Kiingl. Maj:ts proposition nr 138 (Proposition 1953:138)

Kiingl. Maj:ts proposition nr 138.

Nr 138.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag
för budgetåret 1953/54 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m.; given Stockholms slott den 13 mars
1953.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF.

G. E. Sträng.

Sammanfattning.

I propositionen äskas anslag till den statliga låne- och bidragsverksamheten
för bostadsändamål. Därjämte föreslås vissa ändringar i villkoren
för denna verksamhet.

I propositionen föreslås, att det provisoriska tilläggslån, som enligt beslut
av 1951 års riksdag utgår till nya flerfamiljshus med ett belopp motsvarande
en subvention av fyra kronor per kvm lägenhetsyta, skall för
företag färdigställda efter 1953 minskas till vad som motsvarar en subvention
av tre kronor per kvm. Någon minskning av kapitalsubventionerna
till en- och tvåfamiljshus föreslås däremot inte. Vidare förordas att tidigare
beviljade tilläggslån till flerfamiljshus delvis skall förräntas och
amorteras. Motsvarande lån till en- och tvåfamiljshus föreslås skola alltjämt
och i varje fall intill utgången av år 1957 vara ränte- och amorteringsfria.

I fråga om bostadsrabatterna föreslås förenklingar och utvidgningar av
bidragssystemet fr. o. m. den 1 oktober 1953. Sålunda förordas att familjebostadsbidrag
och bränslebidrag skall kunna utgå till familjer i lägenheter
som ny- eller ombyggts efter år 1941. Vidare föreslås att till familjer med
små inkomster skall beviljas ett med 210 kronor om året förstärkt familjebostadsbidrag.
Huvuddelen av de äldre familjebidragen till familjer i egna1—258
53 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 138.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

hem skall utbytas mot familjebostadsbidrag. I anledning av förslaget om
ett förstärkt familjebostadsbidrag förordas att trekronor sbidraget slopas.

Familj ebostadsbidraget, som nu utgör lägst 130 och högst 175 kronor
per barn, skall i samtliga fall utgöra 150 kronor per barn och år. Vidare
förordas att bränslebidragen göres enhetligare. I samband därmed föreslås
en höjning av bränslebidraget för familjer i enfamiljshus.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
13 mars 1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hedlund,
Lindell, Nordenstam.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, anför efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter.

I årets statsverksproposition har Kungl. Maj it på min hemställan under
femte huvudtiteln, punkterna 61—66, samt under kapitalbudgeten: socialdepartementet,
föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition
i ämnet, för budgetåret 1953/54 beräkna följande anslag:

A. Driftbudgeten.

Belopp kronor

Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter å vissa bostadsbyggnadslån,
förslagsanslag .......................................

Hyresrabatter för mindre bemedlade, barnrika familjer, förslagsanslag
...............................................................

Särskilda bostadsrabatter, reservationsanslag .....................

Bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden, reservationsanslag
.........................................................

Bidrag till inrättande av pensionärshem, reservationsanslag ...

Bidrag till viss upplysningsverksamhet rörande byggnadstekniska
frågor, reservationsanslag ....................................

10 000 000

60 000 000
2 600 000

20 000 000
12 000 000

100 000

Kungl. Maj:is proposition nr 138.

B. Kapitalbudgeten.

Under statens utlåningsfonder:

Lånefonden för bostadsbyggande, investeringsanslag ............ 475 000 000

Lånefonden för maskinanskaffning inom byggnadsindustrien,

investeringsanslag ...................................................... 4 QOO 000

Under fonden för låneunderstöd:
Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet, investerings -

anslag ..................................................................... 135 000 000

Lån till uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder, investeringsanslag
......................................................... 100

Lån till anordnande av kollektiva tvätterier, investeringsanslag 2 000 000

Anledningen till att anslagen upptogs med preliminärt beräknade belopp
var främst, att ställning vid ifrågavarande tidpunkt icke tagits till ett
av 1951 års bostadsutredning1 avgivet, den 12 december 1952 dagtecknat
betänkande angående samhällets stöd åt bostadsförsörjningen.

över bostadsutredningens betänkande har efter remiss utlåtanden avgivits
av statskontoret, socialstyrelsen, bostadsstyrelsen efter hörande av
vissa länsbostadsnämnder, statens hyresråd, statens kommitté för byggnadsforskning,
fullmäktige i riksgäldskontoret, fullmäktige i riksbanken,
Svenska bankföreningen, Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska sparbanksföreningen,
Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation
(TCO), Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas
förbund, Hyresgästernas riksförbund, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges
allmännyttiga bostadsföretag (SABO), Hyresgästernas sparkasse- och
byggnadsföreningars riksförbund u. p. a. (HSB), Svenska riksbyggen, Riksförbundet
landsbygdens folk (RLF) och De lungsjukas riksförbund.

Vidare har yttranden avgivits av Sveriges industriförbund, Sveriges villaägareförbund
och Svenska vanförevårdens centralkommitté. Bankföreningen,
Arbetsgivareföreningen och Industriförbundet åberopar som eget utlåtande
ett av Näringslivets bostadsbyggnadsdelegalion utarbetat yttrande.

I statsverkspropositionen omnämndes jämväl att 1948 års sakkunniga för
vissa bostadsförbättringsfrågor den 28 oktober 1952 avgivit ett betänkande
angående egnahems- och förbättringslån till bostadshus, som icke bebos
av fastighetens ägare. Jag är icke beredd att nu till slutlig prövning upptaga
ifrågavarande förslag.

1 Utredningen liar bestått av generaldirektören A. Johansson (ordförande), ledamöterna
av riksdagens första kammare direktören E. G. V. Johannesson och redaktören
K. G. Karlsson, ledamöterna av riksdagens andra kammare lantbrukaren L. D. Cassel,
lantbrukaren A. P. Pettersson och disponenten S. Wedén samt ordföranden i Hyresgästernas
riksförbund L. Fredricsson, ombudsmannen T. Hedén och bankdirektören
I..-E. Thunholm.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

Bostadsstyrelsen har den 30 januari 1953 framlagt slutliga förslag till
anslagsäskanden för budgetåret 1953/54 i fråga om bostadsanslagen.

Jag hemställer att nu få upptaga hithörande frågor till behandling.

1. ALLMÄNNA GRUNDER FÖR BOSTADSPOLITIKEN.

Bostadsutredningens betänkande.

I de fem första kapitlen (del 1) av sitt betänkande har bostadsutredningen
behandlat bostadsmarknadens utveckling, byggnadskostnader och
tomtpriser, bostadsbyggandets produktionsförutsättningar, utvecklingen av
hyror och inkomster samt det hyrespolitiska avvägningsproblemet och subventionsfrågan.

I det följande lämnas en kortfattad redogörelse för de uppgifter och
synpunkter utredningen har anfört i nämnda frågor.

Bostadsmarknadens utveckling.

I kapitel 1 lämnar utredningen uppgifter om bostadsmarknadens utveckling.
Bostadsbristen beskrivs, varefter de faktorer, som har betingat
bristens uppkomst, undersöks.

Utredningen erinrar om att vid krigsslutet enligt av statens byggnadslånebyrå
verkställda beräkningar fanns ett lägenhetsunderskott på 50 000
lägenheter, varav ca 25 000 lägenheter representerade erforderlig reserv av
lägenheter. Därefter bär bostadsmarknadsläget i tätorterna otvivelaktigt
försämrats. Det är dock svårt att bilda sig en mera preciserad uppfattning
om graden av denna försämring.

Om man med ledning av föreliggande uppgifter om antalet bostadssökande
vill bilda sig en uppfattning om bostadsmarknadsläget, bör man i
första hand skilja mellan sådana sökande som saknar egen lägenhet, d. v. s.
är inneboende, bor hos anhöriga, är provisoriskt inkvarterade eller helt
husvilla, och sökande som innehar egen lägenhet. Uppdelningens betydelse
ligger däri, att endast antalet bostadssökande utan egen lägenhet kan ge
ett mått på bostadsefterfrågan räknad i antal lägenheter.

Med ledning av vissa undersökningar anger utredningen — med reservation
för uppgifternas tillförlitlighet — att hösten 1950 i kommuner med
egen bostadsbyggnadskvot antalet bostadslösa sökande med minderåriga
barn uppgick till ca 15 000, antalet bostadslösa gifta utan minderåriga barn
till ca 6 000 och antalet övriga bostadslösa sökande till drygt 30 000, d. v. s.
sammanlagt mer än 50 000 bostadssökande. Sedan hösten 1950 torde bostadsmarknadsläget
snarast ha försämrats ytterligare.

Utredningen anför vidare uppgifter om bostadsbyggandet samt beräkningar
rörande bostadsbyggandets andel av den totala byggnads- och anläggningsverksamheten.
Sedan 1946 bär denna andel minskat avsevärt.

Knngl. Maj:ts proposition nr 138.

Utredningen behandlar därefter befolkningsutvecklingen. Den konstaterar,
att förändringar i befolkningen bort motivera en större relativ ökning
av bostadsbeståndet under 1940-talet än under 1930-talet.

Vid undersökningar av den inverkan befolkningsutvecklingen har på
bostadsbehovet är det, framhåller utredningen, lämpligt att undersöka de
s. k. hushållskvoterna, d. v. s. det procentuella antalet lägenhetsinnehavare
i grupper av folkmängden, fördelad efter kön, ålder och civilstånd. De
förändringar i bostadsbehovet från tid till annan, som erhålls vid beräkningar
utifrån oförändrade hushållskvoter, brukar tillskrivas de demografiska
faktorerna, under det att förändringar i hushållskvoterna brukar betecknas
som ändrade hushållsbildningsvanor. Utredningen konstaterar, att
hushållskvoterna under 1930- och 1940-talen har ökat. Frågan om vilka
förändringar i samhällsstrukturen, som har varit drivkraften bakom höjningen
av hushållskvoterna, torde inte kunna tillfredsställande besvaras
med mindre särskilda undersökningar härom företages.

Hushållens genomsnittliga storlek har icke minskat lika mycket under
1940-talet som tidigare, bl. a. på grund av den ökade nativiteten, ökningen
av antalet hushåll med barn har varit förhållandevis stor.

Utredningen anför vidare vissa uppgifter rörande bostadsbyggandets inriktning
på lägenhetskategorier. Produktionen har i ökad utsträckning omfattat
lägenheter om minst två rum och kök. Trångboddheten har under
1940-talet minskat relativt obetydligt, vilket sammanhänger med den ökade
nativiteten.

Byggnadskostnader och tomtpriser.

I kapitel 2 lämnar utredningen vissa uppgifter om byggnadskostnader
och tomtpriser. Utredningen konstaterar, att det är mycket svårt att bilda
sig en säker uppfattning om byggnadskostnadernas utveckling sedan slutet
av 1930-talet. Utredningen lämnar emellertid uppgifter rörande kostnadsutvecklingen
för dels flerfamiljshus av sten, dels enfamiljshus av trä. Sannolikt
steg byggnadskostnaderna för flerfamiljshus under perioden 1 juli
1939—1 juli 1943 med 30 %, för enfamiljshus måhända något mer. Under
perioden 1943—50 torde kostnaderna ha ökats med för flerfamiljshus ca
15 % och för enfamiljshus ca 20 %. För perioden 1 juli 1950—1 november
1952 beräknas ökningen till för flerfamiljshus ca 35 % och för enfamiljshus
ca 40 %.

I ett följande avsnitt behandlar utredningen frågan om möjligheterna
av sänkta byggnadskostnader. Utredningen finner det uppenbart, att i den
situation, som uppkommit till följd av kostnadsstcgringcn, ett förstahandsintresse
måste ägnas möjligheterna, att byggnadskostnaderna i fortsättningen
kan på nytt gå tillhaka genom prissänkningar på material,
bättre balans på byggnadsarbetsmarknadcn, byggnadsteknisk och annan

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

rationalisering, bättre planering av byggnadsföretagen, effektivare granskning
av byggnadskostnader i samband med långivningen o. s. v. Det synes
bestyrkt, att betydande möjligheter till rationalisering av bostadsbyggandet
föreligger enbart genom att tekniskt redan utexperimenterade och beprövade
metoder kommer till mera allmän tillämpning. Det är därför enligt
utredningens mening av vikt, att medel till en effektiv upplysningsverksamhet
—• vilken under de senaste åren har ökats genom anslag till
bostadsstyrelsen — i fortsättningen ställs till förfogande i tillräcklig omfattning.
Ett viktigt önskemål är vidare, att möjligheter till experiment
genom byggande i full skala öppnas i vidgad omfattning. Finansieringen
av dylikt byggande torde i allmänhet kunna ske inom ramen av den ordinära
statliga långivningen. En förutsättning härför är dock, att bostadsstyrelsen
erhåller bemyndigande att efter kompetent teknisk prövning av
experimentens värde acceptera säkerheter för statslån, som i vissa fall med
hänsyn till experimentkaraktären hos projekten kan te sig mindre betryggande
än vid långivning till projekt, som utförs enligt traditionella metoder.

Bostadsstyrelsen bör vidare, framhåller utredningen, ha resurser som
möjliggör en effektiv och särskilt med hänsyn till anpassning till sjunkande
byggnadskostnader snabbt arbetande kostnadsgranskning.

Sedan år 1950 har kostnaderna för iordningställande av tomtmark för
bebyggelse inte oväsentligt ökat. Vad beträffar tomtmark för flerfamiljshusbebyggelse
har emellertid, anför utredningen, denna kostnadsstegring
först under år 1952 kommit till uttryck i en mera allmän stegring av tomtpriserna
med uppskattningsvis 20 %. Genomsnittligt sett kan denna tomtprisstegring
beräknas medföra en höjning av produktionskostnaderna för
flerfamiljshus med 1 å 21.

Bostadsbyggandets produktionsförutsättningar.

I kapitel 3 lämnar utredningen uppgifter om det stadsmässiga bostadsbyggandets
konjunkturer 1945—51, bostadsbyggandet under 1952 samt utsikterna
för år 1953. Det hävdas att tillbakaträngandet av bostadsbyggandet
och de kritiska situationer för bostadsproduktionen, som framväxte
1946—47 samt 1950—51, i väsentlig mån är att hänföra till inflytelser från
den allmänna konjunkturutvecklingen i landet och särskilt investeringsverksamhetens
växlingar. Vidare framhålles, att situationen för bostadsbyggandet
har, åtminstone i vad gäller stadssamhällena, under år 1952 i
vissa hänseenden påtagligt förbättrats. Med reservation för att allmänna
konjunkturrörelser kan komma att på nytt föranleda stockningar i det
stadsmässiga bostadsbyggandet, synes i övrigt förutsättningar — till en
del redan faktiska till följd av omfattningen av igångsättningen av nya
byggen under år 1952 — föreligga för att tillskottet av nya lägenheter under
år 1953 skall kunna komma att avsevärt överstiga 1952 års. Alla skäl

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

talar enligt utredningens mening för ett slopande av varje restriktiv kvotering
beträffande bostadsbyggandet. Medgivanden om igångsättning av
företag bör bindas enbart till de reala förutsättningarna: kommunal planering,
arbetskrafts- och materialtillgång.

Utvecklingen av hyror och inkomster.

I fjärde kapitlet lämnar utredningen uppgifter om utvecklingen av hyror
och inkomster under de senaste tio åren.

Utredningen framhåller, att de hyror, som under första hälften av 1940-talet fastställdes för lägenheter i statsbelånade hus inom större orter, väl
torde ansluta sig till »1939 års nivå», medan i mindre och medelstora samhällen
vissa avvikelser föreligger. I slutet av år 1950 torde i fastigheter
med statliga lån hyror ha fastställts som med drygt 1 kr. per kvm lägenhetsyta
översteg 1939 års, innebärande ca 5 % hyresökning i förhållande
till läget år 1942 och ca 8 % i jämförelse med år 1939. Med stöd av en
undersökning framhåller utredningen att inom större städer inte föreligger
någon mera betydande hyressplittring. Hur den föreliggande hyresstrukturen
är anpassad till skillnader i den marknadsmässiga värderingen
av centralt resp. perifert belägen bebyggelse kan emellertid inte bedömas
med ledning av undersökningen.

De högre hyrorna i den nya bebyggelsen måste, anför utredningen, ses
mot bakgrunden av vad de ekonomiskt avser att täcka, d. v. s. för vilka
nyttigheter de är priset. I denna fråga anför utredningen ytterligare
följande.

Därjämte måste vid en jämförelse med hyrorna i de fastigheter som
byggdes strax före kriget beaktas att dessas storlek kan ha bestämts av
faktorer — t. ex. svårigheter att inom en viss stadsdel hyra ut lägenheter
till fastighetsekonomiskt försvarliga hyror — som numera icke äro relevanta
vid hyresprissättningen. På en fri hyresmarknad är prisbildningen
betydligt mindre enhetlig än på de flesta andra varumarknader bl. a. beroende
på hyresupplåtelsernas varaktighet, svårigheterna att jämföra till
kvalitet och läge, olikheter i skilda efterfrågarkategoriers behov och värderingar
m. m.

Beträffande hyrorna i mindre kommuner framhåller utredningen bl. a.
följande.

Inom de mindre kommuner, för vilka uppgifter här redovisats, har en
hyresmarknad skapats, där priset blivit ett uttryck för en ekonomiskt hållbar
hyresnivå. Den nivellering, som i många avseenden ägt rum olika
orter emellan under det senaste decenniet, har inom ifrågavarande ortsbestånd
bl. a. inneburit, att en bebyggelse uppkommit, där hyresnivån kommit
att te sig hög jämförd med den tidigare på orten gällande nivån, men
fullt normal i jämförelse med hyrorna på större orter. Denna utveckling
torde på intet sätt kunna betraktas såsom onormal; den förändring på bostadsmarknaden,
som på de större orterna tog sin början under 1920-talet,
har under 1940-talet gjort sig gällande även på de mindre orterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

Beträffande utvecklingen efter år 1950 anför utredningen bl. a. följande.
Man torde tills vidare kunna räkna med att hyrorna i de efter år 1950 och
senast under första halvåret 1952 påbörjade, statligt belånade flerfamiljshusen
i normala fall med ungefär 15—20 % kommer att överskrida de hyror,
som fastställdes för de flerfamiljshus, som statligt belånades år 1950.
Det understrykes emellertid, att denna hyresstegring till väsentlig del betingas
av stegrade driftkostnader, vilka förr eller senare torde komma att
påverka även hyrorna för de hus som färdigställts 1948—50 och som i fråga
om hus färdigställda före år 1948 redan i viss utsträckning beaktats genom
meddelade beslut om generell hyreshöjning. Den hyresstegring, som betingas
av produktionskostnadernas stegring och som inte eliminerats
genom ökad subvention, torde sålunda i normalfallen grovt kunna uppskattas
till 2 å 5 %.

Vad angår inkomstutvecklingen konstaterar utredningen, att den genomsnittliga
inkomstnivån under 1940-talet och de tre första åren på 1950-talet nära tredubblats. Från år 1950 till år 1952 kan den genomsnittliga
industriarbetarlönen beräknas ha stigit med 45 %. Levnadskostnadsstegringen
har inte varit lika kraftig, varför reallönen steg med ca 27 % mellan
åren 1939 och 1950. Den kan mellan åren 1950 och 1952 beräknas ha
stigit med ytterligare ca 9 %.

Vad angår relationen mellan hyror och inkomster understryker utredningen
bl. a., att medan lönerna under perioden 1939—52 kan beräknas
ha nära tredubblats har bostadskostnaderna bara ökat med inemot hälften.
Kostnaderna för den totala konsumtionen har nära fördubblats.

I det följande lämnar utredningen vissa uppgifter om familjehushållens
hyresprocent, d. v. s. hur stor del hyran utgör av inkomsten. Uppgifterna
avser moderna hyreslägenheter i tätorter och hyran inkluderar kostnaderna
för uppvärmning enligt s. k. fredspriser. År 1945 utgjorde medianhyresprocenten
16,4, vilket innebär att hälften av hushållen hade en hyresprocent
under och hälften en hyresprocent över detta värde. Utredningen
lämnar därefter vissa uppgifter rörande utvecklingen mellan 1945 och 1950
såvitt avser vid periodens början och slut nybyggda lägenheter. Bostadsutredningen
anknyter här till vissa av bostadssociala utredningen verkställda
beräkningar.

Vid sin diskussion av den hyrespolitiska målsättningen tog bostadssociala
utredningen som utgångspunkt den år 1945 rådande relationen
mellan hyran i stora och medelstora orter för en nybyggd lägenhet med
fullvärdig utrustning och av den storlek, som utgör minimum för en
familjebostad, nämligen två rum och kök, och lönen för en vuxen manlig
industriarbetare (i de dåvarande dyrortsgrupperna D—I). Denna relation
uppgick till 25 å 26 %, om värmekostnaden enligt fredspriser inkluderades
i hyran. Utredningen angav en hyresprocent i denna mening på 20 som
socialt rimlig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

Från år 1945 till år 1950 kan industriarbetarlönen beräknas ha stigit
med ca 45 % och hyran för en nybyggd tvårumslägenhet med 5 å 10 %.
Från eu hyresprocent av 25 å 26 skulle man därför år 1950 ha kommit ned
till 18 å 20, d. v. s. något under den av bostadssociala utredningen angivna
normen för en socialt rimlig hyresprocent. I anslutning härtill framhåller
bostadsutredningen att även om man nu kan konstatera, att hyran exklusive
bränsletillägg för en år 1950 nybyggd lägenhet om två rum och kök motsvarade
20 % av en genomsnittlig industriarbetarlön, så bör hållas i minnet alt
såväl industriarbetarlönerna som hyrorna varierar inom ganska vida
gränser.

Utredningen redovisar slutligen i detta sammanhang vissa beräkningar
rörande förhållandet mellan hyror och inkomster mellan år 1950 och år
1952. Inkomststegringen dessa år beräknas till i runt tal 40 %, hyresökningen
för nya bostäder till 15 å 20 %. Om hänsyn jämväl tages till bränsletillägg
erhålles en sammanlagd hyresökning av ca 25 %. En ytterligare
förbättring av den allmänna relationen mellan hyror och inkomster har
sålunda skett mellan dessa år. För att få en belysning av förändringarna
i den faktiska hyresbetalningsförmågan bör, framhåller utredningen, även
den reala förändringen i den del av inkomsten, som återstår sedan hyran
betalats, närmare studeras. De två faktorer som då bör beaktas är dels
skattens andel av inkomsten, dels prisförändringarna på andra konsumtionsvaror
än bostad.

Det hijrespolitiska avvägningsproblemet.

Subventionsf rågan.

I det femte kapitlet, som behandlar den hyrespolitiska målsättningen,
understryker utredningen inledningsvis att frågan om jämviktsförhållandet
på hyresmarknaden mellan hyresnivån i olika grupper av hus från
början måste ställas i förgrunden. Enligt utredningen gäller frågan, huruvida
s. k. generella subventioner (tilläggslån) skall lämnas till de hus, som
bygges till den efter prisstegringsvågen 1950—51 höjda byggnadskostnadsnivån.

Utredningen understryker, att hållningen till frågan om subventioner till
nyproduktionen för att motverka en uppkommen höjning av byggnadskostnadsnivån
måste påverkas av den med nödvändighet osäkra uppfattningen
om hur lång tid byggnadskostnadsförhöjningen kan komma att bestå.
Möjligheterna alt nu bedöma i vilken utsträckning den sedan 1950
inträffade byggnadskostnadsstegringen kommer att visa sig vara av bestående
karaktär och i vilken utsträckning den kommer att elimineras genom
prissänkningar och rationalisering inom byggnadsindustrien är ännu begränsade.
Utredningen hänvisar emellertid till att utsikter föreligger för
en icke obetydlig sänkning av priserna på för byggnadsproduktionen vä -

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

senlliga material. Den erinrar vidare om den utomordentliga vikten av att
alla rationaliseringsåtgärder tillvaratages och bringas att slå igenom med
kostnadssänkande effekt.

Ett av de vanligaste argumenten mot generella subventioner är, framhåller
utredningen, att de skulle betyda orättvisor mot de många människor
i små ekonomiska förhållanden, som bebor det äldre, ofta undermåliga
bostadsbeståndet, till förmån för i allmänhet ekonomiskt bättre
situerade, som kan flytta in i de nybyggda lägenheterna och där åtnjuta
lägre hyra än som motsvarar dessa lägenheters byggnadskostnader. Argumentet
anser utredningen ohållbart. Den omständigheten att fördelen av
nedhållna hyror i nyproduktionen till en början endast kan komma en
mindre del av hushållen till godo kan inte tillmätas avgörande vikt. Vidare
förhåller det sig så, att inkomstfördelningen hos hyresklientelet i de nya
husen i stort sett överensstämmer med inkomstfördelningen i samhället
i stort. Höjdes hyresnivån i nybyggda lägenheter väsentligt, skulle detta
kunna verka som en spärr mot fortsatt utveckling i riktning mot höjd
standard och medföra, att de nybyggda bostäderna genom ekonomiska omständigheters
tvång i högre grad reserverades för de ekonomiskt välsituerade
hushållen. Det som på kort sikt framställes som en orättvisa mot
dem som bebor det äldre bostadsbeståndet är i själva verket förutsättningen
för att det skall kunna finnas möjligheter för en fortsatt standardhöjning,
som i längden kommer alla till godo.

Ett stundom framfört argument mot generella subventioner är, erinrar
utredningen, att de verkar uppehållande eller uppdrivande på bvggnadskostnaderna.
Utredningen finner det vara en truism, att subventioner i
en situation, där sådana är nödvändiga för att uppehålla produktionen i
en viss nivå och hindra en produktionsminskning, i så måtto verkar för
tillfället uppehållande på kostnadsnivån, att de hindrar en deflatoriskt
verkande sammandragning på byggnadsmarknaden. Huruvida detta
på längre sikt verkar till lägre byggnadskostnadsnivå är dock synnerligen
tvivelaktigt. Många erfarenheter, inte minst från senaste krigs- och efterkrigsperiod,
pekar snarare mot att demoleringen av bostadsbyggandets produktionsapparat
under en produktionskris — åtminstone en mera långvarig
sådan — under ogynnsamma förhållanden kan få den följden, att
byggnadskostnaderna blir högre, när läget utvecklats därhän, att produktionen
på nytt måste tagas upp.

Utredningen framhåller, att det inte förefaller vara möjligt att åvägabringa
något den statistiska erfarenhetens stöd, hämtat ur de senare decenniernas
svenska utveckling, för att offentlig hjälp åt bostadsbyggandet
i låne- eller subventionsform skulle med nödvändighet få uppdrivande
effekt på byggnadskostnaderna. Härmed är givetvis icke förnekat, att
offentliga stödåtgärder för bostadsbyggandet under vissa förutsättningar

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

skulle kunna bidraga till att driva upp byggnadskostnaderna. Så blir gärna
fallet, om de offentliga åtgärderna går ut på att pressa fram en produktion,
för vilken reala resurser saknas. Det är främst balansen, resp. bristen
på balans på byggnadsmarknaden, som avgör, huruvida byggnadskostnaderna
kommer att avvika från den nivå som bestämmes av den allmänna
prisutvecklingen. Subventionerna synes i detta sammanhang icke ha någon
självständig roll.

Bland argumenten mot subventioner för bostadsbyggandet har, framhåller
utredningen, i diskussionen en roll spelats av den uppfattningen, att
subventioner hindrar en »naturlig» anpassning av hyresnivån till rådande
marknadsförutsättningar och därmed bidrager till uppkomsten eller fortbeståndet
av bostadsbrist i marknadsmässig mening.

Det är enligt utredningens mening i hög grad tvivelaktigt, om en allmän
hyresstegring av den grad, som skulle betyda hela hyresnivåns anpassning
till nu rådande kostnader för nyproduktionen, skulle kunna i
mera avsevärd mån påverka bostadsefterfrågan, räknad i antal lägenheter.
Många skäl talar för att denna efterfrågan är föga elastisk inom gränserna
för måttliga hyresförändringar, varmed utredningen i detta sammanhang
avser hyreshöjning av den grad, som motsvarar den senaste byggnadskostnadsstegringen.
Beträffande den praktiskt-hyrespolitiska frågan framhåller
utredningen följande.

Om man kunde vara förvissad om eller hålla för i hög grad sannolikt,
att en allmän hyreshöjning inom måttliga gränser skulle snabbt och effektivt
bidraga till att bostadsbristen avvecklades och hyresmarknaden kunde
fungera normalt, vore detta ett mycket starkt skäl för en sådan hyreshöjning.
Statistisk analys av bostadsmarknadens utveckling och överväganden
rörande elasticitetsförhållandena för bostadsefterfrågan, mätt i antal
lägenheter, göra det emellertid icke möjligt att hysa denna förvissning
eller räkna med denna sannolikhet. Det praktiska problemet kan därför
ses sålunda: Effekten av en höjning av den allmänna hyresnivån inom nu
praktiskt tänkbara gränser på lägenhetsunderskottets storlek är osäker
men sannolikt ringa i förhållande till exempelvis de förändringar i tillskottet
av nya lägenheter, som kunna komma till stånd inom den närmaste
framtiden. Effekten på möjligheterna för familjehushållen att skaffa
sig bostäder av någorlunda tillfredsställande utrymmesstandard av en
hyreshöjning är däremot sannolikt betydande; 15 å 20 % hyreshöjning
motsvarar nära nog hyresskillnaden mellan en tvårums- och en trerumslägenhet.
Osäkra och sannolikt ringa verkningar på kort sikt skulle kunna
åtföljas av bestående skador på lång sikt för den allmänna utrymmesstandardens
utveckling.

Intet av de förut berörda argumenten mot subventioner är enligt utredningens
mening av den art, att det bör hindra en förutsättningslös prövning
av subventionsfrågan ur hyresmarknadens, bostadsförsörjningens och
statsfinansernas synpunkter. En sådan prövning bör innefatta problemen
rörande konsekvenserna av »dubbla hyresnivåer», verkningarna på hyres -

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

betalningsförmågan och därmed bostadsstandardens utveckling, kostnaderna
för en subvention, metoder för finansiering o. s. v.

Utredningen behandlar i fortsättningen konsekvenserna av en höjning
av hyrorna i nytillkommande hus. Om hyrorna i nybyggda bostäder sätts
väsentligt högre än som motsvarar en marknadsmässigt rimlig relation
till hyrorna i det tidigare befintliga bostadsbeståndet, kommer detta helt
naturligt att skapa en förväntan om hyresstegringar överlag och ökad benägenhet
att betala extra för förmånen att få hyra lägenheter med regleringsenligt
lägre hyror. De svartabörstendenser, som överhuvud är svåra
att undkomma i ett läge av bostadsbrist, måste komma att skärpas, om
lägets abnormitet ytterligare accentueras genom splittring av hyresnivån.

För produktionen betyder, anför utredningen vidare, splittring av hyresnivån
en extra riskbelastning, försåvitt man icke kan arbeta under den förvissningen,
att den allmänna hyresnivån inom relativt snar framtid kommer
att stiga till paritet med de nybyggda lägenheternas hyror vid deras
högre nivå. I synnerhet för sådan produktion, där enskilt kapital riskeras,
måste en dylik belastning verka hämmande för produktionsviljan.

Utredningen ställer frågan, hur så småningom en balanserad, normalt
fungerande hyresmarknad skall kunna växa fram och vid vilken hyresnivå,
samt anför härom följande.

Låter man en stark splittring av hyresnivån uppkomma och låter man
den bestå, försvåras och fördröjes framväxandet av en bostadsreserv och
därmed försvåras eller fördröj es avvecklingen av hyresregleringen. Skulle
ändå balans på marknaden uppkomma eller skulle man utan att detta
sker avveckla hyresregleringen, har man — bortsett från möjligheten av en
partiell fastighetskris — accepterat för hela hyresmarknaden den högre
nivå, som betingas av de nu uppdrivna kostnaderna för nyproduktionen.

Utredningen framhåller emellertid, att det finns vissa skäl som talar
för att jämviktsförhållandena på hyresmarknaden mellan olika grupper
av hus — gamla resp. nya, omoderna resp. moderna -— i framtiden kan
bli annorlunda än tidigare, beroende på hyresbetalningsförmågans kraftiga
stegring i de bredaste inkomstskikten. Det finns skäl att räkna som
möjligt, att i den fortsatta utvecklingen, allteftersom balansen i stort kan
återupprättas på bostadsmarknaden, de inbördes knapphetsförhållandena
i fråga om olika lägenhetskategorier kan bli väsentligt annorlunda än de
tidigare rådande. Efterfrågans omriktning kan komma att betyda, att
knapphet längre tid blir bestående, när det gäller moderna lägenheter än
i fråga om omoderna. Även om det är omöjligt att med någon säkerhet
i förväg uppskatta, hur marknadens jämviktslägen i en framtid kommer
att utbilda sig, synes det dock utredningen rimligt alt räkna med att eu
viss höjning av hyrorna i lägenheter med helt modern utrustning och planlösning
i förhållande till hyrorna för omoderna eller halvmoderna lägen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 138. 13

heter icke kominer att betyda avvikelser från på längre sikt hållbara paritetsförhållanden.

Utredningen anser det tänkbart, att man med accepterande av den nu
föreliggande byggnadskostnadsnivån sökte bevara och till en framtida,
som helhet balanserad marknad överföra jämvikten olika delar av hyresmarknaden
emellan genom att omedelbart medge en höjning av hyrorna
i tidigare byggda hus i en grad, som motsvarar kapitalkostnadsstegringen
i de nya husen. Detta skulle vid -— som utredningen förutsätter — bestående
hyresreglering betyda en radikal omläggning av hyresregleringens
grundregel: i stället för en i utgångsläget accepterad kostnadsnivå med
generella höjningar enligt konstaterad ökning i fastighetsförvaltningskostnaderna
som grund för hyresbestämningen, skulle de ur hela fastighetsbeståndets
synpunkt marginella kostnaderna för nyproduktionen bli normerande.
Administrativt måste en sådan omläggning medföra stora
komplikationer. Enligt utredningens mening lär det icke kunna undvikas,
att en hyrespolitik av denna art framkallar frågan om beskattning av de
vinster, som uppstår inom det tidigare byggda fastighetsbeståndet, t. ex. i
form av en skatt på merinkomst av hyror.

Utredningen erinrar om att de tilläggslån, som utgått enligt 1942 och
1946 års tertiärlånekungörelser, kan uppsägas till förräntning om och i den
grad förhållandena på hyresmarknaden så tillåter. Dessa »gamla» tilläggslån
ingår även i nu gällande provisoriska subventionsordning med ett belopp,
som motsvarar genomsnittligen 1 kr. per kvm lägenlietsyta. Borttagandet
av denna subventionsdel kan ske utan att nu rådande förhållanden
mellan hyrorna i statsbelånade hus rubbas. Härom anför utredningen
ytterligare följande.

Med hänsyn till att det framstår som osannolikt, att byggnadskostnadsnivån
inom överskådlig tid skall kunna bringas tillbaka till 1950 års läge
samt vidare till de skäl, som i det föregående anförts beträffande förhållande
mellan hyrorna för omoderna, resp. moderna lägenheter, har utredningen
kommit till den uppfattningen, att en höjning av hyrorna i de under
1940-talet och 1950-talets första år byggda husen med ett belopp, som motsvarar
genomsnittsvärdet av förut beviljade tilläggslån, är möjlig utan att
därmed i avsevärd mån hyresmarknadens paritetsförhållanden rubbas. Utredningen
stöder denna uppfattning dels därpå, att fastigheter byggda före
år 1942 ännu icke erhållit hyresstegring, som ger full kompensation för
driftkostnadsökningen vid full reparationsvolym, vilket i längden torde
vara oundvikligt, dels därpå att efterfrågeinriktningen på bostadsmarknaden
uppenbarligen förskjutits i riktning från omoderna och mot moderna
lägenheter.

Utredningen belyser med några exempel kostnaderna för generella subventioner
till nybyggda hus. Vidare anför utredningen synpunkter på frågan
om generella subventioner eller behovsprövade rabatter.

Utredningen framhåller, att ovissheten om den fortsatta byggnadskost -

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

nadsutvecklingen gör det omöjligt att nu fastlägga en hyrespolitik, uttryckt
i en absolut nivå för hyrorna, som skulle kunna fullföljas i framtiden oberoende
av alla förändringar i de för hyresbildningen relevanta faktorerna.
Hyrespolitiken i fortsättningen måste överhuvud tänkas mera rörlig, möjlig
att anpassa till skiftande förutsättningar. Detta är ett huvudskäl för att
man, i den mån generella subventioner kommer till användning, utformar
dessa som årliga bidrag och icke som tilläggslån för viss tid. Utredningen
anser det klart, att även om en viss sänkning av byggnadskostnaderna kan
komma till stånd under de närmaste åren det dock ingalunda är säkert,
att sänkningen kan återföra kostnaderna till 1950 års nivå. Detta framstår
tvärtom åtminstone beträffande flerfamiljshus som osannolikt. Även
en mera begränsad sänkning har dock betydelse i detta sammanhang. Den
hyresnivå, som kan överföras till en framtida normaliserad marknad, kan
bli i motsvarande mån lägre, till båtnad för den fortsatta standardhöjningsprocessen.
Det är vidare klart, att det hyrespolitiska paritetsproblemet
måste te sig avsevärt annorlunda och därmed också bedömningen av de
åtgärder detta kan motivera bli en annan, om den hyresskillnad, det här är
fråga om, skulle vara t. ex. 5 å 10 % i stället för 15 å 20 %.

Av anförda skäl anser utredningen, att även tills vidare under de närmaste
åren generella subventioner bör utgå till nyproduktionen av bostäder
i flerfamiljshus. Dessa subventioner bör så anordnas, att de kan i
administrativ väg sänkas i den mån den fortsatta byggnadskostnadsutvecklingen
så möjliggör utan åsidosättande i väsentlig grad av det grundläggande
kravet, att nu rådande paritetsförhållanden mellan hyrorna i
olika grupper av hus bevaras.

Slutligen upptar utredningen i förevarande sammanhang frågan om utjämning
av hyresnivån med metoder, som innebär, att överkostnaden för
nya, till högre kostnader byggda hus slås ut över hela hyresmarknaden,
därigenom att en skatt eller avgift lägges på bostadsbeståndet och motsvarande
belopp användes att subventionera ned kostnaderna i nyproduktionen.
Efter prövning av frågan har utredningen icke funnit tillräckligt
starka argument föreligga för att nu föreslå ett utjämningsförfarande inom
hyresmarknaden av här ifrågavarande art. Enligt utredningens mening
ställer sig frågan annorlunda, om den framtida utvecklingen av byggnadskostnaderna
skulle bli av ogynnsam art. En ny kostnadsstegringsvåg och
på något längre sikt även ett bibehållande av nuvarande kostnadsnivå
måste så småningom aktualisera frågan om att avlyfta kostnaderna för
hyresutjämning från budgeten.

Reservationer och särskilda yttranden.

Ledamöterna Cassel och Thunholm framhåller i en gemensam reservation,
att de har funnit det omöjligt att på åtskilliga punkter ansluta sig

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

till de av bostadsutredningens flertal framlagda förslagen. De finner det
beklagligt, att direktiven för utredningen fått en sådan utformning att utredningens
arbete inte har kommit att inriktas på en grundlig omprövning
av hela den svenska bostadspolitiken och på en undersökning även
av de allmänekonomiska förutsättningarna för en tillfredsställande bostadsförsörjning.
Härom anför reservanterna ytterligare bl. a. följande.

Vi vilja inte beteckna den bostadspolitik som förts under efterkrigstiden
som framgångsrik, då den inte kunnat förhindra en uppenbar försämring
av det allmänna bostadsförsörjningsläget. Bostadsbristen har kommit
att bli ett av de största sociala problemen i vårt land, och det hade därför
enligt vår mening varit angeläget att först och främst inrikta utredningens
arbete på att i grunden klarlägga bostadsbristens orsaker och undersöka
vilka åtgärder av bostadspolitisk och allmänekonomisk art som
äro påkallade för dess snabba avveckling.

Som det nu blivit har, framhåller reservanterna, en hel del av de konkreta
förslag som utredningens flertal framlägger kommit att få en direkt
standardhöjande inriktning och därmed kommit att gå rakt emot det syfte
reservanterna betraktar som det primära i dagens läge. Dessa förslag måste
nämligen som effekt få en ökad stimulans till bostadsefterfrågan, utan att
man samtidigt vidtar några avgörande åtgärder för att förbättra tillgången
på bostäder.

Reservanterna anför vidare, att de anse att utredningens flertal vid framläggandet
av olika förslag till ökade bostadspolitiska stödåtgärder inte tagit
tillräcklig hänsyn till de statsfinansiella konsekvenserna av dessa förslag.

I direktiven har det dock klart utsagts, att, eftersom lösningen av en
hel del av de där angivna frågorna kan komma att kräva kostnadsökningar,
det är angeläget att utnyttja de möjligheter till besparingar som i övrigt
kunna föreligga. I själva verket förutsätter emellertid utredningens förslag
i olika hänseenden sammanlagt en kraftigt ökad statsfinansiell insats.
Vi ha i det nuvarande läget, då ett flertal mycket krävande anspråk på
statsfinanserna ställas för olika ändamål, bedömt denna inställning som
orealistisk, vilket också är en väsentlig del av bakgrunden till att vi i en
del frågor icke kunnat gå på samma linje som utredningens flertal.

Beträffande befolkningsutvecklingens betydelse för bostadsefterfrågan
framhåller reservanterna, alt de ingalunda vill bestrida de demografiska
faktorernas betydelse. Dessa faktorer kan dock icke anses ge en helt uttömmande
bild av de orsakssammanhang det här är fråga om. Härom anför
reservanterna ytterligare bl. a. följande.

Man måste också beakta den betydelse den avsevärda relativa hyressänkningen
under efterkrigstiden haft för ökningen av bostadsefterfrågan. Även
om det är svårt att utan närmare kännedom om bostadsefterfrågans elasticitet
komma med några preciserade kvantitativa omdömen i detta hänseende,
synes det oss dock uppenbart att den hyrespolitiska målsättning som
legat till grund för bostadspolitiken — nämligen att hålla hyrorna i nyproducerade
hus nere vid 1939 års nivå — samtidigt som det skett en

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

kraftig nominell inkomststegring, måste ha bidragit till ökningen av bostadsefterfrågan,
såväl när det gäller efterfrågan räknad i antalet lägenheter
som framför allt när det gäller efterfrågans inriktning på utrymmesoch
utrustningsstandard. Även om det kan tyckas att efterfrågeökningen
i antal lägenheter räknat helt kan förklaras av de berörda demografiska
faktorerna, är det å andra sidan uppenbart att dessa faktorers utslag icke
kan ha varit helt oberoende av den relativa hyressänkningen.

Reservanterna finner det angeläget att peka på den uppenbara inkonsekvensen
i den bostadspolitik som förts i vårt land under efterkrigstiden.
Genom hyresnivåns fastlåsande och de olika bostadssociala stödåtgärderna
har denna politik icke kunnat undgå att stimulera bostadsefterfrågan —
som på grund av högkonjunkturen och den demografiska utvecklingen
även utan extra stimulans skulle varit stadd i växande — samtidigt som
man låtit bostadsproduktionen sjunka med ca 30 % mellan åren 1947 och
1951. Reservanterna anser, att det hade fordrats och alltjämt fordras en
politik av motsatt art, nämligen åtgärder som ökar produktionen och
dämpar efterfrågan. Angripes icke problemet från såväl tillgångs- som efterfrågesidan
kan man icke uppnå en varaktig balans på bostadsmarknaden.

Reservanterna anser vidare, att man bör undersöka, huruvida icke en
viss nedprutning av standard- och utrymmeskraven skulle kunna bidra
till en väsentlig ökning av bostadsproduktionen i antalet lägenheter räknat.
Man bör vidare undersöka vilka möjligheter som finns att bättre utnyttja
det gamla bostadsbeståndet genom ombyggnadsarbeten, inredande
av vindsutrymmen till lägenheter o. d., och vilka speciella stödåtgärder
som kan vara påkallade för att främja en sådan utveckling.

En produktionsfrämjande politik måste, framhåller reservanterna, för
att leda till den önskade balansen på bostadsmarknaden, kompletteras med
åtgärder även på efterfrågesidan. Det viktigaste bör här vara en övergång
till en friare hyresbildning genom en successiv avveckling av hyresregleringen.
Åt de grupper för vilka även en måttlig hyreshöjning skulle skapa
svårigheter och vilkas bostadsförsörjning det är angeläget att stödja bör
hjälp beredas i form av utvidgad bidragsgivning.

Reservanterna erinrar om att när år 1942 subventioner till bostadsproduktionen
för första gången infördes i tilläggslånens form denna åtgärd
betraktades som tillfällig. Icke heller bostadsutredningens förslag hösten
1951 om provisoriska stödåtgärder för bostadsproduktionen kan sägas ha
utgjort något avsteg från denna princip. Från denna »tillfälliga» motivering
för produktionssubventioner har, anser reservanterna, utredningens
flertal nu avlägsnat sig. Det förslag till fortsatta generella subventioner
till nyproduktionen som utredningen framlagt innebär såtillvida ett nytt
steg, som man nu för första gången föreslår en generell subvention av mera
permanent eller åtminstone mycket långsiktig natur.

Reservanterna anser, att subventioner till nyproduktionen kan ges en

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

rimlig motivering endast i ett fall, nämligen när det gäller att neutralisera
en stegring i byggnadskostnaderna, som man har uppenbar anledning uppfatta
som tillfällig och där subventionernas uppgift alltså begränsas till
att skära av en topp i kostnadskurvan.

Som ett första steg i subventionssystemets avveckling bör enligt reservanternas
mening en minskning av subventionerna nu genomföras. Man
bör däretter under någon tid avvakta den fortsatta byggnadskostnadsutvecklingen
och göra det fortsatta ställningstagandet till subventionsfrågan
beroende av den mera säkra bedömning av denna utveckling, som man på
ett senare stadium kan få möjlighet till.

I ett särskilt yttrande av ledamoten Pettersson framhålles bl. a., att det
är önskvärt att de generella subventionerna så snart detta är möjligt kan
avvecklas. Vidare avvisas tanken på en skatt eller avgift på tidigare byggda
omoderna lägenheter.

I ett särskilt yttrande av ledamoten Wedén framhålles bl. a., att det
torde vara ett faktum att produktiviteten per arbetstimma inom byggnadsindustrien
under det senaste årtiondet visat en i förhållande till andra
näringsgrenar fortfarande svag utveckling trots att icke obetydliga rationaliseringsframsteg
förekommit. I anslutning härtill förordas att möjligheten
av att inrätta en särskild nämnd, som kontinuerligt arbetar på avtalens
revidering särskilt i samband med rationaliseringsfrågor, ännu en
gång närmare prövas.

Yttrandena.

Bostadsutredningens allmänna synpunkter på bostadsmarknaden,
hyrespolitiken och de generella subventionerna till
nyproduktionen har föranlett särskilda uttalanden av flertalet remissorgan.

Statskontoret kritiserar mera allmänt den syn på bostadspolitiken som
utredningen har givit uttryck åt. Ämbetsverket anser att ett fullföljande
av bostadspolitiken efter de av utredningen angivna riktlinjerna medför
uppenbara risker för att läget på hyresmarknaden fastlåses och yppade
osunda tendenser hålls vid liv, att den bestående spänningen mellan
produktion och efterfrågan icke kan överbryggas, att en permanent subventionering
erfordras och att paritet mellan det äldre och det nyare fastighetsbeståndet
aldrig ernås. Statskontoret finner vidare att de statsfinansiella
konsekvenserna av utredningens förslag är avsevärda och
måste väcka betänkligheter. Alltför liten uppmärksamhet har enligt ämbetsverkets
mening ägnats den redan i direktiven påtalade angelägenheten
att genom besparingar på vissa punkter motverka kostnadsökningar i andra
avseenden.

Statskontoret anser därför att anledning finnes att allvarligt överväga
2—256 53 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 138.

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

betydligt mera radikala åtgärder på förevarande område än som av utredningen
förordats.

Även fullmäktige i riksgäldskontoret gör mera allmänna erinringar mot
utredningens förslag. De anser det svårt att överblicka de statsfinansiella
konsekvenserna av förslagen. Merbelastningen på det allmänna skulle så
småningom bli kännbar. De anser det vidare angeläget att statsmakterna
icke binder sig för anordningar, som medför automatiska utgiftsstegringar
för framtiden. Fullmäktige finner det därför önskvärt att ställningstagandet
till utredningens förslag uppskjutes. Vad särskilt angår de generella
subventionernas form och därmed sammanhängande frågor bör dessa anstå,
tills ställning har tagits till frågan om ett kreditgarantisystem på bostadsområdet.

Fullmäktige i riksbanken framför likaledes en mera allmän kritik mot
utredningens förslag. De erinrar om att det under senare år framstått som
i hög grad angeläget att det system av åtgärder för förbilligande av hyreskostnaderna,
som successivt vidtagits, förenklas och rationaliseras. Fullmäktige
anser att denna fråga bort framstå som en av huvuduppgifterna
för utredningen och kan inte finna, att de framlagda förslagen innebär
några egentliga framsteg i här berörda avseenden.

Fullmäktige framhåller vidare, att man inte kan bortse från den statsfinansiella
belastning, som ett subventionssystem av föreslagen innebörd
kommer att medföra. De förutsätter, att en sådan omläggning av
redovisningen på statsbudgeten genomföres, att man under femte huvudtiteln
kan få uppgifter om de totala kostnaderna för bostadspolitiken.

Om man, anför fullmäktige, som utredningen föreslår, delvis baserar
hyrespolitiken på mycket små amorteringar, blir följden den, att sparandet
genom amorteringar kommer att väsentligt nedgå liksom redan skett
för äldre hus på grund av hyresstoppet. Det nysparande, som tidigare
har kunnat ställas till kapitalmarknadens förfogande på grund av dylika
amorteringar, har uppgått till mycket stora belopp. En sådan minskning
av ett tidigare sparande medför risker för att regleringar måste tillgripas
för att kanalisera det återstående sparandet till de mest angelägna områdena.
Denna olägenhet av den nuvarande bostadspolitiken får inte underskattas
och fullmäktige understryker vikten av att statens ingripanden
på bostadsmarknaden inte gives en sådan utformning eller bindes vid
sådana regler, att riksbankens penningpolitik måste underordnas hyrespolitiken.

Även Svenska sparbanksföreningen understryker betydelsen för bostadsproduktionen
av ett tillräckligt sparande. I det av Svenska bankföreningen,
Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund
åberopade utlåtandet av Näringslivets bostadsbgggnadsdelegation framhålles,
att bostadsutredningen icke sökt finna eller fastslagit någon plan

Kungl. Maj.ts proposition nr 138.

för bostadsförsörjningen på längre sikt, för dess målsättning eller för
bostadsbristens avhjälpande. Utredningen har helt bortsett från en ur
penningpolitisk synpunkt grundläggande förutsättning för en sund bostadspolitik,
nämligen en aktiv medverkan i ökad utsträckning av det enskilda
riskbärande kapitalet. Redan statsfinansiella skäl kan motivera
en omprövning av den allmänna bostadspolitiken, i synnerhet i ett ovisst
konjunkturläge. Det vore enligt delegationens mening ödesdigert, om det
allmänna skulle så engageras i bostadsbyggandet, att finansieringen därav
icke kunde ske på annat sätt än genom direkta lån från riksbanken.

RLF anser att utredningens förslag bör tagas upp till gemensamt övervägande
med frågan om ett kreditgarantisystem. Förbundet anser vidare
att en översyn av riktlinjerna för fördelning av subventionerna är erforderlig
med hänsyn till att statens stöd åt bostadsförsörjningen bör handhas
på sådant sätt, att lösningen av de allmänna landsbygdsproblemen
icke försvåras.

Utredningens synpunkter på förändringarna i förhållandet mellan
hyror och inkomster har föranlett erinringar från vissa håll. Statskontoret
anser att utredningens material är väl knapphändigt som grundval
för utredningens uttalande, att den relativa hyressänkningen under
1940-talet icke visats ha givit utslag i fråga om utvecklingstendenserna
föi de ogifta vuxnas hushallsbildningsvanor. Ytterligare förbättringar av
reallön och hyresprocenter kan, framhåller ämbetsverket, otvivelaktigt
medföra en ökad efterfrågan på lägenheter. Socialstyrelsen anser att den
vunna förbättrade relationen mellan inkomster och hyror i viss utsträckning
har medverkat till att öka efterfrågan på lägenheter och därmed
till att fördröja avvecklingen av bostadsbristen. TCO framhåller att sänkningen
av hyresnivån i förhallande till inkomstnivån torde ha medverkat
till bostadsbristen och att detta icke i tillräcklig grad har beaktats av
utredningen. Sveriges fastighetsägareförbund finner det uppenbart, att
oförändrad hyresnivå tillsammans med kraftig nominell och reell inkomststegring
måste föra till ökning av efterfrågan på lägenheter.

Flera myndigheter och organisationer har också gjort erinringar mot
utredningens uttalanden beträffande hy re ssplittringen. Socialstyrelsen
anser sålunda att utredningen har underskattat storleken av hyressplittringen.
Enligt bostadsstyrelsens mening kan man icke bilda sig eu
klar uppfattning i frågan huruvida paritet på hyresmarknaden skall anses
föreligga. Av utredningens material i ämnet kan man icke dra vittgående
slutsatser. Hyresrådets majoritet (herrar Lindstedt, Alexanderson, Svennegaid,
Wibom och Breitholtz) anser, att nivåskillnaderna mellan hyrorna i
fastigheter byggda på olika tider enligt rådets erfarenhet är något större än
utredningen synes anse, i synnerhet om man beaktar skillnaden i läge.
Landsorganisationen anser att utredningen har underskattat de problem,

Kungl. Maj:ls proposition nr 138.

som uppstår på grund av de olika hyresnivåerna i förkrigslägenheterna
jämförda med det nyare bostadsbeståndet och kan svårligen föreställa sig
att skillnaderna i hyresnivåerna är så små som utredningen hävdar. Sannolikheten
talar för att en snabb och i vissa fall mycket betydande hyresstegring
vid ett friare marknadsläge skulle uppkomma i lägenhetsbeståndet
inom centralt belägna delar av storstäderna. TCO framhåller att ö^rtygande
skäl icke har framförts för utredningens påstående att hyressplittringen
hittills är förhållandevis ringa och anser det angeläget att ytterligare
utredning sker för belysande av hyressplittringen. Sveriges fastighetsägareförbund
finner utredningens slutsats, att hyressplittringen skulle vara
förhållandevis ringa, egendomlig och anser att den motsäges av erfarenheten.
Det är ett ovedersägligt faktum att hyrorna i det äldre fastighetsbeståndet
är avsevärt mycket lägre än de hyror, som under 1940-talet och
därefter fastställts i nyproduktionen. Man torde icke böra helt bortse från
att förekomsten av större rumsutrymmen, central belägenhet in. in. för
det hyressökande klientelet ofta är av lika stort eller större värde än vissa
tekniska utrustningsdetaljer. Förbundet erinrar om att det i olika sammanhang
har framhållit sin uppfattning att den förda hyrespolitiken medfört
en högst olycklig hyressplittring på bostadsmarknaden.

Alla myndigheter och organisationer, som yttrat sig beträffande frågan
om forskning, utredning och experiment inom byggnadsområdet,
har ställt sig positiva till utredningens synpunkter. SABO är
emellertid icke övertygade att större kostnadssänkningar är möjliga genom
direkta rationaliseringar av de byggnadsmetoder som f. n. är i bruk. Det
erfordras andra metoder än de nuvarande. Bostadsstgrelsen ansei det
betydelsefullt att staten stöder experimentverksamhet genom att bevilja
lån till byggnadsföretag, där nya material eller konstruktioner används,
även om långivningen kan leda till förluster. Beträffande bostadsstyrelsens
granskning av byggnadskostnader i samband med långivningen framhåller
styrelsen att den s. k. revisionsverksamheten bör återupptagas och förläggas
till lånebyråns värderingssektion, som även i övrigt är i behov av forstärkning.

Behovet av en utjämning av hyrorna har understrukits av vissa
remissorgan. Sålunda framhåller socialstyrelsen att hyressplittringen bör
successivt minskas genom generella hyreshöjningar i de äldre husen.
Bostadsstgrelsen understryker att den av utredningen förordade ännu icke
genomförda uppjusteringen av hyrorna i förut byggda hus bör ske snarast
möjligt för att förbättra jämvikten på hyresmarknaden. Under hänvisning
till de ökade kapitalkostnaderna för nyare hus framhåller TCO angelägenheten
av att en utjämning i hyrorna mellan olika kategorier av bostäder
kommer till stånd. Om man låter en del av de ökade byggnadskostnaderna
slå igenom för hus byggda efter 1952 måste, anför Sveriges

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

fastighetsägareförbund, detta för att ytterligare hyressplittring skall undvikas
kräva hyreshöjning i det äldre fastighetsbeståndet, bl. a. för täckande
av det eftersatta reparationsbehovet. Vid hyreshöjning bör kostnadsökningen
i större utsträckning grundas på indexberäkningar samt hänsyn
tagas till det sammankrympta förvaltningsnettots avsevärt minskade realvärde.
En höjning av hyresnivån för det äldre fastighetsbeståndet kan
enligt förbundets mening ske utan att målsättningen i fråga om relationen
hyra/inkomst åsidosättes. SABO framhåller att den rådande fastlåsningen
av hyrorna har medfört betydande ekonomiska besvärligheter för
de allmännyttiga bostadsföretagen. De senaste årens driftkostnadsstegringar
måste snarast kompenseras om icke företagens ekonomi skall
kraftigt försämras.

Vad beträffar omfattningen av generella subventioner till
nyproduktionen har vissa myndigheter och organisationer gjort erinringar
mot utredningens ståndpunkt, medan flertalet i stort sett har godtagit
vad utredningen anfört i detta ämne.

Bostadsstyrelsen anser att generella subventioner till nyproduktionen
av bostäder bör behållas tills vidare i ungefär nu provisoriskt gällande
omfattning. De bör icke begränsas med mindre kostnaderna för produktionen
sjunker och begränsningen alltså kan genomföras utan uppräkning
av hyrorna.

En liknande uppfattning hyser HSB, som anser att ansträngningarna
för att nedbringa subventionerna i första hand bör inriktas på ett förbilligande
av byggnadskostnaderna. En minskning av subventionerna
skulle sannolikt kraftigt påverka övergången till mindre lägenheter. Framför
allt den frågan måste ställas, om icke ett allvarligt hot skulle riktas
mot den förbättring av lägenheternas utrymmesstandard, som har varit
målsättningen för bostadspolitiken under hela efterkrigstiden.

Hgresrådet finner det ofrånkomligt att under nuvarande förhållanden
även i fortsättningen generella subventioner lämnas till nyproduktionen
och att särskilda bostadsbehov främjas genom bostadsrabatter.

Landsorganisationen anser att den hittillsvarande bostadspolitiska målsättningen
måste bevaras. Hyrorna i nya lägenheter bör inte väsentligt
avvika från hyrorna i bus byggda under åren närmast före kriget. Landsorganisationen
framhåller vidare att utredningens motivering för att en
splittring av hyresnivån bör undvikas synes hållbar och ansluter sig till
utredningens förslag att under de närmaste 3 å 5 åren nyproduktionen
skall subventioneras.

Hyresgästernas riksförbund finner det uteslutet att de nu utgående
generella subventionerna till någon del minskas. Även Svenska stadsförbundet
förordar all subventionerna får oförändrad omfattning.

TCO anser att det kan diskuteras huruvida det inte hade varit prin -

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

cipiellt riktigare om utredningens förslag i subventionsfrågan hade
grundats på den förutsättningen att byggnadskostnaderna inte i någon
mera avsevärd grad kommer att sjunka. Möjligheterna till minskade byggnadskostnader
är i och för sig en bräcklig grund att bygga ett subventionsförfarande
på, för vilket kostnaderna blir avsevärda om den grundläggande
förutsättningen icke infrias. TCO vill ändock inte motsätta sig
det av utredningen föreslagna handlingsprogrammet.

Bland de remissorgan, som intar en klart kritisk ståndpunkt till bostadsutredningens
behandling av subventionsfrågan, är statskontoret,
som anser att läget har radikalt förändrats under det år, som har förflutit
sedan den provisoriska höjningen av tilläggslånen genomfördes.
Intet av de motiv som då åberopades kan enligt ämbetsverkets mening
nu tillmätas större betydelse och de skäl utredningen i stället anfört kan
icke godtagas. Ovissheten rörande prisutvecklingen motiverar väl, att
subventionen icke omedelbart avvecklas till fullo. I överensstämmelse
med tidigare angivna riktlinjer bör dock den stabilisering av prisläget,
som nu har inträtt, påkalla en avveckling av subventionen i den utsträckning
den icke motsvarar kostnadsstegringar, som kan antagas bli utjämnade.
Statskontoret anser att utredningens uttalanden i detta avseende är
påfallande vaga.

Fullmäktige i riksbanken framhåller att den statsfinansiella belastning,
som skulle förorsakas av den kumulativa tillväxten i kostnaderna för en
generell subvention till nyproduktionen av bostäder under en följd av år,
i nuvarande läge är ägnad att väcka betänkligheter. Det kan ifrågasättas,
om icke skäl talar för att man snarast tager ställning till frågan om en
successiv avveckling av de generella subventionerna till den del dessa kan
beräknas motsvara den höjning av byggnadskostnaderna sedan år 1950,
vilken bedömes som bestående under överskådlig tid. Den gynnsamma
utvecklingen av förhållandet mellan hyror och inkomster torde lämna utrymme
för en partiell avveckling av subventionerna. För att undvika en
bestående splittring av den allmänna hyresnivån torde, anför fullmäktige,
en mot subventionsavvecklingen svarande hyreshöjning bli nödvändig även
i det äldre fastighetsbeståndet.

Sveriges fastighetsägareförbund anser att det bör övervägas, huruvida
icke tidpunkten nu är inne att slopa alla av särskilda sociala hänsyn icke
motiverade subventioner.

Näringslivets bostadsbgggnadsdelegation finner det märkligt att man
alltjämt som ett mera permanent inslag i bostadspolitiken skall behöva
bibehålla generella byggnadssubventioner. Delegationen förordar en
omedelbar minskning av dessa subventioner samt anser att subventionspolitiken
efter en övergångstid helt bör avvecklas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

Departementschefen.

Byggnadskostnaderna har sedan år 1950 stigit avsevärt. Av tillgängliga
uppgifter att döma utgör ökningen i runt tal 35 %. Under den allra senaste
tiden har dock tendenser till kostnadssänkning förelegat. Även fastigheternas
omkostnader har under de senaste åren ökat betydligt. Utgifterna
för reparationer, skatter, fastighetsskötare och onera har blivit större. Det
bör emellertid erinras om att det icke har varit fråga om en speciell kostnadsfördyring
inom enbart byggnadsområdet. En allmän ökning av priser,
löner och kostnader har som bekant skett. Såsom bostadsutredningen har
visat, har förhållandet mellan hyror och inkomster förbättrats.

Ökningen av byggnads- och driftkostnaderna har emellertid givit upphov
till vissa för bostadspolitiken betydelsefulla problem. Hyrorna såväl
i tidigare tillkomna hus som i nya fastigheter har icke automatiskt anpassats
till det höjda kostnads- och inkomstläget. Särskilt är att märka
att hyrorna i nya hus har hållits nere genom betydande generella subventioner
i form av ränte- och amorteringsfria lån, varom beslut fattades i
slutet av år 1951. Syftet med den då genomförda provisoriska ökningen
av subventionerna till nyproduktionen var främst att förhindra att den pågående
byggnadskostnadsstegringen allvarligt hämmade företagarinitiativen.

Bostadsutredningens uppgift har i första hand varit att i anledning av
de inträffade stegringarna av byggnads- och driftkostnaderna ompröva
hyrespolitiken och subventionerna till nyproduktionen. Utredningen förordar,
att kapitalsubventionerna tills vidare skall utgå i ungefär oförändrad
omfattning. Utredningen anser, att man under de närmaste 3 till
5 åren bör avvakta möjligheten till kostnadssänkningar. Om byggnadskostnaderna
efter denna tid icke har avsevärt reducerats, bör hyres- och
subventionspolitiken enligt utredningens uppfattning övervägas på nytt.

Bostadsutredningen anser, att en mera avsevärd hyressplittring icke
föreligger. Hyrorna i de allra nyaste husen är visserligen höga. Men anledningen
härtill är främst att de aktuella, förhållandevis höga driftkostnaderna
har legat till grund för hyressättningen. Hyrorna i tidigare tillkomna
hus täcker däremot icke helt nuvarande omkostnader. Utredningen
understryker, att hyrorna i äldre hus bör höjas så mycket, att fastighetsägarna
erhåller full kompensation för redan inträffade ökningar av omkostnaderna.

Mot utredningens avvaktande ståndpunkt till hyres- och subventionsfrågorna
har från olika håll invändningar gjorts. Flertalet av de myndigheter
och organisationer, som har yttrat sig om hyressplittringen, anser,
att utredningen har underskattat dennas storlek. I flera yttranden göres
erinringar mot utredningens uppfattning, att efterfrågan på lägenheter icke
har nämnvärt påverkats av den under 1940-talet inträffade relativa hyressänkningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

Bl. a. bostadsstyrelsen, SABO och Sveriges fastighetsägareförbund understryker
vikten av att hyrorna i tidigare tillkomna hus snarast höjs, så
att fastighetsägarna erhåller full kompensation för inträffade stegringar av
omkostnaderna.

Meningarna är delade i frågan om generella subventioner till nyproduktionen.
Hyresgästernas riksförbund anser, att subventionerna icke nu bör
minskas. Även bostadsstyrelsen, HSB och Svenska stadsförbundet synes
inta en liknande ståndpunkt. Socialstyrelsen, statens hyresråd, Landsorganisationen,
TCO och Svenska riksbyggen torde närmast ansluta sig till
utredningens mening att nu endast en mindre reduktion av subventionerna
bör komma i fråga. Statskontoret förordar en avveckling av subventionerna
i den utsträckning de motsvarar en bestående höjning av byggnadskostnadsnivån.
Fullmäktige i riksbanken ifrågasätter en successiv avveckling
av subventionerna. Även andra remissorgan förordar en minskning
av subventionerna.

Fullmäktige i riksgäldskontoret finner det svårt att överblicka de statsfinansiella
konsekvenserna av utredningens förslag och anser det önskvärt,
att ställning nu icke tages till förslagen. RLF anser, att utredningens
förslag bör övervägas i samband med en prövning av frågan om ett kreditgarantisystem
på bostadsområdet.

En allsidig bedömning av subventionsfrågan förutsätter att vitt skilda
omständigheter beaktas. Kapitalsubventionen utgör ett stöd åt bostadsproduktionen.
Samtidigt är den av betydelse för hushållens möjligheter att
efterfråga nya bostäder. En markerad minskning av subventionerna skulle
innebära, att risk uppkomme för en icke önskvärd ytterligare splittring
av hyresnivån. Subventionerna är f. n. så stora, att statsfinansiella synpunkter
får en särskild tyngd.

Att såsom nyss har visats meningarna i subventionsfrågan är delade
bör fördenskull icke förvåna. Ännu en omständighet tillkommer, som försvårar
ett definitivt ståndpunktstagande i subventionsfrågan. Ovissheten
beträffande den framtida utvecklingen av priser, löner och kostnader gör,
att behovet av subventioner snabbt kan förändras. Jag delar utredningens
mening att hyres- och subventionspolitiken bör kunna smidigt anpassas
till förändringar i kostnads- och inkomstläget. Utredningen har särskilt
påtalat möjligheten av en sänkning av byggnadskostnaderna under den
närmaste framtiden. Som jag förut har framhållit sammanhänger den
inträffade ökningen av byggnadskostnaderna med en allmän förskjutning
uppåt av priser och kostnader. Det torde icke vara realistiskt att räkna
med möjligheten att kostnaderna snabbt skall komma ned på den år 1950
rådande nivån. Mot möjligheten av sänkta byggnadskostnader kan ställas
risken för en ökning av byggnadskostnaderna till följd av en ny allmän
prisstegringsvåg, låt vara att denna risk f. n. icke förefaller stor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

På den allra senaste tiden har otvivelaktigt på olika håll ett ökat
intresse visats för åtgärder med syfte att genom bättre arbetsmetoder
åstadkomma lägre byggnadskostnader. Utredningen har understrukit betydelsen
av ett vidgat stöd till utredningar, experiment och upplysningsverksamhet
inom byggnadsområdet. Alla de myndigheter och organisationer,
som har yttrat sig i denna fråga, har framhävt vikten av ökade insatser
av dylikt slag.

Frågan om bättre produktionsmetoder inom byggnadsområdet är ingalunda
ny. Stora resultat torde ej heller kunna nås på ett eller annat år.
Såsom SABO har framhållit är det tveksamt, om större kostnadssänkningar
kan erhållas enbart genom direkta rationaliseringar av de byggnadsmetoder,
som f. n. är i bruk. Måhända erfordras helt andra metoder,
vilket dock är en fråga på något längre sikt. En intensifiering av ansträngningarna
att förbättra byggnadsmetoderna är ändock synnerligen aktuell.
Genom val av mera ekonomiska hustyper, en omsorgsfull planering och
utnyttjande av olika arbets- och materialbesparande metoder ligger en med
hänsyn till subventionspolitiken betydelsefull minskning av byggnadskostnaderna
inom räckhåll. Ett bättre utnyttjande av tomtmarken torde också
kunna medföra vissa besparingar. Enligt min mening bör därför ökade
insatser göras för bättre byggnadsmetoder och lägre byggnadskostnader
genom att ramen för utredningar, experiment och upplysningsverksamhet
inom byggnadsområdet vidgas. Det gäller icke endast att hålla nere byggnadskostnaderna
utan också att tillvarataga olika möjligheter att spara
material och arbetskraft, varigenom förutsättningarna för att öka bostadsproduktionen
blir gynnsammare. .lag kommer senare denna dag att föreslå
Kungl. Maj:t att avlåta en särskild proposition till riksdagen med förslag
om en intensifiering av åtgärderna för främjande av rationaliseringsverksamheten
inom byggnadsområdet.

Utredningens förslag att bostadsstyrelsen skall få befogenhet att bevilja
statliga lån till nybyggnader av experimentkaraktär, även om därvid vissa
risker måste tagas, kan jag tillstyrka. Jag förutsätter, att styrelsen vid
prövning av dylika låneansökningar inhämtar yttrande av statens kommitté
för byggnadsforskning eller det nya organ för forskning och utredningar
in. in. inom byggnadsområdet, som kan komma att inrättas. Utredningens
påpekande, att bostadsstyrelsen bör ha de resurser, som krävs för
en effektiv kostnadsgranskning, föranleder ingen särskild erinran från min
sida. Det är angeläget, att ifrågavarande granskning inom ramen för tillgängliga
resurser är ordnad på ett tillfredsställande sätt.

Vad härefter angår kapitalsubventionernas storlek torde det, såsom jag
tidigare har anfört, icke vara möjligt att nu definitivt avgöra denna fråga.
Av olika skäl bör dock ett första steg för avveckling av tilläggslånen till
flerfamiljshus nu tagas. Byggnadskostnaderna har under senare tid ten -

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

derat att minska. Den balans på byggnadsmarknaden, som har uppkommit
under år 1952, har skapat gynnsamma förutsättningar för en successiv
nedpressning av kostnaderna. Det främsta motivet för den provisoriska
höjningen av tilläggslånet den 1 januari 1952 var, som tidigare har nämnts,
att förhindra att den då snabba stegringen av byggnadskostnaderna skulle
medföra en nedgång i bostadsbyggandet. I nuvarande läge på byggnadsmarknaden
torde sådana risker knappast föreligga. Med reservation för
påtagliga förändringar i det allmänna kostnadsläget bör därför som mål
för de närmaste åren uppställas, att det provisoriska tilläggslånet, som nu
motsvarar en subvention av fyra kronor per kvm lägenhetsyta, om möjligt
successivt minskas. Vid en gynnsam kostnadsutveckling torde en reduktion
till hälften ligga inom möjligheternas ram. Jag anser sålunda att
i första hand en minskning av det provisoriska tilläggslånet bör konnna
till stånd. På grund härav torde det inte nu böra komma i fråga att slopa
de ortsdifferentierade tilläggslånen. Om dessa lån nu slopades, skulle på
ett betydande antal småorter, icke minst i Norrland, hyrorna i nytillkommande
hus bli relativt höga. Redan nu synes hyresnivån på dylika orter
vara alltför splittrad. Slopades de ortsdifferentierade lånen, skulle hyressplittringen
komma att ökas. Jag anser därför att nämnda lån bör bibehållas
till vidare.

Utredningens förslag att tilläggslånen skall ersättas med löpande bidrag
anser jag av flera skäl icke lämpligt att genomföra för närvarande. Även
om detta nu skedde, skulle under nästa budgetår behovet av tilläggslån vara
oförändrat. Anslaget till löpande bidrag skulle visserligen under åtskilliga
år bli förhållandevis litet, men det skulle oavbrutet växa, förutsatt att eu
radikal minskning av bidragsgivningen icke genomfördes. En dylik ordning
förefaller icke rationell. Härtill kommer att införandet av ett löpande
bidrag aktualiserar flera svårbedömbara frågor. Det synes därför lämpligt,
att frågan om formen för subventionerna hålles öppen i varje fall till dess
utredningen angående ett kreditgarantisystem på bostadsområdet har slutförts.

Bl. a. på grund härav torde även vissa av bostadsutredningens övriga
förslag angående lån till bostadshus icke nu böra slutligt prövas. I det
följande upptager jag därför till behandling — utöver spörsmålet om
kapitalsubventionernas storlek under nästa budgetår — endast frågan om
återbetalning av tidigare beviljade tilläggslån, vissa av bostadsutredningen
aktualiserade spörsmål angående bostadsrabatterna samt vissa särskilda
låne- och bidragsfrågor.

2. TILLÄGGSLÅN TILL FLERFAMILJSHUS.

Gällande bestämmelser.

Bestämmelserna angående de tilläggslån som behandlas i detta avsnitt
återfinns i följande kungörelser:

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

1) nr 572/1942 om tilläggslån för beredande av bostäder åt mindre bemedlade,
barnrika familjer,

2) nr 569/1942 om terliärlån och tilläggslån för vissa bostadsbyggnadsföretag,

3) nr 551/1946 om tertiärlån och tilläggslån för flerfamiljshus samt

4) nr 587/1948 om tertiärlån och tilläggslån för flerfamiljshus.

De tre förstnämnda kungörelserna är numera upphävda men tillämpas
med vissa undantag alltjämt i fråga om lån som beviljats enligt de gamla
bestämmelserna. I det följande torde få lämnas en redogörelse för vissa
stadganden i nämnda författningar.

Beträffande lånens storlek gäller bl. a. följande.

Tilläggslån enligt kungörelsen 572/1942 utgör högst 95 % av det belopp,
varmed den godkända anskaffningskostnaden överstiger ett av statens
byggnadslånebyrå fastställt värde å fastigheten.

För flertalet tilläggslån enligt kungörelsen 569/1942 gäller, att lånet
-— jämte kommunalt bidrag som i allmänhet skall motsvara Vs av skillnaden
mellan den godkända anskaffningskostnaden och det godkända avkastningsvärdet
— högst må uppgå till belopp motsvarande nämnda skillnad.
Avkastningsvärdet beräknas därvid med utgångspunkt från den år 1939
på orten gällande hyresnivån.

Tilläggslån enligt 1946 års kungörelse utgår för uppförande av byggnad
å ort, som Kungl. Maj :t förklarat höra till någon av fyra i kungörelsen
angivna ortsgrupper, samt beviljas med belopp motsvarande det kapitaliserade
värdet av ett visst bidrag per kvm lägenhetsyta, nämligen 0: 40 kr.
i ortsgrupp 1, 0: 80 kr. i ortsgrupp 2, 1: 20 kr. i ortsgrupp 3 och 1: 60 kr.
i ortsgrupp 4. Innehåller byggnaden butiker eller andra lokaler, som kan
upplåtas mot hyror, avsevärt överstigande de för bostadslägenheterna utgående,
s. k. prima lokaler, skall bidraget minskas med högst 3 kr. för
varje kvm sådan lokalyta. Bidraget kapitaliseras efter en räntefot av
3,7 5 % för stenhus och 4 % för trähus. För enskild företagare får tilläggslånet
inte överstiga ett belopp motsvarande skillnaden mellan avkastningsvärdet
och tertiärlånets övre gräns med mindre kommunen åtagit sig att
gentemot staten ansvara för den förlust, som annorledes än genom avskrivning
kan uppkomma å den del av lånet som överstiger nämnda belopp.
Tilläggslån beviljas som regel endast under förutsättning att kommunen
åtager sig att bidraga till kostnaden för företaget med belopp motsvarande
7* av tilläggslånet.

1948 års kungörelse innehöll ursprungligen i huvudsak samma bestämmelser
om tilläggslån som den närmast föregående kungörelsen. I anslutning
till den kraftiga stegringen av byggnadskostnaderna under åren 1950
och 1951 genomfördes den 1 januari 1952 (kungörelse nr 756/1951) vissa
ändringar i tilläggslånebestämmelserna, vilka äger tillämpning å byggnadsföretag
som påbörjats efter den 30 juni 1951 samt i viss omfattning även

Kungl. Maj:ls proposition nr 138.

å tidigare påbörjade företag. Dessa ändringar innebär, att det bidrag som
ligger till grund för beräkningen av tilläggslånet å orter inom ortsgrupperingen
höjts med 4 kr. till resp. 4:40 kr., 4:80 kr., 5:20 kr. och 5:60
kr. per kvm samt att å övriga orter tilläggslån må utgå beräknat efter ett
bidrag av 4 kr. per kvm bostadslägenhetsyta. Beträffande kommunens
bidrag har vidtagits den ändringen, att bidraget som regel skall uppgå till
ett belopp motsvarande Vio av tilläggslånet.

Härutöver må nämnas, att 1948 års kungörelse innehåller en bestämmelse
om att till byggnadsföretag, som bedrives vintertid, må efter särskild
prövning beviljas större tilläggslån än som eljest skulle utgå, s. k.
vintertillägg.

Tilläggslån som beviljats enligt någon av de ovannämnda kungörelserna
löper utan ränta och amortering till dess beslut fattas om förräntning och
amortering eller avskrivning av lånet. Härom gäller följande bestämmelser.

Har bostadsstyrelsen beträffande visst hyreshus för mindre bemedlade,
barnrika familjer medgivit höjning av standardhyrorna utöver vad som
betingas av stegrade bränsle- och förvaltningskostnader, äger styrelsen
enligt 8 § kungörelsen 572/1942 besluta att tilläggslån, som beviljats för
huset, skall i den mån avkastningsökningen det medgiver från viss av
styrelsen bestämd dag löpa med ränta och amorteras, allt enligt de närmare
bestämmelser som Kungl. Maj:t framdeles må meddela. Om och
i den mån sådant tilläggslån återstår oguldet då 10 år förflutit från dess
utbetalande och ej enligt dessförinnan meddelat beslut skall amorteras,
skall det avskrivas.

Motsvarande bestämmelser i kungörelsen 569/1942 finns intagna i 16 §
andra och tredje styckena, vilka har följande lydelse.

Medgiver byggnadslånebyrån, att de av byrån vid tilläggslånets beviljande
fastställda hyrorna få höjas utöver vad som betingas av stegrade
bränsle- och förvaltningskostnader, eller kan med hänsyn till det allmänna
hyresläget på orten fastighetens avkastning antagas komma att
stiga efter utgången av den i 4 § c) angivna tiden (= den för hyreskontroll
bestämda tioårsperioden), äger byrån besluta, att tilläggslånet, i den
mån avkastningsökningen det medgiver, skall, i förstnämnda fall, från
viss av byrån bestämd dag och, i sistnämnda fall, från utgången av nyssnämnda
tid löpa med ränta och amorteras, allt enligt de närmare bestämmelser,
som Kungl. Maj :t framdeles må meddela.

Om och i den mån tilläggslånet vid utgången av den i 4 § c) angivna
tiden återstår oguldet och ej enligt dessförinnan meddelat beslut skall
amorteras i enlighet med vad i andra stycket stadgas, skall detsamma avskrivas.

Kungörelsen 551/1946 innehåller i 15 § andra och tredje styckena följande
bestämmelser angående förräntning och amortering resp. avskrivning
av tilläggslån.

Medgiver byggnadslånebyrån, innan tio år förflutit från en av byrån i
samband med lånets beviljande bestämd dag, med stöd av sådant förord -

Kungl. Maj:ts proposition nr 13S.

nande, som i 6 § första stycket sägs (= av Kungl. Maj:t meddelat förordnande),
att de av byrån fastställda hyrorna må höjas, eller kan, då tertiärlån
enligt denna kungörelse ej beviljats, med hänsyn till det allmänna
hyresläget på orten, fastighetens eller byggnadens avkastning antagas
komma att stiga efter utgången av nyssangivna tid, äger byrån besluta,
att tilläggslånet, i den mån avkastningsökningen det medgiver, skall från
viss av byrån bestämd dag löpa med ränta och amorteras, allt enligt de
närmare bestämmelser, som Kungl. Maj :t framdeles må meddela.

Om och i den mån tilläggslånet vid utgången av den i andra stycket omförmälda
tiden återstår oguldet och ej enligt dessförinnan meddelat beslut
skall amorteras i enlighet med vad där sägs, skall detsamma avskrivas.

15 § i kungörelsen 587/1948 var ursprungligen av samma lydelse som
motsvarande paragraf i 1946 års kungörelse. I samband med de ändringar
av tilläggslånebestämmelserna, som trädde i kraft den 1 januari 1952, genomfördes
även viss ändring av 15 § andra stycket, vilket numera enligt
kungörelsen 756/1951 har följande lydelse.

Undergår den allmänna hyresnivån eller hyresläget på orten sådan förändring
att fastighetens avkastning stiger, och medgiver bostadsstyrelsen
av denna anledning eller eljest med stöd av sådant förordnande, som i
6 § första stycket sägs, att de av styrelsen fastställda hyrorna må höjas,
äger styrelsen besluta, att tilläggslånet, i den män avkastningsökningen
det medgiver, skall från viss dag löpa med ränta och amorteras, allt efter
de närmare bestämmelser, som Kungl. Maj:t framdeles må meddela.

Samtidigt härmed har 15 § tredje stycket utgått ur kungörelsen, som
alltså icke innehåller några bestämmelser om avskrivning av de förhöjda
tilläggslånen.

Behandlingen vid 1952 års riksdag av frågan om

återbetalning av vissa äldre tilläggslån.

I propositionen nr 128/1952 upptogs till behandling frågan om förräntning
och amortering av tilläggslån enligt 1942 års kungörelser (nr 569 och
572). Därvid anfördes att det slutliga ståndpunktstagandet till frågan borde
anstå, då bostadsutredningen ännu inte framlagt förslag beträffande den
framtida hyrespolitiken och grunderna för kapitalsubventionerna till nybyggda
hus, men att beslut måste fattas om de tilläggslån som under budgetåret
1952/53 utestått i tio år. Vidare föreslogs, att sistnämnda lån icke
skulle avskrivas, att räntan skulle fastställas till 3,5 % och amorteringstiden
till 20 år samt att förfallande räntor och amorteringar skulle efterskänkas
intill dess för berörda fastigheter sådana hyreshöjningar medgåves,
som medförde att fastigheternas nettoavkastning ökade.

Riksdagen biföll förevarande förslag.

Bostadsutredningens förslag.

Bostadsutredningen föreslår, att den generella subvention till flerfamiljshusproduktionen
som nu utgår i tilläggslånets form skall ersättas av ett

Kunyl. Maj:ts proposition nr 138.

löpande bidrag samt ändrade amorteringsvillkor för tertiärlånet. Vidare
förordas att de s. k. vintertilläggen skall utgå såsom engångsbidrag. Då
emellertid, såsom i det föregående anförts, i avvaktan på resultaten av
pågående utredning om införande av ett kreditgarantisystem subventionen
även under nästa budgetår lämpligen bör utgå i form av tilläggslån, torde
någon närmare redogörelse för utredningens förslag om ett löpande bidrag
samt ändrade amorteringsvillkor inte erfordras. Däremot lämnas i det
följande en redogörelse för vissa av utredningens övriga förslag i subventionsfrågan,
huvudsakligen rörande storleken av den subvention som
i form av löpande bidrag föreslås utgå till nyproduktionen samt behandlingen
av äldre tilläggslån.

Subventioner till nya flerfamiljshus.

Utredningen föreslår ett slopande av den nuvarande ortsdifferentieringen,
vilket alltså skulle innebära att subventionen bleve lika stor på alla orter.

Beträffande denna fråga erinrar utredningen om att grunderna för
den nuvarande differentieringen av föredragande departementschefen i
propositionen nr 279/1946 angivits så, att tilläggslån skulle utgå till hyreshusproduktionen
inom sådana orter, där hyresläget vore så lågt och inkomstläget
tillika sådant, att risk förelåge, att nyproduktionen av bostäder
skulle helt hämmas om icke dylik subvention lämnades. Den ortsgruppering
som sedermera genomförts hade verkställts under beaktande
av ett flertal omständigheter, såsom inkomstläget, 1939 års hyror, skattetrycket,
levnadskostnaderna sådana de kommer till uttryck i gällande dyrortsindelning
etc. Utredningen framhåller vidare, att antalet orter som
inplacerats i ortsgrupp uppgår till 577, därav flertalet i grupperna 3 och
4 (163 i grupp 3 och 381 i grupp 4, vilken omfattar bl. a. praktiskt taget
alla ortsgrupperade norrlandskommuner). Utredningen finner att, sedan
tilläggslånen för alla orter höjts med det kapitaliserade värdet av 4 kr.
per kvm lägenhetsyta, den interlokala differentieringen av subventionerna
olika ortsgrupper emellan minskat i betydelse såväl absolut som relativt.
Vidare erinrar utredningen om bostadssociala utredningens uttalande, att
ortsdifferentierade bostadssubventioner framstode som medel att konservera
en i längden ohållbar inkomststruktur. Enligt utredningen talar övervägande
skäl för att de ortsdifferentierade lånen slopas. Härom anföres
följande.

Mot ett slopande av subventionsortsgrupperingen kunna utan tvivel
alltfort skäl anföras. Genomsnittligt sett torde alltjämt gälla, att inkomstnivån
är lägre inom de orter som äro placerade i de högsta subventionsgrupperna
än i övriga orter, där tilläggslån utgår. Vidare torde byggnadskostnadsstegringen
för flerfamiljshus ha varit större i norrlandskommunerna
än i genomsnitt för hela landet och slutligen må framhållas att
möjligheterna att tillämpa ett ekonomiskt byggnadssätt äro mindre i de
små tätorter och landsbygdskommuner som nu i flertalet fall placerats i
de högsta subventionsortsgrupperna än i de större tätorterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

Mot bibehållandet av ett system med ortsdifferentierade subventioner
till flerfamiljshus talar å andra sidan i första hand de skäl som anförts av
bostadssociala utredningen. Det synes i längden orimligt, att genom ortsdifferentiering
av subventionerna söka bevara den interlokala hyresstruktur
som utbildats fram till år 1939 och att söka differentiera subventionerna
med hänsyn till interlokala skillnader i fråga om produktionskostnaderna
torde ur praktiskt-administrativa synpunkter vara synnerligen
vanskligt. Vad särskilt gäller förhållandena i mindre tätorter och landskommuner
får utredningen i detta sammanhang erinra om att de kapitalsubventioner
som för närvarande kunna utgå vid ny- eller ombyggnad
av egnahem icke äro ortsdifferentierade. Då utredningen icke funnit skäl
att föreslå någon ändring härutinnan kan en högre subvention till flerfamiljshus
på landsbygden och i mindre tätorter medföra, att flerfamiljshusproduktionen
på dessa orter i subventionshänseende gynnas
mer än egnaheinsproduktionen, vilket med hänsyn till bebyggelsens struktur
knappast ter sig motiverat. Den anpassning uppåt av hyresnivån för
nyproducerade lägenheter i flerfamiljshus med upp till kr. 1:60 per
kvm lägenhetsyta, som på orter i subventionsortsgrupperna 1—4 kan befinnas
erforderlig om dessa lägenheter icke subventioneras i högre grad
än lägenheter i flerfamiljshus på orter i subventionsgrupp 0, synes med
hänsyn till nu rådande relation mellan hyror och inkomster icke ägnad
att inge större betänkligheter. Då härtill slutligen kommer, att ett slopande
av subventionsortsgrupperingen innebär en icke alldeles obetydlig administrativ
förenkling, förordar utredningen att de generella hyresnedsättande
subventioner till flerfamiljshus som framdeles kunna befinnas erforderliga
beviljas efter enahanda grunder i hela landet.

Storleken av en för alla orter enhetlig subvention anser utredningen
böra avvägas på sådant sätt, att de genomsnittliga kapitalutgifterna under
de första 40 åren blir ungefär lika stora som vid finansiering enligt gällande
regler. Utredningen utgår från det nuvarande tilläggslånet på icke
ortsgrupperad ort, vilket jämte det kommunala bidraget motsvarar det
kapitaliserade värdet av ett årligt bidrag av 4: 40 kr. per kvm lägenhetsyta.
Med den för stenhus fastställda kapitaliseringsfaktorn 3,75 % innebär

detta, att subventionens kapitalbelopp utgör

4:40 x 100
3,7 5

117 kr. per

kvm. Utredningen föreslår, att subventionsförmånen till sin hyresnedsättande
effekt skall motsvara en kapitalsubvention om 120 kr. per kvm.
Denna hyresnedsättande effekt bör enligt utredningens mening åstadkommas
dels genom ett löpande bidrag motsvarande 3 % ränta på 120 kr.
per kvm lägenhetsyta, d. v. s. 3: 60 kr. per kvm, dels genom att de enligt
nu gällande grunder för den statliga belåningen av flerfamiljshus tillämpade
amorteringsvillkoren jämkas på sådant sätt, att statens efter 40 år
återstående kapitalfordran å ett terliärlån, vars storlek fastställts med
utgångspunkt från hela den godkända produktionskostnaden, i genomsnittsfallen
beräknas uppgå till ett belopp av 120 kr. per kvm.

Liksom f. n. gäller bör enligt utredningens förslag subventionen kunna
minskas med hänsyn till förekomsten av butiker och andra s. k. prima

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

lokaler samt kostnaderna för subventionen som regel till Vio bestridas av
vederbörande kommun. Vidare föreslås att subventionen skall kunna nedsättas
i administrativ ordning om produktionskostnaderna för flerfamiljshus
sjunker.

Utredningens här redovisade förslag bygger på den förutsättningen, att
primär- och tertiärlån kan erhållas till 3 % och sekundärlån till 3,5 %
ränta, d. v. s. att utöver den subvention, som innefattas i det löpande
bidraget och de föreslagna amorteringsbestämmelserna, alltjämt skall utgå
viss räntesubvention.

Med hänsyn till möjligheterna att utnyttja en särskild subvention till
vintertid bedrivna byggnadsföretag som ett arbetsmarknadspolitisk instrument
för säsongutjämning föreslår utredningen, att till sådana byggnadsföretag
även framdeles skall kunna beviljas en kapitalsubvention och att
denna skall omedelbart avskrivas.

Mot utredningens förslag rörande storleken av det löpande bidraget till
flerfamiljshus har ledamöterna herrar Cassel och Thunholm reserverat
sig samt förordat, att som ett första steg i subventionssystemets avveckling
detta bidrag tills vidare begränsas till 2 kr. per kvm. Som motivering
för detta förslag har reservanterna anfört bl. a. följande.

Eftersom en viss sänkning av byggnadskostnaderna kan vara att vänta
inom den närmaste framtiden, vore det icke riktigt att på nuvarande stadium
med en gång helt avveckla subventionerna, eftersom då hyresläget
i nyproduktionen skulle pressas upp till ett läge som i längden icke skulle
kunna bli bestående och därmed risker uppstå för en framtida fastighetskris,
som framför allt skulle beröra de fastigheter som blivit byggda vid
den tillfälligt uppdrivna byggnadskostnadsnivån. Däremot förefaller oss
en partiell avveckling av subventionerna redan i det nuvarande läget vara
möjlig och önskvärd. Utredningen är ju redan inne på en sådan linje, när
den föreslår en avveckling åtminstone till större delen av den subvention
som motsvarar de äldre tilläggslånen grundade på 1942, 1946 och 1948
års författningar och rekommenderar att den därav följande kostnadsökningen
också får komma till uttryck i en däremot svarande hyreshöjning i
det berörda fastighetsbeståndet. Detta förslag anse vi vara ett steg i rätt
riktning, men vi anse det icke tillräckligt utan vilja förorda en ytterligare
minskning av nu utgående subventioner. Vi vilja sålunda förorda att det
löpande bidraget, som av utredningens flertal vid nuvarande byggnadskostnadsnivå
föreslås skola fixeras till kr. 3: 60 per kvm lägenhetsyta, begränsas
till kr. 2: — per kvm.

Vidare har ledamöterna av utredningen herrar Fredricsson och Hedén
anfört reservation mot förslaget om slopande av ortsdifferentieringen
av subventionerna till flerfamiljshus.

Tidigare beviljade tilläggslån.

Vid sin behandling av frågan om förräntning och amortering eller avskrivning
av redan beviljade tilläggslån lämnar utredningen följande uppgifter
angående summan av den 1 juli 1952 utestående tilläggslån:

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

tilläggslån enligt kungörelsen om tilläggslån för beredande av
bostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer (nr 572/

1942) 11,6 mkr.

tilläggslån enligt kungörelsen om tertiärlån och tilläggslån för

vissa bostadsbyggnadsföretag (nr 569/1942) 83,2 mkr.

tilläggslån enligt 1946 och 1948 års kungörelser om tertiärlån
och tilläggslån till flerfamiljshus (nr 551/1946 och 587/

1948) 62,3 *

Summa 157,i mkr.

Enligt utredningens mening bör samtliga tilläggslån beviljade enligt
kungörelsen 572/1942 nu avskrivas. Utredningen anser, att underhållskostnaderna
och de eftersatta reparationsbehoven för dessa flerfamiljshus
är så stora, att en icke obetydlig höjning av standardhyrorna torde komma
att visa sig erforderlig även om kapitalkostnaderna icke ökas genom krav
på förräntning och amortering av beviljade tilläggslån.

Beträffande förutsättningarna för krav på återbetalning av tilläggslån,
som beviljats enligt 1946 och 1948 års kungörelser, anför utredningen bl. a.
följande.

En ökning av kapitalkostnaderna och en däremot svarande hyreshöjning
för flerfamiljshus belånade enligt dessa kungörelser motiveras enligt
utredningens mening av önskemålet att såvitt möjligt minska skillnaden
i hyresnivå mellan lägenheter i framdeles uppförda flerfamiljshus och
hyresnivån för lägenheter i de enligt 1946 och 1948 års kungörelser belånade
flerfamiljshusen. Utredningen får i detta sammanhang erinra om att
dess förslag beträffande det fortsatta statliga stödet till flerfamiljshusproduktionen
innebär, att subventionsförmånerna framdeles bli lika stora på
alla orter och så avvägda, att de årliga kapitalkostnaderna för de framdeles
byggda flerfamiljshusen icke bli lägre än kapitalkostnaderna för de flerfamiljshus
som år 1950 byggts på icke subventionsortsgrupperade orter.
Om återkrav av tidigare beviljade tilläggslån icke nu aktualiserades skulle
detta innebära att hyresskillnaderna mellan framdeles nyproducerade lägenheter
och med dessa likvärdiga lägenheter i befintliga statsbelånade
flerfamiljshus finge beräknas bli större på de orter där tilläggslån utgått
än där så icke varit fallet. Denna extra hyresskillnad skulle i subventionsortsgrupperna
1—4 få beräknas till resp. 0:40, 0:80, 1:20 och 1:60 kr.
per kvm lägenhetsyta. Eftersom subventionen till fyra femtedelar utgöres
av tilläggslån och till eu femtedel av kommunalt bidrag skulle eu mot
denna hyresskillnad svarande kapitalkostnadsökning kunna åstadkommas
genom att på utestående tilläggslån återfordra en annuitet motsvarande
fyra femtedelar av ovannämnda belopp, varvid kunde förutsättas, att
återstående femtedel av kapitalkostnadsökningen skulle åstadkommas genom
alt motsvarande del av det kommunala bidraget återkrävdes. Det
sagda skulle innebära, att på tilläggslån utlämnade enligt 1946 och 1948
års författningar återkrävdes belopp motsvarande en annuitet varierande
mellan 0:32 kr. i subvenlionsortsgrupp 1 och 1:32 kr. i subventionsortsgrupp
4.

;t—250 53 Biliang till riksdagens protokoll 1943. 1 sand. Nr 138.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13S.

Den hyreshöjning med 1:60 kr. per kvm lägenhetsyta för enligt 1946
och 1948 års tertiärlånekungörelser belånade flerfamiljshus i subventionsgrupp
4 som härigenom skulle åstadkommas kan emellertid inge vissa
betänkligheter med hänsyn till den på många av dessa landsbygdsbetonade
orter jämförelsevis låga inkomstnivån. Då härtill kommer att praktisktadministrativa
skäl tala för att samtliga enligt nämnda tertiärlånekungörelser
med tilläggslån subventionerade flerfamiljshus, oavsett i vilken
subventionsortsgrupp de äro belägna, behandlas efter en och samma schematiska
regel har utredningen stannat vid att förorda att kapitalkostnaderna
för dessa hus ökas med upp till 1 kr. per kvm lägenhetsyta genom
krav på förräntning och amortering av tilläggslån jämte därtill knutna
kommunala bidrag, samt att en däremot svarande hyreshöjning medgives.

Beträffande ränte- och amorteringsvillkoren förordar utredningen följande
bestämmelser.

Utredningen förutsätter, att kapitalkostnadsökningen till fyra femtedelar
(upp till 0: 80 kr. per kvm lägenhetsyta) åstadkommes genom återkrav
av tilläggslån och till en femtedel (motsvarande högst 0:20 kr. per
kvm lägenhetsyta) genom återkrav av det till tilläggslånet knutna kommunala
bidraget. Även om det ur vissa synpunkter kunde vara rationellt
att låta amorteringstiden för tilläggslånen i varje enskilt fall sammanfalla
med tertiärlånets återstående löptid har utredningen funnit administrativa
synpunkter tala för en och samma amorteringstid för samtliga de tilläggslån
som skall återkrävas, nämligen 30 år, vilket motsvarar den normala
efter tio år återstående amorteringstiden för tertiärlån till flerfamiljshus
av sten. Ränta bör krävas efter 3,5 %. Eftersom syftet med uppsägningen
av tilläggslånen är att ge motiv för en hyreshöjning med visst belopp per
kvm lägenhetsyta bör amorteringen ske enligt annuitetsprincipen, d. v. s.
så, att låntagarens utgifter för tilläggslånet blir lika stora under vart och
ett av de trettio år lånet amorteras. Annuiteten av ett kapital som amorteras
halvårsvis under trettio år efter 3,5 procents ränta utgör 5,41 %.
Utredningens förslag innebär, att tilläggslån utlämnade enligt 1946 och
1948 års kungörelser skall återkrävas till förräntning och amortering högst
intill ett belopp motsvarande det efter 5,41 % kapitaliserade värdet av
ett årligt bidrag om 0: 80 kr. per kvm lägenhetsyta, d. v. s. högst intill

ett belopp av (i?? x 0: 80 =) 14: 79 kr. per kvm lägenhetsyta och till
5,41

återstående del avskrivas.

Då ett bidrag av 0: 40 kr. per kvm lägenhetsyta i ett stenhus motsvaras
av ett tilläggslån om (^‘ 40 * 100 —) 10:67 kr. per kvm skulle

o,15

den av detta återkrav betingade höjningen av de årliga kapitalkostnaderna

i subventionsortsgrupp 1 komma att motsvara ( ^ x 0: 80 =) 0: 56

kr. per kvm lägenhetsyta och i subventionsortsgrupperna 2—4 0: 80 kr.
per kvm lägenhetsyta.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

Undantag från vad här föreslagits bör enligt utredningens mening
göras beträffande företag till vilka tilläggslån utgått eller kommer att utgå
enligt bestämmelserna i kungörelsen 756/1951. Utredningen framhåller,
att trots den förhöjda kapitalsubventionen många av dessa företag till
följd av att projekten icke hunnit anpassas till byggnadskostnadsstegringen
torde ha fått icke oväsentligt högre kapitalkostnader än flerfamiljshus
färdigställda under åren 1946—50, vartill kommer att den stegring av
driftkostnaderna som samtidigt inträffat omedelbart kommit till uttryck
i hyrorna för lägenheter i dessa företag. Prövningen av frågan om eventuellt
återkrav till viss del av tilläggslån utlämnade enligt bestämmelserna
i kungörelsen 756/1951 bör därför enligt utredningens mening i varje fall
anstå till dess den hittillsvarande kostnadsutvecklingen kan överblickas
bättre än vad nu är fallet.

I fråga om tilläggslån till flerfamiljshus som belånats enligt 19b2 års
tertiärlånekungörelse framhåller utredningen, att krav på förräntning och
amortering av dessa lån skulle nödvändiggöra hyreshöjningar, som i ännu
högre grad än vad som gäller beträffande de nyss behandlade tilläggslånen
skulle bli olika stora för olika flerfamiljshus inom en och samma
ort på grund av lånens från fall till fall skiftande relativa storlek. Utredningen
anser emellertid, att betydelsen av detta förhållande reduceras, om
återkravet begränsas. Beträffande de omständigheter, som bör beaktas
vid prövning av frågan om återbetalning av ifrågavarande tilläggslån, anför
utredningen i huvudsak följande.

Av redogörelsen i kapitel 4 för hyresprisbildningen har framgått, att
hyrorna för under åren 1942—47 med statligt stöd uppförda flerfamiljshus
före de nu genomförda generella hyreshöjningarna genomsnittligt sett
varit något lägre än hyrorna för statsbelånade flerfamiljshus uppförda
åren 1948—50. Denna skillnad i hyresnivån synes i viss mån ha betingats,
dels av att den under åren 1948—50 inträdda stegringen av driftkostnadsnivån
beaktats vid fastställandet av maximihyrorna för statsbelånade hus
uppförda dessa år, dels av att de flerfamiljshus som byggdes i början av
1940-talet genomsnittligt sett synes ha varit av lägre standard än sedermera
byggda flerfamiljshus. I detta sammanhang synes även böra beaktas,
att de maximihyror som fastställts för hus belånade enligt 1942 års tertiärlånekungörelse
beräknats med utgångspunkt från en kalkyl över de
genomsnittliga driftkostnaderna under de första tio åren av husets livstid,
medan hyressättningen för flerfamiljshus belånade enligt 1946 och
1948 års tertiärlånekungörelser grundats på en driftkostnadskalkyl avseende
de genomsnittliga årliga driftkostnaderna under en fyrtioårsperiod.
Av en undersökning om driftkostnaderna för statligt tertiärbelånade flerfamiljshus
framgår, att detta förhållande skulle kunna motivera eu höjning
av hyrorna för de enligt 1942 års tertiärlånekungörelse belånade flerfamiljshusen
med omkring 4 %.

Med hänsyn till vad här anförts synes det oklart om den fastighetsekonomiska
pariteten mellan flerfamiljshus belånade enligt 1942 års respektive
1946 eller 1948 års tertiärlånekungörelser skulle komma att rubbas,
om tilläggslånen till de enligt 1942 års kungörelse belånade luisen avskre -

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

ves samtidigt med att tilläggslån till flerfamiljshus belånade enligt 1946
eller 1948 års kungörelser uppsades till förräntning och amortering enligt
de regler som här föreslagits. Då emellertid å andra sidan hänsynen till
kravet på fastighetsekonomisk paritet icke entydigt talar för avskrivning
av tilläggslån utlämnade enligt 1942 års kungörelse har utredningen stannat
vid" att föreslå uppsägning till förräntning och amortering jämväl av
dessa tilläggslån enligt samma principer och intill samma högsta belopp
som föreslagits beträffande tilläggslån utlämnade enligt 1946 och 1948
års kungörelser.

Storleken av de tilläggslånebelopp, som vid genomförande av utredningens
förslag skulle komma att återkrävas, beräknar utredningen till
ca 70 milj. kr., vilket skulle innebära att statsverket under 30 år komme
att erhålla en intäkt om 3,5 å 4 milj. kr. per år.

De s. k. vintertillägg enligt 1948 års tertiärlånekungörelse som hittills
utanordnats bör enligt utredningens mening omedelbart efterskänkas. Utredningen
finner det nämligen inte skäligt att, om tilläggslånen helt eller
delvis återkrävs, fordra återbetalning av den lånedel som motsvarar det
särskilda vintertillägget, då nämligen härigenom under vintertid uppförda
byggnader skulle få högre hyror eller sämre räntabilitet än övriga byggnader.
Enligt av bostadsstyrelsen lämnade uppgifter har under åren 1948—
1951 vintertillägg beviljats i 125 fall till ett sammanlagt belopp av ca 1
milj. kr.

I den av ledamöterna herrar Fredricsson och Hedén avgivna reservationen
ifrågasättes huruvida storleken av den summa (3,5 å 4 milj. kr.), som
årligen skulle tillföras statsverket vid genomförande av utredningens förslag
om uppsägning till förräntning och amortering av tidigare utlämnade
tilläggslån, kan motivera det administrativa arbetet med dess indrivande.
Reservanterna framhåller, att ständiga hyreshöjningar måste allvarligt
rubba en önskvärd stabilisering av löner och priser samt att motsvarande
återkrav icke föreslagits beträffande tilläggslån och räntefria stående delar
av tertiärlån till egnahem. Med hänsyn härtill föreslår reservanterna, att
tidigare beviljade tilläggslån helt avskrivs.

Yttrandena.

Utredningens förslag om slopande av ortsdifferentieringen
har föranlett särskilt uttalande endast från en del av remissorganen. Förslaget
har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av statskontoret, Landsorganisationen,
TCO och Svenska riksbgggen men avstyrkts i övriga yttranden,
där denna fråga närmare berörts.

Sålunda framhåller bostadsstyrelsen att, om den nuvarande indelningen
i subventionsgrupper skall slopas, de höga byggnadskostnaderna i Norrland
torde kunna ge anledning att överväga att inrätta en särskild subventionsgrupp,
omfattande åtminstone de fyra nordligaste länen med bidraget förslagsvis
uppgående till, inkl. kommunalt bidrag, 1 kr. per kvm. I övrigt

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

torde subventionsgrupperingen då kunna borttagas. I ett sista skede av eu
avveckling av de generella subventionerna skulle även denna extra subvention
bortfalla. Med hänsyn till det f. n. höga byggnadskostnadsläget
anser sig styrelsen emellertid böra föreslå, att den nuvarande subventionsgrupperingen
behålles t. v.

De skäl som utredningen åberopat för ett slopande av subventionsortsgrupperingen
är enligt Svenska stadsförbundets mening ej helt övertygande
och förbundet tillstyrker på denna punkt det reservationsvis av utredningens
ledamöter herrar Fredricsson och Hedén framförda förslaget om
bibehållande av ortsgrupperingen.

Även Hyresgästernas riksförbund instämmer i de synpunkter, som framförts
av nämnda reservanter.

SABO finner det tveksamt, om icke den praktiska tillämpningen av utredningens
förevarande förslag skulle leda till besvärliga konsekvenser för
de orter i landet, som i detta hänseende hitintills har varit gynnade. Då
frågan synes vara av stor ekonomisk betydelse för dessa orter föreslår
SABO, att den behandlas ytterligare innan definitiv ställning tages till
förslaget.

HSB anser att det på allt sätt måste förhindras att subventionerna reduceras
i sådan omfattning, att de hittills vunna resultaten beträffande utrymmesstandarden
äventyras och eu återgång sker till ökad trångboddhet.
Förbundet kan därför ej tillstyrka, att de generella subventionerna i
grupperna 3 och 4 reduceras i den omfattning utredningen föreslagit.

Utredningens förslag rörande den icke ortsdifferentierade subventionens
storlek har i flertalet yttranden tillstyrkts eller lämnats
utan erinran. Till de myndigheter som tillstyrkt förslaget hör bostadsstyrelsen,
som anser att generella subventioner till nyproduktionen bör behållas
t. v. i ungefär nu provisoriskt gällande omfattning. Emellertid
bedömer styrelsen ortsgrupperingen vara så önskvärd, att en mindre sänkning
av den generella subventionen skulle kunna tänkas. Vidare framhåller
styrelsen, att det är angeläget att i kostnadspressande syfte minska
subventionen ungefär samtidigt och minst i samma proportion som kostnaderna
sjunker. Ändringar av subventionens storlek inom ramen för nu
gällande belopp lorde böra ske genom beslut av Kungl. Maj:t.

Vissa remissorgan anser dock att subventionen nu bör minskas.

Statskontoret, som inte finner det realistiskt att nu beräkna en kraftigare
återgång i prisläget än som motsvarar omkring en fjärdedel av den senaste
inflatoriskt betingade prisuppgången, anser att den generella subventionen
i avvaktan på prisutvecklingen under det närmaste året bör bibehållas
till ett belopp av ca en krona per kvm. Kommun hör liksom före den
senaste höjningen av subventionen bidraga med en fjärdedel av tilläggslånet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

Från statskontorets yttrande skiljaktig mening har uttalats av statskommissarien
Jerdenius, som ansett övervägande skäl tala för det av utredningen
förordade alternativet med tillsvidare under de närmaste åren
utgående generella subventioner till nyproduktionen av bostäder i flerfamiljshus.

Även fullmäktige i riksbanken ifrågasätter, såsom törut nämnts, eu
successiv avveckling av de generella subventionerna till den del dessa kan
beräknas motsvara den höjning av byggnadskostnaderna sedan år 1950,
vilken bedömes såsom bestående under överskådlig tid.

Näringslivets bostadsbgggnadsdelegation ansluter sig till den av reservanterna
inom utredningen herrar Cassel och Thunholm förordade begränsningen
av subventionerna till 2 kr per kvm med understrykande
av den av dem angivna förutsättningen, att subventionspolitiken efter en
övergångstid helt bör avvecklas. Skälet för att man icke omedelbart skulle
draga in samtliga byggnadssubventioner är i första hand, att man nu
synes stå inför möjligheterna till en sänkning av byggnadskostnaderna.
För att undvika cn ytterligare hyressplittring kan därför enligt delegationens
mening övergångsvis begränsade generella byggnadssubventioner vara
motiverade.

Till det av herrar Cassel och Thunholm framförda förslaget ansluter
sig även två reservanter inom Svenska stadsförbundets styrelse, herrar
Jung och Petri.

Ehuru Sveriges fastighetsägareförbund principiellt hävdar önskvärdheten
av att de generella subventionerna nu helt avvecklas, vill förbundet
— med hänsyn till angelägenheten av att förhindra en om också tillfällig
minskning av nyproduktionen — inte motsätta sig en begränsad, fortsatt
subventionering under förutsättning, att subventionspolitiken efter en kort
övergångsperiod helt avvecklas.

Utredningens förslag om särskilda vin ter t il lägg i form av kapitalsubvention
som omedelbart avskrives tillstyrkes av bostadsstgrelsen, som
härom anför bl. a. följande.

Merkostnaderna för vinterarbeten inryms i vissa fall i den vanliga värdering
som styrelsen verkställer. I den mån framställning därom göres utför
styrelsen en särskild värdering och lämnar ett särskilt tilläggslån motsvarande
merkostnaderna. I intetdera fallet åsamkas företagaren förlust,
men i förstnämnda fallet påverkar merkostnaderna hyrorna. Så länge
produlctionsinitiativen är större än de reala resurserna och så länge byggnadsregleringen
anger tidpunkten för ett bygges igångsättande är vintertillägget
ej av betydelse för sysselsättningen. Under andra förutsättningar
påverkar det däremot företagarnas intresse att igångsätta ett bygge Aid
oläglig tidpunkt på året. På grund av vunna erfarenheter har styrelsen
nu anledning att revidera och avsevärt öka sina koefficienter för beräkning
av vintertillägget, vilket gör att det blir betydelsefullare som säsongutjämningsfaktor.
Fn följd härav blir en väsentlig ökning av kostnaderna

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

för vintertillägg. Med nuvarande koefficienter skulle det fullt utnyttjat
uppgå till ca 5 milj. kr per år. I samband med slutliga lånebeslut beviljade
belopp uppgick under år 1952 till något mer än V/t milj. kr. Höjs
koefficienterna torde beloppet vid full efterfrågan bli av storleksordningen
15 milj. kr per år. Styrelsen delar helt utredningens uppfattning i fråga
om avskrivning av vintertillägg och föreslår, att dylik kapitalsubvention
hädanefter avskrives så snart utanordning verkställts.

Även Svenska riksbyggen tillstyrker utredningens förslag i denna del.

Landsorganisationen, som i denna fråga åberopar ett av Svenska byggnadsarbetareförbundet
till organisationen avgivet yttrande, hyser den uppfattningen,
att vinterbyggandet på allt sätt måste stödjas och stimuleras.
Det förändrade arbetsmarknadsläget gör det sannolikt att hittills använda
metoder för att stimulera företagarna att upprätthålla ett tillräckligt vinterbyggande
är otillräckliga. Förslag bör därför framläggas, färdiga att
realiseras redan nästkommande vintersäsong.

HSB framhåller att det måste vara en väsentlig fördel för de lånesökande,
om vintertilläggets storlek vore känd på förhand och därigenom en garanti
gåves, att ett vinterbygge icke skulle åsamkas förluster.

En annan uppfattning rörande behovet av vintertillägg företräder SABO,
som åberopar en av Göteborgs stads bostadsaktiebolag företagen undersökning.
Av denna framgår bl. a. följande.

Kontinuerlig drift året runt har i genomsnitt fördyrat produktionen med
ca 3A %, vilket i sin tur betytt en hyresökning av omkring 0,4 %. Skulle
vinterbygge icke ha tillämpats, hade dock vissa omkostnader av icke
oväsentlig storlek i stället uppstått, såsom utgifter för arbetenas avbrytande
och igångsättande samt räntekostnader, vartill kommer att maskinparken
icke blivit tillfredsställande utnyttjad och den administrativa personalen
ej kunnat helt sysselsättas.

Som en följd av den fortlöpande rationaliseringen torde, framhåller
SABO, de fasta kostnadernas andel i totalkostnaderna ha kraftigt ökat. Endast
de allra minsta företagarna inom byggnadsbranschen torde göra några
större besparingar genom att avbryta byggnadsarbetena vintertid. Med
hänsyn härtill finner SABO det tveksamt om denna subvention — i varje
fall i det långa loppet — verkligen fyller ett behov.

Inga erinringar har gjorts mot förslaget om avskrivning av t i 11 äggslån
till flerfamiljshus för mindre bemedlade, barn rika
familj er.

Utredningens förslag att övriga äldre tilläggslån till flerfamiljshus
delvis skall återkrävas har uttryckligen tillstyrkts endast av socialstyrelsen
och fullmäktige i riksbanken. Övriga remissorgan, som har yttrat
sig särskilt i denna fråga, har antingen föreslagit att lånen avskrivs eller i
varje fall icke l.n. återkrävs eller också påyrkat förräntning och amortering
av lånen i deras helhet.

Bostadsslyrelsen, som anser att lånen icke nu skall återkrävas, kan inte

Kungl. Maj:ls proposition nr 138.

finna att förslaget angående borttagande av subventionsortsgrupperingen och
förslaget angående återkrav av beviljade tilläggslån enligt 1946 och 1948
års kungörelser helt korresponderar med varandra i fråga om ortsgrupperna
2, 3 och 4. Det förefaller som om större överensstämmelse skulle nås,
om antingen i princip hela tilläggslånet återkräves även för nämnda grupper
eller åtminstone en subventionsgrupp omfattande nuvarande grupperna
3 och 4 inrättas för den fortsatta långivningen. I konsekvens med
sitt förslag om bibehållande av den nuvarande subventionsortsgrupperingen
föreslår styrelsen, beträffande tilläggslånen enligt 1946 och 1948 års kungörelser,
att det ifrågasatta återkravet t. v. uppskjutes. Vidare tillstyrker
styrelsen att frågan om uppsägning av tilläggslån enligt kungörelsen nr
756/1951 får anstå tills den hittillsvarande kostnadsutvecklingen kan överblickas
bättre än nu. Beträffande fastigheter med tilläggslån enligt 1942
års tertiärlånekungörelse framhåller styrelsen, att det torde visa sig nödvändigt
att medgiva en relativt kraftig höjning av hyrorna, dels på grund
av ökade fastighetsomkostnader och dels med hänsyn till resultatet av
de undersökningar av driftkostnaderna i dylika hus, som utredningen företagit.
Ytterligare hyreshöjning måste ifrågakomma för trähus, för vilka
efter de första 10 åren kapitalkostnaderna ökar på grund av ökad amortering.
Det kan därför vara tveksamt om hyrorna nu bör ytterligare höjas
i och med att tilläggslånen helt eller delvis återkrävs. Ur administrativ
synpunkt blir ett återkrav en tidsödande och arbetskrävande åtgärd.

En minoritet inom statens hyresråd, bestående av herrar Lindström och
Larsson, Svenska stadsförbundet och Hyresgästernas riksförbund har anslutit
sig till den av utredningens ledamöter herrar Fredricsson och Hedén
avgivna reservationen, vari föreslås att de äldre tilläggslånen helt avskrivs.

Enligt HSB.s uppfattning föreligger ännu inte differenser inom hyresnivån
i sådan utsträckning, att en utjämning måste åvägabringas förutom
genom täckning av de stigande driftkostnaderna även genom en hyreshöjning
på grund av återbetalning av tilläggslånen resp. minskning av
tilläggslånen i den aktuella produktionen. Om den föreslagna återbetalningen
av tilläggslånen genomföres, bör den inte gälla för kooperativt
förvaltade fastigheter, eftersom dessa icke upplåter eller överlåter bostäder
med hyresnivån som riktpunkt.

Svenska riksbyggen föreslår att tilläggslånen enligt 1942 års tertiärlånekungörelse
helt avskrivs.

Krav på full förräntning och amortering av de äldre tilläggslånen framförs
av statskontoret, Sveriges fastighetsägareförbund och Näringslivets
bostadsbyggnadsdelegation. Statskontoret erinrar om att angelägenheten av
förräntning och amortering av tidigare utlämnade tilläggslån vid flera tillfällen
understrukits av ämbetsverket. Ehuru utredningens förslag i detta

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

avseende därför måste hälsas med tillfredsställelse, kan de grunder, vilka
förordats för återkrävandet, icke godtagas. De innebär nämligen att mer än
hälften av tilläggslånen till ett sammanlagt belopp av 87 milj. kr skulle
efterskänkas. Med statskontorets inställning till avvecklingen av den generella
subventionen och därav betingad hyreshöjning saknas varje skäl för
ett sådant eftergivande av kronans rätt. Sveriges fastighetsägareförbund
framhåller att det här i regel är fråga om fastigheter, uppförda i ett gynnsammare
kostnadsläge än f. n. och ofta med betydligt centralare läge än de
senaste årens produktion. Enligt förbundets mening bör steget tagas fullt
ut, så att full förräntning och amortering av dessa lån principiellt krävs.
Vid en dylik avveckling kan emellertid, om så skulle vara erforderligt,
undantag göras för vissa mindre orter, där ett fullständigt återkrävande av
tilläggslånen skulle kunna åstadkomma en alltför kraftig hyressplittring.

Förslaget om avskrivning av vinter tillägg i form av tilläggslån
som har beviljats enligt 1948 års kungörelse tillstyrks av bostadsstyrelsen
och HSB.

Departementschefen.

Bostadsutredningens förslag beträffande subventioner till nyproduktionen
av flerfamiljshus innebär, att det nuvarande tilläggslånet
bör ersättas bl. a. med ett löpande bidrag. Bostadsutredningen har
vidare föreslagit, att de ortsdifferentierade subventionerna skall slopas. Subventionen
bör sålunda enligt utredningens förslag göras lika stor för hela
landet. Den av utredningen förordade subventionens storlek överensstämmer
i stort sett med storleken av den subvention, som f. n. utgår inom
orter, där ortsdifferentierad subvention icke förekommer.

I det föregående har jag förordat, att tilläggslånen bibehålls i varje fall
till dess frågan om ett kreditgarantisystem på bostadsområdet har slutligt
prövats. Vidare har jag ansett, att ett första steg bör tagas för att
avveckla kapitalsubventionerna till flerfamiljshus. Som mål för de närmaste
åren har jag angivit, att den provisoriska delen av tilläggslånen om
möjligt successivt minskas. Härvid har förutsatts att byggnadskostnaderna
kommer att vara lägre än i mitten av 1952, då ett toppläge uppnåddes. Om
en mera väsentlig förändring av byggnadskostnaderna inträffar, får jämkningar
i planen vidtagas.

I anslutning till vad jag förut har anfört beträffande byggnadskostnadsulvecklingen
och de ökade ansträngningarna att genom rationalisering av
byggnadsverksamheten nedbringa byggnadskostnaderna ävensom med hänsyn
till att jag i det följande kommer att föreslå en utökning av bostadsrabatterna,
förordar jag, att under nästa budgetår en minskning av
tilläggslånen till nya hus genomföres. Det provisoriska lilläggslånet bör i
fråga om byggnadsföretag, som slutförs tidigast den 1 januari 1954, be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

stämmas till ett belopp, som motsvarar det kapitaliserade värdet av ett
bidrag av 3 kronor — mot f. n. 4 kronor — per kvm lägenhetsyta.

Bland de myndigheter och organisationer, som har yttrat sig över bostadsutredningens
betänkande, råder delade meningar rörande förslaget
att de ortsdifferentierade subventionerna skall slopas. Enligt min mening
talar övervägande skäl för att dessa subventioner inte nu reduceras.

I detta sammanhang torde vidare till behandling få upptagas bostadsutredningens
förslag att subventionen vid en nedgång i byggnadskostnaderna
skall kunna reduceras genom beslut av Kungl. Maj:t. Bostadsstyrelsen har
tillstyrkt förslaget och uttalat, att tilläggslånen bör minskas med minst
det belopp, som motsvarar sänkningen av byggnadskostnaderna. Övriga
myndigheter och organisationer, som har yttrat sig över utredningens betänkande,
har lämnat förslaget i denna del utan erinran.

Om byggnadskostnaderna framdeles sjunker ytterligare, är det önskvärt
att möjlighet finnes att utan onödig omgång reducera de tilläggslån, som
efter kostnadssänkningen kommer att beviljas till nya bostadsbyggnadsföretag.
Upprepade smärre jämkningar i lånens storlek torde emellertid
böra undvikas. Ändringar bör företagas endast då mera påtagliga skäl
föreligger. Det förefaller lämpligt att utgå från att subventionen i förekommande
fall som regel bör reduceras, när en minskning med 50 öre
eller en krona per kvm lägenhetsyta framstår som motiverad. Med den här
angivna inskränkningen tillstyrker jag förslaget, att när skäl därtill föreligger
Kungl. Maj :t skall kunna besluta om minskning av tilläggslånen
till nya flerfamiljshus.

Vad härefter angår frågan om återbetalning av tidigare beviljade
tilläggslån må erinras om att detta spörsmål har varit föremål
för riksdagens prövning såväl år 1951 som år 1952. Tilläggslån, som under
budgetåret 1952/53 har utestått under tio år, skall enligt beslut år 1952
förräntas och amorteras. Intill dess sådan hyreshöjning har medgivits att
fastigheternas nettoavkastning ökar, skall dock förfallande ränte- och
amorteringsbelopp efterskänkas. Det har förutsatts att slutliga förslag beträffande
återbetalning av tidigare beviljade tilläggslån skall föreläggas
årets riksdag.

Bostadsutredningen förordar, att tidigare beviljade tilläggslån till en del
skall återkrävas men i övrigt definitivt avskrivas. Efter den 1 januari 1952
beviljade, provisoriskt förhöjda tilläggslån skall dock tills vidare i sin helhet
vara räntefria och stående.

Bland de myndigheter och organisationer, som har yttrat sig över utredningens
betänkande, är meningarna i denna fråga delade. I några yttranden
förordas, att samtliga lån avskrives, i andra att lånen praktiskt taget
utan inskränkning skall återkrävas. I flera yttranden har dock utredningens
förslag lämnats utan erinran. Bostadsstyrelsen anser, att avgörandet
av frågan bör ytterligare uppskjutas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

Bostadsutredningen har beräknat, att hyrorna i nyupptörda hus med 15
å 20 % överstiger hyrorna i hus, som har uppförts åren före den senaste
kostnadsstegringen. Skillnaden beror emellertid i första hand på att ökningar
i driftkostnaderna ännu icke har föranlett uppräkning av hyrorna
i de tidigare tillkomna husen. Flera myndigheter och organisationer har
ansett, att bostadsutredningen har underskattat de hyresskillnader som
föreligger. Krav på åtgärder för att åstadkomma en hyresutjämning har
framförts från olika håll.

Det måste beaktas att utjämningsfrågan i hög grad sammanhänger med
frågan om s. k. generell hyreshöjning, påkallad av ökade driftkostnader för
olika grupper av hus. Även om vederbörlig hänsyn tages härtill, synes det
tydligt att nuvarande inkomst- och kostnadsläge är sådant, att ett återkrävande
— helt eller delvis — av tidigare beviljade tilläggslån är befogat.
Beslut om återbetalning av dylika lån torde därför nu böra meddelas. Effekten
härav på hyrorna får bedömas hl. a. mot bakgrunden av de förslag om
utvidgning av bostadsrabatterna, som jag i det följande kommer att framlägga.

I likhet med bostadsutredningen anser jag emellertid att återbetalningsskyldigheten
bör begränsas i olika hänseenden. Jag kan alltså tillstyrka
utredningens förslag att tilläggslånen till hyreshus för mindre bemedlade,
barnrika familjer skall avskrivas. Vad angår tilläggslån till flerfamiljshus
i allmänhet kan jag godtaga utredningens förslag att efter den 1 januari
1952 med förhöjt belopp beviljade lån tills vidare skall vara räntefria och
stående. Preliminärt beviljade lån till företag, som slutföres efter år 1953,
skall dock i enlighet med mitt förslag i det föregående minskas med ett
belopp motsvarande en subvention av 1 krona per kvm lägenhetsyta. I fråga
om övriga, tidigare beviljade tilläggslån får jag anföra följande.

Storleken av de tilläggslån, som har beviljats enligt 1942 års tertiärlånekungörelse,
har fastställts från fall till fall. Det finns mycket små lån,
lån i ett mellanläge och ett antal förhållandevis stora lån. Om dessa senare
lån i sin helhet skall förräntas och amorteras, måste hyrorna i berörda
fastigheter höjas avsevärt och kommer att överstiga hyrorna i andra, under
samma tid tillkomna hus. En dylik åtgärd synes icke försvarlig. I fråga
om tilläggslån, som har beviljats enligt 1946 eller 1948 års tertiärlånekungörelse,
har storleken av lånet bestämts på grundval av fyra olika subventionsgrupper.
Enligt dessa motsvarar lånen ett bidrag av 40 öre, 80
öre, 1 krona 20 öre eller 1 krona 60 öre per kvm lägenhetsyta.
På ett betydande antal små orter har lån beviljats med det högsta beloppet.
Hyrorna på dylika orter är trots subventionen relativt höga. Det förefaller
därför rimligt att kravet på återbetalning av tilläggslån begränsas på så
sätt, att ränta och amortering icke skall erläggas i fråga om större belopp
än som motsvarar ett bidrag av 1 krona per kvm bostadslägenhetsyta. Ifrä -

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

gavarande belopp överensstämmer med den reduktion av tilläggslönen till
nytillkommande flerfamiljshus, som jag har föreslagit i det föregående.
Det kapitaliserade värdet av ett bidrag av 1 krona per kvm utgör för stenhus
26 kronor 67 öre per kvm, för trähus 25 kronor per kvm. För tilläggslån
beviljade enligt 1942 års kungörelse har lånebeloppet icke fastställts
med utgångspunkt från ett visst bidrag per kvm. Det är önskvärt all för
samtliga lån sådana enhetliga bestämmelser kommer att gälla, att bosladsstyrelsens
handläggning av ärendena underlättas. Jag föreslår fördenskull
att de tilläggslån till flerfamiljshus, som har beviljats jämlikt någon av de
nyss nämnda kungörelserna, i sin helhet skall förräntas och amorteras om
lånet icke överstiger 26 kronor per kvm bostadslägenhetsyta (nettovåningsyta).
Större lån bör definitivt avskrivas till den del de överstiger 26 kronor
per kvm, men i övrigt återbetalas. Såsom har förordats av bostadsutredningen
bör dock i fråga om tilläggslån, som har beviljats enligt 1948 års
lånekungörelse, i de fall lån i form av s. k. vintertillägg har utgått, dylik
lånedel avskrivas. Särskilda vintertillägg har inte medgivits för företag,
som har beviljats tilläggslån enligt 1942 och 1946 års kungörelser.

Vad angår ränte- och amorteringsvillkoren kan jag godtaga bostadsutredningens
förslag. Räntan bör alltså utgöra 3,5 % och amorteringstiden
bestämmas till 30 år. Annuiteten å lånet blir i så fall 5,4 2 %.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda de närmare bestämmelser,
som erfordras för tillämpningen av de förordade ränte- och amorteringsvillkoren
ävensom alt fastställa den tidpunkt från vilken återbetalning
skall äga rum.

Vad slutligen angår bostadsutredningens förslag beträffande ett särskilt
stöd till byggnadsföretag, som utförs vintertid, torde det vara
tveksamt om anledning föreligger att mera avsevärt utvidga ifrågavarande
bidragsgivning. Bostadsstyrelsen beräknar, att full kompensation för extra
kostnader, som drabbar företag, vilka bedrivs vintertid, kan komma att
innebära krav på bidrag med ett sammanlagt årligt belopp av ca 15 milj.
kronor. Om extra kostnader skall täckas med statsbidrag, bör det också
finnas möjlighet att med någorlunda säkerhet fastställa kostnadernas storlek.
Om för varje enskilt fall storleken av dessa extra kostnader skall närmare
bestämmas, torde emellertid en vidlyftig granskning och kontroll
komma att visa sig nödvändig. Syftet med ett utvidgat stöd till företag som
bedrivs vintertid — att undanröja det hinder som kan ligga däri att bvggnadsföretagarna
i viss utsträckning tvekar att utföra arbeten vintertid på
grund av de extra kostnader som följer därmed — torde i huvudsak kunna
tillgodoses på så sätt, att olika fördyrande omständigheter beaktas vid
fastställande av skälig produktionskostnad. Innebörden härav är att till
företag, som åsamkats extra kostnader, bör kunna beviljas större räntebärande
lån än om företaget ej hade haft ifrågavarande extra kost -

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

nader. Byggnadsföretagaren kan på så sätt garanteras full täckning för
sina kostnader. Den hyresökning, som jämväl blir en följd av de extra
kostnaderna, torde icke behöva inge betänkligheter. Bostadsstyrelsen bör
dock alltfort ha möjlighet att om byggnadsföretag på grund av särskilda
omständigheter åsamkas mera betydande extra kostnader bevilja ett vintertillägg
i form av tilläggslån. Utredningens förslag att dylikt lån skall avskrivas
kan jag godtaga.

3. LÅN TILL ENFAMILJS- OCH TVÅFAMILJSHUS.

Vissa frågor rörande lån till enfamiljs- och tvåfamilj shus behandlas i
det följande, nämligen kapitalsubventionens storlek och maximiytor i nya
hus samt avskrivning eller återkrävande av äldre dylika subventioner.

Gällande bestämmelser.

Här torde få redogöras för vissa bestämmelser i följande kungörelser,
nämligen nr 569/1942 om tertiärlån och tilläggslån för vissa bostadsbyggnadsföretag,
nr 572/1942 om tilläggslån för beredande av bostäder åt mindre
bemedlade, barnrika familjer, nr 578/1942 om vissa ändringar i kungörelsen
den 7 juni 1940 (nr 589) angående den statliga egnahemsverksambeten
samt nr 546/1948 om egnahemslån och förbättringslån.

Kapitalsubvention har lämnats i form av tilläggslån eller räntefri
stående lånedel. I kungörelsen 569/1942 stadgades, att tilläggslån kunde
utgå för nybyggnad av en- och tvåfamilj shus, som uppfördes av kommun
eller därmed jämställd företagare, samt att för annat enoch
tvåfamilj shus subvention kunde utgå i form av att viss del av
tertiärlånet fick utgöra en räntefri stående lånedel. Den sistnämnda subventionsformen
har bibehållits i nu gällande egnahemslånekungörelse.

Beträffande storleken av subventionen gäller, att tilläggslån enligt kungörelsen
569/1942 som regel motsvarar 4/s av skillnaden mellan anskaffningskostnaden
och avkastningsvärdet samt att räntefria stående lånedelar
enligt samma kungörelse ävensom tilläggslån enligt kungörelserna 572/1942
och 578/1942 i allmänhet utgått med högst 10 % av anskaffningskostnaden.
Räntefri stående del av egnahemslån utgör enligt gällande bestämmelser
8 000 kr. Som villkor för beviljande av egnahemslån gäller bl. a. att husets
bottenyta innanför ytterväggarna inte överstiger beträffande hus i ett plan
90 kvm, i ett och ett halvt plan 65 kvm och i två plan 55 kvm, varifrån
dock undantag må medgivas då särskilda skäl därtill föranleder.

Efter utgången av en tioårsperiod skall tilläggslån och räntefria stående
delar enligt 1942 års författningar avskrivas, såvida inte dessförinnan beslut
fattats om förräntning och amortering av desamma. De i författningarna
angivna förutsättningarna för återkrävande av subventionerna är följande.

Tilläggslån till en- och tvåfamiljshus enligt kungörelsen 569/1942 kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

återkrävas under samma förutsättningar som gäller för tilläggslån till flerfamiljshus
enligt samma författning och för vilka redogjorts i det föregående
(s. 28). Räntefria stående lånedelar enligt denna kungörelse kan återkrävas
efter utgången av tioårsperioden, därest den då rådande allmänna
bostadskostnadsnivån därtill ger anledning. Tilläggslån enligt kungörelserna
572/1942 och 578/1942 kan återkrävas om fastigheten efter lånets
beviljande undergått mera betydande värdestegring, vilken inte hänför sig
till åtgärd, som vidtagits av låntagaren.

Behandlingen vid 1952 års riksdag av vissa

äldre kapitalsubventioner.

I propositionen nr 128/1952 anförde föredragande departementschefen i
fråga om kapitalsubventioner enligt 1942 års kungörelser bl. a. följande:

Den allmänna bostadskostnadsnivån har otvivelaktigt stigit så mycket
att utrymme finns för förräntning och amortering av ifrågavarande lån till
hus som uppfördes för tio år sedan. Ett uttryck för kostnadsstegringen äro
de stigande försäljningspriserna för egnahem. Förhållandena torde dock
inte vara likartade på alla orter. På de flesta större och medelstora orter
torde en markerad tendens till stegring av kostnadsnivån ha gjort sig
gällande, medan så antagligen inte har varit fallet på flertalet mindre orter
och på landsbygden. Det är osäkert, hur bostadskostnader och försäljningspriser
komma att utveckla sig under den närmaste tiden. Vidare torde
avseende böra fästas därvid att olika slag av fastighetsutgifter -— framför
allt för bränsle — ha ökat under den senaste tiden. Jag anser därför, att
egnahemsägarna icke f. n. skola avkrävas ränta och amortering å tilläggslån
och räntefria, stående delar av tertiärlån, som utestått under tio år. Å
andra sidan förefaller det knappast välbetänkt att nu avskriva dessa lån.

Under hänvisning jämväl till att frågan om kapitalsubventioner till
bostadsbyggandet vore föremål för prövning av bostadsutredningen föreslog
departementschefen, att de lån, som under budgetåret 1952/53 komme att
ha utestått under tio år, under ytterligare ett år skulle vara räntefria och
stående. Riksdagen biföll förslaget.

Bostadsutredningens förslag.

Bostadsutredningen anser, att subventionen, i varje fall så länge nuvarande
kreditorganisation med statlig toppbelåning bibehålies, lämpligen liksom
hittills kan ges formen av räntefri stående lånedel, vilken emellertid
inte bör kunna återkrävas annat än vid varaktig överlåtelse av egnahemmet
samt bör avskrivas vid utgången av egnahemslånets löptid.

Beträffande storleken av enfamiljshusets subvention framhåller utredningen,
att subventionen borde uppgå till 9 000 kr. för att ge samma kompensation
för byggnadskostnadsstegringen sedan mitten av år 1950 som
enligt utredningens förslag skulle koinma flerfamiljshusproduktionen till
del. Med hänsyn till utredningens förslag dels att subventionen skall kunna

Kangl. Maj:ts proposition nr 138.

åtnjutas på tryggare villkor än hittills, dels att familjebostadsbidrag skall
kunna utgå med högre belopp till egnahem än till lägenheter i flerfamiljshus,
finner utredningen sig icke böra föreslå högre räntefri stående del
till enfamiljshus än 8 000 kr. Vidare föreslår utredningen, att full kapitalsubvention
skall kunna utgå under förutsättning att lägenhetsytan icke
överstiger en för hus med olika antal våningsplan fastställd gemensam
maximiyta, närmast motsvarande den nu för hus i ett och ett halvt plan
gällande (ungefär 115 kvm), samt att subvention skall kunna utgå med
halva beloppet till egnahem, vilkas ytor med högst 15 å 20 kvm överskrider
den för full subvention fastställda maximigränsen.

I fråga om storleken av subventionen till tvåfamiljshus erinrar utredningen
om att den räntefria stående lånedelen till denna hustyp enligt den
ursprungliga lydelsen av 1948 års egnahemslånekungörelse var 50 % större
än motsvarande subvention till enfamiljshuset (6 000 resp. 4 000 kr.). Ett
för de båda hustyperna gemensamt subventionsbelopp hade fastställts år
1951 efter ett av bostadsstyrelsen framlagt förslag, vari styrelsen bl. a.
framhållit, att tvåfamiljshusets bättre ekonomi torde medgiva rimliga
bostadskostnader även vid en subvention, som relativt sett vore lägre än
den, som utginge till enfamiljshus, vilket syntes motivera, att ett enhetligt
subventionsmaximum tillämpades i fråga om samtliga kategorier egnahemsbelånade
hus.

Utredningen finner det emellertid tveksamt, om tvåfamiljshusets bättre
ekonomi vid de numera förhöjda byggnadskostnaderna kan tillmätas sådan
vikt, att ett dylikt enhetligt subventionsmaximum är motiverat. Det vore
enligt utredningens mening olyckligt om tvåfamiljshusproduktionen i subventionshänseende
skulle komma att missgynnas så att den på orter, där
byggandet av tvåfamiljshus är ett naturligt sätt att tillgodose behovet av
hyreslägenheter, väsentligt skulle inskränkas. Utredningen föreslår därför,
att den till egnahemslånet knutna kapitalsubventionen för tvåfamiljshus,
där båda lägenheterna med hänsyn till storleken uppfyller minimikraven
för egnahemslån till enfamiljshus, skall kunna beviljas med högst 12 000
kr. Vidare föreslår utredningen, att, om tvåfamilj shuset består av två bredvid
varandra stående sammanbyggda lägenheter, subvention intill ett belopp
av 16 000 kr. undantagsvis skall kunna beviljas även om den ena lägenheten
är uthyrd.

I anslutning till förslagen beträffande kapitalsubventionens storlek förordar
utredningen, att i överensstämmelse med ett av bostadsstyrelsen tidigare
framfört förslag ett högsta belåning sv är de fastställes, motsvarande den
beräknade produktionskostnaden för ett hus på högst ca 115 kvm. Detta
innebär, att låntagaren får med sin egen insats bestrida kostnaden för överskridande
av maximiytan. Egnahemslån utan räntefri stående del bör
kunna utgå till hus med eu yta, som överstiger maximiytan för subvention,

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

dock bör lån normalt icke kunna utgå till enfamiljshus där lägenhetens
yta överskrider 150 kvm.

I den av herrar Cassel och Thunholm avgivna reservationen föreslås, att
den räntefria stående lånedelen för enfamiljshus minskas från 8 000 till
6 000 kr. med motsvarande anpassning beträffande tvåfamilj shus.

Ledamoten av utredningen herr Pettersson framhåller i ett särskilt yttrande,
att enligt hans mening även ett subventionsbelopp av 9 000 kr. för
enfamiljshuset skulle innebära att egnahemsägarna bleve mindre gynnade
än hushållen i flerfamiljshus men att han dock med hänsyn till den av
utredningen framlagda motiveringen för ett oförändrat subventionsbelopp
av 8 000 kr. kan ansluta sig till detta förslag.

Beträffande tidigare beviljade kapitalsubventioner lämnar utredningen
följande uppgifter angående storleken av vid utgången av budgetåret 1951/52
utestående tilläggslån och räntefria stående delar av tertiärlån:

lån enligt kungörelsen nr 569/1942 .................................... 40 mkr.

» » » » 572/1942 20 *

» > » » 578/1942 5 »

Summa 65 mkr.

Det genomsnittliga lånebeloppet per fastighet uppskattar utredningen till
2 000—2 500 kr.

Utredningen framhåller, att om man beaktar endast skillnaden mellan
kapitalkostnaderna för äldre och nyare hus synes en ökning av de äldre
egnahemmens kapitalkostnader genom krav på förräntning och amortering
av räntefria stående delar och tilläggslån vara motiverad.

På frågan om uppsägning av kapitalsubventionen till dessa äldre egnahem
bör emellertid enligt utredningens mening även andra synpunkter anläggas.
Sålunda kan det ifrågasättas, huruvida årskostnaderna för de äldre
egnahemmen bör tillåtas öka mera än hyrorna för lägenheter i flerfamiljshus
av motsvarande ålder. Den för lägenheter i flerfamiljshus byggda åren
1942—47 utanför Stor-Stockholm hittills medgivna hyreshöjningen jämte
den hyreshöjning, som skulle följa av utredningens förslag rörande förräntning
och amortering av tilläggslån till sådana hus, beräknar utredningen
till högst 24 %. Enligt en av utredningen som osäker angiven uppskattning
skulle egnahemmens totala årskostnader från hösten 1950 till november
1952 ha ökat med i genomsnitt 25—30 %. Även om det å ena sidan icke är
osannolikt, att egnahemmens årskostnader till följd av sjunkande bränslepriser
åter kan komma att nedgå och det å andra sidan kan komma att
visa sig erforderligt att medge en ytterligare hyreshöjning för flerfamiljshus
byggda åren 1942—47, har utredningen icke funnit det skäligt att nu
ytterligare belasta ägare av subventionerade äldre egnahem med en sådan
ökning av årskostnaderna, vari ett krav på förräntning och amortering av

Kimgl. Maj:ts proposition nr 138.

räntefria stående delar respektive tilläggslån skulle resultera. Å andra sidan
vill utredningen med hänsyn till skillnaden i kapitalkostnadshänseende
mellan äldre och nyproducerade egnahem icke förorda, att kapitalsubventionen
omedelbart avskrives beträffande de lån för vilka tioårsperioden utgått
eller utgår under nästkommande budgetår.

I anslutning härtill framlägger utredningen följande förslag.

Såväl räntefria stående delar som tilläggslån utlämnade enligt 1942 års
kungörelser skall efterhand som tioårsperioden utgår uppsägas till förräntning
och amortering, varvid dock bör gälla, att ränta och amortering efterskänks,
så länge fastigheten icke byter innehavare. I samband med försäljning
eller annan varaktig överlåtelse, t. ex. uthyrning under längre tid, av
fastigheten bör emellertid den nye innehavaren kunna belastas med utgifter
för återstående räntor och amorteringar. Amorteringstiden bör fastställas
till 16 år, vilket motsvarar tertiärlånets efter tio år återstående
löptid och räntan till 3,5 %. Annuitetsprincipen bör tillämpas, vilket vid
återbetalning halvårsvis innebär att ett årligt belopp motsvarande 8,22 %
av den räntefria stående delen resp. tilläggslånet formellt återkräves.

Då fråga är om tvåfamilj shus föreslår utredningen som villkor för åtnjutande
av eftergift på detta amorteringskrav, att låntagaren icke utan
bostadsstyrelsens medgivande under tertiärlånets löptid för uthyrd lägenhet
uttager högre hyra än som ursprungligen fastställts av det lånebeviljande
organet.

Yttrandena.

Utredningens olika förslag beträffande lån till enfamiljs- och tvåfamiljshus
har närmare berörts endast i en mindre del av de avgivna yttrandena.

I fråga om storleken av subventionen till enfamiljs- och tvåfamiljshus
föreslår statskontoret en minskning från 8 000 kr. till 6 000
kr., medan Sveriges villaägareförbund förordar en höjning i fråga om egnahem
till 9 000 kr. Statskontoret framhåller dessutom att en utvidgning av
subventionssystemet till att i vissa fall omfatta halv subvention bör undvikas.
Bostadsstgrelsen, som tillstyrker oförändrad subvention till egnahem,
framhåller att, om utvecklingen framdeles skulle leda till en successiv
minskning av bostadssubventionerna i allmänhet, det synes vara rimligt att
återställa pariteten mellan subventionerna till enfamiljs- och flerfamiljshus.
Den föreslagna ökningen av subventionen till tvåfamiljshus finner bostadsstyrelsen
väl avvägd utom beträffande hus med två bredvid varandra sammanbyggda
lägenheter, för vilka styrelsen föreslår en begränsning av subventionen
till 14 000 kr.

Utredningens förslag rörande maximiytor i egnahem tillstyrkes
av bostadsstgrelsen och TCO. Däremot är Landskommunernas förbund
mycket tveksamt i fråga om lämpligheten att höja maximimåtten och framhåller,
att de mycket stora familjerna endast i undantagsfall torde ha råd
att hålla sig med större bostad än 90 kvm. RBF å andra sidan ifrågasätter,
4—266 63 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 138.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

huruvida man icke skulle kunna ytterligare uppmjuka bestämmelserna
angående maximiytor. Bl. a. synes det icke rimligt att genom maximibestämmelser
tvinga fram en bostad på ett lantbruk, som helt avviker från
bebyggelsens karaktär i övrigt. I dessa och liknande fall bör, framhåller
RLF, egnahemslån kunna utgå med full kapitalsubvention, oaktat maximigränsen
överskrides.

Vad utredningen föreslagit i fråga om tidigare beviljade kapitalsubventioner
till enfamiljs- och tvåfamilj shus tillstyrkes av bostadsstyrelsen.
Särskilda uttalanden i denna fråga har inte gjorts i de övriga
yttrandena.

Departementschefen.

Bostadsutredningen har föreslagit vissa ändringar i gällande maximibestämmelser
beträffande husens storlek såsom villkor för erhållande av
egnahemslån. Förslaget innebär i huvudsak följande. Olika maximiytor
bör icke längre gälla för skilda hustyper. För egnahem med en högsta
yta av ca 115 kvm bör full kapitalsubvention utgå, för hus med en något
större yta halv subvention och för ändå större hus lån utan subvention.
Vidare skulle föreskrivas att som grund för beräkning av belåningsvärdet
skulle godtagas byggnadskostnaderna för ett hus på högst 115 kvm. Förslaget
har i huvudsak lämnats utan erinran av remissorganen.

Vid en bedömning av gällande bestämmelser om maximiytor som villkor
för egnahemslån torde böra erinras om att bestämmelserna skärptes
år 1951. I fråga om motiven för denna skärpning framhöll föredragande
departementschefen bl. a. följande (propositionen nr 124/1951, sid. 35 och
36). Bostadsstyrelsen och ett flertal länsbostadsnämnder hade vitsordat,
att i många fall egnahem uppfördes, som ådroge egnahemsbyggaren årskostnader,
vilka bleve alltför höga i förhållande till hans inkomst. Den
pågående byggnadskostnadsstegringen ansågs ge ökad vikt åt åtgärder avsedda
att förebygga att alltför stora och dyra egnahem uppfördes. Motiv
för eu tillfällig inskränkning av produktionen av stora egnahem utgjorde
jämväl behovet att vid given ram för bostadsproduktionen öka lägenhetstillskotten.
Departementschefen underströk, att den föreslagna begränsningen
i egnahemslångivningen borde ha tillfällig karaktär och att maximibestämmelserna,
så snart ökade förutsättningar för produktion av
större egnahem förelåge, borde ånyo upptagas till prövning.

Riksdagen godkände vad departementschefen sålunda anfört men underströk
särskilt att åtgärden borde ha tillfällig karaktär.

De 1951 rådande speciella förhållandena på byggnadsmarknaden, vilka
föranledde den berörda skärpningen av villkoren för erhållande av egnahemslån,
föreligger inte längre. Byggnadskostnadsstegringen har upphört.
Tillgången på arbetskraft och material har förbättrats. En viss nedgång
i byggnadskostnaderna kan förväntas. Det torde därför finnas skäl att nu

Kungl. Maj:ls proposition nr 13S.

överväga en uppmjukning av bestämmelserna rörande maximiytorna för
egnahem och tvåfamilj shus.

En återgång till de före den 1 juli 1951 gällande villkoren förefaller
dock icke lämplig i nuvarande läge. Även om tendenser till sänkning av
byggna<iskostnaderna kan urskiljas, är dock alltjämt kostnaderna höga.
Stor försiktighet bör fortfarande iakttagas, då det är fråga om att med
statslån främja tillkomsten av stora enfamiljshus. Jag kan därför icke tillstyrka,
att de före den 1 juli 1951 gällande bestämmelserna i oförändrat
skick återinföres.

Bostadsutredningens förslag innebär, att subvention skulle kunna utgå
för jämförelsevis stora egnahem. Vidare skulle krav på ökad egeninsats
ställas i fråga om sådana hus. Belåningsvärdet för hus med en yta överstigande
115 kvm skulle sålunda icke få överstiga de beräknade kostnaderna
för huset, antaget att ytan utgjorde endast 115 kvm. En dylik grund för
bestämning av belåningsvärdet kan visa sig svår att i praktiken tillämpa
på ett enkelt sätt. För den lånesökande kan förfarandet komma att framstå
som svårförståeligt. Förslagets syfte — att undanröja de olägenheter
en skarp gräns beträffande lägenhetsytan kunde medföra — bör kunna tillgodoses
utan att fördenskull nuvarande grunder för prövning av byggnadskostnader
och belåningsvärde ändras. Gällande bestämmelser medger att i
undantagsfall — om behov av en särskilt stor bostad föreligger — egnahemslån
beviljas till hus med ytor som överstiger vad som stadgas enligt
huvudregeln. Undantag kan alltså göras i fråga om familjer med ett stort
antal barn, bostäder på jordbruksfastighet samt då behov av särskilt
arbetsrum föreligger. Härigenom torde erforderlig smidighet i tillämpningen
av maximibestämmelserna kunna garanteras. RBF har ifrågasatt
en ytterligare uppmjukning av bestämmelserna och understryker, att lån
bör kunna beviljas till bostäder på jordbruksfastighet, även om maximiytorna
överskrides. Redan nu kan, om skäl därtill föreligger, egnahemslån
beviljas i dylika fall. Jag förutsätter, att länsbostadsnämnderna tar skälig
hänsyn till de särskilda behov, som kan föreligga i fråga om lantbrukets
bostäder.

De ändrade förhållandena på byggnadsmarknaden synes emellertid
motivera en viss jämkning uppåt av maximiytorna. Jag föreslår sålunda,
att bottenytan för enfamiljshus i ett plan höjes från 90 till 100 kvm, för
hus i ett och ett halvt plan från 65 till 70 kvm och för hus i två plan från
55 till 60 kvm.

I detta sammanhang torde få upptagas frågan, huruvida en restriktiv
inställning till egnahemsbyggande på landsbygden är motiverad på grund
av de kreditrisker, som kan tänkas föreligga beträffande ur vissa synpunkter
mindre välbelägna hus. Utvecklingen under senare är av kommunikationerna
på landsbygden har medfört alt bestämda krav icke längre
behöver ställas på att husen skall ligga i anslutning till tätort med dess

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

möjligheter till sysselsättning. Om vid belåning av egnahem på landsbygden
vissa risker skulle tagas, betyder detta icke att landsbygden favoriseras.
Under de senaste tio åren har med statligt stöd uppförts ett stort antal
egnahem på mindre industriorter. De framtida försörjningsmöjligheterna
på dessa orter kan visa sig vara helt beroende av att verksamheten vid ett
eller ett par företag på orten icke kommer att inskränkas mera väsentligt.
Ifrågavarande långivning innebär därför ett risktagande från statens sida.

Av det anförda torde framgå att statligt lån för uppförande av egnahem på
den rena landsbygden icke bör vägras enbart av det skälet att efterfrågan på
egnahem utanför tätorter på längre sikt möjligen kan förändras på sådant
sätt att staten i vissa fall skulle kunna komma att löpa vissa risker. Det är
ett önskemål att uttunningen av befolkningen på den egentliga landsbygden
icke blir för stor. Allmänt hållna bedömningar av kreditriskerna
bör därför icke få fälla utslaget vid prövning av ansökningar om egnahemslån
till hus på landsbygden. I de fall då en uppenbart olämplig plats för
egnahemmet har valts, bör dock lån icke beviljas. Liksom hittills bör då
fråga är om lån till egnahem på jordbruksfastighet hänsyn tagas till den
pågående strukturrationaliseringen inom jordbruket. Jag förutsätter, att
länsbostadsnämnderna vid prövning av låneansökningar avseende egnahem
på landsbygden kommer att beakta de legitima nybyggnadsbehov som
där kan föreligga.

Vad angår storleken av kapitalsubventionen till nya en- och tvåfamiljshus
har bostadsutredningen, frånsett förslaget om halv subvention i vissa
fall, förordat en ändring endast i fråga om tvåfamiljshus. Enligt förslaget
bör subventionen till dylika hus generellt höjas från 8 000 till 12 000 kronor.
De myndigheter och organisationer, som har yttrat sig över förslaget,
har i stort sett icke funnit anledning till erinringar. Statskontoret anser
dock, att subventionen till enfamiljshus bör minskas till 6 000 kronor.

Den fr. o. in. den 1 januari 1952 genomförda höjningen av subventionerna
från 4 000 till 8 000 kronor per hus innebar att endast en del av den
sedan år 1950 inträffade stegringen av byggnadskostnaderna motverkades.
Den av mig i det föregående förordade minskningen av tilläggslånen till
nya flerfamiljshus kan därför icke tagas till intäkt för en motsvarande
reduktion av kapitalsubventionerna till en- och tvåfamiljshus. Å andra
sidan kan i nuvarande läge, som utmärkes av sjunkande byggnadskostnader,
en ökning av subventionerna icke tillstyrkas. Jag anser alltså, att
subventionen till eu- och tvåfamiljshus alltjämt skall utgöra 8 000 kronor
per hus. Vidare bör i fråga om radhus, oavsett om husen ur lånesynpunkt
betraktas som enfamiljshus eller som flerfamiljshus, subventionen icke
få överstiga 8 000 kronor för en lägenhet.

Beträffande återbetalning av beviljad kapitalsubvention innebär utredningens
förslag i huvudsak följande. Subventionen till nya en- och tvåfamiljshus
bör alltfort ha formen av räntefri stående del, vilken bör av -

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

skrivas vid utgången av egnahemslånets löptid. Vid varaktig överlåtelse
av egnahemmet bör dock subventionen kunna återkrävas. I fråga om tidigare
beviljade subventioner förordas att lånen efter att ha utestått i tio år
uppsägs till förräntning och amortering, men att ränta och amortering
efterskänks så länge fastigheterna icke byter ägare.

Frågan om återbetalning av tidigare beviljade tilläggslån och räntefria
stående delar av lån till en- och tvåfamiljshus bör prövas med utgångspunkt
från förslaget att subventionen till nya hus i fortsättningen skall
utgå i oförändrad omfattning. Egnahemsägarna har under de senaste åren
fått vidkännas påtagliga fördyringar av omkostnaderna. Penninginkomsterna
har visserligen samtidigt stigit kraftigt men bostadskostnaderna torde
ändå för det stora flertalet ägare av statsbelånade egnahem vara betydande
i förhållande till inkomsterna. Ifrågavarande lån torde därför icke nu
böra återkrävas. Å andra sidan bör de icke heller omedelbart avskrivas
utan i avvaktan på att utvecklingen kan bättre överblickas tills vidare alltfort
vara räntefria och stående. För tidigare beviljade lån kommer den
första tioårsperioden att successivt utlöpa under de närmast följande åren.
Det synes lämpligt, att dessa lån förblir räntefria och stående till utgången
av år 1957, då huvuddelen av de lån, som enligt 1942 års lånekungörelser
beviljats under åren 1942—1948, har utestått i minst 10 år.

I anledning av bostadsutredningens förslag om återkrav vid överlåtelse
av egnahem får jag anföra följande. Läget på egnahemsmarknaden torde
— särskilt i fråga om de största städerna — vara sådant, att vid försäljning
av egnahem betydande värdestegringsvinster icke sällan kan göras.
Förhållandena i detta hänseende växlar dock starkt. Huruvida och i vilken
utsträckning värdestegringsvinster uppkommer torde oftast vara omöjligt
att med säkerhet avgöra. Utredningens förslag synes kunna medföra en
betydande administrativ belastning. Det må vidare nämnas att ifrågavarande
lån har utlämnats med sådant förbehåll, att för det fall spekulativ
försäljning av ett egethem äger rum det organ, som har beviljat lånet, kan
besluta om uppsägning av hela lånet för inbetalning. Att på sätt utredningen
har föreslagit införa en särskild bestämmelse om förräntning och
amortering av beviljad subvention synes därför icke lämpligt. Liksom hittills
har varit fallet skall vid spekulativ försäljning av egethem såväl beviljad
subvention i form av räntefritt stående lån som räntebärande lån
omedelbart uppsägas för inbetalning.

Beträffande kapitalsubventioner till nya hus bör lämpligen samma bestämmelser
om återbetalningsskyldighet meddelas, som har gällt för tidigare
beviljade subventioner. Subventionen bör alltså ha formen av en under
tio år räntefri stående del av egnahemslånet. Huruvida därefter denna lånedel
skall avskrivas eller återkrävas bör göras beroende av utvecklingen
av bostadskostnader och fastighetsvärden.

De av mig förordade ändringarna i bestämmelserna om egnahemslån
bör träda i kraft den 1 juli 1953.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

4. BOSTADSRABATTER.

I det följande behandlas frågor angående familjebostadsbidrag, familjebidrag,
bränslebidrag och trekronorsbidrag. Därvid upptages till prövning
dels bostadsutredningens förslag i dessa frågor, dels ock de förslag angående
utbetalningen till städer och köpingar av medel för familjebostadsbidrag,
vilka framlagts i en inom socialdepartementet upprättad, den 10
januari 1953 dagtecknad promemoria.

Gällande bestämmelser.

Familj ebostadsbidrag och bränslebidrag. Bestämmelserna om dessa bidrag
återfinnes i kungörelsen den 30 juni 1948 om familjebostadsbidrag
och bränslebidrag (nr 547), vilken sedermera ändrats genom kungörelserna
nr 642/1948, 378/1949, 462/1951, 462/1952 och 773/1952.

Bidrag kan beviljas familj med två eller flera barn under 16 år under
förutsättning att familjeförsörjarens eller, i förekommande fall, mannens
och hustruns sammanlagda beskattningsbara inkomst enligt taxeringen till
statlig inkomstskatt icke överstiger för familj med två barn 6 000 kr.
och för familj med flera barn nämnda belopp ökat med 1 000 kr. för
varje barn utöver två. Inkomstgränsen för en trebarnsfamilj blir sålunda
7 000 kr., för en fyrabarnsfamilj 8 000 kr. beskattningsbar inkomst o. s. v.
Om den beskattningsbara inkomsten med högst 1 500 kr. överstiger nämnda
belopp, kan reducerat bidrag beviljas. Sådant bidrag kan dock ej beviljas
familj med flera än nio bidragsberättigade barn.

Om inkomsten två år i följd överstiger nämnda inkomstgränser, skall
bidraget indragas resp. reduceras.

Vissa krav gäller vidare beträffande lägenheternas storlek, utrustning
och ålder. Lägenheter i två- och flerfamiljshus skall omfatta minst två
rum och kök med en lägenhetsyta av minst 50 kvm. Lägenheter i enfamiljshus
skall omfatta minst tre rum och kök med en yta i regel ej understigande
70 kvm. Om huset utformas så att boningsrum framdeles kan inredas även
på vinden, kan bidrag dock beviljas, även om lägenheten i bottenvåningen
endast omfattar två rum och kök. Bidrag beviljas icke för lägenheter i
flerfamiljshus med en lägenhetsyta överstigande 100 kvm och för lägenheter
i enfamiljshus i ett plan om bottenytan överstiger 100 kvm, i ett och
ett halvt plan 80 kvm och i två plan 60 kvm. För lägenheter i tvåfamiljshus
gäller i tillämpliga delar motsvarande maximiytor. Lägenheter i flerfamiljshus
skall, därest huset är beläget i en tätort, vara utrustade med
vatten och avlopp, centralvärme, varmvatten och badrum. I fråga om flerfamiljshus
på landsbygden kräves endast vatten och avlopp samt centralvärme.
Lägenheter i en- och tvåfamiljshus skall vara försedda med vatten

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

och avlopp, centralvärme samt bad. På landsbygden kan undantag göras
från kravet på vatten och avlopp.

Som huvudregel gäller vidare att lägenheterna efter ny- eller ombyggnad
skall ha färdigställts tidigast den 1 januari 1948, i fråga om lägenheter i
flerfamiljshus, förvaltade av kommunala eller allmännyttiga företag, dock
tidigast den 1 juli 1946. Från denna regel har dock flera undantag gjorts.

Familjebostadsbidraget utgår med ett årligt belopp av 130 kr. per barn.
För familj bosatt i familjemedlem tillhörigt enfamiljshus, som uppförts
med stöd av egnahemslån, utgår bidraget med ett årligt belopp per barn
motsvarande 20 % av kapitalkostnaderna, dock lägst 130 kronor och högst
175 kr.

I samband med familjebostadsbidraget utgår bränslebidrag med de belopp
per år och familj, vilka redovisas i nedanstående tablå.

Bränslebidrag till familjer boende i	Enfamiljs- hus	Två- och flerfamiljshus
2 r. o. k.	Mer än 2 r. o. k.
Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län .. .	225	175	225
Västernorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län.............................	200	150	200
Annan del av landet.........................	175	125	175

Reducerat familjebostadsbidrag och bränslebidrag utgår med belopp,
motsvarande hälften av vad som skolat utgå, om familjen åtnjutit helt
bidrag.

Bidraget kan icke utgå kontant utan tillgodoföres bidragstagaren i form
av avdrag på hyra, bostadsrättsavgift resp. kapitalkostnader. Har egnahemslån
beviljats kan bidraget jämväl lämnas i form av extra amortering
på egnahemslånet.

Beslutanderätten i ärenden angående bidrag till familjer i städer och
köpingar tillkommer fr. o. in. den 1 januari 1953 vederbörande kommunala
förmedlingsorgan. I bidragsärenden rörande familjer i landskommunerna
utövas beslutanderätten av länsbostadsnämnderna beträffande enfamiljsoch
tvåfamiljshus samt av bostadsstyrelsen i fråga om flerfamiljshus.

I fråga om utbetalning av bidragsmedel till förmedlingsorganen stadgas,
att bidrag — frånsett bidrag till egnahemsägare, vilka utgår i form av avdrag
å egnahemslånets räntor och amorteringar och vilka bidrag av bostadsstyrelsen
utbetalas till förmedlingsorganet halvårsvis — skall utbetalas
kvartalsvis till förmedlingsorganet, som har att överlämna beloppet till
hyresvärd, bostadsrättsförening eller annan av det bidragsbeviljande organet
bestämd bidragsmottagare.

Familjebidrag och bränslebidrag. Bestämmelserna om dessa bidrag, vilka
icke längre annat än i undantagsfall är tillämpliga vid beviljandet av nya

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

bidrag, återfinnes dels i kungörelsen den 4 september 1935 om lån och bidrag
av statsmedel för beredande av hyresbostäder åt mindre bemedlade,
barnrika familjer (nr 512), dels i kungörelsen den 27 maj 1938 om lån
och bidrag av statsmedel för beredande av bostäder i egnahem åt mindre
bemedlade, barnrika familjer (nr 247). I dessa båda kungörelser har vidtagits
ett flertal ändringar.

Enligt dessa kungörelser kan bidrag beviljas s. k. mindre bemedlad familj
med tre eller flera barn under 16 år.

Familjebidragets årliga belopp beräknas i enlighet med nedanstående
tabell i procent av den för lägenheter i hyreshus fastställda s. k.
standardhyran resp. av den för egnahem beräknade årliga bostadskostnaden.

Jämte familjebidragen utgår även bränslebidrag enligt i stort sett samma
grunder som de vilka gäller för bränslebidrag i samband med familjebostadsbidrag.

I enlighet med beslut av 1948 års riksdag har familjebidrag till familjer
i hyresbostäder i stor utsträckning utbytts mot familjebostadsbidrag, medan
ett sådant utbyte hittills icke medgivits familjer i egnahem.

Trekronor sbidrag. För detta bidrag gäller de bestämmelser, som Kungl.
Maj :t på förslag av bostadsstyrelsen meddelar. Ur de anvisningar, som
gäller för bidragsgivningen under budgetåret 1952/53, må följande redovisas.

Bidrag kan utgå dels till hushåll boende i tidigast den 1 juli 1946 färdigställda
lägenheter, inrymda i bostadshus, vilka förvaltas av kommuner eller
allmännyttiga bostadsföretag, dels till hushåll i tidigast den 1 januari 1949
färdigställda bostadshus, tillhöriga av industriföretag bildade, icke-spekulativa
bostadsföretag, som uppfyller villkoren för erhållande av tertiärlån
intill 95 % av avkastningsvärdet.

Bidraget utgår per år med ett belopp, motsvarande 3 kr. per kvm
lägenhetsyta. Kostnaderna för denna bidragsgivning bestrides till två
tredjedelar av staten och till en tredjedel av kommunerna.

Kommunerna får själva avgöra, vilka hushåll som skall få bidrag. Bidraget
skall komma hushåll med begränsade inkomster till del. Den enda
inskränkningen härvidlag är att bidraget ej får kombineras med familje -

Familj med nedanstående
antal barn

6—7

8 eller flera

Familjebidrag

i %

Kungl. Maj:ts proposition nr 138. 57

bidrag eller pensionärsbostadsbidrag. Det får ej heller utgå till pensionärer
i pensionärshem.

I övrigt finnes endast vissa rådgivande anvisningar. Sålunda bör bidrag
kunna utgå till samtliga typer av hushåll, oavsett storlek och sammansättning.
Vid prövning av vilka hushåll, som med hänsyn till sina inkomster
bör få bidrag, bör kommunerna anknyta till de inkomststreck som gäller
för familjebostadsbidragen. Familjer med ett eller flera minderåriga barn
bör bo i lägenheter om minst två rum och kök med en lägenhetsyta ej
understigande 50 kvm. Högst hälften av lägenheterna i ett och samma hus
bör upplåtas till en med bidrag rabatterad hyra, med hänsyn till att eljest
risk skulle föreligga, att huset erhölle karaktär av bostad för en särskild
kategori av hushåll.

Ansökan om medel för trekronorsbidrag skall av kommunerna ingivas
till bostadsstyrelsen. Styrelsen överlämnar med eget utlåtande ansökningarna
till Kungl. Maj :t, som beslutar hur stora bidragsbelopp, som får
utlämnas i de olika kommunerna.

Bostadsutredningens förslag.

Bidragsgivningens nuvarande omfattning.

Rörande bidragsgivningens nuvarande omfattning meddelar utredningen
bl. a. följande. Familjebidrag (den äldre typen) utgår f. n. till 17 500
familjer, varav 14 000 i egnahem och 3 500 i flerfamiljshus. Intill utgången
av budgetåret 1951/52 har 60 500 familjer beviljats familjebostadsbidrag.
Sammanlagt åtnjöt sålunda vid mitten av år 1952 ca 78 000 barnfamiljer
bidrag av dessa typer.

Utredningen uppskattar antalet hushåll i landet med två eller flera barn
under 16 år till ca 475 000 och antar, att ca 75 % av dessa eller i runt tal
355 000 hushåll med hänsyn till inkomstförhållandena skulle kunna komma
i fråga för bidrag. Omkring 16 % av samtliga hushåll med två eller flera
barn under 16 år och ca 22 % av familjerna i de ifrågakommande inkomstlägena
skulle sålunda f. n. åtnjuta familjebidrag eller familjebostadsbidrag.

Trekronorsbidrag utgick under budgetåret 1950/51 till 9 130 hushåll,
varav 7 152 samtidigt hade familjebostadsbidrag. Utredningen uppskattar
antalet hushåll med trekronorsbidrag under budgetåret 1951/52 till 11 000
å 12 000.

Riktlinjer för omprövningen av rabattsgstemct.

Bostadsutredningen har funnit en genomgripande översyn av bostadsrabattsystemet
erforderlig. Följande allmänna utgångspunkter för denna
omprövning anges.

Familjebostadsbidragen bör tills vidare vara begränsade till familjer med
två eller flera barn. Bidragsgivningen bör begränsas med hänsyn till in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 13S.

komsten. Det system med reducerade bidrag, som infördes från och med
budgetåret 1952/53, bör kvarstå i sin nuvarande utformning. Ett system
med förhöjda familjebostadsbidrag för hushållen med de lägsta inkomsterna
bör införas. Trekronorsbidraget bör slopas och ersättas med en ny bidragsform,
det särskilda bostadsbidraget, som skall vara behovsprövat och kunna
utgå till olika grupper av hushåll med speciellt bostadsbehov eller låga
inkomster. Kostnaderna för detta bidrag skall fördelas mellan stat och
kommun.

Beträffande motiveringen för dessa ställningstaganden må följande anföras.

Utredningen har diskuterat frågan om familjebostadsbidrag till ettbarnsf
amil jer men har icke ansett sig kunna förorda en sådan utvidgning av
bidragsgivningen. Härom anföres bl. a. följande.

Huvudmotivet för den nu gällande begränsningen till familjer med minst
två barn har varit nödvändigheten av att på grund av den ringa tillgången
på ur standardsynpunkt fullvärdiga lägenheter göra ett urval bland de
grupper av hushåll, som borde förhjälpas till en bättre bostad. Även statsfinansiella
synpunkter torde ha varit bestämmande härför. Läget på
bostadsmarknaden och den relativt begränsade nyproduktionen torde även
nu, liksom åren 1947—48, vara en av de faktorer, som bli avgörande för en
utvidgning av bidragsgivningen till ettbarnsfamiljer. Flerbarnsfamiljernas
möjlighet att komma i besittning av en fullvärdig lägenhet inom nyproduktionen
torde visserligen väsentligt ha ökats genom de kommunala bostadsförmedlingarnas
verksamhet och på grund av de kommunala och allmännyttiga
bostadsföretagens byggnadsverksamhet. Deras möjligheter att i fortsättningen
förbättra bostadsstandarden skulle emellertid minska, om även
ettbarnsfamiljerna finge bidrag.

Utredningens ställningstagande sker också med hänvisning till de statsfinansiella
konsekvenserna av en sådan utvidgning. Kostnaderna uppskattas
av utredningen till 40 milj. kr. under ett första budgetår och vid full
utbyggnad till ca 90 milj. kr., varvid förutsatts att bidrag skulle kunna
utgå utan hänsyn till husets byggnadsår.

Utredningen behandlar härefter frågan om rabattsystemets effektivitet
och finner sig kunna konstatera, att de nuvarande bidragen icke varit ett
tillräckligt stöd för hushållen i de lägre inkomstskikten.

Utredningen har funnit det angeläget, att hushållen i de lägre inkomstskikten
i större utsträckning än för närvarande bereds möjligheter att förbättra
sin bostadsstandard därigenom att bostadsrabatternas belopp ökas
för hushållen i dessa inkomstskikt och att rabatterna utvidgas till vissa
nya grupper av sådana hushåll.

I fråga om trekronorsbidraget påpekar utredningen, att detta bidrag i
praktiken kommit att utgöra en generell förstärkning av familjcbostadsbidraget
för de hushåll, som erhållit bostäder i kommunala och allmännyttiga
bostadsföretag. Utredningen har riktat en rundfråga till ett antal
kommuner rörande rabattsystemet och har i likhet med flertalet av de kom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 13S.

muner, soin yttrat sig i frågan, funnit övervägande skäl tala för att trer
kronorsbidragen i deras nuvarande utformning avskaffas.

Denna bidragsgivning har hittills haft försökskaraktär och den synes
icke ha stått i överensstämmelse med de ursprungliga intentionerna. Då
behov finnes av ett komplement till familjebostadsbidragen, i första hand
avsett för sådana hushåll, som icke kan få familjebostadsbidrag, har utredningen
funnit sig böra föreslå en ny typ av bostadsbidrag, vilket utredningen
föreslår skall få namnet särskilt bostadsbidrag.

Utredningen behandlar vidare frågan om förhållandet mellan bidrag och
inkomst. Hushållens förmåga att betala kostnaderna för en ur standardsynpunkt
tillfredsställande bostad är i första hand beroende på inkomstens
storlek. Utifrån denna synpunkt borde, framhåller utredningen, familjebostadsbidragets
belopp stå i omvänd proportion till inkomsten och sålunda
successivt sjunka vid stigande inkomster. Några tröskelproblem av den
art som hittills förelegat skulle då icke finnas. Ett sådant system är emellertid
ur administrativa synpunkter icke tänkbart med hänsyn till bidragsgivningens
omfattning.

I detta sammanhang erinrar utredningen dels om den efter beslut av
1952 års riksdag införda anordningen med reducerade bidrag, dels om det
förslag till förhöjda bidrag för familjer med relativt låga inkomster, som i
särskilt yttrande framfördes inom bostadsstyrelsen vid behandlingen av
bostadsutredningens promemoria den 13 december 1951 med förslag till
vissa bostadspolitiska åtgärder. Utredningens överväganden utmynnar i ett
främst av administrativa skäl motiverat ställningstagande, enligt vilket en
ytterligare differentiering av familjebostadsbidraget bör utformas i nära
anslutning till det nu gällande systemet med reducerade familjebostadsbidrag.
Utredningen behandlar möjligheten att lämna det tidigare nämnda
särskilda bostadsbidraget som förstärkning till sådana hushåll, för vilka
familjebostadsbidraget inte kan anses tillräckligt, men stannar för att i
stället förorda, att ett med femtio procent förhöjt familjebostadsbidrag
skall utgå till hushåll med inkomster under vissa inkomststreck.

Inkomstgränserna för familjebostadsbidrag.

Utredningen föreslår inte någon ändring av inkomstprövningens konstruktion
och anser, att de nuvarande inkomststrecken bör bibehållas.
Detta ställningstagande grundas även på överväganden rörande effekten
av den höjning av ortsavdragen vid taxeringen till statlig inkomstskatt, som
beslöts av 1952 års riksdag. Höjningen uppgår för de grupper av skattskyldiga,
som det här är fråga om, till belopp mellan 860 och 1 000 kr. Utredningen
påpekar, att om man låter inkomststrecken uttryckta i beskattningsbar
inkomst vara oförändrade, kominer dessa streck uttryckta i bruttoinkomst
sålunda att öka med de belopp varmed ortsavdragen höjts. In -

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

komstgränsens innebörd påverkas även av de nya bestämmelserna rörande
s. k. förvärvsavdrag för hustru.

På grundval av preliminära uppgifter rörande inkomstutvecklingen
under år 1952 har utredningen kommit fram till att en höjning av inkomststrecken
med 1 500 kr. skulle vara motiverad med hänsyn till den nominella
inkomstutvecklingen, medan levnadskostnadsförändringarna skulle motivera
en höjning med 500 kr. Utredningen påpekar, att de nya ortsavdragsbestämmelserna
inte skall tillämpas förrän vid 1954 års taxering. Om inkomststrecken
skulle höjas från och med budgetåret 1953/54 och någon
förändring i den nominella inkomstnivån eller av levnadskostnaderna icke
skedde under år 1953, så skulle inkomststrecken med hänsyn till höjningen
av ortsavdragen behöva sänkas med i runt tal 1 000 kr. från och med budgetåret
1954/55, om icke en automatisk utvidgning av andelen bidragsberättigade
skulle ske.

Utredningen finner administrativa skäl motivera, att man söker undvika
ändringar av inkomststrecken varje budgetår. Då utredningen icke har
funnit de sociala olägenheterna av en utebliven höjning av inkomststrecken
vara så stora och då de likaledes i stort sett är av övergående natur med
hänsyn till den av höjningen av ortsavdragen betingade automatiska höjningen
av inkomststrecken från och med budgetåret 1954/55, har utredningen
icke ansett sig böra förorda någon höjning av inkomststrecken från
och med budgetåret 1953/54.

Förhöjda familjebostadsbidrag.

Utredningen har prövat olika serier av inkomststreck, under vilka förhöjt
familjebostadsbidrag skulle utgå. Utredningen har stannat för en serie
inkomststreck, som i beskattningsbar inkomst motsvarar hälften av strecken
för helt bidrag. Inkomststrecken föreslås sålunda bli följande.

Antal barn
i familjen

2.........

3 .........

4 .........

5 .........

6 eller flera

Inkomststreck i beskattningsbar inkomst för

förhöjt bidrag	helt bidrag	reducerat bidrag
. . 3 000	6 000	7 500
.. 3 500	7 000	8 500
. . 4 000	8 000	9 500
. . 4 500	9 000	10 500
. . 5 000	10 000	11 500

På grundval av vissa undersökningar rörande barnfamiljernas inkomster
under 1948, som redovisats i 1949 års skatteutrednings betänkande angående
den statliga direkta beskattningen (SOU 1951: 51), har bostadsutredningen
försökt beräkna inkomstfördelningen 1952. Enligt dessa beräkningar,
vilka betecknas som mycket approximativa, skulle andelen familjer
med inkomster under de gällande resp. föreslagna inkomststrecken bli
följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

Familjer med
2 barn 3 barn 4 barn

Procentuella antalet familjer med inkomst
under inkomststrecket för

förhöjt bidrag.................... 17 25 36

helt bidrag...................... 52 64 77

reducerat bidrag................. 67 75 84

Utredningen understryker, att denna beräkning avser samtliga barnfamiljer
i landet och att — på grund av inkomstskillnaderna mellan städernas
och landsbygdens barnfamiljer — förhöjt bidrag enligt förslaget kan
utgå till en större del av barnfamiljerna på landsbygden än i städerna.

Det föreslagna inkomststrecket för förhöjt bidrag till en tvåbarnsfamilj
motsvarar f. n. enligt utredningen en bruttoinkomst av ca 6 500 kr. Utredningen
uppskattar, att inkomstgränsen därmed kommer att ligga ca
2 500 kr. under den genomsnittliga årslönen för en industriarbetare 1952.
Rörande förhållandet mellan hyra och inkomst vid detta inkomststreck uttalar
utredningen bl. a. följande.

Med utgångspunkt från bidragsbelopp enligt utredningens följande förslag
och en genomsnittlig bostadskostnad för en lägenhet om två rum och
kök på 1 900 kr. skulle hyresprocenten vid detta inkomstläge uppgå till 20
med hänsyn tagen till det förhöjda bidraget. För hushåll med inkomster
motsvarande inkomststrecket för helt bidrag, d. v. s. ca 9 500 kr., skulle
hyresprocenten endast uppgå till 16. En följd av det förhöjda bidragets
schematiska karaktär är, att det ökade bidragsbeloppet för hushåll med de
allra lägsta inkomsterna ändå icke utgör tillräcklig hjälp för anskaffandet
av en tillfredsställande bostad.

Utredningen framhåller, att den föreslagna inkomstgränsen för förhöjt
bidrag innebär, att ett flertal hushåll som nu har trekronorsbidrag inte
kan som kompensation för ett bortfall av detta bidrag få det förhöjda bidraget.
Avsikten med trekronorsbidraget har emellertid icke varit att en
kombination av de båda bidragen skulle ske under så relativt höga inkomststreck,
som nu i regel har varit fallet. Några större sociala olägenheter
synes icke vara förknippade med de föreslagna inkomststrecken för
förhöjt bidrag. Dessa innebär, att de förhöjda bidragen begränsas till
de grupper av barnfamiljer, som erfarenhetsmässigt visat sig i mindre utsträckning
än andra grupper haft möjlighet att även med bidragets hjälp
kunna flytta till en tillfredsställande bostad.

Utredningen föreslår även, att för förhöjt bidrag skall gälla ett förmögenhetsstreck.
Förhöjt bidrag bör icke beviljas, om sökanden vid senaste
taxering upptagits till förmögenhetsskatt. Utredningen anser emellertid, att
undantag från denna regel bör kunna göras, om särskilt ömmande omständigheter
föreligger.

Det förhöjda bidragets belopp föreslås bli 50 % högre än det hela bidragets
belopp.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

För familjer med sju eller flera barn föreslås förhöjt bidrag utgå med
samma belopp och under samma inkomststreck som för sexbarnsfamiljer.
Förslaget på denna punkt motiveras med att behov av förhöjt bidrag icke
kan anses föreligga i de relativt höga inkomstlägen, som det skulle bli fråga
om för dessa familjer, om principen för inkomststreckens bestämning
genomgående tillämpades.

Familjebostadsbidrag till äldre lägenheter.

I fråga om de bestämmelser, som utesluter flertalet hushåll i äldre lägenheter
från bidrag, anför utredningen bl. a.

Om angelägenheten och önskvärdheten av en utvidgning av bidragsgivningen
till att även gälla lägenheter färdigställda före den 1 januari 1948
(resp. 1 juli 1946) synes icke ha rått några delade meningar. Att definitiv
ståndpunkt till denna utvidgning icke togs vid 1947 års riksdag berodde
på en viss osäkerhet om vilka standardkrav, som borde uppställas för dessa
lägenheter. Vid de senare årens riksdagar, när denna fråga behandlats, har
emellertid de statsfinansiella konsekvenserna av en utvidgning varit utslagsgivande.

Den gällande begränsningen har framstått som mycket irriterande och
godtycklig och den har i vissa fall föranlett en del besvärliga gränsdragningsproblem.
Orsaken härtill har bl. a. varit de för familjebostadsbidragen
gällande övergångsbestämmelserna, enligt vilka bidrag kunnat beviljas till
vissa lägenheter i det äldre beståndet. Stockholms stad och Solna har redan
i avvaktan på en utvidgning av den statliga bidragsgivningen genomfört en
kommunal bidragsgivning till barnfamiljer i lägenheter färdigställda efter
den 1 oktober 1940.

Bostadsutredningen har kommit till den ståndpunkten, att denna begränsning
av bidragsgivningen nu bör slopas. I det äldre bostadsbeståndet
finns ett stort antal lägenheter, som uppfyller de för familjebostadsbidragen
gällande minimivillkoren i fråga om utrymme och utrustning och som ur
allmänna kvalitetssynpunkter är likvärdiga med de lägenheter, som färdigställts
under senare år. Då det nuvarande läget på bostadsmarknaden begränsar
möjligheterna för barnfamiljerna att få en nybyggd lägenhet, skulle
utrymmet för en förbättring av barnfamiljernas bostadsförhållanden ökas
vid en utvidgning av bidragsgivningen till äldre lägenheter. En önskvärd
spridning av barnfamiljerna på ett större lägenhetsbestånd skulle också
vinnas. Barnfamiljernas möjligheter att komma i besittning av en lägenhet
med en i förhållande till familjens hyresbetalningsförmåga icke alltför hög
bostadskostnad skulle likaså öka, då de äldre lägenheterna i regel har lägre
hyror, bl. a. beroende på något lägre standard jämfört med den i nyproduktionen
vanliga, dock icke så låg att den icke är godtagbar.

Utredningen erinrar om att en överslagsberäkning av kostnaderna för
bidrag till familjer i äldre lägenheter redovisades i propositionen nr 231 till
1948 års riksdag. Beräkningen avsåg ett första budgetår och slutade på i

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

runt tal 20 milj. kr. Enligt en av bostadsstyrelsen verkställd utredning i
samma ämne, som avlämnades i mars 1951, skulle utvidgningen medföra
en kostnadsökning på i runt tal 12 milj. kr. under ett första budgetår, under
förutsättning att samma standardkrav gällde för de äldre som för de nya
lägenheterna. Utredningen har uppskattat antalet familjer i äldre lägenheter,
som enligt dess förslag skulle bli bidragsberättigade, till ca 20 000.

Enligt förslaget bör bidrag ej beviljas, om sju eller flera personer bor
i en lägenhet om högst tre rum och kök, samt om tio eller flera personer
bor i en lägenhet om högst tre rum och kök. Undantag föreslås dock kunna
göras, om hushållet är i uppenbart ekonomiskt trångmål.

Utredningen har funnit, att en ny tidsgräns skulle innebära i stort sett
samma olägenheter som den nuvarande. De enda villkor som föreslås bli
uppställda beträffande lägenheterna skall sålunda gälla storlek, utrustning
och allmän kvalitet.

Lägenheternas storlek och utrustning.

Den skillnad i krav beträffande bidragsberättigande lägenheters storlek,
som råder mellan enfamiljshus och andra hus, önskar utredningen upphäva.
Som minimivillkor för bidrag bör oavsett hustyp gälla, att lägenheten
skall omfatta två rum och kök.

Bestämmelserna om viss högsta maximiyta föreslås utgå, då de väsentligen
saknar praktisk betydelse.

Bostadsutredningen har vidare, på grundval av förslag i en promemoria
från bostadsstyrelsen den 21 januari 1952, förordat enhetliga bestämmelser
rörande utrustningen av lägenheter i flerfamiljshus. I första hand avses
att göra kravet på enskilt badrum obligatoriskt även i sådan lägenhet utanför
tätort. Av en i sammanhanget presenterad undersökning framgår, att
av de 1 450 lägenheter på två, tre eller fyra rum och kök i flerfamiljshus,
som under 1951 uppfördes i landskommuner exkl. municipipalsamhälien,
endast 26 saknade enskilt badrum. Kravet bör enligt utredningens
mening genomgående vara, att lägenhet i flerfamiljshus skall vara
utrustad med vatten- och avloppsledningar, anordningar för centraluppvärmning,
varmvattenanläggning samt enskilt badrum och wc. Undantag
bör dock i vissa fall kunna göras från kravet på enskilt badrum.

Vissa förändringar föreslås även beträffande kraven på lägenhetsutrustningen
i en- och tvåfamiljshus i syfte bl. a. att åstadkomma större enhetlighet.
För dessa hus bör gälla, att de skall ha anordningar för centralvärme
och bad, varmvatten och wc samt vara anslutna till gemensamhetsanläggningar
för vatten och avlopp. Undantag bör dock kunna göras, om
särskilda omständigheter föreligger.

Utredningen föreslår, att i princip samma krav skall gälla beträffande
lägenheternas storlek, utrustning och allmänna kvalitet, oberoende av när

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

lägenheterna blivit färdigställda. I fråga om äldre lägenheter, som skulle
bli bidragsberättigande först om utredningens förslag rörande avskaffande
av bestämmelserna om byggnadsår förverkligades, föreslås dock vissa modifikationer.
Bostadsstyrelsen borde sålunda kunna medge undantag från
kravet att lägenhetsytan ej får understiga 50 kvm. Vidare anför utredningen
rörande dessa äldre lägenheter bl. a. följande.

Utredningen vill för dessa lägenheter icke uppställa som villkor anslutning
till gemensamhetsanordningar för vatten och avlopp, då även utan
sådan anslutning vatten- och avloppsförhållandena kunna vara ändamålsenliga.
Som villkor bör emellertid gälla, att vatten- och avloppsförhållandena
äro ordnade på ett tillfredsställande sätt.

Med hänsyn till att bland de äldre lägenheterna finnas sådana vilka ur
allmän planlösningssynpunkt icke uppfylla de önskemål beträffande effektivitet
och trevnad, som böra gälla för en familjebostad, bör krävas, att
lägenheten skall vara nöjaktig ur planlösningssynpunkt, vara försedd med
kök av tillräcklig storlek och med tillfredsställande utrustning samt försedd
med tillräckliga biutrymmen. För tillämpningen av dessa allmänna
villkor böra anvisningar utarbetas av bostadsstyrelsen.

Familjebostadsbidragens storlek.

Utredningen har diskuterat, huruvida den stegring av de genomsnittliga
bostadskostnaderna, som har inträffat sedan bidragsbeloppen fastställdes,
borde föranleda en genomsnittlig höjning av bidragen. Den föreslår emellertid
inte någon sådan höjning och anför i detta sammanhang bl. a., att
familjebostadsbidragen även med oförändrade belopp fortfarande kommer
att innebära en kraftig stimulans för barnfamiljerna att förbättra sina
bostadsförhållanden.

Vidare har utredningen övervägt olika möjligheter att ändra den nuvarande
differentieringen av familjebostads- och bränslebidragen efter
lägenhetsstorlek, hustyp och landsdel. I detta hänseende föreslår utredningen
följande ändringar.

Bränslebidraget, som nu enligt utredningens mening har förlorat sin tillfälliga
karaktär, bör utgöra en fast del av familjebostadsbidraget. Denna
del av bidraget bör inte som nu variera med hänsyn till hustyp och lägenhetsstorlek
utan endast med hänsyn till landsdel. Av tekniska skäl föreslås
en mindre ändring av beloppen.

Den variation av familjebostadsbidraget efter kapitalkostnaderna, som
gäller för familjer i enfamiljshus uppförda med stöd av egnahemslån, föreslås
slopad. Utredningen framhåller, att det genomsnittliga beloppet för
denna grupp av bidrag successivt ökat. Av familjer i ifrågavarande egnahem,
som erhöll slutligt beslut om familjebostadsbidrag under budgetåret
1949/50, fick drygt 40 % maximibidraget på 175 kr. Motsvarande procenttal
för budgetåret 1950/51 uppgick till drygt 55 %. F. n. har en ännu större
andel av dessa familjer maximibidraget eller ett bidrag inemot detta belopp.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138. 65

Bidraget per barn bör enligt utredningens förslag ej variera med kapitalkostnaden.

Bidraget per barn föreslås emellertid variera i storlek med hänsyn dels
till hustyp, dels till lägenhetens storlek. Utredningen har funnit, att familjebostadsbidrag
i relativt stor utsträckning har beviljats hushåll, som är
trångbodda i den meningen att det bor mer än två personer per boningsrum.
Av familjer, som erhöll slutligt beslut om bidrag under budgetåret
1950/51, var 19 % trångbodda i denna mening. Då behovet av flyttning till
större lägenhet är större ju flera barn familjen har, har utredningen ansett
det ur bostadspolitisk synpunkt bäst att den del av familjebostadsbidraget,
som beräknas efter antalet barn, är större per barn om familjen bor i en
större lägenhet.

Oberoende av detta ställningstagande föreslår utredningen, att familjer
i enfamiljshus får ett relativt högre bidrag än övriga familjer. Om egnahemmet
anför utredningen, att denna bostadsform är för flerbarnsfamiljerna
den avgjort bästa, varför skäl synes föreligga att premiera densamma.
Utredningen förordar, att bidraget per barn till familjer i enfamiljshus på
två rum och kök blir detsamma som i lägenheter på tre rum och kök i
flerfamiljshus.

Utredningen uttalar i denna fråga bl. a. följande.

Visserligen kommer denna differentiering av familjebostadsbidraget att
kunna medföra en något ökad efterfrågan från de bidragsberättigade familjernas
sida på lägenheter om tre eller flera rum och kök och på enfamiljshus.
Denna ökade efterfrågan kommer emellertid att vara begränsad till
de större barnfamiljerna, d. v. s. familjer med tre eller flera barn. Under
de senast förflutna fyra budgetåren ha i runt tal 25 % av de nyproducerade
lägenheterna kommit att bebos av familjer med familjebostadsbidrag, varav
hälften av familjer med två barn och hälften av familjer med minst tre
barn. Av dessa sistnämnda familjer ha ca två femtedelar flyttat in i egnahem
och av de andra tre femtedelarna ha ca hälften flyttat in i lägenheter
om tre eller flera rum och kök. Av dessa uppgifter synes framgå, att
effekten av en sådan differentiering på den totala efterfråge- och produktionsinriktningen
torde bli relativt ringa, trots att den för den grupp av
barnfamiljer den gäller kommer att bli av betydelse. Denna efterfrågeökning
är vidare icke av den art att den omedelbart och ovillkorligen måste
tillgodoses, då ju följden av en icke tillgodosedd efterfrågan icke innebär
en begränsning av barnfamiljernas möjligheter att komma i besittning av
en bidragsberättigande lägenhet. Tills vidare kunna ju barnfamiljerna bo
i en mindre lägenhet respektive i en hyreslägenhet i stället för ett enfamiljshus.

Utifrån bl. a. dessa överväganden har utredningen kommit fram till ett
förslag till bidragsbelopp, vilket torde kunna sammanfattas på följande sätt.

Det fasta beloppet, som ersätter nuvarande bränslebidrag, utgår till hushåll
i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län med 184 kr., till hus 5—250

53 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 138.

Knngl. Maj:ts proposition nr 138.

håll i Västernorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län med
160 kr. samt till hushåll i annan del av landet med 136 kr. per år.

Bidraget per barn utgår a) med 128 kr. per barn och år till hushåll i
lägenhet på två rum och kök, förutsatt att lägenheten inte är belägen i ett
enfamiljshus; b) med 152 kr. per barn och år till hushåll i enfamiljshus
på två rum och kök eller i lägenhet på tre eller flera rum och kök i andra
hustyper; samt c) med 200 kr. per barn och år för hushåll i enfamiljshus
på tre eller flera rum och kök.

Beloppen har bestämts även utifrån den administrativa synpunkten, att
de bör vara jämnt delbara med fyra, vilket förenklar utbetalning och redovisning.
Reducerat bidrag utgår med hälften av nyssnämnda belopp, vilka
betecknas som hela bidrag. Förhöjt bidrag motsvarar ett och ett halvt
bidrag.

Utredningen har redovisat en tablå som ger vid handen, att de föreslagna
beloppen i stort sett motsvarar de nuvarande bidragsbeloppen. I flertalet
fall inträffar en höjning, vilken för enfamiljshus och större lägenheter dock
inte rör sig om mer än någon eller några få procent och för tvårumslägenheter
i flerfamiljshus uppgår till en å två procent eller mindre.

Utbetalningen av familjebostadsbidrag.

Nuvarande ordning, enligt vilken bidragen inte utbetalas kontant utan
tillgodoföres bidragstagaren i form av avdrag på hyra eller kapitalkostnader,
finner utredningen tillfredsställande såvitt angår familjer i hyresoch
bostadsrättslägenheter. För att åstadkomma administrativa förenklingar
och undanröja vissa orättvisor föreslår utredningen, att bidraget till
ägare av en- och tvåfamiljshus i viss utsträckning skall kunna utbetalas
kontant.

Utbyte av äldre familjebidrag.

Den överföring av äldre familjebidrag till familjebostadsbidrag, som
pågår med avseende på familjer i hyreslägenheter, bör enligt utredningens
mening snabbt slutföras. Beträffande familjer i egnahem har ett motsvarande
utbyte hittills inte medgivits, men utredningen föreslår att så nu
skall ske. Härom anföres bl. a. följande.

Huvudmotivet för att familjebidragen till egnahemsägare hittills icke
ansetts böra utbytas mot familjebostadsbidrag är att familjebidraget är så
fast knutet till lånet, att lån och bidrag ej böra skiljas åt. Bostadsanskaffningslånet
har även ansetts så förmånligt ur finansieringssynpunkt, att
en egnahemsägare med dylikt lån skulle otillbörligen premieras, om han
i stället finge det i allmänhet högre familjebostadsbidraget.

Utredningen har undersökt familjebidragens belopp för de drygt 17 000
bidrag som beviljats — av vilka dock numera ca 3 000 bortfallit — och
funnit, att beloppen per barn räknat varierar inom ganska vida gränser,

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

från lägst 30 till högst ca 190 kr. De bidrag som fallit bort torde dock
i relativt stor utsträckning vara sådana som beviljats tidigt och därför är
lägst. Det stora flertalet bidrag ligger i närheten av medianbeloppet, som
är 127 kr. per barn. 68 % av de beviljade familjebidragen ligger mellan
110 och 150 kr.

Förutom till administrativa skäl för en överföring hänvisar utredningen
bl. a. till att den föreslagna utvidgningen av bidragsgivningen till äldre
lägenheter gör en övergång motiverad: man får då likställighet i fråga om
bidragsbeloppen för hus uppförda vid samma tidpunkt. Vidare skulle reducerade
och förhöjda bidrag kunna utgå, något som inte har ansetts lämpligt
i fråga om familjebidragen.

Utredningen påpekar, att en övergång till familjebostadsbidrag i genomsnitt
kommer att innebära en förbättring, som i vissa fall blir avsevärd.
Den totala kostnadsökningen, som beräknas till 3—4 milj. kr. per år, kunde
också föranleda tveksamhet. De mera avsevärda förbättringarna är emellertid,
anför utredningen, till en del berättigade, då bostadskostnaderna för
de tidigast beviljade bidragen och därmed bidragsbeloppen har beräknats i
underkant. Vidare har ofta i de fall då lånet avser ett ombyggnads- eller
förbättringsarbete och då bidraget i regel är litet, kapitalkostnader för andra
lån, som belastar fastigheten, icke medräknats i bostadskostnaden.

Om det av statsfinansiella skäl anses nödvändigt att göra ett val mellan
olika förslag, som utredningen framlagt, förordas dock att familjebidragens
överföring till familjebostadsbidrag får anstå.

Trekronorsbidragets avskaffande.

Utredningen återger resultatet av en inom bostadsstyrelsen utförd statistisk
redogörelse för av kommunerna beviljade trekronorsbidrag och anför
härom bl. a. följande.

Såväl antalet kommuner, vilka utlämnat trekronorsbidrag, som antalet
hushåll, vilka erhållit bidrag, har successivt ökat från budgetåret 1947/48,
då bidragsgivningen påbörjades. Under nämnda budgetår utlämnade 42
kommuner bidrag till 2 400 hushåll, och under sista hälften av budgetåret
1950/51, den sista period för vilken redovisningar finnas, var antalet bidragsgivande
kommuner 147 och antalet hushåll med bidrag 9 100. Den
kraftiga ökningen av antalet bidragsutlämnande kommuner har i huvudsak
betingats av att de mindre kommunerna, i första hand köpingarna och
landskommunerna, först under senare år fått lägenheter färdigställda i
kommunala och allmännyttiga företag.

Av hushållen med bidrag synes i runt tal nio tiondelar ha bestått av
gifta par. Återstoden har i huvudsak varit bushåll med förut gift hushållsföreståndare.
Av uppgifter från bidragsgivningen under budgetåret 1950/51
framgår, att 97 % av hushållen hade minderåriga barn, varav 15 % hade
ett och 82 % två eller flera minderåriga barn. Bidragsgivningen har sålunda
praktiskt taget helt varit inriktad på barnfamiljerna och då i första hand
på sådana med två eller flera minderåriga barn. Av bushållen med två

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

eller flera minderåriga barn åtnjöto 96 % samtidigt familjebostads- och
bränslebidrag, vilket innebar att ca 80 % av hushållen med trekronorsbidrag
även hade familjebostadsbidrag.

Vad gäller de hushåll, vilka ha familjebostadsbidrag, synas kommunerna
ha tillämpat mycket skiftande praxis. I vissa fall synes man kombinera
de båda bidragen utan undantag, i andra fall har man för kombinationen
uppställt inkomststreck, som med vissa belopp — t. ex. trekronorsbidragets
belopp, 500 kronor, 1 000 kronor eller 2 000 kronor — understiga de för
familj ebostadsbidragen gällande inkomststrecken.

Utredningen anser sig ha skäl för förmodandet, att hushållen med trekronorsbidrag
genomsnittligen icke i större utsträckning än övriga hushåll
med familjebostadsbidrag har varit i behov av trekronor sbidraget som en
hjälp för anskaffandet av en tillfredsställande bostad.

I fråga om hushåll med ett barn och barnlösa hushåll synes trekronorsbidrag
ha beviljats hushåll med relativt låga inkomster i större utsträckning
än i fråga om hushåll med två eller flera barn.

Sedan kommunerna fått bidraga med en tredjedel av kostnaderna, synes
behovsprövningen ha skärpts.

Med hänsyn till vad som framkommit har utredningen, såsom tidigare
anförts, icke ansett sig böra förorda att trekronorsbidraget bibehålies i sin
nuvarande form.

Införande av ett särskilt bostadsbidrag.

Utredningen redovisar vissa synpunkter på behovet av ett särskilt
bostadsbidrag vid sidan om familjebostadsbidraget och anför härvid bl. a.
följande.

Införandet av trekronorsbidragen bör ses som ett uttryck för den uppfattningen,
att även andra hushållsgrupper än familjer med två eller flera
minderåriga barn böra ha möjlighet att få bostadsbidrag. Redan dessförinnan
ha åldringarna ansetts utgöra en sådan grupp, vilken var i behov av
ett särskilt bostadsstöd. Utredningens förslag om att trekronorsbidrag icke
längre skall utgå innebär icke någon annan uppfattning i denna fråga utan
är tvärtom betingat därav, att trekronorsbidragen enligt utredningens
mening varit ett alltför begränsat stöd till sådana hushåll med låga inkomster,
som icke kunnat få familjebostadsbidrag. Utredningen har sålunda
funnit det angeläget, att hushållen i de lägre inkomstskikten i större
utsträckning än f. n. beredas möjligheter att förbättra sin bostadsstandard
genom att bostadsrabatternas belopp ökas för hushållen i dessa inkomstskikt
och att rabatterna utvidgas till vissa nya grupper av hushåll. För
familjer med två eller flera minderåriga barn har sålunda utredningen
funnit denna utökning av rabatterna böra ske i den formen att ett system
med förhöjda familjebostadsbidrag införes. För i första hand hushåll, som
icke äro berättigade till familjebostadsbidrag, har utredningen ansett sig
böra överväga huruvida icke trekronorsbidraget borde kunna ersättas med
ett stöd i helt nya former.

Enligt utredningens mening skall icke låg inkomst i och för sig medföra
en rätt att få bostadsbidrag. Utgångspunkten för avgränsningen av de

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

grupper av hushåll, till vilka bidrag bör kunna utgå, bör vara att bushållen
på grund av särskilda omständigheter ha speciella bostadsbehov, som de till
följd av låg inkomstnivå icke kunna tillgodose med egna resurser. Givetvis
blir en avgränsning enligt denna allmänna riktlinje relativt vansklig.

Utredningen erinrar om att den inte ansett sig kunna förorda, att ettbarnsfamiljerna
ges möjlighet att få familjebostadsbidrag. Med hänsyn till
att förslaget om förhöjt familjebostadsbidrag till familjer med två eller
flera barn kommer att skärpa gränsen gentemot ettbarnsfamiljer med låga
inkomster har dock utredningen funnit sig böra förorda, att en möjlighet
öppnas till en jämfört med trekronorsbidragen något utvidgad bidragsgivning
till hushåll med ett minderårigt barn. Till sådana hushåll bör sålunda
särskilt bostadsbidrag kunna beviljas, även om hushållet icke kan hänföras
till någon av de i fortsättningen nämnda grupperna. Som förutsättning för
en sådan bidragsgivning, som tills vidare bör betraktas som en försöksverksamhet,
bör gälla, att hushållet har låg inkomst på grund av nedsatt förvärvsförmåga
och att särskilt ömmande omständigheter är för handen.

Härefter behandlar utredningen frågan om bidrag till ensamstående
mödrar med ett barn och erinrar därvid om sitt förslag i denna fråga i
promemorian den 13 december 1951. Utredningen uttalar bl. a.

Då de förslag till särskilda bostadsbidrag, som utredningen i det följande
framlägger, innebär att en individuell behovsprövning skall ske och att
bidragets storlek skall kunna anpassas efter behovet i de enskilda fallen
och således bli större än familjebostadsbidraget, har utredningen numera
kommit till den uppfattningen, att till ensamstående mödrar med ett barn
bör detta särskilda bostadsbidrag kunna beviljas i stället för familjebostadsbidrag.
Det speciella motivet för att inordna denna grupp i bidragsgivningen
är kravet på en modern och lättskött bostad till följd av svårigheterna
att förena förvärvsarbete med vård av barnet.

För att belysa behovet av ett särskilt bostadsbidrag till familjer med
tuberkulos medlem återger utredningen resultatet av en undersökning, som
de lungsjukas riksförbund har utfört bland sina medlemmar. Härom anför
bostadsutredningen bl. a. följande.

Av undersökningen synes man icke kunna draga några bestämda slutsatser
om huruvida de lungsjuka bo under sämre eller bättre förhållanden
än befolkningen i övrigt. Även om så icke kan ske, kan man konstatera,
att ett avsevärt antal lungsjuka bo under förhållanden, som måste betraktas
som mycket otillfredsställande och som sannolikt i många fall försvårar
tillfrisknande eller medför risk för återfall i sjukdomen. Av denna
undersökning liksom av andra uppgifter synes vidare framgå, att de lungsjuka
ha svårare än andra befolkningsgrupper alt anskaffa eller behålla
egna lägenheter. Detta torde delvis betingas av uthyrares och boendes rädsla
för smitta.

Utredningen vill emellertid framhålla, att behovet av tillfredsställande
bostadsförhållanden icke enbart kan påvisas gälla hushåll med lungsjuk
medlem utan även hushåll där medlem lider av annan sjukdom av fysisk
eller psykisk art. Som exempel må nämnas reumatiska sjukdomar och

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

vanförhet. Till hushåll, som på grund av medicinska indikationer har ett
angeläget behov av en bättre bostad, bör därför enligt utredningens mening
bostadsbidrag kunna beviljas för att möjliggöra anskaffandet av en modernt
utrustad bostad av erforderlig storlek. En av förutsättningarna för beviljande
av bidrag bör vara, att behov av dylik bostad styrkes av läkare.

Utredningen anser, att ett särskilt bostadsbidrag också bör komma till
användning som stöd till s. k. utsanerade hushåll. Behovet av bidrag härvidlag
kommer successivt att öka i den mån möjligheter skapas alt bygga
mera i städernas centrala delar än som hittills varit fallet. I denna fråga
uttalar utredningen bl. a. även följande.

Några fastare former för ifrågavarande bidragsgivning kunna icke nu
fastställas, utan den bör få karaktär av försöksverksamhet och erfarenheterna
böra få visa i vilka avseenden särskilda regler erfordras. Särskilt
i ett avseende torde vissa avvikelser vara motiverade från vad som hittills
gällt för bostadsrabatterna och enligt utredningens mening också i regel
bör gälla för det särskilda bostadsbidraget. I vissa fall torde det nämligen
visa sig lämpligt att flytta utsanerade hushåll icke till fullt moderna lägenheter
utan till sådana lägenheter, vilka icke ha en sådan standard, att de
hittills ansetts böra berättiga till bidrag. Även i sådana fall bör emellertid
bidrag kunna beviljas för att underlätta förflyttning från de lägenheter,
som skola saneras.

Utredningen anser, att i särskilda fall såväl familjebostadsbidrag som
särskilt bostadsbidrag bör kunna utgå till samma hushåll. Härom framhålles
följande.

Med den här förordade uppläggningen av det särskilda bostadsbidraget
bör det icke vara uteslutet att i vissa fall kombinera detta bidrag med
familjebostadsbidraget. Om familjebostadsbidraget bedömes vara otillräckligt,
bör det särskilda bostadsbidraget även kunna beviljas. Som exempel
på ett fall där dylik kombination kan ske må nämnas hushåll med tuberkulos
medlem, för vilket en större lägenhet än som normalt motsvarar hushållets
storlek erfordras med hänsyn till kravet på avskildhet och behovet
av särskilt arbetsutrymme. Utredningen förutsätter emellertid, att behovet
av en kombination noga prövas från fall till fall.

Utredningen anför härefter vissa allmänna synpunkter på frågan om
kostnadsfördelningen mellan stat och kommun för det särskilda bostadsbidraget.
Sålunda framhålles hl. a. följande.

Det av utredningen förordade särskilda bostadsbidraget har i princip
samma karaktär som trekronorsbidraget, som det enligt utredningens förslag
till en del skall ersätta. Den allmänna uppläggningen av det särskilda
bostadsbidraget, som utredningen skisserat i det föregående, innebär, att
detta bidrag får en ännu mera behovsprövad och socialvårdsbetonad prägel
än trekronorsbidraget, då även bidragets belopp i de enskilda fallen skall
fastställas efter behovsprövning och bidraget förutsättes utgå till vissa
grupper av hushåll, som med nödvändighet måste bli ganska vagt avgränsade.
Vid sidan av inkomsten böra även andra faktorer beaktas. Den med
bidragsgivningen förbundna behovsprövningen synes endast kunna utföras
av kommunala organ inom ramen av vissa allmänna riktlinjer fastställda
av statsmakterna.

Kungl. Maj:ls proposition nr 138.

Om kostnaderna för de särskilda bostadsbidragen fördelas mellan stat
och kommun, innebär detta icke någon förändring mot vad som nu gäller, då
bidraget delvis kommer att ersätta trekronorsbidragen och eventuellt även
i framtiden helt eller delvis statsbidragen till pensionärshem och pensionärsbostadsbidragen,
för vilka senare bidrag en kostnadsfördelning indirekt
gäller. En del av kommunernas kostnader för trekronorsbidragen komma
att överflyttas på staten i och med de förhöjda fainiljebostadsbidragen.
Denna minskning av de nuvarande kommunala kostnaderna kommer visserligen
att uppvägas av det förhållandet, att det särskilda bostadsbidraget
förutsatts kunna utgå till sådana grupper av hushåll, som hittills icke
kunnat få något bidrag. Å andra sidan torde beviljandet av särskilda
bostadsbidrag komma att avlasta vissa socialvårdskostnader från kommunerna
resp. förebygga uppkomsten av socialvårdsbehov. Såväl det förhöjda
familj ebostadsbidraget som det särskilda bostadsbidraget kommer att
minska behovet av sådana kommunala bostadsrabatter, vilka tidigare förutsatts
komma att utgå som komplement till de statliga rabatterna, men
vilka hittills icke torde ha utgått i någon nämnvärd omfattning.

Med hänsyn till nämnda förhållanden har bostadsutredningen funnit
sig böra föreslå, att kostnaderna för det särskilda bostadsbidraget fördelas
mellan stat och kommun.

Utredningen anger härefter vissa allmänna riktlinjer avseende villkoren
för det särskilda bostadsbidraget. I form av författningsbestämmelser bör
enligt förslaget endast anges bidragets allmänna syfte och reglerna för
fördelningen av kostnaderna mellan stat och kommun samt vissa administrativa
frågor i samband därmed. I övrigt bör anvisningar utarbetas av
bostadsstyrelsen och underställas Kungl. Maj:t för godkännande. Vidare
anföres beträffande kraven på lägenheternas storlek och utrustning bl. a.
följande.

Enligt utredningens mening bör kraven på lägenhetens utrustning och
standard överensstämma med de som utredningen i det föregående föreslagit
för familjbostadsbidragen. För lägenheter mindre än två rum och
kök bör dock icke kravet på enskilt badrum obetingat upprätthållas. I
den mån ensamstående moder med ett barn placeras i en dylik mindre
lägenhet, är det dock enligt utredningens mening önskvärt att lägenheten
är försedd med badrum. Som anförts i det föregående bör dock vid beviljande
av bidrag till utsanerade hushåll en lägre standard kunna godtagas.

Bidraget bör vidare endast beviljas under förutsättning av att hushållet
bor i en lägenhet, som med hänsyn till hushållets storlek och övriga omständigheter
bedöms vara av erforderlig storlek. Som allmän regel bör
gälla, att bidrag icke bör beviljas om det bor mer än två personer per boningsrum
och att lägenheterna skola vara försedda med kök. För enpersonshushåll
liksom för ensamstående moder med ett barn bör dock en
lägenhet om ett rum och kokvrå kunna accepteras. Från den allmänna
regeln om högst två boende per boningsrum bör givetvis undantag kunna
göras i anslutning till den praxis, som tillämpas för familjebostadsbidrag.

I fråga om bidragstagarnas inkomst- och förmögenhetsförhållanden
framhåller utredningen följande.

Kangl. Maj:ts proposition nr 138.

Med hänsyn till att barnfamiljer med inkomster mellan 6 500 och 9 500
kronor åtnjuta helt familjebostadsbidrag och sålunda få en relativt stor
del av bostadskostnaden täckt med bidrag har bostadsutredningen ansett
sig kunna förorda en högre gräns för det särskilda bidraget och funnit ett
inkomstbelopp på ca 8 000 kronor i bruttoinkomst lämpligt avvägt för ett
hushåll i en tvårumslägenhet.

Som allmän riktlinje för inkomstprövningen beträffande hushåll i ettrumslägenheter
bör enligt utredningens mening gälla en inkomst på ca
6 500 kronor i bruttoinkomst. För ensamstående mödrar med ett barn
synes man dock böra gå högre, förslagsvis till 7 000 ä 7 500 kronor, för
att därigenom få en viss anknytning till de för familjebostadsbidragen
gällande inkomststrecken.

För hushåll boende i lägenheter om ett rum och kokvrå synes man
böra uppställa en lägre gräns, förslagsvis ca 5 500 kronor i bruttoinkomst.

De här angivna inkomstbeloppen, vilka böra utesluta hushållen från
möjligheten att få det särskilda bostadsbidraget, ha i stort sett tillkommit
genom tillämpning av den enkla regeln att bostadskostnaden exkl. bränsletillägg
icke får understiga 20 procent av inkomsten. Detta innebär givetvis,
att de endast få betraktas såsom genomsnittsbelopp och att de endast utgöra
allmänna riktlinjer för kommunernas handhavande av bidragsgivningen.
Hushåll med inkomster understigande dessa belopp skola sålunda
icke obetingat ha bidrag, liksom det heller icke bör vara uteslutet att hushåll
med högre inkomster kunna få bidrag. Avvikelserna bli bl. a. beroende
på bostadskostnadernas storlek.

Vidare anföres, att samtliga hushållsmedlemmars inkomster bör beaktas
vid inkomstprövningen, att behovet av bidrag bör omprövas oftare än
som gäller för familjebostadsbidraget samt att bidrag icke bör beviljas
om någon hushållsmedlem har skattepliktig förmögenhet.

Om det särskilda bostadsbidragets belopp uttalar utredningen, att bidraget
inte lämpligen kan fastställas till vissa enhetliga eller schematiska belopp.
Ehuru det måste ankomma på kommunerna att bestämma bidragets storlek
i de enskilda fallen, bör vissa allmänna riktlinjer anges av statsmakterna.

Utredningen anser, att ju lägre inkomsten är, desto större bör bidraget
vara, och anför härom bl. a. följande.

Utredningen har för sin del funnit den allmänna regeln för en differentiering
efter inkomst, enligt vilken en skillnad i inkomst på 1 000 kronor
motsvarar en skillnad i bidrag på ca 300 kronor, som lämplig. Den schematiska
regeln synes böra gälla, att bostadsbidraget icke får utgå med
större belopp än som motsvarar tre fjärdedelar av bostadskostnaden.

Vidare anföres, att det bör ankomma på bostadsstyrelsen att utforma
närmare anvisningar, vilka bör vara av rådgivande karaktär och uppgöras
sedan synpunkter inhämtats från kommunerna. Utredningen framhåller
som angeläget, att bidragsgivningen icke bindes vid alltför schematiska
regler.

Fördelningen av kostnaderna för det särskilda bostadsbidraget skall
enligt utredningens förslag ske i den formen, att kommunerna erhåller

Kangl. Maj:ls proposition nr 138.

ett statsbidrag, graderat i förhållande till antalet skattekronor per invånare.
Med hänsyn till att den allmänna omprövning av statsbidragssystemet,
som verkställts av allmänna statsbidragsutredningen, kan påkalla en ändring
av statsbidragets konstruktion, har bostadsutredningen valt att anknyta
sitt förslag till det system som gäller för statsbidrag till anordnande
av skolmåltider. Utredningen har sammanfattat sitt förslag på följande
sätt.

I normalfallet bör statens bidrag uppgå till två tredjedelar av kostnaderna
för bidragsgivningen. Med utgångspunkt från kommunernas fördelning
efter antalet skattekronor per invånare har utredningen funnit,
att denna normala fördelning bör gälla vid ett skatteunderlagstal på 33
kronor per invånare. Kommunerna böra svara för högst 50 procent av
kostnaderna för denna bidragsgivning, vilket innebär, att den undre
gränsen för statsbidraget blir 50 procent. För kommuner med 50 eller
flera skattekronor per invånare bör statsbidraget uppgå till 50 procent. I
generell form kan storleken av statsbidraget angivas så, att statsbidraget
utgår med 0,i procent för varje tiotal skatteören varmed kommunens
skatteunderlag understiger 100 skattekronor per invånare, dock skall
statsbidraget utgå med minst 50 procent.

Utredningen redovisar följande exempel på statsbidrag för kommuner
med olika skatteunderlag.

Skattekronor per invånare	Statsbidrag %	Kommunens andel %
10	90	10
15	85	15
20	80	20
25	75	25
30	70	30
35	65	35
40	60	40
45	55	45
50	50	50

Utredningen framhåller vidare, att då enligt 1952 års taxering sannolikt
ingen kommun kommer att ha ett skatteunderlag under 10 kronor,
statsbidraget i praktiken kommer att uppgå till högst ca 90 procent.

Utredningen har funnit övervägande skäl tala för att de av kommunerna
redovisade verkliga kostnaderna för utlämnade bostadsbidrag skall utgöra
bidragsunderlag och fortsätter.

I detta sammanhang vill emellertid utredningen föreslå, att i vissa
fall undantag skall kunna göras från reglerna om statsbidragets storlek.
Om det vid kontroll från statlig myndighets sida konstateras, att kommunen
gjort icke önskvärda avvikelser från de allmänna riktlinjerna för
bidragsgivningen och de rådgivande anvisningarna, vilket åsamkat staten
högre utgifter, bör det procenttal, som eljest skulle varit tillämpligt på
kommunen, kunna nedsättas i syfte att därigenom för kommande år få
till stånd en bättre handläggning av bidragsgivningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.
Reservationer.

Herrar Cassel och Thunholm har anmält reservation mot vissa av utredningens
förslag rörande bostadsrabatterna. Sålunda anser de, att det
förhöjda familjebostadsbidraget inte är den rätta formen för ökat stöd
åt familjer med särskilt låga inkomster. De förordar i stället, att det särskilda
bostadsbidraget användes även för dessa fall och utnyttjas som en
mera allmän komplettering till familjebostadsbidraget. Reservanterna ansluter
sig vidare inte till förslaget om en differentiering av familjebostadsbidraget
efter lägenhetsstorlek utan anser, att denna fråga i varje fall bör
vila till dess bostadsförsörjningsläget ger marknadsmässiga förutsättningar
att realisera det med differentieringen avsedda syftet att minska trångboddheten.
De instämmer inte heller i förslaget om att utbyta de äldre
familjebidragen mot familjebostadsbidrag.

Ledamöterna Fredricsson och Hedén föreslår, att familjebostadsbidragens
belopp höjes i sådan grad att förmånens realvärde återställes.

Ledamoten Wedén säger sig icke ha kunnat finna utredningens ställningstagande
till tröskelproblemet tillfredsställande. Han förordar, att
någon åtgärd beträffande familjebidragen nu icke vidtages, och vidare, att
en avtrappning av familjebostadsbidragen från 1 Va till 1 */<» L 2/s och Vs
bidrag inom inkomstintervaller införes. I andra hand, och om av hänsyn
till redan för reducerade bidrag införd ordning något nytt system för
sådana icke anses kunna komma i fråga, förordar reservanten, att åtminstone
1 V4 bidrag införes för familjer med inkomster mellan inkomststrecken
enligt utredningens förslag för 1 Va bidrag och en serie nya inkomslstreck
mitt emellan strecken för 1 1/i och för vanligt helt bidrag.

Förslaget illustreras med bl. a. följande exempel avseende en familj
med två barn.

Inkomststreck
besk. inkomst
(kr)

under 3 000

3 000—4 500

4 500—6 000

6 000—7 000

7 000—8 000

Bidrag

l''/2

tv.

Yttrandena.

De riktlinjer för omprövningen av rabattsystemet, som bostadsutredningen
har förordat, har i stort sett accepterats av remissorganen.
Vissa invändningar gentemot dessa riktlinjer ävensom några uttalanden
av allmän karaktär torde först få redovisas.

Statskontoret finner bostadsutredningens förslag i denna del knappast
ägnat att förlikas med utredningens allmänna inställning till bostadssubventionen,
enligt vilken någon hyreshöjning icke skulle ifrågakomma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13S.

Ämbetsverket erinrar om sin i hyresfrågan avvikande mening och uttalar,
att en hyreshöjning lämpligen bör kombineras med en sådan vidgad bidragsgivning,
varigenom verkningarna av hyreshöjningen helt eller i
väsentlig mån kan neutraliseras för de bidragsberättigade. Statskontoret
anser det vidare tveksamt, om inte bränslebidraget bör avvecklas och därigenom
möjlighet skapas för en ökning av de med barnantal och bostadsstorlek
varierande bidragsbeloppen. Ämbetsverket hyser närmast den uppfattningen,
att spörsmålet om familjebostadsbidragens utformning bör
underkastas ytterligare prövning.

Fullmäktige i riksbanken anser, att en förenkling och effektivisering
bör komma till stånd på bostadsrabatternas område. Då den gynnsamma
utvecklingen av realinkomsterna måste medföra att behovet av statligt
stöd i motsvarande grad minskas, torde dock enligt fullmäktiges mening
en viss begränsning av bidragsgivningen kunna ske.

Näringslivets bostadsbyggnadsdelegation anser, att ett slopande av
bränslebidraget utan kompensation genom höjning av andra bidrag bör
övervägas.

Sveriges fastighetsägareförbund har ingen principiell erinran mot förslaget
om en utvidgning av bidragssystemet till att omfatta äldre lägenheter
men anser, att en sådan utvidgning icke synes böra genomföras, om
icke samtidigt en skälig höjning av hyresnivån i dessa fastigheter genomföres.

Bostadsstyrelsen har prövat frågan om bidrag till ettbarnsfamiljer men
har med hänsyn till kostnaderna och läget på bostadsmarknaden funnit
det synnerligen tveksamt, om en sådan utvidgning av bidragsgivningen är
möjlig att genomföra. SABO beklagar, att bostadsutredningen inte ansett
sig kunna förorda bidrag till ettbarnsfamiljerna. TCO anser det angeläget,
att frågan om bidragens utformning ytterligare utredes samt ifrågasätter
dels huruvida inte inkomstprövningen borde slopas, dels huruvida
det inte vore lämpligt att ge familjebostadsbidrag till ettbarnsfamiljer.
Samma mening beträffande ettbarnsfamiljerna företrädes av Hyresgästernas
riksförbund, som därjämte instämmer i det reservationsvis inom bostadsutredningen
framställda yrkandet, att bostadsbidragens realvärde
återställes. HSB ifrågasätter, om inte de bidragsbelopp som föreslås måste
anses ligga i underkant med tanke på att utredningen vill reducera de
generella subventionerna med därav följande hyreshöjning.

Förslaget att slopa trekronorsbidraget och i stället införa dels ett förhöjt
familjebostadsbidrag, dels ett s. k. särskilt bostadsbidrag mötes i stort
sett med sympati. Statskontoret är emellertid redan av kostnadsskäl emot
det förhöjda familjebostadsbidraget och anser, att vidgat stöd åt barnfamiljer
med mycket låga inkomster bör lämnas efter behovsprövning i form av
särskilt bostadsbidrag. Samma ståndpunkt företrädes av Näringslivets bo -

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

stadsbyggnadsdclegation. Två reservanter inom bostadsstyrelsen, herrar
Persson och Strandberg, anser att erfarenheterna av ett system med förhöjda
familjebostadsbidrag för familjer med små inkomster hör avvaktas,
innan man tar ställning till frågan, huruvida ett särskilt bostadsbidrag
skall införas.

Bostadsutredningens förslag till rabattgivning på det bostadssociala
området har inte gett socialstyrelsen skäl till annat uttalande, än att styrelsen
intet har att erinra däremot.

Mot utredningens förslag att de nuvarande inkomstgränserna för
familjebostadsbidrag skall förbli oförändrade har ingen annan erinran
gjorts än den, att Hyresgästernas riksförbund säger sig finna en höjning
av inkomststrecken motiverad.

I fråga om bestämmelserna rörande förhöjda f amiljebostadsbidrag
uttalar sig Stadsförbundet till förmån för det av herr Wedén i
bostadsutredningen reservationsvis framförda förslaget.

Förslaget om införande av familjebostadsbidrag till äldre
lägenheter har föranlett Stadsförbundet till ett uttalande av följande
innebörd. Varje gränsdragning medför problem. Man bör i så stor utsträckning
som möjligt söka minska antalet fall där prövningen av bidragsrätten
är förbunden med besvärliga bedömnings- och tolkningsproblem.
Sådana problem uppstår vid en gränsdragning efter lägenhetsstandard. Då
frågan om att slopa nuvarande tidsgränser överväges, bör man särskilt
beakta konsekvenserna av den övergång från äldre familjebidrag till
familjebostadsbidrag, som medgivits för familjer i hyreslägenheter.
Lägenheterna i åtskilliga äldre fastigheter, belånade enligt 1942 års tertiärlånekungörelse,
har sålunda blivit kvalificerande för familjebostadsbidrag,
medan i andra samtidigt uppförda fastigheter möjligheten att få detta
bidrag inte funnits. Detta har lett till svårförklarliga orättvisor. Förbundet
tillstyrker därför, att de nuvarande tidsgränserna slopas men föreslår,
att man i stället inför en gräns, som motsvarar tidpunkten för färdigställandet
av sådana flerfamiljshus, vilka belånats enligt 1942 års tertiärlånekungörelse
och i vilka familjebidrag utgått. Samtliga efter den sålunda
fixerade tidpunkten färdigställda lägenheter skulle i princip kvalificera för
bidrag.

Beträffande de krav på lägenheternas storlek och utrustning,
som enligt utredningens förslag skall uppställas vid bidragsgivningen, anför
bostadsstyrelsen i huvudsak följande. För en- och tvåfamiljshus, som icke
är belägna i tätort, bör gälla som villkor, att vatten- och avloppsledning
anordnas, om det kan ske till rimlig kostnad. I fråga om äldre hus bör
undantag från kravet på anslutning till gemensamhetsanläggning för vatten
och avlopp kunna göras även på tätort.

Bostadsstyrelsen uttalar även önskemålet, att kraven på en- och två -

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

familjshus i fråga om storlek och utrustning helt inskrives i bidragskungörelsen.
Av författningstexten bör framgå, att bostadsstyrelsen skall
kunna, när särskilda skäl föreligger, medgiva bidrag till lägenhet, som i
fråga om utrustning eller storlek icke helt uppfyller de föreskrivna fordringarna.

Stadsförbundet skulle helst se, att för både nya och äldre lägenheter finge
gälla samma krav med de enda undantagen, att lägenhet med mindre yta
än 50 kvm skulle godtagas i fall, då ritningarna godkänts för statlig
belåning, och att lägenheter i en- och tvåfamilj shus kunde godtagas även
om fastigheten icke anslutits till gemensamhetsanordningar för vatten och
avlopp men dessa förhållanden ändock vore ändamålsenligt ordnade.
Förbundet ifrågasätter även, om icke i den enhetliga tillämpningens intresse
regeln rörande lägenhetens storlek i relation till hushållets —
högst sex personer i två rum och kök respektive högst nio personer i tre
rum och kök -— borde intagas i författningen. RLF understryker vikten
av att kraven på lägenheternas utrustning beträffande äldre en- och tvåfamiljshus
inte tillämpas alltför hårt.

Vad härefter angår frågan om familjebostadsbidragens storlek
har bostadsstyrelsen icke velat motsätta sig utredningens förslag.
Styrelsen har emellertid som ett alternativ velat redovisa ett inom styrelsen
framkommet förslag,^som är avsett att underlätta bidragsgivningen.
Sålunda har det inom styrelsen ifrågasatts, om utredningens förslag att
differentiera bidragsbeloppen efter lägenhetens storlek bör genomföras.
En viss möjlighet att tjäna detta beaktansvärda syfte har den av bostadsstyrelsen
nu tillämpade regeln, enligt vilken bidrag icke annat än i undantagsfall
beviljas hushåll på mer än sex personer i tvårumslägenhet och
hushåll på mer än nio personer i trerumslägenhet. Denna regel kan justeras
i avsikt att minska trångboddheten, och strängare krav kan tillämpas
i den mån tillgången på fullgoda bostäder ökas.

Vidare har inom styrelsen ifrågasatts om icke bidragsbeloppen kan
göras jämnare. Det fasta bidraget kan bestämmas exempelvis till 120,
160 och 200 kronor i de olika landsdelarna. Det med barnantalet varierande
beloppet har upptagits till 160 kronor per barn för familjer med egnahemslån
och till 120 kronor per barn i andra fall. Dessa belopp är något lägre
än de nuvarande, men någon justering nedåt kan vara motiverad av att
förhöjda bidrag kommer att utgå till familjer med särskilt låga inkomster
liksom av den föreslagna skattefriheten. Förslaget innebär vidare, att förhöjt
bidrag till familjer med sex eller flera barn utgår med samma belopp
och under samma inkomststreck som för fembarnsfamiljer. Utan ökning
av bidragen i de lägre inkomstklasserna skulle detta alternativ innebära
en minskning av utgifterna för familjebostadsbidrag med ca 10 %, men
med denna ökning blir utgifterna enligt alternativet ungefär lika stora
som de blir enligt nuvarande bestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

Stadsförbundet framför ett bestämt önskemål, att bidragsbeloppen
göres jämnt delbara med 12. HSB uttalar sig till förmån för ett inom bostadsutredningen
diskuterat alternativ i fråga om de med barnantalet
varierande bidragsbeloppen. Enligt detta alternativ skulle beloppen vara
128, 160 och 208 kronor per barn i stället för 128, 152 och 200 kronor
alltefter bostadens storlek och husets typ.

Bostadsutredningens förslag beträffande utbetalningen av familjebostadsbidrag
tillstyrkes av bostadsstyrelsen.

Förslaget om ett utbyte av äldre familjebidrag mot familj ebostadsbidrag
även i de fall, där ett sådant utbyte inte redan har medgivits, avstyrkes
av statskontoret med hänsyn till kostnaderna. Även bostadsstyrelsen
ifrågasätter, om en så kostnadskrävande reform kan vara påkallad.

Med avseende på konstruktionen av det av utredningen föreslagna
särskilda bostadsbidraget har Landsorganisationen uttalat, att större
hänsyn vid behovsprövningen bör tagas till ensamstående mödrars speciella
förhållanden. Det särskilda bostadsbidraget bör för deras del utgå efter viss
fallande skala även för bruttoinkomster överstigande 7 000—7 500 kronor.
De lungsjukas riksförbund understryker behovet av särskilda bostadsbidrag
för lungsjuka. Förbundet anser att lungsjuka, som med läkarintyg kan
styrka behovet av en god bostad och som inte har tillräckliga inkomster för
att själva svara för hela hyreskostnaden, automatiskt bör vara berättigade
till särskilt bostadsbidrag. Svenska vanförevårdens centralkommitté understryker
vikten av att de vanföra får ändamålsenliga bostäder till överkomliga
hyror.

Förslaget rörande finansieringen av det särskilda bostadsbidraget föranleder
från statskontorets sida det uttalandet, att statens andel av kostnaderna
i normalfallen inte bör överstiga hälften med hänsyn till att denna
bidragsgivning till sin karaktär är sådan, att den skulle kunna hänföras
till de sociala omvårdnadsfrågor, som i första hand åvilar primärkommunerna.
Bostadsstyrelsen ifrågasätter, om statsbidraget bör uppgå till
så högt procenttal i kommuner med lågt skatteunderlag som utredningen
föreslagit. Stadsförbundet och Landskommunernas förbund håller före, att
statsbidraget bör utgå efter samma norm, som nu gäller för trekronorsbidraget,
intill dess att ställning tagits till allmänna statsbidragsutredningens
nyligen framlagda förslag.

D epartementspr omemorian.

I den förut nämnda departementspromemorian behandlas vissa frågor
angående utbetalning av familjebostadsbidrag och bränslebidrag. Dessa
frågor har aktualiserats genom den fr. o. m. den 1 januari 1953 genomförda
decentraliseringen till vederbörande kommunala förmedlingsorgan av be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

slutanderätten i ärenden angående dylika bidrag till familjer, som är bosatta
i städer och köpingar.

Det framhålles i promemorian, att gällande bestämmelser angående utbetalning
av bidragsmedel till förmedlingsorganen tillkommit före den
nu genomförda decentraliseringen och alltså utgår från att förmedlingsorganet
icke utgör beslutande myndighet. Det synes därför vara lämpligt
att mera detaljerade utbetalningsbestämmelser nu meddelas i anslutning
till den decentralisering av beslutanderätten som ägt rum.

Beträffande utformningen av bestämmelserna anföres i promemorian
bl. a. följande.

Sådana bestämmelser torde böra givas det innehållet att bostadsstyrelsen
skall tillhandahålla städer och köpingar förskott å bidragsmedlen samt
verkställa utanordning sedan redovisning av förskottet skett. Beträffande
styrelsens utanordningar gäller, att de äro underkastade granskning av
riksräkenskapsverket. Utanordning av medel för ett felaktigt beviljat
bidrag föranleder ansvar för de i anordningsbeslutet deltagande. Det
torde icke vara rimligt att ett sådant ansvar under alla förhållanden lägges
å vederbörande befattningshavare i styrelsen. Antingen bör förutsättas
att före meddelande av utanordningsbeslut styrelsen företager en kontroll,
omfattande samtliga eller i varje fall större delen av de redovisade
bidragsärendena, eller också böra bestämmelser meddelas, varigenom kommunernas
och bostadsstyrelsens ekonomiska mellanhavanden i anledning
av felaktigt utgivna bidrag kunna på ett enkelt sätt regleras även viss tid
efter det styrelsen utanordnat mot bidraget svarande belopp.

Vid en omfattande kontroll från bostadsstyrelsens sida skulle otvivelaktigt
en del av de fördelar, som man syftat till att uppnå genom decentraliseringen,
gå förlorade. För kommunernas rätta handhavande av
bidragsgivningen torde det vara tillfyllest med en begränsad kontroll från
bostadsstyrelsen, allt efter vunna erfarenheter inriktad med tyngdpunkten på
vissa orter, vissa grupper av ärenden etc., samt kombinerad med en av styrelsen
utövad upplysningsverksamhet (skriftligen meddelade råd och anvisningar,
personliga besök hos förmedlingsorganen in. m.). En mera omfattande
kontroll från styrelsens sida torde alltså böra undvikas. Vid en kontroll
av denna begränsade omfattning synes man böra förutsätta en reglering
mellan styrelsen och kommunerna av ovan angivet slag.

I anslutning härtill föreslås i promemorian vissa ändringar i bidragskungörelsen,
vilka i huvudsak innebär följande. Bostadsstyrelsen skall
till städer och köpingar utanordna medel till täckande av de bidragsutbetalningar,
som styrelsen godkänt efter granskning i begränsad omfattning.
Därvid skall styrelsen äga avräkna vad styrelsen tidigare utanordnat till
samma kommun för täckande av bidrag, vilket sedermera befunnits ha
utbetalats felaktigt. Styrelsen skall vidare äga utgiva förskott å bidragsmedlen.

Det framhålles i promemorian, att revisionsanmärkning från riksräkenskapsverket
skall framställas inom tre år efter det bostadsstyrelsens räkenskaper
inkommit (eller skolat inkomma) till verket och att det därför inte

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

torde vara nödvändigt att föreskriva någon tid, efter vilken sådan avräkning
icke må ske.

Yttrandena.

över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av statskontoret,
riksräkenskapsverket, statens sakrevision, bostadsstyrelsen och Svenska
stadsförbundet.

Stadsförbundet har vid bedömande av fördelar och nackdelar med promemorieförslaget
funnit fördelarna överväga samt ansett sig i vart fall
kunna acceptera förslaget såsom ett provisorium och göra frågans vidare
behandling beroende av praktiska erfarenheter och de resultat, vartill
blivande utredningar rörande redogöraransvaret och det kommunala revisionsansvaret
kan leda. Då förbundet anser förslaget godtagbart utgår förbundet
från den förutsättningen, att anordningen med förskott från bostadsstyrelsen
kommer till liberal användning.

Även i de övriga yttrandena har det föreslagna utbetalningssystemet i
huvudsak tillstyrkts. Vissa erinringar och förslag till smärre ändringar
har dock framförts.

Sålunda framhåller riksräkenskapsverket, att kommun i likhet med vederbörande
redogörare hos bostadsstyrelsen torde äga rätt att anföra besvär
över utslag i anledning av framställda anmärkningar. Ämbetsverket vill
på grund härav ifrågasätta om icke rätten till avräkning borde förutsätta
att genom utslag fastställd anmärkning vunnit laga kraft gentemot såväl
kommunen som vederbörande redogörare.

Statskontoret och sakrevisionen fäster uppmärksamheten vid att bidragsbesluten
i viss omfattning måste grundas på en skönsmässig prövning (jfr
4, 5 och 10 §§ i bidragskungörelsen) samt framhåller, att kommunernas
prövning skulle underlättas om gällande bestämmelser preciserades så att
en diskretionär prövning icke erfordrades. Nämnda myndigheter anser
vidare att det bör övervägas, om icke ifrågavarande utbetalning och granskning
skulle kunna överflyttas från bostadsstyrelsen till länsbostadsnämnderna.
Statskontoret framhåller, att en dylik överflyttning skulle stå i god
överensstämmelse med den strävan efter decentralisering av bostadsstyrelsens
verksamhet, som vid olika tillfällen kommit till uttryck, samt att kommunikationen
mellan de statliga befattningshavare som verkställer granskningen
och resp. kommunala organ skulle väsentligt underlättas.

D epartementschefen.

Efter förslag av bostadsutredningen förordade jag förra året dels en
höjning av inkomstgränserna för familjebostadsbidragen, dels en anordning
med reducerade familjebostadsbidrag. Däremot förklarade jag mig
inte beredd att tillstyrka utredningens förslag om familjebostadsbidrag

Kungl. Muj:ts proposition nr 13S.

till ensamstående mödrar med endast ett minderårigt barn. Vidare uttalade
jag, att bostadsutredningen vid sin då förestående allmänna omprövning
av bostadsrabatterna borde överväga ett inom bostadsstyrelsen väckt
förslag om förhöjda familjebostadsbidrag för familjer med inkomster avsevärt
under inkomstgränserna. Riksdagen intog i dessa frågor samma
ståndpunkt som Kungl. Maj :t.

Bostadsutredningens föreliggande förslag innebär i huvudsak följande.
Familjebostadsbidrag skall även framgent kunna beviljas endast familjer
med två eller flera barn under 16 år. Bidrag skall kunna utgå utan hänsyn
till tidpunkten för fastighetens färdigställande. Familjebostadsbidragens
och bränslebidragens belopp skall i stort sett förbli oförändrade. I
fråga om större lägenheter och i synnerhet egnahem skall emellertid bidragsbeloppen
ökas. Bränslebidraget bör utgöra en fast del av familjebostadsbidraget.
Trekronorsbidraget slopas. Ett förhöjt familjebostadsbidrag
införes för familjer med särskilt låga inkomster. Därjämte skall i första
hand till familjer, som inte kan få familjebostadsbidrag, kunna utgå ett
särskilt bostadsbidrag. De återstående äldre familjebidragen skall utbytas
mot familjebostadsbidrag.

Bostadsrabatternas huvudsyfte är att möjliggöra för i första hand familjer
med två eller flera barn att efterfråga modernt utrustade, tillräckligt
stora bostäder. Det ligger i sakens natur, att en statlig bidragsgivning av
den omfattning det här gäller måste följa generella regler och tillgodose
vissa enkelt definierade och lätt konstaterbara behov. Det är också av
vikt att reglerna är lätthanterliga för de administrativa organen och inte
alltför svårförståeliga för allmänheten.

Bostadsutredningen anser, att bidrag inte bör utgå till ettbarnsfamiljer.
Visserligen torde det vara uppenbart att det finns ettbarnsfamiljer, som
på grund av särskilt låga inkomster inte kan förhyra en modern bostad.
Men det torde inte kunna göras gällande, att det föreligger ett allmänt behov
av särskilda stödåtgärder i fråga om denna familjetyp. Om bostadsrabatter
mera allmänt skulle utgå till ettbarnsfamiljer, skulle bidragsgivningen
därför i viss mån ändra karaktär. Vidare skulle kostnaderna för
bidrag till ettbarnsfamiljer så småningom bli avsevärda. En förutsättning
för familjebostadsbidrag bör därför alltjämt vara att familjen har minst
två minderåriga barn.

Liksom utredningen anser jag, att någon ändring av reglerna för inkomstprövningen
inte nu är påkallad. Det förutsågs redan vid föregående
års behandling av denna fråga, att omläggningen av den statliga beskattningen
skulle påverka inkomstgränsernas innebörd. .lag är sålunda beredd
att godtaga den utvidgning av bidragsgivningen, som kommer att äga
rum nästa år på grund av höjningen av de statliga ortsavdragen vid beskattningen.

Bostadsutredningen förordar för familjer med låga inkomster ett system
(i—256 os Uihting till riksdagens protokoll 1953. I sand. Nr 13H.

Knngl. Maj:ts proposition nr 138.

med förhöjda familjebostadsbidrag. Till familjer med eu inkomst, som
uttryckt i beskattningsbar inkomst ligger under hälften av de högsta inkomster
som kvalificerar för oreducerat familjebostadsbidrag, skall enligt
förslaget utgå ett med 50 % förstärkt familjebostadsbidrag. Jag delar
utredningens uppfattning rörande behovet av ett större bidrag för familjer
i de lägsta inkomstskikten och kan även godta de av utredningen föreslagna
inkomstgränserna. I likhet med utredningen anser jag även, att
inkomstgränsen för det större bidraget bör vara densamma för familjer
med sju eller flera barn som för familjer med sex barn. Det högre bidraget
skall sålunda kunna utgå vid en till statlig inkomstskatt beskattningsbar
inkomst, som icke överstiger för en familj med två barn 3 000
kr., tre barn 3 500 kr., fyra barn 4 000 kr., fem barn 4 500 kr. och sex eller
flera barn 5 000 kr.

Utredningen har ansett, att det förhöjda bidraget skall stiga med antalet
barn på samma sätt som det icke förhöjda bidraget. Förhöjningen
skall dock utgå med samma belopp för familjer med sju eller flera barn
som för familjer med sex barn. Det synes tveksamt, huruvida anledning
överhuvudtaget föreligger att differentiera förhöjningen av bidraget efter
barnantalet. Motivet för ett förstärkt bidrag är att vissa familjer har förhållandevis
låga inkomster och därför har behov av ett särskilt stöd. Jag
anser, att höjningen av bidraget bör vara lika stor för alla familjer med
små inkomster och förordar sålunda, att en bottenförstärkning med
210 kr. om året införes. Beloppet har anpassats med hänsyn bl. a. till
önskemål om att bidragsbeloppen lätt skall kunna delas i kvartals- och
månadsbelopp. Det föreslagna beloppet bör verksamt kunna bidra till att
möjliggöra även för familjer i låglönegrupper att bebo en tillfredsställande
bostad.

För bottenförstärkningen bör den redan för familjebostadsbidrag gällande
regeln tillämpas, att bidraget sjunker först sedan inkomsten under
två på varandra följande år överstigit inkomstgränsen.

Utredningens förslag om en förmögenhetsgräns för det förhöjda familjebostadsbidraget
kan jag godtaga. Endast den som icke har skattepliktig
förmögenhet skall alltså kunna beviljas förhöjt bidrag. Jag anser att några
undantag från denna bestämmelse inte bör göras.

Det har tvivelsutan förorsakat en viss irritation bland allmänheten, att
bidragsgivningen har varit reserverad för hushåll i fastigheter uppförda
efter vissa tidpunkter, olika för fastigheter med olika ägare. Såsom
Svenska stadsförbundet har framhållit har särskilda komplikationer uppstått
på detta område genom att äldre familjebidrag ersatts med familjebostadsbidrag
i fastigheter byggda före de annars gällande tidsgränserna.
Jag delar bostadsutredningens uppfattning, att en utvidgning av bidragsgivningen
till fastigheter uppförda före de nu gällande tidsgränserna
bör ske.

liungl. Maj:ts proposition nr 138.

Då det gäller att fastställa regler beträffande bostädernas storlek och
utrustning, som tillgodoser bidragsgivningens syfte, blir emellertid svårigheterna
större ju äldre lägenheter det blir fråga om. Besvärliga bedömningsproblem
uppstår, om bidragsgivningen enbart knytes till bestämmelser
rörande lägenheternas standard. Sättes standardkraven högt och tilllämpas
de rigoröst, är det risk för att tidsgränserna ersättes med nya, betydligt
mera svårförståeliga och irriterande gränser mellan bidragsberättigade
och icke bidragsberättigade. Jag vill därför — i nära anslutning till
Stadsförbundets förslag på denna punkt — föreslå, att de nuvarande tidsgränserna
ersättes med en ny sådan gräns, nämligen den 1 januari 1942.
Ett särskilt skäl för denna tidsgräns utgör mitt förslag att tidigare beviljade
tilläggslån i viss utsträckning skall återbetalas. Bidrag bör sålunda
kunna utgå till familjer i fastigheter som efter ny- eller ombyggnad färdigställts
tidigast vid nämnda tidpunkt. Det torde förhålla sig så, att bostadskostnaderna
i fastigheter uppförda efter 1941 i stort sett företer en
mindre splittring än vad fallet är i fråga om bostadsbeståndet i dess helhet.
Även i standardhänseende lär de efter nämnda år färdigställda lägenheterna
förete sådana likheter, att gränsdragningssvårigheterna blir
mindre. Antalet gränsfall förorsakade av själva tidpunkten kan beräknas
bli litet på grund av den ringa byggnadsverksamheten under år 1941.

Om sålunda på sätt här har föreslagits en ny tidsgräns väljs, synes det
inte vara påkallat att göra några större ändringar i de nuvarande bestämmelserna
om lägenheternas storlek och utrustning. Samma standardkrav
bör uppställas för alla lägenheter som omfattas av bidragsgivningen. I enlighet
med utredningens förslag bör som minimivillkor för bidrag oavsett
hustyp gälla, att lägenheten skall omfatta två rum och kök. Vad angår
minimiytan bör 50 kvm alltjämt vara gränsen nedåt. Då det emellertid
inte torde vara ovanligt, att tvårumslägenheter i under 1940-talet uppförda
fastigheter omfattar något mindre än 50 kvm, bör bostadsstyrelsen
kunna medge undantag från huvudregeln i de fall då lägenheten i övrigt
uppfyller de uppställda kraven. Med tvårumslägenhet avses emellertid
inte lägenhet av typen ett rum och kök och matrum. Förslaget att bestämmelserna
rörande viss högsta lägenhetsyta skall slopas kan jag inte biträda.
I regel bör alltså bidrag till familj i flerfamiljshus kunna beviljas endast
om lägenhetsytan inte (iverstiger 100 kvm. I fråga om en- och tvåfamiljshus
bör liksom hittills har varit fallet en något större yta godtagas, lämpligen
125 kvm. Familjer, vilka jämlikt nuvarande bestämmelser beviljats
bidrag för lägenhet med en yta överstigande 125 kvm, bör dock även fortsättningsvis
erhålla bidrag. Bostadsstyrelsen bör vidare kunna medge
undantag från de föreslagna reglerna om högsta lägenhetsyta, nämligen i
fråga om stora familjer, som kan sägas ha behov av en särskilt stor bostad.
Sådant undantag bör även kunna göras beträffande ombyggt hus. Vidare
hör skälig hänsyn tagas till det behov av större utrymme som kan före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

ligga i fråga om lantbrukets bostäder. Vad angår utrustningen bör i allmänhet
krävas att fastigheten skall vara utrustad med vatten och avlopp,
centralvärme och tillfredsställande badmöjlighet. Beträffande såväl storlek
som utrustning bör — såsom bostadsstyrelsen förordat — styrelsen här
särskilda skäl föreligger kunna medge bidrag till lägenhet, som inte helt
uppfyller de föreskrivna fordringarna. Det blir bostadsstyrelsens uppgift
att tillse, att största möjliga enhetlighet i bidragsgivningen uppnås.

Vad härefter angår Indragens belopp har jag kommit till den slutsatsen,
att en viss höjning bör ske, i första band med hänsyn till den hyreshöjning,
som torde bli en oundviklig följd av förslagen rörande återbetalning
av tidigare beviljade tilläggslån. För familjer med två och flera barn
och med inkomster inte överstigande förhållandevis höga streck bör en
sådan bidragshöjning — samt utvidgningen av bidragsgivningen bakåt i
liden — i huvudsak kompensera denna hyreshöjning. Dessutom bör erinras
om den nyssnämnda bottenförstärkningen för familjer med låga inkomster.
Enligt min mening bör sålunda den socialt motiverade bidragsgivningen
till hushåll med två eller flera barn ges en större vikt än hittills i
förhållande till andra åtgärder i hyressänkande syfte.

Kravet på enkelhet och lättfattlighet motiverar ett enhetligare bidragssystem
än det nu gällande. Bidraget per barn torde därför böra utgå med
samma belopp för familjer i egnahem och i hyreshus och bör lämpligen
fastställas till 150 kr. Detta innebär en höjning med 20 kr. per barn för
familjer i hyreshus, medan det för egnahemsfamiljernas del innebär i en
del fall höjning, i flertalet fall någon sänkning, dock med högst 25 kr.
per barn.

Det hade varit önskvärt att även bränslebidraget kunnat göras enhetligt.
Jag har emellertid kommit till samma slutsats som bostadsutredningen
såtillvida som jag finner skäl föreligga, att den nuvarande indelningen
av landet i tre zoner — med högre bidrag ju längre mot norr man
bor — bibehålies. Med hänsyn härtill anser jag att bidraget alltjämt bör
kallas bränslebidrag. Då förslaget till familjebostadsbidrag i en del fall
innebär en sänkning för familjer i egnahem, anser jag emellertid, att
bränslebidraget bör höjas för dessa familjer. Bränslebidraget bör sålunda
alltjämt vara högre för egnahem än för hyreslägenheter. En viss förenkling
synes emellertid möjlig även i fråga om detta bidrag. För lägenheter
i flerfamiljshus har hittills gällt en differentiering av bränslebidraget efter
lägenhetens storlek. Det synes lämpligt att bränslebidraget blir lika
stort för alla hyreslägenheter. Jag har — med hänsyn även till önskemålen
rörande bidragsbeloppens delbarhet — kommit fram till att bränslebidraget
bör fastställas till följande belopp, nämligen för två- och flerfamiljshus
i de tre zonerna 150, 180 och 210 kr., för egnahem 240, 270 och
JOO kr. per familj och år. I den mån likväl genom dessa förslag eu
liten minskning av det sammanlagda bidragsbeloppet uppkommer för eu -

Kangl. Maj:ts proposition nr 138.

staka familjer, torde denna inte sällan kompenseras genom att familjen
blir berättigad till den bottenförstärkning jag föreslagit i det föregående.

Innebörden av nuvarande ordning, bostadsutredningens förslag samt
mitt eget förslag till bidrag angives i följande tablåer.

Nuvarande bidragsbelopp (kronor per år).

Hustyp, lägenhetsstorlek	Zon	Bränsle- bidrag	Bidrag per barn	Sammanlagt bidrag f. fam. med
2 barn	3 barn	4 barn
(	I	125		385	515	645
Hyreshus, 2 r. o. k.........!	II	150	130	410	540	670
i	III	175		435	565	695
(	I	175		435	565	695
Hyreshus, 3 el. il. r. o. k. ... <	II	200	130	460	590	720
l	III	225		485	615	745
(	I	175		435—525	565—700	695—875
Egnahem..................i	II	200	130—175	460—550	590—725	720—900
l	III	225		485—575	615—750	745—925

Här liksom i det följande omfattar zon III Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län,
zon II Västernorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län samt zon I övriga län.

Bostadsutredningens förslag.

Hustyp, lägenhetsstorlek	Zon	Fast	Bidrag	Sammanlagt bidrag f. fam. med
bidrag	per barn	2 barn	3 barn	4 barn
(	I	136		392	520	648
Hyreshus, 2 r. o. k.........{	II	160	128	416	544	672
1	III	184		440	568	696
Hyreshus, 3 el. fl. r. o. k____j Egnahem, 2 r. o. k.........j	I II III	136 160 184	152	440 464 488	592 616 640	744 768 792
(	I	136		536	736	936
Egnahem, 3 el. fl. r. o. k. .. {	II	160	200	560	760	960
1	III	184		584	784	984

Departementschefens förslag.

Hustyp	Zon	Bränsle- bidrag	Bidrag per barn	Sammanlagt bidrag f. fam. med
2 barn	3 barn	4 barn
(	I	150		450	600	750
Hvrcshus ..................[	11	180	150	480	630	780
\	III	210		510	660	810
f	I	240		540	690	840
Egnahem ..................;	II	270	150	570	720	870
1	III	300		600	750	900

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

Enligt vissa av bostadsstyrelsen uppställda regler beviljas inte bidrag till
höggradigt trångbodda familjer. Dessa regler bör gälla även i fortsättningen.

De frågor som väckts av bostadsutredningen rörande utbetalningen av
bidragen torde få tas upp när frågan om ett kreditgarantisystem skall behandlas.

Liksom utredningen finner jag det angeläget att ytterligare ett steg tas
mot förenkling genom att äldre familjebidrag utbytes mot familj ebostadsbidrag.
Frågan gäller närmast familjer i egnahem. Ett utbyte bör lämpligen
nu ske i fråga om alla de egnahem som har färdigställts efter år
1941. Någon prövning av bostadens storlek och utrustning bör i dessa fall
inte ske så länge den nuvarande mottagaren av familjebidrag bor kvar i
lägenheten. I fall av framtida överlåtelse bör bidragsrätten prövas enligt
de vid tidpunkten i fråga gällande reglerna för familjebostadsbidrag. Jag
räknar med att härefter kvarstående familjebidrag skall bli fåtaliga och
tämligen snart helt försvinna genom att bidragsrätten upphör på grund av
barnens ålder eller bostadsanskaffningslånets likvidering.

Bostadsutredningens förslag att trekronorsbidraget skall slopas kan
jag godtaga. Detta bidrag har i stor utsträckning utgått till familjer, som
åtnjuter familj ebostadsbidrag. Den föreslagna bottenförstärkningen av
familjebostadsbidraget torde därför utgöra en tillfredsställande ersättning
för trekronorsbidraget.

Bostadsutredningen har föreslagit, att behovet av bidrag till bostadskostnaden
för i första hand de grupper, som inte kan få familj ebostadsbidrag,
skall tillgodoses genom att ett helt nytt bidrag, ett särskilt bostadsbidrag,
införes. Detta bidrag skulle försöksvis kunna utgå till hushåll,
vilka på grund av särskilda omständigheter har speciella bostadsbehov,
som de till följd av låg inkomstnivå inte kan tillgodose med egna resurser.
Som exempel på sådana hushåll nämner utredningen ensamstående
mödrar med ett barn, hushåll som på grund av medicinska indikationer
har ett angeläget behov av en bättre bostad samt utsanerade hushåll.
Vidare skulle särskilt bostadsbidrag kunna beviljas ettbarnsfamilj
under förutsättning att hushållet har låg inkomst på grund av nedsatt förvärvsförmåga
och att särskilt ömmande omständigheter är för handen. Bostadsutredningen
torde avse att särskilt bostadsbidrag i undantagsfall
skulle kunna kombineras med familjebostadsbidrag.

Som tidigare påpekats avstyrkte jag förra året ett av bostadsutredningen
framlagt förslag om familjebostadsbidrag till ensamstående mödrar med
endast ett minderårigt barn. Frågan om bidrag till dessa hushåll samt
till hushåll med tuberkulos medlem hade redan tidigare behandlats utan
att något positivt beslut fattats.

I ett stort antal fall, då en persons förvärvsförmåga är nedsatt på grund

Kungl. Maj:ts proposition nr 13S.

av sjukdom eller invaliditet eller till följd av förekomsten av små barn,
försöker staten garantera vederbörande en skälig minimistandard genom
olika slag av bidrag. Jag vill här peka på invalidpensionerna och sjukbidragen
inom folkpensioneringen, änkebidragen samt de särskilda barnbidragen
och bidragsförskotten. Folkpensioner och änkebidrag kan kompletteras
med bostadstillägg. För samtliga de nämnda förmånerna gäller,
att förslag om betydande höjningar förelagts årets riksdag. En omläggning
av bostadstilläggen inom folkpensioneringen, syftande till en effektivisering,
har tidigare beslutats.

Behovet av goda bostäder för de grupper bostadsutredningen särskilt
nämnt är obestridligt. Jag anser emellertid, att bostadsbehovet i dessa fall
inte kan skiljas från övriga försörjningsbehov. Vad dessa grupper behöver
är samhällets hjälp till en dräglig försörjning. De nyssnämnda
sociala bidragsformerna är avsedda att tillgodose detta behov. I viss utsträckning
tas därvid hänsyn till individuella bostadsbehov genom i särskild
ordning utgående bostadstillägg.

Ehuru jag har full förståelse för de behjärtansvärda ändamål det föreslagna
särskilda bostadsbidraget skulle fylla, har jag inte blivit övertygad
om att de föreliggande hjälpbehoven bör täckas inom bostadspolitikens
ram. De nyssnämnda bidragsformerna berör inte alla de av bostadsutredningen
nämnda grupperna, som skulle komma i fråga för det särskilda bostadsbidraget,
och i de enskilda fallen är de nämnda pensionerna och bidragen
ofta otillräckliga. Detta torde emellertid vara ofrånkomligt, och
otillräckligheten lär också i många enskilda fall prägla familj ebostadsbidragen.
De statliga åtgärderna kompletteras numera i ökad utsträckning
på kommunal väg sedan kommunerna fått vidgade möjligheter att förbättra
enskilda inbyggares bostadsförhållanden, vilka åtgärder icke behöver
få karaktär av fattigvård. Det är min förhoppning, att kommunerna
skall visa sig villiga att även beakta de särskilda behov, som nu ifrågavarande
grupper representerar.

Av främst dessa skäl kan jag inte biträda bostadsutredningens förslag
i denna del.

De i det föregående förordade ändringarna av gällande bidragsbestämmelser
kan med hänsyn till de nödvändiga förberedelser som ankommer
på de bidragsbeviljande organen — bostadsstyrelsen, länsbostadsnämnderna
och förmedlingsorganen i städer och köpingar — icke börja tillämpas
förrän tidigast den 1 oktober 1953. De nya bestämmelserna torde därför
böra träda i kraft nämnda dag.

Vad slutligen angår de i förut nämnda departementspromemoria föreslagna
bestämmelserna rörande utbetalning till städer och köpingar av
medel för bestridande au kostnaderna för familjebostads- och bränslebidrag
må erinras om att dessa syftar till att åstadkomma en tillfredsställande
statlig kontroll beträffande den bidragsgivning, som handhaves av städer

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

och köpingar, utan att fördenskull kontrollapparaten blir alltför vidlyftig
och kostnadskrävande. Det föreslås sålunda att bostadsstyrelsen skall
efter en till omfattningen starkt begränsad kontroll utanordna medel till
täckande av städernas och köpingarnas utbetalningar av bidrag. Styrelsen
skall därvid äga avräkna vad styrelsen tidigare utanordnat till samma
kommun för täckande av bidrag, vilket sedermera befunnits ha utbetalats
felaktigt. Förslaget innebär vidare, att styrelsen skall äga utgiva förskott
å bidragsmedlen.

I likhet med remissorganen, som i huvudsak har tillstyrkt de föreslagna
bestämmelserna, finner jag det lämpligt, att utbetalningarna grundas på
en begränsad kontroll samt att det föreslagna avräkningsförfarandet och
systemet med förskottsutbetalningar genomföres.

Vad riksräkenskapsverket har anfört om att rätten till avräkning borde
förutsätta att fastställd anmärkning vunnit laga kraft torde böra beaktas
vid den slutliga utformningen av författningstexten.

Statskontoret och sakrevisionen har aktualiserat frågan om en överflyttning
av utbetalningen och kontrollen till länsbostadsnämnderna. Denna
fråga torde emellertid böra prövas först i samband med ett övervägande av
vissa andra organisatoriska frågor, bl. a. spörsmålet om decentralisering
av bidragsärenden avseende flerfamiljshus i landskommunerna. Utbetalningen
av bidragsmedel och kontrollen av städernas och köpingarnas bidragsgivning
torde därför, såsom föreslagits i promemorian, tills vidare
böra ankomma på bostadsstyrelsen.

Statskontoret och sakrevisionen har vidare föreslagit en närmare precisering
av de bidragsbestämmelser, som nu förutsätter en diskretionär
prövning. Härigenom skulle otvivelaktigt såväl de beslutande som de kontrollerande
organens prövning underlättas. Att helt undvara en dylik prövning
torde dock icke vara möjligt. På åtskilliga punkter skulle en precisering
av bestämmelserna medföra att de undantagsfall, där ett visst allmänt
villkor inte är uppfyllt men det dock av olika skäl kan vara befogat
att bidrag beviljas, utestängdes från rätten till bidrag. Jag kan därför icke
förorda att bestämmelserna preciseras på föreslaget sätt men förutsätter
att, i den mån erfarenheten ger vid handen att en undantagsbestämmelse
utan nämnvärd olägenhet kan slopas, bostadsstyrelsen tar de initiativ, som
krävs för att en förenkling skall komma till stånd.

Det sagda innebär att jag i stort sett ansluter mig till det i promemorian
framlagda förslaget. Om icke riksdagen har något att erinra häremot,
torde sålunda utbetalningsbestämmelserna böra utformas i huvudsaklig
överensstämmelse med detta förslag. Jag förutsätter att Kungl.
Maj:t skall äga företa de jämkningar i bestämmelserna, som framdeles
kan befinnas påkallade till följd av ytterligare decentralisering av bidragsgivningen
eller med hänsyn till vunnen erfarenhet vid tillämpningen av
bestämmelserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

5. BIDRAG TILL PENSIONÄRSHEM OCH PENSIONÄRS LÄGENHETER.

Gällande bestämmelser.

Statsbidrag till anordnande av pensionärshem utgår enligt bestämmelserna
i kungörelsen nr 462/1939. Beträffande statsbidrag till pensionärslägenheter,
s. k. pensionärsbostadsbidrag, torde få hänvisas till propositionen
nr 144/1950 (s. 33—47).

Det förstnämnda bidraget är ett engångsbidrag, vars storlek, beroende
på uttaxeringen per inkomstskattekrona i kommunen, varierar mellan 25
och 80 % av den godkända kostnaden för pensionärshemmets anordnande.

Pensionärsbostadsbidraget beviljas för lägenheter i flerfamiljshus, som
förvaltas av kommun eller allmännyttigt bostadsföretag, och utgår i form
av ett årligt bidrag per kvm lägenhetsyta. Även detta bidrags storlek varierar
med hänsyn till nyssnämnda uttaxering och utgör lägst 3: 90 och
högst 12:50 kr. per kvm. Har tilläggslån utgått till det hus, vari lägenheten
är inrymd, skall bidragsbeloppet allt efter den ortsgrupp kommunen
tillhör minskas med resp. 0: 40, 0: 80, 1: 20 eller 1: 60 kr. per kvm.

Som villkor för båda bidragen gäller bl. a., att hyrorna inte får överstiga
vissa i nämnda kungörelse angivna belopp. Särskild ersättning för
lägenhetens uppvärmning och förseende med varmvatten får inte uttagas
av hyresgästerna.

Bostadsutredningens förslag.

Utredningen finner en omprövning av de här nämnda två bidragsformerna
erforderlig men anser det icke möjligt att framlägga några förslag.
Skälet härför är i första hand, att särskilda sakkunniga, 1952 års
åldringsvårdsutredning, har tillkallats med uppgift att utreda vissa spörsmål
rörande åldringsvården. De sakkunniga skall till allmän omprövning
och avvägning sinsemellan upptaga de nu befintliga vårdformerna. De
skall pröva bl. a. behovet av ändrade riktlinjer beträffande pensionärshemmen
och undersöka fördelar och olägenheter i fråga om de i den allmänna
bebyggelsen insprängda pensionärsbostäderna i förhållande till pensionärshemmen.
Beträffande pensionärshemmen skall särskilt behovet av kollektiva
anordningar prövas. Bostadsutredningen har i dessa frågor sainrått med
åldringsvårdsutredningen, och den lämpligaste gången av utredningsarbetet
har därvid befunnits vara, att åldringsvårdsutredningen först prövar de
allmänna riktlinjerna för åldringsvården och avvägningen mellan de olika
vårdformerna, varefter detalj förslag beträffande statens stöd i olika former
till åldringarnas bostadsförsörjning framläggs.

Utredningen föreslår emellertid ändring av bestämmelserna rörande de
högsta belopp, varmed hyrorna får utgå. I denna fråga anför utredningen
bl. a. följande.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 138.

Utredningen föreslår, att kommunerna gives möjlighet att, om de så
finna skäligt, uttaga högre hyror för lägenheter i pensionärshem och för
pensionärsbostäder genom att de fastställda maximihyrorna höjas. De nuvarande
maximiliyrorna, vilka skola inbegripa ersättning för tillhandahållande
av vatten och uppvärmning av lägenheten, ha gällt från och med
den 1 juli 1948. Maximihyrorna höjdes då med den motiveringen att de
större folkpensionsförmånerna möjliggjorde för pensionärerna att erlägga
något högre hyror och att, om någon höjning icke kom till stånd, de pensionärer
som kunnat beredas plats i pensionärshem annars skulle komma
att intaga en gynnad ställning i förhållande till andra folkpensionärer. Den
successiva stegringen av driftkostnaderna, inkl. bränslekostnaderna, sedan
mitten av år 1950 har helt fått bäras av kommunerna. För de kommuner,
som byggt pensionärshem under de senaste två åren, har byggnadskostnadsstegringen
genom statsbidraget endast kompenserats i en omfattning
motsvarande statsbidragets procentuella storlek. Detta torde ha inneburit
en kännbar belastning för dessa kommuner. Kommunernas kostnader för
pensionärsbostäder ha dock icke ökat till följd av byggnadskostnadsstegringen,
då denna kompenserats av den ökade tilläggslångivningen, vilken
enligt beslut vid 1952 års riksdag icke medfört någon reducering av pensionärsbostadsbidragets
storlek. De här anförda skälen tala för en höjning
av maximihyrorna liksom det förhållandet, att pensionärer i pensionärshem
och pensionärsbostäder annars skulle komma i en gynnad ställning
gentemot pensionärer i andra lägenheter, för vilka bostadskostnaderna
ökats på grund av både ökade bränslekostnader och av den av de övriga
driftkostnadshöjningarna betingade generella hyreshöjningen från och med
den 1 oktober 1952.

Utredningen föreslår i anslutning härtill, att de högsta belopp, varmed
hyrorna enligt gällande bestämmelser får utgå, höjs med ca 15 %. Utredningen
har stannat för denna höjning efter en avvägning av dels den generella
hyreshöjningens storlek, dels bränslekostnadsökningen, dels ock höjningen
av hyrorna i de nyproducerade lägenheterna. Någon differentiering
av hyreshöjningen finner utredningen icke motiverad på grund av dess
provisoriska natur. Hvressättningen bör bli föremål för en grundlig översyn
till följd av att bostadskostnadsgrupperingen upphävs fr. o. m.
den 1 januari 1954, så vitt den avser folkpensioneringssystemet, och att
det inte framstår som rimligt att bibehålla denna gruppering endast för
denna hyressättning.

De av utredningen föreslagna maximihyrorna framgår av följande tabell,
i vilken gällande hyror anges inom parentes.

Hemmet beläget å ort, som i folkpensionshänseende tillhör bostadskostnadsgrupp	Lägenhet för
1 person	2—3 personer	4 eller flera personer
1 ........................	(120) 140	(180) 210	(210) 240
2 ........................	(160) 180	(240) 280	(280) 320
3 ........................	(220) 250	(330) 380	(385) 440
4 ........................	(280) 320	(420) 480	(490) 560
5 ........................	(320) 370	(480) 550	(560) 640

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

Vidare framhåller utredningen, att utredningens förslag angående återkrävande
av äldre tilläggslån bör föranleda en häremot svarande jämkning
av det årliga bidraget till pensionärslägenheter i fastigheter, som berörs av
sådant återkrav.

Yttrandena.

Den av utredningen föreslagna hyreshöjningen kan enligt socialstyrelsens
mening godtagas under förutsättning att folkpensionerna höjs i enlighet
med det förslag som framlagts för innevarande års riksdag. Landskommunernas
förbund har ingen erinran mot utredningens förevarande förslag.
Övriga remissorgan har inte uttalat sig i denna fråga.

Departementschefen.

Med hänsyn till att 1952 års åldringsvårdsutredning har till uppgift att
utreda vissa spörsmål rörande åldringsvården har bostadsutredningen inte
företagit någon allmän omprövning av bidragen till pensionärshem eller
till pensionärsbostäder i hus som förvaltas av kommun eller allmännyttigt
företag. Bostadsutredningen har dock förordat att redan nu en mindre
jämkning företages i gällande maximihyror.

Det torde kunna ifrågasättas, huruvida behov längre föreligger att för
statsbidrag till pensionärsbostäder uppställa villkor beträffande hyrorna.
Kommunerna beslutar om storleken av de bostadstillägg inom folkpensioneringen
som skall utgå fr. o. in. år 1954. Härav följer att det blir
kommunerna som avgör, hur pensionärernas bostadskostnader skall täckas.
Under sådana förhållanden bör det också ankomma på kommunerna att
bestämma hyrorna i pensionärshem och pensionärslägenheter. Innebörden
härav är att kommunerna själva inom ramen av självkostnaderna för dessa
bostäder får avgöra, vilka hyror som skall gälla. Jag förutsätter, att kommunerna
vid fastställande av hyrorna skall taga all rimlig hänsyn till
pensionärernas oftast mycket begränsade hyresbetalningsförmåga och att
hyrorna i varje fall inte kommer att överstiga de bostadstillägg, som utgår
till pensionärerna. Bestämmelserna angående maximihyror för pensionärsbostäder
bör alltså upphävas fr. o. in. den 1 januari 1954, då de nya reglerna
om kommunala bostadstillägg inom folkpensioneringen träder i kraft.

Vad bostadsutredningen har anfört beträffande jämkningar av det årliga
bidraget till pensionärslägenheter, som berörs av återkrav av äldre tilläggslån,
kan jag godtaga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13S.

6. SÄRSKILDA FRÅGOR.

Räntegaranti beträffande vissa äldre lån.

Gällande bestämmelser. Kungörelserna nr 636/1941 om iertiärlån till
viss bostadsbyggnadsverksamhet och nr 569/1942 om tertiärlån och tilläggslån
för vissa bostadsbyggnadsföretag innehåller bestämmelser om räntegaranti,
vilka erhåller särskild aktualitet under nästa budgetår på grund av
att garantitiden då utlöper för en del av de lån, som beviljats enligt dessa
kungörelser. Räntegarantin innebär att, om låntagaren nödgas under de
första 10 åren efter lånens upptagande erlägga högre årlig ränta än en
viss, i kungörelserna angiven ränta för primärkredit och däremot svarande
ränta för sekundärkredit (s. k. garanterad ränta), ersättning högst
motsvarande sålunda uppkomna ökade räntekostnader må tillerkännas
låntagaren genom eftergift å tertiärlånets ränta och amortering. Den för
primärkrediten garanterade räntan utgjorde från början 3,5 % för både
enfamiljshus och flerfamiljshus. Genom kungörelseändring den 27 april
1945 (nr 176) sänktes den garanterade räntan till 3 % beträffande flerfamiljshus
och sådana enfamiljshus som uppförs eller ombyggs av kommun
eller därmed jämställd företagare.

Enligt beslut av 1952 års riksdag skall i fråga om lån, som under budgetåret
1952/53 har utestått i 10 år, räntegarantin förlängas till utgången
av sagda budgetår.

Bostadsutredningens förslag. Räntegarantin för lån till flerfamiljshus
belånade enligt äldre tertiärlånekungörelser bör enligt utredningens
mening provisoriskt förlängas ett år i sänder utöver den avtalade tioårsperioden.

Departementschefen. Frågan om räntegarantins fortbestånd och former
torde böra upptagas till övervägande först sedan pågående utredning om
införande av ett kreditgarantisystem på bostadsbyggandets område slutförts.
I avvaktan härpå synes det vara lämpligt att räntegarantin i förekommande
fall förlänges till utgången av budgetåret 1953/54. Jag föreslår
sålunda att dylik förlängning skall medgivas såväl beträffande de lån,
för vilka den ifrågavarande tioårsperioden utgår under nästa budgetår,
som beträffande de lån, vilka erhållit förlängd räntegaranti under innevarande
budgetår.

Belåning av s. k. kategorihus.

Bostadsutredningens förslag. Inledningsvis anför utredningen att det
väsentliga syftet med det statliga finansiella stödet till bostadsproduk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

tionen hittills varit att främja tillkomsten av bostadslägenheter avsedda
att upplåtas på den allmänna bostadsmarknaden samt att det befunnits
angeläget att i huvudsak söka inrikta bostadsproduktionen på lägenheter
om minst två rum och kök. För det lånebeviljande organet har det därför
varit naturligt att intaga en restriktiv hållning vid prövningen av ansökningar
om tertiärlån till företag inrymmande en mera betydande proportion
smålägenheter. Koncentrationen av vissa särskilda typer av hushåll
i ett enda flerfamiljshus eller inom ett begränsat område har ävenledes
bedömts som mindre lämplig ur bostadspolitiska synpunkter. Projekt till
övervägande del inrymmande smålägenheter har vidare bedömts som
riskabla belåningsobjekt.

Utredningen framhåller att liknande synpunkter har talat mot belåning
av projekt enbart inrymmande lägenheter avsedda att upplåtas till
anställda Aid visst företag eller viss institution eller till någon annan särskild
kategori av hushåll. I syfte att främja bostadsförsörjningen för anställda
vid vissa försörjningsviktiga industrier har dock möjlighet förelegat
för industriföretag att mot särskild borgen erhålla tertiärlån till flerfamiljshusföretag
upp till 95 % av avkastningsvärdet. Vidare har finansiellt
stöd i särskild ordning lämnats för byggande av studentbostäder och
pensionärshem.

Beträffande sin principiella inställning till frågan om belåning av kategorihus
anför utredningen följande.

Enligt bostadsutredningens mening böra alla byggnader, som till huvudsaklig
del inrymma lägenheter avsedda att mera stadigvarande brukas
för bostadsändamål, i princip kunna tertiärbelånas. Däremot böra byggnader,
som ha utpräglad anstaltskaraktär eller som skola utnyttjas för
mera tillfälliga bostadsändamål, (elevhem, vårdhem etc.) uteslutas. Några
generellt giltiga regler för prövningen av frågan hurmida tertiärlån skall
kunna beviljas till flerfamiljshus av kategorihuskaraktär torde emellertid
icke kunna uppställas. Bostadspolitiska synpunkter synas emellertid alltfort
tala för viss restriktivitet vid denna prövning. Sålunda böra hus, som
till övervägande del inrymma lägenheter om högst ett rum och kök, icke
belånas, såvida icke lägenheterna prövas fylla ett behov av hög angelägenhetsgrad,
och ej heller böra hus med lägenheter avsedda att upplåtas till
anställda vid vissa företag eller vissa institutioner belånas, med mindre
det kan påvisas att ifrågavarande anställdas bostadsbehov icke på ett lika
tillfredsställande sätt kan tillgodoses på andra vägar.

Frågan om förutsättningarna för beviljande av tertiärlån till privata
pensionärshem anser utredningen böra upptagas till förnyat övervägande
sedan åldringsvårdsutredningen framlagt sina förslag beträffande inriktningen
av del statliga stödet till åldringarnas bostadsförsörjning. Tills
vidare torde emellertid lån kunna beviljas till dylika hem i den mån tillkomsten
av dem kan anses innebära en lämplig lösning av berörda pensionärers
bostadsfråga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

Utredningen framhåller vidare att belåningen av kategorihus kan vara
förenad med särskilda risker, emedan lägenheterna i sådana hus till följd av
husens belägenhet eller projektens speciella utformning icke kan förväntas
bli i tillräcklig grad efterfrågade på den allmänna hyresmarknaden, om
husen icke längre skulle komma att tagas i anspråk för sitt ursprungliga
ändamål. Detta gäller t. ex. bostäder för sjukvårdspersonal vid avsides belägna
sjukvårdsinrättningar, flerfamiljshus för anställda vid konjunkturkänsliga
industrier på mindre orter. Även på orter med en mera utvecklad
hyresmarknad kan exempelvis hus som till övervägande del inrymmer enkelrum
och kokvrålägenheter framstå som ytterst osäkra belåningsobjekt.

Enligt utredningens mening bör nämnda förhållande icke i och för sig
behöva medföra avslag på framställning om statligt lån till kategorihus.
Den sämre säkerhet för utlämnade lån, som inteckning i ett kategorihus
innebär, bör emellertid kunna motivera dels krav på större egen insats vid
belåning av kategorihus än vid belåning av mera ordinära flerfamiljshus,
dels krav på komplettering av inteckningssäkerheten med borgen av kommun,
resp. i förekommande fall landsting eller industriföretag för hela
tertiärlånet eller viss del därav.

Utredningen anser att till vissa kategorihus — exempelvis bostäder för
sjukvårdspersonal belägna utanför sjukhusområdet — förvaltade av bolag,
förening eller stiftelse, där landsting eller kommun har ett dominerande
inflytande, lån till 100 % av belåningsvärdet bör kunna utgå, förutsatt
att kommunen resp. landstinget åtager sig att gentemot staten svara
för alla i samband med husets förvaltning uppkommande förluster.

Yttrandena. Utredningens förslag rörande belåning av kategorihus har
föranlett särskilt uttalande endast av bostadsstijrelsen, som i huvudsak
instämmer i utredningens synpunkter och förklarar sig i princip icke ha
någon erinran mot de uppdragna riktlinjerna.

Styrelsen anser att som en huvudprincip bör gälla, att till lägenhet som
mera stadigvarande brukas för bostadsändamål räknas endast självständiga
lägenheter, varmed i detta sammanhang bör menas lägenheter med
antingen avskilt utrymme för matlagning med tillhörande utrustning eller
åtminstone fasta kokskåp. En byggnad inrymmande till huvudsaklig del
enkelrum utan dylik utrustning skall sålunda i princip icke ifrågakomma
för belåning. Härvid får emellertid observeras, framhåller styrelsen, att
från möjligheten att erhålla lån icke bör uteslutas egentliga kollektivhus,
d. v. s. hus, i vilka lägenheterna är av varierande storlek, ej utrustade
med kök men kompletterade med restaurang och gemensamma utrymmen.

Förslaget att lån t. v. skall kunna beviljas till privata pensionärshem
tillstyrkes av styrelsen.

Beträffande övriga byggnader av anstaltskaraktär anför styrelsen i
huvudsak följande.

Knngl. Maj:ts proposition nr 13&.

Av byggnader med rum och lägenheter för tillfälliga bostadsändamål
finnes många och sinsemellan mycket olika. Det torde vara självklart, att
sådana elevhem, som är direkt knutna till eu undervisningsanstalt och utgör
en de! av denna, icke lämpligen bör utbrytas från helheten och tertiärbelånas,
t. ex. byggnader med elevbostäder vid folkhögskolor, lantmannaoch
hushållsskolor, läroverk och yrkesskolor av internatkaraktär. Däremot
kan tvekan råda beträffande byggnad, som uppföres helt skild från
undervisningsanstalten men är avsedd uteslutande för dess elever, t. ex.
folkskoleseminarister. Även om byggnadens ändamål i och för sig icke
skall utgöra hinder för tertiärbelåning av fastigheten, tillkommer givetvis
flera avgörande frågor angående byggnadens utformning. Inrymmer byggnaden
enbart enkelrum eller dubbletter, kanske i korridorsystem, utan kokmöjligheter,
torde den vara så specialbetonad, att statliga lån icke bör ifrågakomma.
Är bostadsutrymmena kompletterade med gemensam matsal och
köksavdelning eller i likhet med egentliga kollektivhus utrustade med
restaurang och andra gemensamma utrymmen och är byggnaden avsedd
att skötas som ett egentligt kollektivhus, ställer sig frågan om belåning
enligt styrelsens mening något annorlunda, ehuru en dylik byggnad har
en speciell karaktär, eleverna växlar och i regel icke bebor rummen året
runt. Hyrorna blir dock relativt höga i dylika hus, och det kan ifrågasättas,
om det är lämpligt att koncentrera sådana bostäder till ett företag. Lån
till dylika byggen skulle i alla händelser icke komma att utgå annat än i
enstaka undantagsfall. Det förekommer t. ex., att industriföretag uppför
fastighet, avsedd att inrymma bostäder för lärlingar, alt en sådan organisation
som KFUM uppför byggnad för att inrätta hem för elever vid yrkesskola
av något slag, att sjukvårdsinrättning uppför elevbostäder utan
direkt samband med själva inrättningen. Beträffande industriföretags
lärlingshein och elevhem vid sjukhus kan det också inträffa, alt byggnaderna
innehåller såväl elevbostäder som bostäder för anställda. Det
borde icke vara alldeles uteslutet att bevilja lån för uppförande av jämväl
sådana hem, i den mån de är utrustade med gemensamma utrymmen
för matlagning m. in. eller lägenheterna har separat sådan utrustning.

Bostadsstyrelsen delar helt utredningens uppfattning i frågan om
riskerna vid belåningen av fastigheter av här ifrågavarande slag och understryker
dels vikten av att särskild säkerhet i form av borgen ställes och
dels lämpligheten av att anspråket på egen insats ökas.

Beträffande utredningens förslag att lån till vissa kategorihus — exempelvis
bostäder för sjukvårdspersonal utanför sjukhusområdet — skall
kunna uppgå till 100 % av belåningsvärdet, anför styrelsen, att särskilt allmännyttigt
företag i regel icke bör bildas för att förvalta endast ett eller
annat enstaka hus, då detta är förenat med olägenheter. Sjukvårdspersonals
bostadsbehov bör tillgodoses på samma sätt som övriga kommunmedlemmars.
I undantagsfall, t. ex. om bostäder på rimligt avstånd från
sjukvårdsinrättningen icke står att uppbringa, kan det emellertid hända,
att bostadsfrågan endast kan lösas genom alt ett bostadshus uppföres enbart
för personalen. Det torde dock icke vara lämpligt att för förvaltningen
av detta hus tillskapa ett särskilt företag, för vilket skulle gälla

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

för ifrågavarande företagstyp egenartade lånebestämmelser. Bostadsstyrelsen
har emellertid icke någon erinran mot att lån — liksom hittills i enstaka
fall förekommit — lämnas till uppförande av sådant bostadshus
trots dess speciella beskaffenhet, därvid givetvis riskerna vid dess belåning
och behovet av särskild säkerhet måste beaktas.

Departementschefen. Frågan om tertiärlån och tilläggslån till vad som
benämns kategorihus har upprepade gånger varit föremål för riksdagens
prövning. Särskilt har uppmärksammats att enskilda företag, i första
hand industriföretag, uppfört bostadshus avsedda för vid företaget anställda,
varvid föreskrivits att hyresrätten går förlorad, om hyresgästen
slutar sin anställning vid företaget. Syftet med denna anordning har varit
att tillförsäkra företaget arbetskraft.

Att rätten att kvarbo i en lägenhet göres beroende av att hyresgästen
kvarbliver vid en viss anställning har ej sällan skapat betydande irritation.
Som allmän regel bör gälla, att statliga lån ej beviljas till bostäder, vilka
förbehålls anställda vid visst företag. Liksom hittills torde dock i undantagsfall
lån böra kunna ifrågakomma till dylika bostäder. De särskilda förhållanden
på arbetsmarknaden, som tidigare motiverade att i åtskilliga fall
statliga lån beviljades industriföretag, vilka uppförde bostäder avsedda
för resp. företags anställda, föreligger knappast längre. Jag förutsätter
därför att de lånebeviljande organen iakttager försiktighet, då fråga uppkommer
om att lämna lån till dylika bostäder.

Regeln att s. k. kategorihus så vitt möjligt bör undvikas är emellertid
endast tillämplig beträffande familjebostäder. Ensamståendes samt pensionärers
bostadsfråga kan ofta med fördel lösas genom att kategorihus
uppförs. Staten stödjer också i särskild ordning uppförande av pensionärshem
samt studentbostadshus. Något allmänt hinder bör därför
icke resas mot att tertiärlån och tilläggslån beviljas för hus, som är avsedda
för ensamstående eller pensionärer. Jag delar alltså icke den restriktiva
inställning i denna lånefråga, som bostadsutredningen och bostadsstyrelsen
har givit uttryck för. Förutsättningen för att statliga lån
skall kunna utgå till bostäder, varom här kan bli fråga, bör emellertid
vara, att det kan visas att de kommer att täcka ett varaktigt behov på
orten. Med denna inskränkning förordar jag att statliga lån på sedvanliga
villkor skall kunna utgå till s. k. kategorihus som är avsedda för ensamstående
eller pensionärer.

Förvärv av statligt belånade fastigheter.

Föreliggande förslag. Bostadsutredningen erinrar om att enligt gällande
tertiärlånekungörelse statligt finansiellt stöd till kommuner och allmännyttiga
företag kan utgå vid förvärv av fastighet samt framhåller, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

denna möjlighet bör bibehållas. Enligt utredningens mening bör undantagsvis
även bostadsrättsförening på motsvarande villkor kunna förvärva
redan uppförd fastighet, t. ex. fastighet finansierad med bostadsanskaffningslån.

Bostadsstyrelsen har (skr. 28/s 1952) aktualiserat vissa frågor, som
uppkommer vid försäljning av egnahem finansierade med bostadsanskaffningslån
enligt kungörelsen nr 247/1938 om lån och bidrag för beredande av
bostäder i egnahem åt mindre bemedlade, barnrika familjer. Styrelsen anför
bl. a. följande.

En del av egnahemmen överlåtas årligen. Bostadsstyrelsen söker tillse,
att egnahemmen i första hand utbjudas till andra mindre bemedlade,
barnrika familjer, vilka kunna fa övertaga lånen och beviljas familjebidrag.
Om detta icke lyckas utan egnahemmet säljes till familj, som ej är
berättigad att få övertaga lånet, uppsäges lånet till inbetalning, varjämte
i förekommande fall krav ställes på återbetalning av gottskrivna familjebidrag.

Det har visat sig, att köpare, som icke kan få övertaga bostadsanskaffningslånet,
icke kan ersätta lånet med lån i öppna marknaden. I sista
hand måste bostadsstyrelsen föranstalta om exekutiv försäljning av fastigheten.
Då egnahemmen ofta äro så belägna, att de endast kunna finna
köpare inom vissa kategorier arbetaregrupper med begränsade ekonomiska
resurser måste styrelsen räkna med möjligheten att nödgas inropa fastigheten
och därefter avyttra den. Riskerna för förlust för statsverket måste
därvid anses vara betydande.

Styrelsen framhåller att en utväg att komma till rätta med dessa svårigheter
synes vara att även person, som icke är i kungörelsens mening
mindre bemedlad och barnrik, i vissa fall får möjlighet att övertaga bostadsanskatfningslånet.
Då lånet -— med tanke på att den kategori familjer,
för vilken det avsetts, har svag ekonomi — är mycket förmånligt (viss frihet
från ränta och amortering), bör dock köpare, som icke hör till dylik
kategori, icke tå komma i åtnjutande av samma förmåner. Lämpligast
synes vara att lånet i sin helhet förräntas och amorteras. Amorteringstidens
längd bör i intet fall vara längre än att lånet är slutbetalat inom
den tid som ursprungligen bestämts. Räntan bör utgöra 3,2 5 resp. 3,15 %.

Beträffande tilläggslån som utgått i samband med bostadsanskaffningslän
framhåller styrelsen, att anledning saknas att i förevarande sammanhang
låta tilläggslånen ändra karaktär. Köparen bör därför på oförändrade
villkor övertaga säljarens ansvar för dylikt lån.

Yttrandena. I sitt yttrande över bo s t ad s u t r ed n i n ge n s förslag
understryker bostadsstyrelsen, att vid förvärv belåning enligt reglerna för
allmännyttigt företag endast kan ifrågakomma beträffande flerfamiljshus,
som uppförts med stöd av lån enligt 1940 och 1948 års tertiärlånekungörelscr,
samt att förvärvet normalt skall ha skett före utanordningen av
7—256 53 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 138.

Kangl. Maj:ts proposition nr 138.

lånen. Vidare framlägger styrelsen i detta sammanhang vissa synpunkter
på förlustriskerna vid den statliga belåningen samt anför härom bl. a.
följande.

Bostadsstyrelsen jämte länsbostadsnämnderna förvaltar f. n. mera än
80 000 statliga lån för egnahem och flerfamiljshus, huvudsakligen uppförda
under 1940-talet, och antalet lån beräknas växa med ca 15 000 per
år. Den övre lånegränsen ligger i regel mellan 85 och 100 % av belåningseller
avkastningsvärdet, alltså i ett riskläge, som är otänkbart för vanliga
kreditinstitutioners långivning. I förhållande till lånens riskläge är amorteringarna
små, och dessutom är driftkostnadskalkylerna snävt beräknade.

Hittills har styrelsen vid inträffade exekutiva auktioner undantagslöst
bevakat statens hela fordran, och de inropade fastigheterna har i regel
kunnat avyttras utan förluster för statsverket.

Med hänsyn till det statligt belånade bostadsbeståndets tilltagande ålder
och låneverksamhetens ökade omfattning måste man räkna med att riskerna
för förluster för statsverket kommer att öka.

Styrelsen framhåller att det torde kunna inträffa att eljest ofrånkomliga
förluster kan förebyggas, om styrelsen får möjlighet att underlätta för
kommun, allmännyttigt bostadsföretag eller bostadsrättsförening att inköpa
fastighet, i vilken lånen blivit nödlidande. Det bör därför vara möjligt
för styrelsen att -— efter prövning av omständigheterna i det särskilda
fallet — när det är fråga om en köpare, för vilken skulle ha gällt en högre
övre lånegräns än den, till vilken det ursprungliga lånet utgått, bevilja ett
fyllnadslån. I detta lån, vars storlek och amorteringstid bör få bestämmas
med hänsyn till föreliggande omständigheter, bör kunna ingå ett belopp,
avsett för sådana kostnader för upprustning av fastigheten eller förstärkningsarbeten
å densamma, som köparen har att omedelbart vidkännas.
Styrelsen framhåller att utgifter av sistnämnda slag eljest kan bli oundvikliga
under den tid styrelsen förvaltar fastigheten.

Av övriga remissorgan har endast HSB gjort särskilt uttalande beträffande
bostadsutredningens förslag i denna del. HSB anför att det är svårt
att inse, varför ett medgivande för bostadsrättsförening att med hjälp av
tertiärlån intill 95 % förvärva en redan uppförd fastighet skulle lämnas
endast i undantagsfall. Förbundet anser att fog icke föreligger för en dylik
restriktiv inställning.

Departementschefen. De i 1946 och 1948 års tertiärlåneförfattningar intagna
bestämmelserna att tertiärlån må beviljas kommun eller allmännyttigt
företag för förvärv av flerfamiljshus grundar sig på ett av föredragande
departementschefen i propositionen nr 279/1946 gjort uttalande,
vari såsom en övergångsbestämmelse, avsedd att tillämpas under några år
framåt, förordades, att allmännyttiga företag skulle kunna erhålla tertiärlån
för inköp av färdigställda, tidigare tertiärbelånade flerfamiljshus.
Departementschefen förutsatte härvid dels att tertiärlån för husens upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

förande beviljats efter den 1 juli 1946, dels att byggnaden i fråga om planlösning,
utförande och kostnader vore föredömlig.

1 likhet med bostadsutredningen anser jag att de nuvarande möjligheterna
att bevilja tertiärlån för förvärv av flerfamiljshus bör bibehållas
tills vidare. Med anledning av vad bostadsstyrelsen i delta sammanhang
har anfört rörande riskerna för förluster å statliga lån får jag anföra
följande. Någon allmän utvidgning av beviljandet av tertiärlån för förvärv
av flerfamiljshus bör icke komma i fråga. Denna låneform torde alltså
endast böra användas undantagsvis dels — i den mån godtagbara skäl
därtill föreligger — vid allmännyttigt företags förvärv av föredömliga
fastigheter och endast såvitt förvärvet sker omedelbart efter det fastigheten
har färdigställts, dels i sådana särskilda fall, där påtagliga risker för
förluster å beviljat statslån uppkommer. Beträffande dessa senare fall
torde Kungl. Maj :t böra äga att efter förslag av bostadsstyrelsen vidtaga
de jämkningar i fråga om eljest gällande lånevillkor, som må erfordras för
att förluster å statslånet skall kunna undvikas eller reduceras. Åtgärder
av nu föreslagen art och i angivet syfte torde jämväl få vidtagas i sådana
fall, där överlåtelse av fastigheten icke sker.

Förslaget att även kooperativt företag skall kunna erhålla lån vid inköp
av flerfamiljshus kan jag inte biträda.

Styrelsens förslag i fråga om förvärv av egnahem, för vilka bostadsanskaffningslån
beviljats, kan jag i stort sett biträda. Enär bostadsanskaffningslånet
täcker hela den godkända produktionskostnaden intill 81 eller
90 %, bör dock amortering tills vidare inte krävas å så stor del av lånet,
som kan beräknas motsvara sedvanligt bottenlån. Vidare torde styrelsen
böra förbehålla sig rätt alt uppsäga lånet eller vidtaga ändringar i lånevillkoren.
överlåtelse av bostadsanskaffningslån på de av mig förordade
villkoren synes böra ske endast i de fall, där förlust å lånet eljest sannolikt
skulle uppkomma. I övriga fall av överlåtelse till familj, som icke är mindre
bemedlad och barnrik, bör lånet återkrävas.

Besvärsrätten.

Gällande bestämmelser, över länsbostadsnämnds beslut enligt någon
av kungörelserna nr 546/1948 om egnahemslån och förbättringslån, nr
547/1948 om familjebostadsbidrag och bränslebidrag, nr 587/1948 om tertiärlån
och tilläggslån för flerfamiljshus samt nr 472/1939 angående statsbidrag
för fiskarbostäder inom vissa områden må klagan föras hos bostadsstyrelsen
utan annan inskränkning, än att klagan ej må föras mot
beslut, varigenom ärende överlämnas till styrelsen för prövning och avgörande.
Samma bestämmelser gäller beträffande kommunalt förmedlingsorgans
beslut i fråga om familjebostadsbidrag och bränslebidrag.

Vad angår rätten att klaga över bostadsstgrelsens beslut i låne- och bidragsärenden
gäller ett flertal olika regler. Beslut angående familjebo -

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

stadsbidrag och bränslebidrag får icke överklagas. I kungörelserna nr
512/1935 om lån och bidrag av statsmedel till främjande av bostadsförsörjning
för mindre bemedlade, barnrika familjer, nr 247/1938 om lån och
bidrag av statsmedel för beredande av bostäder i egnahem åt mindre bemedlade,
barnrika familjer och nr 572/1942 om tilläggslån för beredande
av bostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer stadgas däremot
ingen inskränkning av rätten att hos Kungl. Maj:t anföra besvär över styrelsens
beslut. Även beslut enligt kungörelsen nr 566/1948 angående statslån
till kollektiva tvätterier får överklagas hos Kungl. Maj :t. I övriga låneoch
bidragsförfattningar är besvär srätten delvis inskränkt. Över styrelsens
beslut enligt 1948 års tertiärlånekungörelse, kungörelsen om egnahemslån
och förbättringslån, kungörelsen angående statsbidrag för fiskarbostäder
eller kungörelsen nr 465/1939 om lantarbetarbostadslån och lantarbetarbostadsbidrag
får besvär anföras hos Kungl. Maj :t, dock ej över
beslut rörande byggnadsföretags utförande eller värdering. Styrelsens beslut
enligt någon av de äldre tertiärlånekungörelserna — nr 636/1941,
569/1942 och 551/1946 — får överklagas hos Kungl. Maj :t endast i vissa,
i kungörelserna särskilt angivna fall.

Departementschefen. Såsom framgår av den nyss lämnade redogörelsen
kan bostadsstyrelsens beslut i vissa ärenden angående lån och bidrag för bostadsförsörjningsändamål
utan inskränkning överklagas hos Kungl. Maj:t,
medan rätten att anföra besvär över styrelsens beslut i andra låne- och
bidragsärenden är begränsad på olika sätt, allt beroende på vilken författning
som är tillämplig på ärendet.

Det synes icke vara tillfredsställande att besvärsbestämmelserna är så
olika utformade inom ett och samma verksamhetsområde. Enhetliga bestämmelser
torde böra meddelas angående rätten att anföra besvär över
bostadsstyrelsens beslut i hithörande frågor. Då någon begränsning av
klagorätten icke bör komma i fråga beträffande de ärenden, där denna
rätt nu är oinskränkt, finner jag det lämpligt att besvärsbestämmelserna
fr. o. in. den 1 juli 1953 gives det innehållet, att besvär över bostadsstyrelsens
beslut skall kunna anföras hos Kungl. Maj :t i samtliga låne- och
bidragsärenden.

7. MEDELSBEHOVET FÖR LÅNE- OCH BIDRAGSVERKSAMHETEN
UNDER BUDGETÅRET 1953/54.

Bostadsstyrelsens förslag till anslagsäskanden.

De i statsverkspropositionen upptagna preliminärt beräknade anslagsbeloppen
ansluter sig i huvudsak till vissa av bostadsstyrelsen verkställda
beräkningar, vilka styrelsen redovisat i skrivelse den 29 augusti 1952. I
det följande behandlas styrelsens slutliga anslagsberäkningar, vilka styrel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

101

sen framlagt i sin förutnämnda skrivelse den 30 januari 1953. I dessa beräkningar
har styrelsen tagit hänsyn till dels den för år 1953 fastställda
investeringsbudgeten, dels de av 1951 års bostadsutredning och 1948 års
sakkunniga för vissa bostadsförbättringsfrågor avgivna förslagen och styrelsens
utlåtanden över nämnda förslag. Vid beräkningarna har styrelsen vidare
utgått från nuvarande byggnadskostnadsnivå och nuvarande läge på
kreditmarknaden.

Före behandlingen av de olika anslagen har bostadsstyrelsen berört vissa
frågor angående förskottsutbetalning av tcrtiärlån och tilläggslån. Styrelsen
erinrar härvid om gällande bemyndigande för styrelsen att förskottsvis utbetala
preliminärt beviljade dylika lån till bankföretag och till sådana
kommuner, som beviljar byggnadskreditiv. Vidare framhåller styrelsen, att
det för budgetåret 1952/53 disponibla beloppet å lånefonden för bostadsbyggande
kan beräknas bli otillräckligt, såvida förskott å tertiärlån fortsättningsvis
skall utbetalas under senare hälften av nämnda budgetår, samt
att risk synes föreligga att ett upphörande av förskottsutbetalningarna
skall verka hämmande på bostadsproduktionen. Styrelsen framlägger därför
förslag om förstärkning av lånefonden genom anslag å tilläggsstat för
innevarande budgetår.

Rörande behovet av förskottsutbetalningar under nästa budgetår anför
styx-elsen bl. a. följande.

Styrelsen förutsätter, alt i den mån kreditmarknadsläget så nödvändiggör,
även under budgetåret 1953/54 åtgärder vidtagas i syfte att säkerställa tillgången
på byggnadskreditiv. Då det nu gällande systemet med förskottsutbetalning
av tertiär- och tilläggslån synes ha fungerat tillfredsställande,
synes det nuvarande bemyndigandet att förskottsvis utbetala tertiär- och
tilläggslån böra utsträckas till att gälla även under nästkommande budgetår.
I sina anslagsberäkningar har styrelsen utgått från att så sker men
icke förutsatt någon ökning av den relativa omfattning i vilken förskott
skall komma att utbetalas. En viss nettoökning av utbetalning av förskott
på tilläggslån har dock beräknats som en följd av att allt fler ärenden,
vari helt tilläggslån enligt de nuvarande bestämmelserna utgår, kommer
att bli aktuella för utbetalning av förskott.

Härefter framlägger styrelsen sina beräkningar rörande de särskilda
anslagen.

Anslaget till kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter å vissa bostadsbyggnadslån,
som för innevarande budgetår uppgår till 7 000 000 kr., har
i statsverkspropositionen preliminärt upptagits till 10 000 000 kr. Det av
bostadsstyrelsen nu beräknade anslagsbehovet överensstämmer med det
preliminärt upptagna anslagsbeloppet. Rörande sina beräkningar anför
styrelsen bl. a. följande.

Tillgodoföringen av ränteeftergifter under budgetåret 1953/54 kommer
att avse beträffande tertiärlån perioden 1 juli 1952—30 juni 1953 och be -

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

träffande egnahemslån kalenderåret 1952. Medelsbehovet för ränteeftergifter
under nämnda budgetår kan beräknas uppgå till i runt tal 10 000 000
kr.

Från anslaget torde vidare liksom under innevarande budgetår få bestridas
uppkommande förluster å förskotterade kostnader för projekteringsarbeten
enligt 32 § kungörelsen om egnahemslån och förbättringslån.

Det för innevarande budgetår anvisade anslaget till hyresrabatter för
mindre bemedlade, barnrika familjer uppgår till 47 000 000 kr. Preliminärt
har för nästa budgetår upptagits ett anslag å 60 000 000 kr.

Rörande den omfattning, i vilken familjebostadsbidrag beviljas, lämnar
bostadsstyrelsen följande uppgifter.

Under första hälften av budgetåret 1952/53 beviljades 9 050 familjer
familjebostadsbidrag. I detta antal ingår icke sådana ärenden, vilka avse
övergång från familjebidrag till familjebostadsbidrag. Av nämnda antal beslut
utgöres ca 11 % av beslut om reducerade familjebostadsbidrag. Under
samma tid inkom 9 950 ansökningar om bidrag. Under motsvarande period
av budgetåret 1951/52 beviljades drygt 6 000 familjer familjebostadsbidrag.
Även om hänsyn tages till den inträdda ökningen av antalet beslut om bidrag
till följd av införandet den 1 juli av reducerade familjebostadsbidrag kan
man sålunda konstatera en relativt kraftig ökning av bidragsgivningen
under den gångna delen av innevarande budgetår. Under hela budgetåret
1951/52 beviljades 12 574 familjer familjebostadsbidrag. Antalet beviljade
bidrag under hela budgetåret 1952/53 torde uppskattningsvis komma att
uppgå till drygt 18 000, varav ca 2 000 avseende reducerade familjebostadsbidrag.

Styrelsen har icke funnit anledning att revidera sin i skrivelsen den 29
augusti 1952 redovisade beräkning att nettoutgifterna under budgetåret
1952/53 skulle komma att uppgå till 52 000 000 kr.

I skrivelsen den 29 augusti 1952 beräknade styrelsen under förutsättning
av oförändrade bidragsvillkor nettoutgifterna under budgetåret 1953/54 till
60 000 000 kr. och sålunda ökningen av dessa utgifter till 8 000 000 kr.
Med hänsyn till den beräknade ökningen i nettoutgifterna under innevarande
budgetår anser styrelsen att anledning finnes att räkna med en
något större ökning. Styrelsen uppskattar sålunda nettoutgifterna och anslagsbehovet
under budgetåret 1953/54 till i runt tal 61 000 000 kr. vid
oförändrade bidragsvillkor. Av detta belopp hänför sig 10 000 000 kr. till
familjebidrag och därtill knutna bränslebidrag.

Styrelsen framhåller att anslagsbehovet för nästa budgetår är beroende
av den ställning som tages till de av bostadsutredningen framlagda förslagen.
Vid genomförande av utredningens förslag skulle anslagsbehovet uppgå
till 86 000 000 kr.

Anslaget till särskilda bostadsrabatter, från vilket utlämnas trekronorsbidrag
och statsbidrag till anordnande av pensionärslägenheter i flerfamiljshus,
har upptagits till 900 000 kr. för innevarande budgetår och i statsverkspropositionen
med ett preliminärt beräknat belopp av 2 600 000 kr.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

103

Medelsbehovet under innevarande budgetår beräknar bostadsstyrelsen
till 1 600 000 kr., därav 100 000 kr. för pensionärsbostadsbidrag. Då reservationen
å anslaget vid budgetårets ingång uppgick till 1 780 000 kr., beräknas
det disponibla beloppet vid budgetårets utgång till (1 780 000 +
900 000 — 1 600 000) 1 080 000 kr.

För budgetåret 1953/54 beräknar bostadsstyrelsen medelsbehovet till
150 000 kr. för pensionärsbostadsbidrag, 2 000 000 kr. för fortsatt utlämnande
av trekronorsbidrag och 1 200 000 kr. för statsbidrag till särskilda
bostadsbidrag enligt bostadsutredningens förslag. Vid utlämnande av enbart
pensionärsbostadsbidrag skulle alltså inte erfordras någon medelsanvisning
för nästa budgetår.

Från anslaget till bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden
utlämnas förbättringslån till den del de är räntefria och stående,
lantarbetarbostadsbidrag, bidrag till fiskarbostäder och förvaltningsbidrag
till förmedlare av bostadsegnahemslån. Anslaget har för innevarande
budgetår anvisats med 15 000 000 kr. och i statsverkspropositionen
upptagits med ett preliminärt beräknat belopp av 20 000 000 kr.

Bostadsstyrelsen beräknar det för innevarande budgetår disponibla anslagsbeloppet
till 23 000 000 kr. samt lämnar vissa uppgifter rörande långivningen
under budgetårets första hälft.

För innevarande budgetår föreligger uppgifter om förbättringslångivningen
under tiden juli—december 1952. Under denna tid har vare sig antalet
inkomna ansökningar eller preliminära beslut om förbättringslån visat
någon markerad ökning jämfört med motsvarande tid av närmast föregående
budgetår. Sålunda uppgick antalet inkomna ansökningar till 5 557
och antalet preliminära beslut till 5 142, vilket innebar en ökning med
respektive 2 och 4 %. Summan av de preliminärt beviljade förbättringslånebeloppen
hade däremot ökat med 62 % och uppgick till 12 960 483 kr.
Av detta belopp utgjordes 9 762 613 kr. av räntefria, stående lån eller delar
av lån. Sistnämnda belopp har ökat med 71 %. Det genomsnittliga räntefria,
stående beloppet per beslut har ökat från 1 151 kronor till 1 899 kr.
eller med 65 %. Under ifrågavarande tid av budgetåret 1952/53 har totalt,
inklusive höjningar av lån i samband med slutligt beslut, disponerats
10 815 857 kr., vilket med 92 % överstiger det disponerade beloppet under
motsvarande tid föregående budgetår.

Vid en fortsatt långivning under innevarande budgetår av samma omfattning
som den under budgetårets första hälft beräknar styrelsen att
under budgetåret 1952/53 i runt tal 22 000 000 kr. kommer att disponeras
för räntefria stående förbättringslån eller delar av dylika lån. Med
hänsyn till de framställningar om ytterligare medel som inkommit från
länsbostadsnämnderna och till det sannolika behovet av medel för de övriga
bidragsformer, vartill medel beräknas under detta anslag, beräknar styrelsen
att i runt tal 23 000 000 kr., d. v. s. ett belopp motsvarande å anslaget
tillgängliga medel, kommer att disponeras under innevarande budgetår.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

Efterfrågan på medel för förbättringslån under budgetåret 1953/54 torde,
framhåller styrelsen, bli något större än under innevarande budgetår. Härför
talar det förhållandet, att förbättringslångivningen ännu icke helt fått
den ändrade inriktning och omfattning, som avsågs med ändringen av lånebestännnelserna
den 1 juli 1952. Förutsatt att det disponerade beloppet
under innevarande budgetår kommer att uppgå till 23 000 000 kr., skulle
med det i statsverkspropositionen preliminärt upptagna anslaget på
20 000 000 kr. det för budgetåret 1953/54 disponibla beloppet uppgå till sistnämnda
summa. Enligt styrelsens uppfattning synes ytterligare 5 000 000
kr. böra finnas disponibla å anslaget under nästa budgetår. För budgetåret
1953/54 beräknar styrelsen sålunda, att anslaget bör anvisas med
25 000 000 kr.

Till bidrag till inrättande av pensionärshem har i statsverkspropositionen
preliminärt beräknats ett anslag av 12 000 000 kr., vilket i förhållande
till anslaget för innevarande budgetår innebär en höjning med 1 000 000 kr.

Beträffande medelsåtgången under innevarande budgetår anför bostadsstyrelsen
följande.

Vid ingången av budgetåret 1952/53 var av tidigare anvisade anslag endast
ett mindre belopp odisponerat. Under tiden 1 juli—31 december 1952
har ansökningar om statsbidrag tillstyrkts till ett sammanlagt belopp av
3 767 000 kr., varav 735 000 kr. avser höjningar av tidigare tillstyrkta
bidrag. Inneliggande, ännu ej tillstyrkta ansökningar om statsbidrag
avsåg per den 31 december ett sammanlagt belopp av 4 702 000 kr.,
varav 1 154 000 kr. avsåg höjningar av tidigare tillstyrkta bidrag. Beloppen
av under nämnda period tillstyrkta bidrag och vid slutet av perioden inneliggande
ansökningar om bidrag uppgick således sammanlagt till i runt tal
8 500 000 kronor, varav i runt tal 1 900 000 kr. belöpte på höjningar av
tidigare tillstyrkta bidrag. Motsvarande belopp för år 1951 uppgick till
respektive 10 300 000 kr. och 950 000 kr. Härav framgår, att efterfrågan
på medel i form av nya ansökningar om bidrag minskat medan behovet
av medel för höjningar av tidigare tillstyrkta bidrag väsentligt ökat. Det
för innevarande budgetår anvisade anslaget på 11 000 000 kr. synes dock
helt komma att tagas i anspråk med hänsyn till under budgetårets senare
hälft inkommande ansökningar om bidrag och höjningar av tidigare tillstyrkta
bidrag.

I sin skrivelse den 29 augusti 1952 beräknade styrelsen preliminärt, att
anslaget för budgetåret 1953/54 borde uppräknas till 12 000 000 kr., emedan
den förutsatta ökningen i bostadsbyggandet under nästkommande budgetår
kunde beräknas innebära en ökning även i byggandet av pensionärshem.
Styrelsen framhåller nu att det är svårt att bedöma huruvida den ökade
ramen för bostadsbyggandet även kommer att medföra ett ökat pensionärshemsbyggande.
Med hänsyn till ovissheten om pensionärshemsbyggandets
kommande omfattning och till det förhållandet att även under nästkommande
budgetår ansökningar om höjningar av tidigare tillstyrkta bidrag
kan beräknas inkomma i relativt stor omfattning anser styrelsen, att an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

105

slaget för budgetåret 1953/54 bör anvisas med det i statsverkspropositionen
preliminärt beräknade beloppet av 12 000 000 kr.

Anslaget till bidrag till viss upplysningsverksamhet rörande byggnadstekniska
frågor har i statsverkspropositionen preliminärt beräknats till
samma belopp som det för innevarande budgetår anvisade anslaget, 100 000
kr. Bostadsstyrelsen upplyser att en instruktionsfilm, visande en avancerad
mekaniserad byggmetod, har inspelats och att ytterligare två filmer om
byggmekanisering har planerats. Sammanlagda kostnaden för dessa filmer
beräknas till 45 000 kr. Hur återstående 55 000 kr. av det för innevarande
budgetår anvisade anslaget skall disponeras har ännu icke i detalj planerats.
Eftersom ifrågavarande verksamhet i olika sammanhang framhållits som
väsentlig anser styrelsen att anslaget för budgetåret 1953/54 bör beräknas
till oförändrat belopp.

Anslaget till lånefonden för bostadsbyggande uppgår för innevarande
budgetår till 450 000 000 kr. och har i statsverkspropositionen preliminärt
beräknats till 475 000 000 kr.

Bostadsstyrelsen lämnar till en början vissa uppgifter angående utbetalningarna
under tiden juli— december 1952.

Under månaderna juli—december 1952 utbetalades i form av tertiärlån
93 000 000 kr., egnahemslån 86 000 000 kr. och räntebärande förbättringslån
1 200 000 kr. Sammanlagt utbetalades sålunda från fonden 180 000 000 kr.,
medan till fonden inflöt 9 000 000 kr. i amorteringar och inlösta lån, varför
belastningen å fonden uppgick till 172 000 000 kr. Jämfört med motsvarande
period föregående budgetår har belastningen ökat med ca 20 %. I
förskott på tertiärlån har utbetalats 54 000 000 kr. medan i samband med
utbetalning av dylika lån 3 000 000 kr. av tidigare utlämnade förskott influtit.

Förskott på egnahemslån har utbetalats med ett sammanlagt belopp av
68 000 000 kr. Ett belopp av 35 000 000 kr. av tidigare utlämnade förskott
inflöt under perioden i samband med utbetalning av lån.

I förskott på förbättringslån utbetalades 2 000 000 kr. och i samband
med utbetalning av förbättringslån inflöt 600 000 kr.

Sammanlagt utbetalades i förskott 124 000 000 kr. och inflöt av tidigare
utbetalat förskott 39 000 000 kr., varför belastningen å förskottstiteln uppgick
till 85 000 000 kr. Jämfört med motsvarande period under budgetåret
1951/52 har belastningen för förskott mer än fördubblats.

Den totala belastningen å anslaget uppgick sålunda till 257 000 000 kr.
under första hälften av budgetåret 1952/53. Jämfört med första hälften av
budgetåret 1951/52 utgör detta en ökning med 75 000 000 kr. eller i runt
tal 40 %.

Medelsåtgången under hela budgetåret 1952/53 beräknar styrelsen, om
hänsyn icke tages till utbetalning av förskott å tertiärlån under senare hälften
av budgetåret, till 437 000 000 kr. Antages behovet av förskott å tertiärlån
under budgetårets andra hälft komma att motsvara det belopp som utbetalats
under årets första hälft, d. v. s. 55 000 000 kr., skulle anslagsbelastnin -

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

gen för hela budgetåret uppgå till ca 490 000 000 kr. Styrelsen framhåller
att detta antagande om behovet av medel för förskott är mycket osäkert.
Då det för budgetåret disponibla beloppet uppgår till 452 000 000 kr. beräknar
styrelsen behovet av anslag å tilläggsstat till i runt tal 40 000 000 kr.

Vad angår medelsbehovet under nästa budgetår anför styrelsen i huvudsak
följande.

Under budgetåret 1953/54 kan lån beräknas komma att utbetalas med ett
belopp av 380 000 000 kr. och amorteringar och inlösning av lån komma
att inflyta med ett belopp av 27 000 000 kr., vilket innebär att nettobelastningen
för lån skulle uppgå till 353 000 000 kr. Utbetalningen av förskott
å tertiärlån samt egnahemslån och förbättringslån beräknas få
samma omfattning i relation till den preliminära långivningen som för
närvarande, vilket innebär en utbetalning av förskott å sammanlagt
254 000 000 kr. Då beloppen av inlösta förskott beräknas uppgå till
147 000 000 kr., kommer nettobelastningen för förskott att uppgå till
107 000 000 kr. Totalt skulle enligt denna beräkning nettobelastningen å
fonden under budgetåret 1953/54 uppgå till (353 000 000 + 107 000 000 —)
460 000 000 kr. Då en viss marginal för ökad förskottsutbetalning på grund
av försämrat kreditmarknadsläge och ökad bostadsproduktion är önskvärd,
synes anslaget för budgetåret 1953/54 böra anvisas med det i statsverkspropositionen
preliminärt beräknade beloppet av 475 000 000 kr.

Med hänvisning till det anförda anser styrelsen att till lånefonden för
bostadsbyggande bör anvisas dels å tilläggsstat för budgetåret 1952/53 ett
belopp av 40 000 000 kr., dels å riksstaten för budgetåret 1953/54 ett belopp av
475 000 000 kr.

Under förutsättning av i stort sett oförändrade lånevillkor och byggnadskostnader
räknar styrelsen med att genom preliminära lånebeslut skall
komma att disponeras i runt tal 430 000 000 kr. under budgetåret 1953/54.

Till lånefonden för maskinanskaffning inom byggnadsindustrien har
för innevarande budgetår anvisats ett anslag av 4 000 000 kr. I statsverkspropositionen
har preliminärt beräknats oförändrat anslagsbelopp.

Bostadsstyrelsen anför att ansökningar om lån inkommit till ett sammanlagt
belopp av 5 300 000 kr. samt att det för innevarande budgetår
anvisade anslaget helt torde komma att disponeras. Det synes styrelsen
sannolikt att efterfrågan på lån från fonden under nästa budgetår skall
växa. För att täcka denna efterfrågan bör enligt styrelsens mening anslaget
för budgetåret 1953/54 uppräknas till 6 000 000 kr.

Anslaget till tilläggslån till viss bostadsbgggnadsverksamhet har för
innevarande budgetår anvisats med 180 000 000 kr. och i statsverkspropositionen
preliminärt beräknats till 135 000 000 kr.

Bostadsstyrelsen meddelar, att under månaderna juli—december 1952
utbetalades tilläggslån med 26 000 000 kr. och förskott å tilläggslån med
19 000 000 kr., varjämte ett belopp av 1 000 000 kr. inflöt i samband med
utbetalning av lån. Den totala anslagsbelastningen uppgick sålunda till
44 000 000 kr.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

107

Anslagsbelastningen under innevarande budgetår i dess helhet beräknar
styrelsen till 130 000 000 kr., av vilket belopp 55 000 000 kr. avser nettobelastningen
å förskottstiteln.

Vid utgången av budgetåret 1951/52 kvarstod å anslaget ett outnyttjat
belopp av 81 000 000 kr. För budgetåret 1952/53 anvisades ett anslag
av 180 000 000 kr. Enligt styrelsens beräkningar skulle sålunda vid utgången
av budgetåret 1952/53 kvarstå ett outnyttjat belopp av ca (81 000 000
+ 180 000 000 — 130 000 000) 130 000 000 kr.

I fråga om anslagsbehovet för nästa budgetår anför styrelsen följande.

I sin skrivelse den 29 augusti 1952 beräknade styrelsen behovet av medel
för utbetalning av tilläggslån under budgetåret 1953/54 till 220 000 000
kr. Styrelsen förutsatte för nämnda beräkningar oförändrade lånevillkor
och icke någon förskottsutbetalning av tilläggslån.

Eventuellt ändrade lånevillkor från och med den 1 juli 1953 — dock
med undantag av villkoren beträffande de s. k. vintertilläggen — synes icke
komma att påverka medelsbehovet under budgetåret 1953/54. En fortsatt
utbetalning av förskott kommer däremot att medföra ett relativt kraftigt
ökat medelsbehov med hänsyn till att förskottsutbetalning av tilläggslån
kommer att successivt bli aktuell i allt fler ärenden med helt tilläggslån
enligt de nya bestämmelserna medan samtidigt de influtna beloppen av
tidigare utbetalda förskott kommer att bli ringa till följd av den hittillsvarande
relativt ringa utbetalningen av förskott på tilläggslån. Styrelsen vill
understryka, att denna ökning av medelsbehovet sålunda är av engångsnatur
och att den icke innebär någon reell kostnadsökning utan endast
en förskjutning i tiden av utbetalningarna. Vid fortsatt utbetalning av
förskott under följande budgetår kommer i förskott utbetalda belopp att i
stort sett balanseras av inflytande belopp av tidigare utbetalda förskott.

En förnyad beräkning av anslagsbelastningen under budgetåret 1953/54
har givit vid handen, att tilläggslån kommer att utbetalas med ett belopp
av 210 000 000 kr., varav ca 10 000 000 kr. avser s. k. vintertillägg, att förskott
å tilläggslån kommer att utbetalas med ett belopp av 130 000 000 kr.
och att inflytande belopp av tidigare utbetalda förskott kommer att uppgå
till 12 000 000 kr. Anslagsbelastningen skulle sålunda komma att uppgå
till (210 000 000 +130 000 000 — 12 000 000 = ) i runt tal 330 000 000 kr.

Då det outnyttjade beloppet vid utgången av budgetåret 1952/53 beräknats
till 130 000 000 kr., kan sålunda anslagsbehovet under budgetåret
1953/54 beräknas till (330 000 000 — 130 000 000 =) 200 000 000 kr.

Med hänvisning till det anförda föreslår styrelsen att anslaget för budgetåret
1953/54 anvisas med ett belopp av 200 000 000 kr.

Under förutsättning av oförändrade lånevillkor räknar styrelsen med att
genom preliminära lånebeslut skall komma att disponeras 240 000 000 kr.
under budgetåret 1953/54.

Beträffande anslaget till lån till uppförande och förbättring au lantarbetarbostäder
upplyser bostadsstyrelsen, att ett belopp av 5 800 000 kr.
fanns disponibelt å anslaget vid ingången av innevarande budgetår. I)å icke
mer än högst 2 000 000 kr. torde komma att disponeras under vart och ett

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

av budgetåren 1952/53 och 1953/54, anser styrelsen att ingen medelsanvisning
erfordras för nästkommande budgetår.

Vad slutligen angår anslaget till lån till anordnande av kollektiva
tvätterier, lämnar styrelsen följande uppgifter om medelsbehovet under
innevarande budgetår.

Vid ingången av budgetåret 1952/53 uppgick det disponibla beloppet till
1 200 000 kr. Då därjämte för innevarande budgetår anvisats ett investeringsanslag
på 2 000 000 kr., uppgår det för budgetåret 1952/53 disponibla
beloppet till 3 200 200 kr.

Under första hälften av innevarande budgetår har för beviljande av
lån till kollektiva tvätterier disponerats ett belopp av 414 000 kr. Det
sammanlagda sökta lånebeloppet avseende den 31 december 1952 hos
styrelsen inneliggande ansökningar uppgick till 1 503 000 kr. I flertalet av
dessa ärenden beräknas preliminära lånebeslut komma att meddelas under
innevarande budgetår. Ytterligare ett antal ansökningar har hittills inkommit
till länsbostadsnämnderna. I de av dessa ansökningar, vilka kan
beräknas erhålla preliminärt beslut under innevarande budgetår, uppgår
de sökta lånebeloppen sammanlagt till ca 1 000 000 kr. Av det för budgetåret
1952/53 disponibla beloppet av i runt tal 3 200 000 kr. torde uppskattningsvis
2 500 000 kr. komma att disponeras, varför det vid budgetårets
utgång skulle kvarstå ett odisponerat belopp av i runt tal 700 000 kr.

Styrelsen anser att intet tyder på att efterfrågan på lån till kollektiva
tvätterier kommer att minska och att därför under budgetåret 1953/54
minst samma belopp bör finnas tillgängligt för långivning, som beräknats
komma att disponeras under innevarande budgetår. I enlighet härmed
föreslår styrelsen att anslaget för nästa budgetår anvisas med det i statsverkspropositionen
preliminärt upptagna beloppet av 2 000 000 kr.

Departementschefen.

De i det föregående framlagda förslagen till nya bestämmelser rörande
familjebostadsbidrag föranleder omprövning av de i statsverkspropositionen
redovisade preliminära beräkningarna av medelsbehovet för nästa
budgetår å anslagen till hyresrabatter och särskilda bostadsrabatter. De
uppgifter som bostadsstyrelsen lämnat i samband med sina slutliga beräkningar
av medelsbehovet för nästa budgetår torde beträffande en del av de
övriga anslagen giva anledning till jämkningar av de preliminärt beräknade
anslagsbeloppen. I fråga om de särskilda anslagen får jag anföra
följande.

Anslaget till kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter torde i enlighet
med styrelsens förslag böra upptagas med det i statsverkspropositionen
preliminärt beräknade beloppet, 10 000 000 kr.

Medelsbehovet för hyresrabatter för mindre bemedlade, barnrika
familjer har av bostadsstyrelsen under förutsättning av oförändrade
bidragsgrunder beräknats till 61 000 000 kr. Om riksdagen bifaller de av

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

109

mig förordade ändringarna i bidragsgrunderna fr. o. in. den 1 oktober 1953,
torde utgifterna under nästa budgetår komma att öka med uppskattningsvis
följande belopp, nämligen vid utvidgning av bidragsgivningen till att
omfatta familjer i lägenheter färdigställda tidigast den 1 januari 1942
5 000 000 kr., vid införande av förstärkt familjebostadsbidrag 3 000 000 kr.,
vid jämkning av familjebostadsbidragens och bränslebidragens belopp
4 000 000 kr. och vid utbyte av familjebidrag mot familjebostadsbidrag till
familjer i egnahem 2 000 000 kr. eller sålunda tillhopa 14 000 000 kr. Denna
ökning motsvarar för ett helt år ca 18 000 000 kr. Anslagsbehovet för nästa
budgetår torde kunna beräknas till (61 000 000 + 14 000 000) 75 000 000
kr. Då jag vidare föreslagit att trekronorsbidraget skall slopas fr. o. m. den
1 oktober 1953, synes det icke vara motiverat att för framtiden bibehålla
anslaget till särskilda bostadsrabatter, från vilket i så fall skulle utbetalas
endast pensionärsbostadsbidrag. Sistnämnda bidrag torde i fortsättningen
böra bestridas från samma anslag som familjebostadsbidragen. Anslaget till
hyresrabatter för mindre bemedlade barnrika familjer torde fr. o. m. nästa
budgetår lämpligen böra benämnas anslaget till bostadsrabatter. Utbetalningarna
av pensionärsbostadsbidrag är icke av den storleksordningen att
de bör föranleda någon höjning av det för övriga utgifter under anslaget
beräknade anslagsbeloppet, 75 000 000 kr. Bostadsstyrelsen har beräknat
att det vid innevarande budgetårs utgång kommer att finnas ett outnyttjat
belopp av 1 080 000 kr. å anslaget till särskilda bostadsrabatter. Ytterligare
medelsanvisning för bestridande av utgifterna för trekronorsbidrag intill
den 1 oktober 1953 torde därför icke erfordras.

Beträffande anslaget till bidrag till främjande av bostadsbyggande på
landsbygden har bostadsstyrelsen förordat, att det i statsverkspropositionen
preliminärt upptagna beloppet 20 000 000 kr. höjes till 25 000 000 kr. Då
jag finner det angeläget att bostadsförbättringsverksamheten uppehälles i
avsedd omfattning tillstyrker jag styrelsens förslag. Eftersom utgifterna
under detta anslag huvudsakligen avser förbättringsarbeten å en- och tvåfamilj
shus samt denna förbättringsverksamhet numera inte är begränsad
till fastigheter på landsbygden synes anslagets benämning lämpligen böra
ändras till bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet. I detta sammanhang
torde få erinras om att i propositionen nr 128/1952 förutskickades,
att en omläggning av det statliga stödet till fiskarbostäder in. in. skulle
företagas fr. o. in. den 1 juli 1953. Jag framhöll härvid att det icke syntes
fullt klarlagt, hur eu omläggning av verksamheten lämpligen borde verkställas.
I avvaktan på en slutlig prövning av frågan borde därför länsbostadsnämnderna
handha bidragsgivningen jämväl under budgetåret
1952/53. Vad jag sålunda anfört godkändes av riksdagen. Vissa ytterligare
utredningar rörande med en omläggning av verksamheten sammanhängande
frågor har visat sig erforderliga. lifter samråd med statsrådet Hjalmar

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

Niison förordar jag fördenskull, att ifrågavarande bidragsgivning skall
fortgå på oförändrade villkor även under budgetåret 1953/54 och att utgifterna
för bidragsverksamheten skall täckas från anslaget till bidrag till
viss bostadsförbättringsverksamhet.

Bostadsstyrelsens förslag att till bidrag till inrättande av pensionärshem
för nästa budgetår skall anvisas det i statsverkspropositionen preliminärt
beräknade beloppet av 12 000 000 kr. kan jag godtaga.

Med hänsyn till vad bostadsstyrelsen upplyst i fråga om planerad användning
av det för innevarande budgetår anvisade anslaget till bidrag till
viss upplgsningsverksamhet rörande byggnadstekniska frågor, synes det
vara tillräckligt att för nästa budgetår beräkna ett belopp av 50 000 kr. för
detta ändamål.

Vid sin beräkning av anslaget till lånefonden för bostadsbyggande har
bostadsstyrelsen utgått från att förskott å tertiärlån skulle såväl under återstoden
av innevarande som under nästa budgetår komma att utlämnas i
ungefär samma omfattning som under den senaste tiden. Styrelsen bör
även efter utgången av innevarande budgetår tills vidare äga möjlighet
att liksom hittills i särskilda fall utgiva förskott å tertiärlån och
tilläggslån. Jag förutsätter emellertid att förskottsutbetalningarna successivt
skall kunna reduceras till sin omfattning. På grund härav torde någon
ytterligare medelsanvisning för innevarande budgetår inte erfordras samt
behovet av medel för förskott under nästa budgetår kunna beräknas till
något lägre belopp än styrelsen föreslagit. Under anslaget till tilläggslån
till viss bostadsbyggnadsverksamhet har styrelsen räknat med att förskott
å sådana lån under nästa budgetår skulle komma att utbetalas med
130 000 000 kr. Dessa förskott är liksom förskott å tertiärlån räntebärande
och de synes därför inte böra belasta tilläggslåneanslaget, vilket i sin helhet
avskrives i riksstaten. Jag föreslår därför att samtliga förskott skall
redovisas under anslaget till lånefonden för bostadsbyggande. Med utgångspunkt
från bostadsstyrelsens beräkningar skulle därvid detta anslag för
nästa budgetår behöva upptagas till (475 000 000 + 130 000 000) 605 000 000
kr. Med hänsyn till vad jag anfört rörande omfattningen av förskottsutbetalningarna
torde det för dessa utbetalningar beräknade beloppet kunna
minskas med 65 000 000 kr. och anslaget för nästa budgetår sålunda upptagas
med (605 000 000 — 65 000 000) 540 000 000 kr.

Bostadsstyrelsen beräknar att genom preliminära beslut om lån, som
skall utgå från lånefonden för bostadsbyggande, kommer att disponeras
430 000 000 kr. under budgetåret 1953/54. Mitt förslag i det föregående att
tilläggslånen till nya hus skall reduceras medför ett ökat behov av tertiärlån.
Beloppet torde i anledning härav böra beräknas till 480 000 000 kr.

I fråga om anslaget till lånefonden för maskinanskaffning inom byggnadsindustrien
har bostadsstyrelsen föreslagit, att det i statsverksproposi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

tionen preliminärt upptagna oförändrade beloppet av 4 000 000 kr. skall
uppräknas till 6 000 000 kr. I anledning härav vill jag erinra om
att denna låneverksamhet påbörjats först under innevarande budgetår och
att några närmare erfarenheter av verksamheten ännu icke har kunnat
erhållas. Innan erfarenheter har vunnits, synes anslaget icke böra höjas.
Jag föreslår därför att anslaget för nästa budgetår upptages med oförändrat
belopp.

För tilläggslån till viss bostadsbgggnadsverksamhet har i statsverkspropositionen
preliminärt beräknats ett anslag av 135 000 000 kr. Enligt
bostadsstyrelsens beräkningar skulle anslagsbehovet för nästa budgetår
uppgå till 200 000 000 kr., därav 130 000 000 kr. för utbetalande av
förskott å tilläggslån. I det föregående har jag förordat att dessa förskott
under nästa budgetår skall bestridas från lånefonden för bostadsbyggande.
I enlighet härmed torde anslaget för budgetåret 1953/54 böra
beräknas till (200 000 000-—130 000 000) 70 000 000 kr. Styrelsen har beräknat,
att under budgetåret 1953/54 genom preliminära lånebeslut skall
komma att disponeras ett belopp av 240 000 000 kr. Förslaget om en
minskning av tilläggslånen motiverar en nedräkning av beloppet med
50 000 000 kr. till 190 000 000 kr.

I överensstämmelse med bostadsstyrelsens förslag torde anslaget till
lån till uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder, med hänsyn till
å anslaget förefintlig reservation, för nästa budgetår böra upptagas med
endast ett formellt belopp av 100 kr.

Bostadsstyrelsens förslag att till lån till anordnande av kollektiva tvätterier
för budgetåret 1953/54 skall anvisas ett oförändrat anslag av 2 000 000
kr., vilket överensstämmer med det i statsverkspropositionen preliminärt
beräknade beloppet, kan jag godtaga.

Riksdagen har medgivit, att av det senast för budgetåret 1947/48 under
fonden för låneunderstöd anvisade investeringsanslaget till tertiärlån till
viss bostadsbgggnadsverksamhet ett belopp av högst 4 000 000 kr. må
disponeras under innevarande budgetår. Enligt vad jag inhämtat från
bostadsstyrelsen kan beräknas, att behov av utbetalningar från detta anslag
kommer att föreligga även under nästa budgetår samt att nämnda belopp
å 4 000 000 kr. skall vara tillräckligt för utbetalningarna under både innevarande
och nästa budgetår. Övriga tidigare reserverade medel å detta
anslag har numera reglerats såsom besparing över titeln lånemedel. Jag
föreslår därför, att å anslaget vid utgången av innevarande budgetår befintlig
reservation får disponeras jämväl under nästa budgetår.

Slutligen torde i detta sammanhang riksdagens medgivande böra inhämtas
till att räntefoten för lantarbetarbostadslån, som beviljas under
nästa budgetår, fastställes till oförändrat 3,2 5 %.

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

8. HEMSTÄLLAN.

Under åberopande av vad jag sålunda i olika hänseenden anfört hemställer
jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

I. godkänna av mig förordade ändringar i olika avseenden
av grunderna för den statliga låne- och bidragsverksamheten
till förmån för bostadsförsörjningen;

II. medgiva, att räntefoten för lantarbetarbostadslån, vilka
må komma att beviljas under budgetåret 1953/54, bestämmes
till 3,25 %\

III. medgiva, att under budgetåret 1953/54

dels preliminära beslut angående lån, som skall utgå från
lånefonden för bostadsbyggande, må meddelas intill ett belopp
av 480 000 000 kronor,

dels preliminära beslut angående lån, som skall utgå från
anslaget till tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet,
må meddelas intill ett belopp av 190 000 000 kronor;

IV. medgiva att vid utgången av innevarande budgetår befintlig
reservation å det senast för budgetåret 1947/48 under
fonden för låneunderstöd anvisade investeringsanslaget till
tertiärlån för viss bostadsbyggnadsverksamhet må disponeras
under budgetåret 1953/54;

V. för budgetåret 1953/54 anvisa

a) å driftbudgeten under femte huvudtiteln

1) till Kapitalmedels förluster och ränteeftergifter å vissa
bostadsbyggnadslån ett förslagsanslag av 10 000 000 kronor;

2) till Bostadsrabatter ett förslagsanslag av 75 000 000
kronor;

3) till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet ett
reservationsanslag av 25 000 000 kronor;

4) till Bidrag till inrättande av pensionärshem ett reservationsanslag
av 12 000 000 kronor;

5) till Bidrag till viss upplysningsverksamhet rörande
byggnadstekniska frågor ett reservationsanslag av 50 000
kronor;

b) å kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder

1) till Lånefonden för bostadsbyggande ett investeringsanslag
av 540 000 000 kronor;

2) till Lånefonden för maskinanskaffning inom byggnadsindustrien
ett investeringsanslag av 4 000 000 kronor;

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

113

c) å kapitalbudgeten under fonden för låneunderstöd

1) till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett
investeringsanslag av 70 000 000 kronor;

2) till Lån till uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder
ett investeringsanslag av 100 kronor;

3) till Lån till anordnande av kollektiva tvätterier ett investeringsanslag
av 2 000 000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Olof Särnmark.

8—256 53 Bihang till riksdagens protokoll 1953.

1 samt. Nr 138.

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

sid.

1. Allmänna grunder för bostadspolitiken ............................................. 4

Bostadsutredningens betänkande ......................................................... 4

Yttrandena .................................................................................... 17

Departementschefen ........................................................................ 23

2. Tilläggslån till flerfamiljshus ............................................................ 26

Gällande bestämmelser ..................................................................... 26

Behandlingen vid 1952 års riksdag av frågan om återbetalning av vissa

äldre tilläggslån ........................................................................... 29

Bostadsutredningens förslag ............................................................... 29

Yttrandena .................................................................................... 36

Departementschefen ........................................................................ 41

3. Lån till enfamiljs- och tvåfamiljshus ................................................ 45

Gällande bestämmelser ..................................................................... 45

Behandlingen vid 1952 års riksdag av vissa äldre kapitalsubventioner ... 46

Bostadsutredningens förslag ............................................................... 46

Yttrandena .................................................................................... 49

Departementschefen ........................................................................ 50

4. Bostadsrabatter .............................................................................. 54

Gällande bestämmelser ..................................................................... 54

Bostadsutredningens förslag ............................................................... 57

Yttrandena .................................................................................... 74

Departementspromemorian ............................................................... 78

Yttrandena .................................................................................... 80

Departementschefen ........................................................................ 80

5. Bidrag till pensionärshem och pensionärslägenheter .............................. 89

Gällande bestämmelser ..................................................................... 89

Bostadsutredningens förslag ............................................................... 89

Yttrandena .................................................................................... 91

Departementschefen ........................................................................ 91

(i. Särskilda frågor .............................................................................. 92

Räntegaranti beträffande vissa äldre lån ............................................. 92

Belåning av s. k. kategorihus ............................................................ 92

Förvärv av statligt belånade fastigheter ............................................. 96

Besvärsrätten ................................................................................. 99

7. Medelsbehovet för låne- och bidragsverksamheten under budgetåret 1953/54- 100

Bostadsstyrelsens förslag till anslagsäskanden .................................... 100

Departementschefen ........................................................................ 108

8. Hemställan .................................................................................... 112

Sthlm 19"»3. K. L. Heckmaus Boktr.