K un (fl. Maj:ts proposition nr 34 år 1904 (Proposition 1964:34)

K un (fl. Maj:ts proposition nr 34 år 1904

Nr 34

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om
socialhjälp, m. in.; given Stockholms slott den 17 januari
1964.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag
till

1) lag angående ändring i lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp,
och

2) lag om ändring i harnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97).

GUSTAF ADOLF

Sven Aspling

Propositionens huvudsakliga innehall

I propositionen föreslås att bestämmelserna i socialhjälps- och barnavårdslagarna
om arbetsföreläggande upphäves fr. o. m. den 1 juli 1964.

1_Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 saml. Nr 34

Kungl. Maj:ts proposition nr 34 år 1964

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp

Härigenom förordnas, dels att 41—51, 55, 56 och 61 §§ lagen den 4 januari
1956 om socialhjälp skola upphöra att gälla, dels att 8, 35, 53, 54, 58 och 65 §§
samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att
överskriften omedelbart framför 41 § skall utgå ur lagen.»

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

8 §.

Är någon------honom socialhjälp.

Om kommunens fullmäktige så besluta,
äger socialnämnden uppdraga
åt särskild inom nämnden bildad avdelning
eller åt ledamot av nämnden
eller åt i kommunens tjänst anställd
befattningshavare att å nämndens
vägnar fatta beslut i vissa grupper
av ärenden, vilkas beskaffenhet skall
angivas i fullmäktiges beslut. Föreläggande,
som avses i 41 §, ävensom
framställning eller yttrande till fullmäktige
må dock icke beslutas annorledes
än av nämnden samfällt.

Beslut, vilket------nästa

Om kommunens fullmäktige så besluta,
äger socialnämnden uppdraga
åt särskild inom nämnden bildad avdelning
eller åt ledamot av nämnden
eller åt i kommunens tjänst anställd
befattningshavare att å nämndens
vägnar fatta beslut i vissa grupper av
ärenden, vilkas beskaffenhet skall
angivas i fullmäktiges beslut. Framställning
eller yttrande till fullmäktige
må dock icke beslutas annorledes
än av nämnden samfällt.

sammanträde.

35 §.

Make är---------andra maken.

För socialhjälp, som utgått till
make för tid, då andra maken varit
häktad eller intagen i arbetshem,
fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt,
ungdomsvårdsskola eller allmän
vårdanstalt för alkoholmissbrukare

För socialhjälp, som utgått till
make för tid, då andra maken varit
häktad eller intagen i fångvårds- eller
tvångsarbetsanstalt, ungdomsvårdsskola
eller allmän vårdanstalt
för alkoholmissbrukare och till följd

1 Senaste lydelse av 35, 41, 48, 53 och 55 §§ se 1960:98.

Kungl. Maj.ts proposition nr Sb år 196b

(Gällande lydelse)

och till följd därav icke varit i stånd
att fullgöra sin underhållsskyldighet
mot maken, föreligger icke ersättningsskyldighet
enligt denna paragraf.
Ersättningsskyldighet föreligger
ej heller för socialhjälp, som
utgått till make för tid, då andra maken
åtnjutit socialhjälp enligt 12 §.

Socialstyrelsen har att genom råd
och upplysningar verka för att socialhjälpsverksamhetcn
ordnas och
utvecklas på ett ändamålsenligt sätt
samt att öva uppsikt över arbetshemmcn.

Över socialnämnds

Klagan må ej föras över föreläggande,
som meddelats med stöd av
bl §.

58 §.

över länsstyrelses slutliga beslut
eller utslag i sådant mål eller ärende,
som avses i 27, 30, 31, 39 eller
40 §, 52 § andra eller tredje stycket
eller 54 § första stycket, må besvär
anföras hos kammarrätten. Talan
må dock ej fullföljas hos kammarrätten
allenast beträffande ränta eller
rättegångskostnad.

Har mål, — —--

Har länsstyrelsen —

(Föreslagen lydelse)
därav icke varit i stånd att fullgöra
sin underhållsskyldighet mot maken,
föreligger icke ersättningsskyldighet
enligt denna paragraf. Ersättningsskyldighet
föreligger ej heller
för socialhjälp, som utgått till make
för tid, då andra maken åtnjutit socialhjälp
enligt 12 §.

§•

Socialstyrelsen har att genom råd
och upplysningar verka för att socialhjälpsverksamheten
ordnas och
utvecklas på ett ändamålsenligt sätt.

annorlunda förordnar.

Över länsstyrelses slutliga beslut
eller utslag i sådant mål eller ärende,
som avses i 27, 30, 31, 39 eller
40 §, 52 § andra eller tredje stycket
eller 54 §, må besvär anföras hos
kammarrätten. Talan må dock ej
fullföljas hos kammarrätten allenast
beträffande ränta eller rättegångskostnad,

dess helhet.

— — — förd klagan.

54 §.

65 §.

Delgivning och annan handräck- Delgivning ombesörjes kostnadsning,
som ombesörjes av polismyn- fritt av polismyndighet,
dighet, meddelas kostnadsfritt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1964. Därefter må ej någon kvarhållas
i arbetsliem eller hållas till tvångsarbete som ådömts jämlikt 50 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34 år 1964

Förslag

till

Lag

om ändring i barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97)

Härigenom förordnas, att 14 kap. barnavårdslagen den 29 april 1960 skall
upphöra att gälla samt att 12 § samma lag skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

12 §.

Om kommunens fullmäktige så
bestämma, äger barnavårdsnämnden
uppdraga åt särskild inom nämnden
bildad avdelning eller åt ledamot
i nämnden eller åt befattningshavare
i kommunens tjänst att på nämndens
vägnar avgöra vissa grupper av
ärenden, vilkas beskaffenhet skall
angivas i fullmäktiges beslut. Nämnden
må dock icke annorledes än genom
samfällt beslut

1. utdöma förelagt vite,

2. vidtaga åtgärd enligt 26 § 2.,

3. eller 4. eller enligt 29 eller 30 §
eller göra framställning om intagning
i ungdomsvårdsskola,

3. meddela beslut som avses i
46 § andra stycket, tillstånd som avses
i 47 § eller förbud som avses i
50 eller 51 §,

4. meddela föreläggande enligt
100 §,

5. fullgöra vad som ankommer på
nämnden enligt föräldrabalken, enligt
4 § andra stycket eller 5 § lagen
om allmänna barnbidrag eller enligt

Om kommunens fullmäktige så
bestämma, äger barnavårdsnämnden
uppdraga åt särskild inom nämnden
bildad avdelning eller åt ledamot i
nämnden eller åt befattningshavare
i kommunens tjänst att på nämndens
vägnar avgöra vissa grupper av
ärenden, vilkas beskaffenhet skall
angivas i fullmäktiges beslut. Nämnden
må dock icke annorledes än genom
samfällt beslut

1. utdöma förelagt vite,

2. vidtaga åtgärd enligt 26 § 2, 3
eller 4 eller enligt 29 eller 30 § eller
göra framställning om intagning i
ungdomsvårdsskola,

3. meddela beslut som avses i
46 § andra stycket, tillstånd som avses
i 47 § eller förbud som avses i 50
eller 51 §,

4. fullgöra vad som ankommer på
nämnden enligt föräldrabalken, enligt
4 § andra stycket eller 5 § lagen
om allmänna barnbidrag eller enligt

Kungl. Maj.ts proposition nr 34 år 1964

(Gällande lydelse)

11 § 1 eller 3 inom., 12 § 2 inom. eller
17 § andra stycket bidragsförskottslagen
eller

6. göra framställning eller avgiva
yttrande till kommunens fullmäktige.

Beslut som ---------—

{Föreslagen lydelse)

11 § 1 eller 3 inom., 12 § 2 mom. eller
17 § andra stycket bidragsförskottslagen
eller

5. göra framställning eller avgiva
yttrande till kommunens fullmäktige.

— nästa sammanträde.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1964. Därefter må ej någon kvarhållas
i arbetshem eller hållas till tvångsarbete som ådömts jämlikt 14 kap.

I* — Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 saml. Nr 34

Kungl. Maj:ts proposition nr 3i år 196i

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 29 november
1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,

Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, fråga om åtgärder mot
försumliga försörjare samt anför.

Sedan borgmästaren Carl Svennegård enligt bemyndigande den 14 december
1962 tillkallats att verkställa utredning angående samhällets åtgärder
mot försumliga försörjare, har utredningsmannen avgivit en den 4 maj 1963
dagtecknad promemoria »Arbetsföreläggande» (SOU 1963:38), vari han
föreslår att bestämmelserna om arbetsföreläggande m. in. i socialhjälps- och
barnavårdslagarna skall upphävas.

över promemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,
riksåklagarämbetet, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,
Östergötlands, Gotlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Västmanlands,
Gävleborgs och Norrbottens län, familjerättskommittén, socialpolitiska
kommittén, mentalsjukvårdsberedningen, Svenska landstingsförbundet,
Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund,
Svenska socialvårdsförbundet, direktionerna för Västergårdens och Långmora
arbetshem samt Svenska psykiatriska föreningen. Vid överståthållarämbetets
och länsstyrelsernas remissvar har fogats yttranden från kommunala
myndigheter. I vissa fall har vid remissvaren fogats utlåtanden från
underlydande organisationer m. fl.

Jag anhåller nu att få upptaga ärendet till närmare behandling.

Gällande bestämmelser

Enligt lagen den i januari 1956 om socialhjälp (nr 2; ändr. 1957: 169 och
1960: 98) kan den som av lättja eller liknöjdhet åsidosätter sin underhållsskyldighet
mot sin hustru eller sitt barn eller adoptivbarn under 16 år i sådan
grad, att socialhjälp enligt 12 § (s. k. obligatorisk socialhjälp) måste
lämnas någon av dem, av socialnämnden föreläggas att efter sin förmåga

Kungl. Moj:ts proposition nr H\ år 1 It ti b

utföra arbete i arbetshem. Sådant föreläggande kan dock inte riktas mot
den som ej fyllt 21 år (41 §). Föreläggandet skall skriftligen delges den som
avses därmed samt, om han är omyndig, hans förmyndare. Polismyndighet
har att på begäran av socialnämnden ombesörja delgivningen (42 §). Underlåter
den, som förelagts att utföra arbete i arbetshem, att inställa sig
där eller avviker han utan lov från hemmet, har polismyndigheten att på
begäran meddela handräckning för hans hämtande. Handräckning får också
påkallas för att överföra den, som är intagen i ett arbetshem, till ett annat
sådant hem (43 §). Den som intagits i arbetshem må, oavsett om socialhjälp
upphört att utgå, kvarhållas i hemmet till dess grundad anledning
föreligger till antagande att han skall söka efter förmåga försörja sig och
de sina. Han får dock inte kvarhållas i oavbruten följd under längre tid än
ett år (44 §).

Det åligger landstingskommunerna och de städer, som ej tillhör landstingskommun,
att var för sig eller två eller flera i förening anordna och
driva erforderligt antal arbetshem. Kungl. Maj :t kan medge befrielse från
skyldigheten att ha eget arbetshem eller del i sådant hem (45 §). Arbetshem
skall stå under ledning av en styrelse och ha ett av Kungl. Maj :t fastställt
reglemente. Styrelsen beslutar om intagning i och utskrivning från hemmet
(47 §). Styrelsen äger inte rätt att pröva frågan om den försumlige är skyldig
att inställa sig i hemmet, men intagning kan vägras på grund av platsbrist.
Arbetshemmen står enligt 53 § socialhjälpslagen under uppsikt av socialstyrelsen.

Om den intagne undandrar sig att utföra anvisat arbete eller visar tredska
att efterkomma givna föreskrifter eller gör sig skyldig till uppförande som
strider mot sedlighet eller god ordning eller utan tillstånd lämnar arbetshemmet,
äger hemmets styrelse tilldela honom varning med erinran om den
påföljd, som kan inträda jämlikt 49 § i lagen (48 §). Om någon som tilldelats
varning ej låter sig rätta därav, kan arbetshemmets styrelse hos länsstyrelsen
göra framställning om hans dömande till tvångsarbete (49 §). I
anledning av sådan framställning kan länsstyrelsen, efter utredning, ålägga
den felande tvångsarbete eller, om omständigheterna är mildrande, låta bero
vid varning. Ålägges tvångsarbete, skall tiden bestämmas till minst en och
högst sex månader. Har den, om vilkens dömande till tvångsarbete framställning
gjorts, avvikit från arbetshem, där han varit intagen, eller förekommer
eljest anledning antaga att han håller sig undan, må länsstyrelsen
förordna om hans häktande i avbidan på att målet avgöres eller utslag, varigenom
han dömts till tvångsarbete, vinner laga kraft (50 §).

Tvångsarbete skall förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt. Om den dömde
på grund av nedsatt arbetsförmåga eller av annan anledning inte lämpligen
bör intagas i tvångsarbetsanstalt, skall han i stället intagas i fångvårdsanstalt
och där hållas till lämpligt arbete (51 §).

Socialnämnds beslut om arbetsföreläggande får ej överklagas (54 § andra

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1964

stycket). Däremot tår talan föras mot polismyndighets beslut om handräckning
för överförande till arbetshem. Talan skall föras hos länsstyrelsen
och är inte inskränkt till viss tid. Beslut av länsstyrelsen i handräckningsfrågan
går i verkställighet utan hinder av att det ej vunnit laga
kraft (55 §). Likaså får talan föras hos länsstyrelsen mot beslut som styrelse
för arbetshem meddelat i ärende rörande intagning eller utskrivning.
Däremot får varning som avses i 48 § ej överklagas, men länsstyrelsen äger
i målet angående ådömande av tvångsarbete pröva, om varningen varit befogad
(56 §).

I länsstyrelsens beslut i frågor angående arbetsföreläggande må ändring
sökas hos Kungl. Maj:t (62 §). Besvären prövas av regeringsrätten. Mot
länsstyrelses beslut varigenom någon dömts till tvångsarbete skall dock talan
fullföljas i vederbörande hovrätt (61 §).

Barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97) innehåller i 100 § bestämmelser
om arbetsföreläggande. Skyldig att efter föreläggande av barnavårdsnämnd
efter sin förmåga utföra arbete i arbetshem är dels den som av lastbarhet,
vårdslöshet, lättja eller liknöj dhet så försummar sina skyldigheter mot sitt
barn, som ej fyllt 16 år, att samhällsvård måste beredas detta, och tillika undandrager
sig att fullgöra honom härför åliggande ersättningsskyldighet,
dels den som enligt dom, vilken vunnit laga kraft, eller enligt skriftligt, av
två personer bevittnat avtal är pliktig att till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet
utge underhållsbidrag till sitt barn, som ej fyllt 16 år,
men av lättja eller liknöjdhet underlåter att fullgöra denna plikt och därigenom
föranleder sådan försämring av det uppehälle och den uppfostran som
lagligen tillkommer barnet, att särskild åtgärd mot den försumlige prövas
påkallad för att framtvinga underhållsskyldighetens fullgörande.

Föreläggande må ej meddelas den som ej fyllt 21 år. Den som intagits i
arbetshem ma kvarhållas där till dess grundad anledning föreligger till antagande
att han skall söka efter förmåga fullgöra sina skyldigheter mot barnet.
Han får dock inte kvarhållas i oavbruten följd under längre tid än ett år.

Vad i socialhjälpslagen är stadgat om delgivning av föreläggande, om
handräckning, varning och tvångsarbete samt om besvär skall äga motsvarande
tillämpning.

Frågans tidigare behandling

De enligt äldre utsökningsrätt gällande reglerna om s. k. personalexekution
innebar möjlighet att ålägga en gäldenär att genom arbete hos fordringsägaren
avtjäna en civilrättslig skuld eller att genom frihetsberövande i form
av bysättning framtvinga betalning för sådan fordran. Dessa regler upphävdes
vid ikraftträdandet av nu gällande utsökningslag år 1879.

Enligt 1847 och 1871 års fattigvårdsförordningar hade kommunerna befogenhet
att tillgodogöra sig de försörjningspliktigas arbetsförmåga. Denna

Iiuinjl. Maj.ts proposition nr M är 196b

befogenhet ansågs följa av faltigvårdsstyrelsens husbonderätt. Ytterst ansåg
man sig kunna falla tillbaka på 1833 års legostadga och dess bestämmelse, att
husbonde ägde hålla tjänstehjon till skäligt arbete.

Frågan om åtgärder mot försumliga försörj are var enligt 1871 års tattigvårdsförordning
löst på följande sätt. Om någon genom lättja eller liknöjdhet
hade ådragit sitt minderåriga barn eller sin hustru sådan nöd, att obligatorisk
fattigvård hade måst lämnas dem, skulle han stå under fattigvårdsstyrelsens
husbondevälde till dess kostnaden blivit gottgjord. Den försumlige
försörj aren var skyldig att uttöra arbete som fattigvårdsstyrelsen föreläde
honom. Han kunde emellertid inte med tvång och mot sin vilja kvarhållas
till fullgörande av förelagt arbete. Om han vägrade att fullgöra arbetet
eller eljest visade tredska, självsvåld, oordentlighet eller sturskhet, kunde
fattigvårdsstyrelsen, då varning inte hjälpte, anmäla saken till länsstyrelsen.
Länsstyrelsen kunde ålägga den försumlige försörj aren tvångsarbete minst
en och högst sex månader eller också låta bero vid varning.

Fattigvårdslagstiftningskommittén föreslog i sitt betänkande år 1915 en
skärpning av arbetsskyldigheten i det att försumlig försörj are, som i laga
ordning förelagts arbete, med tvång skulle kunna hållas till sådant arbete.
Kommittén uttalade att arbetsskyldigheten inte hade till uppgift att skaffa
fattigvårdsstyrelsen ersättning för lämnad fattigvård utan att förmå den försumlige
försörjaren att för framtiden fullgöra försörjningsskyldigheten.
Som det yttersta medlet att framtvinga fullgörandet av försörjningsplikten
föreslogs en möjlighet att döma till tvångsarbete.

Fattigvårdslagen av år 1918 utformades i huvudsaklig överensstämmelse
med kommitténs förslag. Huvudstadgandet rörande arbetsskyldighet innehöll
att, om någon genom lättja eller liknöjdhet ådrog sitt minderåriga barn
eller- adoptivbarn eller sin hustru sådan nöd, att obligatorisk fattigvård måste
lämnas, han var skyldig att efter föreläggande av fattigvårdsstyrelsen efter
sin förmåga fullgöra anvisat arbete. Han kunde krarhållas i arbetet till
dess grundad anledning förelåg till antagande att han skulle söka efter förmåga
försörja sig själv och de sina. I 1918 års lag infördes skyldighet för
landsting och landstingsfria städer att anordna arbetshenr, där försumliga
försörj are skulle kunna fullgöra sin arbetsplikt.

Bestämmelser om arbetsföreläggande för försumliga försörj are upptogs
också i 1924 års barnavårdslag. Dessa utformades efter mönster av fattigvårdslagen
och innehöll därjämte en nyhet. Arbete kunde föreläggas även
den som enligt domstols utslag eller skriftligt avtal var pliktig att till fullgörande
av lagstadgad underhållsskyldighet utge underhållsbidrag till sitt
barn, som inte hade fyllt IG år, men av lättja eller liknöjdhet underlät att
fullgöra denna plikt och därigenom föranledde sådan försämring av barnets
uppehälle och uppfostran, att särskild åtgärd mot den försumlige prövades
påkallad för att framtvinga underhållsskyldighetens fullgörande. Här var
det alltså fråga om civilrättslig underhållsskyldighet mellan föräldrar och

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 31 är 1964

barn, medan fattigvårdslagstiftningens bestämmelser hänförde sig till sam
hällets fordran mot den enskilde medborgaren.

Socialvårdskommittén framlade i ett år 1946 avgivet betänkande (SOU
1946: 52) ett preliminärt förslag att försummelse av försörjningsplikt skulle
kriminaliseras. Till förmån härför åberopades två huvudskäl. Det första
var att den försumliges rättssäkerhet skulle bli bättre tillgodosedd genom
behandling vid domstol och det andra att man genom en kriminalisering
skulle kunna få bättre behandlingsformer, varvid bland annat hänvisades
till de möjligheter till differentierad behandling som 1939 års lag om villkorlig
dom erbjöd. I sitt år 1950 framlagda slutliga förslag (SOU 1950: 11)
frångick emellertid socialvårdskommittén sin tidigare ståndpunkt och föreslog
ett bevarande i huvudsak av institutet arbetsföreläggande i den form
det redan hade, dock att åtgärden skulle få användas endast i fall då försummelsen
medfört kostnad för samhället. Beträffande förfarandet föreslogs
att beslutanderätten skulle överflyttas på länsstyrelserna.

Socialhjälpslagen av år 1956 kom i stort sett att stå kvar på samma ståndpunkt
som fattigvårdslagen. Reglerna om tvångsåtgärder mot försumliga försörj
are gjordes till föremål endast för en huvudsakligen formell översyn.
Som skäl härför angav departementschefen att fattigvårdslagens regler borde
kunna galla tills vidare i avbidan på resultatet av utredningen om administrativa
frihetsberövanden samt revisionen av barnavårdslagen. Han var
dock angelägen att betona att bibehållandet av de äldre reglerna var av rent
provisorisk karaktär och att frågan om åtgärder mot försumliga försörjare
borde tagas upp till prövning i hela sin vidd så snart de angivna utredningarna
hade slutförts.

Barnavårdskommittén behandlade i sitt år 1956 framlagda förslag till ny
barnavårdslag (SOU 1956: 61) utförligt frågan om åtgärder mot försumliga
försörjare men föreslog inte några bestämmelser om arbetsföreläggande.
Kommittén ansåg nämligen, alt sådana bestämmelser borde upptagas i en
särskild lag och brytas ut ur socialhjälps- och barnavårdslagarna. Till tanken
på en kriminalisering av försummelse av försörjningsplikt ställde sig
kommittén avvisande.

Vid tillkomsten av 1960 års barnavårdslag hade utredningen om administrativa
frihetsberövanden ännu inte avslutat sitt arbete, varför bestämmelserna
om arbetsföreläggande i 1924 års barnavårdslag såsom ett provisorium
i huvudsak oförändrade överfördes till den nya lagen. Några jämkningar
vidtogs dock. Sålunda höjdes åldersgränsen såväl i barnavårdslagen
som i socialhjälpslagen, så att arbetsföreläggande ej kan riktas mot den
som är under 21 år.

Utredningen om administrativa frihetsberövanden föreslog i sitt betänkande
»Rättssäkerheten vid administrativa frihetsberövanden» (SOU
1960: 19) en långtgående omläggning av instansordningen och förfarandet
när det gäller administrativa frihetsberövanden med bland annat inrättande

K ungt. Maj.ts proposition nr M är 196 i

av socialdomstolar. 1 detta sammanhang framlades förslag till eu särskild
lag om åtgärder mot försumliga försörjare, avsedd att ersätta socialhjälpslagens
och barnavårdslagens regler i detta ämne. Enligt förslaget, som inte
närmare gick in på skälen för och emot administrativt frihetsberövande som
korrektiv mot försummelse av försörjningsplikt, skulle beslut om intagning
i arbetshem, på ansökan av socialnämnd eller barnavårdsnämnd, meddelas
av socialdomstol. Betänkandet har remissbehandlats och överlämnats
till förvaltningsdomstol skommittén för att tagas i beaktande vid fullgörande
av dess uppdrag.

Riksdagens justitieombudsman har på senare år ägnat lagstiftningen om
arbetsföreläggande en ingående uppmärksamhet. I framställning till Kungl.
Maj :t den 5 juni 1959 anförde justitieombudsmannen bland annat, att lagstiftningen,
som i och för sig framstod såsom otillfredsställande ur rättsskyddssynpunkt,
kommit att i praxis tillämpas på ett sätt som innebär
påtagliga risker för obefogade frihetsförluster och som inger allvarliga betänkligheter
även i övrigt. Ett frihetsberövande på upp till ett år beslutas
av ett kommunalt organ utan att den enskilde bär rätt att anföra besväi
däröver. Den enskilde kan visserligen genom besvär över polismyndighetens
handräckningsbeslut dra frågan under länsstyrelsens prövning men då har
han redan införpassats till arbetshem. Garantier saknas att abnormiteter i
vederbörandes sinnestillstånd eller eljest föreliggande vårdbehov blir beaktade.

Vid verkställd undersökning hade framkommit att flera nämnder, fastän
de var tveksamma rörande sin rätt att utfärda arbetsföreläggande, likväl ansåg
sådant föreläggande vara av värde såsom ett påtryckningsmedel, som
kunde tillgripas mera generellt utan avsikt att omedelbart pakalla handräckning
för verkställighet. Justitieombudsmannen såg häri ett missbruk av
lagen och anförde att lagstiftningens konstruktion inte medger att arbetsföreläggandet,
som nu i stor utsträckning sker, fungerar såsom påtryckningsmedel.

Vidare hade vid undersökningen framkommit att en intagen, som erlade
ett visst belopp av sin skuld, ofta redan efter några dagar fick lamna arbetshemmet.
Det syntes som om en avbetalning med omkring 500 kronor
i praxis skulle leda till att den intagne omedelbart blev utskriven. För dessa
utskrivningar krävdes alltså icke någon viss tids vistelse på anstalten. Att
denna praxis kunnat framväxa torde kunna förklaras endast därigenom att
man uppfattat eller eljest ansett sig böra utnyttja arbetsföreläggande väsentligen
såsom ett medel att indriva det allmännas fordran för utgivet
barnbidragsförskott eller erlagd socialhjälp. Nu berörda praxis att göra utskrivning
från arbetshem beroende av viss avbetalning var enligt justitieombudsmannens
uppfattning oförenlig med lagstiftningens syfte. Den
kränkte principen om medborgarnas likabehandling under lagen och framstod
över huvud såsom främmande för svensk rättsuppfattning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 3i år 196i

Med hänsyn till den då pågående utredningen om administrativa frihetsberövanden
föreslog justitieombudsmannen inte någon lagändring utan syftade
endast till att inom ramen för gällande lagstiftning åstadkomma en ur
rättssäkerhetssynpunkt mer tillfredsställande handläggning av ärendena.

Med anledning av justitieombudsmannens framställning utfärdade Kungl.
Maj .t den 13 november 1959 ett cirkulär till samtliga socialnämnder och
barnavårdsnämnder angående handläggningen av ärenden rörande försörj -ningspliktigas intagande i arbetshem (SFS nr 493). I cirkuläret föreskrevs
att omsorgsfull utredning i olika avseenden borde företagas och den försörj
ningspliktige erhålla tillfälle att yttra sig, innan arbetsföreläggande meddelas.
Vidare uttalades, att handräckning för verkställighet inte borde påkallas
senare än sex månader efter dagen för beslutet.

I en ny framställning den 8 november 1962 ifrågasatte justitieombudsmannen,
huruvida ett så allvarligt ingrepp som frihetsberövande i form av
intagning i arbetshem borde bibehållas vid en genomgripande reform av lagstiftningen
på detta område. Det borde därför närmare undersökas, om tiden
var inne för att avskaffa frihetsberövande såsom ett medel mot försumliga
försörj are. Till stöd för ett avskaffande av arbetstvånget åberopades i huvudsak
följande. Under de senaste decennierna har de sociala hjälpformerna
väsentligt utbyggts. De underhållsberättigade har ökade möjligheter
att erhålla bidragsförskott och socialhjälp. Från deras synpunkt är det numera
i allmänhet inte lika nödvändigt som förr att den underhållspliktige
genom arbetsföreläggande förmås att fullgöra sina skyldigheter. Den faktiska
målsättningen vid användande av arbetsföreläggande har i samband
därmed i viss mån förändrats. Arbetsföreläggandena har i praktiken i allt
större utsträckning kommit att tjäna som medel att söka förhindra uppkomsten
av kostnader för det allmänna samt att ge eftertryck åt anspråk på
återbetalning. Mot bakgrunden härav torde frågan om det berättigade i att
begagna frihetsberövande som ett medel mot försumliga försörj are ha komnnt
i ett annat läge. Frihetsberövande! har i ett stort antal fall inte någon
individuellt rättande funktion. Det nu praktiserade systemet medför ej sällan
att försörjningsbördan faktiskt övervältras på den underhållspliktiges
anhöriga eller andra personer, som ställer medel till förfogande. De angivna
konsekvenserna av gällande lagstiftning var enligt justitieombudsmannens
uppfattning i hög grad otillfredsställande, varför justitieombudsmannen
hemställde om en utredning rörande samhällets åtgärder mot försumliga försörjare
samt i avbidan härpå förordade vissa provisoriska lagstiftningsåtgärder.

Arbetshemmen och deras klientel

Antalet arbetshem var på 1920-talet 12. Under åren 1945—1952 nedlades
verksamheten vid 8 av dessa. I slutet av 1950-talet fanns tre arbetshem för
man, nämligen Långmora, Västergården och Limhamn med sammanlagt
omkring 160 platser samt i Malmköping ett arbetshem för kvinnor med 21

Kungl. Maj.ts proposition nr 3b år 196b 13

platser. Från och med 1960 har emellertid försumliga försörj are från arbetshemmet
i Limhamn hänvisats till Västergårdens arbetshem och från utgången
av februari 1962 likaså de försumliga försörj arna från Långmora
arbetshem. Västergårdens arbetshem har sålunda numera hela riket som
upptagningsområde. På arbctshemmen bär tidigare jämte de försumliga
försörjarna vårdats sådana störande vårdtagare på ålderdomshem, för vilkas
vård landstingskommunerna och de landstingsfria städerna enligt 21 §
socialhjälpslagen har att sörja. Dylik klientelblandning förekommer inte
numera. Arbctshemmen i Limhamn och Malmköping har helt övergått till
att fungera som hem för sådana störande vårdtagare.

Angående beläggningen på arbetshemmen må anföras att hemmen för
män den 1 januari 1958 hade sammanlagt 130 intagna och den 1 januari
1961 sammanlagt 60. Antalet på Malmköpingshemmet intagna kvinnliga
försumliga försörjare har varit 1 eller 2. Den 1 januari 1962 var antalet
på arbetshem intagna manliga försörjare 26 och den 1 november 1963 15.

Antalet arbetsförelägganden per år överstiger väsentligt siffran för de i
arbetshem intagna. Under 1950-talets sista ar meddelades enligt gjorda beräkningar
ca 1 500 förelägganden årligen, de flesta av barnavårdsnämnd
och därav det övervägande antalet på grund av underlåtenhet att fullgöra
i dom eller avtal fastställd underhållsplikt. Tendensen är sjunkande och enligt
senast tillgängliga siffror utgjorde antalet arbetsförelägganden, meddelade
av barnavårdsnämnd, år 1960 1 031, år 1961 743 och år 1962 621, den
sista uppgiften enligt preliminära beräkningar.

Sommaren 1946 gjordes av socialläkaren Gunnar Inghe en undersökning
av klientelet på arbetshemmen. Undersökningen omfattade 75 män. Sammanfattningsvis
uttalades i redogörelsen för undersökningen (SOU 1949: 37)
att tre faktorer dominerade såsom orsaker till intagning på arbetshem, nämligen
avancerat spritmissbruk, fysiska skavanker samt psykiska egenheter
och sjukdomstillstånd. I endast 9 procent av fallen ansågs medicinsk eller
annan särskild vård obehövlig. De senare iakttagelser, som i skilda sammanhang
redovisats angående de på arbetshem intagna, bekräftar i stort
sett resultatet av den nämnda klientelundersökningen.

Utredningsmannen

I sina överväganden rörande vilka åtgärder samhället bör och kan vidtaga
mot de försumliga försörjarna anför utredningsmannen till en början i
fråga om arbetsföreläggandet såsom administrativ påföljd, att
bestämmelserna om kommunernas befogenhet att tillgodogöra sig de försörj
ningspliktigas arbetsförmåga före tillkomsten av 1918 års fattigvårdslag
i stort sett endast torde ha varit bestämmelser på papperet. Fattigvårdsstyrelserna
begagnade sig av dem i ytterst obetydlig utsträckning. Under år2*_Bihang
till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 3b

Kungl. Maj.ts proposition nr M år 1961

tiondena närmast efter 1918 synes man emellertid inom socialvården ha
satt värde på de mojligheter till tvångsingripanden mot försumliga försörj
are som lagstiftningen erbjöd. Endast sällan tog man upp frågan om
man kunde undvara detta tvångsmedel. Under de senaste åren har en viss
omsvängning skett. Framför allt har man kritiserat förfarandet i dessa ärenden.
Men man har också ifrågasatt huruvida det inom modern socialvård
finns plats för tvångsmedel av denna typ. Numera kritiseras denna form av
administrativt frihetsberövande från skilda utgångspunkter.

En utgångspunkt för kritiken har varit, säger utredningsmannen, att förhållandena
radikalt förändrats på senare tid. Samhället har påtagit sig ansvar
för att alla vårdbehövande erhåller erforderlig vård. Detta gäller dem
s°m kommer i svårigheter på grund av försörjarens försummelser men även
de försumliga försörjarna själva och andra som gjort sig skyldiga till asocialt
beteende eller asocial livsföring. I en tid då samhällets resurser var otillräckliga
och den sociala omvårdnaden inte kunde utsträckas lika långt, som
nu är fallet, kunde det vara motiverat att lagstiftningen på annat sätt sökte
trygga underhållet åt familjen. Behov av tvångsmedel mot familjeförsörjare,
som visat bristande ansvarskänsla, ansågs föreligga. Numera kan det
inte längre påstås att försörjarens bidrag är av utslagsgivande betvdelse för
de underhållsberättigades möjligheter att föra en dräglig tillvaro. De genom
arbetsförelägganden indrivna underhållsbeloppen spelar en underordnad
roll i kommunernas och statsverkets budget. Sedan de sociala välfärdsanordningarna
blivit utbyggda och underhåll åt barn blivit tryggat genom
bidragsförskott, kan man inte längre påstå att det praktiska behovet nödvändiggör
att de försumliga försörjarna genom en speciallagstiftning hålles till
arbete.

En annan utgångspunkt för kritiken har varit, fortsätter utredningsmannen,
att de sociala nämnderna varit alltför benägna att tillgripa arbetsföreläggande
och att föreläggandena har meddelats på grundval av en bristfällig
utredning, som inte visat att lagens förutsättningar för arbetsföreläggande
varit för handen. Till nämndernas försvar kan man anföra att det kan
vara mycket svårt att objektivt fastställa, om en betalningsförsummelse
verkligen går att föra tillbaka till lättja, lastbarhet eller liknöjdhet. Nämndernas
arbete att komma till rätta med de försumliga försörjarna är på det
hela taget besvärligt. Till sin ursäkt kan de sociala nämnderna också åberopa
att lagstiftningen på området är oklar och otidsenlig och att den i viss
mån inbjuder till missbruk. Lagen favoriserar nämnderna genom att tillägga
dem befogenhet att döma i egen sak. I en tvist med en enskild medborgare
kan nämnderna fatta beslut att motparten skall berövas sin frihet, intill dess
att han är beredd att göra rätt för sig. Slutligen bör man i detta sammanhang
besinna att lagstiftaren med all sannolikhet från början avsåg, att
nämnderna skulle gå hårt fram mot de tredskande försörjarna.

Trots vad som nyss har anförts har, säger utredningsmannen, de sociala

Kungl. Maj. ts proposition nr M är 196b

nämndernas utnyttjande av möjligheterna till arbetsföreläggande säkerligen
lämnat rum för en berättigad kritik. Det har visserligen förelegat ett
praktiskt behov att använda påtryckningsmedel mot tredskande försörjare.
Men ett hot, som har karaktär av repressalier, komprometterar socialvården.
Det har visat sig att en omsorgsfull handläggning av ärendena har lett till
en väsentligt lägre frekvens av arbetsförelägganden. Man kan därför sluta
sig till att en stor del av arbetsföreläggandena — kanske huvuddelen — har
kommit till stånd därför att utredningen har varit bristfällig. Det är uppenbart
att arbetsföreläggande eller hot därom inte får användas för att bespara
de sociala nämnderna besväret att utreda ärendet eller att undersöka
andra möjligheter att lösa konflikten. Det har i något sammanhang sagts att
arbetsföreläggandet är ett medel att överflytta bevisbördan på försörjaren;
sedan föreläggande givits, skulle det ankomma på denne att bevisa, att han
har giltig ursäkt för betalningsförsummelsen. För sådant ändamål får arbetsföreläggande
givetvis inte användas. Skyldigheten att sörja för en fullständig
utredning vilar helt på de sociala nämnderna. Om man godtar invändningen
att de sociala nämnderna saknar resurser att åstadkomma goda
utredningar i dessa ärenden, får man också ta konsekvensen att arbetsföreläggande,
i brist på utredning, ej kan beslutas. Det kan inte accepteras att
föreläggande ges så att säga på försök, i förvissning att den dömde frivilligt
inställer sig till verkställighet eller att vid begäran om polishandräckning en
tillfredsställande utredning skall komma fram genom polisens försorg.

Ett argument för arbetstvång kan på sin tid ha varit, heter det fortsättningsvis,
att samhället hade små möjligheter att genom lämplig vård och
behandling till en samhällsnyttig tillvaro återföra dem som hade visat bristande
social anpassning. Numera har samhället bättre möjligheter att ta
hand om och återanpassa personer med ett asocialt levnadssätt. En del av de
försumliga försörjarna är själva i behov av socialvård. Andra är i behov
av kroppssjukvård eller mentalsjukvård. En betydande del av de försumliga
försörjarna uppfyller förutsättningarna för samhällelig nykterhetsvård.
En reformerad lösdriverilagstiftning kan erbjuda vissa möjligheter att
bereda lämplig vård åt vissa asociala. I en del fall torde resultat kunna nås
genom omskolning och arbetsträning. De nu antydda formerna för vård
och stöd bör ha företräde framför en vårdform av arbetsföreläggandets typ.

Utredningsmannen sammanfattar därefter sina överväganden i följande
slutsatser. En förnuftig synpunkt på arbetshemmen är att de kan bereda
vård och rehabilitering åt internerna. Om man godkänner denna målsättning
har man lämnat lagstiftarens intentioner långt bakom sig. Klientelet är
mycket heterogent och kräver en differentierad behandling, såsom nykterhetsvård,
kroppssjukvård, mentalsjukvård, psykopatvård, omskolning och
arbetsträning. Det är inte rationellt att för att tillgodose dessa skilda vårdbehov
sammanföra ett ringa antal försumliga försörjare till särskilda anstalter.
Arbetshemmens utrustning och de intagnas behandling har följt med

Kungl. Maj:ts proposition nr 34 år 1964

i den allmänna standardhöjningen, och nuinera råder sådana förhållanden
att man inte kan tala om att behandlingen har någon avskräckande verkan.
En reform i avsikt att höja avskräckningseffekten kan inte komma i fråga.
Det enda man skulle kunna reflektera på vore en förlängning av tiden för
frihetsberövandet. Även tanken på en sådan reform måste bestämt avvisas.
Antalet av dem som för närvarande intages på arbetshem är ringa. Det är
en orimlig tanke att man genom en hårdhänt behandling av detta fåtal medborgare
skulle sprida skräck bland de försumliga försörjarna i allmänhet.
De intagna på arbetshemmen utgör ett negativt urval, ett restklientel bland
de försumliga försörj arna. De är fysiskt klena och psykiskt belastade. På
grund därav och till följd av sin bristande yrkesskicklighet har de svårt att
erhålla stadigvarande arbete och drabbas ofta av arbetslöshet. Deras ekonomi
är oftast så dålig att det inte finns mycket utrymme för att tillgodose
statens eller kommunens krav pa återbetalning. Kostnaderna för arbetshemmen
är sådana att det ur ekonomisk synpunkt är oförsvarligt att uppehålla
den nuvarande ordningen.

På grundval av det anförda föreslår utredningsmannen, att bestämmelserna
om arbetsföreläggande snarast möjligt upphäves. Någon annan form av
administrativt frihetsberövande bör inte träda i stället.

Skulle utredningsmannens förslag inte följas utan lagstiftaren bestämma
sig för att behålla systemet med arbetsföreläggande, är det enligt utredningsmannen
ofrånkomligt att reglerna angående förfarandet omarbetas.
Garantier måste skapas för att målen avgöres snabbt och av samhällsorgan
som odiskutabelt har karaktär av domstolar. I processen måste
den enskilde åtnjuta rättsskyddsgarantier, som inte i något avseende är
sämre än dem som är tillförsäkrade personer som åtalas för brott varå kan
följa fängelse. Det förslag till lag om åtgärder mot försumliga försörjare,
som framlagts i betänkandet angående administrativa frihetsberövanden,
kan enligt utredningsmannens mening inte anses i alla avseenden tillfredsställande.

Vid övervägandet av åtgärder, som skulle kunna tänkas träda i stället för
arbetsföreläggande, anför utredningsmannen, att en kriminalisering
av försummelse av försörjningsplikt liksom av lösdriveri förutsätter att man
kan utforma en gärningsbeskrivning, som klart avgränsar de straffbara
asociala beteendena från övriga former av asocialitet. I fråga om åtgärder
mot lösdriveri ligger en första avgränsning redan däri, att det gäller särskilda
grupper såsom bettlare, prostituerade, sutenörer, spritlangare osv.
En ytterligare begränsning kan åstadkommas genom föreskrift att frihetsinskränkande
ingripanden är tillåtna endast i fall av uppenbar samhällsfara.
Man kan hålla möjligheten öppen att samhället i alla oklara fall avstår
från att ingripa med straff eller därmed jämförbar påföljd.

Därest man vill kriminalisera försummelse av försörjningsplikt, vållar
avgränsningsfrågan större svårigheter. De försumliga försörjarna utgör en

Kungl. Maj:Is proposition nr .''ii är W6i

mycket heterogen samling av medborgare. Man kan inte tala om någon for
dem karakteristisk livsföring. Vid en avgränsning av det straffbara området
kan man inte anknyta till uppenbar samhällsfara, eftersom de försumliga
försörjarna i regel inte är samhällsfarliga. Efter mönstret av en del
gällande straffbestämmelser skulle man kunna lå en praktiskt användbar
begränsning av det straffbara området genom att endast grova iall av försummelse
gjordes straffbara. Till grova fall skulle då främst hänföras sådana
då försummelsen föranlett att den underliållsberättigade blivit utsatt
för uppenbar nöd eller vanvård. Risken för att någon till följd av försörjarens
försummelse skall bli utsatt för uppenbar nöd eller vanvård är emellertid
numera avsevärt mindre än för en eller två generationer sedan. Vid
sidan av den försörj ningspliktige har samhället ansvar för att ingen utsättes
för nöd eller vanvård. Kriminalisering av försummelse av försörjningseller
vårdnadsplikt kan därför knappast motiveras av hänsyn till de försörj
ningsberättigades intressen. Under dessa förhållanden skulle alltså en
kriminalisering få karaktären av en straffrättslig påföljd för betalningsförsummelse
i förhållande till stat och kommun. En speciallagstiftning av
denna karaktär kan utredningsmannen inte tillstyrka.

Bland andra möjligheter, som kan ifrågakomma därest administrativt
frihetsberövande och kriminalisering avvisas, iramhåller utredningsmannen,
att en åtgärd som alltid bör företagas vid försummelse av
försörjningsplikt är att vederbörande nämnd sätter sig i förbindelse med
den försumlige och utreder omständigheterna kring försummelsen. En bedömning
bör göras i vad mån försummelsen beror på betalningsoförmåga.
Däremot synes det inte vara påkallat att göra en bedömning om det föreligger
lättja eller liknöjdhet eller andra jämförbara orsaker till betalningsförsummelsen.
Om den försumlige anses ha en viss betalningsförmåga, bör
han såvitt möjligt förmås att betala ett skäligt belopp samt att godta en rimlig
betalningsplan såvitt angår resterande belopp.

Med hänvisning till den i den nya brottsbalken upptagna påföljden skyddstillsyn
anför utredningsmannen, att från denna kan hämtas förebild till vissa
åtgärder beträffande försumliga försörj are. Det måste dock beaktas att sådana
i skyddstillsyn ingående moment, som innebär ingrepp i den personliga
friheten, inte kan sättas in mot de försumliga försörjarna. övervakning
utgör ett dylikt ingrepp, och de sociala nämnderna kan inte förordna om
övervakning på grund av betalningsförsummelse. Nämnderna äger inte heller
rätt att ge bindande föreskrifter rörande den försumlige försörjarens
arbetsanställning, förfogande över arbetsförtjänst eller yrkesutbildning och
omskolning. De bör emellertid söka att hjälpa honom till rätta i dessa avseenden.
I samarbete med arbetsförmedlingsorganen bör vederbörande
nämnd, om så erfordras, anvisa den försumlige ett lämpligt arbete. Nämnden
kan också tillhålla honom att icke utan nämndens tillstånd lämna arbetet
eller avbryta en yrkesutbildning. I vissa fall kan det vara lämpligt att

Kungl. Maj.ts proposition nr 34 år 1964

överenskommelse träffas mellan nämnden, försörjaren och dennes arbetsgivare
om att arbetsgivaren innehåller ett skäligt belopp, som översändes till
nämnden för att tillställas den underhållsberättigade.

För att kunna sköta en anställning och skaffa sig en normal arbetsinkomst
ar, fortsätter utredningsmannen, många bland de försumliga försörjarna
i behov av yrkesutbildning eller omskolning. De sociala nämnderna bör
vara verksamma för att bereda arbetsvärd i form av yrkesutbildning åt sådana
försumliga försörj are som är arbetslösa eller endast partiellt arbetsföra.
Arbetsmarknadsstyrelsen har meddelat närmare bestämmelser rörande
yrkesutbildningsverksamheten för arbetslösa, partiellt arbetsföra in. fl„
och åtskilliga försumliga försörj are torde kunna beredas arbetsvärd i denna
ordning om de vill begagna sig av dessa möjligheter.

_ Utredningsmannen framhåller, att de åtgärder som nyss berörts förutsätter
frivillig medverkan från försörjarens sida. Såsom påtryckningsmedel
kan den sociala nämnden tillgripa allenast en erinran om möjligheterna till
exekutiva åtgärder mot försörjarens lön och andra tillgångar.

I den mån de försumliga försörjarna uppfyller förutsättningarna för
tvångsingripande enligt lösdriverilagstiftningen eller nykterhetsvårdslagen,
bor de sociala namnderna enligt utredningsmannens mening ta upp frågan
om ett sådant ingripande. Frågan huruvida ett tvångsingripande bör komma
till stånd bör avgöras i vanlig ordning. Försummelse av försörjningsplikt
får inte läggas vederbörande till last såsom en försvårande omständighet.
Ingripandet skall ske för att tillgodose de syften, som bär upp den ifrågakomna
lagstiftningen. Tvångsingripande eller hot därom får ej utnyttjas
såsom påtryckningsmedel i indrivningssyfte. De sociala nämnderna bör
också vara aktiva för att skaffa den försumlige försörjaren frivillig nykterhetsvård,
då sådan är motiverad.

De sociala nämnderna bör, heter det vidare i promemorian, inte enbart
intressera sig för åtgärder som kan sättas in mot den försumlige försörjaren.
De bor även undersöka vad samhället kan göra till hans förmån. Inte
minst bor namnderna noga pröva vad som åligger dem själva i fråga om
social omvårdnad om detta speciella klientel. Det kan vara fråga om läkarundersökning
eller observation för klarläggande av kroppsliga eller själsliga
brister och defekter. Det kan föreligga behov av kropps- eller mentalsjukvård.
Det ar i samhällets eget intresse att förebygga att dessa personer blir
permanenta socialvårdsfall. Om den försumlige försörjaren redan är ett socialvårdsfall,
skall handläggningen av ärendet rörande betalningsförsummelsen
lämpas därefter.

I de tidigare reformförslagen har man ägnat stor uppmärksamhet åt de
exekutiva åtgärder, främst införsel och utmätning, som står till buds beträffande
de försumliga försörj arna. Att indrivningsverksamheten bedrives
med maximal energi kan, säger utredningsmannen, förordas såvitt angår
tredskande försörjare, alltså sådana försumliga försörjare som utan

Kungl. Maj. ts proposition nr M är 1961

svårighet kan göra rätt för sig men som begagnar alla utvägar att undgå
att betala. Beträffande åtskilliga andra försumliga försörjare bör man emellertid
hålla i minnet att de har andra skulder, att den samlade skuldbördan
ofta överstiger vad de kan bära samt att det inte utan vidare är klart att de
sociala nämnderna skall äga företräde framför andra fordringsägare.

Även om alla tillgängliga vårdformer effektivt utnyttjas måste det, anför
utredningsmannen avslutningsvis, bland de försumliga försörjarna uppstå
ett restklientel, för vilket ingen vårdform passar. Ett restklientel måste
också uppstå på så sätt att olika vårdformer tagits i anspråk utan att några
bestående resultat uppnåtts. En viss reducering av restklientelet kan förmodligen
uppnås genom utbyggnad av vårdsystemet. Härvidlag kan man
särskilt fästa sig vid förbättringen av mentalsjukvården. Även en reformering
av lösdriverilagstiftningen kan möjligen bli av betydelse. Problemet
kommer likväl att finnas kvar. Man måste utgå från att det i samhället alltid
kommer att finnas en större eller mindre grupp av människor, som inte kan
inordnas i arbetslivet och som inte heller kan omhändertagas för vård.
Bland dem kommer också att finnas ett antal försumliga försörjare. Samhället
kan tåla den belastning som denna grupp av medborgare kan komma
att utgöra.

Remissyttranden

Det stora flertalet remissorgan tillstyrker eller förklarar sig inte
ha något att erinra mot förslaget att ar betsföreläggandet avskaffas
såsom administrativ påföljd för försumliga försörjare. Till dessa remissorgan
hör justitiekansler sämbetet, riksåklagarämbetet, socialstyi elsen, medicinalstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Östergötlands, Gotlands, Malmöhus, Västmanlands och Gävleborgs
län, socialpolitiska kommittén, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet,
Svenska landskommunernas förbund, Svenska socialvårds förbundet,
direktionerna för Västergårdens och Långmora arbetshem samt Svenska
psykiatriska föreningen. Av de sammanlagt cirka 30 kommunala organ, som
yttrat sig i ärendet, tillstyrker omkring hälften utredningsmannens förslag.

De tillstyrkande remissorganen åberopar i huvudsak likartade skäl för
sitt ståndpunktstagande. Otidsenligheten i bestämmelserna om arbetsföreläggande
påpekas i många yttranden. Justitiekanslersåmbetet framhåller i
detta hänseende, att varken i fråga om de samhällsorgan, på vilka handläggningen
av hithörande ärenden i första hand ankommer, eller beträffande
det förfarande som tillämpas berättigade krav i rättssäkerhetshänseende
kan anses uppfyllda. Härtill kommer att lagstiftningen inte står i god överensstämmelse
med de förpliktelser som Sverige iklätt sig genom sin anslutning
till Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rättig -

Kungl. Maj. ts proposition nr 34 år 1964

heterna och grundläggande friheterna. På grund av det anförda anser ämbetet
att bestämmelserna om arbetsföreläggande snarast bör upphävas.
Länsstyrelsen i Östergötlands lön framhåller att frihetsberövande såsom påföljd,
för betalningsförsummelse är eu kvarleva från äldre tid som mindre
\äl lämpar sig i ett modernt rättssamhälle. Länsstyrelsen är medveten om
att det förekommer fall där betalningsförsummelsen beror på avsiktlig tredska
och som ur moralisk synpunkt ter sig stötande. Länsstyrelsen anser
emellertid inte att det finns tillräckliga skäl för att göra skillnad mellan
betalningsförsummelse i allmänhet och betalningsförsummelse som hänför
sig till försörjningsplikt. Även länsstyrelsen i Gotlands län anser bestämmelserna
om arbetsföreläggande otidsenliga. Den under de senaste decennierna
alltmer utbyggda socialvården har möjliggjort en för den enskilde
tillfredsställande ekonomisk kompensation för den försummelse av försörjningsplikt,
vars fullgörande avsetts bli framtvingad genom frihetsberövandet.
Därjämte torde det avskräckande moment, som vistelsen på arbetshem
tidigare inneburit för den försumlige såsom medel att framtvinga ett fullgörande
av underhållsskyldigheten, numera ha väsentligt neddämpats genom
den upprustning av arbetshemmen som i olika avseenden ägt rum.
Kostnaderna för arbetshemmens drift är vidare förhållandevis stora och resultatet
beträffande fullgjord försörjningsplikt ringa.

Enligt överståthållarämbetets åsikt är institutet arbetsföreläggande otidsenligt
med hänsyn till samhällets nuvarande resurser för social omvårdnad,
därvid icke blott den underhållsberättigade utan även försörj aren bör
kunna komma i betraktande. Antalet meddelade arbetsförelägganden har
också successivt minskat och i fråga om beläggningen på arbetshemmen är
tendensen starkt sjunkande. Den försumlige försörjarens vistelse på arbetshem
synes inte heller vare sig ägnad att förbättra den underhållsberättigades
ekonomiska situation eller ge den intagne ökade förutsättningar att för framtiden
fullgöra små skyldigheter. Arbetsföreläggandeinstitutet torde således i
väsentliga avseenden ävenledes sakna praktisk betydelse. Socialnämnden i
Södertälje anser också, att arbetsföreläggandet förlorat all praktisk betydelse
inom socialhjälpen. I de fall socialhjälp måste beviljas under längre
tid på grund av att försörjningsplikten försummas krävs nästan alltid rehabilitenngsåtgärder
för den försörjningspliktige och sådana åtgärder kan
inte nu beredas vid arbetshem. Enligt social- och barnavårdsnämnderna i
Norrköping hör arbetsföreläggandet inte hemma i modern sociallagstiftning.
Ur vårdsynpunkt synes ett intagande på arbetshem vara meningslöst. Mentalvård,
nykterhetsvård eller andra sociala åtgärder av i huvudsak arbetsvårdskaraktär
kan i flertalet fall leda till bättre samhällsanpassning än
vård på arbetshem, om nu behandling över huvud taget är möjlig. Nämnderna
delar utredningsmannens uppfattning, att arbetsföreläggandet också
ur exekutiv synpunkt är olämpligt. Den moderna sociallagstiftningen säkerställer
att en enskild inte behöver lida nöd på grund av försörj ningsskyl -

Kungl. Maj. ts proposition nr .''14 år 1964

digs försummelse. Samhället träder på olika sätt in i stället lör den försumlige
försörjaren och övertar därmed den enskildes fordran på underhåll. Att
samhället genom ett frihetsherövande skall tvinga fram ersättning för lörskotterat
underhåll synes nämnderna inte rimligt. Stockholms stads barnavårdsnämnd
upplyser, att nämnden under de senaste tre åren ej i något fall
meddelat arbetsföreläggande. Nämnden erinrar om att den vid flera tillfällen
förordat slopande av institutet arbetsföreläggande, bl. a. i yttrande
över betänkandet om administrativa frihetsbcrövanden.

Svenska psykiatriska föreningen förklarar sig till fullo instämma i vad
utredningsmannen anfört till stöd för avskaffande av intagning på arbetshem
såsom eu påföljd för försummad försörjningsplikt. Föreningen har
själv vid tidigare tillfällen eftertryckligt framhållit, att frihetsberövande är
olämpligt som reaktionsform vid försummelse av försörjningsplikt och helt
oförenligt med i bästa mening modern socialvård. Socialvårdschefen i Hallstahammar
anser, att åtgärder av fiskalisk karaktär i ökad utsträckning
bör avföras från socialvården. I vår tid då människor allt oltare vänder sig
till den kommunala socialvården för att få hjälp med sina personliga problem
motverkas kontaktsökandet av att fiskaliska möjligheter i myndighetens
hand skapar dåligt renommé. En från tvångsmöjligheter befriad socialvård
skulle säkerligen i ökad omfattning på ett tidigare stadium få kontakt
med hjälpbehövande och i det fortsatta arbetet med klienten kunna följa
fruktbärande samförståndslinjer. Borttagandet av arbelsföreläggande är i
konsekvens med ett modernt betraktelsesätt inom socialvården.

Medicinalstyrelsen uppehåller sig utförligt vid vårdmöjligheterna och
framhåller att det sista decenniets utveckling medfört en betydande utbyggnad
av mentalsjukvården och vården av psykiskt efterblivna. Härvid har
även möjligheten att omhändertaga det s. k. psykopatklientelet ökat. Också
de resurser som står till arbetsvärdens förfogande fortsätter att öka. Därtill
har nya lagar beträffande nykterhetsvård, undervisning och vård avpsykiskt
eftex-blivna, socialhjälp och barnavård tillkommit, varigenom
samhällets resurser att inskrida mot människor som uppvisar ett så kallat
asocialt beteende ökat. Vidare är sinnessjukvårdslagstiftningen föremål för
omarbetning och översyn och en ny brottsbalk har antagits. Mot bakgrunden
av dessa reformer torde enligt medicinalstyrelsens mening behovet av
nu gällande lagstiftning beträffande s. k. försumliga försörj are komma att
reduceras i betydande grad. Vid bedömningen av hithörande frågor bör dock
understrykas, att den nuvarande lagstiftningen i varje fall när det gäller det
mer lättskötta klientelet i viss utsträckning torde ha verkat som påtryckningsmedel.
När det gäller möjligheten att komma till rätta med den mer
svårskötta delen av klientelet torde det däremot vara mera tveksamt, huruvida
hot om arbetsföreläggande och intagning på arbetshem utgör ett effektivt
påtryckningsmedel. Även om det är möjligt att svårigheter under en
övergångstid kan uppstå när det gäller att komma till rätta med de försum -

Kungl. Maj.ts proposition nr .‘It år 1961

liga försörjarna, anser sig medicinalstyrelsen böra förorda, att bestämmelserna
om arbetsföreläggande upphävs. Som vårdform är institutet arbetsföreläggande
enligt arbetsmarknadsstyrelsens mening, med hänsyn till det
ur skilda synpunkter heterogena klientelet, ineffektivt och rehabiliteringseffekten
synes vara obetydlig. Möjligheterna att ge en grundlig yrkesutbildning
på arbetshemmen måste med hänsyn till klientelets beskaffenhet in. in.
vara i det närmaste obefintliga.

Frågan om samhällets skyddsbehov när det gäller en grupp sådan som
de försumliga försörjarna behandlas av socialstyrelsen. Till en början
tramhåller styrelsen, att ett beslut om frihetsberövande omöjligen kan få
användas som ett påtryckningsmedel. Detta är emellertid inte ett tillräckligt
skäl att motsätta sig en lagstiftning om ingripande med frihetsberövande
i hithörande fall. Styrelsen anser emellertid att ett sådant ingripande
överhuvudtaget icke kan godtagas annat än på grund av ett samhällets
skyddsbehov av viss styrka, av uppenbart vårdbehov eller, beträffande ungdom,
i uppfostringssyfte. Vårdbehovet hos försörjningsklientelet har aldrig
tillerkänts något speciellt beaktande som motivering för arbetsföreläggande.
Vårdbehov föreligger ofta, men då inom andra vårdområden. Lagstiftningen
bär aldrig ifrågasatts skola gälla för ungdom. Vad slutligen samhällets och
de underhållsberättigades skyddsbehov beträffar må till en början konstateras
att statens och kommunernas fiskaliska intressen givetvis inte kan
motivera frihetsberövande i indrivningssyfte. Men inte heller den underhållsberättigades
i och för sig starka skyddsintresse kan, med den utbyggnad
vår sociala omvårdnad numera uppnått, enligt styrelsens mening anses
vara av sådan styrka att ett ingripande med frihetsberövande är motiverat.

En fråga som tilldragit sig stort intresse gäller arbetsföreläggandets betydelse
som påtryckningsmedel för att förmå försumliga försörj are att fullgöra
sina skyldigheter. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser inte att tillräckliga
skäl föreligger att bibehålla bestämmelserna om arbetsföreläggande
och intagning på arbetshem såsom ett tvångsmedel mot personer, som inte
behörigen fullgör sina underhållsplikter, även om själva arbetsföreläggandet
säkerligen i vissa fall utgjort en effektiv press på den försumlige att
bättre fullgöra sin underhållsplikt. Under senare år har de sociala hjälpformerna
utbyggts i betydande omfattning och de underhållsberättigade
har beretts ökade möjligheter att erhålla ekonomiskt stöd. Det är därför
inte lika angeläget nu som tidigare att genom arbetsföreläggande och intagning
på arbetshem söka förmå försumliga försörjare att fullgöra sina skyldigheter.
Liknande synpunkter anföres av överståthållarämbetet.

Socialstyrelsen framhåller, att ökade rättssäkerhetsgarantier är nödvändiga
därest åtgärder mot försumliga försörjare överhuvud skall kunna vidtagas
i administrativ väg. I så fall torde man få räkna med en begränsning i
påtryckningseffekten. En omständighet som tyder härpå är den minskning
av antalet intagna på arbetshem som ägt rum under tiden för justitieom -

2:i

Kungl. M<ij:ts proposition nr 34 ur 1964

bildsmannens aktivitet i frågan. Enligt arbetsmarknadsstyrelsens uppfattning
kan det med rätta ifrågasättas om det är samhället värdigt att använda
ett administrativt frihetsberövande för indrivning av samhällets fordringar.

De av utredningsmannen anförda skälen talar enligt Svenska landskommunernas
förbund starkt för att arbetsföreläggandet avvecklas, men förbundet
anser att man dock inte kan bortse från att arbetsföreläggande är
ett effektivt påtryckningsmedel mot försumliga försörj are, särskilt vid indrivning
av bidragsförskott, och ibland den enda till buds stående möjligheten
att förmå den underhållspliktige att göra rätt för sig. För övrigt har
institutet arbetsföreläggande redan i sig självt från indrivningssynpunkt
en gynnsam effekt på tredskande underhållspliktiga genom det latenta hot
som ständigt vilar över dem genom institutets blotta förekomst. Den försämrade
indrivning av bidragsförskott, som i viss utsträckning torde bli
en följd av att kommunerna avhändes detta verkningsfulla påtryckningsmedel,
får enligt förbundets mening inte medföra att vederbörande kommuner
går förlustiga rätten till den häremot svarande delen av gottgörelsen
av statsverket för bidragsförskotten. Detta synes kräva en viss uppmjukning
av den ganska hårda och formbundna praxis som f. n. tillämpas vid
prövningen av kommunernas ansökningar om ersättning för utgivna bidragsförskott.
Enligt Svenska landstingsförbundets uppfattning torde den
reella effekten av arbetsföreläggandet i praktiken väsentligen vara att hänföra
till den helt dominerande grupp försumliga försörjare som inför hotet
om ett arbetsföreläggande respektive en hemställan om handräckning för
intagning på arbetshem söker uppfylla sina försörjningsförpliktelser. Att
en befogenhet att besluta om frihetsberövande är ett synnerligen effektivt
påtryckningsmedel vid indrivandet av fordran hos en tredskande gäldenär
är ställt utom allt tvivel. Huruvida ett dylikt på den personliga friheten inriktat
påtryckningsmedel i ett skuldförhållande står i full överensstämmelse
med vår allmänna rättsuppfattning, torde emellertid enligt förbundets
mening kunna ifrågasättas och detta gäller även om själva skuldförhållandet
har sin uppkomst i underlåtenhet att efter förmåga fullgöra förpliktelser,
vilka i det allmänna rättsmedvetandet framstår som moraliskt självskrivna.
Ett upphävande av bestämmelserna om arbetsföreläggande kan förutsättas
komma att menligt påverka möjligheterna för det allmänna att indriva
sina fordringar i anledning av utgivna bidragsförskott och socialhjälpsbidrag
och detta i en utsträckning som ej helt låter sig bedöma med
utgångspunkt från vare sig antalet meddelade beslut om arbetsföreläggande
eller antalet intagningar på arbetshem. Det oaktat vill förbundet inte motsätta
sig att arbetsföreläggandet avskaffas.

Svenska stadsförbundet erinrar om att förbundet redan i yttrande över
betänkandet angående administrativa frihetsberövanden ifrågasatt huruvida
systemet med intagning på arbetshem överhuvudtaget förtjänade att bibehållas.
I annat sammanhang har förbundet uttalat den förhoppningen att

Kungl. Maj. ts proposition nr 34 år 1964

socialvårdsorganen skulle finna effektiva medel att komma till rätta med
försummad försörjningsplikt utan att tillgripa dessa tvångsåtgärder. Det
stöter enligt förbundets mening på stora svårigheter att ens uppskattningsvis
bedöma de nu gällande bestämmelsernas förebyggande effekt. Det förefaller
dock antagligt, att avskaffandet av arbetsföreläggandet kommer att
innebära inte bara eu minskning i de frivilligt fullgjorda inbetalningarna för
utgående socialhjälp och bidragsförskott samt den del av ådömt eller avtalat
underhållsbidrag, som inte täckes genom bidragsförskott, utan även ett
ökat krav på dessa hjälpformer i sådana fall, där betalningsskyldigheten hittills
fullgjorts i medvetande om de risker för tvångsingripande som föreligger.
Enligt förbundets mening utgör emellertid inte nu angivna förhållanden
något godtagbart skäl för att bibehålla arbetsföreläggandet som påtryckningsmedel.
De kommuner, som sedan en längre tid tillämpat en sträng återhållsamhet
vid utnyttjande av möjligheten till arbetsföreläggande, har inte
heller givit uttryck för att en ökad betalningsovillighet uppträtt. Även om
garantier skapas för ett ur rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande förfarande,
skulle för de enstaka intagningarna alla övriga invändningar mot arbetsföreläggandet
kvarstå. Enligt socialnämnden i Malmö kan man ifrågasätta,
om inte arbetsföreläggandet i första hand drabbar dem som är helt
oskyldiga till den iråkade betalningssituationen. Friköpande från ett arbetsföreläggande
kan, säger nämnden, ske med bistånd från någon anhörig, varigenom
samhället övervältrar sitt sociala ansvar på helt ovidkommande personer.
Likaså kan hot om tvångsingripande spoliera en familjs sammanhållning
och ekonomi, i den mån familjeförsörjaren är belastad med försörjningsplikt
enligt tidigare åtaganden. Barnavårdsnämnden i Bollnäs anser,
att frågan om den försumliges betalningsskyldighet till enskild, stat och kommun
bör kunna lösas på ett humanare och effektivare sätt än genom hot
eller genom intagning på arbetshem. Nuvarande bestämmelser är enligt
nämndens uppfattning en speciallagstiftning för fattiga. Full betalning för
skuld till underhållsberättigad eller till samhället medför ju ovillkorligen
att frihetsinskränkande åtgärder avbrytes. Social- och barnavårdsnämnderna
i Överluleå anför, att arbetsföreläggandet otvivelaktigt varit ett påtryckningsmedel
mot den försumlige försörj aren att fullgöra honom åvilande försörjningsplikt.
Genom att följa de olika besluten om arbetsförelägganden
kan man emellertid utläsa, att påtryckningsmedlet endast haft en temporär
verkan och att en återgång till försumlighet i betalningen inträtt. Arbetsföreläggandeinstitutet
har därför inte verksamt bidragit till en försumlig försörj
ares tillrättaförande på längre sikt och de små belopp, som åtminstone
för kommunens del kunnat utkrävas av försörjarna genom detta förfarande,
synes sakna större ekonomisk betydelse. Viktigare är då, att bidragsmyndigheterna
— såväl statliga som kommunala — visar större tolerans mot en
försumlig försörj are och större förståelse för de försök, som från nämndernas
sida göres för att genom hjälpande och stödjande åtgärder tillrätta -

Kanyl. Maj.ts proposition nr 3b är 196b 25

föra en försumlig försörj are så, att han för framtiden kan förbättra sin betalningsförmåga
och bli eu god försörjare, även om detta under en övergångsperiod
skulle medföra ytterligare kostnader i form av förskotterade försörj
ningsbidrag.

Förslaget att avskaffa arbetsföreläggandet a v styrkes av länsstyrelserna
i Stockholms, Göteborgs- och Bohus, Värmlands samt Norrbottens
län, familjerättskommittén samt omkring halva antalet av de kommunala
organ som avgivit yttranden.

I princip säger sig länsstyrelsen i Värmlands län kunna godta de skäl och
överväganden, som utredningsmannen lagt till grund för sitt förslag om att
avskaffa arbetsföreläggandet. Länsstyrelsen anser det dock omöjligt att
bortse från de praktiska konsekvenser, som ett sådant slopande skulle få
då det gäller att komma till rätta med de försumliga försörjare, vilka av
tredska underlåter att fullgöra sina lagliga förpliktelser. Framför allt barnavårdsnämnderna
torde i dagens läge ha betydande svårigheter i detta hänseende.
En indrivning utförd med »maximal effekt» skulle kanske kunna
lösa de föreliggande problemen utan tillgång till arbetsföreläggandets avskräckande
verkan. Att avhända de berörda sociala nämnderna denna möjlighet
till påtryckning, innan resultatet av en intensiv indrivningsverksamhet
kan avläsas, synes dock inte tillrådligt. Här krävs i första hand en väsentlig
utbyggnad av både de kommunala och de statliga resurserna på indrivningens
område. Även barnavårdsnämnden i Malmö delar i princip de
synpunkter utredningsmannen anfört till stöd för ett upphävande av bestämmelserna
om arbetsföreläggande. Det kan sålunda enligt nämndens förmenande
med fog ifrågasättas, huruvida ett tvångsmedel, innebärande frihetsberövande,
enligt modern uppfattning skall vara att tillgå för bevakande
av fiskaliska intressen. Det finns en hel del skadeståndsfordringar av
minst lika behjärtansvärd natur som underhållsbidraget, för vilkas uttagande
ingenting annat står till buds än vanliga exekutiva åtgärder. Nämnden
vill dock framhålla att det bland de försumliga försörj arna finns ett
icke ringa antal, som inte kan betecknas vare sig som mentalt sjuka eller socialt
missanpassade och vilka år efter år genom olika åtgärder målmedvetet
undandrar sig underhållsplikten. Med hänsyn till dessa vill nämnden klart
redovisa sina farhågor för att avskaffa arbetsföreläggandet utan att sätta
något annat i stället. Eftersom lagstiftningen i våra nordiska grannländer
innehåller bestämmelser av motsvarande innebörd, borde frågan dessutom
göras till föremål för internordiska överläggningar för ernående av om möjligt
likartade bestämmelser.

Kommunernas ökade vårdresurser tages av stadsfullmäktige i Linköping
till utgångspunkt för följande resonemang. I samarbete med arbetsmarknadsmyndigheter
och landsting ökar möjligheterna till placering vid träningsverkstäder
och skyddade verkstäder. Genom anlitande av psykiatrisk

Kungl. Maj. ts proposition nr 31 år 1961

och socialmedicinsk expertis inom socialbyråerna ökar möjligheterna till
snabb och riktig diagnostisering och behandling av socialvårdens klienter.
Allt detta innebar att arbetsföreläggandet utgör ett extraordinärt medel i
verksamheten och endast det yttersta ledet i eu rad av samhällsåtgärder.
Detta sista led skall vara ägnat att bringa en underhållspliktig till insikt
om hans skyldighet att fullgöra vad på honom ankommer för att tillgodose
sina anhörigas levnadsbehov. Stadsfullmäktige anser, att många underhållsskyldiga
är medvetna om risken av ett frihetsberövande och att de ofta endast
på grund härav fullgör sina skyldigheter. Lagstiftningen om arbetsföreläggande
är därför alltfort nödvändig ur allmänpreventiv synpunkt.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att arbetsföreläggandet ur vårdsynpunkt
medfört fördelen av viss läkarkontroll av den intagne samt hans inpassning
i ordnade förhållanden.

Arbetsföreläggandets roll för att inskärpa den familjerättsliga underhållsskyldigheten
är för flera remissorgan huvudgrunden för avstyrkandet. Enligt
länsstyrelsen i Stockholms län måste det vara av synnerlig vikt att det
elementära moraliska och juridiska kravet på föräldrar att vårda och underhålla
sina barn hålles levande. För att detta skall ske lär det vara nödvändigt,
att samhället förfogar över tillräckligt verkningsfulla medel att tvinga
uppenbart försumliga föräldrar att tillbörligen försörja sina barn. Vad nu
sagts galler i princip även en mans fullgörande av underhållsskyldigheten
mot sin hustru. På sätt utredningsmannen själv framhåller har arbetstvånget
visat sig vara ett på det hela taget effektivt medel att förmå försumliga
försörj are att fullgöra sina plikter. Så länge man ej kan anvisa någon
annan form for ingripande mot ifrågavarande försörjningsskyldiga av någorlunda
jämförlig verkningsgrad, är det inte tillrådligt att ur lagstiftningen
utmönstra institutet arbetsföreläggande. Liknande synpunkter anföres av
lansstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Det finns, framhåller länsstyrelsen,
dessvärre en ganska stor kategori försörj are, vilkas försumlighet att
betala underhållsbidrag ingalunda beror på oförmåga till följd av sjukdom,
alkoholmissbruk eller grövre mentala defekter. Här avses försörj are med
god arbetsförmåga och goda inkomster, som av tredska — kanske i vissa
fall grundad på att de anser den dom, varigenom faderskap och underhållsskyldighet
påbördats dem, som materiellt oriktig — eller av allmän nonchalans
söker komma ifrån sina förpliktelser. För dessa utgör hotet om arbetsföreläggande
i många fall den enda faktor, som kan förmå dem att fullgöra
sm underhållsskyldighet. Det är enligt länsstyrelsens uppfattning att
befara att, om arbetsföreläggandet utmönstras ur lagstiftningen, det sammanlagda
belopp som nu trots allt inflyter från de försörjningsskyldiga
kommer att väsentligt minska. Vad som utfås genom den betalningsfrämjande
effekt, som förefintligheten av institutet arbetsföreläggande utgör, är
visserligen svårt att siffermässigt uppskatta. Klart torde vara att kostnaderna
för arbetshemmen är blygsamma i jämförelse med antydda belopp.

Kungl. Muj.ts proposition nr .''Ii ur 1t)(H

Länsstyrelsen åberopar, atl barnavårdsnämnderna under år 1961 utbetalade
sammanlagt ca 53 milj. kr. i bidragsförskott, varav 25 milj. kr. återbetalades.
Detta tyder enligt länsstyrelsen på att i ett stort antal fall underlåtenheten
att betala inte berott på oförmåga. Länsstyrelsen anför vidare, att arbetet
med indrivningen av utbetalade bidragsförskott redan nu är mycket arbetskrävande
och kostsamt för samhället och att fråga är om stat och kommun
bör ta på sig ytterligare arbete och kostnader i detta avseende.

Även familjerättskommittén framhåller betydelsen av att den familjerättsliga
underhållsskyldigheten mot make och barn fullgöres. Indrivningen
av oguldna underhållsbidrag bör därför vara så effektiv som möjligt. Efter
förslag av lagberedningen har nyligen i detta syfte genomförts vissa lagändringar,
vilka medger ökade möjligheter till utmätning och införsel för
uttagande av underhållsbidrag. Där förutsättningar saknas för indrivning av
underhållsbidrag genom utmätning eller införsel återstår som sista tvångsmedel
arbetsföreläggande. Kommittén känner sig inte övertygad om att man
kan avhända sig detta tvångsmedel. Exempel finns, att enbart hotet om arbetsföreläggande
medfört att en underhållsskyldig erlagt underhållsbidrag
som stått ute för lång tid. Det kan nämnas, att motsvarande tvångsmedel i
Danmark visat sig synnerligen verksamt. Detsamma torde gälla för Finlands
del. Utredningsmannen har helt förbigått att jämföra med grannländerna
eller pröva vad minskad indrivningseffektivitet betyder ur nordisk
synpunkt. Att det danska systemet medfört fördelar för underhållsberättigade
i Sverige som har underhållskrav mot någon som vistas i Danmark är
känt. Familjerättskommittén kan inte med anledning av föreliggande utredning
tillstyrka, att man avhänder sig varje tvångsmedel av den art som här
är i fråga. Det är sannolikt fullt riktigt att man ej uppnår någon särskild
effekt genom själva anstaltsvistelsen, men hotet med arbetsföreläggande
har utan minsta tvekan sin stora betydelse när det gäller ett klientel, som
inte hör till det allra sämsta men ändå vill draga sig undan sina skyldigheter
om det går. Nämnda klientel kan vara ganska stort och det skulle kunna
verka stötande, om åtskilliga underhållsskyldiga slinker undan. En sådan
företeelse inverkar nedsättande på betalningsmoralen i allmänhet och bör
motarbetas. Socialnämnden i Hälsingborg finner det också otillfredsställande
att försummelse av en så elementär plikt som skyldigheten att sörja
för make och barn inte skall kunna leda till ingripande tvångsvis ens när
underlåtenheten lett till att samhället måst helt eller delvis i den försumliges
ställe fullgöra hans underhållsskyldighet. Särskilt otillfredsställande är
detta, när de former av exekution, utmätning och införsel, som kan riktas
mot den försumliges egendom och arbetsförtjänst, blir resultatlösa genom
hans egna åtgöranden. Med hänsyn härtill anser nämnden att arbetsföreläggandet
bör bibehållas som en sista möjlighet att av försumliga försörj are
framtvinga fullgörandet av underhållsskyldigheten. Liknande synpunkter
anföres av länsstyrelsen i Norrbottens län, barnavårdsnämnden i Göteborg

Kungl. Maj.ts proposition nr 34 år 196b

och drätselkammaren i Solna. Enligt drätselkammarens uppfattning finns
ett antal ärenden, där den försörj ningsskyldige egentligen inte är beredd att
frivilligt betala och där inte heller införsel i lön eller utmätning i egendom
kan göras, fastän vederbörande uppenbarligen har goda levnadsomständigheter
och förmåga att fullgöra sin försörjningsplikt. Försörjningsovilliga av
denna typ torde man endast ytterst sällan möta på arbetshemmen; de driver
inte saken så till sin spets. Men utan samhällets möjlighet till någon åtgärd
bortom indrivning och utmätning torde det bli åtskilliga som framhärdar i
att inte betala utan att detta förhållande kan korrigeras. Det står därför
klart att det ekonomiska resultatet av arbetsföreläggandena inte kan mätas
på det sätt utredningsmannen gör.

De remissorgan, som anser att arbetsföreläggandet bör bibehållas, är överens
om att det nuvarande förfarandet vid meddelande av arbetsföreläggande
inte ger tillräckliga garantier ur rättssäkerhetssynpunkt utan
måste förbättras. Flertalet av dem anvisar en reform efter i huvudsak de
riktlinjer som uppdragits av utredningen om administrativa frihetsberövanden.
Familjerättskommittén framhåller vikten av att våra internationella förpliktelser
fullgöres i fråga om kravet på domstolsprövning.

Så gott som samtliga remissorgan har tagit avstånd från tanken på en
kriminalisering av försummad underhållsplikt. Utredningsmannens
synpunkter godtages allmänt och till stor del anföres samma skäl mot kriminalisering
som dem som anförts för avskaffande av arbetsföreläggandet.
Från flera håll påpekas, att det måste bli svårt att komma fram till en tillräckligt
klar gärningsbeskrivning.

Några kommunala myndigheter uttalar sig emellertid för en ytterligare
utredning av frågan om kriminalisering. Enligt barnavårdsnämnden i Malmö
talar visserligen så starka skäl mot en kriminalisering, att den vägen inte
utan tvingande skäl bör beträdas, men om arbetsföreläggandet avskaffas
synes dock problemet om kriminalisering böra upptagas till förnyat övervägande.
Sistnämnda uppfattning delas av barnavårdsnämnden i Göteborg
och stadsfullmäktige i Motala.

När det gäller frågan vilka andra möjligheter det finns att komma
till rätta med de försumliga försörjarna har utredningsmannens synpunkter
inte mött någon gensaga under remissbehandlingen. Från många
håll understrykes, att sådana åtgärder som utredningsmannen förordar —
undersökning och vårdåtgärder av olika slag, yrkesutbildning och arbetsanskaffning,
exekutiva åtgärder — inte innebär någon nyhet och att de alltid
prövas innan arbetsföreläggande meddelas.

Ett flertal remissorgan diskuterar om åtgärder av nu angiven art är tillfyllest,
därest arbetsföreläggandet slopas. Enligt justitiekanslersämbetet
kan det vara föremål för någon tvekan, huruvida bestämmelserna om arbetsföreläggande
bör upphävas utan att man samtidigt tillskapar andra former

Kungt. Maj.ts proposition nr 3b år 196b 29

för samhällsingripande mot försumliga försörjare. Behovet av ingripande i
annan ordning än genom vanliga exekutiva åtgärder har emellertid, lortsätter
ämbetet, avsevärt minskat genom utbyggnaden av reglerna om socialhjälp
och om förskottering från det allmänna av underhållsbidrag till barn.
Särskilda, mot försörjarens person riktade tvångsåtgärder är enligt ämbetets
mening inte motiverade enbart av statens och kommunernas intresse att erhålla
betalning för fordran på socialhjälp eller bidragsförskott. Med hänsyn
härtill finner ämbetet inte tillräckliga skäl föreligga att ersätta arbetsföreläggandeinstitutet
med någon ny form för samhällsingripande. I detta sammanhang
framhåller ämbetet, att fortsatta åtgärder för att förbättra socialvården,
särskilt nykterhetsvården, och mentalsjukvården torde ytterligare
minska behovet av särskilda former för samhällsingripande mot försumliga
försörjare. Socialstyrelsen anser i likhet med utredningsmannen att
några andra åtgärder mot försumliga försörjare inte kan anses påkallade ur
samhällelig synpunkt. Styrelsen framhåller emellertid att det torde komma
att uppstå behov av ökad aktivitet hos barnavårdsnämnderna och socialnämnderna,
enär avskaffandet av arbetsföreläggandet otvivelaktigt kan komma
att medföra en minskad benägenhet att fullgöra försörjningsplikten.

I flera remissyttranden påtalas behovet av särskilda åtgärder för att förbättra
indrivningen hos tredskande försörjare. Bland remissorgan som uttalar
sig i denna riktning märkes Svenska landstingsförbundet, Svenska
landskommunernas förbund, Svenska socialvårdsförbundet, socialnämnden
i Stockholm och barnavårdsnämnden i Hälsingborg.

Svenska psykiatriska föreningen rekommenderar att de praktiska möjligheterna
till indrivning förbättras. Det bör i mindre utsträckning än nu
kunna förekomma att den försumlige sticker sig undan. Man bör få bättre
resurser att spåra honom. Däremot vill föreningen varna mot ett schablonmässigt
utnyttjande av dessa möjligheter. Samtliga samhällsåtgärder för att
tillrättaföra en försumlig försörjare bör samordnas. För närvarande händer
det då och då att en — formellt helt berättigad — indrivningsåtgärd torpederar
en någorlunda gynnsamt fortskridande resocialisering. Här diskuterade
klientel är genomsnittligt sämre rustat än ordinära medborgare att förstå
bakgrunden till och tolerera motstridighet i åtgärder från skilda samhällsorgan.
På liknande sätt yttrar sig barnavårds- och socialnämnderna i Norrköping.

Departementschefen

Skyldighet för försumlig försörjare att utföra arbete som förelagts honom
av kommunal myndighet har funnits i vårt land sedan lång tid tillbaka och
betraktades ursprungligen som ett utflöde av en kommunens husbonderätt
över den som försummade sin försörjningsplikt så, att familjen måste erhålla
fattigvård. Kommunen kunde göra sig betald för sin fordran på ersättning
för den lämnade fattigvården genom att utnyttja försörjarens arbets -

Kungl. Maj. ts proposition nr Sb år 196b

kraft. Den försumlige försörjaren kunde inte mot sin vilja kvarhållas i arbetet,
men däremot kunde han dömas till tvångsarbete, om han nekade att
utföra av fattigvårdsstyrelsen anvisat arbete. Genom 1918 års fattigvårdslag
skärptes bestämmelserna angående arbetsföreläggande så att den försumlige
försörjaren kunde tvingas till det arbete, som förelagts honom av
fattigvårdsstyrelsen. Landstingen blev skyldiga att hålla särskilda anstalter,
arbetshem, i vilka av fattigvårdsstyrelsen förelagt arbete skulle kunna
utföras. Möjligheten att i sista hand döma till tvångsarbete i tvångsarbetsanstalt
kvarstod. Enligt motiven till fattigvårdslagen var arbetsskyldighetens
uppgift inte att skaffa kommunen ersättning för lämnad fattigvård utan att
förmå den försörjningspliktige att för framtiden fullgöra sina plikter mot
de anhöriga.

Då barnavården bröts ut ur fattigvården år 1924 infördes motsvarande
bestämmelser i barnavårdslagen. Samtidigt tillkom den nyheten att barnavårdsnämnd
fick befogenhet att meddela arbetsföreläggande även för den
som underlät att betala i dom eller avtal fastställt underhållsbidrag till
barn. Det var alltså här fråga om underlåtenhet att fullgöra en civilrättslig
förpliktelse och något krav på att samhället skulle ha åsamkats kostnader
genom försummelsen uppställdes inte.

Reglerna om arbetsföreläggande har i stort sett oförändrade överförts
till 1956 års socialhjälpslag och 1960 års barnavårdslag. Enligt nu gällande
bestämmelser kan socialnämnd förelägga den arbete i arbetshem som av
lättja eller liknöjdhet försummat sin försörjningsplikt mot hustru eller
barn under 16 år, så att kommunen måst lämna socialhjälp. Barnavårdsnämnd
kan meddela arbetsföreläggande för den som av lastbarhet, vårdslöshet,
lättja eller liknöjdhet så försummar sina skyldigheter mot barn
under 16 år, att samhällsvård måst beredas barnet, och tillika undandrar
sig att fullgöra sin ersättningsskyldighet för vården. Vidare kan arbetsföreläggande
av barnavårdsnämnd meddelas den som av lättja eller liknöjdhet
underlåter att betala i dom eller avtal fastställt underhållsbidrag till barn
under 16 år. Den sistnämnda grunden för arbetsföreläggande är den i praktiken
viktigaste, eftersom barnavårdsnämnderna för utgivet bidragsförskott
inträder i barnets rätt till underhållsbidrag gentemot den bidragspliktige.

Om den försumlige försörjaren inte frivilligt inställer sig på arbetshemmet
eller avviker därifrån, kan polismyndigheten meddela handräckning
för hans hämtande. På arbetshemmet skall den som förelagts arbete stanna
kvar tills det finns grundad anledning anta att han i fortsättningen skall
fullgöra sin försörjningsplikt. Han får dock inte hållas kvar längre tid i
oavbruten följd än ett år. Den som missköter sig på arbetshem och inte tar
rättelse av varning kan i sista hand dömas till tvångsarbete av länsstyrelsen.

Det är inte tillåtet att överklaga den kommunala nämndens beslut om

Kungi. Maj: Is proposition nr .74 år It Mit .11

arbetsföreläggande. Om den som förelagts arbete inte frivilligt inställer sig
på arbetshemmet och nämnden därför begär polishandräckning, prövar polismyndigheten
huruvida arbetsföreläggandet var lagligen grundat. Polismyndighetens
beslut kan överklagas hos länsstyrelsen och vidare hos regeringsrätten.

Antalet arbetsförelägganden har under senare år sjunkit. Under slutet av
1950-talet meddelades i genomsnitt ca 1 500 arbetsförelägganden om året,
det stora flertalet av barnavårdsnämnd. År 1961 meddelade barnavårdsnämnderna
sammanlagt 743 förelägganden och motsvarande siffra för år
1962 beräknas preliminärt till 621. De flesta arbetsförelägganden leder aldrig
till intagning i arbetshem. I slutet av 1950-talet intogs i genomsnitt omkring
300 personer om året, medan motsvarande siffra för år 1962 var 92.
Den 1 november 1963 var antalet intagna på Västergårdens arbetshem —
det enda som nu användes — endast 15. Sommaren 1946 företog dåvarande
socialläkaren Gunnar Inghe en undersökning av klientelet på arbetshemmen.

I stort sett var resultatet av undersökningen att cirka 90 procent av de intagna
var i behov av vård i någon form, såsom nykterhetsvård eller mentalsjukvård.
Senare iakttagelser angående de på arbetshem intagna har i stort
sett bekräftat resultatet av den nämnda klientelundersökningen.

Vid olika tillfällen har ifrågasatts huruvida lagstiftningen om arbetsföreläggande
står i överensstämmelse med vissa av Sverige ratificerade konventioner,
nämligen dels Internationella arbetsorganisationens konvention nr
29 angående tvångs- eller obligatoriskt arbete, enligt vilken sådant arbete
får åläggas endast genom en i judiciell ordning meddelad dom, dels Europarådets
konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna, vari det föreskrives att ingen får berövas friheten
utan att ha möjlighet att snabbt få sin sak prövad av domstol. Även från
andra synpunkter har under senare tid kritiska röster höjts mot institutet
arbetsföreläggande. Kritiken har i huvudsak gällt själva förfarandet och
dess brister i rättssäkerhetsavseende. Med anledning av en framställning
från riksdagens justitieombudsman utfärdade Kungl. Maj :t år 1959 ett
cirkulär till social- och barnavårdsnämnderna i riket med föreskrifter om
omsorgsfull utredning i olika avseenden, innan arbetsföreläggande meddelas.
För barnavårdsnämndernas del innebar vidare bestämmelserna i
1960 års barnavårdslag skärpta krav på förfarandet i samtliga ärenden,
som handlägges av barnavårdsnämnd.

Utredningen om administrativa frihetsberövanden föreslog i sitt år 1960
avgivna betänkande en långtgående omläggning av förfarandet och instansordningen
när det gällde administrativa frihetsberövanden, med bland annat
inrättande av socialdomstolar. I samma betänkande framlade utredningen
förslag till eu särskild lag om åtgärder mot försumliga försörj are, avsedd
att ersätta socialhjälpslagens och barnavårdslagens regler i detta ämne. I
sina huvuddrag innebar förslaget att de kommunala nämnderna inte vidare

Kungl. Maj. ts proposition nr 34 år 196U

skulle meddela arbetsföreläggande och att beslut om intagning i arbetshem
skulle meddelas av socialdomstol. Bestämmelserna om intagning i och utskrivning
från arbetshem anslöt sig till motsvarande regler i nykterhetsvårdslagen
beträffande allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Betänkandet
ledde inte till lagstiftning och förfarandet vid administrativa frihetsberövanden
övervägs nu av förvaltningsdoinstolskommittén.

Några delade meningar råder inte om att den nuvarande ordningen för
ingripanden i administrativ väg mot försumlig försörjare är otillfredsställande.
Innan man närmare går in på möjligheterna för ett från rättssäkerhetssynpunkt
mera tillfredsställande förfarande, finns det anledning att
allvarligt överväga om administrativt frihetsberövande över huvud har någon
plats i modern lagstiftning som ett medel för att garantera underhållsskyldighetens
fullgörande.

I samband med remissbehandlingen av det betänkande, som avgavs av
utredningen om administrativa frihetsberövande^ ställdes från några håll
frågan om arbetsföreläggandet hade något berättigande i dagens samhälle.
Riksdagens justitieombudsman ifrågasatte i en förnyad framställning i
ämnet år 1962, huruvida ett så allvarligt ingrepp som ett frihetsberövande
i form av intagning på arbetshem borde bibehållas vid försummelse av försörjningsplikt.
Den utredning, som samma år tillsattes och vars förslag jag
i det föregående redogjort för, fick i uppdrag att undersöka huruvida arbetsföreläggandet
med därtill anknutna regler alltjämt borde bestå.

Utredningsmannen framhåller i sin promemoria, att samhället i dag på
ett helt annat sätt än tidigare sörjer för att familjemedlemmarna inte behöver
lida nöd på grund av den försörjningspliktiges försummelse. Han
visar även på de allt större möjligheterna att hjälpa de försumliga försörjarna
själva till rätta genom t. ex. arbetsvärd, nykterhetsvård eller mentalsjukvård.
Arbetsföreläggandet har, säger utredningsmannen, alltmer
kommit att få karaktären av ett påtryckningsmedel mot de försumliga försörjarna
för att förmå dem att återgälda stat och kommun deras utlägg,
främst i form av bidragsförskott, och denna utveckling strider mot lagstiftarens
intentioner. Det är enligt utredningsmannens uppfattning ovärdigt
ett rättssamhälle att för indrivning av sina fordringar mot enskilda använda
hot om frihetsberövande som påtryckningsmedel. Han föreslår därför
att arbetsföreläggandet avskaffas och förslaget vinner anslutning
hos det stora flertalet remissorgan.

Jag kan för egen del instämma i vad utredningsmannen anfört. Det är
förståeligt om möjligheten till kännbart ingripande mot försumliga försörjare
ansågs oundgängligt i eu tid, då samhällets vilja och förmåga att
bistå människor i nöd var avsevärt mycket mindre än de nu är och då det
verkligen gällde att värna familjens rätt till försörjning. I våra dagar är
läget ett helt annat. I betydande omfattning träder samhället i den försörjningspliktiges
ställe för att säkra en dräglig tillvaro för familjen. Av sär -

Kungl. Maj.ts proposition nr 34 är 1964 >13

skild betydelse härvidlag är bidragsförskotten. Även för socialhjälpens och
den samhälleliga barnavårdens del torde ett i viss män likartat resonemang
kunna föras. Socialpolitiska kommittén har nyligen lagt fram förslag, som
innebär en avsevärd höjning av bidragsförskotten samtidigt som förskotten
ändrar karaktär och övergår till en grundgaranti för barns försörjning
oavsett försörjarens ekonomiska förhållanden. Vetskapen om att lagstiftningen
medger särskilda tvångsåtgärder mot den som försummar sin underhållsplikt
kan naturligtvis ha den verkan att frivillig betalning kommer till
stånd även av underhållsbidrag överstigande de belopp som kan utgå i bidragsförskott.
Denna effekt av bestämmelserna är svår att mäta och torde
inte påverka den principiella bedömningen av reglerna om arbetsföreläggande.
Ett genomförande av socialpolitiska kommitténs förslag kommer
att begränsa det antal fall då bidragsförskotten inte täcker det fastställda
underhållsbidraget. Med hänsyn till det anförda torde det finnas fog för
påståendet att de nuvarande reglerna om åtgärder mot försumliga försörjare
inte spelar någon avgörande roll för de underhållsberättigades trygghet
i ekonomiskt avseende.

Häremot har invänts att ett borttagande av arbetsföreläggandet kommer
att undanskymma den familjerättsliga principen om underhållsskyldighet
gentemot make och barn som, samhällets stödåtgärder till trots, alltfort
måste vara grundläggande. För min del finner jag det starka tvivel underkastat.
om de nuvarande åtgärderna mot försumliga försörj are har någon
egentlig betydelse för att hos ett ovilligt klientel skapa förståelse för de förpliktelser
som familjebanden grundar. Enligt stadgad praxis kan den som
förelagts arbete i arbetshem undgå intagning eller uppnå frigivning, om han
gör en avbetalning på sin skuld. Det är ett känt faktum att de i allmänhet
inte alltför betydande belopp, som härvidlag erfordras, i många fall ställes
till den försumlige försörjarens förfogande av andra personer. En lagtilllämpning
sådan som den nu angivna torde knappast vara ägnad att stödja
en moralbildning i anslutning till de familjerättsliga underhållsreglerna.

Tillämpningen av bestämmelserna om arbetsföreläggande leder till att
andra försumliga försörjare knappast tages in på arbetshem än sådana som
saknar varje möjlighet att driva upp medel för avbetalning på skulden. De
på arbetshem intagna utgör ett utpräglat restklientel. Personer tillhörande
denna kategori, med markerade svårigheter till anpassning i ett normalt
arbetsliv, kan i viss mån sägas vara de för vilka vistelsen på arbetshem
är minst ändamålsenlig. Gjorda iakttagelser bekräftar att de intagna
i regel är i behov av kroppssjukvård, mentalsjukvård, nykterhetsvård eller
annan specialvård. Det riktiga maste vara att söka aterföra dessa människor
till arbete genom att bereda dem den vård de behöver framför att hålla dem
på anstalter av den typ arbetshemmen representerar. Det ligger i sakens natur
att vistelsen på arbetshem inte kan tillgodose behovet av medicinsk eller
liknande vård, men vistelsen torde inte heller ägna sig särskilt väl som för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 34 år 1964

beredelse iör eu arbetsplacering efter utskrivningen. I arbetsmarknadsorganens
arbetsvårdande åtgärder finns numera ett instrument som på långt
bättre sätt bör kunna bereda vägen till arbetsmarknaden.

Om således åtgärderna i administrativ väg mot försumliga försörjare kan
sägas ha mindre betydelse från de underhållsberättigades synpunkt och
vara olämpliga såsom behandling för det fåtal personer, som kan tänkas
bli föremål för frihetsberövande, återstår frågan om dessa åtgärders roll som
ett led i indrivningen av fordringar. Som förut antytts har arbetsföreläggandet
sitt viktigaste användningsområde såsom påtryckningsmedel i samband
med kommunernas återkrav av utgivna bidragsförskott. En kommunal
myndighet har alltså här möjlighet alt för indrivning av kommunens
egen fordran utnyttja ett hot om frihetsberövande. Detsamma gäller de
övriga fall, i vilka arbetsföreläggande är medgivet, nämligen då kommunerna
haft kostnader för socialhjälp eller samhällsvård åt make eller barn
till den som avses med föreläggandet.

Det torde stå klart för alla att den nu angivna särställningen för kommunerna
knappast kan bibehållas. Den senast av utredningen om administrativa
frihetsberövande!! förordade ordningen, enligt vilken en statlig myndighet
skulle kunna på ansökan av socialnämnd eller barnavårdsnämnd besluta
om en försumlig försörjares intagande på arbetshem, lämnar också
rum för stor tvekan. På intet annat område förekommer eller ifrågasättes
någon möjlighet till frihetsberövande för att ge eftertryck åt indrivningen
av fordringar. I fråga om andra civilrättsliga fordringar än krav på underhållsbidrag
till barn har man sedan mer än 80 år kunnat undvara detta påtryckningsmedel
inom exekutionsförfarandet. Inte heller för de offentligrättsliga
anspråkens del står ett sådant tvångsmedel till förfogande i andra
fall än då arbetsföreläggande nu kan tillämpas. Jag finner det för min del
svårt att motivera att samhället just på detta område skulle tillerkänna
sina fordringsanspråk en dylik förmånsställning i indrivningshänseende.
Även om det nuvarande systemet kan ha visat sig effektivt som påtryckningsmedel,
är detta inte något tillräekligt skäl för att behålla ett förfarande,
vari frihetsberövande ingår, helst som effektiviteten torde vara i hög
grad beroende på den från rättssäkerhetssynpunkt icke godtagbara anordningen
att de kommunala organen själva utfärdar arbetsföreläggandet.

På grund av det anförda tillstyrker jag utredningsmannens förslag om
att de nu gällande bestämmelserna om åtgärder mot försumliga försörjare
skall utgå ur lagstiftningen.

Vid övervägandet i vad mån det administrativa frihetsberövande! bör ersättas
med ingripande i annan form mot försumliga försörjare har utredningsmannen
tagit upp frågan om kriminalisering. Tanken på att
göra försummelse av underhållsplikt straffbar enligt svensk lag har vid
olika tillfällen dryftats utan att några lagstiftningsåtgärder vidtagits. Även
denna gång har kriminaliseringstanken avvisats såväl från utredningsman -

Kunyl. Maj:ts proposition nr Ji dr 0)6*1

nens som remissorganens sida. De invändningar som kan riktas mot administrativ
påföljd för försummelse av underhållsplikt gäller i mycket
också för straffrällslig påföljd, och jag anser mig sakna anledning att närmare
gå in på kriminaliseringsaltei nativet.

Därest som jag förordar reglerna i socialhjälps- och barnavårdslagarna
angående åtgärder mot försumliga försörjare upphäves utan att ersättas av
nya bestämmelser, som medger frihetsinskränkningar, måste samhället givetvis
söka tillvarata de andra möjligheter, som kan begagnas för
att förmå försumliga försörjare att fullgöra sina förpliktelser. Såsom utredningsmannen
framhållit kan rehabiliteringsåtgärder av olika slag • medicinsk
vård, nykterhetsvård, arhetsvård m. in. — vara ägnade att återföra
en del av de försumliga försörjarna till arbetsmarknaden och därigenom sätta
dem i stånd att bättre bidra till de anhörigas försörjning.

De nuvarande särskilda åtgärderna mot försumliga försörjare har som
nämnts sin egentliga betydelse som ett led i indrivningsförfarandet. Detta
förfarande bygger i första hand på de normala exekutiva åtgärderna utmätning
och införsel. Redan nu har Stockholms stads barnavårdsnämnd,
som utger omkring 20 procent av samtliga bidragsförskott i riket, kunnat
nöja sig med det vanliga utsökningsförfarandet och avstå från att anlita
arbetsförcläggande. En omfattande revision av utsökningslagstiftningen
förbereds av lagberedningen. Syftet med denna revision är bl. a. att åstadkomma
ett effektivare och efter moderna förhållanden bättre anpassat utsökningsväsen.
På grundval av förslag från lagberedningen har vid årets
riksdag beslutats vissa lagändringar, som medför en förbättrad ställning
i utsökningshänseende för familjerättsliga underhållsbidrag. De förändringar
av utsökningsväsendets organisation, som torde bli genomförda i
samband med polisväsendets förstatligande, kan också väntas verka i riktning
mot ett effektivare förfarande.

I överensstämmelse med det anförda har inom socialdepartementet upprättats
förslag till lag angående ändring i lagen den 4 januari 1956 (nr 2)
om socialhjälp samt förslag till lag om ändring i barnavårdslagen den 29
april 1960 (nr 97), innebärande att bestämmelserna om åtgärder mot försumliga
försörjare upphäves fr. o. m. den 1 juli 1964. Efter denna tidpunkt
kan ett dessförinnan meddelat arbetsföreläggande inte leda till intagning
på arbetshem, och om någon försumlig försörjare skulle vara intagen på
sådant hem eller fullgöra tvångsarbete, skall han omedelbart friges.

Av lagförslagen, vilka torde få fogas såsom bilaga1 till detta protokoll, är
förslaget till lag om ändring i barnavårdslagen av den natur att lagrådets
utlåtande däröver bör inhämtas.

1 Bilagan, som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här utelämnats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34 år 1964

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer föredragande departementschefen,
att lagrådets yttrande över förenämnda inom socialdepartementet
upprättade förslag till lag om ändring i barnavårdslagen den 29
april 1960 (nr 97) måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Ingemar Lindberg

Kungl. Maj.ts proposition nr 34 år 1964

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 14 januari
1964.

Närvarande:

justitieråden Romanus,

Digman,

Nordström,
regeringsrådet Holmgren.

Enligt lagrådet den 8 januari 1964 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 29
november 1963, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om ändring i barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
lagbyråchefen Ingrid Hilding.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Stig Granqvist

Kungl. Maj.ts proposition nr 34 år 196b

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 17 januari
196b.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Kling, Skoglund, Edenman,
Johansson, Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, lagrådets den 14 januari
1964 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 29 november 1963 remitterade
förslaget till lag om ändring i barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr
97).

Med förmälan att lagrådet lämnat det remitterade lagförslaget utan erinran
och med hänvisning i övrigt till vad som anförts i statsrådet den 29
november 1963 vid behandlingen av frågan om åtgärder mot försumliga
försörjare hemställer föredraganden, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition
föreslå riksdagen att

dels antaga ett inom socialdepartementet upprättat förslag till lag angående
ändring i lagen den b januari 1956 (nr 2) om socialhjälp,

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga förenämnda förslag till lag
om ändring i barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97).

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans
Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ingemar Lindberg

ESSELTE AB. STHLM 64

813588