hungl. May. t a Nåd. Proposition N:o 67 (Proposition 1908:67)

hungl. May. t a Nåd. Proposition N:o 67.

N:o 67.

Kunyl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
strafflag för krigsmakten, lag om införande af den nya
strafflagen för krigsmakten samt hvad i afseende därå
iakttagas skall, lag angående ändring i vissa delar af förordningen
om krig sdomstolar och rättegången därstädes
den 11 juni 1868, lag angående ändring af 1 och 4 §§ i
förordningen angående verkställighet i vissa fall af
straff, ddömdt genom icke laga kraft ägande utslag,
den 30 maj 1873 samt lag angående ändring af 10 §
i värnpliktslagen den 14 juni 1901; gifven Stockholms
slott den 28 februari 1908.

, Und,er] åberopande af bifogade i statsrådet och högsta domstolen

PJJ?toboll, vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen,
föreslå Riksdagen att antaga här vidfogade förslag till:

1) strafflag för krigsmakten;

.2) lag om införande af den nya strafflagen för krigsmakten samt
hvad i afseende därå iakttagas skall;

3) lag angående ändring i vissa delar af förordningen om krio-sdomstolar
och rättegången därstädes den 11 juni 1868;

, angående ändring af 1 och 4 §§ i förordningen angående

verkställighet! vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande
utslag, den 30 maj 1873; samt 6

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 50 Höft. (N-.o 67.)

Kungl. Majtfs Nåd. Proposition N:o 67.

5) lag angående ändring af 10 § i värnpliktslagen den 14
juni 1901.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

GUSTAF.

Albert Petersson.

Kuncjl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 67.

Förslag

till

Strafflag för krigsmakten.

Första delen.

Allmänna bestämmelser.

1 KAP.

Om krigsmän, förmän ock öfverordnade samt om tilllämpligheten

af vissa delar i lagen.

1 §•

Till krigsmän hänföras enligt denna lag:

l:o) officerare och underofficerare vid krigsmakten;

2:o) manskap med fast anställning vid krigsmakten;

3:o) värnpliktige, då de äro i tjänstgöring eller under färd till eller
från sin tjänstgöringsort stå under militärbefäl samt äfven eljest, därest
de uppträda i militär tjänstedräkt;

4:o) till tjänstgöring å krigsmaktens fartyg eller vid minpositionerna
förhyrda sjömän, maskinister, eldare, handtverkare och arbetare;

5:o) de, som tillhöra polisväsendet vid mobiliserad afdelning af krigsmakten
;

6:o) vid lots- och fyrinrättningarna anställda personer, då de fullgöra
dem åliggande tjänstgöringskyldighet vid krigsmakten;

7:o) officerare vid väg- och vattenbyggnadskåren, då de fullgöra dem
åliggande tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten; samt

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

8:o) medlemmar af frivilliga för rikets försvar afsedda kårer eller
föreningar under den tid, de för sådant ändamål tjänstgöra vid krigs*
makten.

Under l:o) och 2:o) innefattas icke blott personal med beställning
på stat vid krigsmakten utan jämväl öfvertalig personal samt personal
tillhörande krigsmaktens reserver.

2 §•

Krigsman, som inom samma regemente eller annan till armén hörande
afdelning, där styrkan icke öfverstiger ett regementes storlek, eller
inom flottan eller inom kustartilleriet innehar högre tjänstegrad än annan
krigsman, är dennes förman. Därjämte är enhvar inom krigsmakten
förman för den, öfver hvilken han, enligt tjänstereglemente eller särskildt
förordnande, innehar ständig eller tillfällig befälsrätt.

Den, för hvilken annan än förman, är underlydande i förhållande
till förmannen.

3 §•

Krigsman, som innehar högre tjänstegrad än annan krigsman, är
i förhållande till denne öfverordnad. Därjämte är enhvar förman öfverordnad
i förhållande till den honom underlydande.

Den, för hvilken annan är öfverordnad, är i förhållande till denne
underordnad.

4 §•

Såsom mobiliserad anses enligt denna lag rikets krigsmakt eller afdelning
af krigsmakten, då den för annat ändamål än öfning ställes eller
är ställd på krigsfot.

3 §•

Den tredje delen af denna lag äger tillämpning allenast i fråga
om brott, som föröfvas i krigstid eller eljest under tid, då rikets krigsmakt
är mobiliserad; dock att under sådan tid jämväl andra delen af
lagen äger tillämpning, där bestämmelserna i tredje delen ej till annat
föranleda.

Klingl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

2 KAP.

Om dem, som äro underkastade straff efter denna lag.

6 §•

Under denna lag lyda:

Iso) krigsmän;

2.o) vid krigsmakten anställda civila ämbets- och tjänstemän; med
undantag af präster och lärare vid militära läroanstalter;

3:o) andra personer, hvilka äro anställda vid krigsmakten i sådan
befattning, som finnes uppförd i vederbörligen fastställd stat; med undantåg
af kyrkobetjänte, civila betjente vid militära läroanstalter samt kvinnliga
betjänte vid militära sjukhus;

4:°) månads- och daglönare samt extra poliskonstaplar vid flottan
äfvensom vid truppförbanden anställda maskinister, eldare och handtverkare;

5:o) de, som för vinnande af civil ämbets- eller tjänstemannabefattning
vid krigsmakten för sin utbildning tjänstgöra därstädes; samt

6:°) \ ifrigt enhvar, som med behörigt tillstånd åtföljer krigsmaktens
fartyg på sjötåg eller mobiliserad afdelning af krigsmakten.

Under 2:o) innefattas icke blott civila ämbets- och tjänstemän med
beställning på stat vid krigsmakten utan jämväl öfvertalig personal samt
personal tillhörande krigsmaktens reserver.

7 §•

Värnpliktige äfvensom vid lots- och fyrinrättningarna anställda personer
samt officerare vid väg- och vattenbyggnadskåren äro underkastade
s,tra?,, ter .nna lag> utom då de äro att anse såsom krigsmän, jämväl i
de fall, som i 5 och 11 kap. särskild! omförmäla^.

Hvar som upphört att lyda under denna lag, är ändock underkastad
sträft efter samma lag i de i 127 och 177 §§ omförmälda fall.

8 §.

Denna lag skall ock tillämpas å enhvar, ändå att han icke lyder
under lagen, därest han, inom riket, å krigsskådeplats eller i mobiliserad
fästning eller, utom riket, å område, som af krigsmakten ockuperats,
begår brott, som sägs i 133 § 2 mom., 134, 137, 138, 141 143
166 eller 167 §.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

Lag samma vare i fråga om utländsk man, hvilken eljest begår brott,
som afses i 134 §, så ock beträffande person, som tillhör krigförande fientli
ir afdelning och beträdes med brott, hvarom talas i 149 §.

Ö O

9 §.

Krigsfånge, äfvensom utländsk man, hvilken vid krig mellan främmande
makter, därunder Sverige är neutralt, här i riket internerats, skall
för brott, som af honom begås, straffas efter denna lag, där brottets beskaffenhet
det medgifver.

10 §.

Begår någon, som lyder under denna lag, brott, hvarå straff där
icke finnes utsatt, värde, äfven där sådant ej är i lagen särskild! sagdt,
straffad efter allmän lag och laga stadgar, dock med iakttagande af de
äfven för vissa dylika fall i denna lag meddelade särskilda bestämmelser.

11 §•

Har någon, medan han lydde under denna lag, begått brott, hvarå
samma lag är tillämplig, varde straffad efter denna lag, ändå att brottet
ej blef åtaladt, förrän de förhållanden upphört, på grund af hvilka han
lydde under samma lag.

Hvad i 7 § 1 mom. är stadgadt gäller äfven, om vid åtalets anhängiggörande
den tilltalade icke längre är värnpliktig eller innehar anställning,
som där sägs.

12 §.

Krigsman, som råkat i krigsfångenskap eller genom rymmande
öfvergifvit sin befattning vid krigsmakten eller ock åtföljt fartyg, som
förolyckats eller blifvit öfvergifvet, skall, ändå att tiden för hans tjänstgöringsskyldighet
går till ända, under det han är fången eller rymd,
eller hans tjänstgöring varit betingad endast för resa med det förolyckade
eller öfvergifna fartyget, anses fortfarande tillhöra krigsmakten, till dess
han erhållit afsked från krigstjänsten eller eljest blifvit därifrån behörigen
skild. . .

Har någon, medan han lydde under denna lag, insatts i muitärhäkte

eller intagits å militärsjukhus, skall lian, så länge han kvarsitter i häktet
eller vårdas å sjukhuset, vara underkastad straff efter samma lag, ändå att
under tiden de förhållanden upphört, på grund af hvilka han lydde under
lagen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

13 §.

Har svensk krigsman eller annan, som är anställd vid svenska
krigsmakten, i fientligt eller annat främmande land under tåg eller då
svenskt krigsfolk eljest där är samladt, begått brottslig handling emot
utländsk man; vare för åtal af gärningen ej erforderligt sådant särskilt
förordnande af Konungen, som förutsattes i 1 kap. 1 § allmänna strafflagen
i fråga om brott begångna utom riket, utan ankomme å högste
befälhafvaren på stället att, antingen målsäganden öfver brottet klagar
eller ej, låta detsamma befordras till åtal, om han finner krigstuktens
upprätthållande eller krigsmaktens anseende det kräfva.

Begår utländsk man, medan han vistas å område, som af den svenska
krigsmakten ockuperats, brott, som skall straffas efter denna lag, ankomme
det, så länge den brottslige befinner sig å sådant område, på
därvarande högste befälhafvare att förordna om åtal af brottet, där han
finner förhållandena det fordra.

14 §.

Har svenskt krigsfolk, inom eller utom riket, gemensam tjänstgöring
med krigsfolk från främmande stat, med hvilken Sverige är i förbund för
krigs förande; då skall enhvar, som tillhör svenska krigsmakten och i
sådan tjänstgöring begår brott emot person eller egendom, hörande till
den med Sverige förbundna statens krigsmakt, dömas till straff, som finnes
stadgadt för enahanda brott emot person eller egendom, hörande till
svenska krigsmakten.

3 KAP.

Om straff efter denna lag.

15 §.

Straffarter, som för brott efter denna lag användas, äro:
l:o) dödsstraff;

2:o) straffarbete;

3:o) fängelse;

4:o) böter;

5:o) disciplinstraff;

Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

samt för ämbets- och tjänstemän:

6:o) afsättning, hvarmed i de fall, som äro utsatta i lagen, förenas
den påföljd, att den dömde förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare
nyttjas; och

7:o) mistning af ämbete eller tjänst på viss tid.

16 §.

Dödsstraff, som blifvit ådömdt efter denna lag, skall i de fall,
hvilka äro särskild! anmärkta, verkställas medelst skjutning, men eljest
genom halshuggning.

Vid verkställande af dödsstraff iakttages i öfrig! hvad därom i
allmän lag och tjänstereglemente stadgadt är.

År någon för brott emot denna eller allmän lag dömd till dödsstraff,
som bör verkställas genom halshuggning, och saknas i fält eller i
belägrad fästning eller under sjötåg tillfälle att få straffet verkställdt i
den ordning, som därför är föreskrifven, må det i stället verkställas genom
skjutning.

17 §.

Ej skall någon undergå dödsstraff, innan Konungen eller, där domen
blifvit fälld af ståndrätt, högste befälhafvaren på stället förordnat, att
straffet må verkställas.

18 §.

I afseende på straffarbete, fängelse och böter, hvartill efter denna
lag dömes, galle hvad i allmän lag stadgadt är, dock med iakttagande åt
hvad i efterföljande §§ sägs.

19 §.

Skall krigsman undergå straffarbete på viss tid ej öfver två år, som
blifvit honom ådömdt för brott, hvarom i 5, 7, 9, 11, 12 eller 14 kap.
af denna lag förmäles, eller fängelse, som blifvit honom omedelbart eller
såsom förvandlingsstraff ålagdt för brott mot denna lag, bör, där så kan
ske, straffet verkställas i militärhäkte.

Lag samma vare, om krigsman, som är hänförlig under l:o), 2:o)
eller 4:o) i 1 §, skall undergå fängelse, som blifvit honom för brott mot
allmän lag såsom förvandlingsstraff ålagdt.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

20 §.

Hvad i 19 § stadgas äge ej tillämpning, om med straffet skall
lörenas annat straff, som icke bör, efter hvad i nämnda § är sa"dt, verkställas
i militärhäkte.

21 §.

Vederbörande befälhafvare tillkomme att, när krigsman, som, efter
hvad ofvan är sagd!, skall i militärhäkte undergå förvandlingsstraff, saknar
tillgång till böters gäldande, förordna om deras förvandling, men möter
hinder att verkställa förvandt ngsstraffet i militärhäkte, varde förvandlingen,
jämte straffets verkställande i öfrig!, öfverlämnad till Konungens befallningshafvande.

22 §.

Disciplinstraff är arrest af två slag:

1) arrest utan bevakning, som må åläggas i minst en da" och hö "st
åtta dagar, samt

2) vaktarrest, som må åläggas i minst en dag och högst femton dagar.

Arrestdag räknas till tjugufyra timmar. Den tid, arresterad på tå"

åtföljer trupp, till hvilken han hör, inräknas ej i strafftiden.

23 §.

Arrest utan bevakning verkställes, om den straffskyldige är officer
eller underofficer, i eget rum eller tält och, om han tillhör manskapet, i
kasernrum eller tält.

Straffet innebär förbud för den arresterade att under strafftiden utan
tillstånd lämna det rum eller tält, hvari straffet verkställes, samt kan förenas
med förbud att emottaga besök.

Skall arrest utan bevakning verkställas å fartyg och saknas tjänli"t
rum för bestraffningen, må den straffskyldige i stället förbjudas att å fartyget
förflytta sig utom visst område.

Den, som ålagts arrest utan bevakning, skall under strafftiden i
vanlig ordning deltaga i tjänstgöring, där ej vederbörande befälhafvare
finner skäligt annorlunda förordna.

24 §.

Vaktarrest verkställes under bevakning i låst ljust rum eller i tält
eller, om straffet skall verkställas å fartyg och för ändamålet lämplig rum
där saknas, under bevakning å tjänligt ställe.

Bill. till Riksd, Prot. 1906. 1 Sami. 1 Afd. 50 Håft.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

På vederbörande befälhafvare ankomme, huruvida den arresterade
må deltaga i tjänstgöring eller icke. Åläggande af vaktarrest med skärpning
genom mörkt enrum, hvarom i 25 § förmäles, innebär förbud att
deltaga i tjänstgöring, så länge sagda skärpning varar.

Den arresterade må ej mottaga besök, där det ej för särskildt fall
medgifves.

Den, som undergår vaktarrest, må ej begagna öl, vin eller spritdrycker.
Ej heller må han i öfrigt bereda sig eller mottaga bättre underhåll
eller större bekvämlighet, än som är förenligt med måttlighet och
enkelhet.

25 §.

Har någon förskyllt vaktarrest och finnes, med hänsyn till af den
straffskyldige förut utståndna bestraffningar för brott emot denna lag eller
omständigheterna i öfrigt, det icke kunna antagas, att vaktarrest, verkställd
i vanlig ordning, skulle å honom utöfva tillbörlig verkan, då må
vaktarrest åläggas med skärpning genom hårdt nattläger under högst tio
dagar af strafftiden, antingen enbart eller i förening, under högst sex
dagar, med mörkt enrum.

Ej må skärpning med mörkt enrum åläggas den, hvilken ej fyllt
aderton år.

26 §.

År någon ålagd vaktarrest med skärpning, bör skärpningen verkställas
vid strafftidens början. Skall skärpning till någon del ske med
mörkt enrum, bör skärpningen i denna del, såvidt omständigheterna medgifva,
verkställas först.

27 §.

Ålagd skärpning tillämpas icke, så länge den straffskyldige finnes
ej kunna utan våda för hälsan skärpningen undergå; dock att hinder, som
af sådan anledning möter för vistelse i mörkt enrum, ej må uppehålla
skärpningen i öfrigt längre, än att denna kan före strafftidens slut fullbordas.

Skärpning vare förfallen, där den ej kan före strafftidens slut verkställas.

28 §.

År vaktarrest, som, ombord å fartyg, i brist på lämpligt rum skall
▼erkställas under bevakning å tjänligt ställe, ålagd med skärpning genom

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

mörkt enrum, må den straffskyldige under den tid, straffet skolat verkställas
med dylik skärpning, i stället hållas under tjänligt fängsel.

29 §•

Om afsättning och därmed förenad påföljd, som i 15 § är sagd,
om mistning af ämbete eller tjänst på viss tid, så ock om straff, hvartill
dömas skall, där den, som gjort sig skyldig till afsättning eller till
mistning af ämbete eller tjänst på viss tid, ej är i besittning af det
ämbete eller den tjänst, hvari han sig förbrutit, galle hvad i allmän
lag sägs.

Om förlust af medborgerligt förtroende, hvilken påföljd äfven i
denna lag för vissa brott finnes bestämd, galle ock hvad i allmän lag är
stadgadt.

30 §.

Officer eller underofficer, som efter denna eller allmän lag dömes
till ansvar för stöld eller snatteri eller för annat brott till straffarbete
eller svårare straff, skall tillika dömas till afsättning från det ämbete eller
den tjänst, han såsom krigsman innehar.

Begår krigsman, som hör till det vid krigsmakten fast anställda
manskap, brott, därför han dömes till straffarbete eller svårare straff,
varde från sin anställning vid krigsmakten skild; dock må, då tiden för
ådömdt straffarbete ej uppgår till sex månader och brottet ej är sådant,
att den skyldiges medborgerliga anseende därigenom fläckas eller spilles,
på truppens befälhafvare bero att bibehålla honom vid berörda anställning.

Har officer, underofficer eller krigsman, tillhörande det vid krigsmakten
fast anställda manskap, blifvit tre eller flera gånger efter denna
lag straffad med minst vaktarrest och, därest bestraffningarna utgjort endast
vaktarrest, minst en gång undergått dylikt straff i femton dagar eller vaktarrest
med skärpning genom hårdt nattläger enbart i minst sex dagar eller
i förening med mörkt enrum i minst fyra dagar, och har han inom fem
år, efter det han undergått den af dessa bestraffningar, som sist verkställts,
begått, nytt brott, som i denna, lag är med ansvar belagdt; då må den
brottslige, äfven om något af de tall icke är förhanden, som i föregående
båda mom. afses, jämte det straff, hvartill han för det nya brottet gjort
sig förfallen, tillika, om han är officer eller underofficer, till afsättning
dömas och, om han tillhör manskapet, från sin anställning vid krigsmakten
skiljas, såvida han pröfvas hafva gjort sig ovärdig den aktning och tillit,
som bör tillkomma af honom innehafd befälsställning, eller krigstuktens

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

upprätthållande eljest det kräfver. Härvid må dock ej tagas hänsyn till
bestraffning, som den brottslige undergått, där vid den tid, då brottet,
hvarom fråga är, föröfvades, tio år förflutit, sedan bestraffningen blifvit
till fullo undergången.

31 §■

Varder någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag,
förvunnen om brott, hvarå denna lag är tillämplig, och finnas olika straff
för officerare, underofficerare och manskap bestämda; då skall den brotts*
lige straffas i likhet med krigsman i den tjänstegrad, hvartill den straffskyldige
enligt tjänstereglemente eller särskild föreskrift räknas. År någon
viss tjänstegrad för den straffskyldige ej bestämd, skall det straff tillämpas,
som gäller för manskap, ej tillhörande underbefälet.

32 §.

Har barn, som ej fyllt femton år, begått gärning, som eljest är
belagd med straff enligt denna lag, vare i stället underkastadt disciplinär
bestraffning enligt de bestämmelser, som af Konungen i sådant hänseende
meddelas.

4 KAP.

Om vissa allmänna grunder för straffbarhet, straffens tillämpning och

skadestånd.

33 §.

Hvad i allmän lag finnes stadgadt om delaktighet i brott, om sammanträffande
af brott, om förening eller förändring af straff, om återfall
i brott och om särskilda grunder, som utesluta, minska eller upphäfva
straffbarhet, lände till efterrättelse vid tillämpning af denna lag, likväl
med iakttagande af de ytterligare eller skiljaktiga stadgande^ som däri
förekomma; skolande hvad i allmän lag finnes stadgadt om tillgodoräknande
af häktningstid äga motsvarande tillämpning i disciplinmål.

I fråga om skadestånd galle ock allmän lag. Har krigsman, som
under utöfvande af befäl å krigsmaktens fartyg är ansvarig för dess
säkerhet, vid fartygets manövrering eller navigering begått förseelse, som
i 130 § sägs, vare dock, där han ej varder dömd till afsättning eller, om
han tillhör underbefäl af manskapet, till fängelse öfver sex månader, icke

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67. 13

skyldig att gälda skada eller kostnad, som genom förseelsen tillskyndats
kronan.

34 §.

Innefattar en handling flera brott, som äro straffbara dels efter denna
och dels efter annan lag, eller är en handling i särskilda afseenden belagd
med olika straff i denna och i annan lag; varde tillämpad! hvad i 4 kap.
1 § allmänna strafflagen är för likartadt fall stadgadt.

År eu handling i särskilda afseenden belagd med straff dels efter
10 kap. 1, 2 eller 5 § allmänna strafflagen, dels efter 7 eller 12 kap. i
denna lag, må nämnda lagrum i allmänna strafflagen icke tillämpas.

Då brottslig handling, som i denna § afses, är af beskaffenhet att
kunna enligt denna lag med disciplinstraff och enligt annan lag med böter
försonas, skall disciplinstraff ensamt åläggas.

År någon, som gjort sig skyldig till straffarbete på viss tid eller
fängelse, tillika förfallen till arrest, då skall sistnämnda straff öfvergå till
fängelse, därvid hvarje dags arrest utan bevakning anses svara mot en half
dags fängelse och hvarje dags vaktarrest mot en dags fängelse; dock att
brutet dagatal anses vara förfallet; och varde fängelsestraffet jämlikt de i
allmän lag gifna grunder med öfriga straffet förenadt.

36 §.

År någon förfallen både till arreststraff och till böter, tillämpas
bägge dessa straff. Saknar den skyldige tillgång till böternas fulla gäldande,
skall såväl bötes* som arreststraffet öfvergå till fängelse.

o c

37 §.

Skall jämlikt 35 eller 36 § förening eller förändring af straff äga
rum, utsätte domstolen ändock alltid det särskilda straff, hvarje brott förskyllt,
och ineddele därefter de bestämmelser, som jämlikt nämnda §§ erfordras.

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 67.

38 §.

Anses någon på en gång öfvertygad om ilera särskilda förseelser,
hvilka ådraga disciplinstraff, skall för dessa förseelser bestämmas ett gemensamt
straff, hvilket icke må öfverstiga det i 22 § för hvarje slag af arreststrafif
utsatta högsta mått.

39 §.

Hvad i 38 § är stadgadt skall lända till efterrättelse jämväl om
någon, sedan disciplinstraff blifvit honom ålagdt, varder öfvertygad att
förut hafva begått annan förseelse, därå disciplinstraff bör följa. Vid tilllämpning
af det sålunda bestämda straffet skall afräknas den tid, hvarunder
den straffskyldige till följd af det tidigare beslutet må hafva undergått
straff; och skall därvid en dags arrest utan bevakning anses svara
mot en half dags vaktarrest samt, där brutet dagatal genom afräkningen
uppkommer, detta anses förfallet.

40 §.

Har någon, sedan arreststrafif blifvit honom ålagdt, men innan han
det till fullo undergått, föröfvat ytterligare förseelse, som ådrager sådant
straff, då skall sistnämnda straff sammanläggas med det förra straffet eller,
om detta var till någon del verkställdt, då den nya förseelsen begicks,
med hvad af samma straff då återstod, till ett arreststrafif af det slag,
straffen tillhöra eller, om de äro af olika slag, det svåraste något af dem
tillhör; skolande därvid de i 39 § för jämförelse mellan arreststrafif af
olika slag stadgade grunder äga tillämpning, med iakttagande dock, att det
sammanlagda straffet ej i något fall må öfverstiga det i 22 § för hvarje
slag af arreststraff utsatta högsta mått; och varde, vid tillämpning af det
sålunda bestämda straffet, afräknad den tid, hvarunder den straffskyldige
till följd af det tidigare beslutet må hafva efter den nya förseelsens föröfvande
undergått straff.

Har i fall, som i 1 mom. afses, det först ålagda straffet jämlikt 35 §
öfvergått till fängelse eller straffarbete eller jämlikt 36 § till fängelse, och
har det sålunda bestämda straffet redan till någon del verkställts, då den
senare förseelsen föröfvas; då skall det arreststraff, som för sista förseelsen
ålägges, enligt hvad i 35 § är stadgadt, öfvergå till fängelse och med öfriga
straffet förenas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

41 §.

År arreststraff, som jämlikt 35, 36 eller 40 § förenas med annat
straff, förbundet med skärpning, varde den tillämpad. Är jämväl straff,
hvarmed arreststraffet förenas, med skärpning förbundet, tillämpas den
skärpning, som är svårast, eller, där skärpningarna äro lika svåra, en af
dem. Eu dags skärpning med mörkt enrum anses svara mot två dagars
skärpning endast genom hårdt nattläger; och värde, där skärpningar finnas
efter sådan grund lika svåra, skärpningen med mörkt enrum tillämpad.

Går i fall, som i 35 afses, strafftiden öfver två år, vare skärpningen
förfallen.

42 §.

Äro i fall, då från ådömdt straff skall afräknas straff, som redan
verkställts, någotdera eller båda straffen arreststraff, och äro båda straffen
förbundna med skärpning, varde verkställd skärpning jämväl afräknad från
den senare ådömda i enlighet med de för jämförelse mellan olika skärpningar
stadgade grunder.

43 §.

Förekomma till verkställighet på en gång flera beslut, hvarigenom
samma person blifvit fälld till särskilda disciplinstraff, och finnes därvid
sådant fall, som i 40 § 1 mom. afses, vara för handen, utan att den straffskyldige
tillika är förfallen till annat frihetsstraff, ankomme det på vederbörande
befälhafvare att, jämlikt hvad i nämnda lagrum och 41 § är stadgadt,
förordna om straffens sammanläggning. Har i andra fall genom särskilda
beslut, hvilka på en gång förekomma till verkställighet, samma person
blifvit fälld till särskilda straff, och äro straffen af beskaffenhet, att de
enligt gällande föreskrifter ej kunna jämte hvarandra verkställas, göres om
förhållandet anmälan hos krigsöfverdomstolen, som, med tillämpning af i
denna och allmän lag stadgade grunder, förordnar, huru straffen skola
förenas eller sammanläggas; dock att, där besluten blifvit till Konungens
befallningshafvande för verkställighet öfverlämnade, Konungens befallningshafvande
äger att om sammanläggningen förordna.

Där disciplinstraff blifvit af befälhafvare någon ålagdt, men verkställandet
däraf, på sätt i 206 § sägs, anstår i afvaktan på utslag öfver
annat mot den straffskyldige vid domstol angifvet brott, för hvilket han
hålles häktad, skall samma domstol, i händelse han sakfälles för det där
åtalade brottet, men straffet för samma brott enligt gällande föreskrifter
ej kan verkställas jämte disciplinstraffet, förordna om de särskilda straffens
sammanläggning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o SI.

44 §.

Händer det att underlydande flyr från drabbning eller företager
plundring, eller att vid uppror eller upplopp eller under sjönöd eller vid
annat tillfälle, då brott emot krigslydnaden medför större fara för ordningen
inom krigsmakten eller för dess eller allmän säkerhet, någon sätter
sig emot förmans befallning eller, sedan befallningen blifvit upprepad, den
ej genast verkställer; då må förman emot underlydande bruka det våld,
som är nödigt för flyktens eller plundringens hindrande eller lydnadens
och ordningens återställande. Gör förmannen i dessa fall större våld, än
nöden kräfver; galle hvad i sådant hänseende om nödvärn i allmän lag sägs.

45 §.

Varder skiltvakt eller annan vakt eller patrull eller för bevakning
eller ordningens upprätthållande särskildt utställd eller utsänd truppafdelning
öfverfallen med våld eller hot, som innebär trängande fåra för den
öfverfallne eller för person eller egendom, som är under hans beskydd
eller bevakning, eller eljest för allmän eller enskild säkerhet; då äge den
vakt, patrull eller afdelning rätt till nödvärn. Söker den, som står under
sådan bevakning, att rymma, eller brukar annan för att befria honom
våld eller hot, må det våld användas, som för rymningens hindrande är
nödigt.

Hvad i 1 mom. är stadgadt om vakt, patrull eller afdelning, galle
jämväl i fråga om till krigsmaktens polisväsende hörande person, som är
stadd i tjänsteutöfning.

46 §.

För sådan i krig föröfvad handling, som, ehuru straffbar, gärningsmannen
likväl ej saknat anledning antaga enligt krigsbruk vara tillåten,
må straffet efter omständigheterna nedsättas under hvad eljest å gärningen
följa bort.

47 §.

I fråga om viss tid för åtal af brott och för verkställande af utslag
galle hvad i allmän lag är föreskrifvet; och skall i dessa fall disciplinstraff
ej anses svårare än böter enligt allmän lag.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

Andra delen.

Om särskilda brott.

5 KAP.

Om rymning och olofligt undanhållande.

48 §.

Krigsman, som, i afsikt att undandraga sig krigstjänsten, olofligen
afviker från den trupp eller det fartyg, hvartill han hör, eller från deri
tjänstgörings- eller vistelseort, som är för honom bestämd, eller undandöljer
sig utan att från orten afvika eller, då det på grund af inkallelse
eller enligt åtagande eller efter tilländagången tjänstledighet åligger honom
att inställa sig till tjänstgöring, sådant underlåter, straffes för rymning.

49 §.

Rymmer krigsman, som är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad afdelning,
dömes till straffarbete från och med sex månader till och med
två år.

Tillhör rymmaren manskapet, och äro omständigheterna synnerligen
mildrande, må den brottslige, om han ej förut undergått bestraffning för
rymning, dömas till fängelse i högst ett år.

50 §.

Rymmer officer eller underofficer i andra fall än det, som omförmäles
i 49 §, varde afsatt samt dömes till fängelse.

Rymmer någon af manskapet, och föreligger ej sådant fall, som sägs
i 49 §, dömes den brottslige till fängelse i högst sex månader eller varde,
där omständigheterna äro synnerligen mildrande, belagd med disciplinstraff.
Bestar brottet i underlåtenhet att inställa sig till tjänstgöring vid krigsmakten,
och har den brottslige ej ännu varit i sådan tjänstgöring, må ej
svårare straff än disciplinstraff åläggas honom. Sker rymningen från fartyg
under sådana omständigheter, att rymmaren bort inse, att fartyget till följd
af rymningen utsättes för fara, må till fängelse i högst ett år eller straffarbete
på lika tid dömas. Föröfvas brott, som i detta mom. afses, af den,

Bih. till Riksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 50 Höft. 3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

som tillförene varit straffad för rymning, vare straffet fängelse eller, om
rymningen sker från fartyg under omständigheter, som nyss sagts, fängelse
eller straffarbete i högst två år.

51 §.

Hafva två eller flera krigsmän i samråd beslutat att rymma, vare
det, om brottet går i fullbordan, ansedt såsom försvårande omständighet;
och må i det fall, som omtalas i 49 §, straffet för anstiftare höjas till
straffarbete i högst två år utöfver den där utsatta högsta strafftid. Skedde
brottet under förhållanden, hvarå 50 § är tillämplig, må för officerare och
underofficerare, som deltogo i stämplingen, tiden för fängelsestraffet ej.
sättas under sex månader.

Har öfverenskommelse om rymning, såsom i denna § sägs, blifvit
träffad, men kom brottet ej till verkställighet; varde ändå anstiftare, så ock
officerare eller underofficerare, som deltogo i stämplingen, såsom rymmare
straffade, efter ty i 49 eller 50 § för hvarje fall är stadgadt. Annan deltagare
i sådan stämpling belägges med disciplinstraff.

Officer eller underofficer, som beträdes med brott, hvarom denna §
handlar, skall förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

52 §.

Krigsman, som, utan att sådan afsikt, som i 48 § är sagd, ådagalägges,
begår gärning eller gör sig skyldig till underlåtenhet, som där
finnes omförmäld, varde, där han ej, efter hvad nedan stadgas, gjort sig
förfallen till svårare ansvar, för olofligt undanhållande belagd med disciplinstraff;
dock att, där återfall sker, och omständigheterna äro synnerligen
försvårande, må till fängelse i högst sex månader dömas.

53 §.

Är i fall, som i 52 § afses, den uteblifne tjänstgöringsskyldig vid
mobiliserad afdelning eller inmönstrad å fartyg, och har han hållit sig
undan öfver tjugufyra timmar efter det han afvel? eller sig undandolde
eller öfver tre dagar efter det inställelse till tjänstgöring bort ske, eller
gör någon af manskapet sig eljest skyldig till olofligt undanhållande, som
varar öfver tre dagar, straffes den brottslige såsom för rymning, efter ty
därom i 49 eller 50 § för hvarje fall är stadgadt

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

54 §.

Beträdes officer eller underofficer, som icke är tjänstgöringsskyldig
vid mobiliserad afdelning eller inmönstrad å fartyg, med olofligt undanhållande,
hvarom i 52 § förmäles, och räcker undanhållandet längre än
tre dagar, då skall den brottslige, där ej här nedan i denna § annorlunda
stadgas, dömas till fängelse eller, där omständigheterna äro synnerligen
mildrande, beläggas med disciplinstraff. Äro omständigheterna synnerligen
försvårande, må till afsättning dömas.

Håller officer eller underofficer sig olofligen undan öfver tre månader,
dömes till afsättning.

55 §.

Underlåter krigsman, som på grund af inkallelse eller enligt åtagande
eller efter tilländagången tjänstledighet är skyldig inställa sig till
tjänstgöring, men på grund af laga förfall därifrån uteblifver, att, så
snart ske. kan, hos vederbörande befälhafvare anmäla förfallet, belägges
den felaktige med disciplinstraff.

56 §.

Krigsman, som, efter det han blifvit utan eget förvållande skild
från trupp eller fartyg, hvartill han hör, förfallolöst underlåter att, så
snart ske kan, återförena sig med truppen eller fartyget eller eljest anmäla
sig till tjänstgöring vid krigsmakten, straffes, om det sker i afsikt
att undandraga sig krigstjänsten, såsom för rymning efter 49 eller 50 §,
men, om sådan afsikt ej ådagalägges, efter 52, 53 eller 54 §, allt efter
hvad i nämnda §§ för hvarje fall är sagdt.

57 §.

Krigsman, som förledt eller hjälpt annan till rymning, straffes så,
soin hade han själf under enahanda förhållanden rymt; dock att afseende
ej göres å de omständigheter, som voro af hans åtgärd oberoende eller
allenast för rymmaren försvårande.

58 §.

Underlåter krigsman, som vet, att annan ärnar rymma, att i tid
uppenbara de omständigheter, som därom kunniga äro, eller har krigs -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

man, efter det rymningsbrott af annan föröfvats, hyst eller dolt rymmaren,
med vetskap om dennes brott, då skall lian, efter som brottet
var till, beläggas med disciplinstraff eller dömas till fängelse eller mistning
af ämbete eller tjänst på viss tid; varde dock i hvarje fall lindrigare
straffad, än om han själf begått rymningen.

59 §•

Har någon, som utan att vara krigsman lyder under derma lag
och är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad afdelning, gjort sig skyldig
till rymning eller till olofligt undanhållande, som varat öfver tjugufyra
timmar efter det han afvek eller sig undandolde eller öfver tre dagar
efter det inställelse till tjänstgöring bort ske, varde den brottslige, om
han är ämbets- eller tjänsteman, straffad så, som angående krigsman för
motsvarande fall här ofvan i detta kap. stadgats, men eljest dömd till
fängelse eller straffarbete i högst två år eller, där omständigheterna äro
synnerligen mildrande, belagd med disciplinstraff.

Hvad i 57 och 58 §§ är stadgadt om krigsman, äge motsvarande
tillämpning, ifall brott, som i nämnda §§ sägas, begås af någon, hvarom
i 1 mom. denna § förmäles.

60 §.

Krigsman, som genom stympning eller annorledes uppsåtligen gör
sig oduglig till uppfyllande af sin krigstjänstskyldighet under längre eller
kortare tid, straffes med fängelse eller straffarbete i högst två år.

61 §.

Lämnar någon, som undergår arrest utan bevakning, olofligen det
rum eller tält, hvari straffet verkställes, eller öfverträder han meddeladt
förbud att emottaga besök, eller öfverträder någon, som jämlikt 23 § 3 mom.
förbjudits att å fartyg förflytta sig utom visst område, det sålunda meddelade
förbudet, belägges med vaktarrest.

62 §.

Hvad i 48, 49, 50, 51, 52, 53 och 54 §§ finnes stadgadt om krigsman,
hvilken, efter inkallelse, underlåter att inställa sig till tjänstgöring,
eller i 55 § är sagdt om krigsman, som, vid uteblifvande från tjänstgöring

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

på grund af laga förfall, underlåter att göra anmälan om förfallet, eller
i 60 § föreskrifves om krigsman, som genom stympning eller annorledes
uppsåtligen gör sig oduglig till uppfyllande af sin krigstjänstskyldighet
under längre eller kortare tid, äge motsvarande tillämpning å värnpliktige
samt vid lots- och fyrinrättningarna anställda personer och officerare
vid väg- och vattenbyggnadskåren, sedan de i vederbörlig ordning inkallats
att fullgöra dem åliggande tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten.

6 KAP.

Om uppror, upplopp och olofliga sammankomster.

63 §.

Samlar sig krigsfolk tillhopa och lägger det uppsåt å daga att med
förenad t våld sätta sig upp emot verkställighet af förmans bud eller att
tvinga förman till någon ämbetsåtgärd eller att för sådan åtgärd hämnas,
men. vända de upprorsmän på förmans befallning åter till lydnad och
ordning; då skola anstiftare eller anförare dömas till straffarbete från och
med ett till och med tre år och de öfriga till fängelse i högst sex månader.
Aro synnerligen mildrande omständigheter för handen; må deltagare,
som hör till manskapet och ej var anstiftare eller anförare, dömas
till vaktarrest i minst tio dagar.

64 §.

\ ända upprorsmän ej åter till lydnad och ordning, utan visa trotsighet
emot förmans befallning; dömes anstiftare eller anförare till straffarbete
från och med tre till och med sex år och annan deltagare i upproret
till sådant arbete från och med ett till och med tre år. Officer
eller underofficer varde ock förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare
nyttjas.

65 §.

Göra upprorsmän våld å person, eller bryta eller förstöra de hus,
eller plundra eller fördärfva de annan egendom; straffes anstiftare eller
anförare med straffarbete på lifstid eller från och med sex till och med
tio år och annan deltagare i upproret med straffarbete från och med
två till och med åtta år; dock att, om våldet utöfvades å förman eller

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

skadan gjordes å krigsredskap eller annan för krigsmaktens behof afsedd
eller under dess vård och förvar ställd egendom, tiden för straffarbetet
ej må sättas under åtta år för anstiftare eller anförare eller under fyra
år för annan deltagare i upproret.

Officer eller underofficer, som fälles till ansvar efter detta lagrum,
skall tillika förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

För våld eller annan brottslig gärning, som vid uppror begås, varde
ock gärningsmannen straffad, efter ty i 4 kap. 1 § allmänna strafflagen
och 34 § denna lag skils.

66 §.

Göres uppror under sjönöd eller vid annat tillfälle, då brott mot
krigslydnaden medför större fara; då skola, om upproret ej fullföljdes
längre än i 63 § är sagdt, de brottsliga dömas, anstiftare eller anförare
till straffarbete från och med fyra till och med åtta år och annan deltagare
i upproret till sådant arbete från och med två till och med fyra
år; men i de fall, hvarom 64 och 65 §§ handla, skall anstiftare eller anförare
dömas till straffarbete på lifstid eller frän och med åtta till och
med tio år och annan deltagare straffas med straffarbete från och med
fyra till och med åtta år; varde ock i sistnämnda fall å officer eller underofficer,
som deltagit i upproret, tillämpad den särskilda påföljd, som i 64
och 65 §§ stadgas.

67 §.

Deltager krigsman med väpnad hand i uppror emot annan offentlig
myndighet, än ofvan sägs; dömes till straff, som för uppror emot förman
finnes bestämdt.

68 §.

Dräper upprorsman den, som uppror stilla vill; miste lifvet eller
dömes till straffarbete på lifstid.

Varder upprorsman dräpen; ligge ogin.

69 §.

Har någon muntligen inför sainladt krigsfolk eller i skrift, den han
bland krigsfolket utspridt eller utsprida låtit, uppmanat eller annorledes
sökt förleda till uppror, då skall, vid straffets bestämmande efter allmän
lag, brottet anses hafva skett under försvårande omständigheter.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 67.

. /amma lag vare om den, som annans skrift utspridt eller utsprida
låtit för att därmed komma uppror åstad.

70 §.

Får någon veta, att stämpling till uppror är å färde, och uppenbarar
han ej i tid för befälhafvaren de omständigheter, som kunniga äro;
då skall han, efter som brottet var till, dömas till disciplinstraff eller till
fängelse eller till straffarbete i högst fyra år.

71 §.

Samlar sig krigsfolk tillhopa och stör lugnet eller ordningen inom
krigsmakten utan att dock lägga å daga sådant uppsåt, som i 63 § är
sagdt, och skingrar sig ej det krigsfolk på förmans befallning, utan visar
trotsighet däremot; dömes anstiftare eller anförare till straffarbete från
och med ett till och med tre år och annan deltagare i upploppet till
fängelse i högst sex månader. Aro synnerligen mildrande omständigheter
för handen; då må deltagare i upploppet, den där hör till manskapet
och ej är att anse såsom anstiftare eller anförare, dömas till disciplinstraff.
Öfvergå de till våld å person eller egendom; vare lag, som i 65 och 68
$8 sagd är.

Göres upplopp vid tillfälle, som i 66 § sägs, varde de brottslige
straffade, anstiftare eller anförare med straffarbete "från och med fyra till
och med åtta år och annan deltagare i upploppet med sådant arbete från
och med två till och med fyra år. Orsakas genom upploppet betydligare
skada; då skola anstiftare eller anförare dömas till straffarbete på lifstid
eller från och med åtta till och med tio år och annan deltagare straffas
med straffarbete från och med fyra till och med åtta år.

72 §.

Hvar som muntligen inför samladt krigsfolk eller i skrift, den han
bland krigsfolket utspridt eller utsprida låtit, uppmanat eller annorledes
sökt förleda till ohörsamhet mot förmans eller öfverordnads befallningar i
tjänsten eller sökt upphetsa till ovilja mot krigstjänsten, värde, där ej
gärningen är att anse såsom uppmaning eller förledande till uppror,
hvarom i 69 § förmäles, dömd till fängelse eller, i lindrigare fall, till
disciplinstraff. V oro omständigheterna synnerligen försvårande, må till
straffarbete i högst två år dömas. År den skyldige i följd af gärningen

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 67.

förfallen till straff för delaktighet i brott, som därå följt, galle hvad i 4
kap. 1 § allmänna strafflagen och 34 § denna lag är sagdt.

Lag samma vare om den, som annans skrift, den där innefattar
sådan uppmaning eller sådant förledande eller upphetsande, som i 1 mom.
sägs, utspridt. eller utsprida låtit för att därmed främja den med skriften
åsyftade verkan.

73 §.

Håller krigsfolk sammankomst för rådplägning i ämnen, genom
hvilkas afhandlande fruktan eller misströstan kan hos krigsfolket utbredas
eller brott mot krigslydnaden lätt kan föranledas, såsom:

om faran eller olämpligheten af företag eller tjänsteförrättning, därtill
befallning är gifven eller förväntas;

om vådan af den ställning, hvari krigsmakten eller någon del däraf

sig befinner;

om förmans förhållande eller åtgärder; eller
om otillräckligheten af lön, beklädnad eller underhåll;
då skola de, som deltogo i sammankomsten, beläggas med disciplinstraff
eller, där faran var större, dömas till fängelse.

Har officer eller underofficer, i ändamål, som ofvan är sagdt, kallat
underlydande till sammankomst eller gifvit dem tillstånd att sådan sammankomst''hålla;
dömes till afsättning, mistning af ämbete eller tjänst på viss
tid eller fängelse och varde tillika, om sammankomsten ledde till uppror,
upplopp eller annat brott, såsom anstiftare däraf straffad, men de underlydande
vare för sitt deltagande i sammankomsten från straff fria.

74 §.

Den, som för sådan otillåten rådplägning, som i 73 § afses, kallat
krigsfolk till sammankomst, varde, ändå att densammas hållande förhindrades,
straffad efter ty i nämnda § sägs.

75 §.

De i 63, 64, 65, 66, 68, 71 och 73 §§ af detta kap. förekommande
stadganden äga tillämpning jämväl å dem, som utan att vara krigsmän
lyda under denna lag, då de med krigsfolk deltaga i uppror, upplopp
eller olofliga sammankomster.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

7 KAP.

Om brott mot krigslydnaden och missbruk af förmanskap; så ock om
misshandel och förolämpningar samt om annat oskickligt uppförande.

76 §.

Vägrar krigsman att åtlyda hvad förman under tjänstens utöfning
och i hvad som angår tjänsten honom befallt, dömes till fängelse eller
straffarbete i högst ett år. Tillhör den brottslige manskapet, och äro omständigheterna
synnerligen mildrande, må han beläggas med disciplinstraff.

Sker brottet i närvaro af samlad trupp eller ombord å krigsfartyg
i närvaro af någon bland besättningen, må straffet höjas till straffarbete
i två år.

Föröfvas brottet under sjönöd eller vid annat tillfälle, då brott mot
krigslydnaden medför större fara, skall den brottslige dömas till straffarbete
i högst fyra år. Kom däraf betydligare skada, eller var brottet
eljest med synnerligen försvårande omständigheter förenadt, må tiden för
straffarbetet höjas till åtta år.

77 §.

Underlåter krigsman, i afsikt att förhindra verkställighet af hvad
förman under tjänstens utöfning och i hvad som angår tjänsten honom
befallt, att rätt fullgöra befallningen, eller uppehåller han i sådan afsikt
genom onödig förfrågan, motsägelse eller invändning befallningens fullgörande,
straffes efter 76 §.

Var afsikten ej sådan, som ofvan nämnts, straffes den brottslige
efter 130 §.

78 §.

Vägrar eller underlåter någon, som utan att vara krigsman lyder
under denna lag, att åtlyda hvad den, som enligt tjänstereglemente eller
särskildt förordnande öfver honom har befälsrätt i tjänsten, inom gränsen
af denna rätt anbefallt; varde den brottslige, om han är att hänföra till
ämbets- eller tjänsteman, straffad efter 25 kap. 16 eller 17 § allmänna
strafflagen,. men eljest dömd högst till straffarbete i två år. Var förbrytelsen
ringa; må den brottslige beläggas med disciplinstraff.

Bill. till Rilcsd. Prot. 1908. 1. Sami. 1 Afd. 50 Håft.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

79 §.

Underlåter någon att efterkomma öfverordnads i särskilda fall meddelade
föreskrifter i hvad som rör allmän ordning eller ordningen inom
krigsmakten, belägges med disciplinstraff eller dömes till fängelse i högst
sex månader.

BO §.

Gör krigsman våld eller annan misshandel å öfverordnad krigsman i
ämbets- eller tjänsteärende eller för att honom till någon ämbets- eller
tjänsteåtgärd tvinga eller därifrån hindra eller att å honom för sådan åtgärd
hämnas, dömes, om den våldförde är officer eller underofficer, till
straffarbete i högst fyra år och, om han tillhör manskapet, till straffarbete
i högst två år eller fängelse i högst sex månader; dock att, där omständigheterna
äro synnerligen mildrande, må dömas, om den våldförde är officer
eller underofficer, till fängelse och, om han tillhör manskapet, till vaktarrest
i minst tio dagar.

Sker brottet under sjönöd eller eljest vid tillfälle, då brott mot
krigslydnaden medför större fara, straffes den brottslige med straffarbete
från och med två till och med sex år.

81 §.

Begår krigsman våld eller annan misshandel mot krigsman, som är
hans förman, eller mot annan öfverordnad krigsman, som vid tillfället bär
sin tjänstedräkt, och sker brottet ej i eller för den våldfördes ämbete eller
tjänst, dömes till fängelse eller, där omständigheterna äro synnerligen
mildrande, till disciplinstraff. Sker brottet å tid eller ort, att det väcker
stor uppmärksamhet och förargelse, eller eljest under synnerligen försvårande
omständigheter, må straffet höjas till straffarbete i högst två år.

82 §.

Förolämpar krigsman öfverordnad krigsman med smädligt, föraktligt
eller vanvördigt yttrande i tal eller skrift eller förgriper sig emot honom
med hotelse eller annan missfirmlig gärning i eller för ämbetet eller
tjänsten, straffes den brottslige, om han är officer eller underofficer, med
fängelse. Hör han till manskapet, straffes, om den förolämpade är officer
eller underofficer, med fängelse och, om jämväl den förolämpade hör till

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

manskapet, med fängelse i högst ett år; dock må, där omständigheterna
äro synnerligen mildrande, till disciplinstraff dömas.

Gör krigsman sig skyldig till förolämpning mot krigsman, som är
hans förman, eller mot annan öfverordnad krigsman, som vid tillfället bär
sin tjänstedräkt, och sker förbrytelsen ej i eller för den förorättades ämbete
eller tjänst, dömes den brottslige'' till disciplinstraff eller fängelse i
högst ett år.

Har brott, hvarom i 80, 81 eller 82 § förmärs, föranledts däraf,
att den öfverordnade vid tillfället genom missbruk af sin myndighet
eller eljest genom otillbörligt eller ovärdigt beteende den underordnade
till gärningen retat, må straffet efter omständigheterna nedsättas under
hvad eljest å gärningen följa bort.

84 §.

Där i andra fall, än ofvan i detta kap. är sagdt, krigsman gör sig
skyldig till våld eller annan misshandel eller till förolämpning mot öfver^
ordnad krigsman, som ej är den brottsliges förman, straffes den brottslige
efter allmän lag.

85 §.

Om någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag,
gör våld eller annan misshandel å krigsman, som öfver honom har befälsrätt
i tjänsten, eller med ord eller gärning förolämpar sådan sin förman;
varde straffad så, som angående krigsman, hvilken begår dylika brott,
här ofvan i detta kap. år stadgadt.

86 §.

Utmanar officer eller underofficer, med föranledande af något förhållande
i tjänsten, sin förman till envig; varde dömd till afsättning jämte
det ansvar, som efter allmän lag bör följa. Lag samma vare för den
förman, som antager slik utmaning af underlydande.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

87 §.

Hvar som utan skälig anledning för klagan mot förman öfver
förnärmelse i tjänsten, dömes till disciplinstraff eller fängelse i högst sex
månader.

88 §.

Den, som visar ohörsamhet eller sätter sig upp emot skiltvakt i afseende
å hvad denne, enligt reglemente eller särskild befallning, har att i
sådan förrättning verkställa eller förhindra, eller begår sådant brott emot
annan vakt eller patrull eller för bevakning eller ordningens upprätthållande
särskildt utställd eller utsänd truppafdelning eller emot någon
till krigsmaktens polisväsende hörande person, som är i tjänstgöring, dömes
till fängelse eller till straffarbete i högst ett år. Tillhör den brottslige
manskapet, och förekomma synnerligen mildrande omständigheter, må han
beläggas med disciplinstraff.

Föröfvas brottet vid tillfälle, då det medför större fara för krigsmakten
eller för allmän säkerhet, dömes den brottslige till straffarbete i
högst två år. Kom af brottet betydligare skada; dömes till straffarbete
från och med två till och med sex år.

89 §.

Gör någon våld eller annan misshandel å skiltvakt eller å krigsman,
hörande till sådan vakt, patrull eller afdelning, som i 88 § afses, eller å
någon till krigsmaktens polisväsende hörande person, som är i tjänstgöring;
och sker brottet vid tillfälle, då det medför större fara för krigsmakten
eller för allmän säkerhet, dömes till straffarbete från och med
två till och med sex år.

90 §.

Gör krigsman våld eller annan misshandel å underordnad krigsman
i eller för dennes ämbete eller tjänst, och är ej något af de fall för
handen, som i 44 eller 45 § sägas; dömes till fängelse eller straffarbete i
högst två år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må till
disciplinstraff dömas.

Officer eller underofficer, som för brott, hvarom sägs i denna §,
undergått fängelsestraff och inom fem år efter straffets fullbordande ånyo

Kungl. MajUs Nåd. Proposition N:o 67.

gör sig skyldig till sådant brott, skall, ända att brottet i fråga ej anses
böra medföra svårare straff än fängelse, tillika dömas till afsättning.

91 §.

Förolämpar krigsman underordnad krigsman med smädligt yttrande
i tal eller skrift eller förgår sig emot honom med hotelse eller annan
gärning, som missfirmlig är, och sker det i eller för den förolämpades
ämbete eller tjänst; dömes den brottslige till disciplinstraff eller fängelse
i högst sex månader.

92 §.

Hindrar förman, genom missbruk af sin myndighet, underlydande
krigsman att föra klagan öfver förnärmelse i tjänsten; dömes till fängelse.

93 §.

Förgår sig krigsman, på sätt i 90 eller 91 § sägs, mot annan krigsman,
som ej år i förhållande till den brottslige vare sig öfverordnad
eller underordnad, och var den brottslige officer eller underofficer; straffes
såsom i nämnda §§ sägs. lillhör han manskapet; dömes till disciplinstraff
eller fängelse i högst sex månader.

94 §.

Gör någon i andra fall, än ofvan i detta kap. afses, sig skyldig
till våld eller annan misshandel å eller förolämpning med ord eller gärning
emot någon, som lyder under denna lag, och sker brottet i eller för den
våldfördes eller förorättades ämbete eller tjänst vid krigsmakten, straffes
den brottslige efter allmän lag.

Lag samma vare, där någon i andra fall, än ofvan i detta kap.
afses, gör våld eller annan misshandel å eller gör sig skyldig till förolämpning
emot någon, som lyder under denna lag, ifall brottet sker
under tjänstgöring eller eljest i fält, under tåg eller annan färd under
militärbefäl eller på sjötåg, i läger, kvarter eller vaktrum, inom kasern,
fästningsverk, militärhäkte, militärsjukhus, kronans varf, verkstad, förrådse
ler tyghus, eller inom annan byggnad eller område, som upplåtits ute -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

slutande för krigsmaktens behof, eller å krigsmaktens fartyg eller, inom
garnisons- eller stationsort, å väg, gata eller annat ställe, hvarom i 11
kap. 15 § allmänna strafflagen förmäles, eller inför krigsdomstol.

95 §.

Stör man gudstjänst vid samlad trupp genom svordom eller oljud
eller kommer därvid eljest förargelse åstad, värde belagd med disciplinstraff
eller dömd till fängelse i högst sex månader.

Gör någon förargelse genom svordom eller oljud eller annorledes
inför krigsdomstol, dömes till straff, som i 1 mom. sägs.

96 §.

Hvar som under tjänstgöring eller eljest i fält, under tåg eller
annan färd under militärbefäl eller på sjötåg, i läger, kvarter eller vaktrum,
inom kasern, fästningsverk, militärhäkte, militärsjukhus, kronans
varf, verkstad, förråds- eller tyghus eller inom annan byggnad eller område,
som upplåtits uteslutande för krigsmaktens behof, eller. ä krigsmaktens
fartyg gör oljud eller oväsende eller annorledes brister i anständigt
uppförande eller kommer förargelse åstad, belägges med disciplinstraff.
Lag samma vare, om någon under sådana omständigheter eller
å sådan plats, som förut i denna § är sagdt, finnes öfverlastad af starka
drycker, där ej förbrytelsen enligt annat lagrum bör beläggas med
strängare straff.

" Hvad i 1 mom. är sagdt, galle ock, i fall krigsman inom garnisonseller
stationsort eller eljest, då han uppträder i tjänstedräkt, eller vid
krigsmakten anställd civil ämbets- eller tjänsteman, då han uppträder i
dylik dräkt, å väg, gata eller annat ställe, hvarom i 11 kap. 15 § allmänna
strafflagen förmäles, gör sig skyldig till sådant beteende, som i 1
mom. omtalas, eller finnes öfverlastad af starka drycker.

97 §.

Officer, underofficer eller underbefäl af manskapet, som i eller utom
tjänsten genom anstötligt och ovärdigt uppförande gör sig skyldig till
uppenbar vanvård af den aktning och tillit, han på grund åt sin tjänsteställning
af andra bör äga, varde, där ej för den gärning, hvartill han
gjoiff sig skyldig, i denna eller annan lag särskildt ansvar är stadgadt,
belagd med disciplinstraff.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

8 KAP.

Om skadegörelse å egendom, som är afsedd för krigsmakten, samt om
förskingring eller missvård af sådan egendom; så ock om stöld,

snatteri ock rån.

98 §.

C- ^örstör e^er skadar någon egendom, som tillhör krigsmakten eller
är för dess behof afsedd, eller bortleder någon olofligen, i uppsåt att
skada göra, elektrisk ström från krigsmaktens elektriska anläggning, varde,
där ej särskildt straff å brottet är i denna lag utsatt, straffad efter allmän
lag; dock att, där brottet finnes kunna försonas med böter, i stället
skall till disciplinstraff dömas. Visste den brottslige, att egendomen eller
anläggningen tillhörde krigsmakten eller var för dess behof afsedd, vare
det såsom försvårande omständighet ansedt.

Hvad i denna § är stadgadt, galle ock, om någon gör försök till
brott, som nu är sagdt, och försöket är i allmän lag med straff belagdt.

99 §.

Har någon vid tillfälle, då nödigt är att hafva ljus eller eld, där
krut eller annat lätt antändbart ämne eller däraf tillverkad krigsredskap
förvaras, underlåtit att hafva elden behörigen bevarad, eller har någon
utan nödvändighet gått dit med eld, äfven om den funnits behörigen
bevarad, eller har någon på sådant ställe rökt tobak eller på annat sätt
vant oförsiktig med eld eller ämne, som är eldfängd!; dömes till fängelse
eller straffarbete i högst två år. Var förseelsen ringa, och kom häraf
ingen skada; varde den felaktige belagd med disciplinstraff.

Hvar som annorledes, än i 1 mom. är sagdt, oförsiktigt förfar med
eld inom krigsmaktens fartyg, varf, förråds- eller tyghus, verkstad eller
kasern eller på annat dylikt ställe, eller där lägger lätt antändbara ämnen
pa annan plats, än för deras förvarande finnes bestämd, dömes till fängelse
i högst sex månader. Var förseelsen ringa, och kom däraf in o-en skadabelägges
den skyldige med disciplinstraff.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

100 §.

Hvar som utan bemyndigande till eget bruk nyttjar eller låter
annan nyttja krigsmakten tillhörig eller för dess behof afsedd egendom,
belägges med disciplinstraff. Sker det i större omfattning, eller äro omständigheterna
eljest synnerligen försvårande, må till fängelse i högst sex
månader dömas.

101 §.

Den af manskapet, som oloffigen säljer, pantsätter eller annorledes
förskingrar eller uppsåtligen förstör eller skadar åt honom till bruk lämnade
vapen, utrednings- eller beklädnadspersedlar, ammunition, tjänstehäst
eller dess mundering eller foder eller hvad annat, som till utrustning
hör, eller af manskap utan behörigt tillstånd köper eller tillbyter sig eller
till försäljning eller såsom pant, gåfva eller lån emottager häst eller
annat, som här är sagdt, belägges första gången med vaktarrest i minst
tio dagar och dömes andra gången till fängelse i högst sex månader,
tredje gången till fängelse från och med sex månader till och med ett
år samt fjärde och följande gånger till straffarbete från och med sex månader
till och med två år.

Begår officer eller underofficer brott, som här är sagdt; dömes till
fängelse i högst sex månader, men, om återfall sker, till afsättning.

102 §.

Begår någon stöld af egendom, som tillhör krigsmakten eller är för
dess behof afsedd, straffes efter allmän lag.

Skedde det ur förråds- eller tyghus, varf, verkstad, fartyg, kasern,
tält, stall, åkdon eller annat ställe, där sådan egendom veterligen förvarades,
eller visste den brottslige, att egendomen tillhörde krigsmakten eller
var för dess behof afsedd, dömes till straffarbete i högst ett år. Voro
omständigheterna synnerligen försvårande, må tiden för straffarbetet höjas
till två år; voro de synnerligen mildrande, må till fängelse i högst sex
månader dömas.

Föröfvades brott, som i 2 mom. afses, medan krigsmakten eller afdelning
af densamma var mobiliserad, dömes till straffarbete i högst
fyra år.

KungI. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

103 §.

Bortleder någon, i uppsåt att sig eller annan den tillägna, olofligen
elektrisk ström från krigsmaktens elektriska anläggning, straffes, där ej
105 § är tillämplig, för stöld, efter ty i allmän lag är stadgadt.

Visste den brottslige, att anläggningen tillhörde krigsmakten eller
var för dess behof afsedd, varde, där ej brottet skall bedömas efter 105 §,
straffet bestämdt efter hvad i 102 § 2 och 3 mom. om stöld för hvarje
fall är sagdt.

104 §.

Hvar som från annan, hvilken är förlagd med honom i samma kvarter,
kasern, tält, militärsjukhus eller annat dylikt ställe eller tjänstgör å
samma fartyg, föröfvar stöld af gods, som denne där har förvandt, dömes
till straffarbete i högst ett år. Aro omständigheterna synnerligen försvårande;
må tiden för straffarbetet höjas till två år; äro de synnerligen
mildrande, må till fängelse i högst sex månader dömas.

105 §.

För snatteri i de fall, som omförmälas i 102 § 1 mom. och 103 §

1 mom., straffes den brottslige efter allmän lag.

Sker snatteri; i de fall, som omtalas i 102 § 2 och 3 inom., 103 §

2 mom. och 104 §, skall vid straffets bestämmande efter allmän lag brottet
anses vara begånget under försvårande omständigheter.

106 §.

Föröfvar skildtvakt eller annan, som är på vakt eller till bevakning
af gods kommenderad, tillgrepp till större eller mindre belopp af det, som
är under hans skydd eller bevakning; dömes för stöld till straffarbete från
och med sex månader till och med fyra år.

107 §.

Efter allmän lag straffes den, som i afsikt att stjäla egendom, hvilken
tillhör krigsmakten eller är för dess behof afsedd, föröfvar inbrott,

Bih. till Piksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 50 Höft. 5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

ehvad tillgrepp sker eller ej. så ock den, som rånar eller gör försök att
råna sådan egendom, eller i afseende därå gör sig skyldig till bedrägeri
eller annan oredlighet.

Lag samma vare, där någon i andra fall, än ofvan i detta kap.
af ses, föröfvar stöld eller snatteri från någon, som lyder under denna lag,
eller uppsåtligen förstör eller skadar honom tillhörig egendom eller hos
honom gör inbrott, utan att tillgrepp sker, eller emot honom gör sig
skyldig till rån eller försök till rån eller till bedrägeri eller annan oredlighet,
^ ifall brottet sker under tjänstgöring eller eljest i fält, under tåg
eller annan färd under militärbefäl eller på sjötåg, i läger, kvarter eller
vaktrum, inom kasern, fästningsverk, militärhäkte, militärsjukhus, kronans
varf, verkstad, förråds- eller tyghus eller inom annan byggnad eller område,
som upplåtits uteslutande för krigsmaktens behof, eller å krigsmaktens
fartyg.

108 §.

För öfrigt skall hvad allmän lag innehåller om stöld, snatteri, rån,
försök därtill eller inbrott gälla i afseende på sådana brott, då de begås
af dem, som lyda under denna lag.

Begår någon stöld andra gången eller oftare, och är den stöld sådan,
som omtalas i 102 § 3 mom. eller 106 §; då må tiden för straffarbetet
ökas med två år utöfver den där bestämda högsta strafftiden. Ej
må genom sådan förhöjning tiden för straffarbetet i något fall öfverskrida
tio år.

109 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 106 §, skall ock dömas
medborgerligt förtroende förlustig. Lag samma vare, om] någon efter 102
103 eller 104 § gjort sig skyldig till straffarbete i minst sex månader.

9 KAP.

Om öfverträdelser eller åsidosättande af tjänsteplikter i andra fall, än

förut i denna lag sagda äro.

no §.

Gör någon sig skyldig till falsk angifvelse af förbrytelse, som tillhör
krigsdomstols bedömande, straffes efter allmän lag.

;35

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

in §•

Har någon i disciplinmål uppsåtligen med straff belagt eller hos
annan, som innehar bestraffningsrätten, till bestraffning angifvit den han
visste oskyldig vara, skall den brottslige, om han är officer eller underofficer,
afsättas och förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas samt
dessutom dömas,

a) om den oskyldige undergick vaktarrest i minst tio dagar, till
straffarbete från och med sex månader till och med två år; och

b) om den oskyldige undergick lindrigare bestraffning eller, om straff
ej blef på grund af angifvelsen ålagdt eller, fastän det ålades, icke kom
att verkställas, till fängelse i högst sex månader eller böter högst ett tusen
kronor.

Hör den brottslige till manskapet, skall han dömas, där den oskyldige
undergick straff, som under a) sagdt är, till straffarbete från och
med sex månader till och med två år och, där sådant fall inträffar, som
omförmäles under b), till fängelse i högst sex månader eller vaktarrest i
minst tio dagar.

Har någon icke af midt uppsåt, men ändå utan laga skal, af förhastande
eller oförstånd, med straff belagt eller gjort angifvelse mot annan
i disciplinmål; dömes den brottslige, om han är officer eller underofficer,
till böter, beräknade efter 25 kap. 21 § allmänna strafflagen, eller»
mistning af ämbete eller tjänst på viss tid eller, där omständigheterna äro
synnerligen försvårande, till afsättning och, om han hör till manskapet,
till disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader.

Den, som efter detta lagrum gjort sig förfallen till straffarbete,
skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.

112 §.

Tager någon sig bestraffningsrätt, då han sådan ej äger, straffes, om
han är officer eller underofficer, med mistning af ämbete eller tjänst på
viss tid eller afsättning och, om han innehar lägre tjänstegrad, med fängelse
i högst ett år. Kom häraf ingen eller ringa skada, eller äro omständigheterna
eljest synnerligen mildrande; må dömas till disciplinstraff.

113 §.

Tvingas underlydande genom förmans befallning, för förmannens
eller annans enskilda nytta, till sammanskott, utgift eller kostnad eller

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

till annat arbete, än den underlydande enligt tjänstereglemente är pliktig
förrätta; varde förmannen, där han är officer eller underofficer, afsatt och,
om brottet det förtjänar, förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas
samt, om han hör till manskapet, dömd till straffarbete i högst två år.
Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må den brottslige dömas,
om han är officer eller ''underofficer, till mistning af ämbete eller tjänst
på viss tid och, om han hör till manskapet, till fängelse.

Förmår förman annorledes, till sin eller annans enskilda nytta, underlydande
till sammanskott, utgift, kostnad eller obehörigt arbete, varde
den brottslige, om han är officer eller underofficer, dömd till afsättning
eller mistning af ämbete eller tjänst på viss tid eller disciplinstraff och,
om han hör till manskapet, belagd med disciplinstraff. Tager officer eller
underofficer för egen vinning sådant emot, då det såsom af fri vilja bjudes;
belägges med disciplinstraff.

114 §•

Har någon, för egen vinning eller annans fördel eller eljest i oloflig
afsikt, i berättelse eller redogörelse angående den under hans befäl ställda
afdelning af krigsmakten lämnat oriktig uppgift om krigsfolk, hästar eller
tjänstedagar eller angående vapen, ammunition, redskap eller annan krigsförnödenhet;
dömes till straffarbete från och med två till och med sex år;
varde ock dömd medborgerligt förtroende förlustig.

115 §■

Tillgriper och förskingrar vid krigsmakten anställd ämbets- eller
tjänsteman någon till krigsfolkets aflöning, underhåll eller beklädnad eller
för annat krigsbehof bestämd uppbörd eller annan egendom, som han i
kraft af sin befattning för krigsmaktens räkning emottagit till förvarande,
förvaltning eller redovisning, straffes han därför efter allmän lag.

Sker brottet medan krigsmakten eller afdelning af densamma är
mobiliserad, vare det vid straffets bestämmande såsom synnerligen försvårande
ansedt.

Har i sådant fall genom saknaden af det tillgripna väsentligt hinder
för krigsförberedelserna, betydande brist för krigsfolket eller hinder för krigsföretagen
vållats, och var det tillgripna af beskaffenhet, att den brottslig*
bort kunna inse, att en sådan verkan var af brottet att befara; dömes den
brottslige till straffarbete på lifstid eller från och med åtta till och med
tio av; varde ock förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

116 §.

Afgifver någon uppsåtligen i tjänsten osannfärdig rapport, eller söker
någon eljest i angelägenhet, som rör tjänsten, genom osann uppgift eller
annorledes vilseleda öfverordnad eller annan, som är behörig att infordra
eller mottaga meddelanden i sådan angelägenhet, varde, där ej särskildt
ansvar är i denna lag å brottet satt, den brottslige, om han är officer
eller underofficer, dömd till mistning af ämbete eller tjänst på viss tid
och, om han hör till manskapet, dömd till fängelse. Äro omständigheterna
synnerligen mildrande, må den brottslige beläggas med disciplinstraff; äro
de synnerligen försvårande, må officer eller underofficer dömas till afsättning
och, där brottet det förtjänar, förklaras ovärdig att i rikets tjänst
vidare nyttjas, och den brottslige, om han hör till manskapet, dömas till
straffarbete i högst två år.

117 §.

Den, som genom bedrägliga löften eller osanna framställningar eller
på annat olofligt sätt förmår någon att antaga krigstjänst, dömes till
disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader. Äro omständigheterna
synnerligen försvårande, må till straffarbete i högst två år dömas.

118 §■

Har förman genom missbruk af sin. myndighet hindrat den, som
blifvit i krigstjänst anställd, att häröfver föra klagan; dömes till fängelse
eller till straffarbete i högst två år.

119 §.

Nekar befälhafvare, mot bättre vetande, afsked åt den af manskapet,
som är därtill berättigad, eller skiljer befälhafvare någon af manskapet
olagligen från tjänsten, varde afsatt och, om brottet det förtjänar, jämväl
förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas. Var det af förhastande,
han sig förgick, och kom däraf ingen eller ringa skada, eller skedde det
af oförstånd; dömes till mistning af ämbete eller tjänst på viss tid eller
till disciplinstraff.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

120 §.

Släpper någon, som är på vakt eller eljest beordrad till långes eller
häktad persons bevakning, med vilja eller af vårdslöshet honom lös eller
hjälper honom att undkomma; dömes, om den skyldige är officer eller
underofficer, till straff på sätt i 25 kap. 14 § allmänna strafflagen sägs;
dock att, där brottet anses kunna försonas med böter, i stället därför till
disciplinstraff dömes. Hör den brottslige till manskapet, varde han, efter
de i nämnda lagrum stadgade grunder, i förhållande till förbrytelsens beskaffenhet
dömd till straffarbete i högst fyra år eller fängelse i högst sex
månader eller disciplinstraff.

121 §.

Befriar man medelst våld eller list eller annorledes någon, som är
insatt i militärhäkte eller skall af krigsman eller af någon till krigsmaktens
polisväsende hörande person afföras i arrest eller häkte eller inställas
till förhör, eller gör någon försök till utförande af sådant brott genom
våld; vare det, vid straffets bestämmande efter allmän lag, ansedt
såsom försvårande omständighet.

122 §.

Den, som egenmäktigt tager sig befäl, där det honom ej lagligen
tillkommer, dömes till fängelse eller mistning af ämbete eller tjänst på
viss tid eller till afsättning; vare ock underkastad ansvar efter lag för fel
eller brott, som han under sådant befäls utöfvande begår.

123 §.

Lämnar officer eller underofficer under vaktgöring eller under annan
likartad tjänstgöring obehörigen sin post, skall han dömas till fängelse i
högst sex månader eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande,
beläggas med disciplinstraff. Var han befälhafvare, och vore omständigheterna
synnerligen försvårande, må tiden för fängelsestraffet höjas till två
år eller till afsättning dömas.

124 §.

Öfvergifver skyltvakt sin post, eller lämnar han den olofligen åt
annan, dömes till fängelse i högst sex månader. Förekomma synnerligen
mildrande omständigheter, må han beläggas med vaktarrest i minst tio dagar.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

125 §.

Finnes befälhafvare för trupp eller å fartyg, under vaktgöring eller
annan likartad tjänstgöring, af starka drycker öfverlastad, eller finnes skiltvakt
drucken å sin post, dörnes till fängelse. Åro omständigheterna synnerligen
försvårande, må till straffarbete i högst två år dömas; äro de synnerligen
mildrande, må den felaktige beläggas med vaktarrest i minst tio dagar.

Gör officer eller underofficer, som ej är befälhafvare, under tjänstgöring,
som i 1 mom. afses, sig skyldig till dylik förseelse, skall den
brottslige dömas till fängelse eller beläggas med disciplinstraff. A ro omständigheterna
synnerligen försvårande, må till straffarbete i högst ett år dömas.

126 §.

Tager krigsman, innan han fått afsked från den krigstjänst, hvari
han är anställd, ny anställning vid annan trupp för tid, som den förra
anställningen omfattar, skall han beläggas med vaktarrest i minst tio dagar
eller, om brottet förnyas, dömas till fängelse i högst sex månader.

127 §.

Hvar som olofligen uppenbarar hvad beträffande rikets försvar bör
på grund af Konungens beslut hållas hemligt, dömes till straffarbete från
och med två till och med sex år. Äro omständigheterna synnerligen
mildrande, må tiden för straffarbetet nedsättas till sex månader eller till
fängelse dömas. Sker brottet af obetänksamhet eller oförstånd och ej för
egen vinning, dömes till fängelse eller disciplinstraff.

Uppenbarar någon för främmande makt sådant, som, enligt hvad
ofvan sagts, bör hållas hemligt, dömes den brottslige till straffarbete från
och med fyra till och med tio år.

Den, som efter detta lagrum gjort sig förfallen till straffarbete,
skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.

Hvad sålunda stadgats, äge tillämpning äfven å den, som, efter det
han upphört att lyda under strafflagen för krigsmakten, uppenbarar sådant,
som, enligt hvad ofvan sagts, bör hållas hemligt och hvarom han under
sin tjänstgöring vid krigsmakten erhållit kunskap.

128 §.

Hvar som, medan krigsmakten eller afdelning af densamma är mobiliserad,
utsprider underrättelser om krigsmaktens ställning eller rörelser

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

eller om andra åtgärder eller anstalter för försvaret, hvilkas offentliggörande
Konungen förbjudit, straffes med fängelse, där ej gärningen jämlikt
denna eller allmän lag medför svårare ansvar.

129 §.

Begår krigsman uppsåtligen på annat sätt, än annorstädes i denna
lag är sagd t, förbrytelse i sitt ämbete eller sin tjänst för egen fördel eller
för att annan gynna eller skada eller eljest till kränkning af allmän eller
enskild rätt eller säkerhet, eller underlåter han uppsåtligen i afsikt, som
sagd är, sin ämbets- eller tjänsteplikt; varde dömd, om han är officer
eller underofficer, efter ty om ämbetsbrott af dylik beskaffenhet i allmän
lag stadgas, och, om lian hör till manskapet, till straffarbete i högst två
år eller, där brottet skedde af förhastande och ingen eller ringa skada
däraf kom, till disciplinstraff eller fängelse.

130 §.

Visar krigsman vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet
i fullgörande af de tjänsteplikter, som honom efter reglementen eller andra
allmänna författningar, instruktioner eller särskilda föreskrifter åligga eller
af förhållandenas beskaffenhet påkallas, och är ej i denna eller annan lag
å förseelsen särskildt, ansvar satt; belägges den brottslige med disciplinstraff.
Finnes förbrytelsen vara af svårare beskaffenhet, än att den kan
anses vara med disciplinstraff försonad; då skall den brottslige dömas till
fängelse i högst sex månader eller mistning af ämbete eller tjänst på viss
tid. Förekomma synnerligen försvårande omständigheter, må, om den
brottslige är officer eller underofficer, dömas till afsättning och, om han
hör till manskapet, tiden för fängelsestraffet höjas till två år.

131 §.

Innefattar förbrytelse, som i 129 eller 130 § sägs, tillika annat
uppsåtligt brott eller sådant vållande, hvarå straff efter denna eller allmän
lag bör följa;.gånge som i 4 kap. 2 § allmänna strafflagen stadgas.

132 §.

Där någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag, beträdes
med vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i sin

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

tjänstebefattning, och ej i denna eller annan lag särskild! ansvar är å
förseelsen satt, utan densamma skall bestraffas efter 25 kap. 17 § allmänna
strafflagen; må den felaktige beläggas med disciplinstraff, så framt förseelsen
var ringa och ej innefattade fel i domareämbetet eller hvad därmed
har gemenskap eller i annat, för hvars utöfning insikt i särskild
vetenskap erfordras.

Tredje delen.

Krigsartiklar.

10 KAP.

Om förräderi, blottställande af krigsmakten, feghet och oloflig gemenskap

med fienden.

133 §.

Beträdes krigsman med brott, som omförmäles i 8 kap. allmänna
strafflagen; vare det, där ej för den gärning särskildt högre ansvar är i
denna lag utsatt, vid straffets bestämmande efter allmän lag såsom försvårande
omständighet ansedt; och må, där straffarbete antingen på lifstid
eller i tio år är utsatt såsom högsta straff för brottet, dömas i förra fallet
till dödsstraff och i det senare till straffarbete på lifstid.

Begår någon, som ej är krigsman, brott, som afses i 4, 5, 6, 7, 8,
9 eller 10 § af 8 kap. allmänna strafflagen; straffes efter ty i nämnda
lag är sagdt.

134 §.

Låter någon, som ej är krigsman, sig som spion af fienden brukas,
miste lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid.

Utländsk man, som tillhör krigförande fientlig afdelning, anses såsom
spion, därest han hemligen eller under falsk förevändning å krigsmaktens
operationsområde inhämtar eller söker inhämta upplysningar i afsikt att
meddela dem åt fienden; dock må han ej fällas till straff för annat spioneri
än det, hvari han gripes.

Bill. till Rikscl. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 50 Håft.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

135 §.

Öfverlöper krigsman till fienden; miste lifvet eller dömes till straffarbete
på lifstid.

Har krigsman gjort försök till brott, som nu är sagdt, och blef endast
genom omständigheter, som voro af gärningsmannens vilja oberoende,
brottets fullbordan förhindrad; dömes till straffarbete på lifstid eller från
och med fyra till och med tio år.

Har stämpling till sådant brott blifvit gjord, utan att det kommit
till försök; varde anstiftare af stämplingen dömd till straffarbete från och
med fyra till och med tio år och annan deltagare i stämplingen till straffarbete
i högst sex år.

136 §.

Har någon till sin befälhafvare eller till efterträdare på vakt eller
post eller till annan, som är behörig att infordra och emottaga upplysningar
angående fienden och krigets angelägenheter, uppsåtligen afgifvit
falsk berättelse om fiendens styrka, tillstånd, ställning eller rörelser eller
om underlydande manskaps eller fartygs antal eller om krigsförråd eller
annat dylikt, som är af inflytande på kriget, eller har någon bedrägligen
förtegat, hvad i dessa afseenden varit honom kunnigt; miste lifvet eller
dömes till straffarbete på lifstid. Var faran ringa, och kom ingen eller
ringa skada; dömes till straffarbete från och med sex till och med tio år.

137 §.

Den, som åtagit sig att i krig vara kunskapare eller vägvisare för
trupp eller fartyg eller att föra bud i någon kriget rörande viktig angelägenhet
eller verkställa annan dylik förrättning, men i sitt åtagna värf
beträdes med trolöshet, skall mista lifvet eller dömas till straffarbete på
lifstid. Var faran ringa, och kom ingen eller ringa skada, eller skedde
brottet ej i förrädisk afsikt; dömes till straffarbete från och med sex till
och med tio år.

138 §.

Sprider någon ut falska meddelanden, de där kunna hos krigsfolket
verka modlöshet, dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse i

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67. 43

högst sex månader, där gärningen ingen verkan hade, som medför svårare
straff.

139 §.

Har befälhafvare i fästning eller å krigsfartyg åt fienden öfverlämnat
fä stningen eller fartyget utan behörig befallning eller utan högsta nödfall
och iakttagande af hvad i tjänstereglemente för sådant fall stadgas; miste
lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid.

140 §.

Hvad i 139 § är stadgadt, galle ock om hvarje annan befälhafvare,
som öfverlämnar honom anförtrodd post till fienden, utan att alla tillgängliga
medel och utvägar till försvar blifvit begagnade, eller som eljest gifv
er sig och trupp åt fienden, då utsikt att kunna slå sig igenom eller
vinna undsättning återstår.

141 §.

Den, som i drabbning eller då sådan förestår, med ord eller tecken
söker förleda till flykt eller bland truppen åstadkomma förskräckelse eller
oordning, miste lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid.

142 §.

Krigsman, som, då det gäller att försvara sig mot fienden eller att
honom angripa eller förfölja eller att bemäktiga sig eller förstöra fiendens
krigsfartyg, vapen, förråd eller dylikt, underlåter att uppfylla sin tjänsteplikt
. så, som det en årlig och tapper krigsman ägnar, skall, om brottet
sker i förrädisk afsikt, mista lifvet eller dömas till straffarbete på lifstid
eller från och med sex till och med tio år, men eljest dömas till straffarbete
från och med två till och med sex år, och må i sistnämnda fall,
där omständigheterna äro synnerligen mildrande, tiden för straffarbetet
nedsättas till ett år eller dömas till fängelse.

143 §.

Den, som utan befälhafvarens uttryckliga befallning i belägrad fästning
hissar brukligt tecken för fästningens uppgifvande eller under sjö -

44 Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 67.

slag stryker flagg på fartyg, miste lifvet eller dömes till straffarbete på
lifstid.

144 §.

Hvar som i belägrad fästning eller å annan ort, den där af fienden
innesluten är, eller på krigsfartyg eller vid trupp i fält, då drabbning
förestår eller är börjad, utan befälhafvare^ kallelse håller eller deltager i
sammankomst för rådplägning om att gifva sig åt fienden eller draga sig
tillbaka eller i krigsmäns närvaro eljest råder till sådan åtgärd eller framställer
den såsom nödvändig, miste lifvet eller dömes till straffarbete på
lifstid eller från och med sex till och med tio år. Voro få tillstädes, och
kom af brottet ingen eller ringa skada; dömes till straffarbete i högst sex
år eller fängelse.

145 §.

Underlydande, som, utan att befälhafvaren påkallat hans yttrande,
i annans närvaro råder befälhafvaren att draga sig undan från drabbning
eller att till fienden öfverlämna fästning, fartyg eller trupp, straffes så,
som i 144 § är sagd!.

146 §.

Därest någon har umgänge med fienden eller med honom växlar
bref eller budskap utan tillåtelse därtill af högste befälhafvaren eller
annan befälhafvare, som blifvit bemyndigad att meddela sådan tillåtelse;
dömes, där gärningen ej medför straff efter 133 eller 134 §, till straffarbete
i högst två år eller fängelse i högst sex månader.

147 §.

Den, som emottager budskap, bref eller kungörelser, som äro komna
från fienden, men icke genast och utan att för annan yppa innehållet
meddelar dem åt sin befälhafvare, varde dömd till fängelse i högst sex
månader eller, där synnerligen mildrande omständigheter förekomma, belagd
med disciplinstraff.

148 §.

Krigsfånge, som med brytande af gifvet hedersord afviker ur fångenskapen
eller som före krigets slut uppsåtligen bryter emot de villkor,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

på hvilka han frigifvits ur densamma, miste lifvet eller dömes till straffarbete
på lifstid eller från och med åtta till och med tio år.

149 §.

Missbrukar fientlig parlamentär eller hans följeslagare sin ställning
till spioneri eller anstiftan af förräderi, rymning, uppror eller upplopp,
miste lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid.

Lag samma vare, om fientlig krigsman i afsikt att främja fiendens
krigsföretag missbrukar bestämmelse eller tecken, som afser att lämna
skydd åt sjuka eller sårade i fält.

150

Vet någon birntt, som i 135, 136, 137, 144 eller 149 § sägs, å
färde vara och det ej i tid upptäcker; galle hvad för dylik underlåtenhet
i fråga om förräderi i allmän lag stadgas.

151 §.

Har någon vetskap om, att krigsfånge ärnar ur fångenskapen afvika,
och upptäcker han ej i tid de omständigheter, som kunniga äro, eller har
någon med vetskap om afvikandet hyst eller dolt den afvikne; då skall
han dömas till disciplinstraff eller fängelse eller straffarbete i högst två
år, där ej gärningen enligt denna eller allmän lag medför svårare ansvar.

152 §.

Den, som gjort sig skyldig till straff efter 134, 136 eller 137 §,
varde ock dömd medborgerligt förtroende förlustig.

Lag samma vare, om någon efter 135 § gjort sig förfallen till
dödsstraff eller till straffarbete i minst sex månader, så ock om någon
är förfallen till straff för brott, som i 142 § omförmäles, där brottet
skett i förrädisk afsikt.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

il KAP.

Om rymning och olofligt undanhållande.

153 §.

Begår krigsman eller vid krigsmakten anställd civil ämbets- eller
tjänsteman rymning från trupp i fält, från fästning eller från fartyg,
stadt på sjötåg, dömes till straffarbete från och med sex månader till och
med åtta år.

154 §.

Hafva två eller flera krigsmän under förhållande, hvarom i nästföregående
§ förmäles, i samråd beslutat att rymma; vare det, om brottet
går i fullbordan, ansedt såsom försvårande omständighet; och må straffet
för anstiftare höjas till straffarbete i tio år eller på lifstid eller, om
rymmarnes antal var stort, till dödsstraff.

Har öfverenskommelse om rymning, såsom i denna § sägs, blifvit
träffad, men kom brottet ej till verkställighet, varde ändå anstiftare, så
ock officerare eller underofficerare, som deltogo i stämplingen, såsom
rymmare straffade, efter ty i 153 § är stadgadt. Annan deltagare i sådan
stämpling dömes till fängelse i högst sex månader eller varde, där omständigheterna
äro synnerligen mildrande, belagd med disciplinstraff.

Officer eller underofficer, som gör sig skyldig till brott, hvarom
denna § handlar, skall förklaras, ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

155 §.

För brott, som i 58 § sägs, må i svårare fall straffet höjas till afsättning
eller straffarbete i högst två år.

156 §.

Beträdes befälhafvare för trupp i fält eller befälhafvare i fästning
eller på fartyg under sjötåg med olofligt undanhållande, straffes den
brottslige, ehvad uteblifvandet varit kortare eller längre, såsom för rymning,
efter ty i 153 § är sagdt.

157 §.

Har värnpliktig, som tillhör beväringens första uppbåd, men vistas
utom riket, underlåtit att vid utbrott af krig mellan Sverige och annan

Kungl. Maj:ts JS/åd. Proposition N:o 67.

makt, så snart ske kan, återvända till hemorten, skall han, därest ej bestämmelserna
i 5 kap. äro å honom tillämpliga, beläggas med disciplinstraff
eller dömas till fängelse i högst sex månader.

12 KAP.

Om uppror, upplopp och olydnad; så ock om misshandel och förolämpning.

158 §.

Gör krigsfolk uppror, då fienden är nära, eller vid tillfälle, då brott
emot krigslydnaden eljest medför större fara, varde, om upproret ej fullföljdes
längre än i 63 § är sagdt, anstiftare eller anförare dömda till
straffarbete från och med sex till och med tio år och annan deltagare i
upproret till sådant arbete från och med tre till och med sex år, men i
de fall, som i 64 och 65 §§ omförmälas, skall anstiftare eller anförare
mista lifvet eller dömas till straffarbete på lifstid och annan deltagare
straffas med straffarbete på lifstid eller från och med sex till och med
tio år. Officer eller underofficer, som gör sig skyldig till brott, hvarom
nu är sagdt, skall tillika förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

Gör krigsfolk upplopp vid tillfälle, som i 1 mom. är sagdt, straffes
anstiftare eller anförare med straffarbete från och med sex till och med
tio år och annan deltagare i upploppet med straffarbete från och med tre
till och med sex år. Orsakas genom upploppet hinder i krigsföretagen
eller eljest betydligare skada; då skola anstiftare eller anförare mista lifvet
eller dömas till straffarbete på lifstid och annan deltagare straffas med
straffarbete på lifstid eller från och med sex till och med tio år.

Hvad i denna § är stadgadt, äge tillämpning jämväl å dem, som
utan att vara krigsmän lyda under denna lag, då de med krigsfolk deltaga
i uppror eller upplopp.

159 g.

för brott, som i 72 § sägs, må, där omständigheterna äro synnerligen
försvårande, straffet höjas till straffarbete i högst fyra År.

160 §.

Föröfvas brott, som afses i 76 § eller 77 § 1 inom., då fienden är
nära, eller vid tillfälle, då brott emot krigslydnaden eljest medför större fara,

48 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

dömes den brottslige till straffarbete från och med två till och med sex
år. Kom däraf betydligare skada, eller var brottet eljest med synnerligen
försvårande omständigheter förenadt, miste gärningsmannen lifvet genom
skjutning eller dömes till straffarbete på lifstid eller från och med sex
till och med tio år.

161 §.

Gör krigsman våld eller annan misshandel å öfverordnad krigsman,
eller gör någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag,
våld eller annan misshandel å krigsman, som öfver honom har befälsrätt
i tjänsten, och sker brottet i eller för den våldfördes ämbete eller tjänst
vid tillfälle, som i 80 § 2 mom. afses, skall den brottslige dömas till
straffarbete från och med fyra till och med tio år eller på lifstid eller
till dödsstraff genom skjutning.

Sker brott, hvarom i 89 § förmäles, vid tillfälle, som där afses,
straffes den brottslige, efter ty nu är sagdt.

Hvad i 83 § är stadgadt, galle jämväl i fråga om brott, hvarom i
1 mom. denna § förmäles.

162 §.

Våld eller annan misshandel å eller förolämpning mot krigsfånge,
som hålles under militärbevakning, straffes efter allmän lag, där ej brottet
efter 15 kap. medför svårare ansvar.

13 KAP.

Om skadegörelse, stöld och rån.

163 §.

Den, som uppsåtligen förstör befästning, mina, docka, verkstad, förråds-
eller tyghus, magasin eller annan dylik för rikets försvar afsedd inrättning
eller byggnad eller för användande i krig ämnadt fartyg eller
eljest för krigsmaktens behof veterligen afsedd järnvägs-, telegraf- eller
telefonanläggning, kanal- eller slussverk, väg, bro, vattenledning eller
annan dylik anläggning, eller därå eller å hvad därtill hör gör sådan
skada, att därigenom väsentligt hinder för krigsförberedelserna uppkommer
eller krigsföretagen äfventyras, dömes till straffarbete på lifstid eller från och
med åtta till och med tio år. Fick någon af gärningen svår kroppsskada
eller död, och var den brottsliges handling af beskaffenhet, att han bort

Kungl. May.ts l\åd. Proposition N:o 67.

kunna inse, att dylik olycka var däraf att befara; miste gärningsmannen
lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid.

Har någon genom uppsåtlig skadegörelse å lifsmedel, krigsredskap
eller annan dylik egendom, som den brottslige veterligen tillhörde krigsmakten
eller var afsedd för dess behof, vållat väsentligt hinder för krigsförberedelserna,
betydande brist för krigsfolket eller hinder för krigsföretagen,
och var det skadade af beskaffenhet, att den brottslige bort kunna
inse, att dylik verkan var af brottet att befara; straffes såsom i föregående
mom. är sagdt.

164 §.

Föröfvar någon stöld af lifsmedel, krigsredskap eller annan krigsförnödenhet,
som föres till fästning, krigsfartyg, läger eller annan ort, där
krigsfolk är sammandraget, och vet han, att egendomen tillhör krigsmakten
eller är afsedd för dess behof, dömes till straffarbete i högst sex år.

165 §.

Föröfvar någon tillgrepp, som i 106 § sägs, dömes för stöld till
straffarbete från och med sex månader till och med åtta år.

166 §.

Hvar som å valplatsen stjäl från någon, som tillhör svenska krigsmakten
eller därmed förbunden krigsmakt och i kriget. stupat, dömes till
straffarbete i högst lyra år. Går värdet af det tillgripna ej öfver femton
kronor, skall ändå för stöld dömas, efter ty nu sagdt; dock må i sådant
fall, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till fängelse i högst
sex månader dömas.

Lag samma vare, om någon, som icke tillhör svenska krigsmakten
eller därmed förbunden krigsmakt, å valplatsen föröfvar tillgrepp från
någon, som tillhör krigförande fientlig afdelning och i kriget stupat.

167 §.

Föröfvar man å valplatsen tillgrepp till större eller mindre belopp
från någon, som tillhör svenska krigsmakten eller därmed förbunden krigsmakt
och af sår eller sjukdom är urståndsatt att sin egendom värja, dömes
för stöld till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år.

Begår någon rån å sådan i nöd stadd person eller gör försök därtill,
straffes den brottslige efter allmän lag.

Bih. till Piksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Åfd. 50 Häft.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

Förbryter sig någon, som icke tillhör svenska krigsmakten eller
därmed förbunden krigsmakt, pa sätt i 1 eller *2 mom. denna § sägs,
emot sådan i nöd stadd person, hvilken tillhör krigförande fientlig afdelning,
straffes den brottslige efter ty i nämnda mom. för hvarje fall är sagdt.

168 §.

Rånar någon krigsförnödenheter, som föras till fästning, krigsfartyg,
läger eller annan ort, där krigsfolk är sammandraget, och vet han, att
egendomen tillhör krigsmakten eller är afsedd för dess behof; dömes till
straffarbete på lifstid eller i tio år.

Har man i afsikt att tillägna sig sådana krigsförnödenheter med
våld eller sådant hot, som innebar trängande fara, öfverfallit den, som
förde godset, men ej gittat fullborda rånet genom tillgrepp; dömes till
straffarbete från och med sex till och med tio år.

169 §.

Hafva två eller flere sällat sig samman att rån, som i 168 § är
sagdt, föröfva och sådant brott begått; då skola de mista lifvet eller dömas
till straffarbete på lifstid.

Har i detta fall brottet ej blifvit genom tillgrepp fullbordadt; dömes
till straffarbete på lifstid elier från och med sex till och med tio år.

170 §.

Har genom rån eller- stöld af sådan egendom, som den brottslige
veterligen tillhörde krigsmakten eller var för dess behof afsedd, väsentligt
hinder för krigsförberedelserna, betydande brist för krigsfolket eller hinder
för krigsföretagen vållats, och var det tillgripna af beskaffenhet, att den
brottslige bort kunna inse, att eu dylik verkan var af brottet att befara ;
då skall han, om rån föröfvats, mista lifvet eller dömas till straffarbete
på lifstid, men i annat fall dömas till straffarbete på lifstid eller från
och med åtta till och med tio år.

171 §•

Begår någon stöld andra gången eller oftare, och är den stöld sådan,
som afses i 164, 165, 166 eller 167 §, må tiden för straffarbetet
ökas med två år utöfver den i nämnda §§ för hvarje fall utsatta högsta
strafftid. Ej må genom sådan förhöjning tiden för straffarbetet i något
fall öfverskrida tio år.

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

172 §.

Deri, som för brott, hvarom i detta kap. förmäles, gjort sig förfallen
till straffarbete i minst sex månader, skall ock dömas medborgerligt
förtroende förlustig.

14 KAP.

Om öfverträdelser eller åsidosättande af tjänsteplikter i vissa fall.

173 §.

Underlåter befälhafvare att, i hvad på honom ankommer, sätta
fästning eller annan försvarsanstalt i sådant försvarstillstånd, som i därom
gifva bestämmelser är föreskrifvet, eller förhållandena eljest uppenbarligen
påkalla, eller underlåter befälhafvare öfver ett eller flera krigsfartyg på
sjötåg att, såvidt på honom ankommer, hålla dem i stridbart skick, eller
försummar någon, som i sin tjänsteegenskap vid krigsmakten är pliktig
att för dess behof anskaffa vapen, ammunition, lifsmedel eller andra förnödenheter,
att i tid göra för ändamålet nödiga framställningar eller eljest
vidtaga därför behöfliga åtgärder, som på honom ankomma; då skall, om
fästningens eller försvarsanstaltens eller fartygs uppgifvande eller förlust eller
eljest betydlig skada för rikets försvar eller väsentligt hinder för krigsföretagen
eller betydande brist för krigsfolket af underlåtenheten eller försummelsen
förorsakas, den brottslige dömes till straffarbete från och med
sex till och med tio år eller på lifstid eller till dödsstraff.

Korn af underlåtenheten eller försummelsen ringa eller ingen skada;
dömes till straffarbete i högst sex år eller fängelse.

O o

174 §.

Består brott, som i 120 § nämnes, i lössläppande af spion, krigsfånge
eller annan person, som haft förbindelse med fienden, skall den
brottslige, om brottet skedde uppsåtligen och med kännedom om nämnda
förhållande, dömas till straffarbete från och med fyra till och med åtta
år, där ej svårare straff'' är efter 10 kap. tillämpligt.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

175 §.

Har befälhafvare för vakt, förpost, fartyg eller trupp, som erhållit
befallning att iakttaga eller utforska fiendens rörelser eller trygga krigsmakten
emot öfverraskning af fienden eller mot annan krigsfara, obehörigen
lämnat sin post eller eljest ådagalagt grof försummelse af de
plikter, som vid den särskilda förrättningens utförande honom ålågo,
eller har han under sådan tjänstgöring funnits öfverlastad af starka
drycker; dömes, efter som faran och skadan var, till fängelse eller straffarbete
i högst fyra år, men, om det skedde i närheten af fienden, till
lifvets förlust medelst skjutning eller straffarbete på lifstid eller från och
med sex till och med tio år.

Gör officer eller underofficer, som ej är befälhafvare, under sådan
tjänstgöring, som i föregående mom. afses, sig skyldig till förseelse,
som där sägs; dömes, så vida ej brottet efter annat lagrum medför svårare
straff'', till fängelse eller till straffarbete i högst två år, men om brottet
skedde i närheten af fienden, fill straffarbete från och med fyra till och
med tio år.

176 §.

Visar skiltvakt, som blifvit utställd för att trygga krigsmakten
emot öfverraskning af fienden eller mot annan krigsfara, grof försummelse
i detta sitt åliggande, eller finnes han under sådan tjänstgöring
öfverlastad af starka drycker, eller har han, innan aflösning skett, öfvergifvit
sin post eller lämnat den åt annan; dömes så, som i 175 § 1 mom.
stadgats; dock må, där synnerligen mildrande omständigheter förekomma,
och brottet ej skett i närheten af fienden, den brottslige beläggas med
vaktarrest i minst tio dagar.

177 §.

Sker brott, hvarom i 127 § 2 mom. förmäles, miste den brottslige
lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid eller från och med åtta
till och med 10 år; varde ock förklarad medborgerligt förtroende förlustig.

Hvad i 127 § 4 mom. är stadgadt, galle jämväl i det fall, hvarom
i denna § sägs.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

15 KAP.

Om olofligt krigsbyte samt om missbruk af vapenmakten i krig.

178 §.

Hvar som obehörigen tager krigsbyte, dömes till fängelse i högst
sex månader eller belägges, där mildrande omständigheter förekomma,
med disciplinstraff.

Den, som af taget krigsbyte, i afsikt att sig eller annan det tillägna,
olofligen undanhåller något, varde straffad med fängelse i högst sex
månader eller straffarbete i högst två år.

179 §.

Tager man under eller efter drabbning från någon, som tillhör
krigförande fientlig afdelning, hvad ej till krigsbyte göras må; dömes till
fängelse eller straffarbete i högst två år. Skedde det från krigsfånge, vare
den omständighet såsom försvårande ansedd.

Föröfvades tillgreppet från fiende, som i drabbningen stupat; dömes
till straffarbete i högst fyra år eller, där omständigheterna äro synnerligen
mildrande, till fängelse.

Yar fienden af sår eller sjukdom urståndsatt att sig försvara; dömes
den brottslige till straffarbete från och med sex månader till och med
fyra år. Tillfogades fienden för bytets tagande ytterligare sår eller skada;
varde gärningsmannen dömd till straffarbete från och med fyra till och
med tio år eller på lifstid. Stannade i sistnämnda fall gärningen vid
försök, dömes till straffarbete från och med två till och med åtta år.

180 §.

Hvar som, när befästad ort, läger eller annan plats intages, eller
eljest under eller efter drabbning, tillägnar sig gods eller penningar från
invånare i fientligt land, hvilken ej tillhör krigförande fientlig afdelning,
dömes för plundring till straffarbete från och med fyra till och med tio
år. Aro omständigheterna synnerligen mildrande, må tiden för straffarbetet
nedsättas till två år.

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

Såsom plundring skall icke anses, om tillägnandet allenast omfattar
lifsmedel, läkemedel, klädespersedlar, bränsle, foder, dragare eller fordon
och icke öfverstiger det nödiga behofvet härutinnan.

Har någon genom öfverfallande medelst våld å person eller användande
af hot, som innebar trängande fara, gjort försök till brott, som här
är sagdt, men ej gittat fullborda tillgreppet, varde för försök till plundring
dömd till straffarbete i högst sex år.

Där vid plundring eller försök därtill så groft våld någon tillfogats,
att han däraf fått svår kroppsskada eller ljutit döden; skall den brottslige
i förra fallet dömas till straffarbete på lifstid eller i tio år och i senare
fallet mista lifvet eller dömas till straffarbete på lifstid.

181 §.

Hvar som i sin tjänsteegenskap vid krigsmakten, för egen vinning
eller annans enskilda nytta, ålägger invånare i eget eller främmande land
krigsgärd eller leverans af lifsmedel, foder, fordon eller annan dylik krigsförnödenhet
eller tjänstbarhet eller uttager annan eller större gård, leverans
eller tjänstbarhet än den, som i vederbörlig ordning fastställts, eller
utfordrar, hvad han vet af gärd, leverans eller tjänstbarhet redan guldet
(dier ftillgjordt vara, dömes till straffarbete från och med sex månader
till och med fyra år. Var det befälhafvare, som gjorde sig härtill skyldig,
må, där brottets beskaffenhet sådant föranleder, tiden för straffarbetet höjas
till sex år.

Ämbets- eller tjänsteman, som i sitt ämbete eller sin tjänst vid
krigsmakten beträdes med brott, hvarom i denna § är sagdt, värde ock
afsatt samt förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

182 §.

Hvar som mot fienden brukar gift, dömes till straffarbete i högst
sex år.

Brukar någon mot fienden krigsredskap, hvars användning Konungen
efter aftal med främmande makt förbjudit, eller brukar någon krigsredskap
på sätt, som Konungen efter sådant aftal förklarat otillåtet; dömes till
fängelse eller straffarbete i högst två år eller, där omständigheterna äro
synnerligen mildrande, till disciplinstraff.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

183 §.

Har någon efter drabbning-, å stället, där den hölls, eller i närheten
häraf eller å taget fartyg eller i eröfrad fästning eller annan ort, föröfvat
våld eller annan misshandel å den, som icke gjort motstånd eller som är
satt under beskydd, eller å krigsfånge eller å sårad eller sjuk person eller
å den, som har vård om sjuk eller sårad, och innefattar gärningen ej brott,
som bör straffas efter 179 § 3 mom.; varde för våldet eller misshandeln
dömd till ansvar efter allmän lag och, vid straffets bestämmande, brottet
ansedt såsom begånget under försvårande omständigheter.

Fjärde delen.

Om befälhafvares disciplinära myndighet.

16 KAP.

Om disciplinmål.

184 §.

I vissa mål tillkomme det vederbörande befälhafvare att ålägga
disciplinstraff. Dessa mål kallas disciplinmål.

185 §.

Till disciplinmål räknas de mål, som angå öfverträdelse!’ af denna
lag, då de efter samma lags nedannämnda rum kunna försonas med
disciplinstraff, nämligen:

1) rymningsbrott, delaktighet däri eller stämpling därtill efter 50,
51, 56, 57, 58, 59 och 154 §§;

2) olofligt undanhållande efter 52, 53, 54, 55, 56, 59 och 157 §§;

3) öfverträdelse af ålagd arrest utan bevakning efter 61 §;

4) otillåtna sammankomster efter 73, 74 och 75 §§;

5) vägran eller underlåtenhet att fullgöra förmans befallnino- efter
76, 77 och 78 §§;

6) underlåtenhet att efterkomma öfverordnads föreskrifter efter 79 §;

7) våld, hot eller förolämpning, hvarom förmäles i 80, 81, 82, 85,''
90, 9.1 och 93 §§; dock att dessa mål ej må utan den förorättades uttryckliga
medgifvande behandlas såsom disciplinmål;

Ku n al. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

8) ohörsamhet eller uppstudsighet emot skyltvakt eller annan vakt,
patrull eller truppafdelning eller mot person, hörande till krigsmaktens
polisväsende, efter 88 §;

9) störande af gudstjänst efter 95 §;

10) oljud, oväsende,'' oanständigt uppförande eller annat förargelseväckande
beteende och fylleri efter 96 §;

11) anstötligt och ovärdigt uppförande efter 97 §;

12) oförsiktighet med eld eller lätt antändbart ämne efter 99 §;

13) obehörigt nyttjande af kronan tillhörig eller för dess behof afsedd
egendom efter 100 §;

14) oloflig försäljning, pantsättning eller annan förskingring, förstörande
eller skadande af vapen, utrednings- eller beklädnadspersedlar,
ammunition, tjänstehäst (iller dess mundering eller foder eller hvad annat,
som till utrustning hör, samt de flera förbrytelser, som omförmälas i
101 §, efter samma lagrum;

15) åtgärd af förman, som hör till manskapet, hvarigenom underlydande
förmås till sammanskott, utgift, kostnad eller obehörigt arbete,
efter 113 §; så ock emottagande af sådant utaf underlydande, då det
bjudes såsom af fri vilja, efter samma lagrum;

16) afgifvande i tjänsten af osannfärdig rapport samt försök att i
angelägenhet, som rör tjänsten, vilseleda öfverordnad eller annan, som
är behörig att infordra eller mottaga meddelanden i sådan angelägenhet,
efter 116 §;

17) obehörigt öfvergifvande af eller försummelse på post, så ock
fylleri under vaktgöring eller annan likartad tjänstgöring efter 123, 124,
125 och 176 §§;

18) dubbel anställning efter 126 §;

19) vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i tjänsten
efter 130 §, där ej genom förseelsen uppkommit skada eller kostnad, från
hvars ersättande befrielse kan, enligt hvad i 33 § sägs, äga ruin;

20) vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i tjänsten
af den, som utan att vara krigsman lyder under denna lag, efter 132 §;

21) gemenskap med fienden efter 147 §; samt

22) obehörigt tagande af krigsbyte efter 178 §.

186 §.

Är någon på eu gång angifven dels för förseelse, hvilken är att
hänföra till disciplinmål, och dels för brott, som tillhör krigsdomstols

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

upptagande, och hafva antingen båda förbrytelserna blifvit föröfvade genom
eu och samma handling eller utgöra de arter af samma slags brott,
skola de båda hänskjutas till domstolen.

187 §.

Emot den, som upphört att tillhöra krigsmakten, må ej åtal för sådana
af honom under tjänstetiden begångna förbrytelser, hvilka äro att
hänföra till disciplinmål, af befälhafvare handläggas, utan skall sådant
åtal, om det ifrågakommer, göras anhängigt hos krigsdomstol.

188 §.

Har någon af det vid krigsmakten fast anställda manskapet rymt,
anses han i fråga om disciplinstraff och dess åläggande fortfarande''tillhöra
krigsmakten, ändå att han ej ertappas, förr än annan blifvit i hans
nummer insatt.

189 §.

Om befälhafvares skyldighet att i vissa fall, då sådan förseelse förekommer,
hvarom i 185 § förmäles, öfverlämna målet till krigsdomstol,
därom stadgas i 18 kap.

190 §.

Utan hinder af hvad i 184 och 185 §§ tinnes föreskrifvet, äger
krigsdomstol att etter lag ålägga disciplinstraff i mål, som är under dess
handläggning.

17 KAP.

Om de befälhafvare, som äga bestraffningsrätt i disciplinmål.

191 §.

Bestraffningsrätt i disciplinmål tillkommer i den utsträckning, som
i 16 kap. sägs, utan inskränkning nedannämnda befälhafvare, enhvar öfver
den personal, som står under hans befäl, nämligen:

l:o) chef för arméfördelning och likställd befälhafvare samt chef för
regemente eller likställdt truppförband vid armén

Bih. till Riksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afä. 50 Höft.

.58

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

2:o) stationsbefälhafvare, vavfschef, chef för underofficers- och. sjömanskårerna,
chef för exercis- och underbefälsskolorna samt beväringsbefälhafvare
vid flottans stationer äfvensom chef för skeppsgossekår; .

3:o) chefen för marinstaben samt inspektören af flottans öfningar

till sjöss; . . . „ x , n

4:o) eskaderchef samt afdelnings-, flottilj-, divisions- och fartygschef

af minst regementsofficers grad;

5:o) bevakningschef vid kustsignalväsendet;

6:o) chefen för kustartilleriet och chef för regemente, tillhörande
kustartilleriet;

7:o) inskrifningsområdesbefälhafvare; samt

8:o) befälhafvare af minst kaptens grad för skola, kommendering,
verk eller inrättning, som ej tillhör visst truppförband af armén eller
kustartilleriet eller station af flottan, eller för detacherad afdelning;. så
ock chef af kaptens grad för sjanständig eller detacherad fartygsafdelnnig

eller för enkelt eller detacherad! fartyg.

Samma befogenhet, som nu är sagd, tillkommer befälhafvare, sola
af Konungen förordnats att innehafva högre befäl än de förut i denna §
nämnda

I krigstid äger enhvar befälhafvare, som innehar minst underofficers
grad och för befäl öfver detacherad afdelning, bestående af minst ett
kompani eller däremot svarande styrka, bestraffningsrätt i enahanda utsträckning,
som förut i denna § är sagd!.

192 §.

Hvad i 191 § är sagdt om där omförmälda befälhafvare, galle ock
om befälhafvare, som enligt förordnande eller tjänstereglernente tillfälligt
utöfvar befäl, som afses i nämnda §, och, om detta är sådant, som omförmäles
under 4:o) och 8:o) af samma §, innehar sådan grad, som, enligt
hvad där är sagdt, erfordras för bestraffningsrättens utöfning.

198 §.

Med detacherad afdelning likställes enligt denna lag afdelning, hvilken,
utan att densamma af befälhafvare i föreskrifven ordning förklaratsvara
detacherad, från hufvudstyrkan skilts på sådant sätt, att dagliga befallningar
icke kunna omedelbart från dennas befälhafvare inhämtas. Hvad
sålunda är sagdt, äge motsvarande tillämpning i fråga om fartygsafdelning
eller fartyg.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 67.

194 §.

Befälhafvare af lägre än kaptens men minst underofficers grad,
hvilken utöfvar sådant befäl, som i 191 § 8:o) är sagdt, äger, där ej sådant
fall är för handen, som afses i sista mom. af nämnda §, öfver honom
underlydande bestraffningsrätt med den inskränkning, att vaktarrest öfver
tio dagar eller vaktarrest med skärpning genom mörkt enrum öfver tre
dagar ej må af honom åläggas.

195 §.

Utöfvar någon, som ej är krigsman, sådant befäl, som omförmäles i
191 § 8:o) eller 194 §, då äger den befälhafvare, där han innehar underofficers
eller högre rang, öfver den personal, som står under hans befäl,
enahanda bestraffningsrätt, som, enligt hvad ofvan är stadgadt, tillkommer
krigsman af motsvarande grad.

196 §.

Kommendant i fästning eller i annan ort, där krigsmakt är förlagd,
äger bestraffningsrätt öfver garnisonen för öfverträdelse!’ af hvad angående
fästningens eller ortens försvar, garnisonstjänsten eller ordningen på stället
af kommendanten förordnas, så ock för förseelser på vakt eller i annan
tjänsteförrättning, som är under hans inseende.

Har afdelning af garnisonen ej egen, till utöfning af bestraffningsrätt
behörig befälhafvare, äger kommendanten jämväl i andra mål utöfva
bestraffningsrätt öfver afdelningen.

I de mål, däri kommendant innehar bestraffningsrätt, äger han, om
han är af kaptens eller högre grad, att utöfva nämnda rätt i enahanda
utsträckning, som i 191 § afses, men i annat fall med den inskränkning,
som i 194 § angående där omförmälda befälhafvare år stadgad.

Hvad ofvan om kommendant är sagdt, äge motsvarande tillämpning
i fråga om med kommendant likställd befälhafvare.

197 §.

Chef å fartyg, där afdelning af armén eller kustartilleriet blifvit till
tjänstgöring kommenderad, äger öfver den afdelning enahanda bestraffningsrätt
som öfver fartygets öfriga besättning.

År afdelning af krigsmakten för annat ändamål tagen ombord, äge
fartygschefen att, inom gränsen af sin bestraffningsrätt, ålägga bestraffning

Kuntjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

för förseelse!’, som någon af afdelningen begår emot hvad i afseende å
fartygets säkerhet eller rörelser eller ordningen ombord af fartygschefen
förordnas; börande i sådant fall afdelningens befälhafvare, ifall han är af
högre grad eller rangklass än fartygschefen, bestämma straffet.

Har afdelningen icke ombord å fartyget egen till utöfning af bestraffningsrätt
behörig befälhafvare, äger fartygschefen att inom ofvannämnda
gräns jämväl i öfrig!, utöfva bestraffningsrätt öfver afdelningen.

198 §.

Lyder fartyg, hvars chef är af lägre grad än regementsofficer, under
högste befälhafvare öfver flotta eller under eskader- eller afdelningschef,
äger den högre befälhafvaren att åt fartygschefen uppdraga bestraffningsrätt
med den inskränkning, som i 194 § i fråga om där omförmäld befälhafvare
är stadgad.

199 §.

Finner befälhafvare, som innehar bestraffningsrätt med den inskränkning,
hvarom i 194 § förmäles, af underlydande begången förseelse påkalla
strängare straff, än han själf äger ålägga, eller uppstår hos honom
tvekan, huruvida målet bör behandlas såsom disciplinmål eller hänskjutas
till krigsdomstol, öfverlämne befälhafvaren målet till närmast högre med
oinskränkt bestraffningsrätt beklädd befälhafvare eller, där han är chef
för själfständig fartygsafdelning eller enkelt fartyg, till stationsbefälhafvaren
vid den station af flottan, dit fartyget, hvarå den felaktige befinner
sig, hör eller först ankommer; och åligger det nämnda högre befälhafvare
eller stationsbefälhafvaren att meddela beslut i målet.

Äger befälhafvare för afdelning af krigsmakten, som tillhör garnison
i fästning eller annan ort, där kommendant finnes, eller som är
tagen ombord å fartyg utan att vara till tjänstgöring därstädes kommenderad,
bestraffningsrätt öfver afdelningen allenast med den inskränkning,
som ofvan nämnts, vare den befälhafvare, om kommendanten eller fartygschefen
är beklädd med oinskränkt sådan rätt, berättigad att i fall,
som i 1 mom afses, öfverlämna målet till kommendanten eller fartygschefen,
som i sådan händelse har att meddela beslut i målet.

200 §.

Mål rörande våld, hot eller förolämpning mot befälhafvare, som,
enligt hvad ofvan stadgats, själf skulle äga att utöfva bestraffningsrätt i

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

målet, varde, där ej lägre med bestraffningsrätt utrustad befälhafvare
linnes, öfverlämnadt till närmast högre befälhafvares handläggning; dock
att denna bestämmelse ej må utgöra hinder för att å fartyg på sjötåg
befälhafvare!! själf må utöfva bestraffningsrätten, då förseelsens omedelbara
bestraffande finnes för krigstuktens upprätthållande erforderligt.

■201 §.

Befälhafvare, som endast för viss tid eller för viss tjänsteförrättning
har underlydande under sitt befäl, må, där så finnes lämpligt, för säl”
skildt fall hos den befälhafvare, som eljest äger bestraffningsrätt öfver
den felaktige, hemställa om hans bestraffande.

18 KAP.

Om handläggningen af disciplinmål.

202 §.

Varder någon hos befälhafvare angifven för förseelse, hvarom i 185
§ förmåles, eller är eljest till befälhafvare^ kunskap kommet, att sådan
förseelse blifvit begången, då skall utredning om förseelsen och de närmare
omständigheterna därvid ske vid förhör. Sådant förhör hålles af
den tilltalades till bestraffningsrättens utöfning behörige befälhafvare
eller, där denna rätt innehafves af befälhafvare, som omtalas i 191 §
Bo) 7:o), eller af högre befälhafvare eller af kommendant, och han ej
finner skäl att själf hålla förhöret, af den, hvilken därtill i allmänhet eller
för särskild! fall af befälhafvare!! eller kommendanten förordnats.

Vid förhöret, därvid någon af den tilltalades öfverordnade eller af
de med honom likställda alltid bör, där så ske kan, vara tillstädes, skall
målsägande, om sådan finnes, och han det äskar, varda hörd, den tilltalade
lämnas tillfälle att förklara sig samt i öfrigt iakttagas, hvad för
utredning af förseelsens beskaffenhet och pröfning af den tilltalades straffbarhet
är af nöden. Hvad vid förhöret hufvudsakligen förekommit, skall
i korthet antecknas, där ej i krig hinder därför möter.

Kungl. Maj:is Nåd. Proposition N:o 67.

203 §.

Finner vederbörande befälhafvare målet rätteligen ej vara af beskaffenhet
att böra behandlas såsom disciplinmål, i ty att antingen påföljden
i det särskilda fallet ej bör stanna vid disciplinstraff, eller ock
erforderlig utredning om brottets beskaffenhet eller den angifnes straffbarhet
ej har kunnat vinnas, då skall målet öfverlämnas till krigsdomstol;
dock att i sistnämnda fall befälhafvaren, där saken pröfvas vara af
synnerligen ringa vikt och målsägande ej för vinnande af ytterligare
utredning påfordrar dess hänskjutande till krigsdomstol, må låta målet
förfalla.

204 §.

Disciplinstraff skall lämpas efter förseelsens mer eller mindre svåra
beskaffenhet, de flera eller färre försvårande eller förmildrande omständigheter,
under Indika den blifvit begången, samt den straffskyldiges uppförande
i öfrigt, hvarvid synnerligt afseende bör fästas därå, om han alltid
tillförene förhållit sig väl eller däremot oftare och för svårare förseelser
undergått straff.

205 §.

Ej må för förseelse, hvilken är att hänföra till disciplinmål och
hvarför'' den felaktige blifvit straffad, tillökning i bestraffningen sedermera
åläggas honom.

19 KAP.

Om verkställighet af disciplinstraff.

206 •§.

Disciplinstraff, som blifvit ålagdt af befälhafvare, skall, där så kan
ske, genast verkställas.

År den straffskyldige för annat brott under tilltal vid domstol, må
straffets verkställighet däraf ej hindras eller uppehållas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

Hålles tilltalad häktad för brott, som hör till domstols upptagande,
och angifves han tillika för förseelse, hvilken må behandlas såsom disciplinmål
; då må väl disciplinstraff af befälhafvaren i vanlig ordning honom
åläggas, men ej bringas till verkställighet, innan antingen den tilltalade
varder ställd på fri fot eller utslag blifvit meddeladt i det mål, som hör
till domstolens behandling, och detta utslag vunnit laga kraft.

207 §.

Befälhafvare, som i disciplinmål ålagt straff, skall i laga ordning
befordra det till verkställighet eller, om straffet bör af annan befälhafvare
verkställas, hos denne därom göra hemställan. Tillhör den straff skyld itre
afdelning, som tagits ombord å fartyg utan att vara till tjänstgöring å
fartyget kommenderad, och har bestraffningen ålagts af afdelningens egen
befälhafvare, må bestraffningen ej å fartyget verkställas, innan fartygets
chef förklarat hinder därför ej möta.

Innan i disciplinmål ålagd bestraffning verkställes, skall befälhafvaren
eller den hans ställe företräder, antingen offentligen eller genom
skriftliga order, meddela den straffskyldige underrättelse om orsaken till
bestraffningen och om dennas beskaffenhet, så ock om hvad den straffskyldige
har att iakttaga, i händelse han med beslutet om bestraffningen icke åtnöjes.

20 KAP.

Om klagan i disciplinmål.

208 §.

Den, som blifvit genom beslut, meddeladt af befälhafvare af officers
grad eller _ rang, belagd med disciplinstraff och med beslutet ej åtnöjes,
äger att före klockan tolf å tjugonde dagen från den dag, då straffet
afslutades, ingifva sina besvär till krigshofrätten eller, om öfverkrigsrätt
trädt i verksamhet vid den afdelning af krigsmakten, dit befälhafvaren
hör, till öfverkrigsrätten; dock stånde det klaganden öppet att i stället
inom nämnda tid aflämna sina besvär till den befälhafvare, som ålagt
bestraffningen eller i hans ställe satt är; åliggande det befälhafvaren att
ofördröjligen insända besvärsskriften, försedd med påteckning om tiden för

64 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

dess aflemnande till honom, jämte öfriga besvärshandlingar till krigsöfverdomstolen.

Den, som blifvit genom beslut, meddeladt af befälhafvare af underofficers
grad eller rang, belagd med disciplinstraff och med beslutet ej
åtnöjes, äger att inom den tid, som i 1 mom. sägs, aflämna sina besvär,
ställda till den krigsrätt, under hvilken befälhafvaren, som ålagt bestraffningen,
lyder, till den befälhafvare, som bär att förordna krigsrätten.

Möter under fält- eller sjötåg, då afdelning af krigsmakten är detacherad,
laga hinder för besvärens ingifvande inom tid, som här ofvan
sägs, beräknas tiden, inom hvilken besvären skola ingifvas, från den dag,
hindret upphörde.

Försummar den missnöjde, hvad sålunda är föreskrifvet, hafre förlorat
sin talan.

Domstolen äger att utlåta sig, om och i hvad mån det undergångna
straffet bör räknas klaganden till last, äfvensom angående befälhafvare^
förhållande.

Utan hinder af anförda besvär skall straffet i föreskrifven ordning
verkställas.

21 KAP.

Om tillrättavisningar.

209 §.

För mindre förseelser och fel mot militär tukt och ordning, hvilka
icke finnas påkalla ansvar efter denna lag, må, på sätt och i den ordning
af Konungen närmare förordnas, såsom tillrättavisning användas:

a) varning, meddelad enskildt eller i närvaro af några den felaktiges
öfverordnade eller med honom likställda;

b) vägran, ombord å fartyg, af landpermission för viss bestämd tid,
högst trettio dagar, eller för högst sex landpermissionsdagar;

samt, för manskap dessutom:

c) åläggande för visst antal gånger, högst sex, eller för viss bestämd
tid, högst femton dagar, att utom tur förrätta handräcknings- eller andra
arbeten, som för krigsmaktens behof kunna förefalla;

d) förbud att under viss bestämd tid, högst femton dagar, vistas
utom kasernområde, läger eller däremot svarande område; och

Kung!. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 67.

e) mistning af dagaflöning eller aflöningstillägg till ett belopp af
högst fyra kronor.

Tillrättavisning, hvarom nu är sagdt, må ej användas af mer än ett
slag för samma förseelse eller fel, ej heller tillrättavisning, hvarom i c)
formäles, i något fall så användas, att genom öfveransträngning eller annan
orsak men för den felaktiges hälsa och tjänstbarhet däraf kommer.

Om tillrättavisningar, som få användas för barn, hvilka ej fyllt
femton år, därom förordnar Konungen.

Bih. till Riksd. P-rot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 50 Höft.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

Förslag

till

Lag

om införande af den nya strafflagen för krigsmakten samt hvad i afseende

därå iakttagas skall.

1 §•

Den strafflag för krigsmakten, hvilken nn är antagen, skall, jämte
hvad här nedan stadgas, lända till efterrättelse från och med den 1
januari 1909.

2 §•

Genom den nya strafflagen för krigsmakten upphäfvas:
strafflagen för krigsmakten den 7 oktober 1881 jämte alla de särskilda
nu gällande stadganden, som utgöra ändring af nämnda lag eller
tillägg däri;

81 § och 36 § 2 mom. värnpliktslagen den 14 juni 1901;
så ock hvad i öfrigt finnes i lag eller särskild författning eller i
reglementen, instruktioner eller andra särskilda föreskrifter stridande mot
den nya lagens bestämmelser.

3 §•

Förekommer i särskild författning hänvisning till straffbestämmelse,
enligt 2 § blifvit upphäfd, skall brott, hvarför sådan hänvisning är

som

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

gifven, straffas efter nya strafflagen för krigsmakten, så framt straff å
det brott däri utsättes; finnes straff å brottet däri ej utsatt, vare hänvisningen
förfallen.

