Kanal. Majds Nåd. Proposition N:o 63 (Proposition 1907:63)

Kanal. Majds Nåd. Proposition N:o 63.

N:o 63.

Knuff l. Maj ds nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag om handräckning för fordrans utfående; gifven
Stockholms slott den 22 februari 1907.

Under åberopande af bilagda, i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen,
föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om handräckning
för fordrans utfående.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

Under Kungl. Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:

GUSTAF.

Albert Petersson.

Bill. till lliksd. Prot. 1907. 1 Samt. 1 Afd. 47 Höft. (N:o 63).

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 63.

Förslag

till

LAG

om handräckning för fordrans utfående.

Härigenom förordnas, som följer:

1 §•

. För utfående _ af penningfordran, som ej är grundad på skriftligt
fordringsbevis och icke afser skadestånd, äge borgenären njuta handräckning
efter ty här nedan sågs.

2 §•

Handräckning, som i 1 § afses, skall sökas hos öfverexekutor i den
ort, där gäldenären har sitt bo och hemvist eller någon tid sig uppehåller.
Den, som ingenstädes äger stadigt hemvist, så ock utländsk man sökes
hvar han finnes.

3 §.

Ansökning om handräckning skall göras skriftligen och innehålla uppgift
om såväl borgenärens som gäldenärens namn och yrke samt hemvist
eller uppehållsort, så ock om fordringens belopp i hufvudstol och den
ränta, som fordras; och gifve borgenären därjämte i ansökningen eller i
räkning, som därvid fogas, tydligt och fullständigt upp grunden för fordringen
och tiden för dess tillkomst.

Ansökningen och räkning, som däri''åberopas, skola till öfverexekutor
aflämnas i två exemplar.

Kungl. Maj:(s Nåd. Proposition N:o 6,1.

4 §•

Finner öfverexekutor, att fordringen ej är af beskaffenhet, som i
1 § sägs, eller att öfverexekutor jämligt 2 § ej äger behörighet att med
ärendet taga befattning, eller har sökanden ej iakttagit, hvad i 3 § stadgas,
varde ansökningen ej upptagen; och teckne öfverexekutor besked därom å
ena exemplaret af ansökningen.

5 §•

Upptages ansökningen, teckne öfverexekutor å ena exemplaret föreläggande
för gäldenären att, såframt han bestrider ansökningen, inom
fjorton dagar eller, där gäldenären är aflägset boende, högst trettio dagar
efter det sagda exemplar af ansökningen jämte räkning, om sådan åberopats,
blifvit till honom öfverlämnad skriftligen hos öfverexekutor anmäla
sitt jäf, vid äfventyr, om det försummas, att utmätning för gälden må ske.

Har borgenären i ansökningen äskat ersättning för handräckningskostnaden,
bestämme öfverexekutor i föreläggandet jämväl visst belopp,
som, i händelse jäf ej göres, skall i sistnämnda hänseende gäldas.

6 §•

År föreläggande meddeladt efter ty i 5 § sägs, läte borgenären hos
öfverexekutor uttaga och till gäldenären öfverlämna det exemplar af ansökningen,
hvarå föreläggandet tecknats, jämte räkning, om sådan åberopats,
och gifve därefter inom sex månader från det föreläggandet gafs till
öfverexekutor in sådant bevis, som i 11 kap. 38 § rättegångsbalken sägs,
rörande delgifningen och tiden därför.

Ej må delgifningen äga rum utom riket.

7 §.

Har borgenär till öfverexekutor ingifvit delgifningsbevis efter ty i
6 § sägs, och gör ej gäldenären inom förelagd tid jäf emot ansökningen,
teckne öfverexekutor ofördröjligen å det exemplar af ansökningen, som
hos öfverexekutor kvarligger, ej mindre föreläggandet än ock bevis, att
ansökningen lämnats obestridd.

Har gäldenären förklarat sig vilja helt eller delvis kvitta sin skuld
mot fordran hos borgenären, det vare såsom jäf ansedt.

Göres jäf allenast i fråga om handräckningskostnaden, varde bevis
därom jämte föreläggandet åtecknadt ansökningen,

Knuffl. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 63.

8 §•

Varder ej inom sex månader, efter det föreläggande meddelats enligt
5 §, delgifningsbevis afiäranadt till öfverexekutor, eller göres inom förelagd
tid jäf, som ej angår allenast handräckningskostnaden, vare ansökningen
förfallen.

9 §•

Har öfverexekutor meddelat bevis, som i 7 § sägs, äge borgenären
uttaga det exemplar af ansökningen, hvarå beviset är tecknadt, jämte räkning,
om sådan åberopats, och njute därefter på grund af sagda handlingar
utmätning för sin fordran såsom enligt dom.

Har öfverexekutor bestämt ersättning för handräckningskostnaden,
och är ej heller i fråga därom jäf framställdt, varde sagda ersättning
lika som själfva fordringen uttagen.

10 §.

Har gäldenären försummat att inom förelagd tid göra jäf, stånde
honom likväl fritt att vid domstol söka återvinning; stämme dock därom
sist inom sex månader från det utmätning ägt rum eller, utan föregången
utmätning, betalning skett med förbehåll om rätt för gäldenären att söka
återvinning.

Visar gäldenären, att han stämt om återvinning, varde i fråga om
verkställigheten så ansedt, som vore betalningsskyldighet gäldenären ålagd
genom underrätts dom, som ej äger laga kraft.

Domstolen, där talan är anhängig, äge om verkställigheten förordna
som i 49 § utsökningslagen är för där afsedda fall stadgadt; och skall,
där käromålet helt eller delvis bifalles, hvad i 50 § samma lag föreskrifves
äga motsvarande tillämpning.

11 §•

Har gäldenären gjort jäf i fråga om handräckningskostnaden allena,
eller vill ej borgenären åtnöjas med den ersättning, som i sådant afseende
blifvit af öfverexekutor bestämd, äge borgenären medelst stämning draga
frågan under domstols pröfning.

12 §.

Vill borgenär klaga öfver, att ansökning om handräckning ej upptagits,
göre det i hofrätten genom besvär.

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o f>3.

Tiden för besvärens anförande skall räknas från den dag besked af
öfverexekutor tecknades å ansökningen och gå till ända, där öfverexekutor
har sitt säte inom Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands
eller Gottlands län, klockan 12 å trettionde dagen från nyssnämnda dag
och i annat fall klockan 12 å tjugonde dagen. I fråga om påföljd därat,
att besvären ej i rätt tid ingifvas till hofrätten eller öfverexekutors beslut
och protokoll, där sådant i ärendet förts, ej där företes, så ock beträffande
målets behandling i hofrätten skola utsökningslagens stadganden angående
besvär öfver utslag af öfverexekutor äga tillämpning, öfver hofrättens
utslag må ej klagan föras.

13 §.

1 andra fall, än i 12 § är nämndt, må ej klagan föras öfver öfverexekutors
åtgärd i fråga om handräckning enligt denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1908.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 63.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj-.t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott
fredagen den 2 december 1904.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Odelberg,

Husberg,

Palander,

Westring,

Ramstedt,

Berger,

Meyer,
von Friesen,

Virgin.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Berger anmälde i underdånighet Riksdagens

skrifvelse den 27 februari 1900, däri Riksdagen anhållit,
att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till ändring af 12 kap. 3 § rättegångsbalken i syfte att det s. k.
kontumacialförfarandet må mera allmänt än nu äger rum vinna tillämpning
i sådana skuldfordringsmål, i hvilka skriftligt fordringsbevis ej
åberopas.

Efter att hafva redogjort för skrifvelsens innehåll anförde departementschefen: »Riksdagens

skrifvelse har tillkommit i anledning af en framställning
i justitieombudsmannens vid 1900 års riksdag afgifna ämbetsberättelse.
I denna framställning erinras därom, att införandet af 1877 års utsöknings -

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 63.

lag brutit en förut allmänneligen tillämpad praxis, att exekutiv myndighet
efter lagsökning utdömde jämväl sådana fordringar, som icke grundade sig
På skriftligt fordringsbevis. Man hade härvid gått ut ifrån, att, då gäldenären
uteblef med förklaring, detta kunde anses liktydigt med, att han ej
ville bestrida borgenärens uppgifter. Då utsökningslagen i 12 § bestämde,
att lagsökning hos öfverexekutor ej kunde ske under annat villkor än att
borgenären för sin fordran åberopade skuldebref eller annat skriftligt
fordringsbevis, hade efter lagens ikraftträdande alla andra lagsökningsmål
öfverflyttats till de allmänna domstolarne. Härigenom hade efter justitieombudsmannens
mening lagskipningen i dessa mål väsentligen försämrats,
emedan domstolarne i allmänhet icke ansåge sig kunna betrakta svarandens
uteblifvande såsom ett godkännande af krafvel Följden vore, att den
uteblifne svaranden bötfälldes, hvarjämte målet uppsköts till annan dag med
föreläggande för svaranden vid vite att då komma tillstädes. Vanligen
inträffade det, att svaranden flera gånger uteblef och fälldes till böter eller
viten, och sålunda komme, utom det att för käranden en dyrbar tid
gått förlorad, proceduren att kosta svaranden onödiga böter och onödigt
stora rättegångskostnader. Svaranden köpte sålunda det anstånd, han
genom sitt uteblifvande utverkat, mycket dyrt, och det funnes utan tvifvel
gäldenärer, som kunde härleda sin ekonomiska ruin från den tid, då de
började begagna sig af den metod, lagstiftningen sålunda åt dem anvisat
att vinna uppskof med likvid af sina skulder. Många vore ock de fordringsägare,
som, ifall gäldenären till sist ej kunde fullgöra hvad honom ådömdes,
åsamkades betydliga förluster genom de onödiga rättegångskostnader,
som den nämnda uppskofsproceduren vållat dem.

I justitieombudsmannens framställning framhålles vidare, att några
domstolar emellertid ansåge sig oförhindrade att äfven i skuldfordringsmål,
däri skriftligt fordringsbevis ej åbei’opades, vid svarandens uteblifvande
genom tredskodom bifalla krafvel. Denna praxis gällde i allmänhet
endast fordringsanspråk, som grundade sig å räkning öfver utborgade
varor eller verkställdt arbete, samt under villkor, att räkningen vore noga
specificerad och blifvit jämte stämningen svaranden delgifven. Som erfarenheten
visat, att dylika domar ytterst sällan öfverklagades, syntes däri
ligga ett kriterium på den materiella riktigheten af denna praxis, och då
den vore till uppenbar fördel icke blott för borgenärerna utan jämväl för
gäldenärerna, syntes genom densamma vara angifven den riktning, hvari
en lagändring borde gå. Ändamålet kunde vinnas genom bestämmelser
så affattade, att domaren däraf föranleddes att i skuldfordringsmål betrakta
svarandens uteblifvande vid första rättegångstillfället och hans
underlåtenhet att därvid genmäla kärandens sakuppgifter såsom ett god -

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 63.

kännande af krafvel därest icke omständigheterna vore af beskaffenhet att
verka en annan uppfattning.

Riksdagen har, såsom af dess skrifvelse framgår, anslutit sig till den
mening, som uttalats i justitieombudsmannens framställning. Visserligen
yppade sig inom första kammaren någon tvekan, huruvida den reform,
om hvars behöflighet alla syntes vara ense, borde ske genom ett stadfästande
af den af justitieombudsmannen omförmälda domstolspraxis eller
man icke snarare borde återgå till det system, som inom den exekutiva
processen tillämpats före 1877 års utsökningslag. Denna tvekan synes
egentligen berott på en farhåga, att den af justitieombudsmannen ifrågasatta
lagändringen ej läte sig genomföra utan rubbning af de grundprinciper,
hvarå rättegångsförfarandet i tvistemål enligt gällande rätt
hvilar. Efter min mening kan emellertid en lagändring i antydda riktning
företagas utan rubbning af civilprocessens grunder, nämligen om man —
med bibehållande af grundsatsen, att domstolen i hvad tvistemål som helst
äger, då svaranden förfallolöst uteblifver vid första rättegångstillfället,
döma i saken efter ty som sanning däri utletas kan — bredvid denna
princip i vissa mål inrymmer möjligheten att döma enligt de af käranden
anförda grunder utan att bevisning erfordras, i det att rätten, i följd af
svarandens underlåtenhet att bestrida kärandens påståenden, tager dem för
goda. Då jag hyser denna uppfattning och då det ej synes mig vara
lämpligt att nu frånträda de principer, som nya lagberedningen angående
den exekutiva processen uttalade och tillämpade vid utarbetandet af förslaget
till 1877 års utsökningslag och hvilka antogos i den kungliga propositionen
samt af 1877 års Riksdag med stor majoritet gillades, vill jag
för min del tillstyrka, att reformen genomföres på sätt Riksdagen hemställt,
helst jag är af den öfvertygelsen, att det praktiska behofvet därigenom
bäst tillgodoses. Beträffande frågan, i huru vidsträckt omfattning
berörda nya form af kontumacialförfarande bör kunna tillämpas, kan man
ju vara tveksam, och, huru än gränsen dragés, lärer det blifva lätt nog
att framställa förebråelser för bristande konsekvens. Det synes mig emellertid,
att alltför stort afseende ej bör fästas härvid eller vid öfriga
teoretiska brister, som torde blifva oundgängliga, om man vill genomföra
den af Riksdagen omfattade meningen. Dylika oegentligheter torde
kunna tålas, då det gäller att provisoriskt, i afvaktan på en omfattande
reform af rättegångsväsendet, afhjälpa en kännbar materiell
brist i det bestående systemet. Det torde vara riktigast, att denna
form af kontumacialförfarande ej kommer till användning i andra fall
än då kärandens yrkande går ut på ett penningbelopp samt beloppets
storlek omedelbart framgår ur de anförda grunderna. Jag an -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 63.

sluter mig alltså till Riksdagens mening, att man ej bör gå utom
ramen af skuldfordringsmål, men vill innanför denna ram göra förbehåll
beträffande skadeståndsanspråk, enär, äfven om förutsättningarna
för skadestånd äro klara, det är mera sällan som grunderna för dess
storlek äro så bestämda, att beloppet omedelbart därur framgår. Vidare
bör gifvetvis för sådan tredskodoms meddelande ställas som villkor,
att grunden för kärandens anspråk är tydligt och fullständigt
angifven. Detta bör ske uti stämningen eller, såsom enligt den omförmälda
praxis plägat ske vid kraf på betalning för utborgade varor
eller verkställdt arbete, uti räkning, som jämte stämningen blifvit svaranden
delgifven, så att i hvarje fall svaranden varit noggrannt upplyst om hvad
krafvet innebär.

En ändring af 12 kap. 3 § rättegångsbalken i denna riktning torde
komma att medföra en betydligt utsträckt användning af kontumacialförfarandet
vid underrätterna. Vid detta förhållande synes det vara skäl att omarbeta
jämväl 4 § i nämnda kapitel för att därur borttaga hvad som ej längre
gäller samt gifva större tydlighet åt dess innehåll i öfrigt, som i vissa hänseenden
varit föremål för olika tolkningar. I fråga om tiden för återvinningstalans
anställande synes mig bäst att såväl beträffande land som stad
allenast föreskrifva, det målet bör, vid äfventyr af talans förlust, vara
instämdt inom viss tid från tredskodomens kungörande, hvilken tid lämpligen
torde kunna sättas till tre månader.

I öfverensstämmelse med hvad jag nu anfört har inom justitiedepartementet
utarbetats förslag till lag om ändrad lydelse af 12 kap. 3
och 4 §§ rättegångsbalken.»

Sedan departementschefen härefter uppläst berörda lagförslag, som
under litt. A finnes fogadt vid detta protokoll, hemställde han i underdånighet,
att högsta domstolens yttrande öfver förslaget måtte, jämlikt
§ 87 regeringsformen, genom note ur protokollet inhämtas.

Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Makt Konungen i nåder lämna
bifall.

Ur protokollet
Aug. von Hartmansdorff.

Bih. till Riksd. Prot. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 47 Häft.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 63.

Bil. litt. A.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 12 kap. 3 och 4 §§ rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 12 kap. 3 och 4 §§ rättegångsbalken
skola erhålla följande ändrade lydelse:

12 KAP.

3 §•

Nu kommer käranden till första ting, eller i staden å föresatt dag till
den rätt, dit saken instämd är, men svaranden ej, och låter ej laga förfall
framte: visar käranden, att svaranden stämning i laga tid fått; dörae då
rätten i saken, efter ty, som sanning däri utletas kan. Kräfver käranden
fordran i penningar och är det ej skadestånd; är grunden för anspråket
tydligt och fullständigt angifven i stämningen eller i räkning, som jämte
stämningen delgifvits svaranden, varde, ändå att bevisning ej blifvit förebragt,
till betalning dömdt, så vidt ej uppenbart finnes, att kärandens
anspråk icke är lagligen grundadt.

Kommer svaranden sedan, innan tid till laga vad ute är, och begärer
vädja, hafve där lof till, och rätten, dit vädjadt är, döme i hufvudsaken.
Kommer han ej inom den tid, som sagdt är, galle hvad i 4 §
sågs; och skola där gifna föreskrifter till parternas efterrättelse i domen
införas.

Kungl. Maj:t8 Nåd. Proposition N:o 63.

4 §•

Hvar, som således dom vunnit, kungöre den, sedan tid till vad
förbi llr, sin vederpart, och äge denne att hos den ratt, dit saken förr
var instämd, söka återvinning; stämme dock därom inom tre månader,
från det han af domen erhöll del, eller hafve sin talan förlorat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 19 .

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 63.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl. Maj:ts
Högsta domstol torsdagen den 5 oktober 1905.

Första romm et.

Närvarande:

Justitieråden: Skarin,

Lilienberg,

Lindbäck,

Thollander,

friherre Marks von Wurtemberg.

Sedan, jämligt högsta domstolens beslut den 15 december 1904,
handlingarna rörande det till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande
öfverlämnade förslag till lag om ändrad lydelse af 12 kap. 3 och 4 §§
rättegångsbalken cirkulerat mellan högsta domstolens ofvanbemälda ledamöter,
hvilka jämte till statsråd numera utnämnde justitierådet Petersson
öfvervarit föredragningen af förslaget, företogs nu detta ärende till slutlig
behandling; varande förslaget bilagdt detta protokoll.

Härvid yttrade

Justitierådet friherre Marks von Wurtemberg:

»Till de grundläggande spörsmålen inom civilprocessrätten lärer man
hafva att räkna frågan i hvad mån en parts bevisskyldighet för de af
honom lämnade uppgifter skall bero däraf, att dessa å motsidan bestridas.
Bör det ankomma på den bevisskyldiges motpart att genom bestämdt bestridande
af dennes uppgifter kräfva bevis för deras riktighet, så att i
hvarje fall, där dylikt bestridande ej föreligger, sagda uppgifter tills vidare
tagas för goda? Eller bör förhållandet tvärtom vara det, att en uppgift,
för hvilken bevisskyldighet öfver hufvud kan komma att drabba den part,
som lämnat den, endast i händelse af erkännande från motpartens sida

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 63.

må utan särskild bevisning godkännas af domstolen och låggas till grund
för domen? Spörsmålet står i nära sammanhang med andra hufvudfrågor
på processrättens område och kan naturligen ej här göras till föremål för
närmare utredning. Men att detsamma från såväl teoretisk som praktisk
synpunkt är af stor vikt, lärer ligga i öppen dag. Huru än rättegångsväsendet
må anordnas, måste det ej sällan inträffa, att endera parten försummar
eller undandrager sig att afgifva yttrande öfver en eller annan
relevant men obestyrkt uppgift af motparten, och domstolen kan då ej
undgå att i fråga om det uppgifna förhållandet intaga ståndpunkt.

Den svenska lagstiftningen har icke genom något allmänt uttalande
angifvit sin ställning till här antydda spörsmål. Den har inskränkt sig
till att gifva regler för ett visst hithörande fall, nämligen det, att en svarande
helt och hållet uteblifver från rätten. De regler lagen härom innehåller
i 12 kap. 13 § rättegångsbalken kunna efter min tanke ej förstås
annorlunda, än att, i händelse af svarandens uteblifvande vid första rättegångstillfället,
kärandens bevisskyldighet är densamma, som om svaranden
inställt sig och bestridt kärandens uppgifter, så att dom till kärandens
förmån kan meddelas, endast om han är i tillfälle att styrka uppgifternas
riktighet. En dylik tolkning bestyrkes af förhandlingarna vid lagens antagande,
och på densamma hvilar äfven den år 1882 tillkomna lagstiftningen
om böter för svarandeparts uteblifvande från underrätt. Det vid några
underdomstolar brukliga förfarandet att meddela tredskodom jämväl i fråga
om obestyrkta fordringsanspråk torde följaktligen böra anses stå i bestämd
strid med gällande rätt.

Är det nu anförda riktigt, måste lagen anses hafva uti 12 kap. 3 §
rättegångsbalken ställt sig bestämdt afvisande till den uppfattning, enligt
hvilken det är parts ensak att fordra bevis för motpartens uppgifter. Om
än stadgandet afser blott ett särskildt fall af underlätet bestridande, föreligger
ingen som helst anledning att antaga, det lagstiftaren skulle beträffande
öfriga fall hafva intagit en motsatt ståndpunkt, utan man torde vara
berättigad att ur ifrågavarande lagrum härleda den allmänna grundsatsen,
att, då en part å något stadium af rättegången underlåter att yttra sig
öfver motpartens uppgifter ■— det må vara i följd af uteblifvande från
domstol, lägre eller högre, eller förbiseende eller annan orsak — sådant i
och för sig icke kan befria motparten från bevisskyldighet. En annan
sak är, att parts vägran eller underlåtenhet att yttra sig öfver uppgifter
af motparten kan förekomma under omständigheter, som gifva stöd för
det antagande, att parten icke vill eller icke kan bestrida dessa uppgifter,
och att det i följd däraf kan låta sig göra att taga dem för goda, såsom vore
de uttryckligen erkända. Utan tvifvel kan det vara berättigadt att, såsom

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 63.

i praxis ofta nog sker, utgå från ett dylikt tyst erkännande; men det ligger
i öppen dag, att man på denna väg ej kommer till samma resultat,
som om man anser sig kunna i hvarje fall betrakta partens passivitet såsom
ett afstående från rätten att fordra bevis.

Från de grundsatser, på hvilka sålunda gällande lag torde få anses
hvila, innebär förslaget ett väsentligt afsteg. Den hittillsvarande regeln
om domstolens plikt att i händelse af svarandens uteblifvande å första
rättegångstillfället döma efter ty som sanning utletas kan skulle visserligen
enligt förslaget kvarstå. Men vid sidan af densamma ställes i förslaget en
föreskrift, som för en betydande klass af mål — innefattande kanske flertalet
tvistemål — inför den alldeles motsatta grundsatsen, att kärandens
uppgifter såsom varande obestridda böra tagas för goda, såframt de ej
äro uppenbart orimliga. De två tänkbara principiella ståndpunkterna skulle
alltså få i lagen göra sig jämsides gällande, den ena i fråga om mål angående
penningfordran, som ej går ut på skadestånd, och den andra i afseende
å öfriga tvistemål.

Denna dualism förefaller redan i och för sig föga tilltalande. De
allmänna grundsatserna om domstolens och parternas ställning i processen
lämna ej något stöd för en dylik åtskillnad, och det är svårt att öfver
hufvud finna något berättigande för densamma. Eller skulle verkligen
något skäl kunna anföras, på grund hvaraf t. ex. den, af hvilken någon
utkräfver en lös sak eller en fordran i varor eller fullgörande af en arbetsprestation,
skulle i fråga om påföljden af fullständigt uteblifvande från
domstolen ställas annorlunda än den, som stämmes i fråga om en vanlig
skuldfordran?

Den principlöshet, hvaraf förslaget lider, visar sig emellertid särskildt
betänklig, om man tar hänsyn till de viktiga spörsmål, som medelbart
beröras af stadgandena i 12 kap. 3 § rättegångsbalken, nämligen frågorna
om svarandens uteblifvande å senare stadier af rättegången och om
tillstädeskommen parts underlåtenhet att yttra sig rörande uppgifna fakta.
Varder förslaget antaget, kommer lagen knappast att lämna någon hållpunkt
för dessa frågors besvarande. Om t. ex. vid första rättegångstillfället
ej förekommit annan handläggning, än att svaranden begärt och erhållit
uppskof för svaromåls afgifvande — något som i praxis är blott
alltför vanligt — och svaranden vid andra rättegångstillfället uteblifver,
efter hvilkendera af de två sidoordnade principerna i 12 kap. 3 § rättegångsbalken
skall svaranden då behandlas? Eller huru skall i händelse af
parts uteblifvande i högre rätt domstolen ställa sig till faktiska uppgifter,
med hvilka motparten först där framkommer? Att, såsom förslaget närmast
synes föranleda, äfven härvidlag skilja mellan mål angående penningfordran

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 63.

och andra tvistemål vore uppenbarligen i och för sig föga rimligt men i
sjUlfva verket ej orimligare än att i afseende å uteblifvande å första rättegångsdagen
göra en dylik åtskillnad.

Vill man hos oss genomföra ett kontumacialförfarande i modern
mening, torde, här som annorstädes, detta förfarande böra vinna tillämpning
jämväl i afseende å uteblifvande vid senare rättegångstillfällen samt
gälla för tvistemål i allmänhet, möjligen med undantag för vissa mål, där
ett offentligt intresse spelar in, såsom t. ex. frågor om äktenskapsskillnad.
Anser man en dylik reform alltför omfattande och ingripande för att vidtagas
annorledes än i samband med en fullständig ombildning af rättegångsväsendet
— och för min del är jag benägen att ställa mig på denna
ståndpunkt — torde man ej utan särdeles tvingande skäl böra inlåta sig
på någon som helst utsträckning af kontumacialförfarandets tillämpning i
den ordinära civilprocessen.

Det återstår då att tillse, huruvida dylika skäl föreligga. I detta
afseende lärer väl vara obestridligt, att, sedan i följd af utsökningslagens
bestämmelser en borgenär, hvars fordran ej är grundad på skriftligt fordringsbevis,
blifvit för fordringens utkräfvande hänvisad uteslutande till
domstolsvägen, de nuvarande bestämmelserna i 12 kap. 3 § rättegångsbalken
ledt till missförhållanden. De olägenheter Riksdagen och dess justitieombudsman
härutinnan framhållit äro tvifvelsutan af den väsentliga art,
att, om ej för deras afhjälpande annan utväg står till buds än en lagstiftningsåtgärd
i den riktning förslaget afser, en dylik åtgärd, trots alla nu
framhållna betänkligheter, inåste anses önskvärd. Men nära till hands ligger
i själfva verket en annan väg, hvilken ock inom Riksdagen varit antydd,
nämligen den, att utanför den allmänna civilprocessens område anordna
ett förfarande, hvarigenom en borgenär, som ej har skriftligt fordringsbevis,
kan utan omgång och besvär komma till sin rätt gentemot
gäldenären i de fall då denne ej gitter bestrida fordringens riktighet.

Det förfarande, som här åsyftas, skulle i viss mån närma sig till
det i Tyskland och Österrike brukliga s. k. anmaningsförfarandet och gå
därpå ut, att offentlig myndighet på borgenärens ansökan riktade en uppfordran
till gäldenären att, om han ville göra någon invändning mot krafvel
framställa denna inom viss tid. Bestrede gäldenären då fordringens
riktighet, skulle, utan någon som helst undersökning af invändningens
befogenhet, förfarandet afbrytas. Lämnade han det åter obestridd skulle
utmätning för gälden få äga rum, men gäldenären under viss tid äga söka
återvinning vid domstol.

Då en lagstiftning af nu antydd art alls ej komme att beröra vare
sig den allmänna rättegångsordningen eller lagsökningsförfarandet, hade

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 63.

man här ej, såsom i fråga om det remitterade förslaget, att befara några
återverkningar å processuella hufvudgrundsatser, dem man ej åsyftat att
rubba. Tredskoförfarandet och hvad därmed äger samband kunde lämnas
oförändradt, till dess tiden vore kommen för en följdriktigt genomförd och
i öfrigt tillfredsställande reform.

En invändning, som man möjligen kunde frestas att framställa mot
ett förfarande, sådant som det nyss antydda, vore den, att en gäldenär,
som ville i det längsta undandraga sig sina förpliktelser, erhölle en alltför
lätt utväg härtill, om han för att afbryta förfarandet endast behöfde afgifva
ett naket bestridande af krafvet. I själfva verket torde det emellertid
ej falla sig nämnvärd t svårare för en gäldenär att, själf eller genom
ombud, inför domstol framkomma med obefogadt bestridande af fordringen,
än att hos annan myndighet uppträda på liknande sätt. För öfrigt är ju
för en till domstol instämd gäldenär, som drager sig för ett bestämdt bestridande
af krafvet, ingenting lättare än att vid första rättegångstillfället
låta ett ombud inställa sig och allenast begära uppskof för afgifvande af
svaromål samt vid nästa rättegångstillfälle helt och hållet uteblifva, i hvilken
händelse enligt förslaget i allt fall något tredskoförfarande ej kan
ifrågakomma och förmodligen svaranden kommer att behandlas lika som
om han bestridt krafvet.

I ändamål att för mig själf klargöra ut.förbarheten och den närmare
innebörden af tanken på ett särskildt förfarande, byggdt på nyss angifna
hufvudgrunder, har jag gjort ett försök att i lagform genomföra denna
tanke, i hvilket afseende jag uppsatt utkast dels till en lag om handräckning
för fordrans utfående och dels till ändring i en paragraf af utsökningslagen.
Dessa försök synas mig gifva vid handen, att en lagstiftning
uti ifrågavarande riktning hvarken i hufvudsak eller i detaljerna skulle
inöta några större svårigheter eller olägenheter. Till sin yttre gestaltning
komme denna lagstiftning visserligen att förefalla mera omfattande än det
remitterade förslaget, men i själfva verket vore den, såsom redan framhållits,
vida mindre ingripande och vidtutseende, medan den likväl, så vidt
jag förstår, skulle i lika hög grad som det remitterade förslaget leda till
afhjälpunde af de olägenheter, mot hvilka detta förslag är riktadt.

Under sådana förhållanden har jag, med hänsyn till mina i det föregående
anförda betänkligheter mot det remitterade förslaget, trott mig äga
fog att afstyrka dettas genomförande. Emellertid anser jag mig böra tillkännagifva,
att jag i fråga om förslagets särskilda bestämmelser ej har att
framställa andra anmärkningar än som innefattas i det redan anförda.

Då jag föreställt mig, att de af mig uppgjorde utkasten skulle kunna
äfven för andra tjäna till belysning af den föreliggande frågan, har jag

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 63. 17

funnit det ej vara ur vägen att här framlägga dem. De äro af följande
innehåll:

Utkast

till

Lag om handräckning för fordrans utfående.

1 §•

För utfående af penningefordran, som ej är grundad på skriftligt
fordringsbevis, äge borgenären njuta handräckning efter ty här nedan sägs.

2 §•

Handräckning, som i 1 § afses, skall sökas bos öfverexekutor i den
ort, där gäldenären har sitt bo och hemvist eller någon tid sig uppehåller.
Den, som ingenstädes äger stadigt hemvist eller ej är svensk medborgare,
sökes hvar han finnes.

3 §.

Ansökning om handräckning skall göras skriftligen och innehålla
uppgift om såväl borgenärens som gäldenärens namn och yrke samt hemvist
eller uppehållsort, så ock om fordringens belopp i hufvudstol och
den ränta som fordras; och gifve borgenären därjämte i ansökningen eller
i räkning, som därvid fogas, tydligt och fullständigt upp grunden för fordringen
och tiden för dess tillkomst.

Ansökningen och räkning, som däri åberopas, skola till öfverexekutor
aflämnas i två exemplar.

4 §•

Finner öfverexekutor, hos hvilken handräckning är sökt, sig jämlikt
2 § ej äga behörighet att därmed taga befattning, eller har sökanden
ej iakttagit hvad i 3 § stadgas, värde ansökningen ej upptagen; och
teckne öfverexekutor besked därom å ena exemplaret af ansökningen.

5 §.

Upptages ansökningen, teckne öfverexekutor å ena exemplaret föreäggande
för gäldenären att, såframt han bestrider krafvet, inom fjorton
dagar efter det sagda handling delgifvits honom skriftligen hos öfver Bili.

till Riksd. Prot. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 471 Håft. 3

18 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 63.

exekutor anmäla sitt jäf, vid äfventyr, om det försummas, att utmätning
för gälden må ske.

6 §•

Är föreläggande meddeladt efter ty i 5 § sägs, läte borgenären hos
öfverexekutor uttaga och till gäldenären öfverlämna det exemplar af ansökningen,
hvarå föreläggandet tecknats, jämte räkning om sådan åberopats
och gifve därefter inom sex månader från det föreläggandet gafs till öfverexekutor
in sådant bevis, som i 11 kap. 38 § rättegångsbalken sägs
rörande delgifningen och tiden därför.

Ej må delgifningen äga rum utom riket.

7 §•

Har gäldenären förklarat sig vilja helt eller delvis kvitta sin skuld
mot fordran hos borgenären, det vare såsom jäf ansedt.

Göres jäf allenast i fråga om handräckningskostnaden, varde bevis
därom jämte föreläggandet åtecknadt ansökningen.

8 §•

Varder ej inom sex månader efter det föreläggande meddelats enligt
5 § delgifningsbevis aflämnadt till öfverexekutor, eller göres inom förelagd
tid jäf, som ej angår allenast handräckningskostnaden, vare ansökningen
förfallen.

9 §•

Har öfverexekutor meddelat bevis, som i 7 § sägs, äge borgenären
uttaga det exemplar af ansökningen, hvarå beviset är tecknadt, och njute

Kungl. MajUs Nåd. Proposition N:o 63. 19

därefter på grund af sagda handling utmätning för sin fordran såsom
enligt dom.

Har öfverexekutor bestämt ersättning för handräckningskostnaden,
och är ej heller i fråga därom jäf framställdt, varde sagda ersättning
likasom själfva fordringen uttagen.

10 §.

Har gäldenären försummat att inom förelagd tid göra jäf, stånde
honom likväl fritt att vid domstol söka återvinning af det belopp ansökningen
afser; stämme dock därom sist inom sex månader från det utmätning
ägt rum.

Visar gäldenären, att han stämt om återvinning, utgöre det ej hinder
för utmätningen, men i fråga om försäljning af det utmätta och lyftning
af köpeskillingen galle i ty fall hvad i utsökningslagen tinnes stadgadt för
det fall, att utmätning ägt rum å dom, som ej äger laga kraft.

11 §•

Har gäldenären gjort jäf i fråga om handräckningskostnaden allena
eller vill ej borgenären åtnöjas med den ersättning, som i sådant afseende
blifvit af öfverexekutor bestämd, äge borgenären medelst stämning draga
frågan under domstols pröfning.

12 §.

Vill borgenär klaga öfver att ansökning om handräckning ej upptagits,
göre det i hofrätten genom besvär.

Tiden för besvärens anförande skall räknas från den dag besked af
öfverexekutor tecknades å ansökningen och gå till ända, där öfverexekutor
har sitt säte inom Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands
eller Gottlands län, klockan 12 å trettionde dagen från nyssnämnda dag
och i annat fall klockan 12 å tjugonde dagen. I fråga om påföljd däraf
att besvären ej i rätt tid ingifvas till hofrätten eller öfverexekutors beslut
ej där företes, så ock beträffande målets behandling i hofrätten skola utsökningslagens
stadganden angående besvär öfver utslag af öfverexekutor
äga tillämpning, öfver hofrättens utslag må ej klagan föras.

Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o 63.

13 §.

I andra fall än i 12 § är nämndt må ej klagan föras öfver öfverexekutors
åtgärd i fråga om handräckning enligt denna lag.

Utkast

till

Lag om ändrad lydelse af 14 § utsökningslagen.

14 §.

»Lagsökning skall göras — — — bevis om fordran, varde ansökningen
behandlad såsom afsåge den handräckning för fordrans utfående,
därom särskildt är stadgadt.»

Justitierådet Thollander att han instämde med justitierådet friherre
Marks von Wiirtemberg.

Justitierådet Lindbäck:

»Behofvet af lagstiftningsåtgärd i det remitterade förslagets syfte
låter sig icke förneka. Hvad åter angår sättet, huru ändamålet lämpligast
må vinnas, antingen man skall välja den väg förslaget anvisar eller ock,
på sätt justitierådet friherre Marks von Wiirtemberg förordat, lagfästa den
före tillkomsten af nu gällande utsökningslag hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande
rådande praxis, enligt hvilken såsom utsökningsmål jämväl
upptogos fordringsanspråk, hvilka icke voro grundade på skriftliga fordringsbevis,
därom kunna skiljaktiga meningar med fog göra sig gällande. Då
emellertid domstolarnas uppgift är att slita uppkomna rättstvister, men
till dylika tvister icke i allmänhet torde vara att hänföra skuldfordringsmål
af ofvan angifna beskaffenhet, uti hvilka, efter hvad den hos Kungl.
Maj:ts befallningshafvande vunna erfarenhet ådagalagt, blotta delgifvandet
af kommunikationsresolutionen med den lagsökte i de flesta fall verkat
därhän, att han utan andra exekutiva åtgärder träffat uppgörelse med
fordringsägaren, håller jag för min del före, att med det ifrågasatta
kontumacialförfarandets natur mera öfverensstämmer, att detsamma förlägges
till de exekutiva myndigheterna än till domstolarna. Denna omständighet
skulle dock icke hindra mig att godkänna förslaget, såframt
icke på grunder, som justitierådet friherre Marks von Wiirtemberg närmare
utvecklat, det med skäl kunde befaras, att införandet i processlagstiftningen
af två diametralt motsatta principer rörande kärandeparters bevisningsskyldighet,
allteftersom fråga vore om sådan skuldfordran, förslaget
afser, och andra civila mål, skulle bringa förvirring i domstolarnas upp -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 03.

fattning rörande fördelningen i allmänhet af bevisbördan, hvilket tvifvelsutan
skulle föranleda till olägenheter, vida öfvervägande de fördelar, som
kunde genom den föreslagna lagstiftningen vinnas. Med afseende härå
och då den i 17 kap. 33 § rättegångsbalken stadgade grundregel rörande
bevisningsskyldigheten i tvistemål skulle kunna lämnas helt och hållet
orubbad, därest åt öfverexekutor öfverlämnades att taga befattning med
ifrågavarande mål, hvarigenom allmänheten icke i någon nämnvärdare
grad blefve betungad med större besvär och kostnad, än om den hänvisades
att vända sig till domstolarna, anser jag mig icke kunna tillstyrka,
att förevarande lagförslag antages.»

Justitierådet Lilienberg:

»Jag vill för min del instämma i hvad friherre Marks von Wurtemberg
yttrat. Om en dom angående penningfordran, som icke med något
bevis styrkes, skall äga någon rättsgrund, skulle väl detta ligga däri, att
svaranden genom sitt uteblifvande antages hafva erkänt krafvets riktighet
eller den åberopade grunden därför. Men att förena ett sådant antagande
med rätten till återvinning synes mig svårligen låta sig göra. Emellertid
måste jag i så måtto skilja mig från nämnda yttrande, att jag anser det
ifrågasatta handräckningsförfarandet böra gälla, äfven om fordringen grundar
sig å skriftligt fordringsbevis, dock med den skillnad, att fordringsanspråket
i sådant fall, såvida icke fordran grundade sig å växel eller
check, skulle af öfverexekutorn pröfvas, om jäf göres, i likhet med hvad
nu är stadgadt. För öfrigt föreställer jag mig, att det vore lämpligast
att införa de nya stadgandena i utsökningslagen och icke i en särskild
lag.»

Justitierådet Skärm:

»Behofvet af den ifrågasatta lagändringen synes hafva uppkommit
därigenom, att efter den 1 januari 1879, då utsökningslagen den 10 augusti
1877 trädt i kraft, en del underdomstolar ansett sig af 12 § i sagda lag,
som medgaf lagsökning hos öfverexekutor endast för sådana fordringar,
som grundade sig på skuldebref eller annat skriftligt fordringsbevis, förhindrade
att, såsom förut skett, meddela tredskodom enligt 12 kap. 3 §
rättegångsbalken äfven i sådana skuldfordringsmål, där skriftligt fordringsbevis
ej åberopats.

Éfter min mening har genom utsökningslagen, som ville till exekutors
omedelbara behandling öfverlämna endast sådana fordringar, som af gäldenären
skriftligen erkänts, icke någon ändring skett i hvad 12 kap. 3 §
rättegångsbalken föreskrifter rörande behandling vid domstol af tvistemål
i allmänhet, när svaranden, ehuru behörigen stämd, förfallolöst uteblifver.
Domstolen har fortfarande, som förut, att utan hinder af svarandens ute -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 63.

varo, vare sig ett fordringsanspråk är grundadt på skriftligt bevis eller ej
— lagen gör härutinnan ej någon åtskillnad — döma i saken — ej på de
skål, käranden företett, såsom det heter i utsökningslagens 18 § — utan
efter ty som sanning däri utletas kan, hvilket är något helt annat. Domstolen
har således, och det med rätta, skäligen fria händer att pröfva
hvad verkan svarandens uteblifvande må äga. Lagstiftaren har undvikit
att här till ledning för domaren uppställa vissa regler, såsom att den
uteblifne svaranden bör anses hafva medgifva kärandens påståenden
eller grunden för desamma, eller att han bör antagas hafva bestridt
hvad käranden påstått och yrkat; och 1734 års lagstiftare har härutinnan,
liksom eljest, handlat välbetänkt och riktigt, hvilket bäst skönjes,
då det blifver fråga om att lappa och ändra på hans lagbud. Han har
funnit, att några allmängiltiga regler här hvarken böra eller kunna
gifvas, utan öfverlämnat åt domaren att i hvarje fall pröfva hvad som
må anses sannt.

Lagen den 6 oktober 1882 angående böter för svarandeparts uteblifvande
från underrätt undantager ju uttryckligen från sin tillämpning
det fall, att saken afdöines efter 12 kap. 3 § rättegångsbalken, d. v. s!
tredskovis; och denna lag medger och förutsätter således kontumacialförfarandet,
ehuru den visserligen fastslår hvad som äfven därförut väl
varit allmänt iakttaget, att kontumacialförfarandet icke är användbart i
alla tvistemål, utan att domaren har i sin makt, att, där så aktas nödigt,
tvinga svaranden att tillstädeskomma.

Lagen den 6 oktober 1882 torde lika litet som utsökningslagen utgöra
hinder för domaren att fortfarande som förut tredskovis döma äfven
i sådana skuldfordringsmål, där skriftligt fordringsbevis ej åberopas, efter
ty som sanning utletas kan, d. v. s. efter hvad han skäligen må antaga
vara sannt, vid det förhållande, att svaranden ej begagnat honom lämnadt
tillfälle att gendrifva käromålet.

År fordringen grundad på skriftligt fordringsbevis, som är åberopadt
och behörigen beskrifvet i den svaranden delgifna stämningen,
så torde domaren böra, vid svarandens uteblifvande, antaga utan vidare
bestyrelse, att. fordringsbeviset är riktigt, och fastställa fordringen, efter
ty fordringsbeviset föranleder. Har fordringsbeviset däremot icke i stämningen
utan först vid rättan åberopats, lärer domaren finna sig nödsakad
att på ett eller annat sätt lämna svaranden tillfälle att sig däröfver
yttra, och tredskodom lärer således ej, åtminstone ej vid första
rättegångstillfället, kunna meddelas. Ett skriftligt fordringsbevis är ej
något bevis, med mindre dess riktighet må anses medgifven eller obestridd
eller styrkt.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 63.

Finnes åter ej skriftligt fordringsbevis, men är fordringen grundad
på räkning eller annan noggrann uppgift om dess uppkomst och beskaffenhet,
som i den svaranden delgifna stämningen intagits, lärer domaren
vid svarandens uteblifvande, där tillräcklig anledning ej förekommer att
draga i tvifvelsmål räkningens eller uppgiftens sanningsenlighet, skäligen
böra antaga, att fordringen är riktig och att således fråga är, ej om en
rättstvist, utan endast om ett domfästande af en emellan parterna
ostridig fordran samt genast tredskovis utdöma densamma. Fn räkning,
hvars riktighet får anses medgifven eller obestridd eller styrkt, är
vid domstol lika godt fordringsbevis som skuldebref. Har svaranden
däremot ej med stämningen fått erforderlig upplysning om fordringens
uppkomst och beskaffenhet, lärer stämningspåståendet ej kunna tredskovis
bifallas.

De domare synas mig därför förfara alldeles rätt, hvilka fortfarande,
utan hinder af utsökningslagen och lagen den 6 oktober 1882, tredskovis
utdöma äfven sådana fordringar, som ej grundas på skriftligt fordringsbevis,
när omständigheterna pröfvas vara sådana, att fordringen må hållas
för riktig; och riksdagens skrifvelse afser ju endast att få denna praxis
antagen mera allmänt, än nu äger rum.

Det synes som, för vinnande af detta Riksdagens syftemål, det ej
vore nödigt att göra det tillägg till 3 §, som förslaget innehåller.
Meningen med detta tillägg är väl näppeligen något annat, än att hvad
förut i §:n säges, angående treskodoin i tvistemål i allmänhet, skall
tillämpas äfven på fordringsanspråk rörande penningar, utom skadestånd,
som ej äro grundade på skriftliga fordringsbevis. Detta synes
mig vara en själfklar sak, som ej behöfver särskildt sägas; och kontumacialförfarandet
torde å andra sidan i åtskilliga fall böra och kunna
tillämpas jämväl såväl på fordringar rörande annat än penningar som på
skadeståndsanspråk.

Denna nya lapp på det gamla klädet synes ej blott onödig, ty det
gamla lagbudet räcker utan lappen här väl till, utan äfven synnerligen
vanprydande och missledande, då man däraf kunde sluta, att annorlunda
borde förfaras med fordringsanspråk grundade på skriftliga fordringsbevis,
och att man åsyftade att gifva fordringar, som saknade sådan grund,
en särskild privilegierad ställning.

Såvidt jag förstår, skulle Riksdagens syfte enklare vinnas därigenom,
att en lagförklaring gåfves i syfte att 1877 års utsökningslag
och lagen den 6 oktober 1882 icke må utgöra hinder för att tillämpa
stadgandena i 12 kap. 3 § rättegångsbalken äfven på skuldfordringsmål,
där skriftligt bevis för fordringen ej åberopades.

Klingl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 63.

Då hvarken Riksdagens framställning eller det föreliggande förslaget
synes gifva anledning att ingå i bedömande, huruvida lagsökningsförfarandet
hos öfverexekutor borde utsträckas äfven till fordringar utan
skriftligt fordringsbevis, anser jag för närvarande ej böra i denna fråga
mig yttra.

Emellertid är jag på de grunder, jag här ofvan anfört, hindrad att
tillstyrka antagandet af ifrågavarande lagförslag.»

Ur protokollet
Erik Öländer.

Kungl. Maja» Nåd. Proposition N:o 63.

Utdrag af protokollet öfcer justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott fredagen den 16 mars 1906.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,
Statsråden: Tingsten,

Biesért,

friherre Marks von Wurtemberg,

Tamm,

Sidner,

Hellner,

Schotte,

Berg,

Bergström.

Chefen för justitiedepartementet, hans excellens herr statsministern
anmälde

högsta domstolens genom utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden
den 2 december 1904 inhämtade utlåtande öfver förslag till
lag om ändrad lydelse af 12 kap. 3 och 4 §§ rättegångsbalken.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll anförde departementschefen
:

»Samtliga ledamöter af högsta domstolen, hvilka deltagit i den slutliga
granskningen af lagförslaget, hafva afstyrkt detsamma. En ledamot
har gjort detta, emedan han fann meningen med det tillägg till 12 kap.
3 § rättegångsbalken, som förslaget innehåller, knappast vara annat än
att, hvad förut i §:n sades angående tredskodom i tvistemål i allmänhet,
skulle tillämpas äfven på fordringsanspråk rörande penningar, utom skadestånd;
men detta syntes vara en själfklar sak, som ej behöfde sär Bih.

till Riksd. Prot. 1907. 1 Sami. 1 Åfd. 47 Häft. 4

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 63.

skildt sägas. En annan ledamot, med hvilken de öfriga i hufvudsak instämt,
har ansett, att förslaget innebure ett väsentligt afsteg från de grundsatser
rörande kärandeparts bevisskyldighet, på hvilka gällande rätt måste anses
hvila; det vore att befara, att införandet af två motsatta principer på detta
område skulle bringa förvirring i domstolarnas uppfattning rörande fördelningen
i allmänhet af bevisbördan. Den principlöshet, som vidlådde förslaget,
visade sig särskilt betänklig, då fråga vore om att lösa spörsmålen om
verkan af svarandeparts uteblifvande på senare stadier af rättegången.
Äfven på sådant uteblifvande borde kontumacialförfarandet, om det skulle
genomföras i modern mening, vinna tillämpning, men en sådan reform
syntes alltför omfattande och ingripande för att vidtagas annorledes än i
sammanhang med en fullständig ombildning af rättegångsväsendet. Man
borde därför icke för närvarande utan särdeles tvingande skäl inlåta sig
på någon som helst utsträckning af kontumacialförfarandet i den ordinära
processen. Behofvet af en lagstiftning i det granskade förslagets syfte
vore emellertid så kännbart, att betänkligheterna mot förslaget borde få
vika, därest annan utväg för afhjälpande af olägenheterna af det nuvarande
tillståndet icke stode till buds. I själfva verket funnes nära till
hands en annan väg, hvilken ock inom Riksdagen varit antydd, nämligen
den att utanför den allmänna civilprocessens område anordna ett förfarande,
hvarigenom en borgenär, som ej hade skriftligt fordringsbevis, kunde utan
omgång och besvär komma till sin rätt gentemot gäldenären i de fall, då
denne ej gitte bestrida fordringens riktighet. Ett sådant förfarande, hvartill
förebilden funnes i det i Tyskland och Österrike brukliga s. k. anmaningsförfarandet,
berörde icke vare sig den allmänna rättegångsordningen
eller lagsökningsförfarandet; och man hade därför ej att frukta
några återverkningar å processuella hufvudgrundsatser, dem man ej afsett
att rubba.

På nu antydda och af högsta domstolens pluralitet i öfrigt anförda
grunder delar äfven jag de betänkligheter, som uttalats mot en lagstiftning
i den riktning det granskade förslaget afser. Äfven mig synes
frågans lösning för närvarande, i afvaktan på en fullständig ombildning
af rättegångsväsendet, lämpligast vinnas på den af högsta domstolens
pluralitet anvisade vägen.

Medan den allmänna rättegångsordningen bestämmer normerna för
slitande af rättstvister och lagsökningsförfarandet innefattar en summarisk
process, hvarigenom klar och förfallen fordran, som grundas på skriftligt
fordringsbevis, kan på ett snabbt och föga kostbart sätt göras exigibel,
skulle anmaningsförfarandet afse att lämna offentlig myndighets medverkan
för uttagande af andra fordringar, hvilka väl ej hafva prestation

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 63.

för att vara klara och förfallna och derför ej lämpa sig för lagsökningsförfarandets
summariska process, men hvilka, sedan gäldenären lämnats tillfälle
att yttra sig öfver dem, genom hans underlåtenhet att bestrida
visat si" vara utom tvist, och således icke för sitt fastställande till betalning
fordra någon process. Förfarandet kan närmast karakteriseras
såsom handräckning för utbekommande af fordran, som lämnats obestridd.
Ett utmärkande drag för detta förfarande, i motsats till den ordinära
och den summariska processen, rättegång i tvistemål och lagsökningsförfarande,
är att någon process alldeles icke förekommer i detsamma:
så snart det anspråk, som gjorts gällande, mötes af en invändning eller
ett bestridande, afstannar förfarandet. Detsamma innebär allenast, att
en borgenär hos vederbörande myndighet uppgifver viss fordran hos
annan och anhåller om handräckning för dess utbekommande; hvarefter
myndigheten å ansökningen tecknar, för delgifning med gäldenären, en
anmaning till denne att, om han bestrider krafvel inom viss kort tid
anmäla sitt jäf mot fordringen, vid äfventyr att eljest utmätning för gälden
må ske. Förfarandets resultat blir icke en pröfning af fordringsrätten,
icke ens fordringens fastställande till betalning eller att målet såsom tvistigt
förvisas till domstol, utan allenast att vederbörande myndighet konstaterar,
huruvida fordringen mötts af jäf eller den lämnats obestridd, och
att, i det senare fallet, myndighetens bevis därom, tecknadt. å ansökningen,
lämnar tillgång till utmätning för den i ansökningen uppgifna fordringen.
Då frågan om fordringens tillvaro eller om beloppet af densamma således
icke i minsta mån pröfvas, lärer det ännu mindre än i lagsökningsförfarandet
böra vara gäldenären betaget att få sin betalningsskyldighet pröfvad
af domstol. Rätt till återvinningstalan ingår således såsom ett komplement
till förfarandet. Ett så summariskt förfarande, i hvilket, någon utredning
utöfver ansökningens innehåll icke förekommer, förutsätter att fordringen
i ansökningen angifves med sådan noggrannhet, att vid verkställigheten
någon tvekan, om hvad verkställigheten skall afse, icke kan äga rum. Förfarandet
torde därför icke lämpligen böra utsträckas till andra fordringar
än sådana,som afse penningar. Åberopas till stöd för fordringen skriftligt
fordringsbevis, synes anledning icke finnas att lämna borgenären valet
mellan lagsökningsförfarande och anmaningsförfarande, utan torde det
förra uteslutande böra komma till användning. Beträffande den myndighet,
åt hvilken befattning med det nya förfarandet bör anförtros, synes
någon tvekan knappast kunna råda, att detsamma, såsom till sin natur
närmast sammanhängande med lagsöknings- och handräckningsärenden, bör
öfverläinnas till öfverexekutor. Härför tala äfven historiska förhållanden,
i det att före nya utsökningslagens tillkomst Konungens befallningshaf -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 63.

vande tog befattning äfven med fordringar, som ej stöddes af skriftligt
fordringsbevis. öfverexekutor har också det företrädet framför domstolarna
på landet att vara ständigt tillgänglig, hvarjemte allmänheten har tillgång
till hos öfverexekutor anstäld kommissionär för ärendenas bevakande och
för handlingars insändande kan anlita allmänna posten. Rörande öfverexekutors
kompetens torde böra meddelas samma föreskrifter, som i lagsökningsmål.
I det fall att gäldenären vistas utom riket synes billigheten fordra,
att ett förfarande, hvari frågan om behörigt delgifvande och uteblifvandet
af ett bestridande är af så afgörande betydelse, icke vinner tillämpning.

Förfarandet bör, såsom förut blifvit antydt, inledas med en ansökning
af borgenären och torde det böra åligga denne att i ansökningen meddela
alla uppgifter om sig själf och om gäldenären, som för identifiering åt
deras personer erfordras; vidare om fordringens belopp, grunden för densamma
och tiden för dess uppkomst. Sistnämnda uppgifter torde ock, i
öfverensstämmelse med vanligt bruk, i stället kunna lämnas i särskild
räkning, fogad vid ansökningen. Af processuella grunder bör föreskrifvas,
att ansökningshandlingarna afiämnas i två exemplar. Därest ansökningen
är ställd till behörig öfverexekutor och densamma finnes uppfylla de föreskrifter
om noggrannhet och tydlighet, som af förut angifven anledning
måste uppställas, skall ansökningen upptagas af öfverexekutor och bör det
åligga honom att å ansökningens ena exemplar teckna föreläggande för gäldenären
att, om han bestrider krafvet, inom viss kort tid, som torde kunna
bestämmas till fjorton dagar, efter det ansökningshandlingarna delgifvits
honom, skriftligen hos öfverexekutor anmäla sitt bestridande, vid äfventyr
att eljest utmätning för gälden må ske. Det torde af det föregående
framgå, att jäf skall anses gjordt, om gäldenären blott bestrider krafvet. Jäf
torde böra anses behörigen anmäldt äfven där det genom betaldt bref med
allmänna posten kommit öfverexekutor tillhanda inom förelagd tid. På
sätt förut blifvit antydt, är det för anrnaningsförfarandet utmärkande, att
detsamma är uteslutande ett handräckningsförfarande, hvilket pågår endast
så länge det anspråk, hvars realiserande afses, är utom tvist. Följdriktigheten
fordrar, att detta vinner tillämpning äfven på de kostnader, som i
själfva ärendet uppkomma. Sökandens anspråk på ersättning i sådant
afseende torde därför böra, redan innan ansökningen kommuniceras
gäldenären, af öfverexekutor pröfvas och bestämmas till skäligt belopp,
hvilket, därest detsamma lämnas obestridt, skall jämte hufvudfordringen
uttagas.

Af redan antydd anledning torde delgifning utom riket icke
böra tillerkännas laga verkan. Ehuru ingifvandet af ansökning i ett
anmaningsärende icke i och för sig medför någon rättsverkan och

Kungl. Maj:t8 Nåd. Proposition N:o 63.

det för den uppgifne gäldenären kan vara likgiltigt, om sådana ärenden
under längre tid balanseras hos öfverexekutor, torde likväl vara med god
ordning öfverensstämmande att viss tid föreskrifves, inom hvilken det åligger
sökanden visa, att delgifning ägt rum, vid äfventyr, om den tid försittes,
att ansökningen är förfallen.

Sedan sökanden visat, att gäldenären fått del af ansökningen, och
tiden för jäfs framställande förflutit utan att krafvet blifvit bestridt, är
sökanden, i enlighet med hvad det gäldenären gifna föreläggandet innehåller,
berättigad att få utmätning för fordringen. Särskildt beslut härom af
öfverexekutor torde icke erfordras, då någon pröfning icke äger rum, utan
synes förfarandet hos öfverexekutor böra afslutas därmed, att denne förser
det hos öfverexekutor kvarliggande exemplar af ansökningshandlingarna med
bevis såväl om det föreläggande, som gifvits gäldenären, som därom att
gäldenären, oaktadt föreskrifven tid efter delgifningen förflutit, ej gjort
jäf mot ansökningen. Sökanden skulle därefter äga uttaga detta exemplar
af ansökningen och på grund däraf erhålla utmätning. Däremot, om inom
förelagd tid jäf göres mot ansökningen, ehvad detta utgöres af ett förnekande
af fordringens uppkomst eller påstående att betalning skett eller
annan invändning mot betalningsskyldigheten, är frågan om utmätning
naturligen förfallen. Särskildt torde böra anmärkas, att erkännande af
gälden åtföljdt af påstående om kvittning måste anses lika med bestridande
af betalningsskyldighet. Bestrides sökandens anspråk allenast i hvad
det afser ersättning för handräckningskostnaden, torde detta icke böra
hindra, att utmätning sker för den ostridiga hufvudfordringen. Däremot
torde icke böra medgifvas att, om i hufvudfordringen ingå ett flertal posteoch
af dessa endast en eller annan bestrides, utmätning sker för de återstående,
emedan ett sådant särskiljande synes icke vara förenligt med förr
farandets ytterligt förenklade beskaffenhet.

I fråga om den verkan, anhängiggjord återvinningstalan medför å
fortgången af handräckningsärendet, torde böra gälla samma bestämmelser,
som om utmätning för icke laga kraft vunnen dom.

Har gäldenären gjort jäf i fråga om handräckningskostnaden eller
vill borgenären ej åtnöjas med det belopp, som i sådant hänseende blifvit
af öfverexekutor bestämdt, torde med förfarandets natur bäst öfverensstämma
att blott anvisa sökanden utvägen att instämma den sålunda tvistig
blifna frågan till domstol, öfverexekutors beslut eller åtgärd i anmaningsärende
torde nämligen icke i annat fall böra få öfverklagas än, då öfverexekutor
ej upptagit ansökning om handräckning. I sådant fall synes
sökanden böra få i högre instans pröfvad frågan, om öfverexekutor med

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 63.

Tätta afskurit honom från den genväg till hans anspråks realiserande, som
förfarandet kan innebära. Af samma skäl som i lagsökningsmål torde
klagan öfver hofrätts beslut böra vara utesluten. Rättsmedelsproceduren
torde lämpligen ordnas i öfverensstämmelse med utsökningslagens stadganden
om besvär öfver öfverexekutors utslag.

Lagstiftning i den riktning, sålunda angifvits, torde böra föranleda
ändring i stadgandet i 14 § utsökningslagen att, om borgenär underlåtit
att vid sin ansökning foga afskrift af den handling, hvarå han grundar sin
fordran, eller om öfverexekutor finner att handlingen icke innefattar bevis
om fordran, ansökningen ej skall upptagas. Det låter nämligen väl tänka
sig, att ansökningen uppfyller de fordringar, som gälla för erhållande af
handräckning för fordrans utbekommande. Stadgandet, att ansökningen ej
upptages, bör därför ersättas med en bestämmelse, att ansökningen skall
af öfverexekutor behandlas så, som afsåge den handräckning för fordrans
utbekommande.

Till sist återstår att beröra frågan om de nu föreslagna bestämmelsernas
förhållande till förordningen den 4 mars 1862 om tioårig
preskription. Uppenbart är, att ansökningens delgifning är en åtgärd af
beskaffenhet att afbryta preskription. Därest vidare åtgärd i handräckningsärendet
icke förekommer, räknas tiden, inom hvilken gäldenären
skall iinyo erinras om fordringen, från tiden för delgifningen. Bestrides
ansökningen af gäldenären, innefattar detta bevis, att han varit om
fordringen erinrad, och tiden för preskriptions inträdande torde i så fall
böra räknas med utgångspunkt från den tid, då bestridandet skedde.
Har utmätning följt å ansökningen, lärer gäldenären därigenom få anses
ånyo erinrad om skulden, öfverexekutors åtgärd att förse ansökningen
med bevis, att densamma lemnats obestridd eller att jäf gjorts allenast i
fråga om handräckningskostnaden, synes i förevarande afseende vara att
likställa med fordringens fastställande genom dom eller utslag, hvarom i
förordningens 4 §, första punkten, förmärs; och torde ett stadgande i
sådan riktning böra fogas till nämnda paragraf.

Redan i högsta domstolen framlades förslag till lag om handräckning
för fordrans utfående samt till lag om ändrad lydelse af 14 §
utsökningslagen, byggda på de principer, jag förut utvecklat; och inom
justitiedepartementet har uppgjorts förslag till lag om ändrad lydelse af
4 § i förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om årsstämning.
»

Efter uppläsande af dessa förslag, af den lydelse bil. E, F och G
vid detta protokoll utvisa, hemställde föredragande departementschefen, att

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 63.

högsta domstolens utlåtande öfver förslagen måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,
genom utdrag af protokollet inhämtas.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
i nåder lämna bifall.

Ur protokollet
Carl Lundquist.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 63.

Bil* Em

Förslag

till

LAG

om handräckning för fordrans utfående.

Härigenom förordnas, som följer:

1 §•

För utfående af penningfordran, som ej är grundad på skriftligt
fordringsbevis, äge borgenären njuta handräckning efter ty här nedan sägs.

2 §■

3 §•

Ansökningen och räkning, som däri åberopas, skola till öfverexekutor
aflämnas i två exemplar.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 63.

4 §•

Finner öfverexekutor, hos hvilken handräckning är sökt, sig jämlikt
2 § ej äga behörighet att därmed taga befattning, eller har sökanden ej
iakttagit, hvad i 3 § stadgas, varde ansökningen ej upptagen; och teckne
öfverexekutor besked därom å ena exemplaret af ansökningen.

5 §•

Upptages ansökningen, teckne öfverexekutor å ena exemplaret föreläggande
för gäldenären att, såframt han bestrider krafvel inom fjorton
dagar, efter det sagda handling delgifvits honom, skriftligen hos öfverexekutor
anmäla sitt jäf, vid äfventyr, om det försummas, att utmätning
för gälden må ske.

6 §•

Är föreläggande meddeladt efter ty i 5 § sägs, läte borgenären hos
öfverexekutor uttaga och till gäldenären öfverlämna det exemplar af ansökningen,
hvarå föreläggandet tecknats, jämte räkning, om sådan åberopats,
och gifve därefter inom sex månader från det föreläggandet gafs till
öfverexekutor in sådant bevis, som i 11 kap. 38 § rättegångsbalken sägs,
rörande delgifningen och tiden därför.

Ej må delgifningen äga rum utom riket.

7 §.

Hrr gäldenären förklarat sig vilja helt eller delvis kvitta sin skuld
mot fordran hos borgenären, det vare såsom jäf ansedt.

Göres jäf allenast i fråga om handräckningskostnaden, varde bevis
därom jämte föreläggandet åtecknadt ansökningen.

Bih. till Rikad. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 47 Häft.

Kungl. May.ta Nåd. Proposition N:o 63.

8 §•

Varder ej inom sex månader, efter det föreläggande meddelats
enligt 5 §, delgifningsbevis aflämnadt till öfverexekutor, eller göres inom
förelagd tid jäf, som ej angår allenast handräckningskostnaden, vare
ansökningen förfallen.

9 §•

Har öfverexekutor meddelat bevis, som i 7 § sägs, äge borgenären
uttaga det exemplar af ansökningen, hvarå beviset är tecknadt, och njute
därefter på grund af sagda handling utmätning för sin fordran såsom
enligt dom.

Har öfverexekutor bestämt ersättning för handräckningskostnaden,
och är ej heller i fråga därom jäf framställdt, varde sagda ersättning
likasom själfva fordringen uttagen.

10 §.

Visar gäldenären, att han stämt om återvinning, utgöre det ej hinder
för utmätningen, men i fråga om försäljning af det utmätta och lyftning
af köpeskillingen galle i ty fall, hvad i utsökningslagen finnes stadgadt för
det fall, att utmätning ägt rum å dom, som ej äger laga kraft.

11 §.

12 §.

Vill borgenär klaga öfver, att ansökning om handräckning ej upptagits,
göre det i hofrätten genom besvär.

Tiden för besvärens anförande skall räknas från den dag besked af
öfverexekutor tecknades å ansökningen och gå till ända, där öfverexekutor

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 63.

har sitt säte inom Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands
eller Gottlands län, klockan 12 å trettionde dagen från nyssnämnda dag
och i annat fall klockan 12 å tjugonde dagen. I fråga om påföljd däraf,
att besvären ej i rätt tid ingifvas till hofrätten eller öfverexekntors beslut
ej där företes, så ock beträffande målets behandling i hofrätten skola
utsökningslagens stadganden angående besvär öfver utslag af öfverexekutor
äga tillämpning, öfver hofrättens utslag må ej klagan föras.

13 §.

I andra fall, än i 12 § är nämndt, må ej klagan föras öfver öfverexekutors
åtgärd i fråga om handräckning enligt denna lag.

Denna lag träder i kraft den

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 63.

Bil. B.

Förslag

till

LAG

om ändrad lydelse af 14 § utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 14 § utsökningslagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Lagsökning skall göras skriftligen; och foge borgenär vid sin inlaga
besannad afskrift af den handling, hvarå han sin fordran grundar. Underlåter
han det, eller finner öfverexekutor den åberopade handlingen icke
innefatta bevis om fordran, varde ansökningen behandlad såsom afsåge
den handräckning för fordrans utfående, därom särskildt är stadgadt.

Denna lag träder i kraft den

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 63.

Bil. G.

Förslag

till

LAG

om ändrad lydelse af 4 § i nådiga förordningen den 4 mars 1862 om tioårig

preskription och om årsstämning.

Härigenom förordnas, att 4 § i nådiga förordningen den 4 mars
1862 om tioårig preskription och om årsstämning skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Nu har gäldenär blifvit för fordran lagsöka, fastställes fordringen
genom dom eller utslag; varde tid att den sedan efter 1 § bevaka räknad
från det domen eller utslaget gafs, där ej verkställighet därå kommer
innan den tid ute är: har lagsökningen afstannat och, sedan gäldenären
sist hördes eller till hörande kallades, den i 1 § utsatta tid förflutit, och
visas det ej, att fordringen blifvit under den tid så bevakad, som i samma
§ sägs; då vare, till krafrättens bibehållande, den lagsökning emot gäldenären
utan verkan: samma lag vare, då dom eller utslag fallit, hvarom
kungörelse skall gäldenären meddelas, där ej sådan kungörelse sker eller
fordringen efter 1 § bevakas, inom tid, som där stadgas, räknad från det
gäldenären sist hördes eller till hörande kallades.

Har å ansökning om handräckning för fordrans utfående öfverexekutor
tecknat bevis, att ansökningen lemnats obestridd eller att jäf

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 63.

gjorts allenast i fråga om handräckningskostnaden, och sker ej utmätning
för fordringen, vare tiden för fordringens bevakande enligt 1 § räknad
från det beviset tecknades.

Denna lag träder i kraft den

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 63.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet i Kungl. Maj:ts
högsta domstol torsdagen den 4 oktober 1906.

Andra rummet.

Närvarande:

Justitieråden Lilienberg,

Lindbäck,

Cassel,

Silverstolpe,

Petrén.

Sedan, jämlikt högsta domstolens beslut den 3 april 1906, handlingarna
rörande de till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande
öfverlämnade förslag till lag om handräckning för fordrans utfående, förslag
till lag om ändrad lydelse af 14 § utsökningslagen samt förslag till
lag om ändrad lydelse af 4 § i nådiga förordningen den 4 mars 1862 om
tioårig preskription och om årsstämning cirkulerat mellan högsta domstolens
ofvanbemälde ledamöter, företogs nu detta ärende till slutlig behandling;
varande de särskilda förslagen bilagda detta protokoll.

l:o förslag till lag om handräckning för fordrans utfående.

Justitierådet Petrén anförde: »Behofvet af lagstiftningsåtgärder i
syfte att åstadkomma en snabbare och enklare procedur vid utsökande af
fordringar, som icke grunda sig på skriftliga fordringsbevis, är allmänt
erkändt. Däremot hafva meningarna varit delade i fråga om den väg, på
hvilken detta ändamål lämpligast står att vinna. Sedan emellertid den
först påtänkta utvägen — en utsträckt tillämpning af kontumacialförfarandet
— på grund af de betänkligheter, som inom högsta domstolen

Kung!,. Maj:t$ Nåd. Proposition N:o 63.

uttalades mot ett i sådant afseende upprättadt förslag till lag om andrad
lydelse af 12 kap. 3 och 4 §§ rättegångsbalken, numera öfvergifvits, anser
jag mig icke hafva att ingå i bedömande af, huruvida en lagstiftning i
den riktning, nämnda förslag anvisade, kunnat vara lämpligare för frågans
lösning än den väg, som i det föreliggande förslaget blifvit vald.

Att en lagstiftning sådan som den nu föreslagna i åtskilliga fall
skulle komma att visa sig effektiv, synes mig otvifvelaktigt. Det torde
nämligen med skäl kunna antagas, att många af de gäldenärer, som icke
hafva något att invända mot krafvet men, då de instämmas till domstol,
underlåta att komma tillstädes, icke skulle vilja hos offentlig myndighet
uttryckligen bestrida borgenärens anspråk. A andra sidan kan det emellertid
icke förnekas, att det föreslagna förfarandet är föga ägnadt att
utöfva något tryck på mindre nogräknade gäldenärer, som vilja undandraga
sig fullgörandet af sina förplikielser. Sådana gäldenärer komme
säkerligen icke att draga i betänkande att till öfverexekutor insända ett
bestridande af krafvet, äfven om de saknade fog därför. Åtgärden är ju
ytterst enkel och ingalunda förenad med samma obehag och svårigheter
som att själf eller genom ombud inför domstol framkomma med ett orättmätigt
bestridande. För öfrigt skulle ju enligt förslaget gäldenären äga
full rätt att bestrida hela ansökningen, om han kunde finna den obetydligaste
anmärkning mot någon enda i krafvet ingående post. Därest nu
gäldenären afgifver bestridande, är därigenom förfarandet afbrutet, och
hänvändandet till öfverexekutor skulle i sådan händelse, långt ifrån att
bereda borgenären någon lättnad, endast hafva ådragit honom onödiga
kostnader och förskaffat gäldenären ett ytterligare uppskof. I hvilken
utsträckning obefogade jäf skulle komma att göras, är naturligtvis omöjligt
att förutsäga. Dock må det erinras att vid bedömandet häraf några
slutsatser näppeligen torde kunna dragas af den erfarenhet, som i detta
hänseende må hafva vunnits i Tyskland och Österrike vid tillämpning af
det där brukliga anmaningsförfarandet, som utgör förebilden till förevarande
förslag. I sagda länder är nämligen förfarandet förlagdt till
domstol och så anordnad! att det, därest invändning göres, i många fall
kan omedelbart öfvergå i en vanlig civilprocess. Vid sådant förhållande
och med hänsyn till det i nämnda länder gällande stränga kontumacialförfarandet
finnes det tydligen föga anledning för den gäldenär, som icke
har någon grundad invändning mot krafvet, att i anmaningsförfarandet
framkomma med bestridande.

Ehuru det således enligt min mening måste befaras att förslaget,
om det upphöjes till lag, icke skall visa sig ägnadt att, i den mån önskvärdt
vore, afhjälpa de missförhållanden, för hvilka man vill råda bot,

Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 03.

anser jag mig dock, med hänsyn till det läge, hvari frågan nu kommit,
icke böra afstyrka, att förslaget lägges till grund för lagstiftning i ämnet.
Genom eu sådan lagstiftning skulle ju alltid vinnas någon förbättring i de
nu rådande förhållandena, och för öfrigt torde endast erfarenheten kunna
afgöra, i hvad mån de uttalade farhågorna äro af praktisk betydelse.

Enligt förslaget skulle öfverexekutor, om fordringen vore af beskaffenhet,
som i 1 § sägs, och öfverexekutor enligt 2 § funne sig behörig,
endast hafva att tillse, huruvida de i 3 § meddelade formella föreskrifter
blifvit iakttagna. Däremot skulle det icke tillkomma öfverexekutor att
ingå i någon materiel pröfning af anspråket. Om det t. ex. vore än så
uppenbart, att den i ansökningen uppgifna grunden icke lagligen kunde
medföra någon fordringsrätt, att fordringsanspråket vore till beloppet
öfverdrifvet eller att fordringen ännu icke vore till betalning förfallen,
skulle öfverexekutor ändock vara pliktig att upptaga ansökningen. Nu
kan det invändas, att häri icke skulle komma att ligga någon fara för
rättskränkning, då den, mot hvilken ett obefogadt kraf framställdes, för
sitt fredande endast behöfde till öfverexekutor insända ett bestridande
däraf. Det anmärkta förhållandet synes mig dock icke vara utan sina
betänkligheter, ty säkerligen skulle, frånsedt den händelse att den, mot
hvilken handräckning äskades, vore af laga förfall hindrad att iakttaga sin
rätt, fall komma att inträffa, då den förmente gäldenären på grund af
vårdslöshet, glömska eller oförstånd försummade att inom föreskrifven tid
inkomma med bestridande, hvarförutom bristfällig postgång och andra
liknande omständigheter härvid jämväl äro att taga i betraktande. Rätt
till återvinningstalan skulle ju alltid finnas, men obehaget att blifva
underkastad utmätning på grund af ett obefogadt kraf komine i dylika
fåll att kvarstå. 1 Tyskland och Österrike har man ej heller funnit det
rådligt att vid anmaningsförfarandet så snäft begränsa vederbörande myndighets
pröfningsrätt. I dessa länder är emellertid, såsom förut nämnts,
förfarandet förlagdt till domstol. Helt annorlunda ställer sig förhållandet,
när, på sätt förslaget innehåller, förfarandet skall handhafva^ af exekutiv
myndighet. Det är då af vikt att man strängt fasthåller vid dess karaktär
af ett rent handräckningsförfarande, som icke innefattar någon pröfning
af fordringsanspråket. I annat fall löper man fara att återkomma till den
sammanblandning af domstolarnas och de exekutiva myndigheternas befogenhetsområden,
som före nya utsökningslagens tillkomst var rådande
och som man genom nämnda lag sökte att för framtiden förebygga.
Trots de antydda betänkligheterna finner jag mig därför icke böra hemställa
om någon ändring i förslaget i syfte att tillerkänna öfverexekutor
en vidsträcktare pröfningsrätt.

Bih. till Riksd. Prot. 1901. 1 Sami. 1 Afd. 47 Höft.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 63.

Emellertid synes det mig som om sagda betänkligheter skulle afsevärdt
minskas, därest man i förslaget vidtoge den äfven från andra synpunkter
önskvärda förändringen att frän förfarandets tillämpningsområde
undantaga fordringar, som utgöras af skadestånd. Det torde nämligen
vara just i fråga om fordringar af denna art, som det mest är att befara
att obefogade och öfverdrifna anspråk skulle komma att framställas. I
själfva verket äro skadeståndsfordringar ytterst sällan till beloppet ostridiga,
och de lämpa sig därför föga för det föreslagna förfarandet. Ej
heller lär man med fog kunna påstå, att beträffande dessa fordringar något
starkare behof af en enklare procedur för deras utsökande gjort sig gällande,
utan torde det i fråga om dem snarare vara eu lindring i anspråken
på bevisning om skadans belopp, som anses önskvärd. Det nu sagda
gäller skadeståndsanspråk i allmänhet. Hvad särskildt vidkommer sådana
skadeståndsfordringar, som grunda sig på brottsligt förfarande, torde dessa
i än mindre grad än de civila skadeståndsanspråken vara lämpade att
indragas under ifrågavarande till sin natur rent civila handräckningsförfarande.
Att det skulle vara tillåtet att på den väg, förslaget anvisar,
utsöka skadestånd af en person under påstående att han gjort sig skyldig
till brott, kanske af grof beskaffenhet, synes knappast vara med god
rättsordning öfverensstämmande. Eu återvinningstalan skulle i sådana fall
blifva en ren brottmålsprocess. Svaranden i återvinningsmålet måste ju,
om han ville undgå att återbetala det skadestånd han af käranden handräckningsvis
utsökt, styrka att käranden begått det brott, som åberopats
såsom grund för skadeståndsanspråket. Ifrågasättas kunde att låta de
civila skadeståndsanspråken falla under den föreslagna lagen men därifrån
undantaga de kriminella. En sådan anordning synes dock icke lämpligen
låta sig genomföra. Frågan, huruvida den handling, hvarpå ett anspråk
om skadestånd grundas, är brottslig eller ej, kan nämligen vara af ganska
svårlöst beskaffenhet och torde mången gång ej kunna afgöras med ledning
allenast af de mer eller mindre fullständiga uppgifter, som komma att
lämnas i en handräckningsansökan.

Af nu anförda skäl hemställer jag, att det i’emitterade förslaget
måtte undergå sådan ändring, att det däri afsedda förfarandet icke blifver
tillämpligt å skadeståndsanspråk; och tillåter jag mig härvid erinra, att
enligt det förut omförmälda förslaget till lag om ändrad lydelse af 12 kap.
3 och 4 §§ rättegångsbalken det där ifrågasatta nya tredskoförfarandet
icke skulle få användas i fråga om fordringar, som utgjordes af skadestånd,
samt att vid förslagets granskning i högsta domstolen denna bestämmelse
icke gifvit anledning till någon anmärkning.»

Kung!. May.ts Nåd. Proposition N:o 63.

På de af justitierådet Petrén i fråga om undantagande af skadeståndsfordringar
anförda skäl hemställde högsta domstolens öfriga ledamöter
i likhet med justitierådet att det remitterade förslaget måtte undergå
sådan ändring, att det föreslagna handräckningsförfarandet icke blefve
tillämpligt å skadeståndsanspråk.

4 §•

Högsta domstolen ansåg det höra tydligare än som skett utsägas,
att öfverexekutor vid pröfning, huruvida ansökningen ma upptagas, skall
tillse jämväl om fordringen är sådan, att enligt 1 § förfarandet är å
densamma tillämpligt.

Vidare yttrade justitierådet Lindhäck, med hvilken justitierådet
Lilienherg instämde: »Som enligt 12 § borgenären tillerkänts rätt att anföra
besvär emot öfverexekutors beslut därom, att handräckningsansökningen
ej upptagits, torde det blifva nöd vändigt att i lagen införa bestämmelse,
hvarigenom borgenären, där han ej tillstädesvarit, då beslutet gafs,
sattes i tillfälle att vinna kännedom om tiden för beslutet, enär besvärsrätten
eljest lätteligen blefve illusorisk; och torde i berörda hänseende
böra föreskrifvas, att beslutet, så framt detsamma icke afkunnats muntligen
i borgenärens närvaro, skall åt öfverexekutor meddelas efter anslag,
på sätt som stadgas i 34 § utsökningslagen. Om denna anmärkning
vinner afseende, synes i följd däraf någon jämkning af ordalagen i 12 §
blifva erforderlig.

Dessutom torde i enlighet med hvad som gäller i fråga om klagan
öfver öfverexekutors beslut i utsökningsmål, det höra åläggas öfverexekutor
att i sammanhang med beskedet, att ansökningen ej upptagits,
meddela borgenären underrättelse om hvad vid ändringssökande skall
iakttagas samt äfventyret, om det försummas.»

5 §•

Justitierådet Petrén, med hvilken justitieråden Lindbäck, Cassel och
Silverstolpe instämde, anförde: »Enligt 6 § skall, därest i ansökningen åberopas
räkning, jämväl denna öfverlämnas till gäldenären. Föreläggandet
bör i sådant fall'' innehålla föreskrift härutinnan, men detta framgår ej af
5 §, sådan den i förslaget är affattad. Förtydligande af paragrafen i detta
hänseende synes därför erforderligt.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 63.

Då förslagets mening torde vara, att hvarje bestridande af ansökningen
skall anses såsom jäf och att således dit böra hänföras jämväl
formella invändningar såsom i fråga om öfverexekutors behörighet m. in.,
men ordalagen i förevarande § kunna gifva stöd för den tolkning, att
gäldenären endast skulle äga att framställa materiella invändningar mot
krafvel hemställer jag om sådan jämkning i paragrafen, att det tydligt
framgår, att gäldenärens rätt att göra jäf är af ofvannämnda vidsträcktare
omfattning.»

Därjämte yttrade justitierådet Petrén, med hvilken justitieråd^)
Ltlienberg, Lindbäck och Cassel förenade sig: »Den tid af fjorton dagar,
som enligt förslaget skulle lämnas gäldenären för jäfs framställande, torde
i allmänhet vara fullt tillräcklig. Emellertid lära i de nordligaste länen
finnas orter med så dåliga postförbindelser, att sagda tid måste anses vara
för knappt tillmätt för pesorner, hvilka bo eller uppehålla sig i nämnda
orter. Ofverexekutor synes därför böra tilläggas rätt att, där så finnes
nödigt, förelägga längre tid t. ex. högst trettio dagar.»

Slutligen anmärkte justitieråden Lindbäck, Cassel, Silverstolpe och
Petrén, att då enligt 6 § delgifning af ansökningshandlingarna skulle ske
genom dessas öfverlämnande till gäldenären, ordet »delgifvits» syntes böra
utbytas mot »öfverlämnats».

6 §•

Justitierådet Lindbäck yttrade: »Då det synes öfverensstämma med
god ordning, att om delgifning af ansökningshandlingarna skall gälla hvad
11 kap. 8 § rättegångsbalken innehåller rörande förbud mot delgifning af
stämning i vissa fall, hemställer jag, att föreskrift härom i denna §
intages.»

Justitierådet Petrén anförde: »Förslaget, som endast i fråga om delgifningsbevisets
beskaffenhet hänvisar till rättegångsbalkens föreskrifter om
delgifning af stämning, saknar hvarje stadgande, motsvarande de i 11 kap.
rättegångsbalken förekommande bestämmelser om delgifning af stämning
med olika arter af juridiska personer, och synes med hänsyn härtill blifva
tillämpligt endast, då ansökningen är riktad mot en fysisk person. Om detta
förhållande har jag ansett mig böra erinra utan att med anledning däraf
framställa någon anmärkning.»

7 §•

Justitierådet Lindbäck yttrade: »Den påteckning å ansökningen, som
öfverexekutor jämlikt stadgandet i första stycket har att verkställa, skulle

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o d3.

blifva utan praktisk betydelse i de säkerligen talrika fall, då, etter delgifningsbevisets
inlämnande till öfverexekutor, godvillig uppgörelse angående
fordringen träffats emellan borgenären och gäldenärcn, i hvilka^ tall
borgenären naturligtvis icke har något bebo! åt en dylik påteckning. Stadgandet
synes därför lämpligen böra förändras därhän, att ifrågavarande
påteckning icke behöfver göras förr än borgenären hos öfverexekutor därom
framställer begäran. Härigenom skulle borgenären besparas den i ofvan
antydda fall onödiga utgiften af lösen för påteckningen.»

8 §•

Justitierådet Lindbäck anförde: »Utöfver hvad här stadgas torde
ansökningen böra förklaras hafva förfallit jämväl då borgenären, sedan
längre tidrymd, exempelvis ett år, förflutit efter det delgifningsbeviset
ingifvits, icke låtit uttaga det hos öfverexekutor kvarliggande exemplar af
ansökningen, oaktadt jäf emot densamma ej blifvit af gäldenären gjordt.
1 sådan händelse kan med största sannolikhet antagas, att borgenären tätt
likvid; och en bestämmelse i nu antydda riktning skulle förekomma, att
öfverexekutorerna blefve nödsakade att år ifrån år i sina diarier upptaga
såsom hvilande handräckningsärenden, hvilka sökandena antagligen ej ärna
fullfölja.»

9 §•

Justitieråden Lindbäck, Cassel, Silverstolpe och Petrén voro ense om
den anmärkning, att därest i ansökningen räkning vore åberopad, borde
uppenbarligen utmätning icke kunna ske allenast på grund af ansökningen,
utan måste i sådan händelse för utmätnings vinnande jämväl räkningen
ingifvas till utmätningsmannen. Detta framginge emellertid icke af paragrafen,
hvarför nödig jämkning torde böra äga rum.

10 §.

Justitierådet Pefpén, med hvilken justitieråden Cassel och Silverstolpe
instämde, anförde f »Åt stadgandet i första stycket af paragrafen synes
kunna gifvas den uppenbarligen icke åsyftade tolkning, att återyinningstalan
ej skulle få afse den af öfverexekutor bestämda liandräckningskostnaden
utan endast hvad borgenären i ansökningen upptagit såsom sin
fordran. Ett förtydligande af stadgandet torde därför vara erforderligt.

4fi

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 63.

Af förslaget framgår ej oförtydbart, huruvida gäldenär, som försummat
att inom förelagd tid göra jäf och därefter erlägger likvid utan att
utmätning ägt rum, är berättigad att stämma om återvinning. Att en gäldenär
under sådana omständigheter kan vilja fora återvinningstalan är ej
otänkbart, då han kan hafva erlagt likvid, ingalunda därför att han anser
fordringen rättmätig, utan endast för undvikande af utmätningskostnad
och kanske under uttryckligt förbehåll om rätt att söka återvinning. Därest
förslagets mening är att dylik rätt i nu afsedt fall skall tillkomma gäldenären,
finnes emellertid ingen tid bestämd, inom hvilken han har att anhängiggöra
sin talan, och torde vid sådant förhållande rätt därtill komma
att stå honom öppen under tio år från likvidens erläggande. Att en dylik
anordning är olämplig ligger i öppen dag. Följden däraf skulle blifva
att, om gäldenären försummat att göra jäf, borgenären, för att ej riskera
att efter lång tids förlopp blifva utsatt för återvinningstalan, måste söka
undvika att taga likvid annorledes än efter utmätning.

I fråga om den verkan, anhängiggjord återvinningstalan skulle medföra å
handräckningsärendets fortgång, synas bestämmelserna i förslaget ej tillräckligt
tillgodose gäldenärens intressen, öfverexekutor äger ju icke ingå i någon
materiel pröfning af krafvet och, såsom förut erinrats, kan det inträffa,
att jäf ej blir inom behörig tid framställdt, ehuru fordringsanspråket är
fullkomligt obefogadt. Under sådana förhållanden är det tydligen angeläget
att, sedan återvinningstalan anhängiggjorts, verkställigheten icke utsträckes
vidare än hänsynen till borgenärens säkerhet oundgängligen påkallar.
För detta ändamål synes förslaget böra undergå sådan ändring att, i händelse
gäldenären innan utmätning skett, visar att han stämt om återvinning,
utsökningslagens föreskrifter om verkställighet af underrätts icke
laga kraft ägande dom, hvarigenom betalningsskyldighet ålagts någon,
blifva tillämpliga. Vidare torde domstol, där återvinningstalan af nu
ifrågavarande slag är anhängig, böra tilläggas enahanda befogenhet att
förordna om inställande af verkställigheten, som enligt 49 § utsöknings•lagen
tillkommer domstol, hvilken handlägger återvinningstalan mot tredskodom.

Därest gäldenärens återvinningstalan helt och hållet eller delvis bifalles,
torde bestämmelserna i 50 § utsökningslagen äga tillämplighet. För undvikande
af hvarje tvekan härom synes emellertid uttrycklig föreskrift i
sådant hänseende böra meddelas.»

Justitierådet Lindbäck var ense med justitierådet Petrén utom i fråga
om rätt för gäldenär, som försummat att göra jäf och därefter erlägger
likvid utan föregången utmätning, att anställa återvinningstalan.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 63.

Justi ticrådet Lilienberg var i så måtto ense med ö fri ge ledamöter,
att, om gäldenären stämt om återvinning, borde så anses som hade betalningsskyldighet
blifvit honom ålagd genom underrätts dom, som ej vunnit
laga kraft, och borde dessutom rätten, där talan är anhängig, äga förordna
att utmätningsåtgärden skulle inställas.

12 §.

Justitieråden Lilienberg och Lindbäck förenade sig om den anmärkning,
att i de fall, då protokoll hos öfverexekutor förts i handräckningsärende,
hvarom här vore fråga, det torde böra åligga klaganden att, på
sätt i 189 § utsökningslagen för där afsedda fall funnes stadgadt, till hofrätten
ingifva jämväl protokollet, vid samma äfventyr, som skulle gälla
för underlåtenhet att ingifva öfverexekutors beslut.

Då handräckningsärenden enligt förevarande lagförslag komme att hos
öfverexekutor utgöra en helt ny grupp af mål, hvilka det vore angeläget
att hålla åtskilda från mål, hvilka hos öfverexekutor behandlades enligt
utsökningslagen, förutsatte justitieråden Lilienberg, Lindbäck och Petrén
att föreskrift komme att meddelas därom, att öfverexekutor skulle hålla
särskild dagbok öfver de handräckningsärenden, som skulle behandlas enligt
förslaget.

2:o förslag till lag om ändrad lydelse af 14 § utsökningslagen.

Justitierådet Petrén, med hvilken justitieråden Cassel och Silverstolpe
instämde, anförde: »Enligt den affattning förslaget erhållit skulle öfver exekutor,

därest borgenär i lagsökningsinlaga uppgåfve, att hans fordran
grundade sig på skriftligt fordringsbevis, men underläte att bifoga afskrift
af detsamma, behandla ansökningen såsom afsåge den handräckning för
fordrans utfående. Härigenom skulle i själfva verket borgenär, hvars fordran
grundar sig på skriftligt fordringsbevis, erhålla full frihet att för
fordringens utsökande välja mellan lagsöknings- och handräckningsförfarandet.
Funne han det förmånligare att använda sistnämnda förfarande,
behöfde han ju endast underlåta att bifoga afskrift af fordringsbeviset.
En dylik valfrihet synes emellertid stå i bestämd strid mot stadgandet i
1 § af förslaget till lag om handräckning för fordrans utfående.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 63.

Då lagsökningsinlaga icke behöfver ingifvas i mera än ett exemplar
men ansökan om handräckning för fordrans utfående skulle aflämnas i två
exemplar för att kunna till behandling upptagas, synes det lämpligt om
förevarande § erhölle sådan affattning, att däri erinrades, att för ansökningens
behandling såsom afseende handräckning för fordrans utfående
erfordrades att ansökningshandlingarna vore så beskaffade, som i lagen
om dylik handräckning föreskrefves.»

Justitierådet Lindbäck yttrade: »Då borgenär anställer lagsökning

och således hos öfverexekutor gör gällande att hans fordran är grundad
på skriftligt fordringsbevis, torde — äfven om vid lagsökningsinlagan icke
lögats den däri åberopade fordringshandlingen eller öfverexekutor anser
densamma ej utgöra bevis om fordran — deri i lagsökningsärendet gjorda
ansökan icke kunna af öfverexekutor behandlas såsom om den afsåge endast
vinnande af handräckning enligt den därom föreslagna nya lagen,
med mindre borgenären hos öfverexekutor uttryckligen medger, att skriftligt
bevis på hans uppgifna fordran icke finnes, och han således frånträder
sitt yrkande att få ansökningen pröfvad enligt utsökningslagen. Men äfven
om sådant medgifvande sker, måste, med hänsyn till 1 och 3 §§ i lagen
om handräckning, jämförd med 4 § samma lag, ej mindre medgifvandet
tecknas å lagsökningsinlagan än äfven ett ytterligare exemplar af denna
inlaga uppsättas, förses med påteckning om medgifvandet och därefter
aflämnas till öfverexekutor, innan denne ägde förse det ena exemplaret af
inlagan med sådant föreläggande, hvarom i 5 § af handräckningslagen
sägs. Enär sålunda för vinnande af syftet med ändringen af 14 § utsökningslagen
torde behöfva vidtagas åtgärder, hvilka kräfde föga mindre
tid och besvär, än som erfordrades för uppsättande af handlingar i och
för en ansökan, från början afsedd att innefatta begäran om handräckning
enligt nya lagen,’ synas tillräckliga skäl för den ifrågaställda ändringen
af 14 § utsökningslagen ej vara för handen.»

Justitierådet Lilienberg anförde: »Såsom redan antydts skulle denna

§ innebära en förändring af 1 § i handräckningslagen, i ty att om fordran
grundade sig å skriftligt fordringsbevis, men afskrift däraf ej bifogats,
ansökningen skulle kunna behandlas enligt nämnda lag. Det synes dock
måhända ej vara skäl eller i praktiskt afseende påkalladt att för detta fall
frångå den principiella skillnaden emellan handräcknings- och lagsökningstörfarandet.
Därest detta förslag bibehålies, torde åtminstone er» hänvisning
i 1 § af förstnämnda lag vara nödvändig.

Om den i öfrigt föreslagna förändringen anses erforderlig, hvilket
kanske torde kunna betviflas, borde väl stadgandet meddelas i den form,
att beslutet om afslag å lagsökningen kunde öfverklagas, så att endast ett

Kungl. May.ta Nåd. Proposition N:o 63.

tillägg till §:s nuvarande lydelse gjordes, som medg&fve ansökningens
behandling enligt handräckningslagen, i fall så, enligt denna lags innehåll,
kunde ske, d. v. s. i fall den uppfyllde alla de i denna lag föreskrifna
villkor.»

3:o förslag till lag om ändrad lydelse af 4 § i nådiga förordningen den
4 mars 1862 om tioårig preskription ocli om årsstämning.

Då öfverexekutors åtgärd att å ansökan om handräckning för fordrans
utfående teckna bevis, som här afses, skulle ske utan att tillfälle beredts
gäldenären att erhålla kunskap därom, syntes det högsta domstolen icke
vara öfverenstämmande med de grunder, på hvilka stadgandena om tioårig
preskription vore byggda, att låta denna åtgärd verka afbrytande på
preskriptionen. I detta hänseende torde åtgärden vara att likställa med
dom eller utslag, hvarom kungörelse skall gäldenären meddelas. Den föreslagna
lagen om handräckning för fordrans utfående syntes därför icke
böra föranleda någon ändring i förevarande §, och afstyrkte högsta domstolen
alltså det föreliggande förslaget.

Ur protokollet
C. S. Wettermark.

Bih. till Riksd. Prot. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 47 Häft.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 63.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regent en i statsrådet
ä Stockholms slott fredagen den 22 februari 1907.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,
Statsråden: Tingsten,

Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Dyrssen,

Hammarskjöld,

Roos,

JUHLIN,

SWARTZ,

Justitieråden: Westring,

Silverstolpe.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Albert Petersson anmälde
högsta domstolens utlåtande öfver de genom Kungl. Maj:ts beslut
den 16 mars 1906 till högsta domstolen remitterade förslag till
l:o) lag om handräckning för fordrans utfående;

2;o) lag om ändrad lydelse af 14 § u1 lökningslagen; och
3:o) lag om ändrad lydelse af 4 § i fö -ordningen den 4 mars 1862
om tioårig preskription och om årsstämning.

Efter att hafva redogjort för innehålla i berörda lagförslag samt
högsta domstolens utlåtande anförde departeme itschefen:

»Vid 5 § af förstnämnda förslag hafva lyra af högsta domstolens
ledamöter anmärkt, att förslagets mening torde vara, att hvarje gäldenärens
bestridande af ansökning om handräckning skulle anses såsom jäf och att

Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 63.

Öl

således dit borde hänföras jämväl formella invändningar, såsom i fråga om
öfverexekutors behörighet in. in., men att ordalagen i §:n kunde gifva stöd
för den tolkning, att gäldenären endast skulle äga att framställa materiella
invändningar mot krafvet, i anledning hvaraf samma ledamöter hemställt
om sådan jämkning i paragrafen, att det tydligt framginge, att gäldenärens
rätt att göra jäf vore af förstnämnda vidsträcktare omfattning. Om emellertid
gäldenären mot ansökningen anfört, att den uppgifna fordringen utgjordes
af skadestånd eller att ansökningen icke gjorts hos behörig öfverexekutor,
eller om gäldenären framställt annat dylikt jäf, lärer öfverexekutor
ej anse sig kunna, på sätt i 7 § sägs, förse ansökningen med bevis, att
densamma lämnats obestridd. För vinnande af det önskade förtydligandet
torde således ej kräfvas annan jämkning i förslaget än att ordalagen i 5 §
bringas i närmare öfverensstämmelse med stadgandet i 7 §.

Jämväl öfriga af högsta domstolen eller ett flertal af dess ledamöter
gjorda erinringar vid förslaget till handräckningslag synas böra föranleda
motsvarande ändringar och jämkningar i förslaget; och torde jag
angående grunderna för dessa förändringar få hänvisa till högsta domstolens
yttrande.

Ytterligare lärer i 2 § böra vidtagas en jämkning af ordalagen för
att bringa stadgandet till mera ordagrann öfverenstämmelse med motsvarande
bestämmelser i rättegångsbalken och utsökningslagen; hvarjämte
på skäl, som inom högsta domstolen anförts, borgenär torde böra åläggas
att vid besvär öfver öfverexekutors beslut foga jämte beslutet äfven öfverexekutors
protokoll i de, dock säkerligen sällsynta fall, då sådant i ärendet
förts.

Vid granskning af 4 § har inom högsta domstolen uttalats önskvärdheten
af ett stadgande därom, att öfverexekutors beslut blefve efter
anslag meddeladt i de fall då detsamma icke afkunnats muntligen i borgenärens
närvaro. Med afseende å den ytterst enkla beskaffenheten af dessa
handräckningsärenden lärer regel blifva, att öfverexekutors beslut utfaller
omedelbart eller nästa dag; en bestämmelse i den antydda riktningen synes
vid sådant förhållande icke erforderlig och knappast önskvärd, då densamma
måhända i vissa fall kunde lända till att beslutet blefve fördröjdt.

Ehuru 6 § endast i fråga om delgifningsbevisets beskaffenhet hänvisar
till de för delgifvande af stämning gällande bestämmelser, lära, enligt
min tanke, samma bestämmelser jämväl i öfrigt äga motsvarande tilllämplighet
å delgifning i handräckningsärende. De inom högsta domstolen
vid 6 § framställda erinringar torde vid sådant förhållande icke böra föranleda
ändring af lagrummets lydelse.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 63.

Det af en ledamot af högsta domstolen framställda förslag om tillägg
till 8 § synes vara grundadt å den förutsättning, att ärendet, sedan ansökningen
af öfverexekutor försetts med bevis, som i 7 § sägs, borde anses
fortfarande anhängigt hos öfverexekutor. Detta betraktelsesätt torde emellertid
sakna stöd af förslagets bestämmelser. Förfarandet hos öfverexekutor
har enligt dessa intet annat ändamål än att fastslå, huruvida ansökningen
är bestridd eller obestridd, och, sedan bevis om uteblifvet bestridande meddelats
af öfverexekutor, lärer förfarandet hos honom vara att anse såsom
afslutadt och anteckning härom höra införas i öfverexekutors dagbok öfver
dessa ärenden.

Med anledning af de inom högsta domstolen yppade betänkligheter
mot de föreslagna ändringarna i 14 § utsökningslagen och i 4 § i förordningen
den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om årsstämning,
synas mig dessa förslag böra förfalla.»

Departementschefen uppläste härefter ett i enlighet med det afgifna
yttrandet jämkadt förslag till lag om handräckning för fordrans utfående
samt hemställde, att förslaget måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom
nådig proposition Riksdagen till antagande föreläggas.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall; och skulle nådig proposition i
ämnet af den lydelse, bilagan vid detta protokoll
utvisar, till Riksdagen aflåtas.

Ur protokollet
Lennart Berglöf.

Stockholm 1.907. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt <fc Söner.