såsom
närmast självklar, samtidigt som den genom en liberalisering av bestämmelserna
om medlemskap syftar til! en utvidgning av rörelsen. Enligt
fullmäktiges mening synes konsekvenserna kräva en omprövning av ändamålsbegränsningen.

Såsom redan antytts godtar bankinspektionen inte förslaget att kasserörelsen
själv skall äga rätt att meddela villkoren för medlemskap i centralkassa.
Inspektionen framhåller att förslaget innebär att enskild person i
och för sig kan bli medlem av sådan kassa och att det treledssystem som
kännetecknar jordbrukskasserörelsen härigenom kan brytas sönder. Det
betecknas av inspektionen som anmärkningsvärt, att utredningen varken
antytt att detta skulle kunna bli en följd av förslaget eller påvisat behovet
av en ändring i sådant syfte. Inspektionen påpekar att frågan om de former
i vilka kasserörelsen skall bedriva sin verksamhet har ansetts höra till de
väsentliga och bedömts vara av sådan vikt, att en övergång från treledssystemet
— även som experiment i begränsad skala — kräver tillstånd av
Kungl. Maj :t. Inspektionen framhåller att inga tungt vägande skäl att
lämna det nuvarande systemet bär förts fram. Såvitt inspektionen känner
till har hittills inte heller funnits behov för enskilda personer att få medlemskap
och därmed kredit i centralkassa. Eventuella förslag och önskemål
om förändringar av kasserörelsens nuvarande organisationsform bör enligt
inspektionens mening föregås av en grundlig utredning och tas upp i annan
ordning än såsom ändringar i medlemsregler utfärdade av jordbrukskasseförbundet.

Även jordbrukskasseförbundet berör den föreslagna regeln i fråga om
medlemskap i centralkassa. Förbundet knyter därvid an till begränsningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

för centralkassa att i princip få lämna kredit endast åt medlem i centralkassan.
Förbundet framhåller alt till följd av utvecklingen inom jordbruksnäringen
mot större enheter kan man i framtiden räkna med krediter av
sådan storlek att dessa inte bör lämnas av jordbrukskassan. Vidare får man,
påpekar förbundet, räkna med krediter av så svårbedömbar art, t. ex. vissa
blancokrediter, att de lämpligen bör placeras i centralkassan. Visserligen
ger utredningens förslag möjlighet för centralkassa att som medlem anta
även enskild person, varigenom sådan person kan få kredit direkt från
centralkassan. Enligt förbundets mening talar emellertid praktiska skäl
mot eu sådan lösning. I stället förordar förbundet att sambandet mellan
medlemskap och lånerätt löses upp i centralkasseledet. Förbundet föreslår
därför att centralkassa skall få rätt att lämna kredit även åt medlem i ansluten
jordbrukskassa.

Departementschefen

Jordbrukskasserörelsen tillkom år 1915 med i lag angivet ändamål att bereda
driftkredit åt jordbrukare. Syftet att tillgodose kreditbehovet hos jordbruksnäringen
har behållits i senare lagstiftning om rörelsens verksamhet.
I 1 § jordbrukskasselagen anges sålunda rörelsens huvudsakliga ändamål
vara att förutom att främja sparverksamhet tillgodose jordbrukets kreditbehov.
Vid sidan av denna ändamålsbestämmelse tar sig verksamhetens inriktning
på jordbruksnäringen uttryck i utformningen av medlemskapsreglerna
och i det förhållandet, att endast rörelsens medlemmar får låna i kreditkassorna.
I princip kan endast jordbrukare och personer och sammanslutningar
som står jordbruket nära vinna medlemskap i rörelsen. Denna
kan således karakteriseras som en kooperativ rörelse för kreditförmedling
till jordbrukare.

Jordbrukskasserörelsen har expanderat snabbt under de senaste tio åren.
Utvecklingen framgår av följande tabell.

År Inlåning Utlåning Eget kapital Antalet med milj.

kr. milj. kr. milj. kr. lemmar i jord brukskassorna 1957

............ 948 823 28 167 000

1962 ............ 1 574 1 400 43 175 000

1967 ............ 3 350 2 962 79 182 000

Mot bakgrund av rörelsens utveckling och den pågående rationaliseringen
inom jordbruket har kasserörelsen under senare år rest krav på större rörelsefrihet
i sin medlemsrekrytering än vad som är tillåtet f. n. Möjligheten
att vinna inträde i jordbrukskassa bestäms nu i huvudsak genom en uppräkning
i jordbrukskasselagen av de kategorier jordbrukare och likställda
som kan bli medlemmar. Utöver uppräknade grupper har rörelsen genom
en särskild dispensregel möjlighet att efter särskild prövning anta även and -

Kungl. Maj:ts proposition nr lb3 år 1968

ra grupper än de i lagen uppräknade, under förutsättning att hinder häremot
inte föreligger med hänsyn till kasserörelsens uppgifter och ändamål.
Centralkassas medlemmar utgörs dels av underställda jordbrukskassor och
dels av jordbruksorganisation som efter ansökan vunnit inträde i kassan.

Kreditinstitututredningen, som funnit behov föreligga av liberalisering av
medlemskapsreglerna, har föreslagit, att det inom ramen för i lag given
ändamålsbestämmelse för kasserörelsen bör ankomma på rörelsen själv
att avgöra frågor om medlemskap, såväl i jordbrukskassa som i centralkassa,
och att de närmare villkoren för medlemskap får fastställas av jordbrukskasseförbundet.

Den föreslagna regleringen av frågan om medlemskap har vid remissbehandlingen
i allmänhet i princip godtagits. Vissa erinringar har dock riktats
mot förslaget. Några remissinstanser, bl. a. jordbrukskasseförbundet,
anmärker på att ändamålsbestämmelsen i 1 § medför att kasserörelsen inte
får full frihet att själv avgöra medlemsintagningen. Från andra håll framhålls
faran för att kasserörelsen med de föreslagna reglerna skall förlora
sin egenskap av jordbruksorganisation.

Till en början vill jag helt allmänt framhålla, att jag delar uppfattningen
att kasserörelsen bör ges större frihet i sin medlemsrekrytering. Denna fråga
måste emellertid ses mot bakgrund av kasserörelsens ställning på kreditmarknaden.
Spörsmålet blir närmast om rörelsen fortfarande skall ses som
ett kreditinstitut huvudsakligen för jordbrukets behov och om en ändamålsbestämmelse
liksom nu skall vara inskriven i lag.

Ändamålet att tillgodose kreditbehovet hos en viss näringsgren är speciellt
för jordbrukskasserörelsen och utgör också bakgrunden till dess tillkomst.
Under den tid kasserörelsen verkat har jordbruksnäringen och dess binäringar
undergått genomgripande förändringar. Den ekonomiska utvecklingen
har medfört en omfördelning av arbetsuppgifter från jordbruksnäringen
i traditionell mening till övriga näringar. Samtidigt har en mycket väsentlig
industrialisering ägt rum inom jordbruksnäringen. Detta har varit särskilt
påtagligt under efterkrigstiden. Den fortsatta rationaliseringsprocessen kommer
otvivelaktigt att medföra starkt växande kreditbehov för jordbrukets
utövare. Jordbrukskasserörelsen, som till följd av sin expansion kommit att
svara för allt större andel av jordbrukskrediterna, f. n. omkring 30 % därav,
har självfallet här en viktig uppgift att fylla. Utredningens uppfattning att
det är angeläget att kasserörelsen även i framtiden har till huvudsyfte att
tillgodose jordbrukets kreditbehov har inte heller mött någon invändning
vid remissbehandlingen. Jordbrukskasseförbundet har för sin del tvärtom
understrukit att kasserörelsen inte vill ändra ändamålet med sin verksamhet.
Det är visserligen riktigt, som anmärkts från några håll, att en lagbestämmelse
som för kasserörelsens del begränsar funktionsområdet till att
avse i huvudsak jordbruksnäringen inte står i överensstämmelse med den
grundprincip om enhetlighet, som varit vägledande för utredningens över -

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

syn av bankinstitutens rörelseregler. Mot bakgrund av vad jag nyss anfört
anser jag emellertid befogat att här göra ett avsteg från denna princip. Jag
anser således i likhet med utredningen att ändamålsbestämmelsen i 1 § bör
stå kvar. Frågan om medlemsreglernas utformning bedömer jag från denna
utgångspunkt.

Avsikten med utredningens förslag beträffande medlemsreglerna är
att kasserörelsen inom de gränser som ändamålsbestämmelsen drar får frihet
alt själv avgöra medlemskapsfrågan. Mot förslaget har, som jag redan angett,
erinringar riktats i två avseenden. Dels vänder man sig mot att ändamålsbestämmelsen
medför att rörelsen inte får generell rätt att själv avgöra
medlem santagningen. Dels befarar man att rörelsen kan förlora sin särställning
som ett kreditinstitut huvudsakligen för jordbrukets kreditbehov.

Vad först angår medlemskap i jordbrukskassa vill jag understryka att av
ändamålsbestämmelsen följer att sådan kassa i sin medlemsrekrytering och
därmed även i sin kreditgivning måste iaktta att tyngdpunkten även i
fortsättningen ligger på ändamålet att tillgodose jordbrukets kreditbehov.
Det måste härvid självfallet bli fråga om en bedömning i stort. Att ange någon
bestämd ram för jordbrukskassas rörelsefrihet i fråga om personer som
saknar anknytning till jordbruksnäringen är sålunda inte möjligt. Det finns
emellertid anledning att framhålla, att ändamålsbestämmelsen tillåter en
förhållandevis betydande inriktning av verksamheten på sådana personer
utan att huvudändamålet därmed går förlorat. Enligt min mening ger därför
den föreslagna lösningen — inte minst mot bakgrund av kasserörelsens eget
uttalande om att den inte vill ändra sin huvudinriktning — i tillräcklig grad
vidgad rörelsefrihet i medlemsrekryteringen och kreditgivningen samtidigt
som det görs klart att kasserörelsen oförändrat har karaktär av jordbruksorganisation.
Jag godtar därför utredningens förslag i denna del, dock med
viss ändring beträffande jordbrukskasseförbundets överinseende över medlemskapsfrågorna.
Utredningen har i sistnämnda hänseende inte föreslagit
annat än att förbundet skall ha rätt att meddela föreskrifter om villkoren
för beviljande av medlemskap. Enligt min mening bör det alltid ankomma
på förbundet att fastställa medlemsvillkoren. Någon erinran i lagtexten
att förbundet därvid har att beakta ändamålsbestämningen i 1 § anser jag
inte nödvändig. Med anledning av vad förbundet uttalat i sitt yttrande vill
jag understryka, att bestämmelserna i It § lagen om ekonomiska föreningar
måste iakttas, när villkoren fastställs.

Frågan om medlemskap i centralkassa är något mer komplicerad. Först
vill jag påpeka att den nuvarande begränsningen av centralkassas medlemskrets
till jordbrukskassor och jordbruksorganisationer har samband med
kasserörelsens organisatoriska uppbyggnad i tre led, ett system som tillkom
redan genom 1930 års kungörelse om jordbrukets kreditkassor. Utredningens
förslag att överlåta åt kasserörelsen att själv avgöra medlemsintagningen
även i fråga om centralkassorna har kritiserats av bankinspektionen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1^3 år t968

Kritiken avser den uppluckring av treledssystemet som skulle bli en följd
av att enskilda personer — vid sidan av de fall då verksamheten enligt 23 §
efter särskilt tillstånd drivs i endast två led — skulle kunna vinna medlemskap
i centralkassa. Ett genomförande av utredningsförslaget skulle visserligen
sannolikt inte medföra att enskilda personer i någon större omfattning
skulle tas in som medlemmar i centralkassa i stället för i jordbrukskassa.
Jag delar emellertid inspektionens uppfattning att det inte är motiverat att
göra ett sådant ingrepp i treledssystemet som den föreslagna lösningen innebär,
särskilt som kasserörelsens organisationsformer inte varit föremål för
utredningens överväganden. Härtill kommer, som jordbrukskasseförbundet
i sitt yttrande påpekat, att det är praktiskt svårt att för enskilda skapa
lämpliga representationsformer vid sidan av jordbrukskassor och andra
juridiska personer. Jag anser därför att någon ändring inte bör göras i de
gällande reglerna om medlemskap i centralkassa.

I detta sammanhang skall behandlas en av jordbrukskasseförbundet väckt
fråga. Förbundet bar nämligen påpekat, att det ibland kan vara motiverat
att centralkassan med dess större resurser får lämna kredit till enskild person,
som är medlem i ansluten jordbrukskassa. Ett sådant fall sägs vara när
kreditbeloppet är förhållandevis stort. Även när kreditbedömningen är särskilt
svår att göra — t. ex. vid vissa blancokrediter — anges det vara lämpligt
att lånet lämnas av centralkassan. Förbundet har därför föreslagit att
centralkassa skall få lämna kredit även till medlem i ansluten jordbrukskassa.
Goda skäl talar enligt min mening för detta förslag. Jag vill erinra
om att förslaget inte innebär en ny princip för jordbrukskasselagen. Redan
nu får nämligen centralkassa lämna kredit till jordbruksorganisation och
kommun, som är medlem i ansluten jordbrukskassa. Enligt utredningsförslaget
skulle detta inte längre vara möjligt. Något motiv för en sådan ändring
har inte lämnats. Med hänsyn till vad jag nu anfört anser jag att centralkassa
i enlighet med vad jordbrukskasseförbundet förordat bör få generell
rätt att lämna kredit till medlem i ansluten jordbrukskassa.

Förslaget att centralkassa skall få lämna kredit till vissa särskilt angivna
kreditinstitut har inte föranlett någon anmärkning vid remissbehandlingen.
Någon kritik har ej heller riktats mot förslaget att slopa den nuvarande begränsningen
av kreditkassas möjlighet att lämna kredit till jordbruksorganisationer
och kommuner. Ej heller jag har något att erinra mot utredningsförslaget
i dessa delar.

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

Bankinstitutens rätt att förvärva egendom

Förvärvsreglerna för affärsbanker, sparbanker och kreditkassor har i
stor utsträckning ett likartat sakligt innehåll. De olikheter som föreligger
har bl. a. associationsrättsliga betingelser. Reglerna medger i princip endast
förvärv av särskilt angivna objekt i bankrörelsen, objekt — inventarier
och fastigheter — som behövs för att kunna driva bankverksamheten
och egendom för att skydda fordran. Härutöver finns vissa speciella
undantag från det i övrigt generella förvärvsförbudet. Förvärvsreglerna för
postbanken är i huvudsak utformade som bestämmelser om placering av
bankens medel. Banken har vidare uttryckligen rätt att förvärva egendom
till skyddande av fordran. Beträffande förvärv av inventarier och fastigheter
gäller ordningen för de statliga affärsverken.

Kreditinstitututredningens förslag innebär med vissa speciella undantag
att bankinstitutens förvärvsregler utformas enhetligt. Sakliga nyheter i förhållande
till vad nu gäller avser främst förvärv av egendom för bankverksamhet
samt av aktier och förlagsbevis i samband med emission på den
allmänna marknaden. Dessa frågor skall behandlas under detta avsnitt. I
övrigt kommer förvärvsreglerna att beröras i specialmotiveringen.

Förvärv av egendom för bankverksamheten

Gällande rätt

Bestämmelser om rätt att förvärva egendom för själva bankrörelsen finns
i 54 § banklagen, 32 § sparbankslagen och 40 § jordbrukskasselagen.

Affärsbank, sparbank och kreditkassa får för att kunna tillgodose behovet
av lokaler för bankens (kassans) inrymmande förvärva fast egendom,
tomträtt eller bostadsrätt till lägenhet samt aktie i eller förlagsbevis
utfärdat av bolag, som uteslutande har till syfte att förvalta för nämnda
ändamål anskaffad fast egendom eller tomträtt. För affärsbank och kreditkassa
gäller som förutsättning för förvärv av aktie eller förlagsbevis av
angivet slag dessutom att bolagets aktiekapital utgör minst en tredjedel av
den förvaltade egendomens bokförda värde. Vidare kan bankinstitut förvärva
bostadsrätt till lägenhet i syfte att bereda bostad åt befattningshavare
hos institutet.

Rätten att förvärva egendom för nu angivet ändamål är beträffande sparbanker
och kreditkassor begränsad på visst sätt.

Kungl. Maj.ts proposition nr H3 år 1968

För sparbank gäller i fråga om förvärv av fast egendom, tomträtt eller
aktie följande. Om det belopp till vilket sådan egendom skall förvärvas och
det uppskattade beloppet av sparbanken förut tillhörig egendom av samma
slag tillsammans överstiger hälften av sparbankens fonder, skall förvärvsfrågan
hänskj utas till huvudmännens prövning. Förvärvet får i sådant fall
ske endast om minst två tredjedelar av röstande huvudmän uttalat sig för
förvärvet och beslutet dessutom stadfästs av bankinspektionen. Vid bedömningen
av om förvärvet medför ett överskridande av nämnda procentgräns
skall sparbanken förut tillhörig egendom värderas enligt balansvärderingsreglerna
i 48 § sparbankslagen. Värdet av aktie skall emellertid beräknas till
det belopp som svarar mot den andel av bokförda värdet på bolagets egendom
som belöper på aktien. — Nu angivna förbehåll vid förvärv av fast
egendom in. m. gäller även beträffande förbättring av byggnad i vilken sparbanks
lokaler är eller avses bli inrymda. Däremot är förvärv av bostadsrätt
eller förlagsbevis i syfte som här nämnts inte underkastade några inskränkande
föreskrifter.

Kreditkassas förvärv för nu avsett ändamål av fast egendom, tomträtt,
bostadsrätt till lägenhet samt aktier i eller förlagsbevis utfärdade av fastighetsbolag
är i sin helhet underkastat viss kontroll. Sådant förvärv skall
sålunda behandlas på kassans stämma och för beslutet fordras kvalificerad
majoritet med två tredjedelar av samtliga röstande. Dessutom skall jordbrukskasseförbundet
godkänna beslutet.

Gemensamt för bankinstituten är rätten att förvärva inventarier för rörelsen
eller till fastighet som bankinstitut äger eller till lokaler som institutet
i övrigt innehar.

Kreditinstitututredningen

Utredningens förslag i denna del innebär endast i två hänseenden sakliga
nyheter i förhållande till vad nu gäller. Den ena ändringen avser affärsbanker
och kreditkassor medan den andra har avseende endast på sparbanker.

Beträffande affärsbankers och kreditkassors förvärv av aktie i eller förlagsbevis
utfärdat av bankfastighetsbolag föreslår utredningen att nuvarande
krav på viss minsta aktiekapitalrelation i fastighetsbolaget slopas. Denna
bestämmelse tillkom år 1921 för affärsbanker i samband med att rätten att
förvärva aktier i fastighetsbolag inskränktes till att avse endast bolag som
förvaltade bankens egen fastighet. Bakgrunden till kravet var enligt utredningen
affärsbankernas aktieförvärvsaktivitet före år 1921. Ofta upprättades
då företag för bl. a. fastighetsförvaltning i allmänhet med ett i förhållande
till företagets samlade kapitalbehov mycket blygsamt aktiekapital.
Det i affärsbankens balansräkning upptagna aktieinnehavet avspeglade därigenom
inte på ett rättvisande sätt omfattningen av bankens engagemang.
Av denna anledning ansågs krav böra ställas på viss aktiekapitalrelation.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Utredningen erinrar om att enligt gällande regler bankfastighet tar i anspråk
inlåningsrättsgrundande kapital både när fastigheten ägs direkt och
när den ägs via fastighetsbolag. Eftersom reglerna under vissa förutsättningar
innebär en styrning av formen för innehavet på så sätt att ägande
genom fastighetsbolag ibland synes vara att föredra, föreslår utredningen,
såsom framgår av framställningen under avsnittet om kapitaltäckning, samma
krav på täckning i det egna kapitalel, 8 %, vare sig fastighet ägs direkl
eller indirekt. En sådan kapitaltäckning är enligt utredningens mening en
tillräcklig insats av ägarkapital vid affärsbanks och kreditkassas fastighetsinnehav.
Utredningen anser därför nuvarande bestämmelse om att aktiekapitalet
i fastighetsbolag skall uppgå till minst en tredjedel av egendomens
bokförda värde inte vara nödvändig.

Vad angår sparbanker föreslår utredningen i fråga om regleringen av
förvärv för bankverksamheten endast den ändringen att kravet på bankinspektionens
stadfästelsc i vissa fall av förvärvsbeslut slopas. Utredningen
motiverar ändringen med att inte heller sparbank bör — med hänsyn till
den i lag givna ändamålsbestämningen med förvärvet — dela ansvaret för
beslutet med bankinspektionen.

Remissyttrandena

De föreslagna ändringarna av bestämmelserna för bankinstitutens förvärv
för bankverksamhet har inte mött invändningar i något remissyttrande.
Bankinspektionen säger sig dock förutsätta att sparbankernas investeringar
för bankverksamhet, liksom övriga bankinstituts, även i fortsättningen hålls
inom ramen för vad som kan anses rimligt med hänsyn till institutens resurser
och ändamål och kommer även framdeles att med uppmärksamhet
följa denna fråga.

Önskemål om ytterligare liberaliseringar av bestämmelserna har framställts
av bankföreningen, sparbanksföreningen och jordbrukskasseförbundet.
Sparbankernas bank och Jordbrukets bank biträder framställningarna
från sparbanksföreningen resp. jordbrukskasseförbundet.

Sparbanksföreningen kritiserar nuvarande ändamålsbestämmelse för förvärv
av egendom som här avses och anser att bestämmelsens begränsade räckvidd
numera vållar olägenheter. Föreningen syftar bl. a. på sparbanks svårigheter
att vid ny- och ombyggnadsprojekt uppfylla de föreskrifter om garage-
och parkeringsplatser, som meddelas i stadsplanebestämmelser. Ibland
har denna byggnadsfråga måst lösas genom förvärv av en angränsande tomt,
avsedd enbart för parkering. Motsvarande problem sägs föreligga i fråga
om utrymmen för panncentraler och gemensamhetsanläggningar av annat
slag, som i vissa fall kan behöva förläggas till område utanför bankfastigheten.
Även om förvärv av angivet slag kan — med en extensiv tolkning —
rymmas inom nuvarande ändamålsbestämning, anser sparbanksföreningen

Kungl. Maj.ts proposition nr IM t år 1968

det vara önskvärt att genom ändring av lagtexten undvika ovisshet och missförstånd.
Detta har betydelse också för sparbanks möjlighet att få lagfart
på fastigheten. Osäkerheten om lagens rätta tolkning har, framhåller föreningen,
i vissa fall lett till problemlösningar via servituts- och bolagsavtal,
som ibland varit invecklade och tidsödande och inte alltid helt överblickbara
till sina rättsliga konsekvenser. Sparbanksföreningen tillägger, att lagen
den 16 december 1966 (nr 700) om vissa gemensamhetsanläggningar visserligen
kan erbjuda vissa utvägar men inte alltid torde vara möjlig att utnyttja
för ändamålet.

Även för att tillgodose sådant behov av bostäder, semesterhem och andra
lokaler som hänger samman med tillbörlig omsorg om anställd personal
anser sparbanksföreningen att sparbank skall ha rätt att förvärva fast
egendom. I fråga om bostadsförvärv kan, framhåller föreningen, varken från
risk- eller avkastningssynpunkt finnas anledning att anse förvärv av fast
egendom sämre än förvärv av bostadsrätt.

Sparbanksföreningen förordar av nu anförda skäl att ändamålsbestämningen
»lokaler för dess inrymmande» byts ut mot »lokaler för dess behov»
och att begränsningen till bostadsrätt slopas i fråga om förvärv för bostadsändamål.

Bankföreningen anser i likhet med sparbanksföreningen att t. ex. även
en- och tvåfamilj shus skall kunna förvärvas i syfte att skaffa personalbostäder.
Inköp av villa eller radhus utgör enligt bankföreningen mången
gång en lämpligare lösning av anställds bostadsfråga än förvärv av bostadsrättslägenhet.

Sparbanksföreningen delar utredningens uppfattning om det principiellt
otillfredsställande med att ansvaret för sparbanks dispositioner skall ligga
på bankinspektionen och understryker starkt vikten av att inspektionens
stadfästelseprövning av vissa förvärv av fast egendom, tomträtt och aktie
i bankfastighetsbolag tas bort. Föreningen hävdar emellertid dessutom att
kravet på huvudmännens medverkan i dessa fall kan slopas. Förvärvslrågans
hänskjutande till huvudmännens prövning innebär praktiska olägenheter,
tidsutdräkt och onödiga kostnader. Sparbanks styrelse bör, framhåller
föreningen — i likhet med styrelsen för affärsbank — självständigt
få besluta om sådana investeringar.

Jordbrukskasseförbundet förordar att reglerna för kreditkassors förvärv
av fast egendom och liknande tillgångar ges en utformning som svarar mot
de som utredningen föreslår för sparbankerna. Delta skulle i sak innebära
dels att förvärvet endast i vissa fall skall behandlas på stämma, dels att
godkännande av förbundet inte längre skall krävas. Förbundet anser det
visserligen i enlighet med kasserörelsens kooperativa principer vara angeläget
att medlemmarna tillförsäkras största möjliga inflytande över verksamheten.
Praktiska skäl talar dock mot att stämmobeslut skall krävas
för begränsade förvärv, som t. ex. av bostadsrätt för befattningshavare.

Kungl. Maj:ts proposition nr lb3 år 1968

Förvärv av aktier och förlagsbevis i samband med emission på den
allmänna marknaden

Gällande rätt

Som huvudregel gäller att bankinstituten inte kan förvärva aktier och förlagsbevis.
Detta framgår uttryckligen eller indirekt av 54 § banklagen, 32 §
sparbankslagen, 40 § jordbrukskasselagen och 1 § placeringsreglementet för
postbanken. Skälet till detta förbud har varit främst att skilja kreditgivning
från företagarverksamhet. Innehavet av aktier har även i viss mån ansetts
innebära risk för osund och för banks egentliga verksamhet främmande
spekulation. — I 49 § banklagen finns dessutom uttryckligt förbud för
affärsbank att förvärva egen aktie annat än i samband med nedsättning av
aktiekapitalet.

Förbudet att förvärva aktier och förlagsbevis är inte undantagslöst för
affärsbanker, sparbanker och kreditkassor. Undantagen avser följande fall.
Bankinstituten får som redan berörts under föregående avsnitt med vissa
begränsningar förvärva aktier i bolag som har till uteslutande syfte att förvalta
för bankrörelsen anskaffad fast egendom eller tomträtt. Vidare får
bankinstituten till skyddande av fordran förvärva aktie som är utmätt eller
pantsatt för fordringen. I sistnämnda fall kan affärsbank även förvärva
vissa andra aktier. Affärsbank kan vidare efter Kungl. Maj :ts tillstånd förvärva
aktier i banker och svenska bolag med bankfrämjande eller allmännyttigt
ändamål. Sparbanker och centralkassor får — med viss maximering
i förhållande till fonder och eget kapital — förvärva aktier i vissa intressesammanslutningar.
På samma villkor och i samma utsträckning som aktier
kan förvärvas i vissa bolag föreligger även rätt till förvärv av förlagsbevis,
utfärdade av sådana bolag.

För bankinstituten innebär förbudet mot aktie- och förlagsbevisförvärv
att instituten inte kan ta över aktier och förlagsbevis i fast räkning från ett
emitterande företag i och för placering på den allmänna marknaden. Bankinstituten
kan alltså inte garantera aktie- och förlagsbevisemissioner. Denna
möjlighet är för handen beträffande obligationsemissioner, eftersom bankinstituten
har rätt att förvärva obligationer.

Kreditinstitututredningen

Utredningen som i fråga om bankinstituts förvärv av aktier behandlar
endast rätten att garantera aktieemissioner redogör till eu början för nuvarande
emissionsordning på aktiemarknaden. På den svenska kapitalmarknaden
sägs så tillvida en institutionell brist föreligga att det saknas speciella
emissionsbanker med uppgift att medverka vid aktieemissioner på marknaden.
Affärsbankerna har inom ramen för nuvarande lagbestämmelser en -

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

dast möjlighet att ge en teknisk service genom att i kommission försälja de
utbjudna aktierna för företagets räkning. Detta innebär, framhåller utredningen,
att ett företag som vill skaffa sig riskvilligt kapital genom emission
av aktier på marknaden självt måste bära risken av att emissionen
misslyckas, dvs. att de utbjudna aktierna inte finner köpare till de erbjudna
villkoren och under den utsatta emissionstiden, som av tekniska skäl måste
vara relativt kort. För att begränsa risken av en misslyckad emission tvingas
ibland företagen att göra emissionsvillkoren så attraktiva för placerarna
att aktieemissioner kan bli en onödigt dyr form för anskaffning av nytt
kapital.

Enligt en uppfattning som förts fram i olika sammanhang och som delas
av utredningen skulle en bättre emissionsordning på aktiemarknaden kunna
vinnas om bankinstituten hade möjlighet att träda in som mellanled mellan
det emitterande företaget och marknaden på samma sätt som vanligen sker
vid emission av industriella obligationslån. Innebörden härav är att bankinstitutet
från företaget tar över en post aktier i fast räkning för att sedan
på egen risk placera aktierna genom en emission på den allmänna marknaden.
Företaget kan då med en gång få sin kapitalanskaffning garanterad.
Bankinstitutet får efter en bedömning av marknadsläget avgöra på
vilka villkor den vill ta över ansvaret för emissionen men får självt bära
risken för en felbedömning. Institutet kan emellertid, understryker utredningen,
lättare bära en sådan risk, om det i händelse av att hela beloppet
inte med en gång kan placeras på marknaden har möjlighet att tills vidare
ligga kvar med en del av aktierna i sin portfölj för successiv försäljning eller
i avvaktan på en förbättring av marknadsläget.

Med hänsyn till önskemålet att förbättra möjligheterna för aktieemissioner
förordar utredningen att affärsbanker, sparbanker och kreditkassor får
rätt att förvärva aktier i samband med emission på marknaden. För att
en sådan rätt inte skall leda till att aktieposter någon längre tid ligger kvar
hos dessa bankinstitut och därmed får karaktären av en mera långfristig
placering föreslås att förvärvsrätten så tillvida skall vara begränsad som
det utsätts en tidsfrist av ett år, inom vilken tid aktierna skall försäljas.
Utredningen anser dock möjlighet böra finnas för bankinspektionen att efter
ansökan medge längre tids innehav.

För postbankens del är utredningen inte beredd att föreslå någon motsvarande
rätt att garantera aktieemissioner.

Utredningen går därefter över till att behandla förlagsbevis. För utredningen
är det uppenbart att förlagsbevis, som emitteras på den allmänna
marknaden, som är föremål för en restriktiv kreditbedömningspraxis och
som vanligen tas upp till notering på fondbörsen, är lånepapper som till sin
art om än inte till sin säkerhet står obligationer nära.

En rätt för bankinstituten att förvärva förlagsbevis mera generellt har
tagits upp till diskussion inom utredningen. Även om det knappast kan för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

utsättas att bankinstituten med undantag för postbanken har anledning att
förvärva förlagsbevis i mera långsiktigt placeringssyfte, finner utredningen
en förvärvsrätt skapa bättre förutsättningar för emissionsverksamhet genom
att bankinstituten skulle kunna garantera sådana emissioner lika väl som
de nu kan garantera emissioner av obligationslån.

Det står emellertid klart för utredningen att frågan om en möjlighet för
bankinstituten att förvärva förlagsbevis måste ses i samband med den mera
allmänna frågan om vilka säkerheter som skall ställas för bankinstitutens
utlåning. Med hänsyn härtill har utredningen inte i nuvarande läge velat
föreslå en obegränsad rätt för alla bankinstitut att förvärva förlagsbevis.
Utredningen förordar därför en begränsad förvärvsrätt som syftar till att
förbättra förutsättningarna för emission av förlagsbevis på den allmänna
marknaden. Postbanken med dess huvudsakliga inriktning mot kapitalmarknaden
bör dock enligt utredningen ha möjlighet att stadigvarande placera
i förlagsbevis.

Innebörden av utredningens förslag är att affärsbanker, sparbanker och
kreditkassor i samband med emission får eu till ett år tidsbegränsad rätt
att inneha förlagsbevis med möjlighet till längre innehav efter tillstånd av
bankinspektionen.

Remissyttrandena

De i utredningens förslag upptagna bestämmelserna om rätt för bankinstituten
att i samband med emission av aktier eller förlagsbevis temporärt
förvärva sådana värdepapper har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan
erinran vid remissbehandlingen. Den vidgade förvärvsrätten sägs komma
att förbättra näringslivets kapitalförsörjning och minska företagens kostnader
för kapitalanskaffning. Det framhålls vidare att den vidgade rätten
i realiteten till en början kommer att få betydelse endast för affärsbankerna.
Sparbanker och centralkassor anses som regel f. n. inte ha något intresse
av eller resurser för att självständigt bedriva emissionsverksamhet.

Bankinspektionen ifrågasätter, om samtliga bankinstitut verkligen har behov
av att kunna garantera emissioner och om det är lämpligt att ge dem
denna befogenhet. Instituten är av mycket varierande storlek, och de smärre
enheterna har inte de personella och tekniska resurser som behövs för
en sådan verksamhet. Detta gäller enligt inspektionen i första hand jordbrukskassorna.
För kasserörelsens kunder torde det vara fullt tillräckligt,
om centralkassorna —• dock först efter särskilt tillstånd — och Jordbrukets
bank får möjlighet att biträda dem vid anskaffandet av riskbärande
kapital. Inte heller torde det, uttalar inspektionen, bli aktuellt för andra
sparbanker än de större att ombesörja emissioner på allmänna marknaden
av aktier och förlagsbevis — för de mindre sparbankerna står alltid möjligheten
öppen att anlita sparbankernas centrala institutioner för sådana

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

operationer. Inspektionen anser, att begränsande bestämmelser i lämplig
omfattning bör tas in i sparbankernas reglementen. Inspektionen har vidare
övervägt behovet av regler innefattande kvantitativa begränsningar för institutens
engagemang i emissionerna. Med hänsyn främst till att innehavet
i regel torde bli mycket kortvarigt har inspektionen emellertid inte ansett
sådana regler nödvändiga. Av vikt är uppenbarligen att instituten anpassar
sina åtaganden efter sina resurser. Inspektionen erinrar i detta sammanhang
om den allmänna regeln att bankinstitut skall tillse, att dess engagemang
»på en hand» inte blir så stora, att fara kan vållas för institutets
säkerhet.

Styrelsen för Stockholms fondbörs finner förvärvsrätten innebära betydande
fördelar för de börsnoterade bolagen. I ett besvärligt och ovisst kapitalmarknadsläge
kan dessa bolag få emission av aktier eller förlagsbevis
garanterade av sin bankförbindelse.

För att inte syftet med reformen skall äventyras anser bankföreningen
att den tid, inom vilken värdepapperen normalt åter skall avyttras, skall
sträckas ut från ett till två år. Även Svenska företagares riksförbund förordar
en tidsfrist av två år, bl. a. med hänsyn till de förändringar inom
kreditmarknaden som en eventuell anslutning till EEC kan medföra. Sveriges
industriförbund finner utredningens obenägenhet att tillåta bankinstituten
långvariga placeringar av nu avsedda värdepapper överdriven och förordar
en väsentligt längre tidsfrist. KF ifrågasätter om någon karensregel är
nödvändig. Bankinstituten kan enligt KF knappast antas komma att utnyttja
emissionsvägen för kortsiktiga förvärv av aktier och förlagsbevis. En motsatt
ståndpunkt intar riksbanksfullmäktige och bankinspektionen. Riksbanksfullmäktige
godtar uttryckligen de av utredningen föreslagna reglerna
om tidsbegränsning. Inspektionen understryker starkt, att rätten att äga
aktier och förlagsbevis måste vara begränsad till den tid som åtgår för
att genomföra emissionerna. Med hänsyn härtill synes enligt inspektionen
redan den föreslagna tiden för innehav — ett år — vara lång och det kan
inte vara tillrådligt att sträcka ut densamma ytterligare annat än efter
prövning i varje särskilt fall.

I fråga om dispensrätten för bankinspektionen förutsätter riksbanksfullmäktige
att denna möjlighet utnyttjas relativt restriktivt och inte i analogi
med det fall när aktier som pant övertagits för skyddande av fordran. Bankföreningen
däremot anser det vara angeläget att rimlig liberalitet visas vid
tillämpningen av dispensregeln. Annars kan bankerna drabbas av allvarliga
förluster på grund av att kursfall inträffat eller framkallas genom utförsäljningen.
Om sådan förlustrisk föreligger bör enligt bankföreningens uppfattning
bankinspektionen regelmässigt medge förlängning av fristen. Även handelskammaren
i Göteborg anser dispensrätten böra utnyttjas relativt fritt,
eftersom den fastställda tidsfristen av ett år mången gång kan visa sig vara
alltför knapp.

Kungl. Majrts proposition nr 143 år 1968

Departementschefen

Banklagstiftningen innehåller detaljerade bestämmelser om bankinstitutens
rätt att för egen räkning förvärva egendom av olika slag. Utformningen
av dessa regler präglas av naturliga skäl av restriktivitet. Sålunda får bankinstitut
i princip förvärva endast särskilt angivna objekt i bankrörelsen
— såsom guld, mynt, växlar, checkar, obligationer. I övrigt råder generellt
förvärvsförbud omfattande även aktier och förlagsbevis. Som jag redan anfört
föreligger dock rätt att för vissa bestämda ändamål förvärva egendom.

I likhet med kreditinstitututredningen anser jag att denna reglering bör
stå kvar i sina huvuddrag. De utvidgningar eller liberaliseringar av forvärvsrätten
som utredningen föreslagit eller som ifrågasatts under remissbehandlingen
avser närmast förvärv av egendom för själva bankrörelsen
samt förvärv av aktier och förlagsbevis i samband med emission på den
allmänna marknaden. Dessa frågor skall jag behandla i det följande. Till
ett under remissbehandlingen väckt förslag om rätt för affärsbank att förvärva
aktier i vissa bolag återkommer jag i specialmotiveringen.

För att tillgodose behovet av lokaler för själva bankrörelsen får affärsbank,
sparbank och kreditkassa förvärva fastighet, tomträtt, bostadsrätt till
lägenhet, aktie i aktiebolag, som förvaltar fastighet avsedd för bankens inrymmande,
och förlagsbevis, utfärdat av sådant bolag. Utformningen av
denna regel får ses bl. a. mot bakgrund av att bankinstitut inte i någon
större utsträckning skall förvärva fast egendom eller ägna sig åt fastighetsförvaltning.
Villkoret i lagtexten att förvärvet skall syfta till »att bereda
bank lokaler för dess inrymmande» får emellertid å andra sidan inte ges
en alltför rigorös och snäv innebörd. Formuleringen får självfallet inte tolkas
så att det skall krävas att hela den ifrågavarande fastigheten skall disponeras
för bankverksamheten. I en bankfastighet kan således inrymmas
t. ex. bostads-, kontors- och affärslägenheter. I bankens eget intresse ligger
dock att undvika förvärv av fastighet av sådan storleksordning att endast
en förhållandevis liten del kan utnyttjas för bankrörelsen. Dessutom torde
med stöd av förevarande bestämmelse kunna tillgodoses vissa lokalbehov,
som närmast dikteras av bankens tillbörliga omsorg om den anställda personalen.
Till denna fråga återkommer jag senare.

Under remissbehandlingen har sparbanksföreningen kritiserat ändamålsbestämmelsen
och hemställt om viss uppmjukning av regeln. Enligt föreningen
har bestämmelsen en alltför begränsad räckvidd och vållar tolkningssvårigheter
i det praktiska livet. Problemet rör närmast frågan om
nuvarande bestämmelse medger förvärv av en till bankfastigheten gränsande
tomt t. ex. för att uppfylla i stadsplanebestämmelser meddelade föreskrifter
om garage- och parkeringsplatser eller för anläggning av panncentraler

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

eller gemensamhetsanläggningar av annat slag. Frågor av detta slag kan
som föreningen påpekat i vissa fall lösas genom servitutsavtal eller med
tillämpning av lagen om vissa gemensamhetsanläggningar men ibland kan
det vara lämpligare för bankinstitut att förvärva den fasta egendomen. Det
är min uppfattning att sådant förvärv bör vara tillåtet. Viss tvekan kan
töreligga om förvärv av angivet slag faller in under ändamålsbestämmelsens
nuvarande lydelse. Detta har bl. a. betydelse för möjligheten att få lagfart
på fastigheten. För att undanröja all tvekan i detta hänseende förordar jag
ett tillägg till bestämmelsen så att den medger förvärv i syfte att bereda
banken lokaler för dess inrymmande eller att tillgodose därmed sammanhängande
behov.

Sparbanksföreningen har även tagit upp ett spörsmål, som behandlades
utförligt redan år 1955 i samband med tillkomsten av nuvarande sparbankslag.
Jag syftar på frågan om bankinstituts rätt att förvärva fast
egendom för att tillgodose sådant behov av semesterhem och andra lokaler
som hänger samman med tillbörlig omsorg om anställd personal. De uttalanden
som gjordes år 1955 i frågan anser jag alltjämt böra vara vägledande;
jfr prop. 1955: 151 s. 235 och BaU 33 s. 101. Sålunda bör, om kostnaden
hålls inom rimliga gränser, bankinstitut kunna förvärva lokaler för lunchrum,
personalmässar och semesterhem åt anställd personal eller andra sådana
kollektivanläggningar för tillgodoseende av god personalvård. Förvärv
av denna art torde, i synnerhet efter det av mig förordade tillägget,
kunna rymmas inom förevarande ändamålsbestämmelse.

Bankinstituts möjlighet att med stöd av nuvarande banklagstiftning lösa
bostadsfrågan för anställd personal är begränsad till att antingen hyra ut
eventuell bostadslägenhet i bankfastigheten eller förvärva bostadsrätt till
lägenhet. Självfallet kan bankinstitut också genom lån eller på annat sätt
medverka till att ordna anställds bostadsproblem. Både bankföreningen och
sparbanksföreningen har framställt önskemål om vidgad förvärvsrätt för
bostadsändamål. Dessa önskemål anser jag mig dock inte kunna biträda.
Anledning saknas att för bankinstitutens del i strid mot utvecklingen inom
andra områden av näringslivet skapa en kategoribostadsmarknad och
öka antalet tjänstebostäder.

Styrelsen för sparbank eller kreditkassa har inte samma frihet som styrelsen
för affärsbank att besluta om förvärv av egendom för bankverksamheten.
För sparbank gäller att förvärv, som överskrider en i sparbankslagen
given ram, får ske endast om viss kvalificerad majoritet av huvudmännen
uttalat sig för förvärvet och beslutet dessutom stadfästs av bankinspektionen.
Motsvarande gäller beslut om förbättring av byggnad som inrymmer
eller avses skola inrymma sparbankens lokaler. I fråga om kreditkassa
krävs för alla slags förvärv för ifrågavarande ändamål såväl stämmobeslut
med viss kvalificerad majoritet, som godkännande av jordbrukskasseförbundet.

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

Utredningens förslag att för sparbankernas del slopa kravet på stadfästelse
av bankinspektionen av vissa sparbanksförvärv har godtagits av inspektionen
och sparbanksföreningen. Även jag är av den uppfattningen att
inspektionen inte bör ha något ansvar för sparbankens dispositioner i
dessa fall. Sparbanksföreningen vill emellertid gå ett steg längre och har
hemställt om att även huvudmännens medverkan skall slopas. Motivet är
närmast att sparbanks styrelse i dessa ärenden bör ha samma självständighet
som affärsbanks styrelse och att huvudmännens medverkan vållar
tidsutdräkt och onödiga kostnader. Jag har viss förståelse för sparbanksföreningens
önskemål. Det är dock viktigt att kvalificerade avgöranden i
förvärvsfrågor skall kunna gå till huvudmännen. Nuvarande ordning innebär
att så snart ramen för sparbanksstyrelses förvärvsrätt — ett sammanlagt
fastighetsinnehav i värde motsvarande hälften av sparbankens fonder
— nåtts, måste varje ombyggnad eller förvärv av fast egendom, oavsett
kostnadens storlek i det särskilda fallet, underställas huvudmännen.
Gränsen för styrelsens beslutanderätt har samband med det krav på stadfästelse
i vissa fall av bankinspektionen som nu föreslås upphävt och som
hl. a. avser att skapa garantier för att sparbanks fastighetsförvärv inte inkräktar
på bankens resurser. I och med att offentlig myndighets tillstånd
inte längre krävs för sådant förvärv, bör spörsmålet om huvudmännens medverkan
bli en intern fråga mellan sparbankens huvudmän och dess styrelse.
Jag har den uppfattningen att åtskilliga av här ifrågavarande ärenden är
av sådan natur att de bör avgöras av huvudmännen men att den närmare
fördelningen mellan huvudmännen och styrelsen liör hemma i sparbanks
reglemente och inte i lag. Jag förordar därför, att detaljregleringen i sparbankslagen
om beslutanderätt i ärenden om förvärv av egendom för bankverksamheten
upphävs och ersätts med en allmän regel om att sådant
ärende avgörs av huvudmännen om inte annat följer av sparbanks reglemente.
Det kommer då att stå huvudmännen fritt att delegera beslutanderätten
till styrelsen i den omfattning de anser vara befogat. Det nu sagda
skall liksom hittills gälla förvärv av fast egendom, tomträtt och aktie i
bankfastighetsbolag samt ombyggnad av sparbankslokaler. Ärenden om förvärv
av bostadsrätt till lägenhet, förlagsbevis utfärdat av bankfastighetsbolag
och inventarier kommer i likhet med nuvarande ordning att i princip tillhöra
styrelsens befogenheter, men hinder möter naturligtvis inte för huvudmännen
alt — helt eller i viss utsträckning — förbehålla sig beslutanderätten
i dessa ärenden.

Jag anser att samma förvärvsregler bör kunna införas för kreditkassornas
del. På så sätt blir det av jordbrukskasseförbundet framställda önskemålet
under remissbehandlingen om likställdhet med sparbankerna i denna fråga
tillgodosett. Detta innebär, att kravet på jordbrukskasseförbundets godkännande
slopas, att förvärv av bostadsrätt till lägenhet och förlagsbevis i bank -

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

fastighetsbolag får beslutas av kassas styrelse och att stämman kan delegera
beslutanderätten i övriga ärenden till styrelsen.

Vad jag nu föreslagit innebär självfallet inte att all kontroll från det
allmännas sida slopas i fråga om förvärv av fast egendom för bankverksamheten.
Bankinspektionen får naturligtvis med särskild uppmärksamhet följa
utvecklingen på detta område och inskrida där så behövs. Även i fortsättningen
skall för bankinstituten som allmän regel gälla att placering
av medel i bankbyggnader inte får ske i större omfattning än som betingas
av bankrörelsens krav och som i det enskilda fallet är förenligt med bankinstitutets
resurser. Sådan placering får givetvis inte heller uppgå till
så stora belopp att den verkar hämmande på bankinstitutets egentliga uppgifter.

Utredningen har föreslagit att nuvarande villkor för affärsbanks och
kreditkassas förvärv av aktie i bankfastighetsbolag eller av förlagsbevis utfärdat
av sådant bolag, nämligen att bolagets aktiekapital skall uppgå till
minst en tredjedel av egendomens bokförda värde, slopas. Mot detta förslag
har jag inte någon erinran.

Jag övergår nu till att behandla frågan om bankinstitutens rätt att förvärva
aldier och förlagsbevis i samband med emission på den allmänna
marknaden. Till en början vill jag erinra om att förlagsbevis är skuldförbindelser
som ges ut i stort antal och är avsedda för den allmänna marknaden.
Förlagsbevisen utmärks av att de medför rätt till betalning först efter
utfärdarens övriga borgenärer och av att några särskilda säkerheter inte avsätts
för att trygga förbindelsernas fullgörande.

Av min föregående framställning framgår att bankinstituten i princip inte
får för egen räkning förvärva aktier och förlagsbevis. Skälet härtill har
varit främst att skilja kreditgivning från företagarverksamhet. Innehavet av
aktier har även i viss mån ansetts innebära risk för osund och för banks
egentliga verksamhet främmande spekulation. Det har inte från något håll
ifrågasatts att i princip upphäva förbudet. Fråga är närmast om en utvidgning
av de undantag från förbudet som nu gäller och för vilka jag redogjort
förut.

Förbudet mot aktie- och förlagsbevisförvärv innebär att bankinstituten
inte kan ta över aktier och förlagsbevis i fast räkning från ett emitterande
företag i och för placering på den allmänna marknaden. Bankinstituten kan
alltså inte garantera aktie- och förlagslåneemissioner. Bankinstituten — i
praktiken närmast affärsbankerna — kan f. n. endast åta sig att i kommission
sälja de utbjudna aktierna eller förlagsbevisen för företagets räkning.
Övertagandet i fast räkning från emittenten görs inte sällan av affärsbankerna
närstående företag.

I syfte att förbättra näringslivets kapitalförsörjning och för att minska
företagens kostnader för kapitalanskaffning har utredningen föreslagit att

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

bankinstitut skall beredas möjlighet att garantera emission av aktier och
förlagslån. Remissinstanserna har allmänt — bankinspektionen dock med
vissa reservationer beträffande sparbanker och kreditkassor — godtagit förslaget
och även jag ställer mig i princip positiv till det. En reform i denna
riktning underlättar utan tvekan aktie- och förlagslåneemissionerna för
företagen. Dessa får sitt kapitaltillskott omedelbart medan risken för en
misslyckad emission får bäras av banken.

Tidigare har på det principiella planet invändningar rests mot att ge
bankinstitut, närmast affärsbank, rätt att ta över förlagslån i fast räkning
(prop. 1955:3 s. 170—172). Betänkligheterna hänger samman med
att förlagslånen är en form av krediter utan särskild säkerhet, blancokrediter,
och att med hänsyn till förlagslånens storlek övertagandet av sådana
lån i fast räkning stundom skulle för en bank kunna innebära ett risktagande
som inte står i proportion till bankens resurser. I viss mån inträder
nu ett något förändrat läge. I ett följande avsnitt kommer jag nämligen att
föreslå en väsentligt vidgad rätt för bankinstitut att lämna blancokrediter.
Även om krav på formell säkerhet inte upprätthålls vid krediter av nyss angivet
slag, förutsätter sådan kreditgivning att långivaren-banken prövar att
trygghet ändå föreligger för förbindelsernas fullgörande. Motsvarande torde
gälla för bankinstituts engagemang i förlagslåneemission. Jag delar den
uppfattning som kommit fram under remissbehandlingen, att den föreslagna
rätten att garantera aktie- och förlagslåneemissioner i realiteten tills vidare
kommer att få betydelse endast för affärsbankerna och att sparbanker och
kreditkassor som regel f. n. saknar intresse och resurser att självständigt
utöva emissionsverksamhet. Jag anser emellertid det vara viktigt att detta
förhållande kommer till uttryck även i lagstiftningen så att inte institut som
saknar personella och tekniska resurser för emissionsverksamhet ägnar sig
åt sådan verksamhet. Av dessa skäl förordar jag, att jordbrukskassorna
överhuvudtaget inte får rätt att engagera sig i emissioner av angivet slag och
att sparbanker och centralkassor får inlåta sig på sådana engagemang först
efter tillstånd av bankinspektionen. När det gäller de större enheterna inom
dessa områden kan inspektionen om så är lämpligt generellt ge tillstånd til!
sådan verksamhet. Brister förutsättningarna för tillståndet kan det naturligtvis
återkallas. Med en sådan utformning av förvärvsrätten och med hänsyn
till de tidsmässiga begränsningar av innehavet som jag ämnar föreslå i
det följande, kan enligt min mening hinder inte föreligga från principiella
synpunkter att på det sätt och i den omfattning jag föreslagit låta bankinstituten
medverka vid näringslivets emissioner av aktier och förlagsbevis.

I enlighet härmed tar departementsförslaget upp bestämmelser om rätt
för bankinstitut, som medverkar vid emission av aktier eller förlagsbevis på
den allmänna marknaden, att förvärva i samband därmed emitterad aktie
eller förlagsbevis. Med emission på den allmänna marknaden avses såväl utgivning
av nya aktier som en spridning av aktieinnehavet i ett bolag.

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Denna rätt för bankinstitnt att förvärva aktier och förlagsbevis måste såsom
utredningen föreslagit tidsmässigt begränsas så att en mera långsiktig
placering förhindras. Garantier måste skapas även mot förvärv och innehav i
rent spekulationssyfte. I normalfallen bör värdepapperen kunna placeras hos
allmänheten under emissionstiden. Skulle banken efter denna tids utgång
ligga kvar med någon restupplaga, har banken att så snart det lämpligen
kan ske avyttra denna till gällande marknadskurs. För en sådan avyttring
bör banken emellertid ha skälig tid på sig så att kvarliggande post av värdepapper
inte utsätts för onödig prispress. Utredningen har förordat en begränsning
av innehavet till ett år från förrÄrvet. Mot detta förslag har bl. a.
bankföreningen och industriförbundet opponerat sig och föreslagit en tidsgräns
av två år. Även förslag om obegränsat innehav har framkommit. Bankinspektionen
och riksbanksfullmäktige har däremot godtagit regeln om ett
års innehav. Inspektionen har starkt betonat nödvändigheten av att inte
sträcka xrt tiden för innehavet längre än vad som behövs för emissionens
genomförande. Jag är av samma uppfattning som inspektionen och bedömer
att en tidrymd av ett år räcker. I likhet med utredningen anser jag att i
undantagsfall möjlighet bör finnas för bankinspektionen att medge förlängning
av tiden. Jag vill med anledning av uttalanden under remissbehandlingen
av bl. a- bankföreningen starkt understryka att sådan förlängning
är avsedd att användas mycket restriktivt. Som villkor för dispens bör
därför gälla att synnerliga skäl föreligger för förlängning. De situationer jag
närmast tänker på är sådana, där händelser -—• exempelvis internationella
förhållanden — som legat helt utanför bankens kontroll och möjligheter att
förutse på förhand, påverkat pågående emission i negativ riktning. Om sä
är fallet och i slutet av innehavsåret en ljusning börjar inträda kan läget
vara sådant att ett utsläppande av en stor post av värdepapper på marknaden
skulle pressa priset. Skäl kan i sådant fall enligt min mening föreligga
att ge banken tillstånd att sprida ut försäljningen under ytterligare en kort
tid. Enbart risk för förlust för banken räcker emellertid inte som skäl för
dispens. Förlustrisken har banken bedömt när emissionsavtalet ingicks och
banken får i normala fall ta konsekvenserna av en felbedömning.

Bestämmelser om förvärv av egendom för bankverksamheten och av aktier
och förlagsbevis är i departementsförslaget upptagna i 55 § banklagen,
24 § sparbankslagen och 32 § jordbrukskasselagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Kapitaltäckningsbestämmelser

Inledning

Ett bankinstitut kan inte undgå att i sin kreditgivning ta vissa risker,
inte minst därför att dess kredittagare — framför allt inom näringslivet —•
är underkastade konjunkturväxlingarna i det ekonomiska livet. Från både
bankinstitutens och samhällets sida finns ett gemensamt intresse av att
eventuella förluster på utlåningen inte drabbar insättarna, med vilkas
medel bankinstituten huvudsakligen finansierar sin kreditgivningsverksamhet.
Bankinstituten har därför eget kapital eller egna fonder av viss
storlek för att möta eventuella förluster och därmed skydda insättarnas
medel. Ju större det egna kapitalet är, dess mindre risk löper insättarna
att förlora sina medel, om bankinstitutet skulle råka i svårigheter.

Det är därför naturligt att banklagen, sparbankslagen och jordbrukskasselagen
innehåller bestämmelser som avser att sörja för att bankinstituten
håller en tillräcklig kapitalstyrka i form av egna fonder. Bestämmelserna
är utformade som inlåningsrättsregler, vilket innebär att
institutets eget kapital skall stå i viss relation till inlåningen. Bankinstituten
får enligt dessa regler, kort uttryckt, inte motta inlåning till högre
belopp än som svarar mot summan av inneliggande kassa, vissa andra särskilt
nämnda tillgångar och viss multipel av institutets eget kapital. Eftersom
de inlånade medlen till största delen placeras i lån och andra placeringsobjekt
medför reglerna om inlåningsrätt, att bankinstitutetis eget kapital
också kommer att stå i viss proportion till utlåningen. Inlåningsrättsreglerna
drar därigenom upp också en gräns för institutens kreditkapacitet.
Bestämmelserna om inlåningsrätt är olika för affärsbanker å ena samt
sparbanker och kreditkassor å andra sidan i fråga om såväl multiplarnas
storlek och utformning som de s. k. täckningsfria tillgångarna. Det kapitaltäckningskrav
som riktas mot affärsbankerna är betydligt strängare än det
som gäller för sparbankerna och kreditkassorna.

För postbanken finns inget krav på kapitaltäckning beroende på att staten
garanterar insättarmedlen. Se 1 § postsparbanksförordningen.

Gällande rätt

Bestämmelser om affärsbanks inlåningsrätt finns i 62 § banklagen. Placeringar
som ansetts riskfria, täckningsfria tillgångar, får till hela sitt
värde utgöra underlag för inlåning medan andra placeringar endast delvis

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

eller i viss utsträckning ansetts böra grunda inlåningsrätt. I den mån
inlåningen inte motsvaras av helt eller delvis täckningsfria placeringar är
dess storlek begränsad till belopp som ställs i relation till bankens eget
kapital.

Som i praktiken riskfria och därför även helt täckningsfria betraktas
vissa i 62 § första stycket a—d angivna tillgångar, nämligen

inneliggande kassa,

tillgodohavanden hos riksbanken eller riksgäldskontoret, på postgiro
eller hos annan svensk affärsbank eller centralkassa,

checkar, som dragits på svensk penninginrättning, och egna växlar, som
utställts av svensk bank eller centralkassa och som är betalbara vid anfordran,
och

— intill marknadsvärdet, dock högst nominella värdet — svenska statens
skattkammarväxlar och s. k. guldkantade obligationer (utfärdade av staten,
hypoteksbanken eller stadshypotekskassan) med en återstående löplid
av högst fem år.

I 62 § första stycket e—g tas vissa placeringar upp, som endast delvis
eller i viss utsträckning är täckningsfria. Hit hör för det första guldkantade
obligationer med längre återstående löptid än fem år och andra inhemska
obligationer av fullgod beskaffenhet. Dessa tillgångar är täckningsfria till
tre fjärdedelar av marknadsvärdet, dock högst tre fjärdedelar av nominella
beloppet. Till de i viss utsträckning täckningsfria placeringarna hör enligt
62 § första stycket g fordringar, för vilka säkerheten utgörs av fullgoda
inhemska obligationer — beräknade till visst värde — eller av botteninteckning
i vissa fastigheter eller tomträtter. För täckningsfriheten för dessa
placeringar gäller ett sammanlagt maximum, motsvarande tre gånger bankens
eget kapital dock högst 700 milj. kr. De inteckningar, som det bär
är fråga om, skall gälla i jordbruksfastighet eller i bostads- eller affärsfastigliet
inom område, för vilket stadsplan eller byggnadsplan fastställts,
eller i tomträtt till bebyggd fastighet om den byggnad eller de byggnader,
som uppförts där, är avsedda väsentligen för bostadsändamål. Inteckningarna
skall ligga inom 60 % av senast fastställda taxeringsvärdet på fastigheten
eller såvitt avser tomträtt på byggnaderna.

Den inlåning, som inte motsvaras av täckningsfria placeringar, får högst
uppgå till ett belopp motsvarande fem gånger det egna kapitalet, om detta
inte överstiger 5 milj. kr., och annars till ett belopp av 25 milj. kr. ökat
med tio gånger skillnaden mellan det egna kapitalet och 5 milj. kr.

Inlåning srätten för sparbanker och centralkassor (jordbrukskassor är
förhindrade att driva självständig inlåningsrörelse) regleras i 27 § sparbankslagen
resp. 34 § jordbrukskasselagen. Även för dessa bankinstitut
gäller att inlåningen kan placeras i täckningsfria tillgångar och att inlåningen
därutöver begränsas i förhållande till det egna kapitalet (för spar -

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

bank egna fonder). Begränsningen av inlåningsrätten för sparbankernas
och centralkassornas del åstadkoms genom dubbla relationsregler.

De tillgångar hos sparbank eller centralkassa som kan vara fria från
krav på kapitaltäckning kan — med hänsyn till den spärregel som tillämpas
— delas in i två grupper.

Den första gruppen omfattar

inneliggande kassa (för centralkassa även anslutna jordbrukskassors
inneliggande kassa),

tillgodohavanden hos samma penninginrättningar som upptagits för affärsbanker
och hos postsparbanken samt, i fråga om centralkassa, även
hos sparbank,

checkar, som dragits på svensk penninginrättning, samt såvitt avser
centralkassa även egna växlar, som utställts av svensk affärsbank, sparbank
eller annan centralkassa och som är betalbara vid anfordran, samt
skattkammarväxlar och guldkantade obligationer med en återstående löptid
av högst ett år.

Till den andra gruppen hör

skattkammarväxlar och guldkantade obligationer med längre återstående
löptid än ett år samt andra inhemska obligationer av fullgod beskaffenhet
(beräknade till marknadsvärdet, dock högst nominella värdet),
fordringar på grund av lån, för vilkas betalning staten, kommun eller
därmed jämförlig samfällighet svarar, och

sådana fordringar som avses i 62 § första stycket g banklagen (utan
någon beloppsbegränsning).

Till en tredje grupp kan hänföras den inlåning som inte placeras i täckningsfria
tillgångar. Denna inlåning begränsas till 12 1/2 gånger sparbankens
egna fonder resp. centralkassans och anslutna jordbrukskassors
eget kapital. Vidare finns en supplementär regel av vilken framgår att inlåning,
som inte placerats i tillgångar hänförliga till den första gruppen,
aldrig får överstiga 50 gånger sparbankens fonder resp. centralkassans
och anslutna jordbrukskassors eget kapital.

Om 50-gångerregeln eller 12 1/2-gångerregeln kommer att tillämpas beror
på strukturen hos sparbanks och centralkassas placeringar. Är tillgångar,
som inte går in under första gruppen, fördelade med mer än tre
fjärdedelar på sådana placeringar, som hänförs till den andra gruppen,
gäller 50-gångerregeln medan i annat fall den andra regeln blir tillämplig.

Bankinstitutens förlag supplåning intar en säregen mellanställning i inlåningsrättshänseende.
Reglerna härom, som finns i 62 § tredje stycket
banklagen, 27 § tredje stycket sparbankslagen och 34 § fjärde stycket jordbrukskasselagen,
är lika för affärsbanker, sparbanker och centralkassor. Dels
räknas av nu nämnda bankinstitut utställda förlagsbevis inte som inlåning.
Dels får intill ett visst belopp utställda förlagsbevis vid tillämpning
av bestämmelserna om inlåningsrätt jämställas med eget kapital. Detta be4
Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 1U3

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

lopp svarar i fråga om affärsbank mot aktiekapitalet, för sparbank mot reservfonden
och beträffande centralkassa mot kassans och anslutna kassors
eget kapital. Förlagskap ital, som inom fem år kan krävas åter av långivaren,
får dock jämställas till högst så stor del av det varje år förfallande beloppet
som svarar mot eu tiondel av det egna kapitalet.

Banklagen (62 § andra stycket) och jordbrukskasselagen (34 § tredje
stycket) innehåller en bestämning av begreppet inlåning. Till inlåning
hänförs skuldförbindelser —- utom förlagsupplåning och beviljade outtagna
krediter — garantiförbindelser, i den mån dessa förbindelser inte täcks
av insatta och till institutet pantförskrivna medel, och — i fråga om
centralkassa — anslutna jordbrukskassors förbindelser till annan än centralkassan.
För sparbank torde begreppet inlåning ha motsvarande innebörd.

Enligt 48 § första stycket punkten 9 sparbankslagen får benämningen
fond användas endast för grundfond, reservfond och garantifond. Därmed
torde det — bortsett från viss förlagsupplåning — vara uttömmande redovisat
vad som får betraktas som sparbanks fonder. Någon motsvarande ledning
för bestämningen av begreppet eget kapital för affärsbank och centralkassa
finns inte. 1 praxis har till sådant kapital hänförts, för affärsbank
aktiekapital, reservfond, dispositionsfond, vinstbalans och andra därmed
jämförliga avsättningar (se prop. 1955: 3 s. 88) samt för centralkassa
inbetalt insatskapital, reservfond, dispositionsfond och liknande fond ävensom
besparade vinstmedel (se prop. 1956: 122 s. 70).

För sparbank gäller enligt 27 § fjärde stycket sparbankslagen en särregel
i samband med likvidation. Regeln innebär, att sparbank, som på
grund av avtal enligt 79 § skall uppbära blivande överskott vid annan sparbanks
likvidation, vid bestämmandet av inlåningens omfattning under tiden
för likvidationen äger ta överskottet i beräkning intill belopp och på villkor
som bankinspektionen bestämmer.

Kreditinstitututredningen

Sgftet med och behovet av kapitaltäckning sr egler. Reglernas anknytning till
inlåningen eller tillgångarna

Inledningsvis framhåller utredningen att regler om kapitaltäckning bör
— liksom är fallet med de nuvarande bestämmelserna — syfta till att trygga
insättarna mot förlust av insatta medel. Detta föranleder emellertid
enligt utredningen inte självklart krav på en så hög fondbildning som
möjligt inom bankinstituten. Ett högre kapitaltäckningskrav medför nämligen
större kostnader för kreditförmedlingen, kostnader som ytterst får
betalas av dem som tar institutens tjänster i anspråk. Den ytterligare

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

trygghet som ett högre kapitaltäckningskrav innebär får därför, framhåller
utredningen, vägas mot de nackdelar de stigande kostnaderna medför
för bankkunderna.

1 detta sammanhang erinrar utredningen om det insättarskydd som ligger
i bankinstitutens kreditprövning och lagreglerna om krav på säkerhet
för kredit och om värdering av institutens tillgångar. För att det enskilda
bankinstitutets förmåga att fullgöra sina förpliktelser skall bli ställd
utom tvivel fordras emellertid enligt utredningens uppfattning ett ytterligare
skydd för insättarna.

Utredningen har övervägt möjligheten att låta det kompletterande insättarskyddet
få formen av en allmän inlåningsförsäkring. En sådan lösning
avvisas dock av utredningen som i stället förordar att det kompletterande
insättarskyddet liksom hittills bör nås genom krav på fondbildning.
En tänkbar lösning är härvid att överlåta på bankinspektionen att tillse
att en tillräcklig fondbildning sker inom bankinstituten. Utredningen finner
emellertid en lagstadgad generell form av kapitaltäckning lämpligast,
därvid regler bör ges för samtliga bankinstitut.

I fråga om utformningen av kapitaltäckningsreglerna pekar utredningen
på att de nuvarande bestämmelserna formellt är utformade som inlåningsrättsregler
men att de — genom att inlåningsrätt utan krav på fondbildning
föreligger till ett belopp motsvarande kassa och vissa andra tillgångar
— i realiteten fått karaktär av placeringsbestämmelser. Utredningen
har funnit att det i och för sig är möjligt att få samma kapitaltäckningskrav
med inlåningsrättsbestämmelser som med direkta placeringsregler.
Utredningen anser det emellertid som mest följdriktigt att kapitaltäckningsreglerna
även formellt utformas som placeringsregler.

Enhetliga placeringsregler för bankinstituten

Utredningen erinrar om att kapitaltäckningskraven f. n. är strängare
för affärsbanker än för sparbanker och centralkassor. Huvudmotivet för
den olikartade utformningen kan enligt utredningen sägas vara, att tillgångssidan
har olika sammansättning hos skilda typer av bankinstitut.
Även om sparbanker, kreditkassor och postbanken får formella möjligheter
att vidga sin verksamhet till områden som nu är förbehållna affärsbankerna
kan de strukturella olikheterna mellan olika typer av bankinstitut
väntas förekomma även i fortsättningen. Med hänsyn härtill skulle enligt
utredningens mening även i fortsättningen olika kapitaltäckningsregler
kunna ställas upp för de skilda typerna av bankinstitut. Å andra sidan innebär
skilda kapitaltäckningskrav de facto att en och samma placering kräver
en annan kapitaltäckning om den utförs av en affärsbank än om den utförs
av en sparbank, cemralkassa eller postbanken.

Utredningen finner det otillfredsställande att kapitaltäckningskraven för

100

Kungl. Maj:ts proposition nr U3 år 1968

en och samma placering varierar alltefter bankinstitutets art. Förlustrisken
på en och samma placering förändras rimligen inte efter vem som
gör placeringen. Utredningen betonar emellertid, att även om förlustrisken
som sådan inte förändras så kan placeringens storlek motivera
skilda kapitaltäckningskrav beroende på vilket institut som gör placeringen.
Som exempel härpå anger utredningen bl. a. att kapitaltäckningskravet
för en kredit på 2 milj. kr. bör bedömas helt annorlunda för ett
bankinstitut, vars omslutning går upp till totalt 10 milj. kr., än för ett
institut med 100 milj. kr. i omslutning. Denna skillnad i riskbedömningen
för en och samma placering hänför sig dock, framhåller utredningen, inte
till typen av bankinstitut utan till institutets storlek i förhållande till en
kredit av given storlek.

Utredningen har inte ansett sig böra föreslå någon differentiering av kapitaltäckningskraven
efter institutens storlek. Därvid har utredningen utgått
från att den f. n. för affärsbanker och kreditkassor gällande regeln —
att kredit inte får beviljas åt en och samma låntagare eller i intressegemenskap
förbundna låntagare i sådan utsträckning att institutets säkerhet äventyras
i fortsättningen skall gälla även för sparbankerna. Denna regel
utgör en viss garanti för att riskspridningen blir tillräcklig och enligt utredningens
mening behövs därutöver inte tas ytterligare hänsyn till institutens
storlek vid konstruktionen av kapitaltäckningskraven.

Frågan om i vilken utsträckning enhetliga bestämmelser kan ställas upp
för de olika typerna av bankinstitut hänger enligt utredningens mening i
viss man samman med hur långt en specificering av tillgångarna kan drivas.
Utredningen framhåller att det i praktiken inte är möjligt att differentiera
kapitaltäckningskraven så långt, att för varje enskild placering sätts
ett visst krav på kapitaltäckning, något som skulle ha inneburit att man
därutöver inte hade behövt ta särskild hänsyn till vilken typ av bankinstitut
som företagit placeringen. Man får i stället utgå från att ett och samma
kapitaltäckningskrav får användas för alla placeringar av en viss typ och
kanske även för placeringar av olika typ men med vad som kan bedömas
vara någorlunda likvärdig förlustrisk. Detta innebär att man i praktiken
får dela in placeringarna i ett begränsat antal riskgrader, där placeringarna
i varje riskgrad ligger inom ett visst riskintervall. I varje sådant system med
gruppering av placeringar efter förlustrisk torde det enligt utredningens
uppfattning vara oundvikligt att erhålla en större eller mindre restgrupp av
placeringar, för vilka förlustrisken visserligen kan bedömas vara större än
för placeringar hänförliga till andra grupper men där något »tak» för förlustrisken
inte kan anges. Utredningen framhåller att den genomsnittliga
förlustrisken för denna restgrupp därigenom kan komma att variera betydligt
från det ena bankinstitutet till det andra. I detta sammanhang erinrar
utredningen om att de nuvarande olikartade kapitaltäckningskraven i
betydande grad torde ha motiverats med att en större del av affärsbanker -

101

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

nas placeringar har större förlustrisk än vad som är fallet för sparbankers
och kreditkassors placeringar. Utredningen pekar emellertid på att inom
kretsen av en viss typ av bankinstitut kan förekomma betydande skiljaktigheter
i placeringsstrukturen utan att detta ansetts kräva skillnader i kapitaltäckningskraven.
För det enskilda institutet har det nämligen varit de
legala möjligheterna att placera, dvs. om institutet är affärsbank, sparbank
eller kreditkassa, och inte institutets faktiska placeringar som varit avgörande
föi vilka kapitaltäckningsregler som gällt. Utredningen erinrar om
att ifall förslaget rörande bankinstitutens kreditgivning genomförs kommer
bankinstituten i fortsättningen att få samma formella möjligheter, när
det gäller att placera medel.

Med hänsyn till det anförda förordar utredningen att kapitaltäckningsreglerna
utformas enhetligt för samtliga bankinstitut. Som en allmän förutsättning
härför anges, att reglerna utformas så att kapitalkraven tar hänsyn
till olikheter i sammansättningen av bankinstitutens tillgångar.

Riskindelning av placeringarna

Bankinstitutens resurser kan schematiskt vara placerade i kassa och därmed
jämförliga tillgångar i värdepapper och i lån samt i tillgångar som
behövs för att möjliggöra bankverksamheten som sådan, dvs. inventarier
och fastigheter. Utredningen indelar de förlustrisker som kan anses vara
förbundna med dessa olika placeringar i solvensrisker, kursrisker och valutarisker.

Utredningen definierar termen kursrisk som risken för en förändring i en
placerings kapitalvärde till följd av förändringar i den allmänna räntenivån.
Den vanligaste placeringen med denna risktyp är obligationer, vilkas avkastning
utgår efter en för obligationernas bindningstid fast räntesats. Kursrisken
hänger samman med att obligationens avkastning inte ändras vid en
höjning av den allmänna räntenivån. Dess avkastning blir därigenom relativt
sett lägre än vad som gäller för placeringar, vilkas avkastning följer den
allmänna räntenivån. Utredningen har vid sin beräkning av kapitaltäckningskraven
förutsatt, att obligation skall tas upp till marknadsvärdet. Utredningen
uppger att den övervägt att ta ytterligare hänsyn till kursrisker
för obligationer genom krav på att obligations värde skulle beräknas till ett
med visst procenttal reducerat belopp av marknadsvärdet. Det har emellertid
ansetts tillräckligt med elt allmänt villkor att obligation får tas upp till
högst marknadsvärdet.

Tillgångar som är förbundna med valutarisker, dvs. risk för förlust i
samband med förändring av växelkursen, anges vara dels tillgodohavanden
och fordringar i utländsk valuta, dels värdepapper löpande i sådan valuta.
Vad angår värdepapper med börsnotering uttrycker marknadsvärdet inverkan
från samtliga risktyper. Dessa värdepapper kräver därför inget särskilt
beaktande fian valutarisksynpunkt. Fordringar i form av reverser som

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

löper i utländsk valuta kan också tas undan från kapitaltäckning för valutarisker.
Inlåning i utländsk valuta balanserar nämligen i inte obetydlig omfattning
valutariskerna för sådana tillgångar. Enligt utredningens mening
är det endast till fordringar i utländsk valuta som risktäckningen för valutarisker
bör knytas. Utredningen föreslår att sådana tillgångar skall beräknas
till marknadsvärdena.

Utredningen finner — med hansyn till vad den anfört om kurs- och valutarisker
— att kraven på kapitaltäckning väsentligen endast kommer att
avse solvensrisker, dvs. de förlustrisker, som hänger samman med att bankinstitutens
gäldenärer inte fullgör sina åtaganden mot kreditgivaren. För
placering i eu tillgång med större förlustrisk bör härvid krävas högre kapitaltäckning
än för en tillgång med mindre förlustrisk. I praktiken är det endast
undantagsvis möjligt att ange förlustrisken på en placering eller grupp
av placeringar. Det är därför enligt utredningens uppfattning ofrånkomligt
att varje i praktiken genomförd gruppering av placeringar efter förlustrisk
får en schematisk prägel.

Utredningen bär stannat för att föreslå att bankinstitutens tillgångar
grupperas efter förlustrisk på fyra olika riskgrader. Till riskgrad 1 hänförs
tillgångar som ansetts äga ingen eller obetydlig förlustrisk, medan tillgångar
med större risker hänförs till riskgraderna 2—4, varvid till riskgrad 4 hänförs
tillgångar som ansetts äga de största förlustriskerna.

Utredningen framhåller att grupperingen av tillgångarna efter förlustrisk
vilar delvis på en indelning av bankinstitutens låntagare med staten och
kommunerna i en första grupp med ingen risk för betalningsinställelse och
därefter kreditmarknadens institutioner i en närmast följande grupp. I övrigt
grupperas tillgångarna med ledning av säkerhetens art. Placeringar för
vilka särskild säkerhet inte ställts förs därmed till den högsta riskgraden.

Utredningen anser att förslaget, trots att det i viss mån är av schematisk
karaktär, väsentligen tar hänsyn till såväl den samlade förlustrisken för ett
bankinstitut som till de olikheter i kapitaltäckningskrav som skilda sammansättningar
av olika instituts placeringsportföljer kan kräva.

Utredningens förslag till indelning av placeringarna i riskgrader är följande.

Riskgrad 1

1. Inneliggande kassa.

2. Svenska checkar eller postremissväxlar.

3. Fordringar hos riksbanken, riksgäldslcontoret, postbanken, allmän kassa
eller inrättning, vars reglemente fastställts av Kungl. Maj :t, affärsbank,
sparbank, utländskt bankföretag, centralkassa, svenskt försäkringsbolag
eller kreditaktiebolag.

4. Fordringar för vilka staten, svensk kommun eller annan därmed jämförlig
samfällighet eller någon vid 3 angiven inrättning svarar som gäldenär,
garant eller löftesmän.

103

Kungl. Ma j:ts proposition nr 143 år 1968

5. Svenska skattkammarväxlar eller obligationer, som utgetts av staten,
svensk kommun eller annan därmed jämförlig samfällighet eller av svenskt
kreditaktiebolag eller av allmän kassa eller inrättning, vars reglemente
fastställts av Kungl. Maj :t, eller som offentligen utbjudits av affärsbank,
sparbank, centralkassa eller postbanken.

6. Fordringar för vilka säkerheten utgörs av fordran eller värdehandling,
som angetts vid 3, 4 eller 5 eller av livförsäkringsbrev inom återköpsvärdet.

7. Garantiförbindelser som bankinstitutet utfärdat och för vilka institutet
erhållit säkerhet i fordringar eller värdehandlingar som angetts under 3—6.

Enligt utredningens bedömande har de tillgångar, som förts till denna
riskgrad, ingen eller ringa förlustrisk. Utredningen påpekar att förslaget
innebär en viss utbyggnad av de tillgångar som enligt gällande lag tillhör
de prioriterade. Särskilt nämner utredningen härvid fordringar mot säkerhet
av livbrev inom återköpsvärdet eller av motbok med svenskt bankinstitut.
I fråga om obligationer framhåller utredningen, att eftersom marknadsvärdet
är det samlade uttrycket för samtliga risktyper, som en placering i
obligationer är förenad med, så är den angivna värderingsregeln tillräcklig,
när det gäller risktäckningen för obligationer med en marknadsnotering
oberoende av obligationens återstående löptid. Utredningen förutsätter att,
i den mån ett bankinstitut inte har möjlighet att skriva ned obligationsportföljens
värde till marknadsvärdet, resterande belopp skall täckas med eget
kapital. Med detta anser utredningen att ytterligare hänsyn inte behöver tas
till kursrisker.

Riskgrad 2

1. Fordringar för vilka säkerheten utgörs av inteckning i jordbruks-,
affärs- eller bostadsfastighet eller tomträtt till sådan fastighet inom 75 %
av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller av byggnad, som
uppförts på den med tomträtt upplåtna fastigheten,

inteckning i annan fastighet eller tomträtt därtill inom hälften av motsvarande
värde,

förmånsrätt på grund av lagen den 16 december 1966 (nr 701) om förmånsrätt
för fordringar enligt lagen den 16 december 1966 (nr 700) om
vissa gemensamhetsanläggningar, om förmånsrätten får göras gällande på
bankinstitutets föranstaltande, eller av

kreditförsäkring, som meddelats av svenskt försäkringsbolag.

2. Garantiförbindelser som utfärdats av bankinstitutet och för vilka institutet
erhållit sådan säkerhet som anges under 1.

Som kommentar till denna riskgrad anför utredningen, att dit förts tillgångar,
som ansetts innefatta relativt obetydliga men ändå större riskmoment
än tillgångar hänförliga till den lägsta riskgraden. Beträffande förslaget
att uppskattningsvärdet — och inte som f. n. taxeringsvärdet — skall

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Vara utslagsgivande vid säkerhetsbedömningen i fråga om fastighet hänvisar
utredningen till vad bostadslåneutredningen i sitt betänkande (SOU
1962: 31) anförde som motiv för att taxeringsvärdet skulle överges som
värderingsinstrument för hypoteks- och bostadskreditinstitutionerna. Denna
utredning framhöll att det tedde sig föga rationellt att belåningsgränserna
skulle vara knutna till värden, som utvisade betydande variationer, bl. a. beroende
på taxeringsmyndigheternas olika praxis. Vidare påpekades det att
taxeringsvärdet i åtskilliga fall lade hinder i vägen för en väl avvägd belåning,
som annars skulle kunna betecknas som riskfri, medan i andra fall
en belåning som i och för sig inte översteg den tillåtna relationen till taxeringsvärdet
måste avvisas som alltför riskbetonad. Kreditinstitututredningen
föreslår i enlighet med dessa uttalanden att också bankinstituten skall
tillåtas använda uppskattade värden i stället för taxeringsvärden. Utredningen
förutsätter härvid att uppskattningsvärdet i varje särskilt fall fastställs
efter noggrann expertvärdering.

Riskgrad 3

1. Andra svenska obligationer än sådana som ingår i riskgrad 1.

2. Fordringar för vilka säkerheten utgörs av inteckning i jordbrukseller
bostadsfastighet, där en- eller tvåfamilj shus uppförts, eller i tomträtt
till sådan fastighet inom det uppskattade värdet av den fasta egendomen
eller den byggnad, som uppförts på den med tomträtt upplåtna fastigheten,
om inteckningssäkerheten är förstärkt med borgen,

svenskt förlagsbevis eller svensk aktie, som är noterad vid Stockholms
fondbörs, eller av

borgen, dock ej till högre belopp för varje låntagare än 25 000 kr.

3. Garantiförbindelser som utfärdats av bankinstitutet och för vilka institutet
erhållit säkerhet i form av sådan värdehandling, inteckning eller borgensförbindelse
som anges under 1 eller 2 närmast här ovan.

Utredningen har till denna riskgrad hänfört placeringar, för vilka förlustrisken
framstår som större än för riskgrad 2, men som dock ansetts kunna
undantas från den högsta riskgraden. Lån mot aktier och förlagsbevis noterade
vid Stockholms fondbörs anser utredningen kunna föras till riskgrad 3
med hänsyn till de av bankinstituten fastställda belåningskurserna för sådana
värdepapper. I fråga om krediter mot säkerhet av inteckning i en- och
tvåfamiljsfastighet, liggande mellan 75 och 100 % av uppskattningsvärdet,
har utredningen ansett sig kunna förorda att dessa lån förs till riskgrad 3,
om säkerheten är förstärkt med borgen. Självfallet sikall borgen härvid
innebära en reell förstärkning av säkerheten. Avgörande för denna riskgradsplacering
har varit att förlusterna på sådana lån enligt vad utredningen
erfarit varit mycket små under hela efterkrigstiden. Av samma skäl
har utredningen fört lån på mindre belopp, 25 000 kr., mot enbart namnsäkerhet
till riskgrad 3. Utredningen är medveten om att beloppsgränser

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 105

snabbt blir inaktuella men har trots detta velat föreslå en sådan som definition
av vad som bör förstås med smärre borgenslån.

Återstående poster på tillgångssidan av bankinstituts balansräkning —
med undantag av poster under samlingsrubriken »utgifts- och diverse räkningar»
— samt utfärdade garantiförbindelser för vilka garantitagaren ställt
sådan pant som inte nämnts under riskgraderna 1—3, hänförs till riskgrad

4. I denna riskgrad ingår sålunda placeringar av olika slag och tillgångar,
som anskaffats för bankverksamheten, t. ex. inventarier och fastigheter,
samt aktier i bankfastighetsbolag, i andra kreditinstitut och i andra företag.

Av tillgångarna i riskgrad 4 sägs dels aktier i andra kreditinstitut, dels
bankfastigheter och aktier i bankfastighetsbolag förtjäna en särskild kommentar.
Utredningen anför härvid följande.

Vad gäller aktier i andra kreditinstitut skall först påpekas, att det förhållandet
att ett bankinstitut äger exempelvis ett kreditaktiebolag innebär
att med bankinstitutets eget kapital såsom grund drivs dels en rörelse hos
moderbolaget, dels en hos dotterbolaget. Eftersom för kreditinstitut finns
regler om högsta tillåtna rörelsevolym i förhållande till det egna kapitalet
följer aritmetiskt av en dotterbolagsbildning att en större rörelsevolym vid
given storlek på det egna kapitalet kan drivas än om ett dotterbolag inte
upprättas, såvida inte en särskild reduceringsregel införs vid kapitalkravsberäkningen.
Bankinstitutets innehav av aktier och andelar i andra kreditinstitut
är därför av särskild betydelse vid bedömningen av behovet av kapitaltäckning
för sådana aktier och andelar.

Samtidigt med det nyss anförda bör även framhållas, att lagstiftningen
på kreditväsendets område i vårt land betraktar varje kreditinstitut och
dess rörelse såsom en enhet med avgränsning gentemot övriga kreditinstitut.
Dimensioneringen av de olika regler, som syftar till att skydda institutets
borgenärer är därför så gjord att institutets soliditet i och för sig skall vara
säkerställd.

Slutligen skall i detta sammanhang erinras om att affärsbankerna får förvärva
aktier i andra kreditinstitut endast efter tillstånd av Kungl. Maj :t. För
sparbanker och jordbrukets kreditkassor finns en annan reglering av förvärv
av detta slag.

Då utredningen föreslår att aktier och andelar i andra kreditinstitut skall
ingå i riskgrad 4 sker detta i medvetande om den aritmetiska innebörd detta
har med avseende på möjligheter till rörelsetillväxt på grundval av ett givet
eget kapital. Enligt utredningens mening är emellertid det avgörande i detta
sammanhang dels den befintliga lagstiftningen för kreditinstituten, som är
genomsyrad av soliditetshänsyn, dels det allmännas reglering av nybildning
och förvärv av kreditinstitut. Utredningen har därför inte kunnat finna en
högre kapitaltäckningskvot än den som föreslås i högsta riskgraden i det av
utredningen förordade kapitaltäckningssystemet motiverad.

Bankinstituten har möjlighet att äga fastigheter för banklokalers inrymmande
på två sätt, dels direktägande, dels indirekt genom aktieinnehav i
bankfastighetsaktiebolag. Utredningen anser att formen för ägande av sådana
fastigheter inte bör påverka omfattningen av kapitaltäckningskravet
för sådant fastighetsinnehav. Ägandeformen bör således i detta avseende vara
neutral. Utredningen har därför föreslagit att direktägd bankfastighet till

106

Kungl. Maj.ts proposition nr lfr3 år 1968

hela sitt bokförda värde skall ingå i riskgrad 4. Vid indirekt ägande föreslås
i denna riskgrad ingå såväl bokfört värde av aktiekapitalet i fastighetsbolaget
som bokvärdet av inteckningslånen i bolaget.

Eget kapital

Utredningen framhåller att det totala insättarskyddet i bankinstituten i
regel omfattar en betydligt större kapitalmassa än vad som får räknas som
eget kapital vid tillämpning av kapitaltäckningsreglerna. Den totala kapitalmassan
anges vara sammansatt av dels obeskattade egna medel, dvs. värderegleringskonton
för utlåning samt för värdepapper och valutor, dels beskattade
egna medel, dvs. odisponerade vinstmedel, dispositionsfond eller (för
sparbanker) garantifond, reservfond och aktiekapital eller (för sparbanker)
grundfond eller (för kreditkassor) insatskapital, dels främmande kapital
med sämre rätt än vanliga borgenärer, dvs. förlagslån. Av dessa medel utgör
beskattade egna medel basen för vad som nu får räknas som inlåningsrättsgrundande
kapital. Enligt utredningens mening bör självfallet sådana medel
även i fortsättningen räknas in i kapitaltäckningen.

Utredningen diskuterar därefter i vad mån även andra medel än de som
f. n. räknas som egna medel, dvs. de beskattade, bör få räknas som kapitaltäckning.
Därvid behandlas medel som står inne på värderegleringskonton.
Sådana medel är obeskattade. Övervägandena leder till att utredningen inte
anser sig kunna förorda, att värderegleringsreserverna räknas in i den legala
kapitaltäckningen, vilket skulle inneburit att dessa reserver, liksom
beskattade egna medel, skulle fått viss multipeleffekt på utlåningskapaciteten.
Däremot anser utredningen att värdet av dessa reservmedel bör räknas
från tillgångarnas värde vid beräkningen av kraven på kapitaltäckning.
Eftersom i praktiken avsättning till värderegleringskonto oftast inte hänförs
till bestämda placeringar utan företas i klump, föreslår utredningen att
summan av värderegleringsreservernais belopp för utlåning och överskottet
av reserven för värdepapper får dras från tillgångarnas värde i den högsta
riskgraden före beräkningen av kapitaltäckningskraven.

För värdepappersportföljen betyder detta, framhåller utredningen, att i
den mån beloppet på värderegleringskontot är så stort, att nettobolcvärdet
för dessa tillgångar understiger marknadsvärdet (eller om direkt nedskrivning
tillämpas, om tillgångarnas bokföringsvärden understiger marknadsvärdena)
får det överskjutande beloppet på värderegleringskontot — tillsammans
med beloppet på värderegleringskontot för utlåning — dras från
värdet av tillgångarna i riskgrad 4 före kapitalkravsberäkningen för denna
riskgrad.

Vidare framhålls det att, i den mån ett bankinstituts avsättningar till värderegleringskonto
inte skulle förslå att tillräckligt skriva ned obligationsportföljens
värde eller, vid direkt nedskrivning, portföljens bokföringsvärde
överstiger dess marknadsvärde, utredningen förutsatt att det egna ka -

107

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

pitalet skall reduceras med det återstående belopp, som kan krävas för
att anpassa obligationsportföljens nettobokföringsvärde till marknadsvärdet,
innan det egna kapitalet får räknas som risktäckning i övrigt.

Enligt utredningens förslag skall således som eget kapital (egna fonder)
i kapitaltäckningshänseende i överensstämmelse med vad som nu gäller få
räknas endast egna beskattade medel, dvs. för affärsbanker aktiekapital,
reservfond, dispositionsfond och odisponerade vinstmedel, för sparbank
grundfond, reservfond och garantifond och för kreditkassor insatskapital,
reservfond och odisponerade vinstmedel.

I fråga om den nuvarande möjligheten för affärsbank, sparbank och centralkassa
att i kapitaltäckningshänseende i viss utsträckning jämställa förlagslån
med eget kapital har utredningen stannat för att förorda att regleina
oförändrade förs över till de nya kapitaltäckningsbestämmelserna.

Kapitaltäckningskravens utformning och storlek

Inledningsvis framhåller utredningen att genom den föreslagna uppdelningen
av placeringar på olika riskgrader har tekniska förutsättningar skapats
för en differentiering av bankinstitutens placeringar i riskhänseende.

Det ligger nära till hands att för var och en av de fyra riskgraderna ställa
upp en viss lägsta kapitaltäckningskvot, varvid det sammanlagda kravet på
eget kapitals storlek fås som summan av täckningskraven för de olika riskgraderna.
Ett annat sätt att utforma kapitaltäckningskraven sägs vara att
ge täckningskraven en villkorlig innebörd, så att vid en given relation mellan
tillgångarna i olika riskgrader ett visst kapitaltäckningskrav skulle gälla,
vilket vid en förskjutning mot ökad placering i högre riskgrader skulle ersättas
med höjda kapitaltäckningskrav. Ett sådant system skulle förete vissa
likheter med vad som nu gäller för sparbanker och centralkassor, påpekar
utredningen.

Möjligheterna att ta hänsyn till olikheter i placeringsstrukturen kan
enligt utredningens mening i stort sett sägas vara desamma för de båda systemen.
Det förstnämnda systemet har emellertid den fördelen att bankinstituten
direkt kan bedöma det kapitaltäckningskrav, som varje enskild
placering medför, vilket inte utan vidare är fallet i det andra systemet. Eftersom
systemet med summering av risktäckningen för var och en av de
olika riskgraderna dessutom framstår som klarare och enklare i tillämpningen
förordar utredningen detta system.

I fortsättningen behandlar utredningen frågan om fondrelationstalens
storlek inom de olika riskgraderna. Med utgångspunkt i att talen bör
innebära en rimlig täckning av förlustrisken för tillgångar inom de olika
riskgraderna överväger utredningen om talens storlek kan bestämmas
med ledning av faktiskt inträffade förluster. I samband därmed hänvisar
utredningen till att förlusterna nnder efterkrigstiden för postbanken
har varit helt obefintliga och för sparbanker och kreditkassor haft en

108

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

omfattning, som kan räknas i hundradels resp. tusendels promille av den
utestående utlåningen. I fråga om affärsbankerna har förlusterna för femårsperioderna
1956—1960 och 1961—1965 uppgått till 0,6 å 0,8 promille
av utlåningen. Det är svårt att i detalj klarlägga orsakerna till den ringa
omfattningen av förluster. En förklaring kan vara den alltsedan andra
världskrigets slut rådande högkonjunkturen, påpekar utredningen.

Eftersom de faktiskt inträffade förlusterna enligt utredningens åsikt endast
i ringa grad kan tjäna som vägledning för kapitaltäclmingskvoternas
storlek, söker utredningen även bedöma kvoternas rimliga storlek med
utgångspunkt i de kapitaltäckningskrav, som de nuvarande inlåningsrättsbestämmelserna
för affärsbanker, sparbanker och centralkassor anger. Enligt
utredningens mening framstår de nuvarande kapitaltäckningskraven
som betryggande. Utredningen har därför, och då skärpta krav innebär
ökade kostnader för kreditförmedlingen, utgått från att någon skärpning
av de nuvarande samlade kapitaltäckningskraven i och för sig inte
behövs. Särskilt i fråga om affärsbankerna, vilka nu har de strängaste
kapitaltäckningskraven, har tvärtom en mildring av det samlade kapitaltäckningskravet
framstatt som motiverad, heter det i framställningen. Utredningen
beaktar även att jämförelse från risksynpukt mellan tillgångarna
i de olika riskgraderna enligt utredningens mening ger till resultat, att steget
mellan kapitaltäckningskraven för riskgraderna 2 och 3 bör göras större
än mellan riskgraderna 1 och 2. Utredningen anför därefter följande.

Vad beträffar tillgångar i riskgrad 1 är det även befogat att förutsätta,
att risken för att de mot banken betalningsskyldiga inte fullgör sina förpliktelser
är obefintlig eller ytterst ringa. Det kan erinras om att dessa tillgångar
i betydande utsträckning enligt gällande lagregler är fritagna från
kapitaltäckningskrav. Eftersom själva handhavandet av tillgångar i riskgrad
1, liksom av de till övriga riskgrader hänförliga tillgångarna, är förenat
med vissa förlustrisker, och då utredningen ansett det rimligt att ett visst
eget kapital över huvud taget skall krävas av ett bankinstitut, har emellertid
utredningen även för dessa tillgångar — med undantag för rena kassatillgångar
— uppställt en kapitaltäckningskvot.

Utredningen föreslår att för lägsta riskgraden, riskgrad 1, skall fordras
0,5 % kapitaltäckning och att för riskgraderna 2—4 skall krävas 1 %, 4 %
resp. 8 % kapitaltäckning.

Inneliggande kassa inkl. svenska checkar och postremissväxlar samt
fordringar hos riksbanken och riksgäldskontoret föreslås emellertid bii
helt täckningsfria.

Utredningen har i fråga om samtliga affärsbanker och centralkassor
samt ett urval sparbanker jämfört hur de föreslagna kapitaltäckningskraven
förhåller sig till nu gällande regler. Undersökningen, som — med
vissa särskilt anmärkta undantag — avser förhållandena den 31 december
1964, redovisas i följande tabell.

Kungl. Ma j. ts proposition nr 143 år 1968

109

Affärsbankerna
Stockholms Enskilda

Bank2................

Svenska Handelsbanken2 ..
Skandinaviska Banken . . .

Göteborgs Bank2.........

Sveriges Kreditbank2.....

Uplandsbanken..........

Sundsvallsbanken........

Jämtlands Folkbank......

Wermlands Enskilda Bank
Skaraborgs Enskilda Bank

Östergötlands Enskilda

Bank2 ................

Skånska Banken2........

AB Bohusbanken........

Sparbankernas Bank.....

Jordbrukets Bank........

Smålandsbanken2........

Centralkassorna för
jordbrukskredit

Mälarprovinserna........

Malmöhus län...........

Östergötland............

Gotland................

Södra Sverige...........

Halland................

Västra Sverige...........

Mellersta Sverige.........

Gävle-Dala..............

Mellersta Norrland.......

Västerbotten............

Norrbotten..............

Postbanken..............

Sparbanker

Stockholm..............

Göteborgs och Bohus län . .

Linköping-Skänninge.....

Torna, Bara och Harjagers

härad................

Västerås.............

Summa tillgångar risk-graderna 1—4l tkr	I procent av kol. (1)	Gällande	I procent av kol. (6)
Ris 1	cgrad 2	3	4	krav tkr	Eget kapital (exkl.) inkl. förlagslån	Utred- ningens förslag
(1)	(2)	(3)	(4)	(5)	(6)	(7)	(8)
3 152 903	43	1	5	51	201 732	(132)	132	70
10 176 306	38	10	2	50	713 856	(81)	99	63
8 015 867	37	8	2	53	553 664	(84)	103	67
2 791 736	27	10	2	61	196 039	(79)	101	75
3 989 202	44	7	1	48	252 215	(77)	101	66
641 865	26	21	5	48	40 600	(102)	122	70
937 243	25	12	1	62	71 054	(87)	100	69
115 279	20	30	4	46	7 946	(127)	127	61
807 286	28	24	2	46	47 390	(84)	107	71
538 889	28	24	7	41	37 503	(83)	98	57
664454	29	15	2	54	44 468	(93)	102	70
929 513	25	8	3	64	67 340	(89)	102	75
91 574	67	18	3	12	5 148	(133)	133	28
809 332	77	5	2	16	42 065	(124)	138	35
197 510	72	5	0	23	7 985	(129)	129	56
416 108	24	24	1	51	27 589	(77)	102	68
209 180	34	44	12	10	3 948	(118)	118	101
159 484	30	46	10	14	3 258	(108)	139	104
257 818	22	53	13	12	5 571	(137)	137	99
38 162	23	47	16	14	1 032	(136)	136	86
323 238	30	40	10	20	8 669	(83)	103	97
191 605	28	45	14	13	4 240	(110)	110	99
351 606	31	43	13	13	6 471	(111)	111	115
181 521	27	50	12	11	3 929	(109)	109	93
172 748	25	52	16	7	3 164	(138)	138	102
154 978	34	46	10	10	2 678	(141)	141	109
155 421	41	47	9	3	2 520	(157)	157	79
61 792	29	33	23	15	1 467	(107)	107	109
10 096 895	66	31	0	3				3
1 484 373	29	57	3	11	28 375	(205)	205	91
678 461	17	73	1	9	12 639	(249)	249	84
358 791	28	62	5	5	6 745	(204)	204	73
211 177	28	49	7	16	4 349	(148)	148	107
123 575	20	56	10	14	2 326	(Hl)	in	114

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

	Summa tillgångar risk- graderna 1—4* 1 tkr	I procent av kol. (1)	Gällande	I procent av kol. (6)
	Riskgrad	krav	Eget kapital4 (exkl.) inkl. förlagslån	Utred- ningens
	1	2	3	4	tkr	förslag
	(1)	(2)	(3)	(4)	(5)	(6)	(7)	(8)
	65 728	32	55	11	2	1 163	(165) 165	73
	65 162	19	68	5	8	1 519	(113) 113	69
	44 675	47	43	7	3	813	(158) 158	62
	40 822	34	56	6	4	765	(271) 271	70
	25 962	19	68	12	1	447	(197) 197	79
	25 966	34	53	9	4	460	(172) 172	75
	24 415	41	46	7	6	437	(193) 193	82
	23 963	24	59	16	1	457	(201) 201	75
	22 701	20	59	17	4	418	(144) 144	93
	22 072	31	47	9	13	410	(203) 203	108
	19 715	24	68	7	1	374	(127) 127	63
	19 909	21	70	3	6	344	(148) 148	79
	14 565	29	56	3	12	266	(147) 147	97
	14 433	23	69	5	3	263	(200) 200	67
	12 084	19	67	11	3	223	(183) 183	78
	9 877	36	50	7	7	190	(134) 134	80
	8 850	29	51	19	1	158	(118) 118	83
	6 610	32	54	4	10	116	(159) 159	97
	3 998	22	57	15	6	75	(201) 201	93
	1 in	13	47	29	11	30	(213) 213	97
	1 004	15	62	22	1	31	(219) 219	55
	832	16	65	19	0	16	(331) 331	75
	655	12	30	45	13	26	(146) 146	81
Törnevalla..............	740	22	67	11	0	12	(850) 850	75

Anm. Tabellen bygger på uppgifter som vederbörande bankinstitut tillställt utredningen. På grund av
redovisningssystemens olika uppläggning och omfattning har ej alltid riskgradsgruppermgen av tillgångarna
kunnat göras i full överensstämmelse med förteckningen i kap. 7 över riskgradernas tillgångar.

1 Nettotillgångar inkl. garantier. 2 Uppgifterna avser 30 november 1964. 3 Kapitalkrav enl. utredningens
förslag 84 431 000 kr. 4 I förekommande fall egna fonder.

I beräkningarna för tabellen har obligationsporlföljernas värden ingått
med bruttobokföringsvärden med avdrag för värderegleringskonto för värdepapper.
Sådana konton för övriga placeringar inkl. valutor har dragits
från placeringarna i riskgrad 4. Det anges att hänsyn inte kunnat tas
till den av utredningen i fråga om fastigheters värdering förordade öt ei -gången från taxeringsvärden till uppskattat värde.

Utredningen konstaterar att dess förslag innebär sänkta kapitaltäckningskrav
för samtliga affärsbanker och för flertalet av de undersökta
sparbankerna. De sistnämnda instituten sägs vara utvalda så att de utgör
ett representativt tvärsnitt av sparbanksväsendet. Med hänsyn till att de
föreslagna kapitaltäckningskraven för vissa sparbanker och för hälften

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 111

av centralkassorna är strängare än nu gällande krav förordar utrednings
eu att viss övergångstid, förslagsvis tre år, medges för dessa institut.

Reservationer

Utredningens förslag om kapitaltäckningsregler omfattas av samtliga
ledamöter utom herrar Hanström, Torén och Callans.

Hanström framhåller i sin reservation inledningsvis, att han väl kan
medverka till en omläggning av regelsystemet och en viss justering av
det totala kapitalkravet men inte till att undandra insättarna kapitalskydd
i den omfattning som utredningsmajoriteten föreslår. I fortsättningen
redovisar Hanström åtskilliga omständigheter och synpunkter, som
enligt hans mening utgör tungt vägande skäl för varsamhet, när fråga
är om alt reducera det riskbärande kapitalet. Beträffande utvecklingen
under de senaste 20—25 åren pekar han på att bankinstituten visserligen
på grund av de goda konjunkturerna kunnat redovisa endast små förluster
men att de under senare delen av perioden till följd av den tidvis
starkt förhöjda räntenivån fått vidkännas betydande kapital- och räutabilitetsförluster
på de numera stora obligationsinnehaven. Vidare framhåller
Hanström, att även under denna från risksynpunkt gynnsamma
period har inträffat förluster på enstaka engagemang av sådan storlek,
att de måste föranleda allvarlig eftertanke. Vad angår kreditriskerna under
den närmaste framtiden hänvisar reservanten till den förändring av
konjunkturbilden som inträtt under senare år. Företagens möjligheter till
självfinansiering har minskat starkt med resultat att företagen i ökande omfattning
måste ta krediter i anspråk för investeringar och för rörelsen. Detta
leder till att bankinstituten måste träda företagarrisken närmare än tidigare.
Vidare bör enligt reservanten beaktas, att gränserna för kreditgivningen
genom lagändringar vidgats och kommer, om utredningens förslag
genomförs, att ytterligare vidgas. Särskilt nämns de redan införda bestämmelserna,
som ger instituten en mycket vid ram för långtidsbundna krediter,
samt förslaget om ökade möjligheter att lämna kredit utan särskild
säkerhet. En omständighet som enligt reservantens mening kräver särskilt
beaktande är att samma kapitalregler avses gälla för samtliga typer av bankinstitut
och även för de enskilda instituten inom grupperna oberoende av
storlek och inriktning. Den i detta sammanhang framförda uppfattningen,
att risken i en placering är densamma oberoende av vilket institut som gör
placeringen, kräver enligt Hanströms mening en väsentlig nyansering. De
olika institutens kapacitet, när det gäller att bedöma kreditrisker och att
följa och övervaka förändringarna i en placerings värde, varierar nämligen
enligt hans uppfattning starkt mellan de olika instituten. I fråga om synpunkten
att kostnaden, som är förenad med anskaffande av riskkapital, utgör
ett skäl för minskning av kapitaikravet framhåller reservanten, att genom
möjligheten att likställa förlagslån med eget kapital har det blivit möj -

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

ligt att högst väsentligt reducera denna kostnad. Vidare påpekas att ett
företagsekonomiskt krav är att en rimlig relation skall råda mellan eget och
upplånat kapital, ett krav som kommit till uttryck i t. ex. aktiebolagslagen.
Det kan härvid konstateras, framhåller Hanström, att affärsbankerna, sedda
som en enhet, f. n. redovisar ett eget kapital, som svarar mot 5 % av balansomslutningen.

Hanström har gjort en beräkning av kapitalkravet enligt utredningsmajoritetens
förslag för sju affärsbanker och fem centralkassor per den
31 augusti 1967 och för sex sparbanker per den 31 december 1966. Resultatet
redovisas i följande tabell, som också anger verkningarna av ett av
Hanström framlagt lagförslag.

Bankaktiebolag

	Eget	Kapitalkrav enligt


	och för-	BL	utredningsmaj oritetens	Hanströms förslag
	lagslån		förslag
				i % av		i % av
	tkr	tkr	tkr	kol. 1	kol. 2	tkr	kol. 1	kol. 2
	1	2	3	4	5	6	7	8
Svenska Handelsbanken ....	1 024 195	1 026 702	552 651	54	54	707 141	69	69
Skandinaviska Banken.....	687 347	749 254	420 752	61	56	547 323	80	73
Göteborgs Bank...........	263 206	258 932	153 856	58	59	200 735	76	78
Sveriges Kreditbank........	325 718	337 934	189 348	58	56	232 903	72	69
Wermlands Enskilda Bank ..	64 206	61 661	32 116	50	52	44 282	69	72
Östergötlands Enskilda Bank	59 228	52 954	31 546	53	60	40 971	69	77
Skaraborgs Enskilda Bank ..	49 118	45 435	26 712	54	59	33 688	69	74

Sparbanker

	Eget kapital och för-lagslån	Kapitalkrav enligt
	SpL	utredningsmaj oritetens förslag	Hanströms förslag
				i % av		i % av
	tkr	tkr	tkr	kol. 1	kol. 2	tkr	kol. 1	kol. 2
	1	2	3	4	5	6	7	8
	62 471	32 588	24 660	39	76	30 186	48	93
Valkebo Sparbank.........	600	355	368	61	104	392	65	110
	280	219	175	63	80	212	76	97
Virserums Sparbank........	894	441	347	39	79	412	46	93
	3 664	2 720	2 551	70	94	3 094	84	114
Motalaortens Sparbank.....	1 863	1 431	935	50	65	1 096	59	77

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

113

Centralkassor för jordbrukskredit

	Eget	Kapitalkrav enligt
	kapital

	och för-	JkL	utredningsmajoritetens	Hanströms förslag
	lagslån		förslag
				i % av		i % av
	tkr	tkr	tkr	kol. 1	kol. 2	tkr	kol. 1	kol. 2
	1	2	3	4	5	6	7	8
Mellersta Norrlands Central-
kassa...................	4 375	3 715	3 511	80	95	4 418	101	119
Mälarprovinsernas Central-
kassa...................	7 937	5 286	6 268	79	119	7 230	91	137
Västra Sveriges Centralkassa.	14 608	9 213	8 638	59	94	9 664	66	105
Östergötlands Centralkassa ..	9 856	6 515	6 025	61	92	6 483	66	100
Södra Sveriges Centralkassa .	17 166	12 507	11 388	66	91	13 016	76	104

Hanström visar på att om utredningens förslag genomförs skulle kapitalkravet
minska för affärsbankerna med mellan 40 och 48 %, för fem sparbanker
med mellan 6 och 35 % och för fyra centralkassor med mellan 5 och
9 %. Kapitalkravet skulle öka för en sparbank med 4 % och för en centralkassa
med 19 %.

Enligt Hanströms uppfattning ger de av honom i det föregående redovisade
omständigheterna och synpunkterna inte underlag för en så långt
driven uttunning av insättars,kyddet som utredningens majoritet föreslagit.
En affärsbank (Svenska Handelsbanken) skulle sålunda kunna öka utlåningen
till allmänheten med inemot 10 miljarder utan att banken tillförs
ytterligare riskbärande kapital. Reservanten hävdar att även för en nedsättning
av kapitalkravet med 20—30 % måste de argument, som talar fölen
viss minskning, pressas utomordentligt hårt. Hanström har dock ansett
sig kunna godta ett kapitalkrav, som för affärsbankerna innebär en minskning
av denna storlek. Han har därför utarbetat ett lagförslag som är avsett
att ge ett sådant slutresultat. Förslaget, vars verkningar på de av honom
undersökta instituten också — som redan antytts — redovisas i nyssnämnda
tabell, fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 3.

Hanström framhåller att i fråga om utformningen av detaljbestämmelserna
är det främst i två hänseenden som den av honom föreslagna regeln
skiljer sig från majoritetens förslag. Den ena skiljaktigheten rör kredit mot
inteckning i annan fastighet (eller tomträtt därtill) än jordbruks-, affärsoch
bostadsfastighet, dvs. i huvudsak krediter mot inteckning i industrifastigheter.
Hanström betonar att utredningsmajoritetens förslag att krediter
mot sådana inteckningar inom 50 % av uppskattningsvärdet skall hänföras
till riskgrad 2 innebär en sänkning av kapitalkravet från f. n. drygt 9 %
till 1 %, under det att Hanströms förslag kräver 8 % kapitaltäckning. Hanström
anför som motiv för sitt förslag att industrifastigheter i stor utsträck 4B

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 143

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

ning byggs för en viss verksamhet och att deras värde i hög grad beror på
den rörelse som där bedrivs. Denna lönsamhet har i sin tur samband med
en rad faktorer, konjunkturutvecklingen inom en viss bransch, ledningens
duglighet m. m. Hanström anser det uppenbart att industrifastigheter som
belåningsobjekt inte kan jämställas med affärs- och bostadsfastigheter.

Den andra skiljaktigheten angår eget kapital som förts över till annat helt
eller delvis ägt bank- eller kreditinstitut för att där utgöra i lag eller reglemente
föreskrivet riskkapital. Hanström pekar på att f. n. vid beräkning av
banks inlåningsrätt avräknas bokförda värdet på sådana placeringar, dit
även förlagsbevis och garantifondbevis hänförts. Det har ansetts självklart,
framhåller Hanström, att det kapital, som lagstiftaren föreskrivit som stkydd
för bankens insätt are inte samtidigt kan utgöra riskkapital även i annat
kreditinstitut. Eftersom det till annat institut överförda kapitalet i första
hand utgör skydd för detta företags fordringsägare, drabbar uttunningen
enbart bankens egna borgenärer, heter det i Hanströms framställning. Hanström
föreslår därför 100 % kapitaltäckning för dessa placeringar i stället
för utredningsmajoritetens förslag om 8 % kapitaltäckning. Emellertid kan
det enligt Hanströms uppfattning övervägas, om inte undantag härvid bör
göras i fråga om sparbanker och centralkassor. För dessa institut finns f. n.
ett begränsat utrymme för sådana investeringar, nämligen högst 10 % av
sparbanks fonder resp. centralkassas och anslutna kassors eget kapital.
Enligt utredningens förslag skall denna bestämmelse stå kvar. Vid tillämpningen
av inlåningsrättsreglerna har investeringar i sidobolag — i allt väsentligt
Sparbankernas bank resp. Jordbrukets bank — inte dragits från
det egna kapitalet. Såsom skäl för att detta även i fortsättningen bör gälla
kan bl. a. anföras, framhåller Hanström, att de gemensamma kapitaltäckniingsreglerna
i realiteten under en lång följd av år kommer att ha väsentligt
strängare effekt på sparbanker och centralkassor än på affärsbanker.

Torén instämmer i Hanströms förslag att från affärsbanks eget kapital
skall avräknas bokförda värdet av vad banken som aktiekapital eller i annan
form tillskjutet aktiebolag, kreditaktiebolag eller annat in- eller utländskt
bankföretag i den mån det tillskjutna kapitalet kan i företaget grunda ineller
upplåningsrätt. Torén anser emellertid att detta avräkningsförfarande
bör gälla även för övriga bankinstitut.

Callans reserverar sig mot utredningsmajoritetens förslag att kapitaltäckning
skall krävas för tillgångar inom riskgrad 1. Reservationen avser särskilt
verkningarna på placeringar i obligationer. Callans anser att den nuvarande
prioriteringen av sådana placeringar har varit ägnad att stödja
strävandena att vidga obligationsmarknaden. Denna effekt skulle med majoritetens
förslag gå förlorad, framhåller reservanten. I anledning av majoritetens
motivering för att även tillgångarna inom riskgrad 1 skall vara föremål
för kapitaltäckning erinrar reservanten om att obligationer och andra
tillgångar, som är underkastade kursvariationer, i varje läge förutsätts vara

115

Iliingl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

nedskrivna till marknadsvärdet. Reservanten framhåller att om detta krav
skall kunna uppfyllas även vid oförutsedda kurs variationer förutsätter redan
detta en viss överavskrivning, varav följer att kravet inte snävt täcker
bara kursriskerna. Vidare kan man enligt Gallans mening räkna med att instituten
regelmässigt även i framtiden kommer att redovisa tillgångar, som
faller under övriga riskgrader, varför det alltid kommer att finnas ett eget
kapital utan att något särskilt krav riktas mot riskgrad 1. Callans anser att
majoritetens förslag på ifrågavarande punkt i väsentlig mån betingats av
önskemålet att motivera en kapitalökning hos postbanken och finna en
grund för det förslag som majoriteten i annat sammanhang för fram om
ombildning av postbanken till aktiebolag. Vinningen från konkurrensutjämningssynpunkt
är emellertid enligt reservantens uppfattning så begränsad
att den inte synes få motivera att krav på kapitaltäckning skall riktas även
mot bankinstitutens innehav av obligationer.

Remissyttrandena
Allmänna synpunkter

Utredningens uppfattning om behovet av kapitaltäckningsregler har vid
remissbehandlingen lämnats utan erinran.

Utredningens förslag till konstruktion av kapitaltäckningsregler har av
remissinstanserna genomgående mottagits med gillande eller lämnats utan
erinran. Metoden att hänföra kapitaltäclmingskravet till placeringarna och
därvid anpassa kravet efter den risk som kan anses förbunden med de olika
placeringarna sägs vara mera logisk än det nuvarande systemet med anknytning
till inlåningen. Det framhålls också som en förtjänst att de föreslagna
reglerna är enklare och mera lättöverskådliga än de nu gällande. De
remissinstanser som uttryckligen ansluter sig till den föreslagna principen
för konstruktion av kapitaltäckningsregler är bankinspektionen, poststyrelsen,
kommerskollegium, bostadsstyrelsen, riksbanksfullmäktige, riksgäldsfullmäktige,
bankföreningen, hypoteksbanken, sparbanksföreningen,
med instämmande av Sparbankernas bank, jordbrukskasseförbundet med
instämmande av Jordbrukets bank, Svenska försäkringsbolags riksförbund,
Folksam, KF, Sveriges Lantbruksförbund, RLF och handelskammaren i
Göteborg.

Bankinspektionen finner den angivna metoden lättillämplig och praktisk,
så länge uppdelningen i olika riskklasser snävt begränsas, och har därför
inte något att erinra mot att den kommer till användning.

Riksgäldsfullmäktige betonar att genom att ställa upp större eller mindre
krav på kapitaltäckning alltefter de risker, som olika placeringar kan medföra
för bankinstitutens solvens, får man ett på visst sätt självregler ande insättarskydd.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 ''i3 år 1968

KF anser att förslaget innebär en väsentlig förenkling i jämförelse med
nuvarande bestämmelser men betonar samtidigt att en schablonisering av
kapitaltäckningsreglerna kan medföra risk för att låsa fast räntestrukturen
för utlåningen. En direkt klassificering av placeringsobjekten kan nämligen
försvåra en fri prissättning på krediter framhålls det.

Hypoteksbanken framhåller att genom det föreslagna systemet kan jämförelser
mellan bankinstituten och övriga kreditinstitut lättare göras i fråga
om de krav på kapitaltäckning som rimligen bör ställas och nu ställs på de
sistnämnda instituten.

Frågan om enhetlig reglering berörs särskilt av några remissinstanser.
Sparbanksföreningen anser att en enhetlig reglering är en självklar följd av
utredningens principiella ställningstagande för en samordnad banklagstiftning.
Jordbrukskasseförbundet vill se lagförslaget som en helhet och är därför
berett att godta de starkt ökade krav som förslaget innebär för rörelsens
del. Förbundet förutsätter därvid att kasserörelsens i andra frågor framställda
krav på likställighet tillgodoses.

Bankinspektionen framför viss kritik mot förslaget att kapitaltäckningskravet
fullt ut skall vara lika för samtliga bankinstitut och finner det motiverat
att kapitalkravet för sparbanker och kreditkassor sätts något lägre än
för affärsbanker. Som skäl härför anförs att sparbankernas och kreditkassornas
låneportföljer under överskådlig tid kommer att ha en annan och
mindre riskbetonad sammansättning än affärsbankernas. Att även här tilllämpa
principen om likriktning är enligt inspektionens uppfattning att se
bort från realiteter. Inspektionen föreslår därför att täckningskvoten i högsta
riskgraden skall vara 8 % för sparbanker och kreditkassor samt 9 % för
affärsbanker.

Av de remissinstanser som uttalat sig om kapitalkravet i stort är bankinspektionen
samt stadshypotekskassan och bostadskreditkassan kritiska
mot den sänkning av kapitalkravet som förslaget innebär för vissa bankinstitut.
I yttranden av poststyrelsen, riksgäldsfullmåktige, bankföreningen,
jordbrukskasscförbundet, Folksam och handelskammaren i Norrköping bedöms
däremot förslaget ge tillräckligt skydd för insättarna. RBF anser att
det för en del bankinstitut minskade kravet på eget kapital inte kommer att
medföra alltför stor solvensrisk. LO anser att det mot bakgrund av de små
förluster som under efterkrigstiden drabbat bankinstituten är försvarbart,
att kapi tal täckningskraven sänks för affärsbanker och flertalet sparbanker.
LO anmärker dock på att utredningen inte kunnat göra en uttömmande analys
av kapitaltäckningsbehoven och menar att en sådan borde företas innan
beslut fattas i fråga om kapitaltäckningskraven.

Bankinspektionen anlägger vissa allmänna synpunkter på kapitaltäckningsfrågan.
Inspektionen anmärker först på den osäkerhet som enligt in -

117

Iiungl. Maj. ts proposition nr l t3 år 1968

spektionens mening gäller för utredningens beräkningar av bankinstitutens
kapitalbehov enligt de föreslagna reglerna. Inspektionen pekar särskilt på
två felkällor. Den ena ligger i att utredningen inte kunnat la hänsyn till alt
förslaget utgår från en fastighets uppskattade värde och inte som nu taxeringsvärdet.
För att belysa vad detta kan betyda hänvisar inspektionen till
en officiell undersökning av fastighetspriserna för år 1965, enligt vilken
överpriset, dvs. skillnaden mellan köpeskilling och taxeringsvärde, i medeltal
utgjorde för jordbruksfastigheter 50,4 %, för en- och tvåfamilj sfastighet
er i tätorter 49 % och för flerfamiljs- och affärsfastigheter i tätorter
32,2 %. Den andra felkällan består i att — enligt vad inspektionen uppger
sig ha erfarit — samtliga krediter mot säkerhet av inteckningar i industrifastigheter
vid utredningens beräkningar hänförts till riskgrupp 4 med 8 %
kapitaltäckning, under det att den del av dessa krediter som ligger inom 50 %
av uppskattade värdet enligt förslaget skall föras till riskgrad 2 med 1 %
kapitaltäckning. Dessa anmärkningar innebär, framhåller inspektionen, att
de kapitalbelopp som av utredningen anges som behövliga enligt de föreslagna
reglerna är för höga, vilket omvänt innebär att utredningen föreslår
en större reduktion av kapitalkraven än vad sammanställningarna visar. Enligt
inspektionens beräkningar medför i verkligheten förslaget en minskning
av kapitalbehovet för flertalet affärsbanker med 40—50 % i stället för av
utredningen angivna 25—40 %. Detta innebär att landets största affärsbank
— under förutsättning av oförändrad sammansättning av tillgångarna —
skulle kunna öka sill omslutning från 14 000 till 28 000 milj. kr. utan att
behöva något nytt riskbärande kapital.

Inspektionen berör därefter den betydelse för behovet av riskbärande kapital
som bankinstitutens dolda reserver, främst i form av värderegleringskonton
för utlåning, kan ha. Värdet av dolda reserver betonas men samtidigt
understryks att kapitaltäckningsreglerna skall tillämpas inte bara under
goda konjunkturer utan även under dåliga. Erfarenheterna visar också att
reserverna snabbt kan försvinna inte bara på grund av inträffade förluster
utan också till följd av en ändrad inställning i fråga om behovet av säkerhetsmarginaler.
Som ett belysande exempel på hur till följd av en ändrad
politik från ledningens sida dolda reserver lätt kan försvinna nämner inspektionen
förändringarna i bankernas obligationsportföljer. Inspektionen
erinrar om att i samband med tillkomsten av banklagen anfördes från bankhåll
som skäl för att något större eget kapital inte skulle behövas för täckning
av riskerna i obligationsinnehaven, att dessa var nedskrivna till betryggande
belopp. Utvecklingen därefter har lett till att reserverna kraftigt reducerats.
Under senare år har inte sällan hänt att dessa tillgångar i månadsrapporterna
till inspektionen t. o. in. tagits upp till värden, som överstiger
marknadsvärdet. Utvecklingen kan enligt bankinspektionens mening vid en
allvarlig konjunkturnedgång komma att bli likartad i fråga om institutens
värderegleringskonton för utlåning. Även om reserverna på dessa konton

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^3 år 1968

skulle tas i anspråk för nedskrivning av förlustengagemang, kan emellertid
rörelsen bedrivas — och måste den sannolikt bedrivas — i hela den omfattning
som kapitaltäckningsreglerna medger. Det kapitalskydd, som erbjuds
insättarna, kan således under avsevärd tid vara begränsat till det i lag föreskrivna
minimikapitalet, heter det i framställningen.

Inspektionen understryker vidare att kraven på riskkapital måste avvägas
så, att bankinstituten med bevarat förtroende från allmänhetens sida skall
kunna fungera även under perioder med sämre konjunkturer. Det riskkapital,
som enligt lag skall finnas i ett bankinstitut måste i princip vara så
stort att det i och för sig är tillräckligt som skydd för insättarna. Vidare betonas
att det krav på riskkapital som i lag generellt ställs upp på bankinstitut
är minimikrav. I anledning därav påpekar inspektionen, att om en
bank i sin rörelse är beredd att ta större risker än normalt, måste banken
hålla ett motsvarande högre kapital än det som föreskrivs i lag.

När det gäller att ta ställning till frågan om storleken av det kapital som
de olika bankinstituten skall ha krävs enligt inspektionen i första hand, att
arten av deras rörelse och de därmed förknippade riskerna klarläggs. Vad
angår erfarenheterna från de gångna åren pekar inspektionen på att de små
förlusterna under efterkrigstiden hänger samman med de gynnsamma villkoren
för näringslivet. Även den successiva penningvärdeförsämringen
anges ha varit av betydelse i sammanhanget. Genom denna har även från
början illa planerade investeringar efter hand blivit lönsamma eller i varje
fall skapat så stora realvärden att eu realisation möjliggjort återbetalning av
upplånat kapital. Inspektionen erinrar emellertid om att några av våra affärsbanker
under de senaste åren fått erfara, att även under goda tider kan
bankinstituten drabbas av förluster.

Kraven på riskkapital måste också anpassas till vad man tror om utvecklingen
i framtiden. Därvid måste enligt inspektionen beaktas, att reglerna
är avsedda att gälla under en avsevärd tidsperiod och att kraven också av
denna anledning måste ställas så höga, att marginaler finns för de påfrestningar,
som kan följa av även starka växlingar i konjunkturerna. I fråga om
den framtida utvecklingen pekar bankinspektionen på vissa omständigheter
som anges mana till försiktighet vid bedömningen av kapitalkravet.

De numera försämrade självfinansieringsmöjligheterna för företagen medför
att företagen i ökad utsträckning måste anlita krediter för finansiering
av sina projekt. Kreditgivarna kommer därmed närmare företagarrisken.
Enligt inspektionens uppfattning måste också beaktas, att företagens investeringar
i utvecklingsarbeten och marknadsföring förmodligen kommer
att öka i framtiden, vilket kan medföra, att bankernas kreditgivning får en
annan och mera riskbetonad karaktär än f. n.

Vissa förskjutningar har under senare år ägt rum i låneportföljernas
sammansättning. I affärsbankerna svarar numera de stora engagemangen
för ett växande antal av utlåningen, vilket, framhåller inspektionen, medför
en försämrad riskfördelning. Denna utveckling hänger samman med kon -

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

119

centrationen av företagsamheten till större enheter och kan därför väntas
fortsätta i framtiden. Inspektionen erinrar också om att affärsbankerna i
ökad utsträckning medverkat till att avlyfta bottenkrediter i industriella
och kommersiella anläggningar genom omläggning till obligations- och förlagslån
eller genom att föra över lånen till försäkringsbolag eller specialinstitut
som t. ex. AB Industrikredit. En sådan överflyttning av krediter mot
bästa säkerhet medför att genomsnittsrisken i kvarliggande krediter ökas.

Inspektionen erinrar också om de möjligheter till ökat risktagande som
ligger i de 1965 genomförda ändringarna om krediters löptid och i genomförda
och nu föreslagna ändringar angående blancokrediter.

Inspektionen anser att det givetvis är angeläget att kostnaderna för bankinstitutens
egna kapital hålls inom isnäva gränser och inte ökar på grund av
omotiverat stränga kapitalkrav. Men det är också angeläget, påpekas det, att
bankerna har en så stark kapitalställning, att de verkligen har möjlighet att
lämna riskbetonade krediter och kan ta de förluster, som följer därav. Vid
avvägningen av dessa mot varandra stridande intressen bör enligt inspektionens
mening beaktas, att lagändringar under senare år gjort det möjligt
att reducera kostnaderna för det riskbärande kapitalet. Inspektionen syftar
därvid på att bankinstituten 1965 fick vidgad rätt att vid beräkning av sin
inlåning jämställa förlagslån med eget kaptial och att affärsbankerna i beskattningshänseende
i viss utsträckning får göra avdrag för utdelning på
nyemitterade aktier. Det är i detta sammanhang inte utan betydelse att lönsamheten
i bankväsendet under hela efterkrigstiden har varit god, framhåller
inspektionen. Kostnaderna för att anskaffa riskbärande kapital kan därför
inte med fog åberopas som skäl för en långt gående reducering av kapitalkravet.

Inspektionen anför sammanfattningsvis följande.

En rad i det föregående berörda omständigheter tyder på att vi är på väg
in i en period, då bankernas verksamhet blir mera riskbetonad än under den
för näringslivet så gynnsamma efterkrigsperioden. Det kan under sådana
förhållanden enligt inspektionens uppfattning inte vara förenligt med klok
och försiktig politik att nu på sätt utredningen föreslagit införa regler, som
för affärsbankernas del skulle innebära en halvering eller en kanske ännu
längre gående reduktion av de minimikapital, som obligatoriskt måste finnas
till insättarnas skydd. En så extrem åtgärd skulle illa rimma med de
envist återkommande kraven från näringslivets sida på ett ökat risktagande
i bankerna. Som tidigare berörts, skulle en sådan »nedrustning» inte heller
kunna motiveras från kostnadssynpunkt. Vad inspektionen i förevarande
läge skulle finna rimligt och acceptabelt för affärsbankernas del är en minskning
av det föreskrivna minimikapitalet med 20—25 %. Om utvecklingen
skulle göra detta motiverat, kan ju kapitaltäckningsreglerna efter ett antal
år liberaliseras ytterligare. Förslaget är så utformat, att täckningskraven lätt
kan ändras utan komplicerade lagstiftningsåtgärder.

Med utgångspunkt i att kapitalkravet för affärsbankerna bör reduceras
med högst 20—25 % föreslår inspektionen vissa ändringar i detaljutformningen
av utredningens förslag.

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Stadshypotekskassan och bostadskreditkassan anser att de av herr Hanström
reservationsvis framförda synpunkterna måste tillmätas avseende.
Särskilt mot bakgrund av det ökade risktagande som kan bli följden av de
föreslagna friare utlåningsbestämmelserna sägs förslaget innebära en väl
långtgående liberalisering av kraven på riskbärande kapital. Kassorna föreslår
därför att förslaget omarbetas för att åstadkomma en i förhållande
till nuvarande regler mera modifierad minskning av insättares och andra
fordringsägares kapitalskydd.

Eget kapital

Mot utredningens förslag om vad som skall avses med eget kapital resp.
egna fonder har inte riktats någon anmärkning.

Utredningens förslag om att värdercgleringsreserver på visst sätt skall räknas
som kapitaltäckning behandlas emellertid i några remissyttranden.

Sparbanksföreningen anser att utredningen inte har lagt fram några skäl,
som talar mot att värderegleringsreserverna i sin helhet skall få räknas in
i den legala kapitaltäckningen. Föreningen finner emellertid att för utredningens
ståndpunkt i denna fråga talar att institutens täckningsgrundande
kapital endast i extrema situationer behöver tas i anspråk för att täcka
förluster. Detta kan, framhåller föreningen, möjligen tjäna det syftet att
basen för en banks möjlighet att utveckla rörelsen — det täckningsgrundande
kapitalet — inte påverkas av en enstaka tillfällig förlust på ett engagemang
så länge förlusten inte belastar detta kapital. Föreningen vill därför
inte göra någon erinran mot vad utredningen föreslagit på denna punkt.

Jordbrukskasseförbundet anmärker — utan att yrka på ändring av förslaget
— att dolda reserver i form av värderegleringskonton från solvenssynpunkt
har i stort sett samma värde som reservfonder och att det därför
kunde vara motiverat att i kapitaltäckningshänseende likställa dessa reserver
med eget kapital i högre grad än vad utredningen föreslagit.

Bankinspektionen finner den föreslagna regeln om rätt att göra avdrag
för eventuell differens mellan obligationers marknadsvärde och bokförda
värde alltför liberal och dessutom opraktisk i tillämpningen. Enligt inspektionens
mening är obligationernas marknadsvärden, beräknade efter noteringarna
på Stockholms fondbörs, inte representativa för större obligationsaffärer.
Inspektionen framhåller att en utförsäljning av en även ganska
ringa del av en banks obligationsinnehav på allmänna marknaden i de flesta
lägen under senare år ofelbart skulle lett till att kurserna pressats. Vidare
framhålls att ränteglidningar under åren även utan samband med ändringar
av diskontot också kan inverka på kurssättningen och därmed på portföljernas
beräknade marknadsvärde. Det förefaller därför inspektionen rimligt
att värdet på bankernas obligationsinnehav sätts efter så försiktiga grunder
att det inrymmer marginaler för att möta smärre förskjutningar i ränteni -

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

121

vån utan att ett överskott, om än aldrig så litet och kortvarigt, i det på otillförlitliga
grunder vilande »marknadsvärdet» skall få räknas från värdet på
andra, mera kapitalkrävande tillgångar. Till undvikande av en sådan bottenskrapning
av bankernas resurser bör den ändringen göras i kapitaltäckningsreglerna
att kapitalkravet även i fråga om obligationer alltid skall beräknas
efter deras bokvärde. Efter en sådan ändring finns enligt inspektionens
uppfattning knappast behov av en särskild avdragsregel. Vad obligationer
beträffar redovisas de nämligen i praktiken alltid netto, dvs. efter
avdrag av reserveringar, påpekar inspektionen. Om för andra tillgångar,
som redovisas brutto, finns medel avsatta till mötande av förluster, får
självfallet bokvärdet minskas med det belopp som avsatts för tillgången i
fråga.

Bankföreningen anser att det i 50 § banklagen stadgade kravet på avsättningar
till reservfond tills denna svarar mot minst 50 % av aktiekapitalet
är alltför strängt. Eftersom insättarna genom kapitaltäckningsreglerna tillförsäkras
skydd mot urholkning av bankbolags solvens borde enligt föreningens
mening behovet av reservfond vara mindre för bankbolag än för
andra aktiebolag. Med hänsyn härtill och till att reservfondskravet utgör en
kännbar belastning i samband med nyemissioner föreslår föreningen att kravet
sätts ned till åtminstone vad som gäller för aktiebolag i allmänhet, dvs.
20 % av aktiekapitalet. Även handelskammaren i Göteborg anser att minimigränsen
för reservfonds storlek bör sänkas.

I fråga om möjligheten att jämställa förlagsupplåning med eget kapital
och egna fonder anser handelskammaren i Göteborg att begränsningen till
visst belopp är onödig, eftersom insättarna har skydd för sina medel framför
förlagsborgenärerna.

Kiskindelning av placeringarna och kapitaltäckningskravens detal jutformning Riskgrad

Olika uppfattningar råder bland remissinstanserna om vilka tillgångar
som skall ingå i riskgrad 1. Främst har diskussionen rört sig om vilka obligationer
som skall hänföras till denna riskgrad. I fråga om den föreslagna
täckningskvoten är meningarna också delade. Några remissinstanser, bankinspektionen,
riksbanksfullmäktige och handelskammaren i Luleå, menar
att täckningskvoten för de flesta placeringarna i riskgrad 1 bör vara noll.
I fråga om obligationerna har följande uppfattningar redovisats.

Bankinspektionen erinrar i sitt yttrande bl. a. om att för affärsbankerna
gäller ca 2,25 % kapitaltäckning i fråga om andra obligationer än guldkantade
med kortare återstående löptid än fem år samt att för sparbankerna och
centralkassorna enligt 50-gångerregeln krävs knappt 2 % kapitaltäckning

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^3 år 1968

beträffande andra obligationer än guldkantade med kortare återstående löptid
än ett år. Vidare uppges att den 31 december 1967 krävdes i genomsnitt
1,3 % eget kapital för affärsbankernas totala innehav av inhemska obligationer.
Inspektionen finner att utredningens förslag att i stort sett samtliga
inhemska obligationer oavsett återstående löptid skall föras till riskgrad 1
med ett krav på 0,5 % kapitaltäckning innebär en reducering av kapitaltäckningskravet
som från risksynpunkt inte är försvarlig. Inspektionen pekar
på att kursutvecklingen under efterkrigstiden på obligationsmarknaden
har visat att innehav av obligationer, särskilt långa obligationer, är förenad
med betydande risker och att bankinstituten kan tvingas till stora nedskrivningar
av värdet. Inspektionen anför härom.

De vinstmedel som åtgått härför har bara under den senaste femårsperioden
för affärsbankernas del uppgått till inemot 250 milj. kr., ett belopp
som vida överstiger kreditförlusterna under samma period. Väl brukar i diskussionerna
om behovet av riskkapital för obligationsinnehav från bankhåll
anmärkas, att bankerna efter en räntehöjning och ett därav föranlett kursfall
icke behöver realisera sina obligationsinnehav eller i vart fall behöver
sälja endast en mindre del därav och att de genom att avvakta förfallotiden
kan få obligationerna inlösta till pari. Man förbiser emellertid därvid gärna
den belastning på lönsamheten, som består däri att räntan på den mot
obligationsinnehavet svarande inlåningen under längre eller kortare perioder
legat över den, som gällde vid tiden för förvärvet av obligationerna, och kanske
t. o. in. över obligationsräntan. Denna belastning -— för vilken kursnedgången
för obligationerna utgjort ett uttryck — har inte varit mindre reell,
därför att förlusten kommit successivt. Särskilt i ett skede då en lågränteperiod
följs av en längre period med stigande ränta kan ett stort innehav
av lågförräntande obligationer bli en allvarlig belastning för det enskilda
bankinstitutet. Detta kan då år efter år tvingas avsätta medel för att bringa
bokvärdet på obligationerna ii överensstämmelse med marknadsvärdet och
kan inte avvisa krav härpå bara genom en hänvisning till att räntenivån
efter ett eller annat årtionde måhända sjunker med påföljd att obligationsinnehavet
då kommer att ge kompensation för tidigare förluster.

Med hänsyn till att det förda resonemanget främst är tillämpligt vid innehav
av långa obligationer skulle en differentiering av kravet på kapitaltäckning
efter obligationernas löptid vara naturlig heter det därefter i framställningen.
De gränsproblem som uppstår vid varje differentiering och även
vissa andra omständigheter anges emellertid tala för en enhetlig behandlingav
obligationerna. Inspektionen tillstyrker därför att samma kapitalkrav
skall gälla för samtliga ifrågavarande obligationer oavsett löptid och att
täckningstalet avvägs efter ett genomsnitt. Inspektionen föreslår att obligationerna
förs över till riskgrad 2 med ett täckningskrav på 1 %.

Stadshypotekskassan och bostadskreditkassan förordar en viss differentiering
av de olika obligationstyperna med hänsyn till deras varierande säkerhetsgrad.
I vart fall, framhålls det i yttrandet, bör de s. k. guldkantade
obligationerna — till vilken grupp bör föras inte bara statens, hypoteksbankens
och stadshypotekskassans obligationer utan även obligationer utfär -

123

Kangl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

dade av bostadskreditkassan och av svensk kommun eller därmed jämförlig
samfällighet — med hänsyn till den i särklass starka säkerhet, som dessa
obligationer erbjuder, föras till en lägre riskgrad än övriga obligationer.

Även hypoteksbanken, poststyrelsen och riksbanksfullmäktige förordar
en differentiering av obligationerna med hänsyn till den säkerhet som finns
för obligationslånet.

Poststyrelsen anser att de obligationer som utredningen tagit upp i riskgrad
1 med undantag av sådana som avses med termen »obligationer som
utbjudits av svenskt bankinstitut» bör vara fria från krav på kapitaltäckning.
Som skäl härför anförs obligationsutgivarens institutionella ställning
och det förhållandet att nedskrivning enligt förslaget skall ske till marknadsvärdet.
Även riksbanksfullmäktige föreslår att dessa obligationer bör
vara täckningsfria. Såväl poststyrelsen som riksbanksfullmäktige förordar
vidare att övriga obligationer i riskgrad 1, huvudsakligen industriobligationer
och utländska låntagares obligationer, förs över till riskgrad 2. Fullmäktige
finner det uppenbart att dessa obligationer inte kan likställas med
t. ex. stats- och hypoteksobligationer, något som räntebildningen på obligationsmarknaden
ger klart uttryck för.

LO ansluter sig till herr Callans’ uppfattning att obligationer bör vara
täckningsfria, eftersom den föreslagna ändringen kan komma att minska
bankinstitutens intresse för obligationsplaceringar eller i vart fall motverka
försöken att vidga obligationsmarknaden.

Riks gälds f ullmäktige godtar att kapitaltäckning i fortsättningen skall
krävas för samtliga ifrågavarande obligationstyper. Det väsentligaste skälet
för denna inställning anges vara att kapitaltäckningsreglerna, som i första
hand är tänkta som en garanti för insättarnas säkerhet vid behov får förutsättas
kompletterade med regler som främst tar sikte på och ger förutsättningar
för en effektiv penningpolitik.

Jordbrukskasseförbundet ifrågasätter om kapitaltäckning skall behövas
för så säkra placeringar som statsobligationer och skattkammarväxlar, när
det ställs krav på att de skall vara nedskrivna till det aktuella marknadsvärdet,
men godtar likväl utredningsförslaget.

Viss kritik har förts fram även i fråga om övriga enligt förslaget i riskgrad
1 upptagna tillgångar.

Poststyrelsen föreslår sålunda att — förutom guldkantade och därmed
jämställda obligationer — även svenska skattkammarväxlar och övriga fordringar
i riskgrad 1 som i säkerhetshänseende är likställda med nämnda värdehandlingstyper
skall vara fria från täckningskrav. Vidare bör enligt poststyrelsens
mening avistalån till bankinstitut — i likhet med vad utredningen
föreslagit beträffande fordringar hos riksbanken och riksgäldskontoret —
vara fria från sådant krav. Som skäl härför anförs att riksgäldskontoret i
sin verksamhet på dagslånemarknaden inte bör favoriseras utan bör uppträda
som en med andra institut likställd part.

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Riksbanksfullmäktige anser att fordringar hos utländskt bankföretag bör
iöras till riskgrad 2. Det är enligt fullmäktiges mening motiverat att markera
den skillnad mellan dessa bankinstitut och svenska bankföretag som ligger
i att de sistnämnda utgör en klart avgränsad grupp, som arbetar under
svenska lagregler och offentlig tillsyn. Vidare måste enligt riksbanksfullmäktiges
mening beaktas att huvuddelen av fordringarna hos utländska
bankföretag är bestämd i utländsk valuta, vilket medför vissa kursrisker
som också inverkar på kapitaltäckningskraven. Som redan antytts föreslår
fullmäktige att återstående tillgångar i riskgrad 1 skall vara helt fria från
kapitaltäckningskrav.

Bankinspektionen föreslår att vissa tillgångar, fordringar för vilka kommun,
svenskt försäkringsbolag eller utländskt bankföretag svarar, i likhet
med obligationerna bör föras över till riskgrad 2 och att återstående placeringar
görs fria från kapitalkrav.

Riskgrad 2

Förslaget att lån mot säkerhet au inteckning i annan fastighet än jordbruks-,
affärs- eller bostadsfastighet — dvs. huvudsakligen i industrifastigheter
— till viss del (inom 50 % av det uppskattade värdet) skall föras till
riskgrad 2 med en kapitaltäckning på 1 % har i flera yttranden bedömts som
alltför liberalt. Remissinstanser med denna inställning är bankinspektionen,
kommerskollegium, bostadsstgrelsen, riksbanksfullmäktige, stadshypotekskassan
och bostadskreditkassan, bankföreningen och handelskammaren i
Göteborg. De skäl som anförs för att dessa tillgångar bör föras till en högre
riskgrad stämmer i allt väsentligt överens med vad herr Hanström åberopar
i sin reservation. Några remissinstanser anger till vilken riskgrad tillgångarna
i fråga bör flyttas. Sålunda föreslår bankinspektionen och kommerskollegium
att de bör placeras i riskgrad 4 under det att bankföreningen förordar
riskgrad 3.

KF ifrågasätter om inte eu mellanform av lån mot inteckningar i industrifastigheter
bör skapas. Det anges därvid som rimligt att sådana inteckningslån
inom 75 % av uppskattningsvärdet hänförs till riskgrad 3-

Bankinspektionen gör erinran mot förslaget att till riskgrad 2 hänföra
fordringar för vilka gäller kreditförsäkring som meddelats av svenskt försäkringsbolag.
Inspektionen påpekar att det inte är ovanligt att kreditförsäkringar
är försedda med självriskklausuler. Som exempel nämns att en
bank, som försäkrat samtliga blancokrediter till privatpersoner, har en självrisk
på 2,5 % per år beräknat på det totala försäkringsbeloppet. Med hänsyn
till sådana självriskklausuler föreslår inspektionen att dessa fordringar förs
till riskgrad 3.

Sparbanksföreningen ifrågasätter — särskilt med hänsyn till strävandena
mot vidgat internationellt samarbete — om bärande skäl finns för den diskriminering
av utländska försäkringsföretag som ligger i alt i de fall där för -

125

Kungl. Maj:ts proposition nr U/3 år 1968

säkringen meddelats av utländskt försäkringsbolag fordringen förs till riskgrad
4. Om kreditförsäkring tecknats i stället för borgen som förstärkning
av inteckningssäkerhet inom »uppskattade värdet» — något som anges
ske i stor utsträckning — bör fordringen enligt föreningens mening i vart
fall få föras till riskgrad 3.

Utredningsförslaget att i fråga om fordringar mot inteckningssäkerhet
inte taxeringsvärdet utan fastighets eller byggnads uppskattningsvärde skall
vara avgörande har föranlett kommentarer av två remissinstanser.

Bostadsstyrelsen erinrar inledningsvis i korthet om de bestämmelser som
.gäller för statligt bostadslån.

Enligt bostadslånekungörelsen den 1 september 1967 (nr 552) skall i varje
låneärende fastställas dels ett låneunderlag och dels ett pantvärde. Beräkningen
av låneunderlag och pantvärde sker så gott som helt efter schabloner.
I låneunderlaget ingår värdet av bostäder och sådana lokaler, som är avsedda
att tillhandahålla dem som bor i ett bostadsområde varor och tjänster
av sådan art, att behovet därav bör tillgodoses inom området. En allmän
förutsättning för att bostadslån skall beviljas är att det bedömes föreligga
ett varaktigt behov av bostäderna och lokalerna. Pantvärdet får överstiga
låneunderlaget med värdet av mark, byggnad eller annat som inte beaktas
vid beräkning av låneunderlaget. Bostadslånets storlek bestämmes av låneunderlaget
och lånet utgår med en viss andel därav, som beroende på om
låntagaren är enskild företagare, kooperativt eller allmännyttigt företag utgör
15, (20) 25 eller 30 %. Lånet skall regelmässigt säkerställas av inteckning
i den belånade fastigheten, som för de olika låntagarkategorierna skall
ligga inom 85, (90) 95 eller 100 % av pantvärdet.

Styrelsen uppger att en normal finansiering förutsätter medverkan från
bankinstitut intill den nedre gränsen för bostadslånet, dvs. intill lägst 70 (7
av pantvärdet, och understryker att det är av vikt för den statliga långivningen,
att det inte uppstår något »glapprum» mellan bostadslånet och underliggande
lån. Sistnämnda spörsmål behandlades i prop. 1963: 163 (s. 56
f. J, som grundades på bostadslåneutredningens betänkande angående stadshypoteks-
och bostadskreditinstitutionerna (SOU 1962: 31), och innehöll förslag
om effektivisering av dessa institutioners organisation och verksamhet.
Styrelsen refererar följande departementschefsuttalanden i fråga om de belåningsgränser
och värderingsprinciper, som borde gälla för institutionernas
lånerörelse.

Enligt min mening gör sig sålunda säkerhetssynpunkter inte med någon
särskild tyngd gällande till förmån för den nuvarande ordningen. Vid övervägande
av den mest rationella metoden att nå en allmän anslutning av föreningarnas
lån till de statliga bostadslånen kommer emellertid frågan om
tillämpning av de statliga belåningsvärdena in i bilden. Såsom vissa remissinstanser
framhållit, synes i förekommande fall en tillämpning av dessa
värden även för föreningarnas utlåning komma att i än högre grad än ett
anlitande av de egna uppskattningsvärdena leda till ett eliminerande av de
nu föreliggande anslutningssvårigheterna. Sålunda torde vid en tillämpning
av de statliga låneorganens värden något »glapprum» av förevarande slag

126

Kungl. Majrts proposition nr 143 dr 1968

inte kunna uppstå. Dessutom synes en viss bindning vid dessa på återhållsamma
beräkningar grundade värden otvivelaktigt innebära en garanti mot
att låntagarintressen i något fall skulle påverka en förenings långivning i en
från säkerhetssynpunkt ogynnsam riktning.

Praktiska skäl kan, som framgår av det anförda, synas tala till förmån
för att institutionerna vid långivning till statligt belånade flerfamiljshus tilllämpar
samma värden som de statliga låneorganen. Av principiella skäl bör
dock dessa värden inte vara automatiskt tillämpliga för föreningarnas utlåning.
Jag delar nämligen utredningens och åtskilliga remissorgans uppfattning,
att föreningarna i princip bör ha både rätt och skyldighet att pröva
erbjudna säkerheter. En lämplig avvägning av de ståndpunkter, som intagits
i denna fråga, synes enligt min mening vara att det för statligt bostadslån
fastställda pantvärdet av en fastighet i regel godtas som belåningsvärde vid
bedömning av inteckningssäkerheten även för utlåning från förening men
att, där omständigheterna föranleder en annan värdering i det senare hänseendet,
ett särskilt uppskattningsvärde tillämpas av föreningen. Föreningarna
får alltså inte utan egen prövning tillämpa de värden, som fastställts
för den statliga långivningen, och blir inte heller utan vidare bundna av de
därvid fastställda värdena. En presumtion skapas emellertid för ett godtagande
av dessa värden. För avvikelse från ett för statligt bostadslån fastställt
pantvärde förutsättes sålunda speciella omständigheter, som motiverar
att detta värde inte godtas såsom föreningens belåningsvärde.

Styrelsen erinrar om att dessa uttalanden godtogs av riksdagen och att i
de förordningar, som reglerar ifrågavarande institutioners lånerörelse, föreskrivs
att när enligt gällande bestämmelser om lån av statsmedel till främjande
av bostadsbyggandet sådant lån beviljats till uppförande av viss byggnad
bör, om inte särskilda skäl föranleder annat, till grund för bedömandet
av inteckningssäkerheten i stället för uppskattningsvärdet läggas det enligt
nämnda bestämmelser fastställda pantvärdet. Bostadsstyrelsen finner det
angeläget att motsvarande principer tillämpas av bankinstituten i fråga om
lån till bostadsbyggnadsföretag, som får statligt bostadslån.

Sparbanksföreningen finner det angeläget att bestämmelsen såvitt rör
tomträttsinteckningar ändras till att avse det uppskattade värdet av tomträtten
i stället för samma värde av byggnad på den med tomträtt upplåtna
fastigheten. Föreningen uppger att enligt nuvarande värderingspraxis
åsätts i regel tomträttsbyggnader inte något särskilt värde utan hela tomträtten,
nyttjanderätt och byggnad, värderas i ett sammanhang. I fråga om
hyreshus framkommer tomträttsvärdet vid en kapitalisering av skillnaden
mellan inkomster och utgifter. Bland utgifterna finns tomträttsavgälden. År
denna låg blir tomträttsvärdet högre än vad som betingas enbart av byggnadens
värde och vice versa. Något särskilt byggnadsvärde fastställs alltså inte.
Den av föreningen föreslagna regeln sägs ge en riktigare grund för beräkningen
av värdet i den säkerhet som lämnas för lån i tomträtter. Föreningen
framhåller vidare att för de sparbanker, vilkas lånebokföring sker enligt
ADB-system och ombesörjs av Sparbankernas Datacentraler AB, finns på de

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

databand som används för statistiska bearbetningar endast upptaget den intecknade
egendomens uppskattningsvärde som helhet, alltså utan särskild
redovisning av byggnadsvärdet. Det framhålls av föreningen att för de större
sparbankerna skulle en framräkning av byggnadsvärden och komplettering
därmed av de i databokföringen ingående uppgifterna medföra ett synnerligen
omfattande och kostnadskrävande arbete. Betydande svårigheter kan
uppstå när det gäller att ta fram det underlag som enligt lagförslaget erfordras
för beräkning av kapitaltäckningskravet i nämnda avseenden.

Riskgrad 3

Tre remissinstanser berör förslaget att till riskgrad 3 föra fordringar med
borgenförstärkt säkerhet i inteckningar i jordbruks- eller bostadsfastighet
med en- eller tvåfamilj shus eller i tomträtt därtill inom uppskattningsvärdet.

Bankinspektionen har inte något att invända mot förslaget i de fall, där
fastigheten används endast för bostadsändamål. Som skäl härför anförs att
sådana toppkrediter genom begränsningen till en- och tvåfamilj sfastigheter
blir relativt små samt att förlusterna på sådana krediter varit och kan förväntas
bli små. Inspektionen finner det uppenbart att lån mot inteckningar
i fastigheter med s. k. fritidshus inte bör räknas in i denna grupp av krediter.
I fråga om jordbruksfastigheter medför bestämmelsen om en- och tvåfamilj
shus inte samma begränsning av kreditbeloppet som beträffande de
rena bostadsfastigheterna. Enligt inspektionens uppfattning bör därför toppkrediter
i jordbruksfastigheter liksom i t. ex. hyresfastigheter hänföras till
högsta riskgraden. Mindre krediter, högst 50 000 kr., mot högt liggande inteckningar
i jordbruksfastigheter jämte borgen bör dock enligt inspektionens
mening få föras till riskgrad 3.

Stadshypotekskassan och bostadskreditkassan samt HSB hävdar att anledning
saknas att göra skillnad på ifrågavarande fordringar och fordringar
med motsvarande inteckningssäkerhet i fråga om flerfamiljshus jämte borgen.
HSB framhåller att närmare undersökningar torde visa att förluster på
i vart fall statsbelånade flerfamiljshus inte varit relativt större än förluster
på statsbelånade småhus. HSB framhåller också att småhus i förvaltningsformen
bostadsrätt statsbelånas som flerfamiljshus och att således med utredningens
förslag olika riskgradsplacering kan inträda för småhus beroende
på förvaltningsformen.

Endast bankinspektionen har riktat kritik mot förslaget att låta fordringar
med säkerhet i förlagsbevis eller aktier som är noterade vid Stockholms
fondbörs ingå i riskgrad 3. Inspektionen betonar att förslaget innebär att
krediter mot säkerhet av aktier i ett företag i riskhänseende av utredningen
bedöms lindrigare än krediter till företaget självt. Enligt inspektionens mening
borde förhållandet vara det omvända, eftersom aktierna representerar
ett riskkapital och får ett värde först om företaget kan infria sina förbindel -

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

ser med borgenärerna. Inspektionen pekar vidare på att de under senare år
upprepade kraftiga kursfallen på en del aktier har föranlett affärsbankerna
att vid flera tillfällen sänka de av dem rekommenderade belåningskurserna,
vilket haft till följd att låntagare avkrävts kompletterande säkerheter eller
amorteringar. Enligt inspektionens bedömande har dessa fordringar avgjort
sin plats i högsta riskgraden.

KF finner det egendomligt att i utredningsförslaget den övre gränsen för
borgenslån inom riskgrad 3 satts så lågt som 25 000 kr. Denna gräns bör
enligt förbundets mening anpassas till den omfattning som låntagarens verksamhet
har.

Riskgrad 4

Av de två remissinstanser som berör kapitaltäckningskravet i fråga om
bankfastigheter anser bankinspektionen att förslaget att —- såväl vid direkt
som indirekt ägande — kräva 8 % kapitaltäckning är alltför liberalt, under
det att sparbanksföreningen har svårt att inse att innehav av egna fastigheter
skall bedömas på annat sätt än av bankinstitut belånade fastigheter.
Inspektionen erinrar om att vid statlig bostadskreditgivning icke prioriterade
låntagare förutsätts själva kunna satsa ett belopp som svarar mot 15 % av
fastighetens pantvärde, medan enligt förslaget för bankinstitutens del kravet
på egeninsats stannar vid 8 %, trots att kapitaltäckningsreglerna har det
speciella syftet att skydda insättarna. Enligt inspektionens mening bör täckningskravet
höjas till förslagsvis 10 %. Som ett särskilt skäl för en sådan
åtgärd anger inspektionen dess dämpande effekt på bankinstitutens benägenhet
att investera i fastigheter, något som enligt utredningens förslag inte
skall hämmas av andra legala begränsningar. Inspektionen anser att den
föreslagna särskilda föreskriften för indirekt ägande i de fall där bankinstitutet
har ett bestämmande inflytande i fastighetsbolaget bör ändras så,
att den kommer att avse även fall, när bankinstitutet har ett väsentligt ekonomiskt
intresse i bolaget. Sparbanksföreningen å sin sida menar att en placering
i en fastighet snarast måste bli »säkrare» om »kreditgivaren» också
är ägare till fastigheten. Föreningen ifrågasätter därför om det inte är rimligare
att -—- oavsett om ägandeförhållandet är direkt eller indirekt — behandla
bankernas fastighetsinnehav så att i likhet med vad som gäller för
belånade affärs- och bostadsfastigheter ett belopp som svarar mot 75 % av
fastighetens uppskattningsvärde hänförs till riskgrad 2 och återstoden av
det bokförda värdet förs till riskgrad 4. Inspektionen anmärker på att i fråga
om de indirekt ägda bankfastigheterna i utredningens förslag till lagtext
sägs att avräkning skall ske på summan av bokförda värdet på aktier i
fastighetsbolaget och bolagets skulder, under det att i motiven beträffande
den sistnämnda posten talas om bokvärdet av inteckningslånen i bolaget. Inspektionen
tolkar föreskriften i enlighet med den föreslagna lagtexten.
Sparbanksföreningen menar å sin sida att täckningskravet rimligen bör
gälla bolagets skulder till bankinstitutet.

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^3 år 1968

Utredningsmajoritetens förslag att begränsa täckningskravet till 8 % i
fråga om bankinstituts tillskott av riskkapital till annat bank- eller kreditinstitut
har mött stark kritik av bankinspektionen som i likhet med herr
Hanström hävdar att sådana tillskott fullt ut skall räknas av från det egna
kapitalet. Bankföreningen anser däremot att det föreslagna kapitaltäckningskravet
bör vara fullt tillräckligt. Även riksbanksfullmäktige och sparbanksföreningen,
som också behandlar frågan i sina yttranden, accepterar
förslaget, riksbanksfullmäktige dock endast såvitt angår tillskott till svenska
institut.

Bankinspektionen erinrar inledningsvis om vad inspektionen anförde i ett
remissyttrande i december 1967 över två svenska bankers framställning om
tillstånd att förvärva aktier i bankföretag i Frankrike. Inspektionen framhöll
då bl. a. att det var angeläget att det reella skydd som banklagens inlåningsregler
var avsedda att ge insättarna inte minskades eller eliminerades
genom manipulationer av olika slag, såsom t. ex. uppdelning av rörelsen
på olika, juridiskt självständiga enheter och andra liknande åtgärder av rent
organisatorisk art. I yttrandet gavs exempel på den kapitalförsvagning som
äger rum när ett bankinstituts rörelse delas upp på ett antal dotterbolag
om nödvändigt tillskott av riskbärande kapital inte sker. I exemplen utgick
inspektionen från tre affärsbanker, samtliga med eget kapital motsvarande
9,1 % av utlåningen, varav det ena, moderbolaget, förvärvat de båda övriga.
I en koncernsammanställning för de tre bolagen svarade det egna kapitalet
mot endast 5,2 % av utlåningen. Inspektionen anmärkte att eftersom moderbolagets
investeringar i dotterbolagen i första hand utgjorde riskkapital
i sistnämnda bolag reducerades riskkapitalet i moderbolaget i sådan grad
att det kom att svara mot endast 1,64 % av bolagets utlåning under det att
banklagens krav i exemplet var 9,1 %. Inspektionen framhöll att av detta
och andra anförda exempel framgick hur lätt banklagens inlåningsregler
skulle kunna kringgås och hur illusoriskt det skydd skulle bli, som lagstiftaren
velat bereda insättarna, om inte — på sätt inspektionen rekommenderat
— från moderbolagets eget kapital avräknas vad bolaget såsom riskbärande
kapital investerat i andra företag för vilka också finns legala krav
på risktäckning. Inspektionen menade att man i princip måste kräva att den
föreskrivna relationen mellan eget och främmande kapital skall föreligga
för koncernen i dess helhet.

Inspektionen ger i sitt remissvar ytterligare ett exempel för att åskådliggöra
det enligt inspektionens mening egendomliga resultat som utredningens
tolkning av gällande inlåningsrättsregler skulle kunna leda till. I exemplet
utgår inspektionen från antagandet att våra två största affärsbanker beslutar
om samarbete och att transaktionen får den formen att den största hanken,
Svenska handelsbanken, efter vederbörligt tillstånd till gällande kurs
inlöser alla aktier i den andra banken, Skandinaviska banken. Kapitalrelationerna
skulle därvid förändras på följande sätt (beräkningen baserad på

5 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 143

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

ställningen vid årsskiftet 1967/68). Före transaktionen utgjorde det riskbärande
kapitalet i de båda bankerna sammanlagt 1 859 milj. kr. motsvarande
7,5 % av samtliga förbindelser. Efteråt skulle i koncernen däremot inte krävas
ett större riskbärande kapital än 1 348 milj. kr. motsvarande 5,4 % av
nämnda förbindelser. Utan att placeringsriskerna påverkats av transaktionen
skulle alltså, påpekar inspektionen, kravet på riskbärande kapital ha
minskat med 511 milj. kr., vilket innebär en reducering med över en fjärdedel.
Inspektionen tillägger att exemplet är belysande även för kapitalförhållandena
i ett sådant regelsystem som utredningen föreslagit. Inspektionen
fortsätter.

Det är uppenbart, att de föreslagna kapitaltäckningsreglerna med den tolkning
utredningen rekommenderat inte innebär något reellt skydd för insättarna.
Det erforderliga riskkapitalet skulle ju kunna uttunnas praktiskt
taget hur mycket som helst, och man måste fråga sig, om det är mödan värt
att utforma ett regelsystem, som så lätt skulle kunna sättas ur funktion genom
enkla organisatoriska förändringar i bankerna. Inspektionen kan, som
framgår av det sagda, nu icke frångå sin uppfattning att tillskott till fullo
skall täckas med eget kapital, i varje fall när fråga är om ej alltför obetydliga
belopp. De investeringar, som sparbankerna och jordbrukets kreditkassor
gjort inom den i resp. lagar godtagna ramen av 10 procent av institutens
eget kapital, avser sådana smärre poster beträffande vilka nödvändigheten
av täckning till fulla beloppet inte gör sig gällande med samma styrka som
när fråga är om majoritetsposter eller betydande minoritetsposter.

Inspektionen anser att i banklagen bör införas en bestämmelse som klart
anger att bank för tillgångar av ifrågavarande slag liksom för garantier skall
ställa eget kapital som till fullo svarar mot tillgångarnas bokvärde resp. garantiernas
nominella belopp.

Bankföreningen bemöter det resonemang bankinspektionen för i anslutning
till exemplen. Föreningen framhåller att inspektionen synes ha haft
till utgångspunkt att rörelse genom dotterbolag är att jämställa med egen
rörelse. För att belysa att så inte är fallet pekar föreningen på att om en
bank äger eget kreditinstitut och så stora förluster uppstår i kreditinstitutet
att detta måste gå i konkurs, så kan skadan för banken maximalt gå upp till
bokförda värdet av dess aktieinnehav i institutet. Om någon uppdelning av
rörelsen på två skilda enheter inte gjorts, hade banken däremot fått bära
förlusterna i deras helhet. Det är alltså, hävdar föreningen, mindre riskabelt
för en banks insättare att banken startar en ny rörelse genom ett dotterbolag
än att banken utvidgar sin egen rörelse. Eftersom dotterbolagets borgenärer
inte är borgenärer hos banken medför dotterbolagsbildningen ingen förändring
av proportionen mellan eget kapital och skulder i banken.

I anledning av inspektionens uttalande att kapitalinsatserna i dotterbolagen
i första hand utgör riskkapital i dessa bolag och att, om de måste tas
i anspråk för detta ändamål, riskskyddet för moderbankens insättare kommer
att reduceras i motsvarande mån, anför föreningen.

131

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

Bankföreningen vill erinra om att en förlust på aktieinnehavet inte kan få
mera omfattande verkningar än en förlust av motsvarande storlek på någon
annan placering. Det är förlustens storlek och inte sättet för dess uppkomst
som blir avgörande för huruvida eget kapital måste tillgripas för att täcka
den.

Bankföreningen kan förstå att bankinspektionens resonemang kunde te
sig befogat mot bakgrunden av de nuvarande kapitaltäckningsbestämmelserna,
som ju formellt syftar till att begränsa inlåningens och därmed även
rörelsens omfattning. Om täckningsreglerna utformas enligt den princip som
utredningen föreslagit, kommer de emellertid inte längre att innefatta krav
på någon viss relation mellan eget kapital och rörelsens omfång. De kommer
i stället att hänföra sig direkt till placeringarna, och det torde inte kunna
ifrågasättas annat än att ett aktieinnehav är att betrakta som en placering
även om den avser aktier i ett annat kreditinstitut.

Med denna utgångspunkt blir frågan vilken kapitaltäckning som skall
krävas för aktieinnehav i andra kreditinstitut att bedöma på grundval av den
risk ett sådant innehav kan anses medföra.

I bankinspektionens ovan omnämnda remissyttrande anförs, att om lagstiftaren
ansett det i dotterföretaget insatta aktiekapitalet nödvändigt som
täckning för de med dotterföretagets rörelse förenade riskerna, så kan samma
kapital som tillgång hos moderföretaget inte rimligen utgöra underlag
för inlåning där. Bakom detta uttalande kan möjligen ligga ett teoretiskt
resonemang som skulle innebära, att om en aktie bildar underlag för en ineller
upplåningsrätt som maximerats i syfte att presumerad risk skall motsvaras
av aktiekapitalet, så har, när det tillåtna in- eller upplåningsutrymmet
tagits i anspråk fullt ut, aktien inte längre något värde. Ett sådant betraktelsesätt
håller emellertid inte streck i praktiken. Aktieägarrisken i ett
kreditinstitut blir tvärtom regelmässigt mindre, ju mera institutet utnyttjar
sin lånerätt. Med växande rörelse följer nämligen stigande avkastning som
ger ökad möjlighet att lägga upp reserver. Mot teorin, att en aktie som bildar
underlag för lånerätt måste sakna värde om lånerätten fullt utnyttjats, kan
dessutom invändas att den skulle leda till, att alla svenska bankaktier borde
anses vara helt eller så gott som helt värdelösa.

I själva verket är aktier i helt eller delvis självägda kreditinstitut säkerligen
ofta bättre papper än andra aktier som en bank kan bli tvungen att
överta till skyddande av fordran. Det förefaller därför föga konsekvent att
kräva 100 % kapitaltäckning för organisationsaktier i kreditinrättningar
men åtnöjas med 8 % täckning för aktier i allmänhet.

Även i jämförelse med sådan utlåning som enligt förslaget skall hänföras
till fjärde riskklassen torde aktieinnehav i kreditinstitut genomsnittligt erbjuda
väl så god säkerhet. För närvarande avser bankernas investeringar i
andra kreditinrättningar till största delen företag, vilkas egen utlåning enligt
förslaget skulle ingå i första eller andra riskklassen. Dessutom förekommer
en del engagemang i utländska bankföretag. Det kan antagas att dessa bankföretags
portföljer representerar ett tvärsnitt genom alla fyra riskklasserna.

Riksbanksfullmäktige anser att starka skäl talar mot att på det av bankinspektionen
tillämpade sättet dra de logiska konsekvenserna ur en i och
för sig rimlig premiss. Fullmäktige anmärker att de insatser av riskkapital
det här är fråga om avser i huvudsak svenska bank- och kreditaktiebolag.

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Det har, heter det vidare, ansetts i hög grad ligga i det allmännas intresse
att sådana företag inrättas och utvecklas. I flera fall har staten inträtt som
delägare. Vidare har de från säkerhetssynpunkt getts en utomordentligt betryggande
organisation med enligt fullmäktiges mening rätt höga krav på
kapitaltäckning. Fullmäktige kommer på dessa skäl till slutsatsen att den
av utredningsmajoriteten föreslagna lösningen bör kunna accepteras i fråga
om insatser i svenska bankinstitut och kreditaktiebolag, så länge karaktären
hos denna grupp inte förändras. I övriga fall synes däremot en anknytning
till nuvarande praxis vara motiverad framhåller fullmäktige.

Sparbanksföreningen finner att i de fall en bank har ett dotterbolag, som
bedriver in- eller upplåningsverksamhet blir uppenbarligen moderbolagets
eget kapital täckningsgrundande i två led. Med hänsyn till att aktieinnehav
av detta slag är underkastade, i fråga om affärsbanker tillståndsprövning av
Kungl. Maj :t och i fråga om sparbanker och kreditkassor lagstadgade begränsningar
i förvärvsrätten, synes emellertid den av utredningsmajoriteten
förordade konstruktionen enligt föreningens uppfattning kunna accepteras.

Sveriges jordbrukskasseförbund anför att vissa kreditkassor behöver en
tämligen lång övergångstid för att anpassa sig efter de nya kapitaltäckningskraven.
Förbundet föreslår att övergångstiden bestäms till fem år.

Departementschefen

Inledning

Ett bankinstituts eget kapital utgör tillsammans med insättarmedlen den
fond av rörelsemedel, som institutet förfogar över. Innan inlåningsrörelsen
fick den omfattning, som den har i våra dagar, var bankinstitutens kapital
av vikt framför allt som rörelsemedel, men numera ligger det egna kapitalets
huvudsakliga betydelse på ett annat plan. Dess väsentligaste uppgift är
att skydda bankens insättare mot de risker av olika slag som är förenade
med bankverksamhet. Det egna kapitalet kan, har det sagts, betraktas som
en buffert som skall fånga upp bankens eventuella förluster och därmed
skydda insättarnas medel.

Ett bankinstitut bygger, som redan antytts, största delen av sin rörelse
på inlåning från allmänheten och är följaktligen beroende av insättarnas
förtroende. Bankinstituten har därför ett intresse av att värna om sin soliditet
och bygga upp ett eget kapital av sådan storlek att det är tillräckligt
för att möta varje förlust. Med hänsyn till bankinstitutens betydelse både
för samhället och den enskilde har emellertid frågan om det egna kapitalets
storlek inte helt lämnats till bankerna isjälva att sköta. Sedan länge innehåller
banklagstiftningen bestämmelser om det egna kapitalets storlek i för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

133

hållande till insättarmedlen. För att underlätta förståelsen av nu gällande,
tämligen komplicerade bestämmelser i ämnet och klargöra sambandet mellan
dessa och de av kreditinstitututredningen föreslagna kapitaltäckningsreglerna
ämnar jag i det följande lämna en kortfattad, delvis historisk redogörelse.

För affärsbankernas del infördes krav på visst eget kapital genom 1911
års banklag. Enligt denna gällde att bankaktiebolags inlåning inte fick överstiga
fem gånger beloppet av bolagets egna fonder. Eftersom det egna kapitalet
och de inlånade medlen huvudsakligen används till kreditgivning, kan
denna vår första inlåningsrättsregel liksom dess efterföljare sägas innebära,
att mot en banks placeringar och den förlustrisk de medför skall stå egna
fonder av viss minsta storlek, dvs. i detta fall ett belopp motsvarande ca
17 % av samtliga placeringar. En inlåningsrättsregel kan sålunda översättas
till en placeringsregel, som ger besked om vilka kapital- eller fondtäckningskrav,
som gäller för bankens kreditgivning.

1911 års banklag blev föremål för upprepade ändringar. Detta berodde
framför allt på en fortskridande inflation, som kom bankinlåningen att
växa utan att bankernas fonder kunde ökas i samma takt. Inlåningsrättsbestämmelsen
hindrade därför en normal utveckling av bankrörelsen. År
1920 skedde en uppmjukning av regeln, som i stort sett innebar eu höjning
av inlåningsrätten till åtta gånger det egna kapitalet. Inte heller denna uppmjukning
förslog länge. Genom årens lopp fram till tillkomsten av 1955 års
banklag lindrades fondtäckningskravet för bankbolagen ytterligare genom
provisoriska bestämmelser. Viktigast bland dessa var de som infördes genom
lagen den 20 december 1946 (nr 766) med särskilda bestämmelser angående
bankaktiebolags inlåning. Med utgångspunkt i alt regeln om fondtäckning
är ett uttryck för tanken att bankernas medelsplaceringar är förenade med
risker, som bör täckas av bankernas egna fonder, delades i denna lag bankernas
placeringar in i tre grupper efter stigande riskgrad. Till den första
gruppen fördes placeringar, som till hela sitt värde fick utgöra underlag för
inlåning, nämligen inneliggande kassa, fordringar hos riksbanken, riksgäldskontoret,
postgiro eller annat svenskt bankbolag, checkar och växlar
utställda av bank samt — beräknade till marknadsvärdet, dock högst nominella
värdet — skattkammarväxlar, statsobligationer och vissa därmed
jämförliga obligationer med en återstående löptid understigande fem år.
Till den andra gruppen fördes obligationer av nyss angivet slag med en
återstående löptid överstigande fem år och andra fullgoda svenska obligationer.
Dessa obligationer var täckningsfria till tre fjärdedelar av marknadsvärdet,
dock högst tre fjärdedelar av nominella värdet, övriga placeringar
fördes till den tredje gruppen för vilken täckning i eget kapital fordrades för
placeringarna i deras helhet. I den inlåningsrättsregel, som jag nu i korthet
redogjort för, görs undantag helt eller delvis från kravet på kapitaltäckning
för tillgångar, som inte är förenade med någon risk resp. liten risk, vilket

134

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

framstår som helt logiskt med tanke på att det egna kapitalet är avsett att
möta kreditrisken. Samma princip ligger till grund för inlåningsrättsbestämmelsen
i nu gällande banklag. Som framgår av den lämnade redogörelsen
för gällande rätt är också enligt denna regel placeringarna differentierade
efter riskgraden. Tre olika grupper kan urskiljas, den första helt täckningsfri
medan den andra och tredje är underkastade ett kapitaltäckningskrav
på 2,2 resp. 9,1 %.

För sparbankernas del reglerades inlåningsrätten för första gången genom
1923 års sparbankslag, vilket innebar att sparbankernas inlåning i likhet
med vad som redan gällde för affärsbankerna underkastades krav på viss
täckning i fondmedlen. Inlåning som inte motsvarades av inneliggande kassa,
banktillgodohavanden, skattkammarväxlar, fullgoda svenska obligationer,
kommunlån och vissa inteckningar fick enligt lagen inte överstiga
12 1/2 gånger fonderna. Med denna regel kombinerades emellertid en annan,
enligt vilken inlåningen med undantag av sådan, som motsvarades av inneliggande
kassa och banktillgodohavanden, aldrig fick överstiga 50 gånger
fonderna. Också i denna inlåningsrättsregel med dess dubbla relationstal
kan urskiljas tre grupper av placeringar underkastade olika fondtäckningskrav.
Efter en skärpning av inlåningsrättsregeln genom att 50-gångerregeln
ändrades till en 30-gångerregel mildrades regeln år 1947 genom provisorisk
lagstiftning. Dels infördes på nytt 50-gångerregeln, dels vidgades kretsen
av täckningsfria placeringar. De provisoriska bestämmelserna inarbetades
sedermera utan större ändringar i den inlåningsrättsbestämmelse som nu
gäller för sparbankerna. För innehållet i denna regel har jag redogjort i det
föregående.

Som jag tidigare utvecklat kan en inlåningsrättsbestämmelse också läsas
som en regel om vilket krav på kapitaltäckning som gäller för bankens placeringar.
Det sagda gäller också inlåningsrättsregeln för sparbank, men på
grund av denna regels konstruktion med dubbla relationstal är det förhållandevis
svårt att läsa ut vilka fondtäckningskraven är för tillgångarna i
grupperna två och tre. För den första gruppen är fondtäckningskravet 0 %.
Andra och tredje grupperna behandlas i lagtexten som en enda kategori som
lyder under en kombination av två täckningskrav. Minimikravet på täckning
för denna sammanslagna kategori är 1,9 % medan maximikravet är 7,4 %.
Mot placeringarna i andra gruppen riktas inget självständigt fondtäckningskrav.
Det genomsnittliga täckningskravet på placeringarna i andra och tredje
grupperna varierar mellan 1,9 och 7,4 % alltefter den varierande sammansättningen
av placeringarna. Utgör placeringarna i tredje gruppen mindre än
en fjärdedel av den sammanlagda placeringsportföljen för de båda grupperna
är täckningskravet minst 1,9 %. Ökas placeringarna i tredje gruppen
över denna fjärdedel verkar 12 1/2-gångerregeln successivt så, att när placeringarna
i tredje gruppen svarar mot exempelvis hälften av den gemensamma
placeringsportföljen är täckningskravet knappt 4 % och när dessa

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

135

placeringar går upp till tre fjärdedelar av placeringsportföljen är täckningskravet
knappt 6 %. Finns placeringar endast i tredje gruppen slutligen är
fondtäckningskravet 7,4%.

De för centralkassorna gällande inlåningsrättsbestämmelserna är alltsedan
år 1942 så gott som identiska med de som gäller för sparbanker.

De nuvarande inlåningsrättsreglerna —• affärsbankernas likaväl som sparbankernas
och centralkassornas — är produkten av en fortgående utveckling
mot en allt mer liberal syn på frågan om kapitalkrav för bankverksamhet.
De viktigaste faserna av denna utveckling kan avläsas i den nyss lämnade
historiken. De ändringar och kompletteringar av de ursprungliga reglerna
som gjorts har nästan undantagslöst föranletts av att bankinstitutens
inlåning tenderat att spränga den ram som reglerna skapat. De successiva
regeljämkningarna har vidtagits för att mildra dessa svårigheter. Det regelsystem,
som efter hand vuxit fram, kan därför karaktäriseras som en anpassning
till den faktiska inlåningsökningen.

Även om de för affärsbanker, sparbanker och centralkassor gällande inlåningsrättsreglerna
är likartade såtillvida att de grundar sig på en uppdelning
av tillgångarna i tre grupper efter riskgraden är de, som framgått
av det tidigare sagda, i väsentliga avseenden olika. Bestämmelserna är betydligt
mindre restriktiva för sparbankernas och centralkassornas än för affärsbankernas
del. Dels är kapitalkraven för de olika placeringarna lindrigare
för sparbanker och centralkassor, dels är omfattningen av täckningsfria
tillgångar större.

Utredningen har vid utformningen av kapitaltäckningsbestämmelserna utgått
från att syftet med reglerna liksom hittills skall vara att trygga bankinstitutens
soliditet och därmed insättarna. Utredningen har föreslagit att
bestämmelserna utformas enhetligt för samtliga bankinstitut. Man har ansett
det som mest följdriktigt att formellt utforma bestämmelserna som placeringsregler,
differentierade efter placeringarnas art. Bankinstitutens placeringar
har utredningen grupperat i fyra olika riskgrader, där riskgrad 1
omfattar placeringar med ingen eller ringa förlustrisk och riskgrad 4 de mest
riskbelastade placeringarna. Som kapitaltäckning har utredningen föreslagit
för tillgångar i riskgrad 1, utom för rena kassatillgångar, 0,5 % eget kapital
och för riskgraderna 2—4 1 %, 4 % resp. 8 % eget kapital. Det samlade kravet
på eget kapital erhålls genom addering av kapitalkraven i de olika riskgraderna.
Utredningen har vidare förordat att av bankinstitut utgivna förlagsbevis
i kapitaltäckningshänseende skall få jämställas med eget kapital
enligt nu gällande regler. Dessutom har utredningen föreslagit att ett belopp
motsvarande summan av värderegleringsreservernas belopp för utlåning
och överskottet av reserven för värdepapper skall få dras från tillgångarnas
värde i den högsta riskgraden innan kapitalkravet beräknas.

Förslaget om ändrade kapitaltäckningsregler innebär enligt utredningens
beräkning, som hänför sig till förhållandena i bankinstituten den 31 decem -

136

Kungl. Maj:ts proposition nr lb3 år 1968

ber 1964, sänkningar av kapitalkraven för samtliga affärsbanker med minst
25 %, i sex fall med mer än 35 %. För de ca 30 sparbanker för vilka beräkningar
gjorts innebär förslaget sänkningar för 20 sparbanker med mer än
15 %, varav för tre med mer än 35 %. För tre sparbanker innebär förslaget
en ökning med ca 10 %. Tre centralkassor får enligt förslaget sina kapitaltäckningskrav
höjda med 10—15 % medan de övriga nio får måttliga sänkningar.

Allmänna synpunkter

Beträffande förslaget i allmänhet vill jag anföra följande. Om behovet
av och syftet med kapitaltäckningsbestämmelser för bankinstituten råder
allmän enighet. Jag vill i detta sammanhang erinra om att de nuvarande
inlåningsrättsreglerna vid sidan av sin huvudfunktion att trygga insättarna
har en bieffekt som placeringsdirigerande faktor. Denna effekt orsakas av
att reglerna undantar vissa betryggande placeringar helt eller delvis från
kapitaltäckningskrav. Det av utredningen föreslagna systemet kommer att få
samma verkan. Jag vill med anledning härav redan nu förklara att kapitaltäckningskravens
ändamål — att trygga insättarna — enligt min åsikt bör
liksom hittills få bestämma de nya kapitaltäckningsreglernas innehåll på
ett avgörande sätt.

Den föreslagna nya konstruktionen av kapitaltäckningsreglerna har som
metod allmänt accepterats av remissinstanserna. Den kan betecknas som en
utveckling av det gällande inlåningsrättssystemet och har flera väsentliga
förtjänster. Reglerna knyts direkt till bankinstitutens placeringar, vilket är
följdriktigt, eftersom det egna kapitalet, som jag tidigare framhållit, skall
stå emot den risk som är förenad med kreditgivningen. Genom att reglerna
utformats som placeringsregler blir de betydligt mindre komplicerade än
f. n. och sålunda lättare att tillämpa för bankinstituten och tillsynsmyndigheten.
Vidare lämpar sig de föreslagna bestämmelserna genom sin konstruktion
väl för att tillämpas på olika typer av bankinstitut, oavsett rörelseinriktning
och utlåningsstruktur. Systemet medför nämligen med given omslutning
att det ställs större krav på eget kapital hos ett bankinstitut med
en mer riskbetonad placeringsstruktur än hos ett institut med mindre.

Jag delar liksom det stora flertalet remissinstanser utredningens uppfattning
att kapitaltäckningsbestämmelserna skall vara enhetliga för affärsbanker,
sparbanker och centralkassor. En enhetlig reglering av kapitaltäckningskraven
är också en självklar följd av mitt ställningstagande till en
samordnad banklagstiftning i inledningsavsnittet. Jag är därför inte benägen
att som bankinspektionen föreslagit sätta kapitaltäckningskravet i riskgrad
4 lägre för sparbanker och centralkassor än för affärsbanker.

I fråga om kapitalkravets storlek har bankinspektionen anfört betänkligheter
mot de betydande lättnader som de nya reglerna skulle medföra
framför allt för affärsbankerna. Enligt inspektionens beräkningar innebär

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

förslaget en minskning av kapitalbehovet för flertalet affärsbanker med
40—50 %. Vad angår de av utredningen redovisade små förlusterna för
bankinstituten under efterkrigstiden påpekar inspektionen, att dessa siffror
hänger samman med den under de senaste årtiondena i stort sett rådande
högkonjunkturen. Inspektionen understryker att kraven på riskkapital
måste avvägas så, att bankinstituten med bevarat förtroende från allmänheten
skall kunna fungera även under perioder med sämre konjunkturer,
då bankernas soliditet kan utsättas för kraftiga påfrestningar. Inspektionen
finner emellertid, trots det sagda, en minskning av kapitalkravet för affärsbankerna
motiverad. Minimikapitalet bör dock reduceras med högst 20
—25 %.

De synpunkter bankinspektionen anfört manar även enligt mitt bedömande
till försiktighet. För att åstadkomma enhetliga kapitaltäckningsbestämmelser
är det emellertid nödvändigt att förhållandevis kraftigt sänka
kapitalkravet för affärsbankerna, eftersom de har de strängaste kraven.
Några bärande skäl för att i stället starkt skärpa kapitalkraven för sparbanker
och centralkassor torde inte finnas. Det bör i detta sammanhang
erinras om att ett högre kapitaltäckningskrav medför högre kostnader för
den kreditförmedling som bankerna tillhandahåller. Dessa kostnader får
ytterst betalas av dem som tar institutens tjänster i anspråk. Den ytterligare
trygghet ett högre kapitaltäckningskrav innebär för insättarna får därför
vägas mot de nackdelar som lägre inlåningsräntor och högre lånekostnader
medför. Å andra sidan måste också beaktas att det från såväl bankernas
som näringslivets synpunkt är angeläget, att bankerna har en så stark kapitalställning,
att de verkligen har möjlighet att lämna riskbetonade krediter
och kan ta de förluster som följer därav. Vid detaljutformningen av
kapitaltäckningsbestämmelserna har jag sökt beakta de synpunkter jag här
anfört. Till kapitaltäckningskravet i stort för de olika bankinstituten återkommer
jag i slutet av detta avsnitt.

Sammanfattningsvis vill jag alltså ansluta mig till de grundläggande bedömningar
som ligger bakom utredningens förslag.

Eget kapital

Innan jag går över till att behandla frågan om hur kapitaltäckningskraven
i detalj bör utformas är det av vikt att slå fast vad kraven skall sättas
i relation till eller med andra ord vad som skall räknas som bankinstituts
eget kapital. Enligt gällande ordning utgör beskattade egna medel basen för
vad som får räknas som inlåningsrättsgrundande kapital, dvs. odisponerade
vinstmedel, dispositionsfond (garantifond), reservfond och aktiekapital
(grundfond/insatskapital). Dessutom får med eget kapital i inlåningsrättshänseende
likställas mot förlagsbevis upplånade medel till ett belopp motsvarande
för affärsbank aktiekapitalet, för sparbank reservfonden och för
centralkassa kassans och anslutna jordbrukskassors eget kapital. Utred 51

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 143

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

ningen har inte föreslagit någon ändring av vad som skall räknas som eget
kapital resp. egna fonder. Någon remissinstans har satt i fråga om inte all
förlagsupplåning skulle kunna jämställas med eget kapital. I övrigt har
ingen kritik framförts på denna punkt. För egen del instämmer jag i utredningens
uppfattning. I fråga om förlagsupplåningens ställning som täckningsgrundande
kapital vill jag erinra om att denna fråga var föremål för
lagstiftning så sent som år 1965 (prop. 113, BaU 41, rskr 334). Då vidgades
den inlåningsgrundande basen för bankinstituten i den mån den bestod av
förlagskapital til! det dubbla i förhållande till vad som tidigare gällde. Jag
anser anledning saknas att nu åter ta upp denna fråga.

Det totala insättarskyddet i bankinstituten utgör i regel en betydligt större
kapitalmassa än den som räknas till eget kapital eller egna fonder. Förutom
beskattade medel och förlagskapital ingår i denna kapitalmassa också
obeskattade medel, främst värderegleringskonton för utlåning, värdepapper
och valutor. Dessa reserver som avsatts för att möta eventuella förluster
tas, när förluster inträffar, alltid i anspråk före bankinstitutets beskattade
egna medel. Utredningen har diskuterat om värderegleringsreserverna
bör få räknas som kapitaltäckning. Därvid har sagts att om detta
spörsmål ses renodlat som en fråga om insättarskydd, vilket enligt utredningen
är det i detta sammanhang relevanta synsättet, torde det vara likgiltigt
hur bankinstitutet absorberar eventuella förluster. Detta talar enligt
utredningen visserligen för att värderegleringsreserven bör få räknas in i
den legala kapitaltäckningen, men då dessa reserver liksom beskattade egna
medel skulle få viss multipeleffekt på utlåningskapaciteten har utredningen
inte ansett sig kunna förorda att reserverna jämställs med eget kapital. Däremot
anser utredningen att värdet av värderegleringsreserverna bör få räknas
från tillgångarnas värde vid beräkningen av kapitaltäckningskraven. Utredningen
har därför föreslagit att summan av värderegleringsreservernas
belopp för utlåning samt överskottet av reserven för värdepapper -skall få
dras från tillgångarnas värde i den högsta riskgraden före appliceringen av
kapitaltäckningskraven. I fråga om värdepapper sportfölj en innebär förslaget
att, i den mån beloppet på värderegleringskontot är så stort att nettobokvärdet
för dessa tillgångar understiger marknadsvärdet, differensen mellan
marknadsvärdet och bokvärdet får dras av från placeringarna i riskgrad 4
före beräkningen av kapitalkravet.

Utredningens förslag att värderegleringsreserverna på visst sätt skall få
räknas som kapitaltäckning i bankinstituten har avstyrkts av bankinspektionen
som finner regeln alltför liberal och dessutom opraktisk i tillämpningen.
Inspektionen pekar i detta sammanhang på att obligationers marknadsvärde,
dvs. deras börsnoterade värde, inte är representativt för större obligationsaffärer.
En utförsäljning av även en ringa del av en storbanks obligationsportfölj
skulle nämligen omedelbart få till följd att kurserna pressades.
Också en ränteglidning utan samband med ändring av diskontot kan enligt

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^3 år 1968

inspektionen inverka på kurssättningen och därmed på obligationernas
marknadsvärde. Med hänsyn till den osäkerhet som sålunda är förknippad
med obligationers marknadsvärde anser inspektionen det rimligt, att bankinstituten,
även om de inte tillåts räkna av skillnaden mellan marknadsvärde
och bokvärde från värdet av andra mer kapitalkrävande tillgångar, ändock
sätter värdet på sitt obligationsinnehav efter så försiktiga grunder att det
innefattar marginaler för att möta smärre ändringar i räntenivån. För att
undvika de olägenheter som utredningens förslag om avräkningsregeln innebär
har inspektionen förordat den ändringen av kapitaltäckningsreglerna att
kapitalkravet även i fråga om obligationer skall beräknas efter deras bokvärde.
Efter en sådan ändring skulle enligt inspektionen någon särskild avräkningsregel
knappast vara nödvändig, eftersom obligationer i praktiken alltid
redovisas netto, dvs. efter avdrag för reserveringar. För andra tillgångar,
som redovisats brutto, får enligt inspektionen bokvärdet självfallet minskas
med det för tillgången i fråga avsatta beloppet.

Jag instämmer i den kritik som bankinspektionen riktat mot den föreslagna
avdragsregeln och vill för egen del tillägga följande. Eftersom reserverna
enligt vad erfarenheten visar snabbt kan reduceras eller försvinna åstadkoms
genom denna regel en kapitalbas, som skulle variera i storlek alltefter inträffade
förluster eller ändrad inställning i fråga om behovet av säkerhetsmarginaler.
En kapitaltäckningsbestämmelse som bygger på en på angivet
sätt rörlig kapitalbas är enligt min mening opraktisk och svårtillämpad. På
anförda skäl kan jag inte godta utredningens förslag i denna del. Till den
av bankinspektionen väckta frågan om värderingen av bankinstitutens obligationsinnehav
återkommer jag i det följande.

Bankföreningen har i sitt yttrande över utredningens betänkande föreslagit,
att det i 50 § banklagen föreskrivna kravet på avsättningar till reservfond,
tills denna svarar mot 50 % av aktiekapitalet, bör sättas ned till vad
som gäller för aktiebolag i allmänhet, dvs. 20 % av aktiekapitalet. Denna
fråga är jag inte beredd att behandla i detta sammanhang.

Riskindelning av placeringarna och kapitaltäckning skrav ens
detaljutformning

Utredningen har vid utformningen av kraven på kapitaltäckning väsentligen
tagit hänsyn till de med placeringarna förenade solvensriskerna, dvs.
de förlustrisker som hänger samman med att gäldenären inte fullgör sina
åtaganden mot kreditgivaren. Placering med större förlustrisk har förts
till högre kapitaltäckningsgrad än tillgång med mindre förlustrisk. Utredningen
framhåller att det endast undantagsvis är möjligt att ange förlustrisken
på en placering eller grupp av placeringar och att det därför är ofrånkomligt
att varje gruppering av placeringar efter förlustrisk får en schematisk
prägel. Differentieringen av tillgångarna efter förlustrisk grundar sig

140

Kungl. Ma j ds proposition nr 143 år 1968

delvis på att vissa låntagare som stat, kommun och vissa kreditmarknadsinstitut
betraktats som säkra. I övrigt har tillgångarna grupperats med ledning
av säkerhetens art. Placeringar för vilka särskild säkerhet ej ställts
har förts till den högsta riskgraden. I fråga om obligationer har utredningen
övervägt att ta hänsyn till de kursrisker dessa värdepapper är utsatta för.
Utredningen har dock stannat för att ett allmänt villkor, att obligationer
får tas upp till högst marknadsvärdet, är tillfyllest, när det gäller risktäckningen
för obligationer med marknadsnotering.

Fondrelationstalens storlek i de olika riskgraderna har utredningen ansett
böra utformas så, att de innebär en betryggande täckning av förlustrisken
för tillgångar i de olika riskgraderna. Med denna utgångspunkt har utredningen
med ledning av faktiskt inträffade förluster och kapitaltäckningskravens
nuvarande storlek funnit en sänkning av det samlade kapitaltäckningskravet
vara motiverad, i vart fall så vitt gäller affärsbankerna.

Till riskgrad 1 har utredningen fört tillgångar som bedömts ha ingen
eller ringa förlustrisk och som enligt gällande rätt tillhör de i inlåningsrättshänseende
mest prioriterade. Till denna lägsta riskgrad har förts, förutom
guldkantade obligationer, även obligationer som utfärdats av kreditaktiebolag
eller som offentligen utbjudits av bankinstitut, dvs. i huvudsak
s. k. industriobligationer. Som nyss nämnts har utredningen förutsatt att
obligationerna skall få tas upp till högst marknadsvärdet.

Som motivering för den kapitaltäckningskvot, 0,5 %, som utredningen
ställt upp för tillgångar i riskgrad 1, har utredningen anfört, att risken för
att de mot banken betalningsskyldiga inte fullgör sina förpliktelser visserligen
är obefintlig eller ytterst ringa, men att själva handhavandet av tillgångarna
är förenat med vissa förlustrisker. Utredningen har dessutom ansett
det rimligt att ett visst eget kapital över huvud taget krävs av ett bankinstitut.
Därför har också för dessa tillgångar ställts upp en kapitaltäckningskvot.

Som framgått av den tidigare lämnade redogörelsen är utredningen inte
enhällig i fråga om den föreslagna kapitaltäckningskvoten för riskgrad 1.
Herr Callans har för sin del i stället förordat att tillgångarna i riskgrad 1
frias från alla kapitalkrav, utöver det som ligger i föreskriften att likvida
tillgångar skall redovisas till högst marknadsvärdet. Han har särskilt strukit
under att den nuvarande ordningen, enligt vilken bl. a. obligationer är
prioriterade i kapitaltäckningshänseende, kan förutsättas ha ökat intresset
bland bankinstituten för placeringar i obligationer. Ett borttagande av denna
prioritering skulle enligt Callans inverka menligt på obligationsmarknaden.

Även vid remissbehandlingen har skilda uppfattningar yppats om vilka
placeringar, som bör hänföras till riskgrad 1, och om vilken kapitaltäckningskvot
som är den lämpliga. Störst intresse har frågan om kapitaltäck -

141

Kungl. Maj. ts proposition nr t ''i.‘S år 1968

ning för obligationer tilldragit sig. LO har anslutit sig helt till herr Gallans’
uppfattning, andra remissinstanser, däribland riksbanksfullmäktige och
poststyrelsen, har med hänsyn till den säkerhet som finns för obligationslån
ansett att de obligationer som tagits upp i riskgrad 1, med undantag av
sådana som utbjudits av svenskt bankinstitut, bör vara fria från kapitaltäckning.
Övriga obligationer i riskgrad 1, främst industriobligationer, bör
enligt dessa remissinstanser föras över till riskgrad 2. Bankinspektionen å
sin sida har ansett att samtliga i riskgrad 1 upptagna obligationer bör föras
över till riskgrad 2. Inspektionen pekar bl. a. på att utredningens förslag
för affärsbankernas del, räknat ultimo 1967, innebär en sänkning av det
genomsnittliga kapitalkravet för ifrågavarande obligationer från 1,3 till
0,5 %. I fråga om övriga i riskgrad 1 upptagna tillgångar har poststyrelsen
och riksbanksfullmäktige förordat att de skall vara fria från kapitaltäckningskrav.
Fullmäktige gör dock undantag för fordringar hos utländskt
bankföretag. Dessa fordringar bör enligt fullmäktiges mening föras till riskgrad
2, eftersom de utländska bankföretagen inte kan jämställas med de
svenska bankinstituten som arbetar under svenska lagregler och offentlig
tillsyn. Dessutom är de ifrågavarande fordringarna enligt fullmäktige ofta
bestämda i utländsk valuta, vilket medför kursrisker som också bör inverka
på kapitaltäckningskraven. Bankinspektionen har föreslagit att fordringar
för vilka kommun, svenskt försäkringsbolag eller utländskt bankföretag svarar
skall föras över till riskgrad 2 medan återstående placeringar i riskgrad
1 bör göras fria från kapitalkrav.

De skäl som utredningen anfört för att tillgångar, som enligt gällande
regler är helt eller delvis täckningsfria, skall underkastas kapitaltäckningskrav
har inte övertygat mig. Som herr Callans påpekat skulle ett genomförande
av utredningens förslag sannolikt minska bankinstitutens benägenhet
att förvärva dessa obligationer och därmed begränsa omfånget av obligationsmarknaden.
Jag vill därför förorda att kapitaltäckningskravet för placeringar
i riskgrad 1 sätts lika med noll. Emellertid anser jag i linje med vad
riksbanksfullmäktige föreslagit, att andra fullgoda obligationer — dvs. i stort
sett vad utredningen betecknat som obligationer utbjudna av bankinstitut
- liksom fordringar hos utländskt bankföretag bör föras över till riskgrad 2.
Däremot finner jag inte skäl att i förevarande sammanhang göra skillnad
mellan å ena sidan kommun och därmed jämförlig samfällighet samt försäkringsbolag
och å andra sidan övriga i riskgrad 1 upptagna institutionella
låntagare. Samtliga nämnda låntagare bör sålunda tas upp i riskgrad 1.

Utredningen har som jag tidigare nämnt föreslagit att obligationer vid
beräkningen av kapitaltäckningskravet skall tas upp till marknadsvärdet,
dock högst nominella värdet. Med detta kvalitativa krav har utredningen
ansett att de med kursvariationerna förbundna riskerna är tillgodosedda.
Som framgått av det tidigare anförda har bankinspektionen pekat på vissa
nackdelar med att sätta obligationernas marknadsvärde som norm för deras

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

värdering i kapitaltäckningssammanhang på sätt utredningen föreslagit och i
stället förordat att obligationernas bokvärde skall användas. Jag är, som jag
tidigare anfört, positiv till bankinspektionens förslag. Den av utredningen
föreslagna värderingsregeln har visst samband med den av utredningen föreslagna
bestämmelsen om avdragsrätt för värderegleringsreserver vid beräkning
av kravet på eget kapital. Godtas det av mig förordade slopandet av
avdragsregeln saknas skäl att behålla den av utredningen föreslagna värderingsregeln.
Jag förordar därför att obligationer i likhet med andra tillgångar
vid tillämpning av kapitaltäckningsbestämmelserna skall beräknas
efter sina bokförda värden, dvs. efter de värden de skall ha i bankinstitutets
balansräkning. Närmare bestämmelser om dessa värden finns intagna i banklagstiftningen
och bokföringslagen den 31 maj 1929 (nr 117).

Till riskgrad 2 har utredningen fört tillgångar som ansetts innefatta relativt
obetydliga men ändock större riskmoment än tillgångar som förts till
riskgrad 1. För riskgrad 2 har utredningen föreslagit en kapitaltäckningskvot
av 1 %. Riskgrad 2 innefattar främst lån mot säkerhet av inteckning
i jordbruks-, affärs- eller bostadsfastighet eller tomträtt till sådan fastighet
inom 75 % av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller av
byggnad, som uppförts på den med tomträtt upplåtna fastigheten, samt lån
mot inteckning i annan fastighet eller tomträtt därtill inom 50 % av det uppskattade
värdet. Dessutom har i riskgraden tagits upp fordran mot säkerhet
av kreditförsäkring meddelad av svenskt försäkringsbolag. Herr Hanström
är skiljaktig såtillvida att han föreslagit att krediter mot inteckningar
i annan fastighet, dvs. industrifastigheter skall föras till riskgrad 4.
Utredningens förslag innebär en reducering av det nuvarande kapitalkravet
för dessa krediter, såvitt avser affärsbankerna, från drygt 9 till 1 %. Herr
Hanström framhåller att industrifastigheter i stor utsträckning är byggda
för viss verksamhet och att deras värde i hög grad är beroende av lönsamheten
av den rörelse som där drivs. Sådana fastigheter kan enligt Hanström
i säkerhetshänseende inte jämställas med bostads- eller affärsfastigheter.
Dessa har i regel en marknadsmässig, avläsningsbar avkastning, som kan
utgöra underlag för fastställande av belåningsvärdet. Dessutom finns, framhåller
Hanström, för sistnämnda fastigheter en marknad, som ger möjlighet
att vid behov finna köpare.

Förslaget att lån mot säkerhet av inteckning i annan fastighet än jordbruks-,
affärs- eller bostadsfastighet — dvs. huvudsakligen i industrifastigheter
— till viss del skall föras till riskgrad 2 med en kapitaltäckning
av 1 % har i flera remissyttranden, bl. a. bankinspektionens, bostadsstyrelsens,
riksbanksfullmäktiges och bankföreningens, bedömts som allt för liberalt.
De skäl som anförts mot förslaget är väsentligen desamma som herr
Hanströms. Jag instämmer delvis i den kritik som förslaget på denna punkt
mött. Emellertid bör i detta sammanhang erinras om innehållet i 4 § lagen

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

143

den 29 juli 1966 (nr 453) om vad som är fast egendom. Genom denna bestämmelse
vidgades kretsen av tillbehör till industrifastigheter högst väsentligt i
förhållande till vad som tidigare gällt. Sålunda skall numera till fastighet, som
helt eller delvis är inrättad för industriell verksamhet, höra maskiner och
annan utrustning, som tillförts fastigheten för att användas i verksamheten,
med undantag för fordon, kontorsutrustning och handverktyg (se prop.
1966:24; 3LU 27; rskr 149). Syftet med bestämmelsen har huvudsakligen
varit att stärka kreditvärdigheten hos industrifastigheter. Med hänsyn härtill
anser jag att den anförda kritiken skall beaktas endast på det sättet att
fordringar med säkerhet av inteckningar i industrifastigheter inom 50 % av
uppskattningsvärdet förs över från riskgrad 2 till riskgrad 3.

Vid remissbehandlingen har ingen anmärkning riktats mot utredningens
förslag att i kapitaltäckningsbestämmelserna slopa taxeringsvärdet som
norm. Inte heller har någon erinran gjorts mot förslaget att höja belåningsgränsen
från 60 till 75 % av normvärdet. Jag kan godta dessa förslag och
förordar i princip en övergång till uppskattningvärden. Utredningen har förutsatt
att det av bankinstituten uppskattade värdet fastställs efter noggrann
expertvärdering i varje särskilt fall. För min del anser jag det viktigt att
denna förutsättning kommer till uttryck i lagstiftningen. Vidare bör som
bostadsstyrelsen förordat i kapitaltäckningsbestämmelserna tas in en särskild
föreskrift i fråga om statsbelånade hus, motsvarande den som gäller
för stadshypoteks- och bostadskreditföreningarna. Bestämmelsen innebär att
kreditgivaren vid långivning till statligt belånade bostadshus skall tillämpa
samma värden som de statliga låneorganen, dvs. det för bostadslånet fastställda
pantvärdet. Kreditgivaren har emellertid rätt att avvika från pantvärdet
om han vid egen värdering finner sig inte kunna godta det statliga
pantvärdet. Genom bestämmelsen har i stadshypoteks- och bostadskreditorganisationernas
långivning uppnåtts en smidig anslutning mellan å ena
sidan primär- och sekundärlånen samt å andra sidan det statliga bostadslånet.
I viss mån samma effekt bör bestämmelsen enligt min mening kunna
få om den, som jag förordar, tas in i kapitaltäckningsbestämmelserna för
bankinstituten. Dessutom skapas en viss garanti för att bankinstituten i sin
värdering inte låter sig påverkas av låntagarintressen. I fråga om fastigheter
utan statligt bostadslån får bankinstituten givetvis tillämpa egna uppskattningsvärden.

Sparbanksföreningen har i sitt remissyttrande föreslagit att uppskattningsvärdet,
såvitt angår lån mot säkerhet av inteckning i tomträtt, skall
få avse inte bara byggnader, som uppförts på den med tomträtt upplåtna
fastigheten, utan också själva nyttjanderätten till denna. Föreningen har
uppgett att enligt sparbankernas praxis åsätts i regel tomträttsbyggnaden
inte något särskilt värde, utan hela tomträtten värderas i ett sammanhang.
Föreningen har vidare framhållit att en framräkning av byggnadsvärden i
fråga om utelöpande lån mot säkerhet av inteckningar i tomträtt skulle

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

medföra ett synnerligen omfattande och kostnadskrävande arbete. Jag har
förståelse för de olägenheter, som den föreslagna värderingsregeln kan vålla
sparbankerna, men jag är ändå inte benägen att förorda en ändring av regeln.
Orsaken härtill är att jag anser det olämpligt att i samband med övriga
liberaliseringar för inteckningslån slopa det kvalitativa krav i fråga om
inteckningslån i tomträtt som ligger i ifrågavarande bestämmelse. De olägenheter
sparbankernas nuvarande värderingsprinciper skulle kunna föra
med sig vid en övergång till ny kapitaltäckningsbestämmelse bör enligt min
mening kunna undvikas. Något hinder för att i fråga om tomträtt vid tilllämpning
av kapitaltäckningsbestämmelsen använda taxeringsvärde i stället
för uppskattningsvärde torde inte föreligga.

Utredningens förslag att till riskgrad 2 föra fordringar med säkerhet av
kreditförsäkring, meddelad av svenskt försäkringsbolag, har föranlett erinringar
från två håll. Bankinspektionen har pekat på att kreditförsäkringar
ofta är försedda med självriskklausuler och därför föreslagit att fordringar
med sådan säkerhet skall föras över till riskgrad 3. Sparbanksföreningen
har ifrågasatt om bärande skäl finns för att hänföra fordringar med säkerhet
av kreditförsäkring, meddelad av utländskt försäkringsföretag, till riskgrad
4, vilket är innebörden av utredningsförslaget. Enligt föreningen bör
sådana fordringar i vart fall kunna föras till riskgrad 3.

Jag delar utredningens uppfattning att kreditförsäkring, som meddelats
av svenskt försäkringsbolag, innebär en betryggande säkerhet. Detta bedömande
grundar sig bl. a. på den omständigheten att de svenska försäkringsgivarna
är underkastade en sträng offentlig tillsyn. Enligt min meningfinns
emellertid ingen anledning att i riskhänseende bedöma en kreditförsäkring
som meddelats av svenskt försäkringsbolag annorlunda än en garanti
lämnad av svenskt bankinstitut. Därför bör fordringar mot säkerhet av
svensk kreditförsäkring föras till riskgrad 1. Vad så angår frågan om
kreditförsäkring, meddelad av utländskt försäkringsbolag, är jag A^äl medveten
om svårigheterna för såväl bankinstituten som tillsynsmyndigheten
att bedöma en utländsk försäkringsgivares soliditet. Jag är också medveten
om de svårigheter som kan uppstå vid en tvist om försäkringsavtalet mellan
den svenske kreditgivaren och det utländska försäkringsföretaget. Samtidigt
finner jag det emellertid svårt att motivera den skillnad i kapitaltäckningshänseende
som skulle uppstå om fordringar mot säkerhet av utländsk kreditförsäkring
fördes till riskgrad 4. Jag har därför stannat för att förorda
att ifrågavarande placeringar förs till riskgrad 2. Härigenom vinns parallellitet
i fråga om fordringar mot säkerhet av bankgarantier eller kreditförsäkringar
i både riskgrad 1 och 2. Jag förutsätter emellertid att bankinstituten
vid kreditgivning mot säkerhet av utländsk kreditförsäkring iakttar den
allra största försiktighet vid sin säkerhetsbedömning. I tveksamma fall bör
samråd ske med tillsynsmyndigheten.

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Till riskgrad 3 har utredningen fört de placeringar för vilka förlustrisken
framstår som större än för riskgrad 2 men som dock ansetts kunna undantas
från den högsta riskgraden. Kapitaltäckningskvoten har utredningen satt
till 4 %. Till riskgraden har förts andra svenska obligationer än sådana som
tagits upp i riskgrad 1 enligt förslaget. Vidare har utredningen till riskgrad
3 fört lån mot aktier och förlagsbevis noterade vid Stockholms fondbörs
med hänsyn till att bankinstituten själva fastställer betryggande belåningskurser
för sådana värdepapper. Till riskgraden har också förts lån med säkerhet
av inteckning i jordbruksfastighet eller i bostadsfastighet med en- eller
tvåfamilj shus, liggande mellan 75 och 100 % av uppskattningsvärdet, under
förutsättning att inteckningslånet är förstärkt med betryggande borgen.
Skälet för denna riskgradsplacering ifråga om topplån i en- eller tvåfamilj sfastighet
har angetts vara att förlusterna på sådana lån varit mycket små
under hela efterkrigstiden. Av samma skäl har utredningen fört lån på
mindre belopp mot enbart namnsäkerhet till riskgraden.

Mot utredningens förslag att i kapitaltäckningshänseende prioritera toppkrediter
i jordbruksfastighet och vissa bostadsfastigheter har anmärkningar
riktats i två hänseenden. Bankinspektionen anser att bestämmelsen inte innebär
samma begränsning av kreditbeloppet i fråga om jordbruksfastigheter
som beträffande bostadsfastighet med en- eller tvåfamilj shus, och förordar
därför att krediter till jordbruksfastigheter maximeras till 50 000 kr.
HSB samt stadshypotekskassan och bostadskreditkassan hävdar att anledning
saknas att göra skillnad på toppkrediter i å ena sidan en- och tvåfamilj
shus och å andra sidan flerfamiljshus under hänvisning till att förluster
på i vart fall statsbelånade flerfamiljshus inte varit relativt större än
förlusterna på statsbelånade småhus.

För egen del accepterar jag utredningens förslag att till riskgrad 3 föra
ifrågavarande inteckningslån. Jag förutsätter därvid att den borgen som
ställs innebär en reell förstärkning av inteckningssäkerheten. Dessutom förordar
jag att motsvarande placeringar med säkerhet av inteckning i bostadsfastighet
med flerfamiljshus förs till riskgraden under förutsättning
att bostadslån av statsmedel utgår för huset.

Bankinspektionen har riktat kritik också mot utredningens förslag att
i riskgraden ta in fordringar med säkerhet av förlagsbevis eller aktier som
är noterade vid Stockholms fondbörs. Enligt inspektionen innebär detta att
krediter mot sådan säkerhet i riskhänseende bedöms lindrigare än krediter
till det företag som ytterst svarar för säkerheten. Även på denna punkt delar
jag utredningens uppfattning att fordringar mot säkerhet i förlagsbevis
och aktier bör ingå i riskgrad 3. Avgörande för mitt ståndpunktstagande
har varit att bankinstituten vid krediter mot ifrågavarande säkerheter tilllämpar
förhållandevis försiktiga, enhetliga belåningskurser. Jag förutsätter
att tillsynsmyndigheten fortsättningsvis har sin uppmärksamhet riktad på

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

bankinstitutens rekommendationer i fråga om belåningskurserna och att
den vid behov ingriper om kurserna skulle tendera att bli alltför höga.

Från något håll har yrkats att de i riskgraden upptagna borgenslånen inte
skulle maximeras till 25 000 kr. utan anpassas till beloppet efter den omfattning
som låntagarens verksamhet har. Som utredningen påpekat är det
endast smärre borgenslån som ansetts kunna prioriteras med en inplacering
i riskgrad 3. Anledning saknas därför att vidga kretsen av borgenslån i riskgrad
3.

Med den uppdelning av obligationer i riskgrad 1 och 2, som jag tidigare
förordat och till vilken jag återkommer i specialmotiveringen till kapitaltäckningsbestämmelserna,
anser jag att de obligationer som av utredningen
förts till riskgrad 3 kan utgå ur placeringskatalogen. Obligationer som inte
räknas in bland de fullgoda kan föras till den högsta riskgraden.

Till riskgrad 4 slutligen har utredningen fört tillgångar som inte räknats
upp i de tidigare riskgraderna. För riskgraden har föreslagits en kapitaltäckningskvot
av 8 %. Av de till riskgraden förda tillgångarna har utredningen
särskilt kommenterat fastigheter för banklokalers inrymmande och
aktier i sådana fastighetsbolag samt aktier i andra kreditinstitut.

Enligt gällande lagregler för bankinstituten tar innehav av bankfastighet,
såväl vid direktägande isom indirekt via fastighetsbolag, i anspråk inlåningsrättsgrundande
kapital. För affärsbanker innebär den nuvarande inlåningsrättsregeln
att mot det bokförda värdet av direktägd fastighet skall stå 9,1 %
eget kapital. För sparbanker och kreditkassor är motsvarande procenttal
7,4. 1 fråga om bankfastighet, som ägs genom fastighetsbolag, krävs enligt
de nuvarande reglerna kapitaltäckning endast för det bokförda värdet av
bankinstitutets aktier i bolaget. Utredningen har uppmärksammat att lcapitaltäckningsreglerna
innebär en viss styrning av formen för innehavet av
bankfastighet genom den förmånligare behandling som ägande genom fastighetsbolag
medför. I syfte att eliminera denna styrning har utredningen
föreslagit att samma krav på täckning i det egna kapitalet skall gälla vare
sig fastighet ägs direkt eller indirekt. Utredningen har därför förordat en
bestämmelse, avseende ägande genom fastighetsbolag, av innehåll att 8 %
av summan av bokförda värdet på aktierna i fastighetsbolaget och dess
skulder skall avräknas vid beräkning av krav på bankbolagets eget kapital.

I fråga om direktägd bankfastighet behövs ingen särregel, eftersom hela det
bokförda värdet av sådan fastighet ingår i riskgrad 4 enligt utredningens
förslag.

Två remissinstanser har i sina yttranden berört kapitaltäckningskravet i
fråga om bankfastigheter. Bankinspektionen anser att ett kapitaltäckningskrav
på 8 % är alltför liberalt och föreslår en höjning till förslagsvis 10 %.
Som skäl härför anges bl. a. att ett sådant kapitaltäckningskrav skulle kunna
få en dämpande effekt på bankinstitutens benägenhet att investera me -

147

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

del i fastigheter. Sparbanksföreningen å sin sida menar att en medelsplacering
i fastighet snarast måste bli säkrare, om kreditgivaren också är ägare
till fastigheten, och ifrågasätter om det inte är rimligare att — oavsett om
ägarförhållandet är direkt eller indirekt — behandla bankernas fastighetsinnehav
så, att i likhet med vad som gäller för krediter i affärs- och bostadsfastigheter
ett belopp som svarar mot 75 % av fastighetens uppskattningsvärde
hänförs till riskgrad 2 med 1 % kapitaltäckning och återstoden
av det bokförda värdet till riskgrad 4 med 8 % kapitaltäckning, dvs. sammanlagt
2,75 % kapitaltäckning för fastighetsinnehavet. För egen del instämmer
jag i utredningens förslag om en kapitaltäckning av 8 %. Ett procentuellt
något högre kapitaltäckningskrav kan enligt min mening i och
för sig inte ha någon återhållande verkan i fråga om bankinstitutens förvärv
av bankfastigheter. I detta sammanhang vill jag erinra om vad jag redan
uttalat i avsnittet om bankinstitutens rätt att förvärva egendom, nämligen
att bankinspektionen med särskild uppmärksamhet bör följa utvecklingen
på detta område och inskrida där så behövs. Jag delar utredningens
mening att ägandeformen för bankfastighet bör vara neutral i kapitaltäckningshänseende.

Bankinspektionen har i sitt yttrande också framhållit att skyldigheten att
ställa kapital för indirekt ägda fastigheter inte endast bör gälla, då bankinstitutet
äger bestämmande inflytande, utan även då institutet har ett väsentligt
ekonomiskt intresse i fastighetsbolag. Som jag utvecklat vid behandlingen
av förvärvsreglerna gäller för bankinstitutens rätt att förvärva
fastighet eller aktie i bankfastighetsbolag det villkoret att förvärvet skall
syfta till att bereda banken lokaler för dess inrymmande. Jag har framhållit
att detta villkor inte får ges en alltför rigorös och snäv innebörd och tolkas
som ett krav på att hela den ifrågavarande fastigheten skall disponeras för
bankverksamheten. I en bankfastighet kan inrymmas t. ex. bostads-, kontors-
och af färslägenheter. Den föreslagna förvärvsregeln tillåter därför,
liksom den nu gällande, att bankinstitut tillsammans med annan äger fastighet,
som delvis inrymmer bankens lokaler, delvis disponeras av meddelägaren.
Fall kan tänkas där meddelägaren visserligen har aktiemajoriteten
i bankfastighetsbolaget, men där banken ändock har en väsentlig andel i
bolaget. Sådana fall bör också enligt min mening omfattas av den föreslagna
regeln för indirekt ägande. Jag biträder därför inspektionens förslag i
denna del. Beträffande den närmare innebörden av uttrycket »väsentligt
ekonomiskt intresse» hänvisar jag till prop. 1955: 3 s. 173—175.

Bankinspektionen och sparbanksföreningen har också diskuterat innebörden
av utredningens förslag att avräkning skall ske på summan av bokförda
värdet på aktier i fastighetsbolaget och bolagets skulder. Uttrycket
»bolagets skulder» har av inspektionen tolkats som bolagets samtliga skulder,
medan sparbanksföreningen å sin sida tolkat uttrycket som avseende
bolagets skulder till bankinstitutet.

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

För att syftet med regeln skall nås — att direkt eller indirekt ägd bankfastighet
skall behandlas lika i kapitaltäckningshänseende — bör enligt
min mening, när banken ensam äger fastighetsbolaget, samtliga i fastighetsbolaget
bokförda skulder räknas med. Skulle, som jag nyss berört, fall förekomma
där bankinstitut tillsammans med annan äger fastighetsbolag, bör
däremot endast den del av fastighetsbolagets skulder som svarar mot bankbolagets
aktieinnehav i fastighetsbolaget tas med vid avräkningsförfarandet.
Ges avräkningsregeln detta innehåll nås likställighet i kapitaltäckningshänseende
både i direkta och indirekta samäganderättsfall.

Jag övergår härefter till frågan hur bankinstitutens innehav av aktier i
andra kreditinstitut skall behandlas i kapitaltäckningshänseende. Först må
erinras om att affärsbank enligt gällande och föreslagna förvärvsregler får
förvärva sådana aktier endast efter tillstånd av Kungl. Maj :t. Även sparbanks
och centralkassas förvärv av sådana aktier är reglerad i lag, fastän
på ett annat sätt.

Bankinstitutens intressen i s. k. sidobolag kan efter bolagens verksamhetsinriktning
delas in i fem grupper, nämligen bankinstitut, bostadsfinansierande
kreditaktiebolag, industri-, fartygs- och exportfinansierande kreditaktiebolag,
kommunlånebolag och utländska bankföretag. Med den första
gruppen avses Sparbankernas bank och Jordbrukets bank som ägs av sparbankerna
resp. centralkassorna. De bostadsfinansierande kreditaktiebolagen
är Svensk Fastighetskredit AB — samägt av ett antal affärsbanker —
Svenska Intecknings Garanti AB och Göteborgs Intecknings Garanti AB,
vilka är dotterbolag till var sin affärsbank, samt Sparbankernas Intecknings
AB — ägt av sparbankerna genom Sparbankernas bank. Dessa bolag har eu
utlåning på drygt 9 miljarder och ett aktiekapital på ca 110 milj. kr. De
industri-, fartygs- och exportfinansierande instituten är AB Industrikredit,
AB Företagskredit och AB Svensk Exportkredit. Dessa bolag ägs till hälften
av staten och till hälften av ett antal bankinstitut. Dessutom ingår i gruppen
Svensk Fartygskredit AB, som ägs av 14 affärsbanker. Dessa bolag har en
sammanlagd utlåningsvolym på ca 1,4 miljarder kr. och ett aktiekapital på
ca 132 milj. kr. Kommunlåneinstituten består av Kommunkredit AB, som till
94 r-''c ägs av Sparbankernas bank, och Kommunlåneinstiutet AB, som till
94 % ägs av övriga affärsbanker. Återstoden i dessa bolag ägs av kommunala
organisationer. Den sammanlagda utlåningen i kommunlåneinstituten är ca
en miljard kr. och aktiekapitalet uppgår till 4 milj. kr. Med de utländska
bankerna slutligen avses ett stort antal olika affärsbanksengagemang i utländska
bankföretag. De två största är Nordfinanz-Bank Ziirich och Banque
Scandinave en Suisse. Sammanlagt uppgår de svenska bankinstitutens intressen
i utländska bankföretag till ca 50 milj. kr. För kreditaktiebolagen, som
finansierar sin kreditgivning huvudsakligen genom upplåning av medel på
obligationsmarknaden, är upplåningsrätten enligt gällande regler begrän -

149

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

säd i förhållande till det egna kapitalets storlek. De utländska bankföretagen
lyder helt naturligt under lagstiftningen i det land där företaget är
etablerat.

Vid beräkning av affärsbankernas inlåningsrätt bär i praxis från bankens
eget kapital avräknats bokförda värdet på intressen i sidobolag av nu angivna
typer. Detta innebär ett kapitaltäckningskrav av 100 % för sidobolagsengagemang.
Till grund för denna rättstillämpning har legat åsikten att det
egna kapital, som lagstiftaren föreskrivit som skydd för bankens insättare,
inte samtidigt kan utgöra riskkapital också i ett annat kreditinstitut. Det
förhåller sig nämligen så, att om ett bankinstitut äger exempelvis ett kreditaktiebolag,
innebär detta att med bankinstitutets eget kapital som grund
drivs dels en rörelse hos moderbolaget dels en hos dotterbolaget. Eftersom
det finns bestämmelser om högsta tillåtna rörelsevolym i förhållande till
det egna kapitalet för båda bolagen, följer aritmetiskt av en dotterbolagsbildning
att en större kreditgivning kan ske med oförändrad storlek av det
egna kapitalet, än om dotterbolaget inte upprättats, dock under förutsättning
att inte en särskild reduceringsregel införs vid kapitalkravsberäkningen.

Utredningen har föreslagit att aktier i sidobolag skall ingå i riskgrad 4
och sålunda kräva 8 % kapitaltäckning. Utredningen betonar att den är
medveten om den aritmetiska innebörd förslaget har med avseende på
möjligheterna till rörelsetillväxt på grundval av ett givet eget kapital. Enligt
utredningen är emellertid det avgörande i detta sammanhang att lagstiftningen
i vårt land betraktar varje kreditinstitut och dess rörelse som
en enhet med avgränsning gentemot övriga kreditinstitut och att etablering
och förvärv av kreditinstitut är underkastad det allmännas kontroll. Utredningen
har därför inte ansett en högre kapitaltäckningskvot än den föreslagna
motiverad.

Utredningens förslag på denna punkt är inte enhälligt. Herr Hanström
anser det självklart att det kapital som föreskrivits som skydd för bankinstitutens
insättare inte samtidigt kan utgöra riskkapital också i annat kreditinstitut.
Eftersom det till annat institut överförda kapitalet i första hand
utgör skydd för detta företags fordringsägare, tunnas kapitalskyddet ut för
insättarna i bankinstituten. Hanström ifrågasätter om inte skillnad kan göras
i kapitaltäckningshänseende för sidobolagsengagemang mellan å ena sidan
affärsbankerna och å andra sidan sparbanker och centralkassor. För de
sistnämnda skulle enligt Hanström undantag kunna göras från kapitaltäckningskvot
över huvud taget i fråga om intressen i sidobolag.

Utredningens förslag att begränsa täckningskravet till 8 % i fråga om
hankinstitutens engagemang i sidobolag har hälsats med tillfredsställelse av
bankföreningen, som ansluter sig helt till utredningens uppfattning, medan
från andra håll kritik riktats mot förslaget. Sålunda har bankinspektionen
betonat angelägenheten av att det reella skydd, som banklagarnas kapital -

150 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

täckningsregler är avsedda att ge insättarna, inte minskas eller elimineras
genom manipulationer av olika slag som t. ex. uppdelning av rörelsen på
olika juridiskt självständiga enheter och andra liknande åtgärder av rent
organisatorisk art. Därför måste, som f. n. sker i praxis, från moderbolagets
eget kapital räknas av vad bolaget investerar som riskbärande kapital i
andra företag för vilka också finns legala krav på risktäckning. I princip
måste enligt inspektionen krävas att den föreslagna relationen mellan eget
och främmande kapital skall föreligga för koncernen i dess helhet. Inspektionen
finner det uppenbart att den av utredningen föreslagna kapitaltäckningsregeln
för sidobolag inte innebär något reellt skydd för insättarna. Det
föreskrivna riskkapitalet skulle kunna uttunnas praktiskt taget hur mycket
som helst. Inspektionen ifrågasätter också om det är mödan värt att utforma
ett regelsystem som så lätt skulle kunna sättas ur funktion genom enkla
organisatoriska förändringar i bankerna. Inspektionen har på i huvudsak
de här anförda skälen förordat att i banklagen skall tas in en bestämmelse,
som klart anger att bankinstitut för tillgångar av ifrågavarande slag skall
ställa eget kapital som till fullo svarar mot tillgångarnas bokvärde. Riksbanksfullmäktige
företräder i denna fråga en mellanställning. Fullmäktige
anser att starka skäl talar mot att som bankinspektionen gjort dra de logiska
konsekvenserna ur en i och för sig rimlig premiss och betonar, att
de insatser av riskkapital det här är fråga om i huvudsak avser svenska
bank- och kreditaktiebolag, vilkas verksamhet är reglerad i lag. Det har ansetts
i hög grad ligga i det allmännas intresse att sådana företag inrättas
och utvecklas och i flera fall har staten inträtt som delägare. Fullmäktige
anser att den av utredningen föreslagna lösningen bör kunna accepteras i
fråga om insatser i svenska bankinstitut och kreditaktiebolag, så länge karaktären
hos denna grupp inte förändras. I övriga fall däremot anser fullmäktige
en anknytning till nuvarande praxis motiverad.

Som framgår av det anförda talar goda skäl för både utredningens och
bankinspektionens förslag till lösning av frågan om kapitaltäckning för
bankinstitutens intressen i sidobolag. Å ena sidan kan sägas att utredningens
förslag innebär att möjligheter öppnas för bankinstitut att genom koncernbildning
utan insats av nytt riskkapital driva en kreditgivningsrörelse av
helt annan omfattning än f. n. Exempel på hur detta kan gå till har bankinspektionen
anfört i sitt remissyttrande. Genom en sådan koncernbildning,
som i fråga om de vanliga aktiebolagen är en välkänd företeelse, kan ett
bankinstitut med ett förhållandevis litet riskkapital behärska en hel kedja
av kreditinstitut. Det egna kapitalet/insättar-borgenärsskyddet för en sådan
koncern kan teoretiskt bli illusoriskt. Mot detta resonemang kan å andra
sidan invändas att bankinstitutens förvärv av sidobolag vanligen kräver
tillstånd av Kungl. Maj :t och att de svenska kreditinstituten är underkastade
legala soliditetskrav. Vidare kan göras gällande att ett bankinstituts
aktieinnehav i ett sidobolag inte är att bedöma annorlunda än vilken place -

Kungl. Maj:ts proposition nr i43 år 1968

151

ring som helst. En lämplig avvägning mellan de ståndpunkter som intagits
i denna fråga synes enligt min mening vara, endera som riksbanksfullmäktige
förordat att för de svenska sidobolagen kräva 8 % kapitaltäckning medan
för de utländska engagemangen skall krävas 100 % kapitaltäckning,
eller att behålla nuvarande ordning för alla sidobolagsengagemang utom såvitt
gäller de kreditinstitut där staten ingår som delägare. Jag anser övervägande
skäl tala för den sistnämnda lösningen. Härigenom vinns att bankinstitutens
engagemang i kreditaktiebolag av typen Industrikredit, Företagskredit
och Exportkredit, blir mindre betungande än hittills i kapitaltäckningsliänseende.
Vidare undviks risken för att kapitaltäckningsbestämmelsernas
utformning kan ge anledning till etablerande av sidobolag. Liksom
hittills bör härvidlag företagsekonomiska skäl vara utslagsgivande. Jag förordar
alltså att i kapitaltäckningsbestämmelserna tas in en föreskrift av innehåll
att från eget kapital skall räknas av bokförda värdet av vad bankinstitut
som aktiekapital eller i annan form tillskjutit till företag, som driver
någon form av bankverksamhet, dock inte såvitt gäller företag i vilket
staten är delägare. Någon undantagsregel från den föreslagna ordningen för
sparbanker och kreditkassor anser jag inte påkallad.

Jag återkommer slutligen som jag förutskickat till kapitaltäckningskravet
i stort för de olika bankinstituten. I fråga om placeringarna i riskgrad 1
har jag redan uttalat att dessa bör vara täckningsfria. Vad beträffar placeringarna
i övriga riskgrader ansluter jag mig till de kapitaltäckningskvoter
som utredningen föreslagit. För att belysa verkningarna i kapitaltäckningshänseende
av de i detta avsnitt förordade bestämmelserna i förhållande till
utredningens, herr Hanströms och bankinspektionens förslag har följande
tabell upprättats. De affärsbanker, sparbanker och centralkassor som tagits
med avses vara representativa för resp. grupp av bankinstitut. Det bör anmärkas
att labellen bygger på bankinstitutens redovisning, som inte är anpassad
till det föreslagna regelsystemet. Därför kommer det sannolikt att
visa sig att kapitalkravet blir väsentligt mindre än som framgår av beräkningarna.
Samma reservation gäller f. ö. för den av utredningen redovisade
sammanställningen.

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

	Eget kapi-tal och förlagslån tkr	Kapital-krav enligt nu gällan-de regler tkr	Kapitalkrav i procent av kol. 2 enligt
Depart. förslag	Utredn. förslag	Han- ströms förslag	Bank- insp.1 förslag
1	2	3	4	5	6
31/8 1967
Svenska Handelsbanken ..	1 024 195	1 026 702	62	54	69	76
Skandinaviska Banken ....	687 347	749 254	63	56	73	81
Göteborgs Bank..........	263 206	258 932	66	59	78	85
Sveriges Kreditbank......	325 718	337 934	58	56	69	75
Wermlands Enskilda Bank	64 206	61 661	58	52	72	79
Östergötlands Enskilda
Bank ................	59 228	52 954	65	60	77	85
Skaraborgs Enskilda Bank	49 118	45 435	64	59	74	82
Medeltal			62	56	71	78
31/12 1966
Stockholms sparbank ....	62 471	32 588	78	76	93	93
Valkebo sparbank........	600	355	105	104	no	112
Fagerhults sparbank......	280	219	78	80	97	98
Virserums sparbank......	894	441	82	79	93	96
Västerås sparbank........	3 664	2 720	104	94	114	115
Motalaortens sparbank....	1 863	1 431	67	65	77	78
Medeltal			79	77	94	95
31/8 1967
Mellersta Norrlands
Centralkassa ..........	4 375	3 715	no	95	119	121
Mälarprovinsernas
Centralkassa ..........	7 937	5 286	134	119	137	138
Västra Sveriges Centralkassa	14 608	9 213	100	94	105	106
Östergötlands Centralkassa	9 856	6 515	98	92	100	100
Södra Sveriges Centralkassa	17 166	12 507	100	91	104	106
Medeltal			105	96	no	in

1 För tillgångar tillhörande riskgrad 4: affärsbanker 9 %

övriga 8 %

Tabellen visar att departementsförslaget i medeltal skulle innebära en
minskning av kapitalkravet i förhållande till nuvarande inlåningsrättsregler
för affärsbankerna med 38 %, för sparbankerna med 21 % och en höjning
för centralkassorna med 5 %. Av tabellen framgår också att samtliga
bankinstitut vid den tidpunkt redovisningen avser hade ett betydligt större
eget kapital än vad som skulle krävas enligt departementsförslaget.

Ytterligare en tabell har upprättats för att visa storleken av kapitalkravet
i procent av summan av samtliga tillgångar (exklusive diver seräkningar)
och ingångna garantiförbindelser enligt de olika förslagen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

153

	Gällande regler	Depart.	Utredn.	Han- ström	Bank- insp.
Svenska Handelsbanken ..........	7,07	4,56	3,81	4,87	5,35
Skandinaviska Banken ............	6,29	4,30	3,53	4,60	5,08
Göteborgs Bank ..................	6,81	4,83	4,05	5,28	5,81
Sveriges Kreditbank ..............	5,94	3,59	3,33	4,09	4,48
Wermlands Enskilda Bank ........	5,97	3,87	3,11	4,28	4,70
Östergötlands Enskilda Bank ......	6,15	4,40	3,66	4,76	5,25
Skaraborgs Enskilda Bank..........	6,27	4,31	3,69	4,65	5,17
Medeltal	6,57	4,33	3,65	4,69	5,16
Stockholms sparbank..............	1,91	1,48	1,44	1,77	1,78
Valkebo sparbank ................	1,83	1,92	6,90	2,02	2,05
Fagerhults sparbank ..............	1,82	1,42	1,45	1,76	1,78
Virserums sparbank ..............	1,67	1,38	1,32	1,56	1,61
Västerås sparbank ................	1,77	1,84	1,66	2,02	2,03
Motalaortens sparbank ............	1,86	1,25	1,21	1,42	1,45
Medeltal	1,89	1,50	1,45	1,77	1,79
Mellersta Norrlands Centralkassa	1,64	1,80	1,55	1,95	1,98
Mälarprovinsernas Centralkassa ....	1,78	2,38	2,11	2,44	2,46
Västra Sveriges Centralkassa........	1,80	1,80	1,69	1,89	1,90
Östergötlands Centralkassa ........	1,83	1,79	1,69	1,82	1,83
Södra Sveriges Centralkassa........	2,57	2,56	2,34	2,67	2,71
Medeltal	1,98	2,09	1,91	2,17	2,20

Denna tabell visar bl. a. nödvändigheten av att förhållandevis kraftigt sänka
kapitalkraven för affärsbankerna för att enhetliga kapitaltäckningsregler
för bankinstituten över huvud taget skall kunna åstadkommas.

Med beaktande av vad jag tidigare i detta avsnitt anfört anser jag med
hänsyn till den kapitalstyrka bankinstituten i regel har att de kapitalkrav,
som innefattas i de av mig förordade kapitaltäckningsbestämmelserna, innebär
en lämplig och godtagbar avvägning mellan samtliga intressen.

Med hänsyn till att departementsförslaget för vissa sparbanker och centralkassor
innebär strängare kapitaltäckningskrav än vad som gäller f. n.
förordar jag att sparbanker och centralkassor under en övergångstid av fem
år skall få möjlighet att tillämpa de hittills gällande inlåningsrättsbestämmel-serna.

I departementsförslaget har bestämmelserna om kapitaltäckning tagits
upp i 57 § banklagen, 26 § sparbankslagen och 34 § jordbrukskasselagen.

154

Kungl. Maj:ts proposition nr li3 år 1968

Kassareservskyldiglieten

Gällande rätt

Bankinstituten är enligt lag —63 § banklagen, 31 § sparbankslagen, 35 §
jordbrukskasselagen och 2 § placeringsreglementet för postbanken — ålagda
att hålla viss betalningsberedskap i form av kassareserv. Olika krav ställs
i sådant hänseende på instituten såväl i fråga om kassareservens omfattning
som beträffande de tillgångar som får räknas in i reserven. Endast för
affärsbanker och centralkassor är en enhetlig reglering genomförd.

Kassareservskyldighetens omfattning för affärsbanker och centralkassor
bestäms till en början av en kvalitativ regel. Denna innebär skyldighet att
hålla en med hänsyn till rörelsens art och omfattning tillräcklig kassareserv
av tillgångar som med lätthet kan förvandlas i pengar. Därutöver ges kvantitativa
bestämmelser som anger kassareservens minsta storlek. Kassareservplikten
ställs därvid i förhållande till i stort sett samtliga förbindelser
men differentieras efter inlåningens art. För sparbanker och posibanken
finns endast kvantitativa regler för kassareservens storlek.

De kvantitativa bestämmelserna för affärsbanks, sparbanks och centralkassas
kassareserv följer samma mönster men innebär något strängare
kassareservkrav för sparbankernas del. Kassareserven skall uppgå till minst
ett belopp som svarar mot summan av dels 25 % av de förbindelser som
bankinstitutet har att fullgöra vid anfordran — avistaförbindelser, t. ex.
checkräkning — eller efter uppsägning inom kortare tid än en månad, dels
en viss andel, 4 % för affärsbankerna och centralkassorna samt 8 % för
sparbankerna, av övriga förbindelser, t. ex. inlåning på kapitalräkning, kapitalsamlingsräkning,
depositionsräkning och sparbanksräkning. Det strängare
kassareservkravet för sparbanker i vad avser inlåning som inte är av
utpräglat kortfristig natur bär motiverats med att sparbankernas placeringar
i allmänhet är väsentligt mera bundna än övriga bankinstituts (prop.
1955: 151 s. 147). Kassareservens minimistorlek får tillfälligtvis underskridas
men skyldighet föreligger då att snarast möjligt öka reserven till föreskrivet
belopp.

Kassareservplikten enligt de kvantitativa reglerna omfattar för affärsbanker
och centralkassor inte alla förbindelser. Sålunda är garantiförbindelser
helt undantagna. Vidare gäller inte 25 %-regeln för inlåning på sparkasseräkning,
för vilken inlåning såväl banklagen som jordbrukskasselagen
föreskriver en minsta uppsägningstid av eu vecka. Detta undantag hänger
samman med att rörligheten hos sparkassemedlen ansetts vara mindre än
hos övriga förbindelser av utpräglat kortfristig natur (jfr prop. 1955: 3 s.

155

Kiingl. Maj:ts proposition nr i43 år 1968

124—126). Slutligen är 4 %-regeln inte tillämplig på långfristiga förbindelser,
förlagslån, återlån hos AP-fonden och inteckningslån i egna fastigheter.

Postbanken är skyldig att som kassareserv redovisa ett belopp som tillsammans
med inneliggande kassa och medel, som står inne hos bank eller
riksgäldskontoret, motsvarar för postsparbanken minst 10 % och för postgirot
minst 50 % av kontoinnehavarnas behållning enligt senaste bokslut.

Beträffande de tillgångar som får räknas in i kassareserven ges f. n. endast
för sparbanker (uttömmande) och postbanken (exemplifierande) en
författningsmässig reglering. För affärsbanker och centralkassor avgör i
praxis bankinspektionen vad som kan betraktas som kassareservmedel.

Sparbanks kassareserv skall utgöras av medel som innestår på postgiro
eller av sådana tillgodohavanden hos riksbanken, riksgäldskontoret, postsparbanken
eller affärsbank, vilkas återstående löptid inte överstiger ett år
eller som kan sägas upp till betalning inom högst ett år, eller av checkar,
som dragits på inländsk penninginrättning och som tillhör sparbanken,
eller av skattkammarväxlar eller fullgoda svenska obligationer — beräknade
högst till marknadsvärdet — som med lätthet kan förvandlas i pengar.
Vidare får av kassareserven högst 100 000 kr. utgöras av vissa inteckningar,
som sparbanken innehar som säkerhet för lån, som förfaller eller kan av
sparbanken sägas upp till betalning inom högst sex månader. Förutsättningen
är att inteckningarna ligger inom 60 % av senast fastställda taxeringsvärdet
i jordbruksfastighet eller i sådan bostads- eller affärsfastighet,
som är belägen inom område, för vilket stadsplan eller byggnadsplan fastställts.
Bankinspektionen kan slutligen efter prövning i varje särskilt fall
godkänna även andra tillgångar som kassareservmedel. — Inteckningar har
fått gå in i kassareserven alltsedan kassareservbestämmelser tillkom genom
1892 års sparbankslag. Begränsningen till 100 000 kr. kom till år 1923.

Metoden att i lag ge en uttömmande uppräkning av de tillgångar som får
räknas som kassareserv har ansetts erbjuda vissa fördelar från speciell
sparbankssynpunkt. Tillvägagångssättet tillåter att kassareserven kan omfatta
vissa tillgångar, som inte är direkt likvida — inteckningar — men som
enligt ett allmänt intresse anses böra hänföras till kassareservmedlen. Inte
minst för de små sparbankerna har metoden ansetts vara av betydande
värde. (Jfr SOU 1954: 10 s. 2011.

De tillgångar som bankinspektionen godtar som kassareservmedel för
affärsbanker och centralkassor omfattar i huvudsak svenska checkar, postremissväxlar
samt nettofordringar — avista eller på en dags uppsägning —
hos affärsbanker, sparbanker och centralkassor ävensom statspapper och
obligationer till belåningsvärdet hos riksbanken.

Kassareservduglig tillgång som pantsatts av affärsbank, sparbank eller
centralkassa får inte räknas in i kassareserven. Om sådan tillgång utgör

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

säkerhet för avtalad kredit, får den dock räknas som kassareservmedel i
den mån krediten inte använts.

För postbanken föreskrivs att kassareserven skall bestå av statens, hypoteksbankens
eller stadshypotekskassans obligationer eller av andra värdehandlingar
som med lätthet kan förvandlas i pengar.

Bankinspektionen kan medge centralkassa att i sin kassareserv räkna in
ansluten jordbrukskassas kassatillgångar (prop. 1956: 122 s. 79).

Vid sidan av nu redovisade kassareservbestämmelser finns sedan år 1937
en särskild beredskapslagstiftning om bankinstituts kassareserv, vars syfte
är penningpolitiskt. Denna lagstiftning har ändrats flera gånger. F. n.
gäller likviditets- och kassakvotslagen den 25 maj 1962 (nr 256). Lagen
gällde ursprungligen t. o. m. den 30 juni 1965 men har förlängts genom lag
den 6 juni 1968 (nr 261) för tiden t. o. m. den 30 juni 1971. Enligt denna
lag kan Kungl. Maj :t förordna om likviditets- och kassakvoter i den mån
detta prövas oundgängligen nödvändigt för att uppnå det mål som fastställts
för riksbankens penningpolitiska verksamhet. Det ankommer på riksbanken
att meddela de föreskrifter, som behövs för tillämpning av förordnandet.
Förordnande om likviditetskvot kan avse affärsbankerna, sparbankerna,
centralkassorna och postbanken, under det att förordnande om kassakvot
kan gälla endast affärsbankerna och postbanken. Med likviditetskvot förstås
i lagen förhållandet mellan nettosumman av bankinstitutets likvida tillgångar
och dess samtliga förbindelser med vissa angivna undantag. Kassakvoten
anges som förhållandet mellan bankinstitutets i riksbanken innestående
medel och dess förbindelser, också här med vissa undantag. Riksbanken
fastställer det procenttal till vilket likviditets- och kassakvot minst
skall uppgå. En övre gräns har därvid satts. Denna utgör i fråga om likviditetskvot
50 % för affärsbankerna och postbanken samt 25 % för övriga
bankinstitut. Procenttalet för kassakvot har maximerats till 15 %.

Förordnande enligt likviditets- och kassakvotslagen har i fråga om kassakvot
för affärsbanker gällt under tiden den 19 december 1967—den 29 februari
1968 (SFS 1967: 745 och 1968: 39). Beträffande likviditetskvoter följer
affärsbankerna i praktiken de kvoter som riksbanken rekommenderar.

Kreditinstitututredningen

Utredningen förordar att författningsmässiga regler även i fortsättningen
skall ställas upp för bankinstitutens kassareserv och att syftet med dessa
regler skall vara endast att skapa garantier för en företagsekonomisk betalningsberedskap.
Penningpolitiska synpunkter bör liksom hittills tillgodoses
i särskild ordning. I detta sammanhang erinrar utredningen om att riksbanken
av penningpolitiska skäl f. n. rekommenderar affärsbankerna särskilda
likviditetskvoter och att flertalet av dessa banker redovisar en avsevärt
större kassareserv än den banklagen föreskriver.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

157

Den nuvarande olikartade utformningen av kassareservreglerna får enligt
utredningen i betydande grad ses mot bakgrund av att även rörelsereglerna
i övrigt varit olika. Utredningen pekar särskilt på att sparbankerna
tidigare hade större möjligheter än affärsbanker och centralkassor att lämna
bundna lån och att detta förhållande låg bakom den strängare kassareservskyldigheten
för sparbankerna. Denna skillnad försvann genom lagändringar
år 1965 och utredningen föreslår nu att även övriga rörelseregler skall
bli likartade. En differentiering av kassareservreglerna kan därför inte längre
grundas på författningsmässiga olikheter. Utredningen understryker
emellertid kraftigt att likartade regler för verksamheten inte utesluter betydande
olikheter i den faktiska sammansättningen av tillgångar och skulder,
vilket i sin tur påverkar kravet på betalningsberedskap.

På grund av olikheter i bankinstitutens rörelseinriktning har utredningen
övervägt att utforma kassareservkravet enbart som en kvalitativ regel av
innebörd, att instituten är skyldiga att hålla en med hänsyn till rörelsens
art och omfattning tillräcklig kassareserv. Fördelen med en sådan utformning
anges vara att den i princip medger att kassareservkravet kan avpassas
efter varje enskilt instituts verksamhet. Utredningen avvisar dock en sådan
lösning eftersom den kan medföra svåra tillämpningsproblem. Det kan sålunda
förutsättas att bankinspektionen för att fullgöra sin verksamhet måste
ställa upp kompletterande kvantitativa regler. Utredningen finner det
lämpligare att nödvändiga kvantitativa bestämmelser ges i författning och
att reglerna liksom hittills anger kraven på kassareservens storlek. Det betonas
att reglerna med nödvändighet måste bli schablonmässiga.

Efter mönster från vad som nu gäller för affärsbanker och centralkassor
föreslår utredningen att även en kvalitativ regel skall ingå i kassareservbestämmelserna
för samtliga bankinstitut. En sådan regel sägs vara av värde
för att markera att de krav som ställs upp genom de kvantitativa bestämmelserna
i vissa fall kan innebära en otillräcklig betalningsberedskap.

Som bakgrund till frågan hur kvantitativa regler bör utformas berör utredningen
utförligt vissa förhållanden som på ett avgörande sätt kan påverka
ett bankinstituts behov av betalningsberedskap. Därvid konstateras
inledningsvis att allmänt sett beror kassautvecklingen i banksystemet på
de penningvårdande myndigheternas åtgärder och statsbudgetens kassamässiga
utfall, variationer i allmänhetens sedelinnehav och betalningsströmmarna
till och från utlandet. Härigenom ges den yttre ram inom vilken bankinstituten
som grupp har att verka. Dessa förhållanden medför enligt utredningen
betalningsströmmar till och från banksystemet och påverkar därigenom
banksystemets kassatillgång.

Vad angår det enskilda bankinstitutet konstaterar utredningen, att dess
kassautveckling har direkt samband med i vilken utsträckning uttag och
utbetalningar av lån i tiden sammanfaller med insättningar samt amorteringar
och ränteinbetalningar. Av dessa faktorer kan inbetalningsström -

15S

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

marna av amorteringar och räntor med säkerhet förutsägas. De kan enligt
utredningen påverkas även i den meningen att institutet kan förändra takten
i sin nyutlåning samt ändra på amorteringstiderna och sammansättningen
av värdepapper sportfölj en i fråga om löptider. Utredningen framhåller,
att utlånings- och placeringspolitiken härigenom blir ett instrument
för bankinstitutets likviditetsplanering. Möjligheterna att härutöver öka
kassan genom att säga upp lån förefaller utredningen vara obetydliga, eftersom
låntagarnas likviditetsplanering i de flesta fall torde vara uppbyggd på
grundval av den med bankinstitutet överenskomna faktiska amorteringstiden
och därför inte tillåter en snabbare återbetalningstakt.

I fortsättningen behandlar utredningen den betydelse som inlåningens
struktur — sedd ur flera synvinklar — kan ha för behovet av kassareserv.
Först påpekas att inlåningsräkningarna kan hänföras till olika kategorier
insättare, främst hushåll, kommuner och företag. Med utgångspunkt i att de
skilda kategorierna kan antas följa olika mönster i fråga om uttag och insättning
på räkningarna finner utredningen det sannolikt, att insättningar
från en kategori kan balansera uttag från en annan. Ju mer renodlat inslaget
av en enda insättarkategori är i ett institut, desto större blir risken
för att balanserande insättningar inte sker. I anslutning härtill betecknar
utredningen inlåningsstrukturen med avseende på insättarkategorier som
heterogen såväl inom de olika typerna av bankinstitut som för alla bankinstitut.
Mest ensartad anges den vara i postbankens sparbanksdel, vars inlåning
i allt väsentligt kommer från hushållen.

Det absoluta antalet inlåningskunder som utgör gentemot varandra självständiga
beslutsenheter tar utredningen upp som nästa aspekt på inlåningsstrukturen
i bankinstituten. Eftersom sannolikheten för balanserande insättningar
tilltar vid stigande storlek på bankinstitutet synes det relativa kravet
på kassareserv öka ju färre insättare ett institut har. Av detta förhållande
drar utredningen den slutsatsen, att vid samma genomsnittsbehållning på
inlåningsräkningarna blir t. ex. det relativa kassareservbehovet i ett institut
med 1 000 milj. kr. i omslutning lägre än i ett institut med 100 milj. kr. i
omslutning.

Inlåningsstrukturen i bankinstituten kan, sägs det vidare, betraktas ur
den synvinkeln att det inom ramen för en given omslutning på ett institut
kan rymmas ett större antal insättare med mindre behållningar eller ett
mindre antal insättare med större behållningar. Eftersom sannolikheten för
balanserande insättningar är störst i det förstnämnda fallet får enligt utredningen
det relativa behovet av kassareserv i institut med ett stort antal
insättare anses vara lägre än i ett institut med ett litet antal insättare.

Utredningen lägger ytterligare en aspekt på bankinstitutens inlåningsstruktur
med utgångspunkt i att instituten betraktas som en enhet. Under
förutsättning att allmänhetens innehav av sedlar är konstant och att övriga
i det föregående nämnda faktorer inte för med sig någon ändring i bank -

Kungl. Maj. ts proposition nr 1 k3 år 1968

159

systemets kassatillgång, följs praktiskt taget genast ett uttag på en inlåningsräkning
av en motsvarande insättning. Detta förhållande leder enligt
utredningens uppfattning till att ju större ett institut är i förhållande till
hela banksystemet, desto mindre blir det relativa behovet av kassareserv.
Sannolikheten för att ett uttag från institutet skall följas av en insättning
ökar nämligen med växande storlek på institutet.

Utredningens redovisning av olika aspekter på bankinstitutens inlåningsstruktur
såvitt rör behovet av kassareserv leder till den slutsatsen att behovet
bestäms av flera faktorer i förening. De avgörande faktorerna anges
sammanfattningsvis vara dels institutets storlek i förhållande till bankväsendet
som helhet, dels antalet insättare i institutet och deras storlek i
förhållande till institutets storlek, dels inslaget av olika insättarkategorier
i ett institut. Utredningen finner det uppenbart att en gruppering av samtliga
bankinstitut med hänsyn till dessa faktorer inte skulle följa associationsrättsliga
gränser. Det är därför enligt utredningens mening inte möjligt
att differentiera kassareservreglerna efter associationsrättsliga linjer.

Utredningen diskuterar i fortsättningen möjligheten att — liksom f. n. är
fallet — differentiera kravet på kassareserv efter inlåningens formella uppsägningstid
genom att för kortfristiga förbindelser kräva större betalningsberedskap
än för andra förbindelser. Även om utredningens förslag om
slopande av nuvarande reglering i fråga om uppsägningstider för inlåningen
godtas, utgör detta inte något hinder för att instituten själva — såsom nu
sker för vissa räkningar — för kontohavarna föreskriver uppsägningstider
av olika längd. Möjlighet finns därför, betonar utredningen, att även i fortsättningen
differentiera kassareservkravet efter längden av formellt överenskommen
uppsägningstid. En sådan differentiering innebär att framför
allt omsättningshastigheten av inlåningen tillmäts betydelse för bankinstitutens
kassautveckling. Mot detta anför utredningen att uttag av insättarmedel
balanseras tidsmässigt i allt väsentligt av insättningar och att kassaställningen
påverkas även av andra faktorer. Utredningen anser det därför
inte meningsfullt att differentiera kassareservkravet efter inlåningens formella
uppsägningstider.

Utredningens överväganden i fråga om kassareservregler leder till att
dessa bör utformas med hänsyn till främst bankinstitutets storlek och antal
kunder, förekomsten inom varje institut av relativt stora insättare samt fördelning
på insättarkategorier. Utredningen anser att de särskilda krav som
varje instituts karaktär kan fordra skall kunna innefattas i en enhetlig
schablonregel om kassareservens relativa storlek jämte den kvalitativa bestämmelsen
om en med hänsyn till verksamhetens inriktning tillräcklig
kassareserv.

Utredningen förordar en för samtliga bankinstitut gemensam kvantitativ
kassareservregel om 10 % på inlåningen. Til! inlåning hänförs enligt utredningens
förslag samtliga förbindelser med undantag av obligations- och

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

förlagslån, lån mot inteckning i egen fastighet, lån som upptagits hos APfonden
i samband med återlån samt garantiförbindelser. Vid avvägningen
av storleken av det föreslagna procenttalet i förhållande till nuvarande
krav bär utredningen utgått från att räkningsstrukturen på inlåningssidan
kommer att förbli i stort sett den nuvarande. Skulle väsentliga ändringar
i detta avseende aktualiseras, något som diskuterats på bankhåll, får, påpekar
utredningen, frågan om procenttalets storlek tas upp till förnyad
prövning.

Eftersom en nedgång i kassareservtillgångarna ibland kan ligga helt utanför
ett bankinstituts kontroll behåller utredningen i sitt förslag nuvarande
möjlighet för affärsbanker, sparbanker och centralkassor att tillfälligtvis
underskrida fastställt belopp för kassareserven. Även postbanken föreslås
få denna rätt. Skyldighet skall dock i sådant fall föreligga att snarast öka
kassareserven till föreskriven nivå.

Verkningarna av en kassareservregel om 10 % på inlåningen belyser utredningen
genom en ingående undersökning per den 31 mars 1966 av hur
regeln kommer att slå för bankinstituten (SOU 1967:64 s. 207—209). I
fråga om sparbankerna avser undersökningen ett representativt urval på 75
stycken. För affärsbankerna som grupp betraktat medför den föreslagna
kassareservregeln ingen ändring av nuvarande förhållanden; någon sänkning
för storbankerna och höjning för provinsbankerna. Sparbankerna har
nu ett genomsnittligt krav på 8,2 %. Utredningens förslag medför en höjning
av detta med högst en fjärdedel. För centralkassorna, som nu har ett
genomsnittskrav på 6 %, medför den föreslagna regeln en betydande skärpning,
i de enskilda fallen varierande ungefär mellan 20 och 90 %. Om hänsyn
tas till den faktiska kassareserv som bankinstituten redovisade vid undersökningstillfället,
skulle det föreslagna kravet på kassareserv ha uppfyllts
av samtliga affärsbanker, av 64 utav 75 undersökta sparbanker och av halva
antalet centralkassor eller 6 st.

Med hänsyn till den skärpning som ett genomförande av utredningens
förslag innebär för vissa centralkassor och sparbanker förordar utredningen
att dessa bankinstitut under en övergångstid, förslagsvis fem år, får
tillämpa nu gällande bestämmelser.

Utredningen diskuterar därefter vilka tillgångar som kassareserven får
bestå av och börjar därvid med att precisera begreppet kassareserv som
kapaciteten hos ett bankinstitut att låna i riksbanken. Kravet för ett bankinstitut
på kassareserv mynnar nämligen i sista hand ut i behovet av att
genom upplåning i riksbanken täcka ett underskott i riksbanksclearingen.
Frågan blir då vilka tillgångar som ett bankinstitut normalt kan belåna
i riksbanken och som därför skall få räknas in i kassareserven. En rimlig
avgränsning torde enligt utredningens mening vara att — i enlighet med
gällande praxis för t. ex. affärsbankerna — som kassareserv räkna tillgodohavanden
i riksbanken, fordringar på riksgäldskontoret och på andra kredit -

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

institut samt sådana värdepapper som normalt är belåningsbara i riksbanken.
I sammanhanget nämner utredningen att riksbanken i princip kan
belåna inte endast skattkammarväxlar och statsobligationer samt hypoteksbankens
och stadshypotekskassans obligationer utan även övriga kreditinstituts
obligationer, kommunobligationer samt industriobligationer och
liknande, för sistnämnda kategori under förutsättning att lånen är börsnoterade.

Beträffande de tillgångar som får räknas in i kassareserven erinrar utredningen
om nuvarande oenhetliga reglering för bankinstituten. Detaljerade
bestämmelser finns endast i sparbankslagen. För affärsbanker och centralkassor
anger bankinspektionen i praxis vilka tillgångar isom kan betraktas
som kassareservdugliga.

Den sistnämnda ordningen synes, påpekar utredningen, ha fungerat väl
och är dessutom smidigare än en reglering i författning. Utredningen föreslår
därför att för samtliga bankinstitut i lagtexten skall användas endast
termen »tillgångar som med lätthet kan förvandlas i penningar». Under
detta begrepp ingår som en väsentlig del i riksbanken normalt belåningsbara
tillgångar.

Beträffande sparbanks nuvarande rätt att i kassareserven räkna in vissa
inteckningar till ett belopp av högst 100 000 kr. anför utredningen, att genom
beloppsgränsen är denna möjlighet av nämnvärd betydelse endast för de
minsta sparbankerna. Utredningen föreslår att regeln mönstras ut ur sparbankslagen
och pekar därvid på, att i de fall där svårigheter att uppfylla
lagens krav kan uppstå bör under den föreslagna övergångstiden ifrågavarande
sparbanker kunna vidta åtgärder för att anpassa kassareserven
till de nya bestämmelserna.

Utredningen tar i sina lagförslag inte upp några regler om beräkningsgrunder
för ett bankinstituts värdepappersportfölj vid bestämmande av
kassareservens storlek. Det förutsätts att bankinspektionen liksom hittills
i fråga om affärsbanker och centralkassor utfärdar bestämmelser i frågan.
Med hänsyn till praxis och institutionella förhållanden i vårt land med avseende
på bankinstitutens mobilisering av sina kassareservtillgångar förordar
utredningen att inspektionen, i likhet med vad nu är fallet, använder
belåningsvärdet i riksbanken som beräkningsgrund vid värderingen av
värdepappersportföljen. Utredningens förslag innebär ändring för sparbankerna
därigenom att bestämmelsen i sparbankslagen om att obligationer
som ingår i kassareserven får beräknas till marknadsvärdet tas bort.

Remissyttrandena

Några remissinstanser har berört syftet bakom kassareservbestämmelser
i banklagstiftningen. Riksbanksfullmäktige framhåller, att dessa bestämmelser
skiljer sig från i penningpolitiskt syfte uppställda likviditets- och
6 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr li3

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

kassakvotskrav och att avsikten med dem är att säkerställa bankernas betalningsförmåga.
Riksgäldsfullmäktige erinrar om att penning- och kreditpolitiskt
motiverade ingripanden för kortare eller längre tid kan komma
att få större betydelse för bankinstitutens dispositioner än här avsedda
kassareservregler.

Den föreslagna enhetliga utformningen av kassareservbestämmelserna —
dels en kvalitativ regel, dels en kvantitativ regel om kassareserv på minst
10 % av den totala inlåningen — har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats
utan erinran i det helt övervägande antalet remissyttranden. Till de remissinstanser,
som särskilt berört kassareservbestämmelserna och som utan
förbehåll anslutit sig till utredningens förslag i denna del, hör bankinspektionen,
poststyrelsen, en reservant i riksbanksfullmäktige, herr Dahlén,
riksgäldsfullmäktige, bankföreningen, KF, RLF och LO. Riksgäldsfullmäktige
anser, att bestämmelserna om kassareserv utmärks av enkelhet och
praktisk tillämpbarhet.

Sparbanksföreningen tar upp det av utredningen diskuterade förslaget att
utforma kassareservkravet enbart som en kvalitativ regel med innebörd att
bankinstituten är skyldiga att hålla en med hänsyn till rörelsens art och
omfattning tillräcklig kassareserv. Föreningen anser vissa skäl tala för en
sådan lösning. Eftersom avsikten med en kassareserv får anses vara att den
skall kunna begagnas för att möta svängningar i bankinstitutens likviditet,
är ett kassareservkrav, uttryckt som en viss minsta procentsats av inlåningen,
något ologisk. Denna bristande logik korrigeras i utredningens förslag,
liksom i gällande rätt, genom stadgandet om att kassareserv som nedgått
under föreskrivet belopp snarast möjligt skall ökas till föreskriven
gräns. Med hänsyn till att en siffermässigt preciserad kassareserv trots detta
kan ha sina fördelar — en sådan ordning innebär bl. a. att bankinspektionen
inte behöver ge några supplementära regler för kassareservens storlek —
gör sparbanksföreningen inte någon direkt invändning mot att kassareservkravet
siffermässigt preciseras. —- Sparbankernas bank ansluter sig till sparbanksföreningens
uttalande.

Även jordbrukskasseförbundet kommer — utan att direkt motsätta sig en
lösning efter utredningens linjer — med vissa erinringar och påpekanden i
anledning av förslaget. De föreslagna kassareservbestämmelserna innebär
enligt förbundet väsentligt ökade förpliktelser för centralkassorna, för vissa
av dessa inemot en fördubbling i förhållande till gällande regler. Behovet av
kassareserv är främst beroende på rörligheten på inlåningen hos olika typer
av bankinstitut. Denna rörlighet torde, framhåller förbundet, vara betydligt
större hos affärsbanker än hos sparbanker och centralkassor. Från denna
synpunkt kan man ifrågasätta om inte de nuvarande reglerna med en med
hänsyn till inlåningens sammansättning differentierad kassareservskyldighet
är att föredra framför de föreslagna reglerna. Erfarenheten visar också,

163

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

att de nuvarande reglerna för centralkassornas vidkommande varit tillräckliga
för att tillgodose behovet av en god betalningsförmåga. Ehuru det sålunda
enligt jordbrukskasseförbundets uppfattning inte finns skäl för en
skärpning av kassareservreglerna, är kasserörelsen med hänsyn till önskemålet
om likställdhet med övriga bankinstitut i och för sig villig att påta
sig de ökade förpliktelser, som de föreslagna reglerna utgör. — Jordbrukets
bank instämmer i jordbrukskasseförbundets uttalande.

En kritisk inställning till förslaget i denna del intar däremot riksbanksfullmäktige
(majoriteten). Fullmäktige påpekar inledningsvis, att det som
är påfallande med utredningens konstruktion av kassareservskyldigheten
jämfört med förslaget till kapitaltäckningsregler är den långtgående schabloniseringen.
Kapitaltäckningskravens form är lika för alla bankinstitut,
men genom att de relateras till en indelning av tillgångarna i riskgrader
kommer dock hänsyn att tas till den olika karaktären av rörelsen. Kassareservkravet
däremot saknar denna form av differentiering och blir helt lika
för affärsbanker, sparbanker och centralkassor. Det rent siffermässiga
resultatet härav har blivit ett ungefär oförändrat krav för affärsbankerna i
genomsnitt, medan sparbankerna och i synnerhet centralkassorna får vidkännas
en skärpning.

Fullmäktige ifrågasätter om inte förslaget till kassareservregler kommit
att kännetecknas av en väl osmidig ambition att åstadkomma enhetlighet
till varje pris utan hänsyn till att det onekligen föreligger och med all säkerhet
kommer att föreligga sådana olikheter mellan olika bankinstituts rörelse
att en viss differentiering av kassareservkraven ter sig berättigad.

Utredningen har, fortsätter fullmäktige, diskuterat olika faktorer som enligt
dess mening borde bestämma ett rationellt grundat kassareservkrav,
men funnit att det knappast är möjligt att ta hänsyn till dem. Fullmäktige
hävdar dock, att utredningen på otillräckliga grunder avfärdat det system
som hittills kännetecknat svensk banklagstiftning, nämligen att relatera
kassareservkraven till inlåningens fördelning efter formell uppsägningstid.
Utredningens argumentation är mycket kortfattad —- uttagen balanseras
tidsmässigt normalt av insättningar och kassaställningen påverkas även av
andra faktorer. Fullmäktige ifrågasätter emellertid om inte en fördelning
efter uppsägningstider ändock ger ett samlat uttryck för karaktären av ett
instituts inlåning i de avseenden som är mest relevanta med hänsyn till
kassareservkraven.

Fullmäktige anser sig sålunda inte nu kunna tillstyrka en schablonmässigt
bestämd kassareserv på 10 %, som är otillfredsställande motiverad och
leder till stora skärpningar för sparbanker och centralkassor. Fullmäktige
är emellertid även medvetna om att den nuvarande kassareservregeln för
affärsbanker och centralkassor — 25 % av kortfristig och 4 % av annan
inlåning — gör en alltför stor skillnad mellan kortfristig och långfristig
inlåning. Om det inte är möjligt att nu genomföra en ytterligare prövning

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

i syfte att fastställa nya enhetliga regler som tar hänsyn till inlåningens
tidsbundenhet, är det enligt fullmäktiges mening att föredra att tills vidare
behålla nuvarande regler.

Utredningens lösning av frågan om vilka tillgångar som får räknas in i
kassareserven lämnas utan erinran vid remissbehandlingen. Sparbanksföreningen
och Sparbankernas bank ifrågasätter dock om det inte, i konsekvens
med att kassareserven siffermässigt preciserats, är lämpligt att också
kassareservmedlen preciseras i lagtexten genom uppräkning.

Mot utredningens förslag att riksbankens belåningsvärden skall användas
vid värdering av de i kassareserven ingående tillgångarna riktar sparbanksföreningen
stark kritik och anser att en sådan värderingsnorm innebär för
sparbankernas del en ytterligare skärpning av kassareservskyldigheten i förhållande
till vad nu gäller. Föreningen föreslår, att sparbankerna vid värdering
av obligationsportföljen i kassareservhänseende alltjämt får begagna
marknadsvärden. På så sätt undviks olika beräkningsgrunder för obligationer
i balansvärderingshänseende (48 § sparbankslagen) och vid beräkning
av kassareserv.

Departementschefen

Nu gällande kassareservbestämmelser har till syfte att skapa garantier
för att bankinstituten upprätthåller en tillfredsställande betalningsberedskap.
Allmän enighet råder om att sådana regler behövs även framdeles.
Liksom hittills bör reglerna utformas enbart för uppgiften att skydda
bankinstitutens likviditet under det att penningpolitiskt motiverade bestämmelser
får ges i annan ordning. Bestämmelser av sistnämnda karaktär
finns f. n. i likviditets- och kassakvotslagen, en beredskapslag som i år
förlängts att gälla för tiden t. o. m. den 30 juni 1971. Förordnande med stöd
av denna lag har gällt endast en kortare tid kring årsskiftet 1967/68 och
avsåg då fastställande av kassakvot för affärsbankerna. I övrigt har denna
lagstiftnings syften kunnat förverkligas genom överenskommelser mellan
riksbanken och affärsbankerna om likviditetskvoter hos sistnämnda banker.
BI. a. som följd härav håller affärsbankerna f. n. en kassareserv som är
väsentligt större än vad banklagen kräver.

Skyldigheten att med hänsyn till ingångna förbindelser hålla en tillfredsställande
kassareserv kan regleras genom kvalitativa eller kvantitativa bestämmelser
eller genom ett sgstem innehållande regler av båda nu angivna
slag. Innebörden av en kvalitativ regel kan sägas vara den att lagen ställer
upp ett allmänt krav på bankinstituten att hålla en med hänsyn till rörelsens
art och omfattning tillräcklig kassareserv. Kvantitativa bestämmelser
reglerar direkt i lag den minimistorlek en kassareserv skall ha. Inom nuvarande
banklagstiftning tillämpas olika system. För affärsbanker och

165

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

centralkassor gäller bestämmelser av såväl kvalitativ som kvantitativ art.
Kravet på kassareserv hos sparbank är däremot endast kvantitativt bestämt.

Utgångspunkten för kreditinstitututredningen har även i förevarande avseende
varit att åstadkomma ett enhetligt system för alla bankinstitut.
Eftersom olikheter i de skilda institutens rörelseinriktning kan väntas bestå
även efter en samordning av rörelsereglerna, har utredningen övervägt att
utforma kassareservkravet enbart som en kvalitativ regel. Denna lösning har
utredningen emellertid förkastat, närmast av det skälet att bankinspektionen
i alla fall måste ställa upp kompletterande kvantitativa bestämmelser
och att det då är bättre att sådana ges i lag. Utredningens förslag går därför
ut på att samma ordning som nu gäller för affärsbanker och centralkassor
skall tillämpas för alla bankinstitut, dvs. med en kassareserv bestämd såväl
genom en kvalitativ regel som av kvantitativa bestämmelser.

Det föreslagna systemet har i allmänhet gillats eller lämnats utan erinran
vid remissbehandlingen. Sparbanksföreningen har dock i och för sig uttalat
starka sympatier för tanken att bestämma kassareservkravet enbart med
stöd av en kvalitativ regel men har, av samma skäl som utredningen, inte
gjort någon direkt invändning mot en komplettering med kvantitativa bestämmelser
i lag.

Enligt min mening — och i denna har jag blivit styrkt genom remissutfallet
— har nuvarande ordning för bestämmande av krav på kassareserv
hos affärsbanker och centralkassor uppenbara fördelar. Systemet tillåter
att nödvändig hänsyn kan tas till det enskilda institutets faktiska sammansättning
av tillgångar och skulder. Därutöver är för normalfallen kassareservkravet
siffermässigt preciserat, vilket otvivelaktigt är till god vägledning
för bankinstituten och underlättar bankinspektionens tillsynsverksamhet.
Inom systemets ram kan insättarnas intressen av tillräcklig trygghet
tillgodoses. Av dessa skäl godtar jag i princip det föreslagna systemet.

I fråga om de kvantitativa bestämmelsernas utformning innebär utredningens
förslag en väsentlig ändring av gällande ordning. Nuvarande bestämmelser
relaterar kravet på kassareserv till inlåningens fördelning efter
formell uppsägningstid och ställer upp ett krav på kassareserv motsvarande
25 % av kortfristig inlåning och 4 % — för sparbanker 8 % — av övrig inlåning.
Utredningsförslaget saknar denna differentiering och anger kravet
på kassareserv till ett belopp motsvarande minst 10 % av all inlåning. Det
rent siffermässiga resultatet av denna schablonregel — ställt i relation till
nuvarande i lag angivna krav på kassareserv — har blivit ett ungefär oförändrat
krav för affärsbankerna i genomsnitt men en skärpning för sparbanker
och framför allt för centralkassor.

Den föreslagna utformningen av de kvantitativa bestämmelserna har i
stort sett inte föranlett några särskilda uttalanden under remissbehand -

166 Kungl. Maj:ts proposition nr 1k3 år 1968

lingen. Bankinspektionen, poststyrelsen, bankföreningen och sparbanksföreningen,
som berört förslaget i denna del, har inte haft någon erinran mot
utformningen. Däremot har riksbanksfullmäktige och jordbrukslcasseförbundet
kritiserat schablonregeln. Den hårdaste kritiken kommer från riksbanksfullmäktige,
som hävdat att utredningen på otillräckliga grunder avfärdat
det system som hittills kännetecknat svensk banklagstiftning. Fullmäktige
har direkt avstyrkt den föreslagna lösningen och som skäl härför
åberopat främst att lösningen inte tar tillräcklig hänsyn till olikheterna i de
skilda bankinstitutens rörelseinriktning. En differentiering av kassareservlcravet
efter uppsägningstid har fullmäktige ansett vara en bättre om än inte
fullgod lösning. Även de negativa verkningarna för sparbanker och centralkassor
har åberopats av fullmäktige. En i viss mån likartad ståndpunkt
intar jordbrukskasseförbundet som för centralkassornas del i och för sig
föredragit nuvarande regler framför de föreslagna. Förbundet har dock uttryckligen
förklarat, att kasserörelsen med hänsyn till önskemålet om likställdhet
mellan bankinstituten godtar utredningsförslaget och därmed
ökade kassareservkrav för centralkassornas del.

Riksbanksfullmäktiges uttalande ger mig anledning att här lämna en
kort historik över kassareservreglerna. Skyldigheten att för betalningsberedskap
hålla viss kassareserv infördes för sparbanker år 1892, för affärsbanker
år 1911 och för centralkassor redan från starten år 1915. I fråga om
såväl sparbanker som centralkassor utformades bestämmelserna från början
som en skyldighet att redovisa en kassareserv motsvarande minst 10 % av
insättarnas behållning. De ursprungliga bestämmelserna för affärsbanker
ställde däremot kravet på kassareserv i relation till deras kortfristiga förbindelser,
som till viss del — 25 % — skulle täckas av en kassareserv. Denna
utformning hängde samman med att den inlåning som placerades på mer
långfristiga räkningar ansågs kännetecknas av så ringa rörlighet att inlåningen
saknade större betydelse för affärsbankernas behov av kassareserv.
Med undantag för centralkassornas övergång år 1936 till affärsbankssystemet
stod nu återgivna kassareservbestämmelser oförändrade kvar fram till
tillkomsten av nu gällande banklagstiftning. Anledningen till att man då för
affärsbanker och centralkassor vidgade kassareservkravet till att avse all
inlåning var att den nyss angivna förutsättningen för begränsning av kravet
till inlåning av kortfristig karaktär inte längre ansågs vara för handen.
Differentieringen av kassareservskyldigheten efter inlåningens art motiverades
med att kortfristiga förbindelser krävde högre betalningsberedskap än
övriga förbindelser. Beträffande sparbanker föranleddes övergången till affärsbankssystemet
av bl. a. önskan att sänka kassareservkravet något och
att sparbank medgavs rätt att inom en fri sektor motta inlåning på checkräkning
och på kortfristig uppsägningsräkning. — För postbanken har kassareservskyldigheten
alltid relaterats till kontoinnehavarnas behållning.

Utredningens grepp att applicera schablonregeln på all inlåning utan

167

Kungl. Maj. ts proposition nr 1 43 år 1968

någon differentiering efter dess art innebär alltså inte något främmande
för svensk banklagstiftning. Sparbanker och centralkassor har haft ett sådant
system och det tillämpas fortfarande — såvitt kan bedömas utan några
olägenheter — av postsparbanken som i stort sett nu har samma sortiment
inlåningsräkningar som övriga bankinstitut.

Kravet på kassareserv skall ses mot bakgrunden av att ett bankinstituts
kassautveckling står i direkt samband med i vad mån uttag av insättarmedel
och utbetalningar av lån tidsmässigt sammanfaller med insättningar
och inbetalningar. En differentiering av kassareservkravet efter längden
av formellt överenskommen eller föreskriven uppsägningstid innebär att
framför allt omsättningshastigheten av inlåningen tillmäts betydelse för
bankinstitutens kassautveckling. Denna faktors betydelse får dock inte
överdrivas i sammanhanget. I viss mån, av naturliga skäl beroende av ett
instituts storlek, motverkas den av att uttag av insättarmedel tidsmässigt
i allt väsentligt balanseras av insättningar. Dessutom bestäms, såsom framgår
av utredningens ingående analys av problematiken, behovet av kassareserv
även av andra faktorer — t. ex. bankinstitutets storlek och antal
kunder, förekomsten av relativt stora insättare och fördelningen på insättarkategorier.
Slutligen bör understrykas att under förutsättning av riksdagens
godkännande kommer i framtiden de föreliggande olikheterna i bankinstitutens
inriktning att i allt väsentligt elimineras.

När man diskuterar utformningen av kvantitativa bestämmelser bör man
ha i minnet att sådana bestämmelser, om de som här ingår i systemet som
ett komplement till en kvalitativ regel, i viss mån endast är ett hjälpmedel
för att i normalfallen ange lämpligt minimikrav på kassareserven. Det väsentliga
i ett sådant system är den kvalitativa regeln som utan någon siffermässig
precisering helt allmänt av varje bankinstitut kräver ett likviditetsskydd
i törhållande till rörelsens art och omfattning hos institutet.
Övervakningen av en sådan regels tillämpning ingår som ett led i bankinspektionens
tillsynsverksamhet. Mot denna bakgrund reduceras problemet
närmast till en fråga om att skapa en hjälpregel som kan täcka normalfallen
och som är enkel och lätt att tillämpa.

Av nu anförda skäl godtar jag i förevarande avseende ett kassareservkrav
som är kvantitativt bestämt i förhållande till inlåningen utan någon differentiering
efter dess art. Jag vill dock, särskilt med hänsyn till de synpunkter
som framförts av riksbanksfullmäktige, ånyo understryka vikten av
att bankinspektionen noga följer utvecklingen hos de enskilda instituten och
där så behövs kräver större kassareserv än som följer av den kvantitativa
bestämmelsen.

Hur stort det kvantitativt bestämda obligatoriska likviditetsskyddet skall
vara är en avvägningsfråga. Av utredningen föreslagna 10 % av inlåningen
förefaller mig vara en lämplig avvägning mellan skilda intressen. Procenttalet
stämmer överens — genomsnittligt sett — med vad som nu krävs av

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

affärsbankerna men medför skärpning för sparbanker och centralkassor.
Ser man till den faktiska kassareserv som bankinstituten nu håller blir
verkningarna av ett krav på 10 % märkbara nästan endast för vissa centralkassor.
Affärsbankerna har f. n. en kassareserv på ca 38 % av inlåningen.
Sparbanker har sedan gammalt hållit en hög betalningsberedskap
och endast ett fåtal sparbanker torde få svårigheter att i dagens läge uppfylla
det föreslagna kravet på kassareserv. Av de tolv centralkassorna kan
enligt utredningens beräkningar endast sex uppfylla det av utredningen uppställda
kravet. De svårigheter som således vid en övergång till den föreslagna
ordningen uppstår för vissa sparbanker och centralkassor kan övervinnas
genom att såsom utredningen förordat dessa bankinstitut under en övergångstid
av fem år får tillämpa äldre kassareservbestämmelser. På grund
härav och då såväl sparbanksföreningen som jordbrukskasseförbundet accepterat
skärpningen av det lagstadgade kassareservkravet för sparbanker
och centralkassor anser jag anledning saknas att frångå utredningens förslag
om krav på 10-procentig kassareserv. Procenttalets storlek får självfallet
övervägas på nytt om utvecklingen — t. ex. i fråga om strukturen på
bankinstitutens inlåningsräkningar — framdeles ger anledning därtill.

Jag delar utredningens uppfattning om att vissa av bankinstitutens förbindelser
inte skall kräva någon kassareserv. De förbindelser det här är
fråga om utgörs av förlagslån, lån mot inteckning i egen fastighet, lån som
tagits upp hos AP-fonden i samband med återlån samt garantiförbindelser.
Bland undantagen tas i departementsförslaget inte med obligationer som utgivits
av bankinstituten. Detta hänger samman med att jag, som kommer att
framgå av avsnittet om inlåningen, inte kan biträda utredningens förslag
om rätt för bankinstitut att ge ut egna obligationer. Departementsförslaget
innehåller i likhet med gällande rätt bestämmelser dels om möjlighet för
bankinstitut att tillfälligtvis underskrida minimikravet på kassareserven,
dels om pantsatt tillgångs ställning i kassareservhänseende.

Jag övergår nu till att behandla frågan om vilka tillgångar som får räknas
in i kassareserven. Det torde inte vara nödvändigt att i banklagarna närmare
ange de tillgångar som är kassareservdugliga. Det räcker enligt min uppfattning
med en allmän regel om att det skall vara fråga om tillgångar som med
lätthet kan förvandlas i pengar. Det får ankomma på bankinspektionen att
i tillämpningsföreskrifter närmare precisera vilka tillgångar som kan betraktas
som kassareservmedel. En sådan ordning tillämpas nu för affärsbanker
och centralkassor och har visat sig vara en smidig lösning och
fungerar väl. Som en riktpunkt i detta sammanhang vill jag ange att det
som huvudregel bör röra sig om tillgångar som normalt kan belånas i riksbanken.
Detta stämmer överens med den praxis som nu tillämpas av bankinspektionen
för affärsbanker och centralkassor och bör vara normgivande
även framdeles. Som utredningen påpekat kan nämligen begreppet kassa -

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

169

reserv ytterst betraktas som kapaciteten hos ett bankinstitut att låna i
riksbanken. Liksom hittills bör det kunna tillåtas centralkassa att räkna in
anslutna jordbrukskassors kassamedel i kassareserven.

En följd av att uppräkningen av kassareservdugliga tillgångar i sparbankslagen
tas bort är att därmed slopas i praktiken även nuvarande möjlighet
för sparbank att intill ett belopp av 100 000 kr. få räkna in vissa inteckningar
i kassareserven. Någon invändning mot att så sker har inte
gjorts under remissbehandlingen. Jag är av den uppfattningen att denna
specialregel för sparbanker bör slopas. De sparbanker för vilka regeln kan
ha någon betydelse bör under den föreslagna övergångstiden kunna anpassa
kassareserven även i detta hänseende till de föreslagna bestämmelserna.

En särskild fråga är värdeberäkningen av i kassareserven ingående obligationer.
F. n. föreskriver sparbankslagen att obligationer får tas upp till
marknadsvärdet medan bankinspektionens praxis för affärsbanker och
centralkassor innebär att obligationernas belåningsvärde hos riksbanken är
utslagsgivande. Denna praxis är naturlig och bör enligt min uppfattning
vara vägledande även i fortsättningen. Det förhåller sig ju så att när en
obligation skall nyttiggöras för likviditetsändamål, blir det obligationens
belåningsvärde och inte dess marknadsvärde som får relevans. I regel belånas
obligationen i sådana sammanhang och säljs inte. En fördel är även
att belåningsvärdet torde vara mera stabilt än marknadsvärdet. Att värdet
av en obligationsportfölj i skilda sammanhang beräknas efter olika grunder
torde inte medföra några större olägenheter.

Jag förordar således att bestämmelserna om kassareservkravet i banklagstiftningen
utformas i överensstämmelse med det anförda. Bestämmelserna
har i departementsförslaget tagits upp i 58 § banklagen, 27 § sparbankslagen
och 35 § jordbrukskasselagen.

6f Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr H3

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 1h3 år 1968

Kreditgivniiigen

För svenskt bankväsen gäller sedan länge att särskild säkerhet skall ställas
för kredit och att det endast i viss begränsad utsträckning är tillåtet att
göra avkall på detta krav. Syftet bakom banklagstiftningens bestämmelser
om kreditgivning är att trygga bankinstitutens solvens.

Under detta avsnitt skall behandlas dels tre spörsmål avseende säkerhetskravet,
nämligen den allmänna regeln om särskild säkerhet vid kreditgivning,
undantag från denna regel, dvs. kredit utan särskild säkerhet, s. k.
blancokredit, och kredit mot säkerhet av aktier in. m., dels föreskrifter om
formerna för kreditgivningen och om kredit till vissa tjänstemän i bankinstituten
m. fl., kreditjäv. Genom lagstiftning år 1965 tillkom efter förslag
av kreditinstitututredningen enhetliga regler om krediters löptid för
affärsbanker, sparbanker och kreditkassor (prop. 1965: 113, BaU 41, Rskr
334, SFS 219—221). Dessa bestämmelser tas oförändrade upp i departementsförslaget.
Övriga bestämmelser om kreditgivningen än nu omnämnda
kommer att beröras i specialmotiveringen.

Allmän regel om särskild säkerhet vid kreditgivning
Gällande rätt

Den allmänna regeln om särskild säkerhet vid kreditgivning är enhetligt
utformad för affärsbanker och kreditkassor. För dessa bankinstitut krävs
— 56 § banklagen och 37 § jordbrukskasselagen — att för kredit skall ställas
säkerhet som prövas betryggande och som består av fast eller lös egendom
eller av fordringsrätt även mot annan än den, till vilken krediten lämnats.

Enligt 28 § sparbankslagen får sparbank som huvudregel lämna kredit
endast mot fullgod säkerhet av pant eller borgen.

Placeringen av medel som står inne i postsparbanken eller på postgiro är
noggrant reglerad i 1 § placeringsreglementet för postbanken (ändrad
1963:248). Förutom genom inköp av skattlcammarväxlar eller fullgoda
svenska obligationer och genom insättning på viss tid hos riksgäldskontoret
eller vissa penninginrättningar kan inlånade medel användas till att lämna
ut lån. För denna kreditgivning krävs att säkerhet ställs. Bestämmelserna
innebär följande. Kredit får lämnas dels mot säkerhet av fullgoda svenska
obligationer, dels mot säkerhet av sådan inteckning i fast egendom eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

171

tomträtt till bebyggd fastighet inom landet, som prövas utgöra fullgod säkerhet,
dels ock mot annan fullgod säkerhet. I sistnämnda fall gäller dock
begränsningar i två avseenden. I enskilda fall får således lånesumman uppgå
till högst 10 000 kr. och det sammanlagda beloppet av sådan kredit får
inte överstiga en femtiondedel av postbankens inlåning enligt senaste bokslut.

Kreditinstitututredningen

Med sin principiella inställning i gränsdragningsfrågan framstår det som
naturligt för utredningen att regleringen av kreditgivningen inte får användas
som gränsdragningsinstrument. Utredningen utgår därför från att bestämmelser
om kreditgivning skall tillgodose främst solvenssynpunkter. Huvudregeln
skall således även i fortsättningen vara att särskild säkerhet skall
ställas för kredit. Syftet med kravet på särskild säkerhet för lån anger utredningen
vara att den ställda säkerheten skall garantera att krediten blir
återbetald. Säkerhetskravet är dock ytterst beroende av låntagarens person
och kan sägas ingå som ett led i den allmänna bedömningen av en låntagares
kreditvärdighet. Mot denna bakgrund har utredningen övervägt att ge säkerhetskravet
en villkorlig innebörd i den meningen att kravet på kvaliteten
hos den ställda säkerheten skulle göras beroende av bedömningen av låntagarens
kreditvärdighet. Utredningen avvisar dock en sådan utformning av
säkerhetskravet, bl. a. med hänsyn till det inslag av skönsmässighet som
skulle kunna riskeras med en sådan regel. I stället förordas att huvudregeln
om särskild säkerhet skall innebära, att den ställda säkerheten värderad
efter objektivt godtagbara grunder skall täcka hela kreditbeloppet. Genom
vissa undantag från denna huvudregel skapas ändå en viss flexibilitet.
Kravet på särskild säkerhet skall således liksom hittills knytas till säkerhetens
karaktär oberoende av låntagarens person. Utredningen erinrar om den
olikartade utformning detta krav fått i nuvarande bestämmelser. För affärsbanker
och kreditkassor anges att säkerheten skall vara betryggande medan
för sparbanker och postbanken används termen fullgod säkerhet. Av
förarbetena framgår inte om man med denna skiljaktiga terminologi avsett
att kraven på säkerhet också i sak skulle vara olika. Även om en mera restriktiv
innebörd kan läggas in i termen fullgod än i termen betryggande
synes enligt utredningen numera i praktiken någon skillnad knappast
kunna upprätthållas mellan de båda termerna. Utredningen anser att termen
säkerhet, som av bankinstitutet prövas betryggande, närmast svarar
mot den av utredningen föreslagna betydelsen av säkerhetskravet och förordar
därför att denna term i fortsättningen används för samtliga bankinstitut.

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Remissyttrandena

Den föreslagna huvudregeln om särskild säkerhet vid kreditgivning i form
av pant eller borgen lämnas utan erinran i det övervägande antalet remissyttranden.
Hit hör bl. a. sparbanksföreningen, Sparbankernas bank, Jordbrukskasseförbundet
och Jordbrukets bank.

Några remissinstanser — kommerskollegium, bankföreningen, Sveriges
grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges industriförbund,
Svensk industriförening samt Sveriges köpmannaförbund —
knyter an till utredningens diskussion om den innebörd säkerhetskravet bör
ha. Det hävdas rent principiellt, att bestämmelser om särskild säkerhet i
form av pant eller borgen kan undvaras och att ett krav på skälig trygghet
för kreditens återbetalande är tillräckligt. En sådan ordning med fri kreditvärdighetsprövning
är allmänt vedertagen utomlands och skulle säkerligen
utan fara kunna tillämpas även här i landet. Insättarna sägs ändå få ett tillfredsställande
skydd genom kapitaltäckningsreglerna. Flertalet av dessa remissinstanser
motsätter sig i dagens läge inte de säkerhetskrav utredningen
ställt upp, men framhåller behovet av omprövning av säkerhetsfrågan inom
en relativt nära framtid. Två av dessa remissinstanser ifrågasätter om inte
säkerhetskravet kan formuleras om så att bindningen till kravet på formella
säkerheter inte blir alltför hård och bankinstitutens önskemål om en större
rörelsefrihet vid kreditförmedlingen tillgodoses.

Belysande för dessa remissinstansers inställning till säkerhetsfrågan är
bankföreningens yttrande. Föreningen förklarar till en början att den är
medveten om att tiden knappast är mogen för att helt slopa kravet på särskild
säkerhet. Det har nämligen bakom sig en lång och väl befäst tradition.
Bankföreningen fortsätter därefter.

Å andra sidan har det emellertid på senare tid också förekommit kritik
mot denna tradition. Det har framhållits att kreditprövningen i första hand
bör inriktas på frågan om det lånesökande företagets förmåga att förränta
och amortera krediten med intjänade medel. Om framtidsbedömningen därvidlag
utfaller gynnsamt, borde särskild säkerhet inte anses behövlig. Samtidigt
har man påpekat att om företaget inte är lönsamt och livsdugligt,
så kan säkerheter i form av fastighets- eller företagsinteckningar bli till
föga glädje, eftersom den intecknade egendomens värde ofta är i hög grad
beroende av att den kan utnyttjas i en verksamhet som lämnar god avkastning.
Under åberopande av sådana synpunkter samt angelägenheten av att
stödja ny företagsamhet har företrädare för den mindre och medelstora industrin
väckt motioner i riksdagen med yrkande om utredning i syfte att
få till stånd ändrade riktlinjer för bankernas kreditbedömning. Även i andra
sammanhang har bankerna klandrats för att lägga överdriven vikt vid säkerhetsaspekten.
Det har gjorts gällande, att en sådan inställning inte är
förenlig med de villkor under vilka näringslivet numera arbetar. Till utveckling
av denna synpunkt har anförts att vår industri i dag och än mera i
framtiden måste satsa på framställning av nya produkter, vilket minskar
betydelsen av fasta fabriksanläggningar men i stället medför krav på kost -

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^3 år 1968

173

samma insatser för forskning, utvecklingsarbete och marknadsföring samt
på högt specialiserad maskinutrustning med jämförelsevis kort ekonomisk
livslängd.

Enligt bankföreningens mening ligger det åtskilligt i den kritik som sålunda
framförts. Det kan inte förnekas, att kravet på betryggande säkerhet
är ägnat att försvåra kreditgivning till nystartade småföretag som har
till ändamål att exploatera en ny uppfinning eller idé. Ett sådant företag
börjar inte sällan sin verksamhet i en förhyrd lokal och med ganska blygsam
maskinutrustning. Tillgången på bankmässiga säkerheter är alltså i
begynnelsestadiet ofta begränsad. Även argumentet, att vi står inför eu
omläggning av industriproduktionens inriktning, som kräver ökat risktagande,
måste uppenbarligen tillmätas avsevärd vikt. Bankföreningen beklagar
därför, att utredningen så bestämt avvisat tanken på en regelutformning
som skulle innebära att anspråken på säkerhet fick varieras
efter risken för att betalning skall utebli. På många håll utomlands är ett
sådant förfaringssätt vedertaget i praktiken.

Emellertid torde det, framhåller bankföreningen avslutningsvis, knappast
vara möjligt att utan ytterligare sakkunnigutredning konstruera en
säkerhetsregel som är flexibel och samtidigt har önskvärd stadga. Den
internationella utvecklingen kommer att nödvändiggöra ett förändrat synsätt
i fråga om kreditgivningen till näringslivet.

Kommerskollegium refererar till uttalande av handelskammaren i Göteborg
och anför bl. a.

En fortsatt industriell utveckling i vårt land torde komma att i hög
grad vara beroende av en förnyelse inom produktionen genom exploaterande
av nya uppfinningar och idéer, vilket torde komma att ställa stora
krav på kapitalförsörjningen. Dessa omständigheter liksom också den
minskade självfinansieringen inom näringslivet torde komma att aktualisera
krav på befogenheter för bankerna att i högre grad än hittills grunda
kreditgivningen på en bedömning av företagens utvecklingsmöjligheter.
Det väsentliga vid bedömningen av kreditfrågan borde vara företagets
förmåga att med sina intäkter förränta och amortera sin skuld. Bedömningen
borde därför främst gälla företagets framtida utsikter. Det förhållandet
att företagsamheten under nuvarande allmänna konjunkturer
mer än tidigare måste kunna snabbt anpassa sig till ändrade förutsättningar
genom ändrad produktion och ny produktion gör det önskvärt att
säkerhetskravet inte drivs alltför hårt så att kreditförsörjningen för mindre
och medelstora företag onödigt försvåras. Ur det nu angivna perspektivet
skulle det vara önskvärt att regeln om ställande av betryggande säkerhet
kunde utformas på ett mera tänjbart sätt än som skett i förslaget. En sådan
regel torde emellertid inte utan ingående undersökningar och överväganden
kunna arbetas fram, och det synes därför rimligt att f. n. godta
utredningens förslag samtidigt som man inriktar sig på att senare kunna
få fram förslag till en mera företagsvänlig bestämmelse.

Likartade tankegångar återkommer delvis i de yttranden, som avgetts
av Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund och Sveriges köp -

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

mannaförbund. Grossistförbundet tänker framför allt på distributionen
med dess krav på insatser för utvecklingsarbete, marknadsföring och service
samt behov av kapital för rationaliseringsåtgärder. Enligt industriförbundet
innebär formella säkerhetskrav av rådande karaktär en viss fara
för att kreditgivningen snedvrids till nackdel för företag med små möjligheter
att ställa panter. Utländska erfarenheter tyder på att i ett väl utvecklat
bankväsen kreditinstitutens egen omsorg om sin solvens torde utgöra
en tillfredsställande garanti mot alltför stort risktagande i bankmässig
utlåning.

KF, som godtar utredningens förslag i denna del, understryker vikten
av att säkerhetskravet tillämpas på ett ändamålsenligt sätt. En mer restriktiv
tolkning än vad utredningen avsett kan medföra konsekvenser för t. ex.
räntesättning och andra lånevillkor och på så sätt medverka till en ökning
av den s. k. grå marknaden. Existensen av en sådan marknad är enligt KF
i och för sig bevis för att kreditförmedlingen av olika skäl inte kan fungera
med tillräckligt stor flexibilitet.

Riksbanksfullmäktige gör några kommentarer till tolkningen av kravet
på betryggande säkerhet. Det synes fullmäktige vara uppenbart att bedömningen
av tryggheten vid en kredit ofta nödvändigtvis innehåller etl
subjektivt element och att ett av bankväsendets uppgifter är ett väl avvägt
risktagande. Utredningen har inte avsett att slå fast att bankerna
endast skall lämna fullständigt säkra krediter. Den relativt starka spridningen
hos de av bankerna tillämpade räntesatserna vid utlåning visar
också enligt fullmäktige på ett risktagande som kompenseras av högre
avkastning. Det nu sagda kan, framhåller fullmäktige, synas överflödigt,
men kan vara motiverat med hänsyn till de alltför onyanserade uttalanden
som stundom görs om begränsningen av bankernas möjligheter att medverka
till näringslivets finansiering.

Blancokrediter

Gällande rätt

Bankinstituten har såsom redan inledningsvis berörts möjlighet att i
viss utsträckning lämna kredit utan särskild säkerhet. Bestämmelser om
sådan blancokreditgivning finns i 56 § banklagen, 28 § sparbankslagen,
37 § jordbrukskasselagen och 1 § placeringsreglementet för postbanken.
Dessa bestämmelser är i sak delvis olikartat utformade.

Gemensamt för samtliga banldnstitut är möjligheten att lämna blancokredit
i vissa särskilt angivna fall, där låntagaren eller annan för kreditens
fullgörande ansvarig kan presumeras vara god för sin förbindelse. Denna
rätt är dock inte lika vidsträckt för alla bankinstitut. För affärsbankernas

175

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

del omfattar den kredit till stat, kommun eller annan därmed jämförlig
samfällighet, allmän kassa eller inrättning, vars reglemente fastställts av
Kungl. Maj :t, affärsbank, sparbank eller utländskt bankföretag och, med
viss begränsning, samfällighet som avses i lagen den 16 december 1966
(nr 700) om vissa gemensamhetsanläggningar. Samma låntagargrupper
utom stat och utländskt bankföretag kan komma i fråga för blancokredit
hos kreditkassorna. Sparbanks blancokreditgivning i nämnt hänseende innefattar
dels lån till annan sparbank, staten, kommun eller därmed jämförlig
samfällighet, dels ock med viss begränsning lån till sådan samfällighet
som avses i lagen om vissa gemensamhetsanläggningar. Postbanken
slutligen kan utan särskild säkerhet lämna ut lån till staten, kommun eller
därmed jämförlig samfällighet inom landet.

Utöver vad nu angetts kan kreditkassor och postbanken inte bevilja
blancokredit. Däremot har affärsbanker och sparbanker en vidsträcktare
rätt att lämna kredit av angivet slag. För affärsbankernas del är det fråga
om tre fall. Sålunda får kortvarig kredit utan särskild säkerhet beviljas
affärsidkare i och för hans rörelse, om med hänsyn till omständigheterna
trygghet för förbindelsens fullgörande ändå kan anses föreligga. Vidare
kan växel, som är betalbar på annan ort och dragen av vederhäftig person,
diskonteras utan accept. Slutligen får annan kredit utan särskild säkerhet
lämnas till sammanlagt högst en tiondedel av bankens eget kapital; i fråga
om dessa blancokrediter gäller dock vissa individuella maximibelopp, nämligen
75 000 kr. när krediten lämnas småföretagare för hans rörelse och
i övriga fall 15 000 kr. — Sparbank åter får utan inskränkning till någon
särskild kategori låntagare lämna blancokredit till belopp i varje särskilt
fall av högst 5 000 kr. eller det högre belopp, högst 15 000 kr., som kan
vara bestämt i sparbankens reglemente, och sammanlagt motsvarande högst
en femtedel av sparbankens fonder.

Kreditinstitututredningen

Utredningen föreslår att bestämmelserna om blancokreditgivning utformas
enhetligt för samtliga bankinstitut.

Förslaget innebär först och främst att bankinstituten får, i likhet med
vad nu gäller för bl. a. affärsbankerna, bevilja blancokredit till stat, kommun
eller därmed jämförlig samfällighet, allmän kassa eller inrättning, vars
reglemente fastställts av Kungl. Maj :t, affärsbank, sparbank, utländskt
bankföretag och samfällighet som avses i lagen om vissa gemensamhetsanläggningar.
Dessutom innehåller förslaget den nyheten att sådan kredit skall
kunna lämnas även till svenskt försäkringsbolag eller kreditaktiebolag.

Utredningen förordar vidare, att nuvarande möjlighet för affärsbank att
lämna kortvarig kredit utan särskild säkerhet till affärsidkare bör stå kvar
med endast den ändringen att termen affärsidkare byts ut mot näringsid -

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

kare. Motsvarande möjlighet kan enligt utredningens uppfattning medges
även övriga bankinstitut utan våda från solvenssynpunkt. Möjligen kan
vissa risker föreligga att ge institut med begränsade resurser denna rätt.
Detta är i så fall en fråga som enligt utredningen bör regleras genom reglementen
och bolagsordningar. Däremot tar utredningen såsom obehövlig
bort nuvarande rätt för affärsbank att i vissa fall lämna kredit mot växel
som inte accepterats.

Utöver nu föreslagna undantag från huvudregeln om särskild säkerhet för
kredit finner utredningen det vara rimligt att bankinstitut -— i likhet med
vad nu gäller för affärsbanker och sparbanker — får möjlighet att i begränsad
omfattning lämna blancokredit. Utredningen pekar på att en given
förutsättning härvid är att prövningen av låntagarens kreditvärdighet tillåter
detta. Ett sådant undantag betyder sålunda lika litet som beträffande
de nyssnämnda låntagarna ett avsteg från grundsatsen att trygghet skall
föreligga för förbindelsernas fullgörande. Utredningen erinrar om att affärsbanker
och sparbanker enligt gällande bestämmelser har möjlighet att lämna
lån utan särskild säkerhet inom en given ram med vissa begränsningar
av de i varje fall utlånade beloppen. Utredningen föreslår i anslutning härtill
att bankinstituten inom en viss ram, angiven som en procentuell andel
av det egna kapitalet, får bevilja kredit utan krav på särskild, betryggande
säkerhet. Däremot behöver enligt utredningens mening i fortsättningen inte
ställas några i författning givna krav på begränsning av det enskilda lånebeloppet.
Det bör enligt utredningen i stället ankomma på tillsynsmyndigheten
att ange de begränsningar av lånebeloppens höjd som med hänsyn till
det långivande bankinstitutets storlek kan vara påkallade. Utredningen föreslår,
att ramen fastställs till hälften av det egna kapitalet och att denna
kvot skall gälla för samtliga bankinstitut.

Remissyttrandena

Förslagen att vidga utrymmet för bankinstitutens blancokreditgivning
vinner anslutning i nästan alla remissyttranden. Utvidgningen sägs vara välgrundad
med hänsyn till den moderna utvecklingen av bankväsendet och
väl svara mot syftet att underlätta en smidig och effektiv kreditförmedling.
En del remissinstanser, bl. a. kommerskollegium, ifrågasätter ytterligare
liberalisering. Jordbrukskasseförbundet och Jordbrukets bank framhåller
att den enhetliga regleringen av blancokreditvolymen innebär för
jordbrukskasseröreisens del att nuvarande snedvridning i konkurrenshänseende
faller bort. Kreditkassor får t. ex. samma möjlighet som affärsbanker
och sparbanker att erbjuda sina kunder sparlån.

Även bankinspektionen biträder i huvudsak förslaget om vidgad blancokreditgivning
men framställer vis-sa anmärkningar och påpekanden.

Beträffande kreditkassorna erinrar bankinspektionen om den restriktiva

177

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

inställning till blancokrediter, som lagstiftaren gav uttryck för vid tillkomsten
av jordbrukskasselagen. En av anledningarna härtill var kassornas
kooperativa karaktär och det stora inflytande på rörelsen, som dess låntagare
ovedersägligen har. Av samma skäl synes det inspektionen vara lämpligt
att kredit utan särskild säkerhet får beviljas av jordbrukskassa först
efter medgivande i varje särskilt fall från centralkassan. En sådan ordning
skulle enligt inspektionens mening medföra en ändamålsenlig kombination
av den lokala kassans personkännedom och centralkassans större erfarenheter
och möjligheter att mera objektivt bedöma propåer om krediter av
detta slag. I vissa jordbrukskassor torde dock förhållandena vara sådana,
att undantag från den normala rutinen skulle kunna beviljas. Inspektionen
har därför ingen erinran mot att det överlåts på kasserörelsen att i sina
interna instruktioner fastställa regler för den här avsedda kreditgivningen.

Utredningens förslag om utvidgning av kretsen säkra låntagare föranleder
erinringar i tre hänseenden av bankinspektionen. Den första avser kreditkassas
rätt att bevilja staten blancokredit. Förslag i denna riktning avvisades
i samband med tillkomsten av jordbrukskasselagen med motivering att
det inte torde bli aktuellt för kreditkassa att lämna kredit till staten (prop.
1956: 122 s. 166). Motsvarande synpunkter torde enligt inspektionen kunna
anföras även nu. Dessutom måste, tillägger inspektionen, staten vara medlem
i kassa för att få kredit där. Den andra anmärkningen gäller blancokredit
till svenskt försäkringsbolag och kreditaktiebolag. Inspektionen erinrar
om att det f. n. finns ett betydande antal mindre försäkringsbolag — härads-
och sockenbolag — med begränsat eget kapital, vilka knappast kan anses
vara så obetingat goda för sina förbindelser, att de inte skulle behöva
ställa säkerhet för upptagna bankkrediter. Motsvarande skäl kan f. n. inte
anföras mot de nu existerande kreditaktiebolagen, men i och för sig är det
väl tänkbart att förhållandet kan komma att bli annorlunda. Det får enligt
inspektionen i sådana fall ankomma på bankinstitutet att pröva företagens
kreditvärdighet och att, när så behövs, begära säkerhet. För det tredje ifrågasätter
inspektionen om det föreligger något verkligt behov för sparbank
och kreditkassa av att kunna lämna blancokredit till utländskt bankföretag.
Ett sådant institut kan nämligen med fördel anlita Sparbankernas bank
resp. Jordbrukets bank för utlandsaffärer. Inspektionen kan å andra sidan
tänka sig att någon av de större enheterna har intresse av att t. ex. kunna stå
i direkt kontoförbindelse med sina utländska korrespondenter. Nödvändiga
begränsningar kan enligt inspektionen föras in i sparbankernas reglementen
och i instruktionerna för kreditkassorna.

Bankinspektionen är positiv till att sparbanker och kreditkassor får samma
rätt som affärsbanker att lämna näringsidkare kortfristig blancokredit i
och för hans rörelse. Det torde enligt inspektionen vara allmänt omvittnat,
att denna kreditform varit till stor nytta och möjliggjort betydande smidighet
i kreditgivningen. Dess användbarhet har ökat sedan praxis mjukats

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

upp så att kredittiden kan utsträckas upp till ett år utan att krediten anses
förlora sin kortfristiga karaktär. Inspektionen vill dock understryka att
kreditgivning av detta slag kräver särskilt noggrann uppföljning. Det kan
därför vara lämpligt, att sparbanker och kreditkassor, till dess tillräcklig erfarenhet
vunnits, lämnar sådana krediter endast i begränsad omfattning.
Med tanke särskilt på förhållandena i jordbrukskassorna betonar inspektionen
vidare, att krediter som beviljas för tillgodoseende av årligen uppkommande
behov och som tas i anspråk under större delen av året närmast får
karaktären av stående förlagskrediter, för vilka säkerhet skall ställas i vanlig
ordning. Krediter kan emellertid rymmas inom den allmänna kvoten för
blancokredit.

Utformningen av ramen för den allmänna blancokreditvolymen har föranlett
vissa erinringar vid remissbehandlingen. Kritiken avser främst det
förhållandet att ramen för varje bankinstituts volym sätts i relation till det
egna kapitalet. Bakom kritiken ligger bl. a. att effekten av en sådan relation
blir olika för skilda slag av bankinstitut och att detta närmast drabbar
sparbanker och kreditkassor. Dessa institut saknar ett eget kapital
som kan sägas svara mot aktiekapitalet i en affärsbank och följaktligen
begränsas deras möjligheter att utnyttja den vidgade blancokrediträtten.
Man diskuterar olika sätt att bestämma blancokreditvolymen och förslag
läggs även fram om utvidgning utöver utredningens förslag. Till denna diskussion
bidrar bankinspektionen, riksbanksfullmäktige, sparbanksföreningen,
jordbrukskasseförbundet och LO.

Utredningens förslag i denna del accepteras av jordbrukskasseförbundei
under förutsättning, att centralkassa med anslutna jordbrukskassor
betraktas som en enhet och att det samlade egna kapitalet inom denna
enhet läggs till grund för blancokrediträtten. Bankinspektionen delar denna
uppfattning och anlägger bl. a. följande synpunkter på frågan. Kasserörelsens
utlåning sker till ca 90 % genom jordbrukskassorna. Dessa har
dock inte en häremot tillnärmelsevis svarande del av rörelsens eget kapital.
Med utredningens förslag kommer den blancokreditvolym som en centralkassa
och anslutna jordbrukskassor sammanlagt kan bevilja ofta inte
att kunna utnyttjas till fullo. Att föra över i en kassa inte utnyttjad kreditvolym
till annan kassa är inte möjligt enligt förslaget.

Sparbanksföreningen anser att ramen för blancokredit bör sättas i relation
till den totala utlåningen och förordar som lämplig gräns 10 % av
denna. Motiven för denna lösning anger sparbanksföreningen vara bl. a.
följande. Kravet på täckning i eget kapital för blancokrediter är redan
tillgodosett genom de allmänna kapitaltäckningsbestämmelserna. Dessa innebär
i fråga om blancokredit ett kapitaltäckningskrav om 8 %. En regel
enligt vilken blancokreditgivningen begränsas av det egna kapitalet
utgör strängt taget ett ytterligare kapitaltäckningskrav som i åtskilliga

179

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

fall innebär strängare krav på fondtäckning än som fordras i övrigt. Den
föreslagna relationen ter sig inkonsekvent. Ett mera logiskt sätt att ange
blancokrediträttens karaktär av undantag från huvudregeln om särskild
säkerhet för utlåning är att sätta ramen för sådan kredit i förhållande
till den totala utlåningen. Även praktiska skäl — den förhållandevis
ringa storleken av eget kapital i sparbank — talar för en sadan lösning.
Var gränsen skall sättas för blancokreditvolymen är en avvägningsfråga.
En relation av 10 % av den totala utlåningen innebär inte några allvarliga
vådor. — Även LO anser gränsen böra relateras till den totala utlåningen.
Det gäller enligt LO att helt allmänt begränsa blancokrediternas volym.
Risktäckningskravet är tillgodosett på annat sätt.

Även riksbanksfullmäktige ifrågasätter om inte bankernas rätt till blancokreditgivning
kunnat vidgas mer än utredningen föreslagit. Fullmäktige
skulle kunna tänka sig att använda samma metod som genomförts i fråga
om bankernas rätt att lämna medellånga lån, nämligen att sätta det tilllåtna
beloppet i relation till det förvaltade kapitalet. Med tanke på den
roll specifika säkerheter spelat inom svenskt kreditväsende anser fullmäktige
det dock vara rimligt med en försiktig början. Om den ökade friheten
utnyttjas med goda resultat, bör enligt fullmäktiges uppfattning en
omprövning av den övre gränsen kunna ske sa snart behov härför uppstår.

Kredit mot säkerhet av aktier m. m.

Gällande rätt

Belåning av aktier och förlagsbevis har ansetts medföra särskilda risker
för bankinstitutens solvens. Banklagstiftningen innehåller också inskränkningar
i rätten att bevilja kredit mot sådana säkerheter. Dessa bestämmelser
återfinns för affärsbanker i 49 och 59 §§ banklagen, för sparbanker
i 28 § fjärde stycket sparbankslagen och för kreditkassor i 37 §
andra stycket jordbrukskasselagen.

I vissa fall föreligger direkt förbud att bevilja kredit mot aktie eller
motsvarande bevis om kapitaltillskott och förlagsbevis. Förbudet avser
till en början för affärsbank egen aktie, för sparbank bevis om tillskott
till garantifond eller grundfond i sparbanken och för kreditkassa bevis
om andel i eller tillskott till kreditkassan själv eller annan kreditkassa.
Dessutom är det för ettvart av nu nämnda bankinstitut förbjudet att som
pant motta förlagsbevis som institutet självt utfärdat. För kreditkassas
del omfattar förbudet även aktie i Jordbrukets bank och förlagsbevis som
denna bank utfärdat. Slutligen anges uttryckligen att affärsbank, sparbank
och kreditkassa inte får som pant motta aktie i eller förlagsbevis utfärdat
av bolag, vars verksamhet huvudsakligen består i att förvalta eller driva

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

handel med aktier eller som idkar emissionsrörelse, i fortsättningen betecknat
förvaltningsbolag.

I övrigt regleras aktie- och förlagsbelåningen enligt följande. Sparbank
och kreditkassa — jordbrukskassa dock först efter centralkassans medgivande
— får lämna lån mot säkerhet av aktier eller förlagsbevis högst till
ett sammanlagt belopp som svarar mot hälften av det långivande institutets
fonder resp. eget kapital. Någon motsvarande begränsning finns inte
för affärsbank. Däremot gäller vissa föreskrifter i fråga om kredit mot
aktier och förlagsbevis. Affärsbank skall således beträffande kredit mot
pant av aktier särskilt iaktta att vid kreditens beviljande finns en med
hänsyn till de pantsatta aktiernas beskaffenhet och omständigheterna i
övrigt skälig marginal mellan aktiernas marknadsvärde och kreditbeloppet
och att kreditbeloppet såvitt möjligt inte vid någon tidpunkt under
kreditens fortbestånd överstiger aktiernas marknadsvärde. I fråga om kredit
mot förlagsbevis skall vad nu sagts äga motsvarande tillämpning.

Vad angår postbanken anger 1 § placeringsreglementet för postbanken
de säkerheter, dock inte aktier och förlagsbevis, mot vilka lån får lämnas
ut. Därutöver sägs att lån får med viss begränsning beviljas mot annan
fullgod säkerhet.

Frågan om belåning av aktier och förlagsbevis i förvaltningsbolag

Förbudet mot belåning av förvaltningsbolags aktier och förlagsbevis tillkom
för affärsbanker år 1933 och infördes för sparbanker och kreditkassor
i nu gällande sparbankslag resp. jordbrukskasselag. Bakgrunden till förbudet
framgår delvis av den följande redogörelsen. I övrigt får jag hänvisa
till betänkandet, SOU 1967: 64, s. 118—135.

En uppmjukning av förbudet diskuterades i samband med tillkomsten
av nu gällande banklag. 1949 års banklagssakkunniga vitsordade i sitt betänkande
med förslag till ny lag om bankrörelse m. in. (SOU 1952: 2), att
det rent teoretiskt fanns fog för att betrakta aktiekapitalet i ett förvaltningsbolag
som i dubbel måtto riskbärande; i ett sådant bolag bestod nämligen
även tillgångarna av riskbärande kapital. Samtidigt framhöll de sakkunniga,
att de förvaltningsbolag, vilkas aktier då var noterade på A.l-listan
på fondbörsen, hade en tillfredsställande relation mellan eget och främmande
kapital och att detta i stor utsträckning också var fallet med de företag,
vilkas aktier ingick i deras portföljer. De sakkunniga påpekade också att de
nämnda, på börsen introducerade förvaltningsbolagen hade sina tillgångar
placerade i ett flertal sinsemellan oberoende företag, vilket verkade utjämnande
och stabiliserande på värdet av aktierna i bolagen. Av dessa skäl
och då det från samhällssynpunkt kunde vara av intresse att tillgången på
riskvilligt kapital ökades, föreslog de sakkunniga att förbudet mot belåning
av förvaltningsbolags aktier och förlagsbevis skulle mjukas upp så,

181

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

att undantag gjordes beträffande bolag, vilkas aktier inregistrerats vid fondbörs
här i landet. — Förslaget tillstyrktes av de remissinstanser, som yttrade
sig i ämnet.

I den på betänkandet grundade propositionen (1955: 3) anförde dåvarande
departementschefen (s. 177), att vissa skäl talade för en uppmjukning
av förbudet i enlighet med vad de sakkunniga föreslagit, men att han ändå
inte var beredd att omedelbart tillstyrka en sådan uppmjukning. Enligt hans
mening var nämligen konsekvenserna av förslaget svåra att överblicka. Ytterligare
överväganden måste därför i vissa hänseenden göras innan man tog
slutlig ståndpunkt i frågan.

Bankoutskottet anförde i sitt utlåtande över propositionen, att utskottet
funnit frågan vara av sådant intresse, att utskottet ville understryka vikten
av att den i fortsättningen ägnades ingående uppmärksamhet av Kungl.
Maj :t (BaU 1955: 5 s. 105).

1 propositionen, 1955: 151, med förslag till ny sparbankslag gjordes (s.
228) samma uttalande om eventuell uppmjukning av förevarande belåningsförbud
som i banklagspropositionen.

År 1959 hemställde bankföreningen om sådan ändring av banklagen, att
aktier i och förlagsbevis utfärdade av förvaltningsbolag, vars aktier inregistrerats
på Stockholms fondbörs, skulle få belånas. Vid remissbehandlingen
uttalades vissa betänkligheter mot ett genomförande av den av föreningen
föreslagna lagändringen. Bankföreningens hemställan behandlades tillsammans
med en annan fråga i prop. 1959: 33. Jag uttalade därvid (s. 15) -—
under hänvisning till remissutfallet och till de uttalanden som gjordes år
1955 — att ytterligare överväganden i frågan syntes tillsvidare böra anstå.
Jag var alltså då inte beredd att föreslå någon uppmjukning av belåningsförbudet.

Vid 1966 års riksdag väcktes två likalydande motioner, I: 309 och II: 380,
i vilka yrkades att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa
att frågan om en uppmjukning av förbudet mot pantsättning av aktie i förvaltningsbolag
måtte tas upp till förnyat övervägande. Bankoutskottet inhämtade
yttranden över motionerna från bankinspektionen, bankföreningen,
sparbanksföreningen och jordbrukskasseförbundet.

Remissinstanserna tillstyrkte att motionerna skulle föranleda åtgärd från
riksdagens sida. Bankinspektionen framhöll att ett stort antal nya förvaltningsbolag
tillkommit under den tid som förflutit sedan 1949 års banldagssakkunniga
lade fram sitt förslag. Beträffande såväl de äldre som de under
senare år tillkomna bolagen gällde, framhöll inspektionen, att det var fråga
om en grupp företag som sinsemellan visade mycket stora olikheter i fråga
om storlek, ledningens kvalitet, konsolidering, utdelningspolitik och portföljernas
sammansättning bl. a. från risksynpunkt. Inspektionen motsatte
sig därför bestämt införandet av en obegränsad rätt för bankerna att belåna
aktier i förvaltningsbolag. Ett antal förvaltningsbolag hade, påpekade in -

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

spektionen, sina aktier inregistrerade vid fondbörsen. Eftersom inregistreringen
föregicks av en prövning av att det introduktionssökande bolaget var
ett seriöst företag med tillfredsställande kapitalrelation och riskfördelning,
tillstyrkte inspektionen att belåningsförbudet hävdes beträffande börsnoterade
aktier.

Bankoutskottet framhöll i sitt utlåtande (1966:48) att goda skäl förts
fram för en omprövning av förbudet för kreditinstituten att motta förvaltningsbolags
aktier som pant för lån, åtminstone i fråga om de börsnoterade
förvaltningsbolagen. Dessa bolag var enligt utskottets mening i regel väl
konsoliderade och hade sina aktieportföljer sammansatta på sådant sätt
att riskspridningen blev god. Därtill kom att deras aktieinnehav som regel
hänförde sig huvudsakligen till andra börsnoterade företag. De omständigheter
som utskottet anfört innebar enligt utskottets åsikt att köp av förvaltningsbolags
aktier inte minst för aktiesparare i liten skala kunde te sig
som en lämplig placering. Det gällande belåningsförbudet minskade enligt
utskottet otvivelaktigt vederbörande aktieägares ekonomiska handlingsfrihet
och kunde bl. a. därigenom komma att minska förvaltningsbolagens
möjligheter till aktieemission. Frågan om en ändring av det berörda stadgandet
måste dock enligt utskottet ses i ett större sammanhang. Innan en
lagändring skedde borde i varje fall garantier föreligga för att inte på nytt
sådana missförhållanden uppstod, som ursprungligen motiverade förbudets
tillkomst. Utskottet var därför inte berett att ansluta sig till bankinspektionens
förslag om en omedelbar lagändring utan ansåg att en sådan borde baseras
på en grundligare prövning av frågan. Utskottet erinrade därvid om
att kreditinstitututredningen hade till uppgift att företa en samlad översyn
av de bestämmelser som var av betydelse för gränsdragningen mellan institutens
verksamhetsområden och att vid denna översyn även det av motionärerna
berörda stadgandet torde bli föremål för uppmärksamhet. Riksdagen
fattade beslut i överensstämmelse med utskottets utlåtande (rskr 371).

Det av bankinspektionen remissledes till bankoutskottet framförda förslaget
utsändes av Kungl. Maj :t för yttrande till kreditinstitututredningen,
riksbanksfullmäktige, riksgäldsfullmäktige, bankföreningen, sparbanksföreningen
och jordbrukskasseförbundet.

I sitt remissyttrande den 10 februari 1967 framhöll kreditinstitut utredningen
att det numera fanns ett antal väl konsoliderade förvaltningsbolag
med god riskspridning i sina aktieportföljer och att detta gällde särskilt
sådana förvaltningsbolag vilkas aktier var inregistrerade vid fondbörsen.
För dessa bolag gav de på fondbörsen noterade kursvärdena även utgångspunkter
för bedömningen av aktiernas belåningsvärden. Under förutsättning
att bankerna tillämpade rimliga belåningsnormer hade utredningen,
som bedömt frågan endast från solvenssynpunkt, ingen erinran mot bankinspektionens
förslag. — En ledamot var skiljaktig och ansåg, att utredningen
borde ha rekommenderat närmare prövning av hela frågan.

183

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

Riksbanksfullmäktige delade bankoutskottets tveksamhet inför en omedelbar
lagändring. Även om de f. n. inregistrerade förvaltningsbolagen uppfyllde
alla krav, som kunde ställas från solvenssynpunkt, måste enligt
fullmäktige hänsyn tas till att, om bankinspektionens förslag genomfördes,
starka incitament skulle skapas för att ytterligare förvaltningsbolag
sökte inregistrering vid fondbörsen. Det var emellertid enligt fullmäktiges
uppfattning inte klart om nuvarande regler eller de regler som i framtiden
kunde komma att gälla för inregistrering vid fondbörsen gav tillräckliga
garantier för att nytillkomna företag hade samma kvalitet som
de f. n. registrerade. Riktlinjerna för börsintroduktion utreddes f. n. av
fondbörsutredningen. Vidare framhöll fullmäktige att — med hänsyn till
den intressegemenskap som råder mellan förvaltningsbolagen och bankerna
-—- frågan om belåning av aktier i sådana bolag spelade en viss roll med
avseende på de problem som berörde bankernas inflytande över näringslivet
något som torde komma att belysas av koncentrationsutredningen.
Fullmäktige fann starka skäl tala för bankoutskottets slutsats att frågan
borde prövas ytterligare innan beslut fattades.

Övriga remissinstanser tillstyrkte bankinspektionens förslag.

Kungl. Maj:t förordnade den 3 mars 1967 att ärendet skulle överlämnas
till kreditinstitututredningen för att — efter samråd med fondbörs- och
koncentrationsutredningarna — övervägas vid fullgörandet av utredningsuppdraget.

I skrivelse den 7 april 1967 anhöll kreditinstitututredningen att fondbörs-
och koncentrationsuIredningarna skulle delge kreditinstitututredningen
sina överväganden och förslag avseende prövning från börsstyrelsens
sida av registreringssökande företag, särskilt förvaltningsbolag, resp. sin
bedömning av möjligheten att mjuka upp belåningsförbudet för bankerna
av förvaltningsbolagsaktier mot bakgrund av bankernas inflytande över
näringslivet.

Fondbörsutredningen förklarade, att den inte ämnade förorda en mindre
seriös bedömning av solvensförhållandena för introduktionssökande
bolag än den som utbildats inom börsstyrelsen och som tillsynsmyndigheten
lämnat utan erinran. Börsstyrelsens kvalitetsbedömning hade dock
en tidsmässigt starkt begränsad giltighet. I två viktiga hänseenden befann
sig emellertid den som lämnat kredit mot säkerhet av förvaltningsbolagsaktier
i ett bättre läge, om aktierna var introducerade på fondbörsen än om
så inte var fallet. För det första kunde kreditgivaren genom den fortlöpande
kursnoteringen kontinuerligt följa pantens värde och vid kursfall kräva
förstärkning av säkerheten eller helt eller delvis säga upp lånet till återbetalning.
Skulle låntagaren inte kunna uppfylla kreditgivarens sålunda framförda
krav var det enligt fondbörsutredningen för det andra lättare att realisera
börsnoterade än inte börsnoterade aktier.

Koncentrationsutredningen diskuterade frågan i vad mån förbudet att

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

belåna aktier i förvaltningsbolag kunde ha betydelse för affärsbankernas
inflytande över näringslivet. Koncentrationsutredningen kom därvid till
det resultatet, att belåningsförbudet inte framstod som ett adekvat medel
att hindra affärsbankerna från att öka sitt inflytande över näringslivet.
Beträffande riskerna vid kreditgivning av ifrågavarande slag underströk
utredningen de större möjligheterna till riskspridning, som ett förvaltningsbolag
hade jämfört med andra bolag. Utredningen fann inga starka
skäl kunna anföras mot att banker fick rätt att belåna börsnoterade aktier
i förvaltningsbolag. Skulle ändå en sådan rätt anses olämplig pekade
utredningen på en annan möjlighet att mjuka upp belåningsförbudet.
Med utgångspunkt i en undersökning av äganderättsförhållanden inom
tio förvaltningsbolag fann utredningen, att tillstånd för bank att lämna
kredit till visst högsta belopp i varje särskilt fall mot börsnoterade aktier
i förvaltningsbolag skulle undanröja olägenheterna av nuvarande totalförbud
för ett stort antal aktieägare. Om t. ex. 75 000 kr. angavs som högsta
belopp skulle för ca 90 % av aktieägarna i de undersökta bolagen innehavet
av förvaltningsbolagsaktier belåningsmässigt bli jämställt med innehavet
av andra aktier. Enligt utredningen skulle en kompletterande regel
av denna innebörd vara att föredra framför nuvarande totalförbud.

Kreditinstitututredningen

Utredningens principiella inställning är att det allmänna kravet på betryggande
säkerhet vid kreditgivning är tillräckligt även vid belåning av
aktier och förlagsbevis samt att några andra inskränkningar inte behövs
utöver redan existerande förbud för affärsbank att som pant ta emot
egen aktie och därmed likartade fall. Förslaget innebär följaktligen en
avveckling såväl av nuvarande beloppsbegränsningar för sparbanks och
kreditkassas totala aktie- och förlagsbevisbelåning som av de särskilda
föreskrifterna för belåning av aktier och förlagsbevis hos affärsbank. För
postbankens del medför förslaget rätt att belåna aktier och förlagsbevis på
samma villkor som övriga bankinstitut.

Endast i ett avseende anser utredningen en reglering vara befogad, nämligen
i fråga om den omdiskuterade belåningen av förvaltningsbolags aktier
och förlagsbevis. I detta hänseende förordar utredningen — enhälligt
— en uppmjukning av nuvarande belåningsförbud och föreslår, att bankinstituten
får rätt att belåna aktie i och förlagsbevis utfärdade av förvaltningsbolag,
vars aktier inregistrerats på fondbörsen.

Remissyttrandena

Utredningens förslag beträffande belåning av aktier och förlagsbevis
hos bankinstitut har i huvudsak lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.
Av de remissinstanser som särskilt behandlat denna fråga tillstyrks

185

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

förslaget helt av bankinspektionen, bankföreningen och styrelsen för Stockholms
fondbörs. Bankföreningen anser att uppmjukningen av förbudet
mot belåning av aktier i förvaltningsbolag bör underlätta kapitaltillförseln
till näringslivet genom nyemissioner i de stora förvaltningsbolagen.

Enligt handelskammaren i Göteborg borde man kunna tillåta belåning
av aktie i sådant förvaltningsbolag, vars tillgångar enbart eller nästan enbart
utgörs av börsnoterade aktier.

Sparbanksföreningen och Sparbankernas bank, som i princip delar utredningens
uppfattning i denna fråga, kritiserar utformningen av förslaget
såvitt gäller aktier i förvaltningsbolag. Utformningen av förslaget i
denna del kan lätt tolkas så att det över huvud taget — även om säkerheten i
övrigt är betryggande eller krediten behandlas som blancokredit — är förbjudet
för bankinstitut att som pant ta emot sådan aktie i förvaltningsbolag
som inte noterats på fondbörsen. En sådan tolkning synes sparbanksföreningen
vara olycklig, oändamålsenlig och i många fall meningslös.
Det är naturligt att banker genom att i största möjliga utsträckning ta
band om alla tillgängliga säkerhetsobjekt strävar efter att förhindra att
en låntagare, som beviljats en företagarkredit, sätter sitt kapital som säkerhet
hos andra kreditgivare. Sparbanksföreningen förordar en omarbetning
av bestämmelsen i förtydligande syfte. Innebörden bör vara att förvaltningsbolagsaktie,
som inte noteras vid fondbörs här i landet, inte får beaktas
vid prövning om erbjuden säkerhet för kredit kan anses betryggande.

En i viss mån kritisk inställning till den föreslagna möjligheten att
belåna aktier i förvaltningsbolag intar riksbanksfullmäktige, som erinrar
om frågans tidigare behandling och om innehållet i de yttranden som på
utredningens begäran avgetts av fondbörsutredningen och koncentrationsutredningen.
Fullmäktiges farhågor för att ett slopande av belåningsförbudet
skulle underlätta ytterligare maktkoncentration inom näringslivet
till bankerna eller bankerna närstående finansgrupper står emellertid fortfarande
kvar. Fullmäktige förordar därför en lösning, som koncentrationsuiredningen
angett som tänkbar, nämligen att bank medges rätt att belåna
aktier i börsnoterade förvaltningsbolag upp till ett högsta belopp av
75 000 kr. per låntagare. För den nya formen av förvaltningsbolag, de s. k.
utvecklingsbolagen, kan emellertid en sådan begränsning vid förvärv i
rationaliseringssyfte visa sig bli hindrande. Fullmäktige anser därför det
böra övervägas att i särskilda fall införa en dispensregel.

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 1U3 år 1968

Kreditgivningens former

Gällande rätt

I banklagen finns inte några bestämmelser om de former i vilka kredit
kan beviljas. Affärsbanker har således fria händer i detta hänseende. För
sparbanker gäller enligt 28 § andra stycket sparbankslagen att lån inte får
lämnas ut mot annat fordringsbevis än skuldebrev. I samma lagrum tilläggs
dock att sparbank utan hinder därav får bevilja kredit i checkräkning. Enligt
36 § första stycket jordbrukskasselagen skall lån från kreditkassa lämnas
mot revers eller i räkning eller genom växeldiskontering. Vad gäller
postbanken kan endast lån mot skuldförbindelse komma i fråga (1 § placeringsreglementet
för postbanken).

Endast affärsbank och centralkassa har möjlighet lämna bankgarantier.
Därvid gäller i princip samma regler som för lcreditgivningen (60 § banklagen
och 30 § andra stycket jordbrukskasselagen).

Kr ed itinstitututr ed ningen

Utredningen anser det vara angeläget att bankinstituten har möjlighet att
välja den kreditform som bäst svarar mot det i varje särskilt fall föreliggande
kreditbehovet. I följd därav tar utredningen inte upp några föreskrifter
om låneformer i lagförslagen.

Remissyttrandena

Utredningens förslag har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.
Sparbanksföreningen och Sparbankernas bank ser med tillfredsställelse att
bestämmelser om kreditformer mönstrats ut ur lagstiftningen.

Kreditjäv

Gällande rätt

Banklagstiftningen begränsar i viss omfattning ett bankinstituts rätt att
lämna kredit till tjänstemän och andra som genom sin anknytning till
institutet intar en särställning. Bestämmelserna härom har utformats olika
för de skilda bankinstituten.

Enligt 58 § banklagen har två kategorier rättssubjekt särställning i fråga
om möjligheten att hos affärsbank erhålla kredit. För den ena kategorin
gäller även restriktioner med avseende på möjligheten att godtas som borgensman.

187

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

Den första kategorin utgörs av verkställande direktör i banken eller dennes
ställföreträdare, annan person, åt vilken uppdragits att ensam eller
i förening med annan avgöra på styrelsen ankommande ärenden, (delegater)
och revisor eller revisorssuppleant i banken, make till nämnda funktionärer
samt bolag, förening eller annan sammanslutning vari någon nu uppräknad
äger ett väsentligt ekonomiskt intresse som delägare eller medlem (närstående
företag).

För rättssubjekten inom denna kategori gäller att affärsbank inte får bevilja
dem kredit och att banken vid beviljande av kredit åt annat rättssubjekt
inte får godta dem som borgensman eller, när fråga är om växelkredit,
som acceptant, trassent eller endossent på växeln. Ej heller får som säkerhet
för kredit godtas fordringshandling som sådant rättssubjekt utfärdat.
Från dessa regler ges dock vissa undantag. Kredit får således beviljas mot
säkerhet av värdehandling, i vilken omyndigs medel får placeras utan
överförmyndarens samtycke (myndlingssäkerhet). Kredit om högst 25 000
kr. kan vidare beviljas verkställande direktör och andra delegater mot fullgod
säkerhet av pant. År fråga om växel, grundad på verklig handelsaffär,
(handelsväxel) kan närstående företag erhålla kredit på växeln, eller vara
acceptant, trassent eller endossent på växeln när affärsbank beviljar kredit
åt annan.

Bestämmelser om de värdehandlingar, i vilka omyndigs medel får placeras
utan överförmyndarens samtycke, återfinns i 15 kap. 4 § föräldrabalken
och förordningen den 21 november 1924 (nr 474) med särskilda bestämmelser
om anbringande av omyndigs medel. Sådana värdehandlingar är bl. a.
obligationer, som utgetts av staten, kommun, hypoteksinrättning och kreditaktiebolag,
och inteckningar, inom 60 % av senast fastställda taxeringsvärdet,
i jordbruksfastighet eller i annan fastighet i stad, köping eller municipal
samhälle, om på fastigheten finns byggnad som huvudsakligen innehåller
bostadslägenheter för uthyrning.

Den andra kategorin med begränsningar i fråga om kreditmöjligheterna
omfattar den som utan att vara delegat är ledamot av affärsbanks styrelse
och denne närstående företag. Av 76 § första stycket banklagen följer att
styrelsesuppleant jämställs med styrelseledamot. Denna kategori kan inte
beviljas annan kredit än mot fullgod säkerhet av pant eller genom diskontering
av handelsväxlar. Om styrelseledamot i affärsbank är att betrakta mera
som tjänsteman i banken än som aktieägarnas förtroendeman, t. ex. på
grund av att han fungerar som jourhavande ledamot för det löpande arbetet
och för detta uppbär särskilda avlöningsförmåner, hänförs han enligt
praxis till den först redovisade kategorin av jäviga kredittagare.

De jävsregler som sålunda gäller för affärsbanks kreditgivning är enligt
60 § banklagen tillämpliga också vid tecknande av bankgaranti.

För sparbanker återfinns jävsregler i 30 § sparbankslagen. De personer
som har en särställning vid sparbankernas kreditgivning utgörs av ledamot

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

i sparbankens styrelse, revisor eller revisorssuppleant i sparbanken och i
denna anställd tjänsteman. Av 36 § tredje stycket följer att styrelsesuppleant
jämställs med styrelseledamot. Som regel är det förbjudet för sparbank
att bevilja nu nämnda personer kredit och att godta dem som borgensman.
Från förbudet medges vissa undantag. Kredit får således beviljas mot
säkerhet av fullgoda svenska obligationer eller inteckningar i jordbruks-,
bostads- eller affärsfastighet inom 60 % av taxeringsvärdet eller av inteckning
i tomträtt till för bostadsändamål bebyggd fastighet inom 60 % av taxeringsvärdet
på byggnaderna. Vidare är jävsreglerna inte tillämpliga på lån,
för vilkas gäldande staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet är
ansvarig.

För kreditkassorna gäller följande.

Jordbrukskassa får enligt 39 § jordbrukskasselagen endast efter medgivande
av centralkassan bevilja kredit åt eller godta borgen av ledamot i
jordbrukskassans styrelse eller suppleant för denne, revisor eller revisorssuppleant
i kassan eller funktionärer i kassan.

Någon bestämmelse om kreditjäv finns inte beträffande kredit som centralkassa
meddelar. Centralkassa kan emellertid nu i princip lämna kredit
endast till sina medlemmar, dvs. anslutna jordbrukskassor och jordbruksorganisationer,
samt till jordbruksorganisationer och kommuner som är
medlemmar i anslutna jordbrukskassor. Kredit till enskilda personer kan
komma ifråga endast om centralkassan med stöd av 23 § jordbrukskasselagen
fått Kungl. Maj:ts tillstånd att utöva jordbrukskasseverksamhet. I samband
med sådant tillstånd bör enligt uttalanden i propositionen 1956: 122
(s. 135 och 171) föreskrift meddelas om att kredit till centralkassans funktionärer
skall underställas jordbrukskasseförbundets prövning.

Bankinspektionens framställning den 31 maj 1968

I framställningen erinras till en början om att det sedan länge förelegat
behov av att justera bestämmelserna om kredit jäv. Särskilt för sparbankernas
del har detta behov varit påkallat. Som exempel härpå anför bankinspektionen
att alla sparbankstjänstemän — oavsett ställning — enligt sparbankslagen
behandlas på samma sätt från jävsynpunkt. En sådan regel har
varit motiverad så länge sparbankerna i allmänhet varit små och de fåtaliga
tjänstemännen kunnat antas haft stort inflytande på kreditärendena. I dag
med en utpräglad arbetsfördelning mellan olika tjänstemän inom flertalet
sparbanker framstår bestämmelsen enligt inspektionen som alltför onyanserad.
Vidare har det visat sig vara en brist i sparbankslagen att med jäviga
funktionärer inte jämställs deras makar och närstående företag. Denna brist
har enligt inspektionens erfarenhet kunnat användas till att kringgå jävsreglerna.

Bankinspektionen lägger fram förslag till nya jävsregler för affärsbanker

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

189

och sparbanker, vilka regler med vissa undantag är enhetligt utformade och
bygger på affärsbankernas nuvarande ordning.

De kreditjäviga rättssubjekten delas enligt bankinspektionens förslag in
i tre grupper.

Den första gruppen består av bankinstitutens tjänstemän i ledande position,
delegater, dvs. för affärsbank verkställande direktör och dennes ställföreträdare
och för båda slagen av bankinstitut person som anförtrotts
uppdrag att ensam eller i förening med annan avgöra på styrelsen ankommande
ärenden. Denna grupp omfattar också den som är gift med delegat
samt delegat och hans maka närstående företag.

För denna grupp tar förslaget oförändrat upp principförbudet för bankinstitut
att bevilja kredit. Därjämte behåller bankinspektionen i likhet med
nu möjligheten för bankimstitut att göra avsteg från förbudet. Först och
främst gäller detta kredit mot säkerhet av vissa värdehandlingar. I stället
för att som nu i fråga om affärsbank hänvisa till värdehandling, i vilken
omyndigs medel får placeras, räknar inspektionen upp de säkerheter som
kan anses vara godtagbara i sammanhanget.

Som godtagbara säkerheter tar förslaget upp

dels obligationer, som utgetts eller garanterats av staten, kommun eller
annan därmed jämförlig samfällighet eller av allmän kassa eller inrättning,
vars reglemente fastställts av Kungl. Maj :t, eller av svenskt kreditaktiebolag
eller som offentligen utbjudits av affärsbank, sparbank eller centralkassa,

dels inteckning i jordbruks-, bostads- eller affärsfastighet eller i tomträtt
till sådan fastighet inom 60 % av taxeringsvärdet på den fasta egendomen
eller den byggnad, som uppförts på den med tomträtt upplåtna fastigheten,

dels ock fordran för vilken staten, kommun eller annan därmed jämförlig
samfällighet, affärsbank, sparbank, oentralkassa, postbanken eller allmän
kassa eller inrättning, vars reglemente fastställts av Kungl. Maj :t, eller
svenskt försäkringsbolag eller kreditaktiebolag svarar som gäldenär eller
borgensman.

Förslaget tar således med som godtagbara pantsäkerheter — förutom
myndlingssäkexheter —- bl. a. industriobligationer, livförsäkringsbrev inom
åierköpsvärdet, inteckning i villa- och affärsfastigheter samt fordran hos
eller mot borgen av staten och kommun.

Delegat kan för det andra enligt bankinspektionens förslag i likhet med
vad nu gäller för affärsbanker få kredit också mot annan fullgod säkerhet
av pant. Det högsta tillåtna lånebeloppet sätter inspektionen till 50 000 kr.,
alltså en höjning för affärsbankernas del från nuvarande gräns av 25 000 kr.
Denna lånemöj lighet utsträcks enligt förslaget att gälla också delegats make.
Med tanke på de många små enheterna inom sparbanksväsendet erinrar inspektionen
om att vid all kreditgivning skall iakttas, att åt en och samma
låntagare inte får beviljas kredit i sådan utsträckning att fara för det em
skilda bankinstitutets solvens uppkommer. Denna princip gäller enligt lag

190

Iiungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

för affärsbanker och i praxis för sparbanker. Kreditinstitututredningen har
föreslagit att en bestämmelse med sådan innebörd skall flyta in i sparbankslagen.
Med denna regel uppnås enligt inspektionen en nödvändig differentiering
av förevarande kreditgivningsrätt efter den enskilda sparbankens
storlek.

Det tredje undantaget avser endast närstående företag till delegat eller
delegats make. Sådant företag får beviljas kredit genom diskontering av
handelsväxlar.

Den andra gruppen kreditjäviga består av personer, som utan att vara
delegater är ledamöter av bankinstitutets styrelse eller styrelsesuppleanter
samt de som är gifta med sådana personer och nu angivna personer närstående
företag. I förhållande till vad nu gäller för affärsbanker vidgas gruppen
med styrelseledamöters och styrelsesuppleanters makar och makarna
närstående företag. Det har enligt bankinspektionen visat sig vara en brist
att denna jämställdhet f. n. saknas i banklagen. Även för denna grupp ställer
bankinspektionen upp såväl ett kreditförbud som undantag från detta förbud.
Undantagen avser dels kredit mot betryggande säkerhet av pant, dels,
vilket innebär en nyhet, kredit mot borgen av staten, kommun eller annan
därmed jämförlig samfällighet, affärsbank, sparbank, centralkassa eller av
allmän kassa eller inrättning, vars reglemente fastställts av Kungl. Maj :t,
eller av svenskt försäkringsbolag eller kreditaktiebolag och dels kredit genom
diskontering av handelsväxel. Sådan växelkredit är dock enligt förslaget i
frågan om sparbanker tillåten endast till »närstående företag».

Den tredje gruppen utgörs av revisor och revisorssuppleant i bankinstitutet,
make till sådan funktionär samt dessa personer närstående företag. För
denna grupp ställer bankinspektionen upp förbud mot kredit över huvud
taget i »det egna» institutet. Detta innebär ändring i förhållande till vad nu
gäller. Gruppen jämställs nämligen f. n. med delegatgruppen. Inspektionen
framhåller, att det kan förefalla som om den säkerhet som sålunda nu
krävs för kreditgivning till revisorer, är tillfyllest. Mot detta kan invändas
att även om föreskriven pant ställs, kan den aktuella transaktionen
innebära beviljande av förmån som fördelaktig ränta eller fördelaktig amorteringsplan.
Om läget på penningmarknaden är mycket stramt kan det enligt
inspektionen t. o. m. vara en favör att överhuvudtaget få ta upp eller —
utan ökade krav på amorteringar — behålla en större kredit. Att revisorer
och revisorssuppleanter står helt fria anser inspektionen vara av sådan vikt
att dessa funktionärer, deras makar och dessa personer närstående företag
inte alls bör ha rätt att inta gäldenärs ställning gentemot »den egna banken».

Bankinspektionen behåller i förslaget nuvarande förbud att vid kreditgivning
som säkerhet godta borgen eller fordringsbevis som utfärdats av något
kredit jävigt rättssubjekt, i fråga om affärsbank dock med undantag för den
andra gruppens subjekt. I princip kommer sålunda nuvarande skillnad i

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

191

detta hänseende mellan affärsbanker och sparbanker att vara kvar. Skillnaden
motiverar inspektionen med att principen om jämställdhet mellan kredit
och borgen i jävshänseende sedan länge varit lagfäst för sparbankerna och
stämmer väl överens med dessa instituts egenskap av allmännyttiga företag.
Borgen eller fordringsbevis som utfärdats av delegat, styrelseledamot eller
styrelsesuppleant bör därför inte få godtas som säkerhet för kredit i sparbank.
Om i något fall krediten tillika är säkerställd som om borgensmannen
eller utställaren av fordringsbeviset själv är kredittagare, anser inspektionen
den böra kunna tillåtas. Förbudet skall enligt inspektionen gälla också
dessa funktionärers makar samt funktionärerna och deras makar närstående
företag. I konsekvens härmed föreslås sparbank ej heller få rätt att
bevilja kredit mot säkerhet av växelförbindelse, som ingåtts av funktionär,
dennes make eller sådan person närstående företag. Inspektionen anser
emellertid att närstående företag bör kunna få kredit genom diskontering
av handelsväxlar. Även då sparbank beviljar kredit åt annan torde enligt
inspektionens mening som säkerhet kunna godtas handelsväxel, för vilken
betalningsskyldighet åligger sådant företag. Enligt inspektionens förslag är
krediter av detta slag -sålunda tillåtna.

Beträffande sparbankerna framhåller bankinspektionen, att genom dess
förslag kommer antalet jäviga funktionärer i sparbank att minska högst
betydligt i jämförelse med nuvarande förhållanden. Å andra sidan innebär
förslaget — bl. a. för att ta bort tidigare påtalad risk för kringgående av jävsreglerna
— en utvidgning av jävskretsen med kreditjäviga funktionärers
malcar samt dessa funktionärer och deras makar närstående företag.

Bankinspektionen understryker att om huvudgäldenär eller borgensman
-— efter det att kredit beviljats — inträder i sådan ställning som medför jäv,
affärsbanker eller sparbanker skall vara skyldiga att vidta åtgärder för att
bringa krediten till överensstämmelse med jävsbestämmelserna.

Vad beträffar kreditkassorna framhåller bankinspektionen, att kreditjävsfrågorna
är avhängiga av medlemsreglernas utformning. Eftersom dessa
regler kan komma att omarbetas i anledning av kreditinstitututredningens
betänkande, förordar inspektionen att nuvarande bestämmelser om kreditjäv
i jordbrukskasselagen tills vidare behålls oförändrade.

Remissyttrandena

Bankföreningen godtar i huvudsak förslaget men framställer vissa erinringar.
Beträffande inteckningssäkerheterna vänder sig bankföreningen sålunda
mot att förslaget behåller taxeringsvärdet som norm och föreslår att
belåningsgränsen i stället sätts till 60 % av den intecknade egendomens
uppskattade värde. Föreningen pekar vidare på att bankinspektionen föreslagit
att kredit till annan styrelseledamot än delegat skall kunna lämnas
mot borgen av staten, kommun m. fl., medan förslaget för delegater endast

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^3 år 1968

ger möjligheter till kredit mot fordran som säkerställts av något av nämnda
rättssubjekt. Bankföreningen förordar att bestämmelserna om delegatkrediter
likställs med krediter till styrelseledamot i detta hänseende. Slutligen
föreslår föreningen att kredit mot betryggande pantsäkerhet skall kunna beviljas
åt delegater och med dem i kredithänseende jämställda personer upp
till 100 000 kr. i stället för av bankinspektionen föreslaget belopp, 50 000 kr.
Föreningen framhåller, att eftersom betryggande pant säkerhet skall finnas
kommer även med det av föreningen förordade maximibeloppet kreditrisken
att i praktiken bli mycket obetydlig.

Sparbanksföreningen tillstyrker bankinspektionens förslag.

Departements chefen

Den centrala regeln för bankinstitutens kreditgivning är att lån inte får
beviljas utan att säkerhet — realsäkerhet eller namnsäkerhet — ställs och
att säkerheten är betryggande, i fråga om sparbank fullgod. Innebörden av
regeln är att bankinstituten skall pröva om ställd säkerhet, värderad efter
objektivt godtagbara grunder, täcker hela kreditbeloppet. Denna regel har
sedan länge tillämpats inom svensk banklagstiftning och utredningen behåller
den i sitt förslag.

Mot bakgrund av att säkerhetskravet ytterst är beroende av låntagarens
person och ingår som ett led i bedömningen av dennes kreditvärdighet har
utredningen övervägt att ge säkerhetskravet en villkorlig innebörd i den
meningen att kravet på kvaliteten hos den ställda säkerheten görs beroende
av låntagarens kreditvärdighet. Utredningen har dock avvisat en sådan utformning
av säkerhetskravet, bl. a. därför att den i sig innehåller skönsmässiga
inslag, och har förordat att kravet på särskild säkerhet liksom hittills
skall knytas till säkerhetens karaktär oberoende av låntagarens person.

Remissinstanserna har i allmänhet anslutit sig till utredningens ståndpunkt
i denna fråga. Några remissinstanser har dock med anledning av utredningens
överväganden tagit upp en principiell diskussion om den innebörd
ett säkerhetskrav bör ha. Utan att vilja ifrågasätta nödvändigheten av
att tills vidare ha kvar kravet på formell säkerhet framställs önskemål om
en i det praktiska livet liberal och flexibel tolkning av säkerhetsregeln och
— på längre sikt — om övergång till en ordning med fri kreditvärdignetsprövning,
dvs. med krav enbart på att skälig trygghet skall föreligga för
kreditens återbetalande. Bakom önskemålen ligger angelägenheten av att
kunna stödja särskilt den mindre och medelstora företagsamhet som är
lönsam och livsduglig men som saknar bankmässiga säkerheter.

Den förda principiella diskussionen ger mig anledning att något beröra
bankinstitutens kreditbedömning. I kreditprövningen ingår normalt två led.
Det ena ledet hänger samman med banklagstiftningens säkerhetskrav. Bank -

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

193

instituten måste fordra att för varje kredit ställs en speciell säkerhet, antingen
i form av realsäkerhet (t. ex. inteckningar, obligationer, aktier eller
varor) eller i form av namnsäkerhet. Det andra ledet i kreditprövningen
innefattar bedömning av sådana faktorer som låntagarens ekonomiska ställning,
ett företags lönsamhet och utvecklingsmöjligheter och företagsledningens
kvalifikationer. En erbjuden säkerhet är nämligen ofta till sitt värde
starkt beroende av konjunkturväxlingar och av hur låntagaren sköter sin
rörelse. Den särskilda säkerheten kan bestå t. ex. av inteckningar i låntagarens
industrifastighet, vilken kan bli praktiskt taget värdelös vid en likvidation
av företaget, eller av ett varuparti, isom vid en konjunkturnedgång kan
sjunka starkt i pris. Enkelt uttryckt är det närmast här den kreditrisk ligger
som ett bankinstitut tar på sig. Bankinspektionens granskning av kreditengagemang
från risk- och säkerhetssynpunkt inskränker sig inte till en kontroll
av att formella säkerhetsföreskrifter är uppfyllda. Granskningen tar och
måste med nödvändighet ta sikte på ett företags lönsamhet och finansiella
ställning, framtidsutsikter och liknande faktorer. Betydelsen av kravet på
särskild säkerhet ligger framför allt däri att bankinstituten, vilkas medverkan
vid företagens finansiering ofta är av en reellt sett långfristig karaktär,
får förmånsrätt i företagens tillgångar framför t. ex. de kreditgivare som
har kortfristiga kommersiella fordringar. Upprätthållandet av kravet på
säkerhet för kredit i bank får också den konsekvensen, att företagen inte
kan pantsätta tillgångar på annat håll och därigenom öka sin skuldsättning
på ett sätt som inte svarar mot deras återbetalningsförmåga.

Jag har den uppfattningen, vilken jag delar med utredningen och det stora
flertalet remissinstanser, att det även framdeles måste krävas att den ställda
säkerheten efter objektivt godtagbara grunder skall täcka hela kreditbeloppet.
Ett säkerhetskrav med denna innebörd förblir en nödvändig faktor vid
bankinstitutens kreditgivning. Med en rimlig tillämpning i praktiken behöver
säkerhetskravet inte onödigtvis begränsa bankinstitutens medverkan vid
näringslivets finansiering och fyller väl vad man av hänsyn till insättarna
måste kräva av bankinstituten vid deras kreditgivning.

Det ligger i sakens natur att ett krav på säkerhet för kredit ibland kan
leda till svårigheter från kreditförsörjningssynpunkt för ett företag, vars
framtidsprognos bedöms vara god men som saknar bankmässiga säkerheter.
Detta kan gälla framför allt nystartade småföretag eller den mindre och
medelstora industrin. Dessa svårigheter får dock inte överdrivas. Jag kan
till en början peka på de väsentligt vidgade möjligheterna att ställa formell
säkerhet för kredit som genom införandet år 1967 av institutet företagsinteckning
tillkom för bl. a. företag av angivet slag. Vidare medger nuvarande
banklagstiftning undantag från den centrala säkerhetsregeln genom att i
vissa fall tillåta kredit utan särskild säkerhet, s. k. blancokredit. Som kommer
att framgå av det följande föreslår jag en betydande utvidgning av denna
möjlighet. Dessutom vill jag i detta sammanhang erinra om det initiativ

7 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 143

194

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

som Investeringsbanken och Sparbankernas bank tagit för att skapa ett
garantiinstitnt med uppgift att hjälpa de mindre och medelstora företag som
saknar bankmässiga säkerheter för sina projekt. Avsikten är nämligen att
institutet genom borgensteckning skall göra det möjligt för sådana företag
att få en längre gående finansiering genom sparbanksväsendets försorg än
som skulle vara möjligt med enbart övriga bankmässiga säkerheter.

I enlighet med det nu anförda tar departementsförslaget i likhet med gällande
rätt upp ett krav på att för kredit skall ställas betryggande säkerhet i
fast eller lös egendom eller av borgen. Jag delar utredningens uppfattning
att ordet betryggande ger ett fullt adekvat uttryck för den innebörd regeln
enligt vad jag angett i det föregående skall ha.

Jag övergår nu till att behandla de avsteg som bör kunna få göras från
det uppställda säkerhetskravet eller till frågan om omfattningen av bankinstitutens
blancokreditgivning. Till en början vill jag starkt understryka
att även här gäller samma grundsats som för all annan kreditgivning, nämligen
att trygghet skall föreligga för låneförbindelsens fullgörande.

De undantag från kravet på särskild säkerhet vid kreditgivning, som
finns upptagna i nuvarande banklagstiftning, är av delvis olikartad beskaffenhet.
Först och främst har samtliga bankinstitut rätt att lämna
blancokredit i vissa särskilt angivna fall, där låntagaren eller annan för
kreditens fullgörande ansvarig kan presumeras vara god för sin förbindelse.
Denna rätt är mest vidsträckt för affärsbank och omfattar kredit
till staten, kommun eller annan därmed jämförlig samfällighet, allmän
kassa eller inrättning, vars reglemente fastställts av Kungl. Maj :t, affärsbank,
sparbank, utländskt bankföretag och samfällighet som avses i lagen
om vissa gemensamhetsanläggningar. Jag biträder utredningens förslag
att ge samtliga bankinstitut rätt att lämna denna krets låntagare
blancokredit, dock med den avvikelsen att jag på de av bankinspektionen
åberopade skälen för kreditkassornas del inte tar med staten bland dessa
kredittagare. I likhet med inspektionen ifrågasätter jag också om behov
föreligger för de mindre enheterna inom sparbanksväsendet och jordbrukskasserörelsen
att kunna lämna blancokredit till utländskt bankföretag. De
begränsningar som behövs i detta hänseende kan dock lämpligen tas in
i sparbankernas reglementen och i kreditkassornas stadgar. Jag godtar
även utredningens förslag att låta nu angivna låntagarkrets ökas med
svenskt försäkringsbolag och kreditaktiebolag. Bland försäkringsbolagen
kan det som bankinspektionen påpekat finnas bolag vars kreditvärdighet
inte är helt jämförbar med t. ex. en bank. Det ligger dock i bankinstitutets
eget intresse att i sådant fall kräva den säkerhet som behövs.

Nu gällande banklag medger att affärsbank beviljar affärsidkare blancokredit
i och för hans rörelse under förutsättning att trygghet med hän -

195

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

syn till omständigheterna ändå kan anses föreligga. Ändamålet med detta
undantag från kravet på särskild säkerhet vid kreditgivningen har närmast
varit att tillgodose varuomsättningens behov av blancokrediter. Kreditformen
har använts i stor utsträckning och möjliggjort en betydande
smidighet i affärsbankernas kreditgivning. Även denna undantagsregel
har utredningen behållit för affärsbankerna och dessutom föreslagit att
de andra bankinstituten skall få samma möjlighet att lämna blancokredit.
Jag godtar dessa förslag. Innebörden av begreppet kortvarig kredit skall
liksom hittills vara att löptiden inte bör gå över ett år (jfr prop. 1955: 3
s. 79). I likhet med bankinspektionen vill jag betona vikten av att sparbanker
och kreditkassor iakttar nödvändig försiktighet vid lämnandet av
krediter av detta slag och att det skall röra sig om verklig kortfristig kredit
som inte har karaktär av stående förlagslån. Jag är ense med utredningen
om lämpligheten av att byta ut ordet affärsidkare mot näringsidkare.
Dessutom förordar jag även en annan formell omarbetning av banklagens
bestämmelse. Jag har förut sagt att en allmän grundsats vid all kreditgivning
— även blancokreditgivning — är att trygghet skall föreligga för förbindelsens
fullgörande. Denna grundsats gäller utan något särskilt lagstadgande.
Jag anser det därför vara onödigt att direkt i lag ange denna
förutsättning för denna speciella blancokreditgivning men inte i övriga
fall. Departementsförslaget är utformat i enlighet med dessa riktlinjer.

För affärsbank görs undantag från det principiella kravet på särskild
kreditsäkerhet även såtillvida som banklagen godtar, att affärsbank diskonterar
av vederhäftig person dragen växel, betalbar på annan ort, oaktat
växeln inte accepterats. Utredningen har ansett detta undantag vara
obehövligt och har därför inte tagit med det i sitt förslag. Jag ansluter mig
till utredningen i detta hänseende.

I samband med diskussionen i det föregående om innebörden av det formella
säkerhetskravet har jag antytt möjligheten för företag, som saknar
bankmässiga säkerheter, att få blancokredit. Jag syftade därvid närmast
på nuvarande generella rätt för affärsbank och sparbank att inom
en viss ram lämna blancokredit. Denna rätt erhöll dessa bankinstitut år
1955 i samband med tillkomsten av nu gällande banklag och sparbankslag.
Med tanke på de ökade riskerna för bankinstituten som denna rätt
innebar ansågs viss försiktighet böra iakttas vid reformens genomförande.
Kreditbeloppet är sålunda begränsat i två hänseenden. Dels får kredit uppgå
sammanlagt till ett belopp motsvarande för affärsbanker högst en tiondel
av eget kapital och för sparbanker högst en femtedel av egna fonder.
Dels gäller vissa individuella begränsningar av kreditbeloppen.

Utredningen har nu tagit ytterligare ett steg på den inslagna vägen och
förordat en betydande utvidgning av denna generella blancokrediträtt. Innebörden
av utredningens förslag är, att även kreditkassa tilläggs denna

196

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1!)68

befogenhet, att alla individuella begränsningar av kreditbeloppet tas bort
och att kvoten vidgas till att omfatta ett belopp motsvarande hälften av
det egna kapitalet resp. de egna fonderna.

Den föreslagna utvidgningen av den generella blancokrediträtten har under
remissbehandlingen allmänt hälsats med stor tillfredsställelse. Även
jag anser en utvidgning vara välgrundad. Den bidrar till att ytterligare
förbättra kreditförsörjningen för små och medelstora företag och underlättar
en smidig och effektiv kreditförmedling. Olika meningar råder endast
i fråga om den generella rättens utformning och omfattning.

Utredningen har byggt vidare på nuvarande ordning för affärsbanker
och sparbanker och relaterat blancokreditvolymen till eget kapital/egna
fonder. Denna ordning har kritiserats av bl. a. sparbanksföreningen och
LO. Bakom kritiken ligger närmast, att effekten av en sådan relation blir
olika för skilda slag av bankinstitut även om rörelsevolymen är densamma.
I stället föreslår dessa remissinstanser, att volymen sätts i relation till ett
bankinstituts totala utlåning. Riksbanksfullmäktige har för sin del förordat
samma metod som nu tillämpas i fråga om bankinstitutens rätt att lämna
medellånga lån, nämligen att relatera det tillåtna beloppet till det förvaltade
kapitalet.

Vad det här gäller är att för bankinstituten skapa en sektor, inom vilken
instituten generellt har rätt att avvika från det formella säkerhetskravet.
Sektorn bör bestämmas genom en schablonregel som oavsett kapitalstyrkan
ger bankinstituten en lämplig och rättvis blancokreditram. Detta
leder tanken närmast till att i någon form ställa sektorn i relation till ett
bankinstituts omslutning. Med denna utgångspunkt synes det kapital som
förvaltas av ett bankinstitut, dvs. eget kapital och inlåning, kunna användas
som regulator. Metoden begagnas som riksbanksfullmäktige påpekat
redan nu i banklagstiftningen för att bestämma omfånget av viss bunden
kreditgivning. Metoden medför vidare den uppenbara fördelen att blancokreditvolymen
följsamt anpassar sig till den totala kreditvolymens tillväxt.
Av nu anförda skäl förordar jag, att blancokreditvolymen bestäms som en
del av summan av ett bankinstituts eget kapital och dess inlåning. Med begreppet
inlåning avses därvid såväl de av allmänheten i bankinstitutet insatta
medlen som institutets andra skulder eller m. a. o. samtliga på passivsidan
i balansräkningen upptagna skulder med undantag för eget kapital
(se prop. 1965: 113 s.69).

Beträffande blancokreditvolymens storlek vill jag till en början erinra
om att de begränsningar av kreditbeloppen som från början gjordes får
ses mot bakgrunden av att affärsbanker och sparbanker genom tillskapandet
av den generella rätten utsattes för ökade risker i kreditgivningen
och att försiktighet därför borde iakttas vid reformens genomförande.
Såvitt jag vet visar hiltills vunna erfarenheter av denna blancokreditgivning,
att misskötsel från låntagarnas sida inte förekommer annat än i

197

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

undantagsfall. Några betänkligheter från säkerhetssynpunkt mot den föreslagna
utvidgningen har inte framkommit under remissbehandlingen. Tvärtom
har riksbanksfullmäktige haft vissa sympatier för en större utvidgning.
För egen del har jag inte några betänkligheter mot att vidga blancokreditvolymen
något mer än utredningen föreslagit. Om andelen sätts till
3 % av det förvaltade kapitalet, uppnås enligt vad gjorda undersökningar
ger vid handen en tillfredsställande fördelning mellan olika bankinstitut
och, med vissa undantag, ett resultat som — varierande från fall till fall —
något överstiger utredningens. Vid tillämpningen av denna regel skall av
skäl som angetts av bankinspektionen och jordbrukskasseförbundet centralkassa
med anslutna jordbrukskassor betraktas som en enhet.

Jag delar utredningens uppfattning att det i fortsättningen inte är nödvändigt
att i lag reglera kreditbeloppets storlek i enskilda fall. De begränsningar
som med hänsyn till ett bankinstituts storlek behövs får — eventuellt
efter initiativ av bankinspektionen — tas in i bolagsordningar, reglementen
eller stadgar.

Den väsentligt vidgade generella rätten för bankinstitut att lämna blancokredit
ställer stora krav på bankinstituten. Detta gäller framför allt kreditkassorna,
för vilka denna kreditform är en nyhet. I enlighet med bankinspektionens
önskemål förordar jag därför att jordbrukskassa först efter
medgivande av centralkassan — generellt eller i varje särskilt fall —
får bevilja kredit av detta slag. För övrigt vill jag understryka vikten av att
bankinstituten iakttar särskild försiktighet vid kreditgivning av förevarande
art och att de noga följer ett företags ställning och utveckling under den tid
som krediten äger bestånd. Jag utgår från att bankinspektionen ägnar särskild
uppmärksamhet åt de praktiska verkningarna av den ökade generella
blancokrediträtten.

Belåning av aktier och förlagsbevis har alltid ansetts innebära särskilda
risker för bankinstituten. Denna kreditform är därför nu kringgärdad med
vissa föreskrifter. För sparbank och kreditkassa begränsas den totala belåningen
beloppsmässigt. Affärsbanks belåning av angivet slag däremot är
underkastad föreskrifter i syfte att minska de med sådan kredit förenade
riskerna. Dessutom gäller förbud för alla bankinstitut att belåna förvaltningsbolags
aktier och förlagsbevis. Utredningens inställning från säkerhetssynpunkt
till regleringen av kredit mot säkerhet av aktier och förlagsbevis
är att också här det allmänna kravet på betryggande säkerhet vid kreditgivning
är tillräckligt och att det — bortsett från nuvarande förbud för affärsbank
att som pant ta emot egen aktie eller förlagsbevis och därmed likartade
fall samt från belåning av förvaltningsbolags aktier och förlagsbevis — inte
krävs någon reglering i lag. Denna ståndpunkt delar utredningen med bankinspektionen
och övriga remissinstanser. Även jag kan ansluta mig till densamma.

Jag övergår nu till att behandla den särskilda frågan om belåning av för -

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

valtningsbolags aktier och förlagsbevis. En uppmjukning av nuvarande förbud
mot sådan belåning har diskuterats i skilda sammanhang och nu senast
mycket ingående med anledning av motioner vid 1966 års riksdag. Jag har
i det föregående utförligt redogjort för den allsidiga och inträngande belysning
som denna fråga under senare år fått. Av denna redogörelse framgår
att förvaltningsbolagen, särskilt de vilkas aktier är inregistrerade vid
fondbörsen, numera är väl konsoliderade och med god riskspridning i sina
aktieportföljer och att belåningsförbudet inte torde vara något adekvat
medel för att hindra affärsbanker från att öka sitt inflytande över näringslivet.
Mot denna bakgrund har utredningen förordat en uppmjukning av
förbudet såtillvida att kredit får ske mot säkerhet av börsnoterade aktier
och förlagsbevis. Denna uppmjukning har allmänt tillstyrkts eller lämnats
utan erinran under remissbehandlingen. Jag har för egen del av säkerhetsskäl
eller från andra synpunkter inte längre några betänkligheter mot att
i den utsträckning utredningen föreslagit tillmötesgå de från olika håll
framställda önskemålen om en uppmjukning. En sådan reform kan bidra
till att underlätta kapitaltillförseln till näringslivet genom nyemissioner i
förvaltningsbolagen. Departementsförslaget tar därför endast upp förbud
för bank att belåna förvaltningsbolags aktier och förlagsbevis som inte är
noterade vid fondbörsen. Aktier och förlagsbevis som drabbas av förbudet
får naturligtvis inte heller tas emot som tilläggssäkerhet.

Den liberalisering i fråga om aktie- och förlagsbevisbelåning som sålunda
förordas får utnyttjas med största försiktighet. Inte minst gäller detta förvaltningsbolags
aktier. Även om kredit mot sådan säkerhet inte begränsats
till beloppet i det enskilda fallet, torde det vara tillrådligt att bankinstituten
iakttar särskild försiktighet vid denna kreditgivning. Belåningskurserna för
nu avsedda värdepapper måste anpassas till en sådan nivå att förlustrisker
på lån som säkerställts av aktier och förlagsbevis praktiskt taget elimineras.

tfutsätter såväl att det vid belåningstillfället föreligger en betryggande
marginal mellan värdepapperets marknadsvärde och belåningsvärde, som
att även därefter detta senare värde dels korrigeras för fond- och nyemissioner,
dels fortlöpande ses över så att marginalen inte blir alltför knapp.
Bankföreningen tillhandahåller kreditinstituten rekommendationer om de
högsta belåningsvärden som bör komma i fråga för lån som säkerställs enbart
av börsnoterade aktier. Om dessa rekommendationer kontinuerligt anpassas
till marknadsläget, torde de utgöra en god vägledning för bankinstituten
vid deras kreditgivning mot säkerhet av aktier och förlagsbevis. Det
är angeläget att bankinspektionen noga följer utvecklingen på detta område
och vidtar de åtgärder som behövs för att undvika eventuella missförhållanden.
I

I likhet med utredningen anser jag att bankinstituten själva bör få välja
den kreditform som svarar mot det i det enskilda fallet föreliggande kredit -

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

199

behovet. Departementsförslaget innehåller därför inte några föreskrifter om
låneformer. Detta betyder för bl. a. sparbank att sådan bank framdeles får
bevilja växelkredit och ingå garantiförbindelse.

Nu gällande bestämmelser om jäv i kreditförhållanden har olika utformning
i banklagarna. Bestämmelserna avser kredit främst till olika tjänstemän
i bankinstituten. Mest detaljerad är regleringen för affärsbanker
och sparbanker. Bankinspektionen har företagit en översyn av dessa bankinstituts
jävsregler och lagt fram förslag till nya och i stort sett enhetliga
bestämmelser. Förslaget bygger i huvudsak på affärsbankernas nuvarande
ordning. Bankföreningen och sparbanksföreningen har godtagit inspektionens
förslag, den förstnämnda föreningen dock med vissa undantag.
Inte heller jag har i princip något att erinra. Förslaget är välgrundat och
jag kan i allt väsentligt ansluta mig till de synpunkter som inspektionen lagt
på jävsfrågorna. I två avseenden har jag dock en uppfattning som avviker
från inspektionens men som stämmer överens med bankföreningens åsikter.
För det första anser jag, när det gäller inteckningssäkerhet, att belåningsgränsen
bör relateras till det uppskattade värdet av den intecknade egendomen.
Lämpligheten av att i sådana sammanhang som norm använda
egendomens uppskattade värde i stället för dess taxeringsvärde har jag närmare
berört i avsnittet om kapitaltäckning. För det andra saknas anledning
att i fråga om möjlighet att få kredit mot säkerhet av borgen av staten,
kommun m. fl. göra skillnad mellan delegater och deras makar å ena, samt
styrelseledamöter och styrelsesuppleanter och deras makar, å andra sidan.
Båda grupperna bör ha rätt till kredit mot sådan säkerhet. Däremot föreligger
inte några skäl för att höja beloppsgränsen för kredit mot pantsäkerhet
till delegat och dennes make utöver vad inspektionen föreslagit.

För jordbrukskassornas del har ansetts att anledning saknas för en lika
sträng reglering av kreditjäven som i bank- och sparbankslagarna. Kassorna
intar i sin egenskap av kooperativa bankinstitut en särställning i förhållande
till de andra instituten. Denna särställning har medfört lindriga jävsregler,
enligt vilka för kredit till vissa funktionärer krävs tillstånd av centralkassan.
Bankinspektionen har inte föreslagit någon ändring av nuvarande
ordning. Jag hax samma uppfattning som inspektionen att gällande ordning
för jordbrukskassorna inte bör ändras f. n. Jordbrukskasselagen tar nu inte
upp några regler om jäv i fråga om kredit som lämnas av centralkassa. Skälet
härtill är att centralkassa inte utan Kungl. Maj :ts tillstånd kan bevilja
kredit åt enskild person. Meddelas sådant tillstånd, dvs. tillstånd att utöva
jordbrukskasseverksamhet, förutsätts att kredit till centralkassans funktionärer
skall underställas jordbrukskasseförbundet. I avsnittet om medlemskap
i jordbrukskasserörelsen har jag även berört frågan om vilka som är
berättigade att få låna i en centralkassa. På där anförda skäl förordar jag
en vidgning a.v kretsen kreditberättigade så att den rymmer alla medlemmar

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

i anslutna jordbrukskassor. Mitt förslag innebär alltså att centralkassa i
fortsättningen kan bevilja enskild person kredit. Denna omständighet gör
det angeläget att på något sätt i lag reglera jäv i kreditförhållanden för centralkassa.
Därvid kan enligt min uppfattning regleringen för jordbrukskassor
tjäna som förebild. Tillstånd för centralkassa att lämna kredit till kreditjäviga
personer bör lämnas av jordbrukskasseförbundet. Departementsförslaget
innehåller jävsregler för centralkassa av nu angiven innebörd. Om
den fortsatta utvecklingen ställer krav på skärpning av jävsbestämmelserna
för jordbrukskasserörelsen, får frågan härom tas upp till förnyad prövning. I

I departementsförslaget är bestämmelser om säkerhet vid kreditgivning
och om blancokredit upptagna i 59 § banklagen, 28 § sparbankslagen och
36 § jordbrukskasselagen samt om kreditjäv i 61 § banklagen, 30 § sparbankslagen
och 38 § jordbrukskasselagen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

201

Inlåning

Gällande rätt

Affärsbanker, sparbanker, centralkassor och postbanken finansierar sin
kreditgivning huvudsakligen genom inlåning från allmänheten på olika slag
av inlåningsräkningar. En annan finansieringsform är upplåning av medel
mot förlagsbevis. Jordbrukskassa däremot är i lag förhindrad att driva självständig
inlåningsrörelse.

Inlåning hos bankinstitut är i vissa avseenden reglerad i lag. Bestämmelser
om inlåning har till huvudsakligt syfte att trygga insättarna och har
för de olika bankinstituten fått en något olikartad utformning. I fortsättningen
behandlas inte de bestämmelser som reglerar inlåningens gräns i förhållande
till det egna kapitalet och som redovisats i ett föregående avsnitt.
Övriga inlåningsregler — som för affärsbanker återfinns i 66 och 67 §§
banklagen, för sparbanker i 22, 23, 25 och 26 §§ sparbankslagen, för centralkassor
i 31 och 33 §§ jordbrukskasselagen och för postbanken i 2 och
10 §§ postsparbanksförordningen — innebär i stora drag följande.

Vad först själva inlåningsröreisen angår innehåller lagstiftningen för
affärsbanker, sparbanker och kreditkassor ett allmänt förbud att utfärda
löpande skuldförbindelser i tryckt eller graverad form och att ikläda sig ansvarighet
för sådana förbindelser. Förbudet är avsett att hindra sedelutgivning
och emission av obligationer. Förbudet gäller inte förlagsbevis, som lyder
på minst 100 kr. och inte heller de sparmärken, som används av sparbank
vid inlåning inom skolsparrörelsen.

I övrigt är inlåningsrörelsen inte begränsad för affärsbanker och centralkassor.
Dessa bankinstitut kan således — förutom inlåning på olika slags
inlåningsräkningar —- ta upp exempelvis förlagslån och i samband med återlån
från AP-fonden reverslån till motsvarande belopp.

För sparbank gäller som huvudregel att sådan bank får motta inlåning
endast på sparbanksräkning. Från denna regel görs vissa undantag som
anges i 25 § sparbankslagen. Sålunda får sparbank inom en s. k. fri sektor
—- begränsad till ett belopp motsvarande 20 % av de enligt senaste bokslut
på sparbanksräkning innestående medlen — motta inlåning på annan valfri
räkning. Vidare äger sparbank ta upp lån mot förlagsbevis och lån från
AP-fonden på grund av beviljat återlån. Slutligen får sparbank för att tillgodose
tillfälligt penningbehov även begagna kredit i checkräkning hos riksbanken
eller inländskt bankaktiebolag eller annorledes ta upp lån.

Postbanken är inte underkastad några inskränkningar i fråga om vilka

7f Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 143

202

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

inlåningsräkningar som får begagnas. Poststyrelsen äger samma rätt som
sparbank att i samband med återlån ta upp lån från AP-fonden och att låna
medel för att tillgodose tillfälligt penningbehov hos postbanken.

Föreskrifter om individuellt insättningsmaximum gäller för samtliga
bankinstitut. I fråga om affärsbanker och centralkassor avser sådant maximum
emellertid endast sparkasseräkning eller därmed likartad räkning. På
sådan räkning får, med visst i detta sammanhang inte aktuellt undantag, en
och samma insättares tillgodohavande inte ökas utöver 50 000 kr. på annat
sätt än genom att upplupen ränta läggs till kapitalet. Motsvarande insättningsmaximum
för sparbank avser tillgodohavande på sparbanksräkning.
Tillgodohavande på sådan räkning får med undantag för upplupen ränta
inte överstiga visst i sparbanks reglemente bestämt belopp, högst 200 000
kr. För inlåning inom den fria sektorn i sparbank föreskrivs inte några
begränsningar. Beträffande all inlåning hos postsparbanken gäller att en
och samma persons tillgodohavande i banken inte får ökas utöver 100 000
kr. på annat sätt än genom att upplupen ränta läggs till kapitalet. Poststyrelsen
kan om särskilda skäl föreligger fastställa lägre inlåningsgränser för
visst slags medel. För postgirot finns inte några beloppsbegränsningar för
insättningar.

Även uppsägning av insatta medel är på visst sätt reglerad i författning.
Reglerna om uppsägning för affärsbanker och centralkassor hänför sig liksom
i fråga om beloppsbegränsningar endast till insättning på sparkasseräkning
eller därmed likartad räkning. Sådant bankinstitut får inte åta sig
att på annat sätt än viss tid, minst en vecka, efter uppsägning återbetala
på sparkasseräkning insatta medel. Om det kan ske utan olägenhet får
institutet medge utbetalning utan avvaktan på uppsägningstidens utgång.
För sparbank gäller motsvarande föreskrift för medel på sparbanksräkning
med den skillnaden att uppsägningstiden är en månad. Beträffande medel
insatta i postsparbanken äger poststyrelsen bestämma i vad mån de kan
tas ut omedelbart eller först efter skriftlig uppsägning. Uppsägningstiden
får dock inte i något fall sättas längre än tolv månader.

Banklagstiftningen innehåller vidare vissa bestämmelser om motbok eller
annat bevis om insatta medel hos bankinstitut. Inte heller på detta område
är regleringen helt enhetlig. För affärsbanker och centralkassor är det
obligatoriskt att utfärda motbok endast i fråga om medel som sätts in på
sparkasseräkning. I praktiken används dock motböcker även för kapitaloch
kapitalsamlingsräkningar. Separat bevis används endast i fråga om
insättning på depositionsräkning. Insättning på sparbanksräkning skall, om
inte reglementet medger annat, antecknas i sparbanksbok. I fråga om valfri
räkning inom fria sektorn används motbok när räkningen har karaktär av
motboksräkning. Insättning i postsparbanken skall, om inte Kungl. Maj:t
föreskriver annat, antecknas i motbok.

203

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

För motbok eller annat bevis som affärsbank och centralkassa utfärdar
föreskrivs att beviset skall ställas till viss man och att överlåtelse får ske
endast till viss man. Motsvarande gäller sparbanksbok. Denna får nämligen
inte ställas till innehavaren eller eljest vara löpande. Härmed får motbok
eller annat insättningsbevis över tillgodohavande hos bank enligt 26 § lagen
den 27 mars 1936 (nr 81) om skuldebrev det enkla skuldebrevets natur. I
några avseenden, som saknar intresse i detta sammanhang, behandlas dock
insättningsbevis som löpande skuldebrev. Detta följer av 32 § skuldebrevslagen.

Den som utställer ett enkelt skuldebrev har att på egen risk undersöka,
om den som kräver honom på betalning är behörig borgenär. Om han i god
tro betalar till obehörig fordringsägare, kan han som regel fortfarande vara
betalningsskyldig i förhållande till den rätte borgenären. Det nu sagda
gäller inte om skuldebrevet försetts med s. k. legitimationsklansul, dvs. en
klausul som fritar gäldenär från vidare betalningsförpliktelser när han råkat
betala till obehörig innehavare av skuldebrevet. Sådana klausuler har tidigare
spelat en praktisk roll inte minst beträffande bankernas motböcker.
Emellertid ställer skuldebrevslagen i detta avseende upp vissa restriktiva
regler. Enligt 33 § första stycket skuldebrevslagen får nämligen bank, varmed
enligt 4 § andra stycket samma lag förstås envar som äger driva bankrörelse,
eller annan utställare av enkelt skuldebrev inte åberopa legitimationsklausul,
om banken (utställaren) åsidosatt skälig aktsamhet vid
prövning om det är rätt innehavare av motbok eller annat insättningsbevis
som kräver banken på betalning. Beträffande vissa slag av motböcker, nämligen
sparkasseböcker och motböcker med sparbank, får legitimationsklausider
över huvud taget inte användas. Förbud mot användning av legitimationsklausul
i dessa motböcker finns intaget i banklagstiftningen. Skuldebrevslagen
innehåller i 33 § andra stycket en hänvisning till dessa bestämmelser.

Kreditinstitututredningen

Enligt utredningens förslag skall för det första nuvarande förbud att
emittera egna obligationer och att garantera av annan låntagare utfärdade
obligationer upphävas. Att tillåta affärsbanker, sparbanker och centralkassor
att emittera egna obligationer motiverar utredningen med att dessa
bankinstitut redan nu är oförhindrade att ge ut förlagsbevis som i förmånsrättshänseende
står efter obligationer. Utredningen är medveten om att genom
detta förslag möjlighet öppnas för bankinstitut att använda sig av
finansieringsformer som tidigare varit förbehållna kreditaktiebolag och
hypoteksinstitut. Förslaget kan därför aktualisera en översyn av kapitaltäckningsreglerna
för dessa kreditinstitut. Denna fråga får dock enligt utredningen
lösas i annan ordning. Skälet för att bankinstitut skall kunna

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

garantera annan låntagares obligationsupplåning är enligt utredningen
främst att en sådan rätt torde följa av att instituten kan ikläda sig garantier.

Beträffande nu gällande inlåning sbestämmelser om insättningsmaxima,
uppsägningstider och begränsning av tgper av inlåningsräkningar framhåller
utredningen till en början att dessa bestämmelser tillkommit delvis av
gränsdragningsskäl. Trots detta har samtliga bankinstitut numera möjlighet
att för inlåningen använda ett i stort sett likartat sortiment inlåningsräkningar.
Mot bakgrunden av utredningens principiella ställningstagande
i gränsdragningsfrågan förefaller det utredningen naturligt att dessa bestämmelser
avvecklas, om inte från solvenssynpunkt kan påvisas behov av
författningsmässiga föreskrifter.

För regleringen av inlåningen har, sägs det, endast för sparbanker angetts
andra motiv än gränsdragningsskäl, nämligen att i annat fall ett samtidigt
uttag på sparbanksräkning av en eller ett fåtal insättares hela behållning
kunde medföra allvarliga likviditetsproblem för sparbanken. Risken
för detta är enligt utredningen i och för sig inte beroende på institutets
associationsrättsliga ställning utan hänger samman med institutets storlek.
I praktiken är problemet f. n. aktuellt endast för sparbanksområdet. Det är
nämligen inom denna sektor som institut med liten inlåningsvolym förekommer.
Rätten för sparbank att motta inlåning på valfri räkning bör enligt
utredningens principiella inställning inte längre generellt begränsas. I
de fall en maximering av insättningsbeloppen från en och samma insättare
ändå från likviditetssynpunkt bedöms nödvändig får en begränsande bestämmelse
föras in i sparbankens reglemente. Utredningen förutsätter att
tillsynsmyndigheten uppmärksamt följer detta spörsmål.

Några lagfästa krav på uppsägningstider anser utredningen inte behövs.
Självfallet är det ett institut obetaget att ställa upp de krav på uppsägningstider
som institutet kan anse ändamålsenliga.

För affärsbanker och centralkassor synes avsaknaden av författningsföreskrifter
för andra inlåningsräkningar än sparkasseräkning inte ha
medfört några men från likviditetssynpunkt. Några särskilda skäl av detta
slag finner utredningen inte heller kunna anföras för en begränsning av
insättningarna på sparkasseräkning.

Utredningen förordar alltså dels att de inskränkningar som nu gäller
i inlåningshänseende beträffande individuellt insättningsmaximum och
uppsägningstid avvecklas för samtliga bankinstitut, dels att nuvarande
begränsning av sparbanks rätt att låna in pengar på annan räkning än
sparbanksräkning slopas. Innebörden av förslaget blir att bankinstituten
själva får bestämma de regler som instituten anser behövliga i dessa hänseenden.

Med hänsyn till att specialregler för sparkasseräkning mönstras ut ur förslaget
till nya rörelseregler för affärsbanker och centralkassor föreslår utredningen
också att nuvarande förbud för dessa bankinstitut att använda

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

205

legitimationsklausul i sparkassebok vidgas till att avse alla insättningsbevis
som bär karaktär av motbok.

Avslutningsvis behandlar utredningen frågan om liksom hittills sparbank
och postbanken skall få begagna kredit i checkräkning hos riksbanken eller
affärsbank eller annorledes låna upp medel endast för att tillgodose tillfälligt
penningbehov. Anledningen till denna begränsning synes enligt förarbetena
till sparbankslagen vara av solvenskaraktär. Man har velat hindra
sparbank att ordinärt begagna sig av upplåning av här avsedd art. Upplåningen
är nämligen ofta förbunden med pantsättning av sparbanks tillgångar
och kan därför medföra risker för insättarnas trygghet. Utredningen
anser att motsvarande betraktelsesätt i och för sig kan anläggas även i
fråga om andra bankinstitut som saknar denna begränsning. Eftersom avsaknaden
härav inte synes ha medfört några solvensrisker för dessa bankinstitut,
föreslår utredningen att begränsningarna i upplåningsrätten avvecklas
för sparbanks- och postbanksrörelsen.

Remissyttrandena

Den av utredningen föreslagna rätten för bankinstituten att utge egna
obligationer har fått ett något blandat mottagande av remissinstanserna.
Förslaget härom lämnas visserligen i allmänhet utan erinran men endast
fem av remissinstanserna uttalar sig förbehållslöst till förmån för detsamma
och vissa remissinstanser, åtta till antalet, är starkt kritiska mot att ge
bankinstituten denna rätt.

Klart positiva till obligationsupplåning är handelskammaren i Göteborg,
bankföreningen, jordbrukskasseförbundet, Jordbrukets bank, Sveriges industriförbund
och en reservant i riksgäldsfullmäktige, herr Magnusson.
Handelskammaren i Göteborg understryker, att denna rätt blir av värde
för bankinstituten därigenom att de kan skaffa kapital på billigare villkor
än dem som gäller för förlagslån. Bankföreningen pekar på att utvecklingen
tvingar bankerna att i växande omfattning lämna krediter med relativt lång
löptid. Det finns därför enligt bankföreningen behov av att också kunna
begagna sig av lång upplåning. På så sätt skapas dessutom större möjligheter
att tillgodose önskemål från kunder med långa lån att få dessa till
bunden ränta. Eftersom det redan är tillåtet att ge ut förlagsbevis synes det
bankföreningen som någon invändning svårligen kan göras mot obligationsupplåning.
Liknande synpunkter förs fram av jordbrukskasseförbundet och
industriförbundet. Industriförbundet framhäver även att av banker utgivna
obligationer borde innebära ett naturligt instrument för placering av vissa
andelar av AP-fonden.

Till de kritiskt inställda remissinstanserna hör bankinspektionen, riksbanksfullmäktige,
riksgäldsfullmäktige (majoriteten), stadshgpotekskassan
och bostadskreditkassan, hgpoteksbanken, sparbanksföreningen, Sparban -

206 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

kernas bank och RLF. De flesta av dessa remissinstanser — såsom bankinspektionen,
riksbanksfullmäktige, riksgäldsfullmäktige (majoriteten) och
sparbanksföreningen — åberopar som skäl för den negativa attityden en
eller flera av följande omständigheter. En rätt att utge obligationer innebär
att formerna för bankinstitutens kapitalanskaffning principiellt förändras
och att de nuvarande gränserna mellan bankinstituten och kreditmarknadsinstituten
(kreditaktiebolag och andra hypoteksinstitut) till en del suddas
ut. Förslaget kan således få vissa konsekvenser som är svåra att överblicka.
Det har tidigare ansetts nära nog som ett axiom, att bankerna inte
borde tillåtas ge ut obligationer, lika litet som sedlar. Utredningens knapphändiga
motiv — att bankinstituten f. n. har rätt att ge ut förlagsbevis och
att obligationer står före förlagsbevis i förmånsrättshänseende — anses inte
bärande. Rätten att utfärda förlagsbevis har en speciell funktion, nämligen
att komplettera bankernas eget kapital vid uppfyllande av kapitaltäckningskrav.
Syftet med rätten att ge ut obligationer skulle vara ett helt annat eller
att tillföra bankerna inlåningsmedel. Förslaget är inte underbyggt med någon
utredning om bankinstitutens behov av obligationsupplåning eller om
förslagets konsekvenser för kapitalmarknaden. Förslaget anses därför i denna
del inte kunna läggas till grund för lagstiftning utan en närmare utredning
i nämnda hänseenden.

Bankinspektionen erinrar om att bankerna redan helt eller delvis äger
specialinstitut med uppgift att fylla behovet av långfristiga krediter för olika
sektorer av vårt näringsliv. Enligt riksbanksfullmäktige leder den föreslagna
rätten att ge ut obligationer in på ett gränsdragningsproblem avseende
bankinstituten å ena samt hypoteksbanker och kreditaktiebolag å den andra
sidan. Fullmäktige betonar, att detta problem, som spelat stor roll i tidigare
lagstiftningsarbete på kreditväsendets område, har utredningen inte
behandlat och inte heller haft i uppdrag att behandla. Liknande tankegångar
återkommer i sparbanksföreningens yttrande.

Hgpoteksbanken kan inte finna något sakligt samband mellan bankinstitutens
nuvarande rätt att ge ut förlagsbevis och ett eventuellt behov för dem
att vidga inlåningsmöjligheterna till att omfatta även rätten att i den egna
rörelsen ge ut obligationer. Något behov av att från konkurrenssynpunkt
eller av andra skäl föra in lättnader i inlåningshänseende har inte anförts.
Hypoteksbanken berör vidare de konsekvenser förslaget i denna del kan få
för kreditaktiebolag och hypoteksinstitut samt för gränsdragningen mellan
sådana kreditinstitut och bankinstituten. En utredning om dessa konsekvenser
saknas.

Enligt stadshgpotekskassan och bostadskreditlcassan saknas anledning att
över huvud taget aktualisera frågan om obligationsupplåning för bankinstituten.
Gränsdragningen mellan hypoteksinstitut och bankinstitut vållar inga
problem. Hypoteksinstituten har sin verksamhet inriktad på förmedling av
kapitalmarknadens medel. Kretsen av sådana institut har dessutom under

Kungl. Maj:ts proposition nr t 4-3 år 1968

207

senare år vidgats i en omfattning som knappast synes helt motiverad. Det
kan under sådana förhållanden inte vara rationellt att ytterligare öka trängseln
på kapitalmarknaden genom att ge även bankinstituten rätt till obligationsupplåning.

Utredningens förslag att bankinstituten skulle få rätt att garantera annan
låntagares obligations upplåning berörs endast av bankinspektionen. Inspektionen
avstyrker förslaget av samma skäl som framförts mot förslaget om
obligationsupplåning.

Utredningens förslag till avveckling av nuvarande bestämmelser om insättningsmaxima,
om uppsägningstid vid uttag och om begränsning av typer
av inlåningsräkningar tillstyrks eller lämnas utan erinran vid remissbehandlingen.
Enligt bankinspektionen kan det dock visa sig nödvändigt att i reglementen
för smärre sparbanker ta in bestämmelser som maximerar de belopp
som får tas emot från en och samma insättare. Riksbanksfullmäktige
gör i detta sammanhang två erinringar. Erfarenheten visar, framhåller fullmäktige,
att med den marknadsorganisation som finns på bankområdet tenderar
resultatet av konkurrensen att bli en identisk uppsättning av inlåningsformer.
Vidare är det enligt fullmäktige uppenbart att även om man
avstår från reglering av bankinstitutens inlåning i banklagstiftningen så är
strukturen av inlåningsräntor av betydande intresse från de penningpolitiska
synpunkter som riksbanken har att bevaka.

Departementschefen

Affärsbanker, sparbanker och centralkassor finansierar sin kreditgivning
genom inlåning från allmänheten. Medel till kreditgivning kan bankinstitut
skaffa även genom upplåning mot förlagsbevis. Däremot är bankinstituten
genom uttryckligt förbud i lagstiftningen förhindrade att ge ut sedlar
och obligationer.

Förbudet mot sedel- och obligationsemission har gammal hävd inom
svenskt bankväsen. Endast de numera avskaffade solidariska bankbolagen
hade fram till år 1902 rätt att ge ut sedlar. Kreditinstitututredningen har nu
föreslagit en uppmjukning av förbudet såtillvida att emission av egna obligationer
skulle tillåtas i fortsättningen.

Förslaget har fått ett något blandat mottagande under remissbehandlingen.
Några remissinstanser, bland dem bankföreningen och j ordbrukskas seförbundet,
har hälsat förslaget med stor tillfredsställelse. Bankföreningen
har särskilt — med tanke på den ökade frekvensen av långfristiga krediter
till näringslivet — understrukit behovet för bankinstituten av att få begagna
sig av lång upplåning. En del remissinstanser har emellertid uttalat starka,
principiella betänkligheter mot att ge bank rätt att ge ut obligationer. Till
dessa remissinstanser hör bankinspektionen, riksbanksfullmäktige, riks -

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 iS år 1968

gäldsfullmäktige (majoriteten) och sparbanksföreningen, vilka har ansett
att en så genomgripande och principiellt viktig förändring av bankinstitutens
kapitalanskaffning inte kan genomföras utan närmare utredning om
förslagets konsekvenser i skilda hänseenden. Bankinspektionen har framhållit,
att bankerna redan helt eller delvis äger specialinstitut med uppgift
att tillgodose näringslivets behov av långfristiga krediter. Enligt bl. a. riksbanksfullmäktige
kan förslaget skapa problem i fråga om gränsdragningen
mellan bankinstituten och nuvarande obligationsinstitut, hypoteksinrättningar
och kreditaktiebolag.

Den tveksamhet som sålunda kommit till uttryck i vissa remissyttranden
är naturlig när det som här är fråga om att bryta mot en hävdvunnen princip.
Det hade varit lättare att nu ta ställning i frågan om förslaget byggt på
ett visat behov för bankinstituten att skaffa medel genom obligationsupplåning
och om förslagets verkningar i olika hänseenden, särskilt för kapitalmarknaden,
närmare undersökts.

Utredningens motivering för obligationsupplåningen, för vilken inte såsom
vanligen är fallet skulle ställas säkerhet, är mycket knapphändig och
teknisk. Den består endast av en hänvisning till att bankinstituten har rätt
att ge ut förlagsbevis och att obligationer står före förlagsbevis i förmånsrättshänseende.
Jämförelsen med rätten att utfärda förlagsbevis är dock
något haltande. Syftet med en sådan rätt är i första hand att bereda bankinstitut
ökade möjligheter att skaffa riskbärande kapital. Med den föreslagna
obligationsupplåningen avses däremot något helt annat, nämligen att
tillföra bankinstituten kreditgivningsresurser. Jag finner därför det åberopade
skälet inte utan vidare kunna ligga till grund för en ändrad inställning
till bankinstitutens obligationsupplåning.

Frågan kan inte ses enbart som ett finansieringsproblem för bankinstituten.
In i bilden kommer, som nyss antytts, verkningarna för kapitalmarknaden
i stort. På denna marknad uppträder som säljare — förutom staten —
de kapitalanskaffande kreditinstituten, kommuner och andra låntagare,
som sedan gammalt vänder sig till kapitalmarknaden för att få sina lånebehov
tillgodosedda. En ökad konkurrens om kapitalmarknadens medel kan,
även om riksbanken genom emissionskontrollen har möjlighet att reglera
marknaden, skapa problem och få verkningar som är svåra att överblicka.
Inte minst gäller detta bostadsbyggandets finansiering. Vidare aktualiseras
frågan om gränsdragningen mellan bankinstituten, å ena, samt hypoteksinrättningar
och kreditaktiebolag, å andra sidan — en fråga som utredningen
inte närmare berört.

Min ståndpunkt är att de problem, som hänger samman med en rätt för
bankinstituten att emittera egna obligationer och som antytts i det föregående,
kräver en ingående undersökning. Jag är därför inte nu beredd att
ta ställning till frågan om bankinstitutens obligationsupplåning. Jag avser
emellertid inom kort att föreslå tillkallande av sakkunniga för utredning av

209

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

olika kapitalmarknadsproblem. Det är min avsikt att denna utredning skall
avse även förevarande spörsmål. Jag föreslår således att nuvarande förbud
för bankinstitut att emittera sedlar och obligationer skall vara kvar.

Frågan om bankinstituten, såsom utredningen föreslagit, skall få rätt att
garantera annan låntagares obligationsupplåning har samband med det
nyss berörda problemet och bör behandlas av den nämnda utredningen.

Den nuvarande författningsmässiga regleringen av bankinstitutens inlåningsverksamhet
avser i övrigt närmast dels att ange de inlåningsräkningar
som får begagnas, dels att ställa upp bestämmelser om individuellt
insättning smaximum och om uppsägningstid vid uttag. Regleringen spänner
emellertid inte över hela fältet för bankinstitutens inlåning. Hårdast
reglerad är sparbanks inlåningsverksamhet. Sparbank äger nämligen motta
inlåning från allmänheten endast på sparbanksräkning. För sådan räkning
gäller bestämmelser om insättningsmaximum och minsta uppsägningstid.
Inom en s. k. fri sektor, bestämd till 20 % av den sammanlagda inlåningen
på sparbanksräkning, har sparbank dock rätt att utan individuell maximering
ta emot inlåning på annan valfri räkning. Hos affärsbank och centralkassa
kan medel sättas in på valfri räkning. Endast för insättning på sparkasseräkning
finns föreskrifter om insättningsmaximum och om uppsägningstid
vid uttag.

Den olikartade regleringen i nämnda avseenden har tillkommit delvis
av gränsdragningsskäl och har haft en konkurrensbegränsande effekt. Trots
detta har i praktiken samtliga bankinstitut numera möjlighet att ta emot
inlåning på ett i stort sett likartat sortiment av inlaningsräkningar. Utredningen
har — mot bakgrund av det principiella ställningstagandet i gränsdragningsfrågan
och då någon närmare reglering i lag inte är påkallad i
detta sammanhang av hänsyn till insättarnas säkerhet — ansett, att gällande
föreskrifter i ifrågavarande avseenden kan avvecklas och att bankinstituten
själva får avgöra i vad mån de vill ställa upp några regler för sin inlåningsverksamhet.
Jag delar utredningens av samtliga remissinstanser biträdda
uppfattning och tar därför inte in några sådana bestämmelser i departementsförslaget.
För sparbankernas del innebär detta bl. a., att sparbanks
rätt att ta upp lån mot förlagsbevis och lån från AP-fonden på grund av
beviljat återlån inte som nu behöver uttryckligen anges i sparbankslagen
bland inlåningsbestämmelserna. Jag godtar vidare utredningens förslag att
upphäva nuvarande begränsning för sparbank att endast för tillgodoseende
av tillfälligt penningbehov begagna kredit i checkräkning hos riksbanken
eller affärsbank eller annorledes låna upp medel.

Den föreslagna oreglerade inlåningsrörelsen utgör såsom redan antytts
i det föregående inte något hinder för bankinstitut att självt ställa upp
villkor och regler för rörelsen. Ibland kan det, som såväl utredningen som
bankinspektionen påpekat, vara nödvändigt från likviditetssynpunkt och
med hänsyn till institutets storlek att begränsa de belopp som får tas emot

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

från en och samma insättare. I praktiken gäller detta närmast sparbankssektorn.
Jag utgår från att begränsande bestämmelser vid behov kommer att
tas in i sparbanks reglemente och att bankinspektionen uppmärksamt följer
detta spörsmål.

Motbok eller annat bevis om tillgodohavande hos ett bankinstitut skall
vara ställt till viss man och är därigenom till sin natur ett enkelt skuldebrev.
Utfärdaren av ett sådant skuldebrev har som huvudregel att på egen risk
undersöka om den som kräver honom på betalning är behörig borgenär.
Gäldenären kan emellertid genom särskilt förbehåll, s. k. legitimationsklausul,
frita sig från följderna av att brista i undersökningsplikten. Skuldebrevslagen
tillerkänner emellertid endast i begränsad omfattning rättsverkan
åt legitimationsklausuler i enkla skuldebrev. Den som utfärdar en motbok
eller annat enkelt skuldebrev kan inte frita sig från skyldighet att med skälig
aktsamhet pröva om innehavaren är rätt borgenär. Vidare är det enligt
särskilda bestämmelser i banklagstiftningen beträffande vissa slag av motböcker
uttryckligen förbjudet att begagna legitimationsklausuler. Detta
gäller sparkassebok och motbok hos sparbank. Anledningen till förbudet har
varit omtanken om de insättarkategorier som begagnar motböcker av angivet
slag. Dessa motböcker innehas i stor utsträckning av personer, som
saknar varje möjlighet att på fullt betryggande sätt förvara sina tillhörigheter.
I sammanhanget har även åberopats bankernas förmåga att bära de
från deras synpunkt i regel obetydliga förluster som i dessa fall kan
uppkomma.

Utredningen har nu — eftersom specialregler för sparkasseräkning tas
bort för affärsbanker och centralkassor — föreslagit att förbudet för affärsbank
och centralkassa att ta in legitimationsklausul i sparkassebok vidgas
till att omfatta varje insättningsbevis som har karaktär av motbok. Förslaget
har i denna del inte berörts under remissbehandlingen.

I det föregående har jag i skilda sammanhang framhållit, att samtliga
bankinstitut numera vänder sig till samma insättarkategorier och erbjuder
dem ett i stort sett likartat sortiment inlåningsräkningar. De räkningar för
vilka insättningsbevis i form av motbok vanligen utfärdas utgörs av kapital-,
kapitalsamlings- och sparkasseräkningar samt därmed jämförbara räkningar.
Sådana räkningstyper förekommer numera inom alla slags bankinstitut.
Med hänsyn till utvecklingen på inlåningssidan och de principer
som ligger bakom en enhetlig rörelselagstiftning finns det skäl att reglera
rättsförhållandet mellan bankinstituten och deras motboksägare enhetligt.
Motiven för förbud mot legitimationsklausul i sparkasseböcker och sparbanks
motböcker kan med samma styrka numera åberopas i fråga om motsvarande
inlåningsräkningar hos affärsbanker och centralkassor. Detta gäller
också postsparbankens motböcker. Helt allmänt kan sägas att det stämmer
bättre överens med billighet och det allmänna rättsmedvetandet att

211

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

banken bär den förlust som uppkommer, när banken betalar ut insättarmedel
till obehörig person, än att förlusten drabbar insättaren. Affärsbankerna
har också sedan år 1963 beaktat detta och avstått från att i motböcker
för kapital- och kapitalsamlingsräkningar införa legitimationsklausuler
eller att åberopa sådan klausul. Inte heller centralkassor och postsparbanken
begagnar i praktiken sådana klausuler. Några skäl mot att lagfästa
vad som nu gäller i praxis föreligger inte. Jag godtar därför förslaget att
låta förbudet mot legitimationsklausuler avse alla insättningsbevis som
bankinstitut utfärdar och som har karaktär av motbok. På så sätt kommer
i detta hänseende full likställdhet att råda mellan bankinstituten. Förslaget
fordrar ändring även i 33 § skuldebrevslagen. Till denna fråga återkommer
jag i det följande.

Bestämmelser i nu behandlade hänseenden är i departementsförslaget
upptagna i 67 § banklagen, 35 och 35 a §§ sparbankslagen samt 42 a och
b §§ jordbrukskasselagen.

212

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Kontorsetablering

Gällande rätt

Tillstånd att driva bankrörelse meddelas affärsbank av Kungl. Maj:t för
en tid av högst 10 år. Som allmänt villkor för tillstånd gäller enligt 4 § 1
mom. femte st. banklagen att rörelsen skall prövas vara nyttig för det
allmänna. Något bestämt verksamhetsområde anges inte för affärsbank, men
i realiteten torde området bli de kommuner där affärsbanken har kontor.
Tillsammans täcker affärsbankernas kontorsnät landet i dess helhet.

För rätt att inrätta sparbank krävs bl. a. att reglemente stadfästs av
bankinspektionen. Stadga för kreditkassa skall stadfästas, i fråga om centralkassa
av Kungl. Maj:t och i fråga om jordbrukskassa av vederbörande
länsstyrelse. Enligt 7 § sparbankslagen får sparbanks reglemente stadfästas
endast om sparbank prövas vara nyttig för det allmänna. Motsvarande villkor
gäller enligt 18 § första stycket jordbrukskasselagen för stadfästelse av
centralkassas stadgar. -— Sparbanks verksamhetsområde skall enligt 1 §
kungörelsen den 3 juni 1955 (nr 422) om sparbanker (sparbankskungörelsen)
anges i reglementet. Det kan förekomma att sparbanks område går in
på en annan sparbanks. Tillsammans täcker sparbankerna hela landet. Även
centralkassorna, vilkas verksamhetsområden är skilda från varandra, täcker
hela landet.

Till en början fanns inga restriktioner för affärsbank att driva verksamhet
vid avdelningskontor. Detsamma gällde för sparbank inom dess verksamhetsområde.
Den kraftiga ökningen av bankkontor under senare delen
av 1910-talet aktualiserade emellertid en etableringskontroll. En sådan kontroll
kom till under åren 1918—1920 och innebar att tillstånd krävdes för
öppnande av bankkontor på annan ort än den där beträffande affärsbank
huvudkontoret var beläget och i fråga om sparbank dess styrelse hade sitt
säte. Genom tillkomsten av banklagen och sparbankslagen liberaliserades
etableringsrätten. Nu gäller följande.

För att affärsbank skall få öppna avdelningskontor i kommun, där banken
inte förut har kontor, krävs enligt 68 § banklagen Kungl. Maj:ts tillstånd.
Förutsättning för tillstånd är att verksamheten vid det nya kontoret
kommer att vara till nytta för det allmänna. Tillståndet kan uttryckligen
begränsas till att avse endast ett kontor i kommunen. I kommuner där affärsbank
redan har kontor utan denna begränsning är etableringsrätten fri.
Affärsbanken måste dock anmäla till bankinspektionen att nytt kontor öppnats,
vilket kan ge inspektionen anledning att gripa in inom ramen för inspektionens
allmänna tillsyn.

213

Knngl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Bestämmelser om sparbanks kontorsetableringsrätt finns i 34 § sparbankslagen.
Sparbanks filial skall alltid ligga inom dess verksamhetsområde.
Filialerna är av två slag, avdelningskontor och sparställe. Avdelningskontor
är filial som får bevilja eller betala ut lån eller svara för avräkningsbokföring
eller som hålls öppen mer än nio timmar i veckan. Annan filial
är sparställe. Avdelningskontor i annan kommun än den, där huvudkontor
eller avdelningskontor finns, får inrättas endast efter tillstånd av bankinspektionen.
Förutsättning för tillstånd är även här att sparbanksverksamheten
inom kommunen bedöms vara till nytta för det allmänna. Sparställe
får öppnas var som helst inom verksamhetsområdet. Skyldighet föreligger
också för sparbank att, om tillstånd inte krävs, anmäla inrättandet
av en ny filial till bankinspektionen. Detta följer av 8 § sparbankskungörelsen
(ändrad 1962: 236).

Centralkassa har enligt 42 § jordbrukskasselagen att söka tillstånd av
Kungl. Maj :t för att öppna avdelningskontor i annan kommun än den där
huvudkontoret är beläget. För jordbrukskassa gäller i detta hänseende att
jordbrukskasseförbundet skall lämna tillstånd till verksamhet vid avdelningskontor
eller annan filial. Några villkor för tillståndsgivningen anges
inte i lagen.

In- och utlåningsverksamhet genom ombud i kommun där avdelningskontor
inte finns är reglerad i lag för affärsbanker och sparbanker — 69 § banklagen
och 35 § sparbankslagen. Som ombud får anlitas av affärsbank endast
annan sådan bank, sparbank och kreditkassa samt av sparbank endast affärsbank
och annan sparbank. För sparbank utgör dock begränsningen inte
något hinder för inlåning som drivs inom skolspar- eller sparklubbsrörelsen.

För postbanken saknar kontorsetableringsfrågan självständig betydelse,
eftersom banken för sin verksamhet begagnar huvudsakligen postanstalterna.
Särskilda ombud för postsparbanksrörelsen äger poststyrelsen enligt
8 § postsparbanksförordningen anta, om styrelsen finner det vara behövligt
eller lämpligt.

Fred itinstitututr edningen

Som allmän bakgrund till frågan om filialbildning berör utredningen bl. a.
bankinstitutens kostnadsstruktur och understryker därvid att företag med
en så kvalificerad tjänsteproduktion som bankernas är relativt personalkrävande.
Det dominerande kostnadsslaget är därför personalkostnaderna. För
affärsbankerna har dessa kostnader alltsedan år 1945 i genomsnitt utgjort
35 till 40 % av vinst- och förlusträkningens nettoomslutning. Övriga rörelsekostnader,
som bl. a. omfattar allmänna omkostnader samt kostnader för
kontors- och datamaskiner, har däremot tagit i anspråk en stigande andel
från 8 % år 1945 till 18 % år 1966. Kostnaderna för lokaler har utgjort en i

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

stort sett konstant andel under hela efterkrigstiden eller mellan 2 och 3 %.
För sparbankerna avviker inte kostnadsbilden på ett avgörande sätt från
affärsbankerna. I likhet med övriga rörelsekostnader är sparbankernas personalkostnader
i stigande, från drygt en fjärdedel år 1961 till drygt en tredjedel
år 1966. Posten för lokalkostnader har under 1960-talet utgjort i stort
sett en konstant andel, varierande mellan 3 och 4 %.

Den offentliga etableringskontrollen innebär enligt utredningen i sin nuvarande
utformning en prövning av om en bank skall få vidga sitt verksamhetsområde
till kommuner där den tidigare inte drivit verksamhet. Någon
prövning sker däremot inte av etableringen inom kommuner där banken
redan driver verksamhet. Eftersom redan nu den övervägande delen av filialbildningen
äger rum inom sådana kommuner och denna tendens framdeles
kan väntas bli förstärkt, kommer kontrollen av filialbildningen att i minskande
utsträckning bli effektiv, om den sker i samma form som hittills.

Enligt utredningens uppfattning bör den hittills i banklagarna godtagna
principen att utformningen av bankverksamhetens bedrivande i huvudsak
bör lämnas åt instituten själva fortfarande äga giltighet. I och för sig är det
givetvis av intresse för såväl bankinstitutens kunder som samhället att
verksamheten drivs så rationellt som möjligt, men detta är också ett naturligt
intresse för instituten själva. Det allmänna har — förutom etableringskontrollen
— också andra möjligheter att övervaka bankverksamhetens utbredning.
Sålunda gäller för bildandet av affärsbank, sparbank och centralkassa
vissa bestämmelser som ställer krav på allmännyttigt syfte med nybildningen.
Dessutom har bankinspektionen möjlighet att ingripa vid konstaterad
eller misstänkt misskötsel.

Utredningen ställer frågan om filialbildning under nämnda förutsättningar
är av sådan natur att den kräver en särbehandling i förhållande till andra
faktorer som påverkar bankinstitutens kostnader och anger till en början
tre skäl — delvis sammanvävda med varandra — som kan anföras för en
kontorsetableringskontroll.

För det första kan filialbildning ses som en form av nybildning av bankverksamhet.
Samma krav på allmännytta borde då ställas upp för filialbildning
som för inrättande av ett nytt bankföretag. Innebörden av detta kan
sägas vara att man med en etableringskontroll skulle vilja kunna reglera
bankföretagens marknadsområden, dvs. verksamhetsområden. Utredningen
förutsätter emellertid att inte heller i fortsättningen verksamhetsområde
fastställs för affärsbank.

För det andra kan hävdas att verksamheten vid filialer utgör en så betydande
kostnadspost för bankinstituten att en kontroll av filialbildningen
framstår som önskvärd. Men även om kostnaderna för driften av filialer är
betydande kan dock enligt utredningens mening inte enbart detta vara av
avgörande betydelse för att ha en etableringskontroll. Såtillvida har dock

215

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

kostnaderna betydelse att de bör vara relativt stora för att en etableringskontroll
över huvud taget skall ha något berättigande.

Som motiv för en kontroll kan för det tredje hävdas att filialbildningens
betydelse som konkurrensmedel kan medföra risk för att bankinstituten
expanderar sina filialnät alltför starkt och att filialerna utrustas förhållandevis
dyrbart. Detta skulle kunna medföra onödigtvis uppdrivna kostnader
för bankverksamheten. Risken härför kan inte uteslutas särskilt med hänsyn
till att marknaden för banktjänster kännetecknas av en obenägenhet att
arbeta med priset som konkurrensmedel och en motsvarande överemfas på
andra konkurrensmedel, bl. a. kontorslokalisering.

Utredningen kommer därför till den slutsatsen att syftet med en etableringskontroll
skulle vara att förhindra »onödiga» kostnader för filialbildningen.
En sådan kontroll måste för att kunna bli effektiv omfatta all
etableringsverksamhet och en central uppgift för en offentlig reglering
skulle vara att åstadkomma ett lcontorsnät, som är samhällsekonomiskt optimalt
fördelat. Kontrollen borde vidare inte bara avse all nybildning av
filialer utan även omfatta en fortlöpande omprövning av redan lämnade
etableringstillstånd, eftersom de skäl som ursprungligen motiverade inrättande
av en viss filial genom utvecklingens gång kan falla bort eller försvagas.

Även om en styrning grundad på en central överblick kan ge vissa fördelar
måste det enligt utredningens åsikt medföra stora svårigheter att
utöva en effektiv fullständig etableringskontroll. Denna måste grundas på
en bedömning av å ena sidan kostnaderna och å andra sidan allmänhetens
behov av bankservice och kreditväsendets kreditförmedlande uppgift. Ytterst
får bedömningen ske mot en bakgrund av ställningstaganden från det allmännas
sida om ett från samhällsekonomisk synpunkt optimalt bankkontorsnät.
För att en etableringskontroll av detta slag skall vara genomförbar
måste man kunna ställa upp hanterbara kriterier för kontrollens bedrivande.
De nuvarande etableringsbestämmelserna ger endast ringa vägledning
härvidlag.

Utredningen anser att det avgörande i detta sammanhang är om en etableringskontroll
leder till ett rationellare kontorsnät än om bankinstituten själva
får var för sig avgöra utbyggnaden av kontorsnätet. Varje institut har att
bedöma frågan om sitt kontorsnäts storlek och struktur mot bakgrund av
kostnaderna för driften av ytterligare ett kontor å ena sidan och det tillskott
till intäkterna detta kan väntas ge å den andra. Det ligger i bankledningarnas
intresse att kontorsnätet blir så rationellt som möjligt. Enligt utredningens
åsikt bör i flertalet fall bankledningarnas intentioner stämma överens
med de syften som en offentlig kontorsetableringskontroll skulle ha.
Med hänsyn till detta och i medvetande om bl. a. konkurrensens positiva
sidor och om strävandena att effektivisera den finner utredningen övervä -

216

Kungl. Majrts proposition nr Ii3 år 1968

gande skäl tala för att bankinstituten själva får avgöra också frågor rörande
bankkontorsetablering. Utredningens svar på den inledningsvis ställda frågan,
om filialbildning är av sådan natur att den kräver en särbehandling
i förhållande till andra faktorer som påverkar bankinstitutens kostnader, är
således ett principiellt nej.

Utredningen kommer således till den slutsatsen att affärsbanker, sparbanker
och centralkassor själva bör få besluta om inrättande av nya bankkontor.

För att underlättta en ändamålsenlig filialbildning förordar utredningen,
att ett samarbetsorgan för kontorsetableringsfrågor inrättas, och ger vissa
riktlinjer för dess verksamhet. I organet föreslås ingå representanter för
bankinspektionen, affärsbankerna, sparbankerna, jordbrukskasserörelsen
och postbanken. Samarbetsorganet, vars befogenheter bör vara rådgivande,
skall enligt utredningen ha till uppgift att ta upp frågor om bankkontors
etableringar, att i samband därmed skapa en överblick över den nuvarande
uppbyggnaden av bankinstitutens kontorsnät och att verka för en ändamålsenlig
struktur av detsamma. Organet kan inrättas för en tidsbegränsad
period, under vilken ett värdefullt erfarenhetsmateriel torde samlas. Härefter
kan det allmänna ta ställning till om organet bör avvecklas, stå kvar
oförändrat eller konstrueras om.

Utredningens förslag om etableringskontrollens avveckling omfattas av
samtliga ledamöter utom herr Hanström. I avgiven reservation framhåller
denne bl. a. följande. Utvecklingen av bankinstitutens filialetablering under
senare år har inte gett stöd för ett liberaliseringsförslag utan fastmera visat
på behovet av en skärpt kontroll. Kontorsnätet har — framför allt i våra
större städer — byggts ut i en takt som på många platser resulterat i överdrifter
och framkallat befogad kritik. Det kan inte med fog göras gällande
att en sådan utbyggnad av näten betingats av önskvärdheten att upprätthålla
en nyttig och stimulerande konkurrens. På många platser skulle en
tillfredsställande konkurrens kunnat nås med ett väsentligt mindre antal
kontor, förutsatt att dessa ingått i ett väl fördelat och planerat kontorsnät.
Etableringsfrågan är av betydelse för det allmänna främst med hänsyn till
den kostnadsökning, som en överutbyggnad av nätet innebär. Tyvärr deltar
bankinstituten i större eller mindre utsträckning i den kapplöpning om kontorsställen
som pågår och, eftersom de i fråga om tillhandahållna krediter
och tjänster ofta innehar ett faktiskt monopol, har de möjlighet att avlasta
kostnaderna på sina kunder. När nu alla bankinstitut föreslås få utöva fullständig
bankrörelse, kommer tre grupper av institut följaktligen att kunna
driva rörelse genom var sitt landsomfattande nät av kontor, för affärsbanksgruppen
därtill med två eller flera banker representerade på varje större
plats. Till detta kommer det stora, riksomfattande kontorsnät, som postbanken
förfogar över. Det går inte att förneka att nuvarande kontroll varit
behäftad med svagheter och att resultatet delvis varit otillfredsställande.

217

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Men detta har främst berott på att kontrollen varit alltför begränsad. Begränsningen
har dessutom fått väsentligt ökad betydelse genom senare års
kommunsammanslagningar. Den svaghet, som sålunda vidlåder den nuvarande
kontrollen, bör inte vara en anledning till att kontrollen slopas utan
är fastmera ett kraftigt motiv för en utvidgning till all etablering av bankkontor.
Att det samarbetsorgan, som föreslagits av majoriteten, skulle utgöra
en lösning på problemen torde vara helt uteslutet. Bestämmanderätten
här måste ligga hos det allmänna och den bör lämpligen anförtros bankinspektionen.
Dessutom bör en rådgivande nämnd inrättas med representanter
för bankinstituten och bankinspektionen. Dess uppgift bör bl. a. vara
att avge yttranden och förslag i alla ärenden som rör kontorsetablering och
att medverka vid utarbetande av allmänna riktlinjer för etablering och andra
liknande frågor av större räckvidd. Nämndens arbete bör ledas av en
ojävig ordförande som är eller varit domare.

Remissyttrandena

Förslaget att avveckla nuvarande etableringskontroll vinner anslutning i
nästan alla remissyttranden. Utredningens uppfattning att kontrollen är ineffektiv
och därtill svår att utöva med konsekvens delas i princip av de remissinstanser
som särskilt behandlat etableringsfrågan. Flera remissinstanser
finner nuvarande ordning inte utgöra någon garanti för en rationell utformning
av bankernas kontorsnät och tror inte heller att en avveckling av
kontrollen skulle medföra ökad risk för att kontorsnäten byggs ut på ett
sätt som inte svarar mot en riktig ekonomisk bedömning. En offentlig kontroll
sägs från något håll ha den väsentliga nackdelen att den utgör ett ingrepp
i den fria konkurrensen. Till de remissinstanser, som utifrån olika
utgångspunkter anser att bankinstituten själva skall avgöra frågor om kontorsetablering,
hör bankinspektionen, kommerskollegium, riksbanksfullmäktige,
NO, bankföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam,
Sveriges hantverks- och industriorganisation och RF.

Bankinspektionen, som ingående behandlat kontorsetableringsfrågan och
som har vissa sympatier för en etableringskontroll, redovisar sin ståndpunkt
enligt följande. Det torde vara realistiskt att även framdeles räkna med risk
för en överutbyggnad av kontorsorganisationen med därav följande konsekvenser
för kostnaderna för bankverksamheten. Utredningens förslag i övrigt
innebär nya incitament till utbyggnad av kontorsnätet i syfte att skapa
bättre utgångsläge i konkurrensen om nya kundkategorier. När det gäller att
söka korrektiv mot befarade överdrifter på detta område ligger det nära till
hands att överväga en central, statlig etableringskontroll. Skälen för en sådan
kontroll väger tungt. Genom en kontroll kan kostnadsutvecklingen i
bankerna ändå — låt vara på ett begränsat område — påverkas och det allmänna
intresset av att konkurrensen mellan bankerna inte får en felaktig

218

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 196S

inriktning beaktas. Eftersom nuvarande etableringskontroll är ineffektiv,
måste man, om regleringsalternativet väljs, skärpa gällande bestämmelser
så att regleringen omfattar i princip all kontorsetablering. En sådan utsträckt
reglering medför emellertid också olägenheter av den art utredningen
närmare beskrivit. Även om olägenheterna är betydande, är dock denna
lösning inte så svår genomförbar att den måste avvisas. Emellertid är det
tveksamt, om de befarade olägenheterna av en fri etableringsrätt i nuvarande
läge skulle bli så stora, att de motiverar det långtgående ingrepp och
det administrativa arbete som en total reglering dock innebär. — Inspektionen
godtar därför utredningsmajoritetens förslag men uttalar samtidigt
att i banklagstiftningen bör inrymmas bestämmelser, som gör det möjligt
för Kungl. Maj :t att, om utvecklingen ger anledning därtill, återinföra en
central reglering av kontorsetableringen.

Verkningarna av en fri kontorsetablering berörs av NO och bankföreningen.
NO understryker att möjligheten för alla typer av bankinstitut att
i princip driva fullständig bankrörelse motverkar monopoltendenser och
försvårar upprätthållandet av konkurrensbegränsande avtal. Detta synes
vara ägnat att minska förutsättningarna för kostnadsövervältring och därmed
även riskerna för en överutbyggnad av kontor snätet. Enligt bankföreningen
kommer en fri etableringsrätt inte att leda till någon nyetablering
i större skala. En del nya kontor skulle komma att öppnas i kommuner, från
vilka en bank tidigare varit utestängd. Denna trend kommer dock att relativt
snart upphöra. Nödvändigheten av att upprätthålla en bankrörelses lönsamhet
medför att alla planer på filialbildning blir underkastade en mycket
noggrann prövning. De projekt som sållas bort vid denna lönsamhetsprövning
torde enligt föreningen vara åtskilligt flera än de som strandar på avslag
från kontrollmyndighets sida.

I några remissyttranden bedöms etableringsfrågan från konkurrenssynpunkt.
Kommerskollegium betonar, att en fri etableringsrätt ligger helt i
linje med kollegiets allmänna uppfattning om betydelsen av fri konkurrens.
Enligt riksbanksfullmäktige är det sannolikt att kontorsetableringen är ett
av de områden där konkurrensen leder till resultat som avviker från det från
samhällsekonomisk synpunkt önskvärda. Detta behöver dock inte vara skäl
nog att söka reglera kontorsetableringen med författningsbestämmelser.
NO erinrar om att för affärsbankernas del andra rörelsegrenar än den egentliga
in- och utlåningsverksamheten svarar för en betydande och växande andel
av den totala rörelsen. Om denna tendens fortsätter och andra verksamhetsgrenar
vid sidan av ränterörelsen efter ett genomförande av utredningens
förslag blir av väsentlig betydelse även för andra bankinstitut än affärsbankerna,
får det enligt NO anses troligt att i konkurrensen mellan bankinstituten
flera konkurrensmedel kommer att effektivare utnyttjas, och att
därmed kontorsetableringen som konkurrensmedel får en relativt sett minskad
betydelse.

219

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

En något avvisande hållning till en fri kontorsetablering intar sparbanksföreningen
som bedömer frågan speciellt från sparbankernas och kreditkassornas
synpunkter. Föreningen framhåller att en fri etablering kan komma
att innebära att konkurrensförutsättningarna mellan olika institutsgrupper
förskjuts till affärsbankernas förmån och till sparbankernas och kreditkassornas
nackdel. Konsekvensen av förslaget blir att affärsbankerna, för
vilka inte anges något verksamhetsområde, blir helt fria att öppna kontor
var de önskar medan sparbanker och kreditkassor endast har motsvarande
frihet inom sina fastställda verksamhetsområden. Önskar en sparbank ändra
sitt verksamhetsområde innebär detta en ändring av reglementet, vilken skall
prövas och stadfästas av bankinspektionen. Vid denna prövning kommer inspektionen
med all säkerhet att anlägga liknande bedömningsgrunder som
f. n. gäller vid kontorsetableringskontrollen. Resultatet blir således att sparbanker
alltjämt i stor utsträckning de facto blir underkastade en etableringskontroll
samtidigt som denna kontroll helt avskaffas för affärsbankerna. En
sådan förskjutning i konkurrensvillkoren strider mot utredningens principiella
tankegångar om att konkurrensen bankinstituten emellan skall ske
på lika villkor. Föreningen föreslår tre lösningar av problemet. Den nuvarande
etableringskontrollen behålls eller vidgas enligt reservantens förslag.
Den andra lösningen är fri etableringsrätt, kombinerad med att bestämmelsen
om verksamhetsområde slopas i sparbanks reglemente och i kreditkassas
stadgar. Den tredje lösningen, som föreningen förordar, stämmer
överens med utredningsmajoritetens förslag med det tillägget att det fastslås
att vid fastställelseprövning av sparbanks reglemente någon skälighetsprövning
rörande verksamhetsområde inte skall göras.

Stadshypotekskassan och bostadskreditkassan ställer sig tveksamma till
förslaget om fri kontorsetablering. Kassorna pekar på risken för överdimensionering
av kontorsnätet och instämmer i reservantens synpunkter om behovet
av en offentlig kontroll. Även RLF är kritiskt och efterlyser alternativa
förslag.

Uppfattningen om lämpligheten av ett samarbetsorgan för etableringsfrågor
är något delad bland remissinstanserna. Till de negativt inställda remissinstanserna
hör kommer skollegium och NO. Enligt NO rimmar förslaget
om etableringsorganet inte med principerna om fri etablering och utredningens
klara ställningstagande i denna fråga. En etableringsnämnd kan
verka alltför styrande och därmed ge incitament till fortsatta begränsningar
i konkurrensen mellan bankblocken. Även kommerskollegium befarar att
samarbetsorganet skulle bli ett forum för konkurrensbegränsande överenskommelser
i etableringsfrågor. Förslaget i denna del tillstyrks av bostadsstyrelsen,
TCO och Svenska bankmannaförbundet. Ett samarbetsorgan kan
enligt TCO vara ett steg i riktning mot ett nödvändigt samråd mellan bankinstituten
i etableringsfrågor. Bankföreningen godtar med viss reservation

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^3 år 1968

ett samarbetsorgan. Enligt föreningen är dock ett frivilligt samarbete en
smidigare och bättre metod.

Bankinspektionen är något tveksam om ett samarbetsorgan utgör elt
lämpligt forum för diskussioner och förhandlingar mellan bankinstituten.
Anmärkningsvärt är att organet enligt förslaget utrustas med en mycket begränsad
kompetens. Dess avgöranden skulle endast få karaktären av rekommendationer,
vilka saklöst skulle kunna negligeras av de enskilda bankinstituten.
Redan nu förekommer att bankinstituten och deras sammanslutningar
kommer samman och dryftar kontorsangelägenheter. Något hinder mot att
fortsätta på den vägen föreligger inte enligt inspektionen. I vart fall bör
bankinspektionen inte medverka i ett samarbetsorgan, eftersom förhandlingarna
kommer att helt domineras av bankinstitutens konkurrensintresse.
Möjligheterna för en ensam representant för inspektionen att hävda det
allmännas intresse gentemot bankernas är enligt all erfarenhet så begränsade
att arrangemanget inte ter sig meningsfullt.

Departementschefen

Kontorsetableringskontrollen i dess nuvarande utformning är inte särskilt
effektiv och utgör inte någon verklig spärr mot en överdriven utbyggnad
av bankinstitutens kontorsnät. Kontrollen avser endast etablering i kommun
där bankinstitutet inte tidigare driver verksamhet. Området för det allmännas
kontroll minskar därför i samma takt som tillstånd lämnas till inrättande
av nya avdelningskontor. Dessutom leder kommunsammanslagningarna
till ökad etableringsfrihet. Belysande för den nuvarande ordningens effektivitet
är att huvuddelen av affärsbankernas etableringsverksamhet f. n.
faller utanför det allmännas kontroll.

Bristerna i nuvarande system kan avhjälpas genom att ställa upp krav
på tillstånd för all kontorsetablering. På så sätt kan samhällsekonomiska
synpunkter påverka kontorsnätets utbyggnad. En sådan lösning har också
allvarligt diskuterats av utredningen och av bankinspektionen. För- och
nackdelarna med en sådan kontroll har därvid utförligt belysts. Utredningsmajoritetens
överväganden har lett till slutsatsen att kontrollen bör avvecklas
och att etableringsfrågor skall överlämnas åt bankinstituten själva att
avgöra. Bankinspektionen har tillstyrkt en sådan ordning i vart fall under en
försöksperiod. Även remissutfallet i övrigt lämnar i stort sett stöd åt utredningsmajoritetens
ståndpunkt. Endast en remissinstans har uttalat sympatier
för reservantens uppfattning om vidgad etableringskontroll.

Det kan med visst fog göras gällande, att filialbildning är en form av nybildning
av bankverksamheten och att därför samma krav på allmännytta
skall ställas upp för filialbildning som för inrättandet av ett nytt bankinstitut.
En sådan uppfattning präglade i princip banklagstiftningen under tiden
1918—1956. Genom tillkomsten av nuvarande banklagar skedde en ändring

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

221

såtillvida .att ytterligare etablering i en kommun, där bankinstitutet redan
drev bankverksamhet, ansågs vara en intern organisationsfråga för bankinstitutet.
Etablering borde därför ske på institutets eget ansvar och utan
någon inblandning från det allmännas sida. Ett fullföljande av detta betraktelsesätt
synes leda till att ett bankinstitut inom det område, som vid dess
inrättande eller senare efter »allmännyttiga» överväganden fastställts som
dess verksamhetsfält, skall anses ha rätt att självt bedöma hur dess organisation
lämpligen bör vara uppbyggd. Denna princip kan utan vidare tilllämpas
på sparbanker och centralkassor, för vilka skall finnas bestämda
verksamhetsområden. Genom att såväl sparbanker som centralkassor var
för sig tillsammans täcker hela landet innebär ett upphävande av etableringskontrollen,
att dessa bankinstitut som grupp betraktat får fri etableringsrätt
inom landet i dess helhet. För affärsbank ställer det sig något
annorlunda. Något verksamhetsområde anges inte utan det innefattar i
praktiken de kommuner där banken har kontor. Avsikten har heller inte
varit att affärsbank på samma sätt som enskild sparbank eller enskild centralkassa
i sin verksamhet skall vara lokalt begränsad. Genom att tillståndet
för en affärsbank att driva bankrörelse skall förnyas senast vart tionde år
föreligger, om etableringsrätten är fri, viss möjlighet att vid sådan förnyelse
pröva, om affärsbanken vidgat sitt i praktiken uppdragna verksamhetsområde
på ett sätt som inte är förenligt med kravet på allmännytta. Jag vill i
sammanhanget erinra om att en fri kontorsetablering inte innebär annat än
en återgång till förhållanden som tidigare rätt.

I det föregående har jag i skilda sammanhang bedömt problemen från
konkurrenssynpunkter. Departementsförslaget är också genomsyrat av tanken
att genom enhetliga rörelseregler åstadkomma en fri och sund konkurrens
mellan olika grupper av bankinstitut, en konkurrens som bör vara till
fördel för bankkunderna. Till konkurrensmedlen hör kontorsetablering. En
offentlig etableringskontroll utgör ett ingrepp i den fria konkurrensen och
strider i någon mån mot vad jag i övrigt föreslår för bankväsendet.

Vad jag nu sagt stämmer bäst överens med utredningsmajoritetens linje.
Jag är starkt medveten om att en sådan lösning kan medföra risk för en
ohämmad utbyggnad av kontorsnätet som inte är helt förestavad av företagsekonomiska
skäl. Min förhoppning är dock att bankinstituten skall visa
sig kunna motsvara det förtroende som en fri etablering innebär. Visar sig
så inte bli fallet och uppstår en kontorsorganisation som inte är rationell
från samhällsekonomiska synpunkter, får frågan om en offentlig kontroll
över all kontorsetablering tas upp till förnyat övervägande. Jag är med dessa
reservationer beredd att förorda att bankinstituten själva får avgöra kontorsetableringsfrågor.
Ett naturligt krav är därvid, att bankinstituten fortlöpande
håller bankinspektionen underrättad om kontorsnätets aktuella utbredning.
Skyldighet skall därför liksom nu föreligga att underrätta inspektionen
om inrättandet av nya kontor. De farhågor som sparbanksföreningen

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

låtit framskymta i sitt remissyttrande för en övergång till den förordade
fria etableringen anser jag inte grundade.

Den risk som enligt det nyss anförda kan vara förbunden med en fri kontorsetablering
kan i viss utsträckning motverkas genom en samverkan mellan
olika bankinstitut. Redan nu förekommer enligt bankföreningen ett samarbete
i etableringsfrågor på affärsbankssektorn. En sådan samverkan bör
emellertid komma till stånd inte bara inom en viss grupp bankinstitut utan
också mellan olika bankinstitutsgrupper. Det är min uppfattning att formerna
för denna samverkan på något sätt måste regleras och att någon
representant för det allmänna bör delta i överläggningarna. Utredningens
förslag om ett samarbetsorgan med uppgift att verka för en ändamålsenlig
struktur av kontorsnätet förefaller mig vara en tilltalande lösning. Risken
för att samarbetsorganet som kommerskollegium och NO befarat skall bli
ett forum för konkurrensbegränsande överenskommelser i etableringsfrågor
anser jag inte vara så stor att man fördenskull bör avstå från de fördelar,
som denna lösning synes innebära, och den bör för övrigt i väsentlig mån
kunna motverkas genom att det allmänna får inflytande. Jag godtar därför
förslaget om inrättandet av ett samarbetsorgan och förordar att i banklagarna
direkt skrivs in en skyldighet för bankinstitut att, innan nytt bankkontor
öppnas, inhämta yttrande från organet. Sådan skyldighet skall föreligga
även om bankinstitutet redan driver verksamhet vid kontor i den
aktuella kommunen. Samarbetsorganet kan lämpligen kallas för Nämnden
för bankkontorsetablering. Förslaget i denna del omfattar all filialbildning
inom bankväsendet, såsom avdelningskontor, sparställen hos sparbank och
expeditionskontor hos jordbrukskassa.

I stora drag kan jag i fråga om den föreslagna nämndens uppgifter och
sammansättning ansluta mig till de synpunkter utredningsmajoriteten fört
fram. Nämnden kan dock kanske behöva kompletteras med ytterligare personer.
Rl. a. synes det vara lämpligt att låta nämndens arbete ledas av en
utanför bankväsendet stående person. Kostnaderna för nämndens verksamhet
bör enligt min mening betalas av bankinstituten själva på samma sätt
som nu sker i fråga om kostnaderna för bankinspektionens tillsynsverksamhet.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl.
Maj :t bestämmer att meddela nödvändiga bestämmelser härom.

Införande av en ordning med helt fri etablering men med skyldighet att
höra en rådgivande nämnd kan övergångsvis medföra vissa problem. Avgörande
för om den nya ordningen skall tillämpas blir tidpunkten för bankkontorets
öppnande, dvs. när bankrörelse börjar drivas vid kontoret. Avsikten
är att nämnden snabbt skall kunna starta sin verksamhet så att den
nya ordningen redan från början kan fungera utan olägenhet för bankinstituten.
Den omständigheten att ett bankinstitut, som med stöd av nu
gällande bestämmelser fått tillstånd att inrätta bankkontor, vid den nya
ordningens genomförande ännu inte utnyttjat tillståndet, skall enligt min

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

223

mening dock inte medföra skyldighet för bankinstitutet att höra nämnden
när tillståndet sedermera begagnas.

Jag godtar utredningens uppfattning att någon reglering i lag inte behövs
i fråga om bankinstitutens in- och utlåningsverksamhet genom ombud.

De bestämmelser som enligt det nu sagda behövs beträffande kontorsetablering
är i departementsförslaget upptagna i 68 § banklagen, 35 b §
sparbankslagen och 42 c § jordbrukskasselagen samt i övergångsbestämmelserna
till dessa lagar.

Jag anser, att de lagändringar som detta lagstiftningsärende föranleder
bör träda i kraft den 1 januari 1969.

224

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

Lagförslag

I enlighet med vad som anförts har inom finansdepartementet upprättats
förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse,

2) lag angående ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker,

3) lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 3 juni 1955 (nr 417) angående
införande av nya lagen om sparbanker,

4) lag angående ändring i lagen den 15 juni 1934 (nr 300) om sparbankernas
säkerhetskassa,

5) lag angående ändring i lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om jordbrukskasserörelsen,

6) lag angående ändrad lydelse av 33 § lagen den 27 mars 1936 (nr 81)
om skuldebrev.

Jag har samrått med chefen för justitiedepartementet i fråga om det under
6 nämnda förslaget.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga
1.

Som förut sagts har kreditinstitututredningens lagförslag och herr Hanströms
förslag till kapitaltäckningsbestämmelser för affärsbanker tagits in
som bilaga 2 och 3.

Utdrag av banklagen, sparbankslagen och jordbrukskasselagen i de delar
som berörs av resp. departementsförslag torde få bifogas som bilaga 4.

Specialmotivering

Förslaget till lag angående ändring i lagen om bankrörelse

Ändringarna i banklagen avser huvudsakligen reglerna om affärsbanks
rörelse samt om antalet ledamöter i affärsbanks styrelse och om delegationsrätt
för sådan styrelse.

Reglerna om affärsbanks rörelse finns intagna i avsnittet »Om rörelsen»
som omfattar 53—70 §§. Ändringarna av rörelsereglerna är av så ingripande
beskaffenhet att lagförslaget innebär en fullständig omarbetning av rörelseavsnittet.
Den inledande allmänna bestämmelsen om affärsbanks verksamhet
står kvar oförändrad (53 §). Därefter kommer avsnittet genom departementsförslaget
att disponeras enligt följande: regler om rätt att förvärva
egendom (54—56 §§), om krav på eget kapital (57 §), om skyldighet

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

225

att hålla kassareserv (58 §), om kreditgivning (59—65 §§), om inlåning
(66 och 67 §§), om kontorsetablering (68 §) och om rätt att förfoga över
omyndigs tillgodohavande hos affärsbank (70 §). 69 § föreslås bli upphävd.

2 §•

Denna paragraf innehåller förbud för annan än riksbanken, affärsbank,
postbanken, sparbank, hypoteksbanken och Sveriges investeringsbank att
använda ordet bank i sin firma eller i övrigt vid beteckning av affärsrörelsen.
För användningen av ordet bank i registrerad understödsförenings firma
gäller dock bestämmelserna i 9 § andra stycket lagen den 24 mars 1938
(nr 96) om understödsföreningar.

Under remissbehandlingen av utredningens förslag har jordbrukskasseförbundet
begärt att även kreditkassa skall få rätt att i sin firma eller i övrigt
vid beteckning av rörelsen använda ordet bank. Förbundet har erinrat
om, att i 1 i§ banklagen definieras begreppet bankrörelse som verksamhet, i
vilken ingår inlåning från allmänheten på räkning som av bank allmänneligen
begagnas, samt pekat på att kreditkassorna i långt högre grad än vissa
av de i 2 § upptagna instituten uppfyller förutsättningen för att kunna beteckna
sin verksamhet som bankrörelse. En förutsättning för full likställighet
mellan bankinstituten på inlåningsområdet är att kreditkassorna kan
konkurrera med affärsbanker och sparbanker på lika villkor. Detta kan enligt
förbundets uppfattning inte ske så länge kreditkassorna inte får använda
ordet bank som beteckning på sin verksamhet. Jordbrukskassorna får visserligen
inte driva inlåning för egen räkning, men deras funktion som ombud
för centralkassa motiverar rätt att använda ordet bank. Förbundet är medvetet
om att kreditkassorna efter en lagändring tills vidare inte i full omfattning
kan utnyttja rätten att använda beteckningen bank. Förbundet har sålunda
inte satt i fråga någon ändring av de till firmanamnet knutna benämningarna
»jordbrukskassa» och »centralkassa för jordbrukskredit». Den
omedelbara följden av den föreslagna ändringen har därför angetts bli endast
att kreditkassorna som beteckning på verksamheten skulle kunna använda
beteckningen bank. — Även Jordbrukets bank, RLF och Svenska företagares
riksförbund har ansett att jordbrukets kreditkassor skall få rätt att
använda benämningen bank.

För egen del är jag beredd att tillmötesgå jordbrukskasseförbundets önskemål
såtillvida att kreditkassa skall få rätt att använda ordet bank vid beteckning
av rörelsen. Cenlralkassas verksamhet uppfyller vad som enligt 1 §
banklagen krävs för att bankrörelse skall anses föreligga. Detta gäller i viss
mån även jordbrukskassa, i vart fall om man betraktar sådan kassa som
filial till centralkassan. Det väsentliga i sammanhanget är emellertid att den
nu föreslagna samordningen av bankinstitutens rörelseregler gör det angeläget
att kreditkassorna i likhet med övriga bankinstitut får begagna ordet

8 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr lb3

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

bank som beteckning på rörelsen. Av nu anförda skäl tar departementsförslaget
i 4 § jordbrukskasselagen upp en bestämmelse med denna innebörd.
Detta föranleder i sin tur att en hänvisning till detta stadgande tas upp i 2 §
banklagen.

Däremot finner jag inte anledning att nu medge kreditkassa att ta in ordet
bank i sin firma. Om en ny firmalagstiftning, grundad på firmautredningens
förslag (SOU 1967:35), ger anledning därtill, är jag beredd att
pröva om denna fråga.

54 §.

Paragrafen, som svarar mot 54 § första stycket i såväl banklagen som utredningens
förslag, innehåller huvudregeln om affärsbanks rätt att förvärva
egendom.

Departementsförslaget tar med viss redaktionell omarbetning oförändrat
upp nuvarande huvudregel om affärsbanks rätt att förvärva egendom. Innebörden
av regeln är att affärsbank för egen räkning får driva handel med
eller förvärva guld, mynt, växlar, checkar, anvisningar, obligationer och andra
för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar utom förlagsbevis. Begreppet
mynt innefattar även utländska sedlar och mynt. I övrigt gäller liksom
hittills, med de undantag som kommer att tas in i 55 och 56 §§, generellt
förbud för affärsbank att förvärva egendom.

55 §.

Paragrafen svarar mot 54 § andra stycket i såväl banklagen som utredningens
förslag och utgör ett undantag från det generella förvärvsförbudet i
föregående paragraf.

Gällande rätt

I 54 § andra stycket banklagen räknas de objekt upp som affärsbank utan
hinder av det generella förbudet får förvärva. Undantagen avser i princip
två fall.

För det första får affärsbank förvärva viss egendom för själva bankverksamheten.
Detta undantag har redovisats i avsnittet om bankinstitutens rätt
att förvärva egendom. Här skall endast erinras om att affärsbank kan förvärva
aktie i eller förlagsbevis utfärdat av aktiebolag, som uteslutande har
till syfte att förvalta själva bankfastigheten.

Det andra fallet avser förvärv av vissa aktier och förlagsbevis. Affärsbank
kan sålunda, efter tillstånd av Kungl. Maj:t, förvärva dels aktier i annan
svensk affärsbank, i utländskt bankföretag eller i svenskt aktiebolag med
ändamål som kan anses gagneligt för bankväsendet eller det allmänna, dels
förlagsbevis som utfärdats av sådant bolag eller företag.

Däremot kan affärsbank — i motsats till sparbank och centralkassa —
inte förvärva garantifondbevis.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

227

Kreditinstitututredningen

Förutom de förslag i fråga om förvärv av egendom för bankverksamheten
samt av aktier och förlagsbevis i samband med emission på den allmänna
marknaden som behandlats i avsnittet om bankinstitutens rätt att förvärva
egendom föreslår utredningen att förvärvsförbudets undantagsområde vidgas
till att omfatta även garantifondbevis.

Frågan om förvärv av sådana bevis har överlämnats till utredningen i anledning
av en framställning den 2 juni 1966 till Kungl. Maj:t från Göteborgs
bank. Utredningen redogör för framställningen och för de utlåtanden som
bankinspektionen, riksbanksfullmäktige och riksgäldsfullmäktige avgett
över framställningen till Kungl. Maj:t (SOU 1967:64, s. 113). Framställningen
avsåg såvitt nu är av intresse rätt för banken att teckna tillskott till
Göteborgs Intecknings Garanti aktiebolags garantifond. Banken framhöll
bl. a. följande. Inteckningsbolaget lämnar i form av byggnadskreditiv och
bottenlån i fastigheter ett inte obetydligt bidrag till nyproduktionen av bostäder.
Bolaget arbetar i stor utsträckning med upplånat kapital och hade
den 31 december 1965 utestående krediter till ett sammanlagt belopp av 752
milj. kr. Den maximala gränsen för bolagets upplåningsrätt utgjorde 800
milj. kr. En ökning av det upplåningsrättsgrundande kapitalet är nödvändig
för att expansionstakten i kreditgivningen till bostadsbyggandet skall kunna
upprätthållas. Sådan ökning från ägaren-bankens sida avsågs ske, förutom
genom nyteckning av aktier, i form av teckning av tillskott till garantifonden.
— Framställningen tillstyrktes eller lämnades utan erinran av remissorganen.

För egen del erinrar utredningen om att sparbanker och centralkassor
redan nu har möjlighet att förvärva garantifondbevis. Utredningen framhåller
att innehavare av garantifondbevis äger rätt till betalning först efter bolagets
övriga borgenärer. En garantifond i ett kreditaktiebolag intar därför
eu mellanställning mellan förlagslånekapital och aktiekapital. Eftersom
banklagen ger affärsbank rätt att efter Kungl. Maj :ts tillstånd förvärva aktier
och förlagsbevis i vissa företag med ändamål som kan anses gagneligt
för bankväsendet eller det allmänna följer enligt utredningens mening att
också i rättsligt hänseende mellanliggande instrument skall få förvärvas
under samma förutsättning.

Remissyttrandena

Utredningens förslag i fråga om garantifondbevis har lämnats utan erinran
vid remissbehandlingen.

Bankföreningen tar i sammanhanget upp frågan om affärsbanks förvärv
av s. k. organisationsaktier och framhåller, att bankerna bör kunna medges

228 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

en långtgående handlingsfrihet. I utlandet torde det enligt föreningen knappast
finnas någon motsvarighet till det tillståndstvång som gäller enligt
banklagen för de flesta sådana förvärv. Reglerna om förvärv av organisationsaktier
borde därför vid lämpligt tillfälle bli föremål för översyn i liberaliserande
riktning. I avvaktan på en sådan utredning begränsar bankföreningen
sig till att föreslå smärre ändringar på två punkter. För det första
hemställs att de förvärvsregler som hänför sig till bankfastighetsbolag görs
tillämpliga även på aktiebolag för förvaltning av inventarier som inköps för
bankrörelsen. Bankföreningen avser därmed att kunna fånga in de fall där
det av praktiska skäl är önskvärt att överlämna driften av bankernas anläggningar
för automatisk databehandling till särskilda för ändamålet bildade
dotterbolag. Handelskammaren i Göteborg är av samma mening. —- Den
andra ändringen som bankföreningen föreslår avser affärsbanks möjlighet
att engagera sig i företag i utlandet. Föreningen syftar därmed på delägarskap
i internationella finansierings- och utvecklingsinstitut med något annan
karaktär än den som i allmänhet är utmärkande för banker. Som exempel
nämner bankföreningen den finska Industrialiseringsfonden aktiebolag
och det stora utvecklings- och finansieringsbolaget European Enterprises
Development Company, vilka båda har banker i så gott som alla europeiska
länder som delägare. För bankföreningen framstår det som uppenbart att
Kungl. Maj :t — i likhet med vad nu gäller om engagemang i utländskt bankföretag
— skall kunna medge svenska banker att ansluta sig till institut av
denna typ, om det kan anses vara gagneligt för bankväsendet eller det allmänna.
Bankföreningen föreslår en omformulering av lagtexten på så sätt
att orden »eller utländskt företag» skjuts in framför orden »vars ändamål».

Departementschefen

Bestämmelser om affärbanks rätt att förvärva egendom för bankverksamheten
tas upp i punkterna 1—3 i lagrummets första stycke. Den enda sakliga
ändringen i förhållande till vad nu gäller rör ändamålsbestämmelsen i
punkt 1. Förvärv av fast egendom, tomträtt och bostadsrätt till lägenhet får
göras inte endast för att bereda bank lokaler för dess inrymmande utan även
för att tillgodose därmed sammanhängande behov. Tillägget har närmare
behandlats i avsnittet om bankinstitutens rätt att förvärva egendom.

Enligt punkt 4 får affärsbank liksom nu förvärva bostadsrätt till lägenhet
i syfte att bereda bostad åt anställd personal. För att bättre ange att det
skall vara fråga om anställd personal har ordet »tjänsteman i banken» använts
i stället för det något vidare begreppet »befattningshavare hos banken».
Avsikten med införandet av denna rätt var att lösa bostadsproblem
för anställda (prop. 1959: 33 s. 8—11, 13 och 14).

Affärsbank kan nu efter tillstånd av Kungl. Maj :t förvärva aktier och förlagsbevis
som utfärdats av banker — svenskt bankbolag eller utländskt bank -

229

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

företag — och svenska bolag med bankfrämjande eller allmännyttigt ändamål.
Bestämmelsen härom tas med vissa ändringar in som punkt 5 i paragrafens
första stycke. Jag vill något beröra bestämmelsens bakgrund. Avsikten
med undantaget från det principiella aktieförvärvsförbudet var att bereda
affärsbanker möjlighet att åta sig viktiga uppgifter som kunde vara
fördelaktiga såväl för bankverksamheten som för samhället och vilkas fullgörande
lämpligen kunde ske genom förvärv av aktier. Som exempel kan
nämnas affärsbankernas medverkan vid tillkomsten av vissa kreditinrättningar
med delvis allmännyttig inriktning. Vidare har framhållits att det
för det svenska näringslivet kunde vara av betydelse om svenska banker
tilläts delta i bildandet av utländska bankföretag ägnade att stödja vår utrikeshandel
eller i övrigt främja svenska ekonomiska intressen. Likartade
synpunkter kan åberopas beträffande motsvarande undantag i fråga om
förlagsbevis.

Möjligheten för affärsbank att efter tillstånd engagera sig som delägare
i utländska bankföretag har begagnats vid flera tillfällen under senare år.
Nu senast har Svenska handelsbanken och Skandinaviska banken ansökt om
tillstånd att förvärva aktier i finska industrialiseringsfonden. I detta ärende
har aktualiserats frågan vad som skall förstås med banklagens uttryck
»utländskt bankföretag». Begreppet kan tolkas på flera sätt. Närmast till
hands ligger att i uttrycket tolka in ett företag som har hemvist i utlandet
och som driver bankrörelse i den svenska banklagens mening, dvs. tar emot
inlåning från allmänheten på av bank allmänt begagnad räkning. Eller
också kan uttrycket »utländskt bankföretag» tolkas så att därmed förstås
bolag, som enligt uppfattningen i hemvistlandet betraktas som bank — oftast
en betydligt vidsträcktare tolkning än den först angivna. Vidare kan uttrycket
tolkas så att därmed avses ett företag som driver en eller flera av de
verksamhetsgrenar som kan ingå i ett svenskt bankinstituts rörelse. För
egen del är jag — utan att därmed ta ställning i det enskilda ärendet —- närmast
böjd för att tolka utländskt bankföretag jämförelsevis fritt. Min uppfattning
är att det från såväl näringslivets som det allmännas synpunkt kan
framstå som önskvärt att svenska affärsbanker engagerar sig i internationella
finansierings- och utvecklingsinstitut med kanske en annan struktur
än den som i allmänhet är utmärkande för banker. Jag anser därför att
Kungl. Maj :t bör ha befogenhet att lämna tillstånd även till aktieförvärv i
sådana företag, om det kan anses vara gagneligt för bankväsendet eller det
allmänna. Departementsförslaget innehåller på sätt bankföreningen föreslagit
ett förtydligande på denna punkt.

Mot utredningens förslag att affärsbank efter tillstånd av Kungl. Maj :t
skall kunna lämna tillskott till garantifond har jag ingen erinran.

Jag är däremot inte beredd att tillmötesgå bankföreningens begäran att
fritt få förvärva aktier i bolag som har till syfte att förvalta inventarier för
bankrörelsen, t. ex. aktier i bolag för driften av anläggningar för automa -

230

Kungl. Maj:ts proposition nr lh3 år 1968

tisk databehandling. Affärsbank kan nu efter tillstånd av Kungl. Maj :t förvärva
sådana aktier och anledning saknas att undandra dessa förvärv det
allmännas kontroll.

I avsnittet om bankinstitutens rätt att förvärva egendom har jag utförligt
behandlat förslaget att affärsbank skall få rätt att i samband med emission
på den allmänna marknaden förvärva aktier och förlagsbevis. Departementsförslaget
tar upp bestämmelser härom i andra stycket av denna paragraf.

56 §.

Paragrafen, som med vissa jämkningar av huvudsaklig redaktionell natur
svarar mot 55 § såväl i banklagen som i utredningens förslag, tar upp ytterligare
ett undantag från det generella förvärvsförbudet, nämligen affärsbanks
möjlighet att förvärva egendom i fält där förvärvet är nödvändigt
för att undvika förlust för banken.

57 §.

Paragrafen, som svarar mot 62 § i banklagen och 56 § i utredningens förslag,
innehåller kapitaltäckningsbestämmelser för affärsbankerna. Bestämmelserna
har behandlats förhållandevis utförligt i den allmänna motiveringen,
varför jag i det följande i stor utsträckning ämnar kommentera bestämmelserna
endast punktvis.

I paragrafens första stycke ges bestämmelsen om indelning av placeringarna
i fyra olika grupper. Indelningen är enhetlig för alla bankinstitut.
Grupperna är i paragrafen betecknade A, B, C och D och svarar mot vad
som i den allmänna motiveringen kallats riskgrad 1, 2, 3 och 4. För att
gruppindelningen skall bli översiktlig har den i paragrafen getts en tabellartad
utformning. I paragrafens andra stycke tas formeln för beräkning av
kapitaltäckningskravet upp. Paragrafens tredje och fjärde stycken innehåller
bestämmelser om till vilka värden placeringarna skall tas upp vid beräkning
av kapitalkravet och vad som skall förstås med eget kapital. Av paragrafens
återstående stycken innehåller femte och sjätte styckena bestämmelser
om hur intressen i bankfastighetsbolag och sidobolag skall behandlas
i kapitaltäckningshänseende, medan i sista stycket ges vissa värderingsregler
i fråga om inteckningssäkerheter.

I inledningen till första stycket betecknas tillgångar och ingångna garantiförbindelser
som placeringar trots att vissa placeringar, exempelvis
kassa och tillgodohavande hos annat bankinstitut, egentligen inte kan betecknas
som sådana. I själva verket är i dessa fall endast fråga om olika
förvaringsformer för tillgångar. Inte heller är beteckningen placeringar
adekvat för garantiförbindelser. Att uttrycket ändå användes har sin förklaring
i att paragrafen därigenom kan utformas enklare och på så sätt blir
mer lättillgänglig.

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

231

I placeringskatalogen ingår de tillgångar som normalt tas upp på tillgångssidan
i ett bankbolags balansräkning. Undantagna är emellertid en del s. k.
»utgifts- och diverseräkningar», exempelvis konton betecknade resultatposter,
balansräntor och kambiorester. Sådana poster utgör normalt inga reella
tillgångar eller placeringar och skall följaktligen inte behandlas som
sådana vid beräkning av kapitalkrav. Eftersom garantiförbindelser, som banken
ingått, är förbundna med i stort sett samma slags risk som kreditgivning,
jämställs de med denna i placeringskatalogen.

De i gruppen A, riskgrad 1, upptagna placeringarna sammanfaller delvis
med de placeringar som är täckningsfria enligt gällande banklag. Kretsen
av täckningsfria placeringar har emellertid vidgats väsentligt främst i fråga
om placeringar under A 2, obligationer, och A 3, fordringar, för vilka vissa
säkra låntagare svarar.

Bestämmelsen i A 2 innehåller två termer som använts tidigare i banklagstiftningen.
Jag syftar på »därmed jämförlig samfällighet» och »allmän
kassa eller inrättning, vars reglemente blivit av Konungen fastställt». Med
det förra uttrycket avses rent kommunala samfälligheter, som landsting,
församling, kommunalförbund etc. och med det senare förstås bl. a. hypoteksbanken,
stadshypotekskassan, bostadskreditkassan, centralkassorna, APfonden
och svenska skeppshypotekskassan (se prop. 1955:3 s. 77 f.). Bestämmelsen
i A 2 omfattar endast svenska värdepapper, dvs. sådana som
utfärdats av svenska låntagare. Med staten och kommun avses bär liksom
i övrigt i rörelseavsnittet svenska staten och svensk kommun.

Till de helt täckningsfria obligationerna har genom bestämmelsen i A 2
förts förutom de s. k. guldkantade obligationerna, dvs. statens, hypoteksbankens
och stadshypotekskassans obligationer, bl. a. bostadskreditkassans
och kommunernas obligationer samt obligationer utfärdade av kreditaktiebolag.

Med uttrycket fordringar, för vilka vissa uppräknade subjekt svarar, i
A 3 förstås liksom med motsvarande uttryckssätt i B 2 såväl direkta gäldenärsförpliktelser
som garantiåtaganden, vare sig dessa tar formen av borgen,
bankgaranti, statlig kreditgaranti eller kreditförsäkring. Fordringar
som omfattas av bestämmelsen i A 3 är sålunda exempelvis byggnadskrediter
med kommunal borgen, lån till jordbrukare med statlig garanti, studielån
med sådan garanti, lån med exportkreditgaranti, fordran hos annat
bankinstitut, vare sig den grundar sig på insättning eller inte, och lån mot
säkerhet av bankgaranti eller kreditförsäkring.

Med svenskt försäkringsföretag avses dels företag som lyder under lagen
den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse, dels företag på vilka lagen
den 9 juni 1950 (nr 272) om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva
försäkringsrörelse här i riket är tillämplig. Med utländskt försäkringsföretag
under B 2 menas följaktligen övriga utländska försäkringsföretag.

Bestämmelsen i A 4 omfattar bl. a. fordringar för vilka säkerheten utgörs

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

av obligationer, som tagits upp under A 2, eller av livförsäkringsbrev inom
återköpsvärdet. Eftersom sistnämnda säkerhet kan betraktas som en latent
fordran på försäkringsgivaren bär i departementsförslaget till skillnad från
utredningens förslag någon särbestämmelse om denna säkerhetstyp inte tagits
upp.

Till grupp B, riskgrad 2, har som nämnts i den allmänna motiveringen
förts andra fullgoda obligationer än de som tagits upp i grupp A. De obligationer
som avses är bl. a. sådana som utfärdats av industribolag, kraftbolag
m. fl. Som kännetecken på att en obligation är fullgod torde liksom hittills få
betraktas den omständigheten att obligationen är belåningsbar i riksbanken.
I den utsträckning belåning av obligationer äger rum i riksbanken gäller
enligt bankens praxis f. n. som normal förutsättning för belåning av nyssnämnda
obligationer att de offentligen utbjudits av svenskt bankinstitut och
noteras vid Stockholms fondbörs. Bestämmelsen i B 1 är i och för sig tilllämplig
också på obligationer utfärdade av utländska låntagare.

Grupp B innefattar under punkten 3 förslag till betydande liberaliseringar
i förhållande till vad som f. n. gäller. Jag syftar på bestämmelsen om fordringar
mot säkerhet av inteckning i jordbruks-, bostads- eller affär sfastighet
eller tomträtt till sådan fastighet. Sådana placeringar kräver f. n. för
affärsbankernas del en kapitaltäckning av 0 eller 9,1 %. Den lägre kvoten
gäller endast i begränsad utsträckning. Denna begränsning har tagits bort
och placeringarna underkastas nu ett kapitalkrav av 1 %. En annan begränsning
som avlägsnats är bestämmelsen att bostads- eller affärsfastighet
skall vara belägen inom område för vilket stadsplan eller byggnadsplan
fastställts. Vidare har belåningsgränsen höjts från 60 till 75 % och en övergång
skett till uppskattat värde i stället för taxeringsvärde. I sistnämnda
hänseende har bestämmelsen behandlats utförligt i den allmänna motiveringen.
I detta sammanhang bör också påpekas att den nu gällande begränsningen
i fråga om lån mot inteckning i tomträtt, nämligen att denna skall
vara upplåten väsentligen för bostadsändamål, har tagits bort. Bland placeringarna
i grupp B har också tagits upp fordringar mot säkerhet av förmånsrätt
på grund av lagen om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om
vissa gemensamhetsanläggningar, under förutsättning att förmånsrätten får
göras gällande på bankbolags föranstaltande. De garantier som bereds kreditgivaren
genom denna säkerhet får anses innebära minst samma skydd
som inteckningssäkerhet, varför jag ansett befogat att ta upp dessa säkerhetstyper
i samma grupp.

Grupp C, riskgrad 3, föranleder endast följande anmärkningar. Med
bestämmelsen om att inteckningssäkerheten både i fråga om jordbruksfastighet
och bostadsfastighet skall vara förstärkt med borgen avses givetvis
att det skall vara fråga om en betryggande borgen. I den mån borgenssäkerheten
inte kan betraktas som betryggande bör ifrågavarande inteckningslån
flyttas till riskgrad 4. För att tydligt utmärka att uppskattningsvärdet i

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

233

fråga om industribyggnad, som är uppförd på tomträttsmark, skall förutom
själva industribyggnaden omfatta också industritillbehör har värdet i lagtexten
knutits till »byggnad och annan egendom som hör till tomträtten».
Vad beträffar förlagsbevis eller aktie som noteras vid fondbörs bär i landet
har en redaktionell ändring gjorts i förhållande till utredningsförslaget. Bestämningen
»svensk» har tagits bort beroende på att endast svenska förlagsbevis
och aktier enligt gällande ordning noteras vid Stockholms fondbörs.

Grupp D, riskgrad 4, har behandlats i den allmänna motiveringen.

I paragrafens andra stycke ges den formel enligt vilken det sammanlagda
kapitalkravet skall beräknas. Det samlade kravet på eget kapital, i kronor
räknat, erhålls genom addering av kapitalkraven på var och en av grupperna
B, C och D. För placeringar i grupp A fordras ingen kapitaltäckning.
Det är att märka att regeln innefattar ett minimikrav på affärsbanks
eget kapital. Vidare bör påpekas att det egna kapitalet vid varje tidpunkt
skall svara mot detta minimikapital.

I paragrafens tredje stycke finns bestämmelsen om att tillgång skall tas
upp till bokförda värdet, dvs. de värden tillgångarna skall ha i affärsbanks
balansräkning. Vid beräkning av kapitalkravet får givetvis hänsyn tas till
värderegleringsreserv som avsatts för tillgång eller grupp av tillgångar. I
tredje stycket föreskrivs också att garantiförbindelse skall tas upp till sitt
nominella belopp. Här skall erinras om att garantiförbindelser enligt gällande
kapitaltäckningsregler i princip jämställs med inlåning och är underkastade
krav på kapitaltäckning till hela sitt nominella belopp. I departementsförslaget
har också föreskrivits att garantiförbindelser skall tas upp till nominella
belopp eftersom några egentliga bokvärden för dessa förbindelser
inte finns att tillgå.

Bestämningen i paragrafens fjärde stycke av vad som menas med eget
kapital och bestämmelsen att med eget kapital får likställas förlagsbevis intill
ett belopp motsvarande högst bankens aktiekapital stämmer överens med
nu gällande ordning.

Paragrafens tre sista stycken har redan behandlats i den allmänna motiveringen.
Här skall endast följande tilläggas. Med uttrycket »in- eller utländskt
företag som driver någon form av bankverksamhet» i paragrafens
femte stycke avses en mycket vid krets av företag. De inländska företag som
åsyftas är främst bankinstitut och kreditaktiebolag. Även ett sådant företag
som det av Sparbankernas bank och Sveriges investeringsbank planerade
Svensk Företags Garanti AB bör emellertid omfattas av bestämmelsen. Detta
bolag skall ha till syfte att underlätta kapitalanskaffningen för mindre
och medelstora företag genom ställande av garantier för krediter. I fråga om
utländska bankföretag är bestämmelsen tillämplig exempelvis på den tidigare
i specialmotiveringen till 55 § omnämnda finska industrialiseringsfonden.
Denna fond har till uppgift att stödja och främja industriell verksamhet i
Finland genom medel- och långfristig kreditgivning och att delta i utveck 8t

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 143

234

Kungl. May.ts proposition nr H3 år 1968

landet av den finska kapitalmarknaden. Medel för sin rörelse anskaffar fonden
genom tillskott från delägare, genom upplåning hos Världsbanken,
finska staten eller finska kreditinstitut samt genom upplåning på den finska
eller utländska kapitalmarknaden. Inlåning från allmänheten ingår däremot
inte i fondens verksamhet.

58 §.

Denna paragraf, som svarar mot nuvarande 63 § i banklagen och 62 § i
utredningens förslag, reglerar affärsbanks skyldighet att halla kassareserv.
Reglerna härom har utförligt behandlats i avsnittet om kassareser\skyldigheten.

59 §■

Paragrafen, som svarar mot nuvarande 56 och o9 §§ i banklagen samt 57 §
i utredningens förslag, innehåller bestämmelser om krav på särskild säkerhet
vid kreditgivning, om undantag från detta krav, blancokredit, och om
begränsningar i rätten att lämna kredit mot säkerhet av aktier och förlagsbevis.
Dessa bestämmelser har ingående behandlats i avsnittet om kreditgivningen.
I fråga om den föreslagna uppmjukningen av förbudet mot belåning
av förvaltningsbolags aktier och förlagsbevis vill jag tillägga följande.
Förutsättningen för belåningsbarhet har angetts vara att aktierna och
förlagsbevisen noteras vid fondbörs bär i landet. Detta innebär att a ärdepapperen
skall vara inregistrerade på Stockholms fondbörs och där vara
föremål för löpande kursnoteringar. Sådana värdepapper tas upp i den officiella
kurslistan som varje börsdag utfärdas över de på börsen noterade
kurserna. Däremot kan exempelvis sådana aktier som är upptagna på Svenska
fondhandlareföreningens kurslista för vissa aktier och obligationer inte
belånas. — Tredje stycket i paragrafen svarar med mindre formell jämkning
mot nuvarande 59 § fjärde stycket.

60 §.

I denna paragraf, som svarar mot nuvarande 61 § i banklagen och 58 § i
utredningens förslag, erinras om skyldigheten för affärsbank att begränsa
omfattningen av krediter »på en hand». Tva ändringar i förhallande till a ad
nu gäller har gjorts. För det första har bestämmelsen i nuvarande 61 § sista
punkten om att garantiförbindelse som affärsbank ikläder sig skall jämställas
med kredit tagits bort, eftersom detta följer av 62 § i departementsförslaget.
Den andra ändringen har vidtagits efter förslag av bankinspektionen
och innebär att vid affärsbanks säkerhetsbedömning hänsyn skall
tas också till förlagsbevis som utfärdats av ett aktiebolag.

Kimgl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

235

61 §.

Paragrafen, som svarar mot nuvarande 58 § i banklagen och 59 § i utredningens
förslag, innehåller bestämmelser om kreditjäv.

Bestämmelserna om jäv i kreditförhållanden har utförligt behandlats i avsnittet
om kreditgivningen. Här skall tilläggas endast följande.

Den första kretsen kreditjäviga personer, den s. k. delegatgruppen, behandlas
i första stycket. Förutom verkställande direktör och dennes ställföreträdare
omfattar gruppen sådan person som ensam eller i förening
med annan får avgöra på styrelsen ankommande ärenden ävensom makar
till nu nämnda personer. Möjligheten för styrelsen att delegera ärenden regleras
i 74 §. Uppdrag att avgöra styrelseärenden kan tilldelas styrelseledamot,
tjänsteman i banken eller ledamöter av styrelse för kontor eller kontorsgrupp.

I fråga om de säkerheter, mot vilka kredit kan beviljas »delegatgruppen»,
har både nuvarande jävsbestämmelse och bankinspektionens förslag omarbetats
såväl i formellt som i sakligt hänseende. Principen har härvid varit
att tillgångar som i kapitaltäckningshänseende ansetts innefatta ingen eller
relativt ringa förlustrisk, dvs. tillgångar som förts till grupperna A och B i
57 § första stycket i departementsförslaget, skall inta en särställning även i
kreditjävshänseende. Dessa tillgångar bär ansetts vara av sådan beskaffenhet
att de utan vidare kan ligga som säkerhet för kredit till någon i delegatgruppen.

Som första punkt tas i departementsförslaget upp kredit mot säkerhet
av borgen eller garanti av staten, kommun m. fl. i 57 § första stycket under
A 2 och 3 angivna rättssubjekt. De fordringar och värdehandlingar som kan
godtas som säkerhet vid kreditgivning anges i andra punkten genom en
hänvisning till 57 § första stycket A och B i departementsförslaget. Hänvisningen
ersätter den uppräkning som bankinspektionen föreslagit och innebär
i förhållande till bankinspektionens förslag en mindre vidgning av godtagbara
säkerheter. Bl. a. avser detta inteckningssäkerhet. I kapitaltäckningshänseende
hänförs inteckningar till grupp B om de ligger inom 75 %
av det uppskattade värdet av den intecknade egendomen. F. n. godtas i jävssammanhang
endast inteckningar inom 60 % av taxeringsvärdet. I avsnittet
om kreditgivningen har jag förordat att man framdeles i fråga om kreditjäv
som norm för godtagbara inteckningar använder uppskattningsvärdet i stället
för taxeringsvärdet. Däremot saknas anledning att frångå nuvarande
krav på att det skall röra sig om primärsäkerhet i fast egendom. I övrigt innebär
departementsförslaget i förhållande till bankinspektionens förslag att
som säkerhet godtas också fordringar på utländska bank- och försäkringsföretag
samt fordringar för vilka säkerheten utgörs av förmånsrätt på grund
av lagen om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar.
En sådan vidgning av möjligheten att få kredit anser jag kun -

236

Kungi. Maj:ts proposition nr lb3 år 1968

na godtas i detta sammanhang. Rätten till begränsad kredit mot annan pantsäkerhet
tas upp som tredje punkt. I motsats till vad som nu är fallet anges
inte att säkerheten skall vara fullgod. Att säkerheten skall vara betryggande
följer av 59 § första stycket i departementsförslaget.

Den andra gruppen kredit jäviga personer avhandlas i andra stycket i
denna paragraf. Gruppen omfattar styrelseledamot eller styrelsesuppleant
som inte är delegat samt sådan persons make. Möjligheterna att få kredit
i egen bank är begränsade till tre fall, nämligen kredit mot säkerhet av borgen
eller garanti av samma rättssubjekt som tagits upp för delegatgruppen,
mot säkerhet av pant och genom diskontering av »handelsväxel». Av samma
skäl som nyss nämnts anges inte heller här att panten skall vara fullgod.

Jag vill erinra om att »kreditjävig befattningshavare» naturligtvis är förhindrad
att delta i handläggningen av bl. a. ärenden om lån till honom själv.
I detta hänseende hänvisar jag till innehållet i 74 § femte stycket och 80 §
banklagen.

Revisor, revisorssuppleant och make till sådan person ingår i den tredje
gruppen. I enlighet med vad jag anfört i avsnittet om lcreditgivning ställer
departementsförslaget upp ett totalförbud för affärsbank att lämna kredit
till sina revisorer, revisorssuppleanter och deras makar. Bestämmelse härom
tas in som tredje stycke i paragrafen.

I likhet med vad nu gäller får affärsbank vid beviljande av kredit inte
godta kreditjävig person tillhörande delegat- eller revisorsgruppen som borgensman
eller, när fråga är om växel, som acceptant, trassent eller endossent.
Paragrafens fjärde stycke innehåller ett sådant förbud.

Femte och sjätte styckena reglerar kreditfrågan för kreditjäviga personer
närstående företag. Regleringen stämmer i allt väsentligt överens med gällande
rätt. Företagna ändringar hänger samman med att för sådana företag
i huvudsak gäller samma bestämmelser som för den ifrågavarande kreditjäviga
personen. »Närstående företag» har i likhet med vad som f. n. gäller
definierats som bolag, förening eller sammanslutning, vari personen i egenskap
av delägare eller medlem har ett väsentligt ekonomiskt intresse. I fråga
om innebörden av uttrycket »väsentligt ekonomiskt intresse» hänvisar jag
till uttalanden i prop. 1955: 3 (s. 173—175).

62 §.

Paragrafen stämmer i sak överens såväl med nuvarande 60 § i banklagen
som med samma paragraf i utredningens förslag.

63 §.

Paragrafen, som svarar mot nuvarande 57 § i banklagen och 61 § i utredningens
förslag, innehåller bestämmelser om krediters löptid. Den utformning
dessa bestämmelser fick år 1965 som följd av utredningens delbetänkande
om krediters löptid (prop. 1965: 113) har i huvudsak behållits oför -

237

Kungl. Maj.ts proposition nr H3 år 1968

ändrad i departementsförslaget. De ändringar som föreslås har samband
med blancokrediträtten. I fråga om lån, som är ställt att betalas tillbaka
inom längre tid än ett år och för vilket säkerheten utgörs av borgen av annan
än staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet, gäller f. n.,
att i skuldebrevet skall föreskrivas årlig avbetalning i förhållande till den
tid, för vilken lånet beviljats. Bankinspektionen har pekat på möjligheten
av att bundna blancokrediter kan förekomma och förordat att kravet på
amortering skall gälla också dessa krediter. Jag har samma uppfattning.
Paragrafens tredje stycke tredje punkten har utformats i enlighet med det
anförda. Dessutom har inspektionens påpekande föranlett ett tillägg till nuvarande
föreskrift om skyldighet för affärsbank att förbehålla sig rätt att
säga upp bundna lån inom viss tid, om säkerheten försvagas i märklig mån.
Tillägget har den innebörden att i avtal om bunden blancokredit skall
ryckas in motsvarande förbehåll för det fall att trygghet inte längre föreligger
för förbindelsens fullgörande. Paragrafens fjärde stycke innehåller
bestämmelse härom.

67 §.

Denna paragraf, som svarar mot 66 § i utredningens förslag, innehåller
vissa bestämmelser om motbok och annat bevis om tillgodohavande hos affärsbank.

Bestämmelsen har i allt väsentligt behandlats i avsnittet om inlåningen.
Här skall tilläggas endast följande.

Paragrafens första stycke anger i likhet med gällande rätt, att motbok
eller annat insättningsbevis skall ställas till viss man och innehålla bl. a.
att överlåtelse får ske endast till viss man. Därmed anges insättningsbevisets
karaktär av enkelt skuldebrev. Affärsbank har full frihet att låta anteckna
insättning i motbok eller på annat sätt lämna insättaren bevis om gjord
insättning. Jag utgår dock från att motböcker kommer att användas i
hittillsvarande utsträckning, dvs. i fråga om insättning på kapital-, kapitalsamlings-
och sparkasseräkning eller på andra likartade framtida inlåningsräkningar.
Användningen av motbok som insättningsbevis ger insättaren
ett bättre skydd än separat insättningsbevis. I andra stycket föreskrivs
att förbud mot legitimationsklausul skall avse varje slag av motbok
som affärsbank utfärdar. Tredje stycket innehåller •—- i motsats till utredningens
förslag men i likhet med gällande lag — hänvisning till de särskilda
bestämmelser i 12 § lagen den 8 april 1927 (nr 85) om dödande av förkommen
handling som avser efterlysning och dödande av förkommen motbok.

68 §.

Denna paragraf, som saknar direkt motsvarighet i nuvarande banklag
(jfr dock 68 och 69 §§) och i utredningens förslag, innehåller bestämmelser

238

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

om skyldighet för affärsbank att i ärende om öppnande av bankkontor inhämta
yttrande från nämnden för bankkontorsetablering, att bidra till
nämndens kostnader och att underrätta bankinspektionen om nya kontorsetableringar.
Bestämmelserna har kommenterats i avsnittet om kontorsetablering.

70 §.

Paragrafen svarar mot 67 § i utredningens förslag och innehåller bestämmelse
om rätt att förfoga över omyndigs tillgodohavande hos affärsbank.
Bestämmelsen stämmer i stort sett överens med vad nu gäller utom
såtillvida att någon motsvarighet till sista stycket i nuvarande paragraf inte
tagits med. Detta stycke medger i fråga om omyndigs tillgodohavanden att
insättning på sparkasseräkning eller därmed likställd räkning kan redovisas
på skilda konton och motböcker. Denna bestämmelse var nödvändig,
eftersom banklagen i 67 § utgick från att insättning på sådan räkning för en
och samma person skulle ske på en enda motbok. Nu föreslås att alla specialbestämmelser
för sparkasseräkning skall slopas och då behövs inte denna
undantagsbestämmelse.

71 §■

Paragrafen inleder banklagens avsnitt om styrelse och firmateckning samt
anger bl. a. antalet ledamöter i en affärsbanks styrelse.

Gällande rätt

I paragrafens första stycke anges att styrelsen för en affärsbank skall bestå
av minst fem och högst femton ledamöter. Av styrelseledamöterna får enligt
72 § andra stycket inte flera än en för varje påbörjat femtal vara
tjänsteman i banken. I 74 § första stycket stadgas bl. a. att styrelsen inom
sig skall utse en verkställande direktör eller, om förhållandena kräver
det, flera verkställande direktörer. Antalet verkställande direktörer begränsas
dock genom bestämmelsen i 72 § andra stycket. Detta innebär att om
affärsbanks styrelse består av maximiantalet ledamöter, högst tre verkställande
direktörer kan utses.

Andra stycket innehåller en allmän bestämmelse om styrelsens skyldighet
att förvalta bankens angelägenheter enligt banklagen.

Skandinaviska bankens framställning den 18 mars 1968

I framställningen framhåller Skandinaviska banken, att bankens styrelse
enligt fastställd bolagsordning skall bestå av minst nio och högst femton
ledamöter och att sedan lång tid tillbaka antalet styrelseledamöter bestämts
till det angivna maximiantalet. Banken redogör för de organisatoriska för -

239

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

hållandena inom banken och pekar på att bankens verksamhet sedan länge
varit uppdelad på tre kontorsgrupper med fristående förvaltningar i Göteborg,
Stockholm och Malmö. Varje förvaltning står under ledning av en
verkställande direktör. För ett par år sedan byggdes organisationen ut på
så sätt att en för hela banken samordnande verkställande direktör tillsattes
samtidigt som de lokala verkställande direktörerna behölls. Anledningen
till denna omläggning var enligt banken att man på detta sätt ville dels klart
slå fast vilken av de verkställande direktörerna som skulle handlägga och
ha ansvaret för vissa banken som sådan gemensamma, centrala uppgifter
och dels behålla den decentraliserade organisationen och den mera lokala
ledningen av de olika centralkontor sgrupperna med ett självständigt ansvar
inför bankens styrelse. Banken betonar, att en sådan decentralisering har
möjliggjort en effektiv administration och ett snabbt beslutsförfarande, ett
förhållande som också varit högt uppskattat av bankens kundkrets. Med
hänsyn till nuvarande begränsning i banklagen av antalet verkställande direktörer
måste en av de tre lokala ledande direktörerna åtminstone formellt
inta ställning som enbart vice verkställande direktör. Detta medför att organisationen
inte kan upprätthållas strikt, något som uppenbarligen är olägligt
för banken. För att undanröja denna olägenhet borde enligt banken
maximiantalet verkställande direktörer enligt banklagen ökas från tre till
fyra. Detta önskemål kan förverkligas enklast genom att gränsen för maximiantalet
styrelseledamöter sträcks ut något, förslagsvis till 18. En sådan
ökning är enligt banken önskvärd också från andra synpunkter. Bankens
styrelse, som är uppdelad på tre centralkontorsstyrelser, arbetar nämligen
med täta sammanträden lokalt inom de tre centralkontoren. Det är angeläget
att styrelsen och dess undergrupper blir så allsidigt sammansatt söm
möjligt. En ökning av antalet styrelseledamöter skulle innebära, att bankens
möjligheter att till sin styrelse knyta en differentierad krets av rådgivare
från olika fält ökas och att därmed styrelsen kan få en än mångsidigare sammansättning
än som hittills varit fallet. —- Under åberopande av vad sålunda
anförts hemställer Skandinaviska banken att maximiantalet styrelseledamöter
i affärsbank ökas från 15 till 18.

Remissyttrande

Bankinspektionen understryker, att nuvarande maximiantal styrelseledamöter
ansetts vara fullt tillräckligt och att det därför inte torde föreligga
något allmänt behov av att öka detsamma. De organisatoriska förhållandena
inom Skandinaviska banken visar emellertid enligt inspektionen att behov
ibland kan föreligga för en affärsbank att ha ett större antal styrelseledamöter
än banklagen f. n. medger. Inspektionen tillstyrker därför att 71 §
banklagen ändras på det sätt att maximiantalet styrelseledamöter kan —-när särskilda omständigheter kräver det — utgöra högst 18.

240

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

Departementschefen

Jag finner Skandinaviska bankens framställning vara välgrundad och förordar
att affärsbank skall ha möjlighet att tillsätta en styrelse om högst 18
ledamöter. Antalet styrelseledamöter i en affärsbank är naturligtvis beroende
av omständigheterna i det särskilda fallet och bör aldrig vara större än
som från olika synpunkter behövs. Genom att antalet enligt 5 § banklagen
skall anges i bolagsordningen är det sörjt för att det allmänna får en viss
kontroll över en styrelses storlek. Det torde därför inte vara nödvändigt att
som bankinspektionen förordat i lagtexten ställa upp krav på särskilda skäl
för att en affärsbanks styrelse skall kunna utgöra 18 ledamöter. Jag föreslår
således att den nuvarande maximigränsen höjs från 15 till 18 ledamöter.
Paragrafen har ändrats i enlighet härmed.

74 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om verkställande direktör och
om delegering av ärenden från styrelsen till underordnat organ.

Gällande rätt

I affärsbank skall enligt denna paragraf alltid utses verkställande direktör
eller -— om förhållandena påkallar det —- flera verkställande direktörer
med åliggande att under styrelsens inseende leda verksamheten. Verkställande
direktör får endast utses inom styrelsen och för honom skall förordnas
ställföreträdare bland styrelseledamöterna eller styrelsesuppleanterna.
I den utsträckning styrelsen bestämmer kan verkställande direktör eller annan
person, ensam eller i förening med annan, avgöra ärenden av beskaffenhet
att annars ankomma på styrelsens egen prövning. I praktiken sker delegering
till framför allt affärsbankernas direktioner samt regionala och lokala
styrelser för distrikt resp. avdelningskontor. Uppdrag som styrelsen lämnat
kan när som helst återkallas eller begränsas och lämnade uppdrag hindrar
inte styrelsen från att själv avgöra ärende.

Styrelsen skall ange delegeringens omfattning i en årlig instruktion. Avser
uppdraget beviljande av kredit eller garanti, skall grunderna härför anges i
instruktionen. Avskrift av instruktionen skall insändas till bankinspektionen,
som också skall få kännedom om varje ändring av instruktionen. Därigenom
kan inspektionen övervaka att instruktionen är utformad så, att delegeringen
är ändamålsenlig och lämpligt avvägd. Vid ändring av instruktionerna
tas före fastställandet som regel kontakt med inspektionen.

Styrelsens delegeringsrätt är inte obegränsad. Vissa ärenden får styrelsen
sålunda inte lämna över till underordnat organs avgörande. Bestämmelse
härom finns i paragrafens femte stycke. Förbudet omfattar ärenden om inrättande
eller indragning av avdelningskontor eller övertagande av annan

241

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

bankrörelse, om förvärv eller avyttring av bankfastighet, om beviljande av
kredit eller garanti till bl. a. delegat, ledamot av affärsbanks styrelse eller av
avdelningskontorsstyrelse och sådan person närstående företag eller företag
i vilket denne är styrelseledamot, om förvärv av aktie och förlagsbevis i
andra fall än där fråga är om att skydda fordran, om fastställande av allmänna
räntesatser för in- och utlåning samt om antagande eller entledigande
av ordinarie befattningshavare. Vissa undantag gäller från det nu sagda.
Styrelsen kan sålunda i fråga om »rörelsekredit» eller »rörelsegaranti» till
delegater m. fl. fastställa vissa gränser inom vilka underordnat organ kan besluta
i styrelsens ställe. Dessutom kan delegat, om det påkallas av allmän
ränteförändring, besluta om ändrade räntesatser för tiden intill nästa styrelsesammanträde.

Kreditinstitututredningen

Utredningen gör ingen annan saklig ändring i paragrafen än att delegerinasrätten
föreslås få omfatta också ärende om förvärv av aktier och för O lagsbevis

i samband med emission på den allmänna marknaden.

Bankinspektionens framställning den 31 maj 1988

Banklagens förbud mot delegering har, konstaterar bankinspektionen, i vissa
fall tvingat särskilt de större affärsbankernas styrelser att avgöra och därmed
ta ansvaret för ett betydande antal ärenden av sådan karaktär att ett ställningstagande
på denna nivå framstått som omotiverat. Det sagda avser främst
krediter eller garantier till ledamot av avdelningskontorsstyrelse, till sådan
person närstående företag eller till företag, i vilket denne är styrelseledamot,
och antagande eller entledigande av ordinarie befattningshavare. Mot denna
bakgrund föreslår inspektionen att nuvarande förbud mot delegering av
nämnda slags ärenden upphävs. Inspektionen betonar att detta inte innebär att
bankstyrelse bör avhända sig beslutanderätten i mer betydelsefulla ärenden,
utan endast att den närmare gränsdragningen härvidlag får göras i den årliga
instruktionen. Det ligger vidare i sakens natur att frågor om kredit eller
garanti till ledamot av avdelningskontorsstyrelse, sådan person närstående
företag eller företag där ledamoten är styrelseledamot endast får delegeras
till organ som är överordnat kontorsstyrelsen, t. ex. bankens direktion, men
inte till kontorsstyrelsen -själv.

Inspektionen erinrar dessutom om förslaget att i kreditjävshänseende behandla
styrelseledamöter (suppleanter) och deras makar lika och finner det
lämpligt att motsvarande jämställdhet skapas också i fråga om delegering.
Inspektionen förordar därför att styrelse inte får till underordnat organ
delegera ärenden om kredit eller garanti till styrelseledamots (suppleants)
make eller denne närstående företag.

242

Kungl. Maj:ts proposition nr lb3 år 1968

Inspektionen delar inte utredningens uppfattning att ärende om förvärv
av aktier eller förlagsbevis i samband med emission på den allmänna marknaden
skall kunna omfattas av delegeringsrätten. Enligt inspektionens åsikt
bör ansvaret för ett beslut i sådant ärende alltid ligga hos affärsbankens styrelse.
Det kan här vara fråga om — även i förhållande till de största affärsbankernas
resurser — avsevärda belopp och betydande risker. Härtill kommer
att om beslutanderätten tilläggs underordnat organ detta kan befaras
inte handla med nödvändig grad av självständighet om — som ofta förekommer
— det emitterande företaget är representerat i styrelsen för affärsbanken
eller bankens verkställande direktör eller annan högre befattningshavare
tillhör det emitterande företagets styrelse.

Remissyttrandena

Under remissbehandlingen har någon erinran inte gjorts mot utredningens
förslag att ge affärsbankernas styrelser rätt att delegera ärenden om
förvärv av aktier och förlagsbevis i samband med emission på den allmänna
marknaden.

Bankföreningen godtar bankinspektionens förslag till ändringar i förevarande
paragraf utom i fråga om delegeringen av nyss angivna ärenden.
I denna fråga anser föreningen att utredningens förslag bör genomföras.

Departementschefen

Jag godtar de ändringar av delegationsrätten som bankinspektionen föreslagit
och kan i allt väsentligt ansluta mig till de synpunkter som inspektionen
lagt på denna fråga. Mitt ställningstagande innebär bl. a. att jag inte
delar utredningens och bankföreningens uppfattning om lämpligheten att
delegera beslutanderätten i ärende om vissa förvärv av aktier och förlagsbevis.
Paragrafen har utformats i enlighet med vad bankinspektionen föreslagit.
Dessutom har ett tillägg gjorts i femte stycket andra punkten för att
uppnå överensstämmelse med 55 § första stycket 1 i departementsförslaget.

99, 186 och 189 §§.

De föreslagna bestämmelserna om affärsbankers rörelse föranleder konsekvensändringar
i förevarande paragrafer. Hänvisningarna i 99 § andra
stycket till nuvarande 55 § och i 189 § 5 till nuvarande 54 § andra stycket
samt 55 § första och andra styckena skall sålunda avse motsvarande bestämmelser
i departementsförslaget. Enligt 186 § 3 straffbeläggs nu överträdelse
av de i 69 § meddelade föreskrifterna om bankverksamhet genom ombud. I
avsnittet om kontorsetablering har jag förordat att den nuvarande regleringen
av ombudsverksamhet skall slopas. På grund härav har den ifrågavarande
straffbestämmelsen fått utgå.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968 243

Övergångsbestämmelser

Som tidigare nämnts föreslås ändringarna i banklagen träda i kraft den
1 januari 1969.

Bestämmelserna om kreditjäv i departementsförslaget innebär i förhållande
till vad nu gäller dels en utvidgning av kretsen kreditjäviga rättssubjekt
och dels i vissa hänseenden en skärpning av möjligheten att få kredit
eller garantiförbindelse i den egna banken. Den 1 januari 1969 kan det
därför i en affärsbank finnas lån som med en tillämpning av de föreslagna
bestämmelserna inte skulle ha lämnats ut. Motsvarande gäller garantiförpliktelse.
Ett sådant lån eller en sådan förpliktelse skall naturligtvis få
stå kvar under förbindelsens återstående löptid.

Andra stycket i övergångsbestämmelserna anger ett undantag från skyldigheten
att enligt 68 § första stycket inhämta yttrande i kontorsetableringsfrågor.
Undantaget har kommenterats i avsnittet om kontorsetablering.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om sparbanker

Ändringarna i sparbankslagen avser huvudsakligen reglerna om antalet
huvudmän, om sparbanks rörelse, om delegeringsrätt för sparbanks styrelse
och om sparbanks balansräkning.

Reglerna om sparbanks rörelse finns intagna i avsnittet »Om rörelsen».
Ändringarna av rörelsereglerna är av så ingripande beskaffenhet att lagförslaget
innefattar ett helt nytt rörelseavsnitt i lagen. Avsnittet har disponerats
på samma sätt som motsvarande avsnitt i förslaget till lag om ändring i
banklagen.

I departementsförslaget inleds rörelseavsnittet med en bestämmelse om att
sparbanks rörelse företrädesvis skall avse sparbankens verksamhetsområde
(22 §). Därefter följer regler om rätt att förvärva egendom (23—25 §§), om
krav på egna fonder (26 §), om skyldighet att hålla kassareserv (27 §), om
kreditgivning (28—34 §§), om inlåning (35 och 35 a §§) och om kontorsetablering
(35 b §). Avsnittet avslutas med en bestämmelse om rätt att förfoga
över omyndigs tillgodohavande hos sparbank (35 c §). 11

11 §•

Paragrafen inleder sparbankslagens avsnitt om huvudmän i sparbank
och anger bl. a. huvudmännens antal.

Gällande rätt

I sparbank skall som representanter för insättarna finnas huvudmän för
bl. a. övervakning av sparbankens förvaltning. Detta framgår av paragrafens
första stycke.

244

Kungl. Maj.ts proposition nr 443 år 1968

Huvudmännens antal skall enligt andra stycket vara minst 20 och högst
50. Bankinspektionen har emellertid möjlighet att om särskilda förhållanden
föreligger, medge ett större antal huvudmän än 50. Denna dispensrätt
tillkom genom nuvarande sparbankslag. Avsikten med bestämmelsen var enligt
1948 års sparbankssakkunniga närmast att vid sammanslagning av två
eller flera sparbanker bereda huvudmännen i de i fusionen deltagande
sparbankerna möjlighet att under en övergångsperiod konstituera den nya
huvudmannakåren i den sammanslagna enheten. Föredragande departementschefen
instämde i de sakkunnigas uttalande att dispensrätten närmast
kunde utnyttjas vid sammanslagning av sparbanker (prop. 1955: 151 s. 201).

Sparbanksreglemente, som fastställs av bankinspektionen, skall innehålla
uppgift om antalet huvudmän i sparbanken. Detta framgår av 1 § sparbankskungörelsen.
Huvudman har enligt 4 § samma kungörelse (ändrad
1959: 166) inte rätt till arvode. I reglementet får emellertid ges bestämmelser
om ersättning för mistad arbetsförtjänst och i vissa fall resekostnadsersättning
och traktamente i samband med huvudmannasammanträde.

Sparbanksföreningens framställning den 2 februari 1968

Sparbanksföreningen framhåller, att dispensregeln i fråga om huvudmännens
antal enligt sin ordalydelse medger att huvudmännen permanent och
inte endast tillfälligt får vara flera än 50. Föreningen erinrar emellertid
samtidigt om 1948 års sparbankssakkunnigas uttalande vid regelns tillkomst
och pekar på att vid denna tid sammanslagningar av sparbanker
ännu var relativt sällsynta. Sedan 1960-talets början har emellertid pågått
en intensiv fusionsverksamhet. Denna har efter hand medfört problem, som
orsakats av en snäv tolkning av dispensregeln. Denna har nämligen i huvudsak
utnyttjats för att temporärt tillmötesgå vid en fusion framställda
önskemål från en överlåtande sparbank om skäligt representantskap i huvudmannakåren.
Sålunda har bankinspektionen som regel medgett att antalet
huvudmän i en sammanslagen sparbank endast under en övergångsperiod
om högst tio år får vara större än det av lagen för normalfallen angivna
maximiantalet. De praktiska svårigheterna vid en fusion består enligt
föreningen ofta av att huvudmännen i överlåtande sparbank, innan fusion
kommer till stånd, kräver garantier för att den bygd och de insättare sparbanken
haft att betjäna också i fortsättningen skall kunna räkna med eu
fullgod representation i den nybildade sparbanken.

Sparbanksföreningen är av den uppfattningen att nuvarande bestämmelse
om viss maximigräns i fråga om antalet huvudmän onödigtvis låser bankinspektionens
praxis och anser det önskvärt att regeln mönstras ut. Eftersom
antalet huvudmän enligt 1 § sparbankskungörelsen skall anges i sparbankens
reglemente, kommer ändå frågan om huvudmannakårens storlek

245

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

automatiskt under inspektionens prövning. Föreningen finner detta utgöra
en tillräcklig garanti mot onödigt stora huvudmannaförsamlingar.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer sparbanksföreningen
att maximiregeln rörande antalet huvudmän slopas i sparbankslagen.

Remissyttrandena

Av remissinstanserna tillstyrker riksbanksfullmäktige sparbanksföreningens
framställning medan bankinspektionen intar en negativ hållning och
för sin del kan förorda endast en höjning av det lagfästa maximiantalet
huvudmän från 50 till 60.

Bankinspektionen finner det värdefullt att lagen fortfarande anger inte
bara minimiantalet huvudmän utan också det högsta antal, som i normalfallen
kan förekomma. Sknlle ett större antal huvudmän i något fall anses
befogat, torde genom möjligheterna till dispens några problem inte behöva
uppstå. Såvitt inspektionen har sig bekant har de nuvarande bestämmelserna
inte inverkat menligt på sparbanksfusionerna. Vid de diskussioner
som i dessa sammanhang förts med inspektionen har några större svårigheter
inte uppstått att nå en uppgörelse om antalet huvudmän i sparbank
efter fusion. En höjning av lagens maximiantal från 50 till förslagsvis 60
synes dock vara motiverad med hänsyn till pågående utveckling mot större
enheter inom sparbanksvärlden. Ett större antal huvudmän än 60 torde enligt
inspektionens uppfattning inte behövas för att åstadkomma en fullgod
representation ens för en sparbank med stort verksamhetsområde. Inspektionen
anser att alltför stora huvudmannakårer bör undvikas, eftersom de
torde dra betydande kostnader och ofta minskar möjligheten till snabbt och
effektivt handlande.

Departementschefen

Den sedan länge gällande ordningen med en direkt i lag angiven ram,
inom vilken sparbank får fastställa huvudmännens antal, har enligt min
mening alltjämt sina stora förtjänster. Den utgör — särskilt vad avser den
fastställda övre gränsen — en god vägledning såväl för sparbankerna som
för bankinspektionen i dess verksamhet. Det är nämligen alltjämt av stor
vikt, bl. a. av kostnadsskäl, att huvudmannakårens storlek i en enskild
sparbank inte blir större än som oundgängligen krävs för att den skall bli
representativ för sparbankens verksamhetsområde och befolkningen inom
detta. Genom inspektionens dispensrätt finns möjlighet såväl permanent
som temporärt, t. ex. i samband med fusioner, att ta hänsyn till förhållandena
i det enskilda fallet. Enligt uppgift har inspektionen i ett fall lämnat
medgivande till en permanent huvudmannakår på 60 personer. Sparbanks -

246

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

föreningens farhågor för att nuvarande ordning kan försvåra en eftersträvansvärd
fusionsverksamhet på sparbanksområdet anser jag vara överdrivna.
Av nu anförda skäl anser jag anledning saknas att slopa nuvarande
reglering i lag av huvudmännens antal.

Emellertid delar jag bankinspektionens uppfattning att pågående utveckling
mot större sparbanksenheter gör det angeläget att höja maximigränsen
något. En lämplig avvägning torde, som inspektionen förordat, vara ett
högsta antal av 60 personer. Paragrafen har ändrats i enlighet härmed.

16, 18 och 19 §§.

Dessa paragrafer reglerar bildandet av s. k. garantifond i sparbank, återbetalning
av grund- eller garantifond och utbetalning av ränta på sådan
fond. I lagrummen anges som förutsättning för sådan åter- eller utbetalning
bl. a. att det i nuvarande 27 § sparbankslagen angivna förhållandet
mellan sparbanks inlåning och dess fonder inte får rubbas. Därmed åsyftas
de bestämmelser som ställer krav på att sparbanks inlåning skall till
viss del vara täckt av de egna fonderna, s. k. kapitaltäckningsbestämmelser.
Såsom jag närmare utvecklat i avsnittet om kapitaltäckning kommer
i fortsättningen dessa bestämmelser att utformas så att sparbanks fonder
relateras inte till inlåningen utan till dess placeringar. Bestämmelser härom
kommer att tas in i 26 § departementsförslaget. Detta föranleder vissa ändringar
i förevarande paragrafer.

22 §.

Paragrafen svarar mot 28 § första stycket i sparbankslagen och 22 §
i utredningens förslag och anger att sparbanks rörelse skall avse företrädesvis
sparbankens verksamhetsområde. I förhållande till vad nu gäller omfattar
bestämmelsen formellt inte endast sparbanks utlåningsrörelse utan
rörelsen i dess helhet.

23—25 §§.

Dessa paragrafer innehåller regler om sparbanks rätt att förvärva egendom
och svarar mot nuvarande 32 och 33 §§ i sparbankslagen samt 23 och
24 §§ i utredningens förslag.

Huvudregeln om sparbanks rätt att driva handel med och för egen räkning
förvärva egendom för själva bankrörelsen har tagits in i 23 § departementsförslaget.
Regeln har utformats efter mönster av motsvarande bestämmelse
för affärsbanker (54 § förslaget till lag om ändring i banklagen;. Detta
innebär att uppräkningen av sparbanks förvärvsobjekt kommer att omfatta
guld, mynt, växlar, checkar, anvisningar, obligationer och andra för den
allmänna rörelsen avsedda förskrivningar utom förlagsbevis. Begreppet
mynt innefattar även utländska sedlar och mynt.

I 24 § departementsförslaget anges den rätt sparbank har att för -

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

247

värva egendom för bank- och bostadsändamål samt aktier och förlagsbevis.
De ganska vittgående ändringarna av gällande bestämmelser för förvärv av
bankegendom som föreslås och som tas upp i paragrafens första och andra
stycken har ingående behandlats och belysts i avsnittet om bankinstitutens
rätt att förvärva egendom. Här skall endast tilläggas att i likhet med vad
som skett för affärsbankernas del har rätten att förvärva bostadsrätt för bostadsändamål
uttryckligen begränsats till att avse tjänsteman i sparbanken
(se motiveringen till 55 § förslaget till lag om ändring i lagen om bankrörelse).

Paragrafens tredje och fjärde stycken tar oförändrat upp nuvarande regler
om rätt för sparbank att inom en viss ram förvärva andelar, aktier eller
förlagsbevis som utgetts av vissa intressesammanslutningar, eller att i övrigt
tillskjuta medel till sådana sammanslutningar.

Bestämmelsen om sparbanks rätt att efter tillstånd av bankinspektionen
förvärva aktier och förlagsbevis i samband med emission på den allmänna
marknaden har tagits in som ett femte stycke i 24 § departementsförslaget.
Bestämmelsen har närmare kommenterats i avsnittet om bankinstitutens
rätt att förvärva egendom.

25 § departementsförslaget tar med viss redaktionell jämkning upp
nuvarande bestämmelse om rätt för sparbank att förvärva egendom i det
fall där förvärvet är nödvändigt för att undvika förlust för sparbanken.
Föreskrift om skyldighet för sparbank att anmäla sådant förvärv till bankinspektionen
har dessutom tillagts. Bestämmelsen har hämtats från 7 § sparbankskungörelsen
och har sin motsvarighet såväl i banklagen som i jordbrukskasselagen.

26 §.

Paragrafen, som svarar mot 27 § i sparbankslagen och 25 § i utredningens
förslag, innehåller kapitaltäckningsbestämmelser för sparbank. Bestämmelserna
som utformats efter mönster av 57 § i departementsförslaget till
ändring i banklagen har behandlats utförligt dels i särskilt avsnitt dels i
specialmotiveringen till nyss nämnda paragraf. Här skall endast tilläggas
följande.

Bestämmelserna om kapitaltäckning bör ses i visst samband med reglerna
om tillgångars värdering vid upprättande av balansräkning. För affärsbankernas
del gäller att en värdeförlust måste redovisas genast, medan för
sparbankernas del enligt 48 § sparbankslagen gäller att förluster på bl. a.
obligationer i viss mån kan skjutas på framtiden. Om sparbank utnyttjar
denna möjlighet blir förlustens inverkan på fondställningen formellt betraktat
fördröjd, fastän förlusten reellt sett innebär en minskning av sparbankens
egna fonder. Innan bokföringsvärdet anpassats till den inträffade
värdeförlusten kommer sparbanken att bokföra tillgångarna högre än det
verkliga värdet. Detta innebär att de egna fonderna blir belastade med en

248

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

dold brist. Som framgår av det följande föreslås den för sparbankerna speciella
värderingsregeln slopad (se specialmotiveringen till 48 § sparbankslagen).
I kapitaltäckningshänseende medför detta den positiva effekten att
sparbankernas egna fonder för framtiden kommer att redovisas på ett sätt
som bättre stämmer överens med det verkliga förhållandet.

Bestämningen i förevarande paragrafs fjärde stycke av vad som förstås
med sparbanks egna fonder stämmer överens med gällande rätt. Samma är
fallet med bestämmelsen om i vilken utsträckning förlagskapital får jämställas
med egna fonder.

Till paragrafens sista stycke har i sak oförändrad förts över bestämmelsen
i nuvarande fjärde stycket 27 § i sparbankslagen. Beträffande innebörden
av denna bestämmelse får jag hänvisa till prop. 1955: 151 s. 276.

27 §.

Denna paragraf, som svarar mot 31 § i sparbankslagen och samma paragraf
i utredningens förslag, reglerar sparbanks skyldighet att hålla kassareserv.
Reglerna härom har utförligt behandlats i avsnittet om kassareservskyldigheten.

28 §.

Paragrafen innehåller regler om krav på särskild säkerhet vid kreditgivning,
om undantag från detta krav, blancokredit, och om begränsningar i
rätten att lämna kredit mot säkerhet av aktier och förlagsbevis. Paragrafen,
som svarar mot 28 § tredje, fjärde och femte styckena i sparbankslagen och
26 § i utredningens förslag, har utformats efter mönster av 59 § i departementsförslaget
till lag om ändring i banklagen. Förslaget innebär för sparbankernas
del mycket betydande ändringar i förhållande till gällande rätt
och bär behandlats utförligt i avsnittet om kreditgivningen. I fråga om belåning
av förvaltningsbolag® aktier och förlagsbevis hänvisar jag även till
vad jag i det föregående anfört i specialmotiveringen till nyssnämnda paragraf.
Härutöver får jag tillägga följande.

Enligt nuvarande 28 § fjärde stycket andra punkten sparbankslagen får
sparbank bevilja kredit mot säkerhet av inteckning i fartyg endast om annan
fullgod säkerhet samtidigt ställs för krediten. Denna begränsning är
inte medtagen i departementsförslaget. Av nuvarande femte stycket samma
paragraf följer vidare att bestämmelserna om särskild säkerhet vid kreditgivning
inte gäller lån, för vars fulla gäldande staten svarar. Någon motsvarande
bestämmelse har inte tagits upp i departementsförslaget. År staten
gäldenär kan blancokredit beviljas enligt 28 § första stycket 1 i förslaget.

29 §.

Paragrafen, 27 § i utredningens förslag, har inte någon motsvarighet i
nuvarande sparbankslag. Paragrafen innehåller allmänna bestämmelser om

249

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

begränsning av kredit till samma låntagare och stämmer överens med 60 § i
departementsförslaget till ändring i banklagen, se specialmotiveringen till
detta lagrum.

30 §.

Denna paragraf, som har sin motsvarighet i 28 § utredningens förslag,
innehåller bestämmelser om kreditjäv och har utformats efter mönster av
jävsbestämmelserna för affärsbank i 61 § förslaget till lag om ändring i banklagen.
Detta innebär för sparbanks del betydande förändringar i förhållande
till vad nu gäller. Jag hänvisar till framställningen om jäv i kreditförhållande
i avsnittet om kreditgivningen och till mina uttalanden i specialmotiveringen
till motsvarande bestämmelse för affärsbank. Som jag närmare
utvecklat i nyssnämnda avsnitt kommer det i jävshänseende att föreligga
skillnad mellan affärsbank och sparbank endast såtillvida att för sparbank
kommer liksom nu att råda förbud att vid kreditgivning som säkerhet
godta borgen eller fordringsbevis, som utfärdats av styrelseledamot (styrelsesuppleant)
eller dennes make. — Möjligheten för sparbanks styrelse att
delegera ärenden regleras i 39 §. Att »kreditjävig befattningshavare» är förhindrad
att delta i handläggningen av bl. a. ärenden om lån till honom själv
framgår av 40 §; se även 39 § fjärde stycket i departementsförslaget.

31 §.

Paragrafen, 29 § i utredningens förslag, har inte någon motsvarighet i nuvarande
sparbankslag och föreskriver, i likhet med vad som gäller för affärsbanker
och föreslås skola gälla för kreditkassor, att bestämmelserna om
kredit i 28—30 §§ departementsförslaget skall äga motsvarande tillämpning
på garantiförbindelse som sparbank ikläder sig.

32 §.

Paragrafen svarar mot nuvarande 29 § i sparbankslagen och innehåller bestämmelser
om krediters löptid. Departementsförslaget tar, i likhet med
utredningens förslag (30 §), i huvudsak oförändrat upp nu gällande bestämmelser.
Endast i två hänseenden innebär departementsförslaget ändring
i sak. Dels slopas i överensstämmelse med utredningens förslag den
nuvarande föreskriften i 29 § fjärde stycket andra och tredje punkterna
om att borgenslån med längre löptid än ett år inte får stå ute längre tid
än femton år och att därvid frihet från avbetalning kan medges för studielån
i högst fem år och för annat lån i högst tre år. Bestämmelsen är
onödig och dessutom uppnås genom att bestämmelsen utgår även i detta
hänseende full parallellitet mellan bankinstituten. Dels införs skyldighet att
amortera bundna blancokrediter och att i avtal om sådan kredit rycka in
förbehåll om rätt till uppsägning. Dessa ändringar har närmare behandlats
i specialmotiveringen till 63 § i departementsförslaget till lag om ändring
i banklagen.

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968
33 och 34 §§.

Dessa paragrafer, som svarar mot 32 och 33 §§ i utredningens förslag men
som saknar motsvarighet i nuvarande sparbankslag, stämmer överens med
bestämmelserna i 64 och 65 §§ banklagen.

35 och 35 a §§.

Paragraferna svarar mot nuvarande 26 resp. 23 § i sparbankslagen samt
mot 34 och 35 §§ i utredningens förslag. Inlåningsrörelsen, motbok och annat
bevis om tillgodohavande hos sparbank regleras i vissa hänseenden i dessa
paragrafer. Jag har i avsnittet om inlåningen närmare behandlat bestämmelserna
i 35 § om förbud för sparbank att ge ut sedlar och obligationer
samt i 35 a § om bl. a. motbok. I sistnämnda hänseende kan jag hänvisa
också till kommentaren till 67 § i departementsförslaget till lag om ändring
i banklagen.

35 b §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om sparbanks filialbildning och
har i viss mån sin motsvarighet i nuvarande 34 § sparbankslagen och i 8 §
sparbankskungörelsen. Bestämmelserna i paragrafen om skyldighet att i vissa
fall inhämta yttrande från nämnden för bankkontorsetablering, att lämna
bidrag till kostnaden för nämndens verksamhet och att underrätta bankinspektionen
om nya kontor har behandlats i avsnittet om kontorsetablering.

35 c §.

Paragrafen svarar mot nuvarande 24 § i sparbankslagen och 35 a § i utredningens
förslag. I paragrafen har med några mindre jämkningar — bl. a.
i fråga om skyldighet att göra vissa anteckningar i sparbanks avräkningsbok
— tagits upp nuvarande bestämmelse om rätten att disponera över omyndigs
tillgodohavande hos sparbank.

39 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om delegering av ärenden från
sparbanksstyrelse till underordnat organ.

Enligt dessa bestämmelser får sparbanks styrelse, om reglementet medger
det, uppdra åt delegation att avgöra ärenden om beviljande av kredit.
Delegationen, sparbanksdelegation, skall bestå av minst tre ledamöter och
utses bland styrelseledamöterna, dem som utgör ledningen för avdelningskontor
eller tjänstemännen i banken. Grunderna för kreditgivningen skall
anges i en av styrelsen för ett år i sänder fastställd instruktion.

Dessa delegeringsbestämmelser är betydligt mera restriktiva än de som
gäller för affärsbanker (se 74 § banklagen). En skillnad mellan banklagens
och sparbankslagens bestämmelser ligger också däri att affärsbank obliga -

251

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

toriskt måste utse verkställande direktör att leda verksamheten, under det
att regler härom helt saknas i sparbankslagen. Intet hindrar emellertid sparbank
att ändå utse verkställande direktör.

Bankinspektionen har i sin framställning den 31 maj 1968 föreslagit att
med vissa undantag delegeringsregler av samma innehåll som banklagens
skall införas i sparbankslagen. Jag har i det föregående — specialmotiveringen
till 74 § i departementsförslaget till lag om ändring i banklagen —
utförligt redogjort för banklagens nu gällande delegeringsbestämmelser och
för de ändringar som departementsförslaget innefattar. Inspektionen har för
sparbankernas del föreslagit avvikelser i två hänseenden från banklagens
regler. För det första bör även i fortsättningen några regler om utseende
av verkställande direktör inte ges i sparbankslagen. För det andra torde
enligt inspektionens mening sparbanks styrelse inte få överlämna till annan
att utfärda bestämmelser vare sig om kassaverksamheten vid sparbanken
eller om verksamheten vid filial och hur denna skall övervakas från huvudkontorets
sida. Dessa ärenden har nämligen ansetts vara så betydelsefulla,
att styrelsen genom särskild bestämmelse i sparbankskungörelsen (15 §,
ändrad 1962:236) ålagts att handha dem. Sparbanksföreningen har tillstyrkt
att inspektionens förslag läggs till grund för lagstiftning. Även jag
har uppfattningen att sparbankslagens nuvarande delegeringsregler bör ersättas
med bestämmelser i överensstämmelse med vad inspektionen föreslagit.
Paragrafen har utformats i enlighet härmed.

40 och 43 §§.

Ändringarna i dessa paragrafer är av redaktionell natur och föranledda
av de föreslagna nya delegeringsbestämmelserna i 39 §.

48 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om sparbanks balansräkning.
Gällande rätt

Paragrafens första stycke innehåller regler om tillgångars värdering. Först
erinras om att bokföringslagens regler gäller även för sparbanks balansräkning,
varefter kompletterande bestämmelser ges under elva olika punkter.
I detta sammanhang skall behandlas endast de regler som rör värdering
av omsättningstillgångar (punkterna 1—3, 5 och 6).

I sjätte punkten anges för omsättningstillgångar i allmänhet att värdet
inte får sättas högre än verkliga värdet. Något hinder mot att överskrida anskaffningsvärdet
finns däremot inte. Samma värderingsprincip gäller även
enligt 9 § 1 bokföringslagen, 91 § 2 mom. banklagen och 44 § andra stycket
j ordbrukskasselagen.

För sparbanker gäller emellertid vissa särbestämmelser i fråga om två

252

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

grupper av omsättningstillgångar. Sålunda får enligt första punkten svenska,
fullgoda, räntebärande obligationer bokföras till högst visst schematiskt
beräknat värde (medeltalsvärde), grundat på medelräntan under de senaste
tio åren på guldkantade obligationer. Sparbanker tvingas sålunda inte att i
likhet med affärsbanker och centralkassor vid en nedgång i obligationskurserna
kapitalisera och i förväg skriva bort den förlust som kan beräknas inträda
till följd av att marginalen mellan räntan på obligationerna och räntan
pa den däremot svarande inlåningen under ett antal år blir mindre, utan
sparbankerna kan anpassa obligationernas bokvärde till det nya marknadsvärdet
genom successiva nedskrivningar. Möjligheten att tillämpa en sådan
elastisk nedskrivningsmetod har tidigare ansetts oundgänglig för sparbankerna
med hänsyn till deras i regel mycket omfattande obligationsportfölj er
och deras i hög grad långfristiga, delvis bundna utlåning.

Den andra särbestämmelsen, andra punkten, avser fordringar på grund av
lån, för vilka staten eller kommun eller därmed jämförlig samfällighet svarar
eller för vilka säkerheten utgörs av inteckning och vilka förfaller eller
kan av sparbanken sägas upp till betalning först efter längre tid än sex mår
nader. Dessa tillgångar får tas upp till högst ett medeltalsvärde, som grundar
sig på medelräntan på guldkantade obligationer under antingen en tioårig
eller en ettårig beräkningsperiod. Bestämmelsen har betydelse främst
när lånen i fråga löper med fast ränta. Det bör vidare nämnas att de i bestämmelsen
åsyftade lånen svarar mot de som enligt 29 § i dess lydelse före
den 1 juli 1965 hade karaktär av bundna lån. Efter lagändring år 1965 går
emellertid numera gränsen mellan obundna och bundna lån vid en löptid av
ett år. Dessutom har rätten att lämna bundna lån vidgats (prop. 1965: 113,
BaU 41, rskr 334, SFS 220).

Bankinspektionen beräknar medelräntorna enligt bestämmelser i tredje
punkten.

Värderingsbestämmelserna kompletteras med en regel i femte punkten
som innebär, att obligation eller fordran som anges i andra punkten inte får,
nar den ursprungligen bokförs, tas upp till högre värde än anskaffningskostnaden,
dvs. kostnaden för obligationens förvärvande resp. fordringens belopp,
och ej heller i fortsättningen bokföras till högre värden än det, till vilket
tillgången upptagits i närmast föregående balansräkning. Tillgångar som
nu avses får sålunda i princip inte heller bli föremål för uppskrivning. Uppskrivning
får emellertid ske när syftet är att täcka endera förlust på sparbankens
rörelse eller motsvarande nedskrivning av annan tillgång. Obligation
får därvid skrivas upp till högst marknadsvärdet, i det sist nämnda
fallet dock inte till värde över det nominella beloppet. Fordran får skrivas
upp högst till medeltalsvärdet, beräknat efter ettårsalternativet, dock högst
till fordringens belopp.

I paragrafens andra stycke ges regler om balansräknings införande i huvudbok.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

253

Kred it institut utred ningen

I utredningens förslag har tagits upp sakliga ändringar beträffande första
stycket femte punkten. Förslaget innebär att nuvarande förbud att överskrida
anskaffningsvärdet för obligation och fordran som avses i andra
punkten slopas. Dessutom föreslås i fråga om möjligheten att skriva upp
värdet på sådana tillgångar, att obligation skall få skrivas upp till högst
gällande marknadsvärde och att fordran får skrivas upp till högst visst medeltalsvärde,
dock till högst fordringens belopp.

Remissyttrande

Bankinspektionen berör värderingsreglerna i fråga om såväl obligationer
som ifrågavarande fordringar på grund av lån med längre löptid än sex månader.

Vad beträffar bestämmelsen i första punkten om värdering av vissa räntebärande
obligationer framhåller inspektionen, att anledning numera saknas
att betrakta sparbankernas obligationsplaceringar på annat sätt än övriga
bankinstituts, framför allt om i stort sett samma regler — bl. a. i fråga om
krediters löptid — skall gälla för samtliga bankinstitut. Enligt inspektionen
har sparbankerna inte längre något större behov av denna särbestämmelse.
Vid 1966 års utgång bokförde endast 14 av de 362 sparbankerna sitt obligationsinnehav
till ett värde som låg över marknadsvärdet. Skillnaden mellan
de två värdena var dessutom i flertalet fall obetydlig. Inspektionen föreslår
därför att särbestämmelsen tas bort men tillägger, att sparbankerna under
en övergångstid på förslagsvis fem år bör få tillämpa den nuvarande bestämmelsen.

Inspektionen pekar vidare på att regeln i andra punkten avser också lån
som numera anses kortfristiga. Dessutom omfattar bestämmelsen inte alla
slag av räntebundna lån som efter 1965 års lagändringar kan lämnas av sparbank.
Någon motsvarande bestämmelse har inte behövts i banklagen eller i
jordbrukskasselagen, eftersom räntebundna lån hittills inte lämnats av
affärsbanker och kreditkassor. Om dessa bankinstitut framdeles skulle
lämna räntebundna lån kommer även de att ställas inför värderingsproblem,
om inte full parallellitet råder mellan å ena sidan den räntebundna utlåningen
och å andra sidan in- eller upplåningen. Inspektionen ifrågasätter
emellertid nödvändigheten av att i lag ha detaljerade värderingsregler. Enligt
inspektionen skulle det räcka med ett stadgande som helt allmänt anger,
att bundna lån skall tas upp till ett med hänsyn till det allmänna ränteläget
avpassat värde. I så fall får det ankomma på inspektionen att vid behov utfärda
särskilda bestämmelser.

Med anledning av utredningens förslag till ändring av bestämmelserna i
femte punkten betonar bankinspektionen, att uppskrivning av obligationer

254

Kungl. Maj:ts proposition nr li3 år 1968

och räntebundna fordringar i annat syfte än att täcka förlust på rörelsen
eller motsvarande nedskrivning av annan tillgång bör ske med försiktighet
och med beaktande av att värdet av ifrågavarande tillgångar utsätts för
kraftiga fluktuationer på grund av förändringar i den allmänna räntenivån.
Inspektionen anser det lämpligt att i sparbankslagen — liksom skett i banklagen
och jordbrukskasselagen — föreskrivs, att upplysning om uppskrivningen
skall lämnas i förvaltningsberättelsen.

Departementschefen

I likhet med bankinspektionen anser jag att den för sparbanker gällande
särbestämmelsen i första stycket första punkten om värdering av räntebärande
obligationer bör tas bort. Värderingen av sådana tillgångar bör sålunda
ske efter samma principer som gäller för omsättningstillgångar i allmänhet,
dvs. att verkliga värdet inte får överskridas. I fråga om obligationer
är detta värde liktydigt med marknadsvärdet.

Med instämmande i vad bankinspektionen anfört i anslutning till bestämmelsen
i första stycket andra punkten förordar jag att detaljbestämmelserna
om värdering av vissa lån får utgå ur lagen. Regeln att värdet inte får sättas
högre än verkliga värdet skall sålunda gälla för alla fordringar, alltså även
bundna lån. För bundna lån finns emellertid inte —- som i fråga om obligationer
— något marknadsvärde grundat på börsnoteringar att tillgå vid bestämmandet
av det verkliga värdet. Värdet av ett bundet lån påverkas liksom
obligationsvärdena av ändringar i det allmänna ränteläget. För att det klart
skall framgå att hänsyn till sådana ändringar skall tas vid värdering av
bundna lån anser jag, som inspektionen också antytt, att i lagen bör föreskrivas
att fordringar på grund av bundna lån inte får sättas till högre värde än
att avkastning erhålls efter en räntefot som svarar mot det allmänna ränteläget.
I syfte att få till stånd en enhetlig värdering bör det ankomma på inspektionen
att årligen meddela närmare föreskrifter om värderingen av dessa
tillgångar.

Samtidigt som bestämmelserna i första stycket punkterna 1—3 mönstras
ut ur denna paragraf bör även reglerna i samma stycke punkten 5 om förbud
att överskrida anskaffningsvärdet och om uppskrivning slopas. Detta förbud
har i viss mån samband med de särskilda värderingsreglerna. I fråga om
möjligheten att skriva upp obligationer och bundna lån kommer därmed —
i likhet med vad som gäller för andra omsättningstillgångar — ingen annan
inskränkning att gälla än den som ligger i den allmänna regeln att verkliga
värdet inte får överskridas. Föreskrift om att upplysning om uppskrivning
skall lämnas i förvaltningsberättelsen kan, som f. n. är fallet, ges i sparbankskungörelsen
(se 21 § kungörelsen).

Innehållet i första stycket har i departementsförslaget ändrats i enlighet

255

Kiingl. Maj. ts proposition nr 1^3 år 1968

med vad jag nu anfört. Detta innebär dels som redan angetts, att nuvarande
punkter 1—3 och 5 utgår, dels ock att övriga nu i paragrafen upptagna
punkter flyttas: 4 till 1, 6 till 2 och 7—11 till 3—7. Dessutom har viss redaktionell
omarbetning skett.

I likhet med bankinspektionen anser jag att nuvarande värderingsregel i
forsta punkten skall få tillämpas under en övergångstid av fem år. Motsvarande
bör gälla beträffande regeln i andra punkten, övergångsbestämmelsen
har formulerats så, att vid bokslut som sker för tidigare år än 1974 får obligation,
som förvärvats före den 1 januari 1969, och sådant före nämnda dag
beviljat lån, som anges i andra punkten, värderas enligt nu gällande regler
i första och andra punkterna.

58, 60 och 67 §§.

Dessa paragrafer har ändrats med anledning av att nuvarande bestämmelser
i 39 § om sparbanksdelegation föreslås ersättas med nya delegeringsbestämmelser.

81 och 83 §§.

Ändringarna i dessa paragrafer är föranledda av departementsförslagets
kapitaltäckningsbestämmelser i 26 §. Jag hänvisar till vad jag anfört i specialmotiveringen
till 16, 18 och 19 §§.

92 §.

Denna paragraf har ändrats med anledning av de i departementsförslaget
upptagna delegeringsbestämmelserna i 39 §.

96 §.

I denna paragrafs fjärde punkt straffbeläggs bl. a. överträdelse av de i nuvarande
34 och 35 §§ meddelade föreskrifterna om krav på tillstånd för inrättande
av avdelningskontor och om bankverksamhet genom ombud. I avsnittet
om kontorsetablering har jag förordat att nuvarande etableringskontroll
och reglering av ombudsverksamhet skall avvecklas. På grund härav
har den ifrågavarande straffbestämmelsen fått utgå.

Övergångsbestämmelser

Som tidigare nämnts föreslås ändringarna i sparbankslagen träda i kraft
den 1 januari 1969.

I avsnitten om kapitaltäckning och kassareserv har jag förordat att sparbank
under en övergångsperiod av fem år skall få rätt att tillämpa nu gällande
bestämmelser i nämnda hänseenden. Bestämmelse av denna innebörd har
tagits in som ett andra stycke i övergångsbestämmelserna. Det ligger i sakens

256

Kungi. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

natur att sparbank, som begagnar denna möjlighet, underrättar bankinspektionen
om detta och att inspektionen får underrättelse även när övergång
sker till den nya ordningen.

Departementsförslaget innebär för sparbankernas del bl. a. att vissa obligationer
och bundna lån kommer att i sparbanks balansräkning värderas efter
andra principer än hittills. Bestämmelser härom är upptagna i 48 §. Som
jag närmare utvecklat i specialmotiveringen till denna paragraf kan sparbankerna
behöva viss tid på sig för att gå över till den nya ordningen.
Tredje stycket i övergångsbestämmelserna innehåller bestämmelser härom.

De i departementsförslaget upptagna bestämmelserna om kreditjäv innebär
i vissa hänseenden en skärpning av möjligheten att få kredit eller garantiförbindelse
i den egna banken. Den 1 januari 1969 kan det därför i en sparbank
finnas lån som med en tillämpning av de föreslagna bestämmelserna
inte skulle ha lämnats ut. Motsvarande gäller garantiförpliktelse. Ett sådant
lån eller en sådan förpliktelse skall naturligtvis få stå kvar under förbindelsens
återstående löptid.

Som fjärde stycke i övergångsbestämmelserna är intagen en bestämmelse
som i visst fall medger undantag från den i 35 b § första stycket angivna
skyldigheten att inhämta yttrande i etableringsfrågor. Bestämmelsen har
kommenterats i avsnittet om kontorsetablering.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 6 § lagen angående
införande av nya lagen om sparbanker

Som en följd av den ändrade disponeringen i departementsförslaget av
sparbankslagens rörelseavsnitt har i detta lagförslag hänvisningen i 6 § 7 till
24 § ändrats till 35 c § och hänvisningen i 6 § 9 till 28 § fjärde stycket ändrats
till 28 § andra och tredje styckena.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om sparbankernas
säkerhetskassa

Lagförslaget innebär bl. a. att de nuvarande reglerna om sparbanks rätt
till andel i avkastningen från sparbankernas säkerhetskassa slopas. Dessutom
har vidtagits några formella ändringar, som betingats av de föreslagna
nya sparbanksreglerna.

Gällande rätt

Sparbankernas säkerhetskassa har till ändamål att trygga sparbankernas
verksamhet och insättarnas rätt (1 §). Enligt 2 § (ändrad 1955: 419) skall
sparbank varje år, om kassans behållning inte går upp till 10 milj. kr., till

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 257

kassan erlägga ett belopp som svarar mot 0,02 % av bankens förvaltade medel.

När kassans behållning nått ett belopp av 20 milj. kr., skall hälften av avkastningen
årligen delas ut till sparbankerna efter förhållandet mellan de
bidrag som varje sparbank betalat in. Om behållningen går upp till 1 % av
de medel som sparbankerna sammanlagt förvaltade vid utgången av föregående
kalenderår, skall hela avkastningen delas ut efter samma grund. I
övrigt får sparbank inte göra gällande någon rätt till kassans tillgångar så
länge kassan består. Sparbanks rätt till framtida utdelning eller till kassans
tillgångar vid dess upplösning får inte tas upp som tillgång i sparbankens
räkenskaper eller överlåtas annat än i samband med överlåtelse av sparbankens
rörelse på annan sparbank (3 §).

Bistånd från kassan kan enligt 6 § (ändrad 1955:419) lämnas till sparbank,
vars fondmedel till följd av inträffade förluster gått ned under det i
förhållande till inlåningen enligt 27 § sparbankslagen nödvändiga beloppet.
Vidare kan stöd ges åt sparbank, som i andra fall på grund av inträffade
eller väntade förluster råkat i eller kan befaras råka i svårigheter. Slutligen
kan av kassans medel lämnas gottgörelse till insättare i sparbank, som trätt
i likvidation eller försatts i konkurs.

Sparbanksföreningens framställning den 24 juni 1968

Säkerhetskassans behållning den 1 januari 1968 uppgick enligt sparbanksföreningen
till 16,9 milj. kr. Till följd härav lämnar sparbankerna inte
längre några bidrag. Av sparbankerna tillskjutet belopp utgör sammanlagt
9,3 milj. kr. Kassans inkomster består av ränteintäkter på ca 1 milj. kr. om
året. Om avkastningen — som f. n. sker — placeras i obligationer och obligationsinnehavet
skrivs ned i enlighet med de skatteregler, som gäller för sparbankerna,
kan kassans behållning beräknas uppgå till 20 milj. kr. någon
gång under första hälften av 1970-talet. Förhållandena inom sparbankssektorn
bär väsentligt förändrats sedan säkerhetskassan kom till. Med hänsyn
härtill och till sparbankernas fortsatta utveckling sätter föreningen i fråga,
om sparbank bör ha kvar rätt till andel i kassans avkastning. Det belopp —
ca 500 000 kr. — som står till förfogande för utdelning vid den tidpunkt,
när kassans behållning utgör 20 milj. kr., är med hänsyn till sparbankernas
starka tillväxt av ringa betydelse för flertalet sparbanker. Å andra sidan synes
det föreningen angeläget att en av penningvärdeförsämringen föranledd
fortsatt urholkning av fondkapitalet i möjligaste mån motverkas genom att
avkastningen i obeskuret skick får tillgodoföras kassan. Ett annat skäl för
att slopa sparbankernas rätt till avkastningen och i stället låta kassan fortsätta
att växa är de ökade förlustrisker, som kan föranledas av sparbanksrörelsens
under senare år ändrade verksamhetsinriktning. Denna tendens
9 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr lb3

258

Kungl. Maj:ts proposition nr lb3 år 1968

kommer att ytterligare accentueras genom den utvidgning av sparbankernas
verksamhetsfält, som förutsätts av kreditinstitututredningen.

Mot bakgrund av det anförda hemställer sparbanksföreningen — efter hörande
av styrelsen för säkerhetskassan — att sparbanks rätt till viss andel
av säkerhetskassans avkastning tas bort.

Departementschefen

Jag delar sparbanksföreningens uppfattning att det finns skäl att undvika
den begränsning av säkerhetskassans tillväxt som inträffar, om kassans avkastning
enligt bestämmelserna i 3 § måste tas i anspråk för utdelning till
sparbankerna. Som föreningen föreslagit bör därför dessa bestämmelser tas
bort. Paragrafen har omarbetats i enlighet därmed. I sammanhanget vill jag
framhålla att om utvecklingen inom sparbanksväsendet ger anledning därtill
är jag beredd att överväga ytterligare åtgärder i syfte att förstärka kassan.

Ändringarna i 2 och 6 §§ är föranledda av att sparbankerna enligt departementsförslaget
får nya kapitaltäckningsbestämmelser.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om jordbrukskasserörelsen

Ändringarna i den nuvarande jordbrukskasselagen avser huvudsakligen
reglerna om medlemskap i kreditkassa och därmed sammanhängande frågor
samt om kreditkassas rörelse.

Regler om kreditkassornas rörelse finns intagna i avsnittet »Om kreditkassornas
verksamhet» under rubriken »Rörelsen». Ändringarna av rörelsereglerna
är av så ingripande beskaffenhet att lagförslaget innefattar ett helt
nytt rörelseavsnitt. Avsnittet har disponerats på samma sätt som motsvarande
avsnitt i lagförslagen om ändring i banklagen och i sparbankslagen.

I departementsförslaget inleds rörelseavsnittet i jordbrukskasselagen liksom
nu med vissa allmänna bestämmelser om verksamheten (30 §), varefter
följer regler om rätt att förvärva egendom (31—33 §§), om krav på eget
kapital (34), om skyldighet att hålla kassareserv (35 §), om kreditgivning
(36—42 §§), om inlåning (42 a och b §§) och om kontorsetablering (42 c §).
Avsnittet avslutas med en bestämmelse om rätt att disponera över omyndigs
tillgodohavande hos centralkassa (42 d §).

4 §.

I denna paragraf finns föreskrifter om kasserörelsens firmabeteckningar.
Departementsförslaget tar upp ett nytt stycke som är föranlett av att kreditkassa
— som jag närmare berört i specialmotiveringen till 2 § förslaget till
lag om ändring i banklagen — föreslås få rätt att vid beteckning av rörelsen
använda ordet bank.

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

259

5 §•

Denna paragraf innehåller en allmän bestämmelse om offentlig tillsyn
över jordbrukskasserörelsen. I departementsförslaget har den redaktionella
ändringen gjorts att bank- och fondinspektionen bytts ut mot bankinspektionen.
Dessutom har till paragrafen lagts ett nytt stycke, som behandlar
registreringen av kreditkassor och riksorganisationen. F. n. registreras kassorna
och riksorganisationen hos länsstyrelsen i det län där kassas resp.
riksorganisationens styrelse har sitt säte. Detta följer av den allmänna hänvisningen
i 1 § till lagen den 1 juni 1951 (nr 308) om ekonomiska föreningar
och av 4 § första stycket samma lag. För riksorganisationen innebär detta att
länsstyrelsen i Stockholms län är registreringsmyndighet. I det följande
(7 §) föreslår jag, att bankinspektionen i stället för som nu länsstyrelse skall
ha hand om stadfästelse av jordbrukskassas stadgar. Jag anser det vara mest
rationellt att bankinspektionen då också får bli registreringsmyndighet för
jordbrukskasserörelsen. Bankinspektionen har för övrigt hand om registreringen
av affärsbanker sedan banklagens tillkomst och av sparbanker sedan
år 1963.

I paragrafens nya andra stycke anges först att kreditkassorna och riksorganisationen
skall registreras hos tillsynsmyndigheten. Som en andra
punkt föreskrivs att bestämmelserna om länsstyrelse i lagen om ekonomiska
föreningar skall i fråga om jordbrukskasserörelsen äga motsvarande tilllämpning
på tillsynsmyndigheten. Därmed avses i huvudsak att bankinspektionen
skall kunna utöva de åligganden som länsstyrelse har i egenskap av
registreringsmyndighet (se bl. a. 4, 14, 49, 59, 99, 100, 101 och 103 §§ lagen
om ekonomiska föreningar). Stadgandet innebär bl. a. att bankinspektionen
har att för jordbrukskasserörelsen föra föreskrivet föreningsregister. I ett
avseende är det emellertid ofrånkomligt att göra undantag från vad nu sagts.
Enligt 104 § nämnda lag är länsstyrelse skyldig att kungöra vad som antecknas
i föreningsregistret i allmänna tidningarna och i tidning, som ges ut i den
stad, där länsstyrelsen har sitt säte, eller, om flera tidningar ges ut där, i den
tidning där allmänna påbud för staden vanligen meddelas. Om bankinspektionen
ersätter länsstyrelserna som registreringsmyndighet kan denna bestämmelse
inte tillämpas för kungörelser angående kreditkassa. Sådana kungörelser
bör i fortsättningen tas in i tidning med anknytning till kassans
verksamhetsområde. Enligt 87 § 2 mom. tredje stycket jordbrukskasselagen
har bankinspektionen alltid att kungöra beslut om tillstånd till fusionsavtals
verkställande i allmänna tidningarna och i tidning som är allmänt
spridd inom de berörda kassornas verksamhetsområden. Motsvarande kungörelseförfarande
bör bankinspektionen tillämpa i fråga om anteckning om
kreditkassa i registret. Föreskrift härom har tagits in i andra stycket. För
riksorganisationens del skall däremot bestämmelsen i 104 § lagen om ekonomiska
föreningar äga fortsatt tillämpning utan annan ändring än att vad
som sägs om länsstyrelse skall gälla tillsynsmyndigheten. Detta innebär att

260

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

kungörelse i fråga om jordbrukskasseförbundet även framdeles skall tas in
i tidning som ges ut i Stockholm.

De bestämmelser som fordras i fråga om upprättande och förande av föreningsregistret
för jordbrukskasserörelsen, om avgifter för registrering och
om kungörelseförfarandet är avsedda att behandlas i de tillämpningsföreskrifter
som Kungl. Maj :t bör kunna meddela utan riksdagens medverkan.

7 §•

Denna paragraf innehåller bestämmelser om jordbrukskassas auktorisation.
Enligt paragrafen gäller nu att jordbrukskassa skall söka stadfästelse
på sina stadgar hos länsstyrelsen. Bankinspektionen skall höras i ärendet,
varjämte jordbrukskasseförbundet och centralkassan skall lämnas tillfälle
att avge yttrande. Stadfästelse skall i samma ordning sökas även på beslut
om ändring i stadgarna.

Jordbrukskasseförbundet har i sitt remissyttrande erinrat om att sparbanks
reglemente enligt 6 § sparbankslagen skall stadfästas av bankinspektionen.
För att få en likartad bedömning och samtidigt en lagteknisk samordning
har förbundet föreslagit att även jordbrukskassas stadgar skall stadfästas
av inspektionen.

Även jag finner det vara befogat att i fråga om jordbrukskassa flytta över
stadfästelseförfarandet till tillsynsmyndigheten. Paragrafen har ändrats i enlighet
härmed. I sammanhanget vill jag erinra om att jag föreslår att bankinspektionen
även skall vara registreringsmyndighet (5 §).

12, 14, 22 och 24 §§.

I dessa paragrafer ges regler om medlemskap i kreditkassa (12 och 22 §§)
och allmänna bestämmelser om kassornas utlåning (14 och 24 §§). De ändringar
som departementsförslaget innehåller i dessa avseenden har utförligt
behandlats i avsnittet om medlemskap i jordbrukskasserörelsen. Här skall
tilläggas endast följande.

Genom att villkoren för medlemskap i jordbrukskassa inte längre skall
regleras i lag anger 12 § i departementsförslaget endast att villkoren fastställs
av jordbrukskasseförbundet. Paragrafen kommer följaktligen inte att
innehålla någon definition av begreppet jordbruksorganisation. Detta medför
att definitionen får flyta in i 22 §. Denna paragraf anger vilka som kan
bli medlemmar i centralkassa och tar f. n. upp jordbruksorganisation som
avses i 12 §.

I 14 och 24 §§ har begränsningarna i fråga om utlåning till jordbruksorganisationer
och kommuner tagits bort. Den föreslagna vidgade möjligheten
för centralkassa att lämna kredit till andra än medlemmar i kassan tas
in i 24 § första stycket. Innebörden av uttrycken »allmän kassa eller inrättning,
vars reglemente fastställts av Konungen» och »svenskt försäkrings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

261

företag» har jag behandlat i specialmotiveringen till 57 § förslaget till lag
om ändring i banklagen.

30 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om kreditkassornas rörelseformer.
Motsvarande lagregler för affärsbanker och sparbanker finns i 53 §
banklagen och 1 § sparbankslagen.

Gällande rätt

I paragrafen ges en översiktlig reglering av den verksamhet som kreditkassor
får driva. Jordbrukskassa får låna ut pengar och anskaffa medel för
utlåningen i den ordning jordbrukskasselagen anger. Vidare får sådan kassa
idka verksamhet som står i samband med utlåningen och anskaffningen av
medel. Centralkassa får driva såväl inlånings- som utlåningsverksamhet och
idka verksamhet som står i samband därmed. Centralkassa får vidare ingå
garantiförbindelser och förmedla inhemska kommun- och obligationslån.
Efter tillstånd av Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t förordnar
kan kreditkassa få utöva även andra rörelsegrenar än de lagen ger möjlighet
till. Jordbrukskassa får dock inte medges rätt att för egen räkning driva inlåning
från allmänheten. Tillstånd att ta emot värdehandlingar för förvaring
och förvaltning får meddelas kreditkassa endast om sådan verksamhet med
hänsyn till kassans organisation och förvaringsanordningar samt fonder kan
med trygghet anförtros åt kassan.

Kreditinstitututredningen

Utredningen föreslår endast redaktionella ändringar.

Remissyttrande

Jordbrukskasseförbundet anser att paragrafen behöver omarbetas. Förbundet
pekar på att banklagen och sparbankslagen i fråga om verksamhetsformerna
endast anger att affärsbank resp. sparbank får driva in- och utlåning
av pengar och idka annan verksamhet som står i samband därmed. Däremot
saknas en detaljreglering liknande den i denna paragraf. I stället sker den
närmare regleringen i bolagsordning resp. reglemente. Förbundet finner —
mot bakgrund av utredningens allmänna målsättning att i största möjliga
utsträckning samordna de olika lagarna — det vara angeläget, att reglerna
om kreditkassornas verksamhet såvitt möjligt utformas på samma sätt som
motsvarande regler för övriga bankinstitut. Men även sakliga skäl talar enligt
förbundet för en ändring av paragrafen. Förutom de verksamhetsgrenar
som direkt nämns i paragrafen beror omfattningen av verksamheten på tolk -

262

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

ningen av uttrycket »verksamhet som därmed står i samband», dvs. samma
uttryck som finns i banklagen och sparbankslagen. Uttrycket har för jordbrukskasserörelsen
fått en betydligt mer inskränkt betydelse än för affärsbanker
och sparbanker. Denna skillnad har sin grund i vissa uttalanden i
prop. 1956: 122 (s. 159) om att uttrycket innefattade t. ex. placeringar av
annat slag än utlåning och viss service m. in. En tolkning enligt dessa uttalanden
strider mot vad utredningen anfört om friast möjliga konkurrens
och mot innehållet i efterföljande paragrafer. Dessa förutsätter att kreditkassorna
skall få driva en betydligt mer differentierad verksamhet än vad
som nu är fallet. Förbundet föreslår, att paragrafen skall innehålla en allmän
regel om att kreditkassa skall få låna ut pengar och skaffa medel för utlåning
i den ordning lagen föreskriver samt idka verksamhet som står i samband
därmed. Detaljregleringen av kreditkassas rörelse föreslås däremot ske
i stadgarna. Förbudet för jordbrukskassa att driva inlåningsverksamhet för
egen räkning och krav på tillstånd för rätt att motta värdehandlingar för förvaring
eller förvaltning bör dock behållas. I övrigt skall såväl centralkassa
som jordbrukskassa i princip kunna utöva all den rörelse som har samband
med in- och utlåningsverksamhet, t. ex. beviljande av garantier, remboursverksamhet,
inkassorörelse, betalningsförmedling, resekreditiv- och annan
utlandsrörelse, uthyrning av bankfack, förmedling av köp och försäljning
av fastigheter samt förmedling av lån. Förbundet pekar på att det inte är
självklart eller från kasserörelsens egen synpunkt önskvärt att jordbrukskassa
skall få utöva alla dessa verksamhetsformer. Det bör emellertid ankomma
på rörelsen själv att bestämma om funktionsfördelningen mellan rörelsens
olika led. För att göra detta klart föreslår förbundet att i paragrafen
tas in en bestämmelse om att förbundet äger förbehålla sig eller centralkassa
att utfärda närmare föreskrifter i fråga om kassornas rörelse.

Departementschefen

Mot bakgrund av den eftersträvade samordningen av rörelsereglerna för
de olika bankinstituten har även jag ansett att paragrafen bör omarbetas. Utgångspunkten
bör vara att efter mönster från vad som gäller för affärsbanker
och sparbanker ge endast vissa allmänna föreskrifter i lagen och låta den
närmare regleringen av vad som får omfattas av kreditkassas verksamhet
ske i stadgarna (jfr 5 och 53 §§ banklagen samt 1 § sparbankslagen och 6 §
sparbankskungörelsen). I paragrafens första stycke angts därför att kreditkassa
har rätt att i den ordning lagen föreskriver låna ut pengar och anskaffa
medel till utlåningen samt utöva den verksamhet som står i samband därmed.
Eftersom avsikten inte är att ge jordbrukskassa möjlighet att för egen
räkning driva inlåning från allmänheten skall dock förbudet mot sådan verksamhet
stå kvar. Detta framgår av andra stycket. I övrigt skall såväl jordbrukskassa
som centralkassa i princip kunna utöva samma rörelsegrenar

263

Kungl. Maj. ts proposition nr H3 år 1968

som affärsbank och sparbank. Lika litet som någon gränsdragning av funktionsområdet
skett i banklagen eller i sparbankslagen bör detta ske i jordbrukskasselagen.
I regel bör det inte vålla några svårigheter att avgöra om
en viss verksamhet skall anses stå i samband med de primära uppgifterna att
låna ut pengar och anskaffa medel. Klart är att de i jordbrukskasseförbundets
yttrande upptagna exemplen på verksamhetsformer har sådant samband.
Varje jordbrukskassa har dock inte de resurser som krävs för att den
skall få utöva alla de former av bankmässig verksamhet som lagen i och
för sig ger möjlighet till. En kontroll från det allmännas sida sker därigenom
att rörelsegrenarna enligt departementsförslaget (paragrafens fjärde stycke)
skall anges i stadgarna och sålunda prövas av bankinspektionen vid stadfästelsen.
Jordbrukskasseförbundet och centralkassan har självfallet också
en viktig uppgift när det gäller att reglera jordbrukskassas verksamhetsformer.
Möjlighet för de överordnade organen att styra jordbrukskassas verksamhet
finns såväl genom yttrande över kassans stadgar innan dessa stadfästs
som genom den allmänna instruktionsmakten (7, 15, 17 och 28 §§).
Någon särskild bestämmelse i detta avseende i förevarande lagrum är därför
obehövlig.

Jag delar jordbrukskasseförbundets uppfattning att kravet på tillstånd för
rätten att ta emot värdehandlingar för förvaring och förvaltning bör behållas.
I likhet med vad som gäller för sparbanker bör bankinspektionen vara
tillståndsmyndighet (se 6 § sparbankskungörelsen).

31—33 §§.

Dessa paragrafer, som svarar mot 31 och 32 §§ i utredningens förslag, ersätter
nuvarande bestämmelser i 40 och 41 §§ jordbrukskasselagen om kreditkassas
rätt att förvärva egendom.

Huvudregeln om kreditkassas rätt att driva handel med och förvärva egendom
för själva bankrörelsen tas enligt departementsförslaget in i 31 §. Regeln
har samma utformning som motsvarande bestämmelse för affärsbank
och sparbank (54 § förslaget till lag om ändring i banklagen och 23 § förslaget
till lag om ändring i sparbankslagen). Detta innebär att uppräkningen
av kreditkassas förvärvsobjekt kommer att omfatta guld, mynt, växlar,
checkar, anvisningar, obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda
förskrivningar utom förlagsbevis. Begreppet mynt innefattar i likhet
med vad nu gäller utländska sedlar och mynt.

I 32 § departementsförslaget finns regler om kreditkassas möjligheter att
förvärva egendom för bankändamål samt aktier och förlagsbevis. I förhållande
till nuvarande bestämmelser om kreditkassas förvärv för bankändamål
innefattar förslaget, första och andra styckena, dels en något vidgad
ändamålsbestämmelse, dels i fråga om bankfastighetsbolags aktier och förlagsbevis
den ändringen att i likhet med vad som föreslås för affärsbankernas
del kravet på viss aktiekapitalrelation i bankfastighetsbolaget slopas.

264

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Beslutanderätten i ärende om kreditkassas förvärv för bankändamål har
reglerats på samma sätt som för sparbanker. Detta innebär en delvis genomgripande
nyordning. Ärenden om förvärv av fast egendom, tomträtt och
aktier i bankfastighetsbolag skall enligt förslaget som regel avgöras av kassans
stämma men möjlighet öppnas för stämman att delegera beslutanderätten
till kassans styrelse. Förvärv av bostadsrätt till lägenhet och av förlagsbevis
som utfärdats av bankfastighetsbolag kommer normalt att beslutas av
styrelsen. Kravet på godkännande av jordbrukskasseförbundet har i samtliga
fall tagits bort. Dessa ändringsförslag har utförligt behandlats i avsnittet
om bankinstitutens rätt att förvärva egendom.

I likhet med vad som skett för affärsbanker och sparbanker har möjligheten
att förvärva bostadsrätt för bostadsändamål uttryckligen begränsats till
att avse bostad till tjänsteman i kassan eller ansluten kassa, se specialmotiveringen
till 55 § förslaget till lag om ändring i lagen om bankrörelse.

Centralkassas rätt att göra kapitaltillskott till vissa centrala organ för
jordbrukskasserörelsen tas upp i 32 § tredje och fjärde styckena. I denna
del stämmer departementsförslaget överens med vad som f. n. gäller.

Enligt 32 § femte stycket i departementsförslaget får centralkassa rätt att
efter tillstand av bankinspektionen förvärva aktier och förlagsbevis i samband
med emission på den allmänna marknaden. Även denna fråga bär behandlats
i nämnda avsnitt om rätt att förvärva egendom.

Departementsförslaget innehåller slutligen i 33 § bestämmelser om kreditkassas
rätt att förvärva egendom för att undvika förlust. Bestämmelserna
överensstämmer i sak med vad nu gäller.

34 §.

Denna paragraf, som svarar mot 33 § i utredningens förslag och nuvarande
34 § jordbrukskasselagen, innehåller kapitaltäckningsbestämmelser
för kreditkassorna. Bestämmelserna har utformats efter mönster av 57 § i
departementsförslaget till lag om ändring i banklagen och har behandlats
såväl i särskilt avsnitt som i specialmotiveringen till nyss nämnda paragraf
och 26 § sparbankslagen. Här skall tilläggas endast följande.

I paragrafens fjärde stycke har liksom i förslagen till kapitaltäckningsbestämmelser
för affärsbank och sparbank tagits upp en bestämning av begreppet
eget kapital. Denna överensstämmer med vad som nu gäller. I övrigt
innehåller förevarande paragrafs fjärde stycke bestämmelser som stämmer
överens med sista stycket i nuvarande 34 § jordbrukskasselagen.

35 §.

Denna paragraf svarar mot 39 § i utredningens förslag och reglerar centralkassas
skyldighet att hålla kassareserv. Bestämmelserna härom har utförligt
behandlats i avsnittet om kassareservskyldigheten.

265

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968
36—42 §§.

Dessa paragrafer, som svarar mot 34—38 samt 40 och 41 §§ i utredningens
förslag, ersätter de nuvarande bestämmelserna om kreditgivning i 36—39 §§
jordbrukskasselagen.

I 36 § ges bestämmelser om särskild säkerhet vid kreditgivning, om blancokrediter
och om inskränkningar i rätten att lämna kredit mot säkerhet av
aktier och förlagsbevis. Dessa bestämmelser har behandlats i avsnittet om
kreditgivningen. Dessutom har i specialmotiveringen till 59 § förslaget till
lag om ändring i banklagen lämnats vissa kommentarer i fråga om den föreslagna
uppmjukningen av förbudet mot belåning av förvaltningsbolags aktier
och förlagsbevis. Här skall tilläggas endast följande. Som jag angett i
det allmänna avsnittet om kreditgivningen har jag — i motsats till vad som
föreslås i fråga om affärsbankers och sparbankers kreditgivning —• inte tagit
med staten bland den krets av låntagare som kreditkassa generellt kan
lämna blancokredit. Ej heller enligt nuvarande bestämmelser ingår staten
i denna låntagarkategori.

Reglerna i fjärde stycket om förbud mot belåning av bl. a. aktier och förlagsbevis,
som utfärdats av vissa intressesammanslutningar, har utan saklig
ändring förts över från nuvarande 37 § andra stycket jordbrukskasselagen.

I 37 § departementsförslaget, som svarar mot nuvarande 38 § jordbrukskasselagen
och 35 § i utredningens förslag, erinras om skyldighet för kreditkassa
att begränsa omfattningen av krediter på en hand. Den föreslagna
utformningen av paragrafen skiljer sig i några hänseenden från nuvarande
bestämmelse. Sålunda bär föreskriften att garantiförbindelse som kreditkassa
ikläder sig skall jämställas med kredit slopats, eftersom detta följer
av 39 § departementsförslaget. Eftersom rätten till aktiebelåning vidgas för
kreditkassa och kan tänkas i praktiken förekomma i ökad omfattning har
dessutom skyldigheten att begränsa kreditgivningen vidgats till att avse
också kredit mot säkerhet av aktier eller förlagsbevis, som utgetts av samma
aktiebolag eller aktiebolag som är förenade med varandra i väsentlig ekonomisk
intressegemenskap. På så sätt kommer i detta hänseende full likställdhet
att råda mellan affärsbanker, sparbanker och kreditkassor. I fråga om
innebörden av uttrycket »väsentligt ekonomiskt intresse» hänvisar jag till
uttalanden i prop. 1955: 3 (s. 173—175).

Departementsförslaget innehåller i 38 § bestämmelser om kredit jäv. Reglerna
härom har behandlats i avsnittet om kreditgivningen.

Enligt 39 § departementsförslaget gäller att bestämmelserna om kredit har
motsvarande tillämpning på garantiförbindelse, som kreditkassa ikläder sig.
Paragrafen, som saknar motsvarighet i nuvarande bestämmelser, svarar mot
37 § i utredningens förslag.

I 40 § departementsförslaget, som svarar mot nuvarande 36 § andra —
sjunde styckena jordbrukskasselagen och 38 § i utredningens förslag, ges
bestämmelser om krediters löptid. Yad jag anfört i specialmotiveringen till

9f Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr Ii3

266

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

63 § förslaget till lag om ändring i banklagen äger tillämpning även här.
Första stycket nuvarande 36 § innehåller bestämmelser om formerna för
kreditgivningen och om skyldighet för jordbrukskassa som beviljar kredit
i räkning att öppna räkningen i centralkassan. Av min framställning i avsnittet
om kreditgivning framgår att banklagstiftningen inte föreslås innehålla
några föreskrifter om låneformer. Andra punkten i paragrafens första
stycke rör närmast en intern fråga inom jordbrukskasserörelsen, som rörelsen
själv har möjlighet att ordna på lämpligt sätt. De nuvarande bestämmelserna
i 36 § första stycket jordbrukskasselagen har därför inte någon
motsvarighet i departementsförslaget.

Reglerna i 41 och 42 §§ i departementsförslaget, som saknar motsvarighet
i nuvarande bestämmelser, svarar mot 40 och 41 §§ i utredningens förslag.
Bestämmelser av samma innehåll finns i banklagen (64 och 65 §§) och i departementsförslaget
till lag om ändring i sparbankslagen (33 och 34 §§).

42 a och 42 b §§.

Dessa paragrafer, som svarar mot nuvarande 33 resp. 31 § jordbrukskasselagen
samt 42 och 42 a §§ i utredningens förslag, innehåller bestämmelser
om inlåningsrörelsen samt om motbok och annat bevis om tillgodohavande
hos centralkassa. Jag har i avsnittet om inlåningen i allt väsentligt
behandlat bestämmelserna i 42 a § om förbud för kreditkassa att ge ut sedlar
och obligationer samt i 42 b § om bl. a. motbok. I sistnämnda hänseende
kan jag hänvisa också till kommentaren till 67 § i förslaget till lag om ändring
i banklagen.

42 c §.

Denna paragraf, som svarar mot nuvarande 42 § jordbrukskasselagen och
42 c § i utredningens förslag, innehåller bestämmelser om kontorsetablering.
Bestämmelserna — om skyldighet att inhämta yttrande från nämnden
för bankkontorsetablering, att bidra till kostnaderna för nämndens verksamhet
och att underrätta bankinspektionen om nya kontorsetableringar —
har behandlats i avsnittet om kontorsetablering. Departementsförslaget behåller
inte nuvarande föreskrift om skyldighet för jordbrukskassa att söka
tillstånd av jordbrukskasseförbundet till att utöva verksamhet vid avdelningskontor
eller filial av annat slag. Om sådant tillstånd skall krävas är
närmast en intern fråga inom jordbrukskasserörelsen som denna själv får
ta ställning till.

42 d §.

Paragrafen svarar mot nuvarande 32 § i jordbrukskasselagen och 42 b §
i utredningens förslag samt tar upp bestämmelser om rätt att förfoga över
omyndigs tillgodohavande hos centralkassa. Bestämmelserna stämmer i
stort sett överens med vad nu gäller enligt 32 § utom såtillvida att någon

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

267

motsvarighet till sista stycket i sistnämnda paragraf inte tagits med. Detta
stycke medger i fråga om omyndigs tillgodohavande att insättning på sparkasseräkning
eller därmed likställd räkning kan redovisas på skilda konton
och motböcker. Denna bestämmelse var nödvändig, eftersom jordbrukskassélagen
utgick från att insättning på sådan räkning för en och samma person
skulle ske på en enda motbok. Nu föreslås att alla specialbestämmelser för
sparkasseräkning skall slopas och då behövs inte denna undantagsbestämmelse.

Övriga paragrafer i departementsförslaget

Hänvisningarna i 52 § andra stycket, 88 a § och 96 § till vissa lagrum i
jordbrukskasselagens nuvarande avsnitt »Rörelsen» har ändrats till att avse
motsvarande lagrum i departementsförslaget.

Förslaget om att bankinspektionen skall ersätta länsstyrelsen som stadfästelse-
och registreringsmyndighet föranleder följdändringar i 56 § andra
stycket, 58 § andra stycket, 62 § första stycket, 75 § tredje stycket samt
87 § 2 mom. första, andra och fjärde styckena.

Ändringen av 74 § andra stycket är en följd av att kapitaltäckningsbestämmelserna
för centralkassa i departementsförslaget utformas inte som
inlåningsrättsregler utan som placeringsregler.

Till 91 § har gjorts ett tillägg innehållande bestämmelser om tillämpningsföreskrifter
med anledning av att registreringen av jordbrukskasserörelsen
flyttas över till bankinspektionen. Jag har behandlat spörsmålet
närmare i specialmotiveringen till 5 § i departementsförslaget.

Övergångsbestämmelser

Som tidigare nämnts föreslås ändringarna i jordbrukskasselagen träda
i kraft den 1 januari 1969. Överflyttandet från länsstyrelse till tillsynsmyndigheten
dels av stadfästelse av jordbrukskassas stadgar, dels av registreringen
av kreditkassor och riksorganisationen torde dock böra anstå till den
1 juli 1969.

I avsnittet om kapitaltäckning och kassareserv har jag förordat att centralkassa
under en övergångsperiod av fem år skall få rätt att tillämpa nu
gällande bestämmelser i nämnda hänseenden. Bestämmelse av denna innebörd
tas in som ett andra stycke i övergångsbestämmelserna. Det ligger i sakens
natur att centralkassa, som vill begagna isig av denna möjlighet, underrättar
bankinspektionen om detta och att inspektionen får underrättelse även
när övergång sker till den nya ordningen.

Bestämmelsen i tredje stycket har behandlats i avsnittet om kontorsetablering.

268

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 33 § skuldebrevslagen

I avsnittet om bankinstitutens inlåning bär jag något berört bestämmelserna
i denna paragraf. Genom första stycket begränsas räckvidden av legitimationsklausul,
intagen i motbok eller annat enkelt skuldebrev, och i andra
stycket hänvisas till det i banklagstiftningen uppställda förbudet mot
sådan klausul i sparkassebok och motbok med sparbank.

Av skäl som jag angett i nämnda avsnitt föreslår jag, att förbudet mot
legitimationsklausul i banklagstiftningen skall vidgas till att avse varje insättningsbevis
som bank utfärdar och som har karaktär av motbok. Jag
ämnar senare föreslå motsvarande förbud i fråga om postsparbanksbok.
Jag föreslår därför vissa ändringar av denna paragraf.

Första stycket är enligt sin nuvarande ordalydelse tillämpligt på motbok
rörande tillgodohavande hos bank eller annat enkelt skuldebrev. Eftersom
alla slags motböcker över tillgodohavande hos bank i fortsättningen föreslås
omfattas av totalförbud mot legitimationsklausul förordar jag, att i första
stycket används endast det mera vidsträckta begreppet »enkelt skuldebrev».

I andra stycket föreslås den ändringen att hänvisningen till de särskilda
förbudsbestämmelserna i banklagstiftningen kommer att avse »motbok med
bank». Genom definitionen i 4 § skuldebrevslagen av begreppet bank kommer
hänvisningen att avse motbok hos affärsbanker, sparbanker, centralkassor
och postsparbanken.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

269

Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets yttrande genom utdrag av protokollet inhämtas
enligt 87 § regeringsformen över förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse,

2) lag angående ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker,

3) lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 3 juni 1955 (nr 417) angående
införande av nya lagen om sparbanker,

4) lag angående ändring i lagen den 15 juni 1934 (nr 300) om sparbankernas
säkerhetskassa,

5) lag angående ändring i lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om jordbrukskas
ser öreisen,

6) lag angående ändrad lydelse av 33 § lagen den 27 mars 1936 (nr 81)
om skuldebrev.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

270

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

Bilaga 1

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse

2 §•

Ej må annan än riksbanken, bankaktiebolag, postbanken, sparbank, Sveriges
allmänna hypoteksbank och Sveriges investeringsbank aktiebolag i
sin firma eller eljest vid beteckning av affärsrörelsen använda ordet bank.
Beträffande användningen av ordet bank i registrerad understödsförenings
firma och vid beteckning av jordbrukslcasserörelse är särskilt stadgat.

54 §.

Bankaktiebolag får ej för egen räkning driva handel med eller, med de
undantag som angivas i 55 och 56 §§, förvärva annat än guld, mynt, växlar,
checkar, anvisningar, obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda
förskrivningar, utom sådana som medföra rätt till betalning först
efter utfärdarens övriga fordringsägare (förlagsbevis).

55 §.

Bankaktiebolag får förvärva

1. fast egendom, tomträtt och bostadsrätt till lägenhet för att bereda banken
lokaler för dess inrymmande eller tillgodose därmed sammanhängande
behov,

2. aktie i bolag, som uteslutande har till syfte att förvalta fast egendom
eller tomträtt som förvärvats för det under 1 angivna ändamålet, och förlagsbevis,
som utfärdats av sådant bolag,

3. inventarier, vilka anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som bankbolaget
äger, eller till lokaler, som bolaget i övrigt innehar,

4. bostadsrätt till lägenhet för att bereda bostad åt tjänsteman i banken,

Bankbolag som medverkar vid emission av aktier eller förlagsbevis på
den allmänna marknaden får förvärva aktie eller förlagsbevis som ingår i

1 Senaste lydelse av 2 § se 1967:341 och av 186 § se 1967:541.

271

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

emissionen. Sådan aktie eller förlagsbevis skall bolaget dock avyttra så snart
det lämpligen kan ske och senast inom ett år efter förvärvet. Om synnerliga
skäl föreligga, kan tillsynsmyndigheten förlänga denna tid.

56 §.

För att skydda fordran får bankaktiebolag dels på offentlig auktion eller
fondbörs köpa egendom, som är utmätt eller pantsatt för fordringen, dels
som betalning för fordran övertaga för fordringen pantsatt eller annan
egendom, om det är uppenbart att bankbolaget annars skulle lida avsevärd
förlust. Vad nu sagts gäller ej egen aktie. Utgöres köpt eller övertagen
egendom av fastighet, gruva, fabrik eller annan liknande anläggning eller
fartyg, får bankbolag i utbyte mot sådan egendom med tillhörande lös
egendom förvärva aktie i bolag, som bildats för förvaltning av egendomen
eller för fortsättande av en med denna driven verksamhet, eller förlagsbevis,
som utfärdats av sådant bolag. Bankbolag får därjämte förvärva aktie i
bolag, i vilket bankbolaget enligt detta stycke förut förvärvat aktie, om
uppenbar fara är att bankbolaget annars skulle lida förlust.

Egendom, som bankbolag förvärvat enligt första eller andra stycket, skall
avyttras, så snart det lämpligen kan ske och senast när det kan äga rum
utan förlust för bolaget.

Förvärv enligt denna paragraf skall ofördröj ligen anmälas hos tillsynsmyndigheten.

57 §.

Bankaktiebolag skall till insättarnas skydd ha eget kapital till visst lägsta
belopp. Detta bestämmes i förhållande till bankbolagets tillgångar och ingångna
garantiförbindelser (placeringar). Dessa indelas vid beräkningen
av kapitalkravet i följande fyra grupper, nämligen

A. 1. inneliggande kassa, checkar, postremissväxlar samt fordringar hos

riksbanken och riksgäldskontoret,

2. skattkammarväxlar och obligationer, som utfärdats av staten, kommun
eller därmed jämförlig samfällighet, allmän kassa eller inrättning,
vars reglemente fastställts av Konungen, eller kreditaktiebolag,

3. andra fordringar för vilka staten, kommun eller därmed jämförlig
samfällighet, bankaktiebolag, sparbank, centralkassa, postbanken,
kreditaktiebolag, någon under A 1—2 avsedd kassa eller inrättning
eller svenskt försäkringsföretag svarar,

4. fordringar för vilka säkerheten utgöres av värdehandling eller fordran,
som angives under A 1—3,

5. garantiförbindelser, som utfärdats av bankbolaget och för vilka
banken erhållit säkerhet i värdehandling eller fordran, som angives
under A 1—4,

B. 1. andra fullgoda obligationer än de som angivas under A 2,

2. fordringar för vilka utländskt bank- eller försäkringsföretag svarar,

3. fordringar för vilka säkerheten utgöres av

värdehandling eller fordran, som angives under B 1—2,
inteckning i jordbruks-, affärs- eller bostadsfastighet eller tomt -

272

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

rätt till sådan fastighet inom sjuttiofem procent av det uppskattade
värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad
som hör till tomträtten, eller

förmånsrätt på grund av lagen den 16 december 1966 (nr 701)
om förmånsrätt för fordringar enligt lagen den 16 december 1966
(nr 700) om vissa gemensamhetsanläggningar, om förmånsrätten
får göras gällande på bankbolagets föranstaltande,

4. garantiförbindelser, som utfärdats av bankbolaget och för vilka
banken erhållit säkerhet i värdehandling eller fordran, som angives
under B 1—3,

C. 1. fordringar för vilka säkerheten utgöres av

inteckning i jordbruksfastighet, i bostadsfastighet med en- eller
tvåfamilj shus eller med flerfamiljshus för vilket statligt bostadslån
utgår eller i tomträtt till sådan fastighet, om inteckningssäkerheten
är förstärkt med borgen och inteckningen ligger mellan sjuttiofem
och etthundra procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen
eller, i fråga om tomträtt, av byggnad som hör till tomträtten,

förlagsbevis eller aktie, som noteras vid fondbörs här i landet,
eller

borgen, dock ej till högre belopp för varje låntagare än tjugofemtusen
kronor,

2. garantiförbindelser, som utfärdats av bankbolaget och för vilka
banken erhållit säkerhet i form av värdehandling, fordran eller
borgensförbindelse som angives under C 1,

D. övriga tillgångar och garantiförbindelser utom sådana som enligt
femte och sjätte styckena skola avräknas från eget kapital.

För placeringar, som angivas under A, fordras ej eget kapital. I övrigt
skall bankbolag vid varje tidpunkt ha eget kapital till lägst ett belopp, som
motsvarar sammanlagt

en procent av summan av placeringar, som angivas under B,

fyra procent av summan av placeringar, som angivas under C, och

åtta procent av summan av placeringar, som angivas under D.

Tillgång skall tagas upp till bokfört värde och garantiförbindelse till
sitt nominella belopp.

Med eget kapital avses aktiekapital, reservfond, dispositionsfond och av
bolagsstämman fastställd vinstbalans. Med eget kapital får likställas det
nominella värdet av förlagsbevis, utställda av bankbolaget, intill ett belopp
motsvarande bolagets aktiekapital. I fråga om förlagskapital, som kan återkrävas
av långivaren inom fem år, skall dock iakttagas att med bolagets
kapital får likställas högst så stor del av det varje år förfallande beloppet
som svarar mot tio procent av bolagets aktiekapital.

Har bankbolag väsentligt ekonomiskt intresse i aktiebolag, som'' uteslu -

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

273

tande har till syfte att förvalta fastighet eller tomträtt, som förvärvats för
att bereda banken lokaler för dess inrymmande eller tillgodose därmed sammanhängande
behov, skall från bankbolagets eget kapital avräknas åtta
procent av summan av det bokförda värdet av aktierna i fastighetsbolaget
och bolagets bokförda skulder eller den del av dessa som svarar mot bankens
aktieinnehav i fastighetsbolaget.

Med uppskattat värde avses det värde, som bankbolaget bestämt på grundval
av särskild värdering. Har i enlighet med gällande bestämmelser om lån
av statsmedel till främjande av bostadsbyggandet sådant lån beviljats till
uppförande av viss byggnad, skall till grund för bedömandet av inteckningssäkerheten
i stället för uppskattningsvärdet läggas det enligt nämnda bestämmelser
fastställda pantvärdet för byggnaden eller den fastighet, där
denna uppföres, om ej särskilda skäl föranleda annat.

58 §.

Bankaktiebolag skall hålla en med hänsyn till rörelsens art och omfattning
tillräcklig kassareserv.

Kassareserven skall bestå av tillgångar som med lätthet kunna förvandlas
i penningar och skall tillsammans med inneliggande kassa uppgå till
lägst ett belopp som svarar mot tio procent av bankbolagets samtliga förbindelser,
med undantag av förlagslån, lån mot inteckning i egen fastighet,
lån som tagits upp hos allmänna pensionsfonden i samband med återlån
enligt fondens reglemente och garantiförbindelser. Nedgår kassareserven
tillfälligt under föreskrivet belopp, skall den snarast ökas till detta.

År tillgång som angives i andra stycket pantsatt, får den ej inräknas i
kassareserven. Utgör tillgången säkerhet för avtalad kredit som bankbolaget
ej begagnat till fullo, får den ändå beräknas till det belopp, som bolaget enligt
avtalet äger ytterligare erhålla vid anfordran.

59 §.

Kredit får beviljas endast mot betryggande säkerhet i fast eller lös egendom
eller i form av borgen. Utan sådan säkerhet får dock kredit lämnas till
belopp, som vid varje tidpunkt sammanlagt svarar mot högst tre procent av
summan av bankaktiebolagets eget kapital och dess inlåning. Därutöver får
kredit utan särskild säkerhet beviljas

1. sådan låntagare, som avses i 57 § första stycket A 2 och 3, samt utländskt
bankföretag,

2. samfällighet som avses i lagen om vissa gemensamhetsanläggningar,
om krediten ej överstiger belopp för vilket förmånsrätt åtnjutes på grund
av lagen om förmånsrätt för fordringar enligt nyssnämnda lag och förmånsrätten
får göras gällande på bankbolagets föranstaltande,

3. näringsidkare i och för hans rörelse, om krediten är kortvarig.

Aktie i bolag, som huvudsakligen förvaltar eller driver handel med aktier

eller som idkar emissionsrörelse, får mottagas som pant endast om aktien
noteras vid fondbörs här i landet. Vad nu sagts gäller även förlagsbevis,
som utfärdats av sådant bolag.

Bestämmelsen i 49 § om förbud för bankbolag att som pant mottaga egen
aktie äger motsvarande tillämpning på förlagsbevis som bolaget utfärdat.

60 §.

Bankaktiebolag skall ägna särskild uppmärksamhet åt att kredit i sådan
omfattning, att det kan vålla fara för bankbolagets säkerhet, icke lämnas

274

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Första stycket äger motsvarande tillämpning på borgen och annan garantiförbindelse
till bankbolaget.

61 §.

1. mot säkerhet av borgen eller garanti av staten eller kommun eller av
samfällighet, kassa, inrättning eller sammanslutning, som avses i 57 § första
stycket A 2 och 3,

2. mot säkerhet av fordringar eller värdehandlingar som avses i 57 §
första stycket A och B, dock att inteckning skall ligga inom sextio procent
av det uppskattade värdet av den intecknade egendomen,

3. intill ett belopp av femtiotusen kronor, mot annan pantsäkerhet.

Ledamot av bankbolags styrelse eller styrelsesuppleant, som ej erhållit

Bankbolag får ej lämna kredit till revisor i bolaget eller revisorssuppleant
eller till den som är gift med sådan person.

Bankbolag får ej heller lämna kredit mot säkerhet av borgen eller fordringsbevis,
som utfärdats av någon som avses i första och tredje styckena,
eller mot växel, för vilken denne är betalningsskyldig.

Första—fjärde styckena äga motsvarande tillämpning på bolag, förening
eller annan sammanslutning, vari person som avses i första—tredje styckena
eller sådan persons make i egenskap av delägare eller medlem har ett väsentligt
ekonomiskt intresse, om ej annat följer av sista stycket.

Sammanslutning, i vilken sådan person som avses i första stycket har
väsentligt intresse, får ej beviljas kredit som angives i första stycket 3.
Bankbolag får dock utan hinder av vad tidigare sagts lämna sådan sammanslutning
kredit genom diskontering av växel, som är grundad på verklig
handelsaffär, och bevilja kredit mot växel, som nu sagts och för vilken
sammanslutningen är betalningsskyldig.

62 §.

Bestämmelserna om kredit i 59—61 §§ äga motsvarande tillämpning på
garantiförbindelse, som bankaktiebolag ikläder sig.

63 §.

Ställes lån icke att betalas inom ett år, skall bankaktiebolag förbehålla sig
rätt att säga upp lånet till återbetalning senast inom sagda tid.

Utan förbehåll enligt första stycket får hankbolag

1. bevilja åter lån enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens
förvaltning med längre löptid än ett år,

2. utlämna annat lån mot skuldebrev med längre löptid än ett år till belopp,
som vid varje tidpunkt sammanlagt svarar mot högst tjugofem pro -

275

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

cent av summan av bolagets eget kapital och dess inlåning efter avdrag för
lån som tagits upp hos allmänna pensionsfonden i samband med återlån.

Förfallotiden för lån skall bestämmas så, att den är förenlig med villkoren
för bankbolagets förbindelser. Lån som avses i andra stycket 2 får icke ställas
på längre återbetalningstid än tio år. Har för sådant lån icke ställts
säkerhet i fast eller lös egendom, skall i skuldebrevet utfästas årlig avbetalning
i förhållande till den tid för vilken lånet beviljas.

67 §.

Insättas penningar hos bankaktiebolag för att där stå inne viss tid, skall
motbok eller annat bevis, som bankbolaget utfärdar om insättningen, ställas
till viss man och innehålla att överlåtelse får ske endast till viss man och
att överlåtelsen bör anmälas hos bolaget.

Bankbolag får ej träffa förbehåll om rätt för bolaget att åberopa betalning
till annan än rätt innehavare av motbok.

Om efterlysning och dödande av förkommen motbok gälla särskilda bestämmelser.

68 §.

Innan bankaktiebolag inrättar bankkontor skall bankbolaget inhämta yttrande
från nämnden för bankkontorsetablering.

Inrättas bankkontor skall detta omedelbart anmälas hos tillsynsmyndigheten.

Bankbolag skall bidraga till kostnaden för nämndens verksamhet enligt
föreskrifter som meddelas av Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer.

70 §.

276

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

71 §.

För bankaktiebolag skall finnas en styrelse bestående av minst fem och
högst aderton ledamöter.

Styrelsen skall--— är stadgat.

74 §.

Styrelsen skall---verkställande direktör.

Styrelsen må jämväl — — — egen prövning.

Angående den---myndigheten därom.

Uppdrag som — — — varje slag.

Styrelsen må icke---annan bankrörelse;

2. förvärv eller avyttring av fastighet, avsedd för bankens inrymmande
eller för att tillgodose därmed sammanhängande behov;

3. beviljande av kredit till person, som avses i 61 § första och andra
styckena, eller till bolag, förening eller annan sammanslutning, vari sådan
person är styrelseledamot eller såsom delägare eller medlem äger ett väsentligt
ekonomiskt intresse; styrelsen dock obetaget att för person eller
sammanslutning, som nu nämnts, fastställa vissa gränser, inom vilka utan
styrelsens beslut i varje särskilt fall kredit må beviljas vederbörande i och
för en av honom idkad rörelse;

4. förvärv av---eller pantsatt;

I denna —• — — ikläder sig.

99 §.

Det åligger — — — nämnda redovisningshandlingar.

Minst en---bankbolagets medel;

granska av styrelsen vidtagna åtgärder i fråga om förvaltning och avyttring
av jämlikt 56 § inköpt eller övertagen egendom;

taga del av de---större betydelse.

I övrigt--- — vara erforderliga.

186 §.

Med dagsböter---eller 49 §;

189 §.

Bildas bankaktiebolag — — — skäligt värde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

277

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

278

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker

11 §•

I sparbank---- denna lag.

Huvudmännen skola vara minst tjugo och högst sextio, dock att tillsynsmyndigheten
må, om särskilda förhållanden föranleda därtill, medgiva att
antalet sättes högre än sextio.

16 §•

Då det — —- -— eller andra.

För att — —- — vara avskrivna.

Garantifond må återbetalas, i den mån sparbankens återstående fonder,
inbegripet förlagskapital enligt vad därom stadgas i 26 §, äro tillräckliga
för uppfyllande av kravet på egna fonder enligt nyssnämnda lagrum. I
övrigt skall beträffande återbetalningen gälla vad i sådant hänseende blivit
utfäst vid garantifondens bildande.

18 §.

Är i reglementet förbehåll gjort om återbäring av grundfond eller del därav,
må sådan återbäring ej äga rum annat än i den mån reservfonden uppgår
till belopp, som motsvarar tio gånger grundfonden; ej heller må återbäring
ske, så länge garantifond, där sådan bildats, ej återbetalats eller om
genom återbäringen sparbanken ej kan uppfylla i 26 § föreskrivet krav på
egna fonder.

19 §.

Utfäst ränta å garantifond eller grundfond skall icke utbetalas, om till
följd därav vinsten å rörelsen icke skulle förslå till att uppbringa grundfond
eller garantifond till i 17 § första stycket angivet belopp. Ränta å garantifond
skall ej heller utbetalas, om genom utbetalningen sådan förlust skulle
uppkomma å rörelsen, att sparbanken ej kan uppfylla i 26 § föreskrivet krav
på egna fonder. Grundfondränta skall ej i något fall utbetalas om till följd
därav förlust skulle uppkomma.

1 Senaste lydelse av 11, 81, 83, 92 och 96 §§ se 1962: 234, av 16 § se 1967: 62 samt av 48 §
se 1967: 542

279

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

22 §.

Sparbanks rörelse skall avse företrädesvis sparbankens verksamhetsområde.

23 §.

Sparbank får ej för egen räkning driva handel med eller, med de undantag
som angivas i 24 och 25 §§, förvärva annat än guld, mynt, växlar,
checkar, anvisningar, obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda
förskrivningar, utom sådana som medföra rätt till betalning först
efter utfärdarens övriga fordringsägare (förlagsbevis).

24 §.

Sparbank får förvärva

1. fast egendom, tomträtt och bostadsrätt till lägenhet för att bereda sparbanken
lokaler för dess inrymmande eller tillgodose därmed sammanhängande
behov,

2. aktie i bolag, som uteslutande har till syfte att förvalta fast egendom
eller tomträtt som förvärvats för det under 1 angivna ändamålet, och förlagsbevis,
som utfärdats av sådant bolag,

3. inventarier, vilka anskaffas för rörelsen eller till fastighet som sparbanken
äger, eller till lokaler, som sparbanken i övrigt innehar,

4. bostadsrätt till lägenhet för att bereda bostad åt tjänsteman i sparbanken.

Sparbank som medverkar vid emission av aktier eller förlagsbevis på den
allmänna marknaden får efter tillstånd av tillsynsmyndigheten förvärva
aktie eller förlagsbevis som ingår i emissionen. Sådan aktie eller förlagsbevis
skall sparbanken avyttra så snart det lämpligen kan ske och senast
inom ett år efter förvärvet. Om synnerliga skäl föreligga, kan tillsynsmyndigheten
förlänga denna tid.

25 §.

För att skydda fordran får sparbank dels på offentlig auktion eller fondbörs
köpa egendom, som är utmätt eller pantsatt för fordringen, dels som
betalning för fordran övertaga för fordringen pantsatt eller annan egendom,
om det är uppenbart att sparbanken annars skulle lida avsevärd förlust.
Bevis om tillskott till garantifond eller grundfond i sparbanken får

280

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

dock förvärvas endast om förutsättningar för återbetalning av fond föreligga
enligt 16 eller 18 §.

Egendom, som sparbank förvärvat enligt första stycket, skall avyttras
så snart det lämpligen kan ske och senast när avyttring kan äga rum utan
förlust för sparbanken.

Förvärv enligt denna paragraf skall ofördröjligen anmälas hos tillsynsmyndigheten.

26 §.

Sparbank skall till insättarnas skydd ha egna fonder till visst lägsta belopp.
Detta bestämmes i förhållande till sparbankens tillgångar och ingångna
garantiförbindelser (placeringar). Dessa indelas vid beräkningen av kapitalkravet
i följande fyra grupper, nämligen

A. 1. inneliggande kassa, checkar, postremissväxlar samt fordringar hos

riksbanken och riksgäldskontoret,

2. skattkammarväxlar och obligationer, som utfärdats av staten,
kommun eller därmed jämförlig samfällighet, allmän kassa eller
inrättning, vars reglemente fastställts av Konungen, eller kreditaktiebolag,

4. fordringar för vilka säkerheten utgöres av värdehandling eller fordran,
som angives under A 1—3,

5. garantiförbindelser, som utfärdats av sparbanken och för vilka sparbanken
erhållit säkerhet i värdehandling eller fordran, som angives
under A 1—4,

B. 1. andra fullgoda obligationer än de som angivas under A 2,

2. fordringar för vilka utländskt bank- eller försäkringsföretag svarar,

3. fordringar för vilka säkerheten utgöres av

värdehandling eller fordran, som angives under B 1—2,
inteckning i jordbruks-, affärs- eller bostadsfastighet eller tomträtt
till sådan fastighet inom sjuttiofem procent av det uppskattade
värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av
byggnad som hör till tomträtten, eller

förmånsrätt på grund av lagen den 16 december 1966 (nr 701)
om förmånsrätt för fordringar enligt lagen den 16 december 1966
(nr 700) om vissa gemensamhetsanläggningar, om förmånsrätten
får göras gällande på sparbankens föranstaltande,

4. garantiförbindelser, som utfärdats av sparbanken och för vilka
sparbanken erhållit säkerhet i värdehandling eller fordran, som angives
under B 1—3,

C. 1. fordringar för vilka säkerheten utgöres av

inteckning i jordbruksfastighet, i bostadsfastighet med en- eller
tvåfamilj shus eller med flerfamiljshus för vilket statligt bostadslån
utgår eller ,i tomträtt till sådan fastighet, om inteckningssäkerheten
är förstärkt med borgen och inteckningen ligger mellan sjuttiofem
och etthundra procent av det uppskattade värdet av den fasta
egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad som hör till tomträtten,

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

281

förlagsbevis eller aktie, som noteras vid fondbörs här i landet,
eller

borgen, dock ej till högre belopp för varje låntagare än tjugofemtusen
kronor,

2. garantiförbindelser, som utfärdats av sparbanken och för vilka
sparbanken erhållit säkerhet i form av värdehandling, fordran eller
borgensförbindelse som angives under C 1,

D. övriga tillgångar och garantiförbindelser utom sådana som enligt
femte och sjätte styckena skola avräknas från sparbankens egna
fonder.

För placeringar, som angivas under A, fordras ej egna fonder. I övrigt
skall sparbank vid varje tidpunkt ha egna fonder till lägst ett belopp, som
motsvarar sammanlagt

en procent av summan av placeringar, som angivas under B,

fyra procent av summan av placeringar, som angivas under C, och

åtta procent av summan av placeringar, som angivas under D.

Tillgång skall tagas upp till bokfört värde och garantiförbindelse till sitt
nominella belopp.

Med egna fonder avses grundfond, reservfond och garantifond. Med egna
fonder får likställas det nominella värdet av förlagsbevis, utställda av sparbanken,
intill ett belopp motsvarande sparbankens reservfond. I fråga om
förlagskapital, som kan återkrävas av långivaren inom fem år, skall dock
iakttagas att med sparbankens fonder får likställas högst så stor del av det
varje år förfallande beloppet som svarar mot tio procent av reservfonden.

Har sparbank väsentligt ekonomiskt intresse i aktiebolag, som uteslutande
har till syfte att förvalta fastighet eller tomträtt, som förvärvats för alt
bereda sparbanken lokaler för dess inrymmande eller tillgodose därmed
sammanhängande behov, skall från sparbankens egna fonder avräknas åtta
procent av summan av det bokförda värdet av aktierna i fastighetsbolaget
och bolagets bokförda skulder eller den del av dessa som svarar mot sparbankens
aktieinnehav i fastighetsbolaget.

Med uppskattat värde avses det värde, som sparbanken bestämt på grundval
av särskild värdering. Har i enlighet med gällande bestämmelser om
lån av statsmedel till främjande av bostadsbyggandet sådant lån beviljats
till uppförande av viss byggnad, skall till grund för bedömandet av inteckningssäkerheten
i stället för uppskattningsvärdet läggas det enligt nämnda
bestämmelser fastställda pantvärdet för byggnaden eller den fastighet, där
denna uppföres, om ej särskilda skäl föranleda annat.

Sparbank, som på grund av avtal enligt 79 § skall uppbära blivande överskott
vid annan sparbanks likvidation, får Add bestämmande av kravet på
egna fonder under tiden för likvidationen taga överskottet i beräkning intill
belopp och på villkor som tillsynsmyndigheten fastställer.

282

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

27 §.

Sparbank skall hålla en med hänsyn till rörelsens art och omfattning tillräcklig
kassareserv.

Kassareserven skall bestå av tillgångar som med lätthet kunna förvandlas
i penningar och skall tillsammans med inneliggande kassa uppgå till lägst
ett belopp som svarar mot tio procent av sparbankens samtliga förbindelser,
med undantag av förlagslån, lån mot inteckning i egen fastighet, lån som
tagits upp hos allmänna pensionsfonden i samband med återlån enligt fondens
reglemente och garantiförbindelser. Nedgår kassareserven tillfälligt
under föreskrivet belopp, skall den snarast ökas till detta.

28 §.

Kredit får beviljas endast mot betryggande säkerhet i fast eller lös egendom
eller i form av borgen. Utan sådan säkerhet får dock kredit lämnas till
belopp, som vid varje tidpunkt sammanlagt svarar mot högst tre procent av
summan av sparbankens fonder och dess inlåning. Därutöver får kredit utan
särskild säkerhet bevilj as

1. sådan låntagare, som avses i 26 § första stycket A 2 och 3, samt utländskt
bankföretag,

3. näringsidkare i och för hans rörelse, om krediten är kortvarig.

Sparbank får ej som pant mottaga förlagsbevis, som sparbanken utfärdat,
och ej heller bevis om tillskott till garantifond eller grundfond i sparbanken.

29 §.

Sparbank skall ägna särskild uppmärksamhet åt att kredit i sådan omfattning,
att det kan vålla fara för sparbankens säkerhet, icke lämnas till
samma låntagare eller till låntagare, som äro förbundna med varandra i
väsentlig ekonomisk intressegemenskap, eller mot säkerhet av aktier eller
förlagsbevis, som utgivits av samma aktiebolag eller aktiebolag som äro
förenade i sådan gemenskap som nu sagts.

Första stycket äger motsvarande tillämpning på borgen och annan garantiförbindelse
till sparbanken.

30 §.

Till den som ensam eller i förening med annan får avgöra på sparbankens
styrelse ankommande ärenden eller till den som är gift med sådan person
får sparbanken lämna kredit endast

1. mot säkerhet av borgen eller garanti av staten eller kommun eller av
samfällighet, kassa, inrättning eller sammanslutning, som avses i 26 § första
stycket A 2 och 3,

283

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

2. mot säkerhet av fordringar eller värdehandlingar som avses i 26 § första
stycket A och B, dock att inteckning skall ligga inom sextio procent av det
uppskattade värdet av den intecknade egendomen,

3. intill ett belopp av femtiotusen kronor, mot annan pantsäkerhet.

Ledamot av sparbanks styrelse eller styrelsesuppleant, som ej erhållit

Sparbank får ej lämna kredit till revisor i sparbanken eller revisorssuppleant
eller till den som är gift med sådan person.

Sammanslutning, i vilken sådan person som avses i första stycket har väsentligt
intresse, får ej beviljas kredit som angives i första stycket 3. Sparbank
får dock utan hinder av vad tidigare sagts lämna sammanslutning, i
vilken sådan person som sägs i första eller andra stycket har väsentligt intresse,
kredit genom diskontering av växel, som är grundad på verklig handelsaffär,
och bevilja kredit mot växel, som nu sagts och för vilken sammanslutningen
är betalningsskyldig.

31 §.

Bestämmelserna om kredit i 28—30 §§ äga motsvarande tillämpning på
garantiförbindelse, som sparbank ikläder sig.

32 §.

Ställes lån icke att betalas inom ett år, skall sparbank förbehålla sig rätt
att säga upp lånet till återbetalning senast inom sagda tid.

Utan förbehåll enligt första stycket får sparbank

1. bevilja återlån enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens
förvaltning med längre löptid än ett år,

2. utlämna annat lån mot skuldebrev med längre löptid än ett år till belopp,
som vid varje tidpunkt sammanlagt svarar mot högst tjugofem procent
av summan av sparbankens fonder och dess inlåning efter avdrag för lån
som tagits upp hos allmänna pensionsfonden i samband med återlån.

Sparbanken skall förbehålla sig rätt att säga upp lån som avses i andra
stycket till återbetalning senast inom tre månader, om säkerheten för lånet
försvagas i märklig mån eller, i fråga om lån utan säkerhet, om trygghet
icke längre föreligger för låneförbindelsens fullgörande.

284

Kungi. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

33 §.

Sparbank får ej vid avtal om kredit eller annars i sin rörelse förbehålla
sig vinst på affär, som sparbanken själv icke äger avsluta.

34 §.

Vid beviljande av kredit får sparbank icke göra förbehåll om att kreditbeloppet
eller del av detta skall sättas in hos sparbanken för längre tid än
sex månader eller på längre tids uppsägning än sex månader.

35 §.

Sparmärken för användning vid inlåning inom skolsparrörelsen får sparbank
utfärda endast om åtgärder vidtagits för kontroll över utelöpande
märken.

35 a §.

Insättas penningar hos sparbank för att där stå inne viss tid, skall motbok
eller annat bevis, som sparbanken utfärdar om insättningen, ställas till viss
man och innehålla att överlåtelse får ske endast till viss man och att överlåtelsen
bör anmälas hos sparbanken.

Sparbank får ej träffa förbehåll om rätt för sparbanken att åberopa betalning
till annan än rätt innehavare av motbok.

Om efterlysning och dödande av förkommen motbok gälla särskilda bestämmelser.

35 b §.

Innan sparbank inrättar bankkontor skall sparbanken inhämta yttrande
från nämnden för bankkontorsetablering.

Inrättas bankkontor skall detta omedelbart anmälas hos tillsynsmyndigheten.

Sparbank skall bidraga till kostnaden för nämndens verksamhet enligt
föreskrifter som meddelas av Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer. 5

35 c §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 196S

285

enligt 15 kap. 9 § andra stycket nämnda balk. överförmyndaren kan när
som helst förordna, att förbehållet ej skall gälla. Sådant förordnande skall
antecknas på bevis eller i motbok, som utfärdats om insättningen, överförmyndare,
förmyndare och god man äga på begäran erhålla bevis om beloppet
av de medel, som sättas in eller stå inne, och i förekommande fall intyg
att meddelat tillstånd icke utnyttjats.

39 §.

Uppdrag enligt första stycket kan när som helst återkallas eller inskränkas.
Utan hinder av uppdrag får styrelsen själv avgöra ärende av varje slag.

Styrelsen får ej uppdraga åt enskild styrelseledamot eller annan att avgöra
ärende, som avser

1. inrättande eller indragning av filial eller övertagande av annan bankrörelse,

2. förvärv eller avyttring av fastighet, som är avsedd för sparbankens inrymmande
eller för att tillgodose därmed sammanhängande behov,

3. beviljande av kredit till person, som avses i 30 § första eller andra
stycket, eller till bolag, förening eller annan sammanslutning, vari sådan
person är styrelseledamot eller som delägare eller medlem har ett väsentligt
ekonomiskt intresse; för kredit, som nu sägs, får dock styrelsen fastställa
vissa gränser, inom vilka utan styrelsens beslut i varje särskilt fall
kredit får beviljas i och för en av låntagaren idkad rörelse,

4. förvärv av aktie eller förlagsbevis i andra fall än då fråga är om aktie
eller förlagsbevis, som är utmätt eller pantsatt för sparbankens fordran,

6. meddelande av bestämmelser om kassaverksamheten vid sparbanken
eller om rörelsen i dess helhet vid filial och hur denna rörelse skall övervakas
från huvudkontorets sida.

Bestämmelser om kredit skola gälla även i fråga om garantiförbindelse,
som sparbank ikläder sig.

40 §.

Styrelseledamot eller den som erhållit uppdrag enligt 39 § må ej handlägga
fråga rörande avtal mellan honom och sparbanken eller sådan fråga
om avtal mellan sparbanken och tredj e man, i vilken han äger ett väsentligt
intresse, som kan vara stridande mot sparbankens. Ej heller må han deltaga
i beslut angående avtal mellan sparbanken och tredje man, som han ensam
eller jämte annan äger företräda. Vad sålunda är stadgat skall äga motsvarande
tillämpning beträffande gåva från sparbanken, så ock beträffande
rättegång eller annan talan mot styrelseledamoten, den som fått uppdrag
enligt 39 § eller tredje man.

286

Kungl. Maj:ts proposition nr 1A3 år 1968

43 §.

Föreskrift, vilken — ■—- — sparbankens intressen.

Den som---å avtalet.

48 §.

Jämte vad i bokföringslagen är stadgat skall i fråga om sparbanks balansräkning
gälla:

1. Tillgångar, avsedda till stadigvarande bruk för sparbanken, må ej i
vidare mån än som betingas av förbättringar, som nedlagts å desamma, i
balansräkningen för det år, varunder de förvärvats, upptagas till högre värde
än som motsvarar kostnaderna för deras förvärvande och därefter till
högre värde än det, vartill de varit uppförda i närmast föregående balansräkning.
Är det verkliga värdet lägre än det belopp, vartill dylik tillgång sålunda
upptagits, skall å tillgången årligen avskrivas vad som motsvarar dess
av ålder och nyttjande eller annan därmed jämförlig orsak uppkomna värdeminskning.

2. Beträffande andra tillgångar än ovan nämnts gäller att de ej må upptagas
över verkliga värdet. För fordran, som förfaller eller kan av sparbanken
uppsägas till betalning först efter längre tid än ett år, må värdet icke
sättas högre än att avkastning erhålles efter en räntefot som svarar mot det
allmänna ränteläget. Närmare föreskrifter om värderingen av här avsedda
fordringar meddelas årligen av tillsynsmyndigheten. Osäkra fordringar skola
upptagas högst till det belopp, varmed de beräknas komma att inflyta. Värdelösa
fordringar må icke upptagas såsom tillgång.

3. I stället för avskrivning å tillgångs värde må motsvarande belopp kunna
uppföras å särskilt värdeminskningskonto. Minskning av värdeminskningskonto
är medgiven, där avskrivning med samma belopp sker å motsvarande
tillgång, så ock i den män, enligt vad förut i denna paragraf är sagt,
hinder ej möter för uppskrivning av tillgång samt minskning av värdeminskningskonto
sker i stället för sådan uppskrivning.

4. Avskrivning skall avse viss tillgång eller grupp av tillgångar av likartad
beskaffenhet.

6. Organisations- eller förvaltningskostnader må ej uppföras såsom till -

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

287

7. Inom linjen skall anmärkas sammanlagda beloppet av sparbankens
ansvarsförbindelser, i den män de icke upptagits bland skulderna. Tillika
skall inom linjen upptagas av sparbanken ställda panters sammanlagda bokförda
värde. Inom linjen skola ock anmärkas de pensionsåtaganden, som ej
upptagits bland skulderna. Ytterligare skall inom linjen uppföras ränta å
garantifond eller grundfond, som till följd av reglerna i 19 § icke kunnat utbetalas.

Vad i---eller bilaga.

58 §.

Ansvarsfrihet må — — — röstat däremot.

Anställes ej---blivit beviljad.

Om ansvarsfrihet — -— -— nämnda handling.

60 §.

Försättes sparbank---redovisningen avser.

Talan, varom---talan förlorad.

67 §.

Då sparbanken---med huvudmännen.

Redovisningen skall — — — redovisningen omfattar.

81 §.

Om sparbanks — — — med straff.

Där sparbank--— sådan talan.

Tillsynsmyndigheten skall — — — utfärda instruktion.

Tillsynsmyndigheten äger — ---denna lag.

Då tillsynsmyndigheten i anledning av att sparbank icke kan uppfylla i
26 § föreskrivet krav på egna fonder förelägger sparbankens styrelse att
vidtaga rättelse, må, där ej särskilda omständigheter föranleda annat, den
tid, inom vilken föreläggandet skall vara fullgjort, icke sättas längre än två
månader, och må i intet fall sagda tid bestämmas till mer än ett år.

Har sparbanks---i likvidation.

83 §.

Sparbanks styrelse — — -— av myndigheten;

att, då anledning yppas till antagande, att sparbanken gjort sådana för -

288

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

luster att sparbanken icke kan uppfylla i 26 § föreskrivet krav på egna fonder,
ofördröjligen upprätta särskild balansräkning enligt 48 § för utvisande
av sparbankens ställning samt att, därest balansräkningen bekräftar antagandet
i fråga, ofördröjligen avsända meddelande härom till tillsynsmyndigheten;
samt

att dels---och ställning.

92 §.

Har huvudman, styrelseledamot, den som erhållit uppdrag enligt 39 §,
revisor, likvidator, likvidationsrevisor eller ombud, som avses i 82 § 1 mom.,
vid fullgörandet av sitt uppdrag uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat
sparbanken skada, är han pliktig att till sparbanken utgiva ersättning för
skadan.

Har huvudman —--för skadan.

Där medhjälpare,--— för skadan.

96 §.

Med dagsböter---eftersätter bestämmelserna i nämnda lagrum;

4. den, som bryter mot vad som är stadgat i 2 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

I fråga om krav på eget kapital och om skyldighet att hålla kassareserv
får sparbank tillämpa äldre bestämmelser till utgången av år 1973.

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

289

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 6 § lagen den 3 juni 1955 (nr 417) angående
införande av nya lagen om sparbanker

Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 3 juni 1955 angående införande
av nya lagen om sparbanker1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

8. Har sparbank--------

10. De styrelseledamöter —---å

§•

annan bidragstecknare.

7. I fråga om medel, som förvaltas
av förmyndare eller god man och
som sedan den 1 januari 1941 innestå
å räkning hos sparbank utan
villkor att de må lyftas allenast med
överförmyndarens tillstånd, skall, såframt
ej överförmyndaren annorlunda
förordnar, vid tillämpning av
vad i 35 c § nya lagen stadgas så anses
som om förbehåll enligt 15 kap.
9 § andra stycket föräldrabalken
gjorts, att de må uttagas utan sådant
tillstånd. Vad nu sagts skall ock
gälla medel, som sedermera insatts
eller framdeles insättas å räkningen,
samt ränta som lagts eller lägges
till kapitalet.

--år 1965.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

1 Senaste lydelse av 6 § se 1965: 222.

10 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 1 .''/.‘i

290

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 15 juni 1934 (nr 300) om sparbankernas

säkerhetskassa

Härigenom förordnas, att 2, 3 och 6 §§ lagen den 15 juni 1934 om sparbankernas
säkerhetskassa1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 §•

Såsom bidrag---—--kalenderår förvaltade.

Vad nu sagts skall ej gälla spar- Vad nu sagts skall ej gälla sparbank.
vars fondmedel, sedan i före- bank, vars fondmedel, sedan i före -

kommande fall därifrån avdragits
garantifond och i fondmedlen ingående
förlagskapital samt under de
tio första åren efter sparbankens bildande
jämväl grundfond, antingen
äro eller genom bidragets erläggande
skulle bliva otillräckliga för iakttagandet
av det förhållande, som
jämlikt 27 § lagen om sparbanker
skall förefinnas mellan sparbankens
inlåning och dess fonder.

kommande fall därifrån avdragits
garantifond och i fondmedlen ingående
förlagskapital samt under de
tio första åren efter sparbankens bildande
jämväl grundfond, antingen
äro eller genom bidragets erläggande
skulle bliva otillräckliga för uppfyllande
av kravet på egna fonder jämlikt
26 § lagen om sparbanker.

3 §•

Uppgår kassans behållning till tjugo
miljoner kronor, skall hälften av
den behållna avkastningen årligen
utdelas till sparbankerna efter förhållandet
mellan de bidrag varje
sparbank sammanlagt inbetalat till
kassan. Uppgår behållningen till ett
belopp motsvarande en procent av de
medel, som sparbankerna vid utgången
av nästföregående kalenderår
sammanlagt förvaltade, skall hela
avkastningen efter samma grund
utdelas. I övrigt åge sparbank, så
länge kassan består, ej göra gällande
någon rätt till kassans tillgångar.

1 Senaste lydelse av 2 och 6 §§ se 1955: 419.

Sparbank äger, så länge kassan består,
ej göra gällande någon rätt till
kassans tillgångar.

291

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

(Nuvarande lydelse)

Sparbanks rätt till framtida utdelning
eller till kassans tillgångar vid
dess upplösning må ej uppföras som
tillgång i sparbankens räkenskaper
eller överlåtas annorledes än i samband
med överlåtelse av sparbankens
rörelse å annan sparbank.

(Föreslagen lydelse)

Sparbanks rätt till kassans tillgångar
vid dess upplösning må ej
uppföras som tillgång i sparbankens
räkenskaper eller överlåtas annorledes
än i samband med överlåtelse av
sparbankens rörelse å annan sparbank.

Kassans styrelse må, efter prövning
i varje särskilt fall och på villkor,
som styrelsen äger bestämma,
med anlitande av kassans medel lämna
dels bistånd åt sparbank, vars
fondmedel till följd av inträffade förluster
blivit otillräckliga för uppfyllande
av kravet på egna fonder enligt
26 § lagen om sparbanker, ävensom
åt sparbank, som eljest på grund
av inträffade eller väntade förluster
råkat i eller kan befaras råka i svårigheter,
dels ock, i den utsträckning
så finnes skäligt, gottgörelse åt insättare
i sparbank, som trätt i likvidation
eller försatts i konkurs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

292

Kimgl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om
jordbrukskasserörelsen

Härigenom förordnas, dels att 4, 5, 7, 12, 14, 22, 24, 30—42, 52, 56, 58,
62; 74 och 75 §§, 87 § 2 inom., 88 a § samt 91 och 96 §§ lagen den 25 maj
1956 om jordbrukskasserörelsen1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
anges, dels att i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 42 a—d §§, av nedan
angiven lydelse.

4 §•

Jordbrukskassas firma---»ek.för.».

Ej må — — — ordet jordbrukskreditkassa.

Kreditkassa äger vid beteckning av rörelsen använda ordet bank.

5 §.

. Jordbrukskasserörelsen skall stå under tillsyn av bankinspektionen.

7 §•

12 §.

Villkoren för inträde som medlem i jordbrukskassa fastställas av riksorganisationen.

14 §.2

Jordbrukskassa må —---sina medlemmar.

1 Senaste lydelse av 58 § se 1962: 88 och av 87 § 2 mom. se 1967: 543. 88 a § införd genom
1962: 88.

a Ändringen innebär att andra stycket upphävs.

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

293

22 §.

Till medlem i centralkassa må allenast antagas

jordbrukskassa vars styrelse har sitt säte inom centralkassans verksamhetsområde,
samt

Riksorganisationen äger---i centralkassa.

24 §.i

Centralkassa må bereda kredit allenast åt medlemmar i kassan eller i ansluten
jordbrukskassa samt åt bankaktiebolag, sparbank, centralkassa, postbanken,
allmän kassa eller inrättning, vars reglemente fastställts av Konungen,
utländskt bankföretag, svenskt försäkringsföretag och kreditaktiebolag.

Ivreditgivningen till —- •—■ — tillhörande säkerheter.

30 §.

Kreditkassa får låna ut pengar och anskaffa medel till utlåningen i den
ordning denna lag föreskriver samt idka verksamhet som står i samband
därmed.

Jordbrukskassa får ej för egen räkning låna in pengar från allmänheten.

Utan tillstånd av tillsynsmyndigheten får kreditkassa icke mottaga värdehandlingar
till föi''varing och förvaltning. Tillstånd får meddelas endast om
kassan med hänsyn till dess organisation och förvaringsanordningar samt
fonder kan på ett betryggande sätt handha sådan verksamhet. När förutsättningar
icke längre föreligga för tillstånd, får det återkallas.

I kreditkassas stadgar skola angivas de rörelsegrenar som kassan får utöva.

31 §.

32 §. : ii

Kreditkassa får förvärva

1. fast egendom, tomträtt och bostadsrätt till lägenhet för att bereda kassan
eller ansluten kassa lokaler för dess inrymmande eller tillgodose därmed
sammanhängande behov.

2. aktie i bolag, som uteslutande har till syfte att förvalta fast egendom
eller tomträtt som förvärvats för det under 1 angivna ändamålet, och förlagsbevis,
som utfärdats av sådant bolag,

3. inventarier, vilka anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som kassan
äger, eller till lokaler, som kassan i övrigt innehar,

4. bostadsrätt till lägenhet för att bereda bostad å tjänsteman i kassan
eller ansluten kassa.

Ärende om förvärv enligt första stycket av fast egendom, tomträtt eller
aktie avgöres av stämman, om ej annat följer av kreditkassans stadgar. 1

1 Ändringen innebär bl. a. att tredje och fjärde styckena upphävs,

294

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Detsamma gäller ärende om förbättring av byggnad i vilken kassans eller
ansluten kassas lokaler äro eller avses bliva inrymda.

. Centralkassa som medverkar vid emission av aktier eller förlagsbevis på
den allmänna marknaden får efter tillstånd av tillsynsmyndigheten förvärva
aktie eller förlagsbevis som ingår i emissionen. Sådan aktie eller förlagsbevis
skall centralkassan avyttra så snart det lämpligen kan ske och senast
inom ett år efter förvärvet. Om synnerliga skäl föreligga, kan tillsynsmyndigheten
förlänga denna tid.

33 §.

För att skydda fordran får kreditkassa dels på offentlig auktion eller
fondbörs köpa egendom, som är utmätt eller pantsatt för fordringen, dels
som betalning för fordran övertaga för fordringen pantsatt eller annan
egendom, om det är uppenbart att kassan annars skulle lida avsevärd förlust.
Vad nu sagts gäller ej bevis om andel i eller tillskott till kreditkassan
själv eller annan jordbrukets kreditkassa.

Egendom, som kreditkassa förvärvat enligt första stycket, skall avyttras,
så snart det lämpligen kan ske och senast när avyttring kan äga rum utan
förlust för kassan.

Förvärv enligt denna paragraf skall ofördröjligen anmälas hos tillsynsmyndigheten.

34 §.

Centralkassa och anslutna jordbrukskassor skall till insättarnas skydd
ha eget kapital till visst lägsta belopp. Detta bestämmes i förhållande till
centralkassans och de anslutna jordbrukskassornas tillgångar och ingångna
garantiförbindelser (placeringar). Dessa indelas vid beräkningen av kapitalkravet
i följande fyra grupper, nämligen

A. 1. inneliggande kassa, checkar, postremissväxlar samt fordringar hos
riksbanken och riksgäldskontoret,

4. fordringar för vilka säkerheten utgöres av värdehandling eller
fordran, som angives under A 1—3,

295

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

5. garantiförbindelser, som utfärdats av centralkassan eller ansluten
jordbrukskassa och för vilka kassan erhållit säkerhet i värdehandling
eller fordran, som angives under A 1—4,

B. 1. andra fullgoda obligationer än de som angivas under A 2,

2. fordringar för vilka utländskt bank- eller försäkringsföretag svarar,

3. fordringar för vilka säkerheten utgöres av

värdehandling eller fordran, som angives under B 1—2,

förmånsrätt på grund av lagen den 16 december 1966 (nr 701)
om förmånsrätt för fordringar enligt lagen den 16 december 1966
(nr 700) om vissa gemensamhetsanläggningar, om förmånsrätten
får göras gällande på kassans föranstaltande,

4. garantiförbindelser, som utfärdats av centralkassan eller ansluten
jordbrukskassa och för vilka kassan erhållit säkerhet i värdehandling
eller fordran, som angives under B 1—3,

C. 1. fordringar för vilka säkerheten utgöres av

inteckning i jordbruksfastighet, i bostadsfastighet med en- eller
tvåfamiljshus eller med flerfamiljshus för vilket statligt bostadslån
utgår eller i tomträtt till sådan fastighet, om inteclcningssäkerheten
är förstärkt med borgen och inteckningen ligger mellan sjuttiofem
och etthundra procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen
eller, i fråga om tomträtt, av byggnad som hör till tomträtten,

förlagsbevis eller aktie, som noteras vid fondbörs här i landet,
eller

borgen, dock ej till högre belopp för varje låntagare än tjugofemtusen
kronor,

D. övriga tillgångar och garantiförbindelser utom sådana som enligt
femte och sjätte styckena skola avräknas från eget kapital.

För placeringar, som angivas under A, fordras ej eget kapital. I övrigt
skall centralkassa och anslutna jordbrukskassor vid varje tidpunkt ha eget
kapital till lägst ett belopp, som motsvarar sammanlagt

en procent av summan av placeringar, som angivas under B,
fyra procent av summan av placeringar, som angivas under C, och
åtta procent av summan av placeringar, som angivas under D.

Tillgång skall tagas upp till bokfört värde och garantiförbindelse till sitt
nominella belopp.

296

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Med eget kapital avses insatskapital, reservfond, dispositionsfond och av
stämma fastställd vinstbalans. Med eget kapital får likställas det nominella
värdet av förlagsbevis, utställda av centralkassan, intill ett belopp motsvarande
det belopp vartill centralkassans och anslutna jordbrukskassors eget
kapital uppgår. I fråga om förlagskapital, som kan återkrävas av långivaren
inom fem år, skall dock iakttagas att med centralkassans och de anslutna
jordbrukskassornas eget kapital får likställas högst så stor del av det
varje år förfallande beloppet som svarar mot tio procent av detta kapital.

Från centralkassans och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital skall
avräknas det bokförda värdet av vad de såsom aktiekapital eller i annan form
tillskjutit till företag som bedriver någon form av bankverksamhet. Sådan
avräkning skall dock ej ske i fråga om företag, i vilket staten är delägare.

Har kreditkassa väsentligt ekonomiskt intresse i aktiebolag som uteslutande
har till syfte att förvalta fastighet eller tomträtt, som förvärvats för
att bereda kassorna lokaler för deras inrymmande eller tillgodose därmed
sammanhängande behov, skall från det egna kapitalet avräknas åtta procent
av summan av det bokförda värdet av aktierna i fastighetsbolaget och bolagets
bokförda skulder eller den del av dessa som svarar mot kassornas aktieinnehav
i fastighetsbolaget.

Med uppskattat värde avses det värde, som kreditkassa bestämt på grundval
av särskild värdering. Har i enlighet med gällande bestämmelser om lån
av statsmedel till främjande av bostadsbyggandet sådant lån beviljats till
uppförande av viss byggnad, skall till grund för bedömandet av inteckningssäkerheten
i stället för uppskattningsvärdet läggas det enligt nämnda bestämmelser
fastställda pantvärdet för byggnaden eller den fastighet, där
denna uppföres, om ej särskilda skäl föranleda annat.

35 §.

Centralkassa skall hålla en med hänsyn till rörelsens art och omfattning
tillräcklig kassareserv.

Kassareserven skall bestå av tillgångar som med lätthet kunna förvandlas
i pengar och skall tillsammans med inneliggande kassa uppgå till lägst ett
belopp som svarar mot tio procent av kassans samtliga förbindelser, med
undantag av förlagslån, lån mot inteckning i egen fastighet, lån som tagits
upp hos allmänna pensionsfonden i samband med återlån enligt fondens
reglemente och garantiförbindelser. Nedgår kassareserven tillfälligt under
föreskrivet belopp, skall den snarast ökas till detla.

36 §.

Kredit får beviljas endast mot betryggande säkerhet i fast eller lös egendom
eller i form av borgen. Utan sådan säkerhet får dock kredit lämnas till
belopp, som vid varje tidpunkt sammanlagt svarar mot högst tre procent av
summan av centralkassas och anslutna jordbrukskassors eget kapital samt
centralkassans inlåning. Därutöver får kredit utan särskild säkerhet beviljas

1. kommun eller samfällighet, kassa, inrättning eller sammanslutning,
som avses i 34 § första stycket A 2 och 3, samt utländskt bankföretag,

2. samfällighet som avses i lagen om vissa gemensamhetsanläggningar,
om krediten ej överstiger belopp för vilket förmånsrätt åtnjutes på grund

297

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

av lagen om förmånsrätt för fordringar enligt nyssnämnda lag och förmånsrätten
får göras gällande på kreditkassans föranstaltande,

3. näringsidkare i och för hans rörelse, om krediten är kortvarig.

Kredit utan särskild säkerhet enligt första stycket beviljas av centralkassa
eller, efter medgivande av denna, av ansluten jordbrukskassa.

37 §.

Kreditkassa skall ägna särskild uppmärksamhet åt att kredit i sådan omfattning,
att det kan vålla fara för kreditkassans säkerhet, icke lämnas till
samma låntagare eller till låntagare, som äro förbundna med varandra i väsentlig
ekonomisk intressegemenskap, eller mot säkerhet av aktier eller förlagsbevis,
som utgivits av samma aktiebolag eller aktiebolag som äro förenade
i sådan gemenskap som nu sagts.

Första stycket äger motsvarande tillämpning på borgen och annan garantiförbindelse
till kreditkassan.

38 §.

Tillstånd enligt första stycket lämnas såvitt gäller centralkassa av riksorganisationen
och såvitt gäller jordbrukskassa av centralkassan.

39 §.

Bestämmelserna om kredit i 36—38 §§ äga motsvarande tillämpning på
garantiförbindelse, som kreditkassa ikläder sig.

40 §.

Ställes lån icke att betalas inom ett år, skall kreditkassa förbehålla sig
rätt att säga upp lånet till återbetalning senast inom sagda tid.

Utan förbehåll enligt första stycket får

1. centralkassa bevilja återlån enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens
förvaltning med längre löptid än ett år,

2. kreditkassa utlämna annat lån mot skuldebrev med längre löptid än
ett år till ett belopp, som tillsammans med belopp av här avsedd utlåning
från övriga kreditkassor inom vederbörande centralkassas verksamhetsområde
vid varje tidpunkt svarar mot högst tjugofem procent av summan av
centralkassans och anslutna jordbrukskassors eget kapital samt centralkassans
inlåning efter avdrag för lån som tagits upp hos allmänna pensionsfonden
i samband med återlån.

10f Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 1U3

298

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

säkerhet i fast eller lös egendom, skall i skuldebrevet utfästas årlig avbetalning
i förhållande till den tid för vilken lånet beviljas.

Centralkassa skall enligt 17 § tredje stycket meddela de särskilda anvisningar
som fordras för tillämpningen av bestämmelserna i andra stycket 2
och tredje stycket första punkten.

41 g.

Kreditkassa får ej vid avtal om kredit eller annars i sin rörelse förbehålla
sig vinst på affär, som kassan själv icke äger avsluta.

42 §.

42 a g.

42 b §.

Insättas pengar hos centralkassa för att där stå inne viss tid, skall motbok
eller annat bevis, som kassan utfärdar om insättningen, ställas till
viss man och innehålla att överlåtelse får ske endast till viss man och att
överlåtelsen bör anmälas hos kassan.

Centralkassa får ej träffa förbehåll om rätt för kassan att åberopa betalning
till annan än rätt innehavare av motbok.

Om efterlysning och dödande av förkommen motbok gälla särskilda bestämmelser.

42 c §.

Innan kreditkassa inrättar bankkontor skall kassan inhämta yttrande från
nämnden för bankkontorsetablering.

Inrättas bankkontor skall detta omedelbart anmälas hos tillsynsmyndigheten.

Kreditkassa skall bidraga till kostnaden för nämndens verksamhet enligt
föreskrifter som meddelas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

42 d §.

Omyndig äger utan förmyndarens tillåtelse förfoga över medel som den
omyndige själv satt in hos centralkassa efter det att han fyllt sexton år.

299

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Uian den omyndiges samtycke får kassan ej betala ut sådana medel till förmyndaren.
Har förmyndaren fått överförmyndarens tillstånd att omhändertaga
medlen och företett bevis på detta, äger den omyndige ej vidare förfoga
över medlen. Sådan inskränkning i den omyndiges rätt skall antecknas
på insättningsbevis eller i motbok, när beviset eller motboken företes
hos kassan.

Medel som förmyndare eller god man förvaltar enligt föräldrabalken får,
utom såvitt angår ränta som stått inne kortare tid än ett år, uttagas utan
överförmyndarens tillstånd endast om förbehåll därom skett enligt 15 kap.
9 § andra stycket nämnda balk. överförmyndaren kan när som helst förordna,
att förbehållet ej skall gälla. Sådant förordnande skall antecknas på
bevis eller i motbok, som utfärdats om insättningen, överförmyndare, förmyndare
och god man äga på begäran erhålla bevis om beloppet av de medel,
som sättas in eller stå inne och i förekommande fall intyg att meddelat
tillstånd icke utnyttjats.

52 §. :

Det åligger---nämnda handlingar.

Minsten---kassans medel;

granska av styrelsen vidtagna åtgärder i fråga om förvaltning och avyttring
av egendom, som kassan inköpt eller övertagit jämlikt 33 §;

taga del av de---rörande kassan.

I övrigt---av revisionsuppdraget.

56 §.

Ifråga----57—67 §§ nedan.

Vid tillämpningen---52—54 §§ denna lag,

samt att i 87 och 89 §§ hänvisningarna till 51 § i stället skola avse ,54 §
denna lag.

58 §.

Har kreditkassa---av rätten.

Genom rättens försorg skall ofördröjligen till tillsynsmyndigheten avsändas
dels för registrering meddelande om beslut att kassan skall träda
i likvidation, dels ock underrättelse om förordnande av likvidator med angivande
av hans fullständiga namn och postadress.

62 §.

Finnes kreditkassa, som enligt verkställd registrering trätt i likvidation,
sedermera sakna till föreningsregistret anmälda behöriga likvidatorer,
skall rätten på ansökan av medlem, borgenär eller annan, vars rätt kan
vara beroende av att någon finnes som äger företräda kassan, eller på anmälan
av tillsynsmyndigheten förordna likvidatorer.

Genom rättens---och postadress.

74 §.

Kreditkassas styrelse---som äskas.

Yppas anledning till antagande att centralkassa gjort sådana förluster
alt kassans och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital icke svarar
mot det belopp som fordras enligt 34 §, skall centralkassans styrelse ofördröjligen
låta upprätta särskild balansräkning enligt 44 och 45 § § för utvisande
av centralkassans ställning samt, därest balansräkningen bekräf -

300

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

tar antagandet i fråga, ofördröj ligen avsända meddelande härom till tillsynsmyndigheten.

; Centralkassas styrelse---tillsynsmyndigheten äskas.

75 §.

Har kreditkassas —---med straff.

Ändå att ---— finna påkallade.

. Tillsynsmyndigheten äger-----denna lag.

87 §.

Tillsynsmyndigheten skall---sist angivits.

Beslut, varigenom tillstånd givits, skall inom sex månader sedan beslutet
vunnit laga kraft av båda kassornas styrelser anmälas för registrering.

När beslut--- — fusionen genomförd.

Hör till----är stadgat.

88 a §.

91 §.

96 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

301

Denna lag träder i kraft, såvitt avser 5, 7, 56, 58, 62 och 75 §§ samt 87 §
2 mom. den 1 juli 1969, och i övrigt den 1 januari 1969.

I fråga om krav på eget kapital och om skyldighet att hålla kassareser.v
får centralkassa tillämpa äldre bestämmelser till utgången av år 1973.

302

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 33 § lagen den 27 mars 1936 (nr 81)

om skuldebrev

Härigenom förordnas, att 33 § lagen den 27 mars 1936 om skuldebrev skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Har i motbok rörande tillgodohavande
hos bank eller i annat enkelt
skuldebrev intagits förbehåll, som
skulle medföra att betalning till innehavaren
finge anses giil ändå att
han ej vore rätt borgenär eller behörig
att å rätte borgenärens vägnar
uppbära betalning, må sådant förbehåll
ej åberopas, där gäldenären åsidosatt
skälig aktsamhet vid prövning
huruvida innehavaren var den till
vilken skuldebrevet var ställt eller
dennes rättsinnehavare eller ägde å
rätte borgenärens vägnar uppbära
betalningen.

Beträffande sparkassebok och motbok
med sparbank gälle vad därom
är särskilt stadgat.

§•

Har i enkelt skuldebrev intagits
förbehåll, som skulle medföra att betalning
till innehavaren finge anses
gill ändå att han ej vore rätt borgenär
eller behörig att å rätte borgenärens
vägnar uppbära betalning, må
sådant förbehåll ej åberopas, där gäldenären
åsidosatt skälig aktsamhet
vid prövning huruvida innehavaren
var den till vilken skuldebrevet var
ställt eller dennes rättsinnehavare
eller ägde å rätte borgenärens vägnar
uppbära betalningen.

Beträffande motbok med bank
gälle vad därom är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

303

Bilaga 2

Kreditinstitututredningens förslag till
lag om ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse

Härigenom förordnas, dels att 1, 2, 54, 56—67 samt 74 §§ lagen den 31
mars 1955 om bankrörelse skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges,
dels att 68—70 §§ skall upphöra att gälla. Till följd härav kommer 1, 2 och
74 §§ samt den del av lagen, som upptages under rubriken Om rörelsen, att
ha den lydelse som framgår nedan från och med den dag då denna lag träder
i kraft.

1 §•

Bankrörelse må,---tillstånd (oktroj).

Med bankrörelse---allmänneligen begagnas.

Angående Postbanken aktiebolag, sparbank, centralkassa för jordbrukskredit
och järnkontoret är särskilt stadgat.

2 §•

Ej må annan än riksbanken, bankaktiebolag, Postbanken aktiebolag, sparbank,
Sveriges allmänna hypoteksbank och Sveriges investeringsbank aktiebolag
i sin firma eller eljest vid beteckning av affärsrörelsen använda ordet
bank. Beträffande användningen av ordet bank i registrerad understödsförenings
firma är särskilt stadgat.

53 §.

Med den inskränkning nedan sägs må bankaktiebolag, jämte in- och utlåning
av penningar, idka annan verksamhet som därmed står i samband.

Om rätt för bankbolag att idka fondkommissionsrörelse är särskilt stadgat.

54 §.

Bankaktiebolag må för egen räkning driva handel med eller förvärva endast
guld samt in- och utländskt mynt, växlar, checkar, anvisningar ävensom
obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar,
utom sådana som medföra rätt till betalning först efter utfärdarens
övriga fordringsägare (förlagsbevis).

Utan hinder av bestämmelsen i första stycket må bankbolag dock förvärva dels

fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt, om syftet med förvärvet är
att bereda banken lokaler för dess inrymmande, eller, såvitt avser bostadsrätt,
jämväl bostad åt befattningshavare hos banken,

dels inventarier, vilka anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som bankbolaget
äger, eller till lokaler som banken i övrigt innehar,

dels aktie i bolag, som uteslutande har till syfte att förvalta fast egendom
eller tomträtt, som förvärvats för att bereda banken lokaler för dess inrymmande
eller förlagsbevis, utfärdat av bolag, som nu nämnts,

dels, efter tillstånd av Konungen, aktie i annat svenskt bankbolag, i ut -

304

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

ländskt bankföretag eller i svenskt aktiebolag, vars ändamål kan anses
gagneligt för bankväsendet eller det allmänna, ävensom garantifondbevis
eller förlagsbevis, utfärdat av bolag eller företag som nu nämnts,

dels ock, i samband med emission på allmänna marknaden, andra aktier
eller förlagsbevis än som ovan nämnts. Sådana aktier eller förlagsbevis skall
bolaget dock åter avyttra så snart lämpligen kan ske och senast inom ett år
efter förvärvet, om ej tillsynsmyndigheten på ansökan medger förlängning
av nämnda tid.

55 g.

Till skyddande av fordran må bankaktiebolag å offentlig auktion eller
fondbörs inköpa egendom, som är för fordringen utmätt eller pantsatt, så
ock såsom betalning för fordran övertaga för fordringen pantsatt eller annan
egendom, där uppenbart är att bolaget eljest skulle lida avsevärd förlust,
dock icke i någotdera fallet egen aktie. Om sålunda inköpt eller övertagen
egendom utgöres av fastighet, gruva, fabrik eller annan liknande anläggning
eller fartyg, må bankbolag i utbyte mot sådan egendom jämte tillhörande
lös egendom förvärva aktie i bolag, som bildas för förvaltning av ifrågavarande
egendom eller för fortsättande av en därmed bedriven verksamhet,
eller förlagsbevis, utfärdat av sådant bolag. Bankbolag må ock förvärva aktie
i bolag, vari bankbolaget enligt bestämmelserna i detta stycke förut förvärvat
aktie, där uppenbar fara är, att bankbolaget eljest skulle lida förlust.

Har bankbolag med stöd av vad i första stycket stadgas förvärvat aktie i
bolag eller av aktiebolag utfärdat förlagsbevis, må bankbolaget, om aktiebolaget
överlåter sina tillgångar å annat aktiebolag, utbyta aktie eller förlagsbevis,
som sålunda förvärvats, mot aktie i det andra aktiebolaget eller
förlagsbevis utfärdat av detta bolag.

Egendom, som bankbolag förvärvat med stöd av bestämmelserna i denna
paragraf, skall åter avyttras, så snart lämpligen kan ske och senast då avyttringen
kan äga rum utan förlust för bolaget.

Angående förvärv enligt denna paragraf skall anmälan ofördröjligen göras
hos tillsynsmyndigheten.

56 §.

Mot bankaktiebolags tillgångar, med undantag av inneliggande kassa samt
fordringar hos riksbanken och riksgäldskontoret, och ingångna garantiförbindelser
skall finnas eget kapital till ett sammanlagt belopp motsvarande
vid varje tidpunkt lägst

dels en halv procent av summan av

1. svenska skattkammarväxlar eller obligationer, som utfärdats av staten,
svensk kommun eller annan dänned jämförlig samfällighet eller av
svenskt kreditaktiebolag eller av allmän kassa eller inrättning, vars reglemente
fastställts av Konungen, eller som offentligen utbjudits av Postbanken
aktiebolag, bankaktiebolag, sparbank eller centralkassa för jordbrukskredit,
beräknade till marknadsvärdet, dock högst nominella värdet,

2. fordringar i övrigt, för vilka staten, svensk kommun eller någon ovan
angiven inrättning eller utländskt bankföretag eller svenskt försäkringsbolag
svarar som gäldenär, garant eller löftesmän,

3. fordringar, för vilka säkerheten utgöres av värdehandling eller fordran,
som angivits ovan, eller av livförsäkringsbrev inom återköpsvärdet,

4. garantiförbindelser, som bankbolaget utfärdat och för vilka banken erhållit
säkerhet i värdehandlingar eller fordringar som angivits ovan,

305

Kungl. Maj. ts proposition nr li3 år 1968

dels en procent av summan av

1. fordringar, för vilka säkerheten utgöres av

inteckning i jordbruks-, affärs- eller bostadsfastighet eller tomträtt till

sådan fastighet inom sjuttiofem procent av det uppskattade värdet av den
fasta egendomen eller av byggnad, som uppförts på den med tomträtt upplåtna
fastigheten,

inteckning i annan fastighet eller tomträtt därtill inom hälften av motsvarande
värde,

förmånsrätt på grund av lagen den 16 december 1966 (nr 701) om förmånsrätt
för fordringar enligt lagen den 16 december 1966 (nr 700) om
vissa gemensamhetsanläggningar, om förmånsrätten må göras gällande på
bankbolagets föranstaltande, eller av

kreditförsäkring, som meddelats av svenskt försäkringsbolag, samt

2. garantiförbindelser, som utfärdats av bankbolaget och för vilKa banken
erhållit sådan säkerhet som anges under 1. närmast här ovan,

dels fyra procent av summan av

1. andra svenska obligationer än sadana som ovan nämnts, beräienade till
marknadsvärdet, dock högst nominella värdet,

2. fordringar, för vilka säkerheten utgöres av

inteckning i jordbruks- eller bostadsfastighet, där en- eller tvåfamilj shus
uppförts, eller i tomträtt till sådan fastighet inom det uppskattade värdet av
den fasta egendomen eller den byggnad, som uppförts på den med tomträtt
upplåtna fastigheten, om inteckningssäkerheten är förstärkt med borgen,

svenskt förlagsbevis eller svensk aktie, som är noterad vid fondbörs i riket,
eller av

borgen, dock ej till högre belopp för varje låntagare än tjugofemtusen kronor,
samt

3. garantiförbindelser, som utfärdats av bankbolaget och för vilka banken
erhållit säkerhet i form av sådan värdehandling, inteckning eller borgensförbindelse
som anges under 1. eller 2. närmast här ovan,

dels ock åtta procent av summan av övriga tillgångar och garantiförbindelser.

Bankbolags tillgångar skola vid tillämpningen av första stycket beräknas
efter sina bokförda värden, såvida annat ej framgår av vad ovan sagts. Från
tillgångarna och förbindelserna må dock vid beräkning av kravet på eget
kapital avdrag göras med ett belopp motsvarande bolagets konto för värdereglering
för utlåning samt, om marknadsvärdet av bankbolagets fordringar
i skattkammarväxlar eller obligationer överstiger bokförda värdet av dessa,
skillnaden mellan de båda värdena.

Äger bankbolag bestämmande inflytande i aktiebolag, som uteslutande har
till syfte att förvalta fastighet eller tomträtt, som förvärvats för att bereda
banken lokaler för dess inrymmande, skall vid beräkning av krav på bankbolagets
eget kapital avräknas åtta procent av summan av bokförda värdet
å aktierna i fastighetsbolaget och bolagets skulder.

Med eget kapital avses aktiekapital, reservfond, dispositionsfond och av
bolagsstämma fastställd vinstbalans. Med eget kapital må likställas nominella
värdet av förlagsbevis, utställda av bankbolaget, intill ett belopp motsvarande
dess aktiekapital. I fråga om förlagskapital, som kan av långivaren
återkrävas inom fem år, skall dock iakttagas att med bolagets eget kapital
må likställas högst så stor del av det varje år förfallande beloppet som svarar
mot en tiondel av bolagets aktiekapital.

306

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 är 1968

57 §.

Bankaktiebolag må icke bevilja kredit utan att säkerhet som av bolaget
prövas betryggande ställes i fast eller lös egendom eller i fordringsrätt även
mot annan än den, åt vilken krediten beviljas. Utan att sådan säkerhet ställes
må dock kredit lämnas till belopp, som vid varje särskilt tillfälle sammanlagt
motsvarar högst hälften av det egna kapitalet. Därutöver må kredit
utan särskild säkerhet beviljas

dels stat, kommun eller därmed jämförlig samfällighet, Postbanken aktiebolag,
allmän kassa eller inrättning, vars reglemente fastställts av Konungen,
bankbolag eller sparbank eller utländskt bankföretag samt svenskt försäkringsbolag
eller kreditaktiebolag,

dels samfällighet som avses i lagen den 16 december 1966 (nr 700) om
vissa gemensamhetsanläggningar, om lånet ej överstiger belopp för vilket
förmånsrätt åtnjutes på grund av lagen den 16 december 1966 (nr 701) om
förmånsrätt för fordringar enligt nämnda lag och förmånsrätten får göras
gällande på bankbolagets föranstaltande,

dels ock näringsidkare i och för hans rörelse, om krediten är kortvarig
och trygghet för förbindelsens fullgörande med hänsyn till omständigheterna
kan anses föreligga.

Aktie i bolag, vars verksamhet huvudsakligen består i att förvalta eller
driva handel med aktier eller som idkar emissionsrörelse, må mottagas som
pant endast om den är noterad vid fondbörs i riket. Vad nu sagts gäller även
förlagsbevis, som utgivits av sådant bolag.

Föreskriften i 49 § angående förbud för bankaktiebolag att som pant mottaga
egen aktie skall även gälla i fråga om förlagsbevis som bolaget utställt.

58 §.

Särskild uppmärksamhet skall ägnas åt att kredit i sådan omfattning, att
det kan vålla fara för bankbolagets säkerhet, icke lämnas åt samma kredittagare
eller åt kredittagare, vilka äro förbundna med varandra i väsentlig
ekonomisk intressegemenskap, eller mot säkerhet av aktier i samma aktiebolag
eller i aktiebolag, vilka äro förbundna i sådan gemenskap som nu
sagts. Med kredit jämställes härvid borgen och annan garantiförbindelse till
bankbolaget.

59 §.

Bankaktiebolag må icke bevilja kredit till verkställande direktör i bolaget
eller ställföreträdare för verkställande direktör eller till befattningshavare,
åt vilken uppdragits att ensam eller i förening med annan avgöra på styrelsen
ankommande ärenden, eller till revisor eller revisorssuppleant, ej heller
till den som är gift med sådan person; och skall detsamma gälla beträffande
bolag, förening eller annan sammanslutning, däri någon som nyss sagts i
egenskap av delägare eller medlem äger ett väsentligt ekonomiskt intresse.
Utan hinder av vad sålunda stadgats må dock kredit beviljas dels mot säkerhet
av värdehandling, vari omyndigs medel må utan överförmyndares samtycke
anbringas, dels utan dylik säkerhet åt sammanslutning som nyss
nämnts genom diskontering av växlar grundade å verkliga handelsaffärer,
dels ock, såvitt angår kredit om högst tjugofemtusen kronor till befattningshavare
som sägs i detta stycke, mot pant som prövas i och för sig innebära
fullgod säkerhet.

Bankbolag må ej vid beviljande av kredit såsom säkerhet godtaga borgen
av eller fordringsbevis utfärdat av person eller sammanslutning som i första

307

Kungl. Maj. ts proposition nr H3 år 1968

stycket sägs. Ej heller må kredit beviljas mot växel, varå person eller sammanslutning
som nu sagts är acceptant, trassent eller endossent, dock med
undantag för växel, som är grundad å verklig handelsaffär och för vilken
betalningsskyldighet åligger sådan sammanslutning.

Till den som utan att vara befattningshavare, varom i första stycket sägs,
är ledamot av bankbolagets styrelse eller till sammanslutning, vari sådan
styrelseledamot såsom delägare eller medlem äger ett väsentligt ekonomiskt
intresse, må kredit icke beviljas utan mot pant, som prövas i och för sig
innebära fullgod säkerhet, eller genom diskontering av växel, vilken är
grundad å verldig handelsaffär.

60 §.

Bestämmelserna om kredit i 57—59 §§ skola äga motsvarande tillämpning
i fråga om garantiförbindelser, som bankaktiebolaget ikläder sig.

61 §.

Ställes lån icke att betalas inom ett år, skall bankaktiebolaget förbehålla
sig rätt att uppsäga lånet till återbetalning senast inom sagda tid.

Utan förbehåll enligt första stycket må bankbolag

1. bevilja återlån enligt reglemente angaende allmänna pensionsfondens
förvaltning med längre löptid än ett år;

2. utlämna andra lån mot skuldebrev med längre löptid än ett år till sammanlagt
belopp motsvarande högst tjugofem procent av summan av bolagets
eget kapital och dess inlåning efter avdrag för lån som upptagits hos allmänna
pensionsfonden i samband med återlån.

Förfallo tiden för lån skall bestämmas så, att den är förenlig med villkoren
för bankbolagets förbindelser. Lån som avses i andra stycket 2. må icke
ställas på längre återbetalningstid än tio år. Utgöres säkerheten för sådant
lån av borgen, skall i skuldebrevet utfästas årlig avbetalning i förhållande
till den tid för vilken lånet beviljas.

Bankbolaget skall förbehålla sig rätt att uppsäga lån som avses i andra
stycket till återbetalning senast inom tre månader, om säkerheten för lånet
försvagas i märklig mån.

Bestämmelserna i denna paragraf äga icke tillämpning på lån, för vars
fulla gäldande staten eller kommun eller därmed jämförlig samfällighet är
ansvarig. Föreskriften i tredje stycket första punkten gäller dock även sådant
lån.

62 §.

Bankaktiebolag är skyldigt att hålla en med hänsyn till rörelsens art och
omfattning tillräcklig kassareserv, bestående av tillgångar som med lätthet
kunna förvandlas i penningax-. Kassareserven skall jämte den inneliggande
kassan uppgå till lägst ett "belopp motsvarande en tiondel av bankbolagets
samtliga förbindelser, med undantag av obligations- och förlagslån, lån mot
inteckning i egen fastighet, lån som upptagits hos allmänna pensionsfonden
i samband med återlån samt garantiförbindelser. Nedgår kassareserv tillfälligtvis
under föreskrivet belopp, skall den snarast åter uppbringas till
detta.

År tillgång, som anges i första stycket, pantsatt må den ej medräknas i
kassareserven. Utgör tillgången säkerhet för avtalad kredit som bolaget ej
begagnat till fullo, må den likväl beräknas till det belopp, som bolaget enligt
avtalet äger ytterligare utbekomma vid anfordran.

308

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

63 §.

Ej må bankaktiebolag vid avtal om kredit eller eljest i sin rörelse förbehålla
sig vinst på affär, som bolaget självt icke äger avsluta.

Ej heller annorledes må bankbolag, där ej fråga är om utdelning å aktier
eller vad bolaget såsom ägare av aktier eljest kan tillkomma, beredas andel
i vinst på verksamhet, som bolaget självt icke äger bedriva.

64 §.

Vid beviljande av kredit må bankaktiebolag icke göra förbehåll om att
kreditbeloppet eller del därav skall insättas hos bolaget för längre tid än sex
månader eller på längre tids uppsägning än sex månader.

65 §.

Bankaktiebolag må ej utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren
eller till viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvarighet
tor sådana förbindelser. Vad nu stadgats gäller dock ej räntebärande obligationer
eller förlagsbevis envar lydande på minst etthundra kronor.

66 §.

Insättas penningar hos bankaktiebolag för att där innestå viss tid, skall
motbok eller annat bevis, som bolaget därom utfärdar, ställas till viss man
och innehålla, att överlåtelse må ske endast till viss man och att överlåtelsen
bör anmälas hos bolaget.

Bolaget må ej träffa törbehåll som skulle medföra att betalning till annan
an rätt innehavare av motbok kunde åberopas av bolaget.

67 §•

Omyndig äger utan särskild tillåtelse av förmyndaren förfoga över medel
som han själv insatt hos bankaktiebolag efter det han fyllt sexton år. Utan
den omyndiges samtycke äger bolaget ej utbetala sådana medel till förmyndare.
Har förmyndaren fått överförmyndarens tillstånd att omhändertaga
medlen och företett bevis därpå, äger den omyndige ej vidare förfoga över
medlen. I sådant fall skall anteckning att den omyndige ej äger förfoga över
mnestående medel, göras på bevis eller i motbok som av bolaget utlämnats,
nar beviset eller motboken företes hos bolaget.

I fråga om medel, som står under förvaltning av förmyndare eller «od
man enligt regler i föräldrabalken får utom såvitt angår ränta som innestått
kortare tid än ett år, uttag utan överförmyndarens tillstånd göras endast om
förbehåll darom skett enligt 15 kap. 9 § andra stycket nämnda baik. Överiormyndaren
äger när som helst förordna, att förbehållet ej skall gälla. Har
sadant förordnande meddelats skall anteckning därom verkställas å bevis,
som utfardats om insättningen, eller i motbok som utlämnats av bankbolaget,
överförmyndare, förmyndare och god man äger på begäran erhålla bevis
angaende beloppet av de medel, som insättas eller innestå, så ock, om meddelat
tillstånd icke blivit använt, intyg därom.

74 §.

Styrelsen skall---varje slag.

Styrelsen må icke åt enskild styrelseledamot eller annan uppdraga att avgöra
ärende, som avser:

1. inrättande eller---bankens inrymmande;

3. beviljande av kredit till person, vilken är sådan befattningshavare som

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

309

i 59 § första stycket sägs eller ledamot av bankaktiebolagets styrelse eller
av den särskilda styrelse, som kan finnas inrättad vid avdelningskontor,
eller till bolag, förening eller annan sammanslutning, vari sådan person är
styrelseledamot eller såsom delägare eller medlem äger ett väsentligt ekonomiskt
intresse; styrelsen dock obetaget att för person eller sammanslutning,
som nu nämnts, fastställa vissa gränser, inom vilka utan styrelsens beslut i
varje särskilt fall kredit må beviljas vederbörande i och för en av honom
idkad rörelse;

4. förvärv av aktie eller förlagsbevis i andra fall än då fråga är om aktie
eller förlagsbevis, som förvärvas i samband med emission på allmänna
marknaden eller är för bankbolagets fordran utmätt eller pantsatt;

5. fastställande av —---ikläder sig.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

Kreditinstitututredningens förslag till
lag om ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker

Härigenom förordnas, dels att 16, 18, 19, 22—35, 48, 81, 83 och 96 §§ lagen
den 3 juni 1955 om sparbanker skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
anges, dels att i lagen skall införas en ny bestämmelse, betecknad 35 a §.
Till följd härav kommer 16, 18, 19, 48, 81, 83 och 96 §§ samt den del av lagen,
som upptages under rubriken Om rörelsen, att ha den lydelse som framgår
nedan från och med den dag då denna lag träder i kraft.

16 §.

Då det — -— —- eller andra.

För att---vara avskrivna.

Garantifond må återbetalas, i den mån så kan ske utan att det i 25 § föreskrivna
förhållandet mellan sparbankens fonder, inbegripet visst förlagskapital
och dess tillgångar rubbas. I övrigt skall beträffande återbetalningen
gälla vad i sådant hänseende blivit utfäst vid garantifondens bildande.

18 §.

Är i reglementet förbehåll gjort om återbäring av grundfond eller del därav,
må sådan återbäring ej äga rum annat än i den mån reservfonden uppgår
till belopp, som motsvarar tio gånger grundfonden; ej heller må återbäring
ske, så länge garantifond, där sådan bildats, ej återbetalts eller om genom
återbäringen det förhållande, som jämlikt 25 § skall förefinnas mellan sparbankens
fonder, inbegripet visst förlagskapital, och dess tillgångar skulle
rubbas.

19 §.

Utfäst ränta å garantifond eller grundfond skall icke utbetalas, om till
följd därav vinsten å rörelsen icke skulle förslå till att uppbringa grundfond
eller garantifond till i 17 § första stycket angivet belopp. Ränta å garantifond
skall ej heller utbetalas, om genom utbetalningen sådan förlust skulle
uppkomma å rörelsen, att det i 25 § föreskrivna förhållandet mellan sparbankens
fonder, inbegripet visst förlagskapital, och dess tillgångar icke

310

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

skulle kunna upprätthållas. Grundfondränta skall ej i något fall utbetalas
om till följd därav förlust skulle uppkomma.

22 §.

Sparbanks rörelse skall företrädesvis avse sparbankens verksamhetsområde.

23 §.

Sparbank må för egen räkning driva handel med eller förvärva endast guld
samt in- och utländskt mynt, växlar, checkar, anvisningar, obligationer ävensom
andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar, utom sådana
som medföra rätt till betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare
(förlagsbevis).

Utan hinder av bestämmelsen i första stycket må dock sparbank förvärva
fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt, om syftet med förvärvet är att bereda
banken lokaler för dess inrymmande. För samma ändamål äger banken
förvärva aktie i bolag, som uteslutande har till syfte att förvalta för omförmälda
användning förvärvad fast egendom eller tomträtt, eller förlagsbevis,
utfärdat av sådant bolag. Bostadsrätt till lägenhet må även förvärvas
för att bereda bostad åt befattningshavare hos sparbanken. Vill sparbank förvärva
fast egendom, tomträtt eller aktie som nyss sagts eller förbättra byggnad,
vari sparbankens lokaler äro eller avses bli inrymda, för belopp, vilket
tillsammans med det belopp, vartill sparbanken förut tillhörig fast egendom,
tomträtt eller aktie av ifrågavarande art bör uppskattas, överstiger hälften
av fonderna, skall frågan prövas av huvudmännen. Åtgärden må ej vidtagas
om ej minst två tredjedelar av de i frågans avgörande deltagande huvudmännen
uttalat sig för densamma.

Vid tillämpning av andra stycket fjärde punkten skall uppskattningen av
egendom, som där sägs, ske enligt bestämmelserna i 48 §, dock att värdet av
aktie skall beräknas till belopp motsvarande den andel av bokförda värdet
på bolagets egendom, vilken belöper på aktien.

Sparbank må vidare förvärva

dels inventarier, som anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som sparbanken
äger, eller till lokaler som sparbanken i övrigt innehar,

dels och, i samband med emission på allmänna marknaden, andra aktier
eller förlagsbevis än som ovan nämnts. Sådana aktier eller förlagsbevis skall
sparbanken dock åter avyttra så snart lämpligen kan ske och senast inom
ett år efter förvärvet, om ej tillsynsmyndigheten på ansökan medger förlängning
av nämnda tid.

Sparbank äger jämväl använda ett belopp motsvarande högst en tiondel
av sparbankens fonder, till förvärv av andel i sådan ekonomisk förening
eller aktie i sådant aktiebolag, som med Konungens godkännande skall vara
verksamt som en sammanslutning av svenska sparbanker för tillgodoseende
av gemensamma intressen, eller av garantifondbevis eller förlagsbevis, som
utges av föreningen eller aktiebolaget, eller som tillskott i övrigt till föreningen
eller aktiebolaget.

Tillsynsmyndigheten må medgiva tillskott utöver vad i föregående stycke
sägs till förening eller aktiebolag som där avses, i den mån det sålunda tillskjutna
kapitalet icke kan grunda upplåningsrätt eller täcka krav på eget
kapital hos föreningen eller bolaget eller annorstädes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^3 år 1968

311

24 §.

Utan hinder av vad i 23 § stadgas må sparbank till skyddande av fordran
å offentlig auktion eller fondbörs inköpa egendom, som är för fordringen
utmätt eller pantsatt, så ock såsom betalning för fordran övertaga för fordringen
pantsatt eller annan egendom, där uppenbart är att sparbanken eljest
skulle lida avsevärd förlust, dock icke i någotdera fallet bevis om tillskott
till garantifond eller grundfond i sparbanken, därest ej de i 16 och 18 §§ angivna
förutsättningarna för återbetalning av fond föreligga.

Egendom, som sparbank förvärvat med stöd av bestämmelserna i denna
paragraf, skall åter avyttras, så snart lämpligen kan ske och senast då avyttring
kan äga rum utan förlust för sparbanken.

Angående förvärv enligt denna paragraf skall anmälan ofördröjligen göras
bos tillsynsmyndigheten.

25 §.

Mot sparbanks tillgångar, med undantag av inneliggande kassa samt fordringar
bos riksbanken och riksgäldskontoret, och ingångna garantiförbindelser
skola hos sparbanken finnas egna fonder till ett sammanlagt belopp motsvarande
vid varje tidpunkt lägst

dets en halv procent av summan av

1. svenska skattkammarväxlar eller obligationer, som utfärdats av staten,
svensk kommun eller annan därmed jämförlig samfällighet eller av svenskt
kreditaktiebolag eller av allmän kassa eller inrättning, vars reglemente fastställts
av Konungen, eller som offentligen utbjudits av Postbanken aktiebolag,
bankaktiebolag, sparbank eller centralkassa för jordbrukskredit, beräknade
till marknadsvärdet, dock högst nominella värdet,

2. fordringar i övrigt, för vilka staten, svensk kommun eller annan därmed
jämförlig samfällighet eller någon ovan angiven inrättning eller utländskt
bankföretag eller svenskt försäkringsbolag svarar som gäldenär,
garant eller löftesmän,

3. fordringar, för vilka säkerheten utgöres av värdehandling eller fordran,
som angivits ovan, eller av livförsäkringsbrev inom återköpsvärdet samt

4. garantiförbindelser som sparbanken utfärdat och för vilka banken erhållit
säkerhet i fordringar eller värdehandlingar som angivits ovan,

dels en procent av summan av

1. fordringar, för vilka säkerheten utgöres av

inteckning i jordbruks-, affärs- eller bostadsfastighet eller tomträtt till
sådan fastighet inom sjuttiofem procent av det uppskattade värdet av den
fasta egendomen eller av byggnad, som uppförts på den med tomträtt upplåtna
fastigheten,

inteckning i annan fastighet eller tomträtt därtill inom hälften av motsvarande
värde,

förmånsrätt på grund av lagen den 16 december 1966 (nr 701) om förmånsrätt
för fordringar enligt lagen den 16 december 1966 (nr 700) om
vissa gemensamhetsanläggningar, om förmånsrätten må göras gällande på
sparbankens föranstaltande,

kreditförsäkring, som meddelats av svenskt försäkringsbolag, samt

2. garantiförbindelser som utfärdats av sparbanken och för vilka sparbanken
erhållit sådan säkerhet som anges under 1. närmast här ovan,

dels fyra procent av summan av

1. andra svenska obligationer än sådana som ovan nämnts, beräknade till
marknadsvärdet, dock högst nominella värdet,

2. fordringar, för vilka säkerheten utgöres av

312

Kungl. Maj.ts proposition nr l''t3 år 1968

svenskt förlagsbevis eller svensk aktie, som är noterad vid fondbörs inom
riket, eller av

borgen, dock ej till högre belopp för varje låntagare än tjugofemtusen kronor,
samt

3. garantiförbindelser som utfärdats av sparbanken och för vilka sparbanken
erhållit säkerhet i form av sådan värdehandling, inteckning eller
borgensförbindelse som anges under 1. eller 2. närmast här ovan,

dels ock åtta procent av summan av övriga tillgångar och garantiförbindelser.

Sparbankens tillgångar skola vid tillämpningen av första stycket beräknas
efter sina bokförda värden, såvida annat ej framgår av vad ovan sagts.
Från tillgångarna och förbindelserna må dock vid beräkning av kravet på
egna fonder avdrag göras med ett belopp motsvarande sparbankens konto
för värdereglering för utlåning samt, om marknadsvärdet för sparbankens
fordringar i skattkammarväxlar eller obligationer överstiger bokförda värdet
av dessa, skillnaden mellan de båda värdena.

Äger sparbank bestämmande inflytande i aktiebolag, som uteslutande har
till syfte att förvalta fastighet eller tomträtt, som förvärvats för att bereda
banken lokaler för dess inrymmande, skall vid beräkning av krav på bankens
egna fonder avräknas åtta procent av summan av bokförda värdet å
aktierna i fastighetsbolaget och bolagets skulder.

Med egna fonder avses grundfond, reservfond och garantifond. Med egna
fonder må likställas nominella värdet av förlagsbevis, utställda av sparbanken,
intill ett belopp motsvarande dess reservfond. I fråga om förlagskapital,
som kan av långivaren återkrävas inom fem år, skall dock iakttagas att
med sparbankens fonder må likställas högst så stor del av det varje år förfallande
beloppet som svarar mot en tiondel av reservfonden.

Sparbank, som på grund av avtal enligt 79 § skall uppbära blivande överskott
vid annan sparbanks likvidation, må vid bestämmande av kravet på
egna fonder under tiden för likvidationen intill belopp och på villkor som
tillsynsmyndigheten fastställer taga överskottet i beräkning.

26 §.

Sparbank må icke bevilja kredit utan att säkerhet som av banken prövas
betryggande ställes i fast eller lös egendom eller i fordringsrätt även mot
annan än den, åt vilken krediten beviljas. Utan att sådan säkerhet ställes må
dock kredit lämnas till belopp, som vid varje tillfälle sammanlagt motsvarar
högst hälften av de egna fonderna. Därutöver må kredit utan särskild säkerhet
beviljas

313

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

dels ock näringsidkare i och för hans rörelse, om krediten är kortvarig och
trygghet för förbindelsens fullgörande med hänsyn till omständigheterna
kan anses föreligga.

Sparbank äger ej som pant mottaga förlagsbevis, som sparbanken själv utställt,
ej heller bevis om tillskott till garantifond eller grundfond i sparbanken.

27 §.

Särskild uppmärksamhet skall ägnas åt att kredit i sådan omfattning, att
det kan vålla fara för sparbankens säkerhet, icke lämnas åt samma låntagare
eller åt låntagare, vilka äro förbundna med varandra i väsentlig ekonomisk
intressegemenskap, eller mot säkerhet av aktier i samma aktiebolag eller
i aktiebolag, vilka är förbundna i sådan gemenskap som nu sagts. Med
kredit jämställes borgen och annan garantiförbindelse till sparbanken.

28 §.

Lån må ej utlämnas mot skuldförbindelse, för vars uppfyllande ledamot
av sparbankens styrelse, revisor eller revisorssuppleant i sparbanken eller
där anställd tjänsteman svarar i egenskap av huvudgäldenär eller löftesmän,
utan så är att till säkerhet för lånets fulla belopp ställes pant av fullgoda inhemska
obligationer eller inteckningar i jordbruks-, bostads- eller aflärsfastigheter
eller i tomträtt till bebyggda fastigheter, om därå uppförda byggnader
väsentligen äro avsedda för bostadsändamål, inom sextio procent av
senast fastställda taxeringsvärde.

Utan hinder av vad i första stycket stadgas må dock utlämnas lån, för vars
fulla gäldande staten eller kommun eller därmed jämförlig samfällighet är
ansvarig.

29 §.

Bestämmelserna om kredit i 26—28 §§ skola äga motsvarande tillämpning
i fråga om garantiförbindelse, som sparbanken ikläder sig.

30 §.

Ställes lån icke att betalas inom ett år, skall sparbanken förbehålla sig
rätt att uppsäga lånet till återbetalning senast inom sagda tid.

Utan förbehåll enligt första stycket må sparbank

1. bevilja återlån enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens
förvaltning med längre löptid än ett år;

2. utlämna andra lån mot skuldebrev med längre löptid än ett år till sammanlagt
belopp motsvarande högst tjugofem procent av summan av sparbankens
fonder och dess inlåning efter avdrag för lån som upptagits hos allmänna
pensionsfonden i samband med återlån.

Förfallotiden för lån skall bestämmas så, att den är förenlig med villkoren
för sparbankens förbindelser. Lån som avses i andra stycket 2. må icke ställas
på längre återbetalningstid än tio år. Utgöres säkerheten för sådant lån
av borgen, skall i skuldebrevet utfästas årlig avbetalning i förhållande till
den tid för vilken lånet beviljas.

Sparbanken skall förbehålla sig rätt att uppsäga lån som avses i andra
stycket till återbetalning senast inom tre månader, om säkerheten för lånet
försvagas i märklig mån.

314

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

31 §.

Sparbank är skyldig att hålla en med hänsyn till rörelsens art och omfattning
tillräcklig kassareserv, bestående av tillgångar som med lätthet
kunna förvandlas i penningar. Kassareserven skall jämte den inneliggande
kassan uppgå till lägst ett belopp motsvarande en tiondel av sparbankens
samtliga förbindelser, med undantag av obligations- och förlagslån, lån mot
inteckning i egen fastighet, lån som upptagits hos allmänna pensionsfonden
i samband med återlån samt garantiförbindelser. Nedgår kassareserv tillfälligtvis
under föreskrivet belopp, skall den snarast åter uppbringas till detta.

År tillgång, som anges i första stycket, pantsatt, må den ej inräknas i
kassareserven. Utgör tillgången säkerhet för avtalad kredit som sparbanken
ej begagnat till fullo, må den likväl beräknas till det belopp, som banken
enligt avtalet äger ytterligare utbekomma vid anfordran.

32 §.

Sparbank må ej vid avtal om kredit eller eljest i sin rörelse förbehålla sig
vinst på affär, som banken själv icke äger avsluta.

Ej heller annorledes må sparbank, där ej fråga är om utdelning å aktier
eller vad banken såsom ägare av aktier eljest kan tillkomma, beredas andel
i vinst på verksamhet, som banken själv icke äger bedriva.

33 §.

Vid beviljande av kredit må sparbank icke göra förbehåll om att lcreditbeloppet
eller del därav skall insättas hos banken för längre tid än sex månader
eller på längre tids uppsägning än sex månader.

34 §.

Sparbank må ej utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren eller till
viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvarighet för sådana
förbindelser. Vad nu stadgats gäller dock ej räntebärande obligationer
eller förlagsbevis envar lydande på minst etthundra kronor.

Sparmärken för användning vid inlåning inom skolsparrörelsen må av
sparbank utfärdas allenast där anordningar vidtagits för kontroll över utelöpande
märken.

35 §.

Insättas penningar hos sparbank för att där innestå viss tid, skall motbok
eller annat bevis, som därom utfärdas, ställas till viss man och innehålla,
att överlåtelse får ske endast till viss man och att överlåtelsen bör anmälas
hos banken.

Sparbank må ej träffa förbehåll, som skulle medföra att betalning till
annan än rätt innehavare av motbok kunde åberopas av banken.

35 a §.

Omyndig må utan särskild tillåtelse av förmyndaren förfoga över medel
som han själv insatt i sparbank efter det han fyllt sexton år. Utan den
omyndiges samtycke äger sparbanken ej utbetala sådana medel till förmyn -

315

Knngl. Maj. ts proposition nr 1^3 år 1068

daren. Har förmyndaren fått överförmyndarens tillstånd att omhändertaga
medlen och därom företett bevis hos sparbanken, äger den omyndige ej längre
förfoga över medlen. I sådant fall skall anteckning att den omyndige ej
äger förfoga över innestående medel, göras på bevis eller i motbok som av
sparbanken utlämnats, när beviset eller motboken företes hos banken.

I fråga om medel, som stå under förvaltning av förmyndare eller god man
enligt regler i föräldrabalken må utom såvitt angår ränta som innestått kortare
tid än ett år, uttag utan överförmyndarens tillstånd göras endast om
förbehåll därom skett enligt 15 kap. 9 § andra stycket nämnda balk. överförmyndaren
äger när som helst förordna, att förbehållet ej skall gälla. Har
sådant förordnande meddelats, skall anteckning därom verkställas å bevis,
som utfärdats om insättningen, eller i motbok som utlämnats av sparbanken.
överförmyndare, förmyndare och god man äger på begäran erhålla bevis
angående beloppet av de medel, som insättas eller innestå, så ock, om
meddelat tillstånd icke blivit använt, intyg därom.

48 §.

Jämte vad i bokföringslagen är stadgat skall i fråga om sparbanks balansräkning
gälla:

1. Obligation må upptagas högst till gällande marknadsvärde; dock må
räntebärande obligationer, som avses i 25 §, i stället upptagas till nedan
angivet värde, nämligen,

beträffande obligation,---nämnda medelränta;

2. Fordran på---första stycket.

5. Obligation må uppskrivas högst till gällande marknadsvärde. Fordran
som avses under 2. må uppskrivas högst till fordringens värde, beräknat enligt
den under samma punkt angivna grunden, dock högst till fordringens
belopp.

6. Beträffande andra ----kunnat utbetalas.

Vad i---eller bilaga.

81 §.

Om sparbanks---med straff.

Där sparbank —---—- sådan talan.

Tillsynsmyndigheten skall---utfärda instruktion.

Tillsynsmyndigheten äger---denna lag.

Då tillsynsmyndigheten i anledning av att rubbning uppstått i det förhållande,
som enligt 25 § skall förefinnas mellan sparbanks fonder och dess
tillgångar, förelägger sparbankens styrelse att vidtaga rättelse, må, där ej
särskilda omständigheter föranleda annat, den tid, inom vilken föreläggandet
skall vara fullgjort, icke sättas längre än två månader, och må i intet
fall sagda tid bestämmas till mer än ett år.

Har sparbanks----i likvidation.

83 §.

Sparbanks styrelse —--— av myndigheten;

att, då anledning yppas till antagande, att sparbank gjort sådana förluster
att det i 25 § stadgade förhållandet mellan sparbanks fonder och dess tillgångar
rubbats, ofördröj ligen upprätta särskild balansräkning enligt 48 §
för utvisande av sparbankens ställning samt att, därest balansräkningen bekräftar
antagandet i fråga, ofördröjligen avsända meddelande härom till
tillsynsmyndigheten; samt

att dels---- och ställning.

316

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968
96 §.

Med dagsböter---nämnda lagrum;

4. den, som bryter mot vad som är stadgat i 2 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

Sparbank äger till den 1 juli 1971 tillämpa äldre lagens bestämmelser i
27 § om rätt att mottaga inlåning i stället för nya lagens regler i 25 § om
krav på kapitaltäckning.

I fråga om skyldighet att hålla kassareserv äger sparbank till den 1 juli
1973 tillämpa äldre lag.

Kreditmstitututredningens förslag till

lag om ändring i lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om jordbrakskasserörelsen

Härigenom förordnas, dels att 12, 14, 22, 24 och 31—42 §§ lagen den 25
maj 1956 om jordbrukskasserörelsen skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan anges, dels att i lagen skall införas tre nya bestämmelser, betecknade
42 a §, 42 b § och 42 c §. Till följd härav kommer 12, 14, 22 och 24 §§ samt
den del av lagen, som upptages under rubriken Rörelsen att ha den iydelse
som framgår nedan, från och med den dag då denna lag träder i kraft.

12 §.

Riksorganisationen äger, under beaktande av ändamålsbestämningen i
1 §, meddela närmare föreskrifter om villkoren för beviljande av medlemskap
i jordbrukskassa.

14 §.

Jordbrukskassa må bereda kredit allenast åt sina medlemmar.

22 §.

Riksorganisationen äger, under beaktande av ändamålsbestämningen i 1 §,
meddela föreskrifter om villkoren för beviljande av medlemskap i centralkassa.

24 §.

Centralkassa må bereda kredit allenast åt sina medlemmar, så ock åt Postbanken
aktiebolag, allmän kassa eller inrättning, vars reglemente fastställts
av Konungen, bankbolag eller sparbank eller utländskt bankföretag samt
svenskt försäkringsbolag eller kreditaktiebolag.

Ivreditgivningen till jordbrukskassor skall företrädesvis ske mot säkerhet
av jordbrukskassornas fordringsbevis med tillhörande säkerheter.

30 §.

Jordbrukskassa må utlåna penningar samt anskaffa medel för utlåningen
i den ordning denna lag föreskriver samt idka verksamhet som står i samband
med utlåningen och medelsanskaffningen.

Centralkassa äger

in- och utlåna penningar samt idka verksamhet som därmed står i samband,

317

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

ingå garantiförbindelser med iakttagande i tillämpliga delar av de regler
för beredande av kredit som meddelas i denna lag, samt
förmedla inhemska obligations- och kommunlån.

Kassa får ej idka annan bankmässig verksamhet än sådan som enligt vad
ovan stadgas är medgiven, om inte Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer efter ansökan gett tillstånd därtill. Tillstånd får ej ges jordbrukskassa
att för egen räkning driva inlåning från allmänheten. I fråga om
tillstånd att mottaga värdehandlingar till förvaring och förvaltning skall
gälla, att tillstånd ej får meddelas om inte sådan verksamhet, med hänsyn
till kassans organisation och förvaringsanordningar samt fonder, anses kunna
med trygghet anförtros åt kassan. Tillstånd får återkallas, då förutsättningarna
för tillståndets meddelande anses icke vidare föreligga.

31 §.

Kreditkassa må för egen räkning driva handel med eller förvärva endast
guld samt in- och utländskt mynt, växlar, checkar, anvisningar, obligationer
ävensom andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar, utom sådana
som medföra rätt till betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare
(förlagsbevis).

Utan hinder av bestämmelsen i första stycket må dock kreditkassa förvärva
fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt, om syftet med förvärvet är
att bereda kassan eller ansluten kassa lokaler för dess inrymmande. För
samma ändamål äger kassan jämväl förvärva aktie i bolag, som uteslutande
har till syfte att förvalta för omförmälda användning förvärvad fast egendom
eller tomträtt eller förlagsbevis, utfärdat av sådant bolag. Bostadsrätt
till lägenhet må även förvärvas för att bereda bostad åt befattningshavare
hos kassan eller ansluten kassa. Vill kreditkassa förvärva egendom som nu
sagts skall frågan härom upptagas på stämma. Åtgärden må ej vidtagas, om
ej minst två tredjedelar av samtliga röstande uttalat sig för densamma samt
beslutet tillika godkänts av riksorganisationen.

Kreditkassa må vidare förvärva

dels inventarier, som anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som kassan
äger, eller till lokaler som kassan i övrigt innehar,

dels ock i samband med emission på allmänna marknaden, andra aktier
eller förlagsbevis än som ovan nämnts. Sådana aktier eller förlagsbevis skall
kassan dock åter avyttra så snart lämpligen kan ske och senast inom ett år
efter förvärvet, om ej tillsynsmyndigheten på ansökan medger förlängningav
nämnda tid.

Centralkassa äger jämväl använda ett belopp motsvarande högst en tiondel
av kassans och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital till förvärv
av andel i sådan ekonomisk förening eller aktie i sådant bolag, som tillgodoser
för kreditkassor gemensamma intressen, eller garantifondbevis eller
förlagsbevis, som utges av föreningen eller aktiebolaget, eller såsom tillskott
i övrigt till föreningen eller aktiebolaget.

32 §.

Utan hinder av vad i 31 § stadgas må kreditkassa, för att skydda fordran,
på offentlig auktion eller fondbörs inköpa egendom som är för fordringen

318

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

utmätt eller pantsatt, så ock såsom betalning för fordran övertaga för fordringen
pantsatt eller annan egendom, därest det är uppenbart att kassan
eljest skulle lida avsevärd förlust, dock icke i någotdera fallet bevis om andel
i eller tillskott till kreditkassan själv eller annan jordbrukets kreditkassa.

Egendom, som kassan förvärvat med stöd av bestämmelserna i denna
paragraf, skall åter avyttras, så snart lämpligen kan ske och senast då avyttring
kan äga rum utan förlust för kassan.

Förvärv enligt denna paragraf skall ofördröjligen anmälas hos tillsynsmyndigheten.

33 §.

Mot centralkassas och anslutna jordbrukskassors tillgångar, med undanlag
av inneliggande kassamedel samt fordringar hos riksbanken och riksgäldskontoret,
ävensom ingångna garantiförbindelser skall finnas eget kapital
till ett sammanlagt belopp motsvarande vid varje tidpunkt lägst

dels en halv procent av summan av

1. svenska skattkammarväxlar eller obligationer, som utfärdats av svenska
staten, kommun eller annan därmed jämförlig samfällighet eller av
svenskt kreditaktiebolag eller av allmän kassa eller inrättning, vars reglemente
fastställts av Konungen, eller som offentligen utbjudits av Postbanken
aktiebolag, bankaktiebolag, sparbank eller centralkassa för jordbrukskredit,
beräknade till marknadsvärdet, dock högst nominella värdet,

3. fordringar, för vilka säkerheten utgöres av värdehandling eller fordran,
som angivits ovan eller av livförsäkringsbrev inom återköpsvärdet,

4. garantiförbindelser, som utfärdats av centralkassan eller ansluten jordbrukskassa
och för vilka säkerhet ställts i värdehandlingar eller fordringar
som angivits ovan,

dels en procent av summan av

1. fordringar, för vilka säkerheten utgöres av

inteckning i annan fastighet eller tomträtt därtill inom hälften av motsvarande
värde,

förmånsrätt på grund av lagen den 16 december 1966 (nr 701) om förmånsrätt
för fordringar enligt lagen den 16 december 1966 (nr 700) om
vissa gemensamhetsanläggningar, om förmånsrätten må göras gällande på
kassans föranstaltande, eller av

kreditförsäkring, som meddelats av svenskt försäkringsbolag, samt

2. garantiförbindelser, som utfärdats av centralkassan eller ansluten jordbrukskassa
och för vilken kassan erhållit sådan säkerhet som anges under
1. närmast här ovan,

dels fyra procent av summan av

1. andra svenska obligationer än sådana som ovan nämnts, beräknade till
marknadsvärdet, dock högst nominella värdet,

2. fordringar, för vilka säkerheten utgöres av

inteckning i jordbruks- eller bostadsfastighet, där en- eller tvåfamilj shus

319

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

uppförts, eller i tomträtt till sådan fastighet inom det uppskattade värdet på
den fasta egendomen eller den byggnad, som uppförts på den med tomträtt
upplåtna fastigheten, om inteckningssäkerheten är förstärkt med borgen,

svenskt förlagsbevis eller svensk aktie, som är noterad vid fondbörs i riket,
eller av

borgen, dock ej till högre belopp för varje låntagare än tjugofemtusen
kronor, samt

3. garantiförbindelser, som utfärdats av centralkassan eller ansluten jordbrukskassa
och för vilka kassan erhållit säkerhet i form av sådan värdehandling,
inteckning eller borgensförbindelse, som anges under 1. eller 2.
närmast här ovan,

dels ock åtta procent av summan av övriga tillgångar och garantiförbindelser.

Centralkassans och de anslutna jordbrukskassornas tillgångar skola vid
tillämpningen av första stycket beräknas efter sina bokförda värden, såvida
annat ej framgår av vad ovan sagts. Från tillgångarna och förbindelserna
må dock vid beräkning av kravet på eget kapital avdrag göras med ett belopp
motsvarande kassornas konton för värdereglering för utlåning samt,
om marknadsvärdet av kassornas fordringar i skattkammarväxlar eller obligationer
överstiger bokförda värdet av dessa, skillnaden mellan de båda värdena.

Äger kreditkassa bestämmande inflytande i aktiebolag, som uteslutande
har till syfte att förvalta fastighet eller tomträtt, som förvärvats för att bereda
kreditkassan lokaler för dess inrymmande, skall vid beräkning av krav
på kreditkassans eget kapital avräknas åtta procent av summan av bokförda
värdet å aktierna i fastighetsbolaget och bolagets skulder.

Med eget kapital avses insatskapital, reservfond, dispositionsfond jämte
vinstbalans. Med eget kapital må likställas nominella värdet av förlagsbevis,
utställda av centralkassan, intill ett belopp motsvarande det belopp vartill
centralkassans och anslutna jordbrukskassors eget kapital uppgår. I fråga
om förlagskapital, som kan av långivaren återkrävas inom fem år, skall dock
iakttagas att med centralkassans och de anslutna jordbrukskassornas eget
kapital må likställas högst så stor del av det varje år förfallande beloppet
som svarar mot en tiondel av detta kapital.

34 §.

Kreditkassa må icke bevilja kredit utan att säkerhet som av kassan prövas
betryggande ställes i fast eller lös egendom eller i fordringsrätt även mot
annan än den, åt vilken krediten beviljas. Utan att sådan säkerhet ställes
må dock kredit lämnas till belopp, som vid varje tillfälle sammanlagt motsvarar
högst hälften av kassans eget kapital. Därutöver må kredit utan särskild
säkerhet beviljas

dels ock näringsidkare i och för hans rörelse, om krediten är kortvarig

320

Kungl. Maj.ts proposition nr lkS år 1968

och trygghet för förbindelsens fullgörande med hänsyn till omständigheterna
kan anses föreligga.

Kreditkassa äger ej som pant mottaga förlagsbevis, som utställts av bolag,
vars uppgift är att tillgodose för kreditkassor gemensamma intressen, eller
av centralkassa, ej heller bevis om andel i eller tillskott till kreditkassan
själv eller annan jordbrukets kreditkassa.

35 §.

Särskild uppmärksamhet skall ägnas åt att kredit i sådan omfattning, att
det kan vålla fara för kreditkassans säkerhet, icke lämnas åt samma låntagare
eller åt låntagare, vilka äro förbundna med varandra i väsentlig ekonomisk
intressegemenskap, eller mot säkerhet av aktier i samma aktiebolag
eller i aktiebolag, vilka äro förbundna i sådan gemenskap som nu sagts. Med
kredit jämställes borgen och annan garantiförbindelse till kassan.

36 §.

Jordbrukskassa må ej, med mindre centralkassan därtill lämnat medgivande,
utlämna lån mot skuldförbindelse, för vars uppfyllande ledamot av
jordbrukskassans styrelse, revisor i jordbrukskassan eller suppleant för
styrelseledamot eller revisor eller ock befattningshavare i kassan svarar i
egenskap av huvudgäldenär eller löftesmän.

37 §.

Bestämmelserna om kredit i 34—36 §§ skola äga motsvarande tillämpning
i fråga om garantiförbindelser, som kreditkassan ikläder sig.

38 §.

Ställes lån icke att betalas inom ett år, skall kreditkassan förbehålla sig
rätt att uppsäga lånet till återbetalning senast inom sagda tid.

Utan förbehåll enligt första stycket må

1. centralkassa bevilja återlån enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens
förvaltning med längre löptid än ett år,

2. kreditkassa utlämna andra lån mot skuldebrev med längre löptid än
ett år till sammanlagt belopp, vilket jämte det sammanlagda beloppet av här
avsedd utlåning från övriga kreditkassor inom vederbörande centralkassas
verksamhetsområde motsvarande högst tjugofem procent av summan av
centralkassans och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital samt centralkassans
inlåning efter avdrag för lån som upptagits hos allmänna pensionsfonden
i samband med återlån.

Förfallotidcn för lån skall bestämmas så, att den är förenlig med villkoren
för kreditkassans förbindelser. Lån som avses i andra stycket 2. må icke
ställas på längre återbetalningstid än tio år. Utgöres säkerheten för sådant
lån av borgen, skall i skuldebrevet utfästas årlig avbetalning i förhållande
till den tid för vilken lånet beviljas.

Centralkassa skall enligt 17 § tredje stycket meddela de särskilda anvisningar
som fordras för tillämpningen av bestämmelserna i andra stycket 2.
och tredje stycket första punkten.

Kreditkassa skall förbehålla sig rätt att uppsäga lån som avses i andra

321

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

stycket till återbetalning senast inom tre månader, om säkerheten för lånet
försvagas i märklig mån.

39 §.

Centralkassa är skyldig att hålla en med hänsyn till rörelsens art och omfattning
tillräcklig kassareserv, bestående av tillgångar som med lätthet
kunna förvandlas i penningar. Kassareserven skall jämte den inneliggande
kassan uppgå till lägst ett belopp motsvarande en tiondel av kassans samtliga
förbindelser, med undantag av obligations- och förlagslån, lån mot inteckning
i egen fastighet, lån som upptagits hos allmänna pensionsfonden
i samband med återlån samt garantiförbindelser. Nedgår kassareserv tillfälligtvis
under föreskrivet belopp, skall den snarast åter uppbringas till detta.

Är tillgång, som anges i första stycket, pantsatt, må den ej inräknas i
kassareserven. Utgör tillgången säkerhet för avtalad kredit som centralkassan
ej begagnat till fullo, må den likväl beräknas till det belopp, som kassan
enligt avtalet äger ytterligare utbekomma vid anfordran.

40 §.

Kreditkassa må ej vid avtal om kredit eller eljest i sin rörelse förbehålla
sig vinst på affär, som kassan själv icke äger avsluta.

Ej heller annorledes må kreditkassa, där ej fråga är om utdelning å aktier
eller vad kassan såsom ägare av aktier eljest kan tillkomma, beredas
andel i vinst på verksamhet, som kassan själv icke äger bedriva.

41 §.

Vid beviljande av kredit må kreditkassa icke göra förbehåll om att kreditbeloppet
eller del därav skall insättas hos centralkassa för längre tid än sex
månader eller på längre tids uppsägning än sex månader.

42 §.

Kreditkassa må ej utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren eller
till viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvarighet för
sådana förbindelser. Vad nu stadgats gäller dock ej räntebärande obligationer
eller förlagsbevis lydande på minst etthundra kronor.

42 a §.

Insättas penningar hos centralkassa för att där innestå viss tid, skall motbok
eller annat bevis, som därom utfärdas, ställas till viss man och innehålla,
att överlåtelse får ske endast till viss man och att överlåtelsen bör anmälas
hos kassan.

Centralkassa må ej träffa förbehåll, som skulle medföra att betalning till
annan än rätt innehavare av motbok kunde åberopas av kassan.

42 b §.

Omyndig äger utan särskild tillåtelse av förmyndaren förfoga över medel
som han själv insatt hos centralkassa efter det han fyllt sexton år. Utan den
omyndiges samtycke äger kassan ej utbetala sådana medel till förmyndaren.
Har förmyndaren fått överförmyndarens tillstånd att omhändertaga medlen
och företett bevis därpå, äger den omyndige ej vidare förfoga över medlen.

11 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt Nr 143

322

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

I sådant fall skall anteckning att den omyndige ej äger förfoga över innestående
medel göras på bevis eller i motbok som av kassan utlämnats, när
beviset eller motboken företes hos kassan.

I fråga om medel, som står under förvaltning av förmyndare eller god
man enligt regler i föräldrabalken får utom såvitt angår ränta som innestått
kortare tid än ett år, uttag utan överförmyndares tillstånd göras endast om
förbehåll därom skett enligt 15 kap. 9 § andra stycket nämnda balk. överförmyndaren
äger när som helst förordna, att förbehållet ej skall gälla. Har
sådant förordnande meddelats, skall anteckning därom verkställas å bevis,
som utfärdats om insättningen, eller i motbok som utlämnats av kassan.
Överförmyndare, förmyndare och god man äger på begäran erhålla bevis angående
beloppet av de medel, som insättas eller innestå, så ock om meddelat
tillstånd icke blivit använt, intyg därom.

42 c §.

Kreditkassa må ej utöva verksamhet vid avdelningskontor eller filial av
annat slag utan medgivande av riksorganisationen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

Centralkassa äger till den 1 juli 1971 tillämpa äldre lagens bestämmelser
i 34 § om rätt att mottaga inlåning i stället för nya lagens regler i 33 § om
krav på kapitaltäckning.

I fråga om skyldighet att hålla kassareserv äger centralkassa till den 1 juli
1973 tillämpa äldre lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr lb3 år 1968

323

Bilaga 3

Herr Hanströms förslag till kapitaltäckningsbestämmelser
för bankaktiebolag

56 §.

Mot bankaktiebolags tillgångar och ingångna garantiförbindelser skall finnas
eget kapital till ett sammanlagt belopp motsvarande vid varje tidpunkt
lägst

dels en procent av summan av

1. svenska obligationer, som utgivits eller garanterats av staten, svensk
kommun eller annan därmed jämförlig samfällighet, svenskt kreditaktiebolag,
allmän kassa eller inrättning, vars reglemente fastställts av Konungen, eller
som utgivits eller offentligen utbjudits av svenskt bankaktiebolag, sparbank
eller centralkassa för jordbrukskredit,

2. fordringar för vilka säkerheten utgöres av

a) obligation, som angivits under 1,

b) inteckning i jordbruks-, affärs- eller bostadsfastighet eller i tomträtt
till sådan fastighet inom sjuttiofem procent av det uppskattade värdet av
den fasta egendomen eller av den byggnad, som uppförts på den med tomträtt
upplåtna fastigheten,

c) förmånsrätt på grund av lagen den 16 december 1966 (nr 701) om förmånsrätt
för fordringar enligt lagen den 16 december 1966 (nr 700) om
vissa gemensamhetsanläggningar, om förmånsrätten må göras gällande på
bankbolagets föranstaltande,

d) fordran, som med avseende å politiska och kommersiella risker är säkerställd
av exportkreditnämndens garanti, eller av

e) livförsäkringsbrev inom återköpsvärdet,

3. fordringar, för vilka svensk kommun eller annan därmed jämförlig
samfällighet^ svenskt försäkringsbolag eller utländskt bankföretag svarar
som gäldenär eller borgensman,

4. garantiförbindelser, som bankbolaget utfärdat och för vilka banken erhållit
säkerhet i värdehandlingar eller fordringar som angivits under 1—3,

dels fyra procent av summan av

fordringar och av bankbolaget utfärdade garantiförbindelser, för vilka säkerheten
utgöres av

a) inteckning i bostadsfastighet med en- eller tvåfamilj shus eller i tomträtt
till sådan fastighet liggande över sjuttiofem procent av men inom det
uppskattade värdet av den fasta egendomen eller den byggnad, som uppförts
på den med tomträtt upplåtna fastigheten, under förutsättning att förutom
inteckningssäkerheten ställts betryggande borgen,

b) inteckning i jordbruksfastighet liggande över sjuttiofem procent av men
inom det uppskattade värdet å fastigheten, om förutom inteckningssäkerheten
ställts betryggande borgen och lånebeloppet i varje enskilt fall icke överstiger
femtiotusen kronor, eller av

c) betryggande borgen, dock ej till högre belopp för varje låntagare än
tjugofemtusen kronor,

llj Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr H3

324

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

dels ock åtta procent av summan av övriga tillgångar och garantiförbindelser
med undantag av

1. inneliggande kassa, svenska checkar eller postremissväxlar samt utländska
sedlar och mynt,

2. andra fordringar än obligationer, för vilka staten, postbanken, allmän
kassa eller inrättning, vars reglemente fastställts av Konungen, bankbolag,
sparbank, centralkassa för jordbrukskredit eller kreditaktiebolag svarar som
gäldenär eller borgensman,

3. fordringar för vilka säkerheten utgöres av fordran hos postbanken,
bankbolag, sparbank, centralkassa för jordbrukskredit eller kreditaktiebolag.

Vid tillämpningen av bestämmelserna i första stycket skall tillgång upptagas
till bokförda värdet och garantiförbindelse till nominella beloppet; avdrag
må dock göras med belopp som avsatts för mötande av förlust på tillgången
eller garantiförbindelsen.

Med uppskattat värde avses det värde, som bankbolaget fastställt med ledning
av utlåtande från särskild sakkunnig. Har i enlighet med gällande bestämmelser
om lån av statsmedel till främjande av bostadsbyggandet sådant
lån beviljats för viss byggnad, må dock till grund för bankbolagets bedömande
i stället för utlåtande av särskild sakkunnig läggas det enligt nyssnämnda
bestämmelser fastställda pantvärdet å byggnaden eller den fastighet,
där denna uppförts. Har fastighet eller byggnad som uppförts på med
tomträtt upplåten fastighet icke varit föremål för bedömning av särskild
sakkunnig eller åsatts särskilt pantvärde på sätt nu sagts, må taxeringsvärdet
utgöra grund för bolagets uppskattning av värdet.

Med eget kapital avses aktiekapital, reservfond, dispositionsfond och av
bolagsstämma fastställd vinstbalans. Med eget kapital må likställas nominella
värdet av förlagsbevis, utställda av bankbolaget, intill ett belopp motsvarande
dess aktiekapital. I fråga om förlagskapital, som kan av långivaren
återkrävas inom fem år, skall dock iakttagas att med bolagets kapital må
likställas högst så stor del av det varje år förfallande beloppet som svarar
mot en tiondel av bolagets aktiekapital.

Från bankens eget kapital skall avräknas bokförda värdet av vad banken
såsom aktiekapital eller i annan form tillskjutit till aktiebolag, kreditaktiebolag
eller annat in- eller utländskt bankföretag i den mån det tillskjutna
kapitalet kan i företaget grunda in- eller upplåningsrätt.

Äger bank genom innehav av aktier bestämmande inflytande i bolag, som
uteslutande har till syfte att äga och förvalta fastighet eller tomträtt, som
förvärvats för att bereda banken lokaler för dess inrymmande, skall från
bankens eget kapital avräknas åtta procent av summan av bokförda värdet å
aktierna i fastighetsbolaget och bolagets skulder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

325

Bilaga 4

Utdrag av lagarna om bankrörelse, om sparbanker och om
j ordbrukskasserörelsen

Lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse

2 §•

Ej må annan än riksbanken, bankaktiebolag, postbanken, sparbank, Sveriges
allmänna hypoteksbank och Sveriges investeringsbank aktiebolag i sin
firma eller eljest vid beteckning av affärsrörelsen använda ordet bank. Beträffande
användningen av ordet bank i registrerad understödsförenings
firma är särskilt stadgat.

Om rörelsen

54 §.

Bankaktiebolag må för egen räkning driva handel allenast med guld samt
in- och utländskt mynt, växlar, checkar, anvisningar ävensom obligationer
och andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar, utom sådana
som medföra rätt till betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare
(förlagsbevis). Egendom, varmed bolag ej må driva handel för egen räkning,
äger bolag ej heller förvärva, där ej nedan i denna paragraf eller i 55 §
annorlunda stadgas.

Bankbolag må förvärva:

dels fast egendom eller tomträtt, såframt med fånget åsyftas att bereda
banken lokaler för dess inrymmande, bostadsrätt till lägenhet för sådant
ändamål eller för att bereda bostad åt befattningshavare hos banken, aktie
i bolag, som uteslutande har till syfte att förvalta för omförmälda användning
förvärvad fast egendom eller tomträtt och vars aktiekapital uppgår till
minst en tredjedel av egendomens bokförda värde, eller förlagsbevis, utfärdat
av bolag, som nu nämnts;

dels inventarier, vilka anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som bankbolaget
äger, eller till lokaler, som bolaget i övrigt innehaver;

dels ock, såframt tillstånd därtill lämnas av Konungen, aktie i annat
svenskt bankbolag, i utländskt bankföretag eller i svenskt aktiebolag, vars
ändamål kan anses gagneligt för bankväsendet eller det allmänna, ävensom
förlagsbevis, utfärdat av bolag eller företag som nu nämnts.

55 §.

326

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

egendom utgöres av fastighet, gruva, fabrik eller annan liknande anläggning
eller fartyg, må bankbolag i utbyte mot sådan egendom jämte tillhörande lös
egendom förvärva aktie i bolag, som bildas för förvaltning av ifrågavarande
egendom eller för fortsättande av en därmed bedriven verksamhet, eller förlagsbevis,
utfärdat av sådant bolag. Bankbolag må ock förvärva aktie i bolag,
vari bankbolaget enligt bestämmelserna i detta stycke förut förvärvat aktie,
där uppenbar fara är, att bankbolaget eljest skulle lida förlust.

Egendom, som bankbolag förvärvat med stöd av bestämmelserna i denna
paragraf, skall åter avyttras, så snart lämpligen kan ske och senast då avyttring
kan äga rum utan förlust för bolaget.

Angående förvärv enligt denna paragraf skall anmälan ofördröj ligen göras
hos tillsynsmyndigheten.

56 §.

Bankaktiebolag må icke bevilja kredit, utan att säkerhet som av bolaget
prövas betryggande ställes antingen i fast eller lös egendom eller ock i fordringsrätt
jämväl mot annan än den, åt vilken krediten beviljas. Utan hinder
av vad sålunda stadgas må dock

1. stat, kommun eller annan därmed jämförlig samfällighet ävensom allmän
kassa eller inrättning, vars reglemente blivit av Konungen fastställt, så
ock bankbolag, sparbank eller utländskt bankföretag kunna erhålla kredit
utan särskild säkerhet;

1 a. samfällighet som avses i lagen den 16 december 1966 (nr 700) om
vissa gemensamhetsanläggningar kunna erhålla kredit till belopp, för vilket
förmånsrätt åtnjutes på grund av lagen den 16 december 1966 (nr 701) om
förmånsrätt för fordringar enligt nyssnämnda lag, om förmånsrätten får
göras gällande på bankbolagets föranstaltande;

2. kortvarig kredit kunna utan särskild säkerhet beviljas affärsidkare i
och för hans rörelse, därest med hänsyn till omständigheterna trygghet för
förbindelsens fullgörande ändock kan anses föreligga;

3. av vederhäftig person dragen växel, betalbar å annan ort, kunna diskonteras,
ehuru accept å densamma ej erhållits; samt

4. annan kredit utan särskild säkerhet kunna lämnas till sammanlagt
högst en tiondel av bankbolagets eget kapital samt till ett belopp i varje särskilt
fall av högst sjuttiofemtusen kronor, då krediten lämnas småföretagare
för hans rörelse, och eljest högst femtontusen kronor.

57 §.

Ställes lån icke att betalas inom ett år, skall bankaktiebolaget förbehålla
sig rätt att uppsäga lånet till återbetalning senast inom sagda tid.

Utan förbehåll enligt första stycket må bankbolag

1. bevilja återlån enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens
förvaltning med längre löptid än ett år;

2. utlämna andra lån mot skuldebrev med längre löptid än ett år till sammanlagt
belopp motsvarande högst tjugufem procent av summan av bolagets
eget kapital och dess inlåning efter avdrag för lån som upptagits hos allmänna
pensionsfonden i samband med återlån.

327

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

Förfallotiden för lån skall bestämmas så, att den är förenlig med villkoren
för bankbolagets förbindelser. Lån som avses i andra stycket 2 må
icke ställas på längre återbetalningstid än tio år. Utgöres säkerheten för sådant
lån av borgen, skall i skuldebrevet utfästas årlig avbetalning i förhållande
till den tid för vilken lånet beviljas.

Bankbolaget skall förbehålla sig rätt att uppsäga lån som avses i andra
stycket till återbetalning senast inom tre månader, om säkerheten för lånet
försvagas i märklig mån.

58 §.

Bankaktiebolag må icke bevilja kredit till verkställande direktör i bolaget
eller ställföreträdare för verkställande direktör eller till befattningshavare,
åt vilken uppdragits att ensam eller i förening med annan avgöra på styrelsen
ankommande ärenden, eller till revisor eller revisorssuppleant, ej heller
till den som är gift med sådan person; och skall detsamma gälla beträffande
bolag, förening eller annan sammanslutning, däri någon som nyss sagts
i egenskap av delägare eller medlem äger ett väsentligt ekonomiskt intresse.
Utan hinder av vad sålunda stadgats må dock kredit beviljas dels mot säkerhet
av värdehandling, vari omyndigs medel må utan överförmyndares samtycke
anbringas, dels utan dylik säkerhet åt sammanslutning som nyss
nämnts genom diskontering av växlar grundade å verkliga handelsaffärer,
dels ock, såvitt angår kredit om högst tjugufemtusen kronor till befattningshavare
som sägs i detta stycke, mot pant som prövas i och för sig innebära
fullgod säkerhet.

Bankbolag må ej vid beviljande av kredit såsom säkerhet godtaga borgen
av eller fordringsbevis utfärdat av person eller sammanslutning som i första
stycket sägs. Ej heller må kredit beviljas mot växel, varå person eller sammanslutning
som nu sagts är acceptant, trassent eller endossent, dock med
undantag för växel, som är grundad å verklig handelsaffär och för vilken
betalningsskyldighet åligger sådan sammanslutning.

59 §.

I fråga om kredit mot pant av aktier skall bankaktiebolag särskilt iakttaga att

vid kreditens meddelande förefinnes en med hänsyn till de pantsatta
aktiernas beskaffenhet och omständigheterna i övrigt skälig marginal mellan
aktiernas marknadsvärde och kreditbeloppet; samt

att kreditbeloppet såvitt möjligt icke vid någon tidpunkt under kreditens
fortbestånd överstiger aktiernas marknadsvärde.

Bankbolag må icke såsom pant mottaga aktie i bolag, vars verksamhet
huvudsakligen består i att förvalta eller driva handel med aktier eller som
idkar emissionsrörelse.

328

Kungl. Maj:ts proposition nr till år 1968

Vad nu stadgats om kredit mot pant av aktier skall äga motsvarande tilllämpning
i fråga om kredit mot pant av förlagsbevis.

Föreskriften i 49 § angående förbud för banlcbolag att som pant mottaga
egen aktie skall även gälla i fråga om förlagsbevis som bolaget utställt.

60 §.

Vad i 56, 58 och 59 §§ stadgats angående kredit skall äga motsvarande tilllämpning
i fråga om garantiförpliktelse, som bankaktiebolaget ikläder sig.

61 §.

Bankaktiebolag är pliktigt ägna särskild uppmärksamhet däråt, att icke
åt samma eller med varandra i väsentlig ekonomisk intressegemenskap förbundna
kredittagare eller mot säkerhet av aktier i samma eller i dylik gemenskap
förbundna aktiebolag beviljas kredit i sådan omfattning, att därav
kan uppkomma fara för bankbolagets säkerhet. Med kredit skall härvid
jämställas borgen och annan garantiförpliktelse till bankbolaget ävensom
av bolaget ingången garantiförpliktelse för kredittagaren.

62 §.

Bankaktiebolag äger mottaga inlåning med
dds ett belopp motsvarande summan av

a) bolagets inneliggande kassa;

b) vad för bolagets räkning innestår hos riksbanken eller riksgäldskontoret
eller å postgiro eller hos annat inländskt bankbolag, svenska jordbrukskreditkassan
eller centralkassa för jordbrukskredit;

c) bolaget tillhöriga, å inländsk penninginrättning dragna checkar samt
av inländsk bank, svenska jordbrukskreditkassan eller centralkassa för jordbrukskredit
utställda egna växlar, betalbara vid anfordran;

d) marknadsvärdet, dock högst nominella värdet, å bolaget tillhöriga av
svenska staten utfärdade skattkammarväxlar samt å sådana bolaget tillhöriga
obligationer, vilka utfärdats av svenska staten, Sveriges allmänna hypoteksbank
eller konungariket Sveriges stadshypotekskassa, under förutsättning
att obligationernas återstående löptid icke överstiger fem år;

e) tre fjärdedelar av marknadsvärdet, dock högst tre fjärdedelar av nominella
värdet, å sådana bolaget tillhöriga obligationer, som avses under d)
men vilkas återstående löptid överstiger fem år;

f) tre fjärdedelar av marknadsvärdet, dock högst tre fjärdedelar av nominella
värdet, å andra bolaget tillhöriga inhemska obligationer, vilka äro av
fullgod beskaffenhet; samt

g) intill ett sammanlagt belopp, motsvarande högst tre gånger bolagets
eget kapital och högst sjuhundra miljoner kronor, fordringar, för vilka säkerheten
utgöres av

fullgoda inhemska obligationer, därvid obligationerna skola medräknas till
så stor del av sitt värde som angives under d)—f) här ovan,

inteckning i jordbruksfastighet eller sådan bostads- eller affärsfastighet,
som är belägen inom område, för vilket stadsplan eller byggnadsplan fastställts,
inom sextio procent av senast fastställda taxeringsvärdet, eller

inteckning i tomträtt till bebyggd fastighet, såvida den eller de byggnader,
som finnas uppförda därå, äro avsedda väsentligen för bostadsändamål, inom
sextio procent av senast fastställda taxeringsvärdet å byggnaderna;

dels ock ett belopp motsvarande, om bolagets eget kapital icke överstiger
fem miljoner kronor, fem gånger det egna kapitalet samt, om bolagets eget

329

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^3 år 1968

kapital är större än nyss sagts, tjugufem miljoner kronor ökat med tio
gånger skillnaden mellan bolagets eget kapital och fem miljoner kronor.

Såsom inlåning anses dels bankbolags samtliga skuldförbindelser utom
vad som må vara outtaget av krediter i räkning, som bolaget beviljat, dels
beloppet av de garantiförbindelser, som bolaget iklätt sig, i den mån dessa
förpliktelser icke täckas av hos bolaget insatta, till bolaget pantförskrivna
medel.

Bankbolag äger utan hinder av bestämmelserna i första stycket upplåna
medel mot förlagsbevis. Sålunda upplånat kapital må vid tillämpning av
nämnda bestämmelser intill ett belopp motsvarande bolagets aktiekapital
likställas med dess eget kapital. I fråga om kapital, som kan av långivaren
återkrävas inom fem år, skall dock iakttagas att med bolagets eget kapital
må likställas högst så stor del av det varje år förfallande beloppet som svarar
mot en tiondel av bolagets aktiekapital.

63 §.

Bankaktiebolag är skyldigt att hålla en med hänsyn till rörelsens art och
omfattning tillräcklig kassareserv, bestående av tillgångar som kunna med
lätthet förvandlas i penningar.

Kassareserven skall jämte den inneliggande kassan minst uppgå till belopp
lika med summan av

a) tjugufem procent av de förbindelser, som det åligger bolaget att fullgöra
vid anfordran eller efter uppsägning inom kortare tid än en månad,
garantiförbindelser och inlåning å sparkasseräkning undantagna;

b) fyra procent av sådana bankbolagets förbindelser, som ej skola motsvaras
av kassareserv enligt a), garantiförbindelser samt obligationer eller
därmed jämförliga förbindelser undantagna.

Nedgår kassareserv under vad nu är sagt, skall den, så snart det kan ske,
åter uppbringas till föreskrivet belopp.

Pantsatt sådan tillgång, som i första stycket sägs, må icke inräknas i kassareserven;
dock att, där tillgången utgör säkerhet för avtalad kredit, som
ej av bankbolaget till fullo begagnats, den må beräknas till det belopp, som
bolaget enligt avtalet är berättigat att vid anfordran ytterligare utbekomma.

67 §.

Insättas penningar hos bankaktiebolag för att där innestå viss tid, mot
eller utan ränta, skall bevis, som bolaget därom utfärdar, ställas till viss man
och innehålla, att överlåtelse må ske endast till viss man samt att överlåtelsen
bör till nye ägarens säkerhet anmälas hos bolaget.

En och samma insättares tillgodohavande på sparkasseräkning eller därmed
likartad räkning må icke annorledes än genom upplupen räntas läggande
till kapitalet ökas utöver femtiotusen kronor. Då, efter vad i 70 § stadgas,
för samma person utfärdats flera motböcker, skall dock vad nyss är sagt
gälla i fråga om tillgodohavandet enligt varje särskild motbok.

Bankbolag må icke ikläda sig skyldighet att annorledes än viss tid, minst
en vecka, efter uppsägning återbetala å sparkasseräkning insatta medel; styrelsen
dock obetaget att, då sådant prövas kunna ske utan olägenhet, medgiva
utbetalning utan avvaktan på uppsägningstidens utgång. Insättning å
sparkasseräkning antecknas i motbok som utlämnas till räkningshavaren.
Då medel å sådan räkning lyftas, skall anteckning därom göras i motboken.

330

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

Ej må bolaget träffa förbehåll, som skulle medföra att betalning till annan
än rätt innehavare av motboken kunde åberopas av bolaget.

I fråga om efterlysning och dödande av förkommen motbok gäller vad
därom är särskilt stadgat.

68 §.

För inrättande av avdelningskontor i kommun, där bankaktiebolaget icke
förut driver bankverksamhet vid kontor, fordras Konungens tillstånd. Sådant
tillstånd må lämnas endast om verksamheten i kommunen finnes kunna
vara till nytta för det allmänna.

Vid meddelande av tillstånd äger Konungen föreskriva, att tillståndet icke
skall innebära rätt för bolaget att i kommunen driva verksamhet vid flera
kontor än ett.

Inrättas avdelningskontor, då tillstånd ej erfordras, åligger det bolaget att
ofördröj ligen göra anmälan till tillsynsmyndigheten.

69 §.

Inom kommun, där bankaktiebolag icke är berättigat att utöva verksamhet
vid kontor, må bolaget icke idka in- eller utlåning genom ombud eller
eljest hava ombud för främjande av sin in- eller utlåning.

Vad sålunda stadgats gäller dock icke i fall, då det ombud som anlitas är
annat bankbolag, sparbank eller kassa för jordbrukskredit.

70 §.

Omyndig må utan särskild tillåtelse av förmyndaren förfoga över medel,
som den omyndige, efter det han fyllt sexton år, själv insatt hos bankaktiebolag.
Sådana medel må ej av bolaget utbetalas till förmyndaren utan den
omyndiges samtycke. Har förmyndaren erhållit överförmyndarens tillstånd
att omhändertaga medlen och därom hos bolaget företett bevis, äger den
omyndige ej längre förfoga över medlen. I fall varom nu är sagt skall anteckning,
att den omyndige ej äger förfoga över innestående medel, verkställas
å bevis eller i motbok, som av bolaget utlämnats, när beviset eller motboken
företes hos bolaget.

I fråga om medel, som stå under förvaltning av förmyndare eller god man
efter vad i föräldrabalken är stadgat, må, utom såvitt angår ränta som innestått
kortare tid än ett år, uttag utan överförmyndarens tillstånd göras allenast
såframt förbehåll därom skett enligt 15 kap. 9 § andra stycket nämnda
balk. överförmyndaren äger när som helst förordna, att förbehållet ej skall
gälla. Har sådant förordnande meddelats, skall anteckning därom verkställas
å bevis, som utfärdats om insättningen, eller i motbok som utlämnats av
bankbolaget, överförmyndare, förmyndare och god man äga på begäran erhålla
bevis angående beloppet av de medel, som insättas eller innestå, så ock,
om meddelat tillstånd icke blivit använt, intyg därom.

Utan hinder därav, att motbok rörande insättning å sparkasseräkning eller
därmed likartad räkning förut utfärdats, må ny motbok utfärdas för den,
till vilkens förmån medel insättas med förbehåll som i andra stycket avses,
så ock för omyndig, som fyllt sexton år, för vilken utfärdats motbok å medel,
varöver den omyndige ej äger själv förfoga. Innestå medel, som förvaltas
av förmyndare eller god man, å motbok med sådant förbehåll, må annan
motbok utfärdas för insättning av medel utan förbehåll.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

331

Om styrelse och firmateckning
71 §.

För bankaktiebolag skall finnas en styrelse bestående av minst fem högst
femton ledamöter.

Styrelsen skall förvalta bankbolagets angelägenheter i enlighet med vad i
denna lag är stadgat.

74 §.

Styrelsen skall inom sig utse verkställande direktör att under styrelsens
inseende leda verksamheten, däri inbegripet att i den utsträckning styrelsen
bestämmer avgöra ärenden av beskaffenhet att eljest ankomma på styrelsens
egen prövning. Där förhållandena så påkalla, må flera verkställande direktörer
utses. Styrelsen skall även förordna styrelseledamot eller styrelsesuppleant
att vara ställföreträdare för verkställande direktör.

Styrelsen må jämväl uppdraga åt annan än verkställande direktör att ensam
eller i förening med annan avgöra ärenden av beskaffenhet att eljest ankomma
på styrelsens egen prövning.

Angående den befogenhet i olika avseenden, som skall tillkomma verkställande
direktör eller person som avses i andra stycket, åligger det styrelsen
att meddela föreskrifter i en för ett år i sänder fastställd instruktion.
Avser uppdraget beviljande av kredit, skola grunderna för kreditgivningen
fastställas. Hava flera verkställande direktörer utsetts, skall instruktionen
angiva huru ledningen av bankens verksamhet skall mellan dem fördelas.
Styrelsen skall, så snart kan ske, till tillsynsmyndigheten insända avskrift
av instruktionen ävensom, där ändringar vidtagas i densamma, meddela
myndigheten därom.

Uppdrag som sägs i denna paragraf må när som helst återkallas eller inskränkas.
Utan hinder av uppdrag äger styrelsen själv avgöra ärende av
varje slag.

Styrelsen må icke åt enskild styrelseledamot eller annan uppdraga att avgöra
ärende, som avser:

1. inrättande eller indragning av avdelningskontor eller övertagande av
annan bankrörelse;

2. förvärv eller avyttring av fastighet, avsedd för bankens inrymmande;

3. beviljande av kredit till person, vilken är sådan befattningshavare som
i 58 § första stycket sägs eller ledamot av bankaktiebolagets styrelse eller av
den särskilda styrelse, som kan finnas inrättad vid avdelningskontor, eller
till bolag, förening eller annan sammanslutning, vari sådan person är styrelseledamot
eller såsom delägare eller medlem äger ett väsentligt ekonomiskt
intresse; styrelsen dock obetaget alt för jierson eller sammanslutning,
som nu nämnts, fastställa vissa gränser, inom vilka utan styrelsens beslut i
varje särskilt fall kredit må beviljas vederbörande i och för en av lionom
idkad rörelse;

4. förvärv av aktie eller förlagsbevis i andra fall än då fråga är om aktie
eller förlagsbevis, som är för bankbolagets fordran utmätt eller pantsatt;

5. fastställande av allmänna räntesatser för in- och utlåning; dock att beslut,
där så påkallas av allmän ränteförändring, må utan styrelsens hörande
meddelas för tiden intill nästkommande styrelsesammanträde;

6. antagande eller entledigande av ordinarie befattningshavare.

I denna paragraf meddelade bestämmelser angående kredit skola gälla
även i fråga om garantiförpliktelse, som bankbolag ikläder sig.

332

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968
99 §.

Det åligger revisorerna vid fullgörandet av sitt uppdrag
att granska bankaktiebolagets böcker och andra räkenskaper;
att taga del av styrelsens och bolagsstämmans protokoll samt av de föreskrifter
rörande bolagets kreditgivning, som utfärdats av styrelsen eller
verkställande direktör;

att verkställa inventering eller kontrollera verkställd inventering av bolagets
kassa och övriga tillgångar;

att tillse huruvida bolagets organisation av och kontroll över bokföringen
och medelsförvaltningen är tillfredsställande; samt

att, sedan de redovisningshandlingar som i 89 § omförmälas avgivits för
bolaget, granska nämnda redovisningshandlingar.

Minst en gång varje halvår skola revisorerna:

granska större krediter och andra större placeringar av bankbolagets medel; granska

av styrelsen vidtagna åtgärder i fråga om förvaltning och avyttring
av jämlikt 55 § inköpt eller övertagen egendom;

taga del av de förelägganden och erinringar, som av tillsynsmyndigheten
kunna hava gjorts till styrelsen eller verkställande direktör; samt

taga del av rapporter över inspektioner och undersökningar rörande bolagets
huvud- och avdelningskontor samt rörande av bolaget ägda företag
av större betydelse.

I övrigt skola revisorerna vidtaga de åtgärder som för ett behörigt fullgörande
av revisionsuppdraget må vara erforderliga.

186 §.

Med dagsböter straffes ock:

1. den som, i annat fall än i 184 § 2 och 3 avses, underlåter att iakttaga
föreskrift i 23 §, 25 §, 40 § tredje punkten eller 44 § 2 mom. tredje stycket
eller fjärde stycket sista punkten så ock den som bryter mot föreskrift i
44 § 2 mom. fjärde stycket första punkten eller 49 §;

3. den som bryter mot vad som stadgas i 69 §.

189 §.

Bildas bankaktiebolag eller ökas bankbolags aktiekapital för övertagande
av annan bankrörelse, må andel i vad bolaget sålunda skall övertaga utgöra
vederlag för aktie i bolaget samt teckning ske med villkor, att sådant
tillskott skall få göras; och skall i övrigt i ty fall gälla denna lags bestämmelser
om bankbolags bildande och aktiekapitalets ökning med följande tilllägg
och undantag:

1. Vid bankbolags bildande skall teckningslista och vid aktiekapitalets
ökning bolagsstämmans beslut om ökningen innehålla jämväl alla de om
bankrörelsens övertagande träffade bestämmelserna. Vad som stadgas i 9
och 33 §§ föranleder ej därtill att värdet av det, som för aktie skall tillskjutas
i annat än penningar, skall i teckningslista eller i bolagsstämmas
beslut om ökning av aktiekapitalet uppskattas till visst penningbelopp.

2. Där vid bankbolags bildande ej samtliga tecknare enligt bestämmelse
i teckningslistan äro berättigade att för aktie tillskjuta annat än penningar,
äger å konstituerande stämman tecknare, vilken berättigats att göra till -

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

333

skott i annat än penningar, ej deltaga i omröstning enligt 15 §; ej heller må
sådan tecknare eller av honom tecknade eller eljest förvärvade aktier vid
omröstningen tagas i beräkning.

3. Vad som stadgas i 36 § äger ej tillämpning.

4. Tillgång, som bankbolag på sätt ovan sägs övertagit, skall vid dess
införande i bolagets böcker upptagas till skäligt värde.

5. Har bankbolag övertagit annat bankbolags rörelse och finnes bland
sistnämnda bolags tillgångar egendom, varmed bankbolag ej må driva handel
för egen räkning, må den egendom, även om sådant fall ej är för handen,
som i 54 § andra stycket samt 55 § första och andra styckena omför -mäles, förvärvas av det övertagande bolaget. Egendom, som bankbolaget på
detta sätt förvärvat, skall, i den mån egendomen ej jämlikt vad i nyssnämnda
lagrum stadgas må av bolaget behållas, åter avyttras så snart lämpligen
kan ske och senast då avyttring kan äga rum utan förlust för bolaget.

Lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker
11 §•

I sparbank skola såsom representanter för insättarna finnas huvudmän
för övervakning av sparbankens förvaltning och med de uppgifter i övrigt,
som angivas i denna lag.

Huvudmännen skola vara minst tjugu och högst femtio, dock att tillsynsmyndigheten
må, om särskilda förhållanden föranleda därtill, medgiva att
antalet sättes högre än femtio.

16 §.

Då det finnes påkallat för att upprätthålla sparbanks verksamhet, må
huvudmännen besluta om bildande av garantifond genom bidrag av huvudmän
eller andra.

För att vara bindande skall teckning av bidrag till garantifond ske å
teckningslista. Å denna skall angivas huruvida ränta skall utgå å fonden
och i så fall den räntefot, efter vilken räntan skall beräknas. Vidare skola å
teckningslistan sparbankens senaste balansräkning och revisorernas yttrande
däröver vara avskrivna.

Garantifond må återbetalas, i den mån sparbankens återstående fonder,
inbegripet förlagskapital enligt vad därom stadgas i 27 §, äro tillräckliga för
iakttagandet av det förhållande, som jämlikt nyssnämnda paragraf skall
förefinnas mellan sparbankens inlåning och dess fonder. I övrigt skall beträffande
återbetalningen gälla vad i sådant hänseende blivit utfäst vid
garantifondens bildande.

18 §.

Är i reglementet förbehåll gjort om återbäring av grundfond eller del därav,
må sådan återbäring ej äga rum annat än i den män reservfonden uppgår
till belopp, som motsvarar tio gånger grundfonden; ej heller må återbäring
ske, så länge garantifond, där sådan bildats, ej återbetalts eller om
genom återbäringen det förhållande, som jämlikt 27 § skall förefinnas emellan
sparbankens inlåning och fonder, skulle rubbas.

19 §•

Utfäst ränta å garantifond eller grundfond skall icke utbetalas, om till
följd därav vinsten å rörelsen icke skulle förslå till att uppbringa grund12
Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 143

334

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

fond eller garantifond till i 17 § första stycket angivet belopp. Ränta å
garantifond skall ej heller utbetalas, om genom utbetalningen sådan förlust
skulle uppkomma å rörelsen att det förhållande, som jämlikt 27 § skall förefinnas
mellan sparbankens inlåning och dess fonder, inbegripet förlagskapital
enligt vad därom stadgas i nyssnämnda lagrum, icke skulle kunna
upprätthållas. Grundfondränta skall ej i något fall utbetalas om till följd
därav förlust skulle uppkomma.

Om rörelsen

22 §.

Med de undantag, som framgå av 25 §, må sparbank ej driva annan inlåningsrörelse
än å sparbanksräkning.

En och samma insättares tillgodohavande å sparbanksräkning må icke
annorledes än genom upplupen räntas läggande till kapitalet ökas utöver
visst i reglementet bestämt belopp, högst tvåhundratusen kronor.

Ej må sparbank ikläda sig skyldighet att annorledes än viss tid, minst en
månad, efter uppsägning återbetala å sparbanksräkning insatta medel;
styrelsen dock obetaget att, då sådant prövas kunna ske utan olägenhet,
medgiva utbetalning utan avvaktan på uppsägningstidens utgång.

23 §.

Insättning å sparbanksräkning skall, där reglementet ej medgiver annat,
antecknas i sparbanksbok. Sparbanksboken må ej vara ställd till innehavaren
eller eljest löpande; ej heller må sparbanken träffa förbehåll, som skulle
medföra, att betalning till annan än rätt innehavare kunde åberopas av sparbanken.

I fråga om efterlysning och dödande av förkommen sparbanksbok gäller
vad därom är särskilt stadgat.

24 §.

Omyndig må utan särskild tillåtelse av förmyndaren förfoga över medel,
som den omyndige, efter det han fyllt sexton år, själv insatt i sparbank. Sådana
medel må ej från sparbanken utbetalas till förmyndaren utan den
omyndiges samtycke. Har förmyndaren erhållit överförmyndarens tillstand
att omhändertaga medlen och därom företett bevis hos sparbanken, äger den
omyndige ej längre förfoga över medlen. I fall, varom nu är sagt, skall
anteckning, att den omyndige ej äger förfoga över innestående medel, verkställas
i sparbankens avräkningsbok samt i sparbanksbok eller annan motbok
eller å insättningsbevis i övrigt, när boken eller beviset företes hos
sparbanken.

I fråga om medel, som stå under förvaltning av förmyndare eller god man
efter vad i föräldrabalken är stadgat, må, utom såvitt angår ränta som innestått
kortare tid än ett år, uttag utan överförmyndarens tillstånd göras allenast
såframt förbehåll därom skett enligt 15 kap. 9 § andra stycket nämnda
balk. överförmyndaren äger när som helst förordna, att förbehållet ej skall
gälla. Har sådant förordnande meddelats, skall anteckning därom verkställas
i avräkningsboken samt i motboken eller å insättningsbeviset. överförmyndare,
förmyndare och god man äga på begäran erhålla bevis angående
beloppet av de medel, som insättas eller innestå, så ock, om meddelat tillstånd
icke blivit använt, intyg därom.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 ur 1968

335

25 §.

Intill ett sammanlagt belopp, motsvarande tjugu procent av de enligt senaste
bokslut å sparbanksräkning innestående medlen, äger sparbank mottaga
inlåning å annan, valfri räkning.

Härutöver må sparbank upptaga lån mot sådana för den allmänna rörelsen
avsedda förskrivningar, som medföra rätt till betalning först efter utfärdarens
övriga fordringsägare (förlagsbevis), ävensom, i samband med
återlån enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens förvaltning,
hos denna fond upptaga däremot svarande lån. För att tillgodose tillfälligt
penningbehov må sparbank jämväl begagna kredit i checkräkning hos riksbanken
eller inländskt bankaktiebolag eller annorledes upptaga lån.

26 §.

Sparbank må ej utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren eller till
viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvarighet för sådana
förbindelser.

Vad sålunda stadgats skall dock ej gälla av sparbanken utställda räntebärande
förlagsbevis lydande å minst etthundra kronor.

Sparmärken för användning vid inlåning inom skolsparrörelsen må av
sparbank utfärdas allenast där anordningar vidtagits för kontroll över utelöpande
märken.

27 §.

Sparbank äger mottaga inlåning med

dels ett belopp motsvarande summan av

a) sparbankens inneliggande kassa;

b) vad för sparbankens räkning innestår hos Sveriges riksbank, riksgäldskontoret
eller postsparbanken eller å postgiro eller hos inländskt bankaktiebolag,
svenska jordbrukskreditkassan eller centralkassa för jordbrukskredit; c)

sparbanken tillhöriga, å inländsk penninginrättning dragna checkar;

d) marknadsvärdet, dock högst nominella värdet, å sparbanken tillhöriga
av svenska staten utfärdade skattkammarväxlar, å sådana sparbanken tillhöriga
obligationer, vilka utfärdats av staten, Sveriges allmänna hypoteksbank
eller konungariket Sveriges stadshypotekskassa samt å andra sparbanken
tillhöriga inhemska obligationer, vilka äro av fullgod beskaffenhet;

e) fordringar på grund av lån, för vilkas fulla gäldande staten, kommun
eller därmed jämförlig samfällighet är ansvarig; samt

f) fordringar, för vilka säkerheten utgöres av

fullgoda inhemska obligationer, beräknade till marknadsvärdet, dock
högst nominella värdet;

inteckning i jordbruks-, bostads- eller affärsfastighet inom sextio procent
av senast fastställda taxeringsvärdet, eller

dels ock därutöver ett belopp av högst tolv och en halv gånger sparbankens
fonder.

I intet fall må dock inlåningen med avdrag av ett belopp, motsvarande de
medel som upptagits under a)—c) i första stycket ävensom, i den mån återstående
löptid utgör högst ett år, skattkammarväxlar samt statens, Sveriges
allmänna hypoteksbanks och konungariket Sveriges stadshypotekskassas
obligationer, överstiga femtio gånger sparbankens fonder.

336

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Sparbank äger ulan hinder av bestämmelserna i första stycket upplåna
medel mot förlagsbevis. Sålunda upplånat kapital må vid tillämpning av
nämnda bestämmelser intill ett belopp motsvarande sparbankens reservfond
likställas med sparbankens fonder. I fråga om kapital, som kan av långivaren
återkrävas inom fem år, skall dock iakttagas att med sparbankens
fonder må likställas högst så stor del av det varje år förfallande beloppet som
svarar mot en tiondel av sparbankens reservfond.

Sparbank, som på grund av avtal enligt 79 § skall uppbära blivande överskott
vid annan sparbanks likvidation, må vid bestämmande av inlåningens
omfattning under tiden för likvidationen intill belopp och på villkor som
tillsynsmyndigheten fastställer taga överskottet i beräkning.

28 §.

Sparbanks utlåningsrörelse skall företrädesvis avse sparbankens verksamhetsområde.

Lån må ej utlämnas mot annat fordringsbevis än skuldebrev. Utan hinder
av vad sålunda stadgas må dock beviljas kredit i checkräkning.

Lån utan särskild säkerhet må beviljas till belopp i varje särskilt fall av
högst femtusen kronor eller det högre belopp, dock högst femtontusen kronor,
som må vara bestämt i reglementet. Lån som här avses må beviljas till
ett sammanlagt belopp motsvarande högst en femtedel av sparbankens fonder.
Utan hinder av vad nu sagts må lån utan särskild säkerhet beviljas dels
annan sparbank eller kommun eller därmed jämförlig samfällighet, dels
samfällighet som avses i lagen den 16 december 1966 (nr 700) om vissa gemensamhetsanläggningar,
om lånet ej överstiger belopp för vilket förmånsrätt
åtnjutes på grund av lagen den 16 december 1966 (nr 701) om förmånsrätt
för fordringar enligt nämnda lag och förmånsrätten får göras gällande
på sparbankens föranstaltande.

I övrigt äger sparbank utlämna lån allenast mot fullgod säkerhet av pant
eller borgen. Mot inteckning i fartyg må lån ej utlämnas, sparbank dock obetaget
att mottaga sådan säkerhet tillika med annan i och för sig fullgod säkerhet,
som nyss nämnts. Lån mot pant av aktier eller förlagsbevis må utlämnas
högst till sammanlagt belopp motsvarande hälften av sparbankens
fonder, dock att sparbank icke må som pant mottaga aktie i bolag, vars verksamhet
huvudsakligen består i att förvalta eller driva handel med aktier
eller som idkar emissionsrörelse, eller förlagsbevis, som sådant bolag eller
sparbanken själv utställt. Ej heller må sparbank som pant godtaga bevis om
tillskott till garantifond eller grundfond i sparbanken.

Vad i fjärde stycket är stadgat skall ej gälla lån, för vars fulla gäldande
staten är ansvarig.

29 §.

Ställes lån icke att betalas inom ett år, skall sparbanken förbehålla sig
rätt att uppsäga lånet till återbetalning senast inom sagda tid.

Utan förbehåll enligt första stycket må sparbank

1. bevilja återlån enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens
förvaltning med längre löptid än ett år;

2. utlämna andra lån mot skuldebrev med längre löptid än ett år till sammanlagt
belopp motsvarande högst tjugufem procent av summan av sparbankens
fonder och dess inlåning efter avdrag för lån som upptagits hos allmänna
pensionsfonden i samband med återlån.

Förfallotiden för lån skall bestämmas så, att den är förenlig med villkoren

337

Kungl. Maj. ts proposition nr ltå år 1968

för sparbankens förbindelser. Lån som avses i andra stycket 2 må icke ställas
på längre återbetalningstid än tio år.

Utgöres säkerheten för lån av borgen och är lånet ställt på längre återbetalningstid
än ett år, skall i skaldebrevet utfästas årlig avbetalning i förhållande
till den tid för vilken lånet beviljas. Sådant lån må, i annat fall än i
fråga om lån som avses i andra stycket, utlämnas endast på viss tid och ej
utestå längre än femton år. Därvid må frihet från avbetalning medgivas, för
studielån under högst fem år från lånets utlämnande, och för annat lån, om
det är påkallat med hänsyn till lånets ändamål, under högst tre år från samma
tidpunkt.

Sparbanken skall förbehålla sig rätt att uppsäga lån som avses i andra
stycket till återbetalning senast inom tre månader, om säkerheten för lånet
försvagas i märklig mån.

30 §.

Utan hinder av vad i första stycket stadgas må dock utlämnas lån, för
vars fulla gäldande staten eller kommun eller därmed jämförlig samfällighet
är ansvarig.

31 §•

Sparbank är skyldig att i kassareserv redovisa ett belopp, som tillsammans
med sparbankens kassa motsvarar minst summan av dels tjugufem
procent av de förbindelser, som det åligger sparbanken att fullgöra vid an1''ordran
eller efter uppsägning inom kortare tid än en månad, dels åtta procent
av sparbankens övriga inlåning.

Kassareserv skall utgöras av:

a) vad för sparbankens räkning innestår å postgiro eller sådana tillgodohavanden
hos riksbanken, riksgäldskontoret, postsparbanken eller inländskt
bankaktiebolag, vilkas återstående löptid ej överstiger ett år eller vilka kunna
uppsägas till betalning inom högst ett år;

b) sparbanken tillhöriga, å inländsk penninginrättning dragna checkar;

c) statens skattkammarväxlar;

d) fullgoda inhemska obligationer, vilka kunna med lätthet förvandlas i
penningar; eller

e) till belopp av högst etthundratusen kronor, inteckningar inom sextio
procent av senast fastställda taxeringsvärdet uti jordbruksfastighet eller uti
sådan bostads- eller affärsfastighet, som är belägen inom område, för vilket
stadsplan eller byggnadsplan fastställts, såframt inteckningarna av sparbanken
innehavas såsom säkerhet för lån, vilka förfalla eller kunna av sparbanken
uppsägas till betalning inom högst sex månader.

Obligationer, som ingå i kassareserven, må beräknas högst till marknadsvärdet.
Har tillgång av uppräknat slag pantsatts av sparbanken, må den icke
tagas i beräkning; dock att, där tillgången utgör säkerhet för avtalad kredit,

338

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^3 år 1968

som ej till fullo begagnats av sparbanken, den må beräknas till det belopp,
som sparbanken enligt avtalet är berättigad att ytterligare utbekomma.

Efter prövning i varje särskilt fall må tillsynsmyndigheten medgiva, att
jämväl andra tillgångar än de som uppräknats här ovan må betraktas såsom
kassareservmedel.

Nedgår kassareserv under vad i första stycket sägs, skall den så snart kan
ske åter uppbringas till föreskrivet belopp.

32 §.

Sparbank må ej förvärva fast egendom eller tomträtt, såframt ej med
fånget åsyftas att bereda sparbanken lokaler för dess inrymmande. För samma
ändamål må jämväl förvärvas bostadsrätt till lägenhet, aktie i bolag, som
uteslutande har till syfte att förvalta för omförmälda användning förvärvad
fast egendom eller tomträtt, eller förlagsbevis, utfärdat av sådant bolag. Bostadsrätt
till lägenhet må även förvärvas för att bereda bostad åt befattningshavare
hos sparbanken. Vill sparbank förvärva fast egendom, tomträtt eller
aktie som nyss sagts eller förbättra byggnad, vari sparbankens lokaler äro
eller avses bliva inrymda, för belopp, vilket sammanlagt med det belopp,
vartill sparbanken förut tillhörig fast egendom, tomträtt eller aktie av ifrågavarande
art bör uppskattas, överstiger hälften av fonderna, skall frågan
härom hänskjutas till huvudmännens prövning. Åtgärden må ej vidtagas,
där ej minst två tredjedelar av de i frågans avgörande deltagande huvudmännen
uttalat sig för densamma samt beslutet tillika vunnit tillsynsmyndighetens
stadfästelse.

Vid tillämpning av första stycket fjärde punkten skall uppskattningen
av egendom, som där sägs, ske enligt stadgandena i 48 §, dock att värdet aA''
aktie skall beräknas till belopp motsvarande den andel av bokförda A^ärdet å
bolagets egendom, vilken belöper å aktien.

Av lös egendom må sparbank i övrigt ej förvärAra annat än in- och utländskt
mynt, å in- eller utländsk penninginrättning dragna checkar, obligationer,
av rörelsen betingade fordringar samt sådana inventarier, som anskaffas
för rörelsen eller till fastighet, som sparbanken äger, eller till lokaler,
som sparbanken i övrigt innehar. Dock må sparbank använda ett belopp,
motsvarande högst en tiondel av sparbankens fonder,

till förvärv av andel i sådan ekonomisk förening eller aktie i sådant aktiebolag,
som med Konungens godkännande skall vara verksamt såsom en sammanslutning
aAr svenska sparbanker för tillgodoseende av gemensamma intressen,
eller av förlagsbevis, som utgives av föreningen eller aktiebolaget,
eller såsom tillskott i övrigt till föreningen eller aktiebolaget.
Tillsynsmyndigheten må medgiva tillskott utöver vad i föregående stycke
sägs till förening eller aktiebolag som där avses, i den mån det sålunda tillskjutna
kapitalet icke kan, hos föreningen eller bolaget eller annorstädes,
grunda in- eller upplåningsrätt.

33 §.

Utan hinder av vad i 32 § stadgas må sparbank till skyddande av fordran
å offentlig auktion eller fondbörs inköpa egendom, som är för fordringen
utmätt eller pantsatt, så ock såsom betalning för fordran övertaga för fordringen
pantsatt eller annan egendom, där uppenbart är att sparbanken eljest
skulle lida avsevärd förlust, dock icke i någotdera fallet bevis om tillskott
till garantifond eller grundfond i sparbanken, därest ej de i 16 och 18 §§ angivna
förutsättningarna för återbetalning aAr fond föreligga.

339

Kungl. Maj.ts proposition nr l t3 år 1968

34 §.

Sparbanks filial skall vara belägen inom sparbankens verksamhetsområde.

Filial, som må bevilja eller utbetala lån eller ombesörja avräkningsbokföring
eller hålles öppen mer än nio timmar i veckan, är avdelningskontor.
Annan filial är spar ställe. För inrättande av avdelningskontor i kommun,
där sparbanken icke förut driver verksamhet vid huvudkontor eller avdelningskontor,
fordras tillstånd av tillsynsmyndigheten. Sådant tillstånd må
lämnas endast om sparbanksverksamheten i kommunen finnes kunna vara
till nytta för det allmänna.

35 §.

Inom kommun, där sparbank icke är berättigad att utöva verksamhet vid
huvudkontor eller avdelningskontor, må sparbanken icke idka in- eller utlåning
genom ombud.

Vad sålunda stadgats skall dock icke utgöra hinder för sparbank att såsom
ombud anlita annan sparbank eller bankaktiebolag. Ej heller skall stadgandet
utgöra hinder för inlåning, som bedrives inom skolsparrörelsen och
sparklubbsrörelsen.

Om styrelse och firmateckning

39 §.

Styrelsen må, där reglementet så medgiver, uppdraga åt delegation att,
med de inskränkningar som i tredje stycket sägs, avgöra ärenden av beskaffenhet
att eljest ankomma på styrelsens egen prövning.

Delegation skall bestå av minst tre ledamöter och utses bland styrelseledamöterna,
dem som utgöra ledningen för avdelningskontor eller tjänstemännen
i sparbanken.

Delegations uppdrag må ej avse andra ärenden än sådana som angå beviljande
av kredit. Grunderna för kreditgivningen skola angivas i en av styrelsen
för ett år i sänder fastställd instruktion för delegationens verksamhet.

40 §.

Styrelseledamot eller ledamot av delegation enligt 39 § må ej handlägga
fråga rörande avtal mellan honom och sparbanken eller sådan fråga om
avtal mellan sparbanken och tredje man, i vilken han äger ett väsentligt
intresse, som kan vara stridande mot sparbankens. Ej heller må han deltaga
i beslut angående avtal mellan sparbanken och tredje man, som han
ensam eller jämte annan äger företräda. Vad sålunda är stadgat skall äga
motsvarande tillämpning beträffande gåva från sparbanken, så ock beträffande
rättegång eller annan talan mot styrelseledamoten, delegationsledamoten
eller tredje man.

43 §.

I förhållande till sparbanken åligger det styrelsen att ställa sig till efterrättelse
de särskilda föreskrifter som meddelas i reglementet eller, beträf -

340

Kungl. Maj.ts proposition nr Vt?> år 1968

fande frågor som falla inom huvudmännens befogenhet, av dessa. Detsamma
skall gälla annan ställföreträdare för sparbanken samt delegation enligt
39 §; och äro dessa jämväl skyldiga att hörsamma föreskrift som meddelas
av styrelsen.

Föreskrift, vilken såsom stridande mot denna lag eller reglementet finnes
ej vara gällande, må dock ej efterkommas, ej heller föreskrift av
huvudmännen om sådan åtgärd avseende förvaltningen av sparbankens
angelägenheter, vars verkställighet styrelsen finner innebära ett uppenbart
åsidosättande av sparbankens intressen.

Den som enligt 40 § icke må för sparbanken handlägga fråga om avtal
äger ej heller befogenhet att utan särskilt uppdrag av styrelsen företräda
sparbanken i avseende å avtalet.

48 §.

Jämte vad i bokföringslagen är stadgat skall i fråga om sparbanks balansräkning
gälla:

1. Obligation må upptagas högst till gällande marknadsvärde; dock må
räntebärande obligation, som avses i 27 §, i stället upptagas till nedan angivet
värde, nämligen,

beträffande obligation, utfärdad av staten, Sveriges allmänna hypoteksbank
eller konungariket Sveriges stadshypotekskassa: sådant värde, att
obligationens avkastning utgår efter en räntefot, som motsvarar den av tillsynsmyndigheten
på sätt under 3 sägs beräknade medelräntan nnder de
senaste tio åren å där nämnda obligationer;

beträffande annan obligation, vilken förmyndare äger utan överförmyndarens
samtycke inköpa för omyndigs medel: sådant värde, afl obligationens
avkastning utgår efter en räntefot, som med en fjärdedels procent överstiger
nämnda medelränta; samt

beträffande övriga obligationer: sådant värde, att obligationens avkastning
utgår efter en räntefot, som med en halv procent överstiger nämnda
medelränta.

2. Fordran på grund av lån, för vilket kommun eller därmed jämförlig
samfällighet är ansvarig i egenskap av liuvudgäldenär eller löftesmän eller
för vilket säkerheten utgöres av inteckning och vilket förfaller eller kan av
sparbanken uppsägas till betalning först efter längre tid än sex månader, må
upptagas högst till sådant värde, att lånets avkastning utgår efter en räntefot,
som med en fjärdedels procent överstiger antingen den under 1 avsedda
medelräntan eller ock den av tillsynsmyndigheten på sätt under 3 sägs beräknade
medelräntan för det sistförflutna året å där nämnda obligationer.
Vad nu sagts skall, under enahanda förutsättning i fråga om återbetalningstiden,
gälla jämväl lån, för vars fulla gäldande staten är ansvarig, dock att
i detta fall någon förhöjning av räntefoten utöver medelränta icke skall äga
rum.

3. Beräknandet av de under 1 och 2 avsedda tioåriga och årliga medelräntorna
skall grundas å noteringarna på Stockholms fondbörs vid minst ett
tillfälle under varje kalenderkvartal för sådana av staten, Sveriges allmänna
hypoteksbank och konungariket Sveriges stadshypotekskassa utgivna obligationer,
som vid noteringstillfället haft en återstående löptid av minst tio år
och då noterats till högst det belopp, varå obligationerna lyda. Därest dylika
noteringar under något kvartal icke förekommit eller ägt så ringa omfattning,
att tillsynsmyndigheten finner noteringarna icke utgöra tillfredsställande
grund för medelräntans beräknande, ankommer å Konungen att efter

341

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

framställning av tillsynsmyndigheten fastställa det procenttal, som med
avseende å detta kvartal skall utgöra grund för beräkningen. Tillsynsmyndigheten
skall för sparbankerna tillkännagiva de beräknade medelräntorna.

4. Tillgångar, avsedda till stadigvarande bruk för sparbanken, må ej i
vidare mån än som betingas av förbättringar, som nedlagts å desamma, i
balansräkningen för det år, varunder de förvärvats, upptagas till högre värde
än som motsvarar kostnaderna för deras förvärvande och därefter till högre
värde än det, vartill de varit uppförda i närmast föregående balansräkning.
Är det verkliga värdet lägre än det belopp, vartill dylik tillgång sålunda upptagits,
skall å tillgången årligen avskrivas vad som motsvarar dess av ålder
och nyttjande eller annan därmed jämförlig orsak uppkomna värdeminskning.

Utan hinder av vad nu sagts må fast egendom, avsedd till stadigvarande
bruk för sparbanken, eller tomträtt till fastighet, avsedd för sådant ändamål,
för täckande av förlust å sparbankens rörelse uppskrivas högst till det bestående
värde, tillgången i fråga måste anses äga, såframt tillsynsmyndigheten
medgivit uppskrivningen. I intet fall må dock uppskrivning ske över
senast fastställda taxeringsvärdet å den fasta egendomen eller, vad gäller
tomträtt, å byggnad eller byggnader, som utgöra tillbehör till tomträtten. Vad
sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning å aktie, som omförmäles
i 32 § första stycket.

5. Obligation eller fordran, som avses under 2, må i balansräkningen för
det år, varunder tillgången förvärvats, ej upptagas till högre värde än som
motsvarar kostnaden för obligationens förvärvande eller fordringens belopp
och därefter ej till högre värde än det, vartill tillgången varit uppförd i närmast
föregående balansräkning.

Utan hinder av vad nu sagts må i båda fallen uppskrivning av sådan tillgångs
bokförda värde ske i nedan nämnd omfattning i syfte att täcka förlust
å sparbankens rörelse eller motsvarande nedskrivning av annan tillgångs
bokförda värde:

obligation må uppskrivas högst till gällande marknadsvärde, i sistnämnda
syfte dock ej till högre belopp än det, varå obligationen lyder;

fordran må uppskrivas högst till fordringens värde, beräknat enligt den
under 2 sist angivna grunden, dock högst till fordringens belopp.

6. Beträffande andra tillgångar än ovan nämnts gäller att de ej må upptagas
över verkliga värdet. Osäkra fordringar skola upptagas högst till det belopp,
varmed de beräknas komma att inflyta. Värdelösa fordringar må icke
upptagas såsom tillgång.

7. I stället för avskrivning å tillgångs värde må motsvarande belopp kunna
upppföras å särskilt värdeminskningskonto. Minskning av värdeminskningskonto
är medgiven, där avskrivning med samma belopp sker å motsvarande
tillgång, så ock i den mån, enligt vad förut i denna paragraf är
sagt, hinder ej möter för uppskrivning av tillgång samt minskning av värdeminskningskonto
sker i stället för sådan uppskrivning.

8. Avskrivning skall avse viss tillgång eller grupp av tillgångar av likartad
beskaffenhet.

9. De belopp, till vilka sparbankens särskilda fonder uppgå, skola vart för
sig i balansräkningen uppföras bland skulderna. Benämningen fond må endast
användas för grundfond, reservfond och garantifond.

10. Organisations- eller förvaltningskostnader må ej uppföras såsom tillgång.

11. Inom linjen skall anmärkas sammanlagda beloppet av sparbankens

12f Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 143

342

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

ansvarsförbindelser, i den mån de icke upptagits bland skulderna, Tillika
skall inom linjen upptagas av sparbanken ställda panters sammanlagda
bokförda värde. Inom linjen skola ock anmärkas de pensionsåtaganden, som
ej upptagits bland skulderna. Ytterligare skall inom linjen uppföras ränta
å garantifond eller grundfond, som till följd av reglerna i 19 § icke kunnat
utbetalas.

Yad i bokföringslagen stadgas om balansräknings införande i inventariebok
skall såvitt angår sparbanks balansräkning i stället avse dess införande
i sparbankens huvudbok. Balansräkningen skall vara uppställd i lämpliga
huvudposter, till vilka specifikationer skola finnas i handelsbok eller bilaga.

58 §.

Ansvarsfrihet må ej anses vara beviljad styrelseledamot, såframt en
tredjedel av samtliga huvudmän röstat däremot.

Anställes ej talan å förvaltningen under den tid, förvaltningsberättelsen
avser, inom ett år från det förvaltnings- och revisionsberättelserna framlades
å sammanträde med huvudmännen, skall så anses som om ansvarsfrihet
blivit beviljad.

Om ansvarsfrihet blivit beviljad, må likväl talan kunna anställas mot styrelseledamot
på grund av åtgärd, om vars vidtagande eller betydelse för
sparbanken styrelsen eller styrelseledamot uppsåtligen eller av vårdslöshet
lämnat i väsentliga hänseenden oriktiga eller ofullständiga upplysningar
i förvaltningsberättelsen eller eljest till huvudmännen eller ock genom bokföringen
eller eljest till revisorerna. Talan, som grundas därpå att styrelseledamot
begått brottslig handling, må ock eljest kunna anställas mot honom,
såframt ej beviljad ansvarsfrihet uppenbarligen avsett även nämnda
handling.

Talan om skadestånd på grund av förvaltningsåtgärd, som med stöd av
uppdrag varom förmäles i 39 § första stycket vidtagits av ledamot av delegation
som där sägs, må ej väckas av sparbanken, sedan ett år förflutit
från det förvaltningsberättelsen och revisionsberättelsen för det räkenskapsår,
under vilket åtgärden vidtagits, framlagts å sammanträde med huvudmännen,
såframt icke förhållande föreligger varom stadgas i tredje stycket.

60 §.

Försättes sparbank i konkurs på ansökan, som gjorts inom två år från
det sammanträde med huvudmännen, där förvaltnings- och revisionsberättelserna
framlades, äger konkursboet, ändå att ansvarsfrihet blivit beviljad
styrelseledamot, anställa talan mot honom å förvaltningen under
det räkenskapsår redovisningen avser.

Mot ledamot av delegation enligt 39 § samt revisor äger konkursboet
ock, där sparbanken försättes i konkurs på ansökan, vilken gjorts innan
två år förflutit från det förvaltningsberättelsen och revisionsberättelsen
framlades å sammanträde med huvudmännen, föra sådan talan.

Talan, varom stadgas i denna paragraf, skall väckas inom sex månader
från första borgenärssammanträdet eller, där tiden för anställande av talan
för sparbanken då ännu ej gått till ända, före utgången av den tid.
Försummas det, är rätt till talan förlorad.

67 §.

Då sparbanken trätt i likvidation, åligger det styrelsen att ofördröjligen
avgiva redovisning för sin förvaltning av sparbankens angelägen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

343

heter under den tid, för vilken ej förut förvaltningsberättelse framlagts å
sammanträde med huvudmännen.

Redovisningen skall av likvidatorerna ofördröj ligen överlämnas till revisorerna,
som hava att inom en månad avgiva revisionsberättelse. Redovisningen
och revisionsberättelsen skola av likvidatorerna så snart kan
ske framläggas å sammanträde med huvudmännen; och skall å detta sammanträde
till behandling företagas frågan om beviljande av ansvarsfrihet
åt styrelsens ledamöter för den tid redovisningen omfattar.

I fråga om styrelsens redovisning, om revisorernas granskning och revisionsberättelsen,
om handlingars framläggande å sammanträde med huvudmännen,
om behandlingen av frågan om ansvarsfrihet samt om anställande
av talan mot styrelseledamot eller ledamot av delegation enligt
39 § skall i tillämpliga delar gälla vad i denna lag förut rörande dessa
ämnen föreskrivits.

81 §.

Om sparbanks huvudmän eller styrelse fattat beslut, som står i strid med
lag eller författning eller med reglementet eller eljest finnes medföra våda
för sparbankens säkerhet, må tillsynsmyndigheten förbjuda verkställighet
av beslutet. Myndigheten må ock förelägga huvudmännen eller styrelsen att,
om beslut som nyss sagts gått i verkställighet, göra rättelse, där så kan ske,
ävensom eljest förelägga huvudmän, styrelse eller revisorer att fullgöra vad
som åligger dem enligt lag eller författning eller enligt reglementet. Sådant
föreläggande må dock, utom vad angår innehållet av vinst- och förlusträkning
eller balansräkning, icke av myndigheten meddelas i fråga om i lag
eller författning givna föreskrifter, vilkas överträdande är belagt med straff.

Där sparbank i fall, som avses i 92 g första stycket, tillskyndats skada,
äger tillsynsmyndigheten föranstalta om talans anställande mot den ersättningsskyldige,
såframt ej vad i 58, 59 och 77 §§ stadgas utgör hinder för
sådan talan.

Tillsynsmyndigheten skall för varje sparbank förordna en revisor att med
övriga revisorer deltaga i granskningen av styrelsens förvaltning och sparbankens
räkenskaper. Myndigheten äger när som helst återkalla förordnande,
som här avses, och i stället utse ny revisor. För revisor, som förordnats
av tillsynsmyndigheten, skall myndigheten utfärda instruktion.

Tillsynsmyndigheten äger förelägga vite vid meddelande av föreskrift eller
förbud enligt denna lag.

Då tillsynsmyndigheten i anledning av att rubbning uppstått i det förhållande,
som enligt 27 § skall förefinnas mellan sparbanks fonder och dess
inlåning, förelägger sparbankens styrelse att vidtaga rättelse, må, där ej särskilda
omständigheter föranleda annat, den tid, inom vilken föreläggandet
skall vara fullgjort icke sättas längre än två månader, och må i intet fall
sagda tid bestämmas till mer än ett år.

Har sparbanks styrelse underlåtit att ställa sig föreläggande, som sist
sagts, till efterrättelse eller har eljest svårare avvikelse skett från denna lag
eller med stöd därav meddelade bestämmelser eller reglementet och rättas
ej avvikelsen inom förelagd tid, äger tillsynsmyndigheten förordna, att sparbanken
genast skall träda i likvidation.

83 §.

Sparbanks styrelse åligger

att för tillsynsmyndigheten när som helst hålla sparbankens kassa och

344

Kungi. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

övriga tillgångar samt alla böcker, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga
för granskning;

att å tider, som bestämmas av tillsynsmyndigheten, och enligt av myndigheten
fastställda formulär upprätta och till myndigheten insända översikter
över sparbankens tillgångar och skulder; och skall i sådan översikt angivas
huruvida anledning finnes till antagande, att bokförda värdet av någon i
översikten upptagen tillgång överstiger dess verkliga värde;

att, så snart det kan ske, till tillsynsmyndigheten insända i avskrift styrelsens
förvaltningsberättelse, revisionsberättelsen med tillhörande handlingar
ävensom protokoll över förhandlingarna vid årssammanträdet med
huvudmännen;

att jämväl i övrigt meddela tillsynsmyndigheten alla de upplysningar rörande
sparbanken som äskas av myndigheten;

att, då anledning yppas till antagande, att sparbank gjort sådana förluster
att det i 27 § stadgade förhållandet mellan sparbanks fonder och dess inlåning
rubbats, ofördröjligen upprätta särskild balansräkning enligt 48 §
för utvisande av sparbankens ställning samt att, därest balansräkningen
bekräftar antagandet i fråga, ofördröjligen avsända meddelande härom till
tillsynsmyndigheten; samt

att dels årligen till statistiska centralbyrån avgiva statistisk redogörelse
angående sparbanken, dels härutöver, efter Konungens bestämmande, avgiva
ytterligare statistiska uppgifter rörande sparbankens verksamhet och
ställning.

92 §.

Har huvudman, styrelseledamot, ledamot av delegation enligt 39 §,
revisor, likvidator, likvidationsrevisor eller ombud, som avses i 82 § 1
mom., vid fullgörandet av sitt uppdrag uppsåtligen eller av vårdslöshet
tillskyndat sparbanken skada, är han pliktig att till sparbanken utgiva ersättning
för skadan.

Har huvudman eller annan, som avses i första stycket, genom överträdelse
av denna lag eller med stöd av densamma meddelade bestämmelser
eller reglementet uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat tredje man
skada, är han pliktig att till denne utgiva ersättning för skadan.

Där medhjälpare, som av revisor eller likvidationsrevisor anlitats för
granskningsuppdraget, vid uppdragets utförande uppsåtligen eller av vårdslöshet
tillskyndat sparbanken skada, skall revisorn svara för skadan.

96 §.

Med dagsböter straffes

1. styrelseledamot, där han vid upprättande av förvaltningsberättelse,
balansräkning eller vinst- och förlusträkning, som avses i 47 eller 67 §
eller 83 § femte punkten, av vårdslöshet förfar i strid med bestämmelserna
i 48, 49 eller 50 §;

2. likvidator, där han vid upprättande av balansräkning, likvidationsräkning
eller förvaltningsberättelse, som avses i 68, 71 eller 73 §, av vårdslöshet
förfar i strid med bestämmelserna i nämnda lagrum;

3. revisor eller likvidationsrevisor, där han annorledes än i 95 § 7 sägs
vid upprättande av revisionsberättelse, som avses i 55, 67, 72 eller 73 §,
väsentligen eftersätter bestämmelserna i nämnda lagrum;

4. den, som bryter mot vad som är stadgat i 2, 34 eller 35 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

345

Lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om jordbrukskasserörelsen

4 §.

Jordbrukskassas firma skail innehålla ordet »jordbrukskassa». Centralkassas
firma skall innehålla uttrycket »centralkassa för jordbrukskredit».
Varken jordbrukskassas eller centralkassas firma behöver innehålla orden
»ekonomisk» och »förening» eller förkortningen »ek. för.».

Ej må annan än förening som avses i denna lag i sin firma eller eljest vid
beteckning av rörelsen använda ordet jordbrukskassa eller uttrycket centralkassa
för jordbrukskredit eller ordet jordbrukskreditkassa.

5 §■

Jordbrukskasserörelsen skall stå under tillsyn av bank- och fondinspektionen.

7 §■

Sedan beslut fattats att bilda jordbrukskassa och stadgar för kassan antagits,
skall stadfästelse på dessa sökas hos länsstyrelsen. I ärendet skall
tillsynsmyndigheten höras samt tillfälle beredas riksorganisationen och den
centralkassa, vari jordbrukskassan skall bliva medlem, att avgiva yttrande.

Finner länsstyrelsen att stadgarna överensstämma med denna lag samt
lag och författning i övrigt ävensom att stadgarna innehålla föreskrifter som
göra kassan ägnad att fullgöra sina uppgifter, skall länsstyrelsen stadfästa
stadgarna och godkänna kassan. Stadfästelse skall ock sökas på beslut om
ändring i jordbrukskassas stadgar.

12 §.

Till medlem i jordbrukskassa må antagas

den som äger eller brukar jordbruksfastighet inom kassans verksamhetsområde,

den som äger eller brukar inom kassans verksamhetsområde belägen annan
fastighet än jordbruksfastighet, om han själv idkar jordbruk eller därtill
hörande binäring eller fiske eller ock med arbete eller tjänster biträder
utövare av sådan näring i dennes verksamhet,

kommun vars förvaltningscentrum är beläget inom kassans verksamhetsområde.

Annan än i första stycket sägs må antagas till medlem i jordbrukskassa
om vid särskild prövning hinder däremot funnits ej föreligga med hänsyn till
jordbrukskassans uppgifter och ändamål.

Riksorganisationen äger meddela närmare föreskrifter om villkoren för
beviljande av medlemskap i jordbrukskassa och äger förbehålla sig eller
centralkassa sådan särskild prövning som sägs i andra stycket.

14 §.

Jordbrukskassa må bereda kredit allenast åt sina medlemmar.

Jordbrukskassans sammanlagda utlåning till jordbruksorganisationer må
ej överstiga en tiondel av kassans hela utlåning. Samma lag vare i fråga om
den sammanlagda utlåningen till kommuner.

346

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

22 §.

Till medlem i centralkassa må allenast antagas

jordbrukskassa vars styrelse har sitt säte inom centralkassans verksamhetsområde,
samt

jordbruksorganisation som sägs i 12 §.

Riksorganisationen äger meddela närmare föreskrifter om villkoren för
beviljande av medlemskap i centralkassa.

24 §.

Centralkassa må bereda kredit allenast åt sina medlemmar samt åt jordbruksorganisation
eller kommun som är medlem i ansluten jordbrukskassa.

Kreditgivningen till jordbrukskassor skall företrädesvis ske mot säkerhet
av jordbrukskassornas fordringsbevis med tillhörande säkerheter.

Centralkassans sammanlagda utlåning till jordbruksorganisationer må ej
överstiga en tiondel av kassans hela utlåning. I fall som sägs i 23 § äger dock
Konungen på begäran bestämma att centralkassas sammanlagda utlåning
till jordbruksorganisationer må uppgå till viss kvotdel, överstigande en
tiondel men ej en sjättedel av hela utlåningen.

Vad i tredje stycket stadgas skall gälla jämväl i fråga om den sammanlagda
utlåningen till kommuner.

Om kreditkassornas verksamhet

Rörelsen

30 §.

Jordbrukskassa må utlåna penningar samt anskaffa medel för utlåningen
i den ordning denna lag föreskriver ävensom idka verksamhet som står i
samband med utlåningen och medelsanskaffningen.

Centralkassa må

in- och utlåna penningar samt idka verksamhet som därmed står i samband,

ingå garantiförbindelser med iakttagande i tillämpliga delar av de regler
för beredande av kredit som meddelas i denna lag, samt

förmedla inhemska obligations- och kommunlån.

Ej må kassa idka annan bankmässig verksamhet än sådan som enligt vad
ovan stadgas är medgiven, med mindre Konungen eller myndighet som Konungen
förordnar efter ansökan meddelat tillstånd därtill. Tillstånd må ej
meddelas jordbrukskassa att för egen räkning driva inlåning från allmänheten.
I fråga om tillstånd att mottaga värdehandlingar till förvaring och
förvaltning skall gälla, att tillstånd ej må meddelas med mindre sådan verksamhet
prövas, med hänsyn till kassans organisation och förvaringsanordningar
samt fonder, kunna med trygghet anförtros åt kassan. Tillstånd må
återkallas, då förutsättningarna för tillståndets meddelande finnas icke
vidare föreligga.

31 §.

Insättas penningar hos centralkassa för att där innestå viss tid, mot eller
utan ränta, skall bevis, som kassan därom utfärdar, ställas till viss man och
innehålla, att överlåtelse må ske endast till viss man samt att överlåtelsen
bör till nye ägarens säkerhet anmälas hos kassan.

347

Kungl. Maj. ts proposition nr H3 år 1968

En och samma insättares tillgodohavande på sparkasseräkning eller därmed
likartad räkning må icke annorledes än genom upplupen räntas läggande
till kapitalet ökas utöver femtiotusen kronor. Då, efter vad i 32 §
stadgas, för samma person utfärdats flera motböcker, skall dock vad nyss
är sagt gälla i fråga om tillgodohavandet enligt varje särskild motbok.

Centralkassa må icke ikläda sig skyldighet att annorledes än viss tid,
minst en vecka, efter uppsägning återbetala på sparkasseräkning insatta
medel; kassan dock obetaget att, då sådant prövas kunna ske utan olägenhet,
medgiva utbetalning utan avvaktan på uppsägningstidens utgång. Insättning
på sparkasseräkning antecknas i motbok som utlämnas till räkningshavaren.
Då medel på sådan räkning lyftas, skall anteckning därom
göras i motboken. Ej må kassan träffa förbehåll som skulle medföra att betalning
till annan än rätt innehavare av motboken kunde åberopas av kassan.

I fråga om efterlysning och dödande av förkommen motbok gäller vad
därom är stadgat beträffande motbok med bank.

32 §.

Omyndig må utan särskild tillåtelse av förmyndaren förfoga över medel,
som den omyndige, efter det han fyllt sexton år, själv insatt hos centralkassa.
Sådana medel må ej av kassan utbetalas till förmyndaren utan den omyndiges
samtycke. Har förmyndaren erhållit överförmyndarens tillstånd att
omhändertaga medlen och därom hos kassan företett bevis, äger den omyndige
ej längre förfoga över medlen. I fall varom nu är sagt skall anteckning,
att den omyndige ej äger förfoga över innestående medel, verkställas på bevis
eller i motbok, som av kassan utlämnats, när beviset eller motboken
företes hos kassan.

I fråga om medel, som stå under förvaltning av förmyndare eller god man
efter vad i föräldrabalken är stadgat, må, utom såvitt angår ränta som innestått
kortare tid än ett år, uttag utan överförmyndarens tillstånd göras allenast
såframt förbehåll därom skett enligt 15 kap. 9 § andra stycket nämnda
balk. överförmyndaren äger när som helst förordna, att förbehållet ej skall
gälla. Har sådant förordnande meddelats, skall anteckning därom verkställas
på bevis, som utfärdats om insättningen, eller i motbok som utlämnats
av kassan, överförmyndare, förmyndare och god man äga på begäran
erhålla bevis angående beloppet av de medel, som insättas eller innestå, så
ock, om meddelat tillstånd icke blivit använt, intyg därom.

Utan hinder därav, att motbok rörande insättning på sparkasseräkning
eller därmed likartad räkning förut utfärdats, må ny motbok utfärdas för
den, till vilkens förmån medel insättas med förbehåll som i andra stycket
avses, så ock för omyndig, som fyllt sexton år, för vilken utfärdats motbok
på medel, varöver den omyndige ej äger själv förfoga. Innestå medel,
som förvaltas av förmyndare eller god man, på motbok med sådant förbehåll,
må annan motbok utfärdas för insättning av medel utan förbehåll.

33 §.

Kreditkassa må ej utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren eller
till viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvarighet för
sådana förbindelser.

Vad sålunda stadgats skall dock ej gälla av centralkassa utställda räntebärande
förlagsbevis som lyda på minst etthundra kronor.

348

Kungi. Maj.ts proposition nr H3 år 1968

34 §.

Centralkassa äger mottaga inlåning med

dels ett belopp motsvarande summan av

a) hos centralkassan och de anslutna jordbrukskassorna inneliggande
kontanta medel;

b) vad för centralkassans räkning innestår hos Sveriges riksbank, riksgäldskontoret
eller postsparbanken eller på postgiro eller hos inländskt
bankaktiebolag, sparbank eller annan centralkassa;

c) centralkassan och de anslutna jordbrukskassorna tillhöriga, på inländsk
penninginrättning dragna checkar samt av inländsk bank eller av
sparbank eller av annan centralkassa utställda egna växlar, betalbara vid
anfordran;

d) marknadsvärdet, dock högst nominella värdet, på centralkassan tillhöriga
av svenska staten utfärdade skattkammarväxlar, på sådana centralkassan
tillhöriga obligationer, vilka utfärdats av svenska staten, Sveriges
allmänna hypoteksbank eller konungariket Sveriges stadshypotekskassa
samt på andra centralkassan tillhöriga inhemska obligationer, vilka äro av
fullgod beskaffenhet;

e) fordringar på grund av lån, för vilkas fulla gäldande staten, kommun
eller därmed jämförlig samfällighet är ansvarig; samt

f) fordringar, för vilka säkerheten utgöres av

fullgoda inhemska obligationer, beräknade till marknadsvärdet dock högst
nominella värdet,

inteckning i jordbruks-, bostads- eller af färsfastighet inom sextio procent
av senast fastställda taxeringsvärdet, eller

inteckning i tomträtt till bebyggd fastighet, såvida den eller de byggnader,
som finnas uppförda därpå, äro avsedda väsentligen för bostadsändamål,
inom sextio procent av senast fastställda taxeringsvärdet på byggnaderna;

dels ock därutöver ett belopp av högst tolv och en halv gånger centralkassans
och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital.

I intet fall må dock inlåningen med avdrag av ett belopp, motsvarande de
medel, som upptagits under a)—c) i första stycket ävensom, i den mån
återstående löptid utgör högst ett år, skattkammarväxlar samt statens, Sveriges
allmänna hypoteksbanks och konungariket Sveriges stadshypotekskassas
obligationer, överstiga femtio gånger centralkassans och de anslutna
jordbrukskassornas eget kapital.

Såsom inlåning anses dels centralkassas samtliga skuldförbindelser utom
vad som må vara outtaget av krediter i räkning, som kassan beviljat, dels
beloppet av de garantiförbindelser, som centralkassan iklätt sig, i den mån
dessa förpliktelser icke täckas av hos kassan insatta, till kassan pantförskrivna
medel, dels ock anslutna jordbrukskassors förbindelser till annan än
centralkassan.

Centralkassa äger utan hinder av bestämmelserna i första stycket upplåna
medel mot förlagsbevis. Sålunda upplånat kapital må vid tillämpning av
nämnda bestämmelser intill ett belopp motsvarande centralkassans och de
anslutna jordbrukskassornas eget kapital likställas med detta kapital. I
fråga om kapital, som kan av långivaren återkrävas inom fem år, skall dock
iakttagas att med centralkassans och de anslutna jordbrukskassornas eget
kapital må likställas högst så stor del av det varje år förfallande beloppet
som svarar mot en tiondel av detta kapital.

349

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

35 §.

Centralkassa är skyldig att hålla en med hänsyn till rörelsens art och
omfattning tillräcklig kassareserv, bestående av tillgångar som kunna med
lätthet förvandlas i penningar.

Kassareserven skall jämte inneliggande kontanta medel minst uppgå till
belopp lika med summan av

a) tjugufem procent av de förbindelser, som det åligger kassan att fullgöra
vid anfordran eller efter uppsägning inom kortare tid än en månad,
garantiförbindelser och inlåning på sparkasseräkning undantagna;

b) fyra procent av sådana kassans förbindelser, som ej skola motsvaras
av kassareserv enligt a), garantiförbindelser samt förlagsbevis eller därmed
jämförliga förbindelser undantagna.

Nedgår kassareserv under vad nu är sagt, skall den, så snart det kan ske,
åter uppbringas till föreskrivet belopp.

Pantsatt sådan tillgång, som i första stycket sägs, må icke inräknas i
kassareserven; dock att, där tillgången utgör säkerhet för avtalad kredit,
som ej av centralkassan till fullo begagnats, den må beräknas till det belopp,
som centralkassan enligt avtalet är berättigad vid anfordran ytterligare utbekomma.

36 §.

Kredit från kreditkassa skall lämnas mot revers eller i räkning eller genom
växeldiskontering. Om jordbrukskassa beviljar kredit i räkning, skall
räkningen genom jordbrukskassans förmedling öppnas i vederbörande centralkassa.

Ställes lån icke att betalas inom ett år, skall kreditkassan förbehålla sig
rätt att uppsäga lånet till återbetalning senast inom sagda tid.

Utan förbehåll enligt andra stycket må

1. centralkassa bevilja återlån enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens
förvaltning med längre löptid än ett år;

2. kreditkassa utlämna andra lån mot skuldebrev med längre löptid än
ett år till sammanlagt belopp, vilket jämte det sammanlagda beloppet av här
avsedd utlåning från övriga kreditkassor inom vederbörande centralkassas
verksamhetsområde motsvarar högst tjugufem procent av summan av centralkassans
och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital samt centralkassans
inlåning efter avdrag för lån som upptagits hos allmänna pensionsfonden
i samband med återlån.

Förfallotiden för lån skall bestämmas så, att den är förenlig med villkoren
för kreditkassans förbindelser. Lån som avses i tredje stycket 2 må icke
ställas på längre återbetalningstid än tio år. Utgöres säkerheten för sådant
lån av borgen, skall i skuldebrevet utfästas årlig avbetalning i förhållande
till den tid för vilken lånet beviljas.

Centralkassa skall enligt 17 § tredje stycket meddela de särskilda anvisningar
som fordras för tillämpningen av bestämmelserna i tredje stycket 2
och fjärde stycket första punkten.

Kreditkassa skall förbehålla sig rätt att uppsäga lån som avses i tredje
stycket senast inom tre månader, om säkerheten för lånet försvagas i märklig
mån.

Bestämmelserna i denna paragraf äga icke tillämpning på lån, för vars
fulla gäldande staten eller kommun eller därmed jämförlig samfällighet är
ansvarig. Föreskrifterna i första stycket och fjärde stycket första punkten
gälla dock även sådant lån.

350

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

37 §.

Kreditkassa må icke bevilja kredit, utan att säkerhet som av kassan prövas
betryggande ställes antingen i fast eller lös egendom eller ock i fordringsrätt
jämväl mot annan än den, åt vilken krediten beviljas.

Lån mot pant av aktier eller förlagsbevis må utlämnas av centralkassa
eller av jordbrukskassa efter centralkassans medgivande högst till sammanlagt
belopp motsvarande hälften av den långivande kassans eget kapital;
dock att kassa icke må såsom pant mottaga aktie i bolag, vars verksamhet
huvudsakligen består i att förvalta eller driva handel med aktier eller som
idkar emissionsrörelse eller har till uppgift att tillgodose för kreditkassor
gemensamma intressen, eller förlagsbevis, som sådant bolag eller centralkassa
utställt. Ej heller må kreditkassa såsom pant godtaga bevis om andel
i eller tillskott till kreditkassan själv eller annan jordbrukets kreditkassa.

Utan hinder av vad i första stycket stadgas må kommun eller annan därmed
jämförlig samfällighet ävensom allmän kassa eller inrättning, vars reglemente
blivit fastställt av Konungen, så ock bankaktiebolag eller sparbank
kunna erhålla kredit utan särskild säkerhet. Även samfällighet som avses
i lagen den 16 december 1966 (nr 700) om vissa gemensamhetsanläggningar
må utan särskild säkerhet kunna erhålla kredit till belopp, för vilket förmånsrätt
åtnjutes på grund av lagen den 16 december 1966 (nr 701) om förmånsrätt
för fordringar enligt nämnda lag, om förmånsrätten får göras gällande
på kreditkassans föranstaltande. Vad i första stycket stadgas skall ej
heller avse lån, för vars fulla gäldande staten eller kommun eller därmed
jämförlig samfällighet är ansvarig.

38 §.

Kreditkassa skall tillse, att icke åt samma kredittagare eller åt kredittagare
som äro förbundna med varandra i väsentlig ekonomisk intressegemenskap
beviljas kredit i sådan omfattning att därav kan uppkomma fara för
kassans säkerhet. Med kredit skall härvid jämställas borgen och annan garantiförpliktelse
till kassan ävensom av kassan ingången garantiförpliktelse
för kredittagaren.

39 §.

Jordbrukskassa må ej, med mindre centralkassan därtill lämnat medgivande,
utlämna lån mot skuldförbindelse, för vars uppfyllande ledamot av
jordbrukskassans styrelse, revisor i jordbrukskassan eller suppleant för styrelseledamot
eller revisor eller ock befattningshavare i kassan svarar i egenskap
av huvudgäldenär eller löftesmän.

40 §.

Kreditkassa må ej förvärva fast egendom eller tomträtt, såframt ej med
fånget åsyftas att bereda kassan eller ansluten kassa lokaler för dess inrymmande.
För samma ändamål må jämväl förvärvas bostadsrätt till lägenhet,
aktie i bolag, som uteslutande har till syfte att förvalta för omförmälda användning
förvärvad fast egendom eller tomträtt och vars aktiekapital uppgår
till minst en tredjedel av egendomens bokförda värde, eller förlagsbevis, utfärdat
av sådant bolag. Bostadsrätt till lägenhet må även förvärvas för att bereda
bostad åt befattningshavare hos kassan eller ansluten kassa. Vill kreditkassa
göra förvärv som här sägs skall frågan härom upptagas på stämma.
Åtgärden må ej vidtagas, om ej minst två tredjedelar av samtliga rös -

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968 351

tande uttalat sig för densamma samt beslutet tillika godkänts av riksorganisationen.

Av lös egendom må kreditkassa i övrigt ej förvärva annat än penningar,
obligationer, skattkammarväxlar, av rörelsen betingade fordringar samt sådana
inventarier, som anskaffas för rörelsen eller till fastighet eller lokal,
som kassan innehar. Dock må centralkassa använda ett belopp motsvarande
högst en tiondel av kassans och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital till

förvärv av andel i sådan ekonomisk förening eller aktie i sådant bolag,
som tillgodoser för kreditkassor gemensamma intressen, eller av förlagsbevis,
som utgives av föreningen eller aktiebolaget,

eller såsom tillskott i övrigt till föreningen eller aktiebolaget. ^

Tillsynsmyndigheten må medgiva tillskott utöver vad i föregående stycke
sägs till förening eller aktiebolag som där avses, i den mån det sålunda tillskjutna
kapitalet icke kan, hos föreningen eller bolaget eller annorstädes,
grunda in- eller upplåningsrätt.

41 §.

Utan hinder av vad i 40 § stadgas må kreditkassa, för att skydda fordran,
på offentlig auktion eller fondbörs inköpa egendom som är för fordringen
utmätt eller pantsatt, så ock såsom betalning för fordran övertaga för fordringen
pantsatt eller annan egendom, därest det är uppenbart att kassan
eljest skulle lida avsevärd förlust, dock icke i någotdera fallet bevis om andel
i eller tillskott till kreditkassan själv eller annan jordbrukets kreditkassa.

Egendom, som kassan förvärvat med stöd av bestämmelserna i denna paragraf,
skall åter avyttras, så snart lämpligen kan ske och senast då avyttring
kan äga rum utan förlust för kassan.

Förvärv enligt denna paragraf skall ofördröj ligen anmälas hos tillsynsmyndigheten.

42 §.

Jordbrukskassa må ej utöva verksamhet vid avdelningskontor eller filial
av annat slag utan medgivande av riksorganisationen.

Centralkassa äger icke utan tillstånd av Konungen eller myndighet
Konungen förordnar öppna avdelningskontor inom annan kommun än där
huvudkontoret är beläget.

Styrelsens årsredovisning

52 §.

Det åligger revisorerna vid fullgörandet av sitt uppdrag
att granska kassans böcker och andra räkenskaper;

att taga del av styrelsens och stämmans protokoll samt av de instruktioner,
anvisningar eller andra föreskrifter rörande kreditgivningen, som
utfärdats av styrelsen eller verkställande direktören;

att verkställa inventering eller kontrollera verkställd inventering av de
hos kreditkassan inneliggande kontanta medlen och övriga tillgångar;

att tillse huruvida kassans organisation av och kontroll över bokföringen
och medelsförvaltningen är tillfredsställande; samt

352 Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

att, sedan de årliga redovisningshandlingarna avgivits, granska nämnda
handlingar.

Minst eu gång varje halvår skola revisorerna

granska större krediter och andra större placeringar av kassans medel;

granska av styrelsen vidtagna åtgärder i fråga om förvaltning och avyttring
av egendom, som kassan inköpt eller övertagit jämlikt 41 §;

taga del av de förelägganden och erinringar, som av tillsynsmyndigheten
kunna hava gjorts till kassan; samt

taga del av rapporter över inspektioner och undersökningar rörande kassan.

I övrigt skola revisorerna vidtaga de åtgärder som må vara erforderliga
för ett behörigt fullgörande av revisionsuppdraget.

56 §.

I fråga om likvidation och upplösning av kreditkassa skall i tillämpliga
delar gälla vad i SO—82 §§, 83 § första och sista styckena, 84—90, 92, 93 och
95 §§ lagen om ekonomiska föreningar är stadgat samt, i stället för bestämmelserna
i 70—79 §§, 83 § andra stycket, 91 § och 94 § nämnda lag, de föreskrifter
som meddelas i 57—67 §§ nedan.

Vid tillämpningen av nämnda bestämmelser i lagen om ekonomiska föreningar
skall ikttagas

att i 80 § hänvisningarna till 47 och 50 §§ i stället skola avse 51—53 och
71 §§ samt 78 § denna lag,

att i 81 § hänvisningarna till 40—44 §§ i stället skola avse 43—48 §§ denna
lag samt att hänvisningarna till 50 och 51 §§ i stället skola avse 52—54 §§
denna lag,

att i 87 och 89 §§ hänvisningarna till 51 § i stället skola avse 54 § denna
lag,

samt att anmälan och meddelande varom sägs i 92 och 93 §§ skola ske,
förutom för registrering, jämväl till tillsynsmyndigheten.

58 §.

Har kreditkassa icke öppnat sin rörelse inom ett år från det kassan godkändes,

eller har godkännandet för kassan återkallats,

eller har antalet medlemmar nedgått under det föreskrivna lägsta antalet
och tillräckligt antal medlemmar ej inträtt inom tre månader,

och har ej på grund av anmälan inom sex veckor därefter enligt 63 § i föreningsregistret
blivit infört att kassan trätt i likvidation, skall rätten, på ansökan
av styrelseledamot eller medlem av kassan eller på anmälan av tillsynsmyndigheten
och efter kassans hörande förklara, att kassan skall träda
i likvidation; och skall rätten förelägga kassan att inom viss tid, ej understigande
sex veckor, till rätten ingiva bevis, att registrering skett enligt 63 §,
vid äventyr att eljest en eller flera likvidatorer förordnas av rätten.

Genom rättens försorg skall ofördröjligen avsändas dels till länsstyrelsen
för registrering meddelande om beslut att kassan skall träda i likvidation,
dels ock till tillsynsmyndigheten underrättelse om förordnande av likvidator
med angivande av hans fullständiga namn och postadress.

62 §.

Finnes kreditkassa, som enligt verkställd registrering trätt i likvidation,
sedermera sakna till föreningsregistret anmälda behöriga likvidatorer, skall

353

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

rätten på ansökan av medlem, borgenär eller annan, vars rätt kan vara beroende
av att någon finnes som äger företräda kassan, eller på anmälan av
länsstyrelsen eller tillsynsmyndigheten förordna likvidatorer.

Genom rättens försorg skall till tillsynsmyndigheten ofördröj ligen avsändas
underrättelse om förordnande av likvidator med angivande av hans fullständiga
namn och postadress.

74 §.

Kreditkassas styrelse åligger

att när som helst för den befattningshavare hos tillsynsmyndigheten,
som enligt av Konungen meddelade bestämmelser har att i sådant avseende
företräda myndigheten, samt för den särskilda undersökning, Konungen
kan finna för gott anställa, hålla de hos kreditkassan inneliggande kontanta
medlen och övriga tillgångar samt böcker, räkenskaper och andra
handlingar tillgängliga för granskning, samt

att jämväl i övrigt tillhandahålla myndigheten eller sådan befattningshavare
därstädes, som ovan sagts, de upplysningar rörande kassan som
äskas.

Yppas anledning till antagande att centralkassa gjort sådana förluster
att rubbning uppstått i det förhållande, som enligt 34 § skall förefinnas
mellan centralkassas inlåning samt kassans och anslutna jordbrukskassors
eget kapital, skall centralkassans styrelse ofördröjligen låta upprätta särskild
balansräkning enligt 44 och 45 §§ för utvisande av centralkassans
ställning samt, därest balansräkningen bekräftar antagandet i fråga, ofördröjligen
avsända meddelande härom till tillsynsmyndigheten.

Centralkassas styrelse åligger därjämte att på den tid och i den ordning
tillsynsmyndigheten bestämmer tillhandahålla myndigheten de redovisningshandlingar,
översikter och övriga handlingar, rörande kassans och de
anslutna jordbrukskassornas ställning som av tillsynsmyndigheten äskas.

75 §.

Har kreditkassas styrelse eller stämma fattat beslut, vilket står i strid
med lag eller stadgarna, må tillsynsmyndigheten förbjuda verkställighet av
beslutet. Mvndigheten må ock förelägga styrelsen att, om beslut som nyss
sagts gått i verkställighet, göra rättelse där så kan ske samt att fullgöra vad
styrelsen åligger enligt lag eller stadgarna. Sådant föreläggande må dock,
utom vad angår innehållet av vinst- och förlusträkning eller balansräkning,
icke av myndigheten meddelas i fråga om i lag givna föreskrifter, vilkas
överträdande är belagt med straff.

Ändå att avvikelse från lag eller stadgar icke skett, äger tillsynsmyndigheten
meddela de erinringar beträffande kassans verksamhet, som myndigheten
kan finna påkallade.

Underlåter kassa att ställa sig till efterrättelse av myndigheten meddelat
förbud eller föreläggande eller handhar kassan eljest sina angelägenheter på
sätt, som är ägnat att rubba förtroendet till kassan, har tillsynsmyndigheten
att göra anmälan därom hos den myndighet, som godkänt kassan; och äger
den myndigheten återkalla godkännandet.

Tillsynsmyndigheten äger förelägga vite vid meddelande av föreskrift
eller förbud enligt denna lag.

87 §.

1 mom. Genom fusion må jordbrukskassa uppgå i annan kreditkassa och
centralkassa i annan centralkassa. Därvid skall vad i 96 och 98 §§ lagen om

354

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

ekonomiska föreningar är stadgat gälla; dock skall för fusionsavtals verkställande
fordras icke rättens utan tillsynsmyndighetens tillstånd. I stället
för bestämmelserna i 97 § nämnda lag skall vid fusion mellan kreditkassor
gälla vad nedan i 2 mom. stadgas.

Tillsynsmyndighetens tillståndsprövning skall grundas på ett bedömande
av huruvida fusionen kan anses vara förenlig med deras intressen, som äro
insättare i eller eljest hava fordringar å de av fusionen berörda kassorna.
Tillstånd må icke meddelas, med mindre riksorganisationen lämnat medgivande
till fusionen eller, då centralkassa övertager annan kreditkassas rörelse,
Konungen eller myndighet Konungen förordnar prövat övertagandet
icke vara till skada för det allmänna. Om ansökan, som gjorts inom föreskriven
tid, så ock om beslut, som meddelats i anledning av ansökningen,
skall tillsynsmyndigheten ofördröjligen avsända underrättelse till länsstyrelsen.

Tillsynsmyndigheten skall ombesörja, att kungörelse om beslut, varigenom
tillstånd lämnas till fusionsavtalets verkställande, jämte besvärshänvisning
ofördröjligen införes i allmänna tidningarna och i tidning, som är allmänt
spridd inom de berörda kassornas verksamhetsområden. Där så finnes påkallat,
må kungörelsen införas i två eller flera sådana tidningar som sist angivits.

Beslut, varigenom tillstånd givits, skall inom sex månader sedan beslutet
vunnit laga kraft av båda kassornas styrelser anmälas för registrering. Anmälan
skall vara åtföljd av beslutet i huvudskrift eller avskrift, så ock av
lagakraftbevis.

När beslut om tillstånd till fusionsavtalets verkställande registrerats, anses
fusionen genomförd.

Hör till den överlåtande kreditkassan pensionsstiftelse eller personalstiftelse,
gäller om stiftelsens överförande till den övertagande kreditkassan vad
i lagen den 9 juni 1967 (nr 531) om tryggande av pensionsutfästelse in. m.
är stadgat.

3 mom. Vid tillämpning i fråga om fusion av kreditkassor av bestämmelserna
i 103 § 2 mom. lagen om ekonomiska föreningar skall vad där stadgas
om rättens tillstånd i stället avse tillsynsmyndighetens tillstånd.

88 a §.

Har kreditkassa övertagit annan kassas rörelse helt eller delvis och finnes
bland sistnämnda kassas tillgångar egendom, som kreditkassa ej må
förvärva, må den egendomen, även om sådant fall ej är för handen som i
40 eller 41 § sägs, förvärvas av den övertagande kassan. Egendom som kassan
på detta sätt förvärvat skall, i den mån egendomen ej, jämlikt vad i
nyssnämnda lagrum stadgas, må av kassan behållas, åter avyttras så snart
lämpligen kan ske och senast då avyttring kan äga rum utan förlust för
kassan.

91 §.

De föreskrifter utöver vad denna lag innehåller som finnas erforderliga för
lagens tillämpning meddelas av Konungen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

355

96 §.

I fråga om medel, som förvaltas av förmyndare eller god man och som
sedan den 1 januari 1941 innestå på räkning hos kreditkassa utan villkor
att de må lyftas allenast med överförmyndarens tillstånd, skall, såframt ej
överförmyndaren annorlunda förordnar, vid tillämpning av vad i 32 §
stadgas så anses som om förbehåll enligt 15 kap. 9 § andra stycket föräldrabalken
gjorts, att de må uttagas utan sådant tillstånd. Yad nu sagts
skall ock gälla medel, som sedermera insatts eller framdeles insättas på
räkningen, och ränta som lagts eller lägges till kapitalet.

356

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 196S

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 10 oktober 1968.

Närvarande:

f. d. justitierådet
justitierådet
regeringsrådet
justitierådet

Lind,

Alexanderson,

Ringdén,

CoNRADI.

Enligt lagrådet den 19 september 1968 tillhandakommet utdrag av protokoll
över finansärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
15 augusti 1968, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till 1) lag angående ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om
bankrörelse, 2) lag angående ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om
sparbanker, 3) lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 3 juni 1955 (nr 417)
angående införande av nya lagen om sparbanker, 4) lag angående ändring i
lagen den 15 juni 1934 (nr 300) om sparbankernas säkerhetskassa, 5) lag
angående ändring i lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om jordbrukskasserörelsen
och 6) lag angående ändrad lydelse av 33 § lagen den 27 mars 1936 (nr
81) om skuldebrev.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsrådet Åke Widding och kanslirådet K. K. G. Malmgren.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till lag angående ändring i lagen om bankrörelse

56 §.

Denna paragraf, som i sak överensstämmer med nuvarande 55 §, ger bankaktiebolag
möjlighet att förvärva egendom för att undvika förlust för banken.
För att skydda fordran får bankbolag sålunda på offentlig auktion eller
fondbörs köpa egendom som är utmätt eller pantsatt för fordringen. Genom
lag den 12 maj 1967 (nr 140) om ändring i utsökningslagen har i en ny
96 a § i utsökningslagen införts bestämmelse om underhandsför sälj ning av
lös egendom. Bestämmelsen innebär att annan lös egendom än fartyg eller
gods i fartyg eller i luftfartyg får av utmätningsmannen säljas under hand

357

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

i stället för på auktion, om det är sannolikt att avsevärt högre köpeskilling
kan uppnås därigenom. Lagrådet föreslår att bankbolag ges möjlighet att
köpa egendom jämväl i den ordning som föreskrives i 96 a § utsökningslagen
samt att lydelsen av förevarande paragraf jämkas i anslutning härtill.

Vinner lagrådets förslag bifall torde häremot svarande jämkningar böra
vidtagas i 25 § sparbankslagen och 33 § jordbrukskasselagen.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om sparbanker

25 §.

Godtages lagrådets förslag under 56 § banklagen bör en motsvarande
jämkning av ordalydelsen i förevarande paragraf ske.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om j ordbrukskasseröreisen

33 §.

Godtages lagrådets förslag under 56 § banklagen bör en motsvarande
jämkning av ordalydelsen i förevarande paragraf ske.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Ingrid Hellström

358

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

Utdrag av protokoll över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet på
Stockholms slott den 18 oktober 1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lange, Kling,

Johansson, Holmqvist, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson,

Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över förslag
till

1) lag angående ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse,

2) lag angående ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker,

3) lag om ändrad hjdelse av 6 § lagen den 3 juni 1955 (nr 417) angående
införande av nga lagen om sparbanker,

4) lag angående ändring i lagen den 15 juni 1934 (nr 300) om sparbankernas
säkerhetskassa,

5) lag angående ändring i lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om jordbrukskas
ser öreisen,

6) lag angående ändrad hjdelse av 33 § lagen den 27 mars 1936 (nr 81)
om skuldebrev.

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför.

Jag kan ansluta mig till vad lagrådet anfört. Jag föreslår, att de av lagrådet
förordade jämkningarna av 56 § förslaget till lag angående ändring i
lagen om bankrörelse, 25 § förslaget till lag angående ändring i lagen om
sparbanker och 33 § förslaget till lag angående ändring i lagen om jordbrukskasserörelsen
genomförs.

Utöver vad som följer av det anförda bör vissa redaktionella jämkningar
vidtas i lagförslagen.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att
anta nämnda lagförslag med de ändringar som sålunda har angivits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^3 år 1968

359

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Margit Edström

360

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Innehållsförteckning

Propositionen.................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll................................ 1

Lagförslag...................................................... 4

Utdrag av statsrådsprotokollet den 15 augusti 1968 ...................... 37

Inledning .................................................... 37

Allmänna synpunkter på gränsdragningen mellan bankinstituten........ 40

Inledning .................................................. 40

Huvuddragen i lagstiftningen om bankinstitutens rörelse............ 42

Kreditinstitututredningen...................................... 46

Remissyttrandena............................................ 49

Departementschefen.......................................... 56

Medlemskap i jordbrukskasserörelsen.............................. 68

Gällande rätt................................................ 68

Framställningar från jordbrukskasseförbundet .................... 70

Kreditinstitututredningen...................................... 71

Remissyttrandena............................................ 72

Departementschefen.......................................... 77

Rankinstitutens rätt att förvärva egendom.......................... 81

Förvärv av egendom för bankverksamheten ...................... 81

Gällande rätt......................... 81

Kreditinstitututredningen.................................... 82

Remissyttrandena.......................................... 83

Förvärv av aktier och förlagsbevis i samband med emission på den allmänna
marknaden.......................................... 85

Gällande rätt.............................................. 85

Kreditinstitututredningen.................................... 85

Remissyttrandena.......................................... 87

Departementschefen.......................................... 89

Kapitaltäckningsbestämmelser.................................... 95

Inledning .................................................. 95

Gällande rätt................................................ 95

Kreditinstitututredningen...................................... 98

Remissyttrandena............................................ 115

Departementschefen.......................................... 132

Kassareservskyldigheten ........................................ 154

Gällande rätt................................................ 154

Kreditinstitututredningen...................................... 156

Remissyttrandena............................................ 161

Departementschefen........................„................. 164

Kreditgivningen................................................ 170

Allmän regel om särskild säkerhet vid kreditgivning................ 170

Gällande rätt.............................................. 170

Kreditinstitututredningen.................................... 171

Remissyttrandena.......................................... 172

Kungl. Maj.ts proposition nr l''f3 år 1968 361

Blancokrediter .............................................. 174

Gällande rätt.............................................. 174

Kreditinstitututredningen.................................... 175

Remissyttrandena.......................................... 176

Kredit mot säkerhet av aktier m. m ............................ 179

Gällande rätt.............................................. 179

Frågan om belåning av aktier och förlagsbevis i förvaltningsbolag .. 180

Kreditinstitututredningen.................................... 184

Remissyttrandena.......................................... 184

Kreditgivningens former ...................................... 186

Kreditjäv .................................................. 186

Gällande rätt.............................................. 186

Bankinspektionens framställning den 31 maj 1968 .............. 188

Remissyttrandena.......................................... 191

Departementschefen.......................................... 192

Inlåning...................................................... ZU1

Gällande rätt................................................ 201

Kreditinstitututredningen...................................... 203

Remissyttrandena............................................ 205

Departementschefen.......................................... 207

Kontorsetablering.............................................. 212

Gällande rätt................................................ 212

Kreditinstitututredningen .................................... 213

Remissyttrandena............................................ 217

Departementschefen.......................................... 220

Lagförslag.................................................... 224

Specialmotivering.............................................. 224

Hemställan .................................................. 269

Bilaga 1. Lagförslagen.......................................... 270

Bilaga 2. Kreditinstitututredningens lagförslag...................... 303

Bilaga 3. Herr Hanströms förslag till kapitaltäckningsbestämmelser för

bankaktiebolag...................................... 323

Bilaga 4. Utdrag av lagarna om bankrörelse, om sparbanker och om jord brukskasserörelsen.

................................... 325

Utdrag av lagrådets protokoll den 10 oktober 1968 ...................... 356

Utdrag av statsrådsprotokollet den 18 oktober 1968 ...................... 358

MARCUS BOKTR. STHLM 1968 680353