4 §•

Brott, som är föröfvadt, innan nya strafflagen för krigsmakten blifva
gällande, men för hvilket dessförinnan straff ej är bestämdt genom
domstols utslag, som vunnit laga kraft eller ej öfverklagadt varder, eller
genom befälhafvares beslut i disciplinmål, skall efter nya lagen straffas,
om ''det straff, som efter densamma bör åläggas, är lindrigare än det,
som varit stadgadt i äldre lag; och skall därvid jämväl iakttagas, att,
om enligt äldre lag disciplinstraff skulle följa å brottet, disciplinstraff
enligt nya lagen skall åläggas, därest ej sådant fall är för handen, som
nedan i denna § sägs.

Har någon, innan nya strafflagen för krigsmakten blef gällande,
genom domstols utslag, som vunnit laga kraft eller ej öfverklagadt varder,
eller genom befälhafvares beslut i disciplinmål blifvit belagd med disciplinstraff,
och varder han öfvertygad att förut hafva gjort sig skyldig till
annan förseelse, därå disciplinstraff bör följa, varde straffet för båda förseelserna
bestämdt enligt äldre la°\

o Ö

5 §•

Har verkställighet af straff blifvit påbörjad, innan nya strafflagen
för krigsmakten blef gällande, men dessförinnan ej hunnit afslutas, skall
därmed fortsättas i enlighet med föreskrifterna i äldre lag, där ej här
nedan annorlunda stadgas.

6 §•

Vid verkställighet af arreststraff, som blifvit någon ålagdt, innan
nya strafflagen för krigsmakten blef gällande, men ej dessförinnan börjat
verkställas, skall iakttagas:

l:o) att arrest utan bevakning och vaktarrest verkställas så, som
angående dessa straff i nya strafflagen för krigsmakten är stadgadt; samt

2:o) att, om sträng arrest ålagts för längre tid än sex dagar, den
straffskyldige under den del af strafftiden, som öfverskjuter sex dagar,
skall hållas i ljust rum, och att i fråga om sådant straff i öfrigt skall

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

lända till efterrättelse, hvad i ofvannämnda lag är föreskrifvet om verkställighet
af vaktarrest.

'' Inträffar sådant fall, som sägs i 4 § 2 mom., lände vid straffets
tillämpning de i 42 § af nya strafflagen för krigsmakten stadgade grunder
till efterrättelse, där de tillämpliga äro.

7 §''

Har någon, efter det nya strafflagen för krigsmakten blef gällande,
begått förseelse, som ådrager arreststraff, och har dessförinnan enligt
äldre lag ålagts honom arreststraff, hvilket icke till fullo gått i verkställighet,
då skall, med tillämpning af de i 40, 41 och 42 §§ i''nya
lagen stadgade grunder, det sist ålagda straffet sammanläggas med det
tidigare ålagda eller dess återstod till ett arreststraff enligt nya lagen;
och skall därvid sträng arrest anses svara mot vaktarrest med skärpning
genom mörkt enrum; dock att, vid förvandling af sträng arrest utan
skärpning genom mistning af sängkläder till vaktarrest med skärpning
genom mörkt enrum, sistnämnda straff ej må verkställas med skärpning
genom hårdt nattläger i vidare mån, än det sist ålagda straffet förbundits
med dylik skärpning; och skall, om sträng arrest ålagts för längre tid än
sex dagar, den öfver skjutande arresttiden vid sammanläggningen anses
såsom vaktarrest utan skärpning eller, om den stränga arresten ålagts med
skärpning genom mistning af sängkläder, såsom vaktarrest med skärpning
genom hårdt nattläger.

Skall arreststraff, ålagdt enligt äldre lag, öfvergå till fängelse eller
straffarbete, galle de i sådan lag för slikt fall stadgade grunder.

Förekomma till verkställighet på eu gång flera beslut, hvarigenom
samma person blifvit fälld till straff, hvilka, efter ty i denna § är sagdt,
ej kunna jämte hvarandra verkställas, göres om förhållandet anmälan hos
krigsöfverdomstolen, som förordnar, huru straffen skola sammanläggas.

8 §•

Där nya strafflagen för krigsmakten utsätter särskild! straff för återfall
i brott, skall det straff ådömas, ändå att straffet för förra brottet
varit ådörndt efter äldre lag eller författning, så framt den brottslige
samma straff till fullo undergått.

9 §.

Är brottslig gärning föröfvad, innan nya strafflagen för krigsmakten
blef gällande, skall i fråga om tid för åtal eller för verkställande af utslag

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

eller beslut, hvarigenom straff blifvit ålagdt, afseende göras å det straff,
hvarmed brottet i nya lagen belägges, dock så att den, som efter äldre lag
är till frihet från åtal berättigad, njuter den frihet till godo, ändå att
brottet kunde åtalas efter nya lagen.

10 §.

Finnes, sedan nya strafflagen för krigsmakten blifvit gällande, tillrättavisning
böra meddelas någon för förseelse eller fel, som dessförinnan
begåtts, skall tillrättavisning enligt nya lagen meddelas.

Har verkställighet af tillrättavisning blifvit påbörjad, innan nya strafflagen
för krigsmakten blef gällande, men dessförinnan ej hunnit afslutas,
skall därmed fortsättas i enlighet med dittills gällande föreskrifter.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar af förordningen om krigsdomstolar och
rättegången därstädes den 11 juni 1868.

Härigenom förordnas, att nedanstående delar af förordningen om
krig-sdomstolar och rättegången därstädes den 11 juni 1868 skola erhålla

o 00

följande förändrade lydelse:

18 §.

Till krigsdomstol höra följande mål:

l:o) åtal emot dem, som lyda under strafflagen för krigsmakten
eller eljest äro underkastade straff efter samma lag, för brott, som i andra
eller tredje delen af nämnda lag omförmäles såsom straffbart, vare sig
straffet finnes utsatt där eller i sådant afseende hänvisning är gjord till

allmän lag; .

2:o) åtal för fel och förbrytelser i ämbete eller tjänst vid krigsmakten
jämväl i de fall, då den brottslige ej lyder under strafflagen för
krigsmakten eller brottet däri icke omförmäles såsom straffbart;

3:o) åtal emot dem, som lyda under strafflagen för krigsmakten, för
brott i öfrigt af hvilken beskaffenhet som helst, då de föröfvas i fält
eller inom fästning, som för annat ändamål än öfning ställes eller är ställd
på krigsfot, eller" på sjötåg i krigstid eller utom riket, såvida åtalet anställes,
medan truppen är i fält eller sjötåget varar eller fästningen fortfarande
är ställd på krigsfot; _

4:o) åtal emot krigsfånge eller emot utländsk man, hvilken vid krig
mellan främmande makter, därunder Sverige är neutralt, här i riket in -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

ternerats, förutom i de fall, som afse® under l:o), jämväl i andra fall,
såvida atalet rör brott, som begås, medan den tilltalade hålles under
militärbevakning; så ock åtal emot krigsfånge för brott, som af honom
föröfvas utom riket, ända att han ej hålles under dylik bevakning;

5:o) åtal emot dem, som lyda under strafflagen för krigsmakten, för
delaktighet i brott, som skall åtalas vid krigsdomstol, eller för underlåtenhet
att upptäcka sådant brott, ändå att nämnda lag ej är å den åtalade
delaktigheten eller underlåtenheten tillämplig; så ock åtal emot personer,
som omförmälas under 4:o), för delaktighet i brott, som skall åtalas vid
sådan domstol;

6:o) tvister om gjordt krigsbyte till lands eller uppbringning till
sjöss; samt

t :o) besvär öfver befälhafvares beslut, hvarigenom disciplinstraff
blifvit någon ålagdt.

hrån de mål, som här ofvan under l:o) och 2:o) omförmälas,
undantagas mål, som, enligt hvad särskilt är stadgadt, tillhöra domkapitels
upptagande eller, där ej sådant fall är för handen, som under
3:o) afses, böra pröfvas af kammarrätten.

I mål, som af krigsdomstol handlägges, äge den ock döma i fråga
om skadestånd, rättegångskostnad med mera, som af hufvudsaken flyter,
äfven då nämnda frågor ej samtidigt med denna afgöras.

Där inför krigsdomstol den tilltalade eller annan, som lyder under
strafflagen för krigsmakten, med smädligt yttrande i tal eller skrift eller
med hotelse eller missfirmlig gärning förolämpar domaren eller någon,
som ej lyder under nämnda lag, äge ock krigsdomstolen att därför döma
till ansvar utom i det fall, då förolämpningen blifvit begången mot enskild
person, och denne förbehåller sig att därom föra talan vid allmän
domstol.

År i särskild författning stadgadt, att undersökning i mål eller
ärende skall äga rum inför krigsdomstol, vare det gällande.

19 §.

I mål, hvarom 18 § handlar, skall, där ej i denna lag eller genom
särskild författning annorlunda bestämmes, krigsrätt rannsaka och döma;
och upptagas målen af vederbörande regements- eller stationskrigsrätt vid
det regemente eller den kår eller station, som den tilltalade tillhör
eller sonp där viss person ej tilltalad är, målet närmast angår. Om vid
den tid, då målet skall anhängiggöras, den tilltalade eller den trupp, som

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 67.

målet eljest rörer, är förlagd i garnison å sådan ort eller hörer till sådan
afdelning af krigsmakten, för hvilken garnisons- eller fältkrigsrätt finnes,
tillkommer det denna att målet handlägga.

Tilltalas någon, som ej tillhör krigsmakten, och är ej sådant fall för
handen, hvarom i 24 § förmäles, upptages målet vid den krigsrätt, som
har att handlägga mål rörande den afdelning af krigsmakten, där den tilltalade
gripes eller finnes.

26 §.

Angifves någon för delaktighet i brott, hvithet vid krigsdomstol
åtalas, och är den angifne i det ifrågavarande fallet ej underkastad straff
efter strafflagen för krigsmakten; äge denna domstol väl att äfven angående
den delaktige rannsaka, men insände sedan protokollen i målet till vederbörande
allmän domstol, som öfver honom dömer.

Lag samma vare, om den, som är tilltalad vid krigsdomstol, där
yrkat för angifvelsen brottmålsansvar å person, som ej lyder under krigslag.

Varder i mål, som, hvad hufvudmannen angår, hörer till allmän
domstols upptagande, någon vid krigmakten angifven för delaktighet;
döme ock den allmänna domstolen däröfver, ändå att ansvaret skall bestämmas
efter strafflagen för krigsmakten.

37 §.

År sådant förhållande för handen, att underrätts utslag jämlikt
allmän lag skall underställas öfverrätts pröfning, värde ock då krigsrätts
utslag underställdt krigsöfverdomstols pröfning; och gifve krigsrätten därvid
till känna, hvad part har att iakttaga, där han vill i den högre rätten sig
yttra. Har utslaget meddelats af krigsrätt, som hemma i landet hållen
är, eller af krigsrätt, som lyder under öfverkrigsrätt, läte auditören inom
tjugu dagar från den dag, då utslaget gafs, till krigsöfverdomstolen insända
utslaget samt öfriga protokoll och handlingar i målet. Skall utslag
underställas, som meddelats af krigsrätt vid afdelning af armé, som utom
riket är, eller å fartyg på sjötåg, och är ej särskild öfverkrigsrätt förordnad,
åligge det auditören att inom hälften af den tid, som ofvan är nämnd,
aflämna utslaget jämte öfriga protokoll och handlingar i målet till den
befälhafvare, som förordnat krigsrätten; och insände belälhafvaren dem
med första möjliga lägenhet till krigshofrätten.

Kungl. Muj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

38 §.

Har af krigsrätt handlagts mål, som tillhör krigsöfverdomstols omedelbara
pröfning, skola protokoll och handlingar i målet af auditören insändas
eller aflämnas inom den för hvarje fall i 37 § stadgade tid, räknad
från den dag, rannsakningen afslutades.

39 §.

Då mai af krigsrätt slutligen afgöres, eller af rätten till värjemålsed
dömes, gifve rätten i utslaget till känna hvad den, som vill söka ändring
i utslaget, i sådant hänseende bär att iakttag-a.

Vill någon klaga öfver annat af krigsrätt meddeladt beslut, än
nyss är nämndt, och begär häri hos rätten underrättelse om hvad i
sådant afseende iakttagas bör, varde ock därom underrättelse lämnad.
Sökes sådan underrättelse, då rätten ej sitter, varde den meddelad af
auditören.

40 §.

Besvär öfver utslag eller beslut, som meddelats af krigsrätt inom
riket, skola till krigshofrätten ingifvas före klockan tolf å tjugonde dagen
från den dag, då utslaget eller beslutet gafs; dock vare det klaganden
tillåtet att i stället inom nämnda tid aflämna sina besvär till den befälhafvare,
som förordnat krigsrätten; åliggande det befälhafvaren att ofördröjligen
insända besvärshandlingarna till krigshofrätten.

Part, som i målet hålles häktad, stånde öppet att intill besvärstidens
utgång aflämna sina besvär, där han hålles i allmänt häkte, till
Konungens befallningshafvande eller tillsyningsmannen vid häktet, men
eljest till den befälhafvare, som har uppsikt öfver häktet; och åligger det
denne att ofördröjligen insända besvärshandlingarna till krigshofrätten.

Besvär öfver utslag eller beslut, hvilket är gifvet af krigsrätt, som
hållits utom riket eller å fartyg under sjötåg, skola före klockan tolf å
tionde dagen, efter det utslaget eller beslutet gafs, aflämnas till den befälhafvare,
som förordnat krigsrätten, eller, där den klagande i målet hålles
häktad, till den befälhafvare, som har uppsikt öfver häktet; och åligge det
befälhafvaren, om klagandens vederpart i orten kan anträffas, att låta
honom undfå afskrift af besvären, med föreläggande af viss kort tid att
inkomma med förklaring däröfver till befälhafvaren, vid äfventyr att
underlåtenhet däraf ej hindrar målets afgörande; kan vederparten ej anträffas,
eller har han, sedan han erhållit del af besvären, ingifvit förklaring
eller försuttit tiden därför, bör befälhafvaren ofördröjligen insända hand Bih.

till Piksd. Prat. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 50 Häft. 10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

lingarna i målet till öfverkrigsrätten, där sådan finnes, men eljest till
krigshofrätten och därvid tillika, för det fall att vederparten ej kunnat
anträffas, eller förklaranden försuttit tiden för förklarings afgifvande,.
därom göra anmälan.

Afse besvär, hvarom i denna § förmäles, beslut, som, där det meddelats
af allmän domstol, må utan inskränkning till viss tid öfverklagas,
vare då ej heller klagan öfver krigrättens beslut till viss tid begränsad.

Har någon af krigsrätt dömts ohörd, eller har där fällts sådant utslag,
att någon, som ej är part i målet, däraf lider förfång, galle i fråga
om tiden för anförande af besvär öfver sådant utslag, hvad i allmän lag
för slikt fall är föreskrifvet.

41 §.

Varda ej i mål, däri, enligt hvad ofvan är sagdt, talan i händelse
af missnöje skall inom viss tid fullföljas, besvär inom den tid anförda,
stånde krigsrättens utslag fast, där ej inom samma tid visas laga förfall.
Vill någon visa sådant förfall, och har utslaget meddelats af krigsrätt inom
riket, ingifve de handlingar, han vill till styrkande af förfallet åberopa,
till krigshofrätten, eller, om han är häktad, till den myndighet, som, enligt
hvad i 40 § är stadgadt, äger att i sådant fall mottaga besvär öfver krigsrättens
utslag. Har utslaget meddelats af krigsrätt, som hållits utom
riket eller å fartyg under sjötåg, varde nämnda handlingar ingifna till
den befälhafvare, dit jämlikt nyssberörda § besvär i målet böra aflämnas.
År myndighet, till hvilken, på grund af hvad nu är föreskrifvet, handlingar
till styrkande af förfall varda ingifna, befälhafvare, åligge det denne att
ofördröjligen insända handlingarna till krigsöfverdomstolen. Pröfvas förfallet
lagligt, utsätter krigsöfverdomstolen ny tid.

42 §.

I underställningsmål skall hvad i 40 och 41 §§ är stadgadt ej vinna
tillämpning. I sådant mål äge part att inom den tid och till den myndighet,
som i fråga om anförande af besvär öfver krigsrätts utslag i 40 §
för hvarje fall sägs, ingifva de påminnelser, han aktar nödiga.

43 §.

Äro hos krigsöfverdomstol besvär anförda, och finner domstolen,
åt,t någon höras bör, innan utslag fälles; infordre genast, ehvad den, som
höras skall, på fri fot är eller i häkte hålles, hans förklaring, genom
skyndsamt afgående remiss till vederbörande befälhafvare eller Konungens

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

befallningshafvande; lägge ock den, som sig förklara skall, viss tid före
att samma skyldighet fullgöra. Blifver han med sitt svar ute; gånge så,
som för slikt fall i allmän lag stadgas.

47 §''.

Har krigsöfverdomstol dömt någon till dödsstraff, skall målet, i hvad
det honom rör, underställas Konungens pröfning; och bör förty krigsöfverdomstolen
genast insända utslaget jämte protokollen och öfriga handlingar
i målet till Konungens nedre justitierevision. I afseende å delgifning
af utslaget iakttages hvad i 46 § är sagd!.

49 §.

Besvär öfver krigsöfverdomstols utslag eller beslut anföras hos
Konungen.

Besvär öfver krigshofrättens utslag eller beslut skola ingifvas till
nedre justitierevisionen före klockan tolf å trettionde dagen från den dag,
då utslaget eller beslutet delgafs klaganden, eller, där det blifvit offentligen
afkunnadt, sådant skedde. Är klaganden häktad, äge han inom
sagda tid afkunna besvärsskriften, där han i allmänt häkte hålles, till
Konungens befallningshafvande eller tillsyningsmannen vid häktet men
eljest till den befälhafvare, som har uppsikt öfver häktet; skolande besvärshandlingarna
ofördröjligen till nedre justitierevisionen insändas.

Besvär öfver utslag eller beslut, som meddelats af öfverkrigsrätt,
skola före klockan tolf å femtonde dagen, efter det klaganden erhöll del
af utslaget eller beslutet eller, där det offentligen afkunnats, sådant skedde,
aflämnas till öfverkrigsrättens ordförande eller, om klaganden hålles häktad,
till den befälhafvare, som har uppsikt öfver häktet; och har öfverkrigsrättens
ordförande eller nämnde befälhafvare att, där det kan ske, med
iakttagande af hvad i 40 § 3 mom. är befälhafvare!! föreskrifvet, infordra
förklaring från klagandens vederpart samt att därefter insända handlingarna
till nedre justitierevisionen.

Hvad i 40 § 4 och 5 mom. är stadgadt för där afsedda fall, äge
motsvarande tillämpning i fråga om klagan öfver utslag eller beslut, som
meddelats af krigsöfverdomstol.

I denna § meddelade bestämmelser galle ej om underställningsmål.
Part, som i sådant mål vill afgifva påminnelser, ingifve dem inom den
tid och till den myndighet, som i 1 och 2 mom. af denna § i fråga om
anförande af besvär för hvarje fall sägs.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

50 §.

Varda ej i mål, däri, enligt hvad i 49 § är sagdt, talan skall inom
viss tid hos Konungen fullföljas, besvär inom den tid anförda, stånde
krigsöfvcrdomstolens utslag last, där ej inom samma tid laga förfall visas.
Vill någon visa sådant förfall, ingifve de handlingar, han vill härutinnan
åberopa, till den myndighet, dit, enligt hvad i ofvan nämnda § för hvarje
fall är stadgadt, besvär i målet skola ingifvas; är den myndighet befälhafvare
eller öfver krigsrätts ordförande, åligge det denne att ofördröjligen
insända handlingarna till nedre justitierevisionen. Pröfvas förfallet lagligt,
utsätter Konungen ny tid.

51 §■

Finnes någon böra höras öfver besvär, som hos Konungen anförts,
äge hvad i 43 § för krigsöfverdomstol är stadgadt motsvarande tillämpning;
skolande vid delgifning af besvären jämväl krigsöfverdomstolens
protokoll och utslag i målet samt de i krigsöfverdomstolen af klaganden
ingifna handlingar, öfver hvilka tillfälle ej lämnats vederparten att sig
yttra, honom delgifvas.

52 §.

Har vid trupp, som i fält eller på tåg till krig är, eller ä fartyg,
som för krigsföretag är stadt på sjötåg, eller i belägrad fästning brott,
som med dödsstraff belagdt är, blifvit begånget af någon, som därför är
underkastad åtal vid krigsdomstol, och har den brottslige blifvit gripen
på bar gärning; då må, om våda för krigslydnaden eller för krigsmaktens,
fartygets eller fästningens säkerhet är att befara, såvida ej den brottslige
varder utan uppskof till straff befordrad, högste befälhafvaren pa
stället, därest han är enligt strafflagen för krigsmakten med oinskränkt
bestraffningsrätt beklädd eller är kommendant, förordna särskild krigsdomstol,
benämnd ståndrätt, att i målet rannsaka och döma. Ordförande i
den rätt vare högste befälhafvarens näste man i befälet eller, där rätten
hållas skall i fästning, den som till befäl inom fästningen näst kommendanten
berättigad är; och förordnas, utan afseende på den tilltalades grad,
till ledamöter i den rätt två officerare af minst kaptens grad, två löjtnanter
eller underlöjtnanter, två underofficerare, tre af manskapet och en auditör.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

58 §.

Ståndrätts utslag, hvarigenom någon är vorden till dödsstraff dömd,
må, sedan det blifvit öfverlämnadt till högste befälhafvaren på stället, af
honom genast till verkställighet befordras. Finner befälhafvaren sig, till
följd af inträffade förhållanden, ej böra låta verkställa utslaget, eller har
verkställighet ej följt inom tjugufyra timmar efter det utslaget afkunnades;
då skall befälhafvaren genast insända handlingarna i målet till vederbörande
krigsöfverdomstol, som med målet förfar, såsom vore ståndrättens
utslag krigsöfverdomstolens pröfning underställdt.

Annan krigsdomstols utslag, hvarigenom någon dömts till ansvar,
skall af vederbörande befälhafvare befordras till verkställighet. Hvad nu
är sagdt, galle ock om utslag, meddeladt af annan domstol än krigsdom>stol,
då därigenom någon, som är anställd vid krigsmakten och lyder under
strafflagen för krigsmakten, ådömts ansvar. År befälhafvaren af särskildt
i lag gifvet stadgande eller eljest förhindrad att utslag verkställa; öfverlämne
det till Konungens befallningshafvande.

Med utmätning för böter eller för ådömdt skadestånd må ej befälhafvare
sig befatta.

L) Om häktning, förvarsarrest och annat tagande i förvar.

59 §.

I fråga om häktning af den, som hör till krigsmakten, skall, utom
hvad i allmän lag stadgas om häktning, jämväl lända till efterrättelse
hvad här nedan i detta kapitel sägs.

60 §.

Rymmer någon, som. tillhör manskapet och är tjänstgöringsskyldig
vid afdelning af krigsmakten, som för annat ändamål än öfning ställes
eller är ställd på krigsfot, skall han i häkte tagas.

Lag samma vare, där någon af manskapet gör sig skyldig till olofligt
undanhållande från afdelning, hvarom i 1 mom. sägs, och undanhållandet
skett under sådana förhållanden, att han jämlikt strafflagen för
krigsmakten bör straffas såsom för rymning.

Har någon af manskapet eljest begått rymningsbrott eller gjort sig
skyldig till olofligt undanhållande under sådana omständigheter, att han
bör straffas såsom rymmare, må han i häkte tagas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

61 §•

Har officer eller underofficer eller vid krigsmakten anställd civil
ämbets- eller tjänsteman, som är tjänstgöringsskyldig vid afdelning af
krigsmakten, hvarom i 60 § 1 mom. sägs, begått rymningsbrott eller bär
han gjort sig skyldig till olofligt undanhållande under sådana omständigheter,
att han bör straffas såsom rymmare, skall han i häkte tagas.

62 §.

Befälhafvare, hvilken, enligt hvad i strafflagen för krigsmakten är
stadgadt, i disciplinmål äger utan inskränkning utöfva bestraffningsrätt
öfver underlydande, äge beträffande dem samma befogenhet att förordna ,
om häktning, som enligt allmän lag tillkommer Konungens befallningshafvande
i afseende å för brott misstänkta personer.

Enahanda befogenhet tillkommer jämväl kommendant äfvensom fartygschef
i fråga om honom underlydande, ändå att han endast i vissa
disciplinmål äger utan inskränkning utöfva bestraffningsrätt öfver dem.

63 §.

Varder någon, som är anställd vid krigsmakten, eller värnpliktig,
medan han är i tjänstgöring, häktad efter förordnande af annan myndighet
än hans befälhafvare; göre den myndighet utan dröjsmål anmälan
därom hos den häktades befälhafvare.

64 §.

Där militärhäkte finnes, må häktad person, som är anställd vid
krigsmakten eller som häktats, medan han varit i tjänstgöring såsom
värnpliktig, eller i anledning af uteblifvande från honom i sådan egenskap
åliggande tjänstgöring, under rannsakning vid domstol hållas i sådant
häkte.

65 §.

Förman är berättigad att, då underlydande under tjänstgöring gör
sig skyldig till fel, hvarigenom krigslydnaden eller ordningen inom krigsmakten
äfventyras, och det för krigslydnadens eller ordningens upprätthållande
finnes nödigt, tillsäga den felande förvarsarrest.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

Rätt att tillsäga förvarsarrest, då det för ordningens upprätthållande
hnnes nödigt, tillkommer ock utom tjänsten förman i afseende å underlydande,
som stör allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten.

Tillsägelse af förvarsarrest, hvarom i denna § förmärs, är allenast
ett förständigande att i arrest afbida, hvad den, som öfver den felaktig
ägei bestraffningsrätt i disciplinmål, vill i laga ordning besluta.

66 §.

Den, som fått sig tillsagd förvarsarrest, skall, om han är officer
eller underofficer, under arresttiden vistas i eget rum eller tält eller, om
så hnnes nödigt, hållas under bevakning i låst ljust rum eller i tält''och,
om han tillhör manskapet, hållas under bevakning i sådant rum eller i
tålt. Den arresterade må ej deltaga i tjänstgöring.

Då den felaktiges arresterande i låst rum eller eljest under bevakmng
kan erfordras, men han vägrar eller underlåter att efterkomma den
erhållna tillsägelsen, äger den, som anbefallt arresteringen, att genom
tjänliga åtgärder befordra densamma till verkställighet

67 §.

. ,. Äf eJ ,den’ som tillsagt arrest, själf i utöfning af bestraffningsrätt

i disciplinmål öfver den arresterade, åligger den förstnämnde att om
arresteringen genast och sist inom tjugufyra timmar afgifva rapport till
den befälhafvare, som äger bestraffningsrätten; och åligge det denne att,
sa fort ske kan, meddela beslut i ärendet.

68 §.

1 räffas underlydande, som är af starka drycker öfverlastad, inom
förläggningsområde eller å väg, gata eller annat ställe, hvarom i 11 kap.
•c! om/nna strafflagen förmärs, då må han, ändå att sådant fall, som
i 65 9 alses, ej finnes vara för handen, när hans behöriga vårdande icke
annorledes låter sig verkställa, på förmans befallning kunna tagas i förvar
och insättas i militärhäkte, till dess han återvunnit sina sinnens bruk.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

M) Allmänna bestämmelser.

69 §.

I de fall, då någon, som utan att vara krigsman lyder under strafflagen
för krigsmakten eller eljest är underkastad straff efter samma lag,
amnfves för brott, därför han vid krigsdomstol skall tilltalas, galle för
åtal emot honom, hvad här ofvan stadgadt är om åtal emot krigsman, som
är i den tjänstegrad,. hvartill den angifne enligt reglemente eller särskild
föreskrift räknas. Är viss tjänstegrad för den angifne ej bestämd, tilllärnpas
de i fråga om åtal mot manskap gällande bestämmelser.

Har krigsfånge eller utländsk man, hvilken vid krig mellan främmande
makter, därunder Sverige är neutralt, här i riket internerats, foröfvat
brott, därför han skall vid krigsdomstol tilltalas och är han officer
eller eljest af sådan tjänstegrad, att han bör lika med officer anses; vare
lag, som i 20 § om officerare sagd är.

70 §.

Ingifvas på grund af denna lag besvär eller annan inlaga i rättegång
till befälhafvare eller ordförande i öfverkngsrätt, skall a besvårsskriften
eller inlagan tecknas bevis om tiden för dess ingifvande; och
varde, där ej. enligt hvad i denna lag är föreskrift, ytterligare åtgärd
på befälhafvaren eller öfverkrigsrättens ordförande ankommer, inlagan
äfven i de fall, där ej sådant eljest är, stadgadt, ofördröjligen msand
till den myndighet, som vederbör.

71 §•

Befälhafvare, som har uppsikt öfver häkte, öfve tillsyn darofver,
att person, som där hålles häktad och vill i målet anföra besvär eller ingifva
inlaga till högre rätt eller ock göra ansökan om nåd, därvid ej ma
sakna nödigt biträde.

72 §.

I allt öfrigt, som ej här ofvan utsatt är, lände, i afseende på rättegång
vid krigsdomstol, till efterrättelse hvad i allmän lag eller särskilda
författningar om rättegång i brottmål och hvad därtill hörer finnes foreskrifvet,
där det tillämpligt är.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1909. ''

Mål, som, då denna lag träder i kraft, är hos krigsdomstol anhängig!,
skall, utan hinder åt denna lags bestämmelser, fortfarande handläggas
och afgöras af samma domstol, i den mån sådant tillkom densamma
enligt äldre föreskrifter, äfvensom i öfrigt i enlighet därmed behandlas;
dock att denna lag skall tillämpas i fråga om fullföljd af talan mot utslag
eller beslut, som meddelats efter den dag, då denna lag trädt i kraft,
samt underställning af sådant utslag, så ock beträffande förfarandet i högre
rätt, där utslag eller beslut, hvaremot talan fullföljts, meddelats efter
nämnda dag.

Bih. till Riksd. Prat. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 50 Håft.

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

Förslå g

till

Lag

angående ändring af 1 ocli 4 §§ i förordningen angående verkställighet
i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag,

den 30 maj 1873.

Härigenom förordnas, att 1 och 4 §§ i förordningen angående verkställighet
i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag,
den 30 maj 1873 skall erhålla följande förändrade lydelse:

1 §•

Har den, som blifvit dömd till straffarbete på viss tid eller till
fängelse eller arrest och skall hållas häktad i afbidan därå, att det öfver
honom fällda utslag vinner laga kraft, icke besvärat sig öfver utslaget
inom den för ändringssökande föreskrifna tid, eller har han före besvärstidens
utgång i den ordning, 2 § bestämmer, förklarat sig nöjd med
utslaget och villig att undergå den ådömda bestraffningen; då bör straffet
genast gå i verkställighet utan hinder af åklagares eller målsägandes
besvär.

Är utslaget af domstolen underställdt högre rätts pröfning, äger
hvad nu är sagdt ej tillämpning.

4 §•

Då fängelsestraff, som den häktade undergått, skall å straffarbete
afräknas, eller då undergånget arreststraff skall afräknas å fängelse eller
straffarbete, förfares i förra fallet enligt de i 4 kap. 6 § allmänna strafflagen
samt i senare fallet enligt de i 35 § strafflagen för krigsmakten
stadgade grunder. _

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1909.

Knngl. Majits Nåd. Proposition N:o 67.

Förslå g
till

Lag

angående ändring af 10 § i värnpliktslagen den 14 juni 1901.

Härigenom förordnas, att 10 § i värnpliktslagen den 14 juni 1901
skall erhålla följande förändrade lydelse:

10 §.

1. Värnpliktig, som är förlustig medborgerligt förtroende för alltid,
må ej tillhöra krigsmakten.

2. År värnpliktig förlustig medborgerligt förtroende, intill dess
viss tid förflutit från det han efter utståndet straff blifvit frigifven, må
han under samma tid ej vapenöfvas, utan skall till lämpliga arbeten vid
krigsmakten användas.

3. Har värnpliktig blifvit upprepade gånger straffad efter strafflagen
för krigsmakten, och äro omständigheterna sådana, att krigsman,
hörande till det vid krigsmakten fast anställda manskapet, kunnat i motsvarande
fall, jämlikt 30 § 3 mom. nämnda lag, skiljas från sin anställning,
då må, utan hinder af hvad nedan stadgas om de värnpliktiges fördelning
och tjänstgöringsskyldighet i allmänhet, i den ordning och i enlighet med
de närmare bestämmelser, som af Konungen meddelas, sådan värnpliktig
öfver för as till särskild afdelning af krigsmakten för att där fullgöra sin
tjänstgöringsskyldighet.

Lag samma vare ock, ifall värnpliktig, som tillhört det fast anställda
manskapet, men enligt nyssnämnda lagrum blifvit från sin anställning
vid krigsmakten skild, begår brott, som i strafflagen för krigsmakten
är belagdt med ansvar.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1909.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 7 december 1906.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,

Statsråden Tingsten,

Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Dyrssen,

Hammarskjöld,

Roos,

JuiILIN,

SWARTZ.

Efter gemensam beredning med cheferna för landtförsvars- och sjöförsvarsdepartementen
anmälde chefen för justitiedepartementet statsrådet
Albert Petersson i underdånighet de af särskilda kommitterade upprättade
förslag till

strafflag för krigsmakten,

lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes,
lag om införande af den nya strafflagen för krigsmakten och den
nya lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes samt hvad i afseende
därå iakttagas skall,

ändring af 20 § regeringsformen,

lag angående ändring af 1 § i förordningen angående verkställighet
i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag, den 30
maj 1873 och

lag angående ändring af 10 § i värnpliktslagen den 14 juni 1901;
öfver hvilka förslag krigshofrätten blifvit hörd och, efter det chefen
för generalstaben med flera myndigheter i krigshofrätten lämnats tillfälle

Kungi. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 67.

att yttra sig öfver förslagen, afgifvit utlåtande, hvarjemte Svea hofrätt
inkommit med infordradt utlåtande öfver förslaget till lag om krigsdomstolar
och rättegången därstädes, i hvad samma förslag anginge krigshofrättens
organisation.

Efter att hafva redogjort för innehållet af berörda förslag samt afgift
yttranden och utlåtanden anförde departementschefen:

»Hvad som i dessa förslag, Indika i flera afseenden väsentligen
afvika från den nuvarande lagstiftningen, i främsta rummet ådrager sig
uppmärksamhet, är otvifvelaktigt bestämmelserna angående disciplinstraffen
samt organisationen af de militära domstolarna, frågor, som båda å detta
område af lätt insedda skäl äro af synnerlig vikt. Såsom af den lämnade
redogörelsen framgår, hafva emellertid redan bland de kommitterade själfva
meningarna visat sig ganska delade i berörda frågor, och krigshofrätten
liksom det öfvervägande flertalet af de öfriga myndigheter, som yttrat sig
öfver förslagen, hafva ock mot de föreslagna nya bestämmelserna i dessa
delai‘ riktat en ingående kritik, som utmynnat i ett mer eller mindre bestämdt
afstyrkande af desamma.

Vid granskningen af de anmärkningar, som mot ifrågavarande bestämmelser
sålunda framställts, bär jag kommit till den uppfattningen, att
nämnda anmärkningar äro i många hänseenden befogade, i följd hvaraf en
omarbetning af förslagen befunnits erforderlig, innan vidare åtgärd med
desamma företagits. En sådan omarbetning har dessutom påkallats, förutom
af smärre detaljanmärkningar, jämväl, såvidt strafflagsförslaget angår,
af åtskilliga ändringar, som vid tiden för förslagens afgifvande eller sedermera
vidtagits i den allmänna strafflagen samt nu gällande strafflag för
krigsmakten.

Den omarbetning af förslagen, som af dessa anledningar betingats,
bär emellertid för närvarande begränsats till att endast omfatta strafflagsförslaget.
Det ligger i sakens natur, att vid en omarbetning af förslaget
rörande domstolsorganisationen åtskilliga synpunkter, särskildt de
ekonomiska, måste beaktas, livilka vid behandlingen af strafflagsförslaget
äga ringa eller ingen betydelse. För att vid sådant förhållande icke
onödigtvis uppehålla den fortsatta behandlingen af sistnämnda förslag,
hvilket för öfrigt redan i och för sig är af den omfattande beskaffenhet,
att dess behandling såsom fristående förslag synes både berättigad och
ändamålsenlig, har därför frågan om ändrad organisation af de militära
domstolarna och hvad därmed står i samband tills vidare förbigåtts, hvarjämte
af rättegångsförslaget i öfrigt för närvarande endast upptagits de
delar, som direkt sammanhänga med strafflagsförslaget eller eljest af särskilda
anledningar ansetts redan nu böra framläggas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

Det torde dessutom böra påpekas, att, äfven om man, trots de betänkligheter,
som tvifvelsutan kunna förekomma mot den af kommittén föreslagna
dom stolsorganisationen, likväl skulle anse sig böra godkänna kommitténs
principer härutinnan såsom en utväg att utan alltför stegrade kostnader
tillföra krigsrätterna den ökade juridiska kompetens, som allmänt befunnits
önskvärd, den nuvarande tidpunkten, innan den nya härordningen ännu
blifvit fullständigt genomförd och förläggningsorterna för samtliga truppförbanden''
slutligen bestämts, i alla händelser synes mindre lämplig för
framläggande af ett förslag, som innebär utbytande af den nuvarande anordningen
med afseende å krigsrätterna mot en organisation, som grundas
å krigsmaktens indelning i ett fåtal jurisdiktioner med territoriellt bestämda
distrikt. Hvad särskildt angår förslaget att ombilda krigshofrätten till en
afdelning vid Svea hofrätt, synes det desto mera tvifvelaktigt, om en .sådan
åtgärd bör för närvarande vidtagas, som, enligt hvad tillgängliga statistiska
siffror utvisa, alltsedan 1901 års härordning börjat träda i kraft, målens
antal i krigshofrätten år efter år icke obetydligt ökats.

För den omarbetning af ifrågavarande lagförslag, som sålunda inom
justitiedepartementet ägt rum, hafva med Eders Kungl. Maj:ts tillstånd
varit till biträde inom departementet kallade öfversten och sekundchefen
för Svea lifgarde C. L. M. Rosenblad och kaptenen vid Svea artilleriregemente
P. A. L. R. Hammarskiöld samt kommendören G. Dyrssen och
kommendörkaptenen grefve C. A. Wachtmeister. Såsom resultat af detta
arbete föreligger dels ett omarbetadt förslag till ny strafflag för krigsmakten
jämte förslag till lag om införande af nämnda lag samt hvad i
afseende därå iakttagas skall, dels ock förslag till lag angående ändring i
vissa delar af förordningen om krigsdomstolar och rättegången därstädes
den 11 juni 1868.

Vidkommande till en början förslaget till ny

Strafflag för krigsmakten

innefattar detta — frånsedt smärre ändringar i ordalagen af öfvervägande
redaktionell art, för hvilka någon närmare redogörelse icke torde erfordras
— i hufvudsak följande skiljaktigheter från kommitténs förslag.

1 kap.

I 1 §, som bestämmer, hvilka som hänföras till krigsmän, har till
en början spel med fast anställning vid krigsmakten uteslutits ur uppräk -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

ningen i 2:o) enligt kommittéförslaget. Härmed åsyftas emellertid ingen
ändring i sak i hvad nämnda förslag, i öfverensstämmelse med nuvarande
lag, härutinnan innehåller. Anledningen till den vidtagna uteslutningen
är endast, att, då enligt den nuvarande organisationen af truppförbandens
tast anställda musikpersonal den del däraf, som tillhör manskapsgraden,
synes vara att hänföra under manskap med fast anställning vid krigsmakten,
liksom den öfriga delen af samma personal torde falla under bo)
i denna §, särskild! omnämnande härstädes af ifrågavarande personal ansetts
obehöflig!.

Mot förslaget att de värnpliktige skulle hänföras till krigsmän, äfven
da de under lärd till eller från sin tjänstgöringsort ej stå under militärbetäl,
hafva åt reservanter inom kommittén, med hvilka krigshofrätten
instämt, anförts så tungt vägande skäl, att nämnda bestämmelse ansetts
böra ur förslaget utgå.

. Kommittén har vidare föreslagit, att de värnpliktige, utom i öfrma
Sillskildt angifva fall? jämväl eljest skulle hänföras till krigsmän, därest de
uppträda i _ militär tjänstedräkt, dock att detta endast skulle gälla under
tjugofyra timmar, innan de med anledning af förestående tjänstgöring
skulle ställas under militärbefäl, och under lika lång tid, sedan de efter
Slutad tjänstgöring upphört att stå under sådant befäl. Detta förslå»-synes innebära en principiellt riktig tanke. Att iförandet af uniform
bör för värnpliktig medföra vissa militära skyldigheter, särskilt lydnadspbkt
mot uniformerad krigsman af högre tjänstegrad, då denne ger
någon föreskrift i afseende å den allmänna ordningens upprätthållande,
måste äfven för den värnpliktige själf, ligga nära till hands. En öfverordnad,
som meddelar en dylik föreskrift, synes ock med fullt skäl kunna
påräkna att blifva åtlydd af hvarje underordnad, som uppträder i uniom
denne är en värnpliktig, som icke är i tjänstgöring, ett
förhållande, hvarom den öfverordnade näppeligen alltid kan hafva anledning
att söka på förhand gorå sig förvissad. Det skulle för öfrio-t ur
disciplinär synpunkt lått kunna medföra betänkliga påföljder, om eu uniformerad
värnpliktig, som gör sig skyldig till våld, förolämpning eller
annat lnsubordmationsbrott mot öfverordnad, icke härför skulle drabbas
af enahanda ansvar som krigsmän i allmänhet. En bestämmelse, att
värnpliktig, som är iförd uniform, är underkastad militär jurisdiktion
återfinnes ock i flera utländska krigslagar.

Godkänner man sålunda den princip, som uttalats i kommitténs
förevarande förslag, synes emellertid inkonsekvent att uppställa den af
kommittén föreslagna tidsbegränsningen. Väl är sant, att en föreskrift

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 67.

af ifrågavarande innehåll skulle få praktisk betydelse i framstå lummet
vid tid närmast före tjänstgörings början och efter dess
naturligtvis kan inträffa, att en värnpliktig äfven vid andra tillfallen upp
träder i uniform, synes regeln höra gälla utan någon tidsbegränsning, he

hvarje sådan måste blifva godtycklig. _ ... , „QTio

'' Att häri skulle ligga en utvidgning af den militära strafflag

giltighetsområde utöfver tillbörliga gränser, synes ej med fog kunna påstås.
Antalet värnpliktige, som förskaffa sig egna uniformer är i regeln
försvinnande litet.'' »gon skyldighet för värnplikt,ge åt utom tjänsten

bära uniform förefinnes i alla händelser icke. Det skulle sålunda helt

och hållet bero af den värnpliktige själf, om han pa grund af de
föreslagna bestämmelsen blefve att anse som krigsman, slutligen ar sja tklart,
att med det i förslaget använda uttrycket militär tjänstedrak.
åsyftas fullständig dylik dräkt.

Under 4:o) i denna § har kommittén upptagit sjökrigsskolans kadetter
och skeppsgossar vid flottan. Båda dessa grupper hafva emellertid

ansetts böra ur förslaget utgå. . ..., fer-aW

Hvad sjökrigsskolans kadetter angår, innebar kommitténs förslag,

att jämväl eleverna i skolans tre lägsta klasser skulle komma att hänföras
till krigsmän. De skäl, som af kommittén härför anförts, synas dock föga
hållbara Under instämmande med de kommittéledamöter, som reserverat
sia i denna del, hafva ock såväl t. f. stationsbefälhafvaren vid flottans
station i Stockholm som krigshofrätten motsatt sig förslaget härutinnan.
En förändring i nuvarande förhållanden, enligt hvilka sjökadett omedelbar
före uppflyttning till skolans 4:e landklass befordras till underofticerskorpnal
och derigenom såsom hörande till det vid krigsmakten fast anstalta
manskapet, blir att anse såsom krigsman, synes dessutom för narvarand
vara desto mindre påkallad, som vid en blifvande omorganisation af sjo
krigsskolan det icke synes osannolikt, att skolans lägsta klasser komma

att indB™|^ande anledningen till att skeppsgossar vid flottan ur förslaget

uteslutits, gäller detsamma, som _ ofvan beträffande spel ^nå *

anförts. Skeppsgossarne insättas i nummer och fördelas å kompani» .c
som öfrigt vid flottan anställdt manskap, dit de Jämväl enligt^ det
flottan o-ällande reglemente hänföras. De törel; vara krigsman ledai p.
grund af 2:o) i denna paragraf och behöfva sålunda ej särskild! omforma as.

I uppräkningen i 1 § 4:o), hvilket moment motsvarar 5:o) i kommittéförslaget,
har tillagts ridare, en yrkesgrupp, som jämväl plåga! för

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

kustartilleriets räkning förhyras, men som svårligen torde kunna hänföras
under de i momentet förut uppräknade grupper. Den delvis förändrade
lydelse, som momentet i fråga i öfrigt erhållit, afser att förekomma den
missuppfattning af ifrågavarande stadgande, som å vissa håll yppats, att
därunder skulle innefattas jämväl till tjänstgöring i land på grund af särskild!
aftal antagen personal vid flottan eller kustartilleriet.

I 1 § 6:o) i kommittéförslaget hafva såsom krigsmän upptagits »de,
som för vinnande af officers- eller underofficersbeställning vid krigsmakten
för sin utbildning tjänstgöra därstädes». Detta moment, som saknar direkt
motsvarighet i nuvarande lag, har emellertid, enligt hvad kommittén själf
vitsordar, ingalunda den räckvidd, som formuleringen angifver. Det har
sålunda till en början ej alls afseende på armén. Officers- och reservofficersvolontärer
äro, liksom öfriga volontärer, samtliga hänförliga under manskap
med fast anställning vid krigsmakten. Utom volontärer finnas inga,
SQm för vinnande af officers- eller underofficersbeställning vid armén för
sin utbildning tjänstgöra därstädes. Hvad flottan angår, åsyftas, såsom af
det föregående framgår, hvarken sjökrigsskolans kadetter eller skeppsgossekåren.
Återstå sålunda reservofficersaspiranter vid flottan, kadettaspiranter
och kadetter vid kustartilleriet samt s. k. extra kadetter vid flottan, Indika
samtliga fyra grupper enligt kommitténs uppfattning på grund af nu
gällande bestämmelser icke kunna hänföras till krigsmän.

Hvad angår reservofficersaspiranterna vid flottan och kadetterna vid
kustartilleriet, har emellertid denna kommitténs uppfattning mötts af gensagor.
Reservofficersaspiranterna vid flottan, hvilka motsvara reservofficersvolontärerna
vid armén, äro uppförda å stat till bestämdt antal samt
räknas till flottans reserv. Den omständigheten, att reservofficersvolontärerna
vid armén finnas upptagna å hvarje särskild! regementes stat och
därigenom närmare anknutits till arméorganisationen i öfrigt, medan
reservofficersaspiranterna vid flottan bilda en afdelning för sig inom
flottans personal, synes ej utgöra berättigad anledning till, att de senare
böra anses i ifrågavarande hänseende intaga annan ställning än de förra.
Enda skillnaden torde vara, att reservofficersaspiranterna, som hafva underofficers
grad, på grund af 1 § l:o) böra hänföras till krigsmän, medan reservofficersvolontärerna,
som tillhöra manskapsgraden, äro krigsmän på grund
af 2: o) i samma paragraf. Kadetterna vid kustartilleriet motsvara officersvolontärer
vid armén. De placeras efter antagandet på Vaxholms kustartilleriregemente
och insättas i nummer därstädes vid tjänstgöringens början.
I likhet med officersvolontärerna vid armén torde de således vara att hänföra
till det fast anställda manskapet och följaktligen på grund af 1 § 2:o) att

Bill. till Riksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 50 Håft. 12

Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

anse såsom krigsmän. För dessa två nu omförmälda grupper skulle sålunda
det föreslagna nya momentet vara öfverflödigt.

Beträffande de återstående tvenne grupperna, kadettaspiranterna vid
kustartilleriet och extra kadetterna vid flottan, är ostridigt, att de enligt
gällande bestämmelser ej äro att anse som krigsmän. Båda dessa grupper
äro under de tider, de tjänstgöra vid krigsmakten, underkastade enahanda
disciplinära straffbestämmelser, som för närvarande gälla för eleverna, i
sjökrigsskolans lägre klasser. Den tjänstgöring, som åligger aspirant. vid
kustartilleriet, är helt kort, endast två månader, och utgör hufvudsakligen
en förberedelse till den examen, som föregår antagandet till kadett. Extra
kadetterna vid flottan skola visserligen undergå en något längre tids öfning,
innan de antagas till kadetter vid sjökrigsskolan, men å andra sidan är
denna anordning af rent tillfällig och öfvergående natur. Något särskild!
behof att ändra kadettaspiranternas och extra kadetternas ställning
i förevarande afseende lärer ej heller hafva yppats. Om, såsom nu föreslås,
eleverna i sjökrigsskolans lägre klasser bibehållas i sin nuvarande
ställning, enligt hvilken de icke lyda under krigslagarna, synes detsamma
fortfarande böra gälla äfven beträffande kadettaspiranterna och extra kadetterna.
Hela detta moment har därför i det omarbetade förslaget uteslutits.

Utom det fältgendarmen- och fältpolisväsende, som enligt gällande
fälttjänstreglemente skall finnas vid fälthären för ordningens upprätthållande
inom krigsskådeplats, skall enligt upprättade mobiliseringstabeller vid mobilisering
af kustpositionerna där anordnas ett polisväsende. Vidare förutsattes
1 det den 2 augusti 1906 utfärdade etappreglementet upprättande
af ett etappolisväseride för ordningens öfvervakande inom etappområde.
Då af enahanda skäl, som af kommittén anförts beträffande de till fältgendarmen-
och fältpolisväsendet hörande personer, jämväl.de, som tillhöra
polisväsendet vid mobiliserad kustposition eller etappolisvåsendet eller
eljest tillhöra sådant polisväsende, som kan komma att anordnas vid mobiliserad
afdelning af krigsmakten, torde böra hänföras till krigsmän, har
5:o) i det omarbetade förslaget, hvithet moment motsvarar 9:o) i kommitténs
förslag, erhållit en allmännare affattning.

Enligt hvad i kommitténs motiv uttalats, skulle, enligt kommitténs
åsikt, under det i förslaget liksom i nuvarande lag använda uttrycket
»officerare och underofficerare vid krigsmakten» inbegripas äfven officerare
och underofficerare, anställda öfver stat vid regemente eller kår eller tillhörande
reserverna, liksom ock officerare, som, utan att tillhöra visst
regemente eller kår, kvarstå i armén. Likaså skulle till manskap med

Kurtgl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

fast anställning vid krigsmakten räknas äfven manskap, som antagits öfver
stat vid regemente eller kår eller tillhör reserv vid krigsmakten.

Då den princip, som af kommittén sålunda uttalats, är af synnerlig
vikt, har det synts angeläget, att densamma måtte komma till uttryck i
själfva lagen I anledning häraf har till 1 § fogats ett tillägg af innehåll,
att under l:o) och 2:o) innefattas icke blott personal med beställning på
stat vid krigsmakten utan jämväl öfvertalig personal samt personal, tillhörande
krigsmaktens reserver.

Hvilken den personal är, som i tillägget åsyftas, finnes, hvad armén
angår, närmare angifvet i de den 9 februari 1906 utfärdade nådiga förordningar
angående arméns reserver af befäl och civilmilitär personal samt
angående arméns öfvertaliga personal. Härvid torde bemärkas, att då enligt
den förstberörda af nämnda båda förordningar till officers- och underofficerspersonalen
vid regementes reserv räknas, bland andra, officerare
och underofficerare, hvilka med rätt till fyllnadspension afgått från beställning
på stat, hvad i kommitténs motiv uttalats därom, att f. d. officerare
och underofficerare, hvilka afgått ur tjänsten med dylik pension,
icke, med mindre de vid krig eller mobilisering inkallas till tjänstgöring,
äro att hänföra under uttrycket »officerare och underofficerare vid krigsmakten»,
äger giltighet endast beträffande sådana med fyllnadspension afgångna
officerare och underofficerare, å hvilka berörda förordning icke har
tillämplighet.

Hvad flottan angår, finnes i reglementet för flottan, Del I § 17, angifvet,
hvilka som tillhöra flottans reserv. För det till flottan hörande
kustartilleriets räkning finnas motsvarande bestämmelser i Del III § 8 af
samma reglemente.

Slutligen torde i detta sammanhang böra beröras frågan angående
den till lots- och fyrinrättningarna hörande personalens samt officerarnes
vid väg- och vattenbyggnadskåren ställning till krigslagarna. Såsom af
det omarbetade förslaget framgår, har därigenom ingen ändring skett i
hvad kommittén i detta afseende hemställt. Lots- och fyrinrättningarnas
personal samt officerarne vid väg och vattenbyggnadskåren skulle sålunda,
i händelse förslaget antages, hänföras till krigsmän, endast då de äro i
tjänstgöring vid krigsmakten, hvarjämte de på grund af 7 § skulle vara
underkastade straff enligt strafflagen för krigsmakten jämväl i de i 5 och
11 kapitlen särskild!, omförmälda fall. Visserligen har af lotsstyrelsen samt
chefen för väg- och vattenbyggnadskåren i deras till krigshofrätten afgifna
yttranden uttalats betänkligheter mot en dylik anordning, men dessa betänkligheter
synas ej kunna tilläggas någon afgörande betydelse. Hvad
särskild! angår väg- och vattenbyggnadskåren, torde böra erinras om de

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

sträfvande]!, som på senare tider gjort sig gällande i syfte att med anställning
i nämnda kår måtte förenas anställning såsom officer i fortifikationens
reserv. I den mån dessa sträfvanden vinna framgång, blifva officerarne i vägoch
vattenbyggnadskåren krigsmän i likhet med öfriga officerare, som tillhöra
krigsmaktens reserver, och lyda såsom krigsmän under chefen för
fortifikationen. Att vid sådant förhållande samtidigt bibehålla den nuvarande
anordningen, enligt hvilken väg- och vattenbyggnadskårens officerare
i sin nämnda egenskap, hvad disciplin, subordination och ansvarsbestämmelser
för tjänstefel angår, äro underkastade krigslagarna och såsom
krigsmän lyda under chefen för väg- och vattenbyggnadskåren, synes innebära
en oegentlighet.

Af det yttrande, hvilket den 7 oktober 1881 afgafs till statsrådsprotokollet
af dåvarande chefen för justitiedepartementet, framgår, att
ifrågavarande båda kårer vid nämnda tid ej ansågos tillhöra krigsmakten.
Sedermera har genom förordningen angående personalens vid lots- och
fyrinrättningarna tjänstgöringsskyldighet vid flottan den 29 november 1901
föreskrifvits, att sagda personal, med undantag af de med kontrakt anställda
vaktarna vid smärre ledfyrar, skall under hela sin tjänstetid vid lotsverket
tillhöra flottans reserv, och enligt den i det föregående omförmälda förordningen
angående arméns öfvertaliga personal den 9 februari 1906 räknas
till nämnda personal äfven officerarne vid väg- och vattenbyggnadskåren,
»i den mån det följer af de om denna kår gällande särskilda bestämmelser».
Då nu enligt det föreslagna tillägget till 1 § all militär reserv och öfvertalig
personal skulle såsom sådan vara hänförlig till krigsmän, förutsätter
ett godkännande af förslaget i den del, hvarom nu är fråga, upphäfvande
af nyssberörda bestämmelser, hvilka för öfrigt äro af rent formell natur
och icke på något sätt sammanhänga med de nu gällande bestämmelser,
som reglera nämnda kårers tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten. Härigenom
komma ock lots- och fyrpersonalen med angifna undantag samt officerarne
vid väg- och vattenbyggnadskåren i det afseende, hvarom nu är
fråga, i väsentligen samma ställning som de värnpliktige, med hvilka de
jämväl torde vara närmast jämförliga.

Enligt den formulering, kommittén gifvit 2 §, skulle inom det till
flottan hörande kustartilleriet, liksom inom armén, förmanskap på grund
af högre tjänstegrad endast förefinnas inom hvarje särskildt regemente för
sig. Då emellertid organisationen af kustartilleriet, i likhet med hvad som
gäller om flottan i öfrigt, är grundad därå, att kustartilleriet såsom sådant
utgör en enhet, och personalens fördelning å de tvenne kustartilleriregementen,
som för närvarande finnas, närmast motsvarar fördelningen af

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

flottans ötriga personal å de olika stationerna, har denna paragraf omformulerats,
så att kustartilleriet i det afseende, hvarom här är fråga, likställts
med flottan i öfrigt.

Mot den af kommittén föreslagna lydelsen å 4 § har af krigshofrätten
med flere, anmärkts, att det synes föga förenligt med den militära
strafflagens natur att i den definition på mobiliserad afdelning, som i denna
paragraf meddelats, införa begreppen anfalls- och försvarskrig. Riktigheten
af denna anmärkning synes obestridlig. I hvilka fall rikets krigsmakt eller
afdelning däraf må ställas på krigsfot, är en fråga, som det ej tillkommer strafflagen
för krigsmakten att besvara. Då det därför gäller att i denna paragraf
angifva, hvad som bör förstås med mobiliserad afdelning, och härigenom på
samma gång afgöra, när de i lagen förekommande bestämmelser, som hafva afseende
å dylik afdelning, skola vinna tillämpning, torde det faktiska förhållandet,
att krigsmakten eller afdelningen däraf ställes eller är ställd på krigsfot,
oberoende af anledningen härtill, vara den enda synpunkt, som bör komma
i betraktande. Utgår man från denna uppfattning, synes emellertid själfklart,
att undantag bör göras för det fall, att s. k. försöksmobilisering
föreligger, så att afdelning af krigsmakten, som endast för öfning ställes
eller är ställd på krigsfot, icke blir att anse som mobiliserad i den mening,
hvari nämnda uttryck fattas i denna lag.

Då fästning, utan att mobiliseringsorder erhållits, af kommendanten
förklaras i krigstillstånd eller, såsom motsvarande term lyder i det för
kustartilleriet gällande reglemente, i belägringstillstånd, åligger det kommendanten
att vidtaga alla erforderliga åtgärder för fästningens försättande
i fullt försvarsdugligt skick. Att detta innebär fästningens försättande
å krigsfot, framgår, bland annat, af en bestämmelse i kustartilleriets
reglemente, att belägringstillståndet upphör vid återgång till fredsfot. En
fästning är följaktligen under sådana omständigheter att enligt denna lag
anse såsom mobiliserad, äfven om mobiliseringsorder ej utfärdats.

2 kap.

I 6 § 2:o) har kommittén bland de vid krigsmakten anställda
civila ärnbets- och tjänstemän, hvilka undantagits från att lyda under
strafflagen för krigsmakten, upptagit äfven domare i krigsdomstol. Med
hänsyn till att den nuvarande militära domstolsorganisationen skulle

94 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

tills vidare lämnas orubbad, har detta undantag ansetts höra för närvarande
utgå.

Af enahanda skäl, som ofvan anförts beträffande det föreslagna tilllägget
till 1 §, har till denna paragraf fogats ett tillägg af innehåll, att
under 2:o) innefattas icke blott civila ämbets- och tjänstemän med beställning
på stat vid krigsmakten, utan jämväl dylika ämbets- eller tjänstemän,
hvilka tillhöra krigsmaktens öfvertaliga personal eller dess reserver. I fråga
om hvilken personal, som här åsyftas, må hänvisas till de vid redogörelsen
för tillägget till 1 § i sådant hänseende åberopade författningar.

Då de civilmilitära beställningar, hvartill enligt gällande bestämmelser
utnämning sker i reserven, samtliga synas vara att anse som tjänstemän
och det med denna uppfattning befunnits öfverflödigt att i 6 § 3:o)
omnämna reserv vid krigsmakten, har bestämmelsen härom i det omarbetade
förslaget uteslutits.

Uti ifrågavarande moment har kommittén undantagit, bland andra,
civile betjänte vid militära sjukhus. Med hänsyn till den militära organisationen
af dylika sjukhus har emellertid befunnits olämpligt att sträcka
detta undantag längre än till sjuksköterskor och öfrig vid dylika sjukhus
anställd kvinnlig betjäning.

I 6 § 4:o) hafva vid omarbetningen uteslutits »extra vaktmästare vid
marinintendenturkåren», då sådana extra vaktmästare hvarken för närvarande
finnas eller ens enligt gällande reglemente kunna finnas. I samma moment har
däremot på hemställan af krigshofrätten in. fl. tillagts vid truppförbanden
anställda maskinister, eldare och handtverkare. Maskinister och eldare anställas
vid belysnings-, värme-, tvätt- och kokinrättningar vid arméns
truppförband. Handtverkare anställas vid de verkstäder af olika slag, som
finnas inrättade inom kasernetablissementen. Dessa anställningar äro ej
uppförda på stat, i hvithet fall de skulle vara hänförliga under 3:o), utan
grunda sig på kontrakt upprättade med vederbörande truppförbands förvaltning.
Maskinister och eldare hafva i regel bostad inom kasernetablissementen.
Af militära skäl har befunnits nödigt, att äfven denna personal
ställes under krigslagarna. Att bär medtaga äfven civila hästskötare, såsom
krigshofrätten jämväl hemställt, har dock ansetts olämpligt, då dessa ej
äro anställda vid krigsmakten.

Sedan kommitténs betänkande afgifvits, har den 13 oktober 1905
utfärdats nådig kungörelse angående, bland annat, antagning och utbildning
af mariningenjörselever och mariningenjörsaspiranter. Då i anled -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

ning häraf eu ändring af 6 § 5:o) nödvändiggjorts, har det ansetts
lämpligt att gifva detta lagrum en allmännare affattning, hvarigenom en
hvar, som, på grund af nu gällande eller framdeles blifvande bestämmelser,
för vinnande af civil ämbete- eller tjänstemannabefattning vid krigsmakten
för sin utbildning tjänstgör därstädes, ställes under krigslag.

Då det, såsom framställda anmärkningar gifva vid handen, ej torde
med önskvärd tydlighet framgå, att under 6 § 6:o) innefattas äfven sådan
civilmilitär personal, som i 2:o) och 3:o) undantagits, däribland jämväl vid
krigsmakten anställda präster, har en omredigering af detta moment till
innehållets förtydligande ansetts erforderlig, och har det härvid funnits
lämpligt att sammanslå detta moment med nästföljande till ett moment.

I 8 § i kommittéförslaget stadgas, -bland annat, att enhvar, som, 8 §
medan han vistas å krigsskådeplats eller af krigsmakten ockuperadt område,
gör sig skyldig till brott enligt vissa uppräknade paragrafer i strafflagen
för krigsmakten, skall straffas efter nämnda lag, ändå att han eljest icke lyder
under densamma. Då emellertid en fästning, fastän icke belägen å krigsskådeplats,
likväl kan förklaras i belägringstillstånd, och fästningen i sådant fall synes
i det afseende, hvarom i denna § är fråga, böra likställas med krigsskådeplats
eller af krigsmakten ockuperadt område, har ett tillägg till paragrafen
i sådan riktning befunnits önskvärdt. Då härvid i det omarbetade
förslaget användts uttrycket »fästning, som förklarats i belägringstillstånd»,
bär med »fästning» här liksom på öfriga ställen i lagen afsetts att beteckna
hvarje befästning, större eller mindre, eller grupp af befästningar, som
icke är af blott tillfällig natur och för hvilken särskild kommendant eller
annan därmed likställd befälhafvare finnes. Uttrycket »belägringstillstånd»
är här taget i den mening, detta uttryck har enligt det för kustartilleriet
gällande reglemente, och har, såsom redan i det föregående vant anledning
att påpeka, hvad armén angår, sin motsvarighet i det i fälttjänstreglementet
använda uttrycket »krigstillstånd». Sistnämnda reglemente använder
visserligen jämväl uttrycket »belägringstillstånd», men inlägger däri
en annan betydelse än den, samma uttryck har i kustartilleriets reglemente.

Det nu föreslagna tillägget till 8 § förutsätter naturligtvis, för att kunna
likformigt tillämpas, att omförmälda reglementen uti ifrågavarande hänseende
bringas i nödig öfverensstämmelse med hvarandra.

Sedan kommittéförslaget afgifvits, har 7 § i nu gällande strafflag 14 §
för krigsmakten genom lag den 27 april 1906 undergått den ändring, som

16 §.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

betingats af unionsupplösningen. I det omarbetade förslaget har motsvarande
14 § upptagits med den förändrade affattning, som 7 § i nuvarande
lag sålunda erhållit, därvid emellertid, i enlighet med kommitténs
förslag, det nuvarande uttrycket »enhvar vid svenska krigsmakten anställd»
utbytts mot »enhvar, som tillhör svenska krigsmakten».

3 kap.

I 16 § 3 mom. möter för första gången det såväl i nuvarande lag som
i förslaget flerstädes använda uttrycket »i fält». Någon definition å detta
uttryck återfinnes emellertid icke i förslaget lika litet som i nuvarande lag.

1 det förslag till lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes, som afgafs
af den af” Eders Kungl. Maj:t den 20 december 1895 tillsatta kommitté
för revision af den militära rättegångsordningen, innehöll 5 § ett stadgande,
att afdelning af krigsmakten skulle anses vara i fält, då den befunne sig
inom krigsskådeplats eller å fästning, som särskildt förklarats i krigstillstånd.
" I det utlåtande, som krigshofrätten afgaf öfver nämnda förslag,
anmärktes, att denna definition vore föga tillfredsställande, då den för mycket
hänförde sig till territoriella förhållanden och ej toge tillbörlig hänsyn därtill,
huruvida vid afdelningen i fråga fältförhållanden faktiskt vore rådande eller
icke. I nuvarande lag har på ett par ställen med »trupp, som är i fält» likställts
»trupp, som är under tåg till krig». Sistnämnda uttryck har emellertid
å motsvarande ställen i förslaget uteslutits såsom obehöflig!, hvaraf sålunda
framgår, att enligt kommitténs uppfattning jämväl trupp, som befinner
sig under tåg till krig, bör anses vara i fält. Under detta uttryck synes
följaktligen höra innefattas hvarje truppafdelning, som i anledning af inträffadt
eller befaradt krig lämnat sin vanliga förläggningsort. Hvilken
betydelse man än inlägger i begreppet »i fält», synes dock uppenbart,. att
detsamma föga lämpar sig att användas om besättningstrupper å fästning.
Å flera ställen — såväl i nu gällande lag som i förslaget — där nämnda
uttryck förekommer, likställes ock därmed »belägrad fästning» eller »fästning,
som förklarats i belägringstillstånd». Äfven i den paragraf, hvarom
nu är fråga, synes ett tillägg i dylik riktning erforderligt och, med hänsyn
särskildt till formuleringen af 52 § i förordningen om krigsdomstolar
in. m., har det befunnits lämpligt att i detta syfte efter orden »i fält»
inskjuta »eller i belägrad fästning».

Jag öfvergår härefter till de föreslagna nya bestämmelserna angående
disciplinstraffen. Den första fråga, som härvid framställer sig till bosva -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

rande, eller frågan om disciplinstraffens arter sammanhänger på det närmaste
med eu annan fråga, nämligen, huruvida jämte disciplinstraff äfven
s. k. tillrättavisningar böra stå till buds gent emot militära förseelser och
fel, samt, om denna fråga besvaras jakande, Indika slag af tillrättavisningar,
som böra finnas. Tillrättavisningar få enligt nu gällande lag användas
för mindre förseelser och oarter, som icke finnas påkalla ansvar
efter strafflagen för krigsmakten. De äro sålunda, såsom jämväl af själfva
namnet angifves, icke att hänföra till straff i egentlig mening samt kunna
meddelas äfven af lägre befälhafvare än af dem, som tillerkänts bestraffningsrätt
i disciplinmål, hvarjämte frågan om behörigheten af en meddelad
tillrättavisning, i motsats mot hvad som gäller angående disciplinstraffen,
icke kan genom besvär dragas under krigsdomstols pröfning. De ledamöter
af kommittén, hvilka uttalat sig för tillrättavisningarnas afskaffande,
hafva emellertid velat bibehålla vissa slag af de nuvarande tillrättavisningarna
såsom disciplinstraff och samtidigt äfven åt lägre befälhafvare än
regementschefer och med dem likställda inrymma befogenhet att ålägga
dylikt disciplinstraff. Frågan torde sålunda närmast gälla, huruvida de
slag af tillrättavisningar, som anses böra bibehållas, skola hänföras till
straff och såsom sådana kunna öfverklagas. Till stöd för den meningen,
att så bör vara förhållandet, har anförts, att den förmån, som till äfventyra
kunde anses ligga däri, att en meddelad rättelse benämnes tillrättavisning
i stället för straff, åtminstone hvad de värnpliktige anginge, vore
skäligen betydelselös och i alla händelser icke kunde uppväga olägenheten
af, att hvarje rättsmedel saknades mot förmans beslut i detta afseende.
Häremot kan erinras, att så länge tillrättavisningarna icke hänföras till
straff, de icke inflyta i det straffregister, som enligt gällande disciplinstadga
skall finnas, och att detta ur humanitär synpunkt innebär en icke
oväsentlig fördel icke blott för de vid krigsmakten fast anställda utan
jämväl, om ock i mindre mån, för de värnpliktige, torde väl icke kunna
förnekas. Vissa andra af kommittén särskilt åberopade synpunkter, hvarigenom
tillrättavisningar framstå såsom lindrigare än straff, äga otvifvelaktigt
lika betydelse, vare sig fråga är om värnpliktige eller andra. Gent
emot påståendet, att hvarje rättsmedel saknas emot beslut, hvarigenom
tillrättavisning meddelats, torde böra erinras, hvad jämväl blifvit af kommittén
framhållet, att, därest någon förmenar sig hafva lidit orätt genom
tillrättavisnings meddelande, det naturligtvis står honom öppet att härom
i tjänsteväg göra anmälan hos vederbörande befälhafvare. Skillnaden häremellan
och den utväg, som efter undergången disciplinär bestraffning
står den bestraffade till buds eller att söka krigsdomstols förklaring, huruvida
bestraffningen bör honom tillräkna^ eller icke, synes följaktligen i sak
Bill. till Riksd. Prat. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 50 Ilåft. 13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

ej vara särdeles stor. 1 öfverensstämmelse med krigshofrättens hemställan
har därför någon afvikelse från deri principiella ståndpunkt, kommitténs
majoritet i denna fråga intagit, icke ansetts böra ske, utan vid sidan af
disciplinstraffen fortfarande såsom hittills bibehållits s. k. tillrättavisningar.

I afseende å frågan Indika slag af tillrättavisningar, som höra finnas,
har kommittén i hufvudsak anslutit sig till de nu i ämnet gällande bestämmelser,
hvaremot krigshofrätten, som till disciplinstraffen öfverflyttat
det slags frihetsinskränkning, som består i förbud att vistas utom visst
kasernrum, af tillrättavisningarna i öfrigt endast velat bibehålla varning
samt mistning af dagaflöning eller atlöningstillägg. De skäl, som af krigshofrätten
härför åberopats, torde icke kunna frånkännas betydelse, hvad
angår sådana tillrättavisningar som vägran af tjänstledighet, vaktgöring
utom vanlig ordning samt indragning af ölportion, i följd hvaraf dessa
tillrättavisningar vid omarbetningen uteslutits. Särskildt hvad angår vägran
af tjänstledighet, har det synts mindre lämpligt att, innan en person
ifrågasatt att erhålla ledighet från tjänstgöring, tillrättavisa honom medelst
dylik vägran. För öfrigt kan ju sökt tjänstledighet vägras af många andra
orsaker, än att personen i fråga förskyllt tillrättavisning.

Hvad angår s. k. permissionsförbud, har, på sätt nedan närmare
förmäles, den strängare formen däraf — förbudet att vistas utom
kasernrummet — vid omarbetningen hänförts till disciplinstraffen. Beträffande
den mildare formen af dylikt förbud — förbudet att å tjänstfri
tid vistas utom vederbörande truppförbands etablissement eller därmed likställdt
område — kan visserligen mot detsammas bibehållande bland tillrättavisningarna
göras enahanda anmärkning, som framställts mot bibehållandet
af vägran af tjänstledighet. På grund af det sätt, hvarpå bestämmelserna
om permittering i praktiken tillämpas, kan emellertid det betraktelsesättet
otvifvelaktigt sägas vara bland de menige allmänt rådande,
att de i regel äro berättigade att under fritid d. v. s. den tid mellan revelj
och tapto, då någon tjänstgöring icke ifrågakommer, erhålla permission.
Praktiskt taget synes det sålunda befogadt liksom det otvifvelaktigt äfven
är lämpligt att bibehålla denna mildare form af permissionsförbud
såsom tillrättavisning, hvaremot dess borttagande lätteligen kunde föranleda
missförstånd. Dessutom torde böra beaktas, att enligt det för armén gällande
tjänstgöringsreglemente allt befäl äger att under fritid vistas hvar
som helst inom öfningsplatsen eller garnisonsorten, så framt ej vederbörande
regementschef finner skäl att annorlunda förordna. År sålunda
fråga om underbefäl af manskapsgraden, synes bibehållandet af det
lindriga permissionsförbudet såsom tillrättavisning jämväl ur teoretisk

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67. 99

synpunkt berättigad! Denna tillrättavisning har därför i det omarbetade
förslaget bibehållits.

Reservanter inom kommittén liksom krigshofrätten hafva föreslagit,
att med hänsyn till tjänsten ombord å fartyg s. k. landgångsförbud måtte
för manskapet upptagas bland disciplinstraffen såsom en motsvarighet till
förbudet att lämna visst kasernrum vid tjänstgöring i land. Emellertid
synes det riktigare, att dylikt landgångsförbud likställes med förbudet att
lämna kasernområde, läger eller däremot svarande område. I hvarje fall
synes det oegentlig!, att landgångsförbudet endast skulle kunna användas
mot manskapet men icke mot officerare eller underofficerare. 1 öfverensstämmelse
med denna uppfattning har därför äfven landgångsförbudet
bibehållits bland tillrättavisningarna med lika tillämplighet å officerare och
underofficerare som å manskap.

Slutligen har det jämväl befunnits olämpligt att för närvarande
bland tillrättavisningarna borttaga åläggande att utom tur förrätta handräcknings-
eller andra arbeten, som för krigsmaktens behof kunna förefalla.
Att vaktgöring utom vanlig ordning borttagits, är endast en konsekvens
af det redan tidigare verkställda borttagandet af den s. k. straffexercisen
och sammanhänger därmed, att den slags vaktgöring, som här
uteslutande torde åsyftas, eller vaktgöring såsom skiltvakt, utgör en del
af den rent militära tjänsten. Men de skäl, som tala för, att hvad som
tillhör den rent militära tjänsten, icke bör användas såsom tillrättavisning,
synas icke äga tillämpning beträffande s. k. handräckningsarbeten.

Mot den af kommittén föreslagna anordningen af disciplinstraffen,
hvarigenom dessa indelats i arrest af första, andra och tredje graden, liar
med rätta anmärkts, dels att inom första gradens arrest i själfva verket
inrymts två olika straffarter, arrest utan bevakning för officerare och underofficerare
samt vaktar rest för manskap, hvarigenom den åsyftade likställigheten
endast blifvit formell, dels ock att denna gradindelning
i alla händelser synes föga motiverad och i tillämpningen skulle medföra
väsentliga oegentligheter. Vill man i sak bibehålla de båda mildare slagen
af de nuvarande disciplinstraffen, arrest utan bevakning och vaktarrest,
— och härom äro ju alla myndigheter, som yttrat sig i frågan, ense —
synes därför intet skäl föreligga vare sig att frångå den nuvarande
anordningen af dessa disciplinstraff såsom två särskilda slag af arrest
eller att afskaffa de nuvarande benämningarna därå. Då emellertid
den största möjliga likställighet mellan krigsmän af olika grader jämväl i
afseende å straffarter tydligen är önskvärd, blifver frågan närmast, huru
arrest utan bevakning, som enligt nuvarande bestämmelser endast får
användas för officerare och underofficerare, lämpligen skall anordnas för

100

Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

manskapet. Såsom redan i det föregående antydts, har denna fråga

ansetts böra lösas på det sätt, som af en reservant inom kommittén

med instämmande af krigshofrätten m. fl. föreslagits, eller genom öfverflyttning
till disciplinstraffen af det slags tillrättavisning, som består i förbud
att vistas utom visst kasernrum. Redan enligt nuvarande lag (17 §
sista stycket) finnes möjlighet att i visst fall såsom motsvarighet till arrest
utan bevakning förbjuda straffskyldig att utan vederbörandes tillstånd
lämna kasernrummet. Såsom hufvudregel rörande verkställighet af arrest
utan bevakning har därför i det omarbetade förslaget upptagits, att dylikt
straff verkställes, om den straffskyldige är officer eller underofficer, i eget
runa eller tält och, om han tillhör manskapet, i kasernrum eller tält.

Denna regel är emellertid icke under alla förhållanden tillfyllest

med afseende å tjänsten ombord å fartyg. Nuvarande strafflag för krigsmakten
har därför i 17 § ett stadgande, att, om arrest utan bevakning
skall verkställas å fartyg, (som är på sjötåg, men tjänligt rum för bestraffningen
saknas, den straffskyldige i stället må förbjudas att å fartyget
förflytta sig utom visst område. Det har synts ändamålsenligt att bibehålla
detta stadgande, med tillämplighet jämväl a manskapet.

Med afseende å sättet för verkställighet af vaktarrest har icke vidtagits
någon ändring i hvad kommittén i öfverensstämmelse med nuvarande
lag härutinnan föreslagit. Vaktarrest skulle sålunda fortfarande
som hittills verkställas under bevakning i låst ljust rum eller i tält eller,
om straffet skall verkställas å fartyg och för ändamålet lämpligt rum där
saknas, under bevakning å tjänligt ställe.

En fråga, hvaråt kommittén, med anledning, bland annat, af Riksdagens
skrifvelse den 1 juni 1901 angående revision af krigslagarne agnat
särskild uppmärksamhet, är frågan, huruvida sträng arrest bör bibehållas
eller icke. Nuvarande chefen för generalstaben har såsom ledamot af
kommittén uttalat sig för det fullständiga afskaffandet af nämnda slag af
disciplinstraff. I detta uttalande hafva två bland kommitténs icke militära,
ledamöter instämt, hvarjämte bland de myndigheter, som uttalat sig
öfver förslagen, en arméfördelningschef och en regementschef anslutit
sig till samma åsikt. A andra sidan har af krigshofrätten liksom af det
öfvervägande flertalet af de öfriga militära myndigheter, som yttrat sig
i frågan, under instämmande med kommittémajoriteten, med skärpa
betonats nödvändigheten af att äga tillgång till ett strängare disciplinstraff
än ett straff, som blott består i inneslutning i ljust låst enrum. Gent emot
de skäl, som till stöd för sistberörda åsikt åberopats, torde det icke heller
kunna anses tillrådligt att vidtaga en så långt gående reform i denna del,

Kungl. Majds Nåd. Proposition No 67.

101

som af chefen för generalstaben tillstyrkts. Härvid torde jämväl böra
beaktas, att, sedan numera i deri allmänna strafflagen införts bestämmelser
om skärpning af de kortvariga frihetsstraffen genom mörkt enrum, det
måste förefalla i än högre grad betänkligt att ur strafflagen för krigsmakten
helt och hållet utesluta ifrågavarande slag af disciplinstraff. Att
emellertid, såsom från vissa håll påyrkats, bibehålla den stränga arresten
såsom en särskild straffart vid sidan af arrest utan bevakning och vaktarrest,
synes dock icke erforderligt, utan torde frågans riktiga lösning vara
att söka i den af kommittén föreslagna anordningen att göra inneslutning
i mörkt enrum till en skärpt form för verkställighet af vaktarrest,
som under vissa förutsättningar må tillgripas. Härigenom skulle äfven
vinnas fördelen af öfverensstämmelse i förevarande afseende med den allmänna
strafflagen.

Att en dylik anordning redan i och för sig innefattar ett korrektiv
mot ett öfverdrifvet användande af mörk arrest, är uppenbart. Så
länge dylik arrest finnes såsom särskild straffart upptagen i lagen, måste
vid straffmätningen vederbörlig hänsyn härtill tagas. Nuvarande strafflag
för krigsmakten utsätter ock i vissa fall sträng arrest såsom ovillkorlig
straffpåföljd. Med en anordning åter sådan som den af kommittén föreslagna
har man vid utmätning af disciplinstraff att taga hänsyn endast
till de normala straffsatserna, och frågan huruvida straffet bör förenas
med skärpning eller ej, förekommer därefter till bedömande efter de individuella
förhållandena i det särskilda fallet.

Under Indika förhållanden bör då vaktarrest kunna åläggas med
skärpning? Kommittén har i detta afseende föreslagit, bland annat, att
skärpning ej i något fall må åläggas, utan så är att synnerlig råhet, groft
trots mot föreskrifven eller eljest gällande ordning eller inrotad vanart
genom förbrytelsen ådagalagts. Mot denna föreskrift bär emellertid af
såväl anhängare som motståndare till den mörka arresten anmärkts, att
genom densamma straffet otvifvelaktigt skulle erhålla eu strängare karaktär,
än som torde åsyftats, och blifva nära nog vanärande. A andra sidan
har därjämte anmärkts, att genom stadgandet i fråga liksom genom förbudet
att förena skärpning genom mörkt enrum med arreststraff på
kortare tid än minst tretton dagar, användningen af dylik skärpning allt
för mycket inskränkts. Med anledning af dessa anmärkningar och då
behofvet af ett kortvarigt men på samma gång kraftigt verkande disciplinstraff
synes obestridligt, har i förevarande förslag såsom förutsättning
för åläggande af vaktarrest med skärpning endast upptagits, att,
med hänsyn till af den straffskyldige förut utståndna bestraffningar för
brott emot strafflagen för krigsmakten eller omständigheterna i öfrigt, det

102

Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o 67.

icke finnes antagligt, att vaktarrest, verkställd i vanlig ordning, skulle å
honom utöfva tillbörlig verkan. Äfven blott en dags vaktarrest skulle
sålunda enligt detta förslag kunna vid behof skärpas genom mörkt enrum,
liksom enligt nuvarande lag sträng arrest kan på samma tid åläggas.

Såväl vaktarrest som sträng arrest kan enligt nuvarande lag för
manskap skärpas genom mistning af sängkläder. Äfven behofvet af denna
skärpning har visat sig omstridt. Då emellertid det långt öfvervägande
flertalet af dem, som yttrat sig i frågan, förordat bibehållandet af ifrågavarande
skärpning, hvilken särskildt för tjänsten ombord å fartyg ansetts
i hög grad erforderlig, och motsvarande skärpning under benämningen
hårdt nattläger genom lagen den 22 juni 1906 införts i den allmänna
strafflagen, har denna skärpning ansetts höra i strafflagen för krigsmakten
bibehållas, därvid, i enlighet med kommitténs förslag, upptagits den i allmänna
strafflagen använda benämningen. Angående förutsättningarna för
åläggande af dylik skärpning skulle gälla detsamma, som ofvan beträffande
skärpning genom mörkt enrum föreslagits.

Enligt kommitténs förslag skulle skärpningarna kunna åläggas antingen
hvar för sig enbart eller bådadera i förening, hvarigenom sålunda
icke mindre än tre olika former af skärpt vaktarrest skulle förekomma.
Till vinnande af öfverensstämmelse med den allmänna strafflagen har i
förevarande förslag det inbördes förhållandet mellan skärpningarna ansetts
böra ordnas så, att skärpning med mörkt enrum icke kan åläggas annorlunda
än i förening med skärpning genom hårdt nattläger. Härigenom
vinnes jämväl fördelen, att bestämmelserna om sammanläggning af straff,
som förbundits med skärpning, kunna delvis förenklas.

En fråga, som i detta sammanhang är af största vikt, är den,
huruvida disciplinstraffen i allmänhet och skärpningarna isynnerhet böra
vara lika tillämpliga å officerare, underofficerare och manskap eller icke.
Med denna fråga sammanhänger i viss man frågan om tidslängden för de
särskilda disciplinstraffen.

Att enligt förevarande förslag arrest utan bevakning skulle tillämpas
å såväl officerare och underofficerare som å manskap utan annan olikhet
än den, som i afseende å sättet för verkställigheten af sakens natur med
nödvändighet betingas, framgår af det föregående. I enlighet med krigshofrättens
förslag har dylik arrest ansetts böra kunna åläggas i minst en
dag och högst åtta dagar.

Beträffande vaktarrest är enligt nuvarande lag högsta tidsmåttet
för officerare trettio, för underofficerare femton och för manskap tio dagar.

103

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

Chefen för generalstaben bär såsom ledamot af kommittén såsom sin
åsikt uttalat, att sistberörda tidsmått vore för alla grader tillräckligt,
hvaremot krigshofrätten, som instämt härutinnan i fråga om menige, ansett
officerare, underofficerare och underbefäl af manskapet böra kunna åläggas
vaktarrest i tjugu dagar. Denna ökade tidslängd skulle motsvara skärpningarna,
hvilka enligt krigshofrättens förslag, som i denna del öfverensstämmer
med kommittéförslaget, endast skulle få tillämpas å menige.

Till stöd för den uppfattningen, att endast menige höra kunna åläggas
vaktarrest med skärpning, har af kommittén i hufvudsak åberopats,
att behofvet af stränga straff för upprätthållande af disciplinen och ett rätt
fullgörande af tjänstens skyldigheter vore mycket mindre i fråga om befälet
än beträffande de menige samt att befälhafvarens auktoritet såsom förman,
ledare och lärare för truppen skulle betänkligt äfventyras, därest
straff af den beskaffenhet, hvarom här är fråga, skulle tillämpas äfven å
honom. Gent emot denna uppfattning synes emellertid med skäl kunna
invändas, dels att den omständigheten, att stränga straff i regel torde
vara mindre behöfliga för befälet än för menige, dock icke bör föranleda,
att möjligheten att belägga äfven befäl med dylika straff uteslutes, dels
ock att det väl torde vara förseelsen och icke straffet därför, som i främsta
rummet bör vara ägnad att rubba befälhafvarens auktoritet. Då man ej
ansett sig behöfva särskilda disciplinstraff för befäl af olika grader, synes
ej heller erforderligt att hafva särskilda disciplinstraff för befäl, å ena,
samt menige, å andra sidan. Om någon af befälet gör sig skyldig till en
sådan förseelse, som ådrager vaktarrest, och det med hänsyn till af den
straffskyldige förut undergångna bestraffningar för brott mot strafflagen
för krigsmakten eller omständigheterna i öfrigt icke kan antagas, "att
vaktarrest, verkställd i vanlig ordning, skulle å honom utöfva tillbörlig
verkan, synes det knappast böra vara den straffande myndigheten betaget
att ålägga den felande vaktarrest med skärpning. Härigenom tillgodoses
ock principen om allas likhet inför lagen,

1 utländska krigslagar göres visserligen regelmässigt åtskillnad mellan
officerare, underofficerare och manskap ej blott med afseende å sättet för
disciplinstraffens verkställande utan jämväl i fråga om straffarterna. Beträffande
den nya norska militära strafflagen är emellertid att märka, att
de slag af disciplinstraff, hvilka endast äro tillämpliga å menige, i hufvudsak
sammanfalla med de slag af tillrättavisningar, som enligt hos oss nu
gällande lag liksom enligt förevarande förslag kunna användas endast å
manskapet. Vidare må framhållas det i Schweiz år 1894 framlagda förslaget
till disciplinär ordningsstadga, hvari befäl och manskap i synnerligen
utsträckt mån gjorts likställda i fråga om såväl straffarter som straff -

104

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

mått. Den nu föreslagna reformen, hvilken alternativt påyrkats af de tvenne
civila ledamöter inom kommittén, som eljest beträffande disciplinstraffen
instämt med chefen för generalstaben, har dessutom enhälligt förordats af
de vid den verkställda omarbetningen till biträde i departementet tillkallade
militärerna.

Då skärpning genom hardt nattläger enbart eller i förening med
mörkt enrum sålunda skulle kunna åläggas enhvar, som lyder under strafflagen
för krigsmakten, erfordras tydligen icke heller beträffande vaktarrest
några olika tidsmått för officerare, underofficerare och manskap. Såsom den
tid, hvarå vaktarrest, lika för alla, må åläggas, har föreslagits minst en dag
och högst femton dagar. För officerare innebär detta förslag, i jämförelse med
nu gällande lag, eu väsentlig förkortning af strafftiden, en förkortning, som
emellertid motväges genom skärpningarnas tillämplighet äfven å dem. För
manskapet åter innebär samma förslag en förlängning af den nuvarande strafftiden,
hvarmed emellertid, bland annat, åsyftas att i åtskilliga fall göra tillgripandet
af skärpning i straffet öfverflödigt. Vid jämförelse med de i
kommitténs förslag för arreststraffen utsatta tidsmått innebär den för
vaktarrest nu föreslagna maximigränsen, särskildt beträffande befälet, en
väsentlig förkortning af strafftiden. Den anmärkning mot alltför långvariga
arreststraff, som med skäl framställts mot kommitteförslaget, synes följaktligen
icke kunna med fog riktas mot förevarande förslag.

° Beträffande de tider, hvarå skärpning af vaktarrest skulle kunna
åläggas, har i afseende å mörkt enrum ingen ändring vidtagits i kommittéförslaget,
utan, i öfverensstämmelse jämväl med krigshofrättens hemställan,
tiden för sådan skärpning föreslagits till minst en och högst sex dagar.
1 fråga om hardt nattläger har däremot någon inskränkning i den för
skärpning genom mistning af sängkläder nu gällande tidsbestämmelsen icke
ansetts påkallad. I stället för den af kommittén äfven för hårdt nattläger
föreslagna maximigränsen af sex dagar har därför i det omarbetade förslaget
bibehållits den nuvarande maximigränsen tio dagar.

Slutligen har vid omarbetningen den ändring vidtagits i kommittéförslaget,
alt vid tillämpning af ålagd skärpning några afbrottsdagar ej
skulle förekomma. Härigenom har öfverensstämmelse vunnits med den allmänna
strafflagen, enligt hvilken skärpning genom mörkt enrum kan åläggas
i sex dagar att utan afbrott tillämpas samt afbrott af skärpning genom
hårdt nattläger enbart ej inträder förr än efter tionde dagen. Genom en
dylik fullständig öfverensstämmelse i förevarande afseende mellan strafflagen
för krigsmakten och den allmänna strafflagen vinnes förmånen af
betydlig förenkling af reglerna för straffsammanläggning i det fall, att

105

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 67.

disciplinstraff med skärpning skall förenas med annat frihetsstraff, särskildt
om jämväl sistnämnda straff förbundits med skärpning.

Enligt de sålunda föreslagna bestämmelserna angående disciplinstraffen
är visserligen möjligt, att efter sex dagars vaktarrest med skärpning genom
hardt nattläger i förening med mörkt enrum kunna följa fyra dagars vaktarrest
med skärpning genom hårdt nattläger enbart och därefter ytterligare fem
dagars vaktarrest utan skärpning, en anordning, som måhända kan synas mindre
lämplig. ^ Detta. torde emellertid vara en oundviklig konsekvens, om man vill
upprätthålla principen om mörkt enrum såsom skärpning af vaktarrest i
stället för ett särskildt slag af disciplinstraff.

Efter denna redogörelse för hufvudpunkterna i den nu föreslagna
anordningen af disciplinstraffen öfvergår jag till de detalj bestämmelser,
som uti ifrågavarande hänseende ytterligare befunnits erforderliga.

1 22 §, som angifver de olika slagen af disciplinstraff och de för 23 §
desamma bestämda tidsmått, har därjämte upptagits sista stycket af motsvarande
paragraf i kommittéförslaget, hvari stadgas, att arrestdag räknas
till tjugufyra timmar, samt att den tid, arresterad på tåg åtföljer trupp,
till hvilken han hör, ej inräknas i strafftiden.

I 23 §, som lämnar föreskrifter rörande sättet för verkställighet af 23 §
arrest utan bevakning, har intagits ett stadgande, att straffet i fråga
innebär förbud för den arresterade att under strafftiden utan tillstånd
lämna det rum eller tält, hvari straffet verkställes. Visserligen må detta
stadgande, strängt taget, synas obehöfligt, då det ej innehåller annat än
sådant, som torde falla af sig själft, men, med hänsyn särskildt till att
arrest utan bevakning enligt förslaget skulle kunna åläggas äfven manskapet,
har ett dylikt stadgande ur praktisk synpunkt ansetts lämpligt.

.Enligt nuvarande lag ankommer det på vederbörande befälhafvare,
huruvida den,, som undergår arrest utan bevakning, må deltaga i tjänstgöring
eller icke. Kommittéförslaget stadgar ovillkorlig tjänstgöringsskyldighet
för den, som undergår arrest af första graden. Enligt chefens
för generalstaben liksom enligt krigshofrättens förslag skulle arrest utan
bevakning likaledes vara ovillkorligen förenad med tjänstgöringsskyldighet.

Dylik skyldighet torde ock i regel böra åtfölja detta arreststraff. Då emellertid
sådana fall likväl torde vara tänkbara, då det af disciplinära eller
andra skål kan befinnas olämpligt att låta en person, som ålagts arrest
utan bevakning, under strafftiden deltaga i tjänstgöring, har i förevarande
förslag stadgandet i fråga erhållit den affattning, att den, som ålagts

Bill. till Piksd. Prof. 11)0H. I Sami. 1 Afd. 50 Höft. 14

106

24 §.

Kung!. Majits Nåd. Proposition N:o 67.

arrest utan bevakning, skall under strafftiden i vanlig ordning deltaga i
tjänstgöring, där ej vederbörande befälhafvare finner skäligt annorlunda
förordna.

Arrest utan bevakning kan enligt nuvarande lag skärpas genom tilllagdt
förbud att emottaga besök. Då dylikt förbud icke skulle kunna
meddelas, när arrest utan bevakning undergås å kasernrum, har ur likställighetens
synpunkt nämnda skärpning helt och hållet uteslutits.

24 § innehåller beträffande vaktarrest bestämmelser, motsvarande
dem, som i föregående paragraf meddelats rörande arrest utan bevakning.

Beträffande frågan om deltagandet i tjänstgöring gäller enligt nuvarande
lag, att officer eller underofficer, som undergår vaktarrest, är
förbjudet att göra tjänst, där ej vederbörande befälhafvare pröfvar det
vara för tjänstens gång nödigt, hvaremot, om den arresterade tillhör manskapet,
han skall i vanlig ordning deltaga i exercis och andra tjänsteförrättningar,
där ej befälhafvare finner skäligt annorlunda förordna. Kommittén
har i sitt förslag stadgat, att arrest af såväl andra som tredje
graden, lika för alla, innebär förbud att deltaga i tjänstgöring. Emellertid
är att märka, att kommitténs förslag i denna del sammanhänger
därmed, att lägsta tidsmåttet för arrest af andra graden skulle vara

sju dagar. Af skäl, som i kommitténs motiv närmare utvecklats, torde
ock ett så pass långt vaktarreststraff, åtminstone i regel, böra vara

förenadt med förbud för den arresterade att deltaga i tjänstgöring. Att

däremot, såsom af chefen för generalstaben i hans reservation föreslagits,

bibehålla nämnda förbud äfven vid en sådan anordning af disciplinstraffen,
hvarigenom vaktarrest kan åläggas allenast för en dag eller ett
fåtal dagar, synes icke vara lämpligt. I öfverensstämmelse med krigshofrättens
hemställan har därför i förevarande förslag åt vederbörande
befälhafvare öfverlåtits att afgöra, huruvida den, som undergår vaktarrest,
må deltaga i tjänstgöring eller icke. Härigenom möjliggöres för befälhafvaren
att med hänsyn till det större eller mindre antal dagar, hvarunder
vaktarrest ålagts, eller öfriga föreliggande omständigheter,, träffa det afgörande,
som i hvarje särskildt fall finnes vara ur disciplinär synpunkt
ändamålsenligast. Endast i det fall, att vaktarrest ålagts med skärpning
genom mörkt enrum, har straffet ansetts böra innebära ovillkorligt förbud
att deltaga i tjänstgöring, liksom enligt nuvarande lag den, som undergår
sträng arrest, icke får i tjänstgöring deltaga.

I likhet med hvad som gäller enligt nuvarande lag, har föreskrifvits,
att den, som undergår vaktarrest, ej må mottaga besök, där det ej för särskildt
fall medgifves.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

107

Slutligen har i förevarande paragraf upptagits vissa inskränkningar
i afseende å kosthåll och dryck under arresttiden. Härutinnan gäller enligt
nuvarande lag, att då någon af manskapet undergår vaktarrest, honom
ej tilldelas annan dryck än vatten, samt att den, som undergår sträng
arrest, ej må åtnjuta annan kost än manskapet vanligen bestås eller annan
dryck än vatten. I hufvudsaklig öfverensstämmelse med kommittéförslaget
hafva dessa bestämmelser i förevarande förslag ersatts med ett stadgande,
att den, som undergår vaktarrest, ej må begagna öl, vin eller spritdrycker
samt att, om den arresterade tillhör manskapet, han ej må bekomma annan
kost, än manskapet vanligen bestås. Härigenom har större likställighet
mellan krigsmän af olika grader i förevarande afseende åstadkommits, hvarjämte
för manskapet den lindring beredts, att äfven andra icke till öl,
vin eller spirituösa hänförliga drycker än vatten blifvit tillåtna.

1 25 § 2 mom. stadgas, att den, som ej fyllt aderton år, ej får åläggas 25 J

skärpning med mörkt enrum. Detta stadgande, som i sak öfverensstämmer
med 23 § i nuvarande lag, skiljer sig från motsvarande stadgande i 27 §
i kommittéförslaget härutinnan, att enligt sistnämnda lagrum icke heller
skärpning genom hårdt nattläger skulle få tillämpas å den, som icke uppnått
nyssberörda ålder. Särskildt med hänsyn till behofvet att för skeppsgossar,
hvilka vid antagandet skola hafva fyllt femton men ej sjutton år,
äga tillgång till ett effektivare disciplinstraff än vanlig vaktarrest, har det
icke ansetts tillrådligt att vidtaga någon ändring i den ståndpunkt, nuvarande
lag i denna fråga intagit. Att hårdt nattläger skulle i och för
sig vara af så hälsovådlig art, att hvarje tillämpning häraf å ynglingar
mellan femton och aderton år borde förbjudas, synes innebära eu väsentlig
öfverdrift.

I öfverensstämmelse med innehållet i 3 § lagen angående straffarbetes 26 §.
och fängelsestraffs verkställande i enrum den 22 juni 1906 är i 26 § föreslaget,
att skärpning bör verkställas vid strafftidens början samt att, om skärpning
skall till någon del ske med mörkt enrum, skärpningen i denna del bör,
såvidt omständigheterna medgifva, verkställas först.

27 §, som innehåller reglerna för det fall, att ur hälsosynpunkt 27 §.
hinder möter för verkställighet af skärpning, har affattats i öfverensstämmelse
med 2 kap. 6 § allmänna strafflagen samt sista stycket af 3 §
ofvannämnda lag. Att såsom kommittén föreskrifva obligatorisk läkareundersökning,
innan verkställighet af skärpning finge äga rum, har så
mycket mindre ansetts böra ifrågakomma, som allmänna strafflagen i motsvarande
fall icke förutsätter någon dylik obligatorisk läkarundersökning,

108

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

hvilken, särskild! med afseende å skärpningen genom häråt nattläger, af
en kommittéledamot med rätta karaktäriserats såsom innebärande »ett
onödigt klemande med dem, som skola fostras för krigarens hårda uppgift».

2 mom., som föreskrifver, att skärpning är förfallen, där den ej kan
före strafftidens sint fullbordas, är i sak öfverensstämmande med motsvarande
stadgande i 28 § i kommittéförslaget.

28 §. I nuvarande strafflag för krigsmakten stadgas i 19 § 2 inom., att å

fartyg ,manskap, som fått sig ådömd sträng arrest, må, då lämpligt rum
för verkställande däraf saknas, i stället under strafftiden hållas under
tjänligt fängsel. Kommittén har i anledning af denna bestämmelse såsom
sin åsikt uttalat, att, därest ombord å fartyg utväg till omedelbar verkställighet
af arreststraff med skärpning genom mörkt enrum skulle saknas,
verkställigheten i allmänhet torde kunna utan svårare olägenhet anstå,
till dess tillfälle därtill yppades, samt att ifrågavarande sätt för verkställighet
af sträng arrest i alla händelser borde såsom otidsenligt helt och
hållet afskaffas. Erfarenhet från senare tid lärer dock gifvit vid handen,
att man svårligen kan undvara nämnda bestraffningsform, som för öfrigt
snarare skall hafva befunnits lindrigare än sträng arrest än motsatsen.
Med anledning häraf har i 28 § i förevarande förslag införts ett stadgande,
att om vaktarrest, som, ombord å fartyg, i brist på lämpligt rum skall
verkställas under bevakning å tjänligt ställe, ålagts med skärpning genom
mörkt enrum, den straffskyldige må under de dagar, straffet skolat verkställas
med dylik skärpning, i stället hållas under tjänligt fängsel.

30 §. Enligt nuvarande lag kan fast anställd krigsman, hvilken minst tre

gånger blifvit straffad efter strafflagen för krigsmakten och ånyo beträdes
med brott, som i samma lag är med ansvar belagdt, under vissa förutsättningar,
om han är officer eller underofficer, afsättas och i andra fall
ur rullorna utstrykas. Bland nämnda förutsättningar ingår, att, därest
bestraffningarna utgjort endast disciplinstraff, ett visst högre mått häraf
åtminstone en gång ålagts. Detta straffmått är för officer vaktarrest i
sexton dagar eller därutöfver, för underofficer sträng arrest och för annan
krigsman med fast anställning vid krigsmakten sti''äng arrest i fem dagar
eller därutöfver.

Kommittén har härutinnan ej gjort annan ändring, än att, i stället
för nyssberörda straffmått, ifrågavarande påföljds tillämplighet i det fall,
att de föregående bestraffningarna endast varit disciplinstraff, utan åtskillnad
med afseende å de olika tjänstegraderna, gjorts beroende däraf, att den
straffskyldige minst en gång undergått tredje gradens arrest, d. v. s.

10!)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

arrest i minst tretton dagar. Såsom lämplig motsvarighet härtill har, med
hänsyn jämväl till de nu i ämnet gällande bestämmelser, vid omarbetningen
föreslagits vaktarrest i femton dagar eller dylikt straff med skärpning
genom hårdt nattläger enbart i minst sex dagar eller i förening med
mörkt enrum i minst fyra dagar.

Emellertid bär härvid samtidigt gjorts den ändringen i förevarande
bestämmelser, att,, i enlighet med krigshofrättens hemställan, arrest utan
bevakning uteslutits från all inverkan i ifrågavarande hänseende, så att
vaktarrest. skulle vara den lindrigaste straffart, hvilken vid tillämpning af
o inom. i den föreslagna 30 § skulle tagas i beräkning. Anledningen
härtill . är att söka i de föreslagna nya bestämmelserna om arrest utan
bevakning för manskap. Då förbud att lämna kasernrummet hittills icke
haft någon inverkan i ifrågavarande afseende, har det ansetts lämpligast,
att så äfven måtte fortfarande förblifva, ehuru dylikt förbud numera skulle
hänföras till disciplinstraffen. För konsekvensens skull har då undantag
måst göras äfven för arrest på eget rum för officerare och underofficerare.

Såsom ytterligare förutsättning för tillämpligheten af den i 30 § 3
mom. gifna regel uppställer förslaget, att den brottslige gjort sig ovärdig
den aktning och tillit, som bör tillkomma af honom innehafd befälsställning,
eller krigstuktens upprätthållande eljest det krafvel-. Med afseende
å det sålunda använda uttrycket »befä,Isställning», har påpekats, att begreppen
befäl och underbefäl hafva olika betydelse vid armen, å ena, samt
vid flottan och kustartilleriet, å andra sidan. Särskilt anmärkningsvärd!
är, att. på grund af denna olikhet den synpunkten, att den brottslige
gjort sig ovärdig den aktning och tillit, som bör tillkomma af honom
innehafd befälsställning, väl skulle kunna åberopas gent emot eu korpral
men icke mot eu lista klassens sjöman, oaktadt dessa äro jämnställda i
afseende å tjänstegrad. Den förre räknas nämligen såsom tillhörande underbefälet,
den senare icke. För åstadkommande af en likformig tillämpning
af stadgandet i fråga synes sålunda vederbörande tjänstereglementen
böra i antydda hänseende bringas i närmare öfverensstämmelse
med hvarandra.

4 kap.

Mot 33 § 2 mom. har anmärkts, att den däri föreslagna utvidgningen
af det för krigsmän såsom befälhafvare å fartyg gällande undantaget
från den allmänna regeln om skadeståndsskyldighet icke vore af
omständigheterna påkallad, men då de skäl, som af kommittén till stöd

33 §.

40 §.

il §■

i2§

43 §.

110 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

för en dylik utvidgning anförts, ej torde kunna frånkännas en viss betydelse,
har kommitténs förslag härutinnan lämnats oförändradt.

I detta sammanhang har på förekommen anledning ansetts höra
framhållas, att med uttrycket »fartyg» här liksom på öfriga ställen i
lagen förstås alla slags farkoster, större eller mindre, så att därunder
exempelvis jämväl omfattas kustartilleriets bevakningsbåtar, ångkranpråmar
och minkabelbåtar, ehuru dessa i det för kustartilleriet gällande reglemente
icke betecknas såsom »fartyg» utan såsom »båtar».

Den af kommittéen i 40 § föreslagna anordningen, att arreststraff
i där afsedda fall skulle kunna genom kumulation till tiden utsträckas utöfver
eljest gällande mått, innebär onekligen ur viss synpunkt en
fördel. Denna fördel torde emellertid, såsom af krigshofrätten påpekats
icke kunna anses uppväga olägenheten åt det ökade intrång i utbildningstiden,
som en dylik anordning skulle medföra, om än denmi
olägenhet med de nu föreslagna kortare arreststraffen icke skulle blifva i
lika hög grad framträdande, som om kommitténs förslag i afseende å
arresttiderna bibehållits. I enlighet med krigshofrättens hemställan har
därför i det omarbetade förslaget en återgång skett till de i förevarande
afseende nu gällande bestämmelser, så att icke ens i det fall, hvarom 40
§ handlar, de eljest i lagen för hvarje slag af arreststraff utsatta högsta
mått skulle få öfverskridas.

41 § i kommittéförslaget afser endast det fall, att vid förening af
straff häribland ingå ett eller flera arreststraff, som förbundits med skärpning.
Då numera enligt lagen den 22 juni 1906 fängelse och straffarbete
kunna ådömas med skärpning, har en utvidgning af den i paragrafen gifna
regel blifvit erforderlig, så att densamma måtte omfatta hvarje fall, då
vid förening af arreststraff med annat straff något eller några af straffen
med skärpning förbundits. Vid den omarbetning af paragrafen, som sålunda
blifvit erforderlig, har den däremot svarande 8 § i 4 kapitlet allmänna
strafflagen tjänat till förebild.

42 § har omarbetats till hufvudsaklig öfverensstämmelse med den
lydelse, 4 kap. 11 § allmänna strafflagen erhållit genom lagen den 22
juni 1906.

Mot hvad kommittén i 43 § föreslagit, att det i visst fall skulle
ankomma på vederbörande befälhafvare att förordna om sammanläggning
af särskilda disciplinstraff, som på en gång föreligga till verkställighet,

Kungl. MajUs Nåd. Proposition N:o dl.

hafva betänkligheter uttalats af krigshofrätten in. fl. Med hänsyn till de
i det omarbetade förslaget väsentligen förenklade reglerna angående dylik
sammanläggning, har emellertid kommitténs förslag härutinnan lämnats
oförändradt.

Vid formuleringen af det föreslagna tillägget till första stycket i 45 § 45 §.

har, såsom det vill synas af förbiseende, efter orden »våld eller hot» influtit
orden »som förut är sagdt», hvaraf sålunda skulle följa, att endast våld eller
hot åt det särskilda slag, som förut i samma paragraf omförmäles, skulle berättiga
till användande af våld för hindrande af rymning. Då detta,
såsom vid jämförelse med motsvarande stadgande i 5 kapitlet 8 § allmänna
strafflagen framgår, påtagligen icke bör vara förhållandet, har den
sålunda gjorda hänvisningen vid omarbetningen uteslutits.

Med hänsyn till den ändrade affattning, som 1 § 9:o) erhållit i det
omarbetade förslaget (se 1 § 5:o) därstädes), har en ändring nödvändiggjorts
jämväl af 2 mom. i förevarande paragraf. Då det emellertid
härvid befunnits oegentligt att inskränka stadgandet i fråga till att
endast gälla sådana, som tillhöra polisväsendet vid mobiliserad afdelning
af krigsmakten, har å detta ställe användts det allmännare uttrycket »till
krigsmaktens polisväsende hörande person».

5 kap.

Underlåtenhet att inställa sig till tjänstgöring, då dylik underlåten- 48 §.
het sker i afsikt att undandraga sig krigstjänsten, hänföres enligt nuvarande
lag till rymningsbrott, endast i fall underlåtenheten består i uteblifvande
efter det tiden för erhållen tjänstledighet gått till ända. Härmed har
enligt kommittéförslaget likställts det'' fall, att någon, som det på grund af inkallelse
eller enligt åtagande åligger att inställa sig till tjänstgöring, sådant
underlåter. Såsom en i alla dessa fall gemensam förutsättning för att
rymningsbrott skall anses föreligga, uppställer emellertid förslaget, att för
underlåtenheten icke kan åberopas laga förfall. Visserligen är frånvaron
af laga förfall ett villkor, för att uteblifvande från tjänstgöring utan därtill
meddeladt tillstånd öfver hufvud taget skall vara straffbart enligt
denna lag. Ett omnämnande af detta villkor är också tydligen på sin plats
i de paragrafer, som meddela bestämmelser för det fall, att någon gör sig
skyldig till underlåtenhet af ifrågavarande beskaffenhet, utan att afsikt
att undandraga sig krigstjänsten kan anses ådagalagd. I 48 § åter, hvars
utgångspunkt är, att dylik afsikt konstaterats, bör gifvetvis icke såsom

112

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

villkor för straffbarhet omnämnas frånvaron af laga förfall. Då i anledning
häraf orden »utan laga förfall» vid omarbetningen uteslutits ur ifrågavarande
paragraf, har detta å ena sidan föranledt motsvarande uteslutning
i 62 § samt å andra sidan nödvändiggjort ett tilllägg till 52 §.

53 och 54 Enligt nuvarande lag liksom enligt förslaget tillämpas rymningsstraff,

§§• äfven då afsikt att undandraga sig krigstjänsten icke ådagalagts, ifall
uteblifvandet varat öfver vissa angifna tidsmått. I afseende å dessa tidsmått
har kommittén ej föreslagit någon ändring i de härutinnan nu gällande
bestämmelser, så vidt fråga är om någon, som är tjänstgöringsskyldig
vid mobiliserad afdelning eller inmönstrad å fartyg, eller någon
af manskapet eljest gjort sig skyldig till olofligt undanhållande. Rymningsstraff
skulle sålunda inträda i förra fallet, om den utehlifne hållit sig
undan öfver tjugufyra timmar efter det han afvek eller sig undan dolde,
eller öfver tre dagar efter det inställelse till tjänstgöring bort ske, och i
senare fallet, om det olofliga undanhållandet varat öfver åtta dagar. År
åter fråga om officer eller underofficer, som icke är tjänstgöringsskyldig
vid mobiliserad afdelning eller inmönstrad å fartyg, har kommittén i
stället för den nuvarande föreskriften, att rymningsstraff inträder, då det
olofliga undanhållandet räckt längre än tre månader, i 54 § föreslagit ett
stadgande, att officer eller underofficer i detta fall, i händelse undanhållandet
räcker längre än åtta dagar, skall dömas till fängelse eller, vid
synnerligen försvårande omständigheter, till afsättning, men, där omständigheterna
äro synnerligen mildrande, beläggas med disciplinstraff, hvarjämte
tillagts, att om undanhållandet räcker öfver tre månader, skall till
afsättning dömas. Genom detta stadgande har sålunda i afseende å tidsmåttet
likställighet införts mellan officerare och underofficerare, å ena, samt
manskap, å andra sidan, om ock i det fall, som senast af handlats, det
befunnits alltför strängt att låta officer eller underofficer ovillkorligen
drabbas af det i 50 § 1 momentet stadgade straffet för rymning eller
afsättning. Af dessa bestämmelser följer sålunda, att om någon, som icke
är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad afdelning eller inmönstrad å fartyg,
håller sig undan intill högst åtta dagar, han härför, enligt 52 § i förslaget,
som härutinnan, så vidt manskap angår, öfverensstämmer med nuvarande
lag, endast under förutsättning af att återfall föreligger och att
omständigheterna därjämte äro synnerligen försvårande, kan drabbas af
svårare ansvar än disciplinstraff. Af de till biträde inom departementet
tillkallade militärerna har emellertid framhållits såsom synnerligen önskvärdt,
att tidsbegränsningen i detta fall måtte väsentligen förkortas och
att sålunda möjlighet måtte beredas att tillämpa strängare straff än disciplin -

113

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

straff redan efter kortare tids frånvaro än åtta dagar. Olofligt undanhållande
är bland manskap en bland de vanligast förekommande förseelserna, och i
regel lär tiden för återvändandet noga afpassas, så att detta sker kort
innan tiden för frånvaron skulle uppgå till åtta dagar. Vid flottan lär
hafva inträffat, att manskap, som kommenderats till tyngre och obehagligare
arbete såsom t. ex. kolning å varfven, afvikit och hållit sig undan, så
länge detta arbete pågått, men sedermera återvända därvid tiden för återvändandet
jämväl afpassats så, att ansvar för rymning ej kunnat ådömas.

Det torde dessutom böra beaktas, att den nuvarande tidsbegränsningen
i detta fall är af gammalt datum och återfinnes redan i 1798 års
krigsartiklar. Äfven hänsyn till nutidens väsentligen ändrade kommunikationsförhållanden
synes sålunda motivera en ändring i den föreslagna
riktningen. I enlighet med de i departementet tillkallade militärernas
hemställan har därför i det omarbetade förslaget tidsbegränsningen i 54 §
sänkts från åtta till tre dagar.

Med denna ändring skulle emellertid, i händelse 53 och 54 §§ i
öfrigt bibehölles oförändrade, den formella oegentligheten uppstå, att,
oaktadt för manskap olofligt undanhållande, som varar öfver tre dagar
efter det inställelse till tjänstgöring bort ske, skulle drabbas af rymningsstraff,
oberoende af huruvida den uteblifne är tjänstgöringsskyldig vid
mobiliserad afdelning eller inmönstrad å fartyg, eller intetdera af dessa
fall är förhanden, straffet härför dock skulle vara bestämdt i skilda paragrafer.
Till undvikande af denna olägenhet har synts lämpligt att till
53 § öfverflytta bestämmelserna om manskap i 54 §, hvarigenom 53 §
kommer att omfatta alla hithörande fall, då den uteblifne ovillkorligen
drabbas af rymningsstraff, medan 54 § begränsas till de fall, då väl
straffet satts strängare än enligt 52 §, men rymningsstraffet dock icke är
ovillkorligt.

Då kommittén i 57 § föreslagit, att enhvar, som, utan att vara 57 §.
krigsman, är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad afdelning, skall för rymning.
eller för olofligt undanhållande, som öfverskrider de i 53 § för
hvarje . fall utsatta mått, vara underkastad ansvar härför enligt strafflagen
för krigsmakten, har kommittén emellertid satt straffet väsentligen lindrigare
än för krigsmän i motsvarande fall. Medan en officer sålunda i detta
fall aldrig skulle kunna få lindrigare straff än straffarbete i sex månader,
hvarmed följd’ afsättning, skulle en civil ämbets- eller tjänsteman af motsvarande
grad kunna undslippa med en månads fängelse eller till och med
arreststraff. Denna olikhet blir än större, om man besinnar, att straffbestämmelsen
i 57 § är afsedd att gälla äfven för de svårast tänkbara

Bill. till Riksd. Prat. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 50 Raft. 15

114

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

fall. För krigsmän finnes däremot i 153 § i förslaget en särskild straffbestämmelse
för det fall, att under tid, da krigsartiklar na äro tillämpliga,
rymning begås från trupp i fält, från belägrad fästning eller från fartyg
på sjötåg. Efter samma paragraf straffas ock, enligt 156 §, befälhafvare,
som under angifna förhållanden gör sig skyldig till olofligt undanhållande,
ehvad uteblifvandet varit kortare eller längre.

I afseende å de sålunda i 57 § föreslagna bestämmelserna har anmärkts,
att då intendenten, mariningenjören, läkaren och veterinären alla,
hvar på sitt område, hafva uppgifter af den stora vikt, att de under krig
icke kunna undvaras å sina poster, straffet därstädes satts för lågt. Denna
anmärkning synes icke sakna berättigande. Likställighet i förevarande
afseende mellan krigsmän och civilmilitärer finnes ock, såsom i kommitténs
motiv framhållits, genomförd i flera utländska krigslagar och
har redan vid ett föregående tillfälle varit hos oss ifrågasatt. I anledning
häraf har paragrafen i fråga, så till vida ändrats, att, hvad angår
vid krigsmakten anställda civila ämbete- eller tjänstemän, straffet satts
lika som för krigsmän, hvilka begå brott af här afsedda beskaffenhet.
Hvad beträffar öfriga. personer, som, utan att vara krigsmän, kunna vara
tjänstgöringsskyldiga vid mobiliserad afdelning, synas deras befattningar
icke vara "af den särskilda vikt, att för deras räkning någon ändring i
kommitténs förslag torde erfordras.

Med den ändring, som sålunda vidtagits i afseende å förevarande
paragraf, har det af kommittén föreslagna 2 mom. däri tydligen
blifvit öfverflödigt. Straffet för ämbets- eller tjänsteman skulle ju ej
kunna understiga straffarbete, hvarmed enligt 30 och 31 §§ ovillkorligen
följer afsättning.

6 Kap.

I 63 § har kommittén i sista punkten bestämt straffet i där afsedda
fall till arrest af tredje graden. Såsom motsvarighet härtill har vid omarbetningen,
härstädes liksom på öfriga ställen i lagen, föreslagits vaktarrest
i minst tio dagar.

69 §, som motsvarar 77 § i nuvarande lag, har i det omarbetade
förslaget upptagits med den lydelse, sistnämnda paragraf erhållit genom
lagen den 16 juni 1906.

115

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

Den af kommittén föreslagna 72 § afser att utgöra en motsvarighet
till 10 kapitlet 14 § allmänna strafflagen, hvarigenom uppmaningar till
brott i vissa fall beläggas med straff. I sistnämnda lagrum utgjorde vid
tiden för förslagets afgifvande straffskalan böter eller fängelse. I hufvudsaklig
öfverensstämmelse härmed samt med innehållet i den nuvarande
80 §, som förevarande paragraf är afsedd att ersätta, sattes straffet härstädes
till fängelse eller i lindrigare fall till disciplinstraff. Genom lagen
den 16 juni 1906 har emellertid i 10 kapitlet 14 § allmänna strafflagen
straffskalan höjts, så att, i fall uppmaningen afser brott, hvarå strängare
straff än fängelse kan följa, eller omständigheterna eljest äro synnerligen
försvårande, straffet kan uppgå till straffarbete i högst fyra år.
I öfverensstämmelse härmed synes jämväl i förevarande paragraf straffmaximum
böra höjas.

I afseende å frågan, huru stor denna höjning bör blifva, har det dock
synts vara att gå för långt, om här sattes samma maximigräns som i den
allmänna strafflagen. Straffskalan därstädes är afsedd att omfatta uppmaningar
till alla slags brott, äfven de svårast tänkbara, för hvilka straffet är dödsstraff
eller lifstids straffarbete. De brott, hvartill uppmaning belägges med
straff enligt förevarande paragraf, äro de, som afhandlas i 76 — 79'' §§ i förslaget.
Enligt 79 § kan straffet ej blifva högre än fängelse i sex månader.
Enligt de öfriga tre paragraferna är straffmaximum i vanliga fall straffarbete
i ett år, men kan under olika förutsättningar uppgå till dylikt
straff i två, fyra eller åtta år. Endast i händelse krigsartiklarna äro
tillämpliga, kan för brott, som i nämnda paragrafer afses, strängare straff
komma till användning. Slutligen bör beaktas, att 72 § belägger med straff icke
blott uppmaningar till vissa angifna brott utan äfven offentliga försök att upphetsa
till ovilja mot krigstjänsten, i afseende hvarå hänvisning till någon
viss paragraf i strafflagen iför krigsmakten icke kan ske. Vid öfvervägande
häraf har maximigränsen i 72 § ansetts lämpligen böra stanna vid straffarbete
i högst två år, och har såsom förutsättning för ådömande af straffarbete
enligt denna paragraf uppställts, att omständigheterna äro synnerligen
försvårande.

I afseende å tillämpligheten af 69 och 72 §§ har af en kommittéledamot
påpekats, hurusom där afsedda förbrytelser, då de ske medelst
utspridande af egen eller annans skrift, endast i sällsynta undantagsfall
skulle tillhöra krigsdomstol, men i regel behandlas enligt tryckfrihetsordningens
bestämmelser. Under hänvisning till den nya norska militärlagstiftningen,
enligt hvilken här afsedda in. fl. förbrytelser, som föröfvas
genom tryckt skrift, åtalas vid krigsdomstol och beläggas med straff enligt

72 §.

116

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

clen militära strafflagen, har nämnde ledamot hemställt, att, åtminstone i
krigstid eller då fara för krig hotar, själfständig befälhafvare måtte berättigas
att belägga tryckt skrift af här åsyftad beskaffenhet med kvarstad,
äfvensom att under samma förhållanden möjlighet måtte beredas till snabbare
och mer effektiv behandling af dessa förbrytelser, än gällande tryckfrihetsförordning
medgifver.

I denna hemställan hafva icke mindre än fyra af kommitténs öfriga
ledamöter instämt, och har densamma dessutom på det lifligaste understöda
såväl af krigshofrätten som af samtliga de militära myndigheter, som därstädes
yttrat sig i frågan.

Då emellertid denna hemställan, hur beaktansvärd den än må vara,.
uteslutande berör tryckfrihetsförordningen, har densamma vid den nu
verkställda omarbetningen af den föreslagna nya strafflagen för krigsmakten
ej kunnat föranleda någon åtgärd.

Uti 73 § har bland exemplen på förbjudna öfverläggningsämnen åter
upptagits »otillräckligheten af lön, beklädnad eller underhåll». Om det också
väl är tänkbart, att krigsfolk kan hålla sammankomst för rådplägning öfver
dessa ämnen, utan att häri behöfver ligga någon fara för krigstuktens upprätthållande,
måste dock, såsom från åtskilliga håll anmärkts, då detta
exempel finnes upptaget i nu gällande lag, en uteslutning däraf förefalla
betänklig. Otänkbart vore icke, att om hållande af sammankomster för
öfverläggning om ifrågavarande ämnen skulle vara för krigsfolk tillåtet,
denna rättighet kunde komma att missbrukas för befrämjande af syften af
annan art. År anledning till klagomål beträffande lön, beklädnad eller underhåll,
saknas dessutom icke utvägar för de missnöjda att gifva sina klagomål
tillkänna och uti till äfventyra befintliga missförhållanden vinna rättelse,
utan att härför erfordras hållande af sammankomster för rådplägning
i frågan. Den inskränkning i församlingsfriheten, som en återupptagning
af ifrågavarande exempel skulle innebära, synes sålunda praktiskt taget
vara skäligen betydelselös och i alla händelser icke större, än som bet-ingas
af krigsmannens särskilda tjänsteställning.

7 Kap.

I 80 § 1 mom. stadgas, bland annat, att om någon begår brott
af här afsedda beskaffenhet emot någon, som tillhör manskapet, och omständigheterna
äro synnerligen mildrande, den brottslige må dömas till arrest
af minst andra graden. Minimum enligt kommittéförslaget är sålunda arrest

117

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

i sju dagar. 1 det omarbetade förslaget har denna gräns satts till vaktarrest
i minst tio dagar.

I 83 § enligt kommitténs förslag stadgas, att om brott, hvarom i 83 §.

80, 81 eller 82 §§ förmäles, föranledts däraf, att den öfverordnade
vid tillfället genom missbruk af sin myndighet eller eljest genom otillbörligt
eller ovärdigt beteende den underordnade till gärningen retat,
straffet må efter omständigheterna nedsättas under hvad el i est å gärningen
följa bort.

En ledamot af kommittén har beträffande denna paragraf uttalat,
att då kornmittens mening torde varit, att i här afsedda fall »nedsättningen»
skulle kunna utsträckas ända till bortfallande af allt straff, paragrafen
borde till förtydligande härutinnan omredigeras. I denna anmärkning har
krigshofrätten instämt.

Att en dylik tolkning af ifrågavarande paragraf skulle varit af kommittén
åsyftad, synes dock ingalunda framgå af kommitténs motiv. Tvärtom
yttrar kommittén, att genom paragrafens formulering åt den dömande
myndigheten lämnats öppet att efter förhållandena i hvarje fall pröfva,
om och i hvilken mån den öfverordnades beteende vid tillfället bör föranleda
nedsättning i det eljest stadgade straffet. Om straffets fullständiga
bortfallande talar icke kommittén.

En sådan fullständig strafifrihet skulle äfven strida emot de grundsatser,
som tillämpats i den allmänna strafflagen, hvilken, frånsedt preskription,
icke känner andra straffrihetsgrunder än minderårighet, saknad af
förståndets bruk samt nödvärn. Att i första punkten 5 kapitlet 9 § allmänna
strafflagen, hvarest användes samma uttryckssätt som i ifrågavarande
paragraf, ej åsyftas, att fullständig strafifrihet skulle inträda, är
uppenbart.

Mot den af kommittén i 90 § 2 mom. föreslagna bestämmel- 90 §.

sen, att officer eller underofficer, som förut undergått straff för våld
eller annan misshandel å underordnad och å nyo gör sig skyldig till
sådant brott, må under vissa förutsättningar, äfven om han för det senare
brottet, ej förskyllt straffarbete, jämte ansvar i öfrigt, tillika dömas till
afsättning, har af krigshofrätten anmärkts, att nämnda bestämmelse synes
alltför sträng, och att en dylik påföljd ej borde inträda, ifall det senare
brottet endast förskyllt disciplinstraff. Då denna anmärkning ansetts befogad,
har paragrafen i fråga i sådan riktning omarbetats. I sammanhang
härmed och då, vid jämförelse med de i 30 § 3 mom. föreslagna
preskriptionstiderna, det synts obilligt, om afsättningspåföljd enligt denna

118

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

paragraf skulle kunna inträda, äfven om den äldre förbrytelsen läge hur
långt tillbaka i tiden som helst, har denna påföljds tillämplighet gjorts beroende
däraf, att den senare förbrytelsen begåtts, innan fem år förflutit efter
det straffet för den äldre förbrytelsen fullbordats.

Med hänsyn till det vid omarbetningen ändrade stadgandet angående
de fall, då värnpliktige skola hänföras till krigsmän, har grunden bortfallit
för att i 9(1 § 2 inom. såsom hänförlig under denna paragrafs bestämmelser
jämväl upptaga »värnpliktig under färd till eller från sin tjänstgöringsort,
ändå att han icke står under militärbefäl».

Ifrågavarande moment gäller enligt kommitténs förslag endast krigsmän.
Om en vid krigsmakten anställd civil ämbets- eller tjänsteman,
medan han är iförd tjänstedräkt, å väg, gata eller annat allmänt ställe
gör sig skyldig till sådant förargelseväckande beteende, som omtalas i
1 inom. denna paragraf, eller finnes öfverlastad af starka drycker,
skall han härför åtalas vid allmän domstol. I analogi med hvad som föreslagits
om värnpliktige, synes emellertid en dylik förseelse, då den begås
af en vid krigsmakten anställd civil ämbets- eller tjänsteman, som är
iförd tjänstedräkt, jämväl böra bedömas såsom en militär förseelse och har
i anledning häraf till momentet i fråga fogats ett tillägg i sådant syfte.
Att med »tjänstedräkt» i detta sammanhang endast åsyftas sådan civilmilitär
tjänstedräkt, som för dylik ämbets- eller tjänsteman kan vara fastställd,
torde vara uppenbart.

Eldigt kommitténs förslag skulle förseelser af den beskaffenhet, som
afses i 97 §, aldrig kunna behandlas såsom disciplinmål, utan ovillkorligen
tillhöra krigsdomstol. Kommittén har motiverat sitt förslag härutinnan
med en hänvisning till den ömtåliga och grannlaga natur, som mål angående
dylika förseelser ofta kunna äga. A andra sidan torde dock böra
beaktas, att sådana mål lika ofta kunna vara af den enkla beskaffenhet,
att desammas hänskjutande till krigsdomstol icke kan anses behöfligt eller
ens lämpligt. 1 enlighet med krigshofrättens hemställan har därför mål
rörande anstötligt och ovärdigt uppförande enligt denna paragraf upptagits
bland disciplinmål i 185 §, i sammanhang hvarmed uti denna paragraf
slutorden »dömd till disciplinstraff» utbytts mot »belagd med disciplinstraff».

8 Kap.

Enligt 18 § förordningen om krigsdomstolar och rättegången därstädes
den 11 juni 1868 upptagas vid krigsdomstol, förutom sådana mål,

119

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

hvilka röra åtal för brott, som i strafflagen för krigsmakten är med straff
belagdt eller, efter ty där sägs, skall, vid straffets bestämmande efter allmän
lag,^ anses såsom under försvårande omständigheter begånget, jämväl
mål angående åtal för vissa särskildt uppräknade brott, äfven i de fall,
då ansvar därför skall efter allmän lag eller särskild författning bestämmas.
Hit höra, jämte fel och förbrytelser i ämbete och tjänst vid krigsmakten
samt förolämpningar mot förman eller öfverordnad eller mot annan
person i eller för dennes ämbete eller tjänst vid krigsmakten, dessutom,
enligt 18 § c) ofvannämnda förordning, »brott, som i öfrigt emot person,
hörande till krigsmakten, begås under tjänstgöring eller eljest i fält, läger,
vaktium eller kasern, eller inom militärsjukhus eller kronans varf, verkstad,
förråds- eller tyghus, på kronan3 fartyg eller inom garnisons- eller
stationsort eller inför krigsdomstol».

Kommittén har, såsom det synes med rätta, ansett denna bestämmelse
i åtskilliga afseenden gå allt för långt. Emellertid torde det med
skäl kunna ifrågasättas, om ej kommittén gått för långt i motsatt riktning,
då deri, frånsedt det fall, att sådant brott föröfvas i fält eller
inom . fästning, som förklarats i belägringstillstånd, eller på sjötåg i
krigstid, inskränkt ofvannämnda regels giltighet till åtal för våld, misshandel
eller förolämpning. Om eu krigsman sålunda olofligen tillägnar
sig en annan krigsmans enskilda tillhörighet, skall åtal härför anhängiggöras
vid allmän domstol, utom i fall brottet föröfvas från någon, som
är förlagd med gärningsmannen i samma kvarter, kasern, tält, militärsjukhus
eller annat dylikt ställe eller tjänstgör å samma fartyg och tillgreppet
omfattar gods, som denne där har förvaradt. I dessa fall skall
enligt 104 och 105 §§ i strafflagsförslaget en strängare straffskala tilllämpas,
än om brottet skulle bedömas efter allmän lag, och genom att
brottet sålunda omförmäles som straffbart i strafflagen för krigsmakten,
skall enligt de i rättegångsförslaget tillämpade grunder åtal härför upptagas
vid krigsdomstol.

Dessa bestämmelser skulle emellertid i tillämpningen kunna leda till
egendomliga konsekvenser. Om till exempel på en fältmanöver någon af
manskapet föröfvar stöld från annan i samma tält, skulle målet tillhöra
krigsrätt, men stjäl han från någon i tältet bredvid, skulle åtal härför anhängiggöra^
vid allmänna underdomstolen i orten. Likaså om under sjötåg
någon stjäl från annan å samma fartyg, skulle han härför åtalas vid
krigsdomstol men begår han stöld från någon, som befinner sig ombord
å annat fartyg, skulle brottet åtalas vid allmän domstol.

Då hvad angår brott af ifrågavarande beskaffenhet en återgång till
de enligt förordningen om krigsdomstolar in. in. nu gällande bestämmel -

120

109 §.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

ser följaktligen synes nödvändig, men straffbestämmelserna i allmänna
strafflagen fortfarande såsom hittills synas för ändamålet tillräckliga, torde,
enligt de för förslagets uppställande i öfrigt följda grunder, nämnda syftemål
lämpligast vinnas genom införande i straff!agsförslaget af en bestämmelse,
att olofligt tillgrepp under angifna förhållanden straffas enligt allmän
lag. En dylik bestämmelse har därför vid omarbetningen intagits i
detta kapitel, där den såsom ett andra moment tillagts 107 §.

Vid angifvande af de förhållanden, hvarunder tillgrepp af enskild
egendom skall vara föröfvadt, för att brottet, ehuru det skall straffas
efter allmän lag, likväl skall åtalas vid krigsdomstol, har i hufvudsak
användts samma uppräkning, som förekommer i 94 och 96 §§, hvilken uppräkning
i åtskilliga delar kompletterar uppräkningen i 18 § c) förordningen
om krigsdomstolar m. in. Dock har härstädes vidtagits den begränsningen,
att »garnisons- eller stationsort» ur uppräkningen uteslutits, då
medtagandet häraf ansetts skola gifva stadgandet en större räckvidd, än
som för ändamålet synes lämpligt.

Emellertid har tillägget i fråga icke begränsats att gälla endast
stöld eller snatteri. Samma skäl, som tala för, att dessa brott, då de
föröfvas under tjänstgöring eller inom sådana områden, som blifvit i momentet
uppräknade, skola tillhöra krigsdomstols bedömande, torde under
enahanda förutsättningar äfven gälla öfriga egendomsbrott, Med stöld och
snatteri har därför i förslaget likställts skadegörelse, inbrott utan att tillgrepp
sker, rån eller försök till rån samt bedrägeri eller annan oredlighet.

Med hänvisningen i momentets början till 13 kapitlet afses att förebygga,
att straffbestämmelsen härstädes skulle komma att tillämpas på
sådana fall, som omförmälas i 166 och 167 §§ i förslaget,

Slutligen har, i analogi med hvad som finnes stadgadt i 105 §, ansetts
lämpligt att i detta moment meddela en föreskri!t, att om brottet
finnes kunna försonas med böter, disciplinstraff i stället skall adömas.

Med anledning af den ändring, som 122 § i nuvarande strafflag för
krigsmakten undergått genom lagen den 17 mars 1905, har i den däremot
svarande 109 § i förslaget påföljden förlust af medborgerligt förtroende
vid ådömande af straffarbete efter 102, 103 eller 104 § gjorts
beroende af, att dylikt straff ålagts i minst sex månader. Sådan begränsning
af stadgandena om vanfräjd har iakttagits äfven på öfriga ställen i
förslaget.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

121

9 kap.

Mot 116 § har anmärkts, att skillnaden i straffbarhet mellan
det fall, som omförmäles i 1 inom., och det, som afhandlas i det af
kommittén föreslagna 2 inom., särskild! med hänsyn till den formulering
sistnämnda moment erhållit, ofta nog ej torde vara synnerligen stor
och i alla händelser icke så stor, att den motiverade den väsentliga skillnad
i straff, som mellan momenten ifråga förefunnes. Med anledning af
denna anmärkning och då dessutom straffet i 1 mom., åtminstone för
vissa dit hänförliga fall, synts vara allt för strängt tilltaget, hafva
dessa moment vid omarbetningen sammanslagits till ett, därvid de i 1
mom. nu upptagna lägre straffen bibehållits såsom den normala straffskalan
samt tillämpligheten af de högre straffen därstädes gjorts beroende
af, att omständigheterna äro synnerligen försvårande, medan för det
fall att omständigheterna äro synnerligen mildrande, möjlighet beredts att
tillgripa det af kommittén i det föreslagna 2 mom. upptagna straffet
eller disciplinstraff.

10—15 Kap.

Af den i 57 § föreslagna likställigheten mellan krigsmän och vid
krigsmakten anställda civila ämbets- och tjänstemän, då de göra sig skyldiga
till rymning eller till olofligt undanhållande, följer påtagligen, att
jämväl 153 § bör vara tillämplig icke blott å krigsmän utan jämväl å vid
krigsmakten anställda civila ämbets- och tjänstemän.

I samma paragraf liksom i 156 § har i stället för »belägrad fästning»
insatts »fästning, som förklarats i belägringstillstånd», då sistnämnda
uttryck ansetts härstädes utgöra en lämpligare motsats mot »trupp i fält»
än det af kommittén föreslagna uttrycket.

16 Kap.

Det har mot 188 § anmärkts, att då vid krigsmakten anställd präst
enligt 6 § 2:o) undantag^ från att lyda under strafflagen för krigsmakten,
188 §, som är ordagrant lika lydande med 151 § i nuvarande lag,
borde ur förslaget utgå. Ifrågavarande anmärkning är emellertid grundad
å förbiseende däraf, att vid krigsmakten anställd präst dock kan
komma att lyda under denna lag, om han nämligen är tjänstgöringsskylBih.
till Riksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 50 Häft. '' 16

116 §.

153 §.

156 §.

188 §.

122

191 §.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 67.

dig vid mobiliserad afdelning. För detta fall är sålunda stadgandet i
188 § fortfarande behöflig!

17 Kap.

Mot kommitténs förslag att från disciplinstadgan till strafflagen för
krigsmakten öfverflytta bestämmelserna om de befälhafvare, som äga bestraffningsrätt
i disciplinmål, har af krigshofrätten in. fl. framställts
betänkligheter. Då emellertid kommitténs förslag härutinnan står i öfverensstämmelse
med de af Riksdagen i dess skrifvelse den 1 juni 1901 angående
revision af krigslagarna uttryckta önskemål, och de olägenheter,
som otvifvelaktigt vidlåda den föreslagna öfverflyttningen, åtminstone delvis
kunna undvikas genom den anordning, som innefattas i kommitténs
formulering af 191 § l:o), hvarigenom för där afsedda fall möjlighet

beredts att tillägga annan än i paragrafen särskildt angifven befälhafvare
oinskränkt disciplinär bestraffningsrätt, utan att frågan härom ovillkorligen
behöfver hänskjutas till Riksdagen, har vid den verkställda omarbetningen
någon afvikelse icke skett från den principiella ståndpunkt, kommittén i
denna fråga intagit, utan till förevarande bestämmelser endast gjorts, de
tillägg, som i anledning af ändrade organisationsförhållanden eller eljest
befunnits erforderliga.

191 § l:o) gäller endast armén. Då de där använda uttrycken »likställd
befälhafvare» och »likställdt truppförband», hvarpå i det föregående
hänsyftats, med flottans nuvarande organisation och uppställningen af det
för flottan gällande reglemente icke lämpligen kunna komma till användning
i fråga om detta vapenslag, måste sålunda, hvad flottan angår, i
191° § uttryckligen angifvas hvarje beställning, med hvilken oinskränkt
disciplinär bestraffningsrätt skall vara förenad, frånsedt allenast sådana
högre befälhafvare, som afses i näst sista stycket af paragrafen. 1 detta
afseende har kommitténs förslag i några punkter ansetts böra kompletteras.
I 191 § 2:o) har sålunda tillagts chef för exercis- och underbefälsskolorna
vid flottans stationer, då samma skäl, som föranleda att
chef för underofficers- och sjömanskårerna samt chefen för skeppsgossekåren
här upptagits, äfven torde gälla för denne. Då vidare enligt 191 § 3:o) chefen
för flottans stab har oinskränkt disciplinär bestraffningsrätt öfver de officerare,
som kommenderats att tjänstgöra i staben, synes enahanda befogenhet
böra tillkomma inspektören af flottans öfningar till sjöss öfver de
officerare, som tillhöra dennes stab. Slutligen och då, efter det kustsignalväsendet
eller del däraf blifvit rustadt, den vid detsamma tjänstgörande
personalen närmast lyder under vederbörande bevakningschef vid kustsignal -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

123

väsendet, bär jämväl sådan chef ansetts böra tillerkännas oinskränkt disciplinär
bestraffningsrätt.

Med anledning af den anmärkning, som af eu ledamot afs kommittén
framställts mot förslaget att tillerkänna iris k r ifra n gs o i n r ä d e sb e fal -häfvare oinskränkt disciplinär bestraffningsrätt öfver värnpliktige icke blott
i afseende å uteblifvande från tjänstgöring utan jämväl i öfrigt, torde
böra framhållas, att, frånsedt de skäl, som af kommittén till stöd för dess
förslag härutinnan anförts, den nu ifrågasatta utvidgningen af de fall, då
värnpliktige i uniform skulle hänföras till krigsmän, än ytterligare talar
för lämpligheten att bibehålla ifrågavarande stadgande oförändradt.

1 191 § 7:o) enligt kommitténs förslag har upptagits, bland andra,
befälhafvare af minst kaptens grad för skola, kommendering, verk eller
inrättning, som ej tillhör visst truppförband af armén eller station af flottan.
Emellertid anordnas jämväl för personalen vid kustartilleriet en skola,
som ej tillhör någotdera af kustartilleriregementena, nämligen skjutskolan.

Då befälhafvare!! för dylik skola ansetts böra hafva enahanda befogenhet
i ifrågavarande afseende, som tillerkänts befälhafvare för arméns och
flottans själfständigt anordnade skolor, har i sådant syfte ett tillägg gjorts
till motsvarande moment i det omarbetade förslaget.

I 194 § har den disciplinära bestraffningsrätten för där afsedd be- 194 §.
fälhafvare af kommittén på det sätt begränsats, att åläggande af arrest af
tredje graden undantagits från hans befogenhet. Det högsta straffmått,
som dylik befälhafvare sålunda skulle kunna ålägga, vore, enligt kommitténs
förslag, arrest i tolf dagar, hvaraf följer, att arrest förbunden med
skärpning aldrig skulle kunna af honom åläggas. Enligt nu gällande bestämmelser
i ämnet må under motsvarande förhållanden befälhafvare af
lägre än kaptens grad ej ålägga officer vaktarrest öfver femton dagar,
underofficer sträng arrest och annan underlydande sträng arrest utöfver
fyra dagar. Då det vid jämförelse härmed synts mindre lämpligt att i
förevarande fall för vederbörande befälhafvare utesluta möjligheten att
ålägga vaktarrest med skärpning, men likställighet mellan krigsmän af olika
grader här liksom på öfriga ställen i lagen synes böra råda, har i det
omarbetade förslaget arrest af tredje graden å detta ställe ersatts med
»vaktarrest öfver tio dagar eller vaktarrest med skärpning genom mörkt
enrum öfver tre dagar».

Enligt 16 § disciplinstadgan äger kommendant i fästning eller i 190 §.
annan ort, där krigsmakt är förlagd, i vissa afseenden disciplinär bestraffningsrätt
öfver garnisonen, och hvad om kommendant sålunda finnes stad -

124

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

gadt, äger tillämpning jämväl i fråga om befälhafvare å detacheradt fort.
Motsvarande bestämmelser återfinnas i 196 § kommittéförslaget.

c Dessa bestämmelser äro emellertid, enligt hvad chefen för kustartilleriet
påpekat, icke tillfyllest i hvad berörda del af sjöförsvaret angår.
I det för kustartilleriet gällande reglemente användes nämligen uttrycket
positionsbefälhafvare såsom en gemensam benämning för befälhafvare å
kustpositioner i allmänhet, medan med kommendant endast betecknas befälhafvare
å sådan kustposition, som enligt samma reglemente hänföres
till fästning. En positionsbefälhafvare, äfven om han icke är utnämnd
kommendant, har emellertid; kommendants åligganden i den honom anförtrodda
kustpositionen och är särskildt i fråga om tillämpning af disciplinstadgan
enligt reglementet likställd med kommendant. Vidare stadgas
beträffande fästning, att vid mobilisering befälet öfver enhvar af fästningens
sektioner utöfva^ af en sektionsbefälhafvare, hvarjämte, därest
Konungen så befaller, sådan befälhafvare jämväl i fredstid förordnas.
Hvad i disciplinstadgan finnes föreskrifvet i fråga om bestraffningsrätt för
befälhafvare å detacheradt fort, skall enligt reglementet jämväl gälla för
sektionsbefälhafvare i fråga om honom underlydande personal.

Med åberopande af. dessa bestämmelser liar chefen för kustartilleriet
hemställt, att äfven positionsbefälhafvare och sektionsbefälhafvare måtte
omnämnas i 196 § såsom likställda med kommendant. Såsom motiv för
denna hemställan, särskildt hvad sektionsbefälhafvare angår, har af chefen
för kustartilleriet framhållits behofvet att undvika det besvär och den
omgång, som en centralisering af den disciplinära bestraffningsrätten i
kommendantens hand nödvändigt måste medföra.

I sak synes denna hemställan vara befogad. Densamma öfverensstämmer
ju ock med den uppfattning af hvad med fästning bör förstås i
denna lag, som i det föregående gjorts gällande. Då emellertid benämningarna
»positionsbefälhafvare» och »sektionsbefälhafvare» ej torde vara
lämpliga att införa i lagen, har i stället den utvägen anlitats, som anvisats
genom kommitténs formulering af 191 § l:o). Då det härvid befunnits
oegentligt att särskildt omnämna befälhafvare å detacheradt fort, har stadgandet
i fråga inskränkts till en föreskrift, att hvad i ifrågavarande paragraf
om kommendant är sagdt, skall äga motsvarande tillämpning i fråga
om med kommendant likställd befälhafvare. Den sålunda föreslagna formuleringen
förutsätter naturligtvis, att i vederbörande reglementen införes en
uttrycklig föreskrift, att befälhafvare å detacheradt fort är uti ifrågavarande
afseende likställd med kommendant.

125

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

Då mål rörande våld, hot eller förolämpning mot befälhafvare, som
själf skulle äga att utöfva bestraffningsrätt i målet, icke synes böra öfverlämnas
till närmast högre befälhafvares handläggning i andra fall, än då
den våldförde, hotade eller förolämpade är den lägste befälhafvare, hvilken
bestraffningsrätt öfver gärningsmannen tillkommer, har ett tillägg till 200
ansetts erforderligt, hvarigenom tillämpningen af den däri gifna regel
gjorts beroende af, att icke lägre med bestraffningsrätt utrustad befälhafvare
finnes.

Vidare har jämväl den begränsningen i nämnda regel ansetts erforderlig,
att densamma ej må utgöra hinder för att å fartyg på sjötåg
befälhafvaren själf må utöfva bestraffningsrätten, då förseelsens omedelbara
bestraffande finnes för krigstuktens upprätthållande erforderligt.

18 kap.

Kommitteförslaget liksom nuvarande lag förutsätter såsom regel hållandet
af förhör, innan disciplinär bestraffning ålägges. Enligt 20 §
disciplinstadgan äger emellertid befälhafvare omedelbart utan förhör ålägga
disciplinstraff, för så vidt han själf åsett förseelsen eller eljest finner den
uppenbar eller ostridig. I 205 § i förslaget har ifrågavarande bestämmelse
bibehållits, dock med den begränsning, att sistberörda båda förutsättningar
måste på en gång föreligga. Dessutom har tillagts, att äfven i sådant
fall bestraffning ej må åläggas, med mindre den tilltalade dessförinnan
lämnats tillfälle att förklara sig.

Eu ledamot inom kommittén har påyrkat, att denna paragraf måtte
utgå, då sådan snabbhet med afseende å den disciplinära bestraffningsrättens
utöfning ej vore erforderlig, att icke ett förhör af den enkla beskaffenhet,
hvarom här vore fråga, kunde hållas. Häri hafva några af de
militära myndigheter, som i krigshofrätten yttrat sig öfver förslagen, äfvensom
de i justitiedepartementet till biträde tillkallade militärerna instämt.
Med anledning häraf och då det af kommittén föreslagna tillägget till
paragrafen i fråga i hvarje fall synes mindre lämpligt, då däraf kunde
föranledas en muntlig förhandling inför fronten mellan befälhafvaren och
den felande, har nämnda paragraf vid omarbetningen uteslutits. Att befäl
hafva rens auktoritet härigenom skulle kunna blifva lidande, torde icke
med fog kunna påstås, då befälhafvaren har utvägen att tillsäga den
felande arrest i enlighet med de härom meddelade föreskrifter. För öfrigt
lär det redan för närvarande endast ytterst sällan förekomma, att disciplinstraff
ålägges utan föregående förhör.

200 §.

205 §.

126

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

I detta sammanhang torde böra med några ord beröras den af kommittén
särskild! uppmärksammade frågan, huruvida icke, till vinnande af
större garanti för den lagenliga behandlingen af s. k. disciplinmål, vid afgörande
af dylika mål borde, jämte vederbörande befälhafvare, deltaga eu
rätt sbi blad person med domareansvar för därvid meddelade beslut, så framt
han icke däremot reserverat sig. Såsom af den lämnade redogörelsen
framgår, har kommittén af flera skäl icke funnit sig böra tillstyrka en
sådan anordning. I den reservation, som af en bland kommitténs ledamöter
anförts emot detta beslut, har endast en af de militära myndigheter,
som yttrat sig i frågan, instämt, Någon ändring i kommittera förslag
härutinnan har icke heller vid den nu verkställda omarbetningen vidtagits.
Genom att låta 205 § ur förslaget utgå skulle visserligen af de skäl,
kommittén till stöd för sin uppfattning åberopat, det skälet förlora sin
betydelse, att det icke syntes förenligt med befälhafvarens ställning och
nödiga auktoritet att förbjuda honom att inför samlad trupp eller eljest,
då en ringare förseelse försiggår inför hans ögon, utan att först höra
annan person, ålägga disciplinär bestraffning. Men härvid torde å andra
sidan böra beaktas, att förbudet för befälhafvare att, så att säga, på stående
fot ålägga bestraffning i disciplinmål, hvarvid tillgång till juridiskt biträde
näppeligen annat än i sällsynta undantagsfall skulle vara att påräkna,
uppenbarligen bättre än innehållet i den af kommittén föreslagna 205 §
öfverensstämmer med den principiella ståndpunkt, kommittén i förevarande
fråga intagit eller att det bör i möjligaste mån beredas befälhafvare!! tillfälle
att i disciplinmål rådgöra med rättsbildad person, utan att dock befälhafvare!!
skulle vara härtill ovillkorligen skyldig.

Mot den af kommittén föreslagna 208 § har, såsom det synes med
rätta, blifvit anmärkt, att man af paragrafens innehåll lätt kunde draga
den slutsatsen, att en högre befälhafvare vore befogad att ingripa i eu
underlydande befälhafvares åtgöranden vid åläggande af disciplinstraff och
att rent* af ändra eller upphäfva ett redan meddeladt straff beslut.^ Då
föreskriften för öfrigt synes mindre behöflig och i alla händelser, såsom
jämväl framhållits, torde hafva sin rätta plats i vederbörande tjänstgöringsreglementen,
har jämväl denna paragraf vid omarbetningen uteslutits.

21 kap.

212 (210) §. Rörande de ändringar, som vidtagits beträffande de särskilda slagen

af tillrättavisningar, är redan i det föregående taladt.

127

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

I öfverensstämmelse med de af kommittén beträffande tillrättavisningarna
under b) och e) föreslagna tidsbegränsningar har till förebyggande
af missbruk en likartad begränsning jämväl ansetts böra ske i fråga om
tillrättavisningen under d), hvilket moment motsvaras af c) i förevarande
förslag. Till detta moment har därför gjorts det tillägg, att sådant åläggande,
hvarom där förmäles, skall meddelas antingen för visst antal gånger,
högst sex, eller för viss bestämd tid, högst femton dagar.

För att skarpare betona skillnaden mellan den i momentet d) i förevarande
förslag afsedda tillrättavisning, å ena, samt det disciplinstraff, som
består i arrest på kasernrum, å andra sidan, har uttrycket »kasern» härstädes
ersatts med »kasernområde». Att »kvarter» här uteslutits, beror
härpå,. att detta uttryck befunnits, hvad flottan angår, kunna ge anledningtid
missförstånd, hvaremot beträffande armén uteslutningen blir betydelselös
med hänsyn till slutorden i momentet.

Da användande af tillrättavisning, så att genom öfveransträngning
eller annan orsak men för den felaktiges hälsa och tjänstbarhet häraf
kommer, icke torde vara tänkbart beträffande annan tillrättavisning, än
sådan, hvarom under c) i det omarbetade förslaget förmäles, har den föreskrift,
som i sådant afseende meddelats i näst sista stycket af 210 §, begränsats
att endast gälla sistberörda slag af tillrättavisning.

Det förslag till

Lag om införande af den nya strafflagen för krigsmakten samt
hvad i afseende därå iakttagas skall,

som inom departementet utarbetats, afviker från den af kommittén föreslagna
promulgationslagen hufvudsakligen endast i den mån, sådan afvikelse
betingats dels af lagens begränsning till att endast afse den föreslagna
nya strafflagen dels ock af de vid omarbetningen af strafflagen föreslagna nya
bestämmelserna angående disciplinstraffen.

I öfrigt har beträffande lagförslaget i fråga hufvudsakligen endast
den ändring vidtagits, att då något stadgande innefattande förklaring till
nu gällande strafflag för krigsmakten ej torde hafva meddelats, hvad 2 §
härom innehåller vid omarbetningen uteslutits.

Slutligen har det befunnits lämpligt att i denna lag införa en föreskrift
jämväl för det fall, att sedan nya strafflagen för krigsmakten blifvit
gällande, tillrättavisning finnes böra meddelas någon för förseelse eller fel,
som dessförinnan begåtts. I öfverensstämmelse med hvad som föreslagits

18 §.

128 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

rörande åläggande af disciplinstraff i dylikt fall, har jämväl beträffande
tillrättavisningarna föreslagits, att den nya lagens bestämmelser skola härvid
lända till efterrättelse. Denna föreskrift innefattas i den nu föreslagna
10 §.

Jag öfvergår slutligen till det inom justitiedepartementet utarbetade
förslaget till

Lag .angående ändring i vissa delar af förordningen om krigsdomstolar och
rättegången därstädes den 11 juni 1868.

Då af förut anförda skäl frågan om ändrad organisation af de militära
domstolarna och hvad därmed står i samband tills vidare lämnats å
sido, samt hvad kommitténs förslag till lag om krigsdomstolar och rättegången
därstädes i öfrigt innehåller afvikande från nu gällande bestämmelser,
är af jämförelsevis mindre betydelse, har vid utarbetandet af förevarande
förslag den ledande synpunkten varit, att för närvarande endast
borde vidtagas sådana ändringar i förordningen om krigsdomstolar m. in.,
som med nödvändighet betingas af den föreslagna nya strafflagen för krigsmakten
eller för hvilka eljest särskild! viktiga skal ansetts föreligga. Med
den revision af hithörande bestämmelser i öfrigt, som otvifvelaktigt är af
behofvet påkallad, synes däremot lämpligen böra anstå, till dess frågan om
domstolsorganisationen upptages till behandling.

Att strafflagsförslaget till en början förutsätter ändring af nu gällande
bestämmelser rörande de mål, som tillhöra krigsdomstol, är med
hänsyn till de vid uppställningen af nämnda förslag följda grunder uppenbart.
I förevarande förslag har därför 18 § i förordningen om krigsdomstolar
in. in. erhållit den lydelse, som den däremot svarande 41 §
äger i kommitténs förslag till lag om krigsdomstolar och rättegången
därstädes. Med anledning af att 45 § i sistnämnda förslag icke här upptagits,
hafva emellertid smärre jämkningar ansetts höra göras i näst sista
och närmast föregående stycket af ifrågavarande paragraf, som härigenom
blifvit i dessa delar lika lydande med den nuvarande 18 §.

På sätt i kommitténs motiv närmare utvecklats, erfordras vidare
vissa ändringar i 19, 26, 58 och 63 §§ i förordningen om krigsdomstolar
m. m. med anledning af de i förslaget till ny strafflag för krigsmakten

129

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

delvis ändrade bestämmelserna om dem, som skulle vara underkastade
straff efter nämnda lag.

Då härvid 19 § 2 mom. upptagits med den lydelse, motsvarande 19 §.
stadgande äger i 42 § af kommitténs förslag, har emellertid, till undvikande
af konflikt med 24 §, ett tillägg till momentet i fråga ansetts
erforderligt, hvarigenom betonas, att för tillämpligheten af den däri gifna
regel förutsättes, att ej sådant fall är för handen, hvarom i sistnämnda
paragraf förmäles. I sammanhang härmed har till vinnande af nödig öfverensstämmelse
mellan de båda momenten i 19 § det i 1 mom. nu använda
uttrycket »det regemente eller den kår eller station, där den tilltalade är
anställd», utbytts mot »det regemente eller den kår eller den station, som
den tilltalade tillhör». Härigenom framstår jämväl tydligare, att under
ifrågavarande moment äfven innefattas exempelvis värnpliktige, för hvilka
det nuvarande uttrycket påtagligen är mindre lämpligt.

26, 58 och 63 §§, af hvilka sistnämnda paragraf motsvaras af 6926, 58och63
§ i förevarande förslag, hafva i det afseende, hvarom nu är fråga, ändrats i69)
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de däremot svarande 50, 85 och
104 §§ i kommittéförslaget.

Slutligen har öfverflyttningen till strafflagen för krigsmakten af be- 52 §.
stämmelserna rörande de befälhafvare, som äga oinskränkt disciplinär bestraffningsrätt,
föranledt en jämkning af ordalagen i 52 §.

Bland de i kommitténs förslag innefattade ändringar i gällande för- 37—42, 47,
ordning om krigsdomstolar m. in., hvilka, ehuru icke sammanhängande meå49och50^''
strafflagsförslaget, likväl ansetts böra oberoende af frågan om domstolsorganisationen
redan nu upptagas till behandling, märkas i främsta rummet
de, som gälla bestämmelserna om sättet för fullföljd af talan mot krigsdomstols
utslag eller beslut samt om underställning af mål, som blifvit
af krigsdomstol afdömdt. Då genom lagen om ändring i vissa delar af
rättegångsbalken den 14 juni 1901 den allmänna lagens bestämmelser i
dessa afseenden ändrades, vidtogos icke samtidigt motsvarande ändringar
i förordningen om krigsdomstolar in. in., utan blef detta en uppgift
för ifrågavarande kommitté, som redan den 1 april samma år af Eders
Kungl. Maj:t tillsatts för revision af krigslagarna. Då det tydligen är af
vikt, att sistnämnda förordning uti ifrågavarande hänseende snarast möjligt
bringas i öfverensstämmelse med den allmänna lagen, hafva därför de
af kommittén rörande fullföljd af talan samt underställning utarbetade
bestämmelser, med undantag för den af kommittén föreslagna 81 §, upptagits
i förevarande förslag, där de innefattas i 37—42, 47, 49 och50§§.

Frånsedt några smärre formella jämkningar i 41 och 49 §§, förete ifråga Bili.

till Piksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. SO Håft. 17

130

Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o 67.

varande paragrafer inga andra afvikelser från de däremot svarande 64—
70, 77, 79 och 80 §§ i kommitténs förslag, än som betingas däraf, att
den nuvarande domstolsorganisationen skulle tills vidare bibehållas oförändrad.

70 och 71 §§■ Med de bestämmelser, som innehållas i nu omförmälda paragrafer,
sammanhänga på det närmaste stadgandena i de af kommittén föreslagna
84 och 105 §§. Dessa paragrafer hafva därför i oförändradt skick upptagits
i förevarande förslag, där de båda erhållit sin plats bland de allmänna
bestämmelserna under paragrafnumren 71 och 70.

43 §. Enligt 43 § i förordningen om krigsdomstolar m. m. skall vid kom municering

af besvär, som anförts hos krigsöfverdomstol, förklaranden, om
han är på fri fot, föreläggas vite för fullgörande af sin förklaringsskyldighet.
I öfverensstämmelse med hvad som enligt lagen den 14 juni 1901
galler beträffande kommunicering af besvär öfver allmän underrätts utslag,
har nämnda vitesbestämmelse i det föreliggande förslaget uteslutits.

51 §. I sammanhang härmed och då enahanda regler, som enligt 43 § skulle
gälla beträffande kommunicering af besvär öfver krigsrätts utslag, torde
höra tillämpas jämväl vid kommunicering af besvär öfver utslag, som
meddelats af krigsöfverdomstol, har 82 § i kommitténs förslag ansetts
böra härstädes medtagas. Denna paragraf, som affattats i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med stadgandet i 30 kap. 28 § rättegångsbalken, har
insatts såsom 51 §.

59—(is §§. Slutligen har afdelningen L) Om häktning i nu gällande förordning om

krigsdomstolar in. m. ansetts böra i dess helhet upphäfvas och ersättas
med 16 kap. i kommitténs förslag. Till detta kapitel har kommittén
från 19 § disciplinstadgan öfverflyttat bestämmelserna om rättigheten
att tillsäga arrest, Indika bestämmelser härvid delvis omarbetats.
Med hänsyn till det nära sammanhang, som råder mellan dessa bestämmelser,
å ena, samt stadgandena angående disciplinstraffen och den
disciplinära bestraffningsrätten, å andra sidan, har det synts vara af
vikt, att samtidigt med att det hufvudsakliga innehållet af disciplinstadgan
i öfrigt öfverflyttas till strafflagen för krigsmakten, jämväl ifrågavarande
bestämmelser göras till föremål för Konungens och Riksdagens
gemensamma lagstiftningsrätt. Då härtill kommer, att de nuvarande bestämmelserna
om häktning otvifvelaktigt böra i vissa afseenden ändras och
fullständigas, och dessa bestämmelser för öfrigt intaga en jämförelsevis
fristående ställning bland de stadgande!!, som innefattas i förordningen
om krigsdomstolar in. in., har, jämte hvad kommittén föreslagit
rörande rättigheten att tillsäga arrest, äfven innehållet i öfrigt af det af
kommittén föreslagna 16 kap. ansetts böra redan nu upptagas till be -

131

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

handling. Härvid har i stadgandena i fråga, som innehållas i 59—68 §§
i förevarande förslag, ingen annan afvikelse gjorts från kommittéförslaget
än den, som hvad angår 60 §, betingats af den vid omarbetningen ändrade
affattningen af 4 § i strafflagsförslaget.

Slutligen hafva ur kommitténs förslag till promulgationslag upptagits
de öfvergångsbestämmelser m. fl. stadganden, som ansetts erforderliga
med afseende å nu föreliggande förslag.

Departementschefen hemställde härefter, att, för det ändamål § 87
regeringsformen omförmäler, högsta domstolens utlåtande måtte genom
utdrag ur protokollet inhämtas såväl öfver det sålunda omarbetade förslaget
till

strafflag för krigsmakten samt
de inom justitiedepartementet utarbetade förslagen till

lag om införande af den nya strafflagen för krigsmakten samt hvad
i afseende därå iakttagas skall, och

lag angående ändring i vissa delar af förordningen om krig sdomstolar
och rättegången därstädes den 11 juni 1868 som ock. öfver ofvanberörda
af särskilda kommitterade afgifna förslag till

lag angående ändring i 1 § i förordningen angående verkställighet
i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag, den 30
maj 1873 samt

lag angående ändring af 10 § i värnpliktslagen den 14 juni 1901,
varande dessa förslag af den lydelse bilagorna A, B, C, D och E vid detta
protokoll utvisa.

Denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan fann Hans Maj:t Konungen godt bifalla.

Ur protokollet
Carl Lundquist.

132

Kung],. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

Bil. A.

Förslag

till

Strafflag för krigsmakten.

Första delen.

Allmänna bestämmelser.

1 KAP.

Om krigsmän, förmän och öfverordnade samt om tillämpligheten

af vissa delar i lagen.

1 §•

Till kidgsmän hänföras enligt denna lag:

l:o) officerare och underofficerare vid krigsmakten;

2:o) manskap med fast anställning vid krigsmakten;

4:o) till tjänstgöring å krigsmaktens fartyg eller vid minpositionerna
förhyrda sjömän, maskinister, eldare, handtverkare och arbetare;

5:o) de, som tillhöra polisväsendet vid mobiliserad afdelning af krigsmakten; 6:o)

vid lots- och fyrinrättningarna anställda personer, då de äro i
tjänstgöring vid krigsmakten;

7:o) officerare vid väg- och vattenbyggnadskåren, då de äro i tjänstgöring
vid krigsmakten; samt

133

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

8:o) medlemmar af frivilliga för rikets försvar afsedda kårer eller
föreningar under den tid, de för sådant ändamål tjänstgöra vid krigsmakten.

Under l:o) och 2:o) innefattas icke blott personal med beställning
på stat vid krigsmakten utan jämväl öfvertalig personal samt personal
tillhörande krigsmaktens reserver.

2 §•

Krigsman, som inom samma regemente eller annan till armén hörande
afdelning, där styrkan icke öfverstiger ett regementes storlek, eller
inom det till flottan hörande kustartilleriet eller inom flottan i öfrigt innehar
högre tjänstegrad än annan krigsman, är dennes förman. Därjämte
är enhvar inom krigsmakten förman för den, öfver hvilken han, enligt
tjänstereglemente eller särskildt förordnande, innehar ständig eller tillfällig
befälsrätt.

Den, för hvilken annan är förman, är underlydande i förhållande
till förmannen.

3 §.

Krigsman, som innehar högre tjänstegrad än annan krigsman, är
i förhållande till denne öfverordnad. Därjämte är enhvar förman öfverordnad
i förhållande till den honom underlydande.

Den, för hvilken annan är öfverordnad, är i förhållande till denne
underordnad.

4 §•

Såsom mobiliserad anses enligt denna lag rikets krigsmakt eller afdelning
af krigsmakten, då den för annat ändamål än öfning ställes eller
är ställd på krigsfot.

5 §•

Den tredje delen af denna lag äger tillämpning allenast i fråga
om brott, som föröfvas i krigstid eller eljest under tid, då rikets krigsmakt
är mobiliserad; dock att under sådan tid jämväl andra delen "af
lagen äger tillämpning, där bestämmelserna i tredje delen ej till annat
föranleda.

134

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 67.

2 KAP.

Om dem, som äro underkastade straff efter denna lag.

6 §.

Under denna lag lyda:

l:o) krigsmän;

2:o) vid krigsmakten anställda civila ämbets- och tjänstemän; med
undantag af präster och lärare vid militära läroanstalter;

3:o) andra personer, hvilka äro anställda vid krigsmakten i sådan
befattning, som finnes uppförd i vederbörligen fastställd stat; med undantag
af kyrkobetjänte, civila betjänte vid militära läroanstalter samt kvinnliga
betjänte vid militära sjukhus;

4:o) månads- och daglönare samt extra poliskonstaplar vid flottan
äfvensom vid truppförbanden anställda maskinister, eldare och handtverkare;

5:o) de, som för vinnande af civil ämbets- eller tjänstemannabefattning
vid krigsmakten för sin utbildning tjänstgöra därstädes; samt

6:o) enhvar, som med behörigt tillstånd på sjötåg åtföljer krigsmaktens
fartyg eller är tjänstgöringsskyldig vid eller med behörigt tillstånd
åtföljer mobiliserad afdelning eller är insatt i militärhäkte eller intagen
å militärsjukhus, ändå att han eljest icke skulle lyda under denna lag.

Under 2:o) innefattas icke blott civila ämbets- och tjänstemän med
beställning på stat vid krigsmakten utan jämväl de, som tillhöra krigsmaktens
öfvertaliga personal eller dess reserver.

7 §•

Värnpliktige äfvensom vid lots- och fyrinrättningarna anställda personer
samt officerare vid väg- och vattenbyggnadskåren äro underkastade
straff efter denna lag, utom då de äro att anse såsom krigsmän, jämväl i
de fall, som i 5 och 11 kap. särskildt omförmälas.

8 §•

Denna lag skall ock tillämpas å enhvar, ändå att han eljest icke
lyder under lagen, därest han å krigsskådeplats eller af krigsmakten

135

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

ockupera^ område eller inom fästning, som förklarats i belägringstillstånd,
begår brott, som sägs i 133 § 2 inom., 134, 137, 138, 141, 143,
166 eller 167 §.

Lag samma vare i fråga om utländsk man, hvilken eljest begår brott,
som afses i 134 §, så ock beträffande person, som tillhör krigförande fientlig
afdelning och beträdes med brott, hvarom talas i 149 §.

9 §.

10 §.

Begår någon, som lyder under denna lag, brott, hvarå straff där
icke finnes utsatt, varde, äfven där sådant ej är i lagen särskildt sagdt,
straffad efter allmän lag och laga stadgar, dock med iakttagande af de
äfven för vissa dylika fall i denna lag meddelade särskilda bestämmelser.

11 §•

Hvad i 7 § är stadgadt gäller äfven, om vid åtalets anhängiggörande
den tilltalade icke längre är värnpliktig eller innehar anställning,
som där sägs.

12 §.

Krigsman, som råkat i krigsfångenskap eller genom rymmande
öfvergifva sin befattning vid krigsmakten eller ock åtföljt fartyg, som
förolyckats eller blifvit öfvergifven skall, ändå att tiden för hans tjänstgöringsskyldighet
går till ända, under det han är fången eller rymd,
eller hans tjänstgöring varit betingad endast för resa med det förolyckade
eller öfvergifna fartyget, anses fortfarande tillhöra krigsmakten, till dess
han erhållit afsked från krigstjänsten eller eljest blifvit därifrån behörigen
skild.

13(5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

13 §.

Har svensk krigsman eller annan, som är anställd vid svenska
krigsmakten, i fientligt eller annat främmande land under tåg eller då
svenskt krigsfolk eljest där är samladt, begått brottslig handling emot
utländsk man; vare för åtal af gärningen ej erforderligt sådant särskilt
förordnande af Konungen, som förutsattes i 1 kap. 1 § allmänna strafflao-en
i fråga om brott begångna utom riket, utan ankomme å högste
befälhafvare!! på stället att, antingen målsäganden öfver brottet klagar
eller ej, låta detsamma befordras till åtal, om han finner krigstuktens
upprätthållande eller krigsmaktens anseende det kräfva.

Begår utländsk man, medan han vistas å område, som åt den svenska
krigsmakten ockuperats, brott, som skall straffas efter denna lag, ankomme
°det, så länge den brottslige befinner sig å sådant område, pa
därvarande högste befälhafvare att förordna om åtal af brottet, där han
finner förhållandena det fordra.

14 §.

Har svenskt krigsfolk, inom eller utom riket, gemensam tjänstgöring
med krigsfolk från främmande stat, med hvilken Sverige är i förbund rör
krio-s förande; då skall enhvar, som tillhör svenska krigsmakten och i
sådan tjänstgöring begår brott emot person eller egendom hörande till
den med Sverige förbundna statens krigsmakt, dömas till straff, som tinnes
stadgadt för enahanda brott emot person eller egendom, hörande till
svenska krigsmakten.

3 KAP.

Om straff efter denna lag.

15 §.

Straffarter, som för brott efter denna lag användas, äro:
l:o) dödsstraff;

2:o) straffarbete;

3:o) fängelse;

4:o) böter;

5:o) disciplinstraff;

137

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

samt för ämbets- och tjänstemän:

6:o). afsättning, hvarmed i de fall, som äro utsatta i lagen, förenas
den . påföljd, att den dömde förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare
nyttjas; och

7:o) mistning af ämbete eller tjänst på viss tid.

16 §.

Dödsstraff, . som blifvit ådömdt efter denna lag, skall i de fall,
hvilka äro särskildt anmärkta, verkställas medelst skjutning, men eljest
genom halshuggning. J

Vid verkställande af dödsstraff iakttages i öfrigt hvad därom i
allmän lag och tjänstereglemente stadgadt är.

År någon för brott emot denna eller allmän lag dömd till dödsstraff,
som bör verkställas genom halshuggning, och saknas i fält eller i
belägrad _ fästning eller under sjötåg tillfälle att få straffet verkställdt i
den ordning, som därför är föreskrifven, må det i stället verkställas genom
skjutning. ö

17 §.

. EJ ska11 någon undergå dödsstraff, innan Konungen eller, där domen
bhfvit fälld af ståndrätt, högste befälhafvaren på stället förordnat, att
straffet må verkställas.

18 §.

I afseende på straffarbete, fängelse och böter, hvartill efter denna
lag dömes, galle hvad i allmän lag stadgadt är, dock med iakttagande
åt hvad i efterföljande §§ sägs.

19 §•

lrr . Ska11 krigsman undergå straffarbete på viss tid ej öfver två år, som
blifvit honom ådömdt för brott, hvarom i 5, 7, 9, 11, 12 eller 14 kap.
af denna lag förmäles, eller fängelse, som blifvit honom omedelbart eller
såsom förvandlingsstraff ålagdt för brott mot denna lag, bör, där så kan
ske, straffet verkställas i militärhäkte.

Lag samma vare, om krigsman, som är hänförlig under l:o), 2:o)
eller 4:o) i 1 §, skall undergå fängelse, som blifvit honom för brott mot
allmän lag såsom förvandlingsstraff ålagdt.

Bill. till Riksd. Prat. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 50 Häft.

138

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

20 §.

Hvad i 19 § stadgas äge ej tillämpning, om med straffet skall
förenas annat straff, som icke bör, efter hvad i nämnda § är sagdt, verkställas
i militärhäkte.

21 §.

Vederbörande befälhafvare tillkomme att, när krigsman, som, efter
hvad ofvan är sagdt, skall i militärhäkte undergå förvandlingsstraff, saknar
tillgång till böters gäldande, förordna om deras förvandling, men möter
hinder°att verkställa förvandlingsstraff et i militärhäkte, varde förvandlingen,
jämte straffets verkställande i öfrigt, öfverlämnad till Konungens befallningshafvande.

& 22 §.

Disciplinstraff är arrest af två slag:

1) arrest utan bevakning, som må åläggas i minst en dag och högst
åtta dagar, samt

2) vaktarrest, som må åläggas i minst en dag och högst femton

Ö Arrestdag räknas till tjugufyra timmar. Den tid, arresterad på tåg
åtföljer trupp, till hvilken han hör, inräknas ej i strafftiden.

23 §.

Arrest utan bevakning verkställes, om den straffskyldige är officer
eller underofficer, i eget rum eller tält och, om han tillhör manskapet,
i kasernrum eller tält.

Straffet innebär förbud för den arresterade att under strafftiden utan
tillstånd lämna det rum eller tält, hvari straffet verkställes. _

Skall arrest utan bevakning verkställas å fartyg och saknas tjänligt
rum för bestraffningen, må den straffskyldige i stället förbjudas att å fartyget
förflytta sig utom visst område.

Den, som ålagts arrest utan bevakning, skall under strafftiden i
vanlig ordning deltaga i tjänstgöring, där ej vederbörande befälhafvare
finner skäligt annorlunda förordna.

24 §.

Vaktarrest verkställes under bevakning i låst ljust rum eller i tält
eller, om straffet skall verkställas å fartyg och för ändamålet lämpligt rum
där saknas, under bevakning å tjänligt ställe.

139

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

Den arresterade må ej mottaga besök, där det ej för särskilt fall
medgifves.

Den, som undergår vaktarrest, må ej begagna öl, vin eller spritdrycker.
Tillhör den arresterade manskapet, må han ej bekomma annan
kost, än manskapet vanligen bestås.

25 §.

Ej må skärpning med mörkt enrum åläggas den, hvilken ej fyllt
aderton år.

26 §.

27 §.

Alagd skärpning tillämpas icke, så länge den straffskyldige finnes
ej kunna utan våda för hälsan skärpningen undergå; dock att hinder, som
af sådan anledning möter för vistelse i mörkt enrum, ej må uppehålla
skärpningen i öfrigt längre, än att denna kan före strafftidens slut fullbordas.

Skärpning vare förfallen, där den ej kan före strafftidens slut verkställas.

28 §.

År vaktarrest, som, ombord å fartyg, i brist på lämpligt rum skall
verkställas under bevakning å tjänligt ställe, ålagd med skärpning genom

140

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

mörkt enrum, må den straffskyldige under de dagar, straffet skolat verkställas
med dylik skärpning, i stället hållas under tjänligt fängsel.

29 §.

Om förlust af medborgerligt förtroende, hvilken påföljd äfven i
denna lag för vissa brott finnes bestämd, galle ock hvad i allmän lag är
stadgadt.

30 §.

Officer eller underofficer, som efter denna eller allmän lag dömes
till ansvar för stöld, snatteri eller rån eller för annat brott till straffarbete
eller svårare straff, skall tillika dömas till afsättning från det ämbete eller
den tjänst, han såsom krigsman innehar.

Begår krigsman, som hör till det vid krigsmakten fast anställda
manskap, brott, därför han dömes till straffarbete eller svårare straff, varde
från sin anställning vid krigsmakten skild; dock må, då tiden för ådömdt
straffarbete ej uppgår till sex månader och brottet ej är sådant, att den
skyldiges medborgerliga anseende därigenom fläckas eller spilles, på truppens
befälhafvare bero att bibehålla honom vid berörda anställning.

Har officer, underofficer eller krigsman, tillhörande det vid krigsmakten
fast anställda manskap, blifvit tre eller flera gånger efter denna
lag straffad med minst vaktarrest och, därest bestraffningarna utgjort endast
vaktarrest, minst en gång undergått dylikt straff i femton dagar eller
vaktarrest med skärpning genom hardt nattläger enbart i minst sex dagar
eller i förening med mörkt enrum i minst fyra dagar, och har han inom
fem år, efter det han undergått den af dessa bestraffningar, som sist
verkställts, begått nytt brott, som i denna lag är med ansvar belagdt; då
må den brottslige, äfven om något af de fall icke är förhanden, som i
föregående båda mom. afses, jämte det straff, hvartill han för det nya
brottet gjort sig förfallen, tillika, om han är officer eller underofficer, till
afsättning dömas och, om han tillhör manskapet, från sin anställning vid
krigsmakten skiljas, då den brottslige gjort sig ovärdig den aktning och
tillit, som bör tillkomma af honom innehafd befälsställning, eller krigstuktens

141

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

upprätthållande eljest det krafvel’. Härvid må dock ej tagas hänsyn till
bestraffning, som den brottslige undergått, där vid den tid, då brottet,
hvarom fråga är, föröfvades, tio år förflutit, sedan bestraffningen blifvit
till fullo undergången.

31 §.

Varder någon, som utan att vara krigsman under denna lag lyder,
förvunnen om brott, hvarå denna lag är tillämplig, och finnas olika straff
för officerare, underofficerare och manskap bestämda; då skall den brottslige
straffas, i likhet med krigsman i den tjänstegrad, hvartill den straffs
kyld ige enligt reglemente eller särskild föreskrift räknas. År någon viss
tjänstegrad för den straffskyldige ej bestämd, skall det straff tillämpas,
som gäller för manskap, ej tillhörande underbefälet.

32 §.

tiar barn, som. ej fyllt femton år, begått gärning, som eljest är
belagd med straff enligt denna lag, vare i stället underkastadt disciplinär
bestraffning enligt de bestämmelser, som af Konungen i sådant hänseende
meddelas.

4 KAP.

Om vissa allmänna grunder för straffbarhet, straffens tillämpning och

skadestånd.

33 §.

Hvad i allmän lag finnes stadgadt om delaktighet i brott, om sammanträffande
af brott, om förening eller förändring af straff, om återfall
i brott och om särskilda grunder, som utesluta, minska eller upphäfva
straffbarhet, lände till efterrättelse vid tillämpning af denna lag, likväl
med iakttagande af de ytterligai’e eller skiljaktiga stadganden, som däri
förekomma.

I fråga om skadestånd gälle ock allmän lag. Har krigsman, som
under utöfvande af befäl å krigsmaktens fartyg är ansvarig för dess säkerhet,
vid fartygets manövrering eller navigering begått förseelse, som i 130 §
sägs, vare dock, där han ej varder dömd till afsättning eller, om han
tillhör underbefäl af manskapet, till fängelse öfver sex månader, icke

142 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

skyldig att gälda skada eller kostnad, som genom förseelsen tillskyndats
kronan.

34 §.

Innefattar en handling flera brott, som äro straffbalk dels efter
denna och dels efter annan lag, eller är en handling i särskilda afseende!!
belagd med olika straff i denna och i annan lag; varde tillämpadt hvad i
4 kap. 1 § allmänna strafflagen är för likartadt fall stadgadt.

Är en handling i särskilda afseenden belagd med straff dels efter
10 kap. 1, 2 eller 5 § allmänna strafflagen, dels efter 7 eller 12 kap. i
denna lag, må nämnda lagrum i allmänna strafflagen icke tillämpas.

Då brottslig handling, som i denna § afses, är af beskaffenhet att
kunna enligt denna lag med disciplinstraff och enligt annan, lag med böter
försonas, skall disciplinstraff ensamt åläggas.

35 §.

År någon, som gjort sig skyldig till straffarbete på viss tid eller
fängelse, tillika förfallen till arrest, då skall sistnämnda straff öfvergå till
fängelse, därvid hvarje dags arrest utan bevakning anses svara mot en
half dags fängelse och hvarje dags vaktarrest mot en dags fängelse; dock
att brutet dagatal anses vara förfallet; och varde fängelsestraffet jämlikt
de i allmän lag gifna grunder med öfriga straffet förenadt.

3(1 §.

Är någon förfallen både till arreststraff och till böter, tillämpas
bägge dessa straff. Saknar den skyldige tillgång till böternas fulla gäldande,
skall såväl bötes- som arreststraffet öfvergå till fängelse.

37 §.

Skall jämlikt 35 eller 36 § förening eller förändring af straff äga
rum, utsätte domstolen ändock alltid det särskilda straff, hvarje brott förskyllt,
och meddele därefter de bestämmelser, som jämlikt nämnda §§ erfordras.

143

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

38 §.

Anses någon på en gång öfvertygad om flera särskilda förseelser,
hvilka ådraga disciplinstraff, skall han umgälla dem med ett straff, hvilket
icke må bestämmas i mera än ett slag af arreststraff eller utöfver det
högsta mått, som i 22 § för hvarje slag finnes utsatt.

39 §.

40 §.

Har någon, sedan arreststraff blifvit honom ålagdt, men innan han
det till fullo undergått, föröfvat ytterligare förseelse, som ådrager sådant
straff, då skall sistnämnda straff sammanläggas med det förra straffet eller,
om detta var till någon del verkställdt, då den nya förseelsen begicks,
med hvad af samma straff då återstod, till ett arreststraff af det slag
straffen tillhöra eller, om de äro af olika slag, det svåraste något af dem
tillhör; skolande därvid de i 39 § för jämförelse mellan arreststraff af
olika slag stadgade grunder äga tillämpning, med iakttagande dock, att
det sammanlagda straffet ej i något fall må öfverstiga det i 22 § för
hvarje slag af arreststraff utsatta högsta mått; och varde, vid tillämpning
af det sålunda bestämda straffet, afräknad den tid, hvarunder den straffskyldige
till följd af det tidigare beslutet må hafva efter den nya förseelsens
föröfvande undergått straff.

Har i fall, som i 1 mom. afses, det först ålagda straffet jämlikt
35 § öfvergått till fängelse eller straffarbete, och har det sålunda bestämda
straffet redan till någon del verkställts, då den senare förseelsen föröfvas;
då skall, utan tillämpning af hvad i 1 mom. är sagdt, det arreststraff, som
för sista förseelsen ålägges, enligt hvad i 35 § är stadgadt, öfvergå till
fängelse och med öfriga straffet förenas.

144

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

41 §.

År arreststraff, som jämlikt 35, 36 eller 40 § förenas med annat
straff, förbundet med skärpning, varde den tillämpad. År jämväl det straff,
hvarmed arreststraffet förenas, med skärpning förbundet, tillämpas den
skärpning, som är svårast, eller, där skärpningarna äro lika svåra, en af
dem. En dags skärpning med mörkt enrum anses svara mot två dagars
skärpning endast genom hårdt nattläger; och varde, där skärpningar finnas
efter sådan grund lika svåra, skärpningen med mörkt enrum tillämpad.

Går i fall, som i 35 § afses, strafftiden öfver två år, vare skärpningen
förfallen.

42 §.

Aro i fall, då från ådömdt straff skall afräknas straff, som redan
verkställts, någotdera eller båda straffen arreststraff, och äro båda straffen
förbundna med skärpning, varde verkställd skärpning jämväl afräknad från
den senare ådömda i enlighet med de för jämförelse mellan olika skärpningar
stadgade grunder.

43 §.

Förekomma till verkställighet på en gång flera beslut, hvarigenom
samma person blifvit fälld till särskilda disciplinstraff, och finnes därvid
sådant fall, som i 40 § 1 mom. afses, vara för handen, utan att den
straffskyldige tillika är förfallen till annat frihetsstraff, ankomma det på
vederbörande befälhafvare att, jämlikt hvad i nämnda lagrum och 41 § är
stadgadt, förordna om straffens sammanläggning. Har i andra fall genom
särskilda beslut, Indika på en gång förekomma till verkställighet, samma
person blifvit fälld till särskilda straff, och äro straffen af beskaffenhet,
att de, enligt gällande föreskrifter, ej kunna jämte hvarandra verkställas,
göres om förhållandet anmälan hos krigsöfverdomstolen, som, med tilllämpning
af i denna och allmän lag stadgade grunder, förordnar, huru
straffen skola förenas eller sammanläggas; dock att, där besluten blifvit till
Konungens befallningshafvande för verkställighet öfverlämnade, och fråga
ej är om tillämpning af 39 §, Konungens befallningshafvande äger att om
sammanläggningen förordna.

Där disciplinstraff blifvit af befälhafvare någon ålagdt, men verkställandet
däraf, på sätt i 207 § sägs, anstår i afvaktan på utslag öfver
annat mot den straffskyldige vid domstol angifvet brott, för hvilket lian

145

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

hålles häktad, skall samma domstol, i händelse han sakfälles för det där
åtalade brottet, men straffet för samma brott, enligt gällande föreskrifter,
ej kan verkställas jämte disciplinstraffet, förordna om de särskilda straffens
sammanläggning.

44 §.

Händer det att underlydande flyr från drabbning eller företager
Plundring, eller att vid uppror eller upplopp eller under sjönöd eller vid
annat tillfälle, då brott emot krigslydnaden medför större fara för ordningen
inom krigsmakten eller för dess eller allmän säkerhet, någon sätter
sig emot förmans befallning eller, sedan befallningen blifvit upprepad, den
ej genast verkställer; då må förman emot underlydande bruka det våld,
som är nödigt för flyktens eller plundringens hindrande eller lydnadens
och ordningens återställande. Gör förmannen i dessa fåll större våld, än
nöden kräfver; gälle hvad i sådant hänseende om nödvärn i allmän la0- säsrs.

o Ö

45 §.

Varder skiltvakt eller annan vakt eller patrull eller för bevakning
eller ordningens upprätthållande särskilt utställd eller utsänd truppafdelning
öfverfallen med våld eller hot, som innebär trängande fara för den
öfverfallne eller för person eller egendom, som är under hans beskydd
eller bevakning, eller eljest för allmän eller enskild säkerhet; då äge den
vakt, patrull eller afdelning rätt till nödvärn. Söker den, som står under
sådan bevakning, att rymma, eller brukar annan för att befria honom
våld eller bot, må det våld användas, som för rymningens hindrande är
nödigt.

Hvad i 1 mom. är stadgadt om vakt, patrull eller afdelning, gälle
jämväl i. fråga om till krigsmaktens polisväsende hörande person, som är
stadd i tjänsteutöfning.

46 §.

Bih. till Riksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 50 Käft.

146

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

47 §.

I fråga om viss tid för åtal af brott och för doms verkställande
galle hvad i allmän lag är föreskrifvet; och skall i dessa fall disciplinstraff
ej anses svårare än böter enligt allmän lag.

Andra delen.

Om särskilda brott.

5 KAP.

Om rymning och olofligt undanhållande.

48 §.

Krigsman, som, i afsikt att undandraga sig krigstjänsten, olofligen
afviker från den trupp eller det fartyg, hvartill han hör, eller från deri
tjänstgörings- eller vistelseort, som är för honom bestämd, eller undandöljer
sig "utan att från orten afvika eller, då det på grund af inkallelse
eller enligt åtagande eller efter tilländagången tjänstledighet åligger honom
att inställa sig till'' tjänstgöring, sådant underlåter, straffes för rymning.

49 §.

Rymmer krigsman, som är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad afdelning,
dömes till straffarbete från och med sex månader till och med
två år.

Tillhör rymmaren manskapet, och äro omständigheterna synnerligen
mildrande, må den brottslige, om han ej förut undergått bestraffning för
rymning, dömas till fängelse i högst ett år.

50 §.

Rymmer officer eller underofficer i andra fall än det, som omförruäles
i 49 §, dömes till afsättning.

147

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

• Rymmer någon af manskapet, och föreligger ej sådant fall, som
sagg i 49 §, dömes den brottslige till fängelse i högst sex månader eller
värde, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, belagd med disciplinstraff.
Består brottet i underlåtenhet att inställa sig till tjänstgöring
vid krigsmakten, och har den brottslige ej ännu varit i sådan
tjänstgöring, må ej svårare straff än disciplinstraff åläggas honom. Sker
rymningen från fartyg under sådana omständigheter, att rymmaren bort
inse, att fartyget till följd af rymningen utsättes för fara, må till fängelse
i högst ett år eller straffarbete på lika tid dömas. Föröfva^ brott, som
i detta inom. afses, af den, som tillförene varit straffad för rymning
vare straffet fängelse eller, om rymningen sker från fartyg under omständigheter,
som nyss sagts, fängelse eller straffarbete i högst två år.

51 §•

Hafva två eller flera krigsmän i samråd beslutat att rymma, vare
det, om brottet går i fullbordan, ansedt såsom försvårande omständighetoch
ma i det fall, som omtalas i 49 §, dömas till straffarbete i högst två
år utöfver den^ där utsatta högsta strafftid. Skedde brottet under förallanden,
hvarå 50 § är tillämplig, skola officerare och underofficerare,
som deltogo i stämplingen, jämte det i 1 mom. af sistnämnda § stadgade
straff, dömas till fängelse.

„ ,Har öfverenskommelse om rymning, såsom i denna § sägs, blifvit
träffad, men kom brottet ej till verkställighet; varde ändå anstiftare,
sa ock officerare eller underofficerare, som deltogo i stämplingen, såsom
rymmare straffade, efter ty i 49 eller 50 § för hvarje fall är stadgadt.
Annan deltagare i sådan stämpling belägges med disciplinstraff.

Officer eller underofficer, som beträdes med brott, hvarom denna
9 handlar, skall förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

52 §.

Krigsman, som, utan att sådan afsikt, som i 48 § är sa»d, åd;malågges,
begår gärning eller, utan att äga laga förfall, gör sig skyldig till
underlåtenhet, som där finnes omförmäld, värde, där han ej, efter hvad
nedan stadgas, gjort sig förfallen till svårare ansvar, för olofligt undanhallande
belagd med disciplinstraff; dock att, där återfall sker, och omständigheterna
äro synnerligen försvårande, må till fängelse i högst sex
manader dömas.

148

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

53 §.

Är i fall, som i 52 § afses, den uteblifne tjänstgöringsskyldig vid
mobiliserad afdelning eller inmönstrad å fartyg, och har han hållit sig
undan öfver tjugufyra timmar efter det han afvek eller sig undandolde,
eller öfver tre dagar efter det inställelse till tjänstgöring bort ske, eller
gör någon af manskapet sig eljest skyldig till olofligt undanhållande, som
varar öfver tre dagar, straffes den brottslige såsom för rymning, efter ty
därom i 49 eller 50 § för hvarje fall är stadgadt.

54 §.

Håller officer eller underofficer sig olofligen undan öfver tre månader,
dömes till afsättning.

55 §.

Underlåter krigsman, som på grund af inkallelse eller enligt åtagande
eller efter tilländagången tjänstledighet är skyldig inställa sig till
tjänstgöring, men på grund af iaga förfall därifrån uteblifver, att, så
snart °ske kan, hos vederbörande befälhafvare anmäla förfallet, belägges
den felaktige med disciplinstraff.

56 §.

Krigsman, som, efter det han blifvit utan eget förvållande skild
från trupp eller fartyg, hvartill han hör, underlåter att, så snart ske
kan, återförena sig med truppen eller fartyget eller eljest anmäla sig
till tjänstgöring vid krigsmakten, straffes, om det sker i afsikt att undandraga
sig krigstjänsten, såsom för rymning efter 49 eller 50 §, men,
om sådan afsikt ej ådagalägges, efter 52, 53 eller 54 §, allt efter hvad
i nämnda §§ för hvarje fall är sagdt.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

149

57 §.

•j ,a.^. na§°n, som, utan att vara krigsman, är tjänstgöringsskyldig
vid mobiliserad afdelning, gjort sig skyldig till rymning eller till olofigt
undanhållande, som varat öfver tjugufyra timmar efter det han
. vek eller sig undandolde, eller öfver tre dagar efter det inställelse till
tjänstgöring bort ske, varde den brottslige, om han är ämbets- eller tjänsteman,
straffad så, som angående krigsmän, hvilka begå dylika brott, här
ofvan i detta kap. stadgats, men eljest dömd till fängelse eller straffarbete
i högst två år eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande,
belagd med disciplinstraff.

58 §.

Krigsman, som förledt eller hjälpt annan till rymning, straffes så,
som hade han själf under enahanda förhållanden rymt; dock att afseende
e.J göres å de omständigheter, som voro af hans åtgärd oberoende eller
allenast för rymmaren försvårande.

59 §.

Underlåter krigsman, som vet, att annan ärnar rymma, att i tid
uppenbara de omständigheter, som därom kunniga äro. eller har krigsman,
efter det rymningsbrott af annan föröfvats, hyst eller dolt rymmaren
med vetskap om dennes brott, då skall han, efter som brottet
var till, beläggas med disciplinstraff eller dömas till fängelse eller mistning
af ämbete eller tjänst på viss tid; varde dock i hvarje fall lindrigare
straffad, än om han själf begått rymningen.

60 §.

. Krigsman, som genom stympning eller annorledes uppsåtligen gör
sig oduglig till uppfyllande af sin krigstjänstskyldighet under längre
eller kortare tid, straffes med fängelse eller straffarbete i högst två år.

61 §.

Lämnar någon, som undergår arrest utan bevakning, olofligen det
rum eller tält, hvari straffet verkställes, eller öfverträder någon, som jämBih.
till Rilcsd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 50 Håft.

150

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

likt 23 § 3 mom. förbjudits att å fartyg förflytta sig utom visst område,
det sålunda meddelade förbudet, belägges med vaktarrest.

62 §.

Hvad i 48, 49, 50, 51, 52, 53 och 54 §§ finnes, stadgadt om
krigsmän, hvilka, efter inkallelse, underlåta att inställa sig till tjänstgöring,
eller i 55 § är sagdt om krigsmän, som, vid uteblifvande från
tjänstgöring på grund af laga förfall, underlåta att göra anmälan om
förfallet, äger tillämpning jämväl å värnpliktige samt de vid lots- och
fyrinrättningarna anställda personer och officerare vid väg- och vattenbyggnadskåren,
då de, efter vederbörlig inkallelse, göra sig skyldiga till
underlåtenhet, hvarom sägs i denna §.

6 KAP.

Om uppror, upplopp och olofliga sammankomster.

63 §.

Samlar sig krigsfolk tillhopa och lägger det uppsåt å daga att
med förenadt våld sätta sig upp emot verkställighet af förmans bud eller
att tvinga förman till någon ämbetsåtgärd eller att för sådan åtgärd hämnas,
men vända de upprorsmän på förmans befallning åter till lydnad
och ordning; då skola anstiftare eller anförare dömas till straffarbete från
och med ett till och med tre år och de öfriga till fängelse i högst sex
månader. Äro synnerligen mildrande omständigheter för handen; må deltagare,
som hör till manskapet och ej var anstiftare eller ledare, dömas
till vaktarrest i minst tio dagar.

64 §.

Vända upprorsmän ej åter till lydnad och ordning, utan visa trotsighet
emot förmans befallning; dömes anstiftare eller anförare till .straffarbete
från och med tre till och med sex år och annan deltagare i upproret
till sådant arbete från och med ett till och med tre år. Officer
eller underofficer varde ock förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare
nyttjas.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 67.

151

65 §.

Gorå upprorsmän våld å person, eller bryta eller förstöra de hus,
eller plundra eller fördärfva de annan egendom; straffes anstiftare eller
anförare med straffarbete på lifstid eller från och med sex till och med
tio år och annan deltagare i upproret med straffarbete från och med
två till och med åtta år; dock att, om våldet utöfvades å förman eller
skadan gjordes å krigsredskap eller annan för krigsmaktens behof afsedd
eller under dess vård och förvar ställd egendom, tiden för straffarbetet
ej ma sättas under åtta ar för anstiftare eller anförare eller under fyra
år för annan deltagare i upproret. J

Officer eller underofficer, som fälles till ansvar efter detta lagrum,
skall tillika förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

För våld eller annan brottslig gärning, som vid uppror begås, varde
ock gärningsmannen straffad, efter ty i 4 kap. 1 § allmänna strafflagen
och 34 § denna lag skils.

66 §.

. Göres uppror under sjönöd eller vid annat tillfälle, då brott mot
krigslydnaden medför större fara; då skola, om upproret ej fullföljdes
längre än i 63 § är sagdt, de brottsliga dömas, anstiftare eller anförare
till straffarbete från och med fyra till och med åtta år och annan deltagare
i upproret till sådant arbete från och med två till och med fyra
år, men i de fall, hvarom 64 och 65 §§ handla, skall anstiftare eller anförare
. dömas till straffarbete på lifstid eller från och med åtta till och
med tio år och annan deltagare straffas med straffarbete från och med
Ä>a °C^ Inec^ a^a ar > vai“de ock i sistnämnda fall å officer eller underofficer,
som deltagit i upproret, tillämpad den särskilda påföljd, som i 64
och 65 §§ stadgas.

67 §.

Deltager krigsman med väpnad hand i uppror emot annan offentlig
myndighet, än ofvan sägs; dömes till straff, som för uppror emot förman
finnes bestämdt.

68 §.

Dräper upprorsman den, som uppror stilla vill; miste lifvet eller
dömes till straffarbete på lifstid.

Varder upprorsman dräpen; ligge ogin.

152

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 61.

69 §. a

Har någon muntligen inför samlad! krigsfolk eller i skrift, den han
bland krigsfolket utspridt eller utsprida låtit, uppmanat eller annorledes
sökt förleda till uppror, då skall, vid straffets bestämmande efter allmän
lag, brottet anses hafva skett under försvårande omständigheter.

Samma lag vare om den, som annans skrift utspridt eller utsprida
låtit för att därmed komma uppror åstad.

70 §.

71 §■

Samlar sig krigsfolk tillhopa och stör lugnet eller ordningen inom
krigsmakten, utan att dock lägga å daga sådant uppsåt, som i 63 § äi
sagdt, och skingrar sig ej det krigsfolk på förmans befallning, utan visar
trotsighet däremot; dömes anstiftare eller anförare till straffarbete från
och med ett till och med tre år och annan deltagare i upploppet till
fängelse i högst sex månader. Äro synnerligen mildrande omständigheter
för&handen; då må deltagare i upploppet, den där hör till manskapet
och ej är att anse såsom anstiftare eller anförare, dömas till disciplinstraff.
Öfvergå de till våld å person eller egendom; vare lag, som i 65 och 68
§§ sagd är.

Göres upplopp vid tillfälle, som i 6b § sägs, värde de brottslige
straffade, anstiftare eller anförare med straffarbete från och med fyra till
och med åtta år och annan deltagare i upploppet med sådant arbete från
och med två till och med fyra år. Orsakas genom upploppet betydligare
skada; då skola anstiftare eller anförare dömas till straffarbete på lifstid
eller från och med åtta till och med tio år och andra deltagare straffas
med straffarbete från och med fyra till och med åtta år.

Hvar, som muntligen inför samladt krigsfolk eller i skrift, den han
bland krigsfolket utspridt eller utsprida låtit, uppmanat eller annorledes

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

153

sökt förleda till ohörsamhet mot förmans eller öfverordnads befallningar i
tjänsten eller sökt upphetsa till ovilja mot krigstjänsten, varde, där ej
gärningen är att anse såsom uppmaning eller förledande till uppror,
hvarom i 69 § förmäles, dömd till fängelse eller, i lindrigare fall, till
disciplinstraff. Voro omständigheterna synnerligen försvårande, må till
straffarbete i högst två år dömas. År den skyldige i följd af gärningen
förfallen till straff'' för delaktighet i brott, som (lära följt, galle hvad i 4
kap. 1 § allmänna strafflagen och 34 § denna lag är sagdt.

Lag samma vare om den, som annans skrift, den där innefattar
sådan uppmaning eller sådant förledande eller upphetsande, som i 1 mom.
sägs, utspridt eller utsprida låtit för att därmed främja den med skriften
åsyftade verkan.

73 §.

Håller krigsfolk sammankomst för rådplägning i ämnen, genom hvilkas
afhandlande fruktan eller misströstan kan hos krigsfolket utbredas eller
brott mot krigslydnaden lätt kan föranledas, såsom:

om faran eller olämpligheten af företag eller tjänsteförrättning, därtill
befallning är gifven eller förväntas;

om vådan af den ställning, hvari krigsmakten eller någon del däraf
sig befinner;

Har officer eller underofficer, i ändamål, som ofvan är sagdt, kallat
underlydande till sammankomst eller gifvit dem tillstånd att sådan sammankomst
hålla; dömes till afsättning, mistning af ämbete eller tjänst på viss
tid eller fängelse och varde tillika, om sammankomsten ledde till uppror,
upplopp eller annat brott, såsom anstiftare däraf straffad, men de underlydande
vare för sitt deltagande i sammankomsten från straff fria.

74 §.

Den, som för sådan otillåten rådplägning, som i 73 § afses, kallat
krigsfolk till sammankomst, värde, ändå att densammas hållande förhindrades,
straffad efter ty i nämnda § sägs.

Bih. till Riksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 50 Håft.

154

Kungl. Ma,j:ts Nåd. Proposition N:o 67.

75 §.

De i 63, 64, 65, 66, 68, 71 och 73 §§ af detta kap. förekommande
stadganden äga tillämpning jämväl å dem, som utan att vara krigsmän
lyda° under denna lag, då de "med krigsfolk deltaga i uppror, upplopp eller
olofliga sammankomster.

7 KAP.

Om brott mot krigslydnaden och missbruk af förmanskap; så ock om
misshandel och förolämpningar samt om annat oskickligt uppförande.

76 §.

Sker brottet i närvaro af samlad trupp eller ombord å krigsfartyg
i närvaro af dess besättning eller del af densamma, må straffet höjas till
straffarbete i två år.

77 §.

Var afsikten ej sådan, som ofvan närnnts, straffes den brottslige
efter 130 §.

78 §.

155

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

af denna rätt anbefallt; varde den brottslige, om han är att hänföra till
ämbets- eller tjänsteman, straffad efter 25 kap. 16 eller 17 § allmänna
strafflagen,. men eljest dömd högst till straffarbete i två år. Var förbrytelsen
ringa; må den brottslige beläggas med disciplinstraff.

79 §.

80 §.

Sker brottet under sjönöd eller eljest under omständigheter, då
brott mot krigslydnaden medför större fara, straffes den brottslige med
straffarbete från och med två till och med sex år.

81 §.

Begår krigsman våld eller annan misshandel mot krigsman, som är
hans förman, eller mot annan öfverordnad krigsman, som vid tillfället bär
sin tjänstedräkt, och sker brottet ej i eller för den våldfördes ämbete eller
tjänst, dömes till fängelse eller, där omständigheterna äro synnerligen
mildrande, till disciplinstraff. Sker brottet å tid" eller ort, att det väcker
stor uppmärksamhet och förargelse, eller eljest under synnerligen försvårande
omständigheter, må straffet höjas till straffarbete i högst två år.

82 §.

Utbrister krigsman mot öfverordnad krigsman i smädligt, föraktligt
eller vanvördigt yttrande eller förgriper sig emot honom med hotelse eller

156

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

annan missfirmlig gärning i eller för ämbetet eller tjänsten, straffes den
brottslige, om han är officer eller underofficer, med fängelse. Hör han
till manskapet, straffes, om den förolämpade är officer eller underofficer,
med fängelse och, om jämväl den förolämpade hör till manskapet, med
fängelse i högst ett år; '' dock må, där omständigheterna äro synnerligen
mildrande, till disciplinstraff dömas.

Gör krigsman sig skyldig till förolämpning mot krigsman, som är
hans förman, eller mot annan öfverordnad krigsman, som vid tillfället bär
sin tjänstedräkt, och sker förbrytelsen ej i eller för den förorättades ämbete
eller tjänst, dömes den brottslige till disciplinstraff eller fängelse i
höafst ett år.

83 §.

84 §.

Där i andra fall, än ofvan i detta kap. är sagdt, krigsman gör sig
skyldig till våld eller annan misshandel eller till förolämpning mot öfverordnad
krigsman, som ej är till den brottsliges förman att hänföra, stiaffes
den brottslige efter allmän lag.

85 §.

Om någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag,
gör våld eller annan misshandel å krigsman, som öfver honom har befälsrätt
i tjänsten, eller med ord eller garning förolämpar sådan sin förman;
värde straffad så, som angående krigsmän, hvilka dylika brott begå, här
ofvan i detta kap. är stadgadt.

86 §.

Utmanar officer eller underofficer, med föranledande af något förhållande
i tjänsten, sin förman till envig; varde dömd till afsättning jämte
det ansvar, som efter allmän lag bör följa, Lag samma vare för den
förman, som antager slik utmaning af underlydande.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

157

87 §.

Hvar, som utan skälig anledning för klagan mot förman öfver
förnärmelse i tjänsten, dömes till disciplinstraff eller fängelse i högst sex
månader.

88 §.

Den, som visar ohörsamhet eller sätter sig upp emot skiltvakt i afseende
å hvad denne, enligt reglemente eller särskild befallning, har att i
sådan förrättning verkställa eller förhindra eller begår sådant brott emot
annan vakt eller patrull eller för bevakning eller ordningens upprätthållande
särskildt utställd eller utsänd truppafdelning eller emot någon
till krigsmaktens polisväsende hörande person, som är i tjänstgöring, dömes
till fängelse eller till straffarbete i högst ett år. Tillhör den brottslige
manskapet, och förekomma synnerligen mildrande omständigheter, må han
beläggas med disciplinstraff.

Föröfva^ brottet vid tillfälle, då det kan medföra större fara för
krigsmakten eller för dess eller allmän säkerhet, dömes den brottslige till
straffarbete i högst två år. Kom af brottet betydligare skada; dömes till
straffarbete från och med två till och med sex år.

89 §.

Gör någon våld eller annan misshandel å skiltvakt eller å krigsman,
hörande till sådan vakt, patrull eller afdelning, som i 88 § afses, eller å
någon till krigsmaktens polisväsende hörande person, som är i tjänstgöring;
och sker brottet vid tillfälle, då, det medför större fara för krigsmakten
eller för allmän säkerhet, dömes till straffarbete från och med två till och
med sex år.

90 §.

Gör krigsman våld eller annan misshandel å underordnad krigsman
i eller för dennes ämbete eller tjänst, och är ej något af de fall för handen,
som i 44 eller 45 § sägas; dömes till fängelse eller straffarbete i högst
två år. Aro omständigheterna synnerligen mildrande, må till disciplinstraff
dömas.

Har officer eller underofficer, som förut undergått straff för brott,
hvarom sägs i denna §, inom fem å,r efter straffets fullbordande ånyo

158

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

gjort sig skyldig till sådant brott, då må, ändå att brottet i fråga ej
anses böra medföra svårare straff än fängelse, jämte det ansvar, som jämlikt
1 inom. skall följa å brottet, till afsättning dömas, ifall den brottslige
pröfvas hafva genom sitt förfarande förspillt den aktning och tillit,
som bör tillkomma hans befälsställning.

91 §.

Förolämpar krigsman underordnad krigsman med smädligt yttrande
eller förgår sig emot honom med hotelse eller annan gärning, som missfirmlig
är, och sker det i eller för den förolämpades ämbete eller tjänst;
dömes den brottslige till disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader.

92 §.

Hindrar förman, genom missbruk af sin myndighet, underlydande
krigsman att föra klagan öfver förnärmelse i tjänsten; dömes till fängelse.

93 §.

Förgår sig krigsman, på sätt i 90 eller 91 § sägs, mot annan krigsman,
hvilken icke står till honom i sådant särskild! förhållande, som ofvan
omförmäles, och var den brottslige officer eller underofficer; straffes såsom
i nämnda §§ sägs. Tillhör den brottslige manskapet; dömes till disciplinstraff
eller fängelse i högst sex månader.

94 §.

Gör någon i andra fall, än ofvan i detta kapitel afses, sig skyldig
till våld eller annan misshandel å eller förolämpning med ord eller gärning
emot någon, som lyder under denna lag, och sker brottet i eller för den
våldfördes eller förorättades ämbete eller tjänst vid krigsmakten, straffes
den brottslige efter allmän lag.

Lag samma vare, där någon i andra fall, än ofvan i detta kapitel
afses, gör våld eller annan misshandel å eller gör sig skyldig till förolämpning
emot någon, som lyder under denna lag, ifall brottet sker
under tjänstgöring eller eljest i fält, under tåg eller annan färd under
militärbefäl eller på sjötåg, i läger, kvarter eller vaktrum, inom kasern,
fästningsverk, militärhäkte, militärsjukhus, kronans varf, verkstad, förrådseller
tyghus, eller inom annan byggnad eller område, som upplåtits ute -

159

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

slutande för krigsmaktens behof, eller å krigsmaktens fartyg eller, inom
garnisons- eller stationsort, å väg, gata eller annat ställe, hvarom i 11 kap.
15 § allmänna strafflagen förmäles, eller inför krigsdomstol.

95 §.

Stör man gudstjänst vid samlad trupp genom svordom eller oljud
eller kommer därvid eljest förargelse åstad, varde belagd med disciplinstraff
eller dömd till fängelse i högst sex månader.

Gör någon förargelse genom svordom eller oljud eller annorledes
inför krigdomstol, döines till straff, som i 1 mom. sägs.

§ 96.

Hvar, som under tjänstgöring eller eljest i fält, under tåg eller
annan färd under militärbefäl eller på sjötåg, i läger, kvarter eller vaktrum,
inom kasern, fästningsverk, militärhäkte, militärsjukhus, kronans
varf, verkstad, förråds- eller tyghus eller inom annan byggnad eller
område, som upplåtits uteslutande för krigsmaktens behof, eller å krigsmaktens
fartyg gör oljud eller oväsende eller annorledes brister i anständigt
uppförande eller kommer förargelse åstad, belägges med disciplinstraff.
Lag samma vare, om någon under sådana omständigheter eller
å sådan plats, som förut i denna § är sagdt, linnes öfverlasta^ af starka
drycker, där ej förbrytelsen enligt annat lagrum bör beläggas med
strängare straff.

Hvad i 1 mom. är sagdt galle ock, i fall krigsman inom garnisonseller
stationsort eller eljest, då han uppträder i tjänstedräkt, eller vid
krigsmakten anställd civil ämbets- eller tjänsteman, då han uppträder i
dylik dräkt, å väg, gata eller annat ställe, hvarom i 11 kap. 15 § allmänna
strafflagen förmäles, gör sig skyldig till sådant beteende, som i 1
mom. omtalas, eller tinnes öfverlastad af starka drycker.

97 §.

Officer, underofficer eller underbefäl af manskapet, som i eller utom
tjänsten genom anstötligt och ovärdigt uppförande gör sig skyldig till
uppenbar vanvård af den aktning och tillit, han på grund af sin tjänsteställning
åt andra bör äga, värde, där ej för den gärning, hvartill han
gjort sig skyldig, i denna eller annan lag särskildt ansvar är stadgadt,
belagd med disciplinstraff.

160

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

8 KAP.

Om skadegörelse å egendom, som är afsedd för krigsmakten, samt om
förskingring eller missvård af sådan egendom; så ock om stöld, snatteri

ocli inbrott samt rån.

98 §.

Förstör eller skadar någon egendom, söm tillhör krigsmakten eller
är för dess behof afsedd, eller bortleder någon olofligen, i uppsåt att
skada göra, elektrisk ström från krigsmaktens elektriska anläggning, varde,
där ej särskildt straff å brottet är i denna lag utsatt, straffad efter allmän
lag; dock att, där brottet finnes kunna försonas med böter, i stället
skall till disciplinstraff dömas. Visste den brottslige, att egendomen eller
anläggningen tillhörde krigsmakten eller att egendomen var för dess behof
afsedd, vare det såsom försvårande omständighet ansedd

Hvad i denna § är stadgadt, galle ock, om någon gör försök till
brott, som nu är sagdt, och försöket är i allmän lag med straff belagdt.

99 §.

Har någon vid tillfälle, då nödigt är att hafva ljus eller eld, där
krut eller annat lätt antändbart ämne eller däraf tillverkad krigsredskap
förvaras, underlåtit att hafva elden behörigen bevarad, eller har någon
utan nödvändighet gått dit med eld, äfven om den funnits behörigen
bevarad, eller har någon på sådant ställe rökt tobak eller på annat sätt
varit oförsiktig med eld eller ämne, som är eldfängdt; dömes till fängelse
eller straffarbete i högst två år. Var förseelsen ringa, och kom däraf
ingen skada; varde den felaktige belagd med disciplinstraff.

Hvar, som annorledes, än i 1 mom. är sagdt, oförsiktigt förfar med
eld inom krigsmaktens fartyg, varf, förråds- eller tyghus, verkstad eller kasern
eller på annat dylikt ställe, eller där lägger lätt antändbara ämnen på
annan plats, än för deras förvarande finnes bestämd, dömes till fängelse i
högst sex månader. Var förseelsen ringa, och kom däraf ingen skada;
belägges den skyldige med disciplinstraff.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

161

100 §.

Hvar, som utan bemyndigande till eget bruk nyttjar eller låter
annan nyttja krigsmakten tillhörig eller för dess behof afsedd egendom
belägges med disciplinstraff. Sker det i större omfattning, eller äro omständigheterna
eljest synnerligen försvårande, må till fängelse i högst sex
månader dömas.

101 §.

. ^en a* manskapet, som olofligen säljer, pantsätter eller annorledes
förskingrar eller uppsåtligen förstör eller skadar åt honom till bruk lämnade
vapen, utrednings- eller beklädnadspersedlar, ammunition, tjänstehäst
e ei dess mundering eller foder eller hvad annat, som till utrustning
hör, eller af manskap utan behörigt tillstånd köper eller tillbvter sig
eller till försäljning eller såsom pant, gåfva eller lån emottager häst
eller annat, som här är sagdt, belägges första gången med vaktarrest i
minst tio dagar och dömes andra gången till fängelse i högst sex månader,
° tredje gången till fängelse från och med sex månader till och med
ett år samt fjärde och följande gånger till straffarbete från och med sex
månader till och med två år.

Begår officer eller underofficer brott, som här är sagdt; dömes till
fängelse i högst sex månader, men, om återfall sker, till afsättning.

102 §.

Begär någon stöld af egendom, som tillhör krigsmakten eller är för
dess behof afsedd, straffes efter allmän lag.

Skedde det ur förråds- eller tyghus, varf, verkstad, fartyg, kasern,
tält, stall, å,kdon eller annat ställe, där sådan egendom veterligen förvarades,
eller visste den brottslige, att egendomen tillhörde krigsmakten eller
var för dess behof afsedd, dömes till straffarbete i högst ett år. Voro
omständigheterna synnerligen försvårande, må tiden för straffarbetet höjas
till tva ar; voro de synnerligen mildrande, må till fängelse i högst sex
månader dömas.

. Föröfvades brott, som i 2 mom. afses, medan krigsmakten eller afdelning
af densamma var mobiliserad, dömes till straffarbete i högst
fyra år.

Bill. till llilcsd, Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 50 Höft.

162

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

103 §.

Visste den brottslige, att anläggningen tillhörde krigsmakten, värde,
där ej brottet skall bedömas efter 105 §, straffet bestämdt efter hvad i
102 § 2 och 3 mom. om stöld för hvarje fall är sagdt.

104 §.

Hvar, som från annan, hvilken är förlagd med honom i samma kvarter,
kasern, tält, militärsjukhus eller annat dylikt ställe eller tjänstgör å
samma fartyg, föröfvar stöld af gods, som denne där har förvaradt, dömes
till straffarbete i högst ett år. Äro omständigheterna synnerligen försvårande;
må tiden för straffarbetet höjas till två år; äro de synnerligen
mildrande, må till fängelse i högst sex månader dömas.

105 §.

För snatteri i de fall, som omförmälas i 102 § 1 mom. och 103 §

1 mom., straffes den brottslige efter allmän lag; dock att, där brottet finnes
kunna försonas med böter, disciplinstraff i stället skall ådömas.

Sker snatteri i de fall, som omtalas i 102 § 2 och 3 mom., 103 §

2 mom. och 104 §, skall vid straffets bestämmande efter allmän lag brottet
anses vara begånget under försvårande omständigheter och, där det
finnes kunna försonas med böter, i stället dömas till vaktarrest i minst
tio dagar.

106 §.

Föröfvar skiltvakt eller annan, som är på vakt eller till bevakning
af gods kommenderad, tillgrepp till större eller mindre belopp af det, som
är under hans skydd eller bevakning; dömes för stöld till straffarbete från
och med sex månader till och med fyra år.

107 §.

Efter allmän lag straffes den, som i afsikt att stjäla egendom, hvilken
tillhör krigsmakten eller är för dess behof afsedd, föröfvar inbrott,

163

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

ehvad tillgrepp sker eller ej, så ock den, som rånar eller gör försök att
råna sådan egendom.

Lag samma vare ock, där någon i andra fall, än ofvan i detta kap.
eller i 13 kap. denna lag afses, föröfvar stöld eller snatteri från någon, som
lyder under denna lag, eller uppsåtligen förstör eller skadar honom tillhörig
egendom eller hos honom gör inbrott, utan att tillgrepp sker, eller emot
honom gör sig skyldig till rån eller försök till rån eller till bedrägeri eller
annan oredlighet, ifall brottet sker under tjänstgöring eller eljest i fält,
under tåg eller annan färd under militärbefäl eller på sjötåg, i läger, kvarter
eller vaktrum, inom kasern, fästningsverk, militärhäkte, militärsjukhus, kronans
varf, verkstad, förråds- eller tyghus eller inom annan byggnad eller
område, som upplåtits uteslutande för krigsmaktens behof, eller å krigsmaktens
fartyg; dock att, där brottet finnes kunna försonas med böter, disciplinstraff
i stället skall ådömas.

108 §.

För (ifrigt skall hvad allmän lag innehåller om stöld, snatteri, rån,
försök därtill eller inbrott gälla i afseende på sådana brott, då de begås
af dem, som lyda under denna lag.

109 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 106 §, skall ock dömas
medborgerligt förtroende förlustig. Lag samma vare, om någon efter 102,
103 eller 104 § gjort sig skyldig till straffarbete i minst sex månader.

9 KAP.

Om öfverträdelser eller åsidosättande af tjänsteplikter i andra fall, än

förut i denna lag sagda äro.

110 §.

Gör någon sig skyldig till falsk angifvelse af förbrytelse, som tillhör
krigsdomstols bedömande, straffes efter allmän lag

164

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

in §.

a) om den oskyldige undergick vaktarrest i minst tio dagar, till
straffarbete från och med sex månader till och med två år; och

b) om den oskyldige undergick lindrigare bestraffning, eller om
straff ej blef på grund af angifvelsen ålagdt eller, fastän det ålades, icke
kom att verkställas, till fängelse i högst sex månader eller böter högst
ett tusen kronor.

Har någon icke af ondt uppsåt, men ändå utan laga skäl, af förhastande
eller oförstånd, med straff belagt eller gjort angifvelse mot annan
i disciplinmål; dömes den brottslige, om han är officer eller underofficer,
till böter, beräknade efter 25 kap. 21 § allmänna strafflagen, eller mistning
af ämbete eller tjänst på viss tid eller, där omständigheterna äro
synnerligen försvårande, till afsättning och, om han hör till manskapet,
till disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader.

Den, som efter detta lagrum gjort sig förfallen till straffarbete i
minst sex månader, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.

112 §.

Tager någon sig bestraffningsrätt, då han sådan ej äger; straffes,
om han är officer eller underofficer, med mistning af ämbete eller tjänst
på viss tid eller afsättning och, om han innehar lägre tjänstegrad, med
fängelse i högst ett år. Kom däraf ingen eller ringa skada; må dömas
till disciplinstraff.

113 §.

Tvingas underlydande genom förmans befallning, för förmannens
eller annans enskilda nytta, till sammanskott, utgift eller kostnad eller

165

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

till annat arbete, än den underlydande enligt tjänstereglemente är
pliktig förrätta; varde förmannen, där han är officer, eller underofficer,
afsatt och, om brottet det förtjänar, förklarad ovärdig att i rikets tjänst
vidare nyttjas samt, om han hör till manskapet, dömd till straffarbete i
högst två år.

Förmår förman annorledes, till sin eller annans enskilda nytta, underlydande
till sammanskott, utgift, kostnad eller obehörigt arbete, varde
den brottslige, om han är officer eller underofficer, dömd till afsättning
eller mistning af ämbete eller tjänst på viss tid eller disciplinstraff och,
om han hör till manskapet, belagd med disciplinstraff. Tager officer
eller underofficer för egen vinning sådant emot, då det såsom af fri
vilja bjudes; belägges med disciplinstraff.

114 §.

Har någon, för egen vinning eller annans fördel eller eljest i oloflig
afsikt, i berättelse eller redogörelse angående den under hans befäl
ställda afdelning af krigsmakten lämnat oriktig uppgift om krigsfolk,
hästar eller tjänstedagar eller angående vapen, ammunition, redskap eller
annan krigsförnödenhet; dömes, såvida brottet ej medför straff efter 136 §,
tilf straffarbete från och med två till och med sex år; varde ock dömd
medborgerligt förtroende förlustig.

115 §.

Sker brottet, medan krigsmakten eller afdelning af densamma är
mobiliserad, vare det vid straffets bestämmande såsom synnerligen försvårande
anseclt.

Har i sådant fall genom saknaden af det tillgripna väsentligt hinder
för krigsförberedelserna, betydande brist för krigsfolket eller hinder
för krigsföretagen vållats, och var det tillgripna af beskaffenhet, att den
brottslige bort kunna inse, att en sådan verkan var af brottet att befara;
dömes den brottslige till straffarbete på lifstid eller från och med åtta
till och med tio år; varde ock förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare
nyttjas.

166

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

116 §•

Afgifver någon uppsåtligen i tjänsten osannfärdig rapport, eller söker
någon eljest i angelägenhet, som rör tjänsten, genom osann uppgift
eller annorledes vilseleda öfverordnad eller annan, som är behörig att infordra
eller mottaga meddelanden i sådan angelägenhet, varde, där ej särskildt
ansvar är i denna lag å brottet satt, den brottslige, om han är
officer eller underofficer, dömd till mistning af ämbete eller tjänst på viss
tid och, om han hör till manskapet, dömd till fängelse. Aro omständigheterna
synnerligen mildrande, må den brottslige beläggas med disciplinstraff;
äro de synnerligen försvårande, må officer eller underofficer
dömas till afsättning och, där brottet det förtjänar, förklaras ovärdig att i
rikets tjänst vidare nyttjas och den brottslige, om han hör till manskapet,
dömas till straffarbete i högst två år.

117 §.

Den, som genom bedrägliga löften eller osanna framställningar
eller på annat olofligt sätt förmår någon att antaga krigstjänst, dömes
till disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader. Äro omständigheterna
synnerligen försvårande, må till straffarbete i högst två år dömas.

118 §.

Har förman genom missbruk af sin myndighet hindrat den, som
blifvit i krigstjänst anställd, att häröfver föra klagan; dömes till fängelse
eller till straffarbete i högst två år.

119 §•

Nekar befälhafvare, mot bättre vetande, afsked åt den af manskapet,
som är därtill berättigad, eller skiljer befälhafvare någon af manskapet
olagligen från tjänsten; varde afsatt och, om brottet det förtjänar,
jämväl förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas. Var det af
förhastande, han sig förgick, och kom däraf ingen eller ringa skada, eller
skedde det af oförstånd; dömes till mistning af ämbete eller tjänst på viss
tid eller till disciplinstraff.

167

Kungi. May.ts Nåd. Proposition N:o 67.

120 §.

Släpper någon, som är på vakt eller eljest beordrad till fånges
eller häktad persons bevakning, med vilja eller af vårdslöshet honom lös
eller hjälper honom att undkomma; dömes, om den skyldige är officer
eller underofficer, till straff på sätt i 25 kap. 14 § allmänna strafflagen
sägs; dock att, där brottet anses kunna försonas med böter, i stället
därför till disciplinstraff dömes. Hör den brottslige till manskapet;
varde han, efter de i nämnda lagrum stadgade grunder, i förhållande till
förbrytelsens beskaffenhet, dömd till straffarbete i högst fyra år eller fängelse
i högst sex månader eller disciplinstraff.

121 §.

Befriar man medelst våld eller list eller annorledes någon, som är
insatt i militärhäkte eller skall af krigsman afföras i arrest eller häkte
eller inställas till förhör, eller gör någon försök till utförande af sådant
brott genom våld; vare det, vid straffets bestämmande efter allmän lag,
ansedt såsom försvårande omständighet.

122 §.

123 §.

Lämnar officer eller underofficer under vaktgöring eller under annan
likartad tjänstgöring obehörigen sin post, skall han dömas till fängelse i
högst sex månader eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande,
beläggas med disciplinstraff. Var han befälhafvare, och voro omständigheterna
synnerligen försvårande, må tiden för fängelsestraffet höjas till
två år eller till afsättning dömas.

124 §.

Ofvergifver skiltvakt sin post, eller lämnar han den olofligen åt
annan, dömes till fängelse i högst sex månader. Förekomma synnerligen

168 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

mildrande omständigheter, må han beläggas med vaktarrest. i minst tio
dagar.

125 §.

Finnes befälhafvare för trupp eller å fartyg, under vaktgöring eller
annan likartad tjänstgöring, af starka drycker öfverlastad, eller finnes skiltvakt
drucken å sin post, dömes till fängelse. Aro omständigheterna synnerligen
försvårande, må till straffarbete i högst två år dömas; äro de
synnerligen mildrande, må den felaktige beläggas med vaktarrest i minst
tio dagar.

Gör officer eller underofficer, som ej är befälhafvare, under tjänstgöring,
som i 1 mom. afses, sig skyldig till dylik förseelse, skall den brottslige
dömas till fängelse eller beläggas med disciplinstraff. Äro omständigheterna
synnerligen försvårande, må till straffarbete i högst ett år dömas.

126 §.

Tager krigsman, innan han fått afsked från den krigstjänst, hvari
han är anställd, ny anställning vid annan trupp för tid, som den förra
anställningen omfattar, skall han beläggas med vaktarrest i minst tio
dagar eller, om brottet förnyas, dömas till fängelse i högst sex månader.

127 §.

Hvar, som olofligen uppenbarar hvad beträffande rikets försvar jämlikt
meddelad föreskrift bör hållas hemligt, dömes till straffarbete från och
med två till och med sex år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande,
må tiden för straffarbetet nedsättas till sex månader eller till fängelse
dömas. Sker brottet af obetänksamhet och ej för egen vinning,
dömes till fängelse eller disciplinstraff.

Uppenbarar någon för främmande makt sådant, som, enligt hvad
ofvan sagts, bör hållas hemligt, dömes den brottslige till straffarbete från
och med fyra till och med tio år.

Den, som efter detta lagrum gjort sig förfallen till straffarbete, skall
ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.

128 §.

Hvar, som, medan krigsmakten eller afdelning af densamma är mobiliserad,
i strid emot meddeladt förbud utsprider underrättelser om

169

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

krigsmaktens ställning eller rörelser eller om andra åtgärder eller anstalter
för försvaret, straffes med fängelse, där ej gärningen jämlikt denna eller
allmän lag medför svårare ansvar.

129 §.

Begär krigsman uppsåtligen på annat sätt, än annorstädes i denna
lag är sagdt, förbrytelse i sitt ämbete eller sin tjänst för egen fördel
eller för att annan gynna eller skada eller eljest till kränkning af allmän
eller enskild rätt eller säkerhet, eller underlåter han uppsåtligen i afsikt,
som sagd är, sin ämbets- eller tjänsteplikt; varde dömd, om han är officer
eller underofficer, efter ty om ämbetsbrott af dylik beskaffenhet i allmän
lag stadgas, och, om han hör till manskapet, till straffarbete i högst två
år eller, där brottet skedde af förhastande, och ingen eller ringa skada
däraf kom, till disciplinstraff eller fängelse.

130 §.

Visar krigsman vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet
i fullgörande af de tjänsteplikter, som honom efter reglementen eller
andra allmänna författningar, instruktioner eller särskilda föreskrifter
åligga eller af förhållandenas beskaffenhet påkallas, och är ej i denna
eller annan lag å förseelsen särskildt ansvar satt; belägges den brottslige
med disciplinstraff. Finnes förbrytelsen vara af svårare beskaffenhet, än
att den kan anses vara med disciplinstraff försonad; då skall den brottslige
dömas till fängelse i högst sex månader eller! mistning af ämbete
eller tjänst på viss tid. Förekomma synnerligen försvårande omständigheter,
må, om den brottslige är officer eller underofficer, dömas till afsättning
och, om han hör till manskapet, tiden för fängelsestraffet höjas
till två år.

131 §.

Innefattar förbrytelse, som i 129 eller 130 § sägs, tillika annat
uppsåtligt brott eller sådant vållande, hvarå straff efter denna eller allmän
lag bör följa; gånge som i 4 kap. 2 § allmänna strafflagen stadgas.

132 §.

Där någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag,
beträdes med vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i sin

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 50 Höft. 22

170

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

tjänstebefattning, och ej i denna eller annan lag särskild! ansvar är å
förseelsen satt, utan densamma skall bestraffas efter 25 kap. 17 § allmänna
strafflagen; må den försumlige beläggas med disciplinstraff, så framt
förseelsen var ringa och ej innefattade fel i domare- eller prästämbetet
eller hvad därmed har gemenskap eller i annat, för hvars utöfning insikt
i särskild vetenskap erfordras.

Tredje delen.

Krigsartiklar.

10 KAP.

Om förräderi, blottställande af krigsmakten, feghet och oloflig gemenskap

med fienden.

133 §.

Beträdes krigsman med brott, som omförmäles i 8 kap. allmänna
strafflagen; vare det, där ej för den gärning särskilt högre ansvar är
i denna lag utsatt, vid straffets bestämmande efter allmän lag såsom
försvårande omständighet ansedt; och må, där straffarbete antingen på
lifstid eller i tio år är utsatt såsom högsta straff för brottet, dömas i
förra fallet till dödsstraff och i det senare till straffarbete på lifstid.

Begår någon, som ej är krigsman, brott, som afses i 4, 5, 6, 7, 8,
9 eller 10 § af 8 kap. allmänna strafflagen; straffes efter ty i nämnda
lag är sagdt.

134 §.

Låter någon, som ej är krigsman, sig som spion af fienden brukas,
miste lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid.

Utländsk man, som tillhör krigförande fientlig afdelning, anses
såsom spion, därest han hemligen eller under falsk förevändning å. krigsmaktens
operationsområde inhämtar eller söker inhämta upplysningar i
afsikt att meddela dem åt fienden; dock må han ej'' fällas till straff för
annat spioneri än det, hvari han gripes.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

171

135 §.

Öfverlöper krigsman till fienden; miste lifvet eller dömes till straffarbete
på lifstid.

Har krigsman gjort försök till brott, som nu är sagdt, och blef
endast genom omständigheter, som voro af gärningsmannens vilja oberoende,
brottets fullbordan förhindrad; dömes till straffarbete på lifstid eller
från och med fyra till och med tio år.

Har stämpling till sådant brott blifvit gjord, utan att det kommit
till försök; värde anstiftare af stämplingen dömd till straffarbete från och
med fyra till och med tio år och annan deltagare i stämplingen till straffarbete
i högst sex år.

136 §.

Har någon till sin befälhafvare eller till efterträdare på vakt eller
post eller till annan, som är behörig att infordra och emottaga upplysningar
angående fienden och krigets angelägenheter, uppsåtligen afgifvit
falsk berättelse om fiendens styrka, tillstånd, ställning eller rörelser eller
om underlydande manskaps eller fartygs antal eller om krigsförråd eller
annat dylikt, som är af inflytande på kriget, eller har någon bedrägligen
förtegat, hvad i dessa afseenden varit honom kunnigt; miste lifvet eller
dömes till straffarbete på lifstid. Var faran ringa och kom ingen eller
ringa skada; dömes till straffarbete från och med sex till och med tio år.

137 §.

138 §.

Sprider någon ut falska meddelanden, de där kunna hos krigsfolket
verka modlöshet, dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse i

O C?

172

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

högst sex månader, där gärningen ingen verkan hade, som medför svårare
straff''.

139 §.

Har befälhafvare i fästning eller å krigsfartyg åt fienden öfverlämnat
fästningen eller fartyget utan behörig befallning eller utan högsta nödfall
och iakttagande af hvad tjänstgöringsreglementet för sådant fall stadgar;
miste lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid.

140 §.

Hvad i 139 § är stadgadt galle ock om hvarje annan befälhafvare,
som öfverlämnar honom anförtrodd post till fienden, utan att alla tillgängliga
medel och utvägar till försvar blifvit begagnade, eller som eljest gifver
sig och trupp åt fienden, då utsikt att kunna slå sig igenom eller
vinna undsättning återstår.

141 §.

142 §.

Krigsman, som, då det gäller att försvara sig mot fienden eller att
honom angripa eller förfölja eller att bemäktiga sig eller förstöra fiendens
krigsfartyg, vapen, förråd eller dylikt, underlåter att uppfylla sin tjänsteplikt
så, som det en ärlig och tapper krigsman ägnar, skall, om brottet
sker i förrädisk afsikt, mista lifvet eller dömas till straffarbete på lifstid
eller från och med sex till och med tio år, men eljest dömas till straffarbete
från och med två till och med sex år, och må i sistnämnda fall,
där omständigheterna äro synnerligen mildrande, tiden för straffarbetet
nedsättas till ett år eller dömas till fängelse.

143 §.

Den, som utan befälhafvare^ uttryckliga befallning i belägrad fästning
hissar brukligt tecken för fästningens uppgifvande eller under sjö -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

173

slag stryker flagg på fartyg, miste iifvet eller dömes till straffarbete på
lifstid.

144 §.

Hvar, som i belägrad fästning eller å annan ort, den där af fienden
innesluten är, eller på krigsfartyg eller vid trupp i fält, då drabbningförestår
eller är börjad, utan befälhafvare^ kallelse håller eller deltager i
sammankomst för rådplägning om att gifva sig åt fienden eller draga sig
tillbaka eller i krigsmäns närvaro eljest råder till sådan åtgärd eller framställer
den såsom nödvändig, miste Iifvet eller dömes till straffarbete på
lifstid eller från och med sex till och med tio år. Voro få tillstädes, och
kom af brottet ingen eller ringa skada; dömes till straffarbete i högst sex
år eller fängelse.

145 §.

Underlydande, som, utan att befälhafvare!! påkallat hans yttrande,
i annans närvaro råder befälhafvare!! att draga sig undan från drabbning
eller att till fienden öfverlämna fästning, fartyg eller trupp, straffes så,
som i 144 § är sagdt.

146 §.

Därest någon har umgänge med fienden eller med honom växlar
bref eller budskap utan tillåtelse därtill af högste befälhafvare!! eller
annan befälhafvare, som blifvit bemyndigad att meddela sådan tillåtelse;
dömes, där gärningen ej medför straff efter 133 eller 134 §, till straffarbete
i högst två år eller fängelse i högst sex månader.

147 §.

148 §.

Krigsfånge, som med brytande af gifvet hedersord afviker ur fångenskapen
eller som före krigets slut uppsåtligen bryter emot de villkor,

174

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

på hvilka han frigifvits ur densamma, miste lifvet eller dömes till straffarbete
på lifstid eller från och med åtta till och med tio år.

Söker krigsfånge, som hålles under militärbevakning, eljest afvika
ur fångenskapen, skall han, om han ertappas, innan han återförenat sig
med den främmande krigsmakten, eller innan han lämnat område, som af
den svenska krigsmakten eller därmed förbunden krigsmakt ockuperats,
beläggas med disciplinstraff eller dömas till fängelse i högst sex månader.

149 §.

Lag samma vare, om fientlig krigsman i afsikt att främja fiendens
krigsföretag missbrukar bestämmelse eller tecken, som afser att lämna
skydd åt sjuke eller sårade i fält.

150 §.

Vet någon brott, som i 135, 136, 137, 144 eller 149 § sägs, å färde
vara och det ej i tid upptäcker; galle hvad för dylik underlåtenhet i
fråga om förräderi i allmän lag stadgas.

151 §•

152 §.

Den, som gjort sig skyldig till straff efter 134, 136 eller 137 §,
varde ock dömd medborgerligt förtroende förlustig.

Lag samma vare, om någon efter 135 § gjort sig förfallen till dödsstraff
eller till straffarbete i minst sex månader, så ock om någon är förfallen
till straff för brott, som i 142 § omförmäles, där brottet skett i förrädisk
afsikt.

Kling1. Maj-.ts Nåd. Proposition No 67.

175

11 KAP.

Om rymning och olofligt undanhållande.

153 §.

Begår krigsman eller vid krigsmakten anställd civil ämbets- eller
tjänsteman rymning från trupp i fält, från fästning, som förklarats i belägringstillstånd,
eller från fartyg, stadt på sjötåg, dömes till straffarbete
från och med sex månader till och med åtta år.

154 §.

Hafva två eller flera krigsmän under förhållande, hvarom i nästföregående
§ förmärs, i samråd beslutat att rymma; vare det, om brottet går
i fullbordan, ansedt såsom försvårande omständighet; och må straffet för
anstiftare höjas till straffarbete i tio år eller på lifstid eller, om rymmarnes
antal var stort, till dödsstraff.

Har öfverenskommelse om rymning, såsom i denna § sägs, blifvit
träffad, men kom brottet ej till verkställighet, varde ändå anstiftare, så
ock officerare eller underofficerare, som deltogo i stämplingen, såsom rymmare
straffade, efter ty i 153 § är stadgadt. Annan deltagare i sådan
stämpling dömes till fängelse i högst sex månader eller varde, där omständigheterna
äro synnerligen mildrande, belagd med disciplinstraff.

Officer eller underofficer, som gör sig skyldig till brott, hvarom
denna § handlar, skall förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

155 §.

För brott, som i 59 § sägs, må i svårare fall straffet höjas till afsättning
eller straffarbete i högst två år.

156 §.

Beträdes befälhafvare för trupp, som är i fält, eller befälhafvare i
fästning, som förklarats i belägringstillstånd, eller på fartyg under sjötåg

176

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

med olofligt undanhållande, straffes den brottslige, ehvad uteblifvandet
varit kortare eller längre, såsom för rymning, efter ty i 153 § är sagdt.

157 §.

Har värnpliktig, som tillhör beväringens första uppbåd men vistas
utom riket, underlåtit att vid utbrott af krig mellan Sverige och annan
makt, så snart ske kan, återvända till hemorten, skall han, därest ej bestämmelserna
i 5 kap. äro å honom tillämpliga, beläggas med disciplinstraff
eller dömas till fängelse i högst sex månader.

12 KAP.

Om uppror, upplopp och. olydnad; så ock om misshandel och förolämpning1

158 §.

Gör krigsfolk uppror, då fienden är nära, eller vid tillfälle, då brott
emot krigslydnaden eljest medför större fara, varde, om upproret ej fullföljdes
längre än i 63 § är sagdt, anstiftare eller anförare dömda till straffarbete
från och med sex till och med tio år och annan deltagare i upp
roret till sådant arbete från och med tre till och med sex år, men i. de
fall, som i 64 och 65 §§ omförmälas, skall anstiftare eller anförare mista
lifvet eller dömas till straffarbete på lifstid och annan deltagare straffas
med straffarbete på lifstid eller från och med sex till och med tio år.
Officer eller underofficer, som gör sig skyldig till brott, hvarom nu är sagdt,
skall tillika förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

Gör krigsfolk upplopp vid tillfälle, som i 1 mom. är sagdt, straffes
anstiftare eller anförare med straffarbete från och med sex till och med
tio år och andra deltagare i upploppet med straffarbete från och med tre
till och med sex år." Orsakas genom upploppet hinder i krigsföretagen
eller eljest betydligare skada; då skola anstiftare eller anförare mista lifvet
eller dömas till straffarbete pa lifstid och andra deltagare stiaffas med
straffarbete på lifstid eller från och med sex till och med tio år.

Hvad i denna § är stadgadt äge tillämpning jämväl å dem, som
utan att vara krigsmän lyda under denna lag, då de med krigsfolk deltaga
i uppror eller upplopp.

177

Kung!. MajUs Nåd. Proposition N:o 67.

159 §•

Föröfvas brott, som afses i 76 § eller 77 § 1 inom., vid tillfälle,
då fienden är nära, eller brott mot krigslydnaden eljest medför större fara,
dömes den brottslige till straffarbete från och med två till och med sex
år. Kom däraf betydligare skada, eller var brottet eljest med synnerligen
försvårande omständigheter förenadt, miste gärningsmannen lifvet genom
skjutning eller dömes till straffarbete på lifstid eller från och med sex till
och med tio år.

160 §.

Sker våld eller annan misshandel, hvarom talas i 80 eller 85 §,
under omständigheter, då brott mot krigslydnaden medför större fara, skall
den brottslige dömas till straffarbete från och med fyra till och med tio
är eller på lifstid eller till dödsstraff genom skjutning.

Hvad i 83 § är stadgadt galle jämväl i fråga om brott, hvarom i
denna § är sagdt.

161 §.

Sker brott, hvarom i 89 § förmäles, vid tillfälle, som där afses, straffes
den brottslige, efter ty i 160 § 1 mom. är sagdt.

162 §.

Våld eller annan misshandel å eller förolämpning mot krigsfånge,
som hålles under militärbevakning, straffes efter allmän lag, där ej" brottet
efter 15 kap. medför svårare ansvar.

13 KAP.

Om skadegörelse, stöld och rån.

163 §.

Den, som uppsåtligen förstör befästning, mina, docka, verkstad, förrådseller
tyghus, magasin eller annan dylik för rikets försvar afsedd inrättning
eller byggnad eller för användande i krig ämnadt fartyg eller eljest för
krigsmaktens behof veterligen afsedd järnvägs-, telegraf- eller telefonanläggning,
kanal-, eller slussverk, väg, bro, vattenledning eller annan dylik
Bill. till Riksd, Prot. 1608. 1 Sami. 1 Afd. 50 Höft. 23

178

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

anläggning eller därå eller å hvad därtill hör, gör sådan skada, att därigenom
väsentligt hinder för krigsförberedelserna uppkommer eller krigsföretagen
äfventyras, dömes till straffarbete på lifstid eller från och med''
åtta till och med tio år. Fick någon af gärningen svår kroppsskada eller
död, och var den brottsliges handling af beskaffenhet, att han bort kunna
inse, att dylik olycka var däraf att befara; miste gärningsmannen lifvet
eller dömes till straffarbete på lifstid.

Har någon genom uppsåtlig skadegörelse å lifsmedel, krigsredskap
eller annan dylik egendom, som för krigsmaktens behof veterligen var ansedd,
vållat väsentligt hinder för krigsförberedelserna, betydande brist för
krigsfolket eller hinder för krigsföretagen, och var det skadade af beskaffenhet,
att förbrytaren bort kunna inse, att dylik verkan var af brottet
att befara; straffes såsom i föregående mom. är sagd!.

164 §.

Föröfvar någon stöld af lifsmedel, krigsredskap eller annan krigsförnödenhet,
som föres till fästning, krigsfartyg, läger eller annan ort, där
krigsfolk är sammandraget, och vet han, att egendomen är afsedd för
krigsmaktens behof, dömes till straffarbete i högst sex år.

165 §.

Föröfvar någon tillgrepp, som i 106 § sägs, dömes för stöld till
straffarbete från och med sex månader till och med åtta år.

166 §.

Hvar, som å valplatsen stjäl från någon, som tillhör svenska krigsmakten
eller därmed förbunden krigsmakt och i kriget stupat, dömes till
straffarbete i högst fyra år. Går värdet af det tillgripna ej öfver femton
kronor, skall ändå för stöld dömas, efter ty nu är sagdt; dock må i sådant
fall, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till fängelse i
högst sex månader dömas.

167 §.

Stjäl man å valplatsen från någon, som tillhör svenska krigsmakten
eller därmed förbunden krigsmakt och af sår eller sjukdom är urståndsatt
att sin egendom värja, dömes för stöld till straffarbete från och med sex
månader till och med fyra år.

179

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

Begår någon rån å sådan i nöd stadd person, straffes den brottslige
efter allmän lag.

168 §.

Rånar någon krigsförnödenheter, som föras till fästning, krigsfartyg,
läger eller annan ort, där krigsfolk är sammandraget; dömes till
straffarbete på lifstid eller i tio år.

Har man i afsikt att tillägna sig sådana krigsförnödenheter med
våld eller sådant hot, som innebar trängande fara, öfverfallit den, som
törde godset, men ej gittat fullborda rånet genom tillgrepp; dömes till
straffarbete från och med sex till och med tio år.

169 §.

Hafva två eller flere sällat sig samman att rån, som i 168 § är
sagdt, föröfva och sådant brott begått; då skola de mista lifvet eller dömas
till straffarbete på lifstid.

Hai i detta fall brottet ej blifvit genom tillgrepp fullbordadt; dömes
till straffarbete på lifstid eller från och med sex till och med tio år.

170 §.

Har genom rån eller stöld af sådan egendom, som den brottslige
veterligen tillhörde krigsmakten eller var för dess behof afsedd, väsentligt
hinder för krigsförberedelserna, betydande brist för krigsfolket eller hinder
för krigsföretagen vållats, och var det tillgripna af beskaffenhet, att förbry
tar en bort kunna inse, att en dylik verkan var af brottet att befara;
da skall han, om rån föröfvats, mista lifvet eller dömas till straffarbete
på lifstid, men i annat fall dömas till straffarbete på lifstid eller från
och med åtta till och med tio år.

in §.

180

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

172 §.

Den, som för brott, hvarom i detta kap. förmäles, gjort sig förfallen
till straffarbete i minst sex månader, skall ock dömas medborgerligt
förtroende förlustig.

14 KAP.

Om öfverträdelser eller åsidosättande af tjänsteplikter i vissa fall.

173 §.

Underlåter befälhafvare att, i hvad på honom ankommer, sätta
fästning eller annan försvarsanstalt i sådant försvarstillstånd, som i därom
gifna bestämmelser är föreskrifvet, eller förhållandena eljest uppenbarligen
påkalla, eller underlåter befälhafvare öfver ett eller flera krigsfartyg på
sjötåg att, såvidt på honom ankommer, hålla dem i stridbart skick, eller
försummar någon, som i sin tjänsteegenskap vid krigsmakten är pliktig
att för dess behof anskaffa vapen, ammunition, lifsmedel eller andra förnödenheter,
att i tid göra för ändamålet nödiga framställningar eller eljest
vidtaga därför behöfliga åtgärder, som på honom ankomma; då skall, om
fästningens eller försvarsanstaltens eller fartygs uppgifvande eller förlust eller
eljest betydlig skada för rikets försvar eller väsentligt hinder för krigsföretagen
eller betydande brist för krigsfolket af underlåtenheten eller försummelsen
förorsakas, den brottslige dömas till straffarbete från och med
sex till och med tio år eller på lifstid eller till dödsstraff.

Kom af underlåtenheten eller försummelsen ringare eller ingen
skada; dömes till straffarbete i högst sex år eller fängelse.

174 §.

Består brott, som i 120 § namnes, i lössläppande af spion, krigsfånge
eller annan person, som haft förbindelse med fienden, skall den
brottslige, om brottet skedde uppsåtligen och med kännedom om nämnda
förhållande, dömas till straffarbete frän och med fyra till och med åtta
år, där ej svårare straff är efter 10 kap. tillämpligt.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

181

175 §.

Gör officer eller underofficer, som ej är befälhafvare, under sådan
tjänstgöring, som i nästföregående mom. afses, sig skyldig till förseelse, som
där sägs; dömes, så vida ej brottet efter annat lagrum medför svårare straff,
till fängelse eller till straffarbete i högst två år, men om brottet skedde
i närheten af fienden, till straffarbete från och med fyra till och med
tio år.

176 §.

Visar skiltvakt, som blifvit utställd för att trygga krigsmakten
emot öfverraskning af fienden eller mot annan krigsfara, grof försummelse
i detta sitt åliggande, eller finnes han under sådan tjänstgöring
öfverlastad af starka drycker, eller har han, innan aflösning skett, öfvergifvit
sin post eller lämnat den åt annan; dömes så, som i 175 § 1 mom.
stadgas; dock må, där synnerligen mildrande omständigheter förekomma,
och brottet ej skett i närheten af fienden, den brottslige beläggas med
vaktarrest i minst tio dagar.

177 §.

Sker brott, hvarom i 127 § 2 mom. förmäles, miste den brottslige
lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid eller från och med åtta
till och med tio år; värde ock förklarad medborgerligt förtroende förlustig.

182

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

15 KAP.

Om olofligt krigsbyte samt om missbruk af vapenmakten i krig.

178 §.

Hvar, som egenmäktigt tager krigsbyte, dömes till fängelse i högst
sex månader eller belägges, där mildrande omständigheter förekomma,
med disciplinstraff.

Den, som af taget krigsbyte, i afsikt att sig eller annan det tillegna,
olofligen undanhåller något, varde straffad med fängelse i högst
sex månader eller straffarbete i högst två år.

179 §.

Tager man under eller efter drabbning från någon, som tillhör
krigförande fientlig afdelning, hvad ej till krigsbyte göras må; dömes till
fängelse eller straffarbete i högst två år. Skedde det från krigsfånge,
vare den omständighet såsom försvårande ansedd.

Föröfvades tillgreppet från fiende, som i drabbningen stupat; dömes
till straffarbete i högst fyra år eller, där omständigheterna åro synnerligen
mildrande, till fängelse.

Var fienden af sår eller sjukdom urståndsatt att sig försvara; dömes
den brottslige till straffarbete från och med sex månader till och med
fyra år. Tillfogades fienden för bytets tagande ytterligare sår eller skada;
varde gärningsmannen dömd till straffarbete från och med fyra till och
med tio år eller på lifstid. Stannade i sistnämnda fall gärningen vid
försök, dömes till straffarbete från och med två till och med åtta år.

180 §.

Hvar, som, när befästad ort, läger eller annan plats intages, eller
eljest under eller efter drabbning, tillägnar sig gods eller penningar från
invånare i fientligt land, hvilken ej tillhör krigförande fientlig afdelning,
dömes för plundring till straffarbete från och med fyra till och med tio
år. Aro omständigheterna synnerligen mildrande, må tiden för straffarbetet
nedsättas till två år.

183

Kungl. Mcij:ts Nåd. Proposition N:o 61.

Har någon genom öfverfallande medelst våld å person eller användande
af hot, som innebar trängande fara, gjort försök till brott, som
här är sagdt, men ej gittat tillgrepp fullborda, värde för försök till plundring
dömd till straffarbete i högst sex är.

Där vid plundring eller försök därtill så groft våld någon tillfogats,
att lian däraf fått svår kroppsskada eller ljutit döden; skall den brottslige
i förra fallet dömas till straffarbete på lifstid eller i tio år och i senare
fallet mista lifvet eller dömas till straffarbete på lifstid.

181 §.

Hvar, som i sin tjänsteegenskap vid krigsmakten, för egen vinning
eller annans enskilda nytta, ålägger invånare i eget eller främmande land
krigsgärd eller leverans af lifsmedel, foder, fordon eller annan dylik krigsförnödenhet
eller tjänstbarhet eller uttager annan eller större gärd, leverans
eller tjänstbarhet än den, som i vederbörlig ordning fastställts, eller
utfordrar, hvad han vet af gärd, leverans eller tjänstbarhet redan guldet
eller tillgjordt vara, dömes till straffarbete från och med sex månader
till och med fyra år. Var det befälhafvare, som gjorde sig härtill skyldig'',
må, där brottets beskaffenhet sådant föranleder, tiden för straffarbetet höjas
till sex år.

Å mbets- eller tjänsteman, som i sitt ämbete eller sin tjänst vid
krigsmakten beträdes med brott, hvarom i denna § är sagdt, varde ock
afsatt samt förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

182 §.

Hvar, som mot fienden brukar gift, dömes till straffarbete i högst
sex år.

183 §.

Har någon, efter drabbning, ä stället, där den hölls, eller i närheten
däraf eller å taget fartyg eller i eröfrad fästning eller annan ort föröfvat
våld eller annan misshandel å den, som icke gjort motstånd eller som är

184

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

satt under beskydd, eller å krigsfånge eller å sårad eller sjuk person eller
å den, som har vård om sjuk eller sårad, och innefattar gärningen ej brott,
som bör straffas efter 179 § 3 inom.; varde för våldet eller misshandeln
dömd till ansvar efter allmän lag och, vid straffets bestämmande, brottet
ansedt såsom begånget under försvårande omständigheter.

Fjärde delen.

Om befälhafvares disciplinära myndighet.

16 KAP.

Om disciplinmål.

184 §.

I vissa mål tillkomme det vederbörande befälhafvare att ålägga
disciplinstraff. Dessa mål kallas disciplinmål.

185 §.

Till disciplinmål räknas de mål, som angå öfverträdelser af denna
lag, då de efter samma lags nedannämnda rum kunna försonas med
disciplinstraff, nämligen:

1) rymningsbrott, delaktighet däri eller stämpling därtill efter 50,
51, 56, 57, 58, 59 och 154 §§;

2) olofligt undanhållande efter 52, 53, 54, 55, 56, 57 och 157 §§;

3) öfverträdelse af ålagd arrest utan bevakning efter 61 §;

4) otillåtna sammankomster efter 73, 74 och 75 §§;

5) vägran eller underlåtenhet att fullgöra förmans befallning efter
76, 77 och 78 §§;

6) underlåtenhet att efterkomma öfverordnads föreskrifter efter 79 §;

7) våld, hot eller förolämpning, hvarom förmäles i 80, 81, 82, 85,
90, 91 och 93 §§; dock att dessa mål ej må utan den förorättades uttryckliga
medgifvande behandlas såsom disciplinmål;

8) ohörsamhet eller uppstudsighet emot skiltvakt eller annan vakt,
patrull eller truppafdelning eller mot person, hörande till krigsmaktens
polisväsende, efter 88 §;

185

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

9) störande af gudstjänst efter 95 §;

10) oljud, oväsende, oanständigt uppförande eller annat förargelseväckande
beteende och fylleri efter 96 §;

11) anstötligt och ovärdigt uppförande efter 97 §;

12) oförsiktighet med eld eller lätt antänd bart ämne efter 99 §;

13) obehörigt nyttjande af kronans egendom efter 100 §;

14) oloflig försäljning, pantsättning eller annan förskingring, förstörande
eller skadande af vapen, utrednings- eller beklädnadspersedlar,
ammunition, tjänstehäst eller dess mundering eller foder eller hvad annat,
som till utrustning hörer, samt de flera förbrytelser, som omförmälas i
101 §, efter samma lagrum;

17) obehörigt öfvergifvande af eller försummelse på post, så ock
fylleri under vaktgöring eller annan likartad tjänstgöring efter 123, 124,
125 och 176 §§;

18) dubbel anställning efter 126 §;

20) vårdslöshet, försummelse oförstånd eller oskicklighet i tjänsten
af den, som utan att vara krigsman lyder under denna lag, efter 132 §;

21) gemenskap med fienden efter 147 §;

22) krigsfånges försök att ur fångenskapen afvika efter 148 §
2 inom.; samt

23) egenmäktigt tagande af krigsbyte efter 178 §;

186 §.

År . någon på eu gång angifven dels för förseelse, hvilken är att
hänföra till disciplinmål, och dels för brott, som tillhör krigsdomstols
upptagande, och hafva antingen båda förbrytelserna blifvit föröfvade genom
en och samma handling eller utgöra de arter af samma slags brott, skola
de båda hänskjutas till domstolen.

Bill. till Riksd. Prof. 1908. 1 Sand. 1 Afd. 50 Höft.

186

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

187 §.

Har någon af det vid krigsmakten fast anställda manskapet rymt,
anses han i fråga om disciplinstraff och dess åläggande fortfarande tillhöra
krigsmakten, ändå att han ej ertappas, förr än annan blifvit i hans
nummer insatt.

188 §.

Ej må befälhafvare ålägga vid krigsmakten anställd präst disciplinstraff.
Beträdes sådan präst med förseelse, som för annan vid krigsmakten
ådrager disciplinstraff, göre befälhafvaren anmälan därom hos den prästerliga
myndighet, hvarunder den felaktigt lyder.

189 §.

Om befälhafvares skyldighet att i vissa fall, då sådan förseelse förekommer,
hvarom i 185 § förmäles, efter hållet förhör öfverlämna målet
till krigsdomstol, därom stadgas i 18 kap.

190 §.

Utan hinder af hvad i 184 och 185 §§ finnes föreskrifvet, äger krigsdomstol
att efter lag ålägga disciplinstraff i mål, som är under dess handläggning.

17 KAP.

Om de befälhafvare, som äga bestraffningsrätt i disciplinmål.

191 §.

Bestraffningsrätt i disciplinmål tillkommer i den utsträckning, som
i 16 kap. sägs, utan inskränkning nedannämnde befälhafvare, enhvar öfver
den personal, som står under hans befäl, nämligen:

l:o) chef för arméfördelning och likställd befälhafvare samt chef för
regemente eller likställdt truppförband vid armén;

187

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 67.

2:o) stationsbefälhafvare, varfschef, chef för underofficers- och sjömanskårerna
samt chef för exercis- och underbefälsskolorna vid flottans
stationer äfvensom chefen för skeppsgossekåren;

3:o) chefen för flottans stab samt inspektören af flottans öfningar
till sjöss;

4:o) eskaderchef samt afdelnings-, divisions- och fartygschef af minst
regementsofficers grad;

5:o) bevakningschef vid kustsignal väsendet;

6:o) chefen för kustartilleriet och chef för regemente, tillhörande
kustartilleriet;

7:o) inskrifningsområdesbefälhafvare; samt

8:o) befälhafvare af minst kaptens grad för skola, kommendering,
verk eller inrättning, som ej tillhör visst truppförband af armén eller
kustartilleriet eller station af flottan, eller för detacherad afdelning; så
ock chef af kaptens grad för själfständig eller detacherad fartygsafdelning
eller för enkelt eller detacherad! fartyg.

Samma befogenhet, som nu är sagd, tillkommer befälhafvare, som
af Konungen förordnats att innehafva högre befäl än de förut i denna §
nämnda.

1 krigstid äger enhvar befälhafvare, som innehar minst underofficers
grad och för befäl öfver detacherad afdelning, bestående af minst ett
kompani eller däremot svarande styrka, bestraffningsrätt i enahanda utsträckning,
som förut i denna § är sagdt.

192 §. .

Hvad i 191 § är sagdt om där omförmälda befälhafvare galle ock
om befälhafvare, som enligt förordnande eller tjänsteregle mente tillfälligt
utöfvar befäl, som afses i nämnda §, och, om detta är sådant, som
omförmäles under 4:o) eller 8:o) af samma §, innehar sådan grad, som,
enligt hvad där är sagdt, erfordras för bestraffningsrättens utöfning.

193 §.

Med detacherad afdelning likställes enligt denna lag afdelning, hvilken,
utan att densamma af befälhafvare i föreskrifven ordning förklarats vara
detacherad, från hufvudstyrkan skilts på sådant sätt, att dagliga befallningar
icke kunna omedelbart från dennas befälhafvare inhämtas. Hvad
sålunda är sagdt äge motsvarande tillämpning i fråga om fartygsafdelning
eller fartyg.

188

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

194 §.

Befälhafvare af lägre än kaptens men minst underofficers grad, hvilken
utöfvar sådant befäl, som i 191 § 8:o) är sagdt, äger, där ej sådant fall
är för handen, som afses i sista mom. af nämnda §, öfver honom underlydande
bestraffningsrätt med den inskränkning, att vaktarrest öfver tio
dagar eller vaktarrest med skärpning genom mörkt enrum öfver tre dagar
ej må af honom åläggas.

• 195 §.

196 §.

Kommendant i fästning eller i annan ort, där krigsmakt är förlagd,
äger bestraffningsrätt öfver garnisonen för öfverträdelser af hvad angående
fästningens eller ortens försvar, garnisonstjänsten eller ordningen på stället
af kommendanten förordnas, så ock för förseelser på vakt eller i annan
tjänsteförrättning, som är under hans inseende.

Har afdelning af garnisonen ej egen, till utöfning af bestraffningsrätt
behörig befälhafvare, äger kommendanten jämväl i andra mål utöfva bestraffningsrätt
öfver afdelningen.

1 de mål, däri kommendant innehar bestraffningsrätt, äger han, om
han är af kaptens eller högre grad, att utöfva nämnda rätt i enahanda
utsträckning, som i 191 § afses, men i annat fall med den inskränkning,
som i 194 § angående där omförmälde befälhafvare är stadgad.

Hvad ofvan om kommendant är sagdt, äge motsvarande tillämpning
i fråga om med kommendant likställd befälhafvare.

197 §.

Chef a fartyg, där afdelning af armén eller kustartilleriet blifvit till
tjänstgöring kommenderad, äger öfver den afdelning enahanda bestraffningsrätt
som öfver fartygets öfriga besättning.

Är afdelning af krigsmakten för annat ändamål tagen ombord, äge
fartygschefen att, inom gränsen af sin bestraffningsrätt, ålägga bestraffningför
förseelser, som någon af afdelningen begår emot hvad i afseende å

189

KungI. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

fartygets säkerhet eller rörelser eller ordningen ombord af fartygschefen
förordnas; börande i sådant fall afdelningens befälhafvare, ifall han är af
högre grad eller rangklass än fartygschefen, bestämma straffet.

Har afdelningen icke ombord å fartyget egen till utöfning af bestraffningsrätt
behörig befälhafvare, äger fartygschefen att inom ofvannämnda
gräns jämväl i öfrig! utöfva bestraffningsrätt öfver afdelningen.

198 §.

Lyder fartyg, hvars chef är af lägre grad än regementsofficer,
under högste befälhafvare öfver flotta eller under eskader- eller afdelningschef,
äger den högre befälhafvare!! att åt fartygschefen uppdraga
bestraffningsrätt med den inskränkning, som i 194 § i fråga om där
omförmäld befälhafvare är stadgad.

199 §.

Finner befälhafvare, som innehar bestraffningsrätt med den inskränkning,
hvarom i 194 § förmäles, af underlydande begången förseelse påkalla
strängare straff, än han själf äger ålägga, eller uppstår hos honom
tvekan, huruvida målet bör behandlas såsom disciplinmål eller hänskjutas
till krigsdoinstol, öfverlämne befälhafvare!! målet till närmast högre med
oinskränkt bestraffningsrätt beklädd befälhafvare eller, där han är chef för
sjelfständig fartygsafdelning eller enkelt fartyg, till stationsbefälhafvaren
vid den station af flottan, dit fartyget, hvarå den felaktige befinner sig,
hör eller det först inlöper; och åligger det nämnde högre befälhafvare
eller stationsbefälhafvaren att meddela beslut i målet.

Ager befälhafvare för afdelning af krigsmakten, som tillhör garnison
i fästning eller annan ort, där kommendant finnes, eller som är tagen
ombord å fartyg utan att vara till tjänstgöring därstädes kommenderad,
bestraffningsrätt öfver afdelningen allenast med den inskränkning, som ofvan
nämnts, vare den befälhafvare, om kommendanten eller fartygschefen är
beklädd med oinskränkt sådan rätt, berättigad att i fall, som i 1 mom.
af ses. öfverlämna målet till kommendanten eller fartygschefen, som i sådan
händelse bär att meddela beslut i målet.

200 §.

Mål rörande våld, hot eller förolämpning mot befälhafvare, som,
enligt hvad ofvan stadgats, själf skulle äga att utöfva bestraffningsrätt i

190

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

målet, värde, där ej lägre med bestraffningsrätt utrustad befälhafvare
finnes, öfverlämnadt till närmast högre befälhafvares handläggning; dock
att denna bestämmelse ej må utgöra hinder för att å fartyg på sjötåg
befälhafvaren själf må utöfva bestraffningsrätten, då förseelsens omedelbara
bestraffande finnes för krigstuktens upprätthållande erforderligt.

201 §.

Befälhafvare, som endast för viss tid eller för viss tjänsteförrättning
har underlydande under sitt befäl, må, där så finnes lämpligt, för särskild!
fall hos den befälhafvare, som eljest äger bestraffningsrätt öfver den felaktige,
hemställa om hans bestraffande.

202 §.

Den Konungen i egenskap af högste befälhafvare öfver krigsmakten
tillkommande bestraffningsrätt i disciplinmål utöfvas enligt regeringsformen.

18 KAP.

Om handläggningen af disciplinmål.

203 §.

Varder någon hos befälhafvare angifven för förseelse, hvarom i 185 §
förmäles, eller är eljest till befälhafvarens kunskap kommet, att sådan förseelse
blifvit begången, då skall utredning om förseelsen och de närmare
omständigheterna därvid ske vid förhör. Sådant förhör hålles af den tilltalades
till bestraffningsrättens utöfning behörige befälhafvare eller, där
denna rätt innehafves af befälhafvare, som omtalas i 191 § l:o)—7:o),
eller af högre befälhafvare eller af kommendant, och han ej finner skäl
att själf hålla förhöret, af den, hvilken därtill i allmänhet eller för särskild!
fall af befälhafvaren eller kommendanten förordnats.

Vid förhöret, därvid någon af den tilltalades öfverordnade eller af
de med honom likställde alltid bör, där så ske kan, vara tillstädes, skall
målsägande, om sådan finnes, och han det äskar, vai''da hörd, den tilltalade
lämnas tillfälle att förklara sig samt i öfrigt iakttagas, hvad för utredning
af förseelsens beskaffenhet och pröfning af den tilltalades straffbarhet är

191

Ki.cn.ffl.

af nöden. Hvad vid förhöret hufvudsakligen förekommit skall i korthet
antecknas, där ej i krig hinder därför möter.

204 §.

Finner efter hållet förhör vederbörande befälhafvare målet rätteligen
ej vara af beskaffenhet att böra behandlas såsom disciplinmål, i tv att
antingen påföljden i det särskilda fallet ej bör stanna vid disciplinstraff,
eder ock erforderlig utredning om brottets beskaffenhet eller den angifnes
straffbarhet ej har kunnat vinnas, då skall målet öfverlämnas till krigsdomstol;
dock att i sistnämnda rall befälhafvaren, där saken pröfvas vara
af synnerligen ringa vikt och målsägande ej för vinnande af ytterligare
utredning påfordrar dess hänskjutande till krigsdomstol, må låta målet
förfalla.

205 §.

Disciplinstraff skall lämpas efter förseelsens mer eller mindre svåra
beskaffenhet, de flera eller färre försvårande eller förmildrande omständio--heter, under hvilka den blifvit begången, samt den straff skyldiges uppförande
i öfrigt, hvarvid synnerligt afseende bör fästas därå, om han alltid
tillförene förhållit sig väl eller däremot oftare och för svårare förseelser
undergått straff.

206 §.

Ej må för förseelse, hvilken är att hänföra till disciplinmål och hvarföi
den felaktige blifvit straffad, tillökning i bestraffningen sedermera
åläggas honom.

19 KAP.

Om verkställighet af disciplinstraff.

207 §.

Disciplinstraff, som blifvit ålagdt af befälhafvare, skall, där så kan
ske, genast verkställas.

192

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 67.

Är den straffskyldige för annat brott under tilltal vid domstol, ma
straffets verkställighet däraf ej hindras eller uppehållas.

Hålles tilltalad häktad för brott, som hör till domstols upptagande,
och angifves han tillika för förseelse, hvilken ma behandlas såsom disciplinmål;
då må väl disciplinstraff af befälhafvare!! i vanlig ordning honom
åläggas, men ej bringas till verkställighet, innan antingen den tilltalade
varder ställd på fri fot, eller slutligt utslag blifvit meddeladt i det mål
som hör till domstolens behandling.

208 §.

Befälhafvare, som i disciplinmål ålagt straff, skall i laga ordning befordra
det till verkställighet eller, om straffet bör af annan befälhafvare
verkställas, hos denne därom göra hemställan. Tillhör den straffskyldige
afdelning, som tagits ombord å fartyg utan att vara till tjänstgöring a
fartyget kommenderad, och har bestraffningen ålagts af afdelningens egen
befälhafvare, må bestraffningen ej å fartyget verkställas, innan fartygets
chef förklarat hinder därför ej möta.

Innan i disciplinmål ålagd bestraffning verkställes, skall underrättelse
om orsaken till bestraffningen och om dennas beskaffenhet af befälhafvare]!
eller den hans ställe företräder meddelas den straffskyldige antingen
offentligen eller genom skriftliga order.

20 KAP.

Om klagan i disciplinmål.

209 §.

Den, som blifvit genom beslut, meddeladt af befälhafvare af officers
grad eller rang, belagd med disciplinstraff och med beslutet ej
åtnöjes, äger att före klockan tolf ä tjugonde dagen från den dag, dä
straffet afslutades, ingifva sina besvär till krigshofrätten eller, om öfverkrigsrätt
trädt i verksamhet vid den afdelning af krigsmakten, dit
befälhafvare!! hör, till öfverkrigsrätten; dock stånde det klaganden
öppet att i stället aflämna sina besvär till den befälhafvare, som ålagt
bestraffningen eller i hans ställe satt är; åliggande det befälhafvaren att
ofördröjligen insända besvärsskriften, försedd med påteckning om tiden för

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 67. 193

dess afkunnande till honom, jämte öfriga besvärshandling^!* till krigsöfverdomstolen.

Den, som blifvit genom beslut, meddeladt af befälhafvare af underofficers
grad eller rang, belagd med disciplinstraff och med beslutet ej
åt nöjes, äger att inom den tid, som i 1 mom. sägs, aflämna sina besvär,
ställda till den krigsrätt, under hvilken befälhafvaren, som ålagt bestraffningen,
lyder, till den befälhafvare, som har att förordna krigsrätten.

Försummar den missnöjde, hvad sålunda är föreskrifvet, hafve förlorat
sin. talan.

Domstolen äger att utlåta sig, om och i hvad mån det undergångna
straffet bör räknas klaganden till last, äfvensom, därest icke beslutet tillkommit
i den ordning, som i 202 § afses, jämväl angående befälhafvare^
förhållande.

Utan hinder af anförda besvär skall straffet i föreskrifven ordning
verkställas.

21 KAP.

Om tillrättavisningar.

210 §.

a) varning, meddelad enskildt eller i närvaro af några den felaktiges
öfverordnade eller med honom likställda;

b) vägran, ombord å fartyg, af landpermission för viss bestämd tid,
högst trettio dagar, eller för högst sex landpermissionsdagar;

samt, för manskap dessutom,

d) förbud att under viss bestämd tid, högst femton dagar, vistas
utom kasernområde, lägel* eller däremot svarande område; och

Bill. till Piksd. Prat. 1908. 1 Sami. 1 Åfd. 50 Hälft.

194

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

e) mistning af dagaflöning eller aflöningstillägg till ett belopp af
högst fyra kronor;

Tillrättavisning, hvarom nu är sagdt, mä ej användas af mer än
ett slag för samma förseelse eller fel, ej heller tillrättavisning, hvarom i
c) förmärs, i något fall så användas, att genom öfveransträngning eller
annan orsak men för den felaktiges hälsa och tjänstbarhet däraf kommer.

Om tillrättavisningar, som få användas för barn, hvilka ej fyllt
femton år, därom förordnar Konungen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 67.

195

Bil. B.

Förslag

till

Lag

om införande af den nya strafflagen för krigsmakten samt hvad i afseende

därå iakttagas skall.

1 §•

Den strafflag för krigsmakten, hvilken nu är antagen, skall, jämte
hvad hår nedan stadgas, lända till efterrättelse från och med den 1
januari 19

2 §■

Genom den nya strafflagen för krigsmakten upphäfvas:

strafflagen för krigsmakten den 7 oktober 1881 jämte alla de särskilda
nu gällande stadganden, som utgöra ändring af nämnda lag eller
tillägg däri;

31 § och 36 § 2 mom. värnpliktslagen den 14 juni 1901;

1 och 2 §§, 6 18 §§, 20—24 §§, 26 § 1 punkten samt 27 § 1

stycket disciplinstadgan för krigsmakten den 16 juni 1899;

så ock hvad i öfrigt finnes i lag eller särskild författning eller i
reglementen, instruktioner eller andra särskilda föreskrifter stridande mot
den nya lagens bestämmelser.

3 §■

Förekommer i särskild författning hänvisning till straffbestämmelse
som enligt 2 § blilvit upphäfd, skall brott, hvarför sådan hänvisning är

196

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

gifven, straffas efter nya strafflagen för krigsmakten,_ så framt straff å
clet brott däri utsattes; finnes straff å brottet däri ej utsatt, vare hänvisningen
förfallen.

4 §■

Brott, som är föröfvadt, innan nya strafflagen för krigsmakten blitvit
gällande, men för hvilket dessförinnan straff ej är bestämdt genom
domstols utslag, som vunnit laga kraft eller ej öfverklagadt. varder, eller
(renom befälhafvares beslut i disciplinmål, skall efter nya lagen straffas,
om det straff, som efter densamma bör åläggas, är lindrigare än det,
som varit stadgadt i äldre lag; och skall därvid jämväl iakttagas, att,
om enligt äldre lag disciplinstraff skulle följa å brottet, disciplinstraff
enligt nya lagen skall åläggas, därest ej sådant fall är för handen, som

nedan i denna § sägs. ,

Har någon, innan nya strafflagen för krigsmakten biet gällande,
genom domstols utslag, som vunnit laga kraft eller ej öfverklagadt varder,
eller genom befälhafvares beslut i disciplinmål blifvit belagd med disciplinstraff,
och varder han öfvertygad att förut hafva gjort sig skyldig till
annan förseelse, därå disciplinstraff bör följa, värde straffet för båda töi
seelserna, bestämdt enligt äldre lag.

6 §•

Vid verkställighet af arreststraff, som blifvit någon ålagdt, innan
nya strafflagen för krigsmakten blef gällande, men ej dessförinnan börjat
verkställas, skall iakttagas:

l:o) att arrest utan bevakning och vaktarrest verkställas sa, som
angående dessa straff i nya strafflagen för krigsmakten är stadgadt; samt

197

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 67.

lända till efterrättelse, hvad i ofvannämnda, lag är föreskrifvet om verkställighet
af vaktarrest.

Inträffar sådant fall, som sägs i 4 § 2 mom., lände vid straffets
tillämpning de i 42 § af nya strafflagen för krigsmakten stadgade grunder
till efterrättelse, där de tillämpliga äro.

7 §•

Har någon, efter det, nya strafflagen för krigsmakten blef gällande,
begått förseelse, som ådrager arreststraflf, och har dessförinnan enligt
äldre lag ålagts honom arreststraff, hvilket icke till fullo gått i verkställighet,
då skall, med tillämpning af de i 40, 41 och 42 §§ i nya
lagen stadgade grunder, det sist ålagda straffet sammanläggas med det
tidigare ålagda eller dess återstod till ett arreststraff enligt nya lagen;
och skall därvid sträng arrest anses svara mot vaktarrest med skärpning
genom mörkt enrum; dock att, vid förvandling af sträng arrest utan
skärpning genom mistning af sängkläder till vaktarrest med skärpning
genom mörkt enrum, sistnämnda straff ej må verkställas med skärpning
genom hardt nattläger i vidare mån, än det sist ålagda straffet förbundits
med dylik skärpning; och skall, om sträng arrest ålagts för längre tid än
sex dagar, den Överskjutande arresttiden vid sammanläggningen anses
såsom vaktarrest utan skärpning eller, om den stränga arresten ålagts med
skärpning genom mistning af sängkläder, såsom vaktarrest med skärpning
genom hardt, nattläger.

_ Skall arreststraff, ålagdt enligt äldre lag, öfvergå till fängelse eller
straffarbete, galle de i sådan lag för slikt fall stadgade grunder.

Förekomma till verkställighet på en gång flera beslut, hvarigenom
samma person blifvit fälld till straff, h vil ka,'' efter ty i denna § är sagdt,
ej. kunna jämte hvarandra verkställas, göres om förhållandet anmälan hos
krigsöfverdomstolen, som förordnar, huru straffen skola sammanläggas.

8 §•

Där nya strafflagen för krigsmakten utsätter särskildt straff för återfall
i brott, skall det straff ådömas, ändå att straffet för förra brottet
varit ådömdt efter äldre lag eller författning, så framt den brottslige
samma straff till fullo undergått.

9 §.

År brottslig gärning föröfvad, innan nya strafflagen för krigsmakten
blef gällande, skall i fråga om tid för åtal eller verkställande af utslag

198

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

eller beslut, hvarigenom straff blifvit ålagdt, afseende göras å det straff,
hvarmed brottet i nya lagen belägges.

10 §.

Kung!. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 67.

199

Bil. C.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar af förordningen om krigsdomstolar och
rättegången därstädes den It juni 1868.

Härigenom förordnas, att nedanstående delar af förordningen om
krigsdomstolar och rättegången därstädes den 11 juni 1868 skola erhålla
följande förändrade lydelse:

18 §.

Till krigsdomstol höra följande mål:

l:o) åtal emot dem, som lyda under strafflagen för krigsmakten
eller eljest äro underkastade straff efter samma lag, för brott, som i andra
eller . tredje delen af nämnda lag omförmäles såsom straffbart, vare sig
straffet finnes utsatt där eller i sådant afseende hänvisning är gjord till
allmän lag; ö

2:o) åtal för fel och förbrytelser i ämbete eller tjänst vid krigsmakten,
jämväl i de fall, då brottet ej omförmäles såsom straffbart i strafflagen
för krigsmakten;

3:o) åtal emot dem, som lyda under strafflagen för krigsmakten, för
brott, af hvilken beskaffenhet som helst, då de föröfvas i fält eller inom
fästning, som förklarats i belägringstillstånd, eller på sjötåg i krigstid,
såvida åtalet anställes, medan fält- eller sjötåget varar eller fästningen
fortfarande befinner sig i belägringstillstånd;

4:°) åtal emot krigsfånge eller emot utländsk man, hvilken vid krig
mellan främmande makter, därunder Sverige är neutralt, här i riket in -

200

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 67.

ternerats, förutom i de fall, som alses under l:o), jämväl i andra fall,
såvida åtalet rör brott, som begås, medan den tilltalade hålles under
militärbevakning, eller, om han är krigsfånge, brott, som föröfva^ utom
riket;

5:o) åtal emot dem, som lyda under strafflagen för krigsmakten, för
delaktighet i brott, som skall åtålas vid krigsdomstol, eller för underlåtenhet
att upptäcka sådant brott, ändå att nämnda lag ej är å den åtalade
delaktigheten eller underlåtenheten tillämplig; så ock åtal emot personer,
som omförmälas under 4:o), för delaktighet i brott, som skall åtalas vid
sådan domstol;

6:o) tvister om gjordt krigsbyte till lands eller uppbringning till
sjöss; samt

7:o) besvär öfver befälhafvares beslut, hvarigenom disciplinstraff
blifvit någon ålagdt.

Från de mål, som här ofvan under l:o) och 2:o) omförmälas,
undantagas dels mål, som, enligt hvad särskildt är stadgadt, tillhöra domkapitels
upptagande, dels ock, där ej sådant fall är för handen, som
under 3:o) afses, mål, som enligt uppbördsförfattningar böra pröfvas af

kammarrätten. .

Är i särskild författning stadgadt, att undersökning i mål eller
ärende skall äga rum inför krigsdomstol, vare det gällande.

19 §•

I mål, hvarom 18 § handlar, skall, där ej i denna lag eller genom
särskild författning annorlunda bestämmes, krigsrätt rannsaka och döma;
och upptagas målen af vederbörande regements- eller station skrigsrätt vid
det regemente eller den kår eller station, som den tilltalade tillhöi
eller som, där viss person ej tilltalad är, målet närmast angår. Om vid
den tid, då målet skall anhängiggöras, den tilltalade eller den trupp, som

201

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67 .

målet eljest rörer, är förlagd i garnison å sådan ort eller hörer till sådan
afdelning af krigsmakten, för hvilken garnisons- eller fältkrigsrätt finnes,
tillkommer det denne att målet handlägga.

26 §.

Angifves någon för delaktighet i brott, hvilket vid krigsdomstol
åtalas, och är den angifne i det ifrågavarande fallet ej underkastad straff
efter strafflagen för krigsmakten; äge denna domstol väl att äfven angående
den delaktige rannsaka, rnen insände sedan protokollen i målet till vederbörande
allmän domstol, som öfver honom dömer.

Lag samma vare, om den, som är tilltalad vid krigsdomstol, där
yrkat föi angifvelsen brottmalsansvar a person, som ej lyder under krigslag.

Varder i mål, som, hvad hufvudmannen angår, hörer till allmän
domstols upptagande, någon vid krigsmakten angifven för delaktighet;
döme ock deri allmänna domstolen däröfver, ändå att ansvaret skall bestämmas
efter strafflagen för krigsmakten.

37 §.

År sådant förhållande för handen, att underrätts utslag jämlikt
allmän lag skall underställas öfverrätts pröfning, varde ock då krigsrätts
utslag underställdt krigsöfverdomstols pröfning; och gifve krigsrätten därvid
tillkänna, hvad part har att iakttaga, där han vill i den högre rätten sig
yttra. Har utslaget meddelats af krigsrätt, som hemma i landet hållen
är, eller af krigsrätt, som lyder under öfverkrigsrätt, läte auditören inom
dagar från den dag, då utslaget gafs, till krigsöfverdomstolen insända
utslaget samt öfriga protokoll och handlingar i målet. Skall utslag
undeiställas, som meddelats af krigsrätt vid afdelning af armé, som utom
riket år, eller å fartyg på sjötåg, och är ej särskild öfverkrigsrätt förordnad,
aligge det auditören att inom hälften af den tid, som ofvan är nämnd,
aflärnna utslaget jämte öfriga protokoll och handlingar i målet till den
befälhafvare, som förordnat krigsrätten; och insände befälhafvaren dem
med första möjliga lägenhet till krigshofrätten.

Rih. till Piksd. Prof. 1908. 1 Sami. / Afd. 50 Höft.

202

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 67.

38 §.

39 §.

Då mål af krigsrätt slutligen afgöres, eller af rätten till värjemålsed
dömes, gifve rätten i utslaget tillkänna hvad den, som vill söka ändring
i utslaget, i sådant hänseende har att iakttaga.

Vill någon klaga öfver annat af krigsrätt meddeladt beslut, än
nyss är nämndt, och begär han hos rätten underrättelse om hvad i
sådant afseende iakttagas bör, varde ock därom underrättelse lämnad.
Sökes sådan underrättelse, då rätten ej sitter, värde den meddelad af
auditören.

40 §.

Besvär öfver utslag eller beslut, som meddelats af krigsrätt inom
riket, skola till krigshofrätten ingifvas före klockan tolf å tjugonde dagen
från den dag, då utslaget eller beslutet gafs; dock vare det klaganden
tillåtet att i stället inom nämnda tid afläinna sina besvär till den befälhafvare,
som förordnat krigsrätten; åliggande det befälhafvaren att ofördröjligen
insända besvärshandlingarna till krigshofrätten.

Part, som i målet hålles häktad, stånde öppet att intill besvärstidens
utgång afkunna sina besvär, där han hålles i allmänt häkte, till
Konungens befallningshafvande eller tillsyningsmannen vid häktet, men
eljest till den befälhafvare, som har uppsikt öfver häktet,; och åligger det
denne att ofördröjligen insända besvärshandlingarna till krigshofrätten.

Besvär öfver "utslag eller beslut, hvilket är gifvet af krigsrätt, som
hållits utom riket eller å fartyg under sjötåg, skola före klockan tolf å
tionde dagen, efter det utslaget eller beslutet gafs, aflämnas till den befälhafvare,
som förordnat krigsrätten, eller, där den klagande i målet hålles
häktad, till den befälhafvare, som har uppsikt öfver häktet; och åligge det
befälhafvaren, om klagandens vederpart i orten kan anträffas, att låta
honom undfå afskrift af besvären, med föreläggande af viss kort tid att
inkomma med förklaring däröfver till befälhafvaren, vid äfventyr att
underlåtenhet däraf ej hindrar målets afgörande; kan vederparten ej an
träffas, eller har han, sedan han erhållit del af besvären, ingifvit förklaring
eller försuttit tiden därför, bör befälhafvaren ofördröjligen insända hand -

203

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 61.

Krigarna i målet till öfverkrigsrätten, dår sådan finnes, men eljest till
krigshofrätten och därvid tillika, för det fall att vederparten ej kunnat
anträffas, eller förklaranden försuttit tiden för förklarings afgifvande,
därom göra anmälan.

Afse besvär, hvarom i denna § förmäles, beslut, som, där det meddelats
af allmän domstol, må utan inskränkning till viss tid öfverklagas,
vare då ej heller klagan öfver krigsrättens beslut till viss tid begränsad.’

41 §•

Varda ej i mål, däri, enligt hvad ofvan är sagdt, talan i händelse
af missnöje skall inom viss tid fullföljas, besvär inom den tid anförda,
stånde krigsrättens utslag fast, där ej inom samma tid visas laga förfall.
Vill någon visa sådant förfall, och har utslaget meddelats af krigsrätt inom
riket, ingifve de handlingar, han vill till styrkande af förfallet åberopa,
till krigshofrätten, eller, om han är häktad, till den myndighet, som, enligt
hvad i 40 § är stadgadt, äger att i sådant fall mottaga besvär öfver krigsrättens
utslag. Har utslaget meddelats af krigsrätt, som hållits utom
riket eller å fartyg under sjötåg, varde nämnda handlingar ingifna till
den befälhafvare,, dit jämlikt nyssberörda § besvär i målet böra aflämnas.
År myndighet, till hvilken, på grund af hvad nu är föreskrifvet, handlingar
till styrkande, af förfall varda ingifna, befälhafvare, åligge det denne att
ofördröjligen insända handlingarna till krigsöfverdomstolen. Pröfvas förfallet
lagligt, utsätter krigsöfverdomstolen ny tid.

42 §-

1 underställningsmål skall hvad i 40 och 41 §§ är stadgadt ej vinna
tillämpning. . I sådant mål äge part att inom den tid och till den myndighet,
som i fråga om anförande af besvär öfver krigsrätts utslag i 40 §
för hvarje fall sägs, ingifva de påminnelser, han aktar nödiga.

43 §.

Aro hos krigsöfverdomstol besvär anförda, och finner domstolen,
att någon höras bör, innan utslag fälles; infordre genast, ehvad den, som
höras skall, . på fri fot är eller i häkte hålles, hans förklaring, genom
skyndsamt afgående remiss till vederbörande befälhafvare eller Konungens

204

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

befallningshafvande: lägge ock den, som sig förklara skall, viss tid före att
samma skyldighet fullgöra. Blifver han med sitt svar ute; gånge så, som
för slikt fall i allmän lag stadgas.

47 §.

Har krigsöfverdomstol dömt någon till dödsstraff, skall målet, i hvad
det honom rör, underställas Konungens pröfning; och bör förty krigsöfverdomstolen
genast insända utslaget jämte protokollen och öfriga handlingar
i målet till Konungens nedre justitierevision. I afseende a delgivning
af utslaget iakttages hvad i 46 § är sagdt.

49 §.

Besvär öfver krigsöfverdomstols utslag eller beslut anföras hos
Konungen.

Besvär öfver krigshofrättens utslag eller beslut skola mgifvas till
nedre justitierevision en före klockan tolf å trettionde dagen från den dag,
då utslaget eller beslutet delgafs klaganden, eller, där det blifvit offentligen
afkunnadt, sådant skedde. Är klaganden häktad, äge han inom
sagda tid aflämna besvärsskriften, där han i allmänt häkte hålles, till
Konungens befallningshafvande eller tillsyningsmannen vid häktet men
eljest till den befälhafvare, som har uppsikt öfver häktet; skolande besvärshandlingarna
ofördröjligen till nedre justitierevisionen insändas.

Besvär öfver utslag eller beslut, som meddelats af öfverkrigsrätt,
skola före klockan tolf å femtonde dagen, efter det klaganden erhöll del
af utslaget eller beslutet eller, där det offentligen afkunnats, sådant skedde,
aflämnas till öfverkrigsrättens ordförande eller, om klaganden hålles häktad,
till den befälhafvare, som har uppsikt öfver häktet; och har öfverkrigsrättens
ordförande eller nämnde befälhafvare att, där det kan ske, med
iakttagande af hvad i 40 § 3 mom. är befälhafvaren föreskrifvet, infordra
förklaring från klagandens vederpart samt att därefter insända handlin
gärna till nedre justitierevisionen.

Hvad i 40'' § 4 och 5 mom. är stadgadt för där afsedda fall, äge
motsvarande tillämpning i fråga om klagan öfver utslag eller beslut, som
meddelats af krigsöfverdomstol.

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 67.

205

50 §.

Varda ej i mål, däri, enligt hvad i 49 § är sagdt, talan skall inom
viss tid hos Konungen fullföljas, besvär inom den tid anförda, stånde
krigsöfverdomstolens utslag fast, där ej inom samma tid laga förfall visas.
Vill någon visa sådant förfall, ingifve de handlingar, han vill därutinnan
åberopa, till den myndighet, dit, enligt hvad i ofvan nämnda § för hvarje
fåll är stadgadt, besvär i målet skola ingifvas; är den myndighet befälhafvare
eller öfverkrigsrätts ordförande, åligga det denne att ofördröjligen
insända handlingarna till nedre justitierevisionen. Pröfvas förfallet lagligt,
utsätter Konungen ny tid.

o J

Öl §•

52 §.

Har, vid trupp, som i fält eller på tåg till krig är, eller å fartyg,
som för krigsföretag är stadt på sjötåg, eller i belägrad fästning, brott,
som med dödsstraff belagdt är, blifvit begånget af någon, som därför är
underkastad åtal vid krigsdomstol, och har den brottslige blifvit gripen
på bar gärning; då må, om våda för krigslydnaden eller för krigsmaktens,
fartygets eller fästningens säkerhet är att befara, såvida ej den brottslige
varder utan uppskof till straff befordrad, högste befälhafvaren på
stället, därest han är enligt strafflagen för krigsmakten med oinskränkt
bestraffningsrätt beklädd eller är kommendant, förordna särskild krigsdomstol,
benämnd ståndrätt, att i målet rannsaka och döma. Ordförande i
den rätt vare högste befälhafvarens näste man i befälet eller, där rätten
hållas skall i fästning, den som till befäl inom fästningen näst kommendanten
berättigad är; och förordnas, utan afseende på den tilltalades grad,
till ledamöter i den rätt två officerare af minst kaptens grad, två löjtnanter
eller underlöjtnanter, två underofficerare, tre af manskapet och eu auditör.

206

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

58 §.

Ståndrätts utslag, hvarigenom någon är vorden till dödsstraff dömd,
må, sedan det blifvit öfverlämnadt till högste befälhafvaren på stället, af
honom genast till verkställighet befordras. Finner befälhafvaren sig, till
till följd af inträffade förhållanden, ej böra låta verkställa utslaget, eller
har verkställighet ej följt inom tjugufyra timmar efter det utslaget afkunnades;
då skall befälhafvaren genast insända handlingarna i målet till
vederbörande krigsöfverdornstol, som med målet förfar, såsom vore ståndrättens
utslag krigsöfverdomstolens pröfning underställdt.

Annan krigsdomstols utslag, hvarigenom någon dömts till ansvar,
skall af vederbörande befälhafvare befordras till verkställighet. Hvad nu
är sagdt, galle ock om utslag, meddeladt af annan domstol än krigsdomstol,
då därigenom någon, som är anställd vid. krigsmakten och lyder under
strafflagen för krigsmakten, ådöints ansvar. År befälhafvaren af särskildt
i lag gifvet stadgande eller eljest förhindrad att utslag verkställa; öfverlämne
det till Konungens befallningshafvande.

Med utmätning för böter eller för ådömdt skadestånd må ej befälhafvare
sig befatta.

L) Om häktning, förvarsarrest och annat tagande i förvar.

59 §.

I fråga om häktning af den, som hör till krigsmakten, skall, utom
hvad i allmän lag stadgas om häktning, jämväl lända till efterrättelse
hvad här nedan i detta kapitel sägs.

60 §.

Rymmer någon, som tillhör manskapet och är tjänstgöringsskyldig
vid afdelning af krigsmakten, som för annat ändamål än öfning ställes
eller är ställd på krigsfot, skall han i häkte tagas.

Har någon af manskapet eljest begått rymningsbrott eller gjort sig
skyldig till olofligt undanhållande under sådana omständigheter, att han
bör straffas såsom rymmare, må han i häkte tagas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

207

61 §.

Har officer eller underofficer begått rymningsbrott, därför han
■enligt strafflagen för krigsmakten kan ådömas annat straff än blott
afsättning, skall han i häkte tagas.

62 §.

Befälhafvare, hvilken, enligt hvad i strafflagen för krigsmakten är
stadgadt, i disciplinmål äger utan inskränkning utöfva bestraffningsrätt
öfver underlydande, äge beträffande dem samma befogenhet att förordna
om häktning, som enligt allmän lag tillkommer Konungens befallningshafvande
i afseende å för brott misstänkta personer.

Enahanda befogenhet tillkommer jämväl kommendant äfvensom
'' fartygschef i fråga om honom underlydande, ändå att han endast i vissa
disciplinmål äger utan inskränkning utöfva bestraffningsrätt öfver dem.

63 §.

64 §.

65 §.

208

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

Rätt att tillsäga förvarsarrest, då det för ordningens upprätthållande
finnes nödigt, tillkommer ock utom tjänsten förman i afseende å underlydande,
som stör allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten.

Tillsägelse af förvarsarrest, hvarom i denna § förmäles, är allenast
ett förständigande att i arrest afbida, hvad den, som öfver den felaktige
äger bestraffningsrätt i disciplinmål, vill i laga ordning besluta.

66 §.

Den, som fått sig tillsagd förvarsarrest, skall, om han är officer
eller underofficer, under arresttiden vistas i eget rum eller tält eller, om
så finnes nödigt, hållas under bevakning i låst ljust rum eller i tält och,
om han tillhör manskapet, hållas under bevakning i sådant rum eller i
tält. Den arresterade må ej deltaga i tjänstgöring.

Då den felaktiges arresterande i låst rum eller eljest under bevak-,
ning kan erfordras, men han vägrar eller underlåter att efterkomma den
erhållna tillsägelsen, äger den, "som anbefallt arresteringen, att genom
tjänliga åtgärder befordra densamma till verkställighet.

67 §.

År ej den, som tillsagt arrest, själf i utöfning af bestraffningsrätt
i disciplinmål öfver den arresterade, åligger den förstnämnde att om
arresteringen genast och sist inom tjugufyra timmar afgifva rappoi c till
den befälhafvare, som äger bestraffningsrätten; och åligge det denne att,
så fort ske kan, meddela beslut i ärendet.

68 §.

Träffas underlydande, som är af starka drycker öfverlastad, inom
förläggningsområde eller å väg, gata eller annat ställe, hvarom i 11 kap.
15 § allmänna strafflagen förmäles, då må han, ändå att sådant fall, som
i 65 § afses, ej finnes vara för handen, när hans behöriga vårdande icke
annorledes låter sig verkställa, på förmans befallning kunna tagas iförvar
och insättas i militärhäkte, till dess han återvunnit sina sinnens bruk.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

209

M) Allmänna bestämmelser.

69 §.

I de fall, då någon, som utan att vara krigsman lyder under strafflagen
för krigsmakten eller eljest är underkastad straff efter samma lag,
angifves för brott, därför han vid krigsdoinstol skall tilltalas, galle för
åtal emot honom, hvad här ofvan stadgadt är om åtal emot krigsman, som
är i den tjänstegrad, hvartill den angifne enligt reglemente eller särskild
föreskrift räknas. Är viss tjänstegrad för den angifne ej bestämd; tillämpas
de i fråga om åtal mot manskap gällande bestämmelser.

År krigsfånge, som brott föröfvat, officer eller eljest af sådan tjänstegrad,
att han bör lika med officer anses, och skall han för brottet vid krigsdomstol
tilltalas; vare lag, som i 20 § om officerare sagd är.

70 §.

Ingifvas på grund af denna lag besvär eller annan inlaga i rättegång
till befälhafvare eller ordförande i öfverkrigsrätt, skall å besvärsskriften
eller inlagan tecknas bevis om tiden för dess ingifvande; och
varde, där ej, enligt hvad i denna lag är föreskrifvet, ytterligare åtgärd
på befälhafvaren eller öfverkrigsrättens ordförande ankommer, inlagan
äfven i de fall, där ej sådant eljest är stadgadt, ofördröjligen insänd
till den myndighet, som vederbör.

71 §.

Befälhafvare, som har uppsikt öfver häkte, öfve tillsyn däröfver,
att person, som där hålles häktad och vill i målet anföra besvär eller ingifva
inlaga till högre rätt eller ock göra ansökan om nåd, därvid ej må
sakna nödigt biträde.

72 §.

I allt öfrig!, som ej här ofvan utsatt är, lände, i afseende på rättegång.
vid krigsdoinstol, till efterrättelse hvad i allmän lag eller särskilda författningar
om rättegång i brottmål och hvad därtill hörer finnes föreskrifvet,
där det tillämpligt är.

Bill. till Riksd, Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 50 Häft.

210

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 67.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 .

Mål, som, då denna lag träder i kraft, är hos krigsdomstol anhängig!,
skall, utan hinder af denna lags bestämmelser, fortfarande handläggas
och afgöras af samma domstol, i den mån sådant tillkom densamma
enligt äldre föreskrifter, äfvensom i (ifrigt i enlighet därmed behandlas;
dock att denna lag skall tillämpas i fråga om fullföljd af talan mot utslag
eller beslut, som meddelats efter den dag, då denna lag trädt i kraft,
samt underställning af sådant utslag så ock beträffande förfarandet i högre
rätt, där utslag eller beslut, hvaremot talan fullföljts, meddelats efter
nämnda dag.

Genom denna lag upphäfves 19 § i disciplinstadgan för krigsmakten
den 16 juni 1899.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 67.

211

Bil. D.

Förslag

till

Lag

angående ändring af 1 § i förordningen angående verkställighet i vissa fall
af straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag, den 30 maj 1873.

Härigenom förordnas, att; 1 § i förordningen angående verkställighet
i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag, den 30
maj 1873 skall erhålla följande förändrade lydelse:

1 §•

Har den, som blifvit dömd till straffarbete på viss tid eller till
fängelse eller arrest och skall hållas häktad i afbidan därå, att det öfver
honom fällda utslag vinner laga kraft, icke besvärat sig öfver utslaget
inom den för ändringssökande föreskrifna tid, eller har han före besvärstidens
utgång, i den ordning, 2 § bestämmer, förklarat sig nöjd med
utslaget och villig att undergå den ådömda bestraffningen; då bör straffet
genast gå i verkställighet utan hinder af åklagares eller målsägandes
besvär.

År utslaget af domstolen underställdt högre rätts pröfning, äger
hvad nu är sagdt ej tillämpning. •

Denna, lag skall träda i kraft den 1 januari 190 ., men äger ej
tillämpning i fråga om utslag, som därförinnan meddelats.

212

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

Bil. E.

Förslag

till

Lag

angående ändring af 10 § i värnpliktslagen den 14 juni 1901.

Härigenom förordnas, att 10 § i värnpliktslagen den 14 juni 1901
skall erhålla följande förändrade lydelse:

1. Värnpliktig, som är förlustig medborgerligt förtroende för alltid,
må ej tillhöra krigsmakten. _ .

2. Är värnpliktig förlustig medborgerligt förtroende, intill dess
viss tid förflutit från det han efter utståndet straff blifvit frigifven, må
han under samma tid ej vapenöfvas utan skall till lämpliga arbeten vid
krigsmakten användas.

3. Har värnpliktig blifvit upprepade gånger straffad efter strafflagen
för krigsmakten, och äro omständigheterna sådana, att krigsman,
hörande till det vid krigsmakten fast anställda manskapet, kunnat i motsvarande
fall, jämlikt 30 § 3 mom. nämnda lag, skiljas från sin anställning,
då må, utan hinder af hvad nedan stadgas om de värnpliktiges fördelning
och tjänstgöringsskyldighet i allmänhet, i den ordning och i enlighet med
de närmare bestämmelser, som af Konungen meddelas, sådan värnpliktig
öfverföras till särskild afdelning af krigsmakten för att där fullgöra sin

tjänstgöringsskyldighet. . _ _

Lag samma vare oek, ifall värnpliktig, som tillhört det fast anställda
manskapet, men enligt nyssnämnda lagrum blifvit från sin anställning
vid krigsmakten skild, begår brott, som i strafflagen för krigsmakten är
belagdt med ansvar.

10.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 190 .

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

213

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl. Maj:ts
högsta domstol onsdagen den 20 november 1907.

Andra rummet,

Närvarande:

Justitieråden Herslow,
Lindbäck,
Claéson,
Grefberg,
Trygger.

Fortsattes och afslutades behandlingen af förslaget till strafflag för
krigsmakten jämte därmed sammanhängande författningsförslag; varande
förslagen bilagda detta protokoll.

Förslag till strafflag för krigsmakten.
Förslaget gaf anledning till följande anmärkningar:

1 §•

Justitierådet Trygg er:

?/6:o) och 7:o). Försåvidt meningen icke är, att vid lots- och fyrinrättningarna
anställda personer samt officerare vid väg- och vattenbyggnadskåren
i alla de fall, då de äro i tjänstgöring vid krigsmakten,
skola hänföras till krigsmän, synes en omredigering af ifrågavarande moment
vara erforderlig. Med den lydelse 6:o) enligt förslaget erhållit,

214

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

synes t. ex. en lots, som under fredstid tillkallats för lotsning af något
krigsmaktens fartyg, icke gärna kunna undantagas från att anses såsom
krigsman.

8:o). Bestämmelsen, att till krigsmän hänföras medlemmar af frivilliga
för rikets försvar afsedda kårer eller föreningar under den tid, de
för sådant ändamål tjänstgöra vid krigsmakten, synes icke affattad med
tillräcklig tydlighet. Afses med den i fråga om tjänstgöringen stadgade
begränsningen »för sådant ändamål», att ifrågavarande personer, då de i
annan egenskap än såsom medlemmar af nämnda kårer eller föreningar
tjänstgöra vid krigsmakten, icke utan vidare äro att hänföra till krigsmän,
är begränsningen själfklar och föreskrift därom följaktligen onödig. År
meningen åter en annan, bör densamma uttryckas på ett mera tillfredsställande
sätt.

Ifrågasättas kan, om ej till krigsmän borde hänföras jämväl vid
flottan anställda civila ämbete- och tjänstemän, när de tjänstgöra ombord
å krigsmaktens fartyg. Särskildt synes det egendomligt att såsom krigsmän
ej anses å fartyg tjänstgörande mariningenjör, trots det att han har
befäl öfver fartygets maskinpersonal, hvilken, äfven när den blott är förhyrd,
enligt 4:o) hänföres till krigsmän.»

Justitieråden Grefberg, Claeson och Lindbäck:

»De vid lots- och fyrinrättningarna anställda personer skola enligt
förslaget anses såsom krigsmän, då de äro i tjänstgöring vid krigsmakten,
hvilket innebär, att de vid hvarje dylik tjänstgöring, såsom t. ex. då lots
i denna egenskap under fredstid tjänstgör å kronans fartyg, betraktas såsom
krigsmän; men, enligt hvad kommitténs motiv synas gifva vid handen,
skola ifrågavarande personer anses såsom krigsmän, allenast då de
enligt . kungl. förordningen den 29 november 1901 äro skyldiga att vid
inträffande krig eller större krigsrustningar tjänstgöra vid flottan, hvarjämte
den del af nämnda personal, hvilken skall tjänstgöra vid kustsignalväsendet
och i fredstid är pliktig att för sådan tjänstgöring undergå
öfning, jämväl under denna öfningstid skall lyda under strafflagen för
krigsmakten. Då emellertid lots äfven vid omförmälda tjänstgöring å
fartyg är, såsom ofvan påpekats, enligt förslagets lydelse att anse såsom
krigsman, synes nödigt anmärka, att förslaget i detta afseende icke öfverensstämmer
med hvad man enligt motiven velat stadga.»

Justitieråd et Her slom:

»Enligt hvad motiven till kommittéförslaget utmärka, skulle lots,
som tjänstgör å kronans fartyg i fredstid, i regeln icke hänföras till

215

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 67.

krigsmän; men denna mening framgår icke af de i samma mom. belånade
ordalag. ° ö

Då till krigsmän skola hänföras de till tjänstgöring å krigsmaktens
fartyg förhyrda maskinister och eldare, torde äfven dessas förmän, mariningenjörer,
då de tjänstgöra å sadant fartyg, böra anses såsom krigsmän.»

6 och 7 §§.

Justitierådet Gr ef ber g:

»Hvad som rätteligen skall förstås med sjötåg i 6 § 6 mom. framgår
icke af detta moment når därmed icke afses, att fartyget efter mobiliseringsorder
är stadt på tåg eller aktivt deltager i krig. Att fartyg är
stadt på sjötåg torde i detta fall tilläfventyrs innebära, att det, efter" inmönstring,
för öfning eller eljest för utförande af någon krigsmakten
rörande angelägenhet, som icke after ett påbörjadt eller nära förestående
krig, ej befinnes å sin station. Det är emellertid nödigt, att någon anvisning,
huru uttrycket skall tolkas, gifves i lagen.

Enligt 1 § hänföras till krigsmän värnpliktige, vid lots- och fyrlnrättmngarna
anställda personer, officerare vid väg och vattenbyggnadskåren,
då de äro i tjänstgöring vid krigsmakten, samt värnpliktige dessutom,
då de under färd till eller från tjänstgöringsort stå under militärbefäl
och eljest, då de uppträda i militär tjänstedräkt. Å samtliga de
personer, som _ sålunda hänföras till krigsmän, skall jämlikt 7 § jämväl i
de £alI’.nnSOm * 5 ocl1 11 kap. särskildt omförmälas, de i lagen utsatta
straff _ tillämpas. Dessa fall afse underlåtenhet att efter inkallelse inställa
sig till tjänstgöring, hvad värnpliktige i synnerhet angår vare sig vid
mobiliserad eller icke mobiliserad afdelning, eller att, där laga förfall för
uteblifvande är för handen, därom, så snart ske kan, göra anmälan. Då
nu i 6 § (S inom. stadgas, att under lagen lyder eu hvar, som är tjänstgörmgsskyldig
vid mobiliserad afdelning, samt en hvar, som är skyldig
att underkasta sig tjänstgöring vid krigsmakten, är efter inkallelse tiänstgörmgsskyldig,
vare sig han åtlydt kallelsen eller icke, men värnpliktige
och Omgå här ofvan omförmälda personer, som icke trädt i tjänstgöring
fastän de på grund af kallelse blifvit tjänstgöringsskyldiga vid mobiliserad
afdelning, äro enligt 7 § underkastade straff efter strafflagen för
krigsmakten, synes mig 6 mom. böra undergå sådan ändring, att det
allenast omfattar dem, som äro tjänstgöringsskyldiga i annan egenskap,

än som omförmäles i 7 §. Enahanda ändring synes äfven böra vidtagas
med 57 §.» °

216

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

Justitieråden Gr ef ber g, Claeson och Lindbäck:

»Stadgandet, att i militärhäkte insatta eller i militärsjukhus intagna
personer lyda under strafflagen för krigsmakten, ända att de eljest icke
skulle lyda under denna lag, bör erhålla en något förändrad affattning,
hvaraf tydligt framgår, att berörda stadgande uteslutande afser personer,
hvilka vid insättande i militärhäkte eller intagande i militärsjukhus lyda
under nämnda lag. Stadgandet bör sålunda innehålla, att dylik person,
så länge han kvarsitter i häktet eller vårdas å sjukhuset, fortfarande lyder
under krigslag, äfven om under tiden de förhållanden upphört, på grund
af hvilka han" lydde under lagen.»

Justitieråden Trygg er, Gr ef ber g, Claeson och Lindbäck:

»Sista stycket i 6 § hänvisar endast till dess 2 mom. Då emellertid
den möjligheten icke är utesluten, att äiven andra civilmilitära befattningar
än sådana, hvilkas innehafvare äro att anse såsom ämbets- eller
tjänstemän, kunna komma att tillhöra krigsmaktens öfvertaliga personal
eller dess reserver, torde det vara lämpligt att hänvisning sker jämväl
till o mom. I sammanhang härmed synes stadgandet böra erhålla en
formulering, som närmare ansluter sig till motsvarande stadgande i 1 §.»

Justitierådet Her slom:

»Enligt 6 § G mom. skulle enhvar, som är tjänstgöringsskyldig
vid mobiliserad afdelning, lyda under strafflagen för krigsmakten, ändå
att han eljest icke skulle lyda under nämnda lag. Såsom af kommittémotiven
framgår, har med denna bestämmelse åsyftats att inskränka tilllämpligheten
af det i 2 och 3 momenten beträffande vid krigsmakten
anställda präster in. fl. stadgade undantag så, att detta undantag endast
skulle gälla i afseende å bemälda personers vanliga tjänstgöring i fredstid.
Tjänstgöringsskyldighet vid mobiliserad afdelning af krigsmakten
kan emellertid af lätt insedda skäl ifrågakomma endast för en del af den
i sistberörda båda moment undantagna personal. 1 främsta rummet märkas
härvid de vid krigsmakten anställda präster. Då det emellertid icke
ansetts erforderligt, att dylik präst under vanliga förhallanden lydei under
krigslag, synes näppeligen af militära skäl påkalladt, att han under krigstid0
eller därmed jämförliga förhållanden ställes under sådan lag. Med
hänsyn till prästens säregna tjänsteuppgift torde den omständigheten, att
han är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad afdelning, i regel icke behöfva
föranleda ett annat eller strängare bedömande af förseelser, som
kunna af honom under dylik tjänstgöring begås, än eljest. Om däremot
sådant fall föreligger, som i 8 § afses, skall strafflagen för krigsmakten

217

Kungl. Maj:ts A7ad. Proposition AT:o 61.

blifva tillämplig å vid krigsmakten anställd präst liksom å hvarje annan
som gör sig skyldig till brott af där afsedda beskaffenhet.

, Förutsatt att, såsom vid 1 § blifvit anmärkt, lots, som tjänstgör å
kronans fartyg i fredstid, icke skall hänföras till krigsmän, förefaller det
tvifvelaktigt, huruvida 6:te §:ns 6 inom., jämfördt med 7 §, kan så förstås,
att lots i nämnda fall lyder under strafflagen för krigsmakten i fråo-a
om annan förbrytelse än rymningsbrott och olofligt undanhållande. Då
emellertid fartygets säkerhet i väsentlig mån är beroende af lotsens förhallaiide
i tjänsten, torde, under ofvanberörda förutsättning, ifrågavarande
böra erhålla en sådan affattning, att lotsen i afseende å sitt förhållande
a fartyget likställes med hvarje annan, som med behörigt tillstånd åtföljer
krigsmaktens fartyg å sjötåg.

Enligt affattningen af 6 § 6 inom. och 7 § skulle värn pliktig
ätven under tiden från det han blefve inkallad till tjänstgöring vid mobiliserad
afdelning och till dess han inträdde i tjänsten eller på annan
grund vore att anse som krigsman lyda under strafflagen för krigsmakten
utom i fråga om rymningsbrott och olofligt undanhållande, jämväl i afseende
å Omgå i samma lag omnämnda förbrytelser; men som detta icke
lärer vara förslagets mening, torde 6 mom. af 6 § höra erhålla en i denna
del förändrad redaktion.»

8 §.

Justitieråden Trygger, G ref ber g, Claeson och Lindbäck:

»Förevarande § synes böra något förtydligas. Sålunda framgår det ej,
f|fc såsom meningen synes vara — endast krigsskådeplats inom riket afses!
Da af krigsmakten ockuperadt utländskt område tydligen icke utan vidare
omfattar utländsk krigsskådeplats, är anmärkningen icke blott af formell
art utan det ligger verklig praktisk vikt vid att uttrycket ''krigsskådeplats’
vid lagtillämj: ningen ej gifves en vidsträcktare omfattning än som af setts.»

Högsta domstolen:

»Då uttrycket »fästning, som förklarats i belägringstillstånd», i olika
reglementen har olika betydelse, lär det, för att förebygga missförstånd
vara lämpligt att, i likhet med hvad som skett i 4 § beträffande där omvandlade
rörhållande, intaga i lagen en bestämmelse om hvad med dvlik
fästning förstås.» J

Justitieråden Grefberg och Lindbäck:

»Enligt förevarande § skall å brott, som här afses, lagen tillämpas,
oatsedt om gärningsmannen lyder under lagen eller ej och oberoende af

Bill. till Riksd. Prof. 1908. 1 Sami 1 Afd. 50 Höft.

218

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

hans nationalitet. Af här afsedda handlingar äro eu del af sådan beskaffenhet
att de i och för sig äro förbrytelser utan hänsyn till hvem, som är gärningsman.
Så synes vara förhållandet med de i 134, 137, 138, 143, 166
och" 167 §§ upptagna brotten. I fråga åter om andra handlingar, särskilt
vissa af de i 8 kap. 4—10 §§ allmänna strafflagen med straff belagda,
är rättsstridigheten däremot beroende af, att den handlande icke såsom
undersåte i den stat, som för krig med riket, eller eljest på grund
af befattning i denna stat innehar en sådan ställning, att hans handling
från allmän folkrättslig synpunkt är ostraffbar. Exempelvis är den, som
hör till fientlig krigshär, berättigad att jämväl å område, som afses i förslaget,
bära vapen emot riket och emot eu med riket i krig förbunden
makt. Underhandling å krigsskådeplats af krigförande stats undersåte med
en främmande stat för att förmå denna att med krig anfalla riket lär väl
icke kunna bestraffas. Enahanda kan vara förhållandet, om utländsk man,
tillhörande krigförande fientlig afdelning, företager en sådan handling, som
omförmäles i 141 §. I dessa med flera andra fall, då fråga är om tillämpning af
8 kap. 4—10 §§ allmänna strafflagen, torde vara nödigt, att förslaget
jämkas, så att "någon tvetydighet ej må förefinnas därom, huruvida eu
handling, som begås af undersåte i den emot riket krigförande staten eller
af annan, som vunnit anställning vid den statens krigsmakt, är eller icke
är straffbar.»

Justitierådet Herslow:

»Jämlikt allmänna strafflagens 8 kap. 12 § äro de i 4 10 §§ af

gamma kapitel meddelade straffbestämmelser tillämpliga å utländsk man
endast därest han vistas inom Sveriges rike eller är anställd i dess tjänst.
Enligt den nu föreslagna lagens 8 §, jämförd med motiven, som föranleda därtill
att denna paragrafs lista stycke skall äga tillämpning jämväl å utläfuling,
skulle i vissa fall utländsk mans straffbarhet för sådan handlingar, som i
nämnda §§ af allmänna strafflagen omförmälas, icke vara beroende af
sagda i sistnämnda lag stadgade villkor. I följd häraf skulle med den
affattning, den ifrågavarande föreslagna paragrafens lista stycke erhållit,
en utländsk diplomat, som, då det rike, i hvars tjänst han befunne sig,
förde krig mot Sverige, åtföljde förstnämnda rikes krigshär och genom
underhandling med annan makt förmådde densamma att anfalla Sverige
med krig, äfvensom den utländing, som å krigsskådeplats utom. Sverige
understödde sitt eget lands mot Sverige krigförande här med krigsförnödenheter
eller lifsmedel, vara, i händelse de blefve tillfångatagna af den
svenska krigshären, förfallna till straff enligt förslagets 133 § 2 mom.
Men enär hvad förslaget i dessa och andra liknande afseenden en -

219

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

ligt ordalagen innebär måste anses såsom en uppenbar orimlighet och
ingalunda kan vara förslagets mening, hemställer jag, att ifrågavarande §
i förslaget måtte erhålla en sålunda förändrad affattning, att densamma
icke blifver tillämplig å så beskaffad handling af utländsk man, som enligt
gällande folkrätt är att anse såsom berättigad.»

Justitieråden Trygger och Lindbäck:

»I betraktande af att lagen i andra fåll, t. ex. 10 och 11 §§, med
’dem, som lyda under denna lag’, synes afse endast de i 6 § uppräknade
kategorier, torde det ej vara lämpligt att i förevarande § använda uttrycket
''ändå att han eljest icke lyder under lagen’, hvilket uttryckssätt
ju antyder, att han i de i 8 § nämnda fall lyder under lagen.»

10 §.

J u stitierådet Gr ef ber g:

»Utan att ett särskild! stadgande därom erfordras, lär det väl vara
uppenbart, att krigsman eller annan, som lyder under strafflagen för krigsmakten,
skall för brott, hvarå straff icke finnes utsatt i nämnda lag, straffas
efter allmän lag och laga stadgar. De fall, då krigsdomstol skall därefter
döma, upptagas i förslaget till lag angående ändring i vissa delar af förordningen
om krigsdomstolar och rättegången därstädes, och hvad angår
de särskilda bestämmelser, som i fråga om vissa af dylika brott meddelats
i strafflagen för krigsmakten, så följer af dessa bestämmelser i och för
sig, att de skola lända till efterättelse. Stadgandet är visserligen i
väsentliga delar hämtadt från nu gällande lag, där det med afseende
å lagens uppställning möjligen kunde anses erforderligt, men
denna omständighet lär väl icke utgöra hinder för stadgandets uteslutande
såsom öfverflödigt, i synnerhet som af lydelsen skulle kunna dragas den
slutsatsen, att den, som lyder under strafflagen för krigsmakten och begår
brott, hvarå straff icke finnes där utsatt, icke kan för brottet bestraffas
efter allmän lag och laga stadgar, med mindre strafflagen för krigsmakten
så uttryckligen till städj er.»

22—25 §§.

Ju stitierådet Gr ef ber g:

»I det remitterade förslaget har bibehållits det disciplinstraff, som i
nu gällande lag benämnes sträng arrest, väl icke såsom en särskild straffart
utan såsom skärpning af vaktarrest, samt tillika, i strid emot hvad nu
är förhållandet, åt den stränga arresten gifvits en så vidsträckt använd -

220

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

ning, att deri kan åläggas en hvar, som lyder under strafflagen för krigsmakten.
Det har emellertid icke ifrågasatts, att det från annan synpunkt
vore af nöden att gifva detta straff en sådan utsträckning, än att, då
straffet ansetts böra bibehållas för manskap, det borde tillämpas å en hvar,
som lyder under nämnda lag.

Vid öfvervägande af frågan, huruvida det vore nödvändigt att för
krigstuktens upprätthållande använda dylik arrest, hafva några af kommitténs
ledamöter gifvit nekande svar. Flertalet åter har på grund af
verkställda utredningar ansett, att detta straff icke kunde alldeles undvaras
i fråga om manskapet, men hållit före, att det- borde tillämpas endast å
menige och allenast ifall synnerlig råhet, groft trots emot föreskrifven
eller eljest gällande ordning eller inrotad vanart genom förbrytelsen ådagalagts
samt, med hänsyn till den skyldiges förut utståndna bestraffningar
för "brott emot strafflagen för krigsmakten eller hans uppförande i öfrigt,
det icke kunde antagas, att lindrigare straff skulle å honom utöfva tillbörlig
verkan. Hvad angår befälet ligger det i sakens natur att med en
dylik begränsning af straffets användning, hvilken begränsning äfven
måste hufvudsakligen åsyftas i det remitterade förslaget, straffet allenast
i ett eller annat enstaka fall skulle blifva tillämpligt, men, där så inträffade,
uppenbarligen mera skada än gagna, i ty att, på sätt kommittén anfört,
ett straff af sådan beskaffenhet skulle medföra den för krigstukten menliga
verkan, att den auktoritet, som bör vara förenad med befälsrätt,
kornme att betänkligt rubbas. . Det kan väl heller icke förnekas, att ett
straff, som användes för att fostra till tukt och ordning, kan väl fylla sitt
ändamål, men att samma straff användt å den, som redan blifvit så fostrad,
att han ansetts värdig emottaga befäl för att i sin tur utbilda andra, däremot
kan vara alldeles olämpligt. Då förutsättningarna för ifrågavarande
straffs tillämpning äro för handen, torde ock, i fråga om officerare och
underofficerare samt deras vederlikar, i de flesta fall andra och vida
strängare straff kunna ådömas. Principen om allas likställighet inför lagen
bör visserligen tillgodoses, men icke på det sätt att förseelser af enahanda
slag skola beläggas med samma straff, oberoende huruvida med hänsyn
till straffets ändamål detsamma befinnes lämpligt och icke hårdare än nödigt
för den ena, men olämpligt och onödigt betungande för den andra.
Talrika exempel härpå gifvas i det förslag till strafflag, som nu föreligger.

Vare sig skärpningen kommer att bibehållas för en hvar, som lyder
under strafflagen för krigsmakten eller på sätt nu förordas endast för
menige, torde, med hänsyn därtill att, af anledning i motiven anförts
skärpning med mörkt enrum skall oafbruten fortgå, denna skärpning något
mildras.

221

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

1 händelse skärpning af vaktarrest komme att stadgas endast i fråga
om menige, kunde, med bibehållande för dem af föreslagna tiden för hårdt
nattläger, enbart eller i förening med mörkt enrum, det ordnas så, att i
fall exempelvis högsta skärpningen med mörkt enrum bestämdes till fyra
dagar, motsvarande skärpning för officer, underofficer eller underbefäl af
manskapet utgjorde vaktarrest under åtta dagar, efter sådan beräkning att
en dags vaktarrest i förening med mörkt enrum ansåges lika med enbart
vaktarrest i tre dagar, därvid, i händelse arreststraffet skulle anses alltför
långvarigt, högsta tiden för vaktarrest, då fråga ej vore om skärpning för
officer, underofficer eller underbefäl af manskapet, kunde sättas exempelvis
till tolf dagar.

Vill man emellertid i afsikt att tillgodose likställighetsprincipen
stadga enahanda disciplinstraff för alla dem, som lyda under strafflagen för
krigsmakten, synes mig, med hänsyn till hvad chefen för generalstaben
anfört i fråga om den stränga arresten, det vara vida bättre att alldeles
afskaffa detta straff, än att gifva det en så vidsträckt tillämpning, som afses
i remitterade förslaget.

Arrest utan bevakning, som enligt gällande lag kan åläggas endast
officer eller underofficer, kan nu skärpas genom tillagd! förbud att emottaga
besök Denna skärpning, hvilken i förslaget uteslutits, synes antingen
böra bibehållas eller ändras därhän, att officer eller underofficer förbjudes
att utan särskildt tillstånd emottaga besök.

Enär. det förekommer, isynnerhet bland värnpliktige, att manskap
förskaffar sig annan kost, än kronan består, samt förbud härför innebär i
sådana fall skärpning af vaktarresten, torde detta förbud uteslutas.

2 inom. i 24 § bör förtydligas därutinnan, att förbudet att deltaga
i tjänstgöring för den, som är underkastad vaktarrest i förening med
skärpning genom mörkt enrum, gäller endast för den tid, under hvilken
denna skärpning äger rum.»

J ustitierådet Herslow:

;1 / fråga om arreststraffets skärpande genom mörkt enrum hafva
kommitténs ledamöter icke varit ense. Flertalet af dem har ansett detta
slag af skärpning icke kunna undvaras i afseende å svårare disciplinära
förbrytelser af menige, men funnit detsamma, såsom ägnadt att försvaga
den vördnad och auktoritet, som bör tillkomma befäl, skäligen icke kunna
tillämpas å officer, underofficer eller underbefäl af manskapet. Tre ledamöter,
nämligen chefen för generalstaben och två civile, hafva hufvudsakligen
på den grund att mörk arrest innebure något vanärande och jämväl
vore att hänföra till kroppsstraff, som af den nyare straffrättsteorien i all -

■222

Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o 67.

mänhet utdömts, förordat uteslutandet af detta slags skärpning af disciplinstraff.
Denna mening har äfven omfattats af en arméfördelningschef
och en regementschef, hvilka yttrat sig angående kommittéförslaget. Däremot
har krigshofrätten ansett arrest i mörkt enrum böra i visst fall användas
såsom disciplinstraff för menige. Det remitterade förslaget har
upptagit detta skärpningsmedel i förening med hardt nattläger icke blott
för menige utan äfven för befäl i det fall, att särskilda omständigheter
göra det antagligt, att vaktarrest, verkställdt i vanlig ordning, icke skulle
å den straffskyldige utöfva tillbörlig verkan.

Då enligt allmänna strafflagen mörkt enrum må ådömas allenast i förening
med straffarbete och endast i sådana fall, där synnerlig råhet eller ondska
genom brottet ådagalagts, förefaller det besynnerligt, att detta skärpningsmedel
skulle behöfva komma till användning för sådana förbrytelser, som
icke äro af svårare art, än att de ådraga disciplinstraff. Skärpande af ett
sådant straff medelst hårdt nattläger, hvilket slag af skärpning enligt allmänna
strafflagen kan förenas med den lindrigare straffarten fängelse och
icke lärer kunna anses vare sig vanärande eller hälsofarligt, torde för
ifrågavarande förbrytelser kunna ensamt för sig betraktas såsom tillräckligen
effektivt. Det förefaller dessutom ganska sannolikt, hvad också erfarenheten
lär hafva ådagalagt, att arrest i mörkt enrum, om också kortvarigt,
icke sällan utöfvar en förslöande inverkan på arrestanten. Ett
skärpningsmedel, som kan hafva en sådan verkan, synes i fråga om
disciplinstraff desto hellre böra undvikas, som den moderna taktiken ställer
icke obetydliga anspråk såväl på energi som på själfständig uppfattning
och omdömesförmåga visserligen förnämligast hos befälet, men äfven hos
manskapet. Vid sådant förhållande och då det å ena sidan rimligen icke
kan förnekas att af skäl, hvarom samtliga kommittéledamöterna synas
hafva varit ense, mörk arrest icke är någon lämplig straffart för dem,
som innehafva högre eller lägre befälsställning, men det å andra sidan,
sedan värnplikten blifvit en allmän medborgerlig skyldighet, icke kan
annat än förefalla för rättskänslan stötande, att andra och svårare straffarter
införas för menige än för befäl, torde det vara rättast, att skärpning
med mörkt enrum icke må förenas med disciplinstraff. Användandet af detta
skärpningsmedel för sådana straff torde dessutom vara onödigt i händelse
det blifver lag dels att, såsom ifrågavarande förslags 30 § 3 moment
innehåller, den af befälet eller det fast anställda manskapet, som upprepade
gånger begått brott, hvilket i den militära strafflagen är belagdt
med straff, må i vissa fall skiljas från sin anställning vid krigsmakten,
dels ock att, på sätt det stadgas i den föreslagna lagen angående ändring
af 10 § i värnpliktslagen, värnpliktig kan under liknande förhållanden

223

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

öfverföras till särskild afdelning af krigsmakten för att där fullgöra sin
tjänstgöringsskyldighet. Såsom ett undantag från förbudet mot disciplinstraffs
skärpande medelst mörkt enrum kunde måhända sådan skärpning
i svårare fall tillåtas i afseende å värnpliktig, som blifvit öfverförd till
sagda afdelning. Slutligen är att märka, att disciplinstraff, som ålagts af
befälhafvare, skall enligt 207 § i förslaget i regeln verkställas genast. Denna
anordning, hvarigenom rätten att anföra besvär i detta fall blifver i väsentlig
mån ändamålslös, torde utgöra ett ytterligare skäl för att från befälhafvares
straffmyndighet utesluta befogenheten att skärpa arreststraff med
mörkt enrum, äfven om sagda befogenhet tillägges krigsdomstol.

Skall skärpning med mörkt enrum få förenas med vaktarrest, torde
ett sålunda skärpt straff icke böra innebära förbud mot deltagande i tjänstgöring
längre, än nämnda straffskärpning varar.

Begagnande af tobak i hvilken form som helst synes lämpligen
kunna förbjudas den, som undergår vaktarrest. Ett sådant förbud skulle
i en mängd fall åt straffet förläna en lika kraftig som hälsosam verkan,
och det icke minst där det bäst behöfves.»

J ustitierådet Trygg er:

»Det kan ifrågasättas, om åläggande af vaktarrest med skärpning
genom mörkt enrum bör innebära ovillkorligt förbud att deltaga i tjänstgöring
jämväl för den tid af vaktarresten, då skärpningen icke äger rum.

Den i sista stycket af 24 § förekommande bestämmelsen, att, om
den arresterade tillhör manskapet, han ej må bekomma annan kost än
manskapet vanligen bestås, synes, såsom stridande mot den af förslaget
antagna formella likställighet mellan krigsmän af olika grader, så mycket
hellre böra utgå som den arresterade uppenbarligen icke får anses äga
förskaffa sig annat kosthåll, än som öfverensstämmer med måttlighet.

I fråga om dryck lär, i öfverensstämmelse med hvad för närvarande
gäller om manskap, förbudet för den arresterade att begagna Öl, vin eller
spritdrycker böra utsträckas att gälla alla andra däcker än vatten.»

Justitieråden Claeson, Lindbäck och Herslow:

»Den i 17 § af nu gällande strafflag för krigsmakten förefintliga
bestämmelse, att arrest utan bevakning kan skärpas genom tillagdt förbud
att emottaga besök, torde böra bibehållas, enär denna skärpning stundom
kan vara behöflig. Öfverträdes förbudet, synes påföljden höra blifva den
i 61 § af förslaget bestämda, för hvilket ändamål sistnämnda § behöfver
undergå någon jämkning.»

224

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

Justitieråden Claeson och Lindbäck:

>1 öfverensstämmelse med hvad justitieråd et Grefberg yttrat synes
2 momentet i 24 § böra förtydligas därutinnan, att förbudet att deltaga
i tjänstgöring för den, som är underkastad vaktarrest med skärpning genom
mörkt enrum, gäller endast för den tid, under hvilken denna skärpning
äger ruin.

Den i sista stycket af 24 § förekommande bestämmelse, att om den
arresterade tillhör manskapet, han ej må bekomma annan kost, än manskapet
vanligen bestås, torde på det af justitierådet Trygger anförda skäl
böra utgå; och torde i stället böra intagas en föreskrift därom, att den,
som undergår vaktarrest, ej får bereda sig eller emottaga bättre underhåll
eller större bekvämlighet än som är förenligt med måttlighet och
enkelhet; hvarjemte det föreslagna förbudet att begagna öl, vin eller spritdrycker
bör bibehållas.»

Justitierådet Lindbäck:

»I 19 § af gällande strafflag för krigsmakten är föreskrifvet, att
sträng arrest skall i regel verkställas i mörkt enrum i militärhäkte; och
synes likartad föreskrift böra i den föreslagna lagen meddelas i fråga om
verkställighet af vaktarrest, ålagd med skärpning genom mörkt enrum,
helst 6 § i förslaget till lag om införande af den nya strafflagen för
krigsmakten samt hvad i afseende därå skall iakttagas, enligt kommitténs
vid samma § anförda motiv, synes hvila på den förutsättning, att i nya
strafflagen för krigsmakten skall finnas bestämmelse därom, uti hvilken
lokal vaktarrest, ålagd med skärpning genom mörkt enrum, bör verkställas.»

28 §.

Justitierådet Lindbäck:

»Då skärpning af vaktarrest genom mörkt enrum skulle kunna omfatta
allenast en dag, bör till utmärkande häraf redaktionen af förevarande
§ jämkas.»

30 §.

Justitieråden Grefberg och Lindbäck:

»Enär hvarken enligt allmän lag eller den nu föreslagna lagen ansvaret
för rån kan understiga straffarbete, torde orden »eller rån» höra
uteslutas i 1 mom.»

225

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

Justitierådet Gr ef berg:

»Enär enligt 90 § 2 mom. officer eller underofficer, som gjort våld
eller annan misshandel å underordnad krigsman i och för dennes ämbete
eller tjänst, i visst fall skall dömas till afsättning, ehuru brottet ej medför
svårare straff än fängelse, synes hänvisning till detta fall böra upptagas
i 1 mom. af förevarande §.

Då begreppet »befäl» icke har alldeles samma betydelse inom de
olika vapnen samt således kan gifva anledning till skilda tolkningar, torde
i lagen gifvas en till efterrättelse gällande anvisning, hvad med befäl eller
befälsställning skall förstås.»

Justitieråden Trygger, Claeson, Lindbäck och Herslow:

»Det i denna § förekommande uttrycket ’innehafd befälsställning’
synes kunna uppfattas antingen såsom åsyftande det förhållande, att någon
faktiskt har befäl öfver andra, eller såsom liktydigt med innehafvandet af
sådan tjänstegrad, som enligt gällande bestämmelser räknas till befäl eller
underbefäl.

Då, att döma af justitieministerns yttrande, den senare uppfattningen
är den af förslagets författare afsedda, bör ett förtydligande af
§ i denna riktning äga rum.»

Justitieråden Grefberg, Claeson, Lindbäck och Herslow:

»I nu gällande strafflag för krigsmakten, 26 och 65 §§, stadgas, att,
i fall krigsman, som förbundit sig till viss tjänstetid vid krigsmakten,
under samma tid undergått straffarbete eller hållits i fängelse, som blifvit
honom omedelbart eller såsom förvandlingsstraff ålagdt, eller för rymning
blifvit fälld till straff, som icke medfört hans uteslutande från krigsmakten,
den tid, som åtgått för straffets verkställande eller under hvilken han
varit rymd, icke skall tillgodoräknas honom såsom tjänstetid. I fråga om
värnpliktige förekomma motsvarande bestämmelser i 27 § 3 mom. värnpliktslagen.
Kommittén har ansett berörda stadganden i strafflagen för
krigsmakten, därest de finnas böra bibehållas, icke hafva där sin plats och
förty uteslutit desamma. Enär uppenbarligen icke bör ifrågakomma, att
strafftiden eller den tid, då krigsman såsom rymmare afhållit sig från
tjänstgöring, skall räknas för tjänstetid, samt en utsträckt tid af tjänstgöringsskyldigheten
måste anses såsom påföljd å de ådömda straffen, böra
omförmälda i nu gällande strafflag för krigsmakten och i värnpliktslagen
upptagna stadganden återgifvas i den nya lagen. Härvid torde endast
den ändring i ifrågavarande bestämmelse böra vidtagas, att då alla skäl
synas tala för, att med rymning uti ifrågavarande afseende likställes olofBih.
till Riksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 50 Höft. 29

226

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

ligt undanhållande, hvad som för närvarande beträffande rymningstidens
frånräknande från tjänstgöringstiden finnes stadgadt, äfven må göras gällande
beträffande tid, hvarunder någon krigsmakten tillhörande person
olofligen undanhållit sig från tjänstgöring.»

Justitieråden Grefberg och Lindbäck:

»Ehuruväl af 1 mom. framgår, att 4 kap. 12 § allmänna strafflagen,
angående tillgodoräknande af häktningstid, skall vid tillämpningen af
strafflagen för krigsmakten lända till efterrättelse, medgifver dock icke
affattningen af berörda 12 § en sådan tolkning, att dylik afräkning jämväl
må äga rum, då befälhafvare ålagt disciplinstraff. Enär emellertid
häktning kan äga rum t. ex. för rymning och olofligt undanhållande från
krigstjänsten under sådana omständigheter, att dessa förbrytelser falla
under befälhafvares disciplinära bestraffningsrätt, samt i afbidan på utredning
eller af annan orsak fortfara någon kortare tid, synes ett stadgande
erfordras därom, att befälhafvare jämväl äger i enlighet med gifna grunder
förordna, att arreststraff,'' som af honom ålagts, skall anses helt och
hållet eller till viss del verkställdt genom den straffskyldiges hållande
i häkte.

I det fall, att skärpning af arreststraff äger rum och häktningstid
skall afräknas, torde behöfvas en bestämmelse, huru en dags skärpning af
vaktarrest med hårdt nattläger enbart eller i förening med mörkt enrum
skall förhålla sig till fängelsestraff.»

Justitierådet Lindbäck:

»I 2 mom. har föreslagits utsträckning af den år 1883 i gällande
strafflag för krigsmakten införda undantagsbestämmelse angående krigsmans
skadeståndsskyldighet i visst fall för förseelse, begången under utöfvande
af befäl å kronans fartyg. Emot det sålunda föreslagna stadgandet
har en ledamot af kommittén, E. Sjöberg, pa anförda skål reserverat
sig. Dessa skäl synas mig svårligen kunna vederläggas. Den ifrågasatta
bestämmelsen skulle i öfrigt lätt kunna föranleda till slappande af
ansvarskänslan hos befälet och således medföra minskad säkerhet för såväl
besättningens lif och hälsa som ock för bevarande af krigsmaktens
dyrbara fartygsmateriel. Bestämmelsen kunde vidare icke utan tog af
allmänheten komma att betraktas såsom en lagstiftningsåtgärd, hvarigenom
en viss klass af statens tjänare obehörigen gynnades framför andra sådana.
Man skulle nämligen knappast kunna inse och erkänna det rätt -

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 67.

227

mätiga däri, att — under det befälhafvare å ett kronans fartyg, fastän
hans förseelse vore så grof, att straffet därför ej finge sättas lägre än till
fängelse eller suspension, likväl skulle undgå skadeersättningsskyldighet —
dylik skyldighet ovillkorligen kornme att drabba till exempel kronolots,
som i fredstid tjänstgör å kronans fartyg, föreståndare för statens järnvägsstationer
och lokomotivförare vid statens järnbanor, för skador, som,
mången gång under väsentligen likartade förhållanden med dem, hvarunder
befälhafvaren haft att handla, genom långt ringare vårdslöshet
eller försummelse i tjänsten tillfogades statens egendom. Särskild! förefaller
det oegentligt att låta fartygsbefälhafvare tillgodonjuta den i frågaställda
vidsträcktare befrielsen från gäldande af skadestånd i sådana fall,
då manövreringen eller navigeringen icke försvåras af storm, mörker, tjocka
eller andra dylika omständigheter, och det begångna felet följaktligen icke
kan ställas i samband med eller i någon mån härledas ur behofvet att i
farans stund handla ögonblickligen och utan rådrum till öfverläggning.
På grund af hvad sålunda blifvit yttradt och då det är en allmänneligen
erkänd grundsats, att strafflag för krigsmakten ej bör afvika från den
allmänna strafflagen i vidare mån, än sådan afvikelse oundgängligen påkallas
af särskilda militära förhållanden, hvilket, enligt min åsikt, ingalunda
visats i föreliggande fall vara för handen, tillstyrker jag, att det i
nu gällande strafflag för krigsmakten i 30 § 2 mom. upptagna stadgande
måtte bibehållas oförändradt.»

Justitieråd et Herslow instämde på väsentligen enahanda skäl, som
justitierådet Lindbäck anfört, i dennes hemställan om 2:a momentets bringande
till öfverensstämmelse med stadgandet i 30 § 2 mom. af nu gällande
strafflag för krigsmakten.

38 §.

J ustitierådet Trygg er:

»Den i denna § från nuvarande lag hämtade föreskriften, att straffet
icke må bestämmas i mera än ett slag af arreststraff, är icke blott öfverflödig
utan äfven vilseledande, såvida meningen verkligen är, att allenast
ett sträft'' skall ådömas den, som gjort sig skyldig till de särskilda förseelserna.
»

Justitierådet Gr ef ber g:

»Då någon samtidigt belägges med disciplinstraff för flera förseelser,
skall enligt denna § icke utsättas särskildt straff för hvarje förseelse utan

228

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

omedelbart åläggas det straff, som den skyldige skall undergå. Ehuruväl
enahanda förhalande uppenbarligen afsetts i nu gällande strafflag för krigsmakten,
från hvilken stadgandet är hämtadt, har dock enligt ordalagen
i dess 34 § blifvit anbefalldt ett motsatt förfarande, och synes därför vara
nödigt att åt förevarande § gifva en affattning, som tydligare än nu är
fallet återgifver hvad som åsyftats. För att framhålla att den regel, som
här uppställes, är motsatsen till den i 37 § gifna, kunde lydelsen blifva:

’Anses---—, hvilket icke må utsättas i mera än ett slag af arrest straff

eller öfverskrida det högsta mått, som’ etc.»

39 §.

Justitierådet Gr ef berg:

»När någon, som belagts med disciplinstraff, blifvit öfvertygad om
att förut hafva begått annan förseelse, därå disciplinstraff bör följa, skola
förseelserna beläggas med endast ett slag af arreststraff, hvars högsta mått
ej får öfverskridas, men skärpning, vare sig med enbart hårdt nattläger
eller i förening med mörkt enrum, kan icke i och för sig förvandlas till
vaktarrest eller vaktarrest i förening med skärpning öfvergå till enbart
vaktarrest. Af dessa förhållanden kunna vid tillämpningen af 39 § synnerligen
märkliga egendomligheter uppstå, i ty att frågan, huruvida ett
strängare eller mildare straff skall kunna tillämpas, beror på i vissa fall
om den större eller mindre förseelsen först belägges med straff. Svårligen
kan förnekas, att lika straff bör utmätas oberoende af den ordning,
i hvilken förseelserna komma under bedömande. Förvandling af skärpning
på lämpligt sätt skulle leda till detta mål, men härför erfordras, att
högsta måttet af vaktarrest, i den mån så är nödigt, får vid sådan förvandling
öfverskridas emot att i stället motsvarande skärpning enligt en
gifven förvandlingsregel bortfaller. Har t. ex. en person förskyllt 12 dagars
vaktarrest utan skärpning och, sedan han till fullo undergått detta straff,
blifvit öfvertygad att förut hafva begått annan förseelse, hvilken bort
umgällas med 15 dagars vaktarrest i förening med skärpning af hårdt
nattläger i 6 dagar och mörkt enrum i 4 dagar, bestraffas han nu ytterligare
med endast 3 dagars vaktarrest i förening med hårdt nattläger och
mörkt enrum, då däremot, om straff för den gröfre förseelsen ådömts
tidigare än för den mindre, han fått till fullo umgälla det straff, som
rätteligen bort utkräfvas. Om i det anförda fallet den mindre förseelsen

229

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

man utgår från det först upptagna fallet, straffet bestämmas så, att, enär
15 dagars vaktarrest i förening med skärpning af hårdt nattläger i 6
dagar och mörkt enrum i 4 dagar motsvarade 25 dagars vaktarrest, samt
12 dagars vaktarrest redan voro undergångna, återstående 13 dagar förvandlades
till 5 dagars vaktarrest i förening med hårdt nattläger och
mörkt enrum i 4 dagar. Det vore nämligen i detta fall nödvändigt att
öfverskrida högsta måttet, 15 dagar, med 2 dagar, men den skyldige erhölle
motsvarande lindring, därigenom att hårdt nattläger i 2 dagar bortfölle.
Hade åter det förut undergångna straffet varit 15 dagars vaktarrest,
skulle nu ytterligare följa 4 dagars vaktarrest i förening med hårdt nattläger
och mörkt enrum i 3 dagar. Här uppkomme en ökning af 4 dagar
öfver högsta måttet, men en minskning af hårdt nattläger i 3 dagar,
hvaraf en i förening med mörkt enrum.

; Skulle emellertid ej anses lämpligt att stadga en föreskrift om förvandling
af skärpning, kan ifrågasättas, huruvida skärpningen, såsom i
visst fall medförande en ojämn bestraffning, är i och för sig lämplig.
Det synes då hafva varit bättre att bibehålla den stänga arresten såsom
en särskild straffart, i hvilket fall omförmälda ojämnhet vid bestraffningen
ej kunnat äga ram.»

40 §.

Justitierådet Trygger:

»Då orsaken till det i 2 mom. gjorda undantaget från tillämpningen
af 1 _ mom. angifvits vara omöjligheten att i dylikt fall afgöra, huruvida
det först ålagda arreststraffet är att betrakta såsom till någon del verkställdt
eller icke, torde man kunna ifrågasätta, om icke äfven det i 36 §
andra punkten upptagna fall bort träffas af förevarande undantagsbestämmelse.

Oberoende häraf kan mot 2 mom. anmärkas, att orden ''utan tillämpning
af hvad i 1 mom. är sagdt’ hafva för stor omfattning, då ju
den i 40 § 1 mom. sista punkten stadgade afräkning af det efter den nya
förseelsens begående verkställda straff tydligen skall äga rum jämväl i det
i 2 mom. omförmälda fall. Denna anmärkning förlorar uppenbarligen ej
sitt berättigande genom en hänvisning till 33 §, då ju sistnämnda lagrum
uttryckligen utsäger ''likväl med iakttagande af de ytterligare eller skiljaktiga
stadganden, som däri (i denna lag) förekomma’.»

Justitieråden Grof berg, Claeson och Lindbäck:

, »Bestämmelsen i 2 mom., att arreststraff, som där omförmäles, skall,
utan tillämpning af hvad i 1 mom. är sagdt’, öfvergå till fängelse och

230

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

med öfriga straffet förenas, innebär efter ordalagen att vid tillämpning af
det genom förening bestämda straffet icke skall afräknas den tid, hvarunder
den straffskyldige på grund af tidigare beslut må hafva efter den
nya förseelsens föröfvande undergått straff. Till följd häraf torde den
jämkning af redaktionen äga rum, att däraf framgår, att hvad i 1 mom.
stadgas om afräkning af straff icke är undantaget från tillämpning.»

Justitierådet Her slom :

»Ehuru af innehållet i 33 § af förslaget, jämfördt med 4 kap. 10 §
allmänna strafflagen, framgår, att förslagets mening är, att äfven i det
särskilda fall, hvarom 2:dra stycket af ifrågavarande § handlar, skall vid
tillämpning af det förenade straffet af fängelse eller straffarbete afräknas
den tid, hvarunder den straffskyldige till följd af det tidigare beslutet må
hafva efter den nya förseelsens föröfvande undergått straff, torde dock till
undvikande af det missförstånd, som af de hår förekommande orden ’utan
tillämpning af hvad i 1 mom. är sagdt’ kan uppkomma, sagda stycke erhålla
en något förändrad affattning.»

41 §•

Högsta domstolen:

»Denna § har så formulerats, att den däri gifna regel begränsats
till det fall, att allenast två straff föreligga, hvilka skola med hvarandra
förenas. Emellertid synes lämpligt, att regeln. göres uttryckligen tilllämplig
äfven i det fall, att tre eller flere straff skola förenas, och synes
detta syfte enklast vinnas genom att i 2:dra punkten begynnelseorden
’Är jämväl det straff’ utbytas mot ’Är jämväl straff’.»

43 §.

Högsta domstolen:

»Att Konungens befallningshafvande icke äger i det i 39 § om förmälda
fall ådöma ett gemensamt straff för förseelserna är själfklart, och
intagandet i förevarande § af en bestämmelse därom är följaktligen lika
litet behöfligt som i 4 kap. 13 § allmänna strafflagen. Då ett dylikt stadgande
dessutom kan verka vilseledande med afseende på lagens tolkning
i öfrigt, hemställes, att orden ''och fråga ej är om tillämpning af 39 §’
måtte utgå.»

Ewngl. Majtfs Nåd. Proposition N:o 67.

231

50 §.

Justitieråden Trygger, Claeson, Lindbäck och Herslow:

»P?* för officer och underofficer i 1 inom. stadgade straff synes allt
för lindrigt, särskild! då man tager i betraktande de straff, som i 2 mom.
stadgas för dylika förseelser af manskap. Att en officer eller underofficer,
SOU! t. ex. rymt från fartyg under sådana omständigheter att han bort
inse, att fartyget i följd af rymningen utsattes för fara, för detta brott
icke skulle kunna dömas till strängare straff än afsättning, vore för allmänna
rättsmedvetandet mindre tilltalande.»

Justitierådet Grefberg:

»Ehuruväl det rymningsbrott, som afses i 50 §, är, hvad an »år
officerare och underofficerare, belagdt med enahanda straff, nämligen afsättning,
som för samma brott stadgas i nu gällande lag, samt behof af
straffets skärpning för sådant brott enligt förslagets motiv gjort si» gällande
allenast beträffande manskap i visst fall, synes dock straffet för de
förstnämnde vara alltför ringa i förhållande till brottets beskaffenhet,
isynnerhet om man tager i betraktande att endast afsättning kan följa i
det fall, att officer eller underofficer rymmer från fartyg under sådana
omständigheter, att han bort inse, att fartyget till följd däraf utsättes för
fara, men att rymmare, som hör till manskapet, för sådan förbrytelse kan
dömas till fängelse eller straffarbete i ett år. Officer eller underofficer,
som begår den i mom. 1 afsedda förbrytelsen, torde sålunda lämpligen
böra ådömas, jämte afsättning, fängelsestraff i högst ett år.

Enligt 2 mom. kan strängare straff än disciplinstraff ej åläggas den
af manskapet, som underlåter att inställa sig till tjänstgöring vid krigsmakten,
ifall han ännu ej varit i sådan tjänstgöring. Denna bestämmelse
är tillämplig icke allenast å de värnpliktige utan äfven å det enligt kontrakt
antagna manskapet och torde därför ej vara tillräckligt effektiv för
att stäf ja dylika förbrytelser, hvilka ej sällan förekomma. Mildare straff
än vaktairest under ett större antal dagar borde icke under något förhållande
följa å brott, hvarom nu är fråga.»

Justitieråden Lindbäck och Grefberg:

»Affattningen. af andra punkten i §:ns sista moment synes lämna
rum för den,. enligt hvad kommitténs motiv utmärka, icke afsedda tolkmng,
att en till manskapet hörande person, hvars rymningsbrott består i
underlåtenhet att inställa sig till tjänstgöring vid krigsmakten, skulle kunna
få tillgodonjuta den i sagda punkt omförmälda straff lindring äfven om

232 Kungl. Majtia Nåd. Proposition N:o ti7.

den omständighet, att han ännu ej vant i sådan tjänstgöring, berott däraf
att han obehörigen undandragit sig sin förpliktelse härutinnan. 1 ill förebyggande
af en sådan tolkning torde redaktionen af förevarande moment
böra ändras.

51 §.

Höqsta domstolen:

»Då det sannolikt berott på ett förbiseende, att den i 1 moln. 1
punkten stadgade strängare straffskalan icke begränsats till att gälla blott
anstiftare (jfr 154 § i kommittéförslaget samt 64 § i nu gällande lag), bör

en förändring i nämnda riktning ske.

Den vid 50 § 1 mom. gjorda erinran bör, om den beaktas, föranleda
eu skärpning jämväl af straffskalan i sista punkten af förevarande
§ 1 mom.»

Justitieråden Gr ef berg och Lindbäck:

»Krigsman, hörande till manskapet, som utan att vara anstiftare deltager
i stämpling att begå rymningsbrott, kan, då brottet ej kommer till
verkställighet, icke beläggas med annat straff än disciplinstraff. Detta straff,
hvilket sålunda må till och med bestämmas till arrest utan bevakning, är,
isynnerhet då stämplingen afser rymning från mobiliserad afdelning, eller
den i stämplingen deltagande tillförene varit straffad för rymning, alldeles
för mildt och bör brottet icke under något förhållande kunna försonas
med lindrigare straff än vaktarrest.»

52 §.

Justitieråden Trygger, Lindbäck och Herslow:

»Då den, som äger laga förfall, tydligen icke kan begå ifrågavarande
förseelse (Jfr 55 §), höra orden ’utan att äga laga förfall’ — hvilka ej
heller återfinnas i kommitténs förslag — utgå, hvarigenom ock den fördel
vinnes, att någon tvekan ej kan uppstå därom, att frånvaron af ådagalagd
sådan afsila, som i 48 § är sagd, utgör den gemensamma förutsättningen
för tillämpningen af förevarande §.>

Justitieråden Grefberg och Claeson:

»Förslaget gifver icke någon anvisning om hvad som skall räknas
såsom laga förfall. Visserligen kan i detta afseende icke gärna uppställas
ett uttömmande stadgande, men att bestämmelse härutinnan helt och hållet
saknas leder till en alldeles för fri pröfning och lämnar rum för mer och
mindre godtyckliga tolkningar af lagens mening, isynnerhet som de i all -

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 67.

233

manna lagen och särskilda författningar och reglementen upptagna fall,
som innebära laga ursäkt, äro från hvarandra skiljaktiga. Ett uppräknande
i förevarande § eller i 55 § af viktigare fall skulle sålunda lända
till god ledning vid bedömande af frågan, huruvida laga förfall under
visst förhållande föreligger, och därvid kunde tillika stadgas, huru förfall
genom sjukdom skall styrkas.

Då den, som till följd af laga förfall icke fullgör, hvad honom eljest
skulle ålegat, icke kan sägas gjort sig skyldig till underlåtenhet i fråga om
detta åliggande, torde antingen redaktionen i förevarande § något ändras
eller orden: ''utan att äga laga förfall’ uteslutas, enär af stadgandets innehåll
i öfrigt, sådant det nu är affattadt, framgår, att här förutsättes, att
laga förfall icke är för handen.»

54 §.

Justitierådet Lindbäck:

»Enligt 52 § skall officer eller underofficer, som gör sig skyldig till
olofligt undanhållande under tid ej öfverstigande tre dagar, i regel beläggas
med disciplinstraff. Ansvaret, i händelse det olofliga undanhållandet
räcker längre än tre dagar men ej öfverstiger tre månader, är jämlikt
54 § också endast disciplinstraff, där omständigheterna äro synnerligen
mildrande. I bägge dessa händelser skulle således kunna följa ett och
samma straff, nämligen disciplinstraff af lindrigaste slag. Detta straff''
synes dock vara alltför ringa, därest undanhållandet öfverskrider tre dagar
och således är af den svårare art, hvarom i 54 § förmäles. Jag hemställer
fördenskull, att i sistnämnda fall straffet måtte bestämmas till vaktarrest,
äfven då synnerligen mildrande omständigheter äro för handen.»

56 §.

Justitieråden Gr ef ber g, Lindbäck och Herslow:

»Krigsman, som gjorts till krigsfånge i eu mot riket krigförande
stat, men sedermera frigifvits under villkor att han icke under kriget bär
vapen emot denna stat, synes ovillkorligen vara underkastad straff efter
denna §, därest han underlåter att, så snart ske kan, efter frigifvandet
återförena sig med den trupp eller det fartyg, hvartill han hör, eller att
anmäla sig till tjänstgöring vid krigsmakten. lian synes sålunda hafva att
välja emellan att antingen bryta emot det villkor, under hvilket han frigifvits,
i hvilken händelse ett strängt straff, motsvarande det, som i 148 §
i dylikt fall stadgas om svenska statens krigsfånge, kan drabba honom, eller att
bestraffas för rymning eller olofligt undanhållande från krigstjänsten. Så

Bill. till Riksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 50 Häft. 30

234

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

vida icke stadgandet skall anses innebära förbud för krigsman att på nämnda
villkor mottaga frihet, synes en anmälan om det villkor, under hvilket
frigifningen skett, vara under nämnda förhållanden tillfyllestgörande.»

57 §.

Justitierådet Lindbäck:

»Stadgandet att ifrågavarande ämbets- eller tjänstemän, som föröfva
de i §:n omtalade brott, skola straffas så, som angående krigsmän, hvilka
begå dylika brott, förut i 5 kap. sägs, torde vara alltför obestämdt och
sväfvande, med hänsyn därtill, att förut i kapitlet äro för krigsmän ej
hörande till manskapet, hvilka göra sig saker till nämnda brott, satta olika
straff, beroende därpå, om den brottslige är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad
afdelning eller icke. Stadgandet torde följaktligen böra i anmärkta
hänseendet så förtydligas, att misstag ej må kunna vid lagtillämpningen
äga rum.

Därest personer, hvilka i denna § afses, antingen sins emellan eller
med krigsmän träffa öfverenskommelse att verkställa rymning, utan att
dock brottet blef fullbordadt, synas de i 51 § 2 och 3 mom. gifna straffbestämmelser
böra vinna tillämpning jämväl å nämnda personer, för hvilket
ändamål kräfves ett tillägg till 57 §.»

Justitierådet Herslow:

»Under förutsättning att präst icke ens i afseende å sin tjänstgöringsskyldighet
vid mobiliserad afdelning komme att lyda under militära
strafflagen, erfordrar denna § en något förändrad affattning.»

58 och 59 §§.

Högsta domstolen:

»Bestämmelserna i dessa §§ synas höra tillämpas jämväl å sådan
gärningsman, som omtalas i 57 §.»

60 §.

Högsta domstolen:

»Hvad här stadgas i fråga om krigsman kan lämpligen utsträckas
till att gälla jämväl de i 62 § omförmälda personer. I andra fall åter
torde, på sätt ock kommittén föreslagit, det i 60 § upptagna brott böra
underkastas skäligt straff enligt allmänna strafflagen.»

61 §•

Justitieråden Claeson och Lindbäck erinrade om det af dem vid 23
§ afgifna yttrande.

235

Kung!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 67.

63 §.

Justitieråden Trygger, Lindbäck och Herslow:

»För att uttrycka samma begrepp hafva i första och andra styckena
anvåndts olika ord, anförare’, ''ledare’. En noggrannare affattning af
stadgandet bör därför äga rum.»

69 och 72 §§.

Justitieråden Trygger och Claeson:

»I afseende å tillämpligheten af förevarande §§ har, såsom justitieministern
anfört, påpekats, hurusom där afsedda förbrytelser, då de ske
medelst utspridande af egen eller annans skrift, endast i sällsynta undantagsfall
skulle tillhöra krigsdomstol, men i regel behandlas enligt tryckfrihetsförordningens
bestämmelser, hvarjemte hemställts, att, åtminstone i
krigstid eller då fara för krig hotar, själfständig befälhafvare måtte berättigas
att belägga tryckt skrift af bär åsyftad beskaffenhet med kvarstad,
äfvensom att under samma förhållanden möjlighet måtte beredas till
snabbare och mera effektiv behandling af dessa förbrytelser än gällande
tryckfrihetsförordning medgifver. Justitieministern har visserligen funnit
denna hemställan beaktansvärd, men då den skulle uteslutande beröra
tryckfrihetsförordningen, har den icke vid den verkställda omarbetningen
af den föreslagna nya strafflagen för krigsmakten ansetts kunna föranleda
någon åtgärd.

För oss åter synes det ofattligt, att denna fråga ansetts uteslutande
beröra tryckfrihetsförordningen. Formelt sedt visserligen, men reelt
berör den pa det allra närmaste tukt och säkerhet vid krigsmakten. Och
om den ändring af tryckfrihetsförordningen, som af militära hänsyn kan
anses nödvändig, någonsin bör vidtagas, så lär väl, såvidt vi kunna förstå,
detta böra ske i samband med nu förevarande lagstiftning. Att vänta till
dess cn allmän revision af tryckfrihetsförordningen kan komma till stånd,
innebär denna viktiga frågas undanskjutande för eu oberäknelig framtid.»

J ustitierådet Gr ef ber g:

»Fn omständighet, som icke bör lämnas obeaktad, är, att utspridande
af brottslig tryckt skrift kan beläggas med straff allenast så vidt skriften
i den ordning, tryckfrihetsförordningen stadgar, blifvit konfiskerad eller
belagd med kvarstad, i hvilka fall utspridaren är förfallen till samma
ansvar som författaren, hvaraf följer, att, om en med kvarstad belagd
skrift. icke förklaras brottslig, utspridaren underkastas ansvar endast för
rubbning af kvarstaden. Är skriften hvarken konfiskerad eller belagd

236

Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

med kvarstad, äger en hvar att strafflöst utsprida den, innehållet må vara
huru brottsligt som helst. Under tryckfrihetsförordningens hägn kan sålunda
strafflöst ske uppmaning till landsförräderi, uppror och olydnad
emot laga myndighet, upphetsning till ovilja emot krigstjänsten eller till
hvarje slags brott. Fara är sålunda för handen att under kritiska tider
myndigheterna stå maktlösa gent emot ett ytterlighetsparti, som noga vet
att begagna sig af det skydd, som en i förhållande till nyare tiders metoder
för mångfaldigande af skrift genom tryck alldeles olämplig lagstiftning
skänker. Att råda bot för detta onda är ju således nödvändigt, och hinder
härför lär väl icke möta därutinnan, att för vinnande af målet mera eller
mindre genomgripande ändring af tryckfrihetsförordningen är nödig. Fn
sådan ändring kan naturligtvis ske på hvarjehanda sätt och utan rubbning
af den grundprincip, som i regeringsformen gifvits åt begreppet tryckfrihet,
hvarmed nämligen bör förstås hvarje svensk mans rättighet att,
utan några af den offentliga makten i förväg lagda hinder, utgifva skrifter,
att sedermera endast inför laglig domstol kunna tilltalas för deras innehåll,
och att icke i annat fall kunna därför straffas, än om detta innehåll strider
emot tydlig lag, gifven att bevara allmänt lugn, utan att återhålla allmän
upplysning.

Med bibehållande af en sådan tryckfrihet, hvilken förebygger alla
hämmande åtgärder före tryckningen, kan visserligen eu skrift, först såsom
tryckt och då den i sådant skick skall utgifvas, beläggas med kvarstad,
men reglerna för kvarstad kunna förenklas och göras mera effektiva, så att
spridandet af brottsliga skrifter på ett mera verksamt sätt, än som nu är
förhållandet, hindras. Härigenom vinnes dock föga, om icke de garantier,
som nu äro gifna för att straff skall följa å eu enligt lag brottslig skrift,
väsentligen förstärkas, samt därjämte de i allmänna strafflagen gifna regler
om ansvar för delaktighet i brott jämväl blifva tillämpliga å förbrytelser
emot tryckfriheten.

Erfarenheten har visat, att den nämnd, som har att pröfva lagligheten
af åtalade skrifters innehåll, långt ifrån alltid nöjaktigt fullgjort
sitt uppdrag. Anledningen härtill är att söka i valsättet och villkoren
för valbarhet. Tid efter annan hafva förslag om ändring härutinnan afgifvits.
Parternas rätt att utse jurymän har ansetts antingen höra alldeles
bortfalla eller begränsas. Landstingsområden och stadsfullmäktige i stad,
som icke deltager i landsting, eller, enligt annat förslag i stället för stadsfullmäktige,
de vid val till" ledamöter i riksdagens andra kammare röstberättigade
hafva ansetts såsom lämpliga valkorporationer. Årligen skulle
utses ett visst antal aktade män, bland hvilka, då nämnd skulle sättas,
domstol genom lottning uttoge nio ojäfviga ledamöter eller enligt sistbe -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

237

rörda förslag femton, af hvilket senare antal hvardera parten ägde utesluta
tre. Enligt Kungl. Maj:ts proposition den 14 februari 1887 skulle rådstufvurätten
i Stockholm vid hvarje års början och i annan stad, när jury
i tryckfrihetsmål första gången under året sattes, välja visst antal myndiga
och allmänt aktade personer att tjänstgöra såsom jurymän, af hvilka
rätten hade att i hvarje mål genom lottning uttaga fem och parterna ägde
bland kårens öfriga ledamöter eller andra i kåren valbara å hvardera
sidan nämna sex ojäfviga personer, hvarefter antalet genom uteslutning i
viss ordning skulle nedbringas till nio. Hvart och ett af dessa förslag
innebär uppenbarligen en förbättring af jurymannainstitutionen och, bortser
man från den föreslagna rättigheten för parterna att göra sitt val utom
den utsedda kåren, synes denna förbättring vara högst väsentlig.

Ansvaret för tryckt skrift hvilar enligt tryckfrihetsförordningen på
författaren, utgifvaren eller boktryckaren och i visst fall tillika på försäljaren
eller utspridaren. Den sistnämnde är nämligen ansvarig, om
skriften vid utspridningen antingen är konfiskerad eller då belagd med
kvarstad och därefter blifver konfiskerad, men han är straffri, om han i
brottslig afsikt utsprider en icke med kvarstad belagd skrift, som därefter
konfiskeras. För anstiftan och hvarje annan delaktighet, med undantag af
de för boktryckare och utspridare i tryckfrihetsförordningen § 1 mom. 5 och
§ 4 mom. 9 gifna bestämmelser om ansvar, kan ej ådömas straff. Den
straffrihet, som sålunda åtnjutes för spridande af tryckt skrift på sätt och
under de förhållanden, som angifvas i 10 kap. 14 § allmänna strafflagen
samt 75 och 80 §§ i gällande strafflag för krigsmakten, har verkat, att
man energiskt begagnat sig häraf för att alstra ovilja emot militäryrket
och åstadkomma strejk från krigstjänsten. Det synes sålunda vara nödvändigt,
att lagstiftaren ingriper, och lämpligen torde detta kunna ske
genom att straffet för delaktighet i förbrytelser emot tryckfrihetsförordningen
utsträckes icke blott till de fall, då brottslig skrift sprides, innan
den blifvit belagd med kvarstad eller konfiskerats, utan till hvarje annan
delaktighet i förbrytelse, som föröfvas genom tryckt skrift. Bestämmelserna
i 10 kap. 14* § allmänna strafflagen samt 69 och 72 §§ i nu föreliggande
förslag blefve härigenom tillämpliga å brottslig tryckt skrift,
utan hänsyn till huruvida skriften före eller efter utspridningen i laga
ordning förklarats brottslig. Hinder för tryckning, bokhandel eller kolportering
i och för sig uppkommer icke genom ett sådant stadgande, då
straff för delaktighet förutsätter, att boktryckaren eller försäljaren haft
för afsikt att främja den med skriften åsyftade brottsliga handlingen.
Ifrågasatta ändringen skulle emellertid, om den anginge endast boktryckare
eller bokhandlare, kunna undvaras, men annorlunda är förhållandet be -

238

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

träffande dem, som bland krigsfolk utsprida skrifter af omförmälda
brottsliga beskaffenhet och bevisningen i dylika fall torde i allmänhet
vara lätt att åstadkomma.

Ändamålet med en lagändring i nu angifna riktning skulle säkerligen
i icke ringa grad befordras, om vederbörande befälhafvare erhölle
myndighet att i vissa fall belägga skrift af uppenbarligen brottsligt innehåll
med kvarstad, under åliggande för befälhafvare!! att genast öfverlämna
skriften till justitieministern eller justitiekanslern, som hade att med anledning
af kvarstaden meddela föreskrift.

Jag har nu sökt angifva en riktning, hvarigenom omförmälda fosterlandsfientliga
gärningar skulle kunna i hvarje fall bestraffas, men det kan
icke förnekas, att andra utvägar, som bättre tillgodose målet, kunna finnas.
Hvilken utväg man än väljer, torde emellertid frågan i och för sig och
de beaktansvärda röster, som höjts emot den nuvarande lagstiftningen i
fråga om spridande af brottsliga tryckta skrifter, kraftigt mana, att lagstiftaren
oförtöfvadt och i samband med förevarande lagstiftning ingriper
utan hinder däraf, att frågans lösning med nödvändighet förutsätter, att
en otidsenlig tryckfrihetsförordning i någon mån måste ändras.»

Justitieråden Lindbäck och Herslow:

»I öfverensstämmelse med hvad som redan blifvit inom högsta domstolen
uttaladt anse äfven vi det vara af högsta vikt, att lagstiftningsåtgärder
ofördröjligen vidtagas till stäfjande af den fosterlandsfientliga
agitation, som alltför länge fått så godt som ohindradt fortgå och har till
syfte att undergräfva krigslydnaden och den militära disciplinen genom
spridande bland de värnpliktige och öfrigt manskap vid krigsmakten
af tryckta skrifter utaf hufvudsakligen sådant brottsligt innehåll, som i
72 § anges.»

71 §•

Justitierådet Gr ef berg:

»Första stycket af denna § är oförändradt hämtadt från kommitténs
förslag och nu gällande strafflag för krigsmakten samt motsvarar 10 kap.
13 § allmänna strafflagen, men sedan kommittén afgaf sitt förslag har
berörda 13 § genom lagen den 16 juni 1906 undergått förändring på det
sätt, att, ifall de i upploppet deltagande öfvergå till våld å person eller
egendom, straffet för sådan deltagare i upploppet, som ej är anstiftare
eller anförare, hvilket straff varit straffarbete från och med två till och
med sex år, kan nedsättas till straffarbete i två månader eller, där omständigheterna
äro synnerligen mildrande, till fängelse. Motsvarande straff
i nu förevarande §, hvilket genom hänvisningen till förslagets 65:te §

239

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67. $

synes ''vara alltför strängt i förhållande till det i allmänna strafflagen stadgade
straff, torde följaktligen böra mildras på det sätt, att straffminimum sänkes.»

Justitierådet Lindbäck:

»Äfven om, med anledning af hvad justitierådet Grefberg påpekat,
(ten af honom ifrågaställda sänkning af straffminimum anses lämplig, torde
dock ej straffet böra sättas lägre än: för det fall, som i 1 inom. af 65 §
först oinförmäles, straffarbete i ett år och för det andra i samma inom.
omnämnda fall, eller att väldet utöfvades a förman eller skadan gjordes å
krigsredskap eller annan för krigsmaktens behof afsedd eller under dess
vård och förvar ställd egendom, straffarbete i tre år.»

72 §.

Högsta domstolen:

»Tillfyllestgörande skäl saknas för att straffmaximum för brott af
häi ifrågavaiande beskaffenhet, da omständigheterna äro synnerligen försvårande,
skulle utgöra straffarbete i två år, medan 10 kap. 14 § allmänna
strafflagen för motsvarande fall möjliggör ådömande af dylikt straff i fyra
år. Förevarande § saknar nämligen motsvarighet i krigsartiklarna och är
sålunda afsedd att komma till användning jämväl under krig och därmed
likställdt förhållande.»

74 §.

Justitieråden Grefberg och Lindbäck:

»Jämlikt 73 § 2 mom. skall officer och underofficer drabbas af det
där utsatta straff icke allenast om han kallar till sammankomst, hvarom
73 § handlar, utan äfven om han gifver tillstånd till hållande af dylik
sammankomst. I betraktande häraf synes stadgandet i 74 § böra utvidgas
så att detsamma kommer att omfatta''äfven det fall, att officer eller underofficer
gifvit sådant tillstånd, hvarom nyss blifvit sagdt.»

J Ö

76 §.

Justitieråden Grefberg, Lindbäck och Her slom:

»Hvad uttrycken samlad trupp’, hvarmed enligt kommitténs motiv
skall här förstås hvarje under befäl uppställd trupp, huru fåtalig den än
må vara, och del af besättning’, hvarmed väl icke afses blott en enda man,
ehuru uttrycket ej strider emot en sådan tolkning, rätteligen skola anses
innebära, bör i lagtexten angifvas på något tydligare sätt, än nu skett.»

240

4 Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 67.

82 §.

Justitieråden Trygger, Claeson och Lindbäck:

»De i denna § använda ordalag1 lämna rum för tvekan, huruvida
förolämpning, som sker i skrift, är hänförlig under denna § eller ej. Uttrycket
''utbrister krigsman’ etc. torde egentligen afse förolämpning genom
muntligt yttrande, och därest man under orden ''hotelse eller annan missfirmlig
garning’ ansåge sig kunna inbegripa yttranden i skrift, komme
terminologien i förevarande lag icke att öfverensstämma med den i 10 kap.

2 § samt 16 kap. 9 och 11 §§ allmänna strafflagen använda. Äfven nu
vallande strafflag för krigsmakten ger vid tolkningen af dess 90 § anledning
till samma tvekan. Ovissheten synes följaktligen höra undanröjas,
och då man svårligen lär kunna anföra något skäl för att ifrågavarande
slao''S förolämpning, blott därför att den skett i skrift, skulle undandragas
strafflagen för krigsmakten och underkastas den allmänna strafflagen, hemställes
%m det förtydligande af förevarande §, att jämväl förolämpande
yttranden i skrift skola falla under §:s straffbestämmelser.»

Justitierådet Grejberg:

»Denna §, hvilken jämte 84, 85, 91, 93 och 94 §§ stadgar straff
för ärekränkning, synes, om man bortser från den föreslagna lydelsen af
18 § 3 mom. i förordningen om krigsdomstolar och rättegången därstädes,
o-ifva en uttömmande föreskrift om hvilka slag af ärekränkning, som
skola falla under strafflagen för krigsmakten och militär myndighets bestraffningsrätt,
men vid jämförelse af de lydelser berörda paragrafer erhållit,
kan dock tvekan uppstå om förslagets rätta mening och skiljaktiga
tolkningar i ett eller annat hänseende uppkomma. Villkoren för dessa
paragrafers tillämpning i nämnda afseende torde vara, att förolämpningen
sker “muntligen i den förorättades närvaro och att tillmålet icke faller under
16 kap.&7 § allmänna strafflagen eller innebär beskyllning om bestämdt
brott eller visst slag af brott. Själfva ordalagen i 82 §, där bestämda
straff och den omständigheten, att det icke_ kan blifva tal om, huruvida
den förorättade bär tjänstedräkt eller icke, ifall brottet sker i skritt, gifva
stöd åt den uppfattningen, att förolämpningen skall riktas muntligen emot
en person, som är närvarande, och att här ej afses andra injurie]’ ån de
i 16 kap. 8, 9 och 11 §§ allmänna strafflagen med straff belagda. År
denna tolkning öfverensstämmande med förslagets mening och samtliga
ofvan b orörda, paragrafer skola afse ärekränkning i enahanda omfattning,
bör med större tydlighet, än nu är förhållandet, i 82 §, utmärkas, att d,:r
är fråga om ärekränkning endast af den beskaffenhet, som omförmäles i

241

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

nyssnämnda paragrafer af . allmänna strafflagen, samt i 84, 85, 93 och
94 §§ gifvas sådan hänvisning till 82 § i fråga om förolämpningar, så att
därigenom klart framgår, att där afses ärekränkning allenast af det sia»,
som omförmäles i 82 §.»

Justitierådet Herslow:

»Denna § i förslaget motsvