Kangl. Maj:ts proposition nr 187 (Proposition 1954:187)

Kangl. Maj:ts proposition nr 187.

Nr 187.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om skatt på fonderade vinstmedel (fondskatt);
given Stockholms slott den 12 mars 1954.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till förordning om skatt på fonderade vinstmedel
(fondskatt).

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen förordas, i huvudsaklig överensstämmelse med ett förslag
av 1953 års skatteflyktskommitté, att en särskild fondskatt av engångsnalur
uttages å ansamlade vinstmedel hos vissa familjebolag. Förslaget utgör
ett led i strävandena att eliminera möjligheterna att utnyttja vissa luckor i
skattelagstiftningen för undandragande av vinstmedel från beskattning.
Fondskatten skall i princip beräknas till 30 procent av de fonderade vinstmedlen
med undantag för s. k. bundet kapital. Vinstmedel som gjorts till
föremål för fondbeskattning äger företaget, utan att någon ytterligare beskattning
inträder, utskifta i samband med upplösning inom tio år efter
fondbeskattningen. Med förslaget avses följaktligen — förutom ett tvångsmässigt
realiserande av det andra ledet i dubbelbeskattningen av ifrågavarande
juridiska personers ansamlade vinstmedel — att ernå en avveckling
av de fondbeskattade företagen.

De familjebolag, som träffas av fondskatten, är endast sådana förvaltningsbolag
som utnyttjats i skatteundandragande syfte.

Rätt föreslås för företagets delägare att utan skattekonsekvenser utköpa
företagets tillgångar, däribland fastigheter, till företagets anskaffningskostnad.
Därigenom undvikes att fondskatten träffar en icke realiserad värdestegring.

Enligt vad som förordas i propositionen skall jämväl delägare i förvaltningsbolag,
som ej är familjebolag eller ej utnyttjats i skatteundandragande
1 Bihang till riksdagens protokoll 195t. 1 samt. Nr 187.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

syfte, äga utköpa företagets tillgångar i samband med att företaget frivilligt
taxeras till fondskatt. Även för dessa fall gäller dock att reglerna utformats
så, att avräkning av de med fondskatt beskattade vinstmedlen allenast kan
äga rum, om företaget upplöses inom tio år.

Det har vidare föreslagits, att riksstattenämnden skall äga medgiva dispens
i vissa fall från skyldigheten att erlägga fondskatt.

Taxering till fondskatt skall i regel äga rum år 1955. Skatten skall betalas
inom fem år, men riksskattenämnden kan medgiva förlängning av betalningstiden
till tio år.

Kungi. Maj. ts proposition nr 187.

Förslag

till

förordning om skatt på fonderade vinstmedel (fondskatt).

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Svenskt aktiebolag eller svensk ekonomisk förening, vars verksamhet den
1 juli 1953 huvudsakligen bestod i förvaltning av annan fastighet än jordbruksfastighet
eller av värdepapper eller annan därmed likartad lös egendom,
skall för det beskattningsår, för vilket taxering till statlig inkomstskatt
i första instans äger rum år 1955, åsättas taxering till fondskatt i enlighet
med vad i denna förordning sägs.

Vad sålunda är stadgat skall dock gälla endast därest aktierna i bolaget
eller andelarna i föreningen vid något tillfälle under tiden från och med den
1 juli 1953 till utgången av beskattningsåret till huvudsaklig del ägts eller
på därmed jämförligt sätt innehafts — direkt eller genom förmedling av
juridisk person — av en fysisk person eller ett fåtal fysiska personer samt
under förutsättning tillika att bolaget eller föreningen icke visar att dess
vinstmedel i skälig omfattning använts för utdelning till delägarna.

Från förordningens bestämmelser skola vara undantagna föreningar av
beskaffenhet, som sägs i 1 § lagen den 1 juni 1951 om ekonomiska föreningar,
ävensom föreningar och bolag, som avses i 24 § 3 mom. kommunalskattelagen.

Riksskattenämnden må, om särskilda skäl föranleda därtill, på ansökan
medgiva företag befrielse från taxering till fondskatt.

(Se vidare anvisningarna.)

2 §•

Vill svenskt aktiebolag eller svensk ekonomisk förening, vars verksamhet
alltsedan den 1 juli 1953 är sådan varom förmäles i 1 § första stycket, erlägga
fondskatt ändå att skyldighet därtill ej föreligger enligt vad ovan sägs,
må det ske. Företaget skall för sådant fall senast den 31 mars under taxeringsåret
göra anmälan härom till taxeringsintendenten i det län, där företaget
skall taxeras till statlig inkomstskatt. Efter det sådan anmälan gjorts
är företaget att anse såsom skattskyldigt till fondskatt.

3 §•

Fondskatten skall utgå med trettio procent av det till sådan skatt beskattningsbara
beloppet, beräknat på sätt nedan sägs.

Fondskatten skall tillfalla staten.

4 §.

Det till fondskatt beskattningsbara beloppet fastställes, såvitt ej annat följer
av vad nedan sägs, till skillnaden mellan å ena sidan värdet av företagets
tillgångar vid beskattningsårets utgång samt å andra sidan summan av företagets
skulder och bundna kapital vid samma tidpunkt.

Till bundet kapital räknas, såvitt angår aktiebolag, aktiekapital, reservfond
och skuldregleringsfond samt, när fråga är om ekonomisk förening,

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

insatskapital och reservfond. I bundet kapital skall dock icke inräknas belopp,
varmed aktiekapitalet efter den 30 juni 1953 må hava ökats genom
överföring av vinstmedel eller vid uppskrivning av tillgång; ej heller belopp
som efter sistnämnda dag avsatts till reservfond eller skuldregleringsfond
utan att skyldighet därtill förelegat enligt lag eller enligt den 30 juni 1953
gällande bolagsordning eller stadgar.

Beskattningsbart belopp avrundas nedåt till närmaste hundratal kronor.

(Se vidare anvisningarna.)

5 §.

Utöver stadgandena i 4 § skola vid beräkning av beskattningsbart belopp
iakttagas följande särskilda bestämmelser.

1) Har det företag, varom är fråga, efter den 30 juni 1953 men före beskattningsårets
utgång lämnat utdelning å aktie eller andel till någon, som
förvärvat aktien eller andelen efter den 30 juni 1953 och som ej haft att
erlägga kupongskatt för utdelningen eller eljest varit skattskyldig för densamma,
skall beloppet av sagda utdelning räknas såsom tillgång hos företaget.
Vad nu sagts skall jämväl gälla därest den som mottagit utdelningen
väl varit skattskyldig till statlig inkomstskatt för utdelningen i fråga men
denna för honom icke varit hänförlig till inkomst av kapital.

Bestämmelserna i nästföregående stycke skola äga motsvarande tillämpning,
då aktie- eller andelsägare i företaget tillförts någon dess tillgång under
sådana förhållanden att överlåtelsen av tillgången innefattat förtäckt
utdelning.

Riksskattenämnden må på ansökan medgiva undantag, helt eller delvis,
från vad ovan vid 1) stadgas i den mån särskilda skäl föranleda därtill.

2) Företag, beträffande vilket beslut om trädande i likvidation anmälts
för registrering efter ingången av år 1952 men före utgången av beskattningsåret,
äger, därest taxering till fondskatt av företaget ifrågakommer, påfordra
att bundet kapital inräknas i det beskattningsbara beloppet.

3) Beträffande bolag må det till fondskatt beskattningsbara beloppet ej
bestämmas till högre belopp än vad som skulle utgjort beskattningsbart belopp,
därest fråga varit om taxering till utskiftningsskatt i samband med
upplösning av bolaget, med tillägg i förekommande fall av beloppet av utdelning
som vid 1) sägs. Är fråga om förening, skall det till fondskatt beskattningsbara
beloppet icke fastställas till högre belopp än det, varmed
föreningens tillgångar, beräknade med iakttagande jämväl av vad ovan vid

1) sägs, efter avdrag för skulder överstiga av medlemmarna inbetalda insatser.

(Se vidare anvisningarna.)

6 §•

Därest bolag, som åsatls taxering till fondskatt, upplöses före utgången av
år 19(15, äger bolaget, då tillgångar utskiftas i anledning av upplösningen,
påfordra att vid därav föranledd taxering till utskiftningsskatt ett belopp
motsvarande 70 procent av det till fondskatt fastställda beskattningsbara
beloppet inräknas i tillskjutet belopp.

Sker upplösning av förening, som taxerats till fondskatt, före utgången
av år 1965, skall, då föreningen i anledning av upplösningen utskiftar tillgångar,
ett belopp motsvarande 70 procent av det till fondskatt fastställda
beskattningsbara beloppet vid tillämpning av 38 § 1 mom. sista stycket kommunalskattelagen
likställas med inbetalda insatser, varom i nämnda stycke
sägs.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187. 5

När bolag eller förening skall anses upplöst, därom är i allmän lag stadgat.

Skattskyldig, som vill påkalla tillämpning av vad i första eller andra stycket
sägs, har att framställa begäran därom i den deklaration, som skall avgivas
till ledning för vederbörande taxering.

7 §•

Har delägare i företag, som enligt 1 eller 2 § är skattskyldigt till fondskatt
och som icke av riksskattenämnden medgivits befrielse från taxering
till sådan skatt, under beskattningsåret av företaget förvärvat egendom, som
varit i företagets ägo alltsedan den 1 juli 1953, och har han därvid erlagt
ett pris icke understigande företagets anskaffningskostnad för samma egendom,
skall den omständigheten att egendomens verkliga värde vid överlåtelsen
översteg nämnda pris icke medföra att delägaren skall anses hava åtnjutit
skattepliktig intäkt eller erhållit tillgång genom utskiftning. Avyttrar delägaren
sålunda förvärvad egendom, skall vid tillämpning av bestämmelserna
om realisationsvinstbeskattning i kommunalskattelagen och i förordningen
om statlig inkomstskatt så anses, som om delägaren förvärvat egendomen
vid tidpunkten för företagets förvärv därav.

Vad sålunda är stadgat skall gälla jämväl för det fall att delägare efter
beskattningsårets utgång av företaget förvärvar i första stycket avsedd
egendom till pris som där sägs, såframt förvärvet äger rum inom sex månader
efter det beslut angående taxering till fondskatt vunnit laga kraft.

Har företag, som skall utgöra fondskatt, inom tid som i andra stycket sägs
överlåtit i denna paragraf avsedd egendom till delägare för ett pris understigande
egendomens verkliga värde, äger företaget att sist sex månader efter
överlåtelsen hos vederbörande beskattningsnämnd eller den högre instans,
dit taxeringen till fondskatt kan hava genom besvär hänskjutits, påfordra,
att nämnda taxering skall bestämmas till det lägre belopp, vartill den skulle
hava fastställts, om överlåtelsen skett sista dagen av beskattningsåret. Nedsättes
eller undanröjes av skäl som nu sagts taxering till fondskatt och föranledes
därav restitution av sådan skatt, utgår ej ränta å belopp som restitueras.

(Se vidare anvisningarna.)

8 §•

Taxering till fondskatt skall i första instans verkställas år 1955.

Bestämmelserna i förordningen om rätt att av riksskattenämnden erhålla
förhandsbesked i taxeringsfrågor skola äga motsvarande tillämpning
beträffande taxering till fondskatt.

9 §■

Till ledning för taxering till fondskatt skall företag, som enligt 1 § är
skattskyldigt till sådan skatt, utan anmaning vid sin allmänna självdeklaration
år 1955 foga en särskild på beder och samvete avgiven deklaration, avfattad
å blankett enligt av riksskattenämnden fastställt formulär.

Vad nu sagts skall ock gälla beträffande företag, som avlämnar i 2 §
omförmäld anmälan, dock att, därest allmän självdeklaration avgivits innan
sådan anmälan göres, deklaration till ledning för taxering till fondskatt
skall fogas vid nämnda anmälan.

10 §.

Taxering till fondskalt sker i den kommun, där företaget skall taxeras
till statlig inkomstskatt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

11 §•

I de avseenden, varom ovan ej särskilt stadgats, skola taxeringsförordningens
bestämmelser rörande taxering till statlig inkomstskatt äga motsvarande
tillämpning beträffande taxering till fondskatt, dock att därvid följande
skall iakttagas.

1) I 39 § 1 mom. första stycket taxeringsförordningen stadgad påföljd
för underlåtenhet att avlämna deklaration skall inträda allenast om den
skattskyldige försummat att efterkomma anmaning att fullgöra sin deklarationsskyldighet
enligt denna förordning.

2) Har företag inom föreskriven tid avlämnat deklaration till ledning för
taxering till fondskatt, men åsättes företaget icke sådan taxering, skall underrättelse
härom lämnas företaget i den ordning som i 90 § 2 mom. taxeringsförordningen
sägs. Beträffande besvär i fall, som nu avses, skall vad
om fullföljd av talan finnes i nämnda förordning stadgat äga motsvarande
tillämpning.

3) Taxeringsintendent samt medlem av prövningsnämnd må jämväl efter
utgången av taxeringsåret framställa yrkande om taxering till fondskatt.

4) Föreligger, på grund av bestämmelserna i denna förordning, sådant
samband mellan taxering till fondskatt, utskiftningsskatt eller inkomstskatt
att beslut i viss taxeringsfråga bör föranleda ändrat bedömande av annan
taxeringsfråga, må yrkande därom framställas av taxeringsintendent eller
annan, vars rätt därav beröres, inom sex månader efter det förstnämnda
beslut meddelades. Besvär som nu sagts skola ställas till och avgöras av prövningsnämnd
eller den högre instans, dit taxeringen i fråga må genom besvär
hava av annan anledning hänskjutits.

12 §.

Har företag i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning Aid taxering
till fondskatt, lämnat oriktigt meddelande eller har företag, ehuru uppgiftspliktigt,
underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning, och har
därav föranletts, att företaget icke blivit taxerat till fondskatt eller att det
blivit för lågt taxerat till sådan skatt, skall företaget eftertaxeras till fondskatt
för vad som genom berörda förfarande förut undgått taxering.

Eftertaxering må icke ske senare än fem år efter det år, då taxeringen rätteligen
bort av beskattningsnämnd i första instans verkställas.

13 §.

Påförd fondskatt skall fördelas till betalning under fem år, dock att riksskattenämnden
må, om synnerliga skäl därtill föranleda, på ansökan medgiva
att betalningen i stället skall fördelas på högst tio år.

Närmare föreskrifter angående uppbörd av fondskatt meddelas av Kungl.
Maj :t, som därvid jämväl äger föreskriva att uppbördsförordningens bestämmelser
eller vissa av dem skola äga motsvarande tillämpning.

14 §.

över beslut av riksskattenämnden i ärende, som avses i 1, 5 eller 13 §, må
klagan ej föras.

15 §.

Om ansvar i vissa fall för den, som i deklaration enligt denna förordning
lämnar oriktig uppgift, stadgas i skattestrafflagen.

16 §.

Av taxeringen till fondskatt föranledda särskilda kostnader bestridas av
statsmedel.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

17 §.

Kungl. Maj:t äger meddela bestämmelser angående när ansökan jämlikt
1 eller 5 § sist skall hava till riksskattenämnden ingivits ävensom övriga för
tillämpning av denna förordning erforderliga föreskrifter.

Anvisningar
till 1 §.

1. Bestämmelserna i denna förordning äga tillämpning jämväl å sådan
juridisk person, som enligt 64 § 2 mom. kommunalskattelagen skall betraktas
som svensk ekonomisk förening.

2. Har företag övertagit av annan bedriven rörelse, må vid tillämpning
av denna förordning företaget icke anses hava påbörjat sin rörelsedrivande
verksamhet å tid före det avtalet om förvärvet träffades.

3. Befrielse enligt 1 § fjärde stycket från taxering till fondskatt må beviljas
exempelvis, då ett bolag förvaltar en fastighet, som huvudsakligen
utnyttjas i rörelse vilken, direkt eller indirekt, bedrives av huvudintressent
i förvaltningsbolaget eller då fråga är om ett rörelsedrivande bolags dottex--bolag, som förvaltar en fastighet vilken huvudsakligen användes för rörelsens
bedrivande, eller eljest om ett bolag, som ingår i en koncern såsom ett
led i organisationen av koncernens rörelse. Befrielse må även meddelas, då
bolagets eller föreningens karaktär av förvaltningsföretag bestått och är avsedd
att bestå allenast under kortare tid, eller då det på grund av förvaltningsverksamhetens
omfattning och andra omständigheter framstår som
affärsmässigt naturligt att verksamheten bedrives i bolags- eller föreningsform.
I andra fall kan befrielse vara påkallad med hänsyn till att eljest, på
grund av särskilda förhållanden, fara för förlust skulle uppkomma för annan
än företaget eller dess delägare.

Även därest förutsättningar i övrigt må föreligga för meddelande av befrielse
från fondskatt, bör sådan befrielse likväl ej medgivas därest företaget
genom vidtagna eller underlåtna åtgärder medverkat till att inkomst i
särskilt stor omfattning undandragits beskattning.

Hinder föreligger icke att, om så undantagsvis skulle finnas lämpligt,
medgiva allenast partiell befi-ielse.

till 4 §.

1. Vald företaget under beskattningsåret avsatt till personalstiftelse i
syfte att säkerställa utfästelse om pension eller annan förmån gentemot
någon, som är eller varit anställd i företaget, må anses såsom skuld allenast
i den mån avsättningen varit erforderlig för att säkerställa bindande utfästelser
av sådant slag gentemot annan än den som efter utgången av juni 1953
varit delägare i företaget eller den som är sådan delägare närstående person.

Har företag gentemot någon, som är eller varit anställd i företaget, lämnat
utfästelse om pension eller annan förmån utan att motsvarande inbetalning
till försäkringsanstalt eller avsättning till personalstiftelse gjorts, må
vid beräkning av beskattningsbart belopp kapitalvärdet av utfästelsen eller
vederbörlig del därav anses såsom skuld allenast därest utfästelsen innefattar
en bindande förpliktelse samt den förmånsberättigade eller denne
närstående person icke varit delägare i företaget efter utgången av juni 1953.

2. Vid beräkning av beskattningsbart belopp skall den fondskatt bolaget
har att erlägga icke upptagas såsom skuld. Ej heller må som skuld upplagas
beslutad men ej utbetalad utdelning, såvitt den skall tillfalla någon
som avses i 5 § vid 1).

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

3. I fråga om värdesättningen av tillgångarna skall vad i förordningen
om statlig förmögenhetsskatt är stadgat äga motsvarande tillämpning. Fordran
hos delägare skall dock, även om den är osäker eller ej löper med ränta,
iipptagas till sitt kapitalbelopp, såframt ej en sådan värdering med hänsyn
till omständigheterna måste anses uppenbart oskälig. Varulager må ej åsättas
högre värde än det, vartill det upptagits i räkenskaperna.

till 5 §.

1. Bestämmelsen om tillägg i visst fall för utdelning skall äga tillämpning
även om företaget upplösts under beskattningsåret eller eljest saknar tillgångar
vid beskattningsårets utgång. Till utdelning hänföres jämväl belopp
som i samband med förenings likvidation utskiftats till medlem utöver inbetald
insats. Utdelning skall anses hava skett den dag beloppet blev tillgängligt
för lyftning.

2. Vill företag i likvidation påfordra, att bundet kapital inräknas i det
beskattningsbara beloppet, skall företes uppgift från vederbörande registreringsmyndighet
angående dagen för ingivande av i 5 § vid 2) avsedd anmälan.

till 7 §.

1. Vad i 7 § sägs för det fall, då delägare förvärvar företags egendom, må
ock gälla för därmed jämförbara fall, såsom exempelvis då fysisk person,
vilken genom förmedling av juridisk person är delägare i ett företag, förvärvar
detta företags tillgångar.

2. Såsom anskaffningskostnad för fastighet och andra tillgångar skall
anses erlagd köpeskilling eller motsvarande valuta ökad med kostnaden för
mera väsentliga förbättringar av värdehöj ande natur.

3. Därest utköp sker till pris understigande företagets anskaffningskostnad,
må denna omständighet ej föranleda att delägaren anses hava åtnjutit
skattepliktig intäkt eller erhållit tillgång genom utskiftning till högre belopp
än som motsvarar skillnaden mellan utköpspriset och nämnda anskaffningskostnad.
Vid tillämpning av bestämmelserna om realisationsvinstbeskattning
skall jämväl i dylikt fall delägarens förvärv anses hava skett vid
den tidpunkt, då företaget förvärvade egendomen i fråga.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

I samband härmed skall följande iakttagas.

Har företag, som i 1 § sägs, upplösts å sådan tid att taxering till statlig
inkomstskatt ej ifrågakommer år 1955 samt har företaget lämnat sådan
utdelning, varom förmäles i 5 § vid 1), skall företaget, oavsett vad vid 3) i
samma paragraf sägs, år 1955 taxeras till fondskatt för ett beskattningsbart
belopp motsvarande den lämnade utdelningen. Därvid skall vad i denna förordning
i övrigt sägs i tillämpliga delar gälla.

Därest bolag eller förening på grund av omläggning av räkenskapsåret
ej taxerats till statlig inkomstskatt år 1955, skall vad i denna förordning
är stadgat om taxering till fondskatt för det beskattningsår, beträffande
vilket sådan taxering då äger rum, i stället avse det beskattningsår, för vilket
taxering äger rum år 1956.

Har bolag taxerats till fondskatt, må taxering till ersättningsskatt för samma
beskattningsår ej äga rum.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12 mars
1954.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,
Nordenstam.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler fråga om beskattning
i särskild ordning av vissa vinstmedel hos aktiebolag och ekonomiska
föreningar samt anför därvid följande.

I. Inledning.

Inkomst, som förvärvas av aktiebolag eller ekonomisk förening, skall enligt
gällande bestämmelser i princip beskattas två gånger, nämligen först
hos bolaget eller föreningen och — till den del inkomsten utdelas till bolagets
eller föreningens delägare -—- därefter hos dessa. Detta framgår, förutom
av bestämmelserna angående bolags och föreningars skattskyldighet,
av, å ena sidan, föreskriften i 38 § 1 mom. kommunalskattelagen att till
intäkt av kapital skall räknas, bl. a., utdelning å svenska aktier och andelar
i svensk ekonomisk förening, och, å andra sidan, den omständigheten att
reglerna angående inkomstbeskattningen för nämnda juridiska personer
icke medger rätt till avdrag för utdelning till delägare. Är fråga om aktiebolag,
ersättes det andra ledet i dubbelbeskattningen under vissa förutsättningar
av en hos bolaget uttagen utskiftningsskatt.

För att förhindra en flerfaldig beskattning av aktiebolags och ekonomiska
föreningars inkomster stadgas emellertid i 54 § kommunalskattelagen att
utdelning mellan bolag och föreningar i regel är skattefri. Man har med andra
ord velat förhindra en s. k. kedjebeskattning.

Genom lag den 1 juni 1951, nr 325, vidtogs en ändring i 54 § kommunalskattelagen
i syfte att begränsa friheten från kedjebeskattning. Sålunda har
stadgats att om aktierna i bolag eller andelarna i ekonomisk förening till
huvudsaklig del äges eller på därmed jämförligt sätt innehaves — direkt eller
genom förmedling av juridisk person — av en fysisk person eller ett fåtal
fysiska personer och om bolaget eller föreningen icke visar att dess vinst -

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

medel i skahg omfattning använts för utdelning till delägarna, skattefriheten
för utdelning skall gälla allenast såvitt avser utdelning å aktier eller andelar,
vilka innehaves av bolaget eller föreningen såsom ett led i organisationen
av annan verksamhet än förvaltning av fastighet, värdepapper eller
annan därmed likartad lös egendom. Lagstiftningen riktar sig sålunda mot
vissa s. k. familjebolag och motiverades av att den tidigare friheten från
kedjebeskattning av de åsyftade företagen utnyttjats för att bereda fysiska
personer icke avsedd skattelindring. Till grund för 1951 års lagstiftninglåg
ett av 1944 års allmänna skattekommitté år 1950 framlagt betänkande
(SOU 1950:21). Sedan förslaget gjorts till föremål för överarbetning inom
finansdepartementet, framlades i proposition nr 182/1951 det lagförslag,
som efter att ha antagits av riksdagen resulterade i lagen den 1 juni 1951.
nr 325.

Sedan ett i samband med 1951 års lagstiftning uppmärksammat spörsmål
genom ett av regeringsrätten avgjort mål kommit i förändrat läge, fann ja«''
nng föranlåten att den 30 juni 1953 begära Kungl. Maj:ts bemyndigande att
tillkalla en särskild utredningsman för att verkställa en förberedande utredning
rörande vilka åtgärder på skattelagstiftningens område, som borde
vidtagas mot vissa skatteflyktsåtgärder. I samband därmed anförde ja° till
statsrådsprotokollet nämnda dag, efter att ha erinrat om nyss återgivna bestämmelser,
bl. a. följande.

Av enskilda personer ägda fastigheter har i betydande omfattning placerats
hos tor andamalet bildade fastighetsbolag (eller fastighetsföreningar) Härigenom
har vunnits vissa fördelar, t. ex. att lagfartsstämpel icke uttagits vid
förändring i den reella äganderätten till fastigheten och att fem- i stället för
tioärsgransen varit avgörande för beskattning av realisationsvinst. Emellerld
har det under hand visat sig att den valda förvaltningsformen medfört
nackdelar i andra hänseenden och vederbörande har som följd härav önskat
överföra fastigheten i direkt ägo. Hos flertalet av dessa bolag och föreningar
liar funnits ansamlade vinstmedel, som i realiteten uttagits — såsom fån
°c" rl!t?n någon beskattning som följd — av nuvarande eller tidigare ägaretj°i°nngsmässigt
har vinstmedlen balanserats mot en fordran å delägarna
Beskattningen av dessa vinstuttag har alltså medvetet skjutits på franitiden.
Ln likvidation av fastighetsbolaget skulle framtvinga denna beskattning, liksom
en beskattning av ett belopp motsvarande skillnaden mellan fastighetens
aktuella taxeringsvärde och bolagets anskaffningskostnad för samma
lastmhet.

I detta lage har åtskilliga skattskyldiga — delvis med hjälp av rådgivare
som i annonser i de dagliga tidningarna förklarat sig kunna likvidera fastighetsbolag
med a vilande skatteskuld utan att någon beskattning behövde intrada
— sokt utnyttja vissa kryphål i skattereglerna. De därvid använda metoderna
bär varierats men i princip följt ungefär följande linje. Fastighetsbolaget
har mot revers sålt sin fastighet till fastighetsbolagets ägare. Denne
har därefter avyttrat aktierna i bolaget till ett för ändamålet tillhandahållet
nolag, vilket som likvid för andelarna övertagit överlåtarens skuld enligt
nyssnämnda revers. Vinstmedlen i fastighetsbolaget har därefter genom utelnmg
överförts till det andra bolaget; man har icke ens dragit sig för att
utdela reservfonden. Härefter har fastighetsbolaget likviderats i ett läge då
dess tillgångar exakt svarade mot aktiekapitalet.

Kungl. Maj:Is proposition nr 187.

Genom nämnda eller därmed likvärdiga förfaringssätt ansågs alltsa fastigheten
kunna överföras i direkt ägo och fastighetsbolaget upplösas utan att
— varken då eller framdeles — den föreliggande skatteskulden skulle behöva
infrias. Ej heller kvarstod för framtiden någon skatteskuld hos något
av de ifrågavarande båda bolagen. Taxeringsmyndigheterna ingrep emellertid
mot antydda förfaringssätt och hävdade att de vidtagna atgarderna finge
ur skattesynpunkt betraktas på samma sätt som om utdelning i vanlig ordning
skett av de vinstmedel som formellt tillförts aktieagaren i form av icke
skattepliktig realisationsvinst. Denna uppfattning godtogs av regeringsrätten

i ett den 14 februari 1951 avgjort mål.

Detta var lä"et när jag den 30 mars 1951 i statsrådet anmalde propositionen
nr 182/1951. Jag hade anledning att särskilt åberopa regeringsrättens
ifrågavarande utslag, närmast i anslutning tdl en diskussion rörande behovet
av ett uttryckligt stadgande angående hur skatteflyktsatgardei borde bedömas
och ansåg mig — just med hänsyn till nämnda utslag — kunna avstå
från att föreslå en direkt lagstiftning i amnet. Jag tilläde: »Enligt mm mening
svnes man alltså i de fall, varom nu varit fråga, alltfort bora lita till
praxis Och det torde därvid kunna förutsättas att i praxis åtgärder, som
endast i svfte att kringgå beskattningsreglerna givits en viss utformning,
komma att bedömas efter deras verkliga innebord.»

Detta uttalande underströks särskilt av bevillningsutskottet (betänkande
nr 53/1951) och föranledde icke någon erinran från riksdagens sida. Det kan
följaktligen icke råda tvekan om lagstiftarens inställning till spörsmål av nu

jfråcyiyirändc slss •

Praxis har emellertid svängt. I ett den 5 februari 1953 avgjort mål — däri
omständigheterna i allt väsentligt synes jämförbara med de som förelåg i
det den 14 februari 1951 avgjorda målet — har regeringsrätten ansett förutsättningar
för taxering icke föreligga. Om utgången i detta mai, i_ vars avgörande
regeringsrättens samtliga ledamöter deltog, var nio ledamöter ense,
Övriga fyra ledamöter ansåg förutsättningar för taxering föreligga.

\llmänt har detta senaste avgörande fattats sasom ett frångående i princip
av den ståndpunkt, för vilken avgörandet den 14 februari 1951 gav uttrvck
och på vilken tidigare omnämnda uttalanden i proposition nr 18-/
1951 och bevillningsutskottets betänkande nr 53/1951 byggde. Det maste
med andra ord konstateras att gällande bestämmelser, sådana de av regeringsrätten
numera tolkas, icke synes ge utrymme tor det bedömande av
hithörande frågor som lagstiftaren år 19ol förutsatte. Detta utgor ett staikt
skäl för att ånyo pröva frågan om en uttrycklig reglering i skattelagstiftningen
av det spörsmål varom nu är fråga.

Det må framhållas, att genom 1951 års förut omnamnda lagstiftning,
vilken tillämpats första gången vid 1953 års taxering, vissa hinder rests
mot åtgärder av nyss antytt slag. Denna lagstiftning, som tillkommit främst
med tanke på vissa andra närbesläktade åtgärder pa området for utnyttjande
av kryphål i skalteförfattningarna, torde emellertid i forevarande hanseende
icke erbjuda en tillräcklig garanti. f, , .

Ja" får i detta sammanhang vidare erinra om vissa likartade skatteflykt
åtgärder, vilka även uppmärksammades vid lagstiftningen ar 1951. Jag asyltar
möjligheten för delägare i ett familjebolag med ansam ade vinstmedel
att till fulla värdet överlåta aktierna i bolaget å ett annat bolag, som icke ar
att anse såsom familjebolag eller, även om så ar forhållandet, har till uppgift
att driva penningrörelse. Ett sådant bolag kan till sig utan skattebelas -iiin" överföra vinsten såsom utdelning. 1 detta fall utfår delagarna, såsom
köpeskilling för aktierna, vinstmedlen skattefritt (om aktierna innehafts

Kungl. Maj:ts proposition in- 187.

"kul/11 5 ål) °Ch kÖparen ådrar si§ icke §enom förvärvet någon skatte De*.

..sis„tt sa8da ufgör en konsekvens av beskattningsreglernas avfattnin»
som för åtskilliga fall synes godtagbar. I andra fall åter — sådana har observerats
i praktiken — dar aktieförsäljningen icke har något som helst
annat syfte an att undgå en materiellt befogad beskattning, kan starka skäl
om m ?” dyh.k försäljning skall medföra samma beskattning som

i sill r 1 / utde!nin§ a8l rum- 1944 års allmänna skattekommitté antydde
i sitt förut omnamnda betänkande vissa lagstiftningsåtgärder, som kunde
d Ts ,for ,att 11noJta de senast antydda skatteflyktsåtgärderna. Nå»ot direkt
förslag framlades emellertid icke av kommittén. Även i propositionen

anst|S ^mS rnfP;:nkteniatt mud uttryckIiSa bestämmelser borde tills vidare

svntes mö 1, kförabf "?tadeiJfg darYld bL a'' att redan §allande bestämmelser
sjntes möjliggöra asattandet av en materiellt riktig taxering i sådana fall
dar rena skatteflyktsåtgärder förelä» ° saaana Ial1’

SSÄ kr-vphäl‘

De nn berörda spörsmålen är av delvis intrikat natur och kräver en när ordaeaUtträndvrknntnHSlatligiStällning

tU1 desamma kan tagas. Jag vill förde
f Het f ^ utredning kommer till stånd. Därvid synes i första hand

fert d kan°ifT«ans tt°Tamnda Problemställningarna böra granskas. Emelmer
•ill iän häl t ''? huruvida det icke vore mer ändamålsenligt med ett
åtgärder skanhenS stad{>and<; o»1, hur skentransaktioner och skatteflyktsnröva7neh
H • b dH ; Y1^ utredn*ngsarbetet torde denna fråga jämväl böra

annat sHnh.da7ldu m0fmbak§rUnden äVen av skatteflyktsåtgärder av delvis
annat slag an de har tidigare omnamnda. Det ligger i sakens natur att ett

ofrUtiTi ? ,mant hållet stadSande bör så utformas att i möjligaste mån
lämnlibt Vrent affnmgen 0ch att stadgandet ifråga icke blir till m

r.ent affarsmassiga transaktioner, vilka icke har något samband

med undandragande av skatt. °

Jag framhöll vidare i mitt nämnda yttrande, att utredningsarbetet lämplgen
borde bedrivas så, att åt en särskild utredningsman lämnades i uppdra"
att narmare undersöka de skatteflyktsåtgärder, varom i förevarande sammanhang
kunde vara tal. Sedan en säkrare uppfattning vunnits rörande behovet
av lagstiftningsåtgärder och de linjer efter vilka en lagstiftning borde
utformas, fick prövas huruvida en särskild kommitté borde tillsättas med
uppdrag att överväga det förebragta materialet och utarbeta erforderliga
lorfattningsförslag. °

Jag uttalade vidare att det var önskvärt att 1954 års riksdag förelädes förslag
till författningsbestämmelser, avseende transaktioner av den art, som
vård föremål för regeringsrättens bedömande i omnämnda båda mål. Det
borde vidare prövas, huruvida bestämmelserna borde göras tillämpliga redan
vid 1954 års taxering.

Sedan jag jämlikt erhållet bemyndigande tillkallat en särskild utredningsman
med uppdrag att verkställa den förberedande utredningen och denne
fullgjort sitt uppdrag, hemställde jag den 25 september 1953 hos Kungl.
Maj:t om bemyndigande att tillkalla särskilda sakkunniga för fortsatt behandling
av ärendet. I samband därmed anförde jag till statsrådsprotokollet,

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

att de sakkunnigas uppdrag icke borde vara begränsat till de av mig tidigare
särskilt omnämnda möjligheterna till skatteundandragande. Även andra
luckor i lagstiftningen, som kunde utnyttjas för att vinna icke avsedda skattelättnader,
borde föranleda övervägande från de sakkunnigas sida huruvida
lagstiftningsåtgärder var påkallade.

Efter att ha erhållit bemyndigande därtill tillkallade jag att utreda frågan
om införande i skattelagstiftningen av bestämmelser mot skatteflykt
och opåkallade skattelättnader tre sakkunniga, nämligen regeringsrådet Sven
Strömberg, tillika ordförande, taxeringsintendenten Ernst Anneli och bankdirektören,
f. d. assessorn Erland Geijer. De sakkunniga har antagit namnet
1953 års skatteflyktskommitté.

Kommittén har den 31 december 1953 avgivit en promemoria med förslag
till förordning om skatt på fonderade vinstmedel (fondskatt).

I anledning av nämnda promemoria har, efter remiss, yttranden avgivits
av kammarrätten, riksskattenämnden, riksräkenskapsverket, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs
och Bohus, Örebro samt Gävleborgs län, Sveriges industriförbund, Sveriges
fastighetsägareförbund, Kooperativa förbundet, Landsorganisationen i Sverige,
Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges advokatsamfund, Föreningen
auktoriserade revisorer, Svenska revisorsamfundet, Skånes handelskammare,
Stockholms handelskammare, handelskammaren i Gävle, Folkets
Husföreningarnas riksorganisation, Bygdegårdarnas riksförbund samt Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund.

Från Sveriges redareförening har inkommit en skrift i anledning av
promemorian.

II. Historik.

Innan en redogörelse lämnas för innehållet i kommitténs förslag torde jag
få ge en kort historik rörande beskattningen av bolags och föreningars inkomster.

Principen att aktiebolags och ekonomisk förenings inkomst skall beskattas
två gånger, nämligen först hos bolaget eller föreningen och — i den mån
inkomsten utdelas till företagets delägare — därefter hos dessa, genomfördes
fullständigt i skattelagstiftningen först genom beslut av 1920 års riksdag.
Del första steget på denna väg togs år 1902, då en viss dubbelbeskattning infördes
för bolagen vid den statliga beskattningen. Undantagsbestämmelser
för alt undvika kedjebeskattning meddelades till en början ej.

För kommunalbeskattningens del infördes en viss dubbelbeskattning först
genom en år 1919 beslutad ändring i 1910 års bevillningsförordning. Denna
ändring innebar, att uppburen utdelning skulle — i motsats till vad förut gällt
— upptagas som inkomst av kapital, b rån sadan skattskyldighet undantogs
dock aktiebolag och sedermera även ekonomiska föreningar.

År 1928 genomfördes frihet från kedjebeskattning även vid den statliga
beskattningen. Därvid gjordes dock undantag vid såväl stats- som kommu -

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

nalbeskattningen för företag som drev bank- eller annan penningrörelse
eller försäkringsrörelse.

År 1919 infördes vid den statliga beskattningen av aktiebolag en särskild
s. k. B-skatt på den del av aktiebolagets vinst, som icke utdelades till aktieägarna.
Denna skatteform upphävdes dock år 1926 och man övergick i stället
till metoden att ta uppsamlade vinstmedel till beskattning när de vid upplösning
av bolaget eller nedsättning av aktiekapitalet utskiftas till delägarna.
I sådant syfte infördes den s. k. utskiftningsskatten genom den efter vissa
ändringar ännu gällande förordningen den 27 juni 1927 om skatt vid utskiftning
av aktiebolags tillgångar.

En mots\arande beskattning av ansamlade vinstmedel för de ekonomiska
föreningarnas del kom till stånd först år 1933 i den formen, att enligt inkomstskatteförfattningarna
vad som vid förenings upplösning utskiftas till
medlem utöver inbetald insats hänföres till utdelning och beskattas såsom
sådan. Reglerna härom tillkom på förslag av 1928 urs bolagsskatteberedning,
som i sitt betänkande med förslag till ändrade bestämmelser angående
beskattning av aktiebolag och andra näringsföretag m. m. (SOU 1931:
40) yttrade bl. a. följande.

I fråga om de ekonomiska föreningarna finner beredningen anledning
föreslå lagändring i syfte att låta dubbel beskattning träffa även utskiftade
vinstmedel. Två utvägar hava därvid framstått som möjliga, den ena
att utsträcka utskiftningsskattens tillämpningsområde till ifrågavarande
föreningar och den andra att likställa av ekonomisk förening utskiftade
medel med utdelning. Den förra utvägen synes emellertid vara förbunden
med vissa svårigheter, sammanhängande med det förhållandet att insatskapitalet
kan genom medlemmars in- eller utträde undergå vida större
och talrikare förändringar än vad fallet är inom ett aktiebolag. Det skulle
därför antagligen bliva ganska besvärligt — synnerligast för stora föreningar,
som varit verksamma under många år — att tillfredsställande utreda
storleken av det belopp, som vore att anse såsom tillskjutet. Den andra utvägen
ställer sig däremot väsentligen enklare och måste tillika betecknas
såsom innebärande en mera rationell lösning än utskiftningsskatten, i det
att den åsyftade beskattningen drabbar medlemmen direkt" utan omvägen
over företaget. Dessutom kan på detta sätt även kommunal dubbelbeskattning
åvägabringas, vilket ej utan väsentlig omläggning kan ske beträffande
utskiftningsskatten. Det torde ock förtjäna påpekas, att föreningsandelar
icke gå i handel i samma omfattning som aktier. Den under förarbetena
till utskiftningsskatten mot en liknande lösning i fråga om aktiebolagen
framställda invändning, att en ny ägare av aktie skulle drabbas av beskattning,
ehuru han icke kommit i åtnjutande av någon inkomst, nämligen då
denna i realiteten tillfallit en tidigare ägare, kan därför icke anses hava någon
bärkraft beträffande de ekonomiska föreningarna.

När frihet från kedjebeskattning av aktiebolags och ekonomiska föreningai
s inkomster år 1928 genomfördes även vid statsbeskattningen, diskuterades
också, huruvida åtgärder borde vidtagas till förhindrande av att
nämnda frihet utnyttjades för att åstadkomma icke avsedd skattelindring.
Frågan därom ansågs emellertid böra underkastas ytterligare utredning.
Den upptogs sedermera av 1928 års bolagsskatteberedning, som i sitt nyss -

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

nämnda betänkande (s. 358) framhöll, att reglerna för beskattning av aktiebolag
var sådana, att de icke blott lämnade utrymme för kringgående
av den åsyftade dubbelbeskattningen av bolagsvinster utan även möjliggjorde,
att under vissa omständigheter inkomst, som föll under dubbelbeskattning,
i verkligheten blev lindrigare beskattad än om inkomsten skulle
ha blivit beskattad allenast hos en fysisk person. Till motverkande av dessa
olägenheter framlade beredningen förslag om att en särskild skatt, kallad
ersättningsskatt, skulle utgå i vissa fall då vinstmedel, som kunnat utdelas,
fick kvarstå i företaget. På grundval av detta förslag tillkom genom beslut
av 1933 års riksdag nu gällande förordning om ersättningsskatt. Denna
förordning har emellertid av olika skäl ej kommit att få någon större praktisk
betydelse.

Spörsmålet om missbruk av friheten från kedjebeskattning upptogs därför
till förnyat övervägande av 19H års allmänna skattekommitté. Vid en
av kommittén verkställd utredning, för vilken redogörelse lämnats i kommitténs
betänkande (SOU 1950:21) s. 110—116, framkom att sådant missbruk
förekommit i stor omfattning, framför allt i den formen att ägare
av värdepapper placerat dessa hos ett för ändamålet bildat familj ebolag
och därigenom berett sig fullständig befrielse från skattskyldighet för utdelningar
stundom till avsevärda belopp. Allmänna skattekommittén fann
därför, att en väsentlig inskränkning av friheten från kedjebeskattning
borde genomföras beträffande familj ebolags och andra liknande företags
inkomster. Aktiebolagen och föreningarna borde uppdelas i två kategorier,
av vilka den ena skulle äga åtnjuta skattefrihet för utdelningar i likhet med
vad förut gällt, medan den andra icke alls eller endast i viss utsträckning
i fortsättningen skulle komma i åtnjutande av dylik skattefrihet. Till den
kategori företag, som skulle drabbas av skattskyldighet för utdelningar,
borde enligt allmänna skattekommitténs mening i första hand hänföras
sådana företag, vilka i egenskap av förvaltningsföretag föll inom ersättningsskatteförordningens
tillämpningsområde. Kommittén ansåg emellertid,
att en begränsning av skattefriheten borde genomföras även beträffande
rörelseidkande bolag och föreningar, i den mån dessa kunde utnyttjas
för åstadkommande av icke avsedd skattelindring för fysisk person. Utmärkande
för de företag kommittén fann böra undantagas från bestämmelsen
om skattefrihet var, att utdelningsintresset var av underordnad betydelse,
enär aktierna eller andelarna ägdes så, att en eller ett fåtal personer
bestämde över dispositionen av företagets vinstmedel. I anslutning härtill
föreslog allmänna skattekommittén, att bestämmelserna i 54 § a) kommunalskattelagen
och 7 § h) förordningen om statlig inkomstskatt angående
skattefrihet för utdelningar från svenska aktiebolag och svenska ekonomiska
föreningar icke skulle gälla beträffande sådana aktiebolag och ekonomiska
föreningar, vilka direkt eller genom förmedling av juridisk person
ägdes eller på därmed jämförligt sätt innehades av en eller ett fåtal
fysiska personer under sådana förhållanden, att utdelningsintresset var
av underordnad betydelse. I fråga om företag, vilka helt eller till huvudsak -

Kungl. Maj. ts proposition nr 187.

lig del drev annan rörelse än förvaltningsrörelse, skulle upphävandet av
skattefriheten dock icke avse utdelningar å aktier eller andelar, därest innehavet
av dessa utgjorde ett led i företagets organisation av förvärvskällan
rörelse. Kommittén ansåg vidare, att införande av kedjebeskattning
självfallet icke borde ifrågakomma beträffande holdingbolag av sådant slag
som exempelvis Aktiebolaget Custos, Aktiebolaget Investor, Aktiebolaget
Industrivärden m. fl., vilka hade en betydelsefull uppgift att fullgöra vid näringslivets
kapitalförsörjning och vilkas ändamål uppenbarligen icke var att
förvalta förmögenhetstillgångar åt viss bestämd fysisk person eller familj.

Nämnda av 1944 års allmänna skattekommitté framlagda förslag blev,
som förut nämnts, i allt väsentligt genomförda vid 1951 års vårriksdag.

III. Allmän motivering för införande av fondskatt.

Promemorian.

Skatteflyktskommittén har i enlighet med direktiven till behandling först
upptagit frågan om lagstiftning mot transaktioner, som syftar till att utan
skattepåföljd uttaga vinstmedel ur fastighetsaktiebolag och fastighetsförenmgar.
I samband därmed har kommittén uppmärksammat även sådana
företag, som förvaltar annan egendom än fastigheter, t. ex. aktier och obligationer.
Dessa kan enligt kommitténs mening ej lämpligen förbigås, om
lagstiftning genomföres beträffande fastighetsföretagen. Kommittén framlägger
i promemorian förslag om omedelbar beskattning av de vinstmedel,
som finns uppsamlade i förvaltningsföretag. Beträffande de rörelsedrivande
företagen anser kommittén, att frågan om att förebygga obehöriga
skattelättnader måste lösas efter andra riktlinjer. Vilka vägar man därvid
bör gå, sager sig kommittén ämna utreda under sitt fortsatta arbete.

Vid övervägande av vilka åtgärder som bör vidtagas för att hindra att
agare av fastighetsföreningar och fastighetsbolag bereder sig skattelättnad
genom transaktioner av den art, som skildrats i kommitténs direktiv, säger
sig kommittén till en början ha prövat möjligheten att tillskapa lagbestämmelser,
som direkt och uteslutande tar sikte på dylika transaktioner. Denna
väg anser kommittén emellertid icke vara framkomlig. I promemorian framhålles,
att det naturligtvis icke är omöjligt att med ledning av omständigheterna
i kanda fall av hithörande slag uppställa regler, som medför att hittills
nyttjade metoder för att skattefritt uttaga vinstmedel ur fastighetsföretag
ej längre kan användas, men att det måste befaras, att de skattskyldiga
då skulle komma att pröva andra tillvägagångssätt för att nå sitt syfte. Att på
förband överblicka alla tänkbara sådana tillvägagångssätt och lagstifta även
mot dem är förenat med stora svårigheter. Erfarenheten bar lärt att mindre
nogräknade skattskyldiga så gott som alltid kan finna luckor i beskattningsreglerna
hur omsorgsfullt dessa än utformats. Kommittén har därför

Kangl. Maj.ts proposition nr 187. 17

icke ansett sig kunna förorda en lagstiftning med den begränsade räckvidd
som nyss angivits.

Det uttalas vidare i promemorian, att om man kan utnyttja den i kommitténs
direktiv antydda möjligheten att i lagstiftningen upptaga ett allmänt
stadgande mot skatteflyktsåtgärder, riktande sig mot alla former av opåkallade
skattelättnader, särskilda regler avseende fastighetsföretagen uppenbarligen
skulle bli obehövliga. Frågan om införandet av ett dylikt allmänt
stadgande är emellertid — såsom också framhållits i direktiven — av intrikat
natur och kräver noggranna överväganden bl. a. med hänsyn till de skattskyldigas
berättigade intresse av att kunna i förväg beräkna om ett visst förfarande
kommer att medföra beskattning eller ej. Tillräcklig tid för sådana
överväganden har icke stått kommittén till buds, och andra utvägar har därför
måst sökas, om förslag angående fastighetsföretagen skall kunna framläggas
redan vid 1954 års riksdag.

Kommittén har med hänsyn till anförda omständigheter funnit lämpligast,
att de hos fastighetsföretagen ansamlade vinstmedlen omedelbart tas till beskattning
genom införandet av en särskild skatt på dylika vinstmedel. Om
så sker, bör skatten drabba även vinstmedel i andra förvaltningsföretag. Mot
en vinstbeskattning av sålunda angiven natur skulle måhända kunna invändas,
att den alltför mycket försvårar företagens möjligheter att fortleva. Detta
bör dock enligt kommitténs uppfattning ej få avgörande betydelse. De flesta
av de företag, varom här är fråga, fyller nämligen icke någon nyttig uppgift
och många utgör numera endast ett tomt skal. Bärande skäl kan därför
knappast anföras för att de skall bestå även i fortsättningen. Tvärtom
är det ur olika synpunkter önskvärt att de snarast upplöses.

Av skäl, som i ett senare sammanhang skall närmare anges, har kommittén
avsett att fondskatten icke skall träffa s. k. bundna vinstmedel,
d. v. s. vinstmedel som tillförts reservfond och skuldregleringsfond eller,
genom fondemission, aktiekapitalet.

Kommittén erinrar om, att önskemål om upplösning av fastighetsföretag
och liknande förvaltningsföretag tidigare framförts vid flera tillfällen, bl. a.
under förarbetena till 1951 års lag om ekonomiska föreningar. Enligt denna
lag kan endast föreningar på kooperativ grund vinna registrering såsom
ekonomiska föreningar. Nya fastighetsföreningar av vanlig typ kan alltså ej
längre bildas, men äldre sådana har genom särskilda övergångsbestämmelser
fått möjlighet att leva kvar. Under remissbehandlingen av förslaget till lagen
yppades visst missnöje med denna anordning. I ett yttrande av 1949 års
skatteutredning uttalades sålunda, att en avveckling av fastighetsföreningarna
borde komma till stånd och att detta ur skattesynpunkt var ett så
stort önskemål, att skatteutredningen ifrågasatte om icke särskilda åtgärder
borde vidtagas för att stimulera upplösningen av äldre föreningar, möjligen
därigenom att under någon övergångstid deras likvidation underlättades genom
vissa skatteeftergifter.

Samma tankegång återkom i det tidigare omnämnda betänkandet av 1944
års allmänna skattekommitté. Däri föreslogs, att särskilda övergångsbestäm Z

Bihang till riksdagens protokoll 195i. 1 smnl. Nr 187.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

melser skulle meddelas för att underlätta en önskvärd övergång från indirekt
till direkt ägande. Förslaget innebar, att om ägare till aktier eller andelar
i ett familjeföretag inom tre år från den föreslagna lagstiftningens ikraftträdande
från företaget utköpte fastighet eller värdepapper till ett pris, icke
understigande företagets anskaffningskostnad, den omständigheten att den
utköpta egendomens marknadsvärde översteg utköpspriset icke skulle medföra,
att inkomstskatt påfördes för s. k. förtäckt utdelning eller för realisationsvinst.
Därest delägaren i sin tur försålde de från företaget utköpta tillgångarna,
skulle vidare vid tillämpning av reglerna om realisationsvinstbeskattning
delägaren vara berättigad att räkna företagets fång såsom sitt
eget. Nämnda förmåner skulle dock såvitt angick företag som hade karaktär
av förvaltningsföretag få åtnjutas endast om företaget upplöstes inom
nyss angiven tid. 1944 års allmänna skattekommittés förslag blev i huvudsak
genomfört, men utköpsrätten begränsades till att omfatta endast aktier
och föreningsandelar och icke fastigheter. Vidare utgick föreskriften om
upplösning såsom villkor för förmånernas åtnjutande i vissa fall. Detta har
medfört att i ett stort antal holdingbolag samtliga aktier, som legat i bolaget,
numera utköpts av delägarna, i regel mot reverser, men att upplösningen
ställts på framtiden för att utskiftningsskatt ej skall behöva erläggas.

Vidare har i promemorian erinrats om, att frågan om avveckling av
fastighetsföreningar upptagits i en vid 1953 års riksdag väckt motion, nr
217 i andra kammaren. I motionen har ifrågasatts om icke, för att befrämja
en frivillig upplösning av fastighetsföreningarna, vissa skatteeftergifter vid
upplösning av dylika föreningar borde medgivas under en övergångstid. Anknytning
kunde i så fall ske till nyssnämnda övergångsbestämmelser till
1951 års ändringar i 54 § kommunalskattelagen och 7 § förordningen om
statlig inkomstskatt. Bevillningsutskottet instämde i betänkande nr 59 för
sin del i önskemålet om en avveckling av fastighetsföreningarna, men fann,
enär 1953 års skatteflyktskommitté enligt sina direktiv hade att upptaga
den föreliggande frågan till skyndsam utredning, icke anledning föreligga
att förorda riksdagsskrivelse i ämnet. Utskottet hemställde därför att riksdagen
måtte lämna motionen utan åtgärd. Denna hemställan bifölls av riksdagen.

1953 års skatteflyktskommitté anför vidare, att i den mån kommitténs
förslag om omedelbar beskattning av förvaltningsföretagens besparade vinstmedel
skulle leda till att många dylika företag upplöses, en sådan utveckling
alltså har stöd i en utbredd opinion. Vad angår den närmare utformningen
av den nya skatten föreslår kommittén, att den i princip skall anordnas
som en skatt på behållen vinst enligt föreliggande balansräkning samt erhålla
benämningen fondskatt. Taxering till fondskatt skall enligt förslaget
äga rum år 1955.

Beträffande storleken av den föreslagna fondskatten anföres i promemorian,
att den principiellt bör avvägas så, att den motsvarar nuvärdet av den
skatteskuld som åvilar de innestående vinstmedlen. Att exakt ange detta
värde i varje särskilt fall är icke möjligt, eftersom skatteanspråket enligt

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

gällande rätt skall aktualiseras först vid likvidation och man icke vet, om
och när en sådan kommer till stånd. Enligt kommitténs mening måste därför
en schablon tillgripas, som kan gälla för alla företag. Vid upplösning av
aktiebolag, utgår för närvarande utskiftningsskatt med 40 procent. För
ekonomiska föreningar är beskattningen vid upplösning anordnad på annat
sätt. Vad som vid upplösningen utskiftas till delägarna utöver insatserna beskattas
nämligen icke hos föreningen utan hos delägarna. Skattebelastningen
blir sålunda beroende av respektive delägares övriga inkomster. Kommittén
anser sig dock kunna antaga, att den vid utskiftning från föreningar av ifrågavarande
slag i allmänhet ej understiger 40 procent. Med hänsyn till det anförda
och då det omedelbara realiserandet av skatteanspråket kan innebära
en avsevärd nackdel för den enskilde och en motsvarande fördel för det allmänna,
har kommittén funnit sig böra förorda att fondskatten skall utgå
med 30 procent.

Kommittén föreslår vidare, att fondskatten skall uttagas av vederbörande
företag och således närmast konstrueras som en förtida utskiftningsskatt.
Visserligen ansåg 1928 års bolagsskatteberedning, att utskiftningsskatt ej
lämpligen borde komma till användning i fråga om föreningar. Enligt kommitténs
åsikt träffar de invändningar beredningen därvid reste endast delvis
kommitténs förslag om fondskatt. Den omständigheten att insatskapitalet
genom medlemmarnas in- och utträde undergår större förändringar i föreningarna
än i aktiebolagen kommer sålunda att sakna betydelse, eftersom
fondskatten skall beräknas med utgångspunkt från företagets ställning vid
slutet av 1954 eller motsvarande räkenskapsår. Tidigare förändringar i insatskapitalet
kommer i princip icke att påverka taxeringen.

Enligt 1953 års skatteflyktskommitté är det till synes en allvarligare invändning
mot att lägga skattskyldigheten på företagen, att skatteanspråket
skulle kunna bli värdelöst, om delägarna först utköpcr företagets realtillgångar
mot reverser och därefter låter betalningsansvaret för dessa övertagas
av en insolvent person. Såsom framgår av bl. a. rättsfallet N. J. A. 1948
s. 651 torde emellertid rättspraxis intaga den ståndpunkten, att i sådant
fall företagets konkursbo äger i skadeståndsväg utbekomma reversbeloppen
av de ursprungliga utställarna, om dessa känt till medkontrahentens insolvens.
Med hänsyn härtill har kommittén icke ansett nödvändigt att föreslå
särskilda bestämmelser för att förebygga transaktioner av nu åsyftat slag.

I promemorian föreslås vidare, att om företag, som åsatts taxering till
fondskatt, inom fem år efter beskattningsårets utgång utdelar eller utskiftar
något till delägare, detta skall vara skattefritt intill 70 procent av det
till fondskatt beskattningsbara beloppet. Återstår därefter när det gäller
aktiebolag outnyttjat belopp föreslår kommittén att detta skall vara fritt
från utskiftningsskatt även vid utskiftning, som sker senare än fem år från
beskattningsårets utgång. Vad som efter utgången av femårsperioden utskiftas
från ekonomisk förening blir däremot beskattat i vanlig ordning.
Till de av kommittén angivna skälen för dessa förslag återkommer jag vid
ett senare tillfälle.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 187.

Kommittén anser, att en så ingripande beskattning, som den som innefattas
i förslaget om fondskatt, svårligen torde kunna genomföras under annan
förutsättning än att den begränsas till faktiskt influtna vinstmedel och
således ej träffar även orealiserad värdestegring. Skatten skulle eljest i många
fall komma att uppgå till sådana belopp att företagen med nuvarande läge på
kapitalmarknaden skulle få mycket svårt att betala den. Det måste enligt
kommittén också beaktas, att skälen för beskattning ej är lika starka i fråga
om orealiserad värdestegring som beträffande besparade vinstmedel. En ansamling
av vinstmedel har inneburit ett medvetet uppskjutande av beskattning,
men något motsvarande förhållande föreligger ej, då t. ex. en fastighetsförening
gjort en kapitalvinst på grund av att fastigheten stigit i värde.

För att fritaga orealiserad värdestegring från fondskatt föreslås i promemorian,
att delägarna i de företag, som enligt förslaget kan ha att utgöra
fondskatt, får tillfälle att skattefritt utköpa företagens fastigheter och övriga
tillgångar till anskaffningspris på samma sätt som redan medgivits i övergångsbestämmelserna
till 1951 års ändringar i 54 § kommunalskattelagen
och 7 § förordningen om statlig inkomstskatt. Bestämmelser om sådan utköpsrätt
har därför upptagits i kommitténs förslag, som såtillvida avviker
från 1951 års övergångsbestämmelser, att utköpsrätten omfattar jämväl
fastigheter. Allmänna skattekommitténs förslag, att även fastigheter skulle
få utköpas, avvisades av föredragande departementschefen i propositionen
nr 182/1951. Ett huvudskäl därtill torde ha varit, att frågan om eftergift
av skatteanspråk på grund av värdestegring av fastighet ej ägde något
samband med den då föreslagna lagstiftningen om skärpt beskattning av utdelningar.
Detta skäl äger enligt promemorian ej giltighet i fråga om kommitténs
förslag, som medför en betydande skärpning av fastighetsföreningarnas
skattebörda. Vad värdepapper angår får kommitténs förslag om utlcöpsrätt
huvudsakligen den betydelsen att utköp kan ske under något längre
tid än som är tillåtet enligt 1951 års övergångsbestämmelser.

Såsom redan antytts föreslås i promemorian, att fondskatt skall uttagas
endast av förvaltningsföretag. Vissa skäl kan enligt kommittén anföras för
att utkräva fondskatt även av rörelseidkande företag, i den mån dessa tillika
bedriver förmögenhetsförvaltande verksamhet. Kommittén anser det emellertid
i praktiken icke vara möjligt att i dylika fall avgöra vilka vinstmedel
som härrört från förvaltningsverksamheten och vilka som är att hänföra
till rörelsen.

Kommittén har räknat med att dess förslag kommer att leda till att förvaltningsföretag
i stor utsträckning likviderar och har framhållit, att om
denna verkan uppnås, betydande fördelar ur taxerings- och registreringssynpunkt
uppnås. Fråga om inkomsttaxering av sådana företag uppkommer
då för framtiden mera sällan än nu, vilket torde vara ägnat att medföra en
välbehövlig lättnad i beskattningsnämndernas och skattedomstolarnas arbetsbörda.
Även i övrigt kan en arbetsbesparing påräknas genom att taxerings-
och registreringsmyndigheter får färre företag att övervaka.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Då de av kommittén föreslagna bestämmelserna kan befaras medföra icke
önskvärda verkningar i vissa undantagsfall, föreslår kommittén vidare, att
möjlighet skall föreligga att på ansökan erhålla befrielse från skyldigheten
att erlägga fondskatt. Beslut i sådan fråga föreslås skola meddelas av riksskattenämnden.
Med hänsyn till riksskattenämndens stora arbetsbörda och
den ifrågasatta lagstiftningens korta tillämpningstid och speciella karaktär
talar visserligen starka skäl för, att en särskild nämnd inrättas för nu
angivna ändamål i överensstämmelse med vad som tidigare skett i liknande
sammanhang. Kommittén har emellertid icke velat framlägga förslag i
sådan riktning.

Remissyttrandena.

Kommitténs förslag om införande av en särskild skatt på fonderade vinstmedel
i vissa aktiebolag och ekonomiska föreningar har i remissyttrandena
i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Endast överståthållarämbetet
har avstyrkt förslaget. Flera av de hörda myndigheterna och organisationerna
har emellertid ansett att införande av en sådan skatt bör komma
i fråga endast om kommitténs förslag ändras i flera betydelsefulla hänseenden.
Framför allt har man i många yttranden ansett att den föreslagna
skattesatsen bör sänkas. Vidare har i åtskilliga yttranden uttalats, att förslaget
icke bör genomföras om det icke kommer att leda till upplösning av
flertalet företag av ifrågavarande art.

I detta sammanhang torde från remissyttrandena få återgivas mera allmänna
synpunkter på förslaget.

Kammarrätten anför.

I den föreliggande promemorian har kommittén till behandling upptagit
spörsmålet hur den med nu gällande skattelagstiftning avsedda dubbelbeskattningen
av svenska aktiebolags och svenska ekonomiska föreningars inkomster
skall kunna effektivt upprätthållas. Det i promemorian framlagda
förslaget om lagstiftningsåtgärder riktar sig emellertid icke direkt mot de
förhållanden, på grund av vilka dubbelbeskattningen för närvarande kan
undvikas. Kommittén har med undanskjutande tills vidare av detta problem
inskränkt sig till att framlägga ett förslag om en provisorisk lagstiftning, varigenom
skulle i viss utsträckning ernås en dubbelbeskattning av i svenska
aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar redan ansamlade vinstmedel.
Syftet med kommitténs förslag, som i huvudsak avser endast sådana
svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar, vilka äro familjeföretag
och tillika förvaltningsföretag, synes vara tvåfaldigt. Dels åsyftas att
beträffande i företagen redan ansamlade vinstmedel, däri normalt skulle ingå
endast vinster i inskränkt bemärkelse men icke värdestegringsvinster å företagens
realtillgångar, förekomma skatteflyktsåtgärder genom atl omedelbart
taga vinstmedlen under beskattning. Dels syftar förslaget till en definitiv
avveckling av existerande sådana företag.

Kommitténs förslag, i vad det avser fondskatten, innebär för därav berörda
företag så tillvida en skärpning av deras beskattning, att det andra ledet av
dubbelbeskattningen av deras redan intjänade inkomster komme att ske tidigare
än vad som enligt gällande skattelagstiftning avsetts. Så tillvida kan för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

slaget sägas innebära ett betydelsefullt avsteg från nuvarande beskattningsprinciper.
Emellertid avses enligt förslaget att med fondbeskattningen träffa
endast sådana företag, vilkas vinstmedel icke i skälig omfattning använts för
utdelning till delägarna. Med andra ord skulle principiellt fondbeskattas endast
sådana vinstmedel, vilka ansamlats i företaget utan att denna fondering
varit av affärsmässiga skäl betingad och som normalt redan bort hava utdelats
och blivit föremål för beskattning. I så måtto kan med visst fog sägas att
fondbeskattningen sker i efterhand. Då genom dispensförfarande synes ha,
så långt möjligt, skapats garantier för, att fondskalten icke skall träffa sådan
ansamling av vinstmedel, som kan vara affärsmässigt betingad, och då
fondbeskattningen synes så utformad, att den i övrigt torde träffa med
mindre tyngd än den ordinarie beskattning, som skulle ha skett, om vinstmedlen
sedermera utdelats eller utskiftats i vanlig ordning till delägarna, vill
kammarrätten icke av principiella skäl ställa sig avvisande till den föreslagna
fondskatten, detta så mycket mindre som den av kommittén anvisade
utvägen att förekomma skatteflyktsåtgärder torde vara den enda framkomliga
för att nu med önskvärd snabbhet förebygga dem.

Riksskattenämnden uttalar, att kommitténs förslag går vida utöver syftet
att hindra ägare av fastighetsbolag och fastighetsföreningar att bereda sig
oberättigade fördelar i skattehänseende genom sådana transaktioner, som berörts
i direktiven för kommittén. Genom den uppläggning förslaget fått har
det erhållit en betydande räckvidd och det är svårt att på förhand överblicka
dess konsekvenser för de skattskyldiga i olika fall. Beskattningen kommer
att träffa ett mycket växlande klientel. Icke sällan utgöres detta av personer,
som sedan lång lid haft tillgångar placerade i fastighetsföretag, med vilkas
ursprungliga tillkomst de icke haft att skaffa. Några spekulationer i skatteflykt
har för dem icke varit förenade med denna förvaltningsform och de
torde ha svårt att inse det berättigade i att de, utan att ha vidtagit några
särskilda åtgärder, oförutsett ställes inför skattekrav, som i många fall torde
bli betydande. Någon förståelse hos dylika skattskyldiga för att skatteformen
för dem innebär vissa fördelar lär man icke kunna påräkna.

Riksskattenämnden framhåller vidare, att det förhållandet, att den föreslagna
beskattningen är oviss till sina verkningar och för många skattskyldiga
sannolikt kommer att te sig hård, kan vara ägnat att inge betänkligheter.
Riksskattenämnden skulle därför gärna ha sett att kommittén kunnat
finna en form för att hindra de åtgärder av illojal natur, som förekommit
på detta område, utan att tillgripa ett så ingripande förfarande som det föreslagna.
Kommittén har emellertid funnit en sådan väg icke vara framkomlig.
Riksskattenämnden förklarar sig icke kunna motsäga detta men anser det
önskvärt att kommittén på denna punkt redovisat sina överväganden. I det
läge, vari frågan nu befinner sig, och då det får anses angeläget att den icke
lämnas olöst, har riksskattenämnden trots de uttalade betänkligheterna funnit
sig böra acceptera kommitténs förslag.

Sveriges industriförbund och Stockholms handelskammare säger sig icke
vilja i detta sammanhang ingå på den mycket betydelsefulla frågan om bibehållande
av eller generella modifikationer i dubbelbeskattningen av aktiebolags
och de ekonomiska föreningarnas inkomst. Organisationerna erinrar

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

om att olika motiveringar åberopats till stöd för sådan dubbelbeskattning,
men att riktigheten av dessa motiveringar ofta bestritts. Organisationerna
framhåller, att i anledning av invändningarna mot dubbelbeskattningen bl. a.
anförts, att i många fall bolagsskatten är av underordnad betydelse för aktieägaren.
Det har sagts att vinstutdelning för honom ter sig ungefär på samma
sätt som inkomst av obligationer eller andra räntebärande papper, d. v. s.
att han anser bolaget närmast såsom en för honom främmande institution,
med vilken han icke bar annat att göra än att han årligen lyfter sin utdelning.
Denna motivering anser nämnda organisationer icke vara tillämplig för
dubbelbeskattning av företag med en eller ett fåtal delägare. För dessa är
dubbelbeskattningen särskilt betungande, vare sig de utövar rörelse eller
egendomsförvaltning. I fråga om familj ebolag, som har huvudsaklig karaktär
av holdingbolag, har detta till full evidens bekräftats i samband med den
år 1951 återinförda kedjebeskattningen av dessa företag, vilken uttryckligen
angavs åsyfta att genom sin tyngd framtvinga en avveckling av dessa.

Härefter anför Sveriges industriförbund och Stockholms handelskammare.

Dubbelbeskattningen drabbar emellertid med i huvudsak samma tyngd
även de familjebolag, som driva rörelse eller fastighetsförvaltning. Det föreliggande
förslaget avser jämväl att få till stånd en avveckling av de sistnämnda
företagen, medan de till övervägande del rörelseidkande familj ebolagen
icke beröras därav. Det aktuella skatteproblemet för dessa företag,
innefattande de för vårt näringsliv utan jämförelse mest betydelsefulla familjebolagen,
ligger ock på ett helt annat plan än holdingbolagens och fastighetsföreningarnas.
Väl är det möjligt, att även ägare till rörelseidkande
familjebolag i en del fall skulle vara villiga att underkasta bolaget taxering
till fondskatt för att få tillfälle använda sig av den föreslagna utköpsrätten
och avveckla familj ebolaget, men ur såväl det allmännas som de skattskyldigas
synpunkt är det regelmässigt tvärtom högst angeläget att den stora
massan rörelseidkande familjebolag kunna bevaras och utvecklas. Med nuvarande
hårda beskattning torde detta emellertid ofta icke i längden bliva
möjligt. Det är ju i regel i sista hand av familjebolagets vinst eller — med
uppenbara skadeverkningar för företaget — av bolagets i rörelsen nedlagda
kapital, som skatterna på inkomst och förmögenhet måste betalas,
vare sig dessa påföras familj ebolaget direkt eller dess huvuddelägare.

En avveckling av den stora massan familjebolag med uteslutande eller
huvudsaklig uppgift att förvalta delägarnas förmögenhet bör vara ägnad underlätta
genomförandet av en sådan omläggning av de rörelseidkande familjebolagens
beskattning, att dessa för vårt näringsliv högst gagneliga företag
kunna bevaras och förkovras. Vi våga hysa den förhoppningen, att den
föreslagna lagstiftningen skall bereda vägen för en sådan utveckling, och ur
denna synpunkt är förslaget att hälsa med tillfredsställelse.

En avveckling av ifrågavarande förvaltningsföretag, särskilt fastighetsföreningarna,
ligger icke blott i det allmännas utan i regel även i de därav berörda
skattskyldigas intresse. Redan 1944 års allmänna skattekominilté föreslog
ock, såsom av den föreliggande promemorian framgår, sådan skattefri
utköpsrätt som skatteflyktskommittén förordar för ägare av fastighetsföreningar
i syfte att därigenom underlätta övergången från indirekt till direkt
ägande av fastigheterna. Förslaget innebär i denna del alt gällande beskattningsregler
på ett begränsat område tillrättaläggas så, att alltför obilliga
verkningar i beskattningshänseende av den inträdda penningvärdeförsäm -

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

ringen undvikas. Enligt gällande lagstiftning och praxis skulle nämligen delägare
i en fastighetsförening (familjebolag), som utköper föreningens fastighet
eller andra tillgångar, bliva inkomstbeskattad för den regelmässigt
till alldeles övervägande del såsom en följd av penningvärdeförsämringen
inträdda nominella ökningen av köpeobjektets värde. Eftersom en beskattning
av dylika rent fiktiva vinster måste anses strida mot grunderna lör
vårt skattesystem och ofta praktiskt taget omöjliggöra övergång till direkt
ägande av föreningarnas fastigheter, är den möjlighet att skattefritt utköpa
dessa och andra tillgångar, de båda förslagen avse att bereda, synnerligen
starkt motiverad. Enligt det föreliggande förslaget nödgas emellertid" de
skattskyldiga i motsats till vad tidigare föreslogs att med eller mot sin vilja
för denna möjlighet betala ett ofta dyrt pris i form av fondskatt, avsedd att
utgå med 30 % å de fonderade vinstmedlen.

Liknande synpunkter anföres av Sveriges fastighetsägareförbund och handelskammaren
i Gävle.

Skånes handelskammare säger sig för sin del ha förståelse för att statsmakterna
söker genom ändrad lagstiftning skapa hinder för transaktioner
med syfte att vinna opåkallad skattelättnad. Enligt handelskammarens mening
har emellertid kritiken mot angivna företeelser i den offentliga debatten
och i någon mån även i kommitténs argumentering kommit att alltför
mycket undanskymma det faktum, att många holdingbolag däribland även
de, som sysslar med fastighetsförvaltning, drives under fullt lojala former
och utan syfte att skaffa delägarna skattelättnader; ansamlingen av medel
har i de senare bolagen ofta skett med ändamål att bestrida kostnaderna
för uppskjuten reparation eller modernisering av fastigheten.

Sveriges advokatsamfund har bl. a. gjort den invändningen mot förslaget,
att det ingriper i rättsförhållanden, vilka grundats på gällande lagstiftning.
De skattskyldiga, som vid bildande av holdingföretag tagit de olägenheter,
vilka är förbundna med den indirekta äganderätten, exempelvis genom dubbelbeskattning,
har gjort detta med hänsyn till de förmåner, även i skattehänseende,
som anordningen kunnat bjuda. Det måste rent principiellt ingiva
betänkligheter att inskränka sådana förmåner i den mån de beröra inkomster
under förfluten tid. Om man vill förhindra den form av skattelättnad,
vartill möjlighet föreligger enligt nu gällande skattelagstiftning, är
det enligt samfundets åsikt icke möjligt att gå fram efter andra linjer än
de av kommittén föreslagna. Samfundet anser emellertid, att kommittén
icke tagit vederbörlig hänsyn till vissa omständigheter, varför de föreslagna
bestämmelserna bör modifieras i flera avseenden. Bl. a. bör man med bibehållande
av principerna i förslaget vidtaga sådana ändringar, att holdingbolagen
kan kvarleva.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter, om icke i första
band en annan lösning än den av kommittén föreslagna bort komma till användning.
Länsstyrelsen anför, att om man vill söka hindra den flykt från
dubbelbeskattning av aktiebolagens och de ekonomiska föreningarnas vinster,
som enligt gällande lagstiftning är möjlig, den principiella lösningen synes
vara, att man antingen avskaffar skattefriheten för realisationsvinst å
aktier och andelar efter femårstidens utlöpande eller ock direkt utsäger, att

Knngl. Maj:ts proposition nr 187.

den del av köpeskilling för aktie eller andel, som i realiteten utgöi betalning
för köparens möjlighet att skattefritt uttaga vinstmedel, hos säljaren
skall bedömas såsom vinstutdelning eller med andra ord upptagas såsom
intäkt av kapital och icke såsom intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet.
Länsstyrelsen säger sig vara väl medveten om de svårigheter, som måste
öppna sig vid utformning och tillämpning av en lagbestämmelse efter dessa
riktlinjer, men vill likväl uttala stark tvekan, om icke denna väg i första
hand bort beträdas. Den linje, som kommittén valt, öppnar ett helt nytt perspektiv.
Kommittéförslaget innebär, att man verkställer en slutuppgörelse
med ett stort antal företag, som har uppsamlade vinstmedel, och låter dessa
under en relativt kort tid betala en fondskatt, vilken ekonomiskt sett avses
att vara och i allmänhet även torde ställa sig förmånligare, än om medlen
utskiftats eller utdelats i vanlig ordning. En olägenhet, och en väsentlig sådan,
är att enligt kommitténs lösning beskattningsanspråket i många fall
kommer att drabba helt annan intressent än den, som egentligen blivit berikad.
Detta förhållande synes emellertid vara en oundviklig konsekvens av
att anspråket på en effektuering av dubbelbeskattningens sista led städse
riktas mot företagets aktuelle ägare eller företaget. Länsstyrelsen anser att
vad kommittén härutinnan föreslagit måste godtagas. En viktig princip
i kommitténs förslag är att det allmännas anspråk på dubbelbeskattning
icke längre skall omfatta värdestegringsvinsterna. Länsstyrelsen vill medgiva,
att de sakkunnigas lösning skapar klarhet i många frågor och att den
också inom ett ganska stort fält förhindrar manipulationer till skatteflykt.
Helt bortsett från detta senare förhållande synes det fördelaktigt ur allmän
synpunkt, att förvaltningsföretagen må beredas möjlighet att på rimliga villkor
upplösas. Länsstyrelsen förordar därför i princip vad de sakkunniga fö -

reslagit.

Länsstyrelsen i Östergötlands län uttalar, att ett genomförande av det
framlagda förslaget innebär att skattevägen utnyttjas för ett nytt andamål,
nämligen att stimulera till upplösning av skattesubjekt som av olika anledningar
anses böra upphöra. Lämpligheten av en dylik åtgärd kan diskuteias
liksom även frågan, huruvida den föreslagna fondskatten kan antagas bil tillräckligt
effektiv för att motivera ett avsteg från de principer, som hittills
legat till grund för påförande av nya skatter.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anmärker vidare, att man icke genom
fondskatten i och för sig kommit fram till någon allmän spärr mot skatteflyktsåtgärder
av olika slag. Beträffande de speciella skatteflyktstransaktioner,
varom förmäles i motiven för utredningen, måste dock fondskatten antagas
— om än på eu ny väg — leda till målet, eftersom den syftar till att
omöjliggöra skatteflyktsåtgärder genom att upplösa det organ som krävs
för att några dylika åtgärder skall kunna vidtagas. I detta avseende måste
förslaget anses innebära eu så tillfredsställande lösning av föreliggande skatteproblem,
att tveksamheten beträffande lämpligheten att vidga det område,
där skatter må utnyttjas, bör ge vika. Länsstyrelsen förklarar sig därför
_ ehuru med viss tvekan — icke vilja motsätta sig förslagets genomförande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Övers tåt hållarämbetet framhåller i sitt avstyrkande utlåtande, att sådan
beskattningen av aktiebolagens och de ekonomiska föreningarnas inkomster
är anordnad i vårt land, det givetvis är av största intresse att de förvaltningsföretag,
varom nu är fråga, upplöses i så stor utsträckning som möjligt. Det
synes därför riktigt och lämpligt, att statsmakterna vidtager åtgärder i skattehänseende
till underlättande av eu sådan upplösning. På indirekt väg skulle
härigenom vinnas att möjligheterna till skatteflyktsmanipulationer i väsentlig
mån begränsas. Ämbetet ifrågasätter dock, om skatteflyktskommitténs
förslag till fondskatt är den lämpligaste formen för att främja en upplösning
av förvaltningsföretagen och om det åsyftade resultatet verkligen uppnås
med tillämpning av detsamma. En lagstiftning sådan som den föreslagna
medför under alla omständigheter ett vidlyftigt och tyngande arbete icke
minst av taxeringsteknisk art.

Vidare uttalar överståthållarämbetet, att förslaget icke innebär en principiell
och definitiv lösning av det ifrågavarande skatteflyktsproblemet. Det
understrykes, att beträffande sådana företag, som icke upplöses, ingen ändring
inträder i de förhållanden, som nu råder; dylika företag kan alltjämt
utnyttjas i skatteundandragande syfte.

överståthållarämbetet anför härefter.

Vilken effekt får fondbeskattningen speciellt för sådana fastighetsbolag
eller iastighetsföreningar, som omnämnas i direktiven? En del av sparade
vinstmedel bliva givetvis föremål för beskattning efter relativt låg skattesats.
Men för resterande del av vinstmedlen, exempelvis för belopp, som motsvaras
av reservfond och skuldregleringsfond — oavsett om dylik avsättning
skett med högre belopp än som föreskrivits i lag — utgår (utom vid
frivilligt uppgivande) ej fondskatt. Förslaget om fondskatt synes då närmast
uppmuntra till slutlig upplösning av företaget enligt s. k. »Lundinmetod»
eller överlåtelse till aktiebolag, som bedriver penningrörelse eller till
skattefna rättssubjekt. Å andra sidan kan fondskatten komma att drabba
hårdare an den reguljära upplösningsbeskattningen, nämligen i sådana fall,
dä förlust uppkommer under senare år än det, för vilket fondskatt påföres.
Nagon restitution av fondskatt i sådana fall synes icke hava förutsatts. Härtill
kommer att det ofta torde bliva svårt att avgöra, om och i vad män ett
företag skall taxeras till fondskatt. De många undantags- och dispensreglerna
torde komma att medföra bristande effektivitet hos den föreslagna lagstiftningen.
ö

Beskattningsnämnderna, särskilt de som ha att handlägga aktiebolags och
föreningars beskattning, ha under en följd av år varit hårt belastade UtarbetsuPPgifter
ha tillämpningen av ett flertal mer eller mindre
tillfälliga skatter betungat nämnderna. Utan tvekan ha dessa extra arbetsuppgnter
varit till förfång för den verkliga inkomstuppskattningen Ett »enomforande
av fondbeskattningen skulle ytterligare tynga dessa nämnders
arbete, icke blott vid 1955 och 1956 års taxeringar, utan jämväl vid senare
ars taxeringar, på grund av de ökade svårigheter som, därest fondskatten
genomföres, framdeles uppkomma vid tillämpningen av utskiftnings- och
utdelningsbeskattningen.

Överståthållarämbetet har på anförda skäl icke funnit sig berett att tillstyrka
skatteflyktskommitténs förslag, utan anser att frågan bör göras till

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

föremål för fortsatt utredning. Därest likväl förslag till lagstiftningsåtgärder
anses böra föreläggas redan 1954 års riksdag föreslår överståthållarämbetet,
att ett sådant förslag begränsas till att avse endast fastighetsaktiebolag och
fastighetsföreningar. Beträffande de s. k. holdingbolagen av familjebolags
natur lärer — efter 1951 års lagstiftning om beskattningen av dem — åtgärder
till förhindrande av skatteflyktsåtgärder icke vara lika aktuella som
beträffande fastighetsföretagen. De nyssnämnda holdingbolagen ha jämväl
enligt övergångsbestämmelserna till 1951 års ändringar i 54 § kommunalskattelagen
och 7 § förordningen om statlig inkomstskatt beretts tillfälle
att likvidera på relativt förmånliga villkor. Såvitt överståthållarämbetet har
sig bekant har också upplösning av de ifrågavarande företagen i stor utsträckning
ägt rum.

Flertalet remissinstanser ansluter sig till uppfattningen att det ur flera
synpunkter är önskvärt att de företag, som föreslagits skola erlägga fondskatt,
upplöses.

Kooperativa förbundet erinrar om att enligt den nya föreningslagen från
och med 1954 endast kooperativa föreningar kan vinna registrering som
ekonomiska föreningar, övergångsbestämmelserna till den nya lagen tilllåter
dock, att äldre föreningar, bl. a. föreningar med uppgift att förvalta
fastigheter, alltjämt består, ehuru de ej är av kooperativ natur. Det har
i olika sammanhang framställts önskemål om att dylika äldre fastighetsföreningar
avvecklas. Även i fråga om fastighetsföretag, organiserade som
aktiebolag, synes en avveckling av dessa i manga hänseenden vara önskvärd.
Endast mera undantagsvis torde enligt förbundets åsikt ekonomiskt bärande
skäl kunna åberopas för att en fastighet, i realiteten ägd av en eller ett
fåtal fysiska personer, skall förvaltas i bolagsform.

Skånes handelskammare är dock av en annan mening och anför.

Vad fastighetsbolagen beträffar torde det icke vara oberättigat att ställa
frågan, huruvida de missbruk, som förekommit, verkligen motivera en till
sina konsekvenser så vittgående ändring i beskattningslagstiftningen som
den av kommittén föreslagna, vilken ställer det indirekta ägandet av fastigheter
i aktiebolags- eller föreningsform i beskattningshänseenden i särklass.
Handelskammaren vill erinra om att aktiebolagsformen av ålder befunnits
vara en lämplig och legitim form för sammanhållande av ägaremtressen
inom en och samma familj, knutna till viss eller vissa fastigheter. Det stora
flertalet av hithörande bolag torde näppeligen ha givit anledning till anmärkning
för att ha förskaffat delägarna opåkallad skattelättnad. Skatteflyktskommitténs
påstående att de flesta företag, varom här är fråga, icke
fvlla en nyttig uppgift och numera ofta utgöra ett tomt skal är, såvitt handelskammaren
kan bedöma, knappast med verkligheten överensstämmande.

Sveriges fastighetsägareförbund ifrågasätter, huruvida det legitima behovet
av någon form för gemensamt ägande och förvaltning icke helt åsidosatts
genom senare års skattelagstiftning ävensom i del nu framlagda förslaget.
Omläggningen av föreningslagen och de skatterättsliga konsekvenserna
i avseende å aktiebolagen har medfört ett läge, där gemensamt ägande

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

icke kan ta rationella former. Statsmakterna synes böra ägna detta spörsmål
ett noggrant övervägande i syfte att skapa en ur såväl civilrättsliga som
skatterättsliga synpunkter lämplig form för gemensamt ägande.

Jämväl Sveriges advokatsamfund framhåller alt det ur många synpunkter
kan vara synnerligen olägligt att upplösa den indirekta äganderätt, som
föreligger genom ett holdingföretag. Gemensam äganderätt till fastighet eller
aktier kan föreligga i form av samäganderätt. Förvaltningen enligt samäganderättslagen
kan emellertid bli tungrodd och medföra svårigheter av
olika slag, och på den grund har man ofta valt att låta de tillgångar, varom
fråga är, ägas av ett holdingföretag, i vilket delägarna äger aktierna
eller andelarna. Härigenom erhålles betydande fördelar, då det gäller att
hålla samman egendomen och att på ett lämpligt sätt ordna beträffande
dess förvaltning.

Ett flertal remissinstanser har ansett det vara tveksamt om fondskatten,
såsom den av kommittén föreslagits utformad, i verkligheten kommer att
få till resultat, att flertalet förvaltningsföretag av familjebolags karaktär
upplöses. Sålunda har kammarrätten anfört, att intet hindrar att delägare
tar den erbjudna förmånen av skattefri överföring av värdestegringsvinsten
och den regelmässigt i jämförelse med den ordinarie beskattningen förmånligare
fondbeskattningen av vinstmedlen i inskränkt mening men låter
företaget fortleva. Företaget har nämligen fortfarande tillgångar, motsvarande
det bundna kapitalet (aktie- eller insatskapital, reservfond och
skuldregleringsfond) och är såtillvida fullt livsdugligt. Fortfarande kvarstår
regelmässigt en skatteskuld å ett belopp, motsvarande för föreningar
reservfonden samt för aktiebolag summan av reservfonden, skuldregleringsfonden
och beloppet av den ökning av aktiekapitalet, som må ha skett genom
fondemissioner. Denna skatteskuld måste i händelse av företagets
upplösning infrias. Organisationsformen kommer alltjämt att ur skattesynpunkt
erbjuda så stora fördelar, att anledning till upplösning av företaget
i regel icke lärer föreligga. Även om den föreslagna lagstiftningen skulle
föranleda upplösning av vissa företag, och även om stadgandena i 1 och
119 §§ lagen om ekonomiska föreningar får anses hindra tillkomsten av
nya förvaltningsföretag i ekonomisk förenings form, möter intet hinder att
organisera nya sådana företag såsom aktiebolag. Det kan därför enligt kammarrättens
mening ifrågasättas, huruvida de fördelar, i och för sig, som det
allmänna möjligen kan vinna av upplösning av nu existerande förvhltningsföietag,
motsvarar priset av cn uppgiven beskattning av värdestegringsvinsterna.
Någon utredning om huru stora dessa kan beräknas vara har kommittén
icke framlagt, men de torde få antagas vara betydande.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför.

Enligt vunna erfarenheter från 1953 års taxeringsarbete i länet har aktieägare
i s. k. familjebolag i stor utsträckning utnyttjat sin rätt att utan
skattepåföljd utköpa värdepapper. Flertalet av ifrågavarande bolag redovisar
nu som huvudsaklig tillgång en reversfordran på aktieägarna. Mot
denna balanseras aktiekapital och fonder, i regel bestående av obeskattade

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

vinstmedel. Dylikt bolag, som upphört att driva verksamhet, synes i allmänhet
icke likvidera med hänsyn till de kostnader, som uppstår i samband
med avvecklingen, t. ex. kostnader för avregistrering, utskiftningsskatt.
En annan anledning härtill kan vara att bolaget som sådant besitter
ett visst värde, minst motsvarande kostnaderna för bildandet av ett nytt
bolag t. ex. registreringskostnader, aktiestämplar. Aktieägarna torde räkna
med möjligheten att kunna sälja bolaget.

Det har iakttagits en viss tendens att ombilda enskilda företag till aktiebolag,
vilket kan sammanhänga med skattereglernas nuvarande utformning.
Vid försäljning av en enskild firma blir hela köpeskillingen skattepliktig,
medan realisationsvinst vid försäljning av aktier blir helt skattefri, om aktierna
innehafts mer än 5 år. I realiteten är innebörden i båda fallen densamma,
nämligen överlåtelse av rörelse, men skattebördan blir helt olika.
En viss handel med dylika bolag har också kunnat konstateras, t en del
bolag torde aktieägarna räkna med att kunna överlåta reversskulden på
sådan person, att reversen kan avskrivas som osäker. Låter vederbörande
tillräckligt lång tid förflyta mellan överlåtelsen och nedskrivningen, torde
transaktionen leda till oberättigad skattelättnad.

Det synes länsstyrelsen vid nämnda förhållanden sannolikt att endast
skatteeftergifter i samband med tvingande bestämmelser utgöra verksamma
medel för att förvaltningsföretag av ifrågavarande typ mera allmänt skall
upplösas. Att upplösning verkligen kommer till stånd är å andra sidan ur
alla synpunkter önskvärt. Kommittén räknar med att så sker, men skälen
härför synas icke vara helt övertygande. Länsstyrelsen vill för sin del uppställa
en snabb upplösning av företagen som en absolut förutsättning för
den tilltänkta lagstiftningen.

För att en upplösning av de till fondskatt skattskyldiga företagen oftare
skall komma till stånd har i några remissyttranden föreslagits vissa ändringar
i eller tillägg till de av skatteflyktskommittén föreslagna föreskrifterna.

Riksskattenämnden anser, att lagstiftningens syfte att medverka till en
upplösning av de ifrågavarande förvaltningsföretagen skall fullföljas på ett
mera direkt sätt än som skett i förslaget. Riksskattenämnden föreslår därför
den principiella omläggningen av förslaget att någon avräkning av fondskatten
mot annan skatt icke skall få ske förrän i samband med företagens
upplösning. Till den närmare utformningen av riksskattenämndens förslag
återkommer jag i det följande och vill nu endast tillägga att nämnden vid
detta sitt ställningstagande säger sig ha fäst särskilt avseende vid de svårigheter,
vari åtskilliga skattskyldiga hamnat genom att begagna bolag eller
föreningar såsom förvaltningsform. Bl. a. på grund av penningvärdets fall
har de härigenom ådragit sig skatteskulder, utan att det alltid stått klart
för dem vilka konsekvenser förvaltningsformen medför i detta avseende.
Den inlösning av skatteskulden, som får antagas förr eller senare komma
att ske, måste alltid innebära en påfrestning och det är antagligt att svårigheterna
kommer att ytterligare växa, om icke åtgärder nu vidtages föi att
på rimliga villkor få till stånd en avveckling av företagen. Många skäl talar
därför enligt riksskattenämndens mening för att man icke ytterligare fördröjer
en sanering av beskattningsförhållandena inom detta område.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Riksskattenämnden säger sig emellertid vara medveten om att en sådan
omläggning av bestämmelserna innebär en betydande skärpning av lagstiftningen
och kan föranleda en viss utökning av antalet dispensfall och även
kräva att vid bedömandet av dessa tillbörlig hänsyn tages till de särskilda
svårigheter, som kan vara förenade med en upplösning av företagen.

Jämväl överståthållarämbetet finner erforderligt, för att upplösning av
företagen i större utsträckning skall ske, att kommittéförslaget skärpes på
så sätt att avräkningsförfarandet icke får tillämpas annat än i samband
med upplösning av företaget. En sådan skärpning anser ämbetet dessutom
motiverad med hänsyn till de fördelar i skattehänseende, som fondskatteförslaget
i vissa lägen kan medföra för företagets ägare.

Kammarrätten uttalar, att om det anses i och för sig önskvärt, att nu
existerande förvaltningsföretag av förevarande art upplöses, bör, för att den
föreslagna skattefriheten vid överföring till delägare av värdestegringsvinst
skall verka i sådan riktning, skattefriheten medgivas endast vid överföring
i samband med företagets upplösning.

Kooperativa förbundet anför, att en möjlighet att åstadkomma avveckling
i större omfattning av här åsyftade företag är att föreskriva likvidation
och upplösning såsom villkor för utköpsrätten. En sådan föreskrift
förefaller vid första påseende att vara tilltalande. Vid närmare övervägande
finner man emellertid att en dylik bestämmelse i vissa fall kan
medföra alltför betungande konsekvenser. Det kan nämligen föreligga fall,
då en enmansägd fastighetsförening har ett förmånligt inteckningslån bundet
på lång tid och då det kan befaras, att långivaren kommer att vägra
samtycke till lånets överflyttning från föreningen till insatsägaren vid eventuellt
utköp. Det synes oriktigt, att i ett sådant fall tvinga föreningen respektive
insatsägaren att för likvidations genomförande omplacera denna
inteckningskredit, varvid det nya lånet kanske endast kan erhållas på betydligt
oförmånligare villkor för låntagaren än det gamla. Om man alltså
i denna lagstiftning vill införa en bestämmelse om »tvångslikvidation» vid
utköp, bör samtidigt införas bestämmelser, som ger riksskattenämnden möjlighet
att ge dispens i sådana fall, där likvidation på grund av föreliggande
omständigheter icke bör framtvingas. Därest bestämmelser om likvidation
såsom förutsättning för utköpsrätt anses icke kunna infogas i denna lagstiftning,
synes det förbundet angeläget, att andra metoder prövas, som i
högre grad än kommitténs förslag uppmuntrar till frivillig och omedelbar
avveckling av ifrågavarande företag. Det synes förbundet värt att överväga,
om icke för uppnående av nu angivna mål fondskatten bör nedsättas till
25 procent för de företag, som före viss tid upplöses. Procentsatsen 30
skulle då behållas för övriga, där upplösning ej sker. Skulle hinder av det
slag som nyss berörts föreligga för avveckling, bör dock fondskatt utgå efter
25 procent genom dispens från riksskattenämnden.

Även länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter, om icke likvidation av
företag snabbare kommer att ske om någon skattefördel kombineras med
omedelbar likvidation. Om skattesatsen sättes högre än som föreslagits,

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

exempelvis till 32 procent, jnen företag som antingen omedelbart hos taxeringsnämnden
eller senast hos 1955 års prövningsnämnd företer uppgift
från vederbörande registreringsmyndighet om att företaget trätt i likvidation,
erhåller rätt att få skatten beräknad efter 30 procent, anser länsstyrelsen
att det angivna syftet ernås. Vidare bör enligt länsstyrelsen tagas i övervägande
huruvida icke utköpsrätt bör tillerkännas delägare endast om företaget
likviderar. Det påpekas att företaget vid likvidation har rätt att inräkna
det bundna kapitalet i sitt till fondskatt beskattningsbara belopp.

Vissa remissmyndigheter har ifrågasatt, huruvida icke syftet att få företag
av hithörande typ avvecklade i större utsträckning kan uppnås genom
andra åtgärder än beskattning genom fondskatt.

överståthållarämbetet, som avstyrkt det framlagda förslaget, framhåller
sålunda, att önskemålet om upplösning av förvaltningsföretagen synes
kunna tillgodoses genom anlitande av vida enklare åtgärder än dem, som
kommitténs förslag till fondskatt innebär. En skattelättnad synes sålunda
kunna medgivas i samband med en inom viss kortare tid företagen upplösning
av de nu ifrågavarande förvaltningsföretagen. Har företaget aktiebolags
form torde skattelättnaden lämpligen kunna medgivas genom en tillfällig
sänkning av utskiftningsskatten; utgör företaget åter ekonomisk förening
kan skattelindringen förslagsvis åstadkommas genom att tillåta en skatteberäkning,
såvitt avser de till andelsägarna utdelade vinstmedlen, enligt reglerna
för ackumulerad inkomst.

Länsstyrelsen i Malmöhus län, som anser kommitténs förslag böra genomföras
endast om det leder till upplösning av förvaltningsföretagen av familjebolags
karaktär, finner förslaget böra överarbetas. Sålunda anser länsstyrelsen,
att, såvitt angår bolag, som är skattepliktigt för utdelning, det bör
undersökas om icke i stället för fondskatt reducerad utskiftningsskatt bör
medgivas med 5 å 10 års betalningstid, om bolaget slutlikviderar före visst
år. På liknande sätt torde kunna förfaras med övriga i promemorian nämnda
bolag, om samtidigt införes rätt för delägare att återköpa tillgångar, t. ex.
fastigheter, till bolagets anskaffningspris. Det är också möjligt att underlätta
utköp genom befrielse från eller nedsättning av lagfartsstämpel, men länsstyrelsen
hyser betänkligheter häremot. Beträffande ekonomiska föreningar
har länsstyrelsen däremot i och för sig intet att erinra mot förslaget, men
det bör kompletteras med bestämmelser om likvidationstvång.

Åtskilliga remissinstanser har gjort erinringar mot den föreslagna skattesatsen,
30 procent, som de funnit för hög.

Riksskattenämnden framhåller sålunda, att taxeringen till fondskatt icke
kommer att motsvaras av något inkomstförvärv och kan komma att påföras
utan att den skattskyldige vidtagit några särskilda åtgärder. Det kan därför
möjligen befaras att en skattesats av 30 procent blir väl hög och kan medföra
betalningssvårigheter. Särskilt mot bakgrunden av att den latenta utskiftningsskatteskuldcn
vid värdering av aktier för förmögenhetstaxering

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

vanligen icke brukat medräknas till mer än en tredjedel av skattebeloppet,
kan det finnas anledning att överväga någon sänkning av fondskatten.

Stockholms handelskammare och Sveriges industriförbund erinrar om att
skatteflyktskommittén förordat en schablonmässig avvägning av skattesatsen
och därvid angivit, att fondskattens storlek principiellt bör bestämmas
så, att den motsvarar nuvärdet av den skatteskuld, som åvilar de innestående
vinstmedlen. Enligt dessa remissinstansers mening är kommitténs utgångspunkt
för sitt ställningstagande i denna del icke invändningsfri. Kommittén
har sålunda underlåtit att ingå på frågan, huruvida dubbelbeskattning av
familjebolagens vinster överhuvudtaget är befogad eller ej. Till stöd för
dubbelbeskattning av familjebolagen kan icke anföras samma skäl — även
dessa omstridda — som då fråga är om opersonliga kapitalsammanslutningar.
Om man likväl anser sig omedelbart böra aktualisera dubbelbeskattningskravet
just mot vissa familjebolag, bör dock nu berörda förhållande mana
till särskild försiktighet vid avvägningen av skattesatsen. Vidare har kommittén,
såvitt av promemorian framgår, icke i detta sammanhang beaktat,
att de vinstmedel, som kommer att ingå i det till fondskatt beskattningsbara
beloppet, hopsamlats under tider, då såväl marginalskattesatserna på inkomst
för fysiska personer som utskiftningsskatten vida understeg de nuvarande
skattesatserna. Vad de förstnämnda beträffar har dessa mångdubblats
under de senaste decennierna. Utskiftningsskatten utgick från dess tillkomst
år 1927 till år 1938 med 5 procent, höjdes sistnämnda år till 12 procent, 1940
till 30 procent och slutligen 1950 till 40 procent. Slutligen synes kommittén
icke hava dragit de fulla konsekvenserna av att statsmakterna, på sätt kommittén
anför, enligt gällande skattesystem medgivit att skatteanspråket först
i en obestämd framtid skall aktualiseras. Det är enligt organisationernas mening
en väsentlig skillnad att drabbas av den beskattningseffekt, som enligt
vad man varit fullt medveten om måste bli en följd av fattade beslut
om utskiftning eller utdelning av vinstmedel, och den beskattning, skatteflyktskommittén
föreslår. Med åsidosättande av statsmakternas berörda medgivande
av — såvitt angår vinster, beträffande vilka den år 1933 införda
ersättningsskatten icke längre kan ifrågakomma — obegränsat uppskov
med skatteanspråket och trots att inga affärshändelser eller andra åtgärder
skett, varigenom de ifrågavarande vinstmedlen till någon del förändrat karaktär
eller omplacerats, ställes de skattskyldiga enligt kommitténs förslag
inför den situationen att plötsligt nödgas räkna med en skatt av 30 procent
å dessa vinstmedel — låt vara att visst anstånd med skattens betalning är
medgivet. De åberopade förhållandena talar enligt organisationernas åsikt
för en nedsättning av den föreslagna skattesatsen.

Liknande synpunkter har anförts av handelskammaren i Gävle, Skånes
handelskammare, Sveriges advokatsamfund och Sveriges fastighetsägareförbund.

Sveriges fastighetsägareförbund anför beträffande skattesatsen för ekonomiska
föreningar, att kommittén synes ha byggt sitt förslag på det antagandet
att vid utskiftning från föreningar skattebelastningen i allmänhet

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

ej skulle understiga 40 procent. Något skäl för detta antagande har kommittén
icke anfört och det förefaller förbundet sannolikt att kommittén vid angivande
av denna procentsats haft det nu gällande procenttalet för utskiftningsskatt
vid upplösning av aktiebolag såsom utgångspunkt. Man torde enligt
förbundet med all säkerhet kunna utgå ifrån, att åtskilliga delägare i
föreningar av ifrågavarande slag tillhör en lägre skatteklass och att den av
kommittén föreslagna skatteprocenten följaktligen för dem innebär icke
en avsedd lättnad utan en väsentlig skärpning av skattebördan i förhållande
till vad som nu gäller. Denna skärpning kommer alltså att träffa de
mindre bärkraftiga skattesubjekten. Med hänsyn härtill föreslår förbundet,
att riksskattenämnden bemyndigas medgiva jämkning nedåt av fondskatten
för den händelse en andelsägare kan visa att hans personliga skatteprocent
är mindre än det procenttal, som kan bestämmas för den föreslagna fondskatten.

Svenska revisorsamfundet säger sig dela uppfattningen, att en avveckling
av fastighetsaktiebolag och fastighetsföreningar är önskvärd icke minst för
att nuvarande hårda och i sak omotiverade dubbelbeskattning skall kunna
undvikas. Samfundet ifrågasätter, om ej fondskatten bör beräknas endast till
15 procent å sådana besparade vinstmedel, som genom lån uttagits före den
1 januari 1947 — d. v. s. den tidpunkt efter vilken skattemyndigheterna
mera allmänt började intressera sig för s. k. Lundintransaktioner och efter
vilken de skattskyldiga kan anses ha fått kännedom om förhållandet.

Övriga remissinstanser har icke gjort erinran mot den föreslagna skattesatsens
storlek.

Landsorganisationen, som funnit kommitténs avsikt tilltalande att med
reglernas utformning söka få till stånd en rimlig beskattning av de ansamlade
vinstmedlen och samtidigt underlätta en ur många synpunkter
önskvärd upplösning av vederbörande företag, uttalar, att det kan vara
lämpligt att låta fondskatten utgöra 30 procent av det beskattningsbara beloppet.

Kammarrätten har funnit den föreslagna skattesatsen gynnsamt beräknad
för de skattskyldiga. Kammarrätten anför såsom motivering för denna
ståndpunkt följande.

Kommittén har avsett, att fondskatten å vinstmedel skall träda i stället
för den ordinarie beskattning, som eljest bort utgå vid dessa vinstmedels
överföring till delägarna, överföringen kan ske genom utdelning, som kan
drabbas av inkomstskatt av varierande höjd, beroende på bland annat höjden
av mottagarens marginalskatt, men den kan också ske genom utskiftning,
vilken, då fråga är om överföring från aktiebolag, blir föremål för utskiftningsskatt.
Utskiftningsskatten är på grund av sin säregna konstruktion
icke så inpassad i skattesystemet, att skatten helt motsvarar den inkomstskatt,
som skulle utgå, om överföringen tagits till beskattning genom
inkomstskatt. Redan av angivna skäl har det icke varit möjligt att till beloppet
avväga fondskattens höjd så, att den svarar mot den ordinarie skatt
som i olika lägen bort utgå vid överföring genom utdelning eller utskiftning.

Vid avvägningen av fondskattens totala belopp må å ena sidan bemärkas,

3 Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 1S7.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

att de företag, som enligt förslaget avses skola därav träffas, äro företag,
som underlåtit att i skälig omfattning utdela vinstmedel utan i stället ansamlat
dessa, och därigenom undanhållit vinstmedlen från tidigare beskattning.
Med hänsyn härtill kunde skäl anses föreligga att icke eftergiva någon
del av den beskattning, som skulle ha utgått, om vinstmedlen överförts
till delägarna i normal ordning utan ansamling i företaget och vid ordinarie
beskattning.

Ä andra sidan kan det knappast anses lämpligt, att vid fondbeskattning
göra vinstmedlen till föremål för hårdare beskattning än vid sådan ordinarie
beskattning. Vid beskattning genom utskiftningsskatt skulle skatt ha utgått
med 40 procent å det utskiftade beloppet. Beskattningens höjd i händelse
av utdelning är, som förut antytts, mera vansklig att bedöma. Med
hänsyn till att huvudparten av andelarna i sådana företag, varom här är
fråga, förmodligen innehaves av skattskyldiga med relativt hög marginalskatt,
är det måhända icke oberättigat att antaga att för flertalet av dem
den ordinarie skatten, om vinstmedlen överförts genom utdelning och i
normal ordning, skulle uppgått till eller överstigit 40 procent av utdelat
belopp. Dock är det icke uteslutet att för vissa delägare skatteuttaget kunde
blivit lägre. Emellertid kan i anslutning till dessa sistnämnda fall invändas,
att enligt förslaget sedermera skeende utdelning av fondbeskattad
vinst är skattefri. Det synes icke alldeles uteslutet, att denna skattefrihet
i vissa fall kunde komma att utnyttjas på det sätt, att genom utbyte av
kuponger å skattefri utdelning mot kuponger å skattepliktig utdelning i
andra företag den skattefria utdelningen komme att i viss utsträckning
överföras till personer med högre marginalskatt. Med hänsyn till det anförda
skulle möjligen en fondbeskattning, vars totala belopp svarade mot
40 procent av vinstmedlen, även ur sist anlagda synpunkt icke framstå såsom
för hög.

Slutligen måste emellertid vid avvägningen av fondskattens totala belopp
beaktas därav berörda företags möjligheter att utan några för delägarna
och fordringsägare förlustbringande åtgärder erlägga densamma. Fondskatten
är eu engångsskatt, som visserligen uttages i efterskott i jämförelse
med vad som skulle ha skett, om de beskattade vinstmedlen överförts
i normal ordning. Företagets solvens sättes givetvis därigenom icke i fara,
då fondskalten tar i anspråk endast en viss procentuell andel av de befintliga
vinstmedlen. Men vinstmedlen kunna tänkas vara så bundna i realtillgångar
eller eljest, att likvidlitetssvårigheter kunna uppstå. Häremot
kan invändas, alt då dock vinstmedel finnas, det normalt bör föreligga så
stor marginal mellan å ena sidan värdet av tillgångarna och å andra sidan
värdet av faktiska skulder, att denna marginal kunde tänkas räcka som
kreditunderlag för en upplåning. Det understundom förekommande fall att
delägare mot revers uttagit företagets samtliga tillgångar lärer icke kunna
föranleda till annat bedömande i förevarande sammanhang. Slutligen må
erinras om, att kommittén beaktat de övergående likviditetssvårigheter,
som möjligen kunde tänkas i vissa fall uppkomma, genom det föreslagna
stadgandet att skatten skall erläggas med lika rater "under en tidrymd av
fem år samt genom att öppna möjligheter till ytterligare förlängning av
betalningstiden till högst tio år.

De nu gjorda övervägandena synas närmast leda till att det av kommittén
föreslagna totala beloppet av fondskatten, svarande mot 30 procent
av ansamlade vinstmedel, knappast kan anses för högt vid jämförelse med
den ordinarie skatt, som skulle ha utgått, om vinstmedlen hade i normal
ordning utdelats eller utskiftats, men väl vid en sådan jämförelse kan anses
för de skattskyldiga gynnsamt beräknat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

I remissyttrandena har icke gjorts någon invändning mot den av kommittén
föreslagna huvudregeln, att fondskatt icke skall uttagas å orealiserad
värdestegring utan begränsas till faktiskt influtna vinstmedel. Vissa
remissinstanser har emellertid gjort gällande att samma princip hör tilllämpas
jämväl i sådana fall då utköp till lägre pris än anskaffningskostnaden
redan skett. Till denna fråga torde jag emellertid få återkomma i samband
med redogörelsen för den närmare innebörden av kommitténs förslag.

I huvudsak har icke heller någon erinran gjorts mot förslaget att delägare
i företag, som har att erlägga fondskatt, skall skattefritt få utköpa företags
fastigheter och övriga tillgångar till anskaffningspris. Flera remissinstanser
har förklarat, att denna regel utgör en förutsättning för genomförande
av förslaget om fondskatt.

I några remissyttranden uttryckes önskemål om generella bestämmelser
mot skatteflyktsåtgärder.

överståthållarämbetet erinrar om, att i direktiven för kommittén såsom
ett alternativ angivits möjligheten att i skattelagstiftningen upptaga ett sådant
allmänt stadgande mot skatteflyktsåtgärder, som riktar sig mot alla former
av opåkallade skattelättnader. Kommittén ingår emellertid icke härpå,
då den icke haft tillräcklig tid till sitt förfogande för att närmare överväga
denna komplicerade fråga. I detta sammanhang vill överståthållarämbetet
understryka den stora betydelse, icke minst ur psykologisk synpunkt, som
cnlict överståthållarämbetets mening införandet av en sådan bestämmelse
skulle få. De tidigare uttalade farhågorna för otrygghet i den praktiska tilliäinpningen
av ett dylikt allmänt stadgande torde numera till väsentlig del
bortfalla därigenom att de skattskyldiga har tillfälle att hos riksskattenämnden
erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor och sålunda på ett tidigt
stadium kan få visshet om den skattemässiga innebörden av en viss transaktion.
Det synes överståthållarämbetet angeläget att den här berörda frågan
ytterligare utrcdes.

överståthållarämbetet anför vidare, att kommittén undersökt möjligheterna
att tillskapa lagbestämmelser till förhindrande av att ägare av fastighetsföreningar
och fastighetsbolag bereder sig skattelättnad genom att vidtaga
vissa bestämt angivna transaktioner i skatteundandragande syfte men
att kommittén därvid kommit till det resultatet, att en lagstiftning med så
begränsad räckvidd icke skulle vara av något värde, överståthållarämbetet
säger sig ur principiell synpunkt dela kommitténs uppfattning härutinnan,
men ifrågasätter, huruvida icke — med hänsyn till det läge, som nu råder
beträffande fastighetsföretagen — en speciell bestämmelse till förhindrande
av redan kända fall av skatteundandragande hade bort övervägas.

Tjänstemännens centralorganisation yttrar, att den principiellt viktigaste
effekt, som den föreslagna lagstiftningen kan väntas medföra — nämligen
omöjligheten alt med formell lagtillämpning undandraga uppsamlade vinstmedel
från beskattning — även kan uppnås med ett mer allmänt hållet stadgande
om hur skentransaktioner och skatteflyktsåtgärder skall bedömas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Organisationen beklagar att denna utväg, som det varit av stort intresse att
få prövad, ej upptagits till behandling.

Andra remissinstanser har däremot uttalat betänkligheter mot ett generellt
stadgande mot skatteflyktsåtgärder.

Sålunda säger sig Sveriges advokatsamfund med tillfredsställelse ha konstaterat,
att man nu synes ha insett det enligt samfundets mening oriktiga
i vissa uttalanden, att praxis utan stöd av lagstiftning skulle kunna åsätta
en materiellt riktig taxering, där rena skatteflyktsåtgärder förelåg.

Med hänsyn till rättssäkerhetens krav kan advokatsamfundet icke acceptera
ett system, där skattemyndigheter och skattedomstolar tillätes att fastställa
taxeringar i strid mot lagens bestämmelser, på grund av att en sådan
taxering synes dem mera rättvis med hänsyn till de intentioner, som lagstiftaren
må anses ha haft. Ett sådant förfarande blir icke mera acceptabelt
genom att man betecknar reella transaktioner såsom skenrättshandlingar,
ett begrepp, som endast är användbart i sådana fall, då den yttre formen
icke har sin motsvarighet i den rättsligen gällande transaktionen. I och med
detta har samfundet även givit uttryck åt sin uppfattning om tanken att i
lag införa ett allmänt hållet stadgande om hur skentransaktioner och skatteflyktsåtgärder
skall bedömas. Beträffande skentransaktioner behövs icke
något stadgande. Det som endast är ett sken har icke någon realitet och
tillmätes rättsligen icke någon betydelse utom i det fall, som avses i 34 §
avtalslagen. Beträffande reella transaktioner, som avser att vinna lättnad i
beskattning, så fordrar rättssäkerheten att det föreligger fasta normer för
deras bedömande i skattehänseende.

Även handelskammaren i Gävle och Skånes handelskammare tar uttryckligen
avstånd från tanken på ett allmänt stadgande mot skatteflyktsåtgärder.

Departementschefen.

Som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen har uppdragits åt
1953 års skatteflyktskommitté att överväga behovet och möjligheten av att
i skattelagstiftningen införa bestämmelser, som lämnar större möjligheter
än nuvarande regler att ingripa i sådana fall, där skattskyldiga genom att
utnyttja luckor och kryphål i lagstiftningen bereder sig en av lagstiftaren
icke avsedd skattelättnad.

Det lämnade uppdraget avser utarbetandet av förslag till åtgärder på ett
område, som är mycket svåröverblickbart. Främst genom det ofta invecklade
sätt, på vilket åtskilliga skattskyldiga organiserat förvaltningen av
sina fastigheter eller andra förmögenhetstillgångar och understundom jämväl
av sin affärsmässiga verksamhet i övrigt, är det förenat med betydande
svårigheter icke blott att kartlägga dessa förhållanden utan även att bilda
sig en säker uppfattning om vilka verkningar, som följer av en lagstiftningsåtgärd
berörande dessa skattskyldiga.

Det sagda manar självfallet till en viss försiktighet, när det gäller att
genomföra åtgärder av sådant slag. Det måste nämligen uppmärksammas,
att de valda förvaltnings- och företagsformerna ingalunda alltid tillkom -

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

mit eller utnyttjats i skatteundandragande syfte. Å andra sidan råder en
mycket bestämd och med en rad exempel belagd uppfattning hos taxeringsmyndigheterna
och även hos andra att just de antydda förvaltningsformerna
i sådan omfattning utnyttjats i skatteundandragande syfte, att det icke
minst med tanke på den allmänna skattemoralen är ofrånkomligt med
inskridanden från lagstiftarens sida.

Den antydda problemställningen har — som framgår av den förut lämnade
redogörelsen — redan tidigare observerats av lagstiftaren. Har må
endast erinras om 1951 års lagstiftning, som innebar att friheten från kedjebeskattning
av utdelningsinkomst fråntogs sådana familjebolag, som icke
i godtagbar omfattning verkställt vinstutdelning. I syfte att underlätta en
önskvärd avveckling av dessa företag medgavs samtidigt delägarna rätt att
utan beskattningskonsekvenser uttaga ur företaget av detta förvaltade aktier
och andelar till den ursprungliga anskaffningskostnaden. Härvid stannade
man emellertid för det dåvarande. Sålunda medgavs icke någon skattelindring
på så sätt att andra förmögenhetstillgångar kunde ur företaget
på ett motsvarande sätt uttagas. Emellertid föreskrevs ej heller såsom förutsättning
för rätten att uttaga förenämnda värdepapper att företaget skulle
likvidera.

Den 1951 medgivna rätten att undgå en eljest inträdande kedjebeskattning
av utdelningsinkomst genom att överföra aktier och andelar i direktägo
har i stor omfattning utnyttjats. Merendels synes detta ha skett så att
tillgångarna i fråga utköpts ur företaget mot revers. Även om en avveckling
av ifrågavarande familjebolag i viss omfattning i anslutning härtill ägt rum,
torde dock gälla att flertalet av dessa företag alltjämt består, vilket självfallet
sammanhänger med att synliga eller osynliga vinstmedel i flertalet
fall alltjämt finnes i företagen och att delägarna icke frivilligt vill erlägga
den skatt på dessa vinstmedel, som vid en likvidation blir nödvändig.

Om sålunda syftet med 1951 års lagstiftning såtillvida uppnåtts att aktier
och andelar överförts i direkt-ägo, måste å andra sidan konstateras att den
av många skäl önskade avvecklingen av dessa bolag och föreningar icke i
större omfattning kommit till stånd.

Vid 1951 års lagstiftning rörande familjebolag utgick lagstiftaren, såsom
framhållits bl. a. i direktiven för kommittén, från att vissa enligt den
s. k. Lundinmetoden genomförda transaktioner, varigenom ägaren till fastighetsbolag
(fastighetsförening) sökte undandraga sig den avsedda beskattningen
av företagets vinstmedel när dessa tillfördes honom, trots avsaknaden
av uttryckliga bestämmelser i ämnet likväl skulle jämlikt lagstiftningens
grunder bedömas så att en beskattning skulle komma till stånd.
Till stöd för en sådan uppfattning kunde nämligen åberopas ett då nyligen
träffat avgörande i högsta instans. Det befanns följaktligen icke erforderligt
att införa i lagstiftningen någon regel för dylika fall. Emellertid — jag kan
även härutinnan hänvisa till kommitténs direktiv — ändrades kort tid därefter
regeringsrättens praxis i detta hänseende.

Detta var den omedelbara anledningen till igångsättandet av det nu pågående
utredningsarbetet, vars första resultat är kommitténs föreliggande

Kungl. Maj. ts proposition nr 187.

förslag till fondskatt. Det bedömdes nämligen såsom angeläget att snarast
tilltäppa den sålunda konstaterade luckan i lagstiftningen. Kommitténs
uppdrag sträcker sig emellertid väsentligt längre än så. Även andra skatteflyktsåtgärder
skall uppmärksammas och kommittén har jämväl att pröva
genomförbarheten av en mera allmänt hållen regel rörande det skatterättsliga
bedömandet av skatteflyktsåtgärder.

I anledning av det sist sagda vill jag tillrättalägga en missuppfattning, som
att döma av något remissyttrande synes på sina håll ha uppkommit. Kommittén
har med sitt förslag till fondskatt ingalunda tagit någon ställning
mot tanken på en allmän bestämmelse mot skatteflyktsåtgärder. Denna
fråga har av kommittén över huvud taget icke vidare berörts än att kommittén
påpekat att nämnda spörsmål är av intrikat natur och kräver så
noggranna överväganden, att kommittén av tidsskäl ännu icke haft möjlighet
att taga ställning till detsamma.

Ej heller bör utan vidare förbigås ett av Sveriges advokatsamfund gjort
uttalande, att samfundet med tillfredsställelse konstaterat att man nu synes
ha insett det oriktiga i vissa uttalanden, att praxis utan stöd av lagstiftning
skulle kunna åsätta en materiellt riktig taxering, där rena skatteflyktsåtgärder
föreligger. Detta samfundets uttalande med dess generella åsyftning
har icke någon täckning i skatteflyktskommitténs uttalanden och förslag.
Ej heller skulle till stöd härför kunna åberopas exempelvis regeringsrättens
nyss åsyftade utslag i ett mål, där Lundinmetoden praktiserats och där
regeringsrättens majoritet fann omständigheterna vara sådana att någon
beskattning jämlikt gällande bestämmelser ej kunde ske. Utslag av högsta
instans, som meddelats såväl före som efter nyssnämnda utslag, synes närmast
utvisa att regeringsrätten bedömer möjligheterna att inskrida mot skatteflyktsåtgärder
från fall till fall under prövning av de i målet föreliggande
speciella omständigheterna.

Kommitténs nu förevarande förslag riktar sig — som kommittén själv
framhåller — icke direkt mot transaktioner enligt Lundinmetoden. Med förslaget
avses i stället att ta den huvudsakliga delen av nu befintliga vinstmedel
till omedelbar beskattning, innan sådana transaktioner hinner genomföras.
Genom det vid den förordade fondskatten fogade förslaget om rätt för
företagets delägare att utan beskattningskonsekvenser utköpa företagets tillgångar
av olika slag, däribland fastigheter, till företagets anskaffningskostnad,
kan även sägas att intresset ur de skattskyldigas synpunkter av transaktioner
enligt Lundinmetoden blir i vissa hänseenden mindre än tidigare. Medges
denna rätt till uttag — och detta skulle enligt kommittén närmast vara
att anse som en förutsättning för fondskattens införande — föreligger nämligen
ej längre behov av att på bakvägar eliminera den vinst hos företaget,
som uppkommer vid fastighetens försäljning till sitt saluvärde. Vidare
har kommittén utformat sitt förslag till fondskatt så — jag skall
senare närmare återkomma härtill — att transaktioner enligt Lundinmetoden,
som verkställts efter den 30 juni 1953, icke möjliggör vinstmedels
undandragande från fondskatt. Kommittén har med andra ord på en om -

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

väg satt en viss spärr för dessa skatteflyktsåtgärder. Visserligen kan sägas
att denna spärr icke gäller bundna vinstmedel och ej heller får avseende å
vinstmedel, som ansamlas framdeles sedan fondbeskattningen ägt rum. Men
man har på ett i huvudsak tillfredsställande sätt löst problemet för dagen.
Och det kan förutsättas, att kommittén även i sitt fortsatta arbete uppmärksammar
förevarande fråga.

Självfallet hade det varit önskvärt, om man i skattelagstiftningen kunnat
uppställa uttryckliga regler mot ett sådant eliminerande av skatteskuld,
som Lundinmetoden åsyftar. Kommittén har emellertid av anförda skäl icke
ansett sig böra framlägga något förslag i ämnet. På grund härav är jag
icke beredd att nu föreslå en lagstiftning med sådan innebörd. Med hänsyn
till vad jag förut anfört anser jag emellertid detta icke utgöra någon avgörande
invändning mot ett genomförande av den föreslagna fondskatten.

Det framgår av det förut sagda, att det i betydande omfattning finnes
familjebolag med ansamlade vinstmedel, vilka företag — för att använda
kommitténs uttryckssätt — icke fyller någon nyttig uppgift och i många
fall numera endast utgör ett tomt skal. Den på dessa vinstmedel belöpande
skatteskulden vill emellertid företaget eller dess delägare icke infria. Då
skatteskulden måste betalas vid företagets likvidation, verkställes på grund
härav icke någon upplösning. Vidtages da icke heller andra åtgärder, far
man alltså räkna med att denna skatteskuld överhuvud aldrig eller i allt
fall icke inom överskådlig tid infrias. Förutom de nackdelar ur rent fiskalisk
synpunkt, som följer härav, bör observeras att förefintligheten av dylika
företag innebär en avsevärd belastning främst för taxeringsmyndigheterna,
som årligen skall kontrollera dessa företag, men även för andra myndigheter.
Det måste med hänsyn härtill framstå såsom en angelägen åtgärd
att få dessa företag avvecklade. Om riktigheten av denna principiella ståndpunkt
är såväl kommittén som det helt övervägande antalet remissinstanser
ense.

Kommittén räknar med att avvecklingsproblemet i stort sett skall lösa sig
av sig självt genom den föreslagna tvångsmässiga beskattningen av de ansamlade
vinstmedlen. Denna fondbeskattning skulle ske efter en för de
skattskyldiga regelmässigt förmånligare skattesats än den, vilken ifrågakommer
vid medlens utdelning eller utskiftning enligt vanliga regler. De vinstmedel,
som gjorts till föremål för fondbeskattning, skulle därefter kunna utdelas''
eller utskiftas utan att någon ytterligare beskattning av dessa medel
skulle ifrågakomma.

Kommittén har samtidigt, såsom framgår av det förut sagda, förordat särskilda
åtgärder i syfte att möjliggöra för företagens ägare att icke blott från
eu fondbeskattning utan över huvud taget från all beskattning fritaga orealiserad
värdestegring på företagets tillgångar av olika slag. Kommittén har
därvid haft i tankarna främst av företagen ägda fastigheter, men jämväl
andra tillgångar skulle få uttagas till företagets anskaffningskostnad. Godtagcs
förslaget i denna del, skulle detta innebära att ett vid flera tillfällen
och från skilda håll framställt önskemål skulle efterkommas. Man skulle
med andra ord ge eu skattelindring, som i åtskilliga fall skulle innebära

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

den ekonomiska förutsättningen icke blott för en önskvärd överföring i
direkt-ägo av de genom bolagen och föreningarna ägda fastigheterna utan
även för ifrågavarande företags upplösning.

Ur fiskalisk synpunkt bör vid ett bedömande av förslaget i denna del
icke förbises att anordningen med fastighetsbolag och fastighetsföreningar
av de skattskyldiga ofta valts just i syfte att uppnå vissa skattelättnader.
Här må erinras om att vid överlåtelse av aktier eller andelar i fastighetsföretag
man undsluppit den lagfartsstämpel, som uttagits därest fastigheten
direkt ägts av säljaren. Vidare har det avgörande för en realisationsvinstbeskattning
varit om aktierna eller andelarna innehafts kortare eller längre
tid än fem år, medan eljest en tioårsgräns hade gällt. Slutligen kan erinras
om att åtskilliga skattskyldiga — detta har självfallet i högre grad gällt i
en förfluten tid då ifrågavarande juridiska personer beskattats efter en
lägre skattesats än den som nu tillämpas — säkerligen funnit det mer förmånligt,
att låta fastighetens avkastning beskattas hos företaget än efter
den för fysiska personer gällande progressiva skatteskalan, därvid kalkylerats
med att det andra ledet i dubbelbeskattningen på olika sätt i huvudsak
skulle kunna undvikas eller i allt fall skjutas på en högst obestämd
framtid.

Det kan sägas, att den latenta skatteskuld på orealiserad värdestegring,
från vilken kommittén nu vill fritaga företagen eller deras ägare, är priset
för de förmåner, som den valda förvaltningsformen medfört. Dock kan även
sägas att ifragavarande skattekrav teoretiskt icke bör från det allmännas sida
hävdas med samma styrka, som kravet att det andra ledet i dubbelbeskattningen
skall infrias beträffande hos företagen framkommen vinst av annat
slag. Då härtill kommer att det är ett det allmännas önskemål att ifrågavarande
förvaltningsföretag avvecklas, anser jag mig kunna lämna min
anslutning till förslaget, men endast under den förutsättningen att tillräck*
liga garantier tillskapas för att en avveckling av företagen även kommer till
stånd. Enligt min mening kan ifrågasättas, huruvida kommittéförslaget sådant
det utformats erbjuder sådana garantier. Denna min mening delas
även av åtskilliga remissinstanser; jag vill särskilt hänvisa till vad kammarrätten,
länsstyrelsen i Malmöhus län, riksskattenämnden och överståthållarämbetet
i detta hänseende anfört.

Förut har framhållits att kommittén anser fondskatten icke böra träffa
s. k. bundna vinstmedel. Denna uppfattning synes väl grundad. Härav följer
emellertid att även efter uttagandet av fondskatt vinstmedel kvarstår hos
åtskilliga företag, vilka vinstmedel kommer att enligt vanliga regler beskattas
vid en likvidation. Det är därför ingalunda säkert, att en frivillig
upplösning av dessa företag följer av en fondbeskattning. Resultatet har
då icke blivit annat än att de skattskyldiga beretts tillfälle dels att eliminera
det skattekrav, som uppkommer vid utdelning eller utskiftning av ett
belopp motsvarande den ännu icke realiserade värdestegringen, och dels
att uttaga vinstmedel motsvarande det fondbeskattade beloppet mot en
lägre skatt än som enligt vanliga regler normalt ifrågakommit. Detta kan
icke anses acceptabelt och bör framförallt icke godtagas, om — såsom kom -

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

mitten jämväl förordat — fondbeskattningen skulle på den skattskyldiges
yrkande få gälla jämväl förvaltningsbolag, som icke beröres av 1951
års lagstiftning. Man skulle för de sistnämnda fallen med kommitténs förslag
öppna möjligheter till icke oväsentlig skattelindring, utan att någon
upplösning av företagen eller annan ur allmän synpunkt önskvärd effekt
skulle för den skull uppnås.

För att erhålla de önskvärda garantierna för företagens avveckling synes
man därför, såsom ock förordats i vissa remissyttranden, böra gå fram
efter en delvis annan linje. Lämpligen synes bestämmelserna böra utformas
på det sättet, att man låter fondskatten träffa de synliga vinstmedlen i den
utsträckning kommittén förordat och samtidigt föreskriver att de sålunda
beskattade vinstmedlen icke skall vidare beskattas, när företag i samband
med upplösning utskiftar vinstmedel. Någon avräkning mot utdelning eller
mot utskiftning annorledes än i samband med upplösning bör följaktligen
icke medges. Vidare bör gälla att den medgivna avräkningen skall få företagas
endast därest bolaget eller föreningen upplösts före viss tid, exempelvis
före utgången av år 1965.

Endast med en sådan utformning av bestämmelserna synes tillräckliga garantier
vinnas för att fondskatten och de i samband därmed medgivna skatteeftergif
terna ger det avsedda resultatet. Till vissa detalj spörsmål berörande
denna fråga får jag återkomma i ett senare sammanhang.

Den av mig förordade ändringen av förslaget innebär en viss och enligt
min mening ofrånkomlig skärpning i förhållande till kommitténs förslag.
Jag har förut framhållit, att vid en lagstiftning på förevarande område det
finns anledning till en viss försiktighet, så att nya bestämmelser icke drabbar
företag, som fyller en samhällsnyttig uppgift eller mot vilka några anmärkningar
ur nu förevarande synpunkter icke finns att framställa. I allt
väsentligt blir detta önskemål tillgodosett med de sakkunnigas förslag att
fondskatten icke skall obligatoriskt träffa andra familjeföretag än sådana,
som i princip avses med 1951 års skatteregler för vissa familjebolag. Jag
är emellertid även beredd att godtaga vad de sakkunniga föreslagit därom
att riksskattenämnden skulle tilläggas en viss dispensrätt på förevarande
område. Självfallet är det i och för sig mindre önskvärt och närmast att beteckna
som en svaghet hos lagstiftningen att arbeta med ett dylikt dispensinstitut.
Likväl synes detta, av skäl de sakkunniga anfört, ofrånkomligt.
Därvid bör även beaktas att en dispens icke medför någon definitiv skatteeftergift;
skatteskulden på de ansamlade vinstmedlen kvarstår givetvis även
i de fall då fondskatten efterges. Ett önskemål, därest ett dispensförfarande
införes, är att något så när klart angives förutsättningarna för dispens. Även
till denna och hithörande frågor vill jag emellertid närmare återkomma i
ett senare sammanhang.

Med bestämmelser av nu antydd art synes några egentliga betänkligheter
icke längre behöva hysas inför det av mig nyss förordade förslaget om avräkning
av med fondskatt beskattade vinstmedel allenast mot vad som utskiftas
i samband med ett företags upplösning.

Kungi. Maj.ts proposition nr 187.

Kommittén har förordat, att fondskatten skulle avse endast förvaltningsföretag
och icke rörelsedrivande företag, som vid sidan av sin egentliga
uppgift bedriver förmögenhetsförvaltande verksamhet. Jag har intet att erinra
häremot. Till vissa hithörande frågor återkommer jag emellertid senare.

Slutligen får jag i detta sammanhang beröra några frågor, som uppmärksammats
i anslutning till kommittéförslagets remissbehandling.

En på föreslaget sätt konstruerad fondskatt kan givetvis medföra, att de,
som ytterst har att erlägga skatten i fråga, kan vara helt andra personer
än de, som genom underlåtenhet att verkställa utdelning av vinstmedel undsluppit
att bära den för dem avsedda skattebördan. Så blir exempelvis fallet,
då aktierna eller andelarna i förvaltningsföretag med bokföringsmässiga
vinstmedel övergått i ny ägo. En liknande situation uppkommer, då ett
bolag rensats på vinstmedel enligt Lundinmetoden, varefter bolaget övergått
i ny ägo och tillförts tillgångar som kan komma att bli tagna i anspråk
för gäldande av en fondskatt avseende vissa företagets tidigare vinstmedel.
Vid sådana förvärv som de nyss antydda får emellertid förutsättas att köparen
beaktat den företaget åvilande skatteskulden och rättat sin erbjudna
köpeskilling för aktierna därefter eller på annat sätt garderat sig mot dylika
skattekrav. I den mån så i det enskilda fallet icke skett, har från köparens
sida förelegat en felbedömning, som icke rimligen kan påverka utformningen
av reglerna för fondskatten. Det bör uppmärksammas, att denne
köpare under alla förhållanden haft att räkna med antingen ett krav från
det allmännas sida på skatteskuldens infriande under tiden för köparens
innehav av aktierna eller andelarna i fråga eller ock att — därest hans
avsikt varit att avyttra dessa tillgångar före det ett sådant krav skulle ha
framställts — köpeskillingen skulle till beloppet påverkas av skatteskulden
i fråga.

Med det nu sagda har jag i princip tagit ståndpunkt mot en dispens från
fondskatt enbart med hänsyn till sådana omständigheter som de nyss antydda.

Sveriges fastighetsägareförbund har ifrågasatt huruvida icke hänsynen
till det legitima behovet av någon form för gemensamt ägande och förvaltning
åsidosatts i senare års skattelagstiftning och även i förslaget till fondskatt.
Vidare har Sveriges advokatsamfund uppgivit, att det kunde ur många
synpunkter framstå såsom olägligt att upplösa den indirekta äganderätt,
som föreligger genom ett holdingbolag, i samband varmed även uttalats att
en förvaltning enligt samäganderättslagen kunde bli tungrodd och medföra
svårigheter av olika slag.

I anledning av dessa uttalanden vill jag framhålla, att såväl 1951 års lagstil
tning om vissa familjebolags beskattning som den nu föreslagna fondskatten
icke avser att träffa andra företag än sådana, mot vilka befogade
anmärkningar kan ur skattesynpunkt framställas. Det måste ur samhällets
synpunkt te sig som betydligt mer angeläget att komma till rätta med de

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

yppade missförhållandena än alt för alla skattskyldiga av hithörande slag
tillgodose önskemålet om bekväma former för förvaltning av samägd egendom.

Vad härefter angår den föreslagna skattesatsens storlek, 30 procent av
det till fondskatt beskattningsbara beloppet, har åtskilliga remissinstanser
gjort gällande, att denna skattesats skulle vara för hög. Man har därvid
bl. a. gjort den invändningen att vinstmedlen hos förvaltningsaktiebolagen
och de ekonomiska föreningarna ansamlats under tider, då marginalskattesatserna
för fysiska personer understeg nu gällande och då utskiftningsskatten
utgick efter en lägre procentsats än nuvarande 40 procent. Det har
vidare gjorts den invändningen mot den föreslagna skattesatsen, att delägare
i företag av ifrågavarande slag kan beskattas efter en lägre skattesats,
varför förslaget för dessa skattskyldiga skulle innebära en skärpning
av skattebördan i förhållande till vad nu gäller.

I något remissyttrande har även åberopats, att vid förmögenhetsbeskattningen
den latenta utskiftningsskatteskulden å aktier vanligen icke brukat
medräknas till mer än en tredjedel av skattebeloppet. Vidare har gjorts
gällande, att en skattesats av 30 procent kunde medföra betalningssvårigheter
för en del företag.

Från andra håll, jag hänvisar bl. a. till vad kammarrätten yttrat, har
däremot hävdats att den föreslagna skattesatsen är att betrakta såsom
genomsnittligen gynnsam för de skattskyldiga.

För egen del får jag anföra, att även om det är riktigt att vinstmedlen
delvis ansamlats under tider då marginalskattesatserna för de fysiska personerna
var lägre än för närvarande och utskiftningsskatten utgick efter
lägre procentsats än den nu gällande, detta förhållande knappast är förtjänt
av beaktande i detta sammanhang. Vad det här gäller är att göra
en bedömning i förhållande till den beskattning som skulle ske, om vinstmedlen
i fråga utdelas eller utskiftas i ett läge, då nu gällande skattesatser
skall tillämpas. En lägre skattesats än 30 procent synes då icke böra ifrågakomma.
Det bör därvid även observeras att — i likhet med vad fallet är vid
en utskiftningbeskattning — någon kommunalskatt icke uttages.

Vad angår de uttalade farhågorna om att fondskatten skulle medföra
betalningssvårigheter, vill jag framhålla, förutom att skatt på ifrågavarande
vinstmedel dock skall någon gång erläggas, att kommittén förordat att
fondskatten skall få inbetalas under en femårsperiod samt att anstånd under
ytterligare fem år skulle i särskilda fall kunna medges.

Kungl. Maj. ts proposition nr 187.

TV. Skattskyldighet till fondskatt.

Promemorian.

Av skäl, som redovisats i den allmänna motiveringen, har kommittén
funnit, att fondskatt bör uttagas endast av förvaltningsföretag. Kommittén
erinrar om, att exempel på särskild skattelagstiftning för förvaltningsföretag
redan nu finns, nämligen i förordningen om ersättningsskatt, som i
princip gäller blott för dylika företag, även om det förhållandet att ett
förvaltningsföretag i mindre utsträckning driver rörelse ej hindrar att ersättningsskatt
uttages. Bestämmelserna i ämnet kan nämligen vinna tilllämpning
så snart fråga är om ett företag, vars verksamhet väsentligen består
i förvaltning. Kommittén har ansett att samma regel bör gälla beträffande
fondskatten. Vid avgörandet av vilka företag som skall vara skattskyldiga
har därför använts samma ordalag som i förordningen om ersättningsskatt.
Beträffande den närmare innebörden av det i 1 § av kommitténs
förslag till lagtext använda uttrycket »förvaltning av fastighet eller av
värdepapper eller därmed likartad lös egendom» framhåller kommittén,
att till egendom av sistnämnda slag är att hänföra bl. a. banktillgodohavanden
och fordringar, även sådana på delägarna i företaget.

För att förhindra att skattskyldiga, sedan kommitténs förslag blivit bekant,
försöker undgå fondskatt genom att starta en tillfällig rörelse avsedd
att drivas endast så länge risk för fondskattetaxering föreligger, förordar
kommittén, att frågan huruvida ett företag skall anses såsom förvaltningsföretag
eller ej skall bedömas efter förhållandena vid viss tidpunkt före
förslagets offentliggörande. Kommittén framhåller, att det därvid torde
vara nödvändigt att gå tillbaka åtminstone till den 25 september 1953, då
Kungl. Maj :t lämnade bemyndigande för kommitténs tillkallande. Då emellertid
huvuddelen av kommitténs direktiv meddelats redan i statsrådsprotokollet
den 30 juni 1953, har kommittén valt att hänföra den avgörande
tidpunkten till den 1 juli 1953. Kommittén anser, att möjligheterna att på
angivet sätt kringgå den föreslagna lagstiftningen härigenom i hög grad
beskurits.

I promemorian har även påpekats, att överlåtelse av rörelse i praktiken
ofta sker per viss förfluten dag. Vid den ordinarie inkomsttaxeringen anses
därvid denna dag avgörande för skattskyldigheten. I fråga om taxeringen
till fondskatt har kommittén däremot förutsatt, att om rörelse den
1 juli 1953 eller senare överlåtes per visst datum före nämnda dag, den
tidpunkt da avtalet slutes skall vara avgörande för frågan när rörelsen
skall anses ha kommit i köparens hand. Om ett holdingbolag under andra
halvåret 1953 förvärvar en rörelse per viss dag under första halvåret, bör
bolaget således likväl anses vid halvårsskiftet alltjämt ha haft karaktären
av holdingbolag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Härefter erinrar skatteflyktskommittén om att vid 1951 års förut omnämnda
ändringar i 54 § kommunalskattelagen och 7 § förordningen om
statlig inkomstskatt skattskyldigheten för utdelningar till familjebolag och
liknande företag begränsades. Enahanda begränsning är enligt kommitténs
mening påkallad i fråga om fondskatten. Att uttaga fondskatt av sådana
företag som t. ex. Aktiebolaget Custos, Aktiebolaget Investor och Aktiebolaget
Industrivärden bör icke komma i fråga. Förutom för dylika företag medger
1951 års lagstiftning skattefrihet för sådana familjeföretag som ej använts
för uppsamling av vinstmedel i skatteflyktssyfte utan verkställt utdelning
i skälig omfattning. Kommittén har funnit övervägande skäl tala
för att även denna grundsats får motsvarande tillämpning beträffande
fondskatt. I enlighet härmed har föreslagits en undantagsregel, enligt vilken
fondskatt ej behöver erläggas, om vederbörande företag alltsedan den 1
juli 1953 ägt åtnjuta sådan skattefrihet, varom förmäles i 7 § h) förordningen
om statlig inkomstskatt. Kravet på att rätt till skattefrihet för utdelningar
skall ha förelegat redan den 1 juli 1953 har enligt kommittén uppställts
för att hindra att företag, som hotas av fondskatt, överlåtes till nya
intressenter i vilkas händer de förlorar karaktären av familjeföretag.

I promemorian anföres ytterligare, att bland de fastighetsförvaltande ekonomiska
föreningarna bostadsrättsföreningar och liknande föreningar på
kooperativ bas intager en särställning. Skattemässigt anses de icke driva
rörelse utan förvaltning, och enligt huvudregeln skulle de följaktligen bli
skyldiga att utgöra fondskatt. Kommittén finner emellertid uppenbart att
de icke bör träffas av sådan skatt. I många fall blir, framhåller kommittén,
beskattning av dylika föreningar utesluten redan på den grund att de icke
är eller kan likställas med familjeföretag. Stundom kan emellertid tvekan
i detta avseende uppkomma, och för att i dylika fall dispens hos riksskattenämnden
ej skall behöva sökas har föreslagits ett särskilt stadgande, som
från skattskyldighet utesluter föreningar, vilkas verksamhet vilar på kooperativ
grund.

Som tidigare nämnts har kommittén föreslagit, att riksskattenämnden
skall kunna meddela dispens från skyldigheten att erlägga fondskatt. Kommittén
föreslår med hänsyn till vikten av att fondskatten ej bereder svårighet
för det sunda näringslivet, att sådan dispens i allmänhet skall lämnas,
om det är fråga om ett företag som har en uppgift att fylla i detta näringsliv.
I de av kommittén föreslagna anvisningarna till 1 § har angivits några
exempel på fall då sådan befrielse kan beviljas. Så bör enligt anvisningarna
ske, då fråga är om ett rörelsedrivande bolags dotterbolag, som förvaltar
den fastighet vari rörelsen bedrives, eller eljest om ett bolag, som ingår i en
koncern såsom etl led i organisationen av koncernens rörelse. Likaså bör
enligt kommittén befrielse i regel meddelas, då bolagets eller föreningens
karaktär av förvaltningsföretag bestått och är avsedd att bestå allenast under
kortare tid, eller då det på grund av förvaltningsverksamhetens omfattning
och andra omständigheter framstår som affärsmässigt naturligt att den be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

drives i bolags- eller föreningsform. I andra fall kan befrielse vara påkallad
med hänsyn till att eljest, på grund av särskilda förhållanden, fara för förlust
skulle uppkomma för kreditgivare eller eljest för tredje man.

I promemorian angives ytterligare exempel på omständigheter som enligt
kommitténs mening bör föranleda dispens från fondbeskattning. Kommittén
anför sålunda att dispens även bör kunna komma i fråga för att
förebygga icke avsedda verkningar av de bestämmelser i förslaget, som tillkommit
för att hindra att lagstiftningen kringgås. Om ett holdingbolag
efter den 30 juni 1953 övergår till att driva rörelse, inverkar detta i princip
ej på skyldigheten att erlägga fondskatt. Emellertid kan företagets handlingssätt
tänkas vara dikterat av fullt lojala skäl och det kan vara fråga om
en sedan länge övervägd varaktig förändring av företagets karaktär. I sådant
fall skulle enligt kommittén uttagande av fondskatt framstå såsom obilligt.
Detsamma bör gälla om t. ex. aktierna i ett värdepappersförvaltande familjebolag
efter den 30 juni 1953 donerats till en stiftelse för allmännyttigt ändamål.

Sedan i promemorian framhållits, att skäl till dispens torde kunna föreligga
även i åtskilliga andra fall, anföres slutligen i denna fråga.

I viss utsträckning torde frågan, huruvida befrielse skall medgivas, böra
bedömas under hänsynstagande till företagets utdelningspolitik. Har vinstmedel
utdelats i skälig omfattning, blir företaget fritaget från fondskatt redan
enligt bestämmelserna i andra stycket, men enligt kommitténs mening
bör verkställd utdelning kunna åberopas som stöd för erhållande av skattefrihet
även om nämnda villkor enligt hittills vedertagna bedömningsgrunder
ej kan anses helt uppfyllt. Därvid bör kraven ställas avsevärt lägre beträffande
fastighetsförvaltande företag än beträffande företag som förvaltar aktier
eller föreningsandelar. Anledningen härtill är, att medan sistnämnda företag
före ikraftträdandet av 1951 års ändringar i 54 § kommunalskattelagen och
7 § förordningen om statlig inkomstskatt ej behövt skatta för utdelningsinkomsterna
av den förvaltade egendomen, de fastighetsförvaltande företagen
blivit beskattade för inkomsterna av sina fastigheter. Därest ett fastighetsförvaltande
företag regelmässigt utdelat åtminstone något av sin vinst, hör
därför en dispensansökan bedömas välvilligt. Har företaget däremot låtit
vinstöverföringen till intressenterna ske i form av anmärkningsvärt höga
arvoden och räntor, bör detta, om dispensfrågan eljest är tveksam, räknas
företaget till last.

Det må erinras att befrielse från skyldighet att utgöra fondskatt ej innebär
att de besparade vinstmedlen för all framtid lämnas obeskattade. Om
befrielse erhålles, kvarstår skyldigheten att erlägga skatt när medlen genom
utdelning eller utskiftning uttages ur företaget.

Här må även omnämnas, att de sakkunniga förordat möjlighet för de
skattskyldiga att i frågor rörande taxering till fondskatt erhålla förhandsbesked
av riksskattenämnden.

Kungi. Maj:ts proposition nr 187.
Remissyttrandena.

I anledning av vad kommittén föreslagit beträffande skattskyldighetens
omfattning har kammarrätten uttalat, att förslagets innebörd och konsekvenser
givetvis måste bli i hög grad beroende av vilka företag, som kommer
att omfattas av förslaget. Enligt kommitténs förslag riktar sig fondskatten
endast mot sådana familjeföretag, vilka är förvaltningsföretag och vilka icke
i skälig omfattning använder sina vinstmedel för utdelning till delägarna.
Enligt kammarrättens mening måste det ställa sig vanskligt att i enlighet
härmed skilja upp företagen på skattskyldiga och på icke skattskyldiga till
fondskatt. Kommittén har föreslagit ett dispensförfarande, varigenom riksskattenämnden
skall äga medgiva företag befrielse från fondskatt. Vidare har
kommittén föreslagit, att förhandsbesked skulle kunna erhållas från riksskattenämnden
i frågor om taxering till fondskatt. Härigenom kan frågan
om gränsdragningen i nu ifrågavarande avseende mellan de olika företagen
i tvivelaktiga fall i viss utsträckning hänskjutas till ett enda centralt organ,
vilket måste betecknas som en fördel. Svårigheterna vid gränsdragningen
kvarstår dock, och måste enligt sakens natur särskilt göra sig gällande vid
bedömande av frågan om företags framtida utdelningspolitik. Kammarrätten
hänvisar i denna fråga till vad föredragande departementschefen anfört i
propositionen nr 182/1951 (s. 42—44). Kammarrätten påpekar, att det dock
är lättare att bedöma huruvida familjeföretag bör kedjebeskattas eller ej.
Taxeringsmyndigheternas beslut avser där endast ett visst års utdelning. Om
ett företag, som med hänsyn till sin utdelningspolitik beviljats frihet från
kedjebeskattning, ett senare år i avgörande avseende ändrar denna, kan
företaget berövas sin förmån av frihet från kedjebeskattning. Om däremot
ett företag av samma skäl befrias från skyldighet att utgöra fondskatt, men
sedermera, måhända efter det att andelarna övergått på annan ägare, vinstmedlen
genom transaktion överföres på delägaren utan ordinarie beskattning,
har det allmänna gått helt förlustigt sin skattefordran.

Kammarrätten säger sig till fullo inse, att nu antydda svårigheter vid
gränsdragning mellan till fondskatt skattskyldiga och icke skattskyldiga
företag till stor del är oundvikliga, men vill understryka betydelsen av att
denna gränsdragning i lagtexten göres så klar, som frågans beskaffenhet
tillåter. Detta synes desto mera angeläget, som det för vissa företag förmodligen
skulle betraktas såsom en fördel att kunna inrymmas under den föreslagna
lagstiftningen, medan det för andra företag skulle te sig som en
nackdel att inbegripas under densamma.

Beträffande gränsdragningen mellan förvaltningsföretag och andra företag
har kammarrätten och riksskattenämnden gjort följande uttalanden.

Riksskattenämnden erinrar, att kommitténs förslag i fråga om skattskyldighetens
omfattning anknyter till motsvarande gränsdragning i 1 § förordningen
om ersättningsskatt. Kommittén har med regeln att skattskyldighet
skall åligga företag, vilkas verksamhet väsentligen består i förvalt -

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

ning av fastighet eller av värdepapper eller annan därmed likartad lös egendom,
velat begränsa förslaget till att avse allenast förvaltningsföretag, varvid
dock bestämmelserna ansetts skola vara tillämpliga även beträffande sådana
förvaltningsföretag, som i mindre utsträckning driver rörelse. Riksskattenämnden
ifrågasätter om den sålunda åsyftade begränsningen verkligen
uppnås genom att man här använder samma ordalag som i förordningen
om ersättningsskatt. I praxis har nämligen icke ansetts uteslutet, att bestämmelserna
om ersättningsskatt kan tillämpas även på ett bolag, som
haft en klart rörelsedrivande karaktär. I ett rättsfall (regeringsrättens årsbok
1945 ref. 10) har ett bolags verksamhet nämligen ansetts väsentligen
bestå i förvaltning av värdepapper, trots att bolaget drev en betydande industriell
verksamhet. Då ett fall av denna art tydligen enligt kommitténs
mening icke bör falla under bestämmelserna om fondskatt, finner riksskattenämnden
böra övervägas om icke uttrycket »väsentligen» bör utbytas mot
»huvudsakligen».

Kammarrätten framhåller att det är vanskligt att bedöma, huruvida ett
företag är väsentligen förvaltningsföretag eller icke och att numera ej sällan
förekommer att företag, som driver rörelse, samtidigt sysslar med förvaltning
av delägarnas tillgångar. Bedömningen är betydelsefull med hänsyn
icke blott till skattskyldigheten till fondskatt utan även till den enligt
7 § i förslaget medgivna rätten att skattefritt överföra värdestegringsvinster
å företagets tillgångar. Enligt kammarrättens åsikt kan betydelsen av
de problem, som sammanhänger med de blandade förvaltnings- och rörelseföretagen,
möjligen i viss mån reduceras, därest den i 7 § enligt förslaget
stadgade rätten att skattefritt överföra värdestegringsvinst å tillgångar inskränkes
att avse endast sådana tillgångar, vilka är föremål för företagets
förvaltningsverksamhet.

Enligt kommitténs förslag skall den verksamhet, som ett företag bedrev
den 1 juli 1953, vara avgörande för om företaget är att anse såsom ett
förvaltningsföretag eller ej. Sveriges fastighetsägareförbund har funnit de
skäl, som kommittén anfört till stöd för att förhållandena vid nämnda tidpunkt
skall vara avgörande, icke vara övertygande. Sedan 1951 års lagstiftning
trätt i kraft, genom vilken ägare av förvaltningsföretag tillerkändes
rätt att under vissa förutsättningar utköpa företagen tillhöriga aktier och
andelar, torde ofta ha förekommit att ägare av sådana företag planerat en
omläggning av företagens verksamhet och detta i fullt lojalt syfte. En beskattning
av den art, som kommittén förordat, har säkerligen kommit synnerligen
överraskande. Efter de uttalanden, som gjorts i propositionen nr
182/1951 och i direktiven för ifrågavarande utredning, har ett förslag av så
pass radikal natur knappast varit att vänta. Enligt förbundets mening finns
det därför icke någon anledning att ge lagstiftningen retroaktiv verkan. Sådana
transaktioner, som skall förhindras genom lagstiftningen, torde för
övrigt vara praktiskt taget omöjliggjorda efter det 1951 års lagstiftning
trätt i kraft, i anledning varav någon retroaktivitet icke synes befogad på

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

denna grund. Därest överlåtelse till nya intressenter skett i fullt lojalt syfte
saknas enligt förbundets åsikt skäl för uppställandet av ett så strängt
krav, som det av kommittén föreslagna.

Länsstyrelsen i Östergötlands län förutsätter, att avsevärda svårigheter
uppkommer för beskattningsmyndigheterna, vars granskningsarbete i huvudsak
får byggas på företagens senaste deklarationer, att motbevisa ett
påstående av ett företag, att rörelse påbörjats före den 1 juli 1953, även
om detta skett först efter nämnda datum. Det verkliga förhållandet kan
döljas genom allehanda bokföringstransaktioner och kommer sannolikt icke
att framgå av företagets år 1954 eller 1955 avlämnade självdeklarationer. Ur
synpunkten att underlätta möjligheterna för en effektiv kontroll anser
länsstyrelsen det vara lämpligare, om man i stället kan utgå från tidpunkten
den 31 december 1952 eller, vid brutet räkenskapsår, motsvarande sista
dag för beskattningsåret. Avgörande för skattefrågan blir då den verksamhet
företaget drivit enligt 1953 års deklaration. Om ett företag kan
styrka, att det under första halvåret 1953 varaktigt ändrat struktur, bör
riksskattenämnden kunna lämna dispens om särskilda skäl därtill anses föreligga.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser det tveksamt, huruvida
fondbeskattning bör ske av företag, som förvaltar jordbruksfastighet, exempelvis
genom utarrendering, och ifrågasätter, om icke uttrycket »fastighet»
möjligen borde utbytas mot begreppet »annan fastighet än jordbruksfastighet».

I promemorian har uttalats, att om rörelse den 1 juli 1953 eller senare
överlåtes per visst datum före nämnda dag, den tidpunkt då avtalet slutes
skall anses vara avgörande för frågan, när rörelsen skall anses ha kommit
i köparens hand. Länsstyrelsen i Örebro län och Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund anmärker, att eftersom detta uttalande avviker från sedvanlig
praxis vid inkomsttaxeringen, torde vara erforderligt, att särskild författningsbestämmelse
härom införes.

Kammarrätten har påpekat, att avsikten torde vara, att även sådana företag,
som avses i 64 § 2 mom. kommunalskattelagen, skall vara föremål för
fondbeskattning, därest förutsättningarna i övrigt därför är för handen.
Detta torde emellertid förutsätta särskilt stadgande, då i förenämnda lagrum
endast utsäges att däri omnämnt företag skall enligt kommunalskattelagen
betraktas som svensk ekonomisk förening.

Som förut nämnts har kommittén föreslagit att skyldigheten att erlägga
fondskatt skall begränsas till familjebolag och liknande företag. Mot utformningen
av bestämmelserna härom, som upptagits i 1 § andra stycket i kommitténs
förslag till förordning om fondskatl, har vissa invändningar riktats.

Riksskattenämnden har erinrat om att från skattskyldighet till fondskatt
undantagits — utom föreningar av kooperativ karaktär — bolag och föreningar,
som alltsedan den 1 juli 1953 ägt åtnjuta sådan skattefrihet, varom
förmäles i 7 § h) förordningen om statlig inkomstskatt. Detta innebär att en

4 Bihang till riksdagens protokoll 1 samt. AV 187.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

prövning måste ske av de hithörande företagens natur av familjeföretag och
av deras utdelningspolitik även i de talrika fall, då företagen icke äger
aktier eller andelar och då sålunda anledning tidigare icke funnits att undersöka
frågan om deras skattefrihet enligt det åberopade lagrummet. Riksskattenämnden
antager, att särskilt beträffande utdelningspolitiken åtskilliga
svårigheter uppkommer vid gränsdragningen och framhåller, att arbetet
dessutom kommer att bli ganska omfattande, eftersom bl. a. den stora mängden
av fastighetsföreningar hör till sådana företag, för vilka frågan om
skattefrihet för utdelningar tidigare icke varit aktuell. Riksskattenämnden
påpekar vidare, att uttrycket »ägt åtnjuta» i detta sammanhang möjligen
kan föranleda det missförståndet, att förevarande bestämmelse avser endast
sådana företag, som faktiskt uppburit utdelningar och härför åtnjutit skattefrihet.
Det torde böra övervägas att införa ett förtydligande i anvisningarna
på denna punkt eller att i varje fall motiveringsvis klarlägga rätta förhållandet.

Kammarrätten uttrycker önskemål om att beskrivningen av de företag,
som enligt 1 § andra stycket i kommitténs författningsförslag icke är skattskyldiga,
lämnas i positiv form.

Kammarrätten har vidare anmärkt, att den föreslagna utformningen av
författningstexten i denna del icke är fullt klar. Det påpekas sålunda, att
vissa familjeföretag kan vara fritagna från kedjebeskattning beträffande
vissa orgamisationsaktier och -andelar, men underkastade kedjebeskattning
beträffande aktier och andelar i övrigt. Det lärer icke vara avsett, att
företag skall undantagas från fondskalt endast på den grund att sådan partiell
frihet från kedjebeskattning föreligger. Det torde få förutsättas att företag,
som på grund av utav riksskattenämnden meddelad dispens alltsedan
den 1 juli 1953 åtnjutit frihet från kedjebeskattning, icke därigenom får
anses fritaget från fondskatt. De skäl, som föranlett sådan befrielse från
kedjebeskattning, kan icke utan vidare förutsättas alltid äga samma giltighet
beträffande fondskatten.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar sig beträffande bedömningen
av frågan om ett företags utdelningspolitik varit skälig. Länsstyrelsen
anför, att svårigheter torde komma att uppstå, när det gäller att pröva,
huruvida utdelning skett i skälig omfattning eller icke. Framför allt i fråga
om fastighetsföreningarna torde det bli vanskligt att avgöra, om utdelningspolitiken
varit skälig. I och för sig torde det här vara riktigt att beakta
sådana avtalsreglerade amorteringar, vilka regelmässigt bör bestridas
med företagets kontanta överskott. Emellertid måste ihågkommas, att dessa
amorteringar i allmänhet icke motsvaras av en värdenedgång av fastigheten.
Fastigheterna har under årens lopp icke endast behållit sina värden, räknade
i kronor, utan även beloppsmässigt uppvisat en värdestegring. Eftersom
förslaget bygger på grundsatsen, att sådan värdestegring icke skall
fondbeskattas, torde det även stå i överensstämmelse med denna grundsats,
att den mot amorteringarna svarande, allenast nominella värdeminskningen
må anses ha varit disponibel för utdelning. Ett yrkande om att en förening

Kungl. Maj. ts proposition nr 187.

skall anses ha kunnat verkställa utdelning av det mot amorteringarna svarande
beloppet, bör därför enligt länsstyrelsens mening i allmänhet icke
avvisas med att kontanta medel för utdelning icke funnits tillgängliga. I
vissa fall kan prövningen måhända giva annat resultat. Hithörande frågors
svårbedömbara beskaffenhet torde tala för att företagets egen uppfattning
frångås endast i sådana fall, där denna uppenbarligen prövas vara felaktig.

Bygdegårdarnas riksförbund och Folkets-husföreningarnas riksorganisation
har i sina remissyttranden behandlat frågan om folketshusföretag och
bygdegårdsföretag kan bli skyldiga att erlägga fondskatt.

Nämnda organisationer anför, att av den remitterade promemorian synes
framgå, att sådana folketshusföretag och bygdegårdsföretag, som har lokaler
och där bedriver verksamhet, ej beröres av det framlagda förslaget.
Tveksamhet kan dock råda i fråga om föreningar, som planerar att bygga
och för detta ändamål samlar pengar till en byggnadsfond. Dessa byggnadsfonder
åstadkommes i huvudsak genom fester, insamlingar o. d. samt genom
anslag och gåvor från föreningar, företag och enskilda. Organisationerna anser
icke att dylika fonder bör drabbas av fondskatt. För att ingen tvekan
skall uppstå vid lagens tillämpning, föreslår organisationerna, att i lagtexten
— liksom skett i förordningen om arvsskatt och gåvoskatt — införes en
bestämmelse, att fondskatt ej skall uttagas på fonder, som förvaltas av bygdegårdsföreningar,
folketshusföreningar eller andra liknande sammanslutningar,
som har till främsta syfte att anordna eller tillhandahålla allmän
samlingslokal.

Förslaget om rätt för riksskattenämnden att meddela dispens från skyldighet
att erlägga fondskatt har berörts i ett flertal remissyttranden.

Sveriges advokatsamfund säger sig, trots de rent principiella betänkligheter,
som föreligger mot att administrativ myndighet eller domstol tillerkännes
rätt att efter skön besluta, huruvida en skatt skall utgå eller ej, dock
kunna tillstyrka förslaget, då ett beslut att fondskatt icke skall påföras i
realiteten icke innebär att skatt efterskänkes, utan att skatt å de ifrågavarande
medlen i stället skall uttagas i form av inkomstskatt eller utskiftningsskatt.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att dispensförfarandet om möjligt
bör inskränkas genom klarare uppdragna gränslinjer. Länsstyrelsen framhåller,
att vid införandet av de nya bestämmelserna angående familjebolagens
beskattning kontrollen anförtroddes åt taxeringsnämnderna. Vid
liknande förfaringssätt i fråga om fondskatten behövs obligatoriskt besked
från riksskattenämnden endast då frågan gäller befrielse från skyldighet
att erlägga fondskatt. Länsstyrelsen anser, att härigenom mycket arbete
kan besparas såväl de skattskyldiga som länsstyrelserna och riksskattenämnden.

Sveriges industriförbund och Stockholms handelskammare anför.

Ur de synpunkter vi företräda anse vi särskilt angeläget, att aktiebolag
och föreningar, som av affärsmässiga skäl lämpligen böra bibehållas oför -

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ändrade, bliva undantagna från skyldighet att erlägga fondskatt. Det är
svårt att överblicka de mycket växlande förhållanden som i detta sammanhang
böra beaktas. Någon annan möjlighet än att anförtro denna sovring
åt riksskattenämnden eller annat lämpligt centralt organ synes icke föreligga.
För undvikande av skadeverkningar å näringslivet av den föreslagna
beskattningen är det emellertid angeläget, att det i samband med författningsförslagets
antagande klart kommer till uttryck, att vad i anvisningarna
till 1 § anföres i enlighet med vad kommittén framhåller endast är
att anse såsom exempel på sådana förhållanden, vilka böra medföra befrielse
från skattskyldighet samt att något sådant uttalande om restriktiv
prövning av dispensansökningar, som till ledning för riksskattenämndens
bedömande av sådana ansökningar i andra sammanhang meddelats, icke
kommer till uttryck i förarbetena till författningen.

I de yttranden, som avgivits av handelskammaren i Gävle, Skånes handelskammare,
Sveriges fastighetsägareförbund och Svenska revisorsamfundet
har liknande synpunkter framförts, som de nyss återgivna.

Skånes handelskammare framhåller, att dispensreglerna bör utvidgas och
förtydligas och ges sådan avfattning, att vederbörande bolag, om förutsättningarna
därför i övrigt är för handen, kommer i åtnjutande av en
formlig rätt till dispens. I de fall, då aktiebolagsformen av affärsmässiga
skäl användes för sammanhållande av en och samma familjs intressen i en
fastighet, bör dispens som regel beviljas. Företagets storlek bör enligt handelskammarens
mening icke alltid vara avgörande; även mindre fastighetsaktiebolag
har ofta en mission att fylla och bör kunna erhålla dispens.

Liknande önskemål uttalas jämväl av handels kamrarna i Stockholm och
Gävle samt av Sveriges fastighetsägareförbund.

Svenska revisorsamfundet uttalar, att befrielse från erläggande av fondskatt
bör kunna medgivas, om skatten med hänsyn till förhållandena i något
särskilt fall blir uppenbart orimlig eller obillig för delägarna, även om
fara för förlust icke uppkommer för kreditgivare eller eljest för tredje man.

Sveriges fastighetsägareförbund och Stockholms handelskammare uttalar,
att de fall, då en eller flera personer direkt äger aktier eller andelar eller har
ett majoritetsintresse såväl i ett rörelseidkande företag som i ett förvaltningsbolag,
vilket äger den fastighet vari förstnämnda bolag driver sin rörelse,
bör jämställas med de fall, då fråga är om ett rörelsedrivande bolags
dotterbolag, som förvaltar den fastighet vari rörelsen bedrives, i vilka sistnämnda
fall enligt kommitténs förslag befrielse kan medges.

Sveriges industriförbund och Stockholms handelskammare uttalar, att
författningstexten bör omredigeras så att därav framgår, att anledning till
medgivande av dispens föreligger även för det fall, att rörelsen endast till
en del bedrives i fastighet, som dotterbolag förvaltar.

I anledning av kommitténs uttalande i motiveringen, att dispens bör kunna
beviljas, allenast när en varaktig förändring av ett företags karaktär sedan
länge varit övervägd, yttrar Sveriges fastighetsägareförbund, att enligt
förbundets mening dispens bör kunna medgivas jämväl i det fall, att en andelsägare
gör sannolikt, att han under åren 1952 eller 1953 planerat en sådan
omläggning.

Kungl. Mcij.ts proposition nr 187.

Sveriges fastighetsägareförbund framhåller vidare, att dispensmöjlighet
naturligtvis bör finnas även för den kategori av företag, vilkas ekonomiska
dispositionsfrihet är starkt begränsad genom t. ex. ingångna kreditavtal,
testamentariska föreskrifter eller liknande. Förbundet ifrågasätter jämväl,
huruvida icke en regel kan uppställas av innebörd att dispens från erläggande
av fondskatt bör kunna medgivas även i det fall att en ägare av ett
förvaltningsföretag avstår från den föreslagna förmånen av utköpsrätt till
företagets tillgångar.

Flertalet av de näringslivets organisationer, som yttrat sig i anledning av
skatteflyktskommitténs promemoria, anser att från skattskyldighet till
fondskatt bör undantagas sådana äldre företag, som tidigare varit helt rorelsedrivande
men som sedermera av skilda orsaker kommit att tillfälligt
begränsa den egentliga rörelsen i avvaktan på en framtida omläggning eller
utvidgning av verksamheten. Bland dessa företag nämnes särskilt s. k.
enbåtsrederier.

Det torde vara tillräckligt att här återge vad Sveriges redareförening anfört
särskilt beträffande rederiföretagen.

Föreningen konstaterar till en början, att åtskilliga av de enbåtsrederier,
som under senaste världskriget förlorade sina fartyg, ännu icke kunnat
skaffa sig ersättningstonnage. Likaså har en del rederier funnit önskvärt
att avyttra äldre tonnage, men de erhållna köpeskillingarna har i många
fall icke varit tillräckliga för anskaffning av ersättningsfartyg. I allmänhet
tillhör dessa rederier de s. k. familjebolagen. Föreningen upplyser vidare,
att sådana rederier för att erhålla största möjliga ränta på försäkringsersättningar
och köpeskillingar ofta placerat medlen i aktier eller obligationer.

Sveriges redareförening uttalar vidare, att de av ifrågavarande företag,
som f. n. ej bedriver rederirörelse, kan vid tillämpningen av de föreslagna
bestämmelserna om fondskatt komma att betraktas såsom förvaltningsbolag
och således kan bli skattskyldiga till dylik skatt. Enligt föreningens
mening strider en sådan tillämpning av bestämmelserna mot syftet med
förslaget, vilket går ut på att beskatta uppsamlade vinstmedel. Då det i sådana
fall ej är fråga om vinstmedel utan om anläggningstillgångar, anser
redareföreningen att dessa bör vara undantagna från fondskatten. Det bör
tydligt utsägas att de föreslagna dispensbestämmelserna bör tillämpas även
å dylika rederier, och detta bör gälla även om det kan dröja innan bolagen
kan anskaffa ersättningstonnage.

Sveriges redareförening erinrar vidare om att enligt i propositionen nr
9/11)54 framlagt förslag uppskov med beskattning av ersättning för avyttrat
fartyg kan erhållas i sex år. Det bör vid tillämpning av dispensbestämmelsen
i den föreslagna fondskatteförordningen beaktas, att behovet av anstånd
för nyanskaffning av fartyg sålunda i dagens läge räknas till sex år.

Sveriges advokatsamfund har jämväl framhållit att de fall bör beaktas,
då bolagets medel genom fusion kan utskiftas utan att utskiftningsskatt behöver
erläggas och utan att moderbolag övertager utskiftningsskatteskuld.

Kungl. Maj.ts proposition nr ISi.

Det kan icke enligt samfundet vara riktigt att sådana bolag påföres fondskatt,
och nödigt rådrum måste därför lämnas företagen att genomföra fusionen.
I och med att fusionen är avslutad, skulle då frågan om fondskatt
förfalla. Sådana fusionsfall påkallar även uppmärksamhet då det gäller
fråga om uttagande av fondskatt hos moderbolaget. Därest dotterbolaget är
rörelsedrivande och moderbolaget icke driver annan verksamhet än ägande
och förvaltning av dotterbolagets aktier, synes det icke riktigt att uttaga
fondskatt bos moderbolaget. Moderbolagets reella verksamhet är att driva
rörelse genom det praktiskt taget helägda dotterbolaget, och genom en fusion
utan utskiftningsskatt kan moderbolaget göras direkt rörelsedrivande. Något
skäl att uttaga fondskatt hos moderbolaget anser Sveriges advokatsamfund
därför ej föreligga. Därest det icke skulle låta sig göra att helt befria moderbolaget
från fondskatt, måste man även här lämna nödigt rådrum för
genomförande av en fusion, varjämte bör införas den bestämmelsen, att
moderbolaget efter sådan fusion skall vara befriat från fondskatt. Den av
kommittén föreslagna möjligheten till dispens, utan att fusion genomföres,
bör enligt samfundets mening kvarstå. Även i andra fusionsfall än de nu
nämnda bör vid fusion moderbolagets övertagande av tillgångarna anses såsom
ett utköp till det lägsta av det verkliga värdet eller anskaffningsvärdet.
Även i detta fall erfordras nödigt rådrum för fusionens genomförande.

Departementschefen.

Fondskatten bör, såsom kommittén föreslagit och jag för egen del tidigare
förordat, uttagas endast av förvaltningsföretag. Även om vissa skäl
skulle kunna anföras för att uttaga fondskatt även av rörelseidkande företag,
som vid sidan av sin egentliga verksamhet förvaltar värdepapper, fastighet
eller liknande tillgångar, torde en sådan utvidgning av beskattningsoinrådet
i förhållande till kommitténs förslag icke böra ske, nämligen med
hänsyn till de framhållna svårigheterna att avgöra huruvida och i vad mån
ansamlade vinstmedel härrör från förvaltningsverksamheten och således bör
vara underkastade fondskatt eller om och till vilken del medlen hänför sig
till rörelsen och för den skull bör vara fria från fondskatt. Kommitténs
gränsdragning, vilken ansluter sig till motsvarande stadgande i förordningen
om ersättningsskatt, innebär emellertid att under fondskattebestämmelserna
skulle falla även sådana företag, som bedriver jämväl annan verksamhet
än förvaltning, men där verksamheten likväl väsentligen består i förvaltning.

Som från några håll anmärkts, kan det med denna uppläggning i vissa
fall bli förenat med svårigheter att avgöra, huruvida företag av nyss antydd
art faller under lagstiftningen eller ej. Därvid har även påpekats att förordningen
om ersättningsskatt i praxis ansetts tillämplig även på företag, som
förutom förvaltning av värdepapper bedrivit en icke obetydlig industriell
verksamhet. Tillika har framhållits att en fondbeskattning i sistnämnda fall
knappast stod i överensstämmelse med vad kommittén avsett.

Kungl. Maj ds proposition nr 187.

Ett av huvudsyftena med fondskatten bör vara att nå en avveckling av
vissa förvaltningsbolag av familjebolagskaraktär. Med sådana förvaltningsbolag
bör emellertid jämställas företag, som vid sidan av förvaltning driver
jämväl annan verksamhet men där denna är av underordnad betydelse.
Kommitténs anknytning till utformningen av ersättningsskatteförordningens
gränsdragning kan därför möjligen medföra en för vidsträckt tilllämpning
av bestämmelserna. Jag förordar därför att reglerna utformas i
enlighet med vad riksskattenämnden förordat, nämligen på så sätt att fondskatten
skall träffa företag, vars verksamhet huvudsakligen består i förvaltning.

Oavsett hur reglerna utformas, måste förutses att vissa gränsfall finnes,
där tvekan kan råda om fondskatt skall uttagas eller ej. Jag vill emellertid
erinra om den möjlighet, som finnes för riksskattenämnden jämlikt dess
allmänna direktiv att verka för en enhetlig tillämpning.

I anslutning härtill får jag beröra den av kammarrätten framförda tanken,
att för företag med blandad verksamhet rätten att överföra värdestegringsvinst
å tillgångar skulle avse allenast sådana tillgångar, vilka tillhörde
företagets förvaltningsverksamhet. Med en sådan begränsning skulle man,
enligt kammarrätten, möjligen reducera betydelsen av frågan huruvida ett
företag skulle gå in under bestämmelserna om fondskatt eller ej.

Det synes mig tveksamt om något mera väsentligt skulle vinnas vid ett
genomförande av vad kammarrätten sålunda förordat. Härtill kommer att
fondskatten, i de fall denna skall utgå, enligt förslaget skall träffa även sådana
vinstmedel som härrör av annat än förvaltningsverksamheten. Det synes
då även rimligt, att de förordade möjligheterna att till anskaffningskostnad
uttaga tillgångar skall gälla all företagets egendom.

Vad kommittén anfört därom att den avgörande tidpunkten för bedömande
av frågan om ett företag är att betrakta såsom förvaltningsföretag
eller ej bör vara den 1 juli 1953, kan jag godtaga. Visserligen hade det, såsom
länsstyrelsen i Östergötlands län framhållit, varit ur kontrollsynpunkter
mer lägligt med en anknytning till läget vid utgången av år 1952 (eller
motsvarande beskattningsår). Det vill dock synas som om tillräckliga kontrollmöjligheter
skulle föreligga även med kommitténs förslag, vilket ur
materiell synpunkt är att föredraga.

I anledning av vad Sveriges fastighetsägareförbund anfört rörande förslaget
i denna del vill jag framhålla, att om en senare tidpunkt än den 1 juli
1953 valdes, detta skulle möjliggöra åtgärder i syfte att undgå fondskatten.
Jag får vidare i detta sammanhang erinra om den av kommittén förordade
dispensmöjligheten; till denna fråga återkommer jag närmare längre
fram.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ifrågasatt, huruvida från
fondbeskattning borde undantagas företag, som förvaltar jordbruksfastighet.
Även för egen del finner jag bärande skäl tala för att här göra en begränsning
till fastigheter av annan fastighets natur. Undantages rörelsedrivande
företag i princip från fondskatten synes det nämligen följdriktigt att

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

undantaga jämväl företag, som förvaltar fastigheter i jordbruksrörelse. Det
kan tilläggas att härigenom faller s. k. sambruksföreningar utanför bestämmelserna.

I likhet med vad några remissinstanser uttalat finner jag erforderligt med
en uttrycklig föreskrift för bedömande av det fall, då rörelse överlåtits per
viss förfluten dag. Likaså bör efterkommas kammarrättens påpekande om
ett stadgande beträffande sådana företag, som avses i 64 § 2 mom. kommunalskattelagen.

Jag torde härefter få beröra frågan i vad mån företag, som anmälts i likvidation
men icke upplösts, skall taxeras till fondskatt.

De sakkunnigas förslag härutinnan innebär, att om företaget upplösts å
sådan tidpunkt att taxering till utskiftningsskatt resp. taxering av delägare
i anledning av utskiftning från förening ägt rum år 1954 eller tidigare,
företaget regelmässigt icke skall taxeras till fondskatt. Denna ståndpunkt
bör enligt min mening godtagas, då det icke kan ifrågakomma att
uppriva redan fastställda taxeringar.

Har upplösningen däremot skett å sådan tid, att taxering till utskiftnings-
resp. inkomstskatt skall ske först år 1955, innebär förslaget, att
företaget skall sistnämnda ar taxeras till fondskatt samt att vid sidan härav
taxering till utskiftnings- resp. inkomstskatt skall i förekommande fall ske.
Även denna ståndpunkt anser jag böra godtagas. Visserligen kan häremot invändas
att de fördelar, som följer av en fondskattetaxering, rätteligen icke
bör komma sådana företag till del som sedan en längre tid varit anmälda
i likvidation. Skulle dessa företag ställas utanför fondskatten, funnes emellertid
möjlighet för företagen i fråga att häva likvidationsbeslutet, varav då
skulle följa att all beskattning av företagets ansamlade vinstmedel ställdes
på framtiden.

Jag övergår nu att behandla den väsentliga inskränkning av området för
ett obligatoriskt uttagande av fondskatt, som kommittén förordat genom
upptagandet av en föreskrift att dylik skatt ej skall påföras sådana företag,
vilka alltsedan den 1 juli 1953 ägt åtnjuta frihet från kedjebeskattning av
utdelningsinkomst. Med denna regel begränsas alltså den obligatoriska skattskyldigheten
till fondskatt till företag, som ägs av en eller ett fåtal personer
(s. k. familjebolag) och som icke i skälig omfattning verkställt utdelning
av vinstmedel.

Det framgår av vad jag tidigare anfört, att fondskatten bör betraktas som
ett medel dels för ett tvångsvis infriande av en skatteskuld, vilken med nuvarande
regler eljest skjutes till en obestämd framtid, och dels för att åstadkomma
en önskvärd avveckling av vissa företag. Från denna utgångspunkt
saknas anledning att låta skattskyldigheten avse företag, vilka genom den
förda utdelningspolitiken visat, att förvaltningsformen icke valts i skatteundandragande
syfte. Jag delar i detta hänseende med andra ord kommitténs
uppfattning.

Knngl. Maj.ts proposition nr 187.

I anslutning till vissa erinringar från remissinstansernas sida angående
lagtextens utformning får jag tillägga följande.

Det avgörande i förevarande hänseende skall vara — förutom att fråga är
om familjebolag — att bolaget icke i skälig omfattning utdelat vinstmedel.
Beträffande företag som vid den avgörande tidpunkten innehaft aktier eller
andelar varå utdelning uppburits ter sig en hänvisning till de år 1951 införda
reglerna om vissa familjebolags skyldighet att skatta för utdelning
naturlig. När fråga är om företag, som vid samma tidpunkt icke innehaft
aktier eller andelar kan däremot, som kammarrätten och riksskattenämnden
framhållit, en sådan hänvisning ge upphov till vissa missförstånd.

Med hänsyn till vad sist sagts synes därför den av kommittén i 1 § andra
stycket av förslaget till författning i ämnet gjorda hänvisningen böra utbytas
mot en regel, som utsäger att fondskatten ej skall gälla familjebolag som
i skälig omfattning verkställt utdelning. Med en sådan utformning av bestämmelserna
blir även beaktade de av kammarrätten gjorda påpekandena
rörande den jämväl efter 1951 års lagstiftning föreliggande skattefriheten
även för familjebolag i anledning av särskilt medgivande härtill av riksskattenämnden
ävensom beträffande utdelning å organisationsaktier.

Den förordade begränsningen till familjeföretag, som icke verkställt skäliga
utdelningar, ställer självfallet de skattskyldiga och myndigheterna inför vissa
tolkningsproblem. Till den del fråga är om företag, vars skattskyldighet för
utdelning å innehavda aktier och andelar skall prövas redan jämlikt 1951
års förut omnämnda regler, tillkommer i huvudsak icke några nya problemställningar.
Så blir emellertid förhållandet i andra fall och främst när fråga
är om egentliga fastighetsbolag och fastighetsföreningar. Länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län har något berört hithörande spörsmål och därvid
erinrat om att fastighetens avkastning under åren kan huvudsakligen ha
använts för avtalsreglerade amorteringar, i följd varav några utdelningar icke
skett av influtna medel.

I ett fall som det nyss antydda kan alltså läget vara det att avkastningen
helt eller huvudsakligen använts för betalning av gäld i fastigheten. I följd
härav utvisar företaget en från år till år allt större kapitaluppbyggnad, vilken
skett med vinstmedel som sålunda tills vidare undgått det andra ledet i
dubbelbeskattningen.

Självfallet kan någon tvekan råda hur man ur fondbeskattningssynpunkt
bör bedöma detta fall. Kan företaget visa att det enligt träffade kreditavtal
varit nödsakat att verkställa de gjorda amorteringarna, bör enligt min mening
den förda utdelningspolitiken icke föranleda taxering till fondskatt.
Men vid detta uttalande måste fogas reservationen att de gjorda amorteringarna
varit affärsmässigt betingade och stått i överensstämmelse med vad
som på förevarande område är normalt och brukligt. Det bör även ankomma
på företagen att här förebringa den utredning och bevisning, som i varje särskilt
fall skäligen må krävas.

Vad kommittén anfört rörande bostadsföreningar och liknande föreningar
på kooperativ bas föranleder icke annan erinran från min sida än att det av

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

kommittén föreslagna undantagsstadgandet i 1 § andra stycket synes böra
kompletteras på sådant sätt att därunder inrymmes jämväl i 24 § 3 mom.
kommunalskattelagen avsedda bostadsföreningar och bostadsaktiebolag. Vad
särskilt angår folketshusföretag och bygdegårdar, bör självfallet icke ifrågakomma
att dessa skall erlägga fondskatt. Detta torde utan vidare följa av
författningens föreslagna utformning. Skulle så i något undantagsfall ej vara
förhållandet, lärer vara uppenbart att dispens bör meddelas.

Såsom framgår av det förut sagda torde vara ofrånkomligt med ett särskilt
dispensinstitut. Detta kan ur vissa synpunkter te sig icke fullt tillfredsställande,
men torde vara den enda anordning som möjliggör ett tillräckligt
tillgodoseende av önskemålet att fondskatten skall träffa allenast de företag
som lagstiftaren verkligen åsyftar.

Kommitténs uppfattning angående när dispens bör medges kan jag i huvudsak
godtaga. Jag inskränker mig därför i det följande till några kompletterande
uttalanden jämte en del synpunkter i mer speciella hänseenden,
som föranletts av vad kommittén och remissinstanserna i denna fråga
anfört.

Kommittén har uttalat att befrielse i regel borde meddelas, då företagets
karaktär av förvaltningsföretag bestått och är avsedd att bestå allenast under
kortare tid eller då det på grund av förvaltningsverksamhetens omfattning
och andra omständigheter framstår såsom affärsmässigt naturligt att
verksamheten bedrives i den valda företagsformen.

Till det nu återgivna vill jag foga — och detta uttalande bör för övrigt ha
en allmän åsyftning i frågor om dispens från fondskatt — den synpunkten,
att spörsmålet, huruvida befrielse bör medges eller ej, bör prövas jämväl
mot bakgrunden av i vilken omfattning familjeföretaget i fråga genom vissa
åtgöranden berett dess delägare en av lagstiftaren icke avsedd skattelindring
eller eljest i icke acceptabel utsträckning vidtagit eller underlåtit åtgärder
i syfte att undgå eller förskjuta en av lagstiftaren åsyftad beskattning. En än
så naturlig och affärsmässigt lämplig förvaltningsform bör alltså icke motivera
dispens, därest mycket vägande invändningar ur fiskalisk synpunkt kan
riktas mot företagets åtgöranden.

Jag kan icke tillstyrka det i något remissyttrande framförda önskemålet
att dispens skulle medges i sådant fall, där skatten skulle bli särskilt stor
eller ur den enskildes synpunkt eljest verka obillig. En så vidsträckt dispensrätt
är icke principiellt godtagbar. Det må i detta sammanhang erinras om
att andra bolag icke träffas av skatten än sådana som utnyttjats i skatteundandragande
syfte och att de vinstmedel, som skall med fondskatten beskattas,
dock alltid någon gång skall framtagas till beskattning.

Såsom i några remissyttranden framhållits bör dispens kunna ifrågakomma
icke blott då ett rörelsedrivande bolags dotterbolag förvaltar den fastighet,
vari rörelsen bedrives, utan även i de fall då fråga är om två självständiga
bolag med gemensamma intressenter och där det ena bolaget äger den
fastighet däri det andra bolaget driver rörelse. Ävenledes bör dispens kunna

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

ifrågakomma i fall av nyss antytt slag, då fastigheten icke helt men till
huvudsaklig del användes i rörelsen i fråga, dock att de särskilda omständigheterna
i övrigt i dylikt fall understundom kan föranleda till annat bedömande.

Sveriges fastighetsägareförbund har uttalat att dispens borde medges bl. a.
i det fall, då en omläggning från förvaltning till rörelsedrivande verksamhet
planerats under år 1952 eller 1953 ehuru denna omläggning icke kommit
till stånd före den 1 juli sistnämnda år. Till detta får genmälas, att kommitténs
av mig förordade dispensregler möjliggör befrielse i sådant fall, därest
förutsättningar i övrigt härför föreligger. — Att dispens bör kunna föranledas
av att företagets handlingsfrihet varit starkt begränsad genom ingångna
kreditavtal, testamentariska föreskrifter och liknande synes mera uppenbart;
något uttryckligt stadgande härom torde icke vara erforderligt. —
Däremot kan jag icke tillstyrka det likaledes av förbundet framförda yrkandet
om att dispens från fondskatt skulle kunna medges mot det att förelagets
ägare avstår från rätten att till anskaffningskostnad utköpa företagets
tillgångar.

Av några organisationer på näringslivets områden har uttalats, att dispens
från er läggande av fondskatt borde medges jämväl i sådana fall, då företaget
i fråga tidigare drivit rörelse men avyttrat sina inventarier och i stället förvärvat
värdehandlingar samt avsikten är att vid ett framtida tillfälle försälja
dessa värdehandlingar för att köpa nya inventarier och sålunda återuppta
rörelsen. Detta skulle vara läget bl. a. för vissa tidigare rederiföretag.

Något generellt uttalande om dispens för fall av nu antytt slag är jag icke
beredd att göra. Har en längre tid förflutit sedan inventarierna utbyttes mot
värdehandlingar, talar övervägande skäl för att i dagens läge betrakta företaget
i fråga som ett rent förvaltningsföretag. Det bör uppmärksammas, att
om kontrakt angående förvärv av fartyg eller liknande träffats, denna omständighet
regelmässigt medför att företaget icke längre är att anse som förvaltningsföretag.
Ligger inventarieförsäljningen mindre långt avlägsen i tiden
och kan företaget visa eller göra troligt att leveranskontrakt kommer
att slutas eller inventarieköp verkställas i en snar eller i allt fall icke avlägsen
framtid, bör emellertid efter prövning av omständigheterna i fallet
dispens kunna medgivas.

I anledning av vad Sveriges advokatsamfund anfört angående anstånd
med fondskattetaxering i avvaktan på att fusion mellan företag genomföres
vill jag allenast hänvisa till möjligheten att i vissa sådana fall erhålla
dispens.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

V. Frivillig taxering till fondskatt.

Promemorian.

Kommittén har, som förut framhållits, funnit det vara synnerligen önskvärt,
att de flesta befintliga fastighetsföreningar och holdingbolag snarast
möjligt likviderar. Kommittén säger sig också ha anledning att förmoda
att ägarna till dessa företag numera i allmänhet gärna vill upplösa dem,
om det kan ske utan alltför betungande konsekvenser i skatteavseende.
Kommittén anför, att sett ur denna synpunkt dess förslag är betydligt fördelaktigare
för de skattskyldiga än gällande rätt. Särskilt möjligheten att
utan skattepåföljd köpa ut företagets tillgångar till anskaffningspris innebär
enligt kommittén en avsevärd förmån.

Kommittén upplyser, att den utköpsrätt som förelegat enligt övergångsbestämmelserna
till 1951 års ändringar i 54 § kommunalskattelagen och 7
§ förordningen om statlig inkomstskatt, blivit flitigt utnyttjad och att det
t. o. m. förekommit att företag, som av riksskattenämnden förklarats icke
vara skattskyldiga för utdelningsinkomster, fört talan mot detta beslut för
att bli underkastade sådan skattskyldighet och därmed kunna bereda delägarna
möjlighet till utköp. Kommittén, som räknar med att det av samma
skäl kan uppkomma ett intresse för att frivilligt erlägga fondskatt, anser
att detta ej bör motarbetas. Kommittén har därför föreslagit en uttrycklig
bestämmelse att fondskatt må erläggas även om skyldighet därtill ej föreligger.
Stadgandets räckvidd har emellertid begränsats till företag, vilkas
verksamhet väsentligen består i förvaltning av fastighet eller av värdepapper
eller därmed likartad lös egendom. Utanför stadgandet faller sålunda de
i egentlig mening rörelseidkande företagen, för vilka fondbeskattning enligt
kommitténs uppfattning ej bör komma i fråga.

Bestämmelserna om rätt att bli åsatt taxering till fondskatt, ehuru skattskyldighet
icke föreligger, har intagits i 2 § av kommitténs författningsförslag.

Remissyttrandena.

Kommitténs förslag att förvaltningsföretag, som icke enligt huvudregeln
är skattskyldiga till fondskatt, frivilligt må åsättas taxering till sådan skatt
har i allmänhet lämnats utan erinran. I vissa remissyttranden har dock
föreslagits inskränkning av kretsen av de företag, som själva kan begära
att åsättas taxering till fondskatt. I andra yttranden återigen har ifrågasatts
om icke kretsen kan utvidgas utöver vad kommittén föreslagit.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län säger sig vara tveksam inför den
valrätt som den av kommittén föreslagna möjligheten till frivillig taxering
innebär. Enligt länsstyrelsens åsikt måste det betecknas såsom en icke
önskvärd anordning att ge en skattskyldig möjlighet till valrätt mellan olika
beskattningsalternativ under i övrigt lika förutsättningar. Den ifråga -

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

varande föreskriften kommer att bereda vissa storföretag icke avsedda möjligheter
att kringgå utskiflningsskatt eller att utdela vinstmedel skattefritt
till sina intressenter. Vidare framhåller länsstyrelsen, att det ur administrativ
synpunkt icke är önskvärt, att fondskattereglerna utsträckes till alltför
många företag. Länsstyrelsen ifrågasätter, huruvida icke den ifrågavarande
valrätten kan utgå eller i vart fall om icke bestämmelsen kan omformuleras
så att den kommer att äga tillämpning allenast på de rena familjeföretagen.

Jämväl länsstyrelsen i Malmöhus län anser att den av kommittén föreslagna
möjligheten icke bör få begagnas av större förvaltningsföretag. Även
om det kan förutses, att de börsnoterade företagen ej kommer att utnyttja
denna möjlighet, finner länsstyrelsen det icke otänkbart att aktieägarna i
liknande företag, där de större aktieägarnas inkomster beskattas efter en
högre marginalskatt än 30 procent, kommer att genomdriva, att bolaget begär
att bli taxerat till fondskatt.

Riksskattenämnden uttalar, att det icke klart framgår av promemorian,
om det verkligen varit kommitténs mening att även andra företag än s. k.
vita familjebolag skall kunna utnyttja möjligheten att frivilligt erlägga
fondskatt. Vissa skäl talar för att även förvaltningsföretag av icke familjekaraktär
inbegripes under bestämmelsen. Som exempel nämner riksskattenämnden
det fallet att en stiftelse eller en förening äger en fastighet i bolags-
eller föreningsform och önskar övertaga denna fastighet i direkt ägo.
I ett dylikt fall finns det enligt nämndens åsikt knappast anledning att icke
medgiva stiftelsen eller föreningen de lättnader, som förordningen om fondskatt
erbjuder vid avvecklingen av det indirekta ägareförhållandet. Å andra
sidan bör enligt riksskattenämndens mening en utvidgning av den frivilliga
beskattningen till andra än familjeföretag icke ifrågakomma under annan
förutsättning än att beskattningen åtföljes av en upplösning av vederbörande
bolag eller förening, då bestämmelsen eljest kan missbrukas.

Sveriges industriförbund och Stockholms handelskammare framhåller, att
även ägare till rörelseidkande familj ebolag understundom kan önska underkasta
bolaget taxering till fondskatt för att få tillfälle använda sig av
den föreslagna utköpsrätten och avveckla bolaget. Detta kan vara fallet, då
rörelsens fortsatta bedrivande i bolagsform icke längre är affärsmässigt
lämpligt t. ex. av den anledningen, att rörelsen nedgått avsevärt eller förändrat
karaktär eller att företaget står på gränsen till sådant förvaltningsföretag,
som avses i 1 § första stycket i kommitténs förslag, eller att aktierna
i bolaget från att tidigare ha varit fördelade på ett flertal personer övergått
på en eller ett fåtal händer. I dylika fall synes företaget böra beredas
möjlighet att efter därom gjord ansökning av riksskattenämnden medgivas
rätt att bli taxerat till fondskatt. En dylik ändring i förslaget torde väl
överensstämma med en av de grundläggande principerna för detsamma, att
underlätta avvecklingen av bolagsbildningar, som icke är påkallade av affärsmässiga
skäl.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Riksskattenämnden anser det till förhindrande av missbruk vara av vikt,
att stadgandet gives sådan innebörd, att arten av föreningens verksamhet
den 1 juli 1953 blir bestämmande för frågan om företaget kan frivilligt
erlägga fondskatt. Då missförstånd icke synes vara uteslutna, finner
nämnden det vara önskvärt att bestämmelserna förtydligas i detta hänseende.

Riksskattenämnden framhåller vidare, att med den formulering 2 § i kommitténs
förslag erhållit, bestämmelsen icke grundar någon skattskyldighet
för det företag, som vill begagna sig av rättigheten att erlägga fondskatt.
Ur principiell synpunkt är detta mindre tillfredsställande. Bristen härutinnan
kommer också klart till synes, när det i 7 § likväl talas om företag, som
enligt 1 eller 2 § är skattskyldigt till fondskatt. Riksskattenämnden föreslår
att bestämmelsen får en annan utformning. Lämpligen synes detta kunna
ske genom en föreskrift, att företaget skall äga att inom viss tid göra anmälan
till taxeringsintendenten i det län, där dess styrelse har sitt säte, att
företaget vill begagna sig av rättigheten att erlägga fondskatt enligt 2 § i
förordningen. Skattskyldigheten kan då anknytas till att sådan anmälan
gjorts.

Departementschefen.

Av det nyss återgivna framgår, att några myndigheter i sina remissyttranden
uttalat betänkligheter mot kommitténs förslag att taxering till fondskatt
skulle, med de förmåner av olika slag som är därmed förenade, på företagens
egen begäran företagas beträffande sådana förvaltningsföretag, vilka enligt
vad tidigare förordats ej skulle vara skyldiga att erlägga dylik skatt. Därvid
har framhållits, att en sådan bestämmelse kunde komma att leda till obehöriga
skattelättnader.

Vissa organisationer på näringslivets område har å andra sidan icke endast
tillstyrkt kommitténs förslag utan därjämte föreslagit en utvidgning av
bestämmelserna om frivillig taxering att avse jämväl rörelsedrivande företag.

En utvidgning av bestämmelserna om fondskatt och därmed förenade möjligheter
att erhålla vissa skattelättnader på sätt kommittén föreslagit kan
även enligt min mening inge vissa betänkligheter. Fondskattens syfte bör
vara, såsom vid flera tillfällen tidigare framhållits, att beträffande vissa familjebolag
framtvinga den beskattning, som dessa företag med sina åtgöranden
velat förhindra eller skjuta på framtiden, samt samtidigt uppnå en ur
skilda synpunkter önskvärd upplösning av företagen i fråga. För att underlätta
genomförandet av dessa åtgärder har då även befunnits skäligt med de
eftergifter från det allmännas sida, som den föreslagna skattesatsens höjd
och utköpsrätten innebär.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Det kan alltså sägas, att sistnämnda förmåner utgör en kompensation för
de oförmånliga verkningar som tvångsvis träffar vissa företag vid en fondbeskattning.
Företag, mot vilka några anmärkningar i skattehänseende icke
finns att framställa, kan antagas i huvudsak vara sådana vilkas delägare
funnit den valda förvaltningsformen, med dess konsekvenser i beskattningshänseenden
inbegripna, att föredraga framför andra möjliga förvaltningsformer.
Att för dessa företag och deras ägare nu ge en skattelättnad framstår
i och för sig som omotiverat. Med särskild styrka måste detta göras gällande
när fråga blir om förvaltningsbolag, som icke är familjebolag ens i en
mer vidsträckt mening. Om man till alla delar skulle följa kommitténs förslag,
måste antagas att åtskilliga större företag skulle begagna möjligheten
att få vinstmedel beskattade efter den för fondskatten gällande skattesatsen,
varefter de fondbeskattade vinstmedlen skulle utan vidare skattepåföljd genom
utdelning tillföras delägarna.

Nu kan emellertid antagas att det finns vissa förvaltningsbolag, som lojalt
fogat sig efter beskattningssystemets utformning, men som inte minst
därför vill avveckla sin förvaltningsverksamhet. Detta kan vara fallet beträffande
såväl familjebolag som företag av annan karaktär. För dessa fall
framstår det därför som motiverat med en möjlighet till frivillig taxering till
fondskatt och därmed förenade förmåner i beskattningshänseende.

Att särskilja de sist åsyftade företagen från andra företag, som icke har
någon tanke på att vilja avveckla sin förvaltningsverksamhet men likväl
kunde antagas söka erhålla den erbjudna skattelättnaden, torde vara förenat
med stora svårigheter. Emellertid behöver en sådan uppdelning i lagstiftningen
icke ske, om mitt tidigare framförda förslag godtages om en avräkning av
fondbeskattade vinstmedel allenast mot medel som utskiftas i samband med
företagets upplösning. Med en sådan regel torde tillräckliga garantier erhållas
för att de nya reglerna icke kommer att utnyttjas allenast i syfte att
vinna skattelättnad.

Jag har med det nu sagda alltså velat lämna min motivering för vad jag
i tidigare sammanhang anfört om nödvändigheten av att begränsa nyssnämnda
avräkningsrätt till fall av likvidation. Och jag vill nu tillägga, att
om en sådan utformning av lagstiftningen skulle avvisas, jag icke anser det
godtagbart med en rätt till frivillig taxering till fondskatt.

Det i några remissyttranden framförda önskemålet om en utvidgning av
bestämmelserna om frivillig taxering till fondskatt till rörelseidkande företag
kan jag icke tillstyrka. Skulle önskemålet efterkommas, borde härav
följa att den tvångsmässiga taxeringen i motsvarande mån utvidgades, vilket
enligt vad förut sagts ej bör ske. Redan med hänsyn härtill men även
av andra skäl bör detta förslag avvisas.

För att förhindra vissa möjligheter till missbruk synes frågan huruvida
ett företag i egenskap av förvaltningsföretag skall frivilligt få taxeras till
fondskatt böra bedömas med hänsyn till förhållandena alltsedan den 1 juli
1953.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

I anslutning till vad riksskattenämnden anfört förordar jag sådan utformning
av bestämmelserna, att den, som frivilligt vill taxeras till fondskatt,
skall göra anmälan därom till taxeringsintendenten i länet, förslagsvis senast
den 31 mars under taxeringsåret. Sådan anmälan får då anses konstituera
skattskyldighet till fondskatt och bör icke kunna återkallas.

VI. Beräkning av beskattningsbart belopp.

Promemorian.

Som framgått av det förut anförda har kommittén föreslagit, att fondskatten
i princip anordnas som en skatt på innestående vinstmedel enligt företagets
balansräkning vid utgången av det räkenskapsår, för vilket taxering
sker år 1955. Kommittén förklarar, att det emellertid i praktiken torde vara
nödvändigt att tillåta skattefrihet för sådana vinstmedel, som enligt bolagseller
föreningslagstiftningen ej får fritt disponeras. I överensstämmelse
härmed har kommittén i 4 § av sitt författningsförslag som huvudregel angivit,
att det till fondskatt beskattningsbara beloppet skall fastställas till
skillnaden mellan å ena sidan företagets tillgångar och å andra sidan dess
skulder och bundna kapital, därvid med bundet kapital normalt skall förstås
aktie- eller insatskapital samt reservfond och skuldregleringsfond.

Beträffande den närmare innebörden av huvudregeln framhålles i promemorian,
att beräkningen skall ske med utgångspunkt från företagets
samtliga tillgångar och skulder. Bland tillgångarna skall följaktligen medräknas
ej blott sådan egendom som utgör föremålet för företagets förvaltningsverksamhet
utan även t. ex. kontant kassa och kontorsinventarier samt
— om företaget har till biuppgift att driva rörelse — varulager och andra
tillgångar i rörelsen.

I fråga om värdesättningen av tillgångarna skall enligt kommitténs förslag
vad i förordningen om statlig förmögenhetsskatt är stadgat äga motsvarande
tillämpning. Kommittén framhåller, att detta innebär bl. a. att
fastighet i allmänhet skall upptagas till taxeringsvärdet och att för börsnoterade
värdepapper börsnoteringen blir bestämmande, om ej särskilda skäl
påkallar annan värdering. Icke börsnoterade värdepapper skall enligt förslaget
upptagas till det värde de kan anses ha betingat vid försäljning under
normala förhållanden. Beträffande fordringar stadgas i förmögenhetsskatteförordningen
bl. a., att de skall upptagas till reducerat värde, om de ej löper
med ränta eller är osäkra. Kommittén anser, att vid fondbeskattningen
sådan reduktion ej bör ske såvitt angår fordringar hos delägarna i företaget
och föreslår att dylika fordringar skall upptagas till sitt kapitalbelopp
även om de är räntelösa eller osäkra. Undantag härifrån skall dock enligt
kommittén få ske, därest en sådan värdering med hänsyn till omständigheterna
måste anses oskälig, vilket kan tänkas vara fallet t. ex. om ett hol -

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

dingbolag för längesedan givit en delägare med några få aktier ett lån,
som varit avsett att vara tillfälligt men som alltjämt står ute därför att
låntagaren kommit på obestånd.

Kommittén föreslår ytterligare ett undantag från värderingsreglerna i förmögenhetsskatteförordningen.
Eftersom rörelsevinster principiellt icke bör
träffas av fondskatt, har kommittén nämligen ansett, att varulager aldrig
bör upptagas högre än till bokförda värdet. Kommittén erinrar om att medel,
som ej fondbeskattas, i stället kommer att tagas till beskattning i vanlig
ordning när de uttages ur företaget och framhåller tillika, att varulager kan
tänkas förekomma hos fondskatteskyldiga företag endast i sällsynta fall
och i obetydlig omfattning.

Några särskilda anvisningar till ledning för beräkning av skulderna har
kommittén icke ansett erforderliga.

Vidare anföres i promemorian.

Vad som skall förstås med bundet kapital har uttömmande angivits i den
föreslagna författningstexten. Det är sålunda icke fråga endast om exemplifiering.
Såsom redan nämnts innebär bestämmelserna i fråga, att skatt i
princip ej skall utgå å vinstmedel som genom fondemission överförts till
aktiekapital eller avsatts till reservfond eller skuldregleringsfond. I detta
hänseende skiljer sig förslaget från förordningen om utskiftningsskatt. Enligt
sistnämnda förordning inräknas nämligen i allmänhet även dylika vinstmedel
i det beskattningsbara beloppet. Att kommittén föreslagit en annan
ordning med avseende å fondskatten beror därpå, att för fondbeskattning
ej förutsättes att företaget upplöses. Eftersom fondbeskattade företag sålunda
kan tänkas komma att fortleva under avsevärd tid, har kommittén
funnit nödvändigt att begränsa skattekravet så, att det ej kommer i strid
med civillagstiftningens krav på konsolidering. I den mån vinstmedel blir
fria från fondskatt därför att de ingår i bundet kapital kommer de vid en
framtida upplösning att träffas av utskiftningsskatt eller, vad angår föreningar,
av inkomstskatt hos delägarna.

Kommittén har funnit, att regeln om skattefrihet för bundet kapital
lätt skulle kunna missbrukas genom att dispositionsfondsmedel och andra
fria vinstmedel sedan kommitténs förslag blivit bekant användes till fondemission
eller överföres till reservfond eller skuldregleringsfond. För att
hindra sådant missbruk har kommittén föreslagit, att i bolags aktiekapital
ej skall få inräknas belopp, som överförts genom fondemission efter den 30
juni 1953. Vidare skall vad som efter nämnda dag må ha avsatts till reservfond
eller skuldregleringsfond anses som bundet kapital allenast i den mån
det ej överstigit i lag, bolagsordning eller stadgar föreskrivet lägsta belopp.

Från huvudregeln att bundet kapital skall undantagas från fondbeskattning
har kommittén föreslagit ett undantag. Kommittén har funnit, att de skäl,
som förelegat för att sådant kapital enligt huvudregeln undantagits, icke
äger giltighet om företaget likviderats. Kommittén uttalar att det ej sällan
torde ställa sig fördelaktigare för delägarna i ett förvaltningsföretag att dess
vinstmedel omedelbart fondbeskattas i stället för att vid framtida utskift -

5 Iiihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 1S7.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

ning underkastas beskattning enligt högre procentsats. För att uppmuntra
till upplösning föreslår kommittén, att företag som trätt i likvidation under
beskattningsåret skall äga påfordra att bundet kapital inräknas i det till
fondskatt beskattningsbara beloppet.

Kommittén har vidare uttalat, att likvidationer som ägt rum under 1952
eller 1953 ofta torde ha föranletts av den nya lagstiftningen om kedjebeskattning
av familjebolagens utdelningsinkomster. Kommittén har därför
ansett, att den föreslagna förmånen att få inräkna även bundet kapital
i det till fondskatt beskattningsbara beloppet, ur rättvisesynpunkt även
bör medgivas företag, som likviderat tidigare än under beskattningsåret
men efter ingången av år 1952. Beträffande företag som trätt i likvidation
redan före år 1952 yttrar kommittén, att kravet på utskiftningsskatt
eller däremot svarande inkomstbeskattning av delägarna varit aktuellt så
länge, att någon rätt att beräkna fondskatt på högre belopp än normalt enligt
kommitténs mening ej lämpligen bör medgivas. Beräkningen av bundet
kapital i sådant fall bör enligt kommittén ske med ledning av sista balansräkningen
före det bolaget trädde i likvidation.

Kommittén framhåller, att det får tillkomma vederbörande företag att avgöra
i vad mån det vill begagna sig av ifrågavarande rättighet och att det kan
förutsättas att fondbeskattning ej kommer att påfordras beträffande andra
medel än sådana, som eljest vid utskiftning blir beskattade i annan ordning.

I promemorian har även berörts vissa problem, sammanhängande med
det förhållandet, att fondavsättning i allmänhet icke sker i bokslutet för
visst år utan först vid ordinarie bolags- eller föreningsstämma följande år.
Kommittén påpekar, att eftersom balansräkningen vid utgången av det räkenskapsår,
för vilket taxering verkställes år 1955, skall ligga till grund för
taxeringen till fondskatt, följden blir, att i det beskattningsbara beloppet ej
sällan kommer att inräknas medel som företaget är skyldigt att vid nästa
årsstämma avsätta till reservfond eller skuldregleringsfond. Denna i och för
sig mindre önskvärda konsekvens anser kommittén emellertid svårligen
kunna undvikas, om icke taxeringsarbetet skall oskäligt försvåras. Någon
säkerhet för att avsättning verkligen kommer till stånd finns nämligen icke
på förhand, och att dröja med taxeringen till dess stämma hållits kan av
praktiska skäl ej lämpligen ifrågakomma.

För aktiebolag har kommittén föreslagit att en spärregel skall gälla vid
fastställandet av det till fondskatt beskattningsbara beloppet. Enligt denna
spärregel må det beskattningsbara beloppet inte sättas högre än till vad
som skulle ha utgjort beskattningsbart belopp, därest fråga varit om taxering
till utskiftningsskatt i samband med upplösning av bolaget. Såsom skäl
för denna spärregel har i promemorian anförts, att om ingen begränsning
föreskrives, fondskatten stundom i fråga om bolag kan komma att beräknas
på högre belopp än som skulle varit beskattningsbart till utskiftningsskatt,
vilket resultat uppenbarligen är stötande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Kommittén har för att förhindra att bestämmelserna om fondskatt kringgås
under punkt 1) i 5 § av sitt författningsförslag upptagit en föreskrift,
att vid fondskattetaxering utdelning å aktie eller andel som företaget lämnat
efter den 30 juni 1953 skall anses såsom tillgång hos företaget, om mottagaren
förvärvat aktien eller andelen efter nämnda dag och icke blivit
skattskyldig för utdelningen såsom för inkomst av kapital.

I anslutning till denna bestämmelse anför kommittén.

Vid de försök, som ägare av fastighetsaktiebolag och fastighetsföreningar
under tiden fram till 1952 gjort att utan skattepåföljd uttaga hos vederbörande
företag uppsamlade vinstmedel, har tillvägagångssättet i princip varit
följande. Fastighetsföretaget har först mot revers överlåtit sin fastighet jämte
övriga realtillgångar till företagets ägare. Denne har sedan sålt aktierna
eller andelarna i fastighetsföretaget till ett för ändamålet tillhandahållet
aktiebolag, vilket erlagt likvid genom att övertaga säljarens betalningsansvar
för reversskulden. Slutligen har sistnämnda aktiebolag låtit till sig utdela
all i fastighetsföretagets bokföring redovisad vinst, varefter fastighetsföretaget
upplösts. Metoden byggde på den omständigheten, att svenska aktiebolag
-— med vissa undantag som saknar betydelse i detta sammanhang -—
då ej var skattskyldiga för utdelningar från andra sådana bolag eller från
svenska ekonomiska föreningar.

Efter ikraftträdandet den 1 januari 1952 av ovan omförmälda ändringar
i 54 § kommunalskattelagen och 7 § förordningen om statlig inkomstskatt
åtnjuter familjebolag och liknande företag skattefrihet för utdelningar endast
i undantagsfall. Därigenom har möjligheterna att på nyss beskrivet sätt
skattefritt uttaga vinstmedel ur fastighets- eller aktieförvaltande företag
väsentligt beskurits. Beskattning vid sådant uttag kan emellertid fortfarande
undgås, om metoden varieras så, att den slutliga, formella vinstutdelningen
sker till ett rättssubjekt, som antingen alltjämt ej blir skattskyldigt för densamma
eller väl i princip skall skatta för den såsom för inkomst av rörelse
men kan göra denna skyldighet praktiskt betydelselös genom att i rörelsebokföringen
nedskriva de övertagna aktierna eller andelarna med motsvarande
belopp. Det kan befaras att sedan kommitténs förslag blivit bekant
sådana transaktioner kommer att företagas i ökad omfattning i syfte att
fondskatt skall kunna undgås genom att företaget tömts på vinstmedel innan
taxering till sådan skatt blir aktuell.

Den förut omnämnda regeln i 5 § 1) har enligt kommittén till syfte att
förhindra att skattefördelar uppnås genom transaktioner av den art kommittén
angivit. Kommittén påpekar emellertid, att det icke torde vara uteslutet att
vissa skattskyldiga kommer att försöka kringgå nämnda regel genom att
antedatera avräkningsnotor eller liknande överlåtelsehandlingar. Kommittén
förutsätter, att taxeringsmyndigheterna kommer att ha sin uppmärksamhet
riktad på denna fara och framhåller att i de fall, där antedatering kan misstänkas,
kontroll lämpligen bör ske genom granskning av räkenskaper och
avlämnade deklarationer.

I promemorian anföres vidare, att ifrågavarande bestämmelse i vissa fall
kan medföra obilliga verkningar. Om t. ex. en s. k. from stiftelse någon gång
under senare halvåret 1953 i rent placeringssyfte inträtt som delägare i ett
större familjebolag för fastighetsförvaltning, är det uppenbarligen icke
lämpligt att fondbeskatta den utdelning stiftelsen uppburit på sina aktier

Kungl. Maj.ts proposition nr i87.

i bolaget. Kommittén har därför ansett, att undantag från bestämmelsen
bör kunna medgivas av riksskattenämnden, om särskilda skäl föranleder
därtill.

Remissyttrandena.

I anslutning till vad kommittén anfört rörande beräkningen av det till
fondskatt beskattningsbara beloppet uttalar kammarrätten, att det icke är
möjligt att vid taxering till fondskatt räkna med ett till beloppet lika stort
skatteunderlag som det, som skulle ha framkommit vid ordinarie taxering,
om vinstmedlen i stället i normal ordning överförts till delägarna genom utdelning
eller utskiftning. Kammarrätten finner det angeläget, att skatteunderlaget
vid fondskattetaxeringen icke blir högre än vid sådan ordinarie
taxering, emedan i så fall möjligheten till utnyttjande av motsvarande skattefrihet
vid framtida överföring av medel till delägarna kan äventyras. Å
andra sidan bör enligt kammarrätten i möjligaste mån undvikas, att skatteunderlaget
vid fondskattetaxeringen blir lägre, då därigenom möjlighet öppnas
att beträffande skillnadsbeloppet genom transaktioner helt undgå beskattning.
Vid en jämförelse mellan skatteunderlagen vid fondskattetaxeringen
och en tänkt ordinarie taxering synes det naturligast att utgå från
det tänkta fall, att överföringen till delägarna av vinstmedlen skett genom
utskiftning vid företagets upplösning, som blivit föremål för beskattning. I
normala fall synes skatteunderlaget vid fondbeskattning understiga det vid
utskiftningsbeskattning med sammanlagda beloppet av reservfond samt, beträffande
aktiebolag, skuldregleringsfonden och det helopp, varmed aktiekapitalet
må ha ökats genom fondemission.

Kammarrätten framhåller vidare, att ehuru kommittén förutsätter såsom
önskvärt att existerande företag av nu ifrågavarande art upplöses, den icke
velat ta konsekvensen därav genom att i skatteunderlaget till fondskatt inbegripa
ens någon del av reservfond och, beträffande aktiebolag, skuldregleringsfond.
Anledning att undantaga dessa fonder finner kammarrätten
föreligga endast under förutsättning att företaget skall fortleva. Kammarrätten
påpekar, att om nämnda fonder undantages från fondbeskattning,
möjlighet föreligger att vidtaga sådana transaktioner med fonderna, varigenom
de icke heller blir föremål för den ordinarie beskattningen. Kammarrätten
erinrar sålunda om att i direktiven till kommittén påtalats att reservfond
utnyttjats för sådana transaktioner och framhåller, att även andra metoder
finns för att helt undandraga sådana medel från beskattning. Kammarrätten
anser det möjligen kunna ifrågasättas, huruvida avräkningen av
bundet kapital vid beräkningen av det till fondskatt beskattningsbara beloppet
bör beträffande reservfond och skuldregleringsfond inskränkas till
de belopp, vartill fonderna lägst skolat uppgå den 30 juni 1953 enligt lagen
om ekonomiska föreningar respektive aktiebolagslagen.

Kammarrätten påpekar ytterligare, att större skillnader mellan fondbeskattat
belopp och det belopp, som skulle framkomma till beskattning vid

Kungi. Maj.ts proposition nr 187.

utskiftning av företaget, understundom uppkommer därigenom att aktiekapitalet
principiellt undantages från skatteunderlaget. Resultatet därav
kan te sig mindre tillfredsställande. Om exempelvis ett fastighetsaktiebolag
före den 30 juni 1953 uppskrivit en sin fastighet mot ökning av aktiekapitalet
och gratisemission, kan bolaget tillgodoräkna sig ett högre avdrag för
bundet kapital, men kommer däremot oförändrat att räknas till last vid
fondskatteberäkningen fastigheten med dess gällande taxeringsvärde. Andelsägare
kan enligt förslaget få utlösa fastigheten till dess anskaffningsvärde,
i vilket fall fastighetens motvärde kommer att ingå i det beskattningsbara
beloppet med endast anskaffningsvärdet. Om man av aktiekapitalet vill
inräkna fondemitterat belopp i det beskattningsbara beloppet, är enligt kammarrättens
mening förutsättningen därför att man principiellt utgår från
att bolaget skall upplösas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att regeln att det bundna kapitalet
vid beskattningsårets utgång skall beräknas såsom avgående post vid
bestämmandet av det beskattningsbara beloppet, kommer att medföra betydande
inkonsekvenser. I vissa förvaltningsbolag har före återköpet av värdepapper,
som nedskrivits med betydande belopp, en uppskrivning skett till
anskaffningsvärdet. Den genom uppskrivningen framtagna vinsten har omedelbart
överförts till aktiekapitalet eller reservfonden. Dessa företag kommer,
framhåller länsstyrelsen, att erlägga lägre fondskatt än de företag, som
antingen ej verkställt nedskrivning å värdehandlingar eller låtit den vid
försäljningen framtagna vinsten kvarstå bland disponibla vinstmedel. Denna
olägenhet kommer enligt länsstyrelsen att elimineras, om det bundna kapitalet
i stället beräknas med utgångspunkt från den balansräkning, som fastställts
närmast före det beskattningsår, då aktieägarna först berättigades
att återköpa aktierna till bolagets anskaffningsvärde.

Sveriges fastighetsägareförbund framhåller, att anledning icke föreligger
att låta bestämmelserna om beräkning av beskattningsbart belopp få retroaktiv
verkan. Förbundet anser det under alla förhållanden icke vara rimligt
att låta retroaktiviteten sträcka sig längre tillbaka än till den tid, då
kommitténs förslag avgavs.

Riksskattenämnden, som förutsätter, att fondskatten icke skall få avräknas
såsom skuld vid bestämmandet av det till fondskatt beskattningsbara
beloppet, ifrågasätter om icke en direkt föreskrift härom är erforderlig, eftersom
bolag är skyldigt enligt aktiebolagslagen alt bland skulderna upptaga
det beräknade skattebeloppet.

Handelskammaren i Gävle säger sig förutsätta, att till skulderna får räknas
pensionsstiftelse och försäkringstekniskt beräknade pensionsförpliktelser.

Skånes handelskammare föreslår för fastighetsbolagens del en utvidgning
av den av kommittén föreslagna skattefriheten för det bundna kapitalet till
att gälla även reparationsfonder, i den mån dessa motsvaras av disponibla
medel. Handelskammaren anser det stötande, att medel, som på dylikt sätt
reserverats för reparationer av eu fastighet, skall göras till föremål för be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

skattning i förevarande ordning. Handelskammaren säger sig icke förbise,
att kontrollen i detta fall, där det icke gäller bundna fonder, kan möta vissa
svårigheter.

Ett liknande förslag framföres av handelskammaren i Gävle, som framhåller
att gällande byggnadsreglering och kreditrestriktioner under en följd
av år begränsat möjligheterna till större fastighetsreparationer. Detta har
gjort att vinstmedel i viss utsträckning ansamlats hos fastighetsbolagen
eller fastighetsföreningarna. Vid fondbeskattning enligt förslaget kommer
i vissa fall att uttagas fondskatt på uppskjutna reparationer, vilkas uppskjutande
staten själv funnit sig böra påtvinga företagen. På grund härav
yrkar handelskammaren, att om reparationsfonder finnes, dessa vid utköp
av fastighet bör frånräknas fastighetens saluvärde och att reparationsfond
ej inräknas i det beskattningsbara beloppet. Samma nedsättning i fastighets
utköpsvärde och i beskattningsbart belopp bör få ske även i andra fall av
eftersatta reparationskostnader.

Bestämmelsen att företag, som trätt i likvidation under åren 1952—1954,
äger påfordra att bundet kapital skall inräknas i det beskattningsbara beloppet
har föranlett vissa uttalanden.

Kooperativa förbundet anför sålunda, att denna bestämmelse i realiteten
innebär, att utskiftningsskatten för dessa företag sänks till 30 procent. Förslaget
förutsätter för sin tillämpning, att företaget trätt i likvidation under
nämnda tidsperiod, men att likvidationen ej avslutats före utgången av 1954.
Förslaget kan däremot icke tillämpas beträffande företag, som trätt i likvidation
och avslutat densamma under åren 1952—1954. Dessa företag får
därför erlägga utskiftningsskatt i vanlig ordning med 40 procent. I den mån
sådana likvidationer ägt rum och föranletts av en lojal strävan att avveckla
bolag ter sig denna omständighet som en orättvisa. Förbundet anser därför,
att bestämmelser bör införas, som medgiver, att åtminstone de upplösta företag,
som ännu ej taxerats till utskiftningsskatt eller där motsvarande beskattning
ännu ej skett hos delägare, kommer i samma förmånliga läge som
de företag, vilka påbörjat men ej avslutat likvidation före 1954 års utgång.

Liknande synpunkter framföres av Sveriges industriförbund och Stockholms
handelskammare.

Även länsstyrelsen i Stockholms län har erinrat om de olikformiga verkningar,
som på grund av ifrågavarande bestämmelse kan inträda beträffande
eljest likartade företag. Enligt länsstyrelsens mening kan denna
ojämnhet i största utsträckning undgås, om efter omräkning enligt fondskattens
lindrigare bestämmelser överskjutande del av utskiftningsskatten
restitueras eller avkortas.

Svenska revisorsamfundet anför, att vid beräkningen av det beskattningsbara
beloppet hänsyn bör tagas till de förhållanden, som kan föreligga,
då ett bolag nödgats nedsätta sitt aktiekapital till täckande av förlust. Har
rörelsen därefter visat vinst, men endast lagstadgad avsättning till reserv -

Kungl. Mcij.ts proposition nr 187.

fond eller skuldregleringsfond sker, är det enligt samfundet tänkbart, att
bolaget nu har sparade vinstmedel till betydande belopp, ehuru summan
av dessa och det bundna kapitalet understiger det ursprungliga tillskjutna
aktiekapitalet. I här berörda fall har icke någon utskiftning skett, och om
bolaget genom fondemission ökar sitt kapital till det ursprungliga samt därefter
träder i likvidation, utgår ej någon utskiftningsskatt. Revisorsamfundet
finner det då icke heller rimligt att fondskatt uttages. Så bör enligt samfundet
icke heller ske i det fall, att uppkommen förlust täckts genom tillskott
av aktieägarna.

Beträffande den föreslagna bestämmelsen om värdering av varulager har
länsstyrelsen i öslergötlnnds län anmärkt, att sa som kommitténs förslag utformats
i denna del ett företag, som normalt icke driver rörelse, kan förvärva
ett varulager och genom att skriva ned värdet å detsamma minska företagets
kapital. Den vinst, som senare uppkommer vid försäljning av det
nedskrivna lagret, täckes av en i motsvarande mån minskad nettointäkt för
det beskattningsår, då nedskrivningen skett. Länsstyrelsen anför, att även
om det icke är att befara att dylika transaktioner kommer att företagas i
någon större utsträckning, försiktigheten synes bjuda att icke göra bestämmelsen
undantagslös.

Gentemot den av kommittén föreslagna utformningen av bestämmelserna
i 4 § andra stycket om vad som skall räknas till bundet kapital riktar riksskattenämnden
den anmärkningen, att en tydligare åtskillnad bör göras
mellan vad som skall räknas till bundet kapital hos aktiebolag och hos föreningar.
Därvid bör tydligare markeras att skuldregleringsfond förekommer
endast hos aktiebolagen samt att beträffande föreningarna fråga endast är
om inbetalat insatskapital och om reservfond; någon ökning av insatskapitalet
hos föreningar i annan form än genom inbetalning av kapital lär lagligen
icke kunna förekomma. Å andra sidan torde det en gång inbetalade kapitalet
böra få i sin helhet upptagas som skuld även om det delvis förbrukats
och kapitalet av sådan anledning nedsatts.

Föreningen auktoriserade revisorer anför beträffande utformningen av
nyssnämnda stycke att det bör förtydligas så, att i fråga om avsättning till
reservfond eller skuldregleringsfond klart uttalas, huruvida bestämmelsen
avser avsättning för året utöver vad som är föreskrivet i lag eller bolagsordning,
eller om det belopp, som sammanlagt lägst skall avsättas, avses.

I anledning av det av kommittén föreslagna stadgandet i 5 § under 1), att
utdelning som skett senare än den 30 juni 1953 i vissa fall skall räknas såsom
tillgång hos det utdelande företaget, uppställer riksskattenämnden irkgan
hur ett skatteanspråk enligt nämnda punkt skall kunna realiseras i sådana
fall, då företaget upplösts efter den 30 juni 1953 men innan forordningen
om fondskatt trätt i kraft. Någon skyldighet för likvidatorerna att
innehålla medel eller alt ansvara för eu skatteskuld av detta slag lär under
sådana förhållanden icke föreligga. För att stadgandet i dylika fall icke skall
bli en bestämmelse utan reellt innehåll anser riksskattenämnden erforder -

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

ligt, att förhållandet regleras genom ett tillägg i anvisningarna till 5 §. Enligt
riksskattenämnden torde någon annan utväg då icke stå till buds än att
i dylika fall lägga betalningsskyldigheten på den som mottagit utdelningen.
Riksskattenämnden föreslår, att tillägget får det innehållet att, om på grund
av företagets upplösning fondskatten icke kan uttagas av bolaget eller likvidatorerna,
skatten skall kunna uttagas av den till vilken utdelningen lämnats.
I praktiken torde ett sådant stadgande få endast prohibitiv betydelse.

Sveriges advokatsamfund påpekar, att bestämmelserna i 5 § 1) icke bör
gälla, om för utdelningen uttagits kupongskatt, eftersom avsikten är att
träffa endast sådana fall, då utdelningen blivit obeskattad.

Riksskattenämnden anför, att det i kommitténs författningstext använda
uttrycket »som ej blivit skattskyldig för utdelningen såsom för inkomst
av kapital» kan få mindre önskvärda konsekvenser genom att det icke täcker
ett sådant förhållande som att utdelningen kvittats mot underskott å annan
förvärvskälla. Riksskattenämnden föreslår i stället formuleringen »utan att
skattskyldighet för utdelningen förelegat såsom för inkomst av kapital».

Departementschefen.

Storleken av den beskattning, som den föreslagna fondskatten skulle medföra
för företagen, beror icke endast av skattesatsens höjd utan röner självfallet
även påverkan av hur reglerna utformas för beräkning av det beskattningsbara
beloppet.

Med den uppläggning av fondskatten, som följer av en lagstiftning i enlighet
med vad jag i det föregående förordat, kan förutses att de fondbeskattade
företagen genomgående eller så gott som genomgående kommer
att upplösas under den tidsperiod, inom vilken fondbeskattade vinstmedel får
vid en utskiftning av företagets tillgångar avräknas. Härav följer att åtskilliga
av de intrikata och svårbemästrade detaljproblem, som kommittén med sin
uppläggning av ämnet och därigenom även remissinstanserna sökt lösa, i
huvudsak förlorar aktualitet. Det blir med andra ord av i viss mån underordnad
betydelse, om underlaget för fondbeskattningen i det särskilda fallet
blir något mindre eller något större, då det belopp som några år senare
tages till beskattning i samband med företagets upplösning röner en motsvarande
påverkan. Visserligen kan sägas, att ju mindre del av vinstmedlen som
iondbeskattas ju större blir beloppet av kvarstående obeskattade vinstmedel
och ju större kan då också intresset bli av att under tiden från fondbeskattningens
genomförande och fram till upplösningstillfället genom olika
manipulationer söka eliminera de obeskattade vinstmedlen. Denna olägenhet
tår emellertid accepteras, men torde — med hänsyn till redan vidtagna åtgärder
på beskattningsområdet — icke böra överdrivas. Det kan även förutses
att skatteflyktskommittén i sitt fortsatta arbete beaktar denna omständighet.

Det kan antagas, att berörda förvaltningsföretag själva i många fall önskar
det beskattningsbara beloppet så högt beräknat, att ytterligare beskatt -

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

ning i samband med upplösningen i huvudsak undvikes. Reglerna bör såvitt
angår företag som trätt i likvidation år 1952 eller senare även så utformas att
detta önskemål från de skattskyldigas sida blir tillgodosett.

Vägledande för fondskattebestämmelsernas utformning i förevarande del
bör då bli, att det beskattningsbara beloppet icke skall fastställas till högre
belopp än det, som skulle gjorts till föremål för beskattning om företaget i
stället upplösts, med tillägg i förekommande fall av sådan utdelning som
enligt 5 § vid 1) skall räknas som tillgång vid fondskattetaxeringen. En
spärregel av sådan innebörd bör, i likhet med vad kommittén föreslagit,
upptagas i förordningen.

På av kommittén anförda skäl anser jag det emellertid icke görligt, att
även obligatoriskt fastställa det beskattningsbara beloppet enligt nyssnämnda
spärregel. Någon tvångsmässig fondbeskattning av de bundna vinstmedlen
torde icke böra med lagstiftningen åsyftas.

De regler, som kommittén förordat i avseende å beräkning av beskattningsbart
belopp, synes i allt väsentligt godtagbara. Vad främst kammarrätten
och länsstyrelsen i Malmöhus län invändningsvis häremot anfört, kommer
i huvudsak i ett annat läge med den av mig i det föregående förordade
principiella uppläggningen av avräkningsfrågan, åsyftande en snar upplösning
av företagen, och synes med hänsyn härtill icke behöva föranleda
någon ändring i författningsförslaget.

I anledning av vad som uttalats i några remissyttranden får jag anföra
följande.

Såsom riksskattenämnden påpekat bör fondskatten icke räknas såsom
skuld vid fastställande av beskattningsbart belopp. Ett stadgande härom
synes böra upptagas.

Handelskammaren i Gävle anser, att pensionsstiftelse och försäkringstekniskt
beräknade pensionsförpliktelser skall få avdragas vid beräkning
av beskattningsbart belopp. Härtill får jag anföra, att om företaget häftar
i skuld på grund av avsättning till pensionsstiftelse denna skuld blir i
förevarande sammanhang beaktad. Mer tveksamt är hur man bör bedöma
kapitalvärdet av pensionsförpliktelser och liknande, som företaget kan ha
iklätt sig men till säkerhet för vilka någon avsättning icke gjorts. Man är
här med andra ord inne på frågan vad som i förevarande sammanhang
menas med skuld. Kommittén har lämnat denna fråga öppen. För egen
del anser jag erforderligt med en klargörande bestämmelse, och denna bör
enligt min mening innehålla att om företaget lämnat bindande utfästelse
om pension eller liknande till anställd i företaget, som icke tillika är delägare,
kapitalvärdet av denna utfästelse bör räknas som skuld vid fastställandet
av beskattningsbart belopp.

I detta sammanhang bör följande fråga uppmärksammas. Genom eu betydande
avsättning till pensionsstiftelse under år 1954 skulle företag av
nu ifrågavarande slag kunna helt eller delvis frigöra sig från taxering till
fondskatt. Detta kan synas mindre betydelsefullt, nämligen om det kan
förutsättas att stiftelsens medel verkligen utbetalas såsom pensioner. Då
den pensionsberättigade merendels torde vara företagets ägare, kan man

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

icke med säkerhet utgå från att så blir fallet. Lagstiftningen om fondskatt
har då icke medfört annat resultat än att vinstmedlen i bolaget överförts till
en pensionsstiftelse, där de förblir stående för en obestämd framtid. Därav
följer vidare att något intresse av att upplösa företaget icke finnes.

Jag anser mig därför böra föreslå, att vid beräkning av till fondskatt
beskattningsbart belopp såsom skuld icke må anses annan under år 1954
verkställd avsättning till pensionsstiftelse än sådan, som uteslutande avser
annan anställd än den som är delägare i företaget och gentemot vilken bindande
utfästelse lämnats.

Vad härefter angår frågan om upplagda reparationsfonder bör få avräknas
såsom skuld, anser jag tillräckliga skäl för tillgodoseende av ett härom
uttryckt önskemål icke föreligga. Frågan torde emellertid vara av ganska
ringa innebörd, då det kan förutsättas att i det helt övervägande antalet
fall delägarna kommer att utnyttja den erbjudna möjligheten att utköpa
fastighet till anskaffningskostnad; sker detta elimineras ju även möjligheten
att utnyttja fonderna för reparationsändamål.

För att omöjliggöra att avdraget för bundet kapital i skatteflyktssyfte
ökas genom åtgärder efter den 30 juni 1953, föreslår kommittén vissa regler
i andra stycket av 4 §. Sålunda skall till bundet kapital vid taxering
till fondskatt icke räknas belopp, varmed aktiekapital eller insatskapital
efter nämnda dag ökats genom överföring av vinstmedel eller genom uppskrivning
av tillgång. Ej heller skall till bundet kapital räknas belopp, som
— utan att skyldighet därtill förelegat enligt lag, bolagsordning eller stadgar
■—• avsatts till reservfond eller skuldregleringsfond efter nämnda datum.
Mot de sålunda föreslagna bestämmelserna har Sveriges fastighetsägareförbund
riktat den invändningen, att bestämmelserna ej bör få retroaktiv verkan
och i varje fall icke avse åtgärder, som vidtagits före den tidpunkt då
kommittéförslaget avlämnades. Enligt min mening är det emellertid, med
tanke på de möjligheter till transaktioner i skatteundandragande syfte
som kan ha stimulerats av skatteflyktskommitténs tillsättande, angeläget
att knyta beräkningen av det beskattningsbara beloppet till den av kommittén
föreslagna tidpunkten.

En viss omredigering synes dock böra göras i den av kommittén föreslagna
utformningen av andra stycket av 4 §, så att skillnaden mellan bundet
kapital hos aktiebolag och dylikt kapital hos ekonomiska föreningar tydligare
markeras. Vidare bör gälla att avsättning till reservfond eller skuldregleringsfond
efter den 30 juni 1953 må avräknas endast i den mån skyldighet
att göra sådan avsättning förelegat enligt lag eller enligt den 30
juni 1953 gällande lydelse av bolagsordning eller stadgar.

Genom den tidigare omnämnda bestämmelsen i 5 § 1) i kommitténs författningsförslag
har kommittén avsett att förtaga värdet för de skattskyldiga
av Lundintransaktioner efter den 30 juni 1953 och fram till tiden
för taxeringen till fondskatt. Utdelningar efter nämnda dag skall därför under
vissa förutsättningar inräknas i det till fondskatt beskattningsbara be -

Kungi. Maj:ts proposition nr 187.

loppet. Jag förordar även för egen del att en sådan regel upptages. Såsom
riksskattenämnden anmärkt uppkommer emellertid särskilda problem, då
fråga är om företag som upplösts efter den 30 juni 1953 och före fondskatteförordningens
ikraftträdande. Härom må följande anföras.

Har företag som nyss sagts upplösts redan under år 1953, sker taxering
till utskiflningsskatt innevarande år enligt vanliga regler. Dessa numera
upplösta företag bör då år 1955 taxeras till fondskatt men allenast för beloppet
av i 5 § 1) omförmäld utdelning; den föreslagna författningstexten
får förtydligas i detta hänseende, vilket lämpligen synes kunna ske genom
ett tillägg till övergångsbestämmelserna. Har upplösningen skett under
1954, skall företaget — jag hänvisar härutinnan till vad jag tidigare anfört
— år 1955 taxeras till fondskatt under iakttagande bl. a. av bestämmelsen
i 5 § 1) varjämte samma år taxering till utskiftningsskatt i förekommande
fall skall ske.

Någon egentlig erinran att göra mot sådana konsekvenser av bestämmelserna
synes icke vara att framställa. Däremot kan, enligt vad riksskattenämnden
påpekat, uppkomma fråga om möjligheterna att realisera skatteanspråket.
Skulle medel icke finnas av företaget reserverade för detta ändamål,
får en prövning ske enligt allmänna regler om krav kan riktas mot
den, som tillskiftats företagets medel, eller mot likvidatorerna.

I anledning av vad Sveriges advokatsamfund anfört och även ur vissa andra
synpunkter bör en omformulering av den föreslagna författningstexten i
nu förevarande del göras.

Beträffande värdesättningen av tillgångarna och skulderna föreslår de sakkunniga,
att de värderingsregler som gäller vid förmögenhetstaxeringen regelmässigt
skall tillämpas. Dock skall varulager aldrig upptagas högre än
till det bokförda värdet och fordringar hos delägare i företaget i regel upptagas
till sitt kapitalbelopp även om de är räntelösa eller osäkra. Mot förslaget
härutinnan har i remissyttrandena icke framställts annan invändning
än att länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasatt, om icke bestämmelserna
om värdet å varulager kan leda till åtgärder i skatteundandragande syfte.
För egen del anser jag mig kunna förorda kommitténs förslag; även om den
av länsstyrelsen gjorda invändningen har visst fog för sig synes, som länsstyrelsen
också anfört, de åsyftade transaktionerna knappast kunna komma
att företagas i någon större utsträckning. Härtill kommer att en annorlunda
utformad regel skulle medföra betydande tillämpningssvårigheter.

Av det förut sagda framgår, att bundet kapital icke bör obligatoriskt inräknas
i beskattningsbart belopp. Kommittén har emellertid föreslagit, i
syfte att därmed stimulera till upplösning, att företag, som trätt i likvidation
efter utgången av år 1951 men före utgången av år 1954, skall äga påfordra
att bundet kapital inräknas i det till fondskatt beskattningsbara beloppet.

Godtages detta förslag, erhåller företagen en ytterligare lättnad i förhållande
till resultatet av en utskiftningsskattetaxering. Med hänsyn bland annat
till vad jag föreslagit därom att fondbeskattat belopp skall få avräknas

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

allenast i anslutning till upplösning, finner jag även för egen del rimligt att
den förordade rätten medges företagen. Jag får tillägga, att med sitt förslag
i förevarande del kommittén självfallet åsyftat allenast sådana efter den 31
december 1951 i likvidation anmälda företag, som icke upplösts vid det ifrågavarande
beskattningsårets utgång. I några remissyttranden har uttalats
önskemål om eu härmed likartad behandling av företag, som avslutat eller
avslutar likvidationen under tiden 1952—1954. Detta önskemål bör -— då
enligt vad förut framhållits det icke kan ifrågakomma att riva upp redan
fastställda taxeringar -— icke tillgodoses i vidare mån än då fråga är om
företag, som upplösts å sådan tid att härav föranledd taxering skall ske år
1955.

Svenska revisorsamfundet har berört det fall då ett företag, som tidigare
nödgats nedsätta aktiekapitalet för att täcka förlust, därefter ansamlat
vinstmedel utan att använda dessa för ökning av aktiekapitalet eller eljest
bundit vinstmedlen i fråga. Det av samfundet i samband härmed uttryckta
önskemålet om fondskattens beräkning är tillgodosett med regeln att det
till sådan skatt beskattningsbara beloppet normalt icke skall fastställas till
högre belopp än det varå utskiftningsskatt skulle ha beräknats.

I övrigt har jag intet att erinra mot vad kommittén i detta sammanhang
anfört.

VII. Avräkning för fondbeskattade vinstmedel vid taxering

av utskiftade medel.

Promemorian.

I promemorian har fondskatten betecknats som en förtida beskattning
av vinstmedel, som förutsättes så småningom komma att utdelas eller utskiftas.
Någon ny beskattning skulle följaktligen icke ske när en motsvarande
utdelning eller utskiftning framdeles kommer till stånd. Kommittén
anser i enlighet härmed, att efter taxering till fondskatt skattefrihet vid utdelning
och utskiftning i princip bör äga rum så länge icke summan av vad
som sålunda utdelas och utskiftas överstiger 70 procent av det till fondskatt
beskattningsbara beloppet, d. v. s. vad som återstår av de fondbeskattade
medlen sedan fondskatten betalts. Såvitt angår uttag av medel som normalt
skall tagas till beskattning hos delägarna, har kommittén emellertid främst
av praktiska skäl funnit sig icke kunna förorda att sådan skattefrihet får
åtnjutas under längre tid än fem år, räknat från slutet av det år som utgjort
beskattningsår vid fondbeskattningen. Efter utgången av nämnda tid
skall sålunda enligt kommitténs förslag skattefrihet föreligga endast vid utskiftning
från bolag, i vilket fall beskattningen sker icke hos delägarna
utan hos bolaget genom påföring av utskiftningsskatt.

Skatteflyktskommittén uttalar vidare, att i den mån ett fondskattetaxerat
företag lämnar utdelningar under nyssnämnda femårsperiod, dessa utdel -

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

ningar skall anses ha skett med fondbeskattade medel så länge sådana medel
står till förfogande. Delägarna skall således icke kunna välja mellan att
låta ett visst års utdelning vara skattefri eller skatta för densamma och utnyttja
skattefriheten ett följande år. Om en sådan valrätt medgives, kommer
enligt vad i promemorian anföres taxeringsmyndigheternas möjligheter
att utöva kontroll över att gränsen för skattefria uttag ej överskrides att i
hög grad försvåras. Av samma skäl bör enligt kommittén ej heller den omständigheten,
att någon delägare till äventyrs redan enligt vanliga regler åtnjuter
skattefrihet för utdelningar, tillmätas betydelse vid föreskriven avräkning
av verkställd utdelning mot 70 procent av det till fondskatt beskattningsbara
beloppet.

I promemorian göres det uttalandet att med utdelning skall i detta sammanhang
förstås allenast i vederbörlig ordning beslutad utdelning, men icke
s. k. förtäckt utdelning. Som skäl härför anföres, att avräkningsförfarandet
blir alltför komplicerat, om hänsyn skall tagas även till törtäckt utdelning.

De föreslagna reglerna om skattefrihet för utdelning eller utskiftning,
som sker inom fem år efter beskattningsårets utgång, har i kommitténs författningsförslag
upptagits i första stycket av 6 § samt i anvisningarna till
samma paragraf.

Bestämmelserna om skattefrihet vid utskiftning av aktiebolag, som sker
senare än nyss sagts, har upptagits i andra stycket av 6 §. Enligt dessa
bestämmelser skall, som redan antytts, aktiebolag äga rätt till skattefrihet
för förut fondbeskattade medel även vid utskiftning å sådan tid. Detta gäller
dock endast i den mån något återstår outnyttjat av det belopp, som enligt
bestämmelserna i första stycket högst må skattefritt utbetalas till delägarna
i bolaget.

Det framhålles i promemorian att kontroll måste kunna utövas, att gränsen
för skattefria uttag av vinstmedel icke överskrides. Kommittén anser att
en sådan kontroll kan åstadkommas genom utbyggande av redan befintligt
kontrollsystem. Det föreslås sålunda att de kortregister, som för tillämpningen
av förordningen om utskiftningsskatt redan inom varje län finns
upprättade över aktiebolag inom länet, skall utnyttjas för införande av uppgifter
om gjorda utdelningar m. in. Vidare bör enligt kommittén utbyte av
vissa upplysningar äga rum mellan länsstyrelserna och kupongskattekontoret.
Bestämmelserna rörande denna kontroll har kommittén förutsatt skola
meddelas i administrativ ordning.

Kommittén uttalar, att det av praktiska skäl icke torde vara lämpligt att
kräva att taxeringsmyndigheterna ex officio skall iakttaga bestämmelserna
om skattefrihet för utdelning eller utskiftning i (i §. Kommittén bar i stället
ansett att det bör ankomma på den som vill komma i åtnjutande av skattefrihet
att göra framställning därom och därvid tillhandahålla erforderlig utredning
för sakens bedömande, särskilt beträffande frågan, huruvida gränsen
för skattefritt uttagande av vinstmedel redan uppnåtts eller ej. Det
torde kunna förväntas, att några svårigheter att förebringa sådan utredning

Kungl. Maj:ts proposition nr i87.

ej skall behöva uppstå för delägarna i de företag, varom här är fråga, eftersom
det fondbeskattade företaget i regel äges av en eller ett fåtal fysiska
personer.

Remissyttrandena.

Av vad jag förut anfört framgår, att åtskilliga remissinstanser, för att
upplösning av här avsedda företag i större utsträckning skall komma till
stånd, föreslagit, att avräkning av fondbeskattade vinstmedel bör få äga rum
allenast i samband med en taxering i anslutning till att det fondbeskattade
företaget upplöses. Jag får härutinnan hänvisa till den tidigare redogörelsen.
En dylik regel har i några remissyttranden ansetts lämplig, även av andra
skäl än det nyss nämnda.

Följande må här återgivas.

Landsorganisationen anför.

Med tanke på de skatteeftergifter som föreslagits synes det vara omotiverat
att ge de fondbeskattade företagen möjlighet att under en femårsperiod
göra avdrag med 70 % av det till fondskatt beskattningsbara beloppet
från de utdelningar och utskiftningar utöver återbäring av tillskjutna
belopp som skall uppges vid taxering till inkomstskatt, kupongskatt
eller utskiftningsskatt. En sådan regel kan medverka till att många företag
kommer att fortleva. Bestämmelserna i 6 § synes därför böra utgå, allra
helst som de företag som av olika skäl fyller en uppgift i näringslivet enligt
kommitténs förslag skall kunna erhålla dispens från erläggande av
fondskatt av riksskattenämnden.

Kammarrätten har funnit att åtskilliga olägenheter, till vilka jag senare
återkommer, är förenade med de föreslagna bestämmelserna i 6 §.

Kammarrätten utgår från att en förutsättning för införande av en fondskatt
bör vara, att genom fondbeskattning ej tas under beskattning sådan det
fondbeskattade företagets inkomst, som vid ordinarie taxering icke skulle
ha underkastats det andra ledet i dubbelbeskattningen på grund av att
inkomsten dessförinnan gått förlorad och följaktligen icke kunnat utdelas
eller utskiftas. Förslaget måste därför enligt kammarrättens mening få en
sådan utformning, att möjlighet till fullständig avräkning för fondbeskattningen
beredes vid blivande utdelning eller utskiftning. Såvitt kammarrätten
kunnat finna, kommer i det skick förslaget föreligger så icke att bli
fallet i alla lägen. Kommittén har förutsatt, att fall kan inträffa, då företag
icke inom den angivna tidrymden av fem år efter beskattningsårets
utgång till delägarna överfört ett sammanlagt belopp, motsvarande 70 procent
av det till fondskatt beskattningsbara beloppet. För sådana fall har
kommittén beträffande bolag föreslagit, att jämväl vid utskiftning, som sker
efter nämnda femårsperiods utgång, frihet från utskiftningsskatt skall kunna
äga rum. För att kravet på fullständig avräkning skall kunna fyllas, bör
enligt kammarrätten en motsvarande bestämmelse meddelas även beträffande
föreningar, i vad rörer delägares taxering såsom för inkomst av kapital
i samband med utskiftning. Kammarrätten anser av samma skäl erfor -

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

derligt att förslaget kompletteras med ett restitutionsförfarande, varigenom
för det fall, att vid utskiftning utrymme för avräkning av outnyttjat belopp
icke finns, till företaget återbetalas däremot svarande fondskatt.

Kammarrätten har emellertid vidare framhållit att de med stadgandena
i 6 § förknippade olägenheterna möjligen kan i huvudsak undvikas, om avräkning
av det fondbeskattade beloppet får åtnjutas först i samband med
företagets definitiva upplösning. Detta förutsätter emellertid, att vid upplösningen
hos företaget kvarstår tillräckligt belopp att utskifta, utöver tillskjutet
belopp, så att utrymme finns för en avräkning. Kammarrätten anför
vidare, att för sådana fall då utrymme icke finns för avräkning möjligen
ett restitutionsförfarande bör ifrågakomma.

Riksskattenämnden, som förordat en omläggning av reglerna i 6 § för att
en avveckling av ifrågavarande förvaltningsföretag oftare skall komma till
stånd, anför att en sådan omläggning även är synnerligen önskvärd av
taxeringstekniska skäl. En avräkning av fondbeskattade belopp i den ordning
kommittén föreslagit förutsätter nämligen en omfattande registrering
beträffande de föreningar, som blivit föremål för beskattningen. Den korrespondens,
som förutsättes skola äga rum mellan länsstyrelserna och kupongskattekontoret
för att hålla erforderliga register aktuella, lär vidare
knappast komma att fungera tillfredsställande. Ett dylikt system blir i
praktiken tungrott och rymmer stora risker för ofullständiga och felaktiga
anteckningar. Däremot torde det vara praktiskt möjligt att på en gång taga
det fondbeskattade beloppet till avräkning vid utskiftning eller utdelning
i samband med företagens avveckling.

Riksskattenämnden uttalar vidare, att även för den frivilliga beskattning
av fonderade medel, som kan ske enligt kommittéförslaget, det är ett villkor
att beskattningen samordnas med en upplösning av företagen. Bestämmelsen
skulle eljest kunna användas uteslutande i skattelindringssyfte, exempelvis
i den formen att innehavaren av ett »vitt» holdingbolag — utan att
ha för avsikt att upplösa bolaget eller att omlägga dess verksamhet — låter
till sig överföra vinstmedel från bolaget mot erläggande av fondskatt till en
betydligt lägre skattesats än som eljest skulle träffat dylika utdelningar.

Några remissinstanser föreslår, att avräkningstiden skall förkortas.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, att den föreslagna avräkningstiden
för utdelning, fem år, för taxeringsmyndigheterna kan medföra
en betungande utdragning av kontrollarbetet. Några större olägenheter för
företagen av en snabbare utdelning anser länsstyrelsen knappast behöva
befaras. Enligt länsstyrelsens åsikt kan tiden för den skattefria utdelningen,
utan att några berättigade anspråk på skäligt anstånd trädes för nära, förkortas
med tre år.

Jämväl kammarrätten har framhållit, att kontrollen över att skattskyldiga
icke obehörigen kommer i åtnjutande av skattefrihet för alt fungera på ett
betryggande sätt blir ganska betungande för vederbörande myndigheter.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har anmärkt, att med den av kommit -

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

tén föreslagna formuleringen den situationen kan uppkomma, att vederbörande
företag eller delägare vinner nedsättning i inkomstskatt, utskiftningsskatt
eller kupongskatt, ehuru fondskatten kanske icke till någon del eller
i varje fall icke helt erlagts. Bestämmelserna kommer säkerligen att i
praktiken visa sig svårtillämpliga. Enligt länsstyrelsens mening bör i stället
för nedsättning av den inkomst, varå inkomstskatt etc. skall beräknas,
befrielse medgivas från fondskatt till den del som motsvaras av utdelat
eller utskiftat belopp. Härigenom försvinner visserligen det för upplösning
av företagen stimulerande moment, som ligger i möjligheterna till skattelättnad.
Med en lämplig avvägning av den tid, inom vilken avräkning skall få
ske, torde enligt länsstyrelsens mening företagen likväl finna med sitt intresse
förenligt att likvidera inom denna tid, enär eljest avräkningsrätten
helt går förlorad.

I det av kammarrätten avgivna remissutlåtandet beröres liknande problem.
Kammarrätten påpekar, att den i 6 § av kommitténs förslag avsedda
skattefriheten för utdelning förutsätter, att det utdelande företaget åsatts
taxering till fondskatt. Beräkningen av den skattefria utdelningens totalbelopp
torde förutsätta, att det utdelande företaget först blivit taxerat till
fondskatt och dess till sådan skatt beskattningsbara belopp fastställt. Kommittén
förutsätter, att i fall, som angives i 7 § sista stycket, företag skall äga
väcka fråga om befrielse från erläggande av fondskatt eller om restitution av
sådan skatt på den grund, att det till fondskatt beskattningsbara beloppet
enligt i författningsrummet angivna regler beräknats för högt. Konsekvensen
därav anser kammarrätten bli, ehuru därom intet utsäges i den föreslagna
lagtexten, att det utdelningsbelopp, för vilket skattefrihet åtnjutes,
skall i motsvarande mån reduceras. Ansökan om sådan befrielse från och
restitution av fondskatt må enligt förslaget göras ännu sex månader efter
taxeringsårets utgång. Vid denna tidpunkt kan redan taxeringsnämnd ha
medgivit skattefrihet för utdelning på grund av den taxering till fondskatt,
som ansökningen avser. Fondskattetaxering kan vidare efter besvär av högre
instans undanröjas eller nedsättas, efter det att vid inkomsttaxeringen
medgiven skattefrihet för utdelning, vilken skattefrihet sålunda blivit för
högt beräknad, vunnit laga kraft. Därest fråga uppkommer om taxering
till utskiftningsskatt av fondbeskattat aktiebolag, måste denna taxering
hållas öppen intill dess blivit genom lagakraftägande beslut fastställt dels
bolagets till fondskatt beskattningsbara belopp, dels ock i vad mån motsvarande
skattefri utdelning förekommit.

Kammarrätten har vidare ifrågasatt, om icke en bestämmelse bör införas
om att vid taxering till statlig förmögenhetsskatt i det fall, då den beskattningsbara
förmögenhetens belopp blir maximerat till trettio gånger den sammanräknade
nettoinkomsten, i denna inkomst skall inräknas på grund av
fondbeskattningen skattefri utdelning.

I det av kammarrätten avgivna remissyttrandet påpekas även, att fondskatten
i sådana fall, då preferensaktier förekommer i aktiebolag, kan

Knngl. Maj.ts proposition nr 187.

komma att i olika grad inkräkta på utdelningen å de olika slagen av aktier.
Vid sådana tillfällen kommer måhända regelmässigt den preferensaktieägarna
garanterade utdelningen icke att lida inskränkning, medan fondskatten
kommer att beskära utdelningen till övriga aktieägare. Fondbeskattningen,
i och för sig, kan således komma att medföra en förskjutning av
värdeförhållandet mellan de olika slagen av aktier. Kammarrätten anser det
dock icke vara praktiskt genomförbart att genom en motsvarande gradering
av den mot fondskatten svarande skattefriheten för utdelning i alla situationer
uppväga denna värdeförskjutning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att särskild uppmärksamhet
bör ägnas åt det förhållandet att skattskyldig, som driver handel
med andelar och aktier, för närvarande äger vissa möjligheter att nedskriva
värdet å denna sin egendom med anlitande av mottagen utdelning.
Den av kommittén föreslagna skattefriheten bör enligt länsstyrelsen kompletteras
med en föreskrift om att skattefrihet för mottagen utdelning eller
utskiftning icke föreligger för aktiebolag eller förening, som driver handel
med andelar eller aktier.

Riksskattenämnden ifrågasätter, om icke bestämmelsen i 6 § andra stycket
enligt kommitténs förslag bör föranleda ett tillägg till förordningen om
utskiftningsskatt, i det att hänvisning från nämnda förordning bör göras
till förordningen om fondskatt.

Departementschefen.

Av skäl, som jag förut angivit, bör det icke komma i fråga att medgiva
avräkning av erlagd fondskatt annorledes än vid utskiftning i samband med
att vederbörande företag upplöses. Detta bör gälla i fråga om såväl aktiebolag
som ekonomiska föreningar. För att inom rimlig tid uppnå en önskvärd
avveckling av de av fondskatten berörda företagen och för att kontrollarbetet
för taxeringsmyndigheterna icke skall bli alltför betungande
bör föreskrivas, att avräkning får ske endast om upplösningen av företaget
ägt rum före utgången av år 1965.

Verkningarna av en sådan regel ställer sig något olika för bolag och föreningar.

Vad först angår bolag bör, då fråga uppkommer om taxering av bolaget
till utskiftningsskatt i samband med upplösning, 70 procent av det till fondskatt
beskattningsbara beloppet i princip behandlas såsom tillskjutet belopp
enligt 3 § utskiftningsskatteförordningen. Avräkningen kommer följaktligen
att påverka en taxering, som åsättes bolaget. I samband härmed
må erinras om den enligt 6 § utskiftningsskatteförordningen föreliggande
möjligheten till tvångstaxering av bolag, som oskäligt fördröjer likvidationen.
Sker sådan taxering kan någon avräkning därvid icke ifrågakomma. Det
kan följaktligen förutses att bolag icke kommer att oskäligt dröja med likvidationen.

När det gäller utskiftning av ekonomisk förenings tillgångar, sker be G

Bihang till riksdagens protokoll 19öi. 1 sand. AV 187.

Kungl. Maj. ts proposition nr 187.

skattningen som förut framhållits icke hos föreningen utan hos delägarna.
Är utdelningen hänförlig till inkomst av kapital — och endast i dessa fall
bör någon avräkning ifrågakomma -— beskattas vad som vid föreningens
upplösning utskiftas utöver inbetald insats. Bestämmelserna härom återfinnes
i 38 § 1 mom. kommunalskattelagen. Avräkningen kommer alltså att
bli av betydelse för taxeringen av dem, som är delägare i föreningen vid
dennas upplösning. Det avsedda beskattningsresultatet nås med en föreskrift
av innebörd att med inbetald insats, som i nämnda författningsrum
avses, skall jämställas ett belopp motsvarande 70 procent av det till fondskatt
beskattningsbara beloppet. På varje delägare i föreningen får därvid
av sistnämnda belopp anses belöpa lika mycket som svarar mot hans andel
av insatskapital. Det bör uppmärksammas, att skattefri utskiftning av
vinstmedel, motsvarande vad som fondbeskattats, kan ske endast vid den
utskiftning som föranledes av företagets upplösning och alltså icke under tid
dessförinnan.

Nyss omnämnda avräkningsregler blir självfallet tillämpliga även vid sådan
taxering i anledning av företags upplösning, som skall verkställas samtidigt
med taxering till fondskatt.

Gentemot vad kammarrätten därutinnan framhållit får jag som min mening
uttala, att anledning icke kan anses föreligga till någon restitution av
fondskatt i sådant läge, då vid utskiftningstillfället fulla möjligheter att avräkna
de fondbeskattade vinstmedlen icke föreligger. Såsom kammarrätten
i ett annat sammanhang uttalat, kan fondskatten betraktas såsom en i efterhand
uttagen skatt på en utdelning, vilken tidigare bort verkställas. Hade
dessa vinstmedel vid ett tidigare tillfälle utdelats, skulle någon restitution
icke ifrågakommit av den anledningen att företagets fortsatta verksamhet
gått med förlust. Ett efterkommande av kammarrättens synpunkt skulle
för övrigt även komplicera förfarandet på ett icke godtagbart sätt.

Det kan tilläggas, att anledning icke heller finnes till antagande att den
av kammarrätten tänkta situationen verkligen skulle i någon nämnvärd
omfattning uppkomma. Här ifrågavarande företag lärer tillse, om icke på
annat sätt så genom en omedelbar likvidation, att den medgivna avräkningsrätten
blir i förekommande fall utnyttjad.

Tillräckliga skäl synes knappast föreligga för den av kammarrätten ifrågasatta
bestämmelsen, att vid tillämpning av regeln i 9 § tredje stycket förordningen
om statlig förmögenhetsskatt i den sammanräknade nettoinkomsten
skulle inräknas på grund av fondbeskattningen skattefri utdelning. En
sådan regel skulle troligen få ringa betydelse under det enda år, varom
fråga är.

Om än den av mig förordade avräkningsregeln undanröjer åtskilliga av
de komplikationer, som följer av kommitténs förslag i denna del, kvarstår
likväl de problem rörande sambandet mellan fondskatten, å ena sidan,
samt inkomst- och utskiftningsskatterna, å andra sidan, som kammarrätten
pekat på. Liknande problem uppkommer i avseende å rätten att utan be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

skattningskonsekvenser utköpa tillgångar från företaget till lägre pris än saluvärdet.
Jag avser att behandla dessa frågor i ett senare sammanhang.

I anledning av vad länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anfört rörande
det fall, då företagets ägare är någon som driver handel med aktier eller andelar,
må följande anföras.

Av det utav mig förordade avräkningsförfarandet följer, då det upplösta
företaget är en förening, att vid beräkning av inkomst av kapital skattefrihet
medges för ett belopp motsvarande 70 procent av vad som fondbeskattats.
Skall mottagaren enligt allmänna regler skatta för utdelning såsom
för inkomst av rörelse erhålles icke någon skattelindring. Denna konsekvens
överensstämmer med vad länsstyrelsen förordat och ligger i linje
med beskattningsreglernas utformning i jämförbara fall. Är det upplösta
företaget ett bolag, som åsättes taxering till utskiftningsskatt, får frågan
huruvida mottagaren av det utskiftade beloppet skall skattläggas för detsamma
bedömas enligt allmänna regler.

Med hänsyn till den speciella karaktären och begränsade giltighetstiden
av de i det föregående berörda bestämmelserna rörande taxeringen till inkomstskatt
och utskiftningsskatt i vissa fall finner jag det godtagbart att
upptaga dessa bestämmelser i förordningen om fondskatt. Att för detta
fall ändra kommunalskattelagen eller utskiftningsskatteförordningen finner
jag alltså icke böra ske.

De av mig förordade reglerna för avräkningsförfarandet medför ett väsentligt
mindre kontrollarbete från taxeringsmyndigheternas sida än kommitténs
förslag. I fråga om bolag bör gälla att myndigheterna, för framtida
bruk i samband med taxeringen till utskiftningsskatt vid bolagets upplösning,
gör en anteckning i det redan förefintliga registret om storleken av
det vid taxeringen till fondskatt fastställda beskattningsbara beloppet. Även
i fråga om ekonomiska föreningar kan finnas lämpligt med en motsvarande
anteckning. När ekonomisk förening utskiftar fondbeskattade vinstmedel,
bör det ankomma på den skattskyldige att styrka skattefriheten för mottagna
medel. Föreningen kan här tänkas lämna erforderlig medverkan. Läget
skiljer sig f. ö. icke mer väsentligt från det redan nu gällande, där den skattskyldige
har att utreda hur mycket av utskiftat belopp som är att anse såsom
återbäring av insats.

I den mån så finnes erforderligt torde föreskrifter få meddelas i administrativ
ordning.

VIII. Rätt att utköpa tillgångar till anskaffningskostnad, m. m.

Promemorian.

Av skäl, för vilka redogörelse lämnats i den allmänna motiveringen, har
skatteflyktskommittén föreslagit, att delägare i företag, som skall erlägga
fondskatt, skall äga rätt utköpa egendom från företaget till anskaffningskostnaden
utan alt detta i förekommande fall skall skattemässigt bedömas

Kiingl. Maj:ts proposition nr i87.

såsom förtäckt utdelning. Kommitténs förslag härom, vilket återfinnes i 7 §
och anvisningarna till samma paragraf, har utformats i nära anslutning till
motsvarande stadganden i övergångsbestämmelserna till 1951 års ändringar
i 54 § kommunalskattelagen och 7 § förordningen om statlig inkomstskatt.
Därest utköpet sker från ett bolag som trätt i likvidation skulle överlåtelsen
möjligen kunna anses innefatta förtäckt utskiftning, med påföljd att
bolaget finge betala utskiftningsskatt för övervärdet. Detta har kommittén
funnit vara inkonsekvent och därför föreslagit en uttrycklig bestämmelse
till förebyggande av sådan tillämpning. Vidare föreslår kommittén, likaledes
i överensstämmelse med nyssnämnda övergångsbestämmelser, att om
delägaren avyttrar den utköpta egendomen, tidpunkten för företagets förvärv
av densamma skall vara avgörande för frågan, huruvida realisationsvinstbeskattning
skall inträda eller ej.

Kommittén har, som tidigare anförts, funnit att föremål för utköpsrätt vid
fondbeskattning bör vara all sådan egendom som utgör föremålet för vederbörande
företags förvaltningsverksamhet, vare sig denna egendom består i
aktier eller andelar eller t. ex. i fastighet eller obligationer.

Kommitténs förslag innefattar härutinnan således en avvikelse mot vad
som gäller enligt 1951 års övergångsbestämmelser, enligt vilka utköpsrätten
omfattade allenast aktier och andelar.

Med denna utgångspunkt har kommittén av praktiska skäl funnit lämpligast,
att ingen begränsning överhuvud göres i fråga om utköpsrättens omfattning.
Enligt förslaget föreligger sålunda ej hinder mot utköp även av
exempelvis möbler och andra inventarier. Formellt avser utköpsrätten jämväl
varulager i rörelse. Kommittén utgår emellertid från att vid förvärv av
sådant varulager frågan om beskattning såsom för förtäckt utdelning eller
om realisationsvinstbeskattning vid senare avyttring knappast kan bli aktuell.
Om varulager är bokfört till lägre belopp än utköpspriset, får företaget
skatta för skillnaden såsom för vinst å rörelsen.

I promemorian beröres frågan huru skall förfaras, då utköp sker till pris
som är lägre än företagets anskaffningskostnader. Härom anföres i promemorian.

Fn fråga av visst intresse är, vilka konsekvenser i beskattningshänseende
som skall följa, om utköp sker till pris som understiger företagets anskaffningskostnad.
Denna fråga beröres icke i övergångsbestämmelserna till 1951
års ändringar i 54 § kommunalskattelagen och 7 § förordningen om statlig
inkomstskatt. Ej heller innehåller motiven till dessa övergångsbestämmelser
något uttalande i ämnet. Med hänsyn härtill kunde det måhända göras
gällande, att nämnda övergångsbestämmelser skall tolkas så, att vid utköp
till pris under anskaffningskostnaden reglerna om skattelättnader blir helt
otillämpliga. Följden skulle då bli, att delägaren bleve inkomstbeskattad för
hela skillnaden mellan utköpspriset och egendomens verkliga värde samt
ginge förlustig rätten att vid framtida avyttring räkna företagets förvärv som
sitt eget. Detta skulle enligt kommitténs mening vara obilligt. Särskilt stötande
skulle ett sådant resultat te sig, om utköpspriset endast obetydligt
understiger anskaffningskostnaden medan marknadsvärdet kanske, är avsevärt
större, eller om avsikten varit att göra utköp till anskaffningskostnaden

Kangl. Maj. ts proposition nr 187.

men utköpspriset kommit alt sättas för lågt på grund av misstag i fråga om
anskaffningskostnadens storlek. Det riktiga synes vara att i nu åsyftade fall
delägaren skall vara skyldig att skatta såsom för förtäckt utdelning allenast
för skillnaden mellan utköpspriset och företagets anskaffningskostnad. Vad
angår läget vid framtida avyttring av egendomen skulle det måhända vara
mest konsekvent att anse egendomen vara till en del förvärvad vid tidpunkten
för företagets förvärv av densamma och till återstående del vid utköpet.
Tillräckliga fiskaliska skäl att tillämpa ett så invecklat beräkningssätt torde
emellertid ej föreligga. Av praktiska hänsyn bör därför det för låga utköpspriset
icke föranleda avsteg från regeln att delägaren äger räkna företagets
förvärv som sitt eget.

Bestämmelser av nyss angiven innebörd har upptagits i kommitténs förslag
till anvisningar till 7 §.

Kommittén har också föreslagit, att i anvisningarna till 7 § skall intagas
bestämmelser, hur anskaffningsvärdet för fastighet skall beräknas. Kommittén
uttalar, att eftersom de flesta av de fastighetsföretag, varom nu är fråga,
torde ha innehaft sina fastigheter i flera tiotal år, det ofta måste vara förenat
med stora svårigheter att fastställa, vilka kostnader som efter anskaffningen
nedlagts på förbättringar, vilka värdeminskningsavdrag som åtnjutits
o. s. v. Kommittén anför att en fullständig utredning härom säkerligen i regel
skulle kräva ett omfattande och tidsödande arbete. Kommittén föreslår,
för att underlätta taxeringsmyndigheternas arbete, att man vid beräkningen
av fastighets anskaffningsvärde skall bortse från allt annat än inköpspriset
och kostnaderna för sådana mera betydande förbättringar, om vilka upplysning
relativt lätt kan vinnas. Detta innebär såtillvida en nackdel för den enskilde,
att avdrag ej kommer att ske för värdeminskning, men å andra sidan
erhåller han en förmån genom att hänsyn ej heller tages till lagfarlsstämpel
och mindre förbättringsarbeten. I författningstexten har den föreslagna
grundsatsen uttryckts så, att såsom anskaffningskostnad för fastighet skall
anses erlagd köpeskilling eller motsvarande valuta ökad med kostnaden för
mera väsentliga förbättringar av värdehöj ande natur.

I promemorian har något berörts frågan om verkningarna av att taxering
till fondskatt undanröjes. Kommittén framhåller, att om sådan taxering undanröjes
efter besvär, därför att företaget befinnes icke vara skattskyIdigt
enligt 1 §, förutsättning ej längre föreligger för att delägare, som enligt bestämmelserna
i 7 § utköpt egendom till lägre pris än verkliga värdet, skall
gå fri från inkomstskatt för förtäckt utdelning. Kommittén anser att det bör
åligga taxeringsintendenterna att, om fondskattetaxering överklagas med yrkande
om undanröjande på nyss angiven grund, genom reservationsbesvär
hålla talan mot inkomsttaxeringen öppen. Vill delägaren i fall som nu avses
låta utköpet gå tillbaka, bör det stå honom fritt. Uttryckligt stadgande härom
har icke ansetts erforderligt.

Beträffande tidpunkten för verkställande av utköp framhåller kommittén
att det är önskvärt att den, som vill begagna sig av inköpsrätten, gör detta
innan taxering till fondskatt äger rum. Kommittén har emellertid ansett ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

köpsrätten böra få begagnas även efter det fondskattetaxering skett, men
förvärvet skall ske före utgången av taxeringsåret.

Det förhållandet att utköp kan ske även efter beskattningsårets utgång
har nödvändiggjort vissa regler för beräkningen av beskattningsbart belopp.
I balansräkningen vid utgången av beskattningsåret, vilken balansräkning
skall ligga till grund för fondskattetaxeringen, skall den utköpta tillgången
redovisas. Sker utköp först efter beskattningsårets slut, påverkas ej balansräkningen,
och vid beräkningen av det till fondskatt beskattningsbara beloppet
konnner den utköpta egendomen att upptagas till fulla marknadsvärdet.
Om ej annat föreskrives kommer följaktligen fondskatt att utgå jämväl för
den värdestegring egendomen i fråga undergått medan den befunnit sig i företagets
ägo. Eftersom syftet med utköpsrätten därmed skulle förfelas föreslås
i promemorian, att i fall som nyss sagts företaget skall äga påfordra att
fondskatt skall utgå med allenast det belopp vartill den skulle ha fastställts,
om utköpet skett sista dagen av beskattningsåret. Har taxering till fondskatt
ännu ej åsatts när utköpet sker, bör lämpligen framställning om sådan skattenedsättning
göras till vederbörande taxeringsnämnd. Därest taxering redan
ägt rum, skall däremot enligt förslaget rättelse ej sökas i vanlig taxeringsväg,
utan företaget hänvisas i stället att hos prövningsnämnden göra framställning
om skattebefrielse. Anledningen härtill är, att skattenedsättning på
grund av efterhandsutköp ej påverkar övriga delar av fondskattetaxeringen.
Beräkningen av det belopp, varmed nedsättning av skatten skall ske, bereder
ej heller några svårigheter. Det skall fastställas till 30 procent av skillnaden
mellan utköpspriset och det värde, vartill den utköpta egendomen
upptagits vid fondskattetaxeringen.

Eftersom skattebefrielsen vid efterhandsutköp icke grundas på någon omständighet
som kan läggas taxeringsmyndigheterna till last, bör enligt kommitténs
mening ränta ej utgå å medel som restitueras på grund av beslut om
sådan befrielse.

Remissyttrandena.

Den föreslagna rätten till utköp har av åtskilliga remissinstanser ansetts
vara en avsevärd förmån.

Tjänstemännens centralorganisation framhåller, att reglerna om utköpsrätt
för delägarna synes medföra fördelaktiga villkor för delägaren samt
ställer sig gynnsammare för företaget än en upplösning, där utskiftningsskattens
regler skulle gälla.

Skånes handelskammare uttalar, att de hittillsvarande reglerna omöjliggjort
eller väsentligt försvårat övergången från indirekt till direkt ägande
av förvaltningsföretags förmögenhetsobjekt. Tack vare utköpsrätten, vilken
handelskammaren ser som en integrerande del av den föreslagna skatteformen,
möj liggöres att delägare i förvaltningsföretag kan övertaga företagets
egendom utan att bli inkomsttaxerad för den till följd av penningvärdesförsämringen
inträdda ökningen av egendomens värde.

Kurujl. Maj.ts proposition nr 187.

Sveriges advokatsamfund anmärker, att i många fall hinder kan föreligga
mot utköp. Så kan vara fallet om någon av delägarna i bolaget är utländsk
medborgare eller bosatt i utlandet. Om aktier, som skall utköpas, är förenade
med bembudsskyldighet, kan vidare utköp försvåras eller omöjliggöras.
Vidare påpekar samfundet att för utköp av skogsfastighet eller annan
jordbruksfastighet erfordras att lantbruksnämnd ger sitt tillstånd, vilket
torde ske endast om köparen är jordbrukare.

Jag övergår härefter till att redogöra för de invändningar av mer speciell
karaktär, som från remissmyndigheternas sida riktats mot utformningen av
den föreslagna utköpsrätten.

Kammarrätten anser, att rätten till utköp bör begränsas till sådana tillgångar,
vilka uteslutande är föremål för företags förvaltande verksamhet.
Kammarrätten anför härom.

I 7 § av förslaget regleras den av kommittén föreslagna rätten till skattefritt
uttag av värdestegringsvinst å fondskatteskyldigt företags tillgångar.
Såsom förut antytts, kan avgränsningen av förvaltningsföretag, som avses
med den föreslagna lagstiftningen, ofta vara oklar. Till förvaltningsföretag,
som faller under lagstiftningen, lärer i undantagsfall kunna komma att hänföras
företag, som äga rena rörelsetillgångar, i vilka ligga värdestegringsvinster
(jämför RÅ 1945 ref. 10). Såsom förut framhållits, synes det i och
för sig icke möta något hinder för ett rörelseföretag, som tillika är familjeföretag,
med betydande värdestegringsvinster i sina rörelsetillgångar, att
övertaga andelarna i ett förvaltningsföretag och överföra rörelsetillgångarna
till detta efter beträffande lagerlillgångar deras bokförda värden och beträffande
inventarier deras skattemässiga restvärden, för att därefter avveckla
värdestegringsvinsten genom att delägare uttager dessa tillgångar skattefritt
enligt 7 § av förslaget. Sådana transaktioner skulle ställa sig förmånliga
i synnerhet beträffande företag med lång lagerhållning, där lagret undergått
värdestegringar, t. ex. byggnader i byggnadsrörelse, tomtmark i jordstyckningsrörelse,
patenter, mineraltillgångar o. s. v., samt beträffande företag,
i vilka värdeminskningen å inventarierna genom slitning uppvägts av
värdestegring genom penningvärdets fall eller liknande omständigheter, såsom
fallet understundom kan vara beträffande fartyg, dyrbarare maskinutrustning
o. d. Om rörelsetillgångar, vilka sålunda via ett förvaltningsföretag
uttagits, av delägaren säljas efter utgången av 5 år, då fråga är om lös egendom'',
eller 10 år,‘ då fråga är om fast egendom, efter det förvaltningsföretaget
förvärvat desamma, skulle, då delägaren, som utlöst dem, icke driver rörelse,
hela värdestegringsvinsten kunna skattefritt överföras på honom. Det
synes icke påkallat att i en lagstiftning, som i övrigt har avseende å förvaltningsföretag,
inrymma skattefri avveckling av värdestegringsvinster å dylika
tillgångar. Av sådan anledning synes rätten till dylik avveckling böra uttryckligen
inskränkas till sådana tillgångar, vilka äro uteslutande föremål
för företagets förvaltande verksamhet. Möjligen kan det finnas anledning
att, till förhindrande av transaktioner av nyss antydd art, inskränka rätten
ytterligare till att avse endast dylik förvaltad egendom, som företaget förvärvat
före den 1 juli 1952. Om detta datum väljes såsom det avgörande,
lärer i allmänhet mot de år 1953 avlämnade självdeklarationerna och de
räkenskaper, som ligga till grund för dessa, kunna verkställas kontroll till
förhindrande av alt genom antedatering av förvärv bestämmelsen kringgås.
Eu inskränkning av rätten alt skattefritt avveckla värdestegringsvinster å

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

tillgångar till sådana, som förvärvats före den 1 juli 1952, lärer icke innebära
någon nämnvärd beskäring av avvecklingsrätten i fråga om verklig förvaltningsegendom,
då sådan i allmänhet icke lärer kunna ha efter nämnda
tidpunkt undergått någon nämnvärd värdestegring.

Flera remissinstanser har befarat, att svårigheter uppkommer då det gäller
att bestämma anskaffningskostnaden för utköpt fastighet.

Riksskattenämnden uttalar, att det i många fall torde ställa sig svårt för
de skattskyldiga att förebringa utredning om anskaffningskostnaden för fastigheter,
som utköpes med stöd av de föreslagna bestämmelserna i 7 §. Särskilt
gäller detta fastighetsföreningarna, för vilka någon bokföringsskyldighet
icke förelegat under tidigare år. I åtskilliga fall har dessa föreningar bildats
redan i samband med förvärvet av den tomt, varå byggnad sedermera
uppförts. Föreningen har då själv byggt fastigheten och någon uppgift om
anskaffningskostnaden kan icke erhållas av lagfartshandlingar e. d. Om
andelarna sedermera bytt ägare ett flertal gånger, finns vanligen icke heller
några räkenskaper i behåll. Med hänsyn härtill anser riksskattenämnden,
att en hjälpregel bör ges för fastställande av anskaffningsvärdet i sådana
fall, då det på grund av särskilda förhållanden icke är möjligt att förebringa
utredning om anskaffningskostnaden. Riksskattenämnden föreslår, att anskaffningskostnaden
för dessa fall får bestämmas till 1945 års taxeringsvärde
med tillägg för de mera väsentliga förbättringskostnader, som därefter
nedlagts på fastigheten. Möjligen bör denna regel dock vara försedd med en
föreskrift att värdet icke härigenom får beräknas lägre än till vad som
skäligen kan antagas motsvara anskaffningskostnaden vid förvärvet av fastigheten.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att det kan bli vanskligt
att göra skillnad mellan rena uppskrivningar, som ägt rum under en
fastighets bestånd, och sådana höjningar i bokföringsvärdena, som motsvaras
av värdeförbättringar å fastigheten. Det torde därför enligt länsstyrelsens
mening i många fall bli nödvändigt, att pröva läget mera schablonmässigt.
Länsstyrelsen uttalar, att det, eftersom rätten att göra uttag till lägre
belopp än fastighetens taxeringsvärde beskattningsmässigt framstår såsom
en förmån för företaget, synes naturligt, att bevisbördan får ligga på företaget,
om detta vill påstå, att anskaffningsvärdet i ett aktuellt fall understiger
det bokförda värdet.

Jämväl länsstyrelsen i Östergötlands län understryker svårigheterna för
beskattningsmyndigheterna att beräkna anskaffningskostnaden för fastighet
och att påvisa sådana kostnader för förbättringsarbeten, som bör inräknas i
anskaffningskostnad. Länsstyrelsen anser att såsom anskaffningskostnad
skall räknas bokförda värdet med avdrag för uppskrivningar med anledning
av höjda taxeringsvärden. Länsstyrelsen riktar i detta sammanhang uppmärksamheten
på att köpare av andelarna i en fastighetsförening icke sällan
torde ha uppskrivit fastigheten till ett belopp motsvarande köpeskillingen
för andelarna samtidigt som föreningens bokförda skulder höjts med motsvarande
belopp. Länsstyrelsen finner det otillfredsställande, att i sådana

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

fall fastighetens värde beräknas till det ursprungliga anskaffningsvärdet för
föreningen och samtidigt avdrag medgives för fiktiva skulder. Även i detta
fall torde beskattningsinyndigheterna inånga gånger få svårt att visa att
dylika transaktioner vidtagits.

Handelskammaren i Gävle har uttalat, att inventarier och maskiner vid
utköp bör kunna överlåtas till med värdeminskningsavdrag nedskrivet belopp.

Föreningen auktoriserade revisorer fäster uppmärksamheten på att fall
kan förekomma, då fysiska personer via ett moderbolag är ägare till ett företag,
som har att erlägga fondskatt. Föreningen anser, att förslaget bör kompletteras
med bestämmelser, som möjliggör, att sådana fysiska personer kan
komma i åtnjutande av de lättnader i beskattningen, vilka reglerna om utköp,
respektive avräkning från utdelning eller utskiftning av erlagd fondskatt
avsett att åvägabringa.

Sveriges advokatsamfund uttrycker önskemål om ett klarläggande, att då
äganderätt i kedja föreligger, utköip får ske av vilket led i kedjan som
helst och alltså även av de fysiska personer, som i sista hand är indirekta
ägare till ett holdingföretags tillgångar.

I de remissyttranden, som avgivits av länsstyrelsen i Stockholms län, Föreningen
auktoriserade revisorer, Sveriges industriförbund och Stockholms
handelskammare, har föreslagits att vid beräkning av skattepliktig realisationsvinst,
som uppkommit för det fondbeskattade företaget i samband med
utköp av fastighet, hänsyn icke skall tagas till återvunna värdeminskningsavdrag.

Nyssnämnda länsstyrelse framhåller, att bestämmelserna i kommunalskattelagen
om tillägg för återvunna värdeminskningsavdrag vid beräkning av
skattepliktig realisationsvinst kan medföra att sådan vinst uppstår även om
köpesumman vid utköp icke överstiger anskaffningskostnaden. Länsstyrelsen
anför, att då ett sådant resultat ej torde överensstämma med förslagets
grunder, kan ifrågasättas att komplettera de schematiska reglerna om beräkning
av fastighetens anskaffningskostnad med ett uttryckligt stadgande om
att ett belopp, motsvarande återvunna värdeminskningsavdrag, i förekommande
fall ej skall inräknas i företagets skattepliktiga intäkt. Man kan i
stället beskatta delägare, som får räkna tidpunkten för sitt förvärv av fastigheten
till den dag företaget förvärvat densamma, därest han i sin tur säljer
fastigheten med realisationsvinst, för även de värdeminskningsavdrag
företaget åtnjutit. Länsstyrelsen har dock funnit att det i praktiken torde
ställa sig alltför omständligt att effektivt kontrollera en sådan bestämmelses
efterlevnad.

Föreningen auktoriserade revisorer har alternativt föreslagit, att den skattskyldige
skall äga påfordra, att vid utköp skall från anskaffningsvärdet få
avräknas högst de sista tio årens värdeminskningsavdrag.

Ett dylikt förslag har framlagts jämväl av Skånes handelskammare.

Kangl. Maj.ts proposition nr 187.

Föreningen auktoriserade revisorer har föreslagit, att befrielse från skyldighet
att erlägga lagfartsstämpel m. in. beviljas i sådana fall, då fastighet
utköpes enligt fondskatteförordningens bestämmelser. Föreningen anför, att
om lagfartsstämpel skall utgå vid fastigheternas överflyttande på delägarna,
detta många gånger kommer att utgöra ett allvarligt hinder mot en likvidation.
Icke minst med hänsyn till rådande kreditrestriktioner torde det vara
förenat med stora svårigheter att framskaffa det belopp, som erfordras för
lagfartsstämpelns gäldande. Föreningen erinrar jämväl om att i den utredning,
som föregick lagstiftningen om ekonomiska föreningar (SOU 1949: 17),
den uppfattningen framfördes, att lagfartsstämpel icke skulle uttagas vid fastighetsförvärv
i samband med fusion av föreningar. Vidare erinras om att
bevillningsutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 20/1952
framhållit, att frågan om lagfartsstämpel vid fusioner bör utredas, och rekommenderat,
att bestämmelserna i stämpelförordningen erhåller en sådan
utformning, att de icke motverkar ur olika synpunkter önskvärda fusioner.

Förslag av nyss angiven innebörd har jämväl framlagts av Sveriges advokatsamfund,
som tillika föreslår motsvarande frihet från fondstämpel eller
liknande omsättningsskatter vid utköp av aktier och vissa andra tillgångar.

I flera remissyttranden har gjorts gällande, att vissa lättnader bör vid
fondskattetaxering beredas sådana företag, i vilka delägarna under senare
år utköpt fastigheter för en köpeskilling som överstiger anskaffningskostnaden
för företaget.

Sveriges fastighetsägareförbund framhåller sålunda, att reglerna om utköpsrätt
med hänsyn till kommitténs utgångspunkt blivit alltför snävt utformade.
Förbundet uttalar, att eftersom formen av fastighetsförening såsom
förvaltningsorgan kommit att framstå såsom alltmer olämplig har under senare
år ofta förekommit, att delägarna låtit föreningen sälja sin fastighet
till delägarna själva eller till andra personer. I sådant fall har såsom köpeskilling
i regel satts senast gällande taxeringsvärde, vilket varit nödvändigt
för att transaktionen icke skolat få någon innebörd av förtäckt utdelning. I
sådana fall har, i den mån taxeringsvärdet varit högre än anskaffningsvärdet
eller bokföringsvärdet, i föreningen uppkommit en fiktiv bokvinst. Även om
denna antages motsvara allenast skillnaden mellan det senast fastställda och
det förut gällande taxeringsvärdet, bär föreningens behållning kommit att
väsentligt ökas. Enligt förbundets mening utgör denna del av sådan förenings
behållning i själva verket allenast ett inflationsvärde, som icke rimligen bör
beskattas. Det torde nämligen vara uppenbart, att denna del av behållningen
alls icke har karaktären av uppsamlade vinstmedel, som tidigare bort beskattas.
Förbundet erinrar vidare om de uttalanden, som i propositionen nr 182/
1951 gjorts beträffande det av 1944 års allmänna skattekommitté framlagda
förslaget att utköpsrätt skulle föreligga även för fastigheter. Redan före 1951
förekom ej sällan utköp av fastigheter från fastighetsföreningar. Den avvisande
inställning, som i propositionen intogs gentemot skattekommitténs
förslag, ledde till att ägare av fastighetsföreningar i än större omfattning

Kungl. Maj.ts proposition nr 181.

började överväga möjligheterna att avveckla sina föreningar, därvid första
steget blev att de köpte ut fastigheterna till taxeringsvärdet. Sådana delägare
har genom dessa åtgärder endast följt de linjer, som utstakats för att
nå det mål, som tydligen allmänt anses önskvärt, nämligen att föreningar
av ifrågavarande slag skall försvinna. Förbundet anser därför skäligt, att
dessa delägare icke kommer i sämre läge än de delägare, som hittills icke
köpt ut någon fastighet, men som enligt kommitténs förslag får köpa ut en
tillgång efter föreningens anskaffningsvärde. För alt genomföra detta bör en
delägare, som utköpt fastighet från ett av honom ägt företag, lämna uppgift
om företagets anskaffningspris för den överlåtna tillgången och det värde,
efter vilket tillgången utköpts. Skillnaden mellan dessa båda belopp bör avräknas
vid bestämmande av det vid taxering till fondskatt beskattningsbara
beloppet.

Förslag av nyssnämnda innebörd framföres också av handelskammaren
i Gävle och Sveriges advokatsamfund ävensom av Sveriges industriförbund
och Stockholms handelskammare, vilka organisationer tillika påpekat att för
vinnande av det avsedda syftet erfordras en bestämmelse, enligt vilken i 6 §
meddelade stadgande om rätt att skattefritt utdela eller utskifta 70 % av
det till fondskatt beskattningsbara beloppet, förklaras jämväl skola gälla ett
belopp, motsvarande hela det sålunda medgivna avdraget, da ju detta belopp
kommit att ingå bland tillgångarna, ehuru så enligt grunderna för den föreslagna
fondskatten icke bort ske. Efter denna justering av förslaget uppstår
samma beskattningseffekter, vare sig fastigheten utköpes enligt 7 § eller
utköpet skett tidigare.

Ifrågavarande problem har jämväl uppmärksammats av länsstgrelsen i
Göteborgs och Bohus län, som emellertid funnit att det knappast är möjligt
utt i efterhand beakta dessa eller liknande fall, exempelvis genom reduktion
av fondskatten. I den mest utpräglade form borde en retroaktiv reglering av
uttag, exempelvis från och med år 1951, medföra att även inkomstbeskattningen
och utskiftningsbeskattningen skulle få omprövas. Denna lösning anser
länsstyrelsen icke genomförbar. Länsstyrelsen anser det icke heller möjligt
att genom ett dispensförfarande frånskilja sådana fall, där den hårdare
beskattningen av de redan verkställda uttagen skulle framträda på ett mera
markerat sätt.

Handelskammaren i Gävle och Skånes handelskammare anser, att delägare
bör ha rätt att utköpa fastighet till anskaffningspriset eller ett belopp motsvarande
taxeringsvärdet å fastigheten efter eget val. Såsom skäl härför har
anförts, att taxeringsvärdet beträffande fastigheter, som byggts eller förvärvats
under senare år, ofta är lägre än anskaffningskostnaden.

Beträffande fristen för verkställande av utköp uttalar Kooperativa förbundet,
alt den synes vara alltför snävt tilltagen. Förbundet framhåller, att
utköpen ofta torde komma att uppgå till mycket stora belopp och vara förknippade
med invecklade och svårlösta finansieringsfrågor. Anskaffandet
av medel till lagfartsstämpel kan medföra svårigheter för eu delägare med
ansträngd ekonomi. Förbundet anser, att den tid som torde komma att stå

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

till förfogande — omkring ett och ett halvt år — är alltför kort och ifrågasätter
om icke utköp enligt 7 § bör få ske även under år 1956.

Riksskattenämnden anför, att enligt 11 § punkt 2 i kommitténs förslag
taxeringsintendent eller medlem av prövningsnämnd kan framställa yrkande
om taxering till fondskatt jämväl efter utgången av taxeringsåret. Om i
enlighet med sistnämnda stadgande frågan om taxering till fondskatt blir
aktuell först efter taxeringsårets utgång, bör den skattskyldige enligt riksskattenämnden
skäligen vara bibehållen vid sin rätt att verkställa utköp
enligt 7 §, vilket torde fordra en kompletterande bestämmelse.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har ansett, att bestämmelsen om utköp även
under taxeringsåret bör utgå. Länsstyrelsen anför att rätt att begära förhandsbesked
hos riksskattenämnden föreligger, om tveksamhet råder huruvida
företaget skall fondbeskattas eller ej.

Riksskattenämnden erinrar, att reglerna i det föreslagna tredje stycket
av 7 § om befrielse från erläggande av skatt i visst fall torde böra avse en
nedsättning av det till fondskatt beskattningsbara beloppet och sålunda icke
endast en nedsättning av själva skatten. Vid den framtida avräkningen av
vad som beskattats genom fondskatt, har det nämligen enligt förslaget betydelse
att det beskattningsbara beloppet blivit behörigen fastställt.

Kammarrätten har anmärkt, att förslaget företer vissa otympligheter i processuellt
avseende. Sålunda måste, framhåller kammarrätten, i de fall då
frågan om skattskyldighet till fondskatt är föremål för tvist, såväl företagets
fondskattetaxering som taxeringen för delägare, som verkställt utköp, hållas
öppna. Dessutom måste, med hänsyn till bestämmelserna i 6 § av förslaget,
samtliga delägares inkomsttaxeringar hållas öppna, eventuellt flera
års taxeringar, intill dess kvoten för den skattefria utdelningen är fylld,
därest icke dessförinnan lagakraftägande beslut rörande frågan om företagets
skattskyldighet föreligger. Härtill kommer att företaget och dess delägare
kan vara i beskattningsavseende domicilierade på olika orter, så att
taxeringsmyndigheterna i ett flertal län kommer att beröras av den föreliggande
frågan.

Departementschefen.

Remissinstanserna har allmänt tillstyrkt kommitténs förslag om rätt för
delägare i företag, som är skattskyldigt till fondskatt eller frivilligt åsättes
taxering till sådan skatt, att utan skattekonsekvenser till sig överföra företagets
tillgångar av vad slag de vara må till företagets anskaffningskostnad.
Jag har tidigare tillkännagivit min principiella anslutning till de sakkunnigas
förslag i denna del men vill erinra om sambandet mellan denna min
inställning och de av mig förordade reglerna för avräkning av fondbeskattade
vinstmedel allenast i samband med utskiftning av företags tillgångar.

Jag får tillägga, att genom övergångsbestämmelserna till 1951 års lagstiftning
delägare i familjebolag tilläts utköpa aktier och andra värdepapper
till ett pris motsvarande anskaffningskostnaden utan att för den skull be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

höva skatta för förtäckt utdelning för skillnaden mellan verkliga värdet och
anskaffningskostnaden. Däremot medgavs då ej någon rätt att på samma
villkor överföra fastighet i direkt-ägo. Detta ställningstagande var betingat
av att denna fråga saknade samband med reglerna om beskattning av utdelning
och att 1951 års bestämmelser icke gav några garantier för förvaltningsföretagens
upplösning. I samband med en fondbeskattning sådan som
den nu föreslagna kommer emellertid frågan i ett annat läge och samma
skäl att nu undantaga fastighet från utköpsrätt föreligger ej. Det är med
hänsyn härtill som jag kan instämma i kommitténs uttalande, att utköpsrätten
bör omfatta all egendom, som ligger under företagets förvaltning.

Kommittén har emellertid gått ett steg längre och av praktiska skäl föreslagit
att över huvud taget all bolagets egendom skulle kunna utköpas enligt
de förmånliga reglerna. Häremot har kammarrätten invänt att en så
vidsträckt utköpsrätt skulle kunna missbrukas. Jag hänvisar till kammarrättens
utförliga yttrande i denna del.

Kammarrättens påpekande synes mig såtillvida böra beaktas, att såsom
ett ytterligare villkor för utköpsrätt föreskrives att företaget förvärvat egendomen
i fråga före den 1 juli 1953. Med detta tillägg, varigenom möjligheterna
till direkt missbruk elimineras, synes kommitténs förslag kunna godtagas,
helst som detta även är principiellt motiverat med hänsyn till att
fondskatten skall träffa även sådana fonderade vinstmedel som härrör av
annat än förvaltningsverksamheten.

Enligt kommitténs förslag skall utköpspriset alltså få motsvara anskaffningskostnaden
utan att det skall bli tal om förtäckt utdelning eller förtäckt
utskiftning. Har företaget erhållit tillgångarna i fråga annorledes än
genom köp eller byte eller därmed jämförligt fång, bör enligt min mening
förtäckt utdelning icke heller anses föreligga, om tillgångarna på ett motsvarande
sätt överföres till delägarna. För de fall, då företaget förvärvat tillgångarna
genom utdelning eller utskiftning, bör såsom anskaffningsvärde
gälla det fulla värdet vid tidpunkten för förvärvet.

I något remissyttrande har anförts, att delägare borde ha rätt att, när
fråga är om utköp av fastighet, välja mellan anskaffningskostnaden och fastighetens
taxeringsvärde enär detta i vissa fall kunde vara lägre. Någon anledning
att efterkomma ett dylikt önskemål torde emellertid i och för sig
icke föreligga. En annan sak är att i praxis förtäckt utdelning merendels
icke anses föreligga, då utköp skett till taxeringsvärdet.

Jag övergår härefter till att behandla frågan om hur anskaffningskostnaden
bör beräknas. Såvitt angår fastighet har kommittén föreslagit, att såsom
anskaffningskostnad skall anses erlagd köpeskilling eller motsvarande
valuta. Från mindre förbättringsarbeten liksom från lagfartsstämpeln skall
bortses, något som är till vederbörandes fördel. Till lians nackdel skall emellertid
bortses jämväl från fastigheten undergången värdeminskning.

Jag tillstyrker i princip kommitténs förslag i nu förevarande del. T anledning
av uttalanden i några remissyttranden får jag tillägga följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Såsom riksskattenämnden framhållit kan undantagsvis svårigheter uppkomma,
när det gäller att fastställa fastighets anskaffningsvärde. Tillförlitliga
uppgifter kan saknas redan beträffande kostnaden för fastighetens
förvärvande eller uppförande. Självfallet är det den skattskyldiges sak att
liärutinnan lämna alla tillgängliga uppgifter. Om nu en godtagbar utredning
icke presteras, kan finnas anledning att söka viss ledning från det
taxeringsvärde, som första gången åsatts fastigheten. Ett lägre belopp än
detta värde torde merendels icke böra godtagas utan en närmare utredning.

An större kan svårigheterna bli när det gäller att uppräkna det nyss åsyftade
värdet på grund av att mera väsentliga förbättringsarbeten utförts på
fastigheten. De gångna årens deklarationsmaterial kan i vissa fall här ge
vägledning, men detta förutsätter ett ganska tidsödande arbete från myndigheternas
sida. Dylika undersökningar torde med hänsyn härtill i huvudsak
få begränsas till de fall, då den uppgivna sammanlagda anskaffningskostnaden
efter en jämförelse med det aktuella taxeringsvärdet antyder att mer
väsentliga förbättringsarbeten utförts. I dessa fall kan även större krav
ställas på den skattskyldiges utredning.

Allmänt bör visserligen gälla att myndigheterna i hithörande frågor icke
kräver mer av den skattskyldige i utredningshänseende än som med hänsyn
till omständigheterna framstår som rimligt. Å andra sidan är ofrånkomligt
att bevisbördan måste åvila den skattskyldige, som i tveksamma fall bör
söka med intyg från byggmästare eller annan sakkunnig styrka sina uppgifter.

I huvudsaklig överensstämmelse med vad länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län anfört får jag även framhålla, att särskild utredning från den
skattskyldiges sida merendels bör krävas för att fastställa anskaffningskostnaden
till lägre belopp än det hos företaget bokförda. Har räkenskapsmässig
uppskrivning skett i anledning av höjt taxeringsvärde eller liknande,
lärer svårigheter i allmänhet icke behöva föreligga för den skattskyldige att
styrka detta eller göra troligt att så är fallet.

Att införa i lagstiftningen någon supplementär regel av den innebörd, riksskattenämnden
ifrågasatt, anser jag knappast böra ifrågakomma.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har omnämnt det fall, då fastighet uppskrivits
samtidigt som företagets bokförda skulder i motsvarande mån ökats.
Här är läget ett annat än det då uppskrivningen skett mot aktiekapital,
nyanskaffningsfond eller liknande, i vilket fall tvekan ej behöver råda om
det berättigade i att fastigheten får utköpas till ett belopp, som icke inkluderar
uppskrivningen. I det av länsstyrelsen avsedda fallet borde uppskrivningen
ha föranlett taxeringsmyndigheterna att verkställa en motsvarande
beskattning av delägarna såsom för utdelning; delägarna har nämligen i
detta fall erhållit en ny tillgång i form av en fordran på bolaget. Skulle taxeringsmyndigheterna
ha underlåtit en sådan taxeringsåtgärd, synes detta
emellertid knappast kunna i förevarande sammanhang berättiga till någon
fiskalisk åtgärd. Även i sådant fall torde alltså få accepteras att uppskrivningen
ej inräknas i anskaffningskostnaden vid utköp.

Kungl. Maj. ts proposition nr 187.

Vad jag i det föregående anfört rörande beräkning av anskaffningsvärde
för fastighet, har i tillämpliga delar avseende jämväl å inventarier.

I sådana fall då fysisk person via ett moderbolag är ägare till ett företag,
som har att erlägga fondskatt, har i vissa remissyttranden anmärkts, att
utköpsrätten bör få utövas av den fysiska personen, ehuru han alltså icke
direkt äger företaget i fråga. Häremot har jag för egen del intet att erinra.
En bestämmelse om sådan rätt kan intagas i anvisningarna till 7 §.

Några remissinstanser har anfört, att realisationsvinstbeskattning hos bolag
eller förening kan komma att äga rum i vissa fall då utköp skett till anskaffningskostnad,
nämligen med hänsyn till regeln om återläggning av åtnjutna
värdeminskningsavdrag å fastigheten. En sådan beskattningseffekt
synes visserligen delvis strida mot kommitténs principiella uppfattning i
frågan hur beskattningen vid överföring av tillgångar bör ske, men kan å
andra sidan enligt min mening icke anses oberättigad. Tillräcklig anledning
att för dessa fall föreskriva särskilda regler för realisationsvinstberäkning
synes i allt fall icke föreligga.

I anledning av de förslag, som i några remissyttranden framförts om befrielse
från lagfarts- och fondstämpel vid utköp av nu ifrågavarande slag,
får jag anföra att en särskild utredningsman i dagarna framlagt förslag
till befrielse från nyssnämnda avgifter vid vissa fall av fusion. Denna fråga
avser jag att anmäla vid ett senare tillfälle. Enligt min mening torde icke
böra ifrågakomma att med dessa fall jämställa här ifrågavarande utköp.
Formen för ägande av fastighet genom bolag har ofta valts just för att undgå
lagfartsstämpeln vid förändringar i den reella äganderätten till fastigheten.
Då sådana stämpelfria överlåtelser även i stor omfattning skett, vore
det icke rimligt att medge frihet från lagfartsstämpel, då den ifrågavarande
indirekta ägandeformen — efter därmed vunna fördelar — avvecklas. Jag
vill även erinra om att frihet från fondstämpel icke ansetts böra medgivas
vid utköp enligt övergångsbestämmelserna till 1951 års lagstiftning om familj
ebolag.

1 anledning av det i vissa remissyttranden väckta förslaget om särskilda
bestämmelser för det fall att egendom redan utköpts till högre pris än anskaffningskostnaden
får jag anföra följande. I de fall, då sådant utköp skett,
kommer fondskatten att drabba hårdare än vad fallet blir sedan de nya
utköpsreglerna kunnat utnyttjas. Eftersom aktier och värdepapper i flertalet
hithörande fall fått överföras till anskaffningspriserna redan enligt
övergångsbestämmelserna till 1951 års lagstiftning, blir frågeställningen i
praktiken av intresse endast beträffande fastigheter. Det kan antagas, att
anskaffningsvärdena å dessa i regel legat under taxeringsvärdena, med vilka
utköpspriset i allmänhet torde ha överensstämt. 1 synnerhet har skillnaden
varit stor om fastigheterna överförts till 1952 års taxeringsvärden. Som länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län anmärkt torde flertalet sådana överföringar
ha ägt rum före 1952 års allmänna fastighetstaxering just i avsikt
alt undvika alltför hård beskattning. I och för sig torde någon saklig skillnad
icke föreligga mellan ett sådant fall, då utköpet ägt rum år 1946, och

Kungl. Maj.ts proposition nr i87.

det fall att utköpet skett under år 1951; i båda fallen har taxeringsvärdena
bestämts enligt de grunder, som tillämpats vid 1945 års allmänna fastighetstaxering.
De fall, som nu berörts, är likartade med de tidigare angivna
fallen, då slutlikvidation av företag ägt rum under åren 1952—1953, för vilka
jag, som av det förut anförda framgår, icke ansett några undantagsregler
böra föreskrivas. Jag kan icke heller förorda, att redan verkställda överföringar
av tillgångar från företaget till delägarna skall få återföras eller
att några andra till sin innebörd likartade regler skall för dessa fall tilllämpas.

I promemorian har diskuterats hur det fall skall bedömas, då aktier eller
andelar efter det 1951 års lagstiftning med de därvid fogade övergångsbestämmelserna
trätt i kraft utköpts till lägre belopp än anskaffningskostnaden.
Ett motsvarande beskattningsläge skulle kunna uppkomma sedan nu
ifrågavarande bestämmelser vunnit tillämpning.

Enligt min mening föreligger här i själva verket knappast någon tvekan
om hur frågan bör bedömas. Självfallet får förtäckt utdelning anses föreligga
till belopp motsvarande skillnaden mellan utköpspriset och anskaffningskostnaden.
Fråga om skattepliktig realisationsvinst föreligger bör, även om
härutinnan någon tvekan möjligen kan råda, bedömas med utgångspunkt
från den tidpunkt då företaget förvärvade fastigheten.

Jag har intet att erinra mot det av kommittén föreslagna stadgandet, varigenom
nyssnämnda bedömande fastslås i lagstiftningen.

För att beaktas vid beräkning av fondskatten skall utköp enligt kommittéförslaget
ha skett senast under taxeringsåret. Denna bestämmelse har länsstyrelsen
i Malmöhus län ansett kunna utgå, eftersom vederbörande kan
begära besked hos riksskattenämnden innan utköp företages huruvida företaget
är skyldig utgöra fondskatt eller ej. Emellertid torde av flera skäl vara
erforderligt med utköpsrätt även efter beskattningsårets utgång. Ansökningar
om förhandsbesked kan antagas mot slutet av år 1954 inkomma till riksskattenämnden
i sådan omfattning att nämnden icke hinner för alla fall
meddela besked före årets utgång. Vidare bör beaktas, att ett företag kan
med visst fog ha bedömt läget så att det icke skall taxeras till fondskatt.
Åsättes företaget likväl sådan taxering, synes då rimligt att utköpsrätten
skall få utnyttjas. Har taxeringsnämnden i dylikt fall åsatt taxeringen och
kan tvekan råda om taxeringen, efter besvär av taxeringsintendenten eller
företaget, godtages av högre instans, är avsevärda risker för företagets delägare
förenade med ett utnyttjande av utköpsrätten. Det synes med hänsyn
till det anförda rimligt med en sådan konstruktion av bestämmelserna, att
utköp må ske ända intill dess viss tid, förslagsvis sex månader, förflutit
efter det slutligt beslut meddelats i frågan om taxering till fondskatt.

I de fall, då utköp sker först under taxeringsåret, bör om så kan ske detta
beaktas av den taxeringsnämnd, som har att handlägga taxeringen till fondskatt
för företaget. I detta syfte bör anmälan om sådant utköp snarast göras
av företaget hos taxeringsnämnden. För det fall att fastigheten överförts
till delägarna å sådan tid att taxeringsnämnd icke kan behandla ärendet, har

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

kommittén föreslagit att prövningsnämnden på ansökan skall meddela beslut
om skattebefrielse. Emellertid synes av skäl, som anförts av riksskattenämnden,
en nedsättning i dylika fall böra ske av det beskattningsbara beloppet
och taxeringen ändras i enlighet därmed. Bestämmelserna torde böra
omredigeras i huvudsaklig överensstämmelse med vad riksskattenämnden
föreslagit.

Som kommittén förordat bör ränta ej utgå å medel, som restitueras på
grund av att under taxeringsåret verkställt utköp föranlett nedsättning i
åsätt fondskattetaxering.

De problem, som särskilt kammarrätten berört rörande en ändrad fondskattetaxerings
inverkan på inkomsttaxeringen av delägare i fondskattetaxerat
företag och på företagets eventuella taxering till utskiftningsskatt,
kvarstår om än med mindre styrka även med de av mig förordade ändringarna
i kommittéförslaget.

I flertalet fall skulle ett tillfredsställande resultat kunna uppnås, därest
genom reservationsbesvär av fondskattetaxeringen avhängiga taxeringar hölles
öppna, övervägande skäl torde emellertid tala för en generellt utformad
särskild besvärsrätt, då samband på grund av fondskatteförordningens bestämmelser
föreligger mellan olika taxeringar.

IX. Taxeringsförf aran det m. m.

Promemorian.

Kommittén har i 8—12 §§ av sitt författningsförslag upptagit vissa bestämmelser
rörande förfarandet vid taxering till fondskatt m. m. Sådan taxering
skall, som redan nämnts, äga rum år 1955 och verkställas i den kommun
där företaget skall taxeras till statlig inkomstskatt. I övergångsbestämmelserna
till den föreslagna förordningen har intagits ett stadgande, att taxering
skall äga rum år 1956 om bolag eller förening på grund av omläggning
av räkenskapsåret ej kommer att underkastas taxering till statlig inkomstskatt
år 1955.

Kommittén har ansett, att rätt bör föreligga att av riksskattenämnden
erhålla förhandsbesked i frågor rörande taxering till fondskatt.

Kommittén föreslår vidare, att till ledning för taxering till fondskatt
särskild deklaration skall avgivas utan anmaning av företag, som är skyldigt
att utgöra sådan skatt, inom den tid, som gäller för avgivande av allmän
självdeklaration. Den, som enligt 2 § frivilligt önskar erlägga fondskatt, har
enligt kommitténs förslag att göra särskild framställning därom före utgången
av juli 1955.

I sådana fall, då del av företagets allmänna självdeklaration och därvid
fogade räkenskapsutdrag klart framgår, att företaget ej skall taxeras till
fondskatt, anser kommittén det vara tillräckligt med en anteckning i den
allmänna deklarationen, att företaget i fondskattehänseende hänvisar till räkenskapsu
t draget.

7 Ilihang till riksdagens protokoll 19m. 1 samt. Nr 187.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

I allmänhet skall enligt kommitténs förslag bestämmelserna i taxeringsförordningen
gälla, ehuru med vissa avvikelser. Bl. a. har kommittén, med
hänsyn till att det stundom kan vara vanskligt att bedöma, huruvida ett
företag är fondskatteskyldigt eller ej, ansett, att underlåtenhet att i rätt tid
avgiva fondskattedeklaration ej bör medföra förlust av rätten att hos kammarrätten
och Kungl. Maj :t överklaga verkställd taxering till fondskatt,
med mindre underlåtenheten innefattat ett åsidosättande av given anmaning
att deklarera.

Taxering till fondskatt föreslås skola ske av taxeringsnämnd. Kommittén
säger sig icke ha funnit tillräckliga skäl föreligga att beträffande fondskatten
tillämpa den ordning, som förekommit i vissa fall beträffande tillfälliga
skatter av speciell art, nämligen att uppgiften att verkställa taxeringen anförtrotts
åt prövningsnämnden.

Med hänsyn till den tillfälliga merbelastning som fondbeskattningen kommer
att medföra för taxeringsmyndigheterna föreslås vidare, att taxeringsintendent
och medlem av prövningsnämnd skall äga rätt att jämväl efter
utgången av taxeringsåret framställa yrkande om taxering till fondskatt.
Detta innebär dock icke, att avsteg får göras även från föreskriften att mål
och ärenden i prövningsnämnden skall vara avgjorda senast den 30 juni året
näst efter taxeringsåret.

Eftertaxering till fondskatt föreslås av kommittén skola kunna ske under
samma förutsättningar som eftertaxering till statlig inkomstskatt.

Som av det föregående framgått har kommittén föreslagit, att riksskattenämnden
skall handlägga de frågor om dispens från förordningens bestämmelser,
som ifrågakommer. Huruvida riksskattenämndens beslut i dylika
frågor skall få överklagas i regeringsrätten finner kommittén tveksamt.
Kommittén har emellertid funnit övervägande skäl tala för att sådan klagan
icke bör tillåtas.

Remissyttrandena.

Kommitténs förslag rörande taxeringsförfarandet och deklarationsplikt
har i huvudsak lämnats utan erinran.

I allmänhet har förslaget att taxering till fondskatt skall ske av vederbörande
taxeringsnämnd godtagits av remissinstanserna. Länsstyrelsen i
Östergötlands län ifrågasätter emellertid om det icke är lämpligare att taxeringen
sker av prövningsnämnd. Länsstyrelsen anser det nämligen knappast
tänkbart att de särskilda taxeringsnämnderna med de i förslaget angivna
förutsättningarna skall kunna hinna med att jämsides med det övriga taxeringsarbetet
och under den knappa tid som står till buds verkställa de utredningar
och undersökningar, som måste utföras innan taxering till fondskatt
kan verkställas. Det lämpligaste måste i stället vara att låta taxeringsarbetet
bli utfört på prövningsnämndsstadiet. Med hänsyn till den arbetsbörda,
som redan åvilar landskontorets taxeringssektion och som visar en
tendens till ökning, torde det dock icke vara möjligt att det med fondskatte -

Kungl. Maj.ts proposition nr 187. 99

taxeringen förenade arbetet skall kunna utföras utan förstärkning av arbetskraften.

Kammarrätten har uttalat, att vissa olägenheter i processuellt avseende
kan uppkomma, om rätten att hos kammarrätten eller Kungl. Maj:t anföra
besvär över fondskattetaxering icke överensstämmer med rätten att där överklaga
inkomsttaxering, då förstnämnda taxering ofta torde komma att vila
på förutsättningar, vilka fastställes vid inkomsttaxeringen.

Vidare har kammarrätten anfört, att eftertaxering till fondskatt lämpligen
icke bör ifrågakonnna, då möjligheten att åtnjuta den mot fondbeskattningen
av vinstmedlen svarande skattefriheten för utdelning vid tiden för
eftertaxeringens verkställande kan ha gått helt förlorad eller i varje fall
vara starkt beskuren.

Förslaget att beslut av riksskattenämnden ej må överklagas har under
remissbehandlingen icke mött annan invändning än att överståthållarämbetet
ifrågasatt, om icke besvär över nämndens beslut rörande dispens enligt
1 § bör kunna anföras.

Riksskattenämnden har anfört, att kommitténs förslag, om det genomföres,
medför en betydande ökning i riksskattenämndens arbetsuppgifter
under åren 1954 och 1955. Riksskattenämnden har icke något att erinra mot
att uppgifterna ålägges nämnden utan finner tvärtom detta naturligt. Riksskattenämnden
förutskickar, att detta måste förutsätta en tillfällig förstärkning
av nämndens kansli och möjligen även kan medföra att nämndens
ledamöter för vissa kortare perioder kan bli nödsakade att helt ägna sig åt
arbetet inom nämnden.

Riksskattenämnden har anmärkt, att författningsförslaget icke angiver
någon tid, inom vilken ansökningar om befrielse från skyldighet att erlägga
fondskatt skall vara inkomna till nämnden. Tydligen förutsättes att dispensansökningar
skall kunna ingivas ända fram till den tidpunkt, då skatten
skall vara erlagd. Riksskattenämnden har icke någon erinran att framställa
i detta avseende, eftersom det alltid måste ställa sig svårt att i författningen
angiva en tidsgräns, mot vilken befogade invändningar icke kan göras.

Departementschefen.

Taxeringsförfarandet torde i huvudsak böra ordnas efter de linjer som
kommittén förordat. Enligt min åsikt talar övervägande skäl för att de särskilda
taxeringsnämnderna skall verkställa fondskattetaxeringen. Jag anser
sålunda icke att arbetet därmed skall i första hand läggas på prövningsnämnderna.

Taxering till fondskatt skall i regel äga rum år 1955. För företag, som
på grund av omläggning av räkenskapsåret ej åsättes taxering till statlig
inkomstskatt nämnda år, skall taxering till fondskatt i stället ske år 1956.
Det skall vidare enligt förslaget vara möjligt att åsälta företag eftertaxering
till fondskatt. Vad kammarrätten anfört häremot blir mindre vägande
om de av mig föreslagna avräkningsreglerna godtages. Jag förordar alltså
kommitténs förslag.

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Mellan taxering till fondskatt samt till utskiftningsskatt eller inkomstskatt
föreligger, som framgår av vad jag förut sagt, understundom ett nära
samband. Det synes, som jag ävenledes förut framhållit, med hänsyn härtill
motiverat med en särskild besvärsrätt då i någon instans ett beslut fattats,
som bör föranleda ändrat bedömande av annan taxeringsfråga.

Kammarrätten har berört det fall, då rätten att hos skattedomstol anföra
besvär över fondskattetaxering icke överensstämmer med rätten att där överklaga
inkomsttaxering. Då det tänkta fallet endast uppkommer vid försummelse
från den skattskyldiges sida, synes tillräcklig anledning till någon
speciell föreskrift knappast föreligga.

Har företag, som i vederbörlig ordning deklarerat till fondskatt, icke
åsatts taxering till sådan skatt, bör föreskrivas att företaget skall härom erhålla
underrättelse. Besvärsrätt för företaget, i förekommande fall extra
ordinär sådan, bör föreligga, då företag trots avlämnad deklaration icke
taxerats till fondskatt.

Är besvär samtidigt anhängiga över taxering till inkomstskatt och över
taxering till fondskatt och den ena taxeringen påverkar den andra, bör besvären
prövas i samband med varandra.

Jag vill i detta sammanhang understryka angelägenheten av att frågor
rörande fondskattetaxering avgöres i skattedomstolarna med förtur.

Beträffande handläggningen av ärenden rörande dispens från förordningens
bestämmelser får jag anföra följande.

Jag har intet att erinra mot att åt riksskattenämnden uppdrages att handha
dispensärendena. Nämndens beslut bör, såsom kommittén föreslagit, icke
kunna överklagas.

Någon sista dag för ingivande av ansökan om dispens enligt förordningens
bestämmelser har kommittén icke föreslagit. En sådan bör emellertid
föreskrivas åtminstone för de fall då dispens kan begäras enligt 1 och 5 §§
i förordningen. Kungl. Maj :t synes lämpligen böra bemyndigas att utfärda
bestämmelser i ämnet.

X. Uppbörd av fondskatt.

Promemorian.

Kommittén förordar, med hänsyn till att fondskatten i åtskilliga fall torde
bli ganska betungande, att betalningen av skatten fördelas på fem år. Kommittén
har vidare ansett, att möjlighet bör finnas för riksskattenämnden att
efter ansökan utsträcka betalningstiden till högst tio år, om synnerliga skäl
föreligger.

Beträffande uppbörden av fondskatten föreslår kommittén, att uppbördsförordningens
bestämmelser om statlig inkomstskatt skall gälla i tillämpliga
delar; fondskatt skall dock icke uttagas preliminärt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

101

Remissyttrandena.

Från flera remissinstansers sida har gjorts gällande att svårigheter kan
uppkomma för företagen att anskaffa de penningmedel, som erfordras till
betalning av fondskatten. Vissa uppmjukningar föreslås på grund härav i
de av kommittén förordade bestämmelserna om skattens erläggande.

Skånes handelskammare yttrar, att den möjlighet, som i samband med
1951 års lagstiftning om kedjebeskattning av vissa företag beretts delägarna
i vissa bolag och föreningar att utköpa företagets innehav av aktier och
andelar, i betydande omfattning utnyttjats på sådant sätt, att delägarna
köpt angivna förmögenhetsobjekt mot revers till bolaget. Då fondskatten
kommer att framtvinga en upplösning av ifrågavarande företag, kan delägarna
bli nödsakade att anskaffa medel till inlösen av dessa reverser. Att
erhålla krediter för ändamålet låter sig icke alltid göra, varför vederbörande
kan bli ställda inför nödvändigheten att avyttra viss del av de utköpta
värdehandlingarna. Om dessa bestått av börsnoterade aktier, möter denna
försäljning ingen svårighet, men motsvarande utväg står icke alltid till buds
beträffande aktierna i rörelsedrivande familjebolag. Sålunda är det i fråga
om dylika aktier ofta svårt att finna köpare för minoritetsposter, medan å
andra sidan försäljningen av en majoritetspost ofta är utesluten därigenom
att densamma i regel skulle medföra en överflyttning av affärsledningen
till de nya intressenterna.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen i Malmöhus län och handelskammaren
i Gävle.

Sveriges advokatsamfund föreslår, att den normala betalningstiden bestämmes
till tio år med rätt för riksskattenämnden att medgiva förlängning
av betalningstiden upp till femton år.

Även Sveriges fastighetsägareförbund och Föreningen auktoriserade revisorer
uttalar sig för en betalningstid på tio år.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har uttalat, att de föreslagna uppbördsbestämmelserna
tarvar översyn. Länsstyrelsen framhåller, att förslaget
bygger på tanken, att fondskatten skall upptagas å debetsedel för
slutlig skatt. Detta blir dock beträffande den första annuiteten fallet endast
under förutsättning att taxeringsnämnderna medhunnit arbetet med åsättande
av taxering. I många fall torde dock taxeringarna komma att åsättas
först av prövningsnämnden och då på ett så sent stadium, att skatten måste
tas ut som tillkommande skatt. Därest — såsom länsstyrelsen föreslagit —
arbetet i sin helhet läggcs på prövningsnämnderna, blir tillkommande skatt
huvudregel. För senare års annuiteter torde väl i och för sig fondskatten
kunna upptagas å debetsedeln för slutlig och kvarstående skatt. Det kan
dock ifrågasättas, huruvida det kan vara lämpligt att för den tillfälliga skatt,
som fondskatten utgör, utnyttja denna debetsedel, vars huvuduppgift hör
vara att utgöra en avräkning mot den preliminära skatten. Härtill kommer
att i de fall, där fondskatten är mycket stor, svårigheter kan uppkomma att

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

erlägga fondskatten under de två uppbördsterminer, då den kvarstående
skatten skall erläggas. Mest ändamålsenligt synes vara att fondskatten i
sin helhet uttages enligt de regler som gäller för uppbörd av tillkommande
skatt. Uppbörden kan även då i förekommande fall ske under uppbördsterminerna
i mars och maj eller, beträffande den första annuiteten, under
de två uppbördsterminer som infaller lämplig tid efter det skatten hunnit
debiteras. I fråga om större skattebelopp kan däremot skatten fördelas på
upp till sex uppbördsterminer.

Nämnda länsstyrelse har också påpekat, att utan särskilt tillägg till 17
kap. 12 § handelsbalken någon förmånsrätt icke kommer att åtnjutas för
fondskatten. Sådan förmånsrätt åtnjutes för bl. a. utskiftningsskatt. Då
fondskatten närmast är att jämställa med sistnämnda skatteslag, bör även
fondskatten vara förenad med nämnda förmånsrätt.

Riksskattenämnden uttalar, att eftersom skatten enligt huvudregeln skall
erläggas under fem år, får förutsättas att den debiteras i särskild längd
och upptages på särskild debetsedel.

Departementschefen.

Kommittén har föreslagit, att fondskatten skall få erläggas under en tid
av fem år. Efter medgivande av riksskattenämnden kan denna tid förlängas
upp till tio år. I vissa remissyttranden har — under åberopande av de svårigheter
som kan uppkomma med avseende å skattens erläggande — framförts
förslag om än längre betalningstid. Med den av kommittén förordade
möjligheten till dispens torde dock tillräcklig hänsyn ha tagits till de fall,
då svårigheter kan uppkomma att inbetala fondskatten under en tid av
fem år.

Frågan om den närmare utformningen av reglerna för uppbörd av fondskatten
synes böra ytterligare övervägas, varefter bestämmelser torde få
meddelas i administrativ ordning. I förordningen torde allenast böra utsägas,
att Kungl. Maj :t har att meddela föreskrifter i ämnet och därvid jämväl
äger föreskriva att uppbördsförordningens bestämmelser eller vissa av
dem skall äga motsvarande tillämpning.

XI. Departementschefens hemställan.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet
upprättats förslag till förordning om skatt å fonderade vinstmedel (fondskatt).

Föredragande departementschefen hemställer,, att förenämnda författningsförslag
måtte genom proposition föreläggas innevarande års riksdag
till antagande.

103

Kungl. Maj. ts proposition nr 187.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Barbro Åslund.

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Bihang.

1953 års skatteflyktskommittés

förslag

till

förordning om skatt på fonderade vinstmedel (fondskatt).

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Svenskt aktiebolag och svensk ekonomisk förening, vars verksamhet den
1 juli 1953 väsentligen bestod i förvaltning av fastighet eller av värdepapper
eller annan därmed likartad lös egendom, skall för det beskattningsår,
för vilket taxering till statlig inkomstskatt i första instans äger rum år 1955,
till staten erlägga fondskatt i enlighet med vad i denna förordning sägs.

Vad sålunda är stadgat skall dock icke äga tillämpning, därest företaget
alltsedan den 1 juli 1953 ägt åtnjuta sådan skattefrihet varom förmäles i 7 §
h) förordningen om statlig inkomstskatt, och skall ej heller eljest gälla förening
av beskaffenhet som sägs i 1 § lagen den 1 juni 1951 om ekonomiska
föreningar.

Riksskattenämnden må, om särskilda skäl föranleda därtill, medgiva företag
befrielse från skyldighet att erlägga fondskatt.

2 §•

Vill svenskt aktiebolag eller svensk ekonomisk förening, vars verksamhet
är sådan som sågs i 1 § första stycket, erlägga fondskatt ändå att skyldighet
därtill ej föreligger, må det ske.

3 §•

Fondskatten skall utgöra trettio procent av det till sådan skatt beskattningsbara
beloppet, beräknat på sätt nedan sägs.

4 §•

Det till fondskatt beskattningsbara beloppet fastställes, såvitt ej annat följer
av 5 §, till skillnaden mellan å ena sidan värdet av företagets tillgångar
vid beskattningsårets utgång samt å andra sidan summan av företagets skulder
och bundna kapital vid samma tidpunkt.

Till bundet kapital räknas aktie- eller insatskapital samt reservfond och
skuldregleringsfond, med undantag dock för belopp, varmed aktie- eller insatskapital
efter den 30 juni 1953 må hava ökats genom överföring av vinstmedel
eller vid uppskrivning av tillgång, eller som efter nämnda dag avsatts
till reservfond eller skuldregleringsfond utan att skyldighet därtill förelegat
enligt lag, bolagsordning eller stadgar.

Beskattningsbart belopp avrundas nedåt till jämna hundratal kronor.

Kungi. Maj:ts proposition nr 187.

105

5 §.

Utöver stadgandena i 4 § skola vid beräkning av beskattningsbart belopp
iakttagas följande särskilda bestämmelser.

1. Har det företag, varom är fråga, senare än den 30 juni 1953 lämnat utdelning
å aktie eller andel till någon, som förvärvat aktien eller andelen
efter nämnda dag och som ej blivit skattskyldig för utdelningen såsom för
inkomst av kapital, skall beloppet av sagda utdelning räknas såsom tillgång
hos företaget. Riksskattenämnden må dock på ansökan medgiva undantag
från vad sålunda stadgas i den mån särskilda skäl föranleda därtill.

2. Företag, som trätt i likvidation efter utgången av år 1951 men före
beskattningsårets slut, äger påfordra att bundet kapital inräknas i det beskattningsbara
beloppet.

3. Beträffande bolag må det till fondskatt beskattningsbara beloppet ej
sättas högre än till vad som skulle utgjort beskattningsbart belopp, därest
fråga varit om taxering till utskiftningsskatt i samband med upplösning av
bolaget.

6 §•

Verkställer företag, som åsatts taxering till fondskatt, inom fem år efter
beskattningsårets utgång utdelning eller utskiftning utöver återbäring av
tillskjutet belopp, skall inkomstskatt, kupongskatt eller utskiftningsskatt
ej utgå för vad sålunda utdelas eller utskiftas i vidare mån än det sammanlagt
överstiger 70 procent av det till fondskatt beskattningsbara beloppet.

Beträffande fondskattetaxerat bolag skall jämväl vid utskiftning, som
sker senare än i första stycket sagts, frihet från utskiftningsskatt äga rum
i den mån något återstår outnyttjat av det belopp, som enligt samma stycke
högst må skattefritt utbetalas till delägarna.

Den som vill komma i åtnjutande av skattefrihet, varom i första eller
andra stycket sagts, har att framställa begäran därom i den deklaration, som
skall avgivas till ledning för vederbörande taxering eller, såvitt angår kupongskatt,
i vederbörande uppgift om erhållen utdelning.

7 §•

Därest delägare i företag, som enligt 1 eller 2 § är skattskyldigt till fondskatt,
under beskattningsåret av företaget förvärvat egendom till ett pris
icke understigande företagets anskaffningskostnad för samma egendom,
skall den omständigheten att egendomens verkliga värde vid överlåtelsen
översteg nämnda pris icke medföra att delägaren skall anses hava åtnjutit
skattepliktig intäkt eller erhållit tillgång genom utskiftning. Avyttrar delägaren
sålunda förvärvad egendom, skall vid tillämpning av bestämmelserna
om realisationsvinstbeskattning i kommunalskattelagen och i förordningen
om statlig inkomstskatt så anses, som om delägaren förvärvat egendomen
vid tidpunkten för företagets förvärv därav.

Vad sålunda är stadgat skall gälla jämväl för det fall att delägare efter
beskattningsårets utgång av företaget förvärvar egendom till pris som i första
stycket sagts, såframt förvärvet äger rum sist under taxeringsåret samt
avser egendom som företaget förvärvat senast under beskattningsåret.

Har företag, som skall utgöra fondskatt, under tid varom sagts i andra
stycket överlåtit egendom till delägare för ett pris understigande dess verkliga
värde, äger företaget påfordra, att fondskatt skall utgå med allenast
det belopp, vartill den skulle hava fastställts, om överlåtelsen skett sista
dagen av beskattningsåret, och skall förty, därest högre skatt redan påförts

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

vid taxering, företaget vara berättigat att i motsvarande mån erhålla befrielse
från att erlägga nämnda skatt. Skattebefrielse beslutas av vederbörande
prövningsnämnd. Till prövningsnämnden ställd ansökan om sådan befrielse
skall sist sex månader efter taxeringsårets utgång avlämnas till länsstyrelsen.
Å medel, som restitueras på grund av beslut om skattebefrielse, utgår ej
ränta.

8 §•

Taxering till fondskatt skall äga rum år 1955.

I fråga om sådan taxering skola bestämmelserna i förordningen om rätt
att av riksskattenämnden erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor äga motsvarande
tillämpning.

9 §■

Till ledning för taxering till fondskatt skall företag, som avses i 1 § första
stycket, utan anmaning vid sin allmänna självdeklaration år 1955 foga en
särskild på heder och samvete avgiven deklaration, avfattad å blankett enligt
av riksskattenämnden fastställt formulär.

Vill företag, som avses i 2 §, begagna sig av däri omförmäld rättighet,
har företaget att göra särskild framställning därom med bifogande av deklaration
för taxeringen till fondskatt. Sådan framställning bör göras i samband
med avlämnandet av företagets allmänna självdeklaration år 1955 och skall
för att vinna beaktande ske före utgången av juli samma år.

10 §.

Taxering till fondskatt sker i den kommun, där företaget skall taxeras
till statlig inkomstskatt, och verkställes av vederbörande taxeringsnämnd.

11 §•

I de avseenden, varom ej ovan särskilt stadgats, skola taxeringsförordningens
bestämmelser rörande taxering till statlig inkomstskatt äga motsvarande
tillämpning beträffande taxering till fondskatt, dock med följande
avvikelser.

1. I 39 § 1 mom. första stycket taxeringsförordningen stadgad påföljd
för underlåtenhet att avlämna deklaration skall inträda allenast om den
skattskyldige försummat att efterkomma anmaning att fullgöra sin deklarationsskyldighet.

2. Taxeringsintendent samt medlem av prövningsnämnd må jämväl efter
utgången av taxeringsåret framställa yrkande om taxering till fondskatt.

12 §.

Har företag i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning vid
taxering till fondskatt, lämnat oriktigt meddelande eller har företag, ehuru
uppgiftspliktigt, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning, och
har därav föranletts, att företaget icke blivit taxerat till fondskatt eller
att det blivit för lågt taxerat till sådan skatt, skall företaget eftertaxeras
till fondskatt att utgå med det belopp, som genom berörda förfarande undandragits
statsverket.

Eftertaxering må icke ske senare än fem år efter det år, då taxeringen
rätteligen bort av beskattningsnämnd i första instans verkställas.

13 §.

Betalning av fondskatt skall ske med en femtedel under ettvart av de fem
kalenderår som följa närmast efter taxeringsåret. Riksskattenämnden må

107

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

dock, om synnerliga skäl föranleda därtill, medgiva att betalningen i stället
fördelas på högst tio år.

Uppbördsförordningens bestämmelser om statlig inkomstskatt skola i tilllämpliga
delar gälla beträffande uppbörd av fondskatt; dock skall sådan
skatt icke erläggas preliminärt. Vid bedömandet av om och med vilket belopp
sådan ränta skall utgå, varom i 27 § 3 mom. nämnda förordning sägs,
skall i den slutliga skatten icke inräknas fondskatt.

14 §.

Över beslut av riksskattenämnden i ärende, som avses i 1, 5 eller 13 §,
må klagan ej föras.

15 §.

Av taxeringen till fondskatt föranledda särskilda kostnader bestridas av
statsmedel.

16 §.

Kungl. Maj :t äger meddela för tillämpning av denna förordning erforderliga
föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit av trycket i Svensk författningssamling.

Därest bolag eller förening på grund av omläggning av räkenskapsåret ej
kommer att underkastas taxering till statlig inkomstskatt år 1955, skall vad
i förordningen är stadgat om skyldighet att erlägga fondskatt för det beskattningsår,
för vilket sådan taxering då äger num, i stället avse det beskattningsår,
för vilket taxering äger rum år 1956.

Har bolaget taxerats till fondskatt, må taxering till ersättningsskatt för
samma beskattningsår ej äga rum.

Anvisningar
till 1 §.

Sådan befrielse från skyldighet att erlägga fondskatt, varom sägs i tredje
stycket, bör i allmänhet beviljas, då fråga är om ett rörelsedrivande bolags
dotterbolag, som förvaltar den fastighet vari rörelsen bedrives, eller eljest
om ett bolag, som ingår i en koncern såsom ett led i organisationen av koncernens
rörelse. Likaså bör befrielse i regel meddelas, då bolagets eller föreningens
karaktär av förvaltningsföretag bestått och är avsedd att bestå
allenast under kortare tid, eller då det på grund av förvaltningsverksamhetens
omfattning och andra omständigheter framstår som affärsmässigt naturligt
att den bedrives i bolags- eller föreningsform. I andra fall kan befrielse
vara påkallad med hänsyn till att eljest, på grund av särskilda förhållanden,
fara för förlust skulle uppkomma för kreditgivare eller eljest
för tredje man.

Hinder föreligger icke att, om så i något enstaka fall skulle finnas lämpligt,
medgiva befrielse allenast partiellt.

till 4 §.

1 fråga om värdesättningen av tillgångarna skall vad i förordningen om
statlig förmögenhetsskatt är stadgat äga motsvarande tillämpning. Fordran
hos delägare skall dock, även om den är osäker eller ej löper med ränta, upp -

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

tagas till sitt kapitalbelopp, såframt ej en sådan värdering med hänsyn till
omständigheterna måste anses oskälig. Varulager må ej åsättas högre värde
än det, vartill det upptagits i räkenskaperna.

till 5 §.

1. Bestämmelsen om tillägg i visst fall för utdelning skall äga tillämpning
även om företaget upplösts under beskattningsåret eller eljest saknar tillgångar
vid beskattningsårets slut. Till utdelning hänföres jämväl belopp
som i samband med förenings likvidation utskiftats till medlem utöver inbetald
insats. Utdelning skall anses hava skett den dag beloppet blev tillgängligt
för lyftning.

2. Vill företag påfordra, att bundet kapital inräknas i det beskattningsbara
beloppet, skall till bevisning om dagen då företaget trätt i likvidation
företes uppgift från vederbörande registreringsmyndighet.

till 6 §.

Med utdelning avses i denna paragraf allenast utdelning som beslutats
i vederbörlig ordning. I fråga om beskattning av s. k. förtäckt utdelning skola
således vanliga regler tillämpas.

Till ledning vid tillämpningen av paragrafen anföras följande exempel:

1. Ett bolag taxeras för beskattningsåret 1954 till fondskatt för ett beskattningsbart
belopp av 500 000 kr. Under ett vart av åren 1955—1957 utdelar bolaget
75 000 kr. För dessa utdelningar skola aktieägarna åtnjuta frihet från
inkomstskatt. År 1958 utbetalar bolaget i samband med nedsättning av aktiekapitalet
100 000 kr. till aktieägarna under sådana förhållanden, att enligt
förordningen om utskiftningsskatt hela beloppet skall anses såsom utskiftning
utöver tillskjutet belopp. Det oaktat skall på grund av bestämmelserna
i förevarande paragraf någon utskiftningsskatt icke utgå. Slutligen verkställer
bolaget år 1959 utdelning med 100 000 kr. Eftersom tidigare under femårsperioden
utdelats och utskiftats sammanlagt 325 000 kr. och 70 procent
av det till fondskatt beskattningsbara beloppet utgör 350 000 kr. skall 1959
års utdelning till ett belopp av 25 000 kr. vara skattefri medan återstoden,
75 000 kr., i princip skall beskattas. Varje aktieägares andel i nämnda utdelning
skall därför enligt samma proportioner fördelas å skattefri och skattepliktig
intäkt. En aktieägare som erhållit utdelning med 20 000 kr. är alltså
skattskyldig för allenast tre fjärdedelar därav eller 15 000 kr.

2. Ett bolag, som för beskattningsåret 1954 taxerats till fondskatt för ett
beskattningsbart belopp av 200 000 kr., utdelar under åren 1955—1959 tillhopa
50 000 kr. För dessa utdelningar skola delägarna icke betala inkomstskatt.
Under åren 1960—1962 utdelas ytterligare sammanlagt 30 000 kr.
Dessa skola inkomstbeskattas i vanlig ordning. År 1963 utbetalar bolaget
vid nedsättning av aktiekapitalet 75 000 kr. till aktieägarna, vilket belopp
enligt förordningen om utskiftningsskatt i sin helhet är att anse såsom utskiftning
utöver tillskjutet belopp. Någon utskiftningsskatt skall emellertid
ändock ej utgå, ty 70 procent av det till fondskatt beskattningsbara beloppet
utgör 140 000 kr. och härav ha förut för skattefria utdelningar utnyttjats
allenast 50 000 kr. Därest bolaget sedermera upplöses utan att ytterligare
utskiftning mellankommit, skall vid taxeringen till utskiftningsskatt i samband
med upplösningen bolagets tillskjutna belopp ökas med (140 000 —
50 000 — 75 000 =) 15 000 kr.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

109

till 7 §.

Såsom anskaffningskostnad för fastighet skall anses erlagd köpeskilling
eller motsvarande valuta ökad med kostnaden för mera väsentliga förbättringar
av värdehöj ande natur.

Därest utköp sker till pris understigande företagets anskaffningskostnad,
må denna omständighet ej föranleda att delägaren anses hava åtnjutit skattepliktig
intäkt eller erhållit tillgång genom utskiftning till högre belopp än
som motsvarar skillnaden mellan utköpspriset och nämnda anskaffningskostnad.
Vid tillämpning av bestämmelserna om realisationsvinstbeskattning
skall jämväl i dylikt fall delägarens förvärv anses hava skett vid den tidpunkt,
då företaget förvärvade egendomen i fråga.

647208.

Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag