Kangl. Maj:ts proposition nr 40 (Proposition 1952:40)

Kangl. Maj:ts proposition nr 40.

Är 40.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
sammanföring av samfälld vägmark med angränsande
fastighet m. m.; given Stockholms slott den 18
januari 1952.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet
m. in.;

2) lag angående säkerhet för utbekommande av viss ersättning enligt lagen
om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet
in. in.; samt

3) lag om ändrad lydelse av 8 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42)
angående lagfart å fång till fast egendom.

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Huvudsyftet med den genom propositionen framlagda lagstiftningen är att
skapa lämpliga former för att sådan samfälld vägmark, som ej längre erfordras
för något gemensamt behov, skall kunna tillföras fastighets enskilda
ägovälde. Den i lagstiftningen upptagna formen härför är sammanföring.
Detta institut innebär, att vägmärken sammanföres med angränsande fastighet,
i vilken den därefter ingår. Efter sammanföringen skall vägmärken vara
fri från inteckningar och andra gravationer, som dittills besvärat den, och i
stället svara för samma gravationer och inteckningar som den fastighet, med
vilken den sammanförts. Delägare i vägmärken är berättigad till ersättning
för sin andel i densamma, om han framställer anspråk därpå. Fråga om
1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 40.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

sammanföring skall prövas vid lantmäteriförrättning. Förfarandet vid denna
är i flera hänseenden enklare än det vid förrättning enligt jorddelningslagen.

För vägmark, som enligt vissa byggnadsreglerande planer är avsedd till
trafikled eller annan allmän plats, föreslås ett särskilt institut, inlösen. Rätt
att inlösa sådan mark tillkommer vederbörande kommun eller samhälle. Den
inlösta vägmärken skall anses avstyckad och vara fri från inteckningar och
andra gravationer, som dittills besvärat den. I övrigt skall i fråga om inlösen
i allt väsentligt gälla bestämmelser av samma innehåll som för sammanföring.

Vad som stadgas om vägmark skall äga motsvarande tillämpning på mark
avsedd till avloppsdike ävensom på bäck och annat dylikt mindre vattendrag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

Forsla gtill -

Lag

om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet in. m.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Denna lag äger tillämpning på mark, vilken vid lantmäteri- eller mätningsförrättning
undantagits till väg för gemensamt behov, så ock på annan
vägmark, som är samfälld för två eller flera fastigheter.

Vad i lagen stadgas om vägmark skall äga motsvarande tillämpning på
mark avsedd till avloppsdike ävensom på bäck och annat dylikt mindre vattendrag.

2 §•

I denna lag förstås med fastighet vad som enligt gällande bestämmelser
skall redovisas i fastighetsregister såsom särskild fastighet.

Med ägare av fastighet jämställes den, som innehar fastighet under ständig
besittningsrätt eller såsom fideikommiss.

Om sammanföring.

3 §.

Vägmark må sammanföras med angränsande fastighet, såframt behov av
marken ej föreligger vare sig till väg eller för annat gemensamt ändamål
eller ock sådant behov blir tillgodosett utan att vägmärken bibehålies såsom
samfälld. Gränsar vägmärken till område, vilket utgör gemensam ägolott
för två eller flera fastigheter eller avsatts till gemensamhetsskog eller vid
lantmäteri- eller mätningsförrättning lämnats oskiftat utan att hava undantagits
för gemensamt ändamål, må vägmärken sammanföras med de fastigheter
som äga del i området genom att tilläggas detta.

Sammanföring må ej avse vägmark, varom sägs i 20 §.

Kungl. ilIaj:ts proposition nr 40.

församling än vägmärken. Annan vägmark må sammanföras allenast med
fastighet, som hör till samma socken och samma förvaltningsområde som
vägmärken. Med tomt må ej sammanföras vägmark, som ej ingår i tomtindelning.

4 §•

Sammanföring må ske endast i den mån därigenom lämpligare fastighetsindelning
vinnes eller fastighetsindelningens överensstämmelse med fastställd
generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller tomtindelning främjas. År
vägmärken så belägen att den kan sammanföras med mer än en fastighet,
skall sammanföring verkställas så att lämpligast möjliga fastighetsindelning
erhålles.

Besväras vägmärken av servitut, må sammanföring ej äga rum, med
mindre innehavaren av servitutet lämnar medgivande därtill eller det är
uppenbart, att sammanföringen icke kan lända till förfång för den fastighet,
till vars förmån servitutet gäller.

5 §•

Fråga om sammanföring prövas vid lantmäteriförrättning. Rätt att påkalla
sådan förrättning tillkommer ägaren av fastighet, till vilken vägmärken
gränsar.

Förrättningen verkställes, i fråga om vägmark i stad eller i samhälle
eller annan ort på landet där fastighetsregister såsom för stad skall föras,
av den som på grund av tjänst eller förordnande är behörig att där förrätta
avstyckningar samt eljest av distriktslantmätaren i det lantmäteridistrikt,
där vägmärken är belägen.

Ansökning om sammanföringsförrättning göres skriftligen, om förrättningen
skall verkställas av lantmätare, hos denne och eljest hos byggnadsnämnden,
som överlämnar ansökningen till förrättningsmannen. I ansökningen
skola angivas sökandens fastighet och den vägmark, om vars sammanföring
är fråga. Redovisas vägmärken i fastighetsregister fört enligt de
för stad meddelade bestämmelserna, bör samfällighetens beteckning på registerkartan
angivas; eljest bör hänvisas till karta och beskrivning som upprättats
vid jorddelningsförrättning.

Gränsar annan fastighet än sökandens till den vägmark, som avses i ansökningen,
bör uppgift lämnas om fastighetens beteckning samt ägarens
namn och adress. Är fråga om väg, som är eller tidigare varit allmän, eller
ingår vägmärken i samfällighet, för vilken finnes känd styrelse eller annan
förvaltare, skall detta angivas i ansökningen. Finnes ej känd styrelse eller
förvaltare för samfälligheten, böra i ansökningen uppgivas de fastigheter
som äga del i samfälligheten samt fastighetsägarnas namn och adresser eller,
om vägmärken är samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare,
en av fastigheterna med i orten boende ägare samt dennes namn och adress.
I ansökningen bör ock uppgivas servitutsinnehavare, vilkens rätt må vara
beroende av förrättningen, jämte hans adress.

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

6 §.

Innan förrättning företages, skall förrättningsmannen utfärda kungörelse
om tid och ställe för första sammanträdet. Kungörelsen skall minst fjorton
dagar förut uppläsas i kyrkan för den eller de församlingar, där den vägmark
och de fastigheter som beröras av förrättningen äro belägna, samt,
där särskilda förhållanden därtill föranleda, införas i en eller flera av ortens
tidningar. Härjämte skall förrättningsmannen minst fjorton dagar före sammanträdet
för befordran med posten avlämna tjänsteskrivelser med kallelse
till sammanträdet till envar, vilken enligt senaste mantalslängd eller eljest tillgängliga
uppgifter är ägare till fastighet som har del i samfälligheten. Finnes
känd styrelse eller annan förvaltare för samfälligheten, erfordras allenast
kallelse till ledamot av styrelsen eller till förvaltaren; och vare denne, där
han ej äger att själv föra talan för samfälligheten, delägarna ansvarig för
att kallelsen tillställes någon, som äger behörighet härtill, eller, om sådan
ej finnes, kommer till delägarnas kännedom. Finnes ej känd styrelse eller
förvaltare, och är vägmärken samfälld för flera än tio fastigheter med skilda
ägare, må kallelsen sändas till en av delägarna att vara för dem alla tillgänglig.
Delgives kallelse på sistnämnda sätt, skall uppgift om vilken delägare
kallelsen tillställts intagas i kungörelsen om förrättningen, och skall kungörelsen
anslås i socken- eller rådstugan eller på annan lämplig plats inom
kommunen.

Inom tid som i första stycket sägs skall förrättningsmannen ock avsända
kallelse dels till sökanden, dels till ägaren av annan fastighet än sökandens,
därest fastigheten angränsar den med ansökningen avsedda vägmärken, dels
till ägaren av fastighet som gränsar till annan än i ansökningen avsedd del
av samfälligheten, därest förrättningsmannen avser att väcka fråga om delens
sammanföring med fastigheten, dels ock till de i ansökningen uppgivna
eller för förrättningsmannen eljest kända innehavare av servitut, vilkas rätt
må vara beroende av förrättningen.

I kungörelse och kallelse, som i denna paragraf avses, böra angivas den
vägmark ansökningen avser ävensom sökandens namn och den fastighet,
med vilken vägmärken enligt ansökningen skall sammanföras. Därjämte
skola sakägare anmanas att vid sammanträdet förete tillgängliga åtkomsthandlingar
samt kartor och lantmäterihandlingar, som därvid kunna lända
till upplysning. Vidare skall erinras därom, att vid förrättningen fråga må
väckas om sammanföring av vägmark, som ingår i samfälligheten, med annan
fastighet än sökandens. Härutöver skall i kungörelsen och kallelse till
ägare av fastighet som har del i samfälligheten eller till ledamot av styrelse
för eller till förvaltare av samfälligheten angivas vad delägare i densamma
har att iakttaga, därest han önskar framställa ersättningsanspråk, varom i 10
§ sägs, varjämte kallelse till ägare av fastighet, vilken beröres av fråga om
sammanföring som förrättningsmannen avser att väcka, skall innehålla meddelande
härom.

Särskild underrättelse om tid och ställe för första sammanträdet skall
minst fjorton dagar förut av förrättningsmannen avsändas, därest vägmar -

Kungl. Mctj.ts proposition nr 40.

ken ingår eller tidigare ingått i allmän väg, till väghållaren i orten samt,
därest vägmärken är belägen i stad eller inom ort, där skyldighet att söka
byggnadslov eljest föreligger, till byggnadsnämnden.

Är sakägare, som i andra stycket sägs, å okänd ort eller så fjärran,
att han ej kan bevaka sin rätt vid förrättningen, och är icke någon förordnad
eller eljest veterligen behörig att för honom tala och svara, åligge förrättningsmannen
att för förordnande av god man för sakägaren göra sådan anmälan,
som avses i 18 kap. 4 § föräldrabalken.

7 §•

Uteblir annan än sökanden från lagligen kungjord förrättning, vare det ej
hinder för förrättningens företagande.

Uteblir sökanden utan att hava anmält laga förfall eller visar sig, att sökanden
ej äger påkalla förrättning om sammanföring, och uppkommer ej enligt
9 § första stycket fråga om sammanföring av vägmark med annan fastighet
än sökandens, inställes förrättningen och ersätte sökanden alla i ärendet
uppkomna kostnader.

Därest samtliga sakägare infinna sig, må förrättningen företagas utan
hinder av att kungörande och kallelse ej verkställts i den ordning, som i
6 § sägs.

8 §■

Vid förrättningen skola de för laga skifte i 2 kap. 4 och 9—11 §§ ävensom
3 kap. 4 § första och andra styckena samt 6—9 §§ lagen om delning
av jord å landet meddelade föreskrifterna i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
Avser sammanföringen vägmark i stad eller i samhälle eller annan
ort på landet där fastighetsregister såsom för stad skall föras, skall tillika
iakttagas vad i 5 kap. 2 § sista stycket lagen om fastighetsbildning i stad
stadgas.

Därest förrättning uppskjutes från ett sammanträde till annat, skall, där
ej vid det förra tillkännagivits tid och ställe för det senare, förrättningsmannen
därom i god tid genom tjänsteskrivelser eller på annat sätt, varom
överenskommelse träffats vid sammanträde, underrätta dem, som inställt
sig vid förrättningen.

9 §•

Gränsar i samfälligheten ingående vägmark förutom till sökandens fastighet
jämväl till annan fastighet och begär senast vid första sammanträdet
denna fastighets ägare sammanföring, må frågan härom omedelbart prövas
vid förrättningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

eljest uppskjutas till nytt sammanträde, till vilket förrättningsmannen har
att i god tid kalla ägaren.

Sammanföring av vägmark med fastighet, vars ägare icke påkallar eller
medgiver sammanföringen, må ske endast såframt densamma ej länder till
olägenhet för ägaren och må icke avse mark, som ingår i tomtindelning.

10 §.

Delägare i samfälligheten vare berättigad till ersättning för sin andel i
vägmärken av ägaren till den fastighet, med vilken marken sammanföres.
Yrkande härom skall dock, vid påföljd att delägaren eljest går förlustig sin
rätt, framställas innan utlåtande, varom i 14 § sägs, blivit meddelat.

Ersättningens storlek bestämmes, där överenskommelse ej träffas, av förrättningsmannen,
som i härför erforderlig omfattning skall utreda och i
protokollet anteckna de fastigheter som äga del i samfälligheten, den andel
som tillkommer envar av dem samt fastigheternas ägare. Vid ersättningens
bestämmande skall ej medräknas värdet av den förbättring vägmärken
må hava vunnit genom arbete eller kostnad, som nedlagts av ägare till den
fastighet, med vilken vägmärken sammanföres.

Ersättningen skall gäldas inom tre månader från det beslut om sammanföringen
vunnit laga kraft.

11 §•

Yppas tvist om äganderätten till vägmärken och har frågan betydelse för
förrättningens behöriga verkställande, skall den underställas ägodelningsrättens
prövning. I underställt mål skola föreskrifterna i 21 kap. lagen om
delning av jord å landet rörande underställning enligt 3 kap. 12 § samma
lag äga motsvarande tillämpning.

12 §.

Finnes nödigt att gräns för samfälligheten bestämmes, må sammanföringsförrättningen
ej avslutas förrän gränsen blivit i laga ordning bestämd. Gränsbestämningen
må i den mån så kan ske företagas till gemensam handläggning
med sammanföringsförrättningen.

Är fråga om sammanföring av vägmark som ingår i tomtindelning och
fordras tomtmätning för bedömande huruvida sammanföringen främjar
tomtindelningens genomförande, skall sammanföringsförrättningen vila till
dess tomtmätning skett. Är fråga väckt om ändring i tomtindelning av betydelse
för sammanföringen, skall förrättningen ock vila till dess frågan
slutligen avgjorts.

13 §.

Den vägmark, om vars sammanföring fråga är, skall med den noggrannhet
omständigheterna påkalla och, om så finnes lämpligt, med ledning av
befintligt kartmaterial av förrättningsmannen utmärkas på karta.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

14 §.

Förrättningsmannen skall meddela utlåtande med besked, huruvida sammanföring
skall äga rum eller icke. Beslutas sammanföring, skall utlåtandet
tillika, med hänvisning till karta och därå tecknad beskrivning, angiva
huru sammanföringen skall ske ävensom, där ersättning enligt 10 § skall
utgå, innehålla bestämmelse om det belopp, som tillkommer varje ersättningsberättigad,
jämte erinran om den tid, inom vilken ersättningen skall
gäldas. Utlåtandet skall städse innehålla besked rörande fördelningen av förrättningskostnaden.

15 §.

Sedan gränser, som tillkommit genom sammanföringen, blivit, i den mån
så finnes erforderligt, utstakade och utmärkta samt alla till förrättningen
hörande frågor i övrigt blivit avgjorda, skall förrättningen avslutas å sammanträde
med sakägarna eller annorledes å dag, som vid sammanträde angivits
eller om vilken sakägare, som inställt sig vid förrättningen, underrättats
genom tjänsteskrivelser eller på annat sätt, varom överenskommelse
träffats vid sammanträde. Vid avslutandet skall tillkännagivas vad som
skall iakttagas för fullföljd av talan mot förrättningen.

Inom femton dagar från det förrättningen blivit avslutad skall ett exemplar
av förrättningshandlingarna utgivas eller med posten avsändas till
den av sakägarna, som dessa eller, där de ej åsämjas, förrättningsmannen
utser att förvara handlingarna. Hos den utsedde äge envar sakägare rätt att
granska handlingarna och taga avskrift av dem.

16 §.

Talan mot sammanföringsförrättning må föras hos ägodelningsrätten genom
besvär, som skola ingivas till ägodelningsdomaren inom trettio dagar
från den dag, då förrättningen blivit avslutad. Avser förrättningen vägmark
belägen i stad eller inom ort, där skyldighet att söka byggnadslov eljest föreligger,
må byggnadsnämnden föra talan mot förrättningen.

Förrättningsmannen skall inom tid som nyss sagts insända förrättningsakten
till fastighetsregisterföraren. Hava besvär anförts, skall ägodelningsdomaren
ofördröj ligen och sist inom sex dagar härom underrätta registerföraren
samt infordra förrättningsakten från denne. I fråga om förfarandet
i målet och talan mot däri meddelat beslut gälle i tillämpliga delar vad beträffande
avslutad jorddelningsförrättning är stadgat.

Har jäv mot förrättningsmannen ogillats, skall beträffande fullföljd av
talan vad för sådant fall är stadgat i lagen om delning av jord å landet äga
motsvarande tillämpning.

17 §.

Då beslut om sammanföring vunnit laga kraft, ingår vägmärken i den
eller de fastigheter, varmed den sammanförts, fri från all rätt, som dittills

Kungl. Maj:ts proposition nr 40. 9

besvärat den. Sådan rätt skall orubbad gälla i återstoden av den besvärade
egendomen.

Sedan sammanföring skett, må talan om bättre rätt till den sammanförda
vägmärken ej föras.

18 §.

Har sakägare före förrättningens avslutande framställt begäran därom,
vare förrättningsmannen skyldig att inom fyrtiofem dagar från det förrättningen
vunnit laga kraft emot stadgad ersättning till honom utgiva eller
med posten avsända ett exemplar av kartan med därå tecknat bevis om lagakraftvinnandet.

19 §.

Kostnaden för förrättningen skall gäldas av sökanden. Har fråga väckts
om sammanföring jämväl med annan fastighet än sökandens, skall kostnaden
gäldas av fastighetsägarna eller någon av dem efter ty prövas skäligt.

Om inlösen.

20 §.

Vägmark, som enligt fastställd generalplan i stad eller i samhälle eller
annan ort på landet, där byggnadslagens bestämmelser för stad skola äga
motsvarande tillämpning, eller enligt stadsplan är avsedd till trafikled eller
annan allmän plats, äger kommunen eller samhället inlösa, såframt sådant
förhållande, som enligt 3 § första stycket utgör förutsättning för sammanföring,
föreligger.

I fråga om inlösen skall i tillämpliga delar gälla vad i denna lag stadgas
om sammanföring. Vid bestämmande av yrkad ersättning för vägmark skall
jämväl föreskriften i 143 § byggnadslagen äga motsvarande tillämpning.
Fråga om sammanföring av vägmark, ingående i den av inlösningsförrättningen
berörda samfälligheten, må vid förrättningen väckas i den ordning
9 § stadgar.

Då beslut om inlösen av vägmark vunnit laga kraft, skall vägmärken anses
vara avstyckad och vare den fri från all rätt, som dittills besvärat den.
Sådan rätt skall orubbad gälla i återstoden av den besvärade egendomen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1952.

Kungl. Maj. ts proposition nr 40.

Förslag till Lag angående

säkerhet, för utbekommande av viss ersättning enligt lagen
om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet m. m«

Härigenom förordnas som följer.

Har vid förrättning enligt lagen om sammanföring av samfälld vägmark
med angränsande fastighet m. in. blivit bestämt, att ägare av fastighet, med
vilken mark sammanförts, skall gälda ersättning för marken, äge den ersättningsberättigade,
där hans fordran ej stått inne längre än ett år efter förfallodagen,
att ur fastigheten, ändå att den kommit i annans hand, njuta
betalning med enahanda förmånsrätt, som enligt 17 kap. 6 § handelsbalken
tillkommer enskild ränteägare för avgäld av fast egendom.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1952.

Kungl. Mcij.ts proposition nr 40.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 8 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42)
angående lagfart A fang till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 8 § förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart
å fång till fast egendom1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

8 §■

Sökes lagfart-----------blivit lagfaret.

Har det fång, varmed lagfaras skall,
skett i enlighet med gällande författningar
om jords eller lägenhets avstående
för allmänt behov eller om
rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område eller om ändring eller
utrivning av vattenverk eller enligt
vattenlagen, vare för lagfarts beviljande
ej av nöden att med föregående
fång lagfares, eller att åtkomststyrkes,
på sätt i 7 § är föreskrivet.

Har det fång, varmed lagfaras skall,
skett i enlighet med gällande författningar
om jords eller lägenhets avstående
för allmänt behov eller om
rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område eller om ändring eller
utrivning av vattenverk eller enligt
vattenlagen eller lagen om sammanföring
av samfälld vägmark med
angränsande fastighet m. in., vare för
lagfarts beviljande ej av nöden att
med föregående fång lagfares, eller
att åtkomst styrkes, på sätt i 7 § är
föreskrivet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1952.

1 Senaste lydelse, se SFS 1918; 570.

Kungl. Maj. ts proposition nr 40.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 9 november 1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Danielson, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,

Andersson, Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,

Lindell.

I skrivelse den 21 april 1936, nr 172, har riksdagen anhållit, att Kungl.
Maj :t ville låta verkställa en förutsättningslös utredning rörande frågan om
åtgärder för att möjliggöra att mark, som använts till vägar, vilka blivit
nedlagda, emedan de ej längre varit behövliga som allmänna vägar eller som
enskilda utfartsvägar, måtte kunna på enklare och billigare sätt än för det
dåvarande förvärvas av ägarna till de fastigheter, som gränsade intill vägmärken.

Utredning i ämnet har härefter verkställts inom justitiedepartementet och
redovisats i en i oktober 1938 föreliggande promemoria angående lagstiftning
om sammanföring med fastighet av vägmark (Justitiedepartementets promemorior
1938: 2). Vid promemorian funnos fogade förslag till dels lag om
sammanföring med fastighet av väg in. in. och dels lag om säkerhet för utbekommande
av ersättning enligt lagen om sammanföring med fastighet av
väg m. m.

Sedan yttranden över promemorian år 1938 efter remiss avgivits av ett
stort antal myndigheter och sammanslutningar, har ärendet överlämnats till
fastighetsbildningssakkunniga. Med skrivelse den 15 november 1950 ha de
sakkunniga — under förklaring att de i ärendet samrått med lantmäteristyrelsen,
därvid enighet uppnåtts på alla punkter — avgivit promemoria med
förslag till lag om sammanföring med fastighet av samfälld vägmark in. in.
(Bihang). Jag anhåller nu att till behandling få upptaga de frågor, som beröras
i denna promemoria.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Huvudpunkterna i de framlagda förslagen.

Av 1 9 3 8 års promemoria framgår, att det i betydande utsträckning
förekommer att samfälld mark, som vid jorddelningsförrättning avsatts
för tillgodoseende av behovet av väg, blivit onyttig för sitt ändamål. Det är
tydligt, att förekomsten av sådan vägmark — som alltjämt är oskiftad och
tillhör samma fastigheter som förut — ofta innebär olägenheter ur fastighetsindelningssynpunkt.
Promemorian ger ock vid handen, att likartade
olägenheter kunna uppkomma då en allmän väg nedlagts eller erhållit ändrad
sträckning. Enligt vad som i promemorian anförts möta icke obetydliga
svårigheter att i fastighetsindelningen återinföra vägmark, som sålunda blivit
onyttig för sitt ändamål, framför allt därför att de enligt gällande fastighetsbildningslagstiftning
förefintliga förfaringssätten härför äro alltför omständliga
och kostsamma i förhållande till vägmärkens merendels ringa värde.
Behov ansågs därför enligt promemorian föreligga av en lagstiftning med
syfte att möjliggöra att nu avsedd vägmark genom ett enkelt och billigt
förfarande skall kunna sammanföras med angränsande fastighet.

Det i 1938 års promemoria framlagda lagförslaget innebar, att fastighetsägare
skulle medgivas rätt att med sin fastighet sammanföra angränsande
samfälld väg, som blivit onyttig för sitt ändamål och ej erfordrades för annat
gemensamt behov. Genom sammanföringen skulle vägen anses ingå i
den fastighet, med vilken den sammanförts. Sammanförd väg skulle vara
fri från ansvar för inteckning eller tunga, som tidigare åvilat den, och skulle
i stället vara belastad med samma inteckning eller tunga som den fastighet,
med vilken den sammanförts. Lagstiftningen skulle gälla både på landet och
i stad. Från lagstiftningens tillämpningsområde undantogs dock vägmark,
som enligt vissa byggnadsreglerande planer skulle ingå i gata, torg, park
eller annan allmän plats eller vissa trafikområden in. in. Med hänsyn till
vägmärkens vanligen ringa värde skulle ersättning utgå endast efter därom
framställt yrkande. Fråga om sammanföring skulle prövas vid särskild
förrättning, som efter förordnande skulle företagas av lantmätare eller vederbörande
mätningsman. Ett tämligen summariskt förfarande föreslogs. En
påbörjad sammanföringsförrältning skulle kunna utvidgas att omfatta sainmanföring
av vägmark med annan till samma väg gränsande fastighet än
sökandens, om yrkande därom framställdes.

I de yttranden, som avgivits över 1938 års promemoria, har allmänt
vitsordats behovet av lagstiftning i ämnet. Likaså ha huvudpunkterna i 1938
års förslag i stort sett tillstyrkts eller lämnats utan erinran. I några yttranden
har dock framhållits, att förslaget påtagligt missgynnade delägarna i samfälld
vägmark, samt uttalats, att tvångsåtgärder av ifrågasatt slag endast
borde få vidtagas i sådana former, att jordägaren garanterades en efter objektiv
prövning fastställd ersättning för den mark som toges i anspråk. Att
märka vore, att lagförslaget förutsattes bli tillämpligt även inom områden

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

med höga markpriser, såsom beträffande tomtindelad mark i stad. Bl. a.
med hänsyn till nu antydda uppfattning har i vissa yttranden förordats, att
sammanföringsförfarandet ej skulle göras tillämpligt beträffande samfälld
vägmark i stad eller i samhälle, utan att det i stället skulle stadgas en rätt
för staden eller samhället att inlösa sådan mark. Åtskilliga remissinstanser
ha förordat, att vägmark borde kunna sammanföras icke blott med fastighets
enskilda område utan även med mark, samfälld för flera jordregisterfastigheter.
I fråga om förfarandet ha i flera remissyttranden uttalanden
gjorts i den riktningen att förrättningsmannen borde erhålla befogenhet att
ex officio besluta om förrättningens omfattning. Även beträffande förfarandet
i övrigt ha av ett stort anlal remissinstanser framställts önskemål om
jämkningar i skilda hänseenden.

Fas tig h et s b Hd n i n g s s ak ku n nigas förslag innebär en
överarbetning av 1938 års förslag, därvid de under remissbehandlingen av
detta förslag framkomna synpunkterna prövats samt efter år 1938 gjorda
ändringar i lagstiftningen inom angränsande rättsområden och framlagda
förslag till sådana ändringar beaktats. Sakkunnigförslaget kan sägas helt
hålla sig inom ramen för den i ärendet tidigare förebragta utredningen.

Den av fastighetsbildningssakkunniga föreslagna lagstiftningen skall äga
tillämpning på vägmark, vilken vid lantmäteri- eller mätningsförrättning
undantagits för gemensamt behov eller eljest är samfälld för två eller flera
fastigheter men blivit onyttig för såväl avsett ändamål som annan gemensam
användning. Under lagstiftningen skall vidare under nyssnämnda förutsättningar
falla mark avsedd till avloppsdike ävensom naturligt vattendrag.
Lagstiftningen skall gälla både på landet och i stad.

Två olika former för reglering upptagas, nämligen sammanföring och inlösen.

Institutet sammanföring äger tillämpning å all vägmark eller därmed
likställd mark med undantag av sådan som enligt vissa byggnadsreglerande
planer skall ingå i trafikled eller annan allmän plats. Sammanföring
må ske med vägmärken angränsande fastighet eller, under vissa förutsättningar,
med fastigheter som äga del i vägmärken angränsande samfällighet.
Sammanföringen innebär, att marken skall anses ingå i den fastighet, med
vilken den sammanförts, samt vara fri från ansvar för inteckningar m. in.,
som tidigare åvilat den, och i stället svara för samma inteckningar in. in.
som den fastighet, med vilken den sammanförts.

Frågan om sammanföring skall prövas vid förrättning. Förrättningsman
skall vara på landet lantmätare och i stad eller i samhälle eller annan ort, där
fastighetsregister såsom för stad skall föras, vederbörande mätningsman.
Rätt att påkalla sammanföring tillkommer ägare av fastighet som angränsar
marken. I syfte att få till stånd en prövning i ett sammanhang beträffande
viss samfällighet ha föreslagits regler, enligt vilka dels ägare till annan
samfälligheten angränsande fastighet än sökandens kan begära sammanföring
med honom tillhörig fastighet dels ock förrättningsmannen kan upptaga
fråga om utsträckning av förrättningen till mark utöver vad som för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

anledes av framställda yrkanden. Fråga om utsträckning av förrättningen
skall väckas senast vid första sammanträdet.

Vid förrättningen — som skall kungöras enligt regler likartade dem som
gälla för förrättning enligt jorddelningslagen och vid vilken i övrigt åtskilliga
stadganden om förfarandet vid laga skifte i tillämpliga delar skola lända
till efterrättelse — skall prövas om förutsättningarna för sammanföring
föreligga. Utöver de förutsättningar som i det föregående omnämnts ha föreslagits
regler i syfte att trygga att lämpligast möjliga fastighetsindelning erhålles.
Särskilda regler i detta syfte föreslås i fråga om områden, för vilka
gälla plan enligt byggnadslagen.

Ersättning för sammanförd vägmark skall utgå endast i den mån yrkande
därom framställes. Yrkandet skall göras senast vid första sammanträdet vid
äventyr att förrättningsmannen eljest icke är pliktig att upptaga yrkandet
till prövning. Ersättningen skall gäldas inom viss tid efter det av sammanföringen
föranledd registrering vidtagits. Erlägges ej ersättningen inom den
stadgade tiden, äger den ersättningsberättigade att under viss tid därefter
njuta betalning ur den fastighet, med vilken marken sammanförts, med samma
förmånsrätt som enligt 17 kap. 6 § handelsbalken tillkommer enskild
ränteägare för avgäld av fast egendom.

Förrättningsmannen skall avgiva utlåtande med beslut huruvida sammanföring
skall äga rum eller icke. Om sammanföring beslutas, skall utlåtandet
tillika angiva hur sammanföringen skall ske ävensom innehålla yttrande
om den ersättning, som skall utgå.

Talan mot förrättningen — som ej skall bli föremål för fastställelseprövning
— får fullföljas genom besvär till ägodelningsrätten.

Det andra i lagstiftningen upptagna institutet, inlösen, skall vinna
tillämpning på mark, som enligt fastställd generalplan i stad eller i samhälle
eller annan ort på landet, där byggnad.slagens bestämmelser för stad
skola äga motsvarande tillämpning, eller enligt fastställd stadsplan ingår i
trafikled eller annan allmän plats. Inlösen innebär, att den inlösta marken
skall anses vara avstyckad samt att den skall vara fri från inteckningar
in. m., som tidigare åvilat den. Rätt till inlösen tillkommer endast vederbörande
kommun eller samhälle. I fråga om inlösen skall i tillämpliga delar
gälla vad som stadgats om sammanföring. Vissa avvikelser och särbestämmelser
föreslås dock; särskild förmånsrätt tillkommer sålunda ej löseskillingen.

Utlåtande över fastighetsbildningssakkunnigas promemoria har efter
remiss avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som förklarat sig icke
ha funnit anledning framställa någon erinran mot det framlagda förslaget.

Departementschefen.

Förekomsten av samfälligheter, som ursprungligen avsatts för alt tillgodose
behovet av väg men som ej längre erfordras för detta ändamål, föranleder
ofta nog oregelbundenheter i fastighetsindelningen. På sätt framgår

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

av de i ärendet företagna utredningarna äro olägenheterna härav påtagliga.
Det är därför i hög grad önskvärt, att dylika samfälligheter återföras i fastighetsindelningen
genom att förenas med angränsande fastigheter.

Då det gäller att bedöma, huruvida i detta syfte krävas särskilda lagstiftningsåtgärder,
är att beakta, att redan gällande fastighetsbildningslagstiftning
erbjuder vissa möjligheter att återföra vägmark i fastighetsindelningen.
I detta hänseende kan pekas på instituten laga skifte och ägoutbyte.
En annan möjlighet är att vägmärken överlåtes och därefter avstyckas och
sammanlägges med angränsande fastighet. I sistnämnda fall möta emellertid,
åtminstone då det är ett stort antal delägare i samialligheten, ofta svårigheter
att få till stånd en överlåtelse. Och om laga skifte och ägoutbyte
gäller — frånsett att dessa institut äro så utformade att de i fall som de
förevarande stundom ej kunna leda till en lämplig fastighetsindelning —
att förfarandet är omständligt och i förhållande till vägmärkens värde i
regel alltför kostsamt. I ärendet har också allmänt vitsordats att behov av
särskild lagstiftning föreligger. Någon ändring häri torde ej ha skett efter
remissbehandlingen av 1938 års promemoria. Visserligen ha under år 1951
på förslag av fastighetsbildningssakkunniga vidtagits ändringar av reglerna
i 8 kap. jorddelningslagen om ägoutbyte. Efter dessa ändringar torde i större
utsträckning än tidigare genom detta institut kunna ernås en lämplig fastighetsindelning
i nu avsedda fall, men den olägenheten kvarstår dock att
ägoutbyte, särskilt då det gäller samfälligheter, innefattar ett tämligen omfattande
och tungrott förfarande. Jag finner det sålunda tydligt, att det
föreligger behov av lagstiftning i ämnet.

Riktpunkten för en sådan lagstiftning bör vara att skapa en form, genom
vilken mark varom här är fråga kan på lämpligt ,sätt föras in i fastighetsindelningen
utan att arbetet och kostnaderna bli oproportionerligt stora i
förhållande till markens som regel ringa värde. Självfallet få dock strävandena
efter enkelhet ej leda till att rättssäkerhetskravet icke blir tillbörligen
beaktat.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att lagstiftningens tillämpningsområde
bör begränsas till sådan mark som är samfälld för två eller flera fastigheter.
Svårigheterna att uppnå en lösning på någon av de vägar som nu
stå till buds äga nämligen avseende i stort sett endast på samfälld mark.

Den nyss angivna riktpunkten för lagstiftningen föranleder, att densamma
bör avse allenast sådan mark, vilken i det alldeles övervägande antalet
fall har obetydligt värde. Med hänsyn härtill anser jag liksom de sakkunniga
att endast mark avsedd till väg och dike, varmed bör jämställas även
å- och bäckfåror, bör inbegripas under lagstiftningen. Med de sakkunnigas
lösning, att från sammanföringsinstitutets tillämpningsområde undantaga
mark, som enligt vissa planer skall ingå i trafikled eller annan allmän
plats, och för sådan mark skapa en särskild form, varigenom kommunen
eller samhället äger inlösa marken, synes hinder icke möta att göra lagstiftningen
utan undantag tillämplig såväl på landet som i stad. Att jag av
andra skäl dock endast med viss tvekan kan godtaga det föreslagna inlösningsinstitutet
skall jag beröra längre fram.

Kungl. Maj. ts proposition nr 40.

Självfallet skall en allmän förutsättning för att de föreslagna instituten
skola vinna tillämpning vara att marken är onyttig för såväl avsett ändamål
som annan gemensam användning.

Såsom förut nämnts innebär sammanföringsinstitutet enligt
förslaget att den sammanförda vägmärken skall anses ingå i den fastighet,
med vilken den sammanföres, samt att den efter sammanföringen skall
vara fri från inteckningar och andra gravationer, som tidigare åvilat den, och
i stället svara för samma inteckningar och gravationer som den fastighet,
med vilken den sammanförts. Mot vad sålunda föreslagits har jag i princip
intet att erinra.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att delägare i samfälligheten alltid
skall äga rätt att erhålla ersättning för sin andel i den mark som frångår
samfälligheten. Likaså delar jag förslagets ståndpunkt att ersättning skall
utgå endast till delägare, som framställt anspråk därpå, samt att utgående
ersättning skall tillfalla delägaren och ej innehavare av inteckning i dennes
fastighet. Däremot finner jag den upptagna preklusionsregeln att ersättningsyrkande
skall framställas vid första sammanträdet vid äventyr att förrättningsmannen
eljest icke är pliktig att upptaga yrkandet till prövning
vara alltför vag. Valet synes då stå mellan att antingen såsom i 1938 års förslag
ha en till första sammanträdet knuten absolut preklusionstid eller ock
medge delägare rätt att begära ersättning under hela tiden medan förrättningen
pågår. Självfallet är det ur synpunkten att få ett enkelt förfarande
önskvärt med den i 1938 års förslag upptagna korta preklusionstiden. Denna
skulle väl för sådana fall varom nu är fråga kunna godtagas om det vid
utfärdande av kungörelse och kallelser till förrättningen vore klart vilken
mark förrättningen skall omfatta. Men nu innebär förslaget — något som
jag strax skall återkomma till — att vid första sammanträdet fråga skall
kunna väckas om utsträckning av förrättningen till annan mark än den
som avses med den ursprungliga ansökningen. Med hänsyn härtill kan en
regel att ersättningsanspråk skall framställas senast vid första sammanträdet
icke anses bereda delägarna önskvärt rådrum för att avgöra vilken ståndpunkt
de skola intaga i ersättningsfrågan. Jag finner därför, att hänsynen
till delägarna kräver en mindre snäv preklusionsregel. Ersättningsanspråk
bör således kunna framställas intill dess att förrättningsmannen avgiver
sitt utlåtande.

Önskvärdheten av att i ett sammanhang få hela den samfällda vägmärken
sammanförd med angränsande fastigheter är uppenbar. Sakkunnigförslaget
innehåller också möjlighet att utsträcka förrättningen på föranledande såväl
av annan fastighetsägare än sökanden som av förrättningsmannen. På förrättningsinannens
initiativ skall sammanföring kunna ske även mot den
berörde fastighetsägarens bestridande, om sammanföringen icke skulle lända
honom till skada. Jag anser övervägande skäl tala för att detta förslag genomföres.
En ur fastighetsindelningssynpunkt önskvärd sammanföring bör nämligen
icke kunna hindras av att ägaren till en fastighet, som gränsar till vägmärken,
utan bärande skäl motsätter sig sammanföring med sin fastighet.

2 Iiihang till riksdagens protokoll 1 samt. Xr 40,

Kungi. Maj:ts proposition nr 40.

För att man så fort som möjligt skall få förrättningens omfattning bestämd,
bör såsom de sakkunniga föreslagit fråga om utsträckning av förrättningen
väckas senast vid första sammanträdet.

Förfarandet har i förslaget utformats i huvudsaklig överensstämmelse med
jorddelningslagens regler. De betydelsefullaste avvikelserna äro att vid sammanföringsförrättning
gode män aldrig skola biträda samt att förrättningen
ej skall undergå fastställelseprövning. Häremot har jag intet att erinra.

I fråga om tidpunkten för rättsverkningarnas inträde ha de sakkunniga
föreslagit den ur principiell synpunkt betydelsefulla nyheten att verkningarna
utom i visst avseende knytas icke till förrättningens lagakraftvinnande
utan till den registrering som vid en senare tidpunkt skall göras i anledning
av lagakraftvinnandet. Den bakom förslaget liggande tanken att fastighetsregistret
alltid skall utvisa den gällande fastighetsindelningen synes i och
för sig värd att allvarligt övervägas. Denna fråga torde emellertid böra prövas
först i ett större sammanhang. Jag anser därför att, i överensstämmelse
med eljest gällande grundsatser, dessa förrättningars rättsverkningar böra
inträda redan i och med lagakraftvinnandet.

Det föreslagna institutet inlösen innebär att den inlösta vägmärken
skall anses avstyckad samt vara fri från inteckningar och andra gravationer
som tidigare åvilat den. I fråga om inlöseninstitutet skall i allt
väsentligt gälla vad som föreslagits beträffande sammanföring. Detta innebär
bl. a. att ersättning ej utgår med mindre delägare i vägmärken framställer
anspråk därpå; ersättningen tillfaller delägaren och ej innehavare av
inteckning som belastar hans fastighet. Som tidigare nämnts skall inlöseninstitutet
vinna tillämpning å mark, som enligt vissa byggnadsreglerande
planer skall ingå i trafikled eller annan allmän plats. Att märka är att i
dessa fall lösningsrätt redan föreligger för kommunen på grund av stadganden
i byggnadslagen. Enligt denna lag skall i fråga om förfarandet
expropriationslagens regler gälla, vilket bl. a. innebär, att innehavare av
inteckning erhåller den del av löseskillingen som belöper på inteckningen.
Vilken form av inlösen, som kommer att tillämpas, blir helt beroende på
kommunens val. Av det nu anförda framgår att inteckningshavarnas ställning
blir olika beroende på vilken väg för inlösen som väljes. Tydligt är att
mot en sådan ordning invändningar kunna göras. Med hänsyn till vägmärkens
som regel ringa värde torde emellertid den anförda omständigheten i
praktiken vara utan nämnvärd betydelse. Då härtill kommer, att förfarandet
enligt byggnadslagen är omständligt och kostsamt samt att det föreligger
behov av en enklare ordning i de fall varom nu är fråga, anser jag mig
kunna biträda de sakkunnigas förslag på denna punkt. I

I enlighet med det anförda ha inom justitiedepartementet upprättats förslag
till lag om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet
m. m. och till lag angående säkerhet för utbekommande av viss ersättning
enligt samma lag. Lagförslagen överensstämma i huvudsak med de
sakkunnigas lagförslag. Det torde med hänsyn härtill ej vara erforderligt

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

att jag i fortsättningen uppehåller mig vid andra punkter än sådana, beträffande
vilka jag ej kan ansluta mig till de sakkunniga. Vad jag vidare
har att anföra torde lämpligen kunna anknytas till de särskilda stadgandena
i lagförslagen.

Förslaget till lag om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande

fastighet m. m.

1 §•

Av vad jag förut anfört framgår, att jag ansluter mig till de sakkunnigas
mening om lagens tillämpningsområde. Det torde sålunda böra stadgas, att
lagen äger tillämpning på mark, vilken vid lantmäteri- eller mätningsförrättning
undantagits till gemensam väg, så ock på annan vägmark, som är samfälld
för två eller flera fastigheter. Därtill bör fogas den bestämmelsen att
vad i lagen stadgas om vägmark skall äga motsvarande tillämpning på mark
avsedd till avloppsdike ävensom på naturligt vattendrag. Under sistnämnda
uttryck inbegripes ej blott själva strömfåran utan även den mark vid
stranden, som jämte strömfåran ingår i samfälligheten.

Bestämmelser av angiven innebörd ha upptagits i förevarande paragraf.
Förutsättningarna för att de i lagen angivna instituten sammanföring och
inlösen skola vinna tillämpning — vilka i de sakkunnigas förslag jämväl
angivits i 1 § — ha i departementsförslaget flyttats till de avsnitt av lagen
som behandla respektive institut.

2 §.

Detta lagrum överensstämmer med 1 § andra stycket i de sakkunnigas
förslag.

3 §•

I första stycket av denna paragraf torde böra angivas den allmänna förutsättningen
för att institutet sammanföring skall vinna tillämpning.

Såsom jag tidigare framhållit skall den allmänna förutsättningen för att
sammanföring skall kunna ske vara att marken är onyttig för såväl avsett
ändamål som annan gemensam användning. I de sakkunnigas uttalanden
om innebörden härav kan jag i allt väsentligt instämma.

Emellertid ha de sakkunniga framhållit, att vägmark i vissa fall borde
kunna anses onyttig även om marken faktiskt användes för vägändamål.
Inginge samfälld vägmark i allmän väg, borde marken i detta sammanhang
anses vara i sin egenskap av samfällighet onyttig för de fastigheter, som
ägde del däri. Den allmänna vägen vore nämligen tillgänglig för trafik, oberoende
av den rådande fastighetsindelningen. Samfälld vägmark, som ingår
i allmän väg, borde därför enligt vad de .sakkunniga uttalat alltid, oaktat
marken användes för avsett ändamål, i förevarande sammanhang betraktas
såsom onyttig. Enligt min mening bör man, om också detta de sak -

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

kunnigas uttalande i och för sig äger giltighet, härvid beakta, att viss väg exempelvis
på grund av vägomläggning kan indragas såsom allmän väg men
att behov kan finnas att bibehålla vägen såsom enskild väg. Det är tydligt,
att det ej kan vara någon lämplig ordning att först sammanföra samfälld
vägmark med en angränsande fastighet och senare taga samma mark i anspråk
för vägändamål med stöd av lagen om enskilda vägar. Viss försiktighet
torde därför böra iakttagas, innan samfälld vägmark, som ingår i en
faktiskt begagnad allmän väg, betraktas såsom onyttig.

Vidare ha de sakkunniga beträffande frågan, huruvida samfälld mark,
som ursprungligen avsatts till ett öppet dike, kan anses onyttig, då diket
ersatts av täckta ledningar, uttalat, att så borde vara fallet, om anläggningen
utförts efter syneförrättning enligt vattenlagen eller om rätten att
utföra underhållsarbeten blivit på annat sätt säkerställd. I anledning härav
vill jag endast framhålla, att det givetvis även måste krävas, att markens
sammanföring icke medför, att förutsättningarna för någon delägare att
erhålla avlopp för vatten från hans fastighet rubbas.

Den sålunda förordade innebörden i onyttighetskravet torde komma att
framgå med önskvärd tydlighet, om i lagtexten förutsättningen för sammanföring
angives vara, att vägmärken ej erfordras för tillgodoseende vare
sig av behov av väg eller av annat för delägarna i vägmärken gemensamt
behov eller ock behov som nu avses blir tillgodosett utan att vägmärken bibehålies
såsom samfälld.

Vid sammanföringsförrättning skall förrättningsmannen ex officio pröva
huruvida vägmärken är onyttig för gemensamt ändamål. Frågan om
vägens behövlighet kan emellertid samtidigt vara föremål för prövning även
i annan ordning, t. ex. vid förrättning enligt lagen om enskilda vägar. Uppenbarligen
är det önskvärt att de avgöranden, som träffas i olika ordning,
ej strida mot varandra. Att direkt samordna förrättningarna torde ej
låta sig göra, utan män torde böra begagna den utvägen att låta den ena
förrättningen vila i avvaktan på att den andra slutligen avgjorts. Med hänsyn
till de olika förrättningarnas karaktär kan någon tvekan ej råda om
att det är sammanföringsförrättningen som bör vila. Detta torde ligga så i
sakens natur att särskilt stadgande därom ej kan anses erforderligt.

I andra stycket torde böra angivas den inskränkning i sammanföringsinstitutets
tillämpningsområde som ligger däri, att — såsom tidigare framhållits
— sammanföring ej må avse vägmark, som kan bli föremål för inlösen
enligt lagen.

Tredje stycket bör reglera de fall då det föreligger ett absolut hinder att
sammanföra viss vägmark med viss fastighet. I fråga om de fall då sådant
hinder måste anses vara för handen är jag i princip ense med de sakkunniga.
Dessas förslag i fråga om möjligheten till sammanföring över förvaltningsgränser
bygger emellertid på att ett av dem i annat sammanhang
framlagt förslag beträffande rätten att sammanlägga fastigheter över olika
slag av förvaltningsgränser blivit genomfört. Så har emellertid ännu ej skett.
Med hänsyn till vad nu anförts torde förevarande stycke böra givas det inne -

Kungl. Maj. ts proposition nr 40

hållet, att vägmark, som skall redovisas i fastighetsregister fört enligt de
för stad meddelade bestämmelserna, ej må sammanföras med fastighet, som
skall upptagas i annat register, och ej heller med fastighet som hör till annan
församling än vägmärken, att övrig vägmark ej må sammanföras med
fastighet som hör till annan socken eller annat förvaltningsområde än vägmärken
samt att vägmark, som ej ingår i tomtindelning, ej må sammanföras
med tomt.

4 §•

I förevarande paragraf, som motsvarar 3 § i de sakkunnigas förslag, böra
angivas de förutsättningar för sammanföring som skola vara för handen
i det särskilda fallet. I de sakkunnigas förslag ha först upptagits två specialregler
i detta hänseende. För det första stadgas, att vägmark, som ingår
i tomtindelning, allenast må sammanföras i den mån tomtindelningens genomförande
därigenom främjas. Vidare föreslås, att bestämmelsen i 19
kap. 13 § 2 mom. jorddelningslagen samt fastighetsbildningslagens motsvarande
bestämmelse skola äga tillämpning beträffande sammanföring.
Nämnda lagrum innehåller i huvudsak att inom område, för vilket enligt
fastställd plan särskilda bestämmelser med avseende å markens bebyggande
gälla, avstyckning ej må verkställas så att områdets ändamålsenliga
bebyggande försvåras. I sakkunnigförslaget gives därefter en allmän regel
att sammanföring i övrigt skall verkställas så att lämpligast möjliga fastighetsindelning
erhålles.

De sakkunnigas förslag synes vila på den tanken att sammanföring alltid
är ur fastighetsindelningssynpunkt fördelaktig. Också enligt min mening
torde så åtminstone som regel vara fallet. Som emellertid sammanföringen
innebär ett tvångsförfarande, synes det mig vara riktigast att i lagen
uttryckligen angives, att nämnda förhållande skall vara en förutsättning
för sammanföring. Utformas stadgandet härom så att sammanföring
må ske endast i den mån därigenom lämpligare fastighetsindelning vinnes
eller fastighetsindelningens överensstämmelse med fastställd generalplan,
stadsplan, byggnadsplan eller tomtindelning främjas, kommer det att omfatta
jämväl de fall som åsyftas med de i de sakkunnigas förslag upptagna
specialreglerna. Härutöver synes det påkallat med en föreskrift, som ger
ledning för det fall att vägmärken gränsar till mer än en fastighet och förutsättningar
föreligga för markens sammanföring med envar av fastigheterna.
Föreskriften torde böra innehålla, att sammanföring skall verkställas
så att lämpligast möjliga fastighetsindelning erhålles. En sådan regel
synes visserligen ej giva någon direkt ledning exempelvis i det fall att två
stadsägor och ett mellan dem beläget område vägmark tillhopa skola bilda
en tomt. Utan särskilt stadgande torde dock vara klart, att om i ett dylikt
fall ägarna till båda .stadsägorna påkalla sammanföring, vägmärken bör
fördelas mellan stadsägorna; härigenom undvikes bl. a. att den lösningsrätt
som föreligger enligt 40 § byggnadslagen rubbas. Någon egentlig saklig
skillnad mellan vad jag sålunda förordat och de sakkunnigas förslag torde
oj föreligga.

Kungl. Maj. ts proposition nr 40.

5 §■

Denna paragraf motsvarar 4 § i sakkunnigförslaget.

Den av mig förordade lydelsen av lagrummet innehåller endast i ett avseende
saklig avvikelse från sakkunnigförslaget. I huvudsaklig överensstämmelse
med vad som gäller jämlikt 2 kap. 1 § jorddelningslagen i dess lydelse
enligt lag den 1 juni 1951 bör nämligen behörig förrättningsman vara
distriktslantmätaren i det lantmäteridistrikt, där vägmärken är belägen,
eller, i fråga om vägmark i stad eller i samhälle eller annan ort på landet,
där fastighetsregister såsom för stad skall föras, den som på grund av
tjänst eller förordnande är behörig att där förrätta avstyckningar.

6 §•

Denna paragraf, som motsvarar 5 § i sakkunnigförslaget, upptager regler
om kungörande av och kallelse till förrättningen. Bestämmelserna överensstämma
frånsett vissa redaktionella jämkningar med de sakkunnigas
förslag; dock har, med hänsyn till att enligt jorddelningslagen även efter de
däri år 1951 genomförda ändringarna en kungörelse- och kallelsetid av minst
fjorton dagar gäller, bestämmelse om samma tid upptagits i nu förevarande
lag. Härutöver har, på sätt jag vid 9 § skall utveckla, ett visst tillägg till
paragrafen upptagits.

7 §•

Lagrummet överensstämmer i sak med 6 § i sakkunnigförslaget.

8 §•

Den i första stycket av denna paragraf — som motsvarar 7 § i sakkunnigförslaget
— upptagna hänvisningen till 3 kap. 4 § jorddelningslagen torde
böra inskränkas att avse endast första och andra styckena i detta lagrum.
Förhållanden, varom stadgas i de senare styckena, ha nämligen, i den utsträckning
så är påkallat för sammanföringsförrättningar, reglerats i 7 §
av det nu föreliggande lagförslaget.

Andra stycket i paragrafen, vilket reglerar sättet för kallelse till ett senare
förrättningstillfälle, torde böra så jämkas, att förrättningsmannen skall, där
ej vid sammanträde tid och ställe för nästa sammanträde tillkännagivits,
därom i god tid genom tjänsteskrivelser eller på annat sätt, varom överenskommelse
träffats vid sammanträde, underrätta dem, som inställt sig vid
förrättningen. Härigenom vinnes närmare överensstämmelse med 3 kap.
11 § och 16 kap. 1 § jorddelningslagen.

9 §.

I förevarande paragraf upptagas regler om utvidgning av förrättningen
utöver vad som följer av ansökningen. Bestämmelser av motsvarande innehåll
äro införda i 8 § sakkunnigförslaget.

Förrättningsmannens initiativrätt avser att möjliggöra, att förrättningen
erhåller en lämpligare omfattning än vad som föranledes av ansökningen

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

eller vid förrättningen framställda yrkanden. Sammanföring må emellertid
ej ske på förrättningsmannens initiativ, såframt icke sökanden eller annan
sakägare vidhåller framställt yrkande om sammanföring. Bestämmelsen i
andra stycket, att förrättningsmannen äger väcka fråga om sammanföring
av vägmark ingående i samfälligheten, har samma innebörd som motsvarande
stadgande i de sakkunnigas förslag. Förrättningsmannens initiativrätt
omfattar alltså dels sammanföring av annan del av samfälligheten än
sådan som avses med framställt yrkande och dels sammanföring av vägmark,
vars sammanföring påkallats av sakägare, med annan fastighet än
sakägarens.

Jag vilt i detta sammanhang betona att förrättningsmannen bör begagna
sin initiativrätt med varsamhet; det bör sålunda föreligga påtagliga fördelar
med hänsyn till fastighetsindelningen för att förrättningsmannen skall utsträcka
en förrättning, under vilken yrkande om sammanföring framställts
endast beträffande en ringa del av samfälligheten, att avse hela eller stora
delar av samfälligheten. Även med hänsyn till kostnadsfrågan är det påkallat
att förrättningsmannen iakttager försiktighet. Om nämligen på hans
initiativ förrättningen utvidgas men densamma i denna del ej leder till
sammanföring, komma de kostnader som förorsakas av utvidgningen att
drabba de sakägare, som påkallat sammanföring.

I de sakkunnigas förslag har, såsom en förutsättning för att sammanföring
skall få ske på initiativ av förrättningsmannen, upptagits att sammanföringen
skall medföra väsentlig förbättring av fastighetsindelningen. Efter de
jämkningar, som under departementsbehandlingen gjorts beträffande de allmänna
förutsättningarna för sammanföring, får sådan åtgärd äga rum
endast i den mån lämpligare fastighetsindelning vinnes. Vid sådant förhållande
synas skäl knappast föreligga att för sammanföring på förrättningsmannens
initiativ stadga en särskild förutsättning som ej mera avsevärt
skulle skilja sig från vad som alltid skall krävas för att sammanföring skall
vara tillåten. I detta sammanhang torde emellertid böra erinras om att
enligt vad jag tidigare förordat sammanföring på förrättningsmannens initiativ
får äga rum endast såframt den ej länder till skada för ägaren av
den fastighet, med vilken vägmärken skall sammanföras.

Ofta torde förrättningsmannen under sitt förberedande arbete finna, att
utsträckning av förrättningen är önskvärd, och bestämma sig för att väcka
fråga därom. I dylikt fall är det till undvikande av uppskov önskvärt att
särskild underrättelse redan i samband med kungörelsen avsändes till fastighetsägare,
som beröras av utsträckningen. Bestämmelse härom har upptagits
i 0 §, vilket föranleder eu mindre jämkning i förevarande paragraf.
Det i andra stycket sista punkten av sakkunnigförslaget upptagna stadgandet
om skyldighet för förrättningsmannen att göra anmälan till domstol för
förordnande av god man för bortovarande sakägare synes höra äga tillämpning
å alla de sakägare, som enligt (i g tredje stycket skola särskilt underrättas.
Stadgandet torde därför lämpligen böra upptagas såsom ett fjärde
stycke i (i §. Eu hänvisning till detta stycke i förevarande lagrum synes
lä mplig.

Knngl. Maj. ts proposition nr 40.

I 9 § sakkunnigförslaget har upptagits en föreskrift att om någon menar
att den vägmark, om vars sammanförande är fråga, icke kan anses onyttig
för gemensam användning och att sammanföring därför icke bör äga rum,
yrkande härom skall för att vinna beaktande framställas senast vid första
sammanträdet. Ett dylikt stadgande synes gå mindre väl samman med den
i lagen gällande principen att förrättningsmannen ex officio skall pröva om
vägmärken är onyttig. Stadgandet synes därför böra utgå.

10 §.

I förevarande lagrum, som reglerar delägarnas rätt till ersättning, torde
uttryckligen böra angivas att delägare i samfälligheten är berättigad till ersättning
för sin andel i vägmärken av ägaren till den fastighet, med vilken
marken sammanföres. Såsom jag tidigare framhållit bör dock ersättning utgå
allenast till delägare som framställer yrkande därom medan förrättningen
ännu pågår. Föreskriften härom torde kunna givas den utformningen att
yrkande om ersättning skall, vid påföljd att delägaren eljest går förlustig
sin rätt, framställas innan utlåtande meddelats.

Under hänvisning till vad jag tidigare anfört om tidpunkten för rättsverkningarnas
inträde bör dagen för ersättningens erläggande bestämmas med
utgångspunkt från tiden då beslutet om sammanföring vinner laga kraft.

I övrigt överensstämmer förevarande paragraf i sakligt hänseende med de
sakkunnigas förslag.

11 §•

Utom i det fall att tvist uppstår mellan delägarna om den andel i vägmärken
som tillkommer envar av dem bör, såsom de sakkunniga uttalat, underställning
ske även när tvist yppats huruvida vägmärken är samfälld eller ej.
För att detta skall komma till tydligt uttryck ha ordalagen i de sakkunnigas
förslag till lagtext något jämkats.

12 §.

Såsom de sakkunniga föreslagit bör det överlåtas åt förrättningsmannen
att bedöma huruvida det är nödigt för prövning av sammanföringsfrågan att
gräns för samfälligheten bestämmes. Erfordras gränsbestämning, bör uppenbarligen
frågan härom vara slutgiltigt avgjord innan sammanföringsförrättningen
avslutas. I likhet med de sakkunniga anser jag, att gränsbestämning
även i de fall densamma sålunda aktualiseras i samband med sammanföringsförrättning
bör handläggas enligt samma regler som eljest skolat tilllämpas.
Gränsbestämningen bör sålunda vara en från sammanföringsförrättningen
fristående förrättning. Hänsyn torde emellertid böra tagas till
det faktiska samband som råder mellan de båda förrättningarna. Hinder
synes sålunda ej möta att anse ansökan om sammanföring innefatta ansökan
om sådan gränsbestämning som erfordras för att genomföra sammanföringen.
Praktiska skäl tala för att i den mån så kan ske de båda förrätt -

Kungl. Maj. ts proposition nr 40.

ningarna företagas till gemensam handläggning. I sistnämnda hänseende
torde böra upptagas en särskild regel. Genom denna vinnes bl. a., att för de
båda förrättningarna kan föras gemensamt protokoll och användas gemensam
karta.

De synpunkter som anlagts i fråga om gränsbestämning gälla i stort sett
också beträffande tomtmätning. Det synes dock knappast lämpligt, att tomtmätning
och sammanföringsförrättning till någon del företagas till gemensam
handläggning. I enlighet härmed har i departementsförslaget i förevarande
hänseende stadgats, att därest fråga är om sammanföring av mark som
ingår i tomtindelning och tomtmätning fordras för bedömande huruvida
sammanföringen främjar tomtindelningens genomförande, sammanföringsförrättningen
skall vila till dess tomtmätning skett.

15 §.

I förevarande paragrafs första stycke meddelas bestämmelser om avslutande
av förrättningen. Sakkunnigförslaget anknyter i denna del närmast
till reglerna i 19 kap. 21 § jorddelningslagen om avslutande av
avstyckningsförrättning. Sammanföringsförrättningens karaktär synes emellertid
vara sådan, att det torde vara lämpligare att söka överensstämmelse
med de regler om avslutandet, som gälla för övriga slag av förrättningar
enligt jorddelningslagen och som upptagas i 16 kap. 1 § denna
lag. Det bör sålunda i förevarande paragraf föreskrivas, att förrättningen
skall avslutas å sammanträde med sakägarna eller annorledes å dag, som
vid sammanträde angivits eller om vilken sakägare som inställt sig vid förrättningen
underrättats genom tjänsteskrivelser eller på annat sätt, varom
överenskommelse träffats vid sammanträde.

16 §.

Har jäv mot förrättningsmannen ogillats, torde jorddelningslagens regler
om fullföljd av talan i dylikt fall böra äga motsvarande tillämpning. En särskild
regel härom synes erforderlig.

17 §.

Såsom jag tidigare anfört skall sammanföringen medföra, att den sammanförda
vägmärken skall vara fri från inteckningar och andra gravationer,
som tidigare åvilat den. Detta torde böra gälla även allmänna utskylder och
sådana fordringar, som åtnjuta förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § första stycket
handelsbalken. Efter sammanföringen skall vägmärken i stället svara för
samma inteckningar och gravationer som den fastighet, med vilken den sammanförts.
För att sistnämnda rättsverkan skall inträda torde ej erfordras
någon särskild lagregel. Sammanföringen innebär nämligen icke att en ny
fastighet bildas utan allenast att en redan befintlig fastighets område på
marken utökas. Samtliga rättsverkningar skola — i enlighet med vad jag
förut förordat — inträda i och med lagakraftvinnandct. Med hänsyn till vad
nu anförts torde i första stycket av förevarande paragraf böra stadgas, att

Kungi. Maj. ts proposition nr 40.

då beslut om sammanföring vunnit laga kraft, vägmärken ingår i den eller
de fastigheter, varmed den sammanförts, fri från all rätt, som dittills besvärat
den. I detta sammanhang torde därjämte böra stadgas, att sådan rätt
orubbad skall gälla i återstoden av besvärad egendom.

Såsom de sakkunniga föreslagit bör talan om bättre rätt till den sammanförda
vägmärken ej få föras, sedan sammanföring skett. Regel härom torde
böra upptagas i ett andra stycke i denna paragraf.

Med den inställning jag intagit till frågan om tidpunkten för rättsverkningarnas
inträde synes det ej erforderligt att i lagen meddela föreskrift om
att registrering skall ske. Frågan om registreringen torde lämpligen kunna
regleras i administrativ ordning.

18 §.

Den senaste tidpunkten för utlämnande av karta — varom stadgas i detta
lagrum — bör bestämmas till fyrtiofem dagar från det förrättningen vunnit
laga kraft.

20 §.

I enlighet med vad jag framhållit vid 1 § bör i förevarande paragraf, som
reglerar institutet inlösen, upptagas den allmänna förutsättningen att vägmärken
är onyttig. Vidare torde det böra klart angivas att lösningsrätten
tillkommer kommunen eller samhället. Med hänsyn härtill torde i första
stycket böra stadgas, att vägmark, som enligt fastställd generalplan i stad
eller i samhälle eller annan ort på landet, där byggnadslagens bestämmelser
för stad skola äga motsvarande tillämpning, eller enligt stadsplan är avsedd
till trafikled eller annan allmän plats, må inlösas av kommunen eller samhället,
såframt sådant förhållande är för handen, som enligt 3 § första
stycket utgör förutsättning för sammanföring.

I andra stycket torde böra föreskrivas, att vad i lagen stadgas om sammanföring
i tillämpliga delar skall gälla i fråga om inlösen. Härutöver torde
i detta stycke böra upptagas de båda av de sakkunniga föreslagna specialreglerna,
att vid bestämmande av yrkad ersättning föreskriften i 143 §
byggnadslagen skall äga motsvarande tillämpning samt att vid inlösningsförrättning
fråga om sammanföring må väckas i den ordning 9 § stadgar.

I tredje stycket torde böra angivas, att då beslut om inlösen av vägmark
vunnit laga kraft, vägmärken skall anses vara avstyckad. Genom inlösningen
bildas sålunda en särskild fastighet. Beträffande verkningarna med avseende
å inteckningar och andra gravationer synes — i anslutning till vad
jag vid 17 § förordat — böra stadgas, att då beslut om inlösen vunnit laga
kraft, den inlösta vägmärken skall vara fri från all rätt, som dittills besvärat
den, samt att sådan rätt orubbad skall gälla i återstoden av besvärad
egendom.

Ikraftträdandebestämmelsen.

Lagen torde böra träda i kraft den 1 juli 1952.

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

Förslaget till lag angående säkerhet för utbekommande av viss ersättning

enligt lagen om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande

fastighet m. m.

I likhet med de sakkunniga anser jag att något behov ej föreligger att
tillerkänna den som är berättigad till ersättning på grund av inlösen enligt
sammanföringslagen någon särskild förmånsrätt. Förevarande lag bör därför
avse endast ersättning för sammanförd vägmark. För att detta skall klart
framgå ha smärre jämkningar vidtagits i de sakkunnigas lagförslag.

Jämväl denna lag bör träda i kraft den 1 juli 1952.

I enlighet med vad i det föregående anförts föreligga nu förslag till

1) lag om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet
in. m.; samt

2) lag angående säkerhet för utbekommande av viss ersättning enligt lagen
om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet
m. m.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av
den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av detta protokoll.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Olle Hellberg.

1 Lagförslaget under 2), som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget i
samma ämne, har här uteslutits.

Kungl. Maj. ts proposition nr 40.

Förslag

till

Lag

om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Denna lag äger tillämpning på mark, vilken vid lantmäteri- eller mätningsförrättning
undantagits till gemensam väg, så ock på annan vägmark,
som är samfälld för två eller flera fastigheter.

Vad i lagen stadgas om vägmark skall äga motsvarande tillämpning på
mark avsedd till avloppsdike ävensom på naturligt vattendrag.

2 §•

I denna lag förstås med fastighet vad som enligt gällande bestämmelser
skall redovisas i fastighetsregister såsom särskild fastighet. Med
ägare av fastighet jämställes den, som innehar fastighet under ständig besittningsrätt
eller såsom fideikommiss.

Om sammanföring.

3 §•

Därest vägmark ej erfordras för tillgodoseende vare sig av behov av väg
eller av annat för delägarna i vägmärken gemensamt behov eller ock behov
som nu avses blir tillgodosett utan att vägmärken bibehålies såsom samfälld,
må den sammanföras med angränsande fastighet. Gränsar vägmärken
till område, vilket utgör gemensam ägolott för två eller flera fastigheter eller
avsatts till gemensamhetsskog eller vid lantmäteri- eller mätningsförrättning
lämnats oskiftat utan att hava undantagits för gemensamt ändamål,
må sammanföring ske med de fastigheter, som äga del i området.

Sammanföring må ej avse vägmark, varom sägs i 20 §.

Vägmark, som skall redovisas i fastighetsregister fört enligt de för stad
meddelade bestämmelserna, må ej sammanföras med fastighet, som skall
upptagas i annat register, och ej heller med fastighet, som hör till annan
församling än vägmärken. Övrig vägmark må ej sammanföras med fastighet,
som hör till annan socken eller annat förvaltningsområde än vägmärken.
Med tomt må ej sammanföras vägmark, som ej ingår i tomtindelning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 40.

4 §.

Saramanföring må ske endast i den män därigenom lämpligare fastighetsindelning
vinnes eller fastighetsindelningens överensstämmelse med fastställd
generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller tomtindelning främjas. Är
vägmärken så belägen att den kan sammanföras med mer än en fastighet,
skall sammanföring verkställas så att lämpligast möjliga fastighetsindelning
erhålles.

5 §•

Fråga om sammanföring prövas vid lantmäteriförrättning. Rätt att påkalla
sådan förrättning tillkommer ägaren av fastighet, till vilken vägmärken
gränsar.

Förrättningen verkställes av distriktslantmätaren i det lantmäteridistrikt,
där vägmärken är belägen, eller, i fråga om vägmark i stad eller i samhälle
eller annan ort på landet där fastighetsregister såsom för stad skall
föras, av den som på grund av tjänst eller förordnande är behörig att där
förrätta avstyckningar.

Ansökning om sammanföringsförrättning göres skriftligen, om förrättningen
skall verkställas av lantmätare, hos denne och eljest hos byggnadsnämnden,
som har att överlämna ansökningen till förrättningsmannen. I
ansökningen bör den vägmark angivas, om vars sammanföring är fråga.
Redovisas vägmärken i fastighetsregister fört enligt de för stad meddelade
bestämmelserna, bör samfällighetens beteckning på registerkartan angivas;
eljest bör hänvisas till karta och beskrivning som upprättats vid jorddelningsförrättning.

Gränsar annan fastighet än sökandens till den vägmark, som avses i ansökningen,
bör uppgift lämnas om fastighetens beteckning samt ägarens
namn och adress. Är fråga om väg som är eller tidigare varit allmän eller
ingår vägmärken i samfällighet, för vilken finnes känd styrelse eller annan
förvaltare, skall detta angivas i ansökningen. Finnes ej känd styrelse eller
förvaltare för samfälligheten, bör i ansökningen uppgivas vilka fastigheter
som äga del i denna samt namn och adress på ägarna till dessa fastigheter,
eller, om vägmärken är samfälld för flera än tio fastigheter med skilda
ägare, en av fastigheterna med i orten boende ägare samt dennes namn och
adress.

6 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

gängliga uppgifter är ägare till fastighet som har del i den samfällighet varom
är fråga. Finnes känd styrelse eller annan förvaltare för samfälligheten,
erfordras allenast kallelse till ledamot av styrelsen eller till förvaltaren; och
vare denne, där han ej äger att själv föra talan för samfälligheten, delägarna
ansvarig för att kallelsen tillställes någon, som äger behörighet härtill,
eller, om sådan ej finnes, kommer till delägarnas kännedom. Finnes ej känd
styrelse eller förvaltare, och är vägmärken samfälld för flera än tio fastigheter
med skilda ägare, må kallelsen sändas till en av delägarna att vara
för dem alla tillgänglig. Delgives kallelse på sistnämnda sätt skall uppgift
om vilken delägare kallelsen tillställts intagas i kungörelsen om förrättningen,
och skall kungörelsen anslås i socken- eller rådstugan eller på annan
lämplig plats inom kommunen.

I kungörelse och kallelse, som i denna paragraf avses, bör angivas vilken
vägmark ansökningen avser ävensom sökandens namn och den fastighet,
med vilken vägmärken enligt ansökningen skall sammanföras. Därjämte
skola sakägare anmanas att vid sammanträdet förete tillgängliga åtkomsthandlingar
samt kartor och lantmäterihandlingar, som därvid kunna lända
till upplysning. Vidare skall erinras därom, att vid förrättningen må väckas
fråga om sammanföring av vägmark, som ingår i samfälligheten, med annan
fastighet än sökandens. Slutligen skall angivas vad delägare i samfälligheten
har att iakttaga, därest han önskar framställa ersättningsanspråk, varom
i 10 § sägs.

Särskild underrättelse om tid och ställe för första sammanträdet skall
minst fjorton dagar förut av förrättningsmannen avsändas dels till sökanden,
dels till ägaren av annan fastighet än sökandens, därest fastigheten angränsar
den med ansökningen avsedda vägmärken, dels till ägaren av fastighet
som gränsar till annan del av samfälligheten, därest förrättningsmannen
avser att väcka fråga om delens sammanföring med fastigheten, dels till väghållaren,
därest vägmärken ingår eller tidigare ingått i allmän väg, dels
ock till byggnadsnämnden, därest vägmärken är belägen i stad eller inom
ort, där skyldighet att söka byggnadslov eljest föreligger.

Är sakägare, som i tredje stycket sägs, å okänd ort eller så fjärran, att
han ej kan bevaka sin rätt vid förrättningen, och är icke någon förordnad
eller eljest veterligen behörig att för honom tala och svara, åligge förrättningsmannen
att för förordnande av god man för sakägaren göra sådan anmälan,
som avses i 18 kap. 4 § föräldrabalken.

7 §■

Uteblir annan än sökanden från lagligen kungjord förrättning, vare det ej
hinder för förrättningens företagande.

Kungl. Maj. ts proposition nr 40.

Därest samtliga sakägare infinna sig, må förrättningen företagas utan
hinder av att kungörande och kallelse ej verkställts i den ordning, som i
6 § sägs.

8 §.

Vid förrättningen skola de för laga skifte i 2 kap. 4 och 9—11 §§ ävensom
3 kap. 4 § första och andra styckena samt 6—9 §§ lagen om delning av
jord å landet meddelade föreskrifterna i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
Avser sammanföringen vägmark i stad eller i samhälle eller annan
ort på landet där fastighetsregister såsom för stad skall föras, skall tillika
iakttagas vad i 5 kap. 2 § sista stycket lagen om fastighetsbildning i stad
stadgas.

Därest förrättning uppskjutes från ett sammanträde till annat, skall, där
ej vid det förra tid och ställe för det senare tillkännagivits, förrättningsmannen
därom i god tid genom tjänsteskrivelser eller på annat sätt, varom
överenskommelse träffats vid sammanträde, underrätta dem, som inställt
sig vid förrättningen.

9 §•

Gränsar samfälligheten förutom till sökandens fastighet jämväl till annan
fastighet och begär senast vid första sammanträdet denna fastighets
ägare sammanföring, må frågan härom omedelbart prövas vid förrättningen.

Förrättningsmannen må ock vid första sammanträdet väcka fråga om sammanföring
av vägmark ingående i samfälligheten. Sålunda väckt fråga må
omedelbart prövas, om ägaren av den fastighet, med vilken vägmärken avses
att sammanföras, är tillstädes eller till honom avsänts underrättelse, som i
6 § tredje stycket sägs, men skall eljest uppskjutas till nytt sammanträde,
om vilket förrättningsmannen har att i god tid genom tjänsteskrivelse underrätta
ägaren. Därvid skall vad i 6 § fjärde stycket sägs äga motsvarande
tillämpning.

Sammanföring av vägmark med fastighet, vars ägare icke påkallar eller
medgiver sammanföringen, må ske endast såframt densamma ej länder till
skada för ägaren.

10 §.

Ersättningens storlek bestämmes, där överenskommelse ej träffas, av förrättningsmannen,
som i härför erforderlig omfattning skall utreda och i
protokollet anteckna vilka fastigheter som äga del i samfälligheten, den andel
som tillkommer envar av dem samt fastigheternas ägare. Vid ersättningens
bestämmande skall ej medräknas värdet av den förbättring vägmärken

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

må hava vunnit genom arbete eller kostnad, som nedlagts av ägare till den
fastighet, med vilken vägmärken sammanföres.

Ersättningen skall gäldas inom tre månader från det beslut om sammanföringen
vunnit laga kraft.

11 §•

Yppas tvist om äganderätten till vägmärken och har frågan betydelse för
förrättningens behöriga verkställande, skall den underställas ägodelningsrättens
prövning. I underställt mål skola föreskrifterna i 21 kap. lagen
om delning av jord å landet rörande underställning enligt 3 kap. 12 § samma
lag äga motsvarande tillämpning.

12 §.

Finner förrättningsmannen nödigt att gräns för samfälligheten bestämmes,
må sammanföringsförrättningen ej avslutas förrän gränsen blivit i laga
ordning bestämd. Gränsbestämningen må i den mån så kan ske företagas till
gemensam handläggning med sammanföringsförrättningen.

13 §.

Den vägmark, om vars sammanföring fråga är, skall med den noggrannhet
omständigheterna påkalla och, om så befinnes lämpligt, med ledning av befintligt
kartmaterial av förrättningsmannen utmärkas på karta.

14 §.

Förrättningsmannen skall meddela utlåtande med beslut, huruvida sammanföring
skall äga rum eller icke. Beslutas sammanföring, skall utlåtandet
tillika, med hänvisning till karta och därå tecknad beskrivning, angiva
huru sammanföringen skall ske ävensom, där ersättning enligt 10 § skall
utgå, innehålla bestämmelse om ersättningens storlek jämte erinran om den
tid, inom vilken ersättningen skall gäldas. Utlåtandet skall städse innehålla
besked rörande fördelningen av förrättningskostnaden.

15 §.

Sedan gränser, som tillkommit genom sammanföringen, blivit, i den mån
så befinnes erforderligt, utstakade och utmärkta samt alla till förrättningen
hörande frågor i övrigt blivit avgjorda, skall förrättningen avslutas å sammanträde
med sakägarna eller annorledes å dag, som vid sammanträde angivits
eller om vilken sakägare, som inställt sig vid förrättningen, underrättats
genom tjänsteskrivelser eller på annat sätt, varom överenskommelse

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

träffats vid sammanträde. Vid avslutandet skall tillkännagivas vad som
skall iakttagas för fullföljd av talan mot förrättningen.

16 §.

Klagan över sammanföringsförrättning må föras hos ägodelningsrätten
genom besvär, som skola ingivas till ägodelningsdomaren inom trettio dagar
från den dag, då förrättningen blivit avslutad. Avser förrättningen vägmark
belägen i stad eller inom ort, där skyldighet att söka byggnadslov eljest föreligger,
må klagan över förrättningen föras jämväl av byggnadsnämnden.

Förrättningsmannen skall inom tid som nyss sagts insända förrättningsakten
till fastighetsregisterföraren. Hava besvär anförts, skall ägodelningsdomaren
ofördröj ligen och sist inom sex dagar härom underrätta registerföraren
samt infordra förrättningsakten från denne. I fråga om förfarandet
i målet och talan mot däri meddelat beslut gälle i tillämpliga delar vad härom
är stadgat beträffande avslutad jorddelningsförrättning.

Har jäv mot förrättningsmannen ogillats, skall beträffande fullföljd av
talan vad för sådant fall är stadgat i lagen om delning av jord å landet äga
motsvarande tillämpning.

17 §.

Då beslut om sammanföring vunnit laga kraft, ingår vägmärken i den
eller de fastigheter, varmed den sammanförts, fri från all rätt, som dittills
besvärat den. Sådan rätt skall orubbad gälla i återstoden av besvärad egendom.

Sedan sammanföring skett, må talan om bättre rätt till den sammanförda
vägmärken ej föras.

18 §.

Har sakägare framställt begäran därom vid förrättning, vare förrättningsmannen
skyldig att inom fyrtiofem dagar från det förrättningen vunnit laga
kraft emot stadgad ersättning till honom utgiva eller med posten avsända
ett exemplar av kartan med därå tecknat bevis om lagakraftvinnandet.

19 §■

Kostnaden för förrättningen skall gäldas av sökanden eller, där fråga
uppkommit om sammanföring jämväl med annan fastighet än sökandens,
fördelas mellan fastighetsägarna på sätt förrättningsmannen prövar skäligt.
S Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr it).

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Om inlösen.

20 §.

Vägmark, som enligt fastställd generalplan i stad eller i samhälle eller
annan ort på landet, där byggnadslagens bestämmelser för stad skola äga
motsvarande tillämpning, eller enligt stadsplan är avsedd till trafikled eller
annan allmän plats, äger kommunen eller samhället inlösa, såframt sådant
förhållande är för handen, som enligt 3 § första stycket utgör förutsättning
för sammanföring.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1952.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Bihcing.

Promemoria

med förslag till lag om sammanföring med fastighet av samfälld

Tä^mark m. m.

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet.

Såsom närmare framgår av inledningen till denna promemoria har inom
Kungl. Justitiedepartementet år 1938 upprättats en promemoria med förslag
till lag om sammanföring med fastighet av väg m. in. Sedan detta förslag
gjorts till föremål för sedvanlig remissbehandling har ärendet överlämnats
till fastighetsbildningssakkunniga. Även de sakkunnigas överväganden ha
lett till att särskild lagstiftning i ärendet får anses erforderlig. På grundval
av 1938 års förslag har därför, under beaktande av de i remissyttrandena
framställda erinringarna och yrkandena, upprättats ett överarbetat lagförslag
i ämnet ävensom förslag till vissa följdförfattningar. Dessa förslag,
jämte redogörelse för remissyttrandena och de sakkunnigas motiv, överlämnas
härmed vördsamt. Därvid återställas tillika de till ärendet hörande handlingarna.

De sakkunniga ha i ärendet samrått med lantmäteristyrelsen, därvid enighet
uppnåtts på alla punkter.

Vid beredningen av detta ärende ha de sakkunniga biträtts av lantmätaren
Åke Bysjö.

I behandlingen av ärendet ha de sakkunnigas samtliga ledamöter deltagit.
Stockholm den 15 november 1950.

För fastighetsbildningssakkunniga
HARALD MALMBERG.

Hjalmar Nordfelt.

Kungl. Maj. ts proposition nr 40.

Lagförslag.

Förslag

till

Lag

om sammanforing med fastighet av samfälld vägmark m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

l 5-

Vägmark, vilken vid lantmäteri- eller mätningsförrättning undantagits för
gemensamt behov eller eljest är samfälld för två eller flera fastigheter men
blivit onyttig för såväl avsett ändamål som annan gemensam användning,
må, på de villkor och i den ordning som i denna lag sägs, göras till föremål
för sammanforing eller inlösen.

Med fastighet förstås i denna lag vad som enligt därom gällande bestämmelser
skall redovisas i fastighetsregister såsom särskild fastighet. Med ägare
av fastighet jämställes den, som innehar fastighet under ständig besittningsrätt
eller såsom fideikommiss.

Vad i denna lag är stadgat om vägmark skall äga motsvarande tillämpning
beträffande mark avsedd till avloppsdike ävensom beträffande naturligt vattendrag.

Om sammanforing.

2 §.

I denna lag avsedd vägmark må, med de undantag som angivas i andra
och tredje styckena, sammanföras med angränsande fastighet. Gränsar vägmärken
till område, vilket utgör gemensam ägolott för två eller flera fastigheter
eller avsatts till gemensamhetsskog eller vid lantmäteri- eller mätningsförrättning
lämnats oskiftat utan att ha undantagits för gemensamt
ändamål, må sammanforing ske med de fastigheter, som äga del i området.

Vägmark, som i 20 § avses, må ej göras till föremål för sammanforing. Ej
heller må vägmark, som ej ingår i tomtindelning, sammanföras med tomt.

Vägmark, som skall redovisas i fastighetsregister fört enligt de för stad
meddelade bestämmelserna, må ej sammanföras med fastighet, som skall
upptagas i annat register. Övrig vägmark må ej sammanföras annat än med
fastighet upptagen i jordregistret för länet.

3 §•

Vägmark som ingår i tomtindelning må allenast sammanföras i den mån
tomtindelningens genomförande därigenom främjas.

Kungl. Maj. ts proposition nr 40.

Vad i 19 kap. 13 § 2 mom. lagen om delning av jord å landet och 5 kap 8 §
1 inom. lagen om fastighetsbildning i stad stadgas om avstyckning skall äga
motsvarande tillämpning beträffande sammanföring.

I övrigt skall sammanföring verkställas så, att lämpligast möjliga fastighetsindelning
erhålles.

4 §.

Sammanföring må påkallas av ägare till fastighet, vartill vägmärken gränsar,
och skall förrättas av lantmätare eller, i fråga om vägmark i stad eller
i samhälle eller annan ort på landet, där fastighetsregister såsom för stad
skall föras, av den som på grund av tjänst eller förordnande är behörig att
där förrätta avstyckningar. Ansökan göres skriftligen hos vederbörande
distriktslantmätare, om sammanföringen skall förrättas av lantmätare, och
eljest hos vederbörande byggnadsnämnd, som har att överlämna ansökningen
till förrättningsmannen.

I ansökningen bör den vägmark angivas, om vars sammanförande fråga
är. Redovisas vägmärken i fastighetsregister fört enligt de för stad meddelade
bestämmelserna bör den berörda sainfällighetens beteckning på registerkartan
angivas; eljest bör hänvisas till karta och beskrivning som upprättats
vid jorddelningsförrättning.

Gränsar annan fastighet än sökandens till den vägmark, som avses i ansökningen,
bör uppgift lämnas om fastighetens beteckning samt ägarens
namn och adress. År fråga om väg som är eller tidigare varit allmän eller
om vägmark för vilken finnes känd styrelse eller annan förvaltare, skall
detta angivas i ansökningen. Finnes ej känd styrelse eller förvaltare för vägmärken,
bör i ansökningen uppgivas vilka fastigheter som äga del i denna
samt namn och adress å ägarna till dessa fastigheter, eller, om vägmärken
är samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare, en av fastigheterna
med i orten boende ägare samt dennes namn och adress.

5 §•

Innan sammanföring företages, skall förrättningsmannen utfärda kungörelse
om tid och ställe för förrättningen. Kungörelsen skall minst åtta dagar
före förrättningen uppläsas i kyrkan för den eller de församlingar, där
den vägmark och de fastigheter som beröras av förrättningen äro belägna,
samt, där särskilda förhållanden därtill föranleda, införas i en eller flera
av ortens tidningar. Härjämte skall förrättningsmannen minst åtta dagar
före förrättningen för befordran med posten avlämna tjänsteskrivelser med
kallelse till förrättningen till envar, som enligt senaste taxeringslängd eller
eljest tillgängliga uppgifter är ägare till fastighet som har del i den vägmark
varom fråga är. Finnes känd styrelse eller annan, som är satt att förvalta
vägmärken, erfordras allenast kallelse till ledamot av styrelsen eller
till förvaltaren; och vare denne, där han ej äger att själv föra talan för samfälligheten,
delägarna ansvarig för att kallelsen tillställes någon, som äger
behörighet härtill, eller, om sådan ej finnes, kommer till delägarnas kännedom.
Finnes ej känd styrelse eller förvaltare, och är vägmärken samfälld
för flera än tio fastigheter med skilda ägare, må kallelsen sändas till en av
delägarna att vara för dem alla tillgänglig. Delgives kallelse på sistnämnda
sätt skall uppgift om vilken delägare kallelsen tillställts intagas i kungörelsen
om förrättningen, och skall kungörelsen anslås i socken- eller rådstugan
eller på annan lämplig plats inom kommunen.

I kungörelse och kallelse, som i denna paragraf avses, hör angivas vilken
vägmark ansökningen avser ävensom sökandens namn och den fastighet,
med vilken vägmärken avses bliva sammanförd. Därjämte skola sakägare

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

anmanas att vid förrättningen förete tillgängliga åtkomsthandlingar samt
kartor och lantmäterihandlingar, som därvid kunde lända till upplysning.
Vidare skall erinras därom, att fråga om sammanföring av väginark, som
utgör del av den ifrågavarande samfälligheten, med annan fastighet än sökandens,
må väckas vid förrättningen. Slutligen skall angivas vad delägare
i vägmärken har att iakttaga, därest han önskar framställa ersättningsanspråk
varom i 10 § sägs.

Särskild underrättelse om tid och ställe för förrättningen skall minst åtta
dagar därförut av förrättningsmannen avsändas dels till sökanden, dels,
därest annan fastighet än sökandens angränsar den vägmark, om vars sammanföring
fråga är, till ägaren av sådan fastighet, dels, om vägmärken ingår
eller tidigare ingått i allmän väg, till väghållaren, dels ock, om vägmärken
är belägen i stad eller inom ort, där skyldighet att söka byggnadslov eljest
föreligger, till byggnadsnämnden.

6 §.

Uteblir annan än sökanden från lagligen kungjord förrättning, vare det
ej hinder för förrättningens företagande.

Uteblir sökanden utan att hava anmält laga förfall eller visar sig att sökanden
ej ägt behörighet att påkalla sammanföring och uppkommer ej enligt
8 § första stycket fråga om sammanföring av vägmark med annan fastighet
än sökandens, inställes förrättningen och ersätte sökanden alla i ärendet
uppkomna kostnader.

Därest samtliga sakägare infinna sig må förrättning företagas utan hinder
av att kungörande och kallelse ej verkställts i den ordning, som i 5 §
sägs.

7 §•

Vid sammanföring skola de för laga skifte i 2 kap. 4 och 9—It §§ samt
3 kap. 4 och 6—9 §§ lagen om delning av jord å landet meddelade föreskrifterna
i tillämpliga delar lända till efterrättelse, såvitt icke i denna lag är
annorlunda stadgat. Avser sammanföringen vägmark i stad eller ort på
landet, för vilken bestämmelserna i 5 kap. lagen om fastighetsbildning i stad
gälla, skall iakttagas vad i 2 § sista stycket sagda kapitel stadgas.

Kan sammanföringen ej slutbehandlas vid ett förrättningstillfälle skall,
där ej annat överenskommes, förrättningsmannen i god tid genom tjänsteskrivelser
om tid och ställe för nästa sammanträde underrätta dem, som
inställt sig vid förrättningen.

8 §•

Gränsar samfällighet, som beröres av ansökan om sammanföring, jämväl
till annan fastighet än sökandens och begäres senast vid första förrättningstillfället
sammanföring även av ägaren till sådan fastighet, må frågan härom
omedelbart prövas vid förrättningen.

Förrättningsmannen må vid första förrättningstillfället väcka fråga om
sammanföring av mark, tillhörande den av förrättningen berörda samfälligheten,
utöver vad som föranledes av framställda yrkanden. Sådan sammanföring
må ske om den medför väsentlig förbättring av fastighetsindelningen
utan skada för ägaren av den fastighet, varmed sammanföring sker.
Frågan må omedelbart prövas om fastighetens ägare är tillstädes men skall
eljest uppskjutas till nytt sammanträde, om vilket förrättningsmannen har
att i god tid genom tjänsteskrivelse underrätta ägaren. År denne å okänd
ort eller så fjärran, att han ej kan bevaka sin rätt vid förrättningen, och är
icke någon förordnad eller eljest veterligen behörig att för honom tala och

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

svara, åligge förrättningsmannen att för förordnande av god man för ägaren
göra sådan anmälan, som avses i 18 kap. 4 § föräldrabalken.

9 §.

Menar någon att den vägmark, om vars sammanförande fråga är, icke
kan anses onyttig för gemensam användning och att sammanföring förty
icke bör äga rum, skall yrkande härom för att vinna beaktande framställas
senast vid första sammanträdet.

10 §.

Är fråga väckt om sammanföring av vägmark, må delägare däri fordra
ersättning för sin andel i vägmärken med vad därtill hör av ägaren till den
fastighet, med vilken marken är avsedd att sammanföras. Yrkande härom
skall framställas senast vid första sammanträdet, vid äventyr att förrättningsmanen
eljest icke är pliktig att upptaga yrkandet till prövning.

Ersättningens storlek bestämmes, där överenskommelse ej träffas, av förrättningsmannen,
som i härför erforderlig omfattning skall utreda och i protokollet
anteckna vilka fastigheter som äga del i vägmärken, den andel som
tillkommer en var av dem samt fastigheternas ägare. Vid ersättningens bestämmande
skall ej medräknas värdet av den förbättring vägmärken må
hava vunnit genom arbete eller kostnad, som nedlagts av ägare till den fastighet,
med vilken vägmärken sammanföres.

Ersättningen skall gäldas inom nittio dagar från det sammanföringen
enligt vad i 17 § sägs blivit registrerad.

11 §•

Yppas tvist om delaktigheten i vägmärken och har frågan betydelse för
förrättningens behöriga verkställande, skall den underställas ägodelningsrättens
prövning. I underställt mål skola föreskrifterna i 21 kap. lagen om
delning av jord å landet rörande underställning enligt 3 kap. 12 § samma
lag äga motsvarande tillämpning.

12 §.

Finner förrättningsmannen nödigt att bestämma gräns för den samfällighet,
som beröres av sammanföringen, må sådan gränsbestämning företagas
till gemensam handläggning med sammanföringen under iakttagande
av de föreskrifter om gränsbestämning, som med hänsyn till vägmärkens
belägenhet gälla enligt lagen om delning av jord å landet eller enligt lagen
om fastighetsbildning i stad. Sammanföringen må därvid ej avslutas förrän
gränsen blivit slutgiltigt bestämd.

Är fråga om sammanföring av vägmark som ingår i tomtindelning och
fordras tomtmätning för bedömande huruvida och i vad mån tomtindelningens
genomförande främjas av sammanföringen, förelägge förrättningsinannen
sökanden att inom viss tid begära sådan tomtmätning, och skall
förrättningen vila till dess tomtmätningen skett. Är fråga väckt om ändring
i tomtindelning av betydelse för sammanföringen skall förrättningen ock vila
till dess frågan slutligen avgjorts.

13 §.

Den vägmark, om vars sammanföring fråga är, skall med den noggrannhet
omständigheterna påkalla och, om så befinnes lämpligt, med ledning av
befintligt kartmaterial av förrättningsmannen utmärkas på karta.

14 §.

Efter överläggning med sakägarna skall förrättningsmannen pröva ärendet
och meddela utlåtande med beslut, huruvida sammanföring skall äga

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

rum eller icke, jämte besked rörande fördelningen av förrättningskostnaden.
Beslutas sammanföring skall utlåtandet tillika, med hänvisning till karta och
därå tecknad beskrivning, angiva huru sammanföringen skall ske, ävensom,
där ersättning enligt 10 § skall utgå, innehålla beslut om ersättningens storlek
jämte erinran om den tid, inom vilken ersättningen skall gäldas.

15 §.

Sedan gränser, som tillkommit genom sammanföringen, blivit i den mån
så befinnes erforderligt utstakade och utmärkta samt alla till förrättningen
hörande frågor i övrigt blivit avgjorda, skall förrättningen avslutas med tillkännagivande
vad som skall iakttagas vid fullföljd av talan mot förrättningen.

Inom femton dagar från det förrättningen blivit avslutad skall ett exemplar
av förrättningshandlingarna utgivas eller med posten avsändas till den
av sakägarna, som av dessa eller, där de ej åsämjas, av förrättningsmannen
därtill utses. Hos den utsedde äge envar sakägare rätt att granska handlingarna
och taga avskrift av dem.

16 §.

Mot beslut eller åtgärd under sammanföringsförrättning må talan föras
genom besvär, som skola ställas till ägodelningsrätten och ingivas till ägodelningsdomaren
inom trettio dagar från det förrättningen avslutats.

Förrättningsmannen skall inom tid som nyss sagts insända förrättningsakten
till vederbörande fastighetsregisterförare. Hava besvär anförts, skall
ägodelningsdomaren ofördröj ligen och sist inom sex dagar härom underrätta
registerföraren samt infordra förrättningsakten från denne. I fråga
om förfarandet i målet och talan mot däri meddelat beslut gälle i tillämpliga
delar vad härom är stadgat beträffande avslutad jorddelningsförrättning.

Rätt att anföra besvär, såväl mot beslut eller åtgärd under sammanföringsförrättning
som mot beslut i mål rörande sådan förrättning, tillkomme
i stad och annan ort, där skyldighet föreligger att söka byggnadslov, jämväl
byggnadsnämnden.

17 §.

Skall enligt beslut, som vunnit laga kraft, sammanföring äga rum, må
talan om bättre rätt till den sammanförda vägmärken ej vidare föras och
åligge det fastighetsregisterföraren att skyndsamt registrera sammanföringen,
teckna bevis om dagen härför på handlingarna och kartan samt återställa
akten till förrättningsmannen.

Då sammanföring registrerats skall vägmärken ifråga anses ingå i den
fastighet eller, i fall som avses i 2 § första stycket andra punkten, de fastigheter,
varmed den sammanförts, samt vara fri från ansvar för inteckning,
besvär eller last, som tidigare åvilat den, och i stället svara för samma inteckning,
besvär eller last som den eller de fastigheter, varmed den sammanförts.

18 §•

Har sakägare framställt begäran därom vid förrättningen vare förrättningsmannen
skyldig att emot stadgad ersättning till honom utgiva eller
med posten avsända ett exemplar av kartan med därå tecknat registreringsbevis
inom fyrtiofem dagar från det sammanföringen registrerats.

• Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

19 §.

Kostnaden för förrättningen skall gäldas av sökanden eller, där fråga
uppkommit om sammanföring jämväl med annan fastighet än sökandens,
fördelas mellan vederbörande fastighetsägare på sätt förrättningsmannen
prövar skäligt.

Om inlösen.

20 §.

Där vägmark, som i 1 § sägs, enligt fastställd generalplan i stad eller i
samhälle eller annan ort på landet, där byggnadslagens bestämmelser för
stad skola äga motsvarande tillämpning, eller enligt fastställd stadsplan ingår
i trafikled eller annan allmän plats, må den på begäran av vederbörande
kommun eller samhälle inlösas. Därvid skall i tillämpliga delar gälla vad i
denna lag stadgas om sammanföring. Vid bestämmandet av yrkad ersättning
för vägmärken skall jämväl föreskriften i 143 § byggnadslagen äga motsvarande
tillämpning.

Då inlösen registrerats skall vägmärken i fråga anses vara avstyckad
samt vara fri från ansvar för inteckning, besvär eller last, som tidigare åvilat
den.

Vid inlösen må även fråga om sammanföring av vägmark, tillhörande den
av förrättningen berörda samfälligheten, väckas och prövas i den ordning
8 § stadgar.

Denna lag träder i kraft den

Förslag

till

Lag

angående säkerhet för utbekommande av ersättning enligt lagen om
sammanföring med fastighet av samfälld vägmark in. m.

Härigenom förordnas som följer.

Har vid förrättning enligt lagen om sammanföring med fastighet av samfälld
vägmark m. m. blivit bestämt, att ersättning jämlikt 10 § sagda lag skall
gäldas av ägare till fastighet, äge den ersättningsberättigade, där hans fordran
ej stått inne längre än ett år efter förfallodagen, att ur fastigheten, ändå
att den kommit i annans hand, njuta betalning med enahanda förmånsrätt,
som enligt 17 kap. 6 § handelsbalken tillkommer enskild ränteägare för avgäld
av fast egendom.

Denna lag träder i kraft den

Kungl. Maj:ts proposition nr 40. •

Förslag

till

kungörelse om ändring i förordningen den 12 maj 1917 (nr 281) med
närmare föreskrifter om fastighetsregister för stad.1

Förslag

till

kungörelse om ändring i förordningen den 13 juni 1908 (nr 74)
angående jordregister.1

Förslag

till

kungörelse med vissa bestämmelser i anledning av lagen om
sammanföring med fastighet av samfälld vägiuark m. in.1

1 Förslagets text här utesluten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Motiv.

Inledning.

I två likalydande motioner vid 1936 års riksdag (nr 286 i första kammaren
och nr 471 i andra) hemställdes, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla
om utredning och förslag rörande lagbestämmelser, varigenom mark,
som vid laga skifte avsatts till väg men som ej längre vore för detta ändamål
behövlig, kunde läggas till fastighet inom vars gränser marken vore belägen.
1 I motionerna framhölls bland annat, att vid laga skiften i stor utsträckning
mark till vägar avsatts för gemensamt behov. Sedermera hade
på grund av ändrade förhållanden vägarna ofta ändrats. Sålunda hade nya
vägar anlagts och de gamla, vid laga skiftet upptagna vägarna såsom obehövliga
nedlagts. Därvid hade den gamla vägmärken ofta lagts under plog och
brukades av ägaren till det hemman inom vars gränser vägen vore belägen.
Emellertid vore ju marken alltjämt oskiftad och om någon delägare i skifteslaget
begärde, att den gamla vägen skulle utstakas, så måste det ske. En
tryggad rätt till vägmärken för respektive hemmansägare kunde icke vinnas
utan stora svårigheter. I de fall, då ett större samhälle vuxit upp och en
långt driven jorddelning ägt rum, vore det praktiskt taget omöjligt — jämväl
med hänsyn till de betydande kostnaderna — att ernå en önskvärd reglering
genom att lägga vägmärken till det hemman, tillsamman med vars
övriga mark den med fördel kunde brukas. Ett påtagligt behov förefunnes
sålunda av ett relativt enkelt förfarande för reglering av frågan.

Spörsmålet berördes jämväl i en annan vid nämnda riksdag väckt motion
(nr 473 i andra kammaren). I denna motion anfördes bland annat, att när
allmän väg indroges eller omlades, osäkerhet lätt uppstode beträffande
rätten att förfoga över den marksträcka, som upphörde att vara allmän väg.
I anledning därav kunde det hända att denna mark finge ligga oanvänd.
Men det kunde också inträffa att ägaren till den vägmärken angränsande
eller omslutande fastigheten, i tro att vägmärken utan vidare tillfölle honom,
toge densamma i besittning. Särskilt torde detta vara vanligt, om han
vid en omläggning av väg släppt till mark för den nya vägsträckan. Märkena
efter den gamla vägen kunde så småningom utplånas och ny ägare till fastigheten
finge måhända ej ens kännedom om att marken använts såsom väg.
Med tiden uppfördes så på denna mark byggnader och andra anläggningar.
Om emellertid vägmärken rätteligen tillhörde annan än fastighetsägaren och
denne andre sedermera gjorde anspråk på vägmärken, kunde fastighetsägaren
nödgas att med stor förlust avträda densamma eller att betala orimliga
belopp för att få behålla den.

I fortsättningen erinrades i sistnämnda motion om att jorddelningslagen
innehölle i förhållande till äldre lag förbättrade regler om ägoutbyte ävensom
att genom bestämmelser i lagen om vägrätt och i expropriationslagen
vore sörjt för att i många fall, då allmän väg indroges eller flyttades, rätten
till den gamla vägen utan vidare frånginge vägdistriktet. Men därmed hade

1 Jfr lagutskottets utlåtanden nr 13 vid 1907 års riksdag och nr 21 vid 1912 års riksdag
samt jordbruksutskottets utlåtande nr 52 vid 1911 års riksdag.

Kungl. 1Maj. ts proposition nr 40.

dock icke det förut berörda osäkerhetstillståndet bragts ur världen eller
skydd mot uppkomsten av nya sådana fall i avsevärd mån åstadkommits.
Härom anfördes i motionen vidare bland annat.

»Vägdistriktet kan ha förvärvat ej blott vägrätt eller nyttjanderätt utan
äganderätt. Det kan vara tredje man, exempelvis en by, som äger marken,
och, framför allt, oklarhet kan råda beträffande vem som är rätte ägaren.
Det sistnämnda lärer särskilt lätt kunna inträffa, där vägen är så gammal
att man ej vet hur den först uppkommit. Vill då den, som äger kringliggande
jord, taga den nedlagda vägen i besittning och införliva den med sin fastighet,
är han i en prekär belägenhet. Han kan svårligen med köpeanbud uppsöka
alla tänkbara pretendenter på äganderätten. Tillhör han själv deras
krets, är hans förmenta äganderätt dock problematisk, och risk föreligger
att annan framdeles lyckas frånvinna honom området. Fastställelsetalari
vid domstol kan han näppeligen föra, innan ännu någon annan på något sätt
gjort gällande rätt till området. Hävd lärer han icke kunna vinna och ej ens
den utväg, som anvisas i 10 § andra stycket i lagfartsförordningen, torde stå
honom till buds. — Även om emellertid frågan om äganderätten till den
nedlagda vägen är klar, kunna dock, om äganderätten tillkommer en samfällighet,
t. ex. en hel by, de medel, som måste anlitas för att ägarna av de
angränsande fastigheterna skola kunna förvärva vägmärken och sålunda
med erforderlig trygghet nedlägga kostnader på densamma, gestalta sig
mycket omständliga och dyrbara. Detsamma gäller i det fall, att fråga är
om en vid skifte för delägarnas gemensamma behov avsatt väg, vilken faktiskt
ej längre begagnas för sitt ändamål eller kanske redan från början
existerat såsom väg endast på papperet i skifteshandlingarna. Sistnämnda
företeelse torde vara rätt vanlig. Dylika vägar hava ofta fallit i glömska och
vägmärken lärer ej sällan hava av jordägarna och även vid upprättande av
stycknings- och byggnadsplaner betraktats såsom ingående i de enskilda
fastigheter, över vilka vägen går fram. Även här kan sålunda lätt hända,
att vägen blivit bebyggd eller uppodlad. Förefinnes då intet verkligt intresse
för byamännen att använda vägen såsom sådan, borde man söka åstadkomma
överensstämmelse mellan det rättsliga och det faktiska förhållandet till
förekommande av framtida förvecklingar.»

Det anfördes vidare i motionen, att, därest man med nu tillgängliga medel
skulle förverkliga sistnämnda önskemål, syntes man i bästa fall hava
att välja blott mellan tre förfaringssätt, nämligen köp samt avstyckning
för sammanläggning eller skifte å den samfällda vägmärken eller ägoutbyte.
Ingen av dessa utvägar ansåges dock särskilt lockande. I motionen anfördes
i denna del.

»Att uppnå den för ett köp erforderliga enigheten mellan alla byamännen
torde ofta visa sig svårt, vartill kommer att, därest området redan är
bebyggt eller odlat, köparen befinner sig i en situation, som kan utnyttjas
av säljarna till att oskäligt uppdriva priset. Kan köparen få till stånd ett
förfarande enligt lagen om förvaltning av bysamfälligheter, minskas visserligen
olägenheterna i någon mån. Men även i så fall, liksom vid skifte och
ägoutbyte, synes den apparat, som kräves, vara betydligt mer vidlyftig
och kostsam än vad som borde vara nödvändigt med hänsyn till det tämligen
obetydliga intresse, som för vägmärkens ägare står på spel. Kunde man
finna en enklare metod för dylika fall, vore härmed säkerligen mycket
vunnet.»

I motionen antyddes till slut såsom en möjlig utväg att tillskapa en lösningsrätt,
som finge utövas i enkla former, exempelvis liknande dem,
som konimc till användning enligt ensittarlagen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 40.

Över motionerna, som hänvisades till andra lagutskottet, inhämtade utskottet
yttrande från lantmäteristyrelsen. Styrelsen framhöll, att genom
jorddelningslagen redan öppnats ganska stora möjligheter att uti fall, som
i motionerna avsåges, åstadkomma nödig ägorcglering. Dessa möjligheter
hade emellertid tyvärr hittills i ganska liten omfattning utnyttjats. Anledningen
härtill vore enligt styrelsens mening att söka huvudsakligen däri,
att vederbörande fastighetsägare vanligen redan disponerade den nedlagda
vägen utan särskild ersättning och därför vore obenägen att väcka en fråga,
som för honom skulle medföra ej obetydliga kostnader för markens förvärvande
samt för lantmäteriförrättning och sammanläggning. Där fråga
vore om allmän väg, beträffande vilken äganderätten vore oviss, komme
därtill risken för långvarig och dyrbar rättegång. Styrelsen anförde vidare.

»Det är alltså ganska förklarligt att något initiativ från fastighetsägares
sida till frågans ordnande sällan tages. Vanligen saknas hos denne insikt
om den risk, som kan vara förenad med att exempelvis uppföra byggnader
å sådan icke till fastigheten hörande vägmark, varom här är fråga. Har
längre tid förflutit, sedan vägen nedlades, utplånas för övrigt vägen ofta på
marken, och därmed försvinner vanligen också minnet av eller vetskapen om
vägens existens. Ej ovanligt är också att en vid jorddelningsförrättning för
delägarnas gemensamma behov undantagen väg av någon anledning aldrig
blivit byggd eller tagits i anspråk för vägändamål, och i sådant fall är det
ännu lättare förklarligt, om ägaren till fastighet, varöver vägen sträcker sig,
saknar kännedom om vägen och därför i god tro disponerar den undantagna
vägmärken, som om han vore ägare till densamma. Synnerligen vanligt
är i dylikt fall, att vägmärken inräknats i skedda upplåtelser från fastigheten
av avsöndrade lägenheter, vilkas ägare sedan fått göra den obehagliga
upptäckten att de uppfört byggnader eller gjort andra anläggningar å mark,
som icke tillhör dem. Att dylika förhållanden medföra ej obetydliga risker
för fastighetskrediten ligger i öppen dag, då byggnaderna ofta representera
huvuddelen av en intecknad fastighets värde. — Vanligen aktualiseras de
här exemplifierade spörsmålen först i samband med lantmäteriförrättning,
som berör fastigheten, och rikets lantmätare torde därför hava förvärvat
god erfarenhet om de olägenheter, som äro förknippade med det nuvarande
låtgåsystemet. Flera överlantmätare och distriktslantmätare hava också vid
skilda tillfällen i skrivelser till lantmäteristyrelsen uttryckt bekymmer över
det nuvarande tillståndet på berörda område samt föreslagit utvägar till
åstadkommande av en bättre ordning.»

Lantmäteristyrelsen berörde härefter de olägenheter av skilda slag, som
ur lantmäterisynpunkt vore förbundna med det sätt, varpå gamla vägar
ombyggdes och nya vägar anlades. Styrelsen anförde därutinnan bland
annat, att det tvivclsutan skulle vara mycket förmånligt med eu omedelbar
reglering på en gång av den oreda i arronderingen, som uppkommit genom
vägbyggnaden, och framhöll särskilt, att förrättningskostnaderna därigenom
skulle bli ofantligt mycket lägre samt möjligheterna till en lämplig ägoanordning
i många fall betydligt större än om regleringen skedde successivt
vid ett stort antal förrättningar. Den förnämsta vinsten vore dock, att en
genomgående ägoreglering verkligen komme till stånd, vilket otvivelaktigt
icke kunde förväntas, då saken vore beroende av enskilt initiativ. Styrelsen
fann emellertid att man genom att införa ett obligatoriskt regleringsförfarande
väl skulle kunna för framtiden förebygga uppkomsten av de åsyftade
missförhållandena, men de redan existerande missförhållanden, som närmast
avsåges i motionerna, kunde icke avhjälpas på denna väg.

Enligt lantmäteristyrclsens mening framgingc det omedelbart av den lämnade
översikten över sakläget att de ifrågavarande motionerna berörde ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 40-

problem, som krävde en mera radikal lösning än som vore möjlig genom
anlitande av laga skiftes- eller ägoutbytesinstituten, även om möjligheterna
att vid ägoutbyte ersätta jord med penningar vidgades. I motionen 11:473
hade såsom en utväg antytts tillskapande av en lösningsrätt, som finge utövas
i enkla former exempelvis liknande dem, som komme till användning
enligt ensittarlagen, och onekligen talade mycket därför. Därigenom skulle
utom annat vinnas, att den inlösta vägmärken alltid bleve gravationsfri,
och att alltså i detta hänseende hinder mot sammanläggning av vägmärken
med vederbörande fastighet icke förefunnes. Sammanläggningsförfarandet
kunde då göras obligatoriskt. Förrättningsproceduren borde vidare i görligaste
mån förenklas och därigenom förbilligas.

Andra lagutskottet yttrade i utlåtande (nr 28) att utskottet av vad som
anförts i motionerna samt i lantmäteristyrelsens yttrande funne framgå, att
starka skäl talade för att åtgärder vidtoges för att underlätta att mark, som
använts till vägar, vilka blivit nedlagda, emedan de ej längre varit behövliga
som allmänna vägar eller som enskilda utfartsvägar, på ett enkelt och billigt
sätt skulle kunna förvärvas av ägarna till de fastigheter, som gränsade
intill vägmärken. Enligt utskottets mening borde frågan om de åtgärder,
som i sådant hänseende kunde tillgripas, göras till föremål för en förutsättningslös
utredning.

I skrivelse (nr 172) hemställde riksdagen om utredning i överensstämmelse
med vad utskottet föreslagit.

Yttranden över riksdagens skrivelse inhämtades från Svenska vägstgrelsernas
förbund och Svenska vägföreningen, vilka biträdde förslaget om en
utredning i ämnet. Förbundet framhöll därvid, att för vägstyrelserna, som
dagligen komme i beröring med ifrågavarande problem, behovet av klara
och enkla linjer för denna markfrågas lösning under årens lopp mer och
mer tydligt framstått. De möjligheter, som för närvarande stode till buds
ifråga om vägmarks överlämnande, medförde ur kostnadssynpunkt i många
fall orimliga konsekvenser. Förbundet förordade att förslag i ämnet fortast
möjligt bragtes under riksdagens prövning. Vägföreningen uttalade, att det
syntes som om den i motionen II: 473 antydda utvägen, nämligen att skapa
en under enkla former utövad inlösningsrätt, skulle vara framkomlig och
lämplig.

Inom justitiedepartementet upprättades härefter en promemoria angående
lagstiftning om sammanföring med fastighet av vägmark (Justitiedepartementets
promemorior 1938: 2). Vid promemorian funnos fogade förslag till
lag om sammanföring med fastighet av väg m. m. samt förslag till lag om
säkerhet för utbekommande av ersättning enligt lagen om sammanföring
med fastighet av väg m. m. Lagförslagen, som åtföljdes av förklarande noter,
hade utarbetats efter samråd med lantmäteristyrelsen. För innehållet i
dessa lagförslag kommer närmare redogörelse att lämnas i det följande.
Lagförslagen bifogas såsom bilaga A.

Över promemorian ha, efter remiss, yttranden år 1938 avgivits av ägodelningsdomarna
i Södertörns, Östersysslets, Västernärkes, Hedemora, Västerbergslags,
Västra Hälsinglands, Hammarkinds, Stegeborgs och Skärkinds,
Skövde, Åse, Viste, Barne och Laske, Borås samt Jämtlands västra domsagor,
av ägodelningsdomarna i Stockholm, Trosa, Norrköping, Västervik,
Malmö, Hälsingborg, Trelleborg, Halmstad, Göteborg, Karlstad, Kristinehamn,
Örebro, Västerås, Sala, Sundsvall och Östersund, av lantmäteristyrelsen,
samtliga länsstyrelser samt av föreningen Sveriges häradshövdingar,
föreningen Sveriges stadsdomare, Svenska vägstyrelsernas förbund, Svenska
vägföreningen och Svenska stadsförbundet. Lantmäteristyrelsen har vid sitt

Kungl, Maj:ts proposition nr 40.

utlåtande fogat yttranden från samtliga överlantmätare, av vilka flertalet
överlämnat yttranden från lantmätare i länet. Några länsstyrelser ha inhämtat
yttranden från länsarkitekt, vägingenjör, vägstyrelse m. fl.

År 1942 överlämnades ärendet till fastighetsbildningssakkunniga.

Huvudpunkterna i 1938 års förslag.

Rörande utgångspunkterna för en lagstiftning med det syfte, som motionärerna
vid 1936 års riksdag velat tillgodose, har i 1938 års promemoria
anförts i huvudsak följande.

Av vad i ärendet förekommit framginge, att icke ringa svårigheter mötte
att återinföra vägmark, som blivit onyttig för sitt ändamål, i fastighetsindelningen.
Framför allt vore de utvägar gällande lagstiftning i sådant hänseende
erbjöde i regel alltför omständliga och kostsamma i förhållande till
vägmärkens merendels ringa värde. De ofta förekommande förändringarna
i vägnätet vore, såsom ock lantmäteristyrelsen framhållit, jämväl i så måtto
förbundna med betydande olägenheter som vid framdragandet av ny väg
eller rätning av äldre väg avskures markbitar, vilka oftast vore mera lämpade
att brukas tillsammans med intilliggande fastigheter än med de fastigheter,
vartill de hörde. Med hänsyn härtill låge det måhända närmast till
hands att för åstadkommande av en rationell ägoanordning överväga införandet
av ett obligatoriskt ägoregleringsförfarande i omedelbar anslutning
till vägföretagets genomförande. Då sistnämnda fråga emellertid borde ses
i ett större sammanhang, syntes en lagstiftning i ämnet, på sätt i riksdagens
skrivelse avsetts, för närvarande böra inriktas på att tillskapa ett förfarande,
varigenom möjliggjordes att väg, som till följd av vägrätning eller
eljest blivit obehövlig för avsett ändamål, kunde på ett enkelt och billigt
sätt sammanföras med angränsande fastighet. De påtalade svårigheterna
för förvärv och införlivande med intilliggande fastigheter förelåge emellertid
endast beträffande väg, som vid skifte eller annan jorddelningsförrättning
undantagits för gemensamt behov eller eljest vore samfälld för flera
fastigheter. Med hänsyn härtill borde lagstiftningen icke göras tillämplig å
varje nedlagd väg utan begränsas att avse allenast samfälld väg.

Det i promemorian framlagda förslaget innebar, att genom en särskild
lag skulle medgivas rätt för fastighetsägare att med sin fastighet sammanföra
samfälld vägmark, som blivit onyttig för sitt ändamål eller annat gemensamt
behov och som lämpligen kunde förenas med fastighetsägaren tillhörig
mark. Förfarandet skulle medföra en automatisk sammanläggning av
vägmärken med vederbörande fastighet. Sammanförd vägmark skulle därvid
anses befriad från ansvar för inteckning eller tunga, som tidigare åvilat
vägen, och för framtiden i stället vara belastad med samma inteckning eller
tunga som den fastighet, varmed den sammanförts.

Lagstiftningen skulle äga tillämpning ej blott på den egentliga landsbygden
utan även i stad. För att förebygga en ur plansynpunkt olämplig
fastighetsindelning hade det dock synts nödvändigt att från lagens tillämpning
undantaga vägmark, som enligt fastställd byggnadsreglerande plan eller
godkänd avstyckningsplan inginge i gata, torg, park eller annan allmän
plats eller vissa angivna särskilda trafikområden in. m.

Förslaget angav under vilka förutsättningar sammanföring finge ske och
hur i förekommande fall vägmärken skulle fördelas mellan fastigheter, som
vore belägna på ömse sidor om vägen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Vägmärkens värde antogs i regel vara så obetydligt i förhållande till hela
värdet av de fastigheter, som ägde del i vägen, att dess avskiljande i realiteten
icke komme att förorsaka någon nämnvärd minskning i värdet av
sådan fastighet. Ersättningsfrågan hade därför ansetts bli av underordnad
betydelse och ersättning skulle enligt förslaget utgå endast efter därom
framställt yrkande.

Förslaget avsåg att åstadkomma sammanföring av vägmark med fastighet
genom ett tämligen summariskt förfarande, vilket endast skulle kräva relativt
blygsamma kostnader. Ifrågasatt sammanföring skulle prövas vid förrättning,
som efter förordnande företoges av lantmätare eller, i fråga om
väg i stad eller samhälle, för vilket fördes fastighetsregister såsom för stad,
av den som vore behörig att förrätta avstyckningar i staden eller samhället.
Sådan förrättning finge påkallas genom skriftlig ansökan hos överlantmätaren
av ägare till fastighet, varmed sammanföring finge ske. Om tid och ställe
för första sammanträdet skulle utfärdas kyrkokungörelse och skriftliga underrättelser.
Om för vägen funnes känd styrelse eller förvaltare, skulle underrättelse
om sammanträdet tillställas ledamot av styrelsen eller förvaltaren
och eljest en av delägarna i vägen. Därjämte skulle bland annat sökanden
och i vissa fall byggnadsnämnden särskilt underrättas. Förrättningen skulle
verkställas utan biträde av gode män.

Låge längs den nedlagda vägen flera fastigheter, med vilka sammanföring
kunde ifrågakomma, hade det ansetts önskvärt att möjliggöra prövning av
fråga om sammanföring med dessa fastigheter i sammanhang med prövningen
av det yrkande, som föranlett förrättningen. Med hänsyn härtill stadgades
att annan fastighetsägare än sökanden ägde rätt att vid förrättningens
första sammanträde ansluta sig till förrättningen genom att framställa yrkande
om sammanföring av vägmark jämväl med sin fastighet. Funne förrättningsmannen
sådant yrkande lämpligen böra prövas vid förrättningen,
skulle denna uppskjutas i avbidan på att nytt förordnande utfärdades och
det nya yrkandet genom kungörelse och underrättelser gjordes känt för vederbörande
intressenter i vägen.

Med hänsyn till villkoret att vägen skulle vara onyttig för sitt ändamål
eller för annat gemensamt behov hade talerätt vid förrättningen ansetts böra
tillkomma envar, som kunde ha ett befogat intresse av att vägen bibehölles
för gemensamt behov. Bestridande av sammanföringen skulle dock, för att
vinna beaktande, framställas redan vid första sammanträdet. Likaså måste
yrkande om ersättning framställas vid detta sammanträde av delägare, som
ville göra anspråk därpå.

Förekomme tvist om äganderätt till vägen eller om fastighets delaktighet
däri, skulle frågan härom underställas ägodelningsrätts prövning.

Förrättningen hade med hänsyn till sin ur lantmäteriteknisk synpunkt
synnerligen enkla beskaffenhet icke ansetts böra bli föremål för någon fastställelseprövning
utan skulle, därest klagan däremot ej fördes, vinna laga
kraft. För att framtida tvist ej skulle kunna uppkomma stadgades i lagförslaget
att talan om bättre rätt till väg som sammanförts ej finge föras sedan
beslut om sammanföring vunnit laga kraft. Sedan så skett skulle anteckning
angående sammanföringen verkställas i vederbörligt fastighetsregister.
Så snart denna registrering utförts vore sammanföringen fullbordad.

Ofta förekomme att samfällt dike genom omläggning av dikessystem blivit
onyttigt och därvid förelåge samma behov av sammanföring med angränsande
fastighet som beträffande samfälld väg. Med hänsyn härtill skulle
enligt förslaget lagreglerna beträffande väg äga motsvarande tillämpning i
fråga om samfällt dike, som blivit onyttigt för sitt ändamål eller för annat
gemensamt behov.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Då det jämväl vore ett allmänt intresse att väg, som blivit onyttig för sitt
ändamål, sammanfördes med angränsande fastighet, kunde vid underlåtenhet
att inom föreskriven tid gälda ersättning för sammanförd vägmark icke
lämpligen knytas den påföljden, att rätten till sammanföring skulle anses
försutten. För att bereda den ersättningsberättigade viss trygghet för att
utfå den honom tillerkända ersättningen hade i stället — enligt samma princip,
som tidigare vunnit tillämpning i samband med jorddelningslagstiftningen
och lagstiftningen om ägofred — i ett särskilt lagförslag upptagits en
bestämmelse, innebärande att ersättningstagaren skulle tillerkännas förmånsrätt
enligt 17 kap. 6 § handelsbalken för sin fordran.

Remissyttrandena.

Behovet av lagstiftningsåtgärder i det syfte, varom här är fråga, har allmänt
vitsordats i de över 1938 års förslag avgivna yttrandena. Många remissmyndigheter
ha uttryckt sin tillfredsställelse över att frågan tagits upp till
behandling. Endast länsstyrelsen i Kalmar län — som dock ej haft någon
principiell erinran mot förslaget — har anfört, att något särskilt behov av
en sådan lagstiftning veterligen ej försports inom länet.

Vad angår utformningen av en lag i ämnet ha huvudpunkterna i 1938 års
förslag i stort sett tillstyrkts eller lämnats utan erinran. I några fall har dock
såsom ett allmänt omdöme uttalats, att förslaget icke tillfredsställde de
framförda önskemålen om ett enkelt och billigt förfarande och att en mera
radikal lösning av problemet borde kunna åstadkommas. Vidare ha — ehuru
av andra skäl — länsstyrelsen och överlantmätaren i Älvsborgs län intagit
en utpräglat kritisk ståndpunkt till förslaget och ansett att detta icke borde
läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Den nämnde överlantmätaren —
som inledningsvis uttalat att det vore utomordentligt önskvärt om man genom
ny lagstiftning kunde skapa ett förenklat men ändock ur rättssäkerhetsoch
fastighetsredovisningssynpunkt fullt betryggande förfarande för brytande
av onyttiga samfälligheter — har funnit delägarna i samfälld vägmark,
som skulle sammanföras, påtagligt missgynnade och uttalat att tvångsåtgärder
av ifrågasatt slag endast borde få vidtagas i sådana former, att jordägaren
garanterades en efter objektiv prövning fastställd ersättning för den
mark, som toges i anspråk. Överlantmätaren — till vars ståndpunkt länsstyrelsen
anslutit sig — har härom anfört i huvudsak följande.

Det framförda lagförslaget hade ensidigt inriktats på att tillgodose de fastighetsägares
intressen, vilka kunde ha nytta av att få inlösa samfälld vägmark.
Frågan om ersättning för inlöst vägområde hade ansetts bliva av underordnad
betydelse och ersättningens utgående hade gjorts beroende på yrkande
därom, vilket dessutom för all vinna beaktande måste framställas på
första sammanträdet. De antydda stadgandena skulle i förening med det
summariska sättet för markägares kallande till förrättningen medföra, att
frågan om ersättnings utgående bleve i mycket överlämnad till slumpens
avgörande. Påståendet att vägens värde i regel vore obetydligt i förhållande
till värdet av de fastigheter, som ägde del i vägen, innehölle en viss sanning
och kunde åberopas till stöd för att göra den avskilda marken automatiskt
fri från penninginteckningar, men kunde icke berättiga till att låta sakägarens
rätt till ersättning träda tillbaka. Vid bedömning av ersättningsfrågan
bleve det nämligen icke vägmärkens relativa värde i förhållande till huvudfastigheterna,
som spelade in, utan dess värde i och för sig. Detta värde behövde
ingalunda vara obetydligt därför att det uppginge till en ringa del av
4 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 40.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

huvudfastighetens värde. Lagförslaget hade förutsatts bliva tillämpligt även
inom områden med höga markpriser, till och med beträffande tomtindelad
mark i stad. Att förslagets bestämmelser i sådana fall skulle kunna begagnas
till goda kap på bekostnad av dem, som ägde vägen, vore uppenbart.

Lantmäteristyrelsen har föreslagit, att sammanföringsförfarandet icke
skulle göras tillämpligt beträffande samfälld vägmark i stad eller samhälle
utan att i stället skulle stadgas rätt för staden eller samhället att inlösa sådan
mark. Till stöd för detta förslag har styrelsen andragit i huvudsak följande.

Till grund för det i vissa avseenden ganska summariska förfaringssätt,
som föreslagits i promemorian, låge den uppfattningen, att samfälld väg,
som blivit onyttig för sitt ändamål, såsom regel vore utan egentligt värde
för fastighet som hade del däri. Denna uppfattning vore otvivelaktigt riktig.
Varken vid överlåtelse av fastighet eller vid åsättande av taxeringsvärde å
fastighet torde annat än i mycket sällsynta undantagsfall hänsyn tagas till
fastighetens andel i samfällda vägar. I undantagsfall kunde emellertid samfälld
vägmark representera ganska stora värden. Så vore i regel fallet med
vägmark i stad eller samhälle, särskilt om den fölle inom byggnadskvarter,
då vederbörande tomtägare bleve tvungna att lösa till sig vägmärken för
tomtindelningens rättsliga genomförande. Det kunde knappast anses försvarligt
att beträffande sådan värdefull vägmark göra rätten till ersättning
beroende av att yrkande om ersättning framställdes vid första sammanträdet.
I stad eller annat samhälle, där den för städerna gällande ordning
för bebyggande skulle iakttagas, funnes ofta ett stort antal samfällda vägar,
som blivit onyttiga genom tillkomsten av gator, och i fråga om vilka det vore
önskvärt att inlösen mera i stort kunde åvägabringas. Detta kunde icke ske
på annat sätt än att man läte staden eller samhället uppträda såsom inlösare
av vägmärken för att sedermera tillhandahålla densamma i den mån
så erfordrades för ändamålsenlig fastighetsbildning. Något principiellt skäl
mot att sålunda inkoppla samhället såsom mellanhand vid inlösen av mark
torde icke förefinnas, då stadsplanelagen upptagit denna princip. Något skäl
för att från samhällets inlösningsrätt undantaga vägmark, som enligt fastställd
stadsplan eller stomplan eller godkänd avstyckningsplan skulle ingå
i gata, torg, park eller annan allmän plats eller i specialområden, förelåge
uppenbarligen ej. Tvärtom skulle det i hög grad bidraga till ordning och
reda, att samhället inlöste sådan mark. Någon anledning att förbinda inlösen
med villkor om sammanföring med viss fastighet skulle icke heller
föreligga i detta fall, utan inlöst vägmark skulle utgöra särskild fastighet,
vilken genom inlösningsförfarandet vore fri från ansvar för inteckning eller
tunga, som förut belastat den. Sträckte sig vägen genom flera fastigheter,
med vilka vägmärken vore avsedd att sedermera sammanläggas, skulle de
särskilda vägsträckorna inom envar av fastigheterna kunna inlösas för sig
och på grund därav registreras såsom särskilda fastigheter. Inom samhälle,
för vilket fördes fastighetsregister såsom för stad, skulle, om av inlöst väg
viss del fölle inom område, som skulle upptagas i bihang C till fastighetsregistret,
sagda del kunna vid förrättningen inlösas för sig och utan föregående
avstyckning upptagas i bihanget. Det sålunda antydda förfarandet
skulle för städer och samhällen otvivelaktigt medföra stora fördelar framför
det i promemorian föreslagna, vilket måste leda till ett stort antal förrättningar
och därför ställa sig ganska dyrbart. Styrelsen vore också övertygad
om att städerna och samhällena ganska allmänt skulle komma att
begagna sig av det antydda förfarandet för att undanröja det besvärliga
hinder för fastighetsbildningen, som de samfällda vägarna överallt utgjorde.

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

Synpunkter, liknande dem, som legat till grund för lantmäteristyrelsens
förslag, ha framförts också i ett par andra yttranden. Sålunda har länsarkitekten
i Stockholms län funnit det anmärkningsvärt att, då väg vore belägen
inom stad eller stadsliknande samhälle, icke staden eller samhället i första
hand skulle äga rätt att inlösa vägmärken för att därefter låta den sammanföras
med respektive tomter. Vidare har överlantmätaren i Malmöhus
län anfört, att det finge anses lämpligt att exempelvis det samhällsorgan, som
handhade ordnandet av för allmänt behov avsedda områden, kunde erhålla
full brukningsrätt genom äganderätt till områdena på det enkla sätt, som
lagförslaget innebure.

Den i promemorian intagna ståndpunkten att lagstiftningen borde begränsas
till att avse allenast samfälld väg har givit anledning till viss kritik och
föranlett yrkanden om en utvidgning av den föreslagna lagens tillämpningsområde.
Sålunda har länsstyrelsen i Blekinge lån uttalat, att även om vägen
ägdes av endast en ägare — t. ex. ett vägdistrikt, som fått expropriera till
vägen erforderlig mark — borde ifrågavarande förenklade förfarande för
sammanföring kunna med fördel tillämpas. Överlantmätaren i Västmanlands
län har framställt förslag av samma innebörd. Överlantmätaren i Kronobergs
län har funnit att om väg, som tillhörde fastighet enskilt, undantoges
från den nya lagen, komme ägare av avsöndrad eller avstyckad lägenhet,
som berördes av sådan väg, i sämre ställning än ägare av fastighet, som
berördes av samfälld väg. Även om den förre för rimlig ersättning lyckades
förvärva vägmärken, bleve kostnaderna för avstyckning, sammanläggning
och relaxering av inteckningar betydande. Starka skäl syntes därför taia för
att även väg, som tillhörde fastighet enskilt, komme att omfattas av den nya
lagen.

Det har vidare föreslagits, att lagförslaget skulle utsträckas till att omfatta
jämväl markbitar, som vid nyanläggning eller omläggning av väg avskurits
från sitt tidigare sammanhang och icke lämpligen kunde brukas för sig.
Dessa områden hade i regel så ringa värde, att den uppkommande värdeminskningen
icke kunde anses vara av någon betydelse för inteckningshavares
rätt. I varje fall kunde denna rätt skyddas genom en bestämmelse om
att områdets värde endast finge utgöra viss procent av värdet av den fastighet,
varifrån marken finge inlösas. Dessa eller liknande synpunkter ha
framförts av länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län samt Västmanlands
län ävensom av överlantmätarna i Kalmar, Skaraborgs och Västmanlands
län.

Å andra sidan har lantmäteristyrelsen uttalat, att den ståndpunkt, som intagits
i promemorian i avseende å den föreslagna lagstiftningens begränsning,
icke borde frångås. Möjligheten att åstadkomma ändamålsenlig ägoreglering
och i samband därmed erforderligt bestämmande av gräns för område,
som vore föremål för vågrätt, sammanhängde med flera större frågekomplex,
som väntade på sin lösning i annat sammanhang.

Fastighetsbildningssakkunniga.

I likhet med flertalet remissmyndigheter finna de sakkunniga obestridligt,
att en lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med 1938 års förslag i ett
stort antal fall skulle komma att avlägsna hinder, som för närvarande omöjliggöra
eller komplicera önskvärda förändringar i fastighetsindelningen. Én
lagstiftning i ämnet synes kunna skapa möjligheter till enkla och rationella
lösningar i situationer, där ur praktisk synpunkt framkomliga utvägar för

Kangl. Maj.ts proposition nr 40.

närvarande saknas eller där en lösning med nu tillgängliga medel skulle
kräva oskäligt höga kostnader för allmänheten och orimligt stor tidsinsats
av lantmäteripersonalen.

I fråga om den föreslagna lagstiftningens tillämpningsområde ha vid
remissbehandlingen framförts önskemål om ett förenklat förfarande jämväl
för gränsreglering beträffande fastigheter, vilkas ägor sönderskurits av en
nyanlagd eller rätad väg. Det är otvivelaktigt av stor vikt att ett sådant regleringsförfarande
tillskapas och bringas till obligatorisk användning i samband
med att vägföretag utföras. Detta spörsmål tillhör också dem, varpå de sakkunniga
ha sin uppmärksamhet riktad. Det äger emellertid icke något direkt
samband med det ämne, varom nu är fråga. I anslutning till den uppfattning,
som kommit till uttryck i 1938 års promemoria finna de sakkunniga, att
spörsmålet bör behandlas i annat sammanhang. Därest det av fastighetsbildningssakkunniga
nyligen framlagda förslaget om ändring av bestämmelserna
rörande ägoutbyte genomföres, skulle för övrigt vinnas i viss mån vidgade
möjligheter att bemästra spörsmålet inom jorddelningslagens ram.

Vad härefter angår det från några håll framförda förslaget, att även vägmark,
som tillhör fastighet enskilt, borde få sammanföras med angränsande
fastighet på samma villkor och i samma ordning som samfälld vägmark,
synas några bärande skäl härför icke ha anförts. Blir väg, som tillhör en
enskild fastighet, onyttig för sitt ändamål, kan fastighetsägaren disponera
över denna mark utan hinder av den tidigare användningen. Önskar ägare
av angränsande fastighet förvärva marken, möter principiellt icke större
svårigheter härför än beträffande annan mark, vartill fastigheten gränsar.
Skulle den onyttiga vägmärken till äventyrs vara belastad av jorddelningsservitut
eller intecknat servitut avseende rätt för annan fastighet att använda
marken för vägändamål, må enligt 1907 års lag om servitut domstol
förklara servitutet förfallet. Har däremot förutvarande väghållningsdistrikt
i undantagsfall genom köp, åtföljt av avsöndring eller avstyckning, eller
genom expropriation förvärvat vägmark, utgör denna en självständig fastighet,
och det torde kunna förutsättas att uppgörelse om försäljning av
sådan fastighet eller del därav kan åstadkommas, när fråga därom väckes.
Anledning att tillgripa tvångsmedel synes under sådana omständigheter
icke föreligga. De sakkunniga ansluta sig följaktligen till den i 1938 års förslag
intagna ståndpunkten, att lagstiftningen icke bör avse vägmark, som
tillhör fastighet enskilt eller utgör fastighet för sig.

De av länsstyrelsen och överlantmätaren i Älvsborgs län framförda erinringarna
mot en lagstiftning med föreslaget innehåll avse till en del det
sätt, varpå delägarna i den samfällda vägen skulle erhålla underrättelse
om sammanföringsförrättningen, men rikta sig framför allt mot bestämmelserna
att ersättning för sammanförd vägmark skulle utgå allenast till
delägare, som vid förrättningens första sammanträde framställde anspråk
härpå. I förstnämnda hänseende — vari kritik framställts även i andra yttranden
—• torde invändningarna icke kunna frånkännas berättigande och
en viss förstärkning av underrättelseförfarandet torde vara motiverad. Härtill
återkommer framställningen i det följande. Med anledning av invändningarna
i övrigt må anföras följande. Vägmark som blivit onyttig torde i
de allra flesta fall ha ett mycket obetydligt värde för de fastigheter, som ha
andel däri. I undantagsfall torde emellertid värdet per ytenhet av vägmärken
kunna uppgå till ett icke obetydligt belopp. Detta kan särskilt väntas
inträffa då vägmark ingår i område, som enligt fastställd plan skall utgöra
byggnadskvarter. I sistnämnda fall lärer å andra sidan i regel endast vara
fråga om relativt små arealer onyttig vägmark. Vidare må framhållas, att

Kungl. Maj. ts proposition nr 40.

ju mindre den enskilde fastighetsägarens andel i vägen är, desto mindre blir
uppenbarligen hans intresse av att ersättning utgår för hans andel i vägmärken.
Det synes icke vara befogat att för varje sammanföring kräva en
fullständig utredning i syfte att fastslå vilka andelsbelopp, som tillkomma
envar delägare. Enbart en sådan utredning komme i många fall att kräva
större kostnader än hela värdet av den sammanförda vägmärken. Förutsättningen
för att ett sammanföringsförfarande skall kunna åstadkommas för
kostnader, som stå i rimlig proportion till de värden vägmärken i regel representerar,
måste otvivelaktigt vara, att utredningsarbetet rörande andelsförhållandena
i vägen så långt möjligt begränsas. 1938 års förslag har också
syftat härtill och förutsatt att utredning icke skulle verkställas i vidare mån
än som föranleddes av framställda ersättningsanspråk. Andelsägarnas intressen
beträffande onyttig vägmark synas icke vara av sådan storleksordning,
att omsorgen om dem bör få hindra ur såväl enskild som allmän synpunkt
önskvärda rationaliseringsåtgärder beträffande fastighetsindelningen.
Med hänsyn härtill synas de anförda betänkligheterna icke böra föranleda,
att 1938 års förslag förkastas beträffande ersättningsfrågans lösning.

Det av lantmäteristyrelsen väckta förslaget om rätt för stad eller samhälle
att inlösa samfälld vägmark synes innebära ett beaktansvärt uppslag, vilket
i det följande kommer att upptagas till behandling.

De sakkunniga övergå härefter till en kring vissa mera väsentliga frågor
grupperad redogörelse för den närmare innebörden av 1938 års förslag, remissmyndigheternas
uttalanden samt de sakkunnigas egen ståndpunkt i
nämnda frågor.

Sammanföring av andra samfälligheter än vägar och diken.

Såsom tidigare nämnts avsåg sammanföringsförfarandet enligt 1938 års
förslag i första hand samfälld väg, men därjämte skulle de för väg givna
reglerna äga motsvarande tillämpning i fråga om samfällt dike.

I ett stort antal yttranden har diskuterats, huruvida icke den ifrågasatta
lagstiftningen borde omfatta även andra samfälligheter än vägar och diken.
Å ena sidan har hävdats, att behov ofta förelåge att på ett enkelt sätt
kunna sammanföra även annan samfälld mark, som blivit onyttig för avsett
ändamål, med den fastighet varmed marken lämpligen kunde sambrukas.
Ä andra sidan har lämpligheten av en sådan utvidgning av den ifrågasatta
lagstiftningens tillämpningsområde blivit ifrågasatt.

Förstnämnda ståndpunkt har intagits av överlantmätaren i Östergötlands
län, som funnit de skäl, vilka anförts beträffande sammanföring av väg
eller dike, i icke ringa grad gälla även i fråga om andra samfällda områden.
Ett på detta sätt vidgat tillämpningsområde för blivande lagbestämmelser
syntes nödvändigt om icke lagbestämmelserna i praktiken skulle förfela sitt
syftemål. Det föreliggande lagförslaget skulle exempelvis medföra den konsekvensen,
att en för utfart från samfällt lertag vid skifte avsatt väg kunde
sammanföras med angränsande fastighet, medan däremot möjlighet att sammanföra
lertaget icke förefunnes.

Även överlantmätaren i Jämtlands län har framhållit, att grustag, stenbrott
in. in., som icke mer kunde utnyttjas för det avsedda ändamålet, ofta
bildade enklaver, som utan att vara till nytta för ägarna försvårade brukandet
av de fastigheter, inom vilka de låge, och ofta nog hindrade en rationell
fastighetsindelning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

Överlantmätaren i Malmöhus län har gjort gällande, att det varit ändamålsenligare
att avgränsa lagens tillämpningsområde icke med hänsyn till
samfällighetens ändamål utan med hänsyn till dess värde. Med värde borde
i detta sammanhang förstås värdet ur produktiv synpunkt i det skick samfälligheten
hade, då det allmänna behovet upphörde.

önskvärdheten av bestämmelser, som medgåve sammanföring av annan
samfälld mark än vägar och diken har framhållits av ytterligare några överlantmätare,
åtskilliga lantmätare, ävensom av överståthållarämbetet, länsstyrelsen
i Östergötlands län, föreningen Sveriges häradshövdingar samt
ägodclningsdomaren i Norrköping.

Den motsatta ståndpunkten har intagits av överlantmätaren i Värmlands
län, som funnit en utvidgning av lagens tillämpningsområde vara förenad
med vissa risker. Bl. a. skulle det bliva synnerligen svårt att draga en gräns
uppåt med avseende på samfälligheternas storlek och värde. En i och för sig
synnerligen önskvärd utvidgning av möjligheten att komma till rätta med
andra onödiga samfälligheter än de av lagförslaget omfattade, borde ske
genom uppmjukning av bestämmelserna om utbyte av jord mot pengar vid
laga skiften och ägoutbyten.

Överlantmätaren i Kopparbergs län har framhållit, att då lagen å ena
sidan komme att vara av tvångskaraktär men å andra sidan ersättning för
marken komme att utgå endast i den mån sådan begärdes — detta sistnämnda
för att proceduren skulle bli så enkel och billig som möjligt — borde
lagens tillämplighet begränsas till sådana områden, som hade ringa värde
i samfällighetsgruppens hand. Detta vore ej alltid fallet åtminstone beträffande
utnyttjade grus- och sandtag. Sådana områden kunde ofta ha värde
såsom tomtmark. Så kunde däremot knappast vara fallet i fråga om sådana
oformliga figurer som vägar och diken.

Lantmäteristyrelsen har förklarat sig icke vara böjd att biträda yrkandet
om att sammanföringsförfarandet borde göras tillämpligt å andra samfälligheter
än väg och dike. I den förevarande lagstiftningen borde icke medtagas
andra områden än sådana, beträffande vilka man av erfarenhet visste att
de allmänt förorsakade stora besvärligheter och i fråga om vilka kunde
anses föreligga presumtion för att deras värde vore obetydligt. Den enda
utvidgning, som skulle kunna tagas under övervägande, vore att låta vid
väg belägen upplagsplats, grustag eller annat dylikt för vägens nyttjande
eller underhåll avsett samfällt område, som blivit onyttigt för sitt ändamål
på samma gång som vägen, medfölja vägen då inlösen eller sammanföring
av denna komme i fråga. Finge så ej ske, kunde måhända förhandenvaron
av dylika platser stundom förhindra inlösen av vägmark, enär vägen kunde
vara behövlig för att komma till och från platserna. Emellertid borde framhållas,
att dylika platser stundom kunde vara av ganska stor omfattning
och att de i undantagsfall kunde representera ej oväsentliga värden i andra
avseenden än som föranlett deras undantagande för gemensamt behov. Låge
exempelvis ett större uttömt grustag inom område, där tätare bebyggelse
förekomme eller vore att förvänta, skulle det knappast vara förenat med
rättvisa och billighet att beröva delägarna i grustaget det förväntningsvärde,
som grustaget representerade. Skulle även dylikt område få inlösas eller
sammanföras, borde därför såsom villkor uppställas, att det för delägarna
icke vore av större ekonomiskt intresse att bibehållas vid äganderätten till
området. Hela lagskrivningen komme vidare att avsevärt kompliceras om
—- vilket väl med hänsyn till områdenas direkta samhörighet med vägen
bleve nödvändigt —- redan i 1 § infördes stadganden angående dylikt område.
För sin del ansåge lantmäteristyrelsen det icke nödigt att medtaga
sagda områden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

Det föreligger utan tvivel i och för sig ett behov av att erhålla enklare
och mera användbara medel att överföra också andra onyttiga samfälligheter
än vägar och diken till angränsande fastigheter. Sådana samfälligheter,
t. ex. samfällda sandtag, grustag eller upplagsplatser, kunna emellertid,
såsom lantmäteristyrelsen framhållit, stundom ha stort omfång och bland
annat med hänsyn härtill förhållandevis högt värde. Det synes därför knappast
vara lämpligt att söka inrymma dem under den nu ifrågasatta lagstiftningen.
Det synes under alla förhållanden lämpligt att avvakta erfarenheter
från tillämpningen av en lagstiftning rörande vägar och diken innan en utvidgning
av ifrågasatt slag företages. I berörda hänseende anse sig alltså
de sakkunniga icke böra nu ifrågasätta någon utvidgning av 1938 års
förslag. Däremot ha de sakkunniga funnit anledning överväga huruvida icke
den tillämnade lagen borde jämställa vissa naturliga vattendrag med samfällda
avloppsdiken. Till denna fråga återkommer framställningen i specialmotiveringen.

Sammanföring med annat än fastighet.

Enligt 1938 års förslag skulle sammanföring få ske endast med fastighet.
Med fastighet skulle avses vad som enligt gällande bestämmelser skall såsom
särskild fastighet redovisas i fastighetsregister. Därav följde, att sammanföring
med samfällighet icke skulle kunna äga rum. Att sammanföring i
dylikt fall uteslutits har motiverats därmed, att något behov av en lösningsrätt
av förevarande slag icke kunde anses föreligga för delägarna i samfälligheten.
Av yttrandena framgår emellertid, att behov av sammanföring med
mark, som är gemensam för flera jordregisterfastigheter, i vissa fall anses
föreligga.

Överiantmätaren i Göteborgs och Bohus län har härom anfört, att, då
sammanföring med en samfällighet förklarats ej skola bliva tillåten, med
samfällighet främst torde ha avsetts vid skifte avsatt samfällighet. Beträffande
dylika samfälligheter vore emot lagförslagets ståndpunkt knappast något
att erinra. Vad åter anginge andra samfälligheter, såsom mark gemensam
för två eller flera jordregisterfastigheter, vilka antingen helt låge i
samfällighet eller endast hade vissa ägor — vanligen skogsmark — gemensamma,
syntes berörda lagstadgande vara onödigt strängt. För att uppnå den
i lagförslaget åsyftade sammanföringen skulle antingen skifte eller sammanläggning
vara en nödvändig förberedelse i dylika fall. Det hade gjorts
gällande, att något behov av lösningsrätt av det slag, varom här vore fråga,
icke kunde anses föreligga för delägarna i samfälligheterna. Denna motivering
vore knappast allmängiltig. Om ett planområde — vari inginge mark
gemensam för två fastigheter med olika ägare vilka gemensamt skulle exploatera
marken — genomlöptes av samfälld vägmark, som blivit onyttig
för sitt ändamål och vars införlivning med de kringgränsande ägorna finge
anses utgöra ett villkor för planens genomförande, förelåge för delägarna
i den gemensamma marken ett lika stort behov att få lösa den onyttiga
markremsa, som genomlöpte deras mark, som för övriga fastighetsägare
att få införliva motsvarande mark med sina fastigheter. Det kunde ifrågasättas,
huruvida icke lagstiftningen i nu nämnda hänseende borde uppmjukas.

Även överlantmätarna i Älvsborgs, Värmlands, Gävleborgs och Västerbottens
län ha ifrågasatt huruvida icke sammanföring borde få ske med mark,
som är gemensam för flera jordregisterfastigheter.

Å andra sidan har lantmäteristyrelsen uttalat, att ehuru visst fog icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

saknades för dessa yrkanden det likväl icke syntes vara lämpligt att medgiva
sammanföring i andra fall än då sammanläggning vore tillåten.

I anslutning till nu berörda fråga må här upptagas några spörsmål, som
uppmärksammats i remissyttrandena men som icke närmare berörts i 1938
års promemoria. Här avses i första hand frågan, huruvida sammanföring
bör få ske med område, som ingår i ännu icke rättsligen bildad tomt, när —
efter fastställd tomtindelning — lagfart beviljats å området. Härom har ägodelningsdomaren
i Västernärkes domsaga anfört:

»Förslaget utgår från att sammanföring under vissa villkor kan ske inom
tomtindelat område. Sammanföring skall ske med fastighet, och med fastighet
avses vad som skall såsom särskild fastighet redovisas i fastighetsregister.
Väg kan alltså, i den mån tomtindelningens genomförande därigenom
främjas, sammanföras med angränsande stadsäga, och detta även om enligt
tomtindelningen endast del av stadsäga skall ingå i tomten. Men om i sistnämnda
fall lagfart sökts särskilt å det område av stadsägan, som skall
ingå i tomten — för vilket fall området anses genom tomtindelningen avstyckat
och således ej längre hör till stadsägan — synes området ej längre
utgöra fastighet enligt den givna definitionen. Ehuru tomtindelningen även
i detta fall skulle främjas genom sammanföring, synes sådan ej kunna ske.
Måhända borde möjlighet härtill givas.»

Samma önskemål har uttalats av ägodelningsdomaren i Hedemora domsaga
och överlantmätaren i Gävleborgs län ävensom av lantmäteristgrelsen,
som emellertid påpekat, att ett genom tomtindelning avstyckat, uti ännu
icke rättsligen bildad tomt ingående område, varå lagfart meddelats, i realiteten
vore en särskild fastighet, ehuru området enligt gällande föreskrifter
rörande fastighetsregistreringen icke skulle registreras såsom sådan i annat
fall än då tomtindelningen av någon anledning förfallit. Lantmäteristyrelsen,
som av flera skäl ifrågasatte lämpligheten av de sålunda gällande registreringsbestämmelserna,
hade under utarbetande en framställning om
ändring av sagda bestämmelser därhän, att sedan lagfart meddelats å område,
varom här vore fråga, området skulle i avvaktan på tomtindelningens
rättsliga genomförande registreras såsom särskild fastighet. En sådan ändring
skulle automatiskt få till följd att det ifrågavarande önskemålet beträffande
sammanföring av vägmark med dylikt område bleve uppfyllt. Någon
ändring i det förevarande lagförslaget skulle alltså under angiven förutsättning
icke erfordras.

Överlantmätaren i Uppsala län, som synes ha utgått från att sammanföring
enligt förslaget finge ske i förevarande fall, har gjort gällande, att sådan
sammanföring kunde medföra konsekvenser i fråga om lösningsrätten
till del av tomt. Sammanföringen måste nämligen medföra höjning av värdet
å tomtdel och denna värdehöjning kunde bliva så stor, att den rubbade
de förutsättningar för inlösen, vilka eljest skulle hava gällt.

Även frågan huruvida sammanföring bör få ske med sämjedelad mark
har diskuterats i remissyttrandena, därvid i viss mån olika uppfattningar
kommit till synes.

Ägodelningsdomaren i Hedemora domsaga har uttalat att det i många fall
komme att kännas som en brist att sämjedelningslott vore utesluten från
rätten till sammanföring. Möjligen kunde man tänka sig att på ansökan av
ägare till sämjedelningslott med område invid vägen sammanföring finge
ske med hela fastigheten.

Även överlantmätaren i Kopparbergs län hävdar, att det inom stora delar
av länet komme att verka oförmånligt, om sämjedelningslott uteslötes från

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

lösningsrätten i fråga. Det vore emellertid knappast att förvänta att en delägare
i ett sämjedelat hemman komme att visa sig sinnad att påkalla förrättning,
därest vägmärken vid förrättningen sammanfördes med hemmanet
i dess helhet och icke med sökandens sämjelott, intill vilken vägmärken
vore belägen. Större betänkligheter borde emellertid icke möta mot sammanföring
av vägmark o. d. med fastighet, bildad genom sämjedelning, än
mot avstyckning från sådan fastighet. Rättsförhållandet mellan de sämjevis
utbrutna fastigheterna syntes icke därigenom äventyras. Vid ett eventuellt
laga skifte säkrade bestämmelsen om delningsgrund i 9 kap. 2 § första
stycket jorddelningslagen innehavarens rätt till inlösningsområdet.

Överlantmätaren i Västmanlands län har funnit hinder ur praktisk synpunkt
ej möta mot att ett vägområde sammanfördes med en sämjedelningslott
och således vid ett eventuellt laga skifte inräknades i dess ägoinnehav.
Vid införing i fastighetsregistret finge dock ägoområdet införlivas med registerfastigheten
i dess helhet. Att det tillhörde en sämjedelningslott skulle
komma till synes endast i förrättningshandlingarna.

Lantmäteristijrelsen har uttalat, att visst fog icke saknades för yrkandena
att sammanföring av vägmark skulle få ske med särskilt lagfaren, genom
sämjedelning före den 1 januari 1928 utbruten kvotdel av fastighet,
men att det dock icke syntes vara lämpligt att medgiva sammanföring i
andra fall än då sammanläggning vore tillåten.

Beträffande frågan, huruvida möjlighet bör beredas att sammanföra samfälld
vägmark även med vissa områden, som icke uppfylla den i förslaget
givna definitionen på fastighet, finna de sakkunniga sammanföring vara
önskvärd och jämväl utan olägenhet kunna ske dels med område, vilket vid
lantmäteriförrättning utlagts såsom för två eller flera fastigheter gemensam
ägolott eller avsatts till gemensamhetsskog och dels med område, som
vid lantmäteriförrättning — utan att ha undantagits för gemensamt ändamål
— lämnats oskiflat för två eller flera fastigheter.

Jämväl önskemålet om sammanföring med tomtdel, som särskilt lagfarits,
kan otvivelaktigt anses i och för sig befogat. Såsom lantmäteristyrelsen
påpekat, kunna emellertid skäl åberopas för cn sådan ändring i gällande
registreringsbestämmelser, att dylika tomtdelar bli i fastighetsregistret
redovisade såsom särskilda fastigheter i avvaktan på tomtindelningens
rättsliga genomförande. En sådan ändring skulle, såsom styrelsen jämväl
framhållit, få till följd att önskemålet om sammanföring av vägmark med
tomtdel bleve uppfyllt. Denna lösning av spörsmålet synes de sakkunniga
vara att föredraga framför en utvidgning av den särskilda lagens fastighetsbegrepp.
Den berörda ändringen av registreringsbestämmelserna synes
emellertid utan större olägenhet kunna anslå i avbidan på cn mera allmän
översyn av sagda bestämmelser.

Uppenbarligen skulle det, såsom i remissyttrandena framhållits, i många
fall och särskilt i vissa delar av landet te sig som en brist om sammanföring
ej kunde få ske med sämjedelningslott, som tillkommit före den 1 januari
1928. De sakkunniga hålla likväl före, att sämjedelningslott och fastighet
icke böra likställas i det avseende, varom nu är fråga. Vid blivande
legal delning kunna nämligen komplikationer uppstå rörande fördelningen
av vägstycken, som sammanförts med sämjedelningslott. Vidare är att märka
att de sakkunniga, såsom redan tidigare anmälts, överväga förslag om
registrering eller legalisering i någon form av dessa — i vissa hänseenden
under hägnet av gällande rätt på privat väg tillkomna äganderättsliga
enheter. Därest efter genomförandet av ett sådant förslag sämjedelnings -

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

lotter bli upptagna som registerfastigheter, blir den nu ifrågasatta lagstiftningen
automatiskt tillämplig på sämjedelningslotterna. På i huvudsak
dessa skäl finna sig de sakkunniga icke böra förorda att redan nu möjlighet
beredes till sammanföring av vägmark med sämjedelningslott.

Förrättningens omfattning.

Tidigare har nämnts att en påbörjad sammanföringsförrättning enligt 1938
års förslag skulle kunna utvidgas till att omfatta jämväl sammanföring av
vägmark med annan till samma väg gränsande fastighet än sökandens, detta
under förutsättning att yrkande därom framställdes vid första sammanträdet.
Förrättningen skulle därvid uppskjutas i avvaktan på utvidgat förordnande.
Sedan detta erhållits skulle handläggningen av förrättningen fortsättas
vid sammanträde, som kungjorts i samma ordning som första sammanträdet.

Ett flertal remissmyndigheter, däribland lantmäteristyrelsen, ha ifrågasatt
lämpligheten av dessa bestämmelser. Enligt lantmäteristyrelsens mening
borde i stället stadgas, att där till sökandens fastighet hörande mark
gränsade till väg endast på ena sidan, vid förrättningen jämväl finge prövas
fråga om sammanföring av vägmark med fastighet liggande på motsatta
sidan.

Ägodelningsdomaren i Skövde domsaga har ifrågasatt, huruvida ej anslutningsyrkanden
kunde upptagas och behandlas utan uppskov, varvid det
för vägägarens del vore tillräckligt, om han i kallelsen till det första sammanträdet
erhölle besked om möjligheten härtill. Åtskilliga överlantmätare
och distriktslantmätare ha likaledes ansett, att det ej vore nödvändigt att
uppskjuta förrättningen för utfärdande av nytt förordnande och ny kungörelse
på grund av att nytt yrkande om sammanföring framställts, då ju delägarna
i vägen genom kallelseförfarandet erinrats om att sådant yrkande
kunde framkomma. I

I andra yttranden har framhållits, att avsevärda fördelar skulle vinnas
om en successiv avveckling av onyttig vägmark kunde undvikas och regleringsåtgärderna
i stället utföras i ett sammanhang beträffande hela vägen
eller en för sig belägen del av densamma. Härigenom skulle den totala kostnaden
både för sakägarna och för statsverket avsevärt nedbringas och därjämte
vinnas ökade möjligheter till en lämplig ägoanordning, bättre ordning
och reda samt betydande lättnader ur redovisningssynpunkt. Det har
därför ansetts önskvärt att förrättningsmannen erhölle befogenhet att ex
officio besluta om förrättningens omfattning. Uttalanden i sådan riktning ha
gjorts av ägodelningsdomaren i Västernärkes domsaga, överlantmätaren och
länsstyrelsen i Malmöhus län, överlantmätarna i Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,
Värmlands och Norrbottens län samt länsarkitekten i Västerbottens
län.

Överlantmätaren i Västernorrlands län har ifrågasatt huruvida icke rätt
att påkalla utvidgning av förrättningen borde tillerkännas jämväl ägare av
andel i vägen, så att förrättningen kunde utvidgas till en för vägens ägare
önskvärd omfattning, men har samtidigt påpekat, alt detta skulle föra med
sig, att ägare av fastighet skulle kunna tvingas att inlösa vägområde, något
som finge anses strida mot lagförslagets principer. Samma hinder mötte att
konstruera förrättningen så, att den efter ansökning antingen av vederbörande
fastighetsägare eller ock av en eller flera ägare av andel i vägen kunde
omfatta exempelvis alla onyttiga vägar inom visst skifteslag.

Iiungl. Maj:ts proposition nr 40.

Flera skäl tala onekligen för att, när fråga om sammanföring blivit väckt,
förrättningen borde utsträckas till att i ett sammanhang omfatta hela samfälligheten
eller lämpligt avgränsad del därav. Härigenom skulle vägmärken
kunna på lämpligaste sätt fördelas mellan de angränsande fastigheterna
och såväl tidsutdrälct som kostnader skulle bli mindre än om regleringen
finge genomföras successivt i den mån ansökan därom framställdes
beträffande vägens skilda delar. Vidare skulle betydande fördelar vinnas beträffande
fastighetsredovisningen.

Ägarna till fastigheter, som angränsa vägen, kunna måhända i regel förväntas
ha intresse av att vägmark sammanföres med deras fastigheter, men
det kan icke förutsättas att så alltid kommer att bliva fallet. Skulle en reglering
obligatoriskt omfatta all onyttig vägmark eller en viss genom beslut
avgränsad del därav, bleve det därför nödvändigt att tvångsvis förelägga fastighetsägare
att inlösa smärre markområden. Även om de ersättningsbelopp,
som därvid kunde ifrågakonuna, otvivelaktigt i regel bleve ganska obetydliga,
synes en generell föreskrift om sådan skyldighet att inlösa mark i varje fall
icke böra ifrågasättas, förrän praktisk erfarenhet vunnits om sammanföringsinstitutets
verkningar. Det är emellertid av vikt att frivillig anslutning
till en påbörjad förrättning så långt som möjligt underlättas. De sakkunniga
biträda därför för sin del förslaget, att anslutningsyrkande skall få
framställas vid förrättningens första sammanträde.

Emellertid synes anledning föreligga att redan nu överväga, huruvida icke
i viss utsträckning tvångsanslutning vid sammanföringsförrättning bör kunna
ifrågasättas. Det kan nämligen befaras, att sammanföringar, som komma
till stånd genom frivillig ansökan, stundom kunna komma att medföra resultat,
som rent av innebära en försämring av den rådande fastighetsindelningen,
och detta särskilt inom områden med långt driven parcellering.
Framställda sammanföringsyrkanden kunna tydligen leda till att spridda
delar av vägmärken sammanföras med angränsande fastigheter, medan
däremellan liggande mindre stycken av den onyttiga vägmärken komma att
förbliva samfällda. Ett sådant resultat av en sammanföringsförrättning
skulle uppenbarligen kunna medföra avsevärd oreda i fråga om fastighetsredovisningen
och därjämte kunna i skilda sammanhang förorsaka onödigt
och betungande arbete i samband med andra förrättningar å fastigheter,
som gränsa till eller äga andel i den samfällda marken. Skulle sådan
mark vid en senare tidpunkt överföras till enskild fastighet, komme detta,
såsom förut berörts, att medföra ökade kostnader och ökad tidsutdräkt såväl
för enskilda som för det allmänna. Olägenheter kunna även förorsakas
därigenom att ett markstycke av här åsyftat slag sannolikt ofta komme att
lämnas utan vård och tillsyn. Av nu angivna skäl synes det kunna ifrågasättas,
huruvida icke förrättningsmannen borde givas befogenhet att vid första
sammanträdet även väcka fråga om sammanföring, som icke begärts av vederbörande
fastighetsägare, därest väsentlig förbättring av fastighetsindelningen
därigenom vunnes. Allt efter omständigheterna i det särskilda fallet
kunde därvid ifrågakomma, antingen att med fastighet skulle sammanföras
större del av vägmärken i fråga än som påyrkats eller ock att mark från
den av förrättningen berörda samfällighet^ skulle sammanföras med fastighet,
vars ägare icke alls framställt begäran om sammanföring. Hade sådan
fråga väckts, skulle fastighetens ägare, såvitt han icke därigenom lede skada,
ha att underkasta sig alt vägmärken sammanfördes med hans fastighet och
jämväl vara skyldig att erlägga den ersättning för den sammanförda vägmärken,
som kunde ifrågakomma. Skulle däremot sammanföringen kunna skada
fastighetens ägare, skn 1 le frågan förfalla.

En regel av nu angivet innehåll skulle icke med fog kunna betecknas som

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

någon märkligare nyhet på fastighetsbildningsrättens område. Tvärtom uppvisar
jorddelningslagen analoga stadganden i fråga om såväl laga skifte som
ägoutbyte. Vid dessa förrättningar kan en markägare utan egen ansökan
och även mot sitt bestridande åläggas ej blott att deltaga i kostnaderna för
förrättningen utan även att betala ersättning för mark, som han kan ha fått
sig tillerkänd utöver den han lämnat i utbyte. Med hänsyn till de skyldigheter,
som sålunda redan åvila en fastighetsägare, och med hänsyn till de
enligt de sakkunnigas mening starka sakskäl, som ovan åberopats, synas
betänkligheter icke böra möta mot att införa skyldighet för en fastighetsägare
att jämväl vid begärd sammanföringsförrättning i de angivna speciella
fallen underkasta sig en mindre reglering av sin fastighets omfattning.
Såsom redan framhållits måste emellertid tillses, att fastighetsägaren
icke förorsakas någon skada. En sammanföring bör exempelvis anses förorsaka
skada, om den skulle åsamka fastighetsägaren kostnader, som med
hänsyn till hans ekonomiska förhållanden kunna anses betungande.

De sakkunniga ha ovan förordat förslaget, att anslutningsyrkande skulle
få framställas vid första sammanträdet under en sammanföringsförrättning.
Beträffande reglerna för behandlingen av ett sådan yrkande är uppenbart,
att förrättningen bleve fördröjd och fördyrad om anslutningsyrkandet icke
finge omedelbart prövas vid förrättningen. Något behov för delägarna i vägen
att erhålla uppskov i förrättningen på grund av att en fastighetsägare
yrkar utvidgning av denna torde heller icke finnas. Ett vid förrättningens
första sammanträde framställt yrkande om sammanföring av vägmark med
annan fastighet än sökandens bör därför omedelbart kunna upptagas till
prövning. Likaså bör av förrättningsmannen väckt fråga om sammanföring,
som icke begärts av fastighetens ägare, omedelbart kunna prövas under
förutsättning att fastighetsägaren infunnit sig vid sammanträdet. I annat
fall bör avgörandet uppskjutas till ett påföljande sammanträde, till vilket
fastighetsägaren kallats genom en i god tid före sammanträdet avsänd tjänsteskrivelse,
vari självfallet bör påpekas vad saken gäller. Väcker förrättningsmannen
fråga om sammanföring med en fastighet i ägarens närvaro men
förklarar sig ägaren icke vara beredd att omedelbart taga ställning till saken,
bör han ock lämnas skäligt rådrum och avgörandet i regel uppskjutas
till ett följande sammanträde.

I händelse av bifall till de sakkunnigas nu framlagda förslag bör vid kungörandet
av sökt förrättning lämnas erinran därom, att vid förrättningen
må väckas fråga om sammanföring av vägmark, som utgör del av den ifrågavarande
samfälligheten, med annan fastighet än sökandens.

Sammanföring eller inlösen av vägmark inom vissa planområden.

Såsom tidigare nämnts skulle enligt 1938 års förslag från lagens tillämpning
undantagas vägmark, som enligt fastställd byggnadsreglerande plan
eller godkänd avstyckningsplan inginge i gata, torg, park eller annan allmän
plats eller i vissa angivna, för särskilda ändamål avsedda områden.
Denna undantagsbestämmelse hade ansetts nödvändig för att förebygga en
ur plansynpunkt olämplig fastighetsindelning.

De sakkunniga erinra om att 19 kap. 13" § jorddelningslagen i då gällande
lydelse angav, hurusom vid avstyckning hänsyn skulle tagas till bland
annat planer och andra bestämmelser rörande byggnadsverksamheten, och
att nämnda lagrum enligt 1938 års förslag skulle äga motsvarande tillämpning''
beträffande sammanföring av vägmark.

Kungl. Maj:is proposition nr 40.

I åtskilliga yttranden ha invändningar rests mot den nyss angivna undantagsbestämmelsen.
Behovet av skydd mot en olämplig fastighetsindelning
har ansetts bliva fullt tillgodosett genom hänvisningen till 19 kap. 13 §
jorddelningslagen. Att behov av sammanföring kan föreligga även inom områden,
varom bär är fråga, har framhållits av hland andra överståtliållarämbetet,
länsarkitekten i Västerbottens län, flera överlantmätare och föreningen
Sveriges häradshövdingar. Nämnde länsarkitekt ansåg att särskilt
inom de mindre, sakta växande samhällena säkerligen flerfaldiga gånger
komme att uppstå fall, då ett sammanförande kunde vara önskvärt och
lämpligt även beträffande mark inom område av ifrågavarande slag. I det
ganska vanliga fall, där samhället vore ägare av den mark, som vägen skulle
sammanföras med, syntes ett sammanförande vara en lämplig åtgärd, som
i hög grad skulle underlätta planens genomförande. Ett annat likaledes
ganska vanligt fall uppstode, då en fastighet huvudsakligen vore utlagd till
kvartersmark och en samfälld väg inom eller invid densamma ginge någorlunda
vinkelrätt emot de kvarteren skiljande gatorna. Finge sammanföringen
här endast avse kvartersmark, skulle ett antal små vägbitar bli kvarliggande
som vägmark. Detta bleve lätt till obehag för markägarna och kunde även
förorsaka olägenheter vid fastighetsredovisningen. Även i detta fall vore
sammanförandet av all vägmark en mycket lämplig åtgärd, särskilt som
fråga om avstående av gatumark ändock reglerades på för samhället lämpligt
sätt. Med hänsyn till nämnda förhållanden syntes förslaget böra kompletteras
med föreskrift om att sammanföring kunde få ske även inom berörda
områden, om så befunnes lämpligt. För att denna rätt icke skulle användas
i alltför stor utsträckning kunde det möjligen ifrågasättas om icke
tillstånd av länsstyrelsen borde krävas.

Överlantmätaren i Stockholms län har upplyst, att beträffande områden
inom länet med godkänd avstyckningsplan synnerligen ofta förekomme, att
tomtexploatören "sedan området blivit slutexploaterat utan ersättning överlämnade
förefintliga trafikleder och öppna platser till en av tomtplatsköparna
bildad sammanslutning. Understundom utgjorde dessa vägar och
öppna platser stamfastighetens återstod, i andra fall åter avstyckades de
samtliga till särskild fastighet. Om i en dylik fastighet inginge del av en
för flera fastigheter samfälld väg, som blivit onyttig för sitt ändamål, syntes
densamma böra få sammanföras med fastigheten. Om del av sådan vägmark
inginge i en fastigheten tillhörig öppen plats, som vore avsedd exempelvis
för anläggande av en tennisplan, kunde det inträffa att, sedan tennisplanen
med stora kostnader blivit iordningställd, någon delägare i vägen
påfordrade dess utstakande och utmärkande, varigenom tennisplanen skulle
spolieras, eller ock gjorde anspråk på ersättning med måhända orimligt
högt belopp, som villaägareföreningen såsom ägare till tennisplanen nödgades
utbetala för att rädda de därå nedlagda kostnaderna.

Överlantmätaren i Kalmar län har åberopat, att det ofta förekomme, att
traktens idrottsförening med äganderätt ville förvärva ett å byggnads- eller
avstyckningsplan upptaget idrottsoinråde, hl. a. för att kunna säkerställa
anläggningarnas bevarande åt idrottsrörelsen och för att bereda möjligheter
till lån mot inteckning i anläggningarna. Därest en onyttig samfälld väg
löpte genom området borde hela området på ett enkelt sätt kunna förenas
i en band. Likartade förhållanden kunde även förekomma vid utvidgning
av en kyrkogård i enlighet med fastställd byggnads- eller avstyckningsplan.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har såsom ett skäl för slopande av undantagsbestämmelsen
i fråga framhållit, alt det föreslagna sammanföringsförfarandet
bleve mindre omständligt än ett expropriationsförfarande och
komme att snabbare leda till resultat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Såsom tidigare nämnts har lantmäteristijrelsen i fråga om onyttig samfälld
vägmark i städer och vissa samhällen föreslagit, att staden eller samhället
skulle erhålla rätt att genom ett särskilt förfarande inlösa marken.
Sammanföringsförfarandet skulle då icke göras tillämpligt inom stad eller
sådant samhälle. Därest nämnda yrkande icke vunne bifall, borde enligt
styrelsens uppfattning den undantagsbestämmelse, varom nu är fråga, utgå
ur förslaget. Från enskilda fastighetsägares sida förelåge visserligen enligt
styrelsens mening ytterligt sällan något legitimt intresse av att förvärva
ifrågavarande mark. För stad eller annat samhälle, där den för städerna
gällande ordningen för bebyggande skulle iakttagas, anvisade stadsplanelagen
annat rättsmedel för åtkomst av mark, som inginge i gata eller annan
allmän plats, nämligen expropriationsförfarande. Det kunde emellertid
på grund av hänvisningen i förslaget till 19 kap. 13 § jorddelningslagen
med fog ifrågasättas, om undantagsregeln överhuvud taget vore behövlig.
Genom denna omöjliggjordes lagens tillämpning inom ifrågavarande områden
i de speciella fall, då sådan tillämpning verkligen kunde anses sakligt
motiverad, exempelvis beträffande idrottsområde.

Enligt 25 § byggnadslagen skall stadsplan utmärka tre olika slag av områden:
för det första byggnadskvartcr, vidare gator, torg, parker och andra
allmänna platser samt slutligen s. k. specialområden, såsom järnvägs- och
andra särskilda trafikområden, skydds- eller säkerhetsområden för vissa
anläggningar, hamnområden, idrottsområdcn, begravningsplatser och vattenområden.

Ett bibehållande av 1938 års förslag skulle nu innebära, att sammanföring
finge ske beträffande samfälld vägmark inom byggnadskvartcr men
icke inom övriga i stadsplan redovisade områden. Det i 1938 års promemoria
anförda skälet för angivna begränsning av den tilltänkta lagens tilllämpningsområde
var, att man eljest skulle riskera ur plansynpunkt försämrad
fastighetsindelning. Såsom i vissa remissyttranden påpekats, torde
emellertid detta skäl icke vara bärande, om bestämmelserna rörande avstyckning
i 19 kap. 13 § 2 mom. jorddelningslagen (samt 5 kap. 8 § 1 mom.
fastighetsbildningslagen) göras tillämpliga även i fråga om sammanföring.
Tvärtom torde i många fall planens genomförande underlättas och markens
användning för avsett ändamål tryggas samt ökad ordning och reda beträffande
fastighetsförhållandena inom planområdet vinnas, därest den åsyftade
begränsningen av lagens tillämpningsområde slopades.

Emeliertid finna de sakkunniga, såsom i det föregående angivits, anledning
till övervägande upptaga det av lantmäteristyrelsen framförda förslaget,
att vid sidan av institutet sammanföring i förevarande lag skulle stadgas
en särskild rätt för stad eller samhälle att i en förenklad ordning inlösa samfälld
vägmark, som blivit onyttig för delägarna i samfällighet^.

Det av lantmäteristyrelsen väckta förslaget om ett särskilt inlösenförfarande
avsåg all mark inom stad eller samhälle. Detta finna de sakkunniga
för sin del vara att gå för långt. Till en början är att märka, att utvecklingen
under senare år gått därhän att städer och samhällen i allt större utsträckning
kommit att, förutom den stadsmässiga bebyggelsen, innesluta
även stora områden av ren landsbygdskaraktär. När den pågående reformeringen
av kommunindelningen slutförts, lärer detta förhållande bli än
mera framträdande, enär åtskilliga landskommuner torde komma att i sin
helhet införlivas med städer, köpingar och andra samhällen. Det torde saknas
anledning att tillägga stad eller samhälle lösningsrätt till vägmark av
ifrågavarande slag belägen inom rena landsbygdsområden. Inom sådana om -

Kungl. Maj. ts proposition nr 40.

råden bör vägmärken liksom eljest på landet få sammanföras med angränsande
fastighet. Rätten för stad eller samhälle att inlösa vägmarlc bör med
andra ord i princip begränsas att avse mark, som ingår i stadsplan.

Härnäst inställer sig frågan, om inlösningsrätten bör avse all mark, som
ingår i stadsplan, eller begränsas till visst eller vissa av de olika slags
områden som enligt vad ovan angivits utmärkts i stadsplan.

Vad då först angår vägmark inom områden avsedda till byggnadskvarter
må först erinras om att byggnadskvarter regelmässigt skall indelas i tomter,
innan marken tages i anspråk för byggnadsändamål. Nybyggnad får ej företagas
i strid med tomtindelning eller på tomt, som icke "är rättsligen bestående.
I fråga om tomtbildningen gäller i huvudsak följande. Administrativt
bildade tomter uppkomma genom att tomtindelning fastställes. Därmed har
emellertid icke åstadkommits någon ändring beträffande den tidigare gällande
rättsliga fastighetsindelningen, utan i lagfarts- och inteckningshänseende
m. m. består denna alltjämt oförändrad. För att en nybildad administrativ
tomt skall bli rättsligen bestående kräves att den införes i den avdelning
av fastighetsregistret, som benämnes tomtboken, eller att, därest den
administrativt bildade tomten omfattar mark från flera rättsliga enheter,
medgivande lämnats till sammanläggning av dessa tomtdelar. Sammanläggning
må ej medgivas förrän sökanden företett karta med protokoll rörande
tomtmätning och jämväl beviljats lagfart å de särskilda områden, som ingå
i tomten. Motsvarar administrativt bildad tomt en stadsäga, införes tomten
omedelbart i tomtboken. Består tomten eljest av mark från endast en rättslig
enhet, införes den i tomtboken så snart tomtens ägare gör framställning
därom. Även i sistnämnda fall skall tomtmätning ha verkställts. Vid tomtmätning
skall i förekommande fall redovisas de särskilda områden, av
vilka tomten bildats.

Till stöd för en inlösningsrätt beträffande områden avsedda till byggnadskvarter
skulle nu kunna andragas, att det får anses genomgående känneteckna
nutida riktlinjer för tätorternas markpolitik att kommunen bör förvärva
mark i största möjliga utsträckning. Mot ett sådant argument kan
emellertid invändas, att den mark, varom i detta lagstiftningsärende är
fråga, torde sakna varje betydelse ur markpolitisk synpunkt. Syftet med
lagförslaget är heller icke alt tillgodose tätorternas markbehov "utan allenast
att på enklast möjliga sätt avlägsna de hinder för en lämplig fastighetsbildning,
som onyttig samfälld vägmark visat sig innefatta. Rent praktiska
synpunkter böra då få avgöra vilken väg som bör väljas. Det synes de sakkunniga
vara tydligt, att starka praktiska skäl tala för att vägmark inom
byggnadskvarter bör få sammanföras med angränsande mark på samma sätt
som på landet. Härutinnan är alt märka, att om den samfällda vägmärken
ingår i område som enligt stadsplanen utgör byggnadskvarter och marken
inom kvarteret i övrigt tillhör en enda fastighet, det uppenbarligen skulle
vara en onödig omgång, om staden först skulle inlösa vägmärken och därefter
överlåta den till markägaren. 1 så fall skulle erfordras lagfart först för staden
och, sedan marken överlåtits till tomtägaren, jämväl för denne. Därjämte
bleve sammanläggning nödvändig vid genomförandet av den rättsliga
tomtbildningen. Om däremot sammanföring medgives, inflyter marken direkt
i stadsägan. Varken lagfart eller sammanläggning erfordras utan all
tomtbildning kan ske från en enda fastighet. I sådana fall, där kvartersmarken
är uppdelad på flera stadsägor eller andra rättsliga enheter och tomtindelning
inom kvarteret ännu ej kommit till stånd, kunna måhända i vissa
fall — företrädesvis om fastighetsindelningen kännetecknas av stark splittring
— svårigheter tänkas uppkomma alt verkställa sammanföring på det
sält, som bäst främjar genomförandet av den blivande tomtindelningen. Ris -

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

ken härför synes dock obetydlig och den möjligheten står alltid till buds att
låta sammanföringen anstå tills tomtindelningen blivit fastställd.

Vad härefter angår onyttig vägmark inom område avsett för gata, torg,
park eller annan allmän plats skall sådan mark, liksom all annan mark som
ingår i den allmänna platsen, förr eller senare inlösas av staden eller samhället,
som har att iordningställa och till allmänt begagnande upplåta allmän
plats enligt vissa i byggnadslagen angivna regler. Att låta sådan mark
genom sammanföring förvärvas av ägaren till den angränsande marken synes
då ej böra ifrågakomma. I stället synes lämpligt att staden eller samhället
får i en förenklad ordning inlösa vägmärken. En inlösningsrätt föreligger
visserligen redan enligt byggnadslagen, därvid med vissa modifikationer de
allmänna reglerna om expropriation gälla. Särskilt i fråga om samfälld
mark blir emellertid bl. a. fördelningen av expropriationsersättningen en
omständlig och tyngande procedur, icke minst på grund av att sådan mark
ofta besväras av ett flertal inteckningar. Otvivelaktigt skulle därför en på
det nya sanunanföringsinstitutet kopierad inlösningsrätt innefatta påtagliga
praktiska fördelar ur här aktuella synpunkter. De sakkunniga förorda
därför en inlösningsrätt beträffande onyttig samfälld vägmark inom område,
som enligt fastställd stadsplan är avsedd till gata, torg, park eller annan
allmän plats.

Stadsplaneinstitutet kan numera, förutom i stad och annat samhälle, där
den för städerna gällande ordningen för bebyggande skall iakttagas, komma
till användning även för tätort på landet utan samband med municipalbildning.
Enligt de sakkunnigas mening finns då ingen anledning att förbehålla
städer och samhällen den här avsedda inlösningsrätten utan denna bör tillkomma
även landskommun, beträffande område inom kommunen, för vilket
stadsplan blivit fastställd. Vidare bör enligt de sakkunnigas uppfattning,
där byggnadslagens bestämmelser för stad skola tillämpas, inlösningsrätten
gälla även mark, som enligt fastställd generalplan är avsedd till trafikled
eller annan allmän plats.

Till frågan om inlösningsrättens närmare utformning återkommer framställningen
i specialmotiveringen.

Vad slutligen angår vägmark som ingår i specialområden är att märka, att
sådana områden kunna vara av olika slag. Vissa specialområden äro närmast
avsedda för enskilda ändamål, t. ex. enskilda trafikområden. Andra
— och det övervägande antalet — avse gemensamma kommunala eller
andra allmänna (statliga) ändamål. De förstnämnda äro icke avsedda att
överföras i allmän ägo men väl de senare. Av samma skäl som anförts beträffande
samfälld vägmark inom byggnadskvarter finna de sakkunniga icke
lämpligt att giva kommunen rätt till inlösen beträffande specialområden avsedda
för enskilda ändamål. Jämväl med avseende å övriga specialområden
torde en rätt till inlösen av vägmark snarast innebära viss nackdel för kommunen
varjämte det uppenbarligen skulle komplicera lagtexten om olika
regler skulle gälla för olika slag av specialområden. Bli reglerna om sammanföring
generellt giltiga beträffande specialområden kan, då mark skall
överlåtas till kommun eller staten för att användas t. ex. som trafikområde,
antingen markägaren begära sammanföring innan överlåtelsen sker och
sedan sälja hela området eller ock försäljningen avse området utom vägmärken,
därvid kommunen själv begär sammanföring efter överlåtelsen. I
intetdera fallet kräves, såsom vid inlösen, särskild lagfart å vägmärken,
eventuellt även sammanläggning.

Såsom förut i denna promemoria framgått anse de sakkunniga, att om
en markägare begärt sammanföring, förrättningen under vissa angivna för -

Kungl. I\Iaj:ts proposition nr 40.

utsättningar skall kunna utsträckas att avse även fastighet, vars ägare icke
framställt sådan begäran. Om inlösen av samfälld vägmark ingående i gata
eller annan allmän plats begärts, torde under samma förutsättningar förrättningen
utan ansökan böra kunna utsträckas att avse även sammanföring
av vägmark, som tillhör den av förrättningen berörda samfälligheten
men ingår i byggnadskvarter eller specialområde. En sådan utvidgning av
förrättningen torde få anses i hög grad önskvärd, t. ex. i det praktiskt säkerligen
mycket vanliga fallet att en samfälld väg slingrar sig fram delvis
över gatumark, delvis en eller annan meter in över angränsande kvartersmark.

I detta sammanhang må slutligen anmärkas att de sakkunniga haft sin
uppmärksamhet riktad på det fallet, att kommun eller samhälle är ägare
till fastighet inom stadsplanelagt område, vilken fastighet enligt stadsplanen
delvis utgör gatumark och delvis byggnadskvarter. I sådant fall skulle
det otvivelaktigt te sig praktiskt, om sammanföring finge ske av all samfälld
vägmark inom fastigheten, och att särskild förrättning för inlösen av
gatumarken sålunda icke skulle behöva verkställas. Att öppna möjlighet
därtill skulle emellertid enligt de sakkunnigas mening komplicera lagtexten
på ett icke önskvärt sätt. De eventuella olägenheter, som utformningen av
2 § andra stycket kan medföra i det här avsedda specialfallet, torde kunna
elimineras genom att inlösningen av gatumark sker allenast successivt i den
mån exploateringen fortskrider. I fall då stadsplan ännu icke fastställts
men upprättande av sådan plan förestår, bör sammanföring av all samfälld
vägmark inom det blivande planområdet lämpligen ske medan de formella
förutsättningarna därför ännu äro för handen.

Ansökan om förrättning, förordnande av förrättningsman samt kungörande

av första sammanträdet.

Sammanföringsförrättning skulle enligt 1938 års förslag påkallas genom
skriftlig ansökan hos överlantmätaren av ägare till fastighet, varmed vägmark
finge sammanföras. I ansökningen borde enligt förslaget så fullständigt
som möjligt uppgivas såväl de fastigheter, vilka ägde del i vägen, som
de, vilka gränsade till denna, ävensom ägarnas namn och postadresser. Hade
vägen varit allmän, skulle ansökningen även innehålla upplysning därom.
Vore vägen belägen inom område, för vilket fördes jordregister, skulle vid
ansökningen fogas av lantmätare utfärdat bevis angående vid vilken förrättning
vägen blivit undantagen eller lämnad oskiftad. Beträffande väg, belägen
inom stad eller samhälle för vilket fördes fastighetsregister såsom för
stad, skulle i stället bifogas utdrag beträffande vägen av bihang B till fastighetsregistret.
Särskilt förordnande att verkställa förrättningen skulle utfärdas.

Vad angår rätten att påkalla förrättning har i några yttranden föreslagits
att sådan rätt skulle tillkomma även den, som enligt lagen om samäganderätt
vore att anse såsom delägare i fastighet, samt ägare av mark,
som skulle avstyckas till särskild fastighet. Det har även ansetts behövligt
att samhälle och vägförvaltande organ finge behörighet att ansöka om förrättning.

I vissa yttranden har behandlats frågan, hos vilken myndighet ansökan
borde göras, ävensom det därmed sammanhängande spörsmålet, huruvida
förordnande att verkställa förrättningen överhuvudtaget vore erforderligt.
I förstnämnda hänseende ha överståthållarumbetet, länsarkitekten i Jämt5
Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. .Yr JO.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

lands län, Svenska stadsförbundet och ägodelningsdomaren i Örebro förklarat
sig anse, att ansökan beträffande förrättning i stad eller fastighetsregistersamhälle
borde göras hos byggnadsnämnden. Ägodelningsdomaren i Östersund
har uttalat, att om över huvud taget särskilt förordnande erfordrades,
syntes det beträffande stad böra meddelas av byggnadsnämnden.
Emellertid kunde man med fog hålla före, att sådant förordnande icke vore
påkallat. Lantmätare verkställde redan nu på direkt ansökan förrättningar
av mera komplicerad art än nu ifrågavarande, förhållandevis enkla och
summariska förfarande. Ansökning syntes därför utan olägenhet kunna ingivas
direkt till vederbörande förrättningsinan. Samma ståndpunkt har intagits
av överlantmätarna i Gävleborgs och Norrbottens län samt flera distriktslantmätare.

De bestämmelser, som enligt förslaget skulle gälla beträffande ansökningens
innehåll, ha av åtskilliga remissmyndigheter ansetts utan motsvarande
nytta medföra avsevärda olägenheter för sökanden. Sålunda ha över
ståthållarämbetet, överlantmätarna i Stockholms, Gotlands, Kopparbergs och
Jämtlands län samt flera distriktslantmätare funnit skyldigheten för sökanden
att så fullständigt som möjligt uppgiva såväl de fastigheter, som
ägde del i vägen, som de vilka gränsade till denna ävensom ägares namn
och postadresser vara betungande och av tvivelaktigt värde. Överlantmätaren
i Jämtlands län har framhållit, att de vägar, varom här vore fråga,
ofta hade utlagts vid primära laga skiften för ett stort antal fastigheter,
vilka sedermera genom sekundära förrättningar uppdelats. Antalet fastigheter,
vilka ägde del i vägen, kunde därför ofta nog uppgå till flera hundra.
Inom Ragundabottens skifteslag torde exempelvis antalet fastigheter, som
ägde del i vid skiftet avsatta samfälligheter, uppgå till 700 å 800. Det vore
orimligt att begära att en sakägare skulle kunna lämna något så när riktiga
upplysningar härom. Det syntes onödigt att tynga ansökningen med dylika
uppgifter, vilkas riktighet för övrigt bleve tämligen problematisk och vilkas
betydelse för förrättningen vore skäligen ringa. Lantmäteristyrelsen har ansett
det vara till fördel, om sökandens skyldighet i berörda hänseende kunde
inskränkas så, att om vägen vore samfälld för flera än tio fastigheter
med skilda ägare, uppgifter i förevarande avseende behövde lämnas endast
om en i orten boende delägare, till vilken underrättelse om förrättningssammanträde
lämpligen skulle kunna sändas. Vad sålunda föreslagits sammanhängde
med av styrelsen framställda förslag beträffande kallelseförfarandet.

Å andra sidan ha överlantmätaren i Stockholms län och lantmäteristyrelsen
påpekat, att med hänsyn till kallelseförfarandet borde, då för vägen funnes
känd stjTelse eller annan, som vore satt att den förvalta, i ansökningen
lämnas uppgift härom. Lämnades ej sådan uppgift, finge förrättningsmannen
i de flesta fall ej kännedom om förhållandet förrän vid första sammanträdet.

Även föreskriften att till ansökningen skulle fogas bevis eller utdrag ur
fastighetsregistret beträffande vägen har ansetts i onödan fördyra och fördröja
förrättningen. Överståthållarämbetet, överlantmätarna i Södermanlands,
Östergötlands, Gotlands, Västerbottens och Norrbottens län samt flera
distriktslantmätare ha ansett att bestämmelserna härom borde utgå och
att det vore tillräckligt att i ansökningen lämnades uppgifter dels om vägens
sträckning, dels om vid vilken förrättning vägen blivit undantagen eller
iämnad oskiftad. Lantmäteristyrelsen har också hemställt att ifrågavarande
stadganden måtte utgå men ansett att i stället borde krävas vissa andra
upplysningar, varjämte en prövning av ansökningen borde ske innan förordnande
utfärdades. Styrelsen har framhållit, att nyss åsyftade bevis givetvis
skulle tjäna till att "fullt säkert identifiera den väg, som avsåges i an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

sökningen, samt utgöra en garanti för att vägen vore sådan att den förevarande
lagen hade avseende å densamma. Därigenom skulle alltså i viss mån
elimineras den risk sökanden löpte att få till ingen nytta bekosta förrättningen,
om denna förklarades icke kunna äga rum. »Riskpremien» bleve
emellertid enligt styrelsens uppfattning för dyr i förhållande till riskens storlek,
och andra utvägar kunde tillgripas för att i görligaste mån minska risken.
Det borde av sökanden krävas endast att han i ansökningen så tydligt
som möjligt, helst genom hänvisning till vid jorddelningsförrättning upprättad
karta och beskrivning, angåve vilken väg som avsåges samt vilken
sträcka därav som skulle inlösas. Över ansökningen borde överlantmätaren
höras för konstaterande av att det icke vore uppenbart att vägen vore sådan,
att lagen ej hade avseende å densamma. I fråga om väg i stad eller fastighetsregistersamhälle
kunde det vara tillräckligt att i ansökningen angåves
under vilken littera vägen i fråga funnes redovisad å registerkartan och
i bihang B till fastighetsregistret. Det vore vidare enligt styrelsens förmenande
förmånligt — särskilt med hänsyn till frågan i vad mån fastighetsförvaltande
myndighet skulle anse sig böra bevaka kronans rätt vid förrättning
— om i ansökningen kunde lämnas uppgift om den ungefärliga längden av
den vägsträcka, som sökanden önskade inlösa.

Överlantmätaren i Stockholms län har gjort gällande att en lantmätare
icke kunde utfärda något bevis angående vid vilken förrättning vägen blivit
undantagen eller lämnad oskiftad med mindre han verkställde undersökning
i länets lantmäterikontor. Skulle beviset utfärdas av en lantmätare,
som icke vore bosatt i residensstaden, nödgades han företaga särskild resa
för undersökningen. Därtill komme att, särskilt när det gällde äldre förrättningar,
det vore svårt att avgöra huruvida viss väg vore undantagen för gemensamt
ändamål eller lämnats oskiftad. Trots att det kunde befaras, att
bevisets utfärdande komme att medföra för den sökande betungande kostnader,
torde ett dylikt bevis icke kunna undvaras om utsikt skulle finnas
till att förrättningen skulle kunna handläggas vid ett enda sammanträde.

Rörande kungörandet av första sammanträdet vid förrättningen innehöll
1938 års förslag i huvudsak följande. Förrättningsmannen skulle om tid och
ställe för första sammanträdet utfärda kungörelse, som sist trettio dagar
därförut skulle uppläsas i kyrkan för den eller de församlingar, där vägen
och de fastigheter, som berördes av förrättningen, vore belägna. Funnes för
den samfällda vägen känd styrelse eller annan, som vore satt att den förvalta,
skulle förrättningsmannen med posten underrätta ledamot av styrelsen
eller förvaltaren om sammanträdet. Därest denne ej ägde att själv föra
talan för samfälligheten, vore han ansvarig för att underrättelsen tillställdes
någon som ägde behörighet därtill eller, om sådan ej funnes, bleve för delägarna
känd. Funnes ej känd styrelse eller förvaltare skulle underrättelsen
sändas till en av delägarna att vara för dem alla tillgänglig. I sådant fall
skulle uppgift om vilken delägare som tillställts underrättelsen intagas i
kungörelsen, varjämte denna skulle anslås i socken- eller rådstugan eller på
annan lämplig plats inom kommunen.

I kungörelsen och underrättelsen borde uppgivas den väg som ansökningen
avsåge, den förätlning vid vilken vägen undantagits eller lämnats
oskiftad samt i tillgängliga handlingar angivna delägare i vägen ävensom
sökandens namn och den honom tillhöriga fastighet, varmed vägen skulle
sammanföras. Därjämte skulle angivas alt annan ägare av vägen angränsande
fastighet iin sökanden vid första sammanträdet finge framställa vikande
om sammanföring samt erinras om vad delägare i vägen hade att iakttaga
vid framställandet av ersättningsanspråk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Förrättningsmannen skulle tillika om sammanträdet särskilt underrätta
sökanden samt, om vägen endast på ena sidan gränsade till sökandens fastighet
och på andra sidan angränsade annan fastighet, varmed sammanföring
finge ske, jämväl ägaren av sistnämnda fastighet. Underrättelse skulle
därjämte tillställas i vissa fall byggnadsnämnden och, om vägen varit allmän,
den myndighet under vars förvaltning vägen stått.

Anginge förrättningen fastighet under allmän myndighets vård och inseende,
skulle förrättningsmannen därjämte underrätta länsstyrelsen om
förrättningen. Föreskrifterna i 3 kap. 2 § jorddelningslagen beträffande förordnande
av allmänt ombud m. m. skulle enligt förslaget äga motsvarande
tillämpning vid sammanföringsförrättning.

Det föreslagna kungörelse- och kallelseförfarandet har allmänt ansetts
alltför omständligt. Beträffande föreskriften att kungörandet skulle ske sist
trettio dagar före första sammanträdet ha sålunda ett stort antal myndigheter
anfört, att anledning saknades att frångå den för kungörande av jorddelningsförrättning
vanliga tiden, fjorton dagar, och beträffande förrättning
i stad eller stadsliknande samhälle har överlantmätarcn i Kronobergs
län påyrkat en kungörelsetid av högst åtta dagar. Även i övrigt ha vissa
lättnader ansetts möjliga, överlantmätaren i Södermanlands län har härom
uttalat, att om alla sakägare och andelsförhållanden vore kända, kungörelse
icke syntes behövlig, utan förrättning ändock kunna få företagas om sakägarna
antingen kallats åtta dagar före sammanträdet eller ändock infunne
sig till detsamma.

Å andra sidan har mot de föreslagna bestämmelserna riktats den allmänna
erinringen, att de icke kunde förväntas medföra, att sakägare med säkerhet
erhölle kännedom om förrättningen. 1 vissa yttranden har därför ifrågasatts,
om icke kungörelsen borde införas i ortstidning. Ägodelningsdomaren
i Hedemora domsaga har för sin del bestämt påyrkat detta och därvid anfört,
att vägmärken säkerligen ej sällan komme att vara av värde, exempelvis
i samhälle, samt att ägare av vägmärken borde givas verkliga möjligheter
att framställa ersättningsanspråk. Även ägodelningsdomaren i Sala har
ifrågasatt annonsering i ortstidning, medan överlantmätaren i Norrbottens
län uttalat att möjligheten härtill icke borde uteslutas, överståthållarämbetet
har beträffande städer och stadsliknande samhällen funnit kungörelse i
den eller de tidningar, i vilka i allmänhet offentliga tillkännagivanden för
ortsbefolkningen infördes, effektivare än kyrkokungörelse. Lantmäteristyrelsen
har ansett annonsering lämplig i stad eller samhälle, men beträffande
landsbygden funnit annonsering alltför dyrbar med hänsyn till de obetydliga
markvärden, varom där vore fråga.

Beträffade kungörelsen har vidare länsstyrelsen i Gävleborgs län liksom
överlantmätarcn i länet yttrat, att det stadgade kungörelseförfarandet icke
borde behöva tillgripas för det fall att samtliga sakägare skriftligen underrättats
om tid och ort för sammanträdet. Överlanlmätaren i Örebro län har
ifrågasatt, om ej kungörelsen alltid borde anslås i socken- eller rådstugan
eller på annan lämplig plats.

I några yttranden har framhållits, att det föreslagna underrättelseförfarandet
måste anses otillräckligt med hänsyn till de intressen, som delägarna
i vägen hade att bevaka vid förrättningen. Överlantmätaren i Älvsborgs län
har härom anfört följande.

Det kallelseförfarande, som skulle tillämpas beträffande vägens ägare,
överensstämde i huvudsak med det, som vid gränsbestämning och ägoutbyte
enligt jorddelningslagen i vissa fall medgåves beträffande delägare i samfälligheter.
Erfarenheterna från jorddelningslagens tillämpning gåve klart vid

Kungl. I\Iaj:ts proposition nr 40.

handen, att detta kallelseförfarande vore föga effektivt, såtillvida som i regel
endast en eller annan sakägare nåddes av eller i vart fall efterkomme den
kollektiva kallelsen. Att kallelseförfarandet ändock utan större olägenheter
kunnat användas vid gränsbestämningar och ägoutbyten hade framförallt
sin grund däri, att de föreskrivna reglerna för dylika förrättningar i sig själva
innefattade garantier mot ett åsidosättande av obevakade rättsintressen.
Dessutom vore det vid dylika förrättningar fråga om ett för en hel sakägargrupp
gemensamt intresse, där bevakning från cn sakägares sida automatiskt
komme övriga till godo. Slutligen funnes ju vid dylika förrättningar
möjligheter för en missgynnad part att efter besvär vinna rättelse. Någon
sådan möjlighet hade i det föreliggande lagförslaget ej lämnats öppen för
delägare i vägen, som ej nåtts av kallelse till förrättningen och vars rätt till
ersättning därigenom gått förlorad. Vid gränsbestämningar och ägoutbyten
finge vidare det enklare kallelsesättct tillämpas endast då fråga vore om
mark, samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare, eller alltså då
en enskild delägares personliga intresse av förrättningen kunde förutsättas
vara ringa. Enligt lagförslaget skulle däremot motsvarande kallelseförfarande
få tillämpas till och med i ett sådant ytterlighetsfall, som då fråga vore
om mark, samfälld endast för två fastigheter.

Beträffande underrättelsen till delägarna i vägen ha lantmäteristyrelsen
och överlantmätaren i Malmöhus län föreslagit sådan ändring av förslaget,
att överensstämmelse uppnåddes med motsvarande bestämmelser i 7 kap.
1 § jorddelningslagen beträffande mark, som är samfälld för flera fastigheter
med skilda ägare. Lantmäteristyrelsen har därvid uttalat, att det icke
kunde förnekas att förslagets underrättelseförfarande vore mindre effektivt
och att detta kunde ha sin betydelse just då endast några få delägare i vägen
funnes och alltså värdet av vars och ens andel kanske ej vore så obetydligt.

Även i några andra avseenden har ifrågasatts en utvidgning av underrättelseförfarandet.
Överlantmätaren i Gotlands län har nämligen ansett personliga
kallelser böra sändas till ägare av alla vägen angränsande fastigheter,
varigenom skulle skapas eu viss säkerhet för att dessa personer komme
tillstädes och bleve i tillfälle framställa yrkanden om vägens sammanföring
med fastigheter utmed densamma. Med väg borde i detta sammanhang avses
så lång vägsträcka, som låge inom ett primärt skifteslag.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har gjort gällande att jämväl
vederbörande länsstyrelse borde erhålla underrättelse om förrättningen.

Föreskriften att i kungörelse och underrättelse borde uppgivas de i tillgängliga
handlingar angivna delägarna i vägen har allmänt ansetts onödigt
betungande. Lantmäteristyrelsen och flera överlantmätare ha uttryckligen
påyrkat, att nämnda föreskrift skulle utgå. I

I anslutning till ullalanden beträffande den i förslaget stadgade skyldigheten
för förrättningsman att underrätta länsstyrelsen om sammanföringsförrättning,
som anginge fastighet under allmän myndighets vård och inseende,
ha i yttrandena framförts erinringar mot alt allmänt ombud alltid
skulle förordnas vid förrättning av förevarande slag, oberoende av vilket
värde saken kunde gälla. Sålunda har överlantmätaren i Gävleborgs län
ansett det böra tagas under övervägande om icke förrättningsmannen borde
åläggas att meddela länsstyrelsen delaktighetens storlek, och om icke länsstyrelsen
borde givas befogenhet att underlåta att ombestyra utseende av
allmänt ombud i sådana fall, då det vore uppenbart alL kostnaderna för representationen
icke stode i rimlig proportion till värdet av fastighetens andel

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

i vägen. Det omständliga och kostsamma förfarandet i liknande fall vid
jorddelningsförrättningar verkade avskräckande.

Även länsstyrelsen i Gävleborgs län har framhållit, att möjlighet borde
beredas länsstyrelsen att underlåta att vidtaga i 3 kap. 2 § jorddelningslagen
omförmäld åtgärd, då saken i endast ringa mån berörde fastighet under
allmän myndighets vård och inseende. Lantmäteristyrelsen har uttalat, att
det vore beklagligt om fastighetsförvaltande myndighet skulle anse det som
sin plikt att alltid framställa anspråk på ersättning för fastighets andel i
vägmark, oavsett andelens värde. Det rådde nämligen intet tvivel om att ett
dylikt system skulle bli oekonomiskt för kronan, emedan på det hela taget
de inflytande ersättningarna icke skulle täcka kostnaderna för bevakande
av kronans rätt. Vidare skulle därigenom nödvändiggöras fullständig utredning
angående delaktighet i vägmark i många fall, då sådan utredning eljest
kunde underlåtas. Det vore i de flesta fall möjligt för myndighet, som
nyss sagts, att genom de av förrättningsmannen i underrättelsen lämnade
uppgifterna eller genom hänvändelse till vederbörande överlantmätare eller
fastighetsregisterförare eller på annat sätt förskaffa sig en ungefärlig uppfattning
om vad saken gällde, och det vore önskvärt att myndigheten i fall,
då det uppenbarligen skulle vara förlustbringande för kronan att bevaka
sin rätt vid förrättningen, kunde finna sig befogad att icke föranstalta om
allmänt ombud vid förrättningen. Måhända kunde i instruktionsväg något
göras för att realisera detta önskemål.

Sammanföringsförfarandet förutsättes i princip bygga på frivillig medverkan
av ägare till fastighet, varmed mark skall sammanföras. Med hänsyn
härtill bör enligt de sakkunnigas mening ej annan än sådan fastighets
ägare givas behörighet att ansöka om förrättning. Äga två eller flera personer
var sin kvotdel av en fastighet, kräves enligt lagen om samäganderätt
samtliga delägares samtycke för åtgärder, som röra fastighetens förvaltning.
Ansökan om sammanföringsförrättning bör därför biträdas av alla dem,
som samfällt äga en fastighet.

Har ett på marken avgränsat område av en fastighet försålts men ännu
ej avstyckats, kommer en sammanför ing att avse den odelade fastigheten och
icke det försålda området. På grund härav bör fastighetens ägare ansöka
om förrättningen, även om den sammanförda vägmärken har sådant läge
att den sedermera helt eller delvis kommer att avstyckas tillsammans med
det försålda området.

I sin tidigare omnämnda promemoria av den 31 oktober 1949 ha de sakkunniga
föreslagit slopande av bland annat sådana förordnanden, som med
stöd av jorddelningslagen meddelas av överlantmätaren. Beträffande vissa
andra förrättningar, till vilka förordnande kräves, föreslogs däremot icke
någon ändring i detta hänseende, då frågan härom ansågs ur praktisk synpunkt
äga underordnat intresse. Såsom framgår av promemorian hade
emellertid de sakkunniga funnit sig beredda att i princip förorda, att kravet
på särskilda förordnanden för lantmätare att utföra förrättningar avskaffades.
Enligt förevarande lagförslag skall sammanföringsförrättning handläggas
av lantmätare eller i vissa fall av den, som jämlikt lagen om fastighetsbildning
i stad på grund av tjänst eller förordnande är behörig att förrätta
avstyckningar. Kompetensen hos förrättningsman, tillhörande den
sistnämnda gruppen, har alltid i särskild ordning prövats innan denne anställts
eller erhållit ifrågavarande förordnande. Någon anledning att beträffande
sammanföringsförrättning kräva särskilt förordnande från fall
till fall torde därför icke förefinnas. Med hänsyn härtill föreslå de sakkun -

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

niga, att sådan förrättning skall få företagas efter skriftlig ansökan direkt
hos vederbörande distriktslantmätare, om sammanföringen skall handläggas
av lantmätare, och eljest hos vederbörande byggnadsnämnd, som har
att överlämna ansökningen till förrättningsmannen.

Beträffande kraven på ansökningens innehåll synas avsevärda lättnader
för sökanden i förhållande till 1938 års förslag önskvärda och möjliga. Behov
av fullständiga uppgifter från sökanden angående vilka fastigheter, som äga
del i vägen, torde icke alltid föreligga. Härtill återkommer framställningen
i det följande. Den utredning, som erfordras rörande vägen, torde i sin helhet
med minsta möjliga tidsutdräkt och kostnad kunna utföras av förrättningsmannen
i samband med handläggningen av förrättningen. Att kräva en
förberedande utredning redan då förrättningen sökes, torde därför vara
olämpligt och synes icke heller ur andra synpunkter behövligt. De sakkunniga
anse det vara fullt tillräckligt att ansökningen tydligt anger vilken väg
som åsyftas. Detta torde enklast klarläggas genom hänvisning till karta
och beskrivning, som upprättats vid tidigare jorddelningsförrättning. Är
vägen redovisad i fastighetsregister, som föres enligt bestämmelserna för
stad, torde i ansökningen endast erfordras uppgift om vägens beteckning på
registerkartan. Självfallet kan sakägare, som anser sig ha behov därav, få
hjälp av vederbörande förrättningsman med ansökningens upprättande.

Vad angår förrättningens kungörande kan med rätta anmärkas, att kyrkokungörelsen
icke längre kan antagas utgöra ett verksamt medel att till de
i orten boende sakägarna förmedla kännedom om en förestående förrättning.
Då emellertid denna publiceringsmetod genomgående föreskrivits vid
bland annat alla förrättningar av jämförlig art och frågan om ett effektivare
kungörande måste lösas i ett större sammanhang, torde trots detta kravet
på kyrkokungörelse rörande sammanföringsförrättning i princip böra
bibehållas. Från vissa håll har föreslagits, att kungörelsen därjämte skulle
intagas i ortstidning. En ovillkorlig skyldighet härtill skulle i flertalet fall
medföra onödiga kostnader. Enligt de sakkunnigas uppfattning föreligger
endast undantagsvis behov av annonsering. Sådant behov kan måhända
stundom föreligga om förrättning berör särskilt värdefull mark eller om det
med hänsyn till kända förhållanden synes förrättningsmannen tveksamt
huruvida marken kan anses vara onyttig för vägändamål. Även andra förhållanden
kunna länkas motivera särskilda åtgärder för att ge förrättningen
ökad publicitet. I fråga om förrättning enligt jorddelningslagen skall kungörelse
om sammanträde, när särskilda förhållanden därtill föranleda, införas
i en eller flera av ortens tidningar. De sakkunniga föreslå en sådan
bestämmelse även i fråga om sammanföringsförrättning.

Beträffande kungörandet av förrättning enligt jorddelninglagen och lagen
om enskilda vägar ha de sakkunniga i promemorian den 31 oktober 1949
föreslagit en förkortning från fjorton till åtta dagar av den tid före sammanträde,
då kungörandet senast skall ske. Även i fråga om övriga kallelser
föreslogs samma ändring. Därjämte skulle enligt de sakkunnigas förslag
beträffande alla förrättningar enligt jorddelningslagen införas den för
avstyckningsförrättning redan gällande regeln, att förrättning må företagas
utan att kungörande och kallelse verkställts i föreskriven ordning, därest
sakägarna infinna sig.

De sakkunniga anse alt de sålunda föreslagna reglerna lämpligen kunna
vinna motsvarande tillämpning även i fråga om sammanföringsförrättning.
Vad angår sådan förrättning torde emellertid fullständig utredning rörande
delaktigheten i den samfällda vägen ofta icke komma ifråga. Det är uppenbart
att kungörandet av förrättningen endast bör kunna underlåtas därest
förrättningsmannen verkställt fullständig utredning såväl rörande denna

Kungl. Mnj:ts proposition nr 40.

delaktighet som rörande servitut och andra rättigheter, som eventuellt kunna
belasta vägen, och med ledning av denna utredning kan konstatera, att
alla sakägare infunnit sig. Såsom de sakkunniga anfört i den nyss åberopade
promemorian torde det vidare vara uppenbart, att en sakägare icke kan
anses ha »infunnit sig» vid förrättningen om han väl kommer tillstädes men
förklarar sig på grund av bristande förbercdelselid oförmögen att ingå i
svaromål.

Ersättning för vägmark som sammanföres förutsättes utgå endast till delägare,
som vid förrättningens första sammanträde framställer anspråk härpå.
Särskilt med hänsyn härtill böra delägarna beredas tillfredsställande
möjligheter att erhålla kännedom om detta sammanträde. Har styrelse eller
förvaltare för vägen tillställts kallelse, synes därigenom vara sörjt för att
delägarna erhålla tillfälle att bevaka sina intressen vid förrättningen. Finnes
ej styrelse eller förvaltare och är vägen samfälld för flera än tio fastigheter
med skilda ägare, anse de sakkunniga det vara tillräckligt att en av
delägarna erhåller skriftlig kallelse att vara för dem alla tillgänglig. På envar
delägare lär i sådant fall regelmässigt belöpa en så obetydlig andel i samfälligheten,
att ett längre gående kallelseförfarande bleve onödigt tyngande
med hänsyn till andelarnas ringa värde. Vad angår övriga fall föreslå de
sakkunniga däremot att skriftlig kallelse skall utgå till var och en av delägarna
i samfälligheten. Bestämmelserna om personliga kallelser till delägarna
i den samfällda vägen skulle alltså komma att överensstämma med
gällande bestämmelser i jorddelningslagen om kallelseförfarandet vid gränsbestämning
och ägoutbyte beträffande samfälld mark.

I anslutning härtill bör frågan om ansökningens innehåll ytterligare beröras.
För att underlätta kallelseförfarandet bör i ansökningen upplysningar
lämnas om styrelse eller förvaltare, därest sådan finnes för den samfällda
vägen. Är detta ej fallet, bör angivas vilka fastigheter, som äga del i vägen,
samt ägarnas namn och postadresser, eller, om vägen är samfälld för flera
än tio fastigheter med skilda ägare, en av fastigheterna med i orten boende
ägare samt dennes namn och adress.

Gränsar den samfällda vägmark, som föreslås bliva sammanförd, jämväl
till annan fastighet än sökandens, kan vid förrättningen förväntas uppkomma
fråga huru vägmärken skall fördelas mellan dessa fastigheter. Med hänsyn
härtill bör kallelse tillställas jämväl ägaren av sådan motliggande
fastighet och följaktligen också uppgift om denne fastighetsägares namn och
adress lämnas i ansökningen. I

I syfte att vid jorddelningsförrättning underlätta bevakandet av den rätt,
som tillkommer det allmänna såsom ägare av fastighet, ha i 3 kap. 2 § jorddelningslagen
meddelats särskilda bestämmelser. Angår förrättning fastighet,
som står under allmän myndighets vård och inseende, skall lantmätaren
i god tid insända underrättelse om förrättningen till länsstyrelsen i länet,
vilken har att förordna allmänt omhud eller, därest förordnandet bör
meddelas av annan myndighet, ofördröjligen överlämna underrättelsen till
denna. Sedan allmänt ombud förordnats, skall lantmätaren erhålla meddelande
härom. Därest uppgift om tid och ställe för första sammanträdet
icke lämnats redan i den till länsstyrelsen insända underrättelsen, åligger
det lantmätaren att snarast möjligt genom tjänsteskrivelse underrätta ombudet
härom.

Skulle stadganden av motsvarande innebörd införas beträffande sammanföringsförrättning,
komme detta att medföra synnerligen ogynnsamma konsekvenser.
Såsom tidigare framhållits bör utredningsarbetet rörande andelsförhållandena
i den samfällda vägen så långt möjligt begränsas. Bleve för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

rättningsmannen ålagd särskild underrättelseskyldighet beträffande fastighet,
som står under allmän myndighets vård och inseende, konnne detta
att framtvinga en utredning rörande andelsförhållandena, något som man
velat undvika. För att kunna fullgöra en sådan skyldighet nödgades förrättningsmannen
därjämte i vederbörliga taxeringslängder undersöka, huruvida
någon av de andelsägande fastigheterna förvaltades av allmän myndighet.
Vidare skulle utan tvivel en ovillkorlig skyldighet att förordna allmänt ombud
vid sammanföringsförrättning bli ur ekonomisk synpunkt ogynnsam
för det allmänna. De kostnader, som härigenom uppkomme, skulle säkerligen
i flertalet fall komma att uppgå till högre belopp än de ersättningar,
som kunde ifrågakomma för sammanförd vägmark. Det må i detta sammanhang
också framhållas, att sammanföringens syfte bland annat är att
uppnå eu förbättrad fastighetsindelning. Det allmänna bör enligt de sakkunnigas
förmenande även i sin egenskap av fastighetsägare söka underlätta
erforderliga sammanföringsåtgärder och i varje fall icke betinga sig
någon förmånsställning i förhållande till andra fastighetsägare.

Finnes för väg, vari fastighet under allmän myndighets vård och inseende
har del, styrelse eller förvaltare, erhåller den fastighetsförvaltande myndigheten
— därest delägarnas intressen icke bevakas samfällt av därtill
behörig person — genom styrelsen eller förvaltaren kännedom om förrättningen.
Finnes ej styrelse eller förvaltare, utgår enligt de bestämmelser, som
de sakkunniga funnit sig böra föreslå, skriftlig kallelse till myndigheten,
därest den väg som beröres av förrättningen, är samfälld för upp till högst
tio fastigheter med skilda ägare. I nämnda fall bör enligt de sakkunnigas
mening allmänt ombud endast förordnas i den utsträckning den fastighetsförvaltande
myndigheten finner detta påkallat med hänsyn till det värde
saken kan gälla för det allmänna. I fråga om övriga fall torde man, såsom
tidigare anförts, kunna utgå från att andelens värde i regel är mycket obetydligt.
På grund härav torde för dessa fall böra förutsättas, att den fastighetsförvaltande
myndigheten regelmässigt avstår från att förordna allmänt
ombud.

Specialmotivering till de sakkunnigas lagförslag.

1. Lagen om sammanföring med fastighet av samfälld vägmark m. m.

1 §.

Paragrafens första och andra stycken motsvara 1 § i 1938 års förslag
och dess tredje stycke motsvarar 34 § i samma förslag.

Första stycket.

1938 års lagförslag skulle avse väg, som vid jorddelningsförrättning å landet
eller i stad undantagits för gemensamt behov eller eljest vore samfälld
för flera fastigheter och som blivit onyttig för sitt ändamål eller för annat
gemensamt behov.

Några remissmyndigheter ha uppehållit sig vid frågan om vilken vägmark,
som finge anses undantagen för gemensamt behov eller eljest samfälld
och på grund härav komme att omfattas av de i lagförslaget givna
reglerna. Länsstyrelsen i Uppsala län har framhållit, all inom länet liksom
sannolikt inom andra län med gammal bebyggelse funnes allmänna vägar,
vilka icke vore redovisade i några jorddelningshandlingar. Sannolikt låge
de i vissa fall i samma sträckning som uråldriga färdevägar och vore un -

Kungl. Maj. ts proposition nr 40.

derstundom anlagda enligt bestämmelse i 25 kapitlet byggningabalken i 1734
års lag eller enligt landslagens föreskrifter. Huru därmed förhölle sig kunde
icke med säkerhet utrönas. Om dessa vägar utlagts på oskiftad mark
eller i vissa fall på skiftad mark mot ersättning, särskilt inom de gamla
odlingsområdena, torde icke kunna fastställas. Vem som vore ägare till
vägmärken kunde ej heller med visshet utredas. Emellertid syntes det uppenbart
att sådana vägar icke borde vara undantagna från lagstiftningens tilllämpningsområde.
Såvitt länsstyrelsen kunde finna skulle dock med föreslagen
formulering lagen icke vara tillämplig på en sådan väg. Då de omförmälda
vägarna icke torde kunna ha tillkommit efter ikraftträdandet av
1891 års väglag, skulle utvidgningen av tillämpningsområdet möjligen kunna
ske genom att angiva, att lagen vore tillämplig jämväl på allmän väg,
som tillkommit före ikraftträdandet av sistnämnda lag utan att vägen vid
jorddelningsförrättning blivit undantagen. Överlantmätaren i Uppsala lån
har upplyst, att vid verkställandet av en mängd laga skiften inom länet
tillämpats ett så otydligt redovisningsförfarande att det vore ytterst svårt
att avgöra huruvida mark, vilken nyttjats som väg, verkligen avsatts för
sådant ändamål eller huruvida marken icke omfattats av delningsförfarandet
och följaktligen vore att anse såsom oskiftad mark. Det finge anses
överensstämma med förslagets grund, att även sådan mark skulle vara inbegripen
inom lagens tillämpningsområde. Därjämte har överlantmätaren i
Stockholms län uttalat, att det i många fall kunde komma att framstå såsom
tveksamt om en väg vore samfälld eller om den tillhörde det hemman
inom vars gränser den vore belägen. Enär avgörandet av sådan fråga vore
av betydelse för förrättningens behöriga verkställande borde underställning
till ägodelningsrätten ske.

I andra yttranden har uppmärksammats frågan, huruvida vägmärken
blivit onyttig för det avsedda ändamålet. Enligt departementspromemorian
bibehölle allmän väg sin egenskap av sådan intill dess annat i vederbörlig
ordning beslutats. Då vägen förklarats skola till viss del erhålla annan sträckning,
torde emellertid i regel något beslut om indragning av vägen i dess
ursprungliga skick icke ha meddelats. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län har i anslutning härtill anfört, att ett dylikt beslut dock syntes nödvändigt,
om icke själva grunden för det ifrågasatta förfarandet ofta skulle
bliva alltför osäker. Det kunde icke heller vara riktigt att frågan om allmän
vägs behövlighet för sitt ändamål avgjordes vid en lantmäteriförrättning
och därtill vid en ganska summarisk sådan. Vägingenjören i Värmlands lån
har ansett vissa betänkligheter kunna anföras mot att sammanföring skulle
kunna ske av en äldre allmän väg, som genom vägomläggning förlorat sin
betydelse för den allmänna samfärdseln, utan att vederbörligt beslut om
vägens indragning förelåge. Numera meddelades visserligen i allmänhet dylika
beslut, enär markägare, som hade intresse av en äldre vägdel, oftast
så länge som möjligt bevakade sin formella rätt, särskilt beträffande vintervägunderhållet.
Det funnes emellertid gränsfall, exempelvis en mindre
omläggning, där vägdistriktet tidvis använde den gamla vägen som upplagsplats
eller gamla vägen kvarlåge som skyddsområde — bankett — med
tanke på framtida breddning av vägen. Det syntes kunna ifrågasättas huruvida
icke beträffande äldre väg länsstyrelsen borde meddela beslut om
vägens indragning från allmänt underhåll innan förrättning enligt nu föreslagen
lag finge äga rum.

Överlantmätaren i Malmöhus län har ifrågasatt om icke det föreslagna
förfarandet i vissa fall borde göras tillämpligt även beträffande vägmark,
som är behövlig för sitt ändamål, och därvid anfört följande. Då en allmän
väg ofta ändrades mer än en gång under en längre tidsperiod, torde lagför -

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

slaget medföra att i skärningen mellan vägarna ibland komme att kvarstå
små samfällda områden, vilka sedermera måste bliva föremål för sammanföring.
Då sådana områden i regel vore skyddade t. ex. genom vägrätt eller
servitut vid jorddelningsförrättning eller enligt vattenlagen, syntes skäl tala
för, att även sådana samfälligheter skulle kunna sammanföras med angränsande
fastighet. Hade exempelvis den nya vägmärken förvärvats av vägdistriktet
med äganderätt, borde sammanföring ske med vägfastigheten. Innehades
vägen med vägrätt, kunde sammanföring med angränsande fastighet
ske utan olägenhet och till reda för fastighetsredovisningen.

Rörande innebörden av paragrafens första stycke finna fastighetsbildningssakkunniga
— bland annat med hänsyn till de uttalanden, som förekomma
i not 1 till 1 § i 1938 års förslag — anledning att anföra följande.

Enligt lagförslaget kan, såsom framgår av vad tidigare anförts, sammanföring
eller inlösen av vägmark endast ifrågakomma under förutsättning
att vägmärken är samfälld för två eller flera fastigheter. Tillhör vägmark
en fastighets enskilda ägoområde eller har den genom avstyckning, avsöndring
eller expropriation kommit att utgöra en fristående fastighet, blir den
föreslagna lagstiftningen alltså icke tillämplig. Frågan huruvida vägmark
ingår eller tidigare ingått i allmän väg eller omfattats av förrättning enligt
lagen om enskilda vägar saknar i detta hänseende all betydelse. Genom föreskriften
i 5 § tredje stycket att, om vägmärken ingår eller tidigare ingått i
allmän väg, vederbörande vägmyndighet skall underrättas om förrättningen,
torde garanti ha skapats mot att sammanföring sker av annan vägmark än
lagen avser. Det torde nämligen ankomma på vägmyndigheten att tillse att
vid förrättningen i förekommande fall lämnas upplysning om markförvärv
av väghållaren genom expropriation eller på annat sätt.1

Uppstår vid förrättningen tvist huruvida vägmärken är samfälld eller
tillhör den fastighet, inom vars gränser den är belägen, bör tvisten enligt
11 § underställas ägodelningsrättens prövning.

För att sammanföring eller inlösen skall få äga rum fordras, att vägmärken
blivit onyttig för såväl avsett ändamål som annan gemensam användning.
Detta villkor bör i vissa fall anses vara uppfyllt även om marken faktiskt
användes för vägändamål. Ingår samfälld vägmark i allmän väg,
d. v. s. väg som upplåtits för allmän samfärdsel och som hålles genom det
allmännas försorg, bör marken i detta sammanhang anses vara i sin egenskap
av samfällighet onyttig för de fastigheter, som äga del däri. Den allmänna
vägen är nämligen tillgänglig för trafik oberoende av den rådande
fastighetsindelningen och då marken må nyttjas såsom allmän väg utan
hinder av de andelsägande fastigheternas rätt till densamma, kan den icke
heller tjäna något annat gemensamt ändamål. Samfälld vägmark, som ingår
i allmän väg, synes därför i förevarande sammanhang alltid böra betraktas
såsom onyttig. Detta betraktelsesätt torde även få gälla samfälld
vägmark, som enligt fastställd generalplan eller stadsplan ingår i trafikled
eller annan allmän plats under förutsättning att denna blivit iordningställd
och upplåten för allmänt begagnande.

Andra stycket.

Med ägare av fastighet ha de sakkunniga ansett höra jämställas den, som
innehar fastighet under ständig besittningsrätt eller såsom fideikommiss.

1 Angående äganderätten till mark ingående i allmän väg, se Vägkommissionens den 15 december
11(16 avgivna betänkande, sid. ,‘!5i tf. samt NJA 1910: 7.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Med uttrycket ständig besittningsrätt avses både sådan besittningsrätt, som
enligt lag är att hänföra till fast egendom (jfr 153 § byggnadslagen) och
sådan besittningsrätt, som avses i 1 kap. 17 § jorddelningslagen.

Tredje stycket.

Enligt 1938 års förslag skulle stadgandena om väg äga motsvarande tilllämpning
beträffande samfällt dike, som blivit onyttigt för sitt ändamål
eller för annat gemensamt behov.

I några yttranden har föreslagits, att ifrågavarande bestämmelse skulle
givas en något ökad räckvidd, och därjämte har ett förtydligande av innebörden
ansetts vara erforderligt. Sålunda ha länsstyrelsen och överlantmätaren
i Gävleborgs län föreslagit, att lagen skulle erhålla tillämpning också
beträffande samfälld bäck, å eller annat vattendrag, som igenfyllts eller
torrlagts. Överlantmätaren i Malmöhus län har anfört, att begreppen samfällda
vägar och diken icke vore definierade. Av båda funnes övergångsformer
till andra samfälligheter, beträffande diken exempelvis kanaler,
bäckar, åar, vattningar, dammar, sjöar. — I länet förekomme dessutom ofta
samfälligheter beträffande vilka ändamålet ej tydligt angivits. Överlantmätaren
i Göteborgs och Bohus län har framhållit att det ej vore ovanligt
att ett samfällt dike, som förut varit öppet, igenlagts med rör eller sten och
att dikesmarken därefter kommit att ingå i exempelvis åker eller tomt.
Varken ordalydelsen i lagrummet eller motiven lämnade besked, huruvida
sådan dikesmark, som möjligen någon gång kunde behöva tagas i anspråk
för reparation av täckdiket, vore att anse såsom onyttig för sitt ursprungliga
ändamål och sålunda hänförlig till mark, som kunde bli föremål för
sammanföring.

Genom omläggning av dikessystem eller genom ny dikning bliva ofta
samfälligheter, som undantagits för torrläggningsändamål, onyttiga för såväl
avsett ändamål som annan gemensam användning. Beträffande sådana
samfälligheter föreligger samma behov av sammanföring eller inlösen som
beträffande väg. Såsom i några remissyttranden anförts bör möjlighet erbjudas
att utnyttja ifrågavarande förfarande icke blott beträffande dike
utan även i fråga om naturligt vattendrag. Såväl dike eller kanal som en i
huvudsak torrlagd å- eller bäckfåra bör sålunda kunna bli föremål för sammanföring.

Beträffande den av överlantmätaren i Göteborgs och Bohus län i detta
sammanhang uppställda frågan, nämligen om samfälld mark, som ursprungligen
avsatts till ett öppet dike, kan anses onyttig då diket ersatts av täckta
ledningar, må framhållas följande. Huru ofta underhållsarbeten behöva utföras
är givetvis beroende av anläggningens beskaffenhet. Det torde emellertid
regelmässigt förflyta avsevärd tid — kanske 30, 40 eller 50 år — innan
reparationer behöva utföras. Tydligen ter det sig då ur praktisk synpunkt
synnerligen önskvärt att sammanföring kunde tillåtas även i de nu åsyftade
fallen. Har anläggningen utförts efter syneförrättning enligt vattenlagen,
innefatta bestämmelserna i 7 kap. sagda lag även rätt för torrläggningssamfälligheten
att hålla anläggningen i stånd oberoende av markägarens
samtycke. I sådana fall, ävensom då rätten att utföra underhållsarbeten
på annat sätt blivit säkerställd, bör enligt de sakkunnigas uppfattning hinder
för sammanföring icke anses föreligga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

2 §•

Paragrafen motsvarar 2 och 3 §§ i 1938 års förslag.

Första stycket.

Rörande innehållet i första stycket hänvisas till vad som anförts i den
allmänna motiveringen av de sakkunnigas förslag.

Andra stycket.

Enligt 1938 års förslag skulle sammanföring ej få ske med tomt, såvida
icke enligt fastställd tomtindelning vägen skulle jämte tomten eller intill
vägen belägen del därav ingå i ny tomt.

Överståthållarämbetet har ansett att sammanföring inom byggnadskvarter
icke borde få äga rum förrän tomtindelning kommit till stånd och har
härom anfört följande.

»En sammanföring av marken med stadsäga inom kvartersområde kan
leda till icke önskvärda följder. Man tänke sig exempelvis det fallet, att
det vid tiden för sammanföringen icke ännu kan ens överblickas, hur tomtindelningen
lämpligen skall genomföras och att sammanföring därför tilllåtes
ske med en stadsäga, som vid den senare tomtindelningen emellertid
finnes böra och då även bestämmes ensam bilda en tomt, medan det med
stadsägan sammanförda vägområdet och en stadsäga, ej tillhörig ägaren
av förstnämnda stadsäga, beslutas skola tillsammans bilda en tomt. Ägaren
av den senare stadsägan finner sig då i följd av sammanföringen försatt
i den belägenheten, att han blir föranlåten tillösa sig det forna vägområdet,
för så vitt han skall kunna komma i full utövning av rätten till tomten. Det
är långt ifrån osannolikt, att den köpeskilling, han nödgas betala, blir väsentligt
större än vad som överlåtaren haft att på sin tid erlägga. Det synes vara
av betydelse, att lagstiftningen får en avfattning, som avvärjer uppkomsten
av sådana situationer.»

Det torde vara uppenbart att genomförandet av stadsplan underlättas
genom att förenklingar åstadkommas i fråga om fastighetsindelningen inom
hyggnadskvarteren. Ofta torde det vara av stort värde att kunna genomföra
sådana förenklingar redan innan förslag till tomtindelning upprättas.
Såsom de sakkunniga tidigare anfört kunna emellertid i vissa fall svårigheter
tänkas föreligga att innan tomtindelning skett verkställa sammanföring
på det sätt, som bäst främjar genomförandet av den kommande tomtindelningen.
Risken för att sammanföring ens i sådana fall skulle komma
att försvåra tomtindelningen har dock ansetts vara obetydlig. Uppställdes
för sammanföring inom byggnadskvarter det villkoret, att tomtindelning
för kvarteret skulle ha fastställts, finge man avstå från vissa av de fördelar
sammanföringsförfarandet eljest skulle medföra. Med hänsyn härtill
och då risken för olägenheter synes vara föga framträdande ha de sakkunniga
icke velat förorda, att ett sådant villkor införes.

Anledning att medgiva sammanföring av vägmark med rättsligen bildad
tomt synes endast kunna föreligga om ny eller ändrad tomtindelning blivit
fastställd och vägmärken enligt denna tillsammans med tomten eller del
därav skall ingå i ny tomt. De sakkunniga ha därför föreslagit att vägmark,
som ej ingår i tomtindelning, ej skall få sammanföras med tomt. Det
torde vara uppenbart att i detta stadgande med tomt endast kan avses sådan,
som blivit rättsligen bildad. Den föreslagna formuleringen innebär icke
någon saklig ändring av motsvarande stadgande i 1938 års förslag.

Såsom framgår av 3 § må vägmark sammanföras med tomt allenast i den
mån tomtindelningens genomförande därigenom främjas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

I stad kan förekomma att donations jord eller annan jord i äldre tid fördelats
mellan tomterna i staden och att därvid utbruten jordlott alltjämt
är oskiljaktigt förenad med vederbörande tomt. I fastighetsregistret upptages
emellertid sådan jordlott såsom en särskild stadsäga. Stadgandet i 2 §
andra stycket andra punkten medför på grund härav icke hinder mot saminanföring
av vägmark med jord, som är oskiljaktigt förenad med tomt.

Tredje stycket.

Sammanföring skulle enligt 1938 års förslag icke få ske om vägen och
fastigheten vore redovisade i skilda fastighetsregister eller, där de vore
upptagna i jordregister, tillhörde skilda socknar eller andra förvaltningsområden
eller, om de vore redovisade i fastighetsregister enligt de för stad
meddelade bestämmelserna, hörde till skilda församlingar. I kommentaren
härtill uttalades, att sammanläggning enligt gällande bestämmelser icke
finge ske av fastigheter, som tillhörde olika förvaltnings- och registerområden,
och att motsvarande regler borde gälla jämväl beträffande sammanföring.

Lantmäteristyrelsen har ansett innebörden av stadgandet, att sammanföring
ej finge ske, om vägen och fastigheten vore redovisade i skilda fastighetsregister,
ej vara fullt klar. Sannolikt åsyftades det fall, att den ena vore
redovisad i jordregister och den andra i fastighetsregister för stad eller annat
samhälle. Då enligt gällande bestämmelser väg, som vid jorddelningsförrättning
undantagits för delägarnas gemensamma behov, i allmänhet icke
på något sätt särskilt redovisades i jordregistret, måste stadgandet beträffande
detta register förutsätta, att andelarna i vägen vore inbegripna under
respektive fastigheters registrering. Så vore också i regel fallet, men undantag
funnes. Detta sammanhängde med stadgandet i 1 § tredje stycket lagen
den 25 april 1930 om delning av fastighet vid ändring i rikets indelning
in. in., enligt vilket stadgande, därest av viss fastighet på ena sidan om fastställd
administrativ gräns fölle allenast dess andel med andra fastigheter i
samfälld mark, delning av fastigheten icke skulle äga rum. Styrelsen har
med tre exempel belyst konsekvenserna härav med avseende å fastighetsregistreringen.
Enligt det första exemplet hade av fastighet i en socken med
stad införlivats allenast fastighetens andel i en samfälld väg, vari åtskilliga
andra fastigheter såväl inom som utom det inkorporerade området hade del.
Enligt det andra exemplet hade med staden införlivats en fastighet i socknen
med undantag endast av fastighetens andel i en inom socknens återstående
område belägen väg. Det tredje exemplet avsåg ett fall, då av fastighet i en
socken till annan socken överflyttats allenast dess andel i en samfälld väg.
I dessa tre fall borde i vägen ingående mark kunna sammanföras med därintill
belägen fastighet. Ifrågavarande stadgande borde alltså vara så formulerat,
att hinder för dylik sammanföring icke uppkomme. Då lantmäteristyrelsen
icke vore fullt övertygad om att stadgandet erhållit sådan formulering,
hade styrelsen för vinnande av full klarhet ansett sig böra fästa uppmärksamheten
på dessa undantagsfall.

Gällande lagstiftning rörande sammanläggning av fastigheter innehåller
vissa inskränkningar beträffande rätten att sammanlägga över olika slag
av förvaltningsgränser. De sakkunniga ha emellertid i en den 28 februari
1950 avgiven promemoria dels föreslagit borttagandet av den enda inskränkningen
härav i 4 kap. 1 § andra stycket lagen om fastighetsbildning i stad,
avseende sammanläggning över församlingsgräns, dels framlagt förslag till
sådan ändring av 5 § lagen om sammanläggning av fastigheter å landet att

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

förbud endast skulle komma att gälla om fastigheterna tillhörde skilda
domsagor. Däremot har förutsatts att, liksom hittills, fastighet i jordregistersocken
icke skall kunna sammanläggas med fastighet i stad eller i samhälle
eller annan ort på landet, där fastighetsregister såsom för stad skall föras.
Såsom de sakkunniga i nyssnämnda promemoria framhållit torde fastighetsbildningslagens
mening vara att sammanläggning ej får ske av fastigheter,
som tillhöra skilda städer eller samhällen. I detta hänseende ha de
sakkunniga icke föreslagit någon ändring.

De bestämmelser om sammanföring, varom här är fråga, torde i huvudsak
böra ansluta sig till motsvarande bestämmelser beträffande sammanläggning.
Sammanföring kommer emellertid icke att föranleda någon som
helst anteckning i fastighetsbok. Med hänsyn härtill torde anledning att uppställa
hinder för sammanföring över domsagogräns icke föreligga. Sammanföring
över länsgräns torde däremot med hänsyn bland annat till att
jordregistret föres länsvis icke böra ifrågakomma.

De sakkunniga ha därför föreslagit, att vägmark, som skall redovisas i
(bihang till) fastighetsregister av stadstyp, ej må sammanföras med fastighet
upptagen i annat register, och att övrig vägmark ej må sammanföras
annat än med fastighet upptagen i jordregistret för länet (jfr 3 kap. 1 §
fastighetsbildningslagen i dess lydelse enligt lag den 2 juni 1950, nr 209).
Med denna utformning av stadgandet synes det bliva fullt klart, att sammanföring
får ske även i de undantagsfall som uppmärksammats i lantmäteristyrelsens
yttrande.

3 §•

Första och andra styckena.

Paragrafens första och andra stycken motsvara 5 § i 1938 års förslag.

Genom förevarande regler åstadkommes i varje enskilt sammanföringsärende
en prövning, huruvida genomförandet av gällande tomtindelning eller
syftet med gällande planer och bestämmelser rörande byggnadsverksamheten
komine att motverkas genom sammanföring. Prövas en ifrågasatt sammanföring
få sådan hindrande verkan, skall i utlåtande enligt" 14 § meddelas
besked, att sammanföring icke må äga rum.

I fråga om mark, som enligt fastställd byggnadsplan är avsedd till vägar
och andra allmänna platser, stadgar byggnadslagen icke någon skyldighet
för markägare alt avstå äganderätten till marken utan allenast i vissa fall
skyldighet att utan ersättning tåla att marken tages i anspråk och nyttjas
för det avsedda ändamålet. Det har förutsatts att i andra fall en liknande
nyttjanderätt till sådan mark kan komma att upplåtas enligt bestämmelserna
i lagen om enskilda vägar. Marken inom område, som enligt planen
avses till väg eller annan allmän plats, kommer alltså normalt att "kvarbliva
inom gränserna för den eller de fastigheter, från vilka byggnadsmark avskilts.
Med hänsyn till nämnda förhållanden torde det få anses klart, att inom
område, avsett till väg eller annan allmän plats, sammanföring av samfälld
vägmark med angränsande fastighet inom samma område, icke kan
anses motverka syftet med gällande byggnadsplan (avstyckningsplan).
Tvärtom torde i många fall sådan sammanföring komma att underlätta genomförandet
av planen.

Tredje stycket.

Paragrafens tredje stycke motswar 4 § i 1938 års förslag. I sistnämnda
paragraf hade angivits huru sammanföring skulle verkställas. Väg, som vore
belägen inom en och samma fastighets ägor, skulle till hela sin bredd sam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

manföras med denna fastighet. Vore vägen belägen mellan fastigheter, med
vilka sammanföring finge ske, skulle denna verkställas så att lämplig ägoanordning
erhölles. Slutligen angavs, att vägen till hela sin bredd skulle
sammanföras med angränsande fastighet med vilken sammanföring finge
äga rum, därest den å andra sidan gränsade till fastighet varmed sammanföring
icke finge ske eller till samfälld mark eller till mark, som redovisades
i bihang C till fastighetsregister av stadstyp.

Några överlantmätare ha framhållit att förslaget icke reglerade sådana
fall, där mot varandra stridande yrkanden om sammanföring framställdes
eller där en fastighetsägare påkallade sammanföring samtidigt som en annan
begärde ägoutbyte. Härom har överlantmätaren i Göteborgs och Bohus
län anfört, att det mycket ofta torde vara ur arronderingssynpunkt likgiltigt
med vilkendera fastigheten vägen sammanfördes. Förekomme stridiga yrkanden
om sammanföring eller yrkade den ene fastighetsägaren att få lösa
vägen genom sammanföringsåtgärd under det att den andre ägaren påkallade
ägoutbyte enligt 20 kap. 1 § jorddelningslagen, syntes lagförslaget för
sådana fall icke innehålla några regler för avgörande av företrädesrätten.
Överlantmätaren i Örebro län har ansett, att bestämmelserna, trots sin enkelhet,
komrne att bli svåra att följa. Sålunda kunde exempelvis ofta inträffa,
att vägmärken i fråga sämjevis utbytts mot annan mark, som därefter
begagnades i stället för den till väg ursprungligen avsedda marken, eller
att markägare på ömse sidor om vägen önskade förvärva densamma och därför
överbjöde varandra beträffande ersättningsbeloppet utan hänsyn till
ägoanordningens lämplighet. I förstnämnda fall syntes sammanföringsförrättningen
i regel höra ersättas med en ägoutbytesförrättning oaktat laga
hinder för sammanföring ej kunde påvisas.

Överlantmätarna i Jönköpings och Blekinge län ha ansett att om väg endast
till en del av sin bredd blivit onyttig för sitt ändamål, borde denna del
få sammanföras med angränsande fastighet.

De sakkunniga ha icke ansett erforderligt eller ens önskvärt att i lagtexten
söka i detalj angiva, huru vägmärken skall fördelas mellan de fastigheter,
med vilka den må sammanföras. Det synes vara lämpligare att uppställa
det allmänna kravet, att sammanföring skall verkställas så att lämpligast
möjliga fastighetsindelning erhålles. Denna formulering bör anses
medföra skyldighet iför förrättningsmannen att med utgångspunkt från de
förutsättningar, som föreligga vid förrättningstillfället med hänsyn till därvid
ifrågasatta sammanföringar, åstadkomma en så rationell fastighetsindelning
som förhållandena medgiva. Den av de sakkunniga föreslagna regeln
avses emellertid i huvudsak leda till samma resultat beträffande vägmärkens
fördelning, som åsyftats med de i 1938 års förslag upptagna stadgandena.

Såsom i några remissyttranden framhållits saknas särskild bestämmelse
för det tänkbara fallet, att beträffande samfälld vägmark samtidigt begäres
sammanföring och ägoutbyte. Enligt de sakkunnigas mening bör emellertid
en sådan bestämmelse kunna undvaras och åt praxis överlåtas att efter omständigheterna
i det särskilda fallet lösa det angivna och andra liknande
tänkbara specialfall.

Har en samfälld väg på grund av ändrade förhållanden blivit till en del av
sin bredd onyttig för gemensam användning, synes hinder icke böra möta
att sammanföra den onyttiga vägmärken med angränsande fastighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

4 §.

Förevarande paragraf motsvarar 8—10 §§ i 1938 års förslag.

Första stycket.

Utöver de spörsmål, som ovan behandlats i den allmänna motiveringen,
ha remissmyndigheterna berört frågan huruvida gode män skulle biträda
vid sammanföringsförrättning eller ej. Av yttrandena framgår att skilda
uppfattningar förelegat om vad 1938 års förslag i detta hänseende skulle anses
innebära. I några yttranden har sålunda anförts, att gode män enligt
förslaget icke skulle i något fall biträda vid förrättningen. I andra yttranden
har däremot uttalats, att genom den i förslaget gjorda hänvisningen till
2 och 3 kap. jorddelningslagen föreskrift finge anses vara meddelad därom,
att gode män alltid skulle biträda.

Överlantmätarna i Östergötlands, Skaraborgs, Västernorrlands och Västerbottens
län ha föreslagit införandet av en bestämmelse, att gode män
skulle biträda vid förrättningen, därest detta påyrkades av sakägare eller
ansåges erforderligt av förrättningsmannen. Överlantmätaren i Västernorrlands
län har för detta yrkande anfört den motiveringen, att vid sammanföringsförrättningar
förekommande frågor — exempelvis värdering av vägområde
med högt tomt- eller industrivärde eller bedömandet huruvida väg
blivit för sitt ändamål onyttig — kunde bliva av den beskaffenheten, att möjlighet
att anlita biträde av gode män borde hållas öppen. Däremot har lantmåteristyrelsen
med anledning av de nämnda yrkandena uttalat, att styrelsen
icke vore övertygad om att det kunde vara behövligt med biträde av gode
män vid förrättningen.

Svenska stadsförbundet har funnit den föreslagna avfattningen innebära,
att såsom förrättningsman i stad eller samhälle skulle kunna ifrågakomma
även annan person än den, som jämlikt fastighetsbildningslagen vore behörig
att där förrätta avstyckningar. Ingen giltig anledning syntes emellertid
föreligga att medgiva sådan valfrihet beträffande förrättningsman för
den åsyftade uppgiften. Det kunde också innebära vådor att härvidlag anlita
annan än den som ägde behörighet att inom respektive stad eller samhälle
förrätta avstyckningar.

De värderings- och bedömningsfrågor, som kunna förekomma vid sammanföring
eller inlösen av vägmark, torde utan svårighet kunna lösas av förrättningsmannen
utan biträde av gode män. Att förrättningen skall försiggå
utan biträde av gode män torde fullt klart framgå av den nu föreslagna lagtexten.

I stad och i samhälle eller annan ort på landet, för vilken skall föras fastighetsregister
såsom för stad, skall förrättningen handläggas av mätningsman
eller av person, som av länsstyrelsen förordnats att förrätta avstyckningar
i staden eller orten. Är den samfällda vägmärken belägen inom stad
eller här avsedd ort på landet, kan alltså lantmätare ifrågakomma såsom
förrättningsman endast under förutsättning att länsstyrelsen för honom utfärdat
sådant förordnande.

När i paragrafen talas om samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister
såsom för stad — eller vad allmänncligen kallas fastighetsregistersamhälle
— avses sådant samhälle betraktat som en enhet. Meningen är sålunda
att mätningsman eller av länsstyrelsen förordnad förrättningsman skall vara
behörig alt förrätta sammanföring inom hela samhället, även om jordregister
skall föras för viss del av samhället.

(> Dihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 40.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

5 §.

Denna paragraf motsvarar 11 och 12 §§ i 1938 års förslag. De frågor, som
beröra paragrafen, ha tidigare behandlats i den allmänna motiveringen. I
anslutning till föreskriften i sista stycket att underrättelse i visst fall skall
tillställas väghållaren må härutöver anföras följande.

Mark, som ingår eller ingått i allmän väg, kan genom expropriation ha förvärvats
av väghållaren. År 1939 infördes genom en ändring i lagen om expropriation
skyldighet för länsstyrelsen att så snart expropriation blivit fullbordad
ofördröj ligen göra anmälan därom till den som för fastighetsregistret.
Sedan sådan anmälan inkommit till denne, införes det avskilda området
i vederbörligt fastighetsregister. Enligt tidigare gällande bestämmelser redovisades
däremot icke den genom expropriationen skedda fastighetsbildningen
i fastighetsregister förrän lagfart beviljats å området. I fråga om exproprierade
vägområden har emellertid ej sällan förekommit att förvärvaren underlåtit
att söka lagfart. Detta har medfört att sådana områden i stor utsträckning
icke finnas redovisade i fastighetsregistren, i vart fall icke i jordregistret.
Så är ock förhållandet med förvärv, som skett genom köp men som icke
fullföljts genom avsöndring eller avstyckning av den förvärvade vägmärken.
Med hänsyn till angivna brist ha de sakkunniga funnit anledning i lagförslaget
upptaga föreskrift, att väghållaren skall underrättas om sammanföring
rörande vägmark, som ingår eller tidigare ingått i allmän väg. Väghållaren
erhåller därigenom möjlighet att vid förrättningen bevaka sådan äganderätt
till vägmark, som kan tänkas föreligga även om fastighetsregistret icke
redovisar någon därmed sammanhängande fastighetsbildning.

I samband med att kronan från och med år 1944 övertog den allmänna
väghållningen på landet övertog kronan jämväl de förutvarande vägdistriktens
rätt till väg med vad därtill hörde ävensom distriktens tillgångar. Även
den rätt till mark, som vägdistrikt genom expropriation eller köp kan ha
förvärvat beträffande förutvarande allmän väg, har sålunda numera övergått
till kronan. I de fall, då annan än kronan numera är väghållare, lärer
i regel den med äganderätt förvärvade vägmärken ha överlåtits på denna
väghållare.

Väghållningen för kronans räkning handhaves i första hand av vägförvaltningarna
i länen. Är stad eller stadsliknande samhälle väghållare, handhaves
väghållningen av den kommunala nämnd eller styrelse, som därtill utsetts,
i regel drätselkammaren. Den i paragrafen föreskrivna underrättelsen till
väghållaren bör lämnas till det organ, som sålunda närmast svarar för väghållningen.

6 §•

Paragrafens första och andra stycken motsvara 15 § i 1938 års förslag.
Enligt detta förslag skulle, om sökanden utan anmält laga förfall utebleve
från" första sammanträdet, förrättningen inställas och sökanden ersätta alla
i ärendet uppkomna kostnader. Däremot skulle annan sakägares utevaro
från lagligen kungjord förrättning icke utgöra hinder för dess företagande.

Överlantmätarna i Stockholms och Jämtlands län ha föreslagit att förrättningen,
om sökanden utebleve, skulle få företagas på yrkande för egen del
av ägare till fastighet, varmed vägen kunde sammanföras.

Lagtexten har av de sakkunniga utformats med hänsyn till att förrättningen
— såsom tidigare anförts — kan komma att utvidgas därest fråga
härom väckes vid första sammanträdet. Uteblir sökanden, skall sålunda för -

Kungl. iMaj.ts proposition nr 40.

rättningen fortgå, därest enligt 8 § fråga uppkommer om sammanföring av
vägmark med annan fastighet än sökandens. Vidare har det förhållandet,
att sökanden icke ägt behörighet att påkalla sammanföring, ansetts böra få
samma konsekvenser som om sökanden uteblivit från förrättningen.

Beträffande paragrafens tredje stycke hänvisas till vad de sakkunniga i
sin allmänna motivering anfört om kungörandet av första sammanträdet.

V §•

Paragrafens första stycke motsvarar 13 § i 1938 års förslag. Enligt sistnämnda
paragraf skulle i fråga om förrättningen de i 2 och 3 kap. jorddelningslagen
meddelade föreskrifterna i tillämpliga delar gälla, där icke i lagen
vore annorlunda stadgat.

Lantmäteristijrelsen har ansett att genom hänvisningen till 3 kap. jorddelningslagen
knappast vore på tillfredsställande sätt sörjt för bestämmelser
avseende tillkännagivande av tid för nytt sammanträde. Då det givetvis icke
kunde ifrågasättas att vid förrättning, varom här vore fråga, beträffande
nytt sammanträde tillämpa ett omständligare kallelseförfarande än i fråga
om första sammanträdet, förefunnes behov av ett särskilt stadgande rörande
sättet för tillkännagivande om sammanträden av förstnämnda två slag. Enklast
och även lämpligast syntes vara att föreskriva, att därvid skulle förfaras
på sätt som vore stadgat i fråga om första sammanträdet.

I första stycket har den i 1938 års förslag givna allmänna hänvisningen
till 2 och 3 kap. jorddelningslagen ersatts med direkta anvisningar om vilka
paragrafer i kapitlen, som vid sammanföring i tillämpliga delar skola lända
till efterrättelse.

I andra stycket har med anledning av lantmäteristyrelsens påpekande införts
bestämmelser om huru underrättelse skall lämnas om nytt sammanträde,
därest förrättningen icke kan omedelbart slutföras. De sakkunniga
ha ansett lämpligt att i första hand möjlighet lämnas till överenskommelse
om sättet för kallelsen. För det fall denna möjlighet icke utnyttjas har det
synts vara tillräckligt med föreskrift att underrättelse skall tillställas de
sakägare, som inställt sig vid första sammanträdet.

8 §•

Denna paragraf motsvarar 14 § i 1938 års förslag. Rörande dess innehåll
hänvisas till vad ovan anförts i den allmänna motiveringen.

9 §•

Paragrafen motsvarar 16 § i 1938 års förslag.

Länsarkitekten i Jämtlands lön har ansett att rätt att bestrida sammanföring
ej borde gälla samfälld väg, som enligt fastställd stadsplan eller byggnadsplan
ingår i mark, avsedd för enskilt bebyggande. Genom fastställandet
av planen syntes sådan väg ha förklarats onyttig för sitt ändamål eller för
annat gemensamt behov och någon ny prövning av denna sak borde ej ske
annat än i samband med planändring.

I övrigt har frågan om den föreslagna lagstiftningens inverkan på gällande
jorddelningsservitut och intecknade servitut tilldragit sig remissmyndigheternas
uppmärksamhet. I flera yttranden har sålunda anförts, att förslaget
ej lämnade upplysning om vilken hänsyn som borde tagas till sådana servitut.
Vidare har styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar ifrågasatt

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

om ej det föreslagna förfaringssättet kunde medföra rättsförluster. Sammanföring
av en onyttig samfälld väg, som besvärades av servitut, avseende
rätt till utfartsväg, kunde lätt medföra att denna rätt bleve värdelös, särskilt
om uppdelning skedde på olika fastigheter. Ägodelningsdomaren i
Skövde domsaga har ifrågasatt om icke någon bestämmelse borde finnas för
att vid sammanföring trygga rätten att hava ledningar av skilda slag utmed
vägen. Överlantmätaren i Blekinge län har ansett, att därest nyttan av vägmärken
kunde säkerställas genom servitut, förrättningsmannen borde äga
meddela beslut om servitut till förmån för i förrättningen ingående fastighet
med samma rättsverkan som vid jorddelningsförrättning. Det vore ändamålsenligt
att redan i lagen uttryckligen medgiva tillskapandet av sådant
servitut. Det syntes nämligen antagligt att servitutsbestämmelser komme att
meddelas även utan uttryckligt medgivande.

Till en början må beträffande förevarande paragraf framhållas, att förrättningsmannen
— oberoende av huruvida yrkande enligt paragrafen framställts
eller icke — har att pröva, huruvida de i 1 § angivna förutsättningarna
för sammanföring föreligga.

Det förhållandet, att samfälld vägmarlc ingår i område, som enligt fastställd
stadsplan eller byggnadsplan skall utgöra kvartersmark, medför icke
i och för sig att vägmärken omedelbart blir onyttig såsom sådan. Ha i planen
upptagna gator och vägar ännu icke blivit anlagda och tillgängliga för de fastigheter,
som ha rätt att nyttja den samfällda vägmärken, kan denna uppenbarligen
befinnas tills vidare behövlig för samfällt ändamål.

Då sammanföringen fullbordats skall vägmärken enligt 17 § andra stycket
anses ingå i den fastighet, med vilken den sammanförts, samt vara fri från
ansvar för inteckning, besvär eller last, som tidigare åvilat den, och i stället
svara för samma inteckning, besvär eller last som den fastighet, med vilken
den sammanförts. Lagförslaget innebär sålunda, att eventuellt befintliga
servitut så snart sammanföringen fullbordats upphöra att gälla, i den man
de avse sammanförd vägmark. Är samfälld vägmark belastad av servitut, innebärande
exempelvis rätt till väg eller rätt att framdraga och hålla ledning
på vägmärken, måste detta förhållande betraktas såsom ett uttryck för att
behov av gemensam användning av marken kan föreligga och medföra att
förrättningsmannen ägnar denna fråga särskild uppmärksamhet.

Fall torde förekomma, då endast någon enstaka fastighet har nytta av
samfälld vägmark, som i övrigt måste anses obehövlig för vägändamål eller
annat gemensamt ändamål. Blir i sådant fall vägbehovet i betryggande former
tillgodosett genom rätt att nyttja annan väg, bör enligt de sakkunnigas
mening°den samfällda vägmärken vara onyttig och sammanföring kunna
ske. Nyssnämnda villkor bör betraktas såsom uppfyllt om vid förrättningen
företes skriftlig upplåtelse av servitut, innefattande rätt till erforderlig väg.
Servitutsrätten kan nämligen beredas sakrättsligt skydd genom inteckning i
den besvärade fastigheten utan ytterligare medverkan av ägaren till denna.
Vad här anförts beträffande rätt till väg torde gälla vare sig rätten att använda
vägen grundar sig på delaktighet i denna eller på servitut, och torde
jämväl äga motsvarande tillämpning i fråga om annan servitutsrätt, som belastar
vägmärken.

Då sammanföring endast kan ifrågakomma om den samfällda vägmärken
är onyttig för såväl avsett ändamål som annan gemensam användning
bör — såsom redan i 1938 års promemoria framhållits — rätt att föra talan
vid förrättningen tillkomma envar, som kan ha ett befogat intresse av att
vägmärken bibehålies för det avsedda ändamålet eller för annat gemensamt

Kungl. ilIaj:ts proposition nr 40.

behov. Att i lagen närmare angiva vilka som på angivna grunder må bestrida
sammanföring har icke ansetts vara nödvändigt eller ens lämpligt. Uppenbarligen
är ägare av fastighet, som har andel i vägen, berättigad härtill. Sammanföring
lär därjämte kunna bestridas bland annat av ägare till fastighet,
som genom servitut tillförsäkrats rätt att använda vägmärken eller som
vid förrättning enligt lagen om enskilda vägar erhållit rätt att begagna
densamma.

10 §.

Förevarande paragraf motsvarar 6, (7), 17, 18 och 32 §§ i 1938 års förslag.
Enligt de däri upptagna bestämmelserna skulle, därest så påfordrades,
ersättning med skäligt belopp utgå till delägare i vägen för mark, som
sammanfördes. Yrkande om ersättning skulle framställas senast vid första
sammanträdet, vid äventyr att, om detta underlätes, någon ersättning icke
utginge. Mötte ej hinder mot sammanföring, skulle förrättningsmannen i
den omfattning, som prövades nödig för bestämmande av begärd ersättning,
utreda och i protokollet anteckna vilka fastigheter, som ägde del i vägen,
den andel, som tillkomme envar av dem, samt fastigheternas ägare.

Enligt vad som anförts vid upprättandet av 1938 års förslag hade det ansetts
vara möjligt att använda ett förhållandevis summariskt förfarande
med hänsyn till att värdet av en onyttig samfälld väg i regel vore så obetydligt
för de fastigheter, som ägde del i vägen, att ersättningsfrågan komme att
bliva av underordnad betydelse vid ifrågavarande förrättningar. I några
yttranden har emellertid — såsom även framgått av den allmänna motiveringen
— understrukits att värdet av vägmärken stundom icke vore obetydligt.
Sålunda har överlantmäiaren i Uppsala län påpekat, att lagen skulle
komma att få tillämpning i många fall, då vägmark skulle ingå i tomt. Det
vore exempelvis mycket vanligt att vägar, vilka vid ägostyckning avsatts
för samfällt ändamål, haft sådant läge, att de sedermera icke kunnat inpassas
i stadsplan utan i stor utsträckning inlagts i kvartersmark. Värdet av sådan
vägmark finge — även om vägen ursprungligen avsatts till samfällt behov
och för särskilt ändamål — icke anses obetydligt. I annat fall skulle
ägaren av den tomt eller tomtdel, varmed vägmärken sanmmanfördes, komma
att göra obehörig vinst genom sammanföringen. Men även ifråga om
annan fastighet än tomt vore förhållandet sådant att den mark, Vilken
sammanfördes, i och med sammanföringen erhölle ett icke ringa värde i
fastigheten. Överlantmätaren i Älvsborgs län har, såsom jämväl förut framgått,
framfört liknande synpunkter och gjort gällande att en officialprövning
av förrättningsföremålets värde vore ett ofrånkomligt moment i en
sammanföringsförrättning. Även överlantmätaren i Gävleborgs län har ansett
ersättning böra utgå oberoende av framställt yrkande. Samfälligheterna
ställdes allt oftare under förvaltning enligt bysamfällighetslagen. Styrelserna
för samfälligheterna torde icke kunna underlåta att påyrka ersättning. Härvid
torde i regel dock icke erfordras utredning angående vilka fastigheter,
som ägde del i vägen.

Beträffande den föreslagna preklusionsbestämmelsen har länsstyrelsen i
Uppsala län ifrågasatt, om icke denna bestämmelse vore väl sträng och om
icke tiden borde utsträckas till förrättningens avslutningssammanträde.
Överlantmätaren i Gävleborgs län har likaledes ifrågasatt, huruvida bärande
skäl förelåge för kravet att ersättningsyrkandet skulle framställas redan vid
törsta sammanträdet. Såsom framgår av ett i den allmänna motiveringen
återgivet yttrande har vidare lantmäteristyrclscn ansett, att beträffande vägmark
inom byggnadskvarter i stad eller samhälle det knappast kunde anses
försvarligt att göra rätten till ersättning beroende av att yrkande därom
framställdes vid första sammanträdet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

I andra yttranden har däremot ytterligare inskränkningar beträffande
rätten till ersättning för sammanförd mark påyrkats. Därvid har ifrågasatts
om icke ersättningsbeloppen borde begränsas eller föreslagits att ersättning
över huvud taget icke skulle ifrågakomma. Vägstyrelsen i Uppsala låns södra
vägdistrikt har härom anfört, att det, för att ej obefogat höga ersättningsanspråk
från samfällighetsdelägare skulle omintetgöra förrättningens fullföljande,
syntes önskvärt att förrättningsmyndigheten kunde avgöra om och
i vad mån ersättning skäligen borde ifrågakomma. Ägaren av den fastighet,
med vilken området skulle sammanföras, borde skyddas mot oskälig lösen
utan att förrättningen därför finge göras omständlig och draga för stora
kostnader. Vägstyrelsen i Uppsala läns östra vägdistrikt har framhållit att
det icke syntes oskäligt, på grund av det ringa värde vägmark i allmänhet
kunde hava för annan än angränsande fastighet, att sammanförandet skedde
utan att löseskilling erlades för marken. I lagen borde därför intagas bestämmelse
om att löseskilling icke skulle utgå. Förfarandet skulle därigenom
ytterligare förenklas och än mindre anledning till tvister uppstå. Markens
värde för angränsande fastighet kunde nog i många fall icke beräknas till
högre belopp än kostnaderna för sammanföringen och därtill komme rätt
så ofta dryga kostnader för den nya ägaren av vägmärken innan denna mark
kunde rationellt utnyttjas. Länsstyrelsen i Blekinge län har föreslagit rätt
för förrättningsmannen att, även om yrkande om ersättning framställts, utan
vidare utredning avslå yrkandet, om han funne uppenbart, att kostnaderna
för en dylik utredning skulle komma att uppgå till eller överstiga de ersättningsbelopp,
som kunde komma att utdömas till dem, som ägde del i vägen.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har funnit det tveksamt, om ersättning
borde utgå. Det förefölle nämligen sannolikt att, därest så skedde,
yrkanden om ersättning komme att framställas i stor utsträckning. Den utredning,
som i så fall erfordrades, komme säkerligen i många fall att bliva
synnerligen omfattande. Den avsedda förenklingen i förfaringssättet syntes
genom den vidlyftiga utredningen utsatt för stor risk att gå förlorad. Härtill
komme att de ersättningsbelopp vilka kunde ifrågakomma, i allmänhet
torde bli rätt obetydliga.

Rörande formerna för ersättningens bestämmande och utbetalande har
viss komplettering av förslaget ansetts önskvärd. Överlantmätaren i Blekinge
län har sålunda föreslagit, att de närvarande delägarna i vägen och ägaren
till den fastighet, varmed vägmärken skulle sammanföras, skulle erhålla
rätt att med laga verkan besluta om ersättningens storlek, därest de vore
ense i frågan. Vidare ha överlantmätarna i Älvsborgs, Gävleborgs och Norrbottens
län förordat sådant tillägg till förslaget, att anspråk på ersättning
kunde framställas kollektivt beträffande sockenallmänning, samfälld mark
under förvaltning m. m., samt att bevakning och uppbärande av ersättning
kunde ske kollektivt. Lantmäteristyrelsen har framhållit, att om fastighet,
som hade del i vägen, ägdes gemensamt av flera personer, envar av dessa
borde vara berättigad att för sin andel i fastigheten yrka ersättning för vägmärken.

I fråga om utredningens omfattning ha några överlantmätare framhållit
att en fullständig fastighetsbildning alltid borde verkställas med hänsyn
till behovet av ordning och reda i fastighetsväsendet. Å andra sidan har överlantmätaren
i Stockholms län föreslagit att i lagtexten skulle införas en erinran
om, att utredning icke finge verkställas med mindre den befunnes oundgängligen
nödvändig.

Det har slutligen ansetts behövligt att närmare angiva vad som skall innefattas
i ersättning, som utgår för sammanförd vägmark. Lantmäteristyrelsen
har i detta hänseende erinrat om att det kunde bli fråga om ersätt -

Kungl. Maj. ts proposition nr 40.

ning för ej endast den i vägen ingående marken utan även vad därtill hörde,
exempelvis växande skog. Detta borde framgå av lagtexten (jfr 5 § ensittarlagen).
överlantmätaren i Blekinge län har anfört, att det ej sällan
förekomme att ägare till omkringliggande mark uppodlat vägmark till åker.
Det borde — liksom i ensittarlagen — uttryckligt stadgas, att vid uppskattning
av vägmärkens värde icke skulle medräknas värdet av förbättring, vilken
marken vunnit genom arbete eller kostnader, som nedlagts av ägaren
till den inlösande fastigheten. Lantmäteristyrelsen har uttalat att goda skäl
otvivelaktigt kunde anföras för sistnämnda åsikt. Särskilt vad anginge nedlagd
sträcka av allmän väg vore det ganska vanligt, att ägare av kringliggande
mark nedlagt stora kostnader — ofta långt mer än marken vore
värd — på att förvandla vägen till åker, och om detta fått ske opåtalt av
delägarna i vägmärken, syntes det rimligt att inlösaren sluppe betala odlingskostnaden
ännu en gång. Även lantmäteristyrelsen ansåge därför att ett
stadgande av antydd innebörd borde införas.

Otvivelaktigt skulle sammanföring underlättas och kostnaderna för förrättningen
nedbringas om förrättningsmannen tillädes rätt att under vissa
förutsättningar avslå framställt yrkande om ersättning för sammanförd vägmark.
De sakkunniga ha dock icke funnit tillräckliga skäl föreligga att föreslå
bestämmelser av sådan innebörd.

Den kritik som framförts mot att ersättning för sammanförd vägmark
skulle utgå allenast till delägare, som vid förrättningens första sammanträde
framställde anspråk härpå, har redan behandlats i den allmänna motiveringen.
Därvid ha de sakkunniga på anförda skäl anslutit sig till den ståndpunkt,
som härutinnan intagits vid utarbetandet av 1938 års förslag. Med
hänsyn till att vägmärken i de allra flesta fall representerar ett mycket obetydligt
värde för de fastigheter, som äga del däri, kan det enligt de sakkunnigas
mening icke anses motiverat att tynga förfarandet genom ett generellt
medgivande att vid senare tidpunkt än första sammanträdet framställa yrkande
om ersättning. För övrigt torde förrättningen i regel icke komma att
kräva mer än ett sammanträde. Kan emellertid fråga om sammanföring ej
slutbehandlas vid ett enda förrättningstillfälle och visar fastighetsägare vid
följande sammanträde att laga förfall förelegat för honom bör förrättningsmannen
emellertid äga möjlighet att upptaga ett samtidigt framställt ersättningsyrkande
till behandling. Den föreslagna lagtexten avser att giva förrättningsmannen
sådan möjlighet. Även i andra fall, än de i 32 kap. 8 § rättegångsbalken
omförmälda, synes förrättningsmannen böra äga till prövning
upptaga ersättningsyrkanden, vilka framställts senare än vid första
förråt tningssammanträdet. Denna möjlighet bör dock endast begagnas när
synnerliga skäl härför kunna anföras.

'' I första stycket av paragrafen anges att ersättning må fordras för sammanförd
vägmark »med vad därtill hör». Det citerade uttrycket avser att
understryka, att ersättningen skall omfatta jämväl gottgörelse för exempelvis
växande skog, som finnes på den sammanförda marken.

Äger styrelse eller annan förvaltare föra talan för den samfällda marken,
torde styrelsen eller förvaltaren utan särskilt stadgande härom äga
befogenhet att på samtliga delägares vägnar framställa ersättningsyrkande,
träffa sådan överenskommelse angående ersättningens storlek, som avses i
andra stycket av förevarande paragraf, samt uppbära och kvittera ersättningsbeloppet.

De bestämmelser, som givits i 1921 års lag om förvaltning av bysamfälligheter,
innebära hland annat att äga, som ställts under förvaltning för ge -

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

mensam räkning, ej må av syssloman avhändas delägarna utan att beslut
därom fattats vid sammanträde med dem och fastställts av rätten. Vid sammanföring
eller inlösen av samfälld vägmark synes emellertid icke kunna
anses vara fråga om något »avhändande» i bysamfällighetslagens mening,
då den nu föreslagna lagstiftningen i förevarande hänseende erhåller tvingande
karaktär. Sysslomannen, eller om flera finnas, de utsedda sysslomännen,
äga att i mål, som röra förvaltningen, tala och svara för delägarna,
därest dessa ej för visst fall annorlunda bestämt. Enligt de sakkunnigas uppfattning
bör då sysslomannen — bortsett från de inskränkningar som kunna
föranledas av nämnda undantagsbestämmelse — äga befogenhet att framställa
ersättningsanspråk vid sammanföringsförrättning.

Såsom lantmäteristyrelsen påpekat bör, om samäganderätt föreligger till
fastighet som har del i vägmark, envar av delägarna vara berättigad att för
sin andel i fastigheten begära ersättning vid sammanföringsförrättning. Uttryckligt
stadgande härom torde icke erfordras.

Såsom framgår av lagtexten (andra stycket) har förutsatts, att överenskommelse
om ersättningens storlek skall kunna träffas. Även om så sker,
skall emellertid förrättningsmannen intaga formellt beslut om ersättningens
storlek i det utlåtande, som han enligt 14 § har att framlägga.

Andra stycket av förevarande paragraf innehåller en direkt anvisning,
att utredning rörande andelsförhållandena i den samfällda marken endast
bör verkställas i den omfattning, som erfordras för att bestämma ersättningens
storlek. Vidare har där upptagits en bestämmelse, enligt vilken värdet
av den förbättring vägmärken må hava vunnit genom arbete eller kostnad,
som nedlagts av ägare till den fastighet, varmed vägmärken sammanföres,
icke skall medräknas vid ersättningens bestämmande. Ordet »ägare» avser
självfallet såväl nuvarande som tidigare ägare av fastigheten.

11 §•

Paragrafen motsvarar 19 § i 1938 års förslag.

Överlantmätaren i Stockholms län har föreslagit ett direkt uttalande i
lagtexten därom, att förrättningsmannen i händelse av tvist om delaktigheten
i vägen skulle ha att verkställa den utredning, som kunde åstadkommas av
tillgängliga handlingar. Det kunde vidare i många fall vara tveksamt om en
väg vore samfälld eller om den tillhörde det hemman, inom vars gränser
den vore belägen. Då denna fråga likaledes vore av betydelse för förrättningen,
syntes underställning till ägodelningsrätten böra ske. Då det enligt
överlantmätarens mening i ett sådant fall icke förelåge någon tvist i egentlig
mening om delaktighet i vägen, ifrågasattes om icke ett förtydligande
i lagen erfordrades.

Överlantmätaren i Gävleborgs län har framhållit, att yttrande från överlantmätaren
så gott som alltid torde komma att infordras. För undvikande
av onödig omgång borde därför förrättningsmannen insända handlingarna
till överlantmätaren.

Att förrättningsmannen vid underställning bör verkställa erforderlig utredning
rörande fastighetsförhållandena och till protokollet anteckna förekommande
omständigheter av betydelse för tvistefrågan torde vara uppenbart.
Uttrycklig föreskrift härom i lagtexten lärer emellertid icke erfordras.

Det torde likaledes utan uttryckligt stadgande härom vara ldart, att förrättningen
skall vila i avvaktan på slutligt avgörande i den fråga, som underställts
ägodelningsrättens prövning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Vad överlantmätaren i Gävleborgs län beträffande förevarande paragraf
andragit saknar icke visst fog. Då emellertid beträffande sammanföringsförrättning
i stad överlantmätaren icke sällan torde sakna möjlighet att tillhandahålla
någon upplysning i underställt mål och då det över huvud taget
kan förekomma fall, då allenast ett rent juridiskt bedömande ifrågakommer,
synas tillräckliga skäl att frångå procederet vid underställning enligt 3 kap.
12 § jorddelningslagen icke föreligga.

12 §.

Första stycket.

Paragrafens första stycke motsvarar 20 § i 1938 års förslag, enligt vilken
paragraf bestämmande av gräns för vägen i fråga ej skulle äga rum med
mindre förrättningsmannen aktade detta nödigt. Därvid skulle förfaras på
sätt vore stadgat om gränsbestämning i samband med avstyckning. I avbidan
på gränsbestämningens företagande och fastställelse skulle förrättningen
vila.

I några yttranden ha framförts önskemål om ett förtydligande av 1938 års
lagförslag i syfte att klargöra i vilka fall gränsbestämning borde företagas.

Överlantmätaren i Värmlands län har ifrågasatt om icke jämväl bestämning
av andra gränser än gräns för vägen i vissa fall kunde vara erforderlig
i samband med förrättningen. Om exempelvis gränserna för fastighet,
varmed sammanföring skulle ske, vore osäkra eller oklara, där de skure
över vägen, syntes en bestämning av dessa vara erforderlig.

Lantmäteristyrelsen har ansett det lämpligt, att det helt lades i förrättningsmannens
hand att avgöra om gränsbestämning skulle företagas eller
ej. Till stadgandet att gränsbestämning skulle ske om förrättningsmannen
aktade nödigt borde emellertid fogas orden »för förrättningens behöriga
handläggning». Därmed vore grunden för frågans prövning angiven. Hänvisningen
till gränsbestämning i samband med avstyckning komme att medföra,
att den rättspraxis, som utbildats i fråga om sådan gränsbestämning,
bleve gällande även i fråga om gränsbestämning vid sammanföring. Gränsbestämning
borde naturligtvis ej verkställas i annat fall än då den med hänsyn
till de föreliggande omständigheterna vore ofrånkomlig. Enbart det förhållandet
att vägen icke vore synlig på marken borde ej under alla omständigheter
föranleda gränsbestämning. Låge vägen helt inom sökandens fastighet
och kunde vägens sträckning och bredd utrönas med ledning av befintlig
karta med därtill hörande handlingar komme ju vägens gränser genom sammanföringen
att förlora varje betydelse. Om sakägarna godtoge förrättningsmannens
uppfattning och det icke — exempelvis för värdering av å vägmärken
befintlig skog — vore för förrättningens behöriga verkställande nödvändigt
att på marken fastställa väggränsernas sträckning, borde därför något
bestämmande av samma gränser ej ifrågakomma. Då det enligt tidigare
nämnd rättspraxis icke vore tillåtet att förfara på nyss angivet sätt, vore det
erforderligt att införa kompletterande bestämmelser, som möjliggjorde ett
dylikt förfarande.

Det torde ej vara av behovet påkallat att vid sammanföring bereda möjlighet
till bestämning av annan gräns än sådan, som skiljer den samfällda
vägmärken från angränsande fastighet. Att i lagtexten närmare angiva under
vilka förhållanden gränsbestämning bör ske vore enligt de sakkunnigas
uppfattning mindre lämpligt. Såsom lantmäteristyrelsen framhållit bör emellertid
gränsbestämning endast företagas då så befinnes nödigt för sanunanföringens
behöriga handläggning. Det synes böra lämnas åt förrättningsmannen
att från fall till fall pröva huruvida sådana förhållanden föreligga
eller icke.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Gränsbestämning kan enligt gällande rätt handläggas med tillämpning
av antingen bestämmelserna i 7 kap. jorddelningslagen eller bestämmelserna
i 2 kap. lagen om fastighetsbildning i stad. De sakkunniga ha ansett att det
förhållandet, att en gränsbestämning aktualiserats av sammanföring, icke
bör medföra att förrättningen handlägges enligt andra regler än som skulle
ha tillämpats därest fråga om gränsbestämning eljest hade uppkommit. På
grund härav har föreslagits, att gränsbestämningen alltefter vägmärkens belägenhet
skall handläggas enligt jorddelningslagens eller fastighetsbildningslagens
föreskrifter.

I syfte att förenkla förfarandet och minska kostnaderna ha de sakkunniga
vidare föreslagit att gränsbestämningen skall företagas till gemensam
handläggning med sammanföringen. Detta skulle innebära, att för sammanföring
och gränsbestämning kunde föras gemensamt protokoll och användas
gemensam karta. Företages bestämning av gräns, må — såsom framgår
av lagtexten — sammanföringen icke avslutas förrän gränsen blivit slutgiltigt
bestämd.

Det må i detta sammanhang anmärkas, att därest förrättningsmannen redan
innan sammanföringen påbörjats kan förutse, att gränsbestämning kommer
att visa sig erforderlig, möjlighet finnes att undvika tidsutdräkt och
nedbringa kostnaderna genom att samtidigt kungöra såväl sammanföring
som gränsbestämning.

Andra stijcket.

Andra stycket av 12 § motsvarar 21 § i 1938 års förslag. Enligt sistnämnda
paragraf skulle utan undantag krävas att tomtmätning skett innan fråga
om sammanföring av vägmark, som inginge i tomtindelning, finge slutbehandlas.
Vore fråga om ändring i tomtindelningen, skulle sammanföringsförrättningen
vila till dess nämnda fråga slutligen prövats.

Överlantmätaren i Kronobergs län har ansett, att för att undvika uppskov
och onödig fördyring av sammanföringsförrättningen borde, där så erfordrades,
tomtmätning ske innan förrättningen söktes. Inginge en stadsäga
och en densamma genomlöpande eller angränsande väg i ett flertal tomter,
skulle givetvis alla av tomtgränserna avskurna vägbitar sammanföras med
stadsägan. I sådant fall syntes det vara onödigt att betunga fastighetsägaren
med kostnad för upprättande av tomtkartor över tomterna. I stället syntes
ett utdrag av tomtindelningskartan vara tillfyllest att läggas till grund
för förrättningen. Lantmäteristgrelsen har uttalat att det föreslagna stadgandet
kunde föranleda missförstånd och att tomtmätning enligt detta stadgande
krävdes i långt större omfattning än nödigt vore. Om t. ex. ett tomtindelat
kvarter utgjordes av en enda stadsäga och genom denna ginge en
samfälld väg, erfordrades för vägens sammanföring med stadsägan uppenbarligen
ej någon tomtmätning. Enligt berörda stadgande krävdes emellertid
för sammanföringen att alla tomter, som i sig innefattade någon del av
vägen, undergått tomtmätning. Något sådant hade uppenbarligen ej varit
avsett. Stadgandet borde därför omformuleras så, att det icke komme att
innefatta krav på tomtmätning i större omfattning än som vore nödvändigt
för att med säkerhet avgränsa den vägmark, som enligt de föreslagna lagbestämmelserna
finge sammanföras med envar av de angränsande fastigheterna.

Därjämte har i några yttranden ifrågasatts om icke för tidsvinstens skull
förrättningsmannen borde åläggas att anmäla behovet av tomtmätning och
byggnadsnämnden tillerkännas rätt att utan avvaktan på framställning av
tomtägare bestämma att tomtmätning skulle ske.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Anledning saknas uppenbarligen att påfordra tomtmätning i annat fall än
då sådan erfordras för bedömandet huruvida och i vad mån vägmark enligt
3 § må sammanföras. Styckets första punkt har utformats med hänsyn
härtill.

Då i lagtexten angives, att förrättningen skall vila intill dess tomtmätning
skett, skall härmed förstås att tomtmätningen skall ha vunnit laga kraft
eller att, där besvär anförts, dessa blivit slutligen prövade.

13 §.

Paragrafen motsvarar 22 § i 1938 års förslag.

Enligt sistnämnda förslag skulle det åligga förrättningsmannen att upprätta
karta och beskrivning över den väg, som skulle sammanföras, därvid
i tillämpliga delar skulle lända till efterrättelse vad om karta och beskrivning
vid avstyckning vore stadgat.

Åtskilliga remissmyndigheter ha påyrkat att de föreslagna bestämmelserna
skulle mildras. Särskilt för det fall vägmärken vore belägen helt inom
gränserna för den fastighet, varmed den skulle sammanföras, har en hänvisning
till befintlig karta ansetts vara tillfyllest. Åtminstone borde det vara
tillräckligt med en kopia av äldre karta eller en kartskiss, som tydligt utvisade
den sammanförda vägmärken.

Lantmäteristyrelsen har framhållit, att kartan till en förrättning givetvis
ej finge bli något självändamål. Dess beskaffenhet borde i varje fall lämpas
efter det föreliggande behovet av noggrann överensstämmelse med förhållandena
på marken. Enligt styrelsens mening borde vid sammanföring ofta
kunna användas karta av mindre noggrannhet än som enligt gällande bestämmelser
krävdes vid avstyckning. Däremot vore det icke tillrådligt att i
något fall helt slopa kartan, emedan därigenom skulle uppstå risk för missförstånd
och förvecklingar, varjämte en enhetlig praxis i berörda avseende
svårligen skulle kunna utbildas. Det borde ankomma på lantmäteristyrelsen
att utfärda närmare föreskrifter i anslutning till det erforderliga stadgandet
rörande karta och beskrivning.

Att ens i undantagsfall helt eftergiva kravet på upprättande av karta vid
sammanföring finna de sakkunniga icke tillrådligt. Å andra sidan synes det
heller icke vara motiverat att liksom vid avstyckning generellt kräva, att
kartan med avseende å noggrannhet skall uppfylla de i gällande mätningsförordning
uppställda föreskrifterna. Det bör enligt de sakkunnigas mening
i de flesta fall vara möjligt att vid sammanföring använda karta, som upprättas
med ledning av äldre, måhända mindre tillförlitligt kartmaterial. Det
måste dock tillses, att läget av gränser, som tillkomma vid sammanföring,
kunna klart angivas på marken med ledning av de upplysningar kartan innehåller.
Företages gränsbestämning i samband med sammanföring, måste
kartan självfallet, åtminstone vad rör den därvid bestämda gränsen, uppfylla
samma krav, som eljest gälla vid gränsbestämning.

Det torde få ankomma på lantmäteristyrelsen att utfärda de närmare anvisningar
rörande kraven på kartans beskaffenhet, som styrelsen finner
erforderliga.

Meddelar förrättningsmannen i utlåtande enligt 14 § besked att sammanföring
icke skall äga rum, torde någon karta i regel icke vara erforderlig.
Förutser förrättningsmannen att sammanföring icke kan komma till stånd
torde därför någon karta i allmänhet icke komma att upprättas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

14 §.

Paragrafen motsvarar 23 § i 1938 års förslag. Enligt sistnämnda paragraf
skulle förrättningsmannen efter överläggning med sakägarna pröva saken
jämlikt de i lagen stadgade grunderna och därefter för sakägarna framlägga
skriftligt utlåtande. Utlåtandet skulle med hänvisning till karta och beskrivning
angiva arealen av vägområde som skulle sammanföras och fastighet
varmed detta skulle ske samt innehålla uppgift om de ersättningsbelopp
som skulle utgå, erinran om den tid inom vilken ersättningen skulle gäldas
samt beslut rörande fördelning av kostnaderna för förrättningen och i samband
därmed verkställd gränsbestämning.

I anslutning till annan paragraf i förslaget (18 §) hade uttalats, att om
förrättningsmannen vid prövning av frågan, huruvida förutsättningarna för
sammanföring vore för handen, funne så icke vara fallet, han naturligen
hade att meddela beslut att förrättningen icke kunde äga rum samt lämna
besvärshänvisning. I beslutet skulle sökanden åläggas att ersätta alla i ärendet
uppkomna kostnader. Vad sålunda uttalats hade ansetts följa av en i
förslaget (13 §) gjord hänvisning till 3 kap. jorddelningslagen.

Flera överlantmätare ha ansett att direkta bestämmelser borde meddelas
rörande den prövning och det beslut, som föranleddes av att sammanföring
bestredes av någon som menade sig hava nytta av att vägen bibehölles.
Överlantmätaren i Uppsala län har anfört att det i många fall icke mötte
svårighet att avgöra, huruvida väg blivit onyttig. I andra fall ställde det sig
dock säkerligen icke lätt. De vägar, vilka inom ett skifteslag avsatts för samfällt
behov, hade icke alltid samband med varandra och kunde äga lång
utsträckning. Frågan om vägs onyttighet kunde därför icke bedömas enbart
med hänsyn till den del av vägen, som föresloges till sammanföring.
Det borde även uppmärksammas, att på grund av bestämmelser, träffade
vid jorddelningsförrättningar i såväl äldre som nyare tid, rätt till väg funnes
för fastigheter, vilka icke ägde andel i själva vägen. Den officialprövning,
som det enligt förslaget ålåge förrättningsmannen att utöva angående
spörsmålet om vägens onyttighet, kunde bliva mycket krävande. Det kunde
ifrågasättas, huruvida icke i lagen borde inflyta uttryckligt stadgande om
denna prövning. Överlantmätaren i Jönköpings län har uttalat, att förrättningsmannen
enligt förevarande paragraf visserligen skulle verkställa prövning
av »saken», men att det ej framginge med tillräcklig tydlighet att prövningen
skulle omfatta framställt bestridande. I varje fall vore det måhända
lämpligt att utlåtandet även innehölle beslut angående framställt bestridande
av sammanföringen.

Ägodelningsdomaren i Västra Hälsinglands domsaga har i fråga om ersättningsbeloppet
och fördelningen av kostnaderna för förrättningen jämte
gränsbestämning uttalat, att det syntes lämpligt att förrättningsmannen i
dessa hänseenden hade att avgiva utlåtande endast om det visat sig att förening
icke kunnat träffas.

Skriftligt utlåtande med anledning av ifrågasatt sammanföring bör enligt
de sakkunnigas mening framläggas även om det vid prövning av frågan visar
sig att erforderliga förutsättningar för sammanföring icke föreligga. Det
beslut om fördelning av förrättningskostnaden, som alltid erfordras så snart
förrättning påbörjats, bör även i sådant fall intagas i utlåtandet. Vad sålunda
anförts har beaktats vid den nu verkställda överarbetningen av lagtexten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Såsom de sakkunniga i anslutning till 10 § anfört bör formellt beslut om
ersättningens storlek intagas i utlåtandet även om berörda sakägare träffat
överenskommelse härom.

15 §.

Första stycket.

Paragrafens första stycke motsvarar 24 § och 25 § första stycket 1938 års
förslag.

Enligt 24 § 1938 års förslag skulle förrättningsmannen, där så befunnes
nödigt, på marken utstaka och utmärka genom förrättningen tillkomna ägogränser.
I anslutning därtill uttalades, att sedan sammanföring fullbordats,
skulle de genom förrättningen tillkomna gränserna anses vara i laga ordning
bestämda.

I några yttranden har anförts, att då sammanföringsförrättning icke kunde
anses vara en jorddelningsförrättning i vanlig mening borde i lagtexten
utsägas att vid förrättningen tillkomna gränser skulle anses vara i laga ordning
bestämda sedan förrättningen vunnit laga kraft. Lantmäteristyrelsen
har ansett ett närmare klarläggande av stadgandets innebörd behövligt. Detta
kunde lämpligen åstadkommas genom av styrelsen utfärdade anvisningar.
Ett mycket vanligt fall vore att den fastighet, med vilken vägen skulle sammanföras,
angränsade vägen å ömse sidor samtidigt som den nytillkomna
gränsen utgjorde förlängning av fastighetens gräns mot annan fastighet.
Utstakning borde då så gott som alltid kunna underlåtas. Överlantmätaren i
Södermanlands län har yrkat, att därest samtliga sakägare varit närvarande
vid förrättningen och skriftligen godkänt det avgivna utlåtandet, registrering
skulle äga rum utan avvaktan på besvärstidens utgång. Även överlantmätaren
i Uppsala län har berört samma spörsmål och föreslagit att godkännande
av förrättningen skulle medföra samma verkan som om förrättningen
vunnit laga kraft.

Det torde utan uttryckligt stadgande härom vara klart, att gräns, som tillkommit
genom sammanföring, så snart sammanföringen fullbordats är att
anse såsom en i laga ordning bestämd gräns.

Skulle ett närmare angivande visa sig erforderligt i fråga om den utsträckning,
vari nytillkommande gränser böra utstakas och utmärkas, torde detta
lämpligen kunna ske genom att lantmäteristyrelsen utfärdar anvisningar
härom.

Ett godkännande av avgivet utlåtande rörande sammanföring skulle kunna
medföra en tidsvinst av omkring 30 dagar, därest registrering enligt 17 §
efter sådant godkännande skulle verkställas utan att besvärstidens utgång
avvaktades. Ett sådant förfarande synes emellertid endast kunna ifrågakomma
under förutsättning att samtliga sakägare närvarit vid förrättningen
och skriftligen godkänt utlåtandet. Med hänsyn till att bestämmelser med
denna innebörd säkerligen endast undantagsvis komme att vinna tillämpning
ha de sakkunniga avstått från att framlägga förslag härom.

Andra stycket.

Andra stycket motsvarar 25 § andra stycket i 1938 års förslag. Det däri
uppställda kravet på bevis om utgivande av avskrift av förrättningshandlingarna
har slopats i konsekvens med vad de sakkunniga tidigare föreslagit
beträffande bevis om utlämnande av handlingar och kartor vid förrättningar
enligt jorddelningslagen och fastighetsbildningslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

16 §.

Paragrafen motsvarar 26 och 28 §§ i 1938 års förslag. I dessa stadgades,
att om talan fullföljdes mot sammanföringsförrättning, ägodelningsdomaren
skulle förelägga förrättningsmannen att inom viss tid insända handlingarna

1 målet. Sedan förrättningen eller utslag, som domstol meddelat med anledning
av anförda besvär, vunnit laga kraft, skulle förrättningsmannen ofördröj
ligen insända konceptakten jämte vederbörligt lagakraftbevis till registerföraren.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ansett erforderligt att även
vägstyrelse erhölle rätt att föra talan mot förrättningen, såvida ej frågan
huruvida allmän väg blivit onyttig för sitt ändamål komme att avgöras genom
beslut av länsstyrelse. Överlantmätaren i Kronobergs län har ifrågasatt
besvärsrätt för byggnadsnämnd eller sakkunnig enligt 101 § då gällande
byggnadsstadga, då förrättning berörde väg inom tomtindelat område.
Det syntes nämligen av förslaget framgå, att sammanföringen skulle regleras
av den fastighetsindelning, som tillkommit genom tomtindelningen.

Överlantmätaren i Stockholms lån har föreslagit den anordningen, att förrättningsmannen
skulle insända förrättningsakten till ägodelningsdomaren
för att få densamma åtecknad lagakraftbevis, samt att ägodelningsdomaren
därefter skulle översända akten till registerföraren. Lantmåteristgrelsen har
ansett anskaffande av lagakraftbevis böra undvikas. Enligt styrelsens mening
kunde lämpligen förfaras på samma sätt som vid tomtmätning enligt

2 kap. fastighetsbildningslagen. Genom ett Kungl. Maj :ts cirkulär den 31
oktober 1919 till underrätterna och förrättningsmännen för tomtmätning om
laga kraftbevis å tomtkarta hade vederbörande tjänsteman vid underrätt
ålagts att på begäran av förrättningsman för tomtmätning utan lösen meddela
bevis, huruvida klander instämts mot av honom verkställd gränsbestämning
vid tomtmätning, varefter förrättningsmannen hade att förse tomtkartan
med lagakraftbevis. Sedan lagen sedermera ändrats så att klander av tomtmätning
skulle anställas genom besvär hos ägodelningsrätten, finge motsvarande
skyldighet anses åligga ägodelningsdomaren. Även då fråga vore
om besked från ägodelningsdomare till överlantmätare, huruvida besvär anförts
över avstyckning enligt jorddelningslagen, tillämpades enligt praxis
ett liknande förfaringssätt, utan att avgift för sådant besked debiterades.
Med hänsyn till sålunda gällande föreskrifter och tillämpad praxis på andra
fullt jämförliga områden torde utan betänkligheter kunna ordnas på samma
sätt beträffande förrättning, varom här vore fråga. Beskedet från ägodelningsdomaren
borde begäras av förrättningsmannen. Ordet »registerföraren»
borde enligt styrelsens mening lämpligen ersättas av »den som för fastighetsregistret»,
emedan enligt gängse språkbruk med registerföraren avsåges
den, som förde fastighetsregister för stad. Länsstyrelsen i Kronobergs
lön har yrkat att paragrafen skulle kompletteras med föreskrift om den tid,
inom vilken registerföraren senast borde hava verkställt honom däri ålagda
åtgärder.

Finnes ej byggnadsnämnd inom ort, där skyldighet föreligger att söka
byggnadslov, utan har länsstyrelsen med stöd av bestämmelserna i 108 §
2 mom. byggnadsstadgan beslutat att byggnadsnämnds åligganden skola
fullgöras av en sakkunnig person, byggnadsinspektör, och jämväl förordnat
sådan, äger denne uppenbarligen att utöva den besvärsrätt som eljest skulle
ha tillkommit byggnadsnämnd.

Såsom de sakkunniga anfört i sin motivering beträffande 1 g första stycket
avser den föreslagna lagstiftningen icke vägmark, som med äganderätt

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

innehaves av väghållaren. Skulle emellertid förrättningsmannen besluta om
sammanföring av sådan vägmark bör besvärsrätt uppenbarligen tillkomma
väghållaren.

Det är angeläget att de åtgärder, som skola vidtagas efter förrättningens
avslutande, medföra minsta möjliga expeditionsarbete för såväl förrättningsmän
som ägodelningsdomare. Med hänsyn härtill torde föreskrift om särskilt
bevis att förrättningen vunnit laga kraft om möjligt böra undvikas.
Beträffande förrättningar enligt jorddelningslagen har genom kungörelse
den 28 maj 1948, nr 255, stadgats, att besvärshandlingarna eller en avskrift av
dessa ofördröjligen och sist inom sex dagar skola tillställas överlantmätaren,
därest besvär inkommit till ägodelningsdomaren eller länsstyrelsen i mål,
där överlantmätaren jämlikt 21 kap. 28 § jorddelningslagen har att avgiva
utlåtande. Nämnda tidsbestämmelse har avsett att möjliggöra att, i de fall
överlantmätaren äger att fastställa avstyckningsförrättning, beslut om fastställelse
skulle kunna meddelas så snart sex dagar förflutit från besvärstidens
utgång, utan att dessförinnan särskilt besked inhämtats från ägodelningsdomaren
huruvida besvär anförts över förrättningen eller ej. Ett motsvarande
förfarande bör med fördel kunna tillämpas ifråga om sammanföringsförrättningar.
Det kan för övrigt antagas, att dessa förrättningar endast
i ett mindre antal fall komma att överklagas. I regel torde en avslutad
förrättning komma att vinna laga kraft. Sedan detta skett skall sammanföi-ingen
registreras. De sakkunniga ha därför föreslagit följande förfarande.
Förrättningsmannen skall före besvärstidens utgång insända förrättningsakten
till den som för fastighetsregistret, d. v. s. överlantmätaren eller av
länsstyrelsen förordnad registerförare. Anföras besvär, skall ägodelningsdomaren
ofördröjligen och sist inom sex dagar underrätta vederbörande
registerförare samt infordra förrättningsakten från denne. Har däremot någon
anmälan icke inkommit inom den angivna tiden, skall registerföraren
verkställa den registrering av sammanföringen, som enligt 17 § skall äga
rum.

Hava besvär anförts, torde ägodelningsdomaren i många fall önska inhämta
utlåtande i målet från över lantmätaren. Om denne för det fastighetsregister,
som beröres av sammanföringen, bör självfallet ägodelningsdomaren
anhålla om yttrande samtidigt som underrättelse lämnas om besvären.
I sådant fall bör förrättningsakten tydligen insändas till ägodelningsdomaren
först tillsammans med överlantmätarens yttrande.

17 §.

Paragrafens första stycke motsvarar 27 och 29 §§ i 1938 års förslag och
dess andra stycke 33 § i samma förslag.

I 27 § 1938 års förslag stadgades, att talan om bättre rätt till den väg, som
varit föremål för förrättningen, ej finge föras, sedan beslut om sammanföring
vunnit laga kraft. Så snart anteckning verkställts i fastighetsregistret
angående förrättningen skulle vidare, enligt 33 §, den väg, som förrättningen
avsett, anses ingå i den fastighet, varmed vägen sammanförts, varjämte
väg, som sammanförts skulle vara fri från ansvar för inteckning eller
tunga, som tidigare åvilat den, och i stället för framtiden svara för enahanda
inteckning eller tunga som den fastighet, med vilken den sammanförts.

Ett antal remissmyndigheter ha berört frågan, huruvida sammanföringsförrättning
borde vinna laga kraft eller underkastas fastställelseprövning.
Länsstyrelsen i Örebro län, åtskilliga övcrlantmätare samt ägodelningsdoma -

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

ren i Hammarkinds, Stegeborgs och Skärkinds domsaga ha ifrågasatt om
icke sammanföringsförrättning borde bli föremål för prövning och fastställelse.
Det har därvid bl. a. anförts, att viss granskning alltid måste föregå
den registrering, som skulle ske. Därvid kunde framkomma, att grova fel
förelupit vid förrättningen, t. ex. att besvärshänvisning ej lämnats, att sammanföring
skett med fastighet, som blivit felaktigt angiven eller som icke
gränsade mot den samfällda vägmärken, eller att den sammanförda vägmärken
tidigare helt eller delvis avsöndrats eller avstyckats. Tveksamhet
kunde komma att föreligga, huruvida registrering borde ske eller ej. I fall
då registrering ej kunde ske, bleve förrättningen en nullitet. Fastställelseprövning
borde införas i syfte att möjliggöra rättelse av förekommande felaktigheter
innan några rättsverkningar av sammanföringen inträdde. Den
tanken har också framförts, att fastställelseprövningen skulle kunna inskränkas
till att endast avse, huruvida sammanföring skett med rätt fastighet
och huruvida vägmärken hade sådan beskaffenhet att den finge ingå i
sammanföring. Några överlantmätare ha föreslagit, att sammanföringsförrättning
alltid skulle granskas av överlantmätaren med rätt och skyldighet
för denne att hänskjuta prövningen av framställda anmärkningar till ägodelningsrätten,
vilken skulle erhålla befogenhet att undanröja eller återförvisa
förrättningen, därest anledning därtill förelåge. Lantmätcristgrelscn har
däremot uttalat, att den risk, som vore förenad med att förrättningen finge
vinna laga kraft utan föregående granskning, icke vore större än att den
borde tagas.

Några remissmyndigheter ha ansett det vara mindre lämpligt att anknyta
förrättningens rättsverkan till dagen för dess registrering. Överlantmätaren
i Uppsala län har anfört att det låge något av tillfällighet över en sådan
bestämning. Toges såsom utgångspunkt den dag, då förrättningen vunne
laga kraft, skulle bestämningen verka lika vid alia förrättningar. Även ågodelningsdomaren
i Hedemora domsaga har funnit det vara lämpligare om
rättsverkningarna kunde anknytas till laga kraft å förrättningen eller å
domstolsbeslut, varigenom besvär mot densamma ogillats. Den ersättningsberättigade
erhölle i regel ej underrättelse om registreringsåtgärden, vilket
vore av betydelse för bevarande av rätten att utbekomma ersättningen.

Betänkligheterna mot att låta oklandrad sammanföringsförrättning vinna
laga kraft böra enligt de sakkunnigas mening icke överdrivas. Även om i
undantagsfall misstag kunna komma att begås vid handläggning av sammanföringsförrättningar,
synas de därmed förenade riskerna dock icke vara
så framträdande, att en obligatorisk överprövning kan anses motiverad.
De sakkunniga anse alltså att en beslutad sammanföring, som lämnats
oklandrad, bör kunna utan prövning omedelbart registreras.

För att erhålla full säkerhet att varje rättsligen gällande sammanföringkommer
att finnas redovisad i fastighetsregistret bör sammanföringens
rättsverkningar i första hand knytas till tidpunkten för dess registrering. I
ett hänseende torde dock en annan tidpunkt böra väljas. Såsom "tidigare anförts
har i syfte att avskära möjligheterna till framtida tvister föreslagits,
att talan om bättre rätt till sammanförd vägmark ej må föras sedan beslut
om sammanföring vunnit laga kraft. Då en tvist om äganderätt till vägmärken
skall anhängiggöras hos domstol och då en viss tid alltid måste förflyta
från det sainmanföringsbeslutet vinner laga kraft till dess registrering äger
rum, kan nämligen tidpunkten för registreringen icke lämpligen få bliva avgörande
för den preklusion, varom här är fråga.

Det torde stå utom all diskussion att den värdeminskning, som en fastig -

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

het undergår genom att vägmark, vari den har del, sammanföres med annan
fastighet, måste anses helt sakna betydelse för den säkerhet, som tillkommer
innehavare av penninginteckning i den förstnämnda fastigheten. Däremot
kan sammanföringen ha stor betydelse för den, som innehar servitutsrätt
beträffande den ifrågavarande vägmärken, vare sig servitutet utgör jorddelningsservitut,
blivit intecknat eller grundar sig på en icke intecknad
upplåtelse. Så snart sammanföringen har fullbordats är nämligen den sammanförda
vägmärken befriad från varje servitut, som tidigare belastat den.
Såsom de sakkunniga förut framhållit (se särskilt s. 84 f.) måste detta
förhållande noggrant beaktas vid prövning av frågan huruvida vägmärken
kan anses onyttig för såväl avsett ändamål som annan gemensam användning.

18 §.

Paragrafen motsvarar 30 § i 1938 års förslag. Enligt däri upptagna bestämmelser
skulle ett exemplar av kartan alltid utlämnas till vederbörande
sakägare.

Lantmäteristyrelsen har uttalat att förrättningen utan nämnvärd olägenhet
skulle kunna förbilligas genom att skyldigheten för sakägare att lösa
kopia av kartan borttoges.

Sakägarna torde i allmänhet utan olägenhet kunna undvara kopia av förrättningskartan.
De sakkunniga ha därför föreslagit att karta skall utlämnas
endast om begäran därom framställts vid förrättningen. Ersättningen
för sådan karta bör icke anses ingå i förrättningskostnaden utan bör såsom
en särskild kostnad påföras den som begärt kartan.

19 §.

Paragrafen motsvarar 31 § i 1938 års förslag. Enligt sistnämnda paragraf
skulle kostnaden för förrättningen, därest vägmark sammanförts med allenast
en fastighet, gäldas av ägaren till denna men eljest fördelas mellan
fastighetsägarna i förhållande till den nytta en var av dem haft av sainmanföringen.

Överståthållarämbetet har anfört, att om en överenskommelse icke kunde
åvägabringas angående beloppet av den ersättning, som kunde utgå till
rättsägare, och förrättningsmannen därför tvingades företaga utredning
angående de fastigheter, vilka ägde del i vägen, och den andel, som belöpte
på envar av dessa, kostnaden härför syntes böra läggas på den, som genom
sin inställning förhindrat överenskommelsen. En sådan bestämmelse skulle
säkerligen visa sig ägnad att underlätta och förkorta förrättningen.

Har endast ifrågasatts sammanföring med fastighet, som tillhör sökanden,
bör hela kostnaden för förrättningen bestridas av denne, oavsett om
sammanföring kommer till stånd eller ej. Väckes vid första sammanträdet
fråga om sammanföring jämväl med annan fastighet än sökandens och
äger sådan sammanföring rum, bör förrättningskostnaden fördelas mellan
ägarna till de fastigheter, varmed vägmärken sammanföres i förhållande
till den nytta envar av dem har av sammanföringen. Kommer däremot i sådana
fall sammanföring icke till stånd med varje fastighet, för vilken frågan
väckts, synes likväl i regel envar av dem, som framställt yrkande om sam7
Dihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 10.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

manföring, böra deltaga i kostnaden för förrättningen efter vad i varje
särskilt fall prövas skäligt. Har förrättningsmannen väckt fråga om sammanföring
med en fastighet, vars ägare icke påkallat sammanföring, och
har frågan förfallit, bör däremot fastighetsägaren icke påföras någon andel
i förrättningskostnaden.

Kostnaden för gränsbestämning, som företagits i samband med sammanföring,
fördelas enligt härom gällande föreskrifter.

20 §.

Paragrafen saknar motsvarighet i 1938 års förslag.

Såsom i den allmänna motiveringen anförts, har det i förevarande paragraf
avsedda inlösningsförfarandet kopierats på sammanföringsförfarandet.
Vissa avvikelser föreligga dock, såsom av det följande framgår.

Första stycket.

Vid inlösen skall stadgandena om sammanföring i tillämpliga delar iakttagas.
Sökande till förrättningen är enligt förevarande stycket kommun eller
samhälle. Beträffande ersättningens bestämmande upptar stycket likaledes
en specialregel. Härom är att anföra följande.

Ingår enskild väg för två eller flera fastigheter i mark, som enligt fastställd
generalplan eller stadsplan är avsedd till trafikled eller annan allmän
plats, äger stad enligt 20 respektive 43 § byggnadslagen nyttja vägmärken
för avsett ändamål utan hinder av den rätt annan kan äga till marken.
Angivna bestämmelse äger, jämlikt 88 och 90 §§ byggnadslagen, motsvarande
tillämpning för vissa samhällen. Vid inlösen jämlikt 18 eller 41 §
byggnadslagen av mark ingående i enskild väg skall jämlikt 143 § byggnadslagen
vid expropriationsersättningens bestämmande hänsyn tagas till angivna
nyttjanderätt och kostnad som nedlagts för trafikledens eller platsens
iordningställande må ej föranleda höjning av ersättningsbeloppet. Enligt de
sakkunnigas mening bör samma regel iakttagas vid inlösen enligt nu ifrågavarande
lag. Föreskrift härom har upptagits i första stycket av 20 §.

Andra stycket.

Det ligger i sakens natur att inlöst vägmark till skilland från sammanförd
vägmark kommer att utbrytas till en särskild fastighet. I förevarande
stycke har detta förhållande ansetts böra komma till uttryck på det sätt,
att inlöst vägmark, sedan registrering skett, skall anses vara avstyckad.
Då vägmärken icke kommer att ingå i annan fastighet, kan heller icke
ifrågakomma att den, såsom vid sammanföring blir fallet, efter fullbordad
inlösen skulle svara för inteckning eller annan belastning.

Sedan registrering verkställts har kommunen eller samhället att söka
lagfart å den inlösta vägmärken.

Tredje stycket.

Beträffande det här givna stadgandet om kombination av inlösnings- och
sammanföringsförrättning hänvisas till vad som anförts i den allmänna
motiveringen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

2. Övriga författningsförslag.

Då registrering av sammanföring skett är sammanföringen fullbordad.
Underlåtenhet att inom föreskriven tid erlägga den ersättning, som skall
utgå enligt det vid förrättningen avgivna utlåtandet, bör icke kunna medföra
att beslutet om sammanföring anses förfallet. I syfte att bereda den
ersättningsberättigade trygghet för sin fordran föreslå de sakkunniga, i
anslutning till 1938 års förslag (jfr ovan s. 49) att den ersättningsberättigade
under viss förutsättning skall äga att njuta betalning för sin fordran
med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken. Någon anledning att i
sistnämnda lagförslag inbegripa ersättning för vägmark, som enligt 20 §
inlöses av kommun eller samhälle på landet, föreligger uppenbarligen icke.

De sakkunnigas lagförslag föranleder ändring i förordningen den 12 maj
1917 (nr 281) med närmare föreskrifter om fastighetsregister för stad och
förordningen den 13 juni 1908 (nr 74) angående jordregister. Förslag till
sådana ändringar ha jämväl utarbetats liksom ock förslag till kungörelse
med vissa bestämmelser i anledning av den nya lagen om sammanföring.
Dessa förslag torde icke kräva särskild kommentar.

Därest den nu ifrågasatta lagstiftningen genomföres, erfordras vissa ändringar
— huvudsakligen upptagande bestämmelser om slutlig redovisning
och förvaring av förrättningsakter — i lantmäteriinstruktionen och kungörelsen
den 26 juni 1936 (nr 367) med vissa föreskrifter om mätningsväsendet
och fastighetsregisterväsendet i rikets städer. Förslag härtill ävensom
till de ändringar i annan administrativ författning, som må kunna erfordras,
torde komma att framläggas av lantmäteristyrelsen. Styrelsen torde
också ha att överväga, huruvida de föreslagna ändringarna i registerförordningarna
påkalla särskilda anvisningar rörande registerföringen.

Vidare föranleder sammanföringslagen ändring av lantmäteritaxan. Statsbidrag
till sammanföringsförrättning synes slutligen böra kunna ifrågakomma.
Det torde få ankomma på lantmäteristyrelsen att utforma de administrativa
föreskrifter, som kunna erfordras i angivna hänseenden.

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

Bilaga A.

1938 års förslag

till

Iso) Lag

om sammanföring med fastighet ar väg m. m.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Denna lag äger avseende å väg, som vid jorddelningsförrättning å landet
eller i stad undantagits för gemensamt ändamål eller eljest är samfälld för
flera fastigheter och som blivit onyttig för sitt ändamål eller för annat gemensamt
behov. Från lagens tillämpning undantages dock vägmark, som
enligt fastställd stadsplan, stomplan, byggnadsplan eller godkänd avstyckningsplan
skall ingå i gata, torg, park eller annan allmän plats, järnvägs-,
hamn- eller annat trafikområde, skydds- eller säkerhetsområde, idrottsområde,
begravningsplats eller vattenområde.

Med fastighet förstås i denna lag vad som enligt gällande bestämmelser
skall såsom särskild fastighet redovisas i fastighetsregister.

Vad i denna lag är stadgat om ägare avser jämväl den, som innehar fastighet
under ständig besittningsrätt eller såsom fideikommiss.

2 §.

På de villkor och i den ordning, som i denna lag sägs, må väg sammanföras
med angränsande fastighet. Sammanföring må dock ej ske med tomt,
såvida icke enligt fastställd tomtindelning vägen skall jämte tomten eller
intill vägen belägen del därav ingå i ny tomt.

3 §•

Sammanföring må ej ske, om vägen och fastigheten äro redovisade i skilda
fastighetsregister eller, där de äro upptagna i jordregister, tillhöra skilda
socknar eller andra förvaltningsområden eller, om de äro redovisade i fastighetsregister
enligt de för stad meddelade bestämmelser, höra till skilda församlingar.

4 §•

Väg, som är belägen inom en och samma fastighets ägor, skall till hela
sin bredd sammanföras med denna fastighet.

Är vägen belägen mellan fastigheter, med vilka sammanföring må ske,
skall denna så verkställas, att lämplig ägoanordning erhålles.

Gränsar vägen å ena sidan till fastighet, varmed sammanföring må äga
rum, och å andra sidan till fastighet, varmed sammanföring ej må ske, eller
till samfälld eller i bihang C till fastighetsregister för stad redovisad mark,
skall vägen till hela sin bredd sammanföras med förstnämnda fastighet.

Kungl. Maj. ts proposition nr 40.

101

5 §•

Väg, som ingår i tomtindelning, må ej sammanföras i vidare mån än såvitt
tomtindelningens genomförande därigenom främjas. I övrigt skall vad
i 19 kap. 13 § lagen om delning av jord å landet är stadgat i fråga om avstyckning
äga motsvarande tillämpning beträffande sammanföring.

6 §.

För väg, som sammanföres, skall till dess ägare, där han det yrkar, utgå
ersättning med skäligt belopp.

7 §•

Fråga om rätt till sammanföring samt om den ersättning, som därvid bör
utgå, avgöres vid förrättning i den ordning nedan stadgas.

8 §.

Behörig att påkalla förrättning, som avses i denna lag, vare ägare av
fastighet, med vilken väg må sammanföras.

9 §.

Ansökan om sammanföring göres skriftligen hos överlantmätaren.

I ansökningen böra så fullständigt som möjligt uppgivas såväl de fastigheter,
vilka äga del i vägen, som de vilka gränsa till denna ävensom ägares
namn och postadresser. Är fråga om väg, som varit allmän, skall ansökningen
tillika innehålla upplysning härom.

Vid ansökningen skall fogas, där vägen är belägen inom område för vilket
föres jordregister, av lantmätare utfärdat bevis angående vid vilken förrättning
vägen blivit undantagen eller lämnad oskiftad, eller, där vägen är
belägen inom stad eller samhälle för vilket föres fastighetsregister såsom för
stad, utdrag beträffande vägen av bihang B till fastighetsregistret.

10 §.

Att verkställa förrättning enligt denna lag skall förordnas lantmätare eller,
där fråga är om väg i stad eller samhälle för vilket föres fastighetsregister
såsom för stad, den som jämlikt lagen om fastighetsbildning i stad är på
grund av tjänst eller förordnande behörig att förrätta avstyckningar i staden
eller samhället.

Skall förrättningsakten redovisas till byggnadsnämnd, åligger det överlantmätaren
att om förordnandet underrätta nämnden.

11 §•

Innan förrättning äger rum, åligger det förrättningsmannen att om tid
och ställe för första sammanträdet utfärda kungörelse, som sist trettio dagar
därförut skall uppläsas i kyrkan för den eller de församlingar, där vägen
och de fastigheter som beröras av förrättningen äro belägna.

Finnes för den samfällda vägen känd styrelse eller annan, som är satt
att den förvalta, skall förrättningsmannen minst trettio dagar före sammanträdet
med posten avsända underrättelse om sammanträdet till ledamot av
styrelsen eller till förvaltaren; och vare denne, där han ej äger att själv
föra talan för samfälligheten, delägarna ansvarig för att underrättelsen tillställes
någon, som äger behörighet härtill, eller, om sådan ej finnes, kommer
till delägarnas kännedom. Finnes ej känd styrelse eller förvaltare, skall
underrättelsen sändas till en av delägarna alt vara för dem alla tillgänglig.
Delgives underrättelse på sätt, som sist nämnts, skall uppgift om vilken delägare
underrättelsen tillställts intagas i kungörelsen om förrättningen, och

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

skall kungörelsen anslås i socken- eller rådstugan eller å annan lämplig
plats inom kommunen.

I kungörelsen och underrättelsen böra uppgivas den väg som ansökningen
avser, den förrättning vid vilken vägen undantagits eller lämnats oskiftad
samt i tillgängliga handlingar angivna delägare i vägen ävensom sökandens
namn och den honom tillhöriga fastighet, med vilken vägen avsetts skola
sammanföras. Därjämte skall erinras därom att annan ägare av vägen angränsande
fastighet än sökanden må vid förrättningen framställa yrkande
om sammanföring på sätt i 14 § sägs. I kungörelsen och underrättelsen
skall tillika intagas erinran om vad delägare i vägen enligt 17 § har att iakttaga
vid framställande av ersättningsanspråk.

Det åligger förrättningsmannen tillika att inom trettio dagar före första
förrättningssammanträdet om tid och ställe för sammanträdet särskilt underrätta
sökanden samt, där vägen endast å ena sidan gränsar till sökandens
fastighet samt å andra sidan till annan tillhörig fastighet, med vilken sammanföring
må ske, jämväl ägaren av sistnämnda fastighet. Är fråga om väg,
som varit allmän, skall underrättelse därjämte tillställas den myndighet under
vars förvaltning vägen står.

12 §.

Angår förrättningen fastighet, som står under allmän myndighets vård
och inseende, skall förrättningsmannen ofördröj ligen om förrättningen underrätta
länsstyrelsen; och skola i övrigt föreskrifterna i 3 kap. 2 § lagen
om delning av jord å landet äga motsvarande tillämpning.

Är vägen belägen i stad eller samhälle, där den för städerna gällande ordning
för bebyggande skall iakttagas, eller inom område å landet, för vilket
fastställts byggnadsplan eller utomplansbestämmelser eller jämlikt äldre lag
fastställts stadsplan eller meddelats särskilda föreskrifter med avseende å
byggnadsverksamhetens ordnande, har förrättningsmannen att minst fjorton
dagar förut om tid och ställe för första sammanträdet underrätta byggnadsnämnden
eller sakkunnig enligt 101 § byggnadsstadgan.

13 §.

I fråga om förrättningen skola de i 2 och 3 kap. lagen om delning av jord
å landet meddelade föreskrifter i tillämpliga delar lända till efterrättelse,
där icke i denna lag är annorlunda stadgat.

14 §.

Är fråga om sammanföring väckt och vill annan ägare av vägen angränsande
fastighet än sökanden jämväl begära sammanföring, framställe yrkande
härom senast vid första sammanträdet, vid äventyr att yrkandet icke
upptages till prövning.

Finner förrättningsmannen att sådant yrkande lämpligen bör prövas vid
förrättningen, skall denna uppskjutas i avbidan på fullgörande av vad i 9—
12 §§ är stadgat.

15 §.

Uteblir sökanden utan anmält laga förfall från första sammanträdet, inställes
förrättningen; och ersätte sökanden alla i ärendet uppkomna kostnader.
Annan sakägares utevaro från lagligen kungjord förrättning vare ej
hinder för dess företagande.

16 §.

Menar någon att han har nytta av att vägen bibehålies och vill han förty
bestrida sammanföringen, skall bestridandet för att vinna beaktande framställas
vid första sammanträdet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

103

17 §.

Vill delägare i vägen göra anspråk på ersättning enligt 6 §, har han att
därom senast vid första sammanträdet framställa yrkande, vid äventyr att
om detta underlåtes någon ersättning till honom icke utgår.

18 §.

Möter ej hinder mot sammanföring, skall förrättningsmannen, i den omfattning
som prövas nödig för bestämmande av begärd ersättning, utreda och
i protokollet anteckna vilka fastigheter som äga del i vägen, den andel som
tillkommer en var av dem samt fastigheternas ägare.

19 §.

Yppas tvist om delaktighet i vägen och är frågan av betydelse för förrättningens
behöriga verkställande, skall tvisten underställas ägodelningsrättens
prövning; och vile emellertid förrättningen.

Skall underställning ske, insände förrättningsmannen skyndsamt handlingarna
till ägodelningsdomaren; och gälle i övrigt beträffande förfarandet
vad i 21 kap. lagen om delning av jord å landet är stadgat rörande fråga,
som skall underställas ägodelningsrätts prövning.

20 §.

Bestämmande av gräns för vägen skall ej äga rum med mindre förrättningsmannen
det aktar nödigt. Därvid förfares på sätt stadgas om gränsbestämning
i samband med avstyckning. I avbidan på gränsbestämnings företagande
och fastställelse vile förrättningen. Kostnad för gränsbestämning
skall av sökanden förskottsvis gäldas.

21 §.

Ingår vägen enligt fastställd tomtindelning i tomt och har mätning av
denna icke ägt rum på sätt stadgas i 2 kap. lagen om fastighetsbildning i
stad, skall byggnadsnämnden på framställning av tomtägaren förordna om
sådan åtgärd; och vile emellertid förrättningen. Är fråga väckt om ändring
i tomtindelningen, skall förrättningen ock vila till dess frågan slutligen
prövats.

22 §.

Förrättningsmannen åligger att upprätta karta och beskrivning över den
väg, som skall sammanföras; och skall därvid i tillämpliga delar lända till
efterrättelse vad om karta och beskrivning vid avstyckning är stadgat.

23 §.

Efter överläggning med sakägarna varde saken av förrättningsmannen
prövad jämlikt"de i denna lag stadgade grunder; och skall därefter för sakägarna
framläggas skriftligt utlåtande i saken.

Utlåtandet skall innehålla:

uppgift med hänvisning till karta och beskrivning om arealen av vägområde
som skall sammanföras och fastighet varmed detta skall ske;

beloppet av den ersättning som skall utgå till ersättningsberättigad fastighetsägare; erinran

om den i 32 § föreskrivna tid inom vilken ersättningen skall gäldas;
samt

beslut angående fördelning av kostnaden för förrättningen och i samband
därmed verkställd gränsbestämning.

104

Kungl. iMaj. ts proposition nr 40.

24 §.

Förrättningsmannen skall, där så finnes nödigt, å marken utstaka samt,
på sätt särskilt är föreskrivet, utmärka genom förrättningen tillkomna ägogränser.

25 §.

Förrättningen skall avslutas med tillkännagivande vad sakägare, som är
missnöjd med förrättningen, har att enligt 26 § iakttaga vid fullföljd av
talan mot förrättningen.

Avskrift av förrättningshandlingarna skall vid förrättningens avslutande
eller sist inom femton dagar därefter mot bevis, som bifogas konceptakten,
överlämnas till fastighetsägare, med vars fastighet vägmark sammanförts
och vilken av sakägarna eller, om dessa ej äro ense, av förrättningsmannen
därtill utsetts; och skola handlingarna vara hos den sålunda utsedde tillgängliga
för en var, som åstundar att dem granska eller avskriva. Då förrättningshandlingarna
utgivas efter avslutningssammanträdet, må tillställandet
ske med posten eller genom utmätningsmannen i orten.

26 §.

År sakägare missnöjd med förrättningen, äge däremot fullfölja talan hos
ägodelningsrätten genom besvär, som skola vara ägodelningsdomaren till
handa senast å trettionde dagen från det förrättningen förklarats avslutad.

Rätt att anföra besvär tillkommer, där fråga är om väg i stad eller samhälle
å landet där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall
iakttagas, jämväl byggnadsnämnden eller sakkunnig enligt 101 § byggnadsstadgan.

Fullföljes talan mot förrättningen, förelägge ägodelningsdomaren förrättningsmannen
att inom viss tid insända handlingarna i målet. I fråga om
förfarandet i mål, som här avses, samt talan mot däri meddelat beslut gälle
vad angående klagan över avslutat laga skifte är stadgat.

27 §.

Sedan beslut om sammanföring vunnit laga kraft, må talan om bättre rätt
till den väg som varit föremål för förrättningen ej föras.

28 §.

Sedan förrättningen eller, i anledning av anförda besvär, av domstol meddelat
utslag vunnit laga kraft, skall förrättningsmannen ofördröj ligen insända
konceptakten jämte vederbörligt laga kraft bevis till registerföraren.

29 §.

Efter det erforderliga anteckningar skett i vederbörligt fastighetsregister,
har registerföraren att om den verkställda registreringen och dagen därför
åteckna konceptakten och förrättningskartan bevis samt därefter skyndsamt
återställa handlingarna till förrättningsmannen.

30 §.

Förrättningsmannen vare skyldig att inom fyrtiofem dagar från det sammanföringen
registrerats till vederbörande sakägare emot stadgad lösen utlämna
ett exemplar av kartan, försett med avskrift av konceptkartan åtecknat
registreringsbevis; och skall i fråga om utlämnandet gälla vad i 25 §
stadgas för det fall att förrättningshandlingarna ej utlämnas vid avslutningssammanträdet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

105

31 §.

Kostnad för förrättningen skall, där vägen sammanförts med allenast en
fastighet, gäldas av ägaren av denna men eljest fördelas mellan fastighetsägarna
i förhållande till den nytta en var av dem haft av sammanföringen.

Har i samband med förrättningen företagits gränsbestämning, vare ägare
till fastighet, med vilken vägmark sammanförts, skyldig återgälda av sökanden
förskjuten kostnad för gränsbestämningen i den omfattning, som prövas
skälig.

32 §.

Löseskilling, som fastighetsägare ålagts utgiva för vägmark, skall till ersättningstagaren
gäldas inom nittio dagar efter det sammanföringen registrerats
i fastighetsregistret.

33 §.

Då i fastighetsregistret anteckning verkställts angående förrättning enligt
denna lag, skall den väg, som förrättningen avsett, anses ingå i den fastighet
varmed vägen sammanförts.

Väg, som sammanförts, vare fri från ansvar för inteckning eller tunga,
som tidigare åvilat den; och skall vägen för framtiden svara för enahanda
inteckning eller tunga som fastighet, med vilken sammanföring skett.

34 §.

Vad i denna lag är stadgat om väg skall äga motsvarande tillämpning beträffande
samfällt dike, som blivit onyttigt för sitt ändamål eller för annat
gemensamt behov.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940.

2:o) Lag

om säkerhet för utbekommande av ersättning enligt lagen om sammanföring
med fastighet av väg m. m.

Härigenom förordnas som följer;

Har vid förrättning enligt lagen om sammanföring med fastighet av väg
in. m. blivit bestämt, att ersättning jämlikt 6 § sagda lag skall gäldas av
ägare till fastighet, äge ersättningstagaren där hans fordran ej stätt inne
längre än ett år efter förfallodagen, att ur fastigheten, ändå att den kommit
i annans hand, njuta betalning med enahanda förmånsrätt, som enligt 17
kap. 6 § handelsbalken tillkommer enskild ränteägare för avgäld av fast
egendom.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940.

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj. ts lagråd den 16 januari
1952.

Närvarande:

justitieråden Ekberg,

Strandberg,

Ljunggren,
regeringsrådet Björkholm.

Enligt lagrådet den 8 december 1951 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen
i statsrådet den 9 november 1951, hade Kungl. Maj:t torordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas över upprättade förslag till

1) lag om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet
m. m.; samt

2) lag angående säkerhet för utbekommande av viss ersättning enligt
lagen om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet
m. m.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av e. o. hovrättsassessorn O. Petrén.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag om sammanföring av samfälld vägmark med
angränsande fastighet in. m.

1 §•

Lagrådet:

Jämlikt 1 § andra stycket skall vad i lagen stadgas om vägmark äga
motsvarande tillämpning på mark avsedd till avloppsdike ävensom på naturligt
vattendrag. Detta överensstämmer i sak helt med vad fastighetsbildningssakkunniga
föreslagit. I 1938 års lagförslag däremot hänförde sig
motsvarande bestämmelse allenast till dike. I några av yttrandena över
sistnämnda förslag uttalades den meningen att åt föreskriften skulle givas
en något ökad räckvidd. Sålunda ansågo länsstyrelsen och överlantmätaren
i Gävleborgs län, att lagen borde erhålla tillämpning också beträffande
bäck, å eller annat vattendrag, som igenfyllts eller torrlagts. Överlantmätaren
i Malmöhus län framhöll, att begreppet dike icke definierats och att

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

107

övergångsformer funnes, exempelvis kanaler, bäckar, åar, vattningar, dammar
och sjöar. I anslutning till dessa uttalanden anförde de sakkunniga,
att möjlighet borde erbjudas att utnyttja det föreslagna förfarandet icke
blott beträffande dike utan även i fråga om naturligt vattendrag. Såväl
dike eller kanal som en i huvudsak torrlagd å- eller bäckfåra borde sålunda
kunna bliva föremål för sammanföring.

Av det föregående torde framgå, att med ifrågavarande stadgande åsyftas
allenast mindre vattendrag. Denna begränsning har emellertid icke kommit
till uttryck i lagtexten och följer ej heller av det i 3 § angivna villkoret,
att område för att kunna sammanföras med fastighet skall vara onyttigt
för delägarna. Så som detta villkor närmare utformats innefattar det i
många fall icke hinder mot lagens tillämpning å vattendrag, exempelvis
forsar, med stort ekonomiskt värde. Att i dylika fall sammanföring icke
bör kunna ske synes uppenbart. Med hänsyn härtill torde det vara erforderligt,
att i förevarande stadgande uttrycket »naturligt vattendrag» ersättes
av ett uttryck med mera begränsad räckvidd, förslagsvis »bäck och
annat dylikt mindre vattendrag». Förutom bäckar och mindre åar böra
även dammar, tjärnar och andra mindre vattenområden med stillastående
vatten kunna bliva föremål för sammanföring. Det vill synas som om det
av lagrådet föreslagna uttrycket »mindre vattendrag» icke i förevar ande
sammanhang behöver tolkas så snävt, alt det inbegriper endast områden
med rinnande vatten. Skulle emellertid tvekan härutinnan kunna uppkomma,
torde uttrycket »mindre vattenområde» kunna användas i stället.
För övrigt må påpekas, att de stillastående vatten som åsyftas i många fall
genomrinnas av bäckar och åar och att det ofta är svårt att draga en skarp
gräns mellan vad som skall anses som rinnande och som stillastående vatten.

3 §.

Lagrådet:

I fråga om mark avsedd till avloppsdike ha fastighetsbildningssakkunniga
anfört, att samfälligheter, som undantagits för torrläggningsändamål,
ofta bleve genom omläggning av dikessystem eller genom ny dikning onyttiga
för såväl avsett ändamål som annan gemensam användning samt att
beträffande sådana samfälligheter förelåge samma behov av sammanföring
eller inlösen som beträffande väg. Vad angår frågan huruvida samfälld
mark, som ursprungligen avsatts till ett Öppet dike, kan anses onyttig, då
diket ersatts av täckta ledningar, ha de sakkunniga anfört följande. Huru
ofta underhållsarbeten behövde utföras vore beroende av anläggningens
beskaffenhet. Det torde emellertid regelmässigt förflyta avsevärd tid — kanske
30, 40 eller 50 år — innan reparationer behövde utföras. Tydligen tedde
det sig då ur praktisk synpunkt synnerligen önskvärt, att sammanföring
kunde tillåtas i de nu åsyftade fallen. Hade anläggningen utförts efter syneförrättning
enligt vattenlagen, innefattade bestämmelserna i 7 kap. sagda
lag även rätt för torrläggningssamfälligheten att hålla anläggningen i stånd
oberoende av markägarens samtycke. I sådana fall, ävensom då rätten att

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

utföra underhållsarbeten på annat sätt blivit säkerställd, borde enligt de
sakkunnigas uppfattning hinder för sammanföring icke anses föreligga.

I anledning av de sakkunnigas sistnämnda uttalande har departementschefen
framhållit, att det för sammanföring naturligen även måste krävas
att densamma icke medförde, att förutsättningarna för någon delägare att
erhålla avlopp för vatten från hans fastighet rubbades.

Lagrådet anser sig böra understryka vad de sakkunniga och departementschefen
sålunda anfört och vill dessutom betona att, därest ett samfällt dike
alltjämt skall användas av någon delägare däri, det måste anses stå i strid
mot lagens grunder, att tillstånd till sammanföring gives, såvida icke ägaren
till den fastighet, med vilken sammanföring skall ske, lämnat nämnde delägare
sådant medgivande att använda dikesmarken som kan intecknas. Någon
möjlighet att vid förrättningen bilda servitut lärer nämligen icke
finnas.

Enligt första stycket andra punkten i förevarande paragraf må, om vägmärken
gränsar till område, vilket utgör gemensam ägolott för två eller
flera fastigheter eller avsatts till gemensamhetsskog eller vid lantmätericller
mätningsförrättning lämnats oskiftat utan att hava undantagits för
gemensamt ändamål, sammanföring ske med de fastigheter, som äga del i
området. Uppenbart är, att vägmärken härvid ej skall uppdelas mellan
dessa fastigheter utan ingå i det samfällda området. Vad sålunda åsyftas
skulle måhända komma till tydligare uttryck i lagtexten, om där stadgades,
att vägmärken må odelad sammanföras med de fastigheter, som äga del i
området.

4 §•

Lagrådet:

Lagförslaget innebär bland annat, att då beslut om sammanföring eller
inlösen vunnit laga kraft, den vägmark, som avses i beslutet, skall vid sammanföring
ingå i den eller de fastigheter, med vilka den sammanförts, och
vid inlösen anses såsom avstyckad fastighet. I båda fallen skall marken därefter
vara fri från all rätt, som dittills besvärat densamma, och sådan rätt
skall orubbad gälla i återstoden av besvärad egendom. Belastas de fastigheter,
till vilka vägmärken förut hörde, av servitut, skulle alltså detta enligt
nämnda regel komma att upphöra beträffande vägmärken, så snart sammanföring
eller inlösen fullbordats. Mot en sådan ordning är intet att invända,
såvitt servitutet redan tidigare var onyttigt eller det eljest är utan
egentlig betydelse för servitutshavaren, att marken undantages från servitutets
utövning, men betänkligheter möta mot att tillåta ett sådant ingrepp i
servitutshavarens rätt, därest förfång därigenom tillskyndas honom och han
ej samtycker till åtgärden. Detta kan framför allt inträffa i sådana fall, då
servit.utets begagnande är lokaliserat just till den ifrågavarande marken såsom
vid servitut, innebärande rätt att använda marken till utfartsväg för
viss fastighet eller att hålla en kraft- eller avloppsledning på området eller att
där hämta vatten. Nämnda förhållande har också beaktats under förarbetena

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

109

till förslaget. Fastighetsbildningssakkunniga lia sålunda framhållit, att ett
dylikt förhållande måste betraktas såsom ett uttryck för att behov av gemensam
användning av marken kunde föreligga och medföra att förrättningsmannen
ägnade denna fråga särskild uppmärksamhet. Förslagets mening
får därför antagas vara, att sammanföring icke bör tillåtas, därest servitutshavares
rätt ej kan på annat sätt tillvaratagas, exempelvis genom förflyttning
av servitutet eller därigenom att ägaren till den fastighet, med
vilken marken sammanföres, ikläder sig ansvar för servitutet på sådant
sätt, att inteckning till säkerhet för servitutets bestånd kan meddelas i hans
fastighet. Detta förutsätter emellertid en så extensiv tolkning av bestämmelsen
i 3 § första stycket, att den näppeligen är försvarlig. Bevarandet av
ett vägmärken belastande servitut, då dess utövning äventyras genom en
sammanföring, kan nämligen icke gärna betraktas såsom en omständighet,
som gör marken erforderlig för ett delägarnas gemensamma behov. Så kan
svårligen anses vara fallet exempelvis i fråga om ett väg- eller dikesservitut,
som tillförsäkrats ett hemman i annat skifteslag, eller ett till förmån fölen
främmande fastighet gällande servitut att hålla kraftledning på marken.
Att sammanföring eller inlösen, som skulle lända till förfång för innehavare
av servitut, icke får genomföras utan dennes samtycke synes dessutom vara
en så betydelsefull grundsats, att den bör komma till klart uttryck i lagen.

För jämförelse vill lagrådet hänvisa till bestämmelsen i 3 § tredje stycket
lagen den 25 juni 1909 angående naturminnesmärkens fredande. Här stadgas
huvudsakligen, att ansökning om fridlysning av visst område icke må beviljas
mot bestridande av någon, vilken visar sannolika skäl, att han å den
fastighet, vartill området hör, äger nyttjanderätt, servitutsrätt eller annan
dylik rätt, som uppkommit före ansökningens ingivande och genom fridlysningsåtgärden
skulle lida intrång, utan så är att detta intrång är att anse
såsom oväsentligt.

Lagstiftaren har alltså funnit nödigt att, då fråga är om fridlysning till
skydd för naturminnesmärken, beakta den rätt, som kan tillkomma icke
blott innehavare av servitut utan jämväl andra rättsägare i avseende å den
fastighet, som beröres av åtgärden. Det skulle måhända kunna förefalla
som om en liknande bestämmelse borde upptagas i förevarande lagförslag.
Uteslutet är nämligen ej, att en sammanföring eller en inlösen av mark, varom
här är fråga, kan lända till förfång för annan rättsägare än servitutshavare.
Särskilt är härvid att uppmärksamma den rätt, som en nyttjanderättshavare
kan äga till marken. Det är sålunda tänkbart, att en arrendator
av samfälld mark använder en vattensamling å det område, som man avser
att sammanföra med en angränsande fastighet eller inlösa, till vattning av
betande kreatur. Genom sammanföringen eller inlösningen kommer området
att avskiljas från arrendet, vilket fördyrar jordbruksdriften för honom.
Emellertid torde man vara befogad att antaga, att dylika fall äro mycket
sällsynta och att det allenast undantagsvis kan inträffa, att eu sammanföringsförrättning
kommer att medföra förfång för annan rättsägare än servitutshavare.
Vad beträffar dessa undantagsfall lärer man kunna utgå från

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 40.

att merendels behov av området för gemensam användning kan anses föreligga
och hinder mot sammanföring eller inlösen följaktligen av denna anledning
skall möta. Dessutom är att märka, att vid lantmäteriförrättning i allmänhet
som regel gäller, att — förutom jordägare och vissa med dem jämställda
besittningshavare — allenast servitutshavare äro att betrakta som
sakägare. Nyttjanderättshavares rätt tillgodoses i viss mån på annat sätt.
Vad angår arrende stadgas sålunda i 2 kap. 27 § lagen om nyttjanderätt till
fast egendom, att därest den upplåtna fastighetens ägor till omfång eller
läge genom lantmäteriförrättning så ändras, att avkomsten och nyttan därav
förringas för arrendatorn, denne äger rätt till skälig nedsättning av
arrendeavgiften och under vissa betingelser är berättigad att uppsäga avtalet.
Enär denna regel får anses vara uttryck för en allmän princip, lärer
densamma analogivis äga tillämpning jämväl å andra nyttjanderättsavtal.
Vid nu angivna förhållanden finner lagrådet, att särskilt skydd i detta sammanhang
icke erfordras för andra rättsägare än servitutshavare.

Den bestämmelse, som i nu berört hänseende är behövlig, kan, såvitt fråga
är om sammanföring, lämpligen upptagas såsom ett andra stycke i förevarande
paragraf och förslagsvis erhålla den lydelsen, att därest vägmärken besväras
av servitut, sammanföring ej må äga rum, med mindre innehavaren
av servitutet lämnar medgivande därtill eller det är uppenbart, att sammanföringen
icke kan lända till förfång för den fastighet, till vars förmån servitutet
gäller. Tydligt är, att servitutet måste ha uppkommit, innan ansökning
om sammanföring göres. Även utan uttryckligt stadgande torde sålunda vara
klart, att ett servitut, som tillskapats senare, icke utgör hinder mot sådan
åtgärd.

Införes i förslaget en bestämmelse av nu antytt innehåll i fråga om sammanföring,
lärer densamma komma att gälla även vid inlösen på grund av
den i 20 § intagna föreskriften därom, att vad i lagen är stadgat om sammanföring
skall i tillämpliga delar gälla i fråga om inlösen.

5 §•

Lagrådet:

Andra stycket innehåller bestämmelser om vem som skall verkställa sammanföringsförrättning.
Vad angår vägmark i stad eller i samhälle eller annan
ort på landet, där fastighetsregister såsom för stad skall föras, lärer
stadgandet vara så att förstå, att förrättningsman kan endast den vara, som
på grund av tjänst eller förordande är behörig att där förrätta avstyckningar.
Då bestämmelsen, sådan den är avfattad, icke torde utesluta en annan tolkning,
nämligen att även vederbörande distriktslantmätare kan vara förrättningsman
i nämnda fall, synes för undvikande av missförstånd lagrummet
böra något omformuleras.

Enligt tredje stycket bör i den skriftliga ansökningen om förrättning angivas
den vägmark, om vars sammanföring är fråga. Däremot saknas föreskrift
om att sökandens fastighet bör uppgivas. Visserligen torde det ligga i
sakens natur att så sker, men då lagen i hithörande delar lämnar utförliga

Kungi. Maj.ts proposition nr 40.

111

regler, synes bestämmelse i berörda hänseende böra inryckas i lagrummet.
Det må i detta sammanhang påpekas, att enligt 6 § andra stycket i det remitterade
förslaget i kungörelse och kallelse bör angivas, bland annat, den
fastighet med vilken vägmärken enligt ansökningen skall sammanföras. Då
uppgift såväl om vägmärken som om sökandens fastighet oundgängligen erfordras
samt utan svårighet kan lämnas av sökanden, bör vid avfattandet på
denna punkt av föreskrifterna om ansökningens innehåll ordet »skola» användas
i stället för ordet »böra».

Beaktas lagrådets anmärkning vid 4 §, blir servitutshavare, vilkens rätt
är beroende av sammanföring eller inlösen, att anse såsom sakägare vid förrättningen.
I likhet med vad jämlikt 2 kap. 3 § jorddelningslagen är stadgat
beträffande ansökan om laga skifte synes därför föreskrift böra meddelas
därom, att ansökan om förrättning, som i förslaget avses, bör innehålla uppgift
om sådan servitutshavare jämte lians adress.

6 §•

Lagrådet:

Förevarande paragraf innehåller regler om kungörelse om sammanföringsförrättning
samt om kallelse till och underrättelse om sådan förrättning.
Förslaget skiljer mellan kallelser, som behandlas i de två första
styckena, och särskilda underrättelser, varom föreskrifter meddelas i tredje
stycket. Kallelse skall tillställas ägare till fastighet, som har del i samfälligheten,
eller ledamot av styrelse för eller förvaltare av samfälligheten,
medan sökanden och andra, som ha intresse av förrättningen, skola erhålla
underrättelse därom.

Den gränsdragning, som sålunda skett mellan kallelse och särskild underrättelse,
synes emellertid icke vara riktig. Kallelse har karaktär av anmaning
till inställelse vid förrättningen och bör riktas till envar, som vid
denna intager ställning av sakägare. Särskild underrättelse däremot utgör
allenast ett meddelande om tid och ställe för förrättningen och bör sändas
till annan, som kan ha intresse av förrättningen, vanligen myndighet. Denna
skillnad framträder i bestämmelserna i 7 § sista stycket av förslaget. Där
stadgas nämligen, att därest samtliga sakägare infinna sig, förrättningen
må företagas utan hinder av att kungörande och kallelse ej verkställts i den
ordning, som i 6 § sägs. Bestämmelserna i 3 kap. 1—3 §§ jorddelningslagen
samt 25 och 27 §§ lagen om enskilda vägar kunna tjäna till jämförelse.

I enlighet med vad sålunda anförts bör den ändringen vidtagas i förslaget,
att kallelse skall tillställas — förutom ägare till fastighet, som har del
i samfälligheten, eller representant för denna i enlighet med vad första stycket
innehåller — jämväl dels sökanden, dels ägaren av annan fastighet än
sökandens, därest fastigheten angränsar den med ansökningen avsedda
vägmärken, dels ock ägaren av fastighet, som gränsar till annan än i ansökningen
avsedd del av samfälligheten, därest förrältningsrnannen avser
att väcka fråga om delens sammanföring med fastigheten. Bifalles vad lag -

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

rådet hemställt vid 4 §, torde vidare böra upptagas en föreskrift, att kallelser
skola avsändas jämväl till de i ansökningen uppgivna eller för förrättningsmannen
eljest kända innehavare av servitut, vilkas rätt må vara
beroende av förrättningen. Överensstämmelse skulle därigenom vinnas med
motsvarande bestämmelser i fråga om kallelse till sammanträde för laga
skifte.

De föreskrifter, varom nu förmälts, kunna lämpligen inrymmas i ett nytt
andra stycke. Såsom ett tredje stycke torde vid sådant förhållande böra
upptagas bestämmelserna i förslagets andra stycke, varvid i lagtexten tilllika
bör angivas, att kallelse till ägare av fastighet, vilken beröres av fråga
om sammanföring som förrättningsmannen avser att väcka, skall innehålla
meddelande härom.

Av det i förslaget upptagna tredje stycket synas — såsom ett nytt fjärde
stycke — böra i huvudsak bibehållas föreskrifterna att särskild underrättelse
om tid och ställe för första sammanträdet minst fjorton dagar förut
skall, under vissa i lagtexten närmare angivna förutsättningar, av förrättningsmannen
avsändas till väghållaren och byggnadsnämnden. Då det i
fråga om mark, som tidigare ingått men ej längre ingår i allmän väg, icke
numera finnes någon väghållare, synes dock i förtydligande syfte till ordet
»väghållaren» böra fogas orden »i orten». Här åsyftas då kronan eller stad
eller ock, efter Konungens förordnande, köping eller annat samhälle, för
vilket byggnadslagens bestämmelser för stad äga tillämpning.

9 §•

Lagrådet:

I första stycket stadgas, att om samfälligheten gränsar förutom till sökandens
fastighet jämväl till annan fastighet och denna fastighets ägare
senast vid första sammanträdet begär sammanföring, frågan härom må
omedelbart prövas vid förrättningen. Då emellertid samfälligheten kan
omfatta förutom den ifrågavarande vägmärken även annan mark, synes
bestämmelsen lämpligen böra jämkas på så sätt, att ordet »samfälligheten»
ersättes med uttrycket »i samfälligheten ingående vägmark».

Förrättningsmannen har enligt förslaget fått befogenhet att under vissa
förutsättningar på eget initiativ tvångsvis genomföra sammanföring i större
omfattning än som föranledes av framställda yrkanden. Denna befogenhet
omfattar dels sammanföring med fastighet, vars ägare begärt sådan åtgärd,
av större del av den i samfälligheten ingående vägmärken än som avses i
yrkandet dels ock sammanföring av vägmark från samfälligheten med fastighet,
vars ägare icke alls framställt begäran om sammanföring. Grunden
till dessa stadganden är, att man velat främja en lämplig fastighetsindelning
och förebygga den olägenheten i fråga om fastighetsredovisningen och
därmed sammanhängande förhållanden, som skulle uppkomma om spridda
delar av onyttig vägmark sammanfördes med angränsande fastigheter, medan
däremellan liggande stycken av sådan mark förbleve samfällda.

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

113

Vad beträffar den första delen av initiativrätten möta inga egentliga betänkligheter,
såvitt densamma, såsom departementschefen utvecklat, utövas
med tillbörlig aktsamhet, så att förrättningen icke utsträckes att omfatta
stora delar av samfälligheten, som vederbörande ej önskar inlösa. Det kan
ej anses stå i strid med vedertagna rättsprinciper att den, som påkallar åtgärd
av förevarande slag, får finna sig i de mindre jämkningar av gränserna
för det önskade området, som erfordras med hänsyn till en ändamålsenlig
fastighetsindelning. Härutinnan kan hänvisas till bestämmelsen i 8 § tredje
stycket ensittarlagen.

I fråga om förrättningsmannens befogenhet att sammanföra mark med
fastighet, vars ägare icke önskar förvärva någon del av samfälligheten, ställer
sig däremot saken mera tveksam. Då emellertid både den ersättning för
marken, som fastighetsägaren kan komma att få erlägga, och beloppet av
den på honom belöpande delen av förrättningskostnaden i regel torde bliva
förhållandevis obetydliga, anser sig lagrådet kunna godtaga förslaget, dock
med de begränsningar som i det följande beröras. Lagrådet vill emellertid
understryka angelägenheten av att förrättningsmannen utövar sin ifrågavarande
befogenhet med varsamhet och alltså endast såvida betydande fördelar
stå att vinna genom sammanföringens utsträckning utöver vad någon
sakägare yrkat. Enligt förslaget må sådan sammanföring ske endast såframt
densamma ej länder till skada för ägaren. Då åt ordet »skada» här
torde böra givas en räckvidd, som går längre än vad man vanligen inlägger
däri, vill lagrådet föreslå, att det utbytes mot ordet »olägenhet».

Vad förut sagts därom, att för vägmark utgående ersättning kan väntas
i regel uppgå till ett jämförelsevis obetydligt belopp, äger icke tillämpning
på tointindelad mark. Det värde, som även ett mindre område sådan mark
representerar, torde ofta belöpa sig till ett icke ringa belopp. Redan av denna
anledning kan ifrågasättas skäligheten av att tvångsvis verkställa sammanföring.
Härtill kommer emellertid ett annat viktigt skäl, nämligen att förslaget
i denna del icke står i god överensstämmelse med vad som enligt
byggnadslagen gäller för det fall, att enligt tomtindelning särskilda delar av
tomt äro i olika ägares hand. Någon skyldighet föreligger nämligen icke för
någon av delägarna i tomten att lösa den eller de delar därav, som ägas
av annan. Frågan har i stället lösts så, att rätt till inlösen tillerkänts delägare
med företrädesrätt för ägaren av den värdefullaste tomtdelen samt, om
ingen av delägarna inom tid, som utsatts i lagen, begagnat sig av denna rätt,
samhället fått rättighet att inlösa tomten. Från dessa principer skulle enligt
förslaget göras avsteg, när det gäller i tomt ingående vägmark. Genomförande
av förslaget i denna del skulle alltså kunna få till följd, att regler
av helt olika innehåll bleve tillämpliga i fråga om skilda delar av samma
tomt. Delta synes mindre lämpligt. Det är att märka, att någon möjlighet
ej finnes att genom sammanföringsinstitutet förena hela tomten i en hand,
om tomten — frånsett vägmärken — äges av flera personer. Ehuru en sammanföring
i sådant fall väl i viss mån skulle främja fastighetsindelningens
överensstämmelse med tomtindelningen, skulle resultatet i detta avseende
S Hihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 10.

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 40-

dock, såsom av det sagda framgår, ofta bliva av ganska begränsad räckvidd.
Med hänsyn härtill och till vad förut sagts om de sannolikt ganska
höga ersättningsbeloppen synas övervägande skäl tala för att tomtindelad
mark icke må kunna sammanföras med fastighet mot ägarens vilja. Lagrådet
får därför förorda ett stadgande av innehåll att sammanföring av vägmark
med fastighet, vars ägare icke påkallar eller medgiver sammanföring,
icke må avse mark, som ingår i tomtindelning. Denna bestämmelse torde
lämpligen böra upptagas i sista stycket av förevarande paragraf. Härigenom
avses naturligtvis ej att göra någon begränsning i förrättningsmanuens befogenhet
att i anledning av framställt yrkande om sammanföring göra de
jämkningar av gränserna för det önskade området, som betingas av en ändamålsenlig
fastighetsindelning.

Därest 6 § ändras på sätt lagrådet föreslagit, måste jämkning ske i andra
stycket av förevarande paragraf. Härvid kan bestämmelsen i sista punkten
såsom onödig utgå.

Justitierådet Ekberg:

De i denna paragraf upptagna bestämmelserna om förrättningsmannens
befogenhet att ålägga en fastighetsägare, som icke önskar förvärva någon
del av samfälligheten, inlösningsskyldighet mot hans vilja väcka betänkligheter
i olika hänseenden. Särskilt vill jag framhålla följande, som talar emot
införandet av en sådan tvångsanslutning som den här föreslagna.

Visserligen förekomma stadganden om tvångsanslutning redan i vissa
lagar, men för att ett dylikt ingrepp i den enskildes rätt skall vara försvarligt
måste fordras skäl, som ur allmän synpunkt äro tungt vägande. Det synes
tveksamt, huruvida sådana skäl kunna anses förefinnas uti förevarande tall.
Den ifrågasatta lagstiftningens syfte, vinnandet av större reda i fastighetsredovisningen
samt av lättnad i kostnad och arbete vid andra lantmäteriförrättningar,
kan knappast anses vara en angelägenhet av sådan vikt, att
den bör tvångsvis genomföras med uppoffringar från de enskilda fastighetsägarnas
sida.

Härtill kommer, att någon större olägenhet ur allmän synpunkt icke torde
vara att befara, därest sammanföringsinstitutet — frånsett förrättningsmannens
befogenhet att vidtaga mindre jämkningar av gränserna för det område,
som någon önskar lösa — grundas helt på frivillig anslutning från fastighetsägarnas
sida. Risken att en fastighetsägare skall motsätta sig en ur
fastighetsindelningssynpunkt önskvärd sammanföring lärer icke vara stor,
om densamma verkligen leder till nytta för honom. Skulle detta villkor ej
vara fyllt, synes inlösningsskyldighet under inga förhållanden böra åläggas
honom mot hans vilja.

Ehuru sålunda mycket talar för att sammanföring med fastighet, vars
ägare icke påkallar eller medgiver sådan åtgärd, över huvud taget ej må
äga rum, anser jag likväl — om ock med tvekan — hinder icke möta mot
lagfästandet av en tvångsanslutning i den modifierade form, som lagrådet

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

115

tänkt sig. En sådan anordning kan nämligen i vissa fall vara till båtnad
för det allmänna, och det torde kunna förväntas, att om de väsentliga uppmjukningar
av departementsförslaget, som lagrådet förordat, genomföras
och den varsamhet i tillämpningen, som departementschefen förutsätter och
vars nödvändighet lagrådet ytterligare betonat, iakttages, olägenheterna för
de enskilda av detta institut icke skola bliva av någon egentlig praktisk betydelse.

10 §.

Lagrådet:

Oaktat förslaget i viss mån har karaktär av expropriationslagstiftning, ha
icke däri upptagits bestämmelser till skydd vare sig för innehavare av fordringsinteckning
i de fastigheter, varifrån vägmärken avskiljes, eller för innehavare
av nyttjanderätt eller annan särskild rätt i avseende å sådan fastighet.
Mot dessa avvikelser från vad eljest är brukligt vid dylik lagstiftning
är emellertid intet att erinra under förutsättning att lagrådets anmärkning
vid 4 § till skydd för servitutshavare beaktas. Vad angår innehavare av
penninginteckning torde det nämligen, såsom fastighetsbildningssakkunniga
framhållit i sin motivering till 17 § i sakkunnigförslaget, kunna förutsättas
att det praktiskt taget är utan betydelse för fordringens säkerhet, att marken
frångår stamfastigheten. Av skäl, som angivits i lagrådets yttrande vid
4 §, synas stadganden om ersättning för nyttjanderättshavare eller annan
liknande rättsägare för intrång icke vara erforderliga.

1H §•

Lagrådet:

Enligt bestämmelserna i 1938 års förslag skulle ett exemplar av förrättningskartan
alltid utlämnas till vederbörande sakägare. I anledning härav
uttalade lantmäteristyrelsen i sitt yttrande, att förrättningen utan nämnvärd
olägenhet skulle kunna förbilligas genom att skyldigheten för sakägare
att lösa kopia av kartan borttoges. Fastighetsbildningssakkunniga
ansågo, att sakägarna i allmänhet kunde undvara kartkopia, och föreslogo
därför, att karta skulle utlämnas endast om begäran därom framställts;
de sakkunniga tilläde emellertid, utan motivering, att sådan begäran skulle
framställas »vid förrättningen». Förevarande paragraf i det remitterade
förslaget innehåller ett stadgande av enahanda innehåll.

Skäl synas icke föreligga att göra förrättningsmannens skyldighet att tillställa
sakägare karta beroende av att begäran därom framställes vid förrättningen,
om med detta ord skall förstås förrättningssammanträde. Begränsningen
i nämnda skyldighet torde böra inskränkas därtill, att framställning
göres före förrättningens avslutande, vare sig det sker före, vid eller efter
sammanträde. Jämkning av lagtexten härutinnan förordas därför.

19 S Lagrådet: Ifrågavarande

stadgande överensstämmer med fastiglictsbildningssakkunnigas
förslag. De sakkunniga ha i sin motivering beträffande förrättnings -

116

Kungl. Maj:ta proposition nr 40.

kostnadens gäldande i de fall, då fråga uppkommit om sammanföring jämväl
med annan fastighet än sökandens, framhållit följande synpunkter.
Därest sådan sammanföring ägde rum, borde förrättningskostnaden fördelas
mellan ägarna till de fastigheter, varmed vägen sammanfördes, i förhållande
till den nytta, som envar av dem hade av sammanföringen. Komme
däremot i sådana fall sammanföring icke till stånd med varje fastighet,
för vilken frågan väckts, syntes likväl i regel envar av dem, som framställt
yrkande om sammanföring, böra deltaga i kostnaden för förrättningen efter
vad i varje särskilt fall prövades skäligt. Hade förrättningsmannen väckt
fråga om sammanföring med fastighet, vars ägare icke påkallat sammanföring,
och hade frågan förfallit, borde däremot fastighetsägaren icke påföras
någon andel i förrättningskostnaden.

Lagrådet kan i stort sett gilla de angivna riktlinjerna för gäldande av
förrättningskostnaden. I nära anslutning till de huvudregler, som gälla beträffande
den slutliga fördelningen av kostnader vid syneförrättning rörande
torrläggningsföretag (10 kap. 80 § jämfört med 7 kap. 23 § vattenlagen),
bör den ledande grundsatsen vara, att kostnaden skall bäras av den eller
dem, som haft nytta av förrättningen, i förhållande till storleken av båtnaden
för envar i den mån förrättningen ej fördyrats på grund av uppenbarligen
obefogat yrkande från annan sakägares sida. Har sådant yrkande framställts,
bör den ökning av förrättningskostnaden, som därigenom vållats,
bestridas av den vållande. Den berörda principen leder till att även i andra
än det av de sakkunniga omnämnda fallet, då av förrättningsmannen väckt
fråga om sammanföring med fastighet, vars ägare ej påkallat sådan åtgärd,
förfallit, det kan vara befogat, att en fastighetsägare icke förpliktas att deltaga
i kostnadens gäldande, när vägmärken ej sammanföres med hans fastighet.
Sålunda är det skäligt, att ehuru en ansökning om sammanföring
icke bifalles, ersättningsskyldighet likväl icke ålägges sökanden, när mot
bifall ej mött annat hinder än att det ur fastighetsindelningssynpunkt funnits
lämpligare att vid förrättningen sammanföra vägmärken med annan
fastighet än sökandens samt han icke obehörigen fördyrat kostnaderna för
förrättningen. Detsamma gäller vid avslag på ett av annan än sökanden
framställt yrkande om sammanföring.

Den avfattning, som lagtexten erhållit, är emellertid ej fullt tydlig uti
ifrågavarande hänseende. Ordalagen kunna sålunda föranleda den tolkningen,
att där fråga uppkommit om sammanföring jämväl med annan fastighet
än sökandens, fördelning av förrättningskostnaden mellan fastighetsägarna
skall ske under alla förhållanden. Ett förtydligande av lagtexten
synes därför vara önskvärt. Förslagsvis kan sista ledet i bestämmelsen ersättas
med föreskrift, att där fråga väckts om sammanföring jämväl med
annan fastighet än sökandens, kostnaden skall gäldas av fastighetsägarna
eller någon av dem efter tv prövas skäligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.
20 §.

117

Lagrådet:

Fastighetsbildningssakkunniga ha i sin motivering till bestämmelserna
om inlösen framhållit, att kommun eller samhälle, som fått inlösa visst område,
hade att söka lagfart å den inlösta vägmärken. För att underlätta för
kommunen eller samhället att erhålla lagfart på området synes, i likhet
med vad som skedde exempelvis vid införandet av ensittarlagen, sådant
tillägg böra göras i 8 § andra stycket lagfartsförordningen, att det för lagfarts
beviljande i förevarande fall ej är av nöden att med föregående fång
lagfares, eller att åtkomst styrkes, på sätt i 7 § sagda förordning är föreskrivet.

Förslaget till lag angående säkerhet för utbekommande av viss ersätt’
ning enligt lagen om sammauföring av samfälld vägmark
med angränsande fastighet m. m.

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Olle Lundberg.

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 18 januari 1952.

N ii r v a rande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Danielson, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,

Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar

Nilson, Lindell.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och jordbruksdepartementen
samt statsrådet Hjalmar Nilson anmäler chefen för
justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 16 januari 1952 avgivna
utlåtande över de till lagrådet den 9 november 1951 remitterade förslagen
till lag om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande
fastighet m. m. samt lag angående säkerhet för utbekommande av viss ersättning
enligt lagen om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande
fastighet m. in.

Efter redogörelse för de yttranden utlåtandet innehåller anför föredraganden
följande.

Lydelsen av 1 § andra stycket sammanföringslagen torde böra
jämkas i enlighet med vad lagrådet i första hand föreslagit. Under det sålunda
förordade uttrycket »bäck och annat dylikt mindre vattendrag» synes
kunna inbegripas i varje fall mindre område med i huvudsak stillastående
vatten, som genomflytes exempelvis av en bäck. Att giva stadgandet en formulering,
som mera direkt tager sikte på områden med stillastående vatten,
torde ej vara lämpligt med hänsyn till svårigheten att från mindre och betydelselösa
stillastående vatten avgränsa större och värdefullare sådana, vilka
ej böra omfattas av lagstiftningen.

Vad lagrådet anfört i fråga om 3 § första stycket andra punkten torde
böra beaktas genom en omformulering av lagtexten. Därjämte torde, på sätt
lagrådet föreslagit, i 4 § böra intagas en uttrycklig bestämmelse till skydd
för servitutshavare.

I anledning av vad lagrådet anfört rörande 5 § andra stycket torde detta
höra omformuleras så att det otvetydigt framgår, att behörighet att verkställa
sammanföringsförrättning i fråga om vägmark i stad eller i samhälle
eller annan ort på landet, där fastighetsregister såsom för stad skall föras,

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

tillkommer endast den som på grund av tjänst eller förordnande är behörig
att där förrätta avstyckningar. Även lagrådets anmärkningar i övrigt beträffande
samma paragraf böra beaktas.

Den omarbetning av 6 §, som lagrådet förordat, synes böra ske.

Den i 9 § i det remitterade förslaget upptagna möjligheten, att med fastighet
sammanföra mark utan att ägaren av fastigheten det påkallar eller
medgiver, är enligt förslaget begränsad till sådana fall, då sammanföringen
ej länder till skada för ägaren. Lagrådet har förordat, att ordet »skada»
måtte utbytas mot det mera omfattande ordet »olägenhet». Häremot har jag
intet att erinra. Lagrådet har vidare hemställt om upptagande av ett stadgande
av innehåll, att sammanföring av mark, som ingår i tomtindelning
ej må ske mot ägarens vilja. Enligt min mening måste det visserligen anses
vara obetydlig risk för att regeln om skyldighet att inlösa mark, så begränsad
som förut angivits, skulle vid tillämpning på tomtindelad mark kunna
leda till resultat, som vore för fastighetsägarna oskäliga. Då emellertid, såsom
framgår av lagrådets yttrande, den föreslagna regeln, såvitt gäller tomtindelad
mark, står i mindre god överensstämmelse med de principer, som kommit
till uttryck i byggnadslagen, och då därtill kommer, att redan byggnadslagen
ger möjlighet att inom tomtindelad mark få till stånd den beslutade
fastighetsindelningen — låt vara att förfarandet i sådant fall är tämligen
omständligt och kostsamt — finner jag mig böra i princip biträda lagrådets
ståndpunkt även i detta avseende. Lagregeln bör enligt min mening utformas
så, att det för sammanföring av tomtindelad mark städse fordras medgivande
av ägaren till den fastighet, med vilken sammanföring skall ske.
De jämkningar i övrigt som lagrådet förordat i fråga om 9 § torde böra vidtagas.

Lagrådets anmärkningar beträffande 18 och 19 §§ torde böra beaktas.

På sätt lagrådet förordat torde visst tillägg böra göras i 8 § andra stycket
lagfartsförordningen för att underlätta för kommun eller samhälle att erhålla
lagfart å område som inlösts enligt 20 § sammanföringslagen.

I enlighet med vad i det föregående anförts ha jämkningar vidtagits i
förslaget till lag om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande
fastighet in. in. varjämte upprättats förslag till lag om ändrad lydelse av 8 §
förordningen den 16 juni 1875 (nr 42) angående lagfart å fång till fast egendom.
Därutöver ha i förstnämnda lagförslag vidtagits vissa smärre jämkningar
av redaktionell natur. Efter den sålunda gjorda överarbetningen föreligga
nu förslag till

1) lag om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet
in. in.;

2) lag angående säkerhet för utbekommande av viss ersättning enligt lagen
om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet
in. in.; samt

3) lag om ändrad Igdelse av 8 § förordningen den 10 juni 1875 (nr 52)
angående lagfart å fång till fast egendom.

120

Kimgl. Maj:ts proposition nr 40.

Föredraganden hemställer, att lagförslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Lars Nordvall.

Kungi. Maj:ts proposition nr 40.

121

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Proposition .......................................................... 1

Lagförslag:

Lag om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet
m. m.......................................................... 3

Lag angående säkerhet för utbekommande av viss ersättning enligt lagen
om sammanföring av samfälld vägmark med angränsade fastighet m. m. 10
Lag om ändrad lydelse av 8 § förordningen den 10 juni 1875 (nr 42) angående
lagfart å fång till fast egendom .............................. 11

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden den 9 november 1951 12

Huvudpunkterna i de framlagda förslagen ............................ 13

Departementschefen .................................................. 15

Allmän motivering s. 15. — Specialmotivering s. 19.

Till lagrådet remitterade lagförslag .................................. 28

Bihang. Fastighetsbildningssakkunnigas promemoria ................... 35

Lagförslag s. 36. — Motiv s. 43. — Inledning s. 43. — Huvudpunkterna i 1938
års förslag s. 47. — Remissyttrandena s. 49. — Fastighetsbildningssakkunniga
s. 51. — Sammanföring av andra samfälligheter än vägar och diken s. 53. —
Sammanföring med annat än fastighet s. 55. — Förrättningens omfattning s. 58.

—• Sammanföring eller inlösen av vägmark inom vissa planområden s. 60. —
Ansökan om förrättning, förordnande av förrättningsman samt kungörande av
första sammanträdet s. 65. — Specialmotivering s. 73. — 1938 års lagförslag
s. 100.

Lagrådets utlåtande ................................................... ] ()6

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden den IS januari 1952 . . 118

9 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 sand. Nr 40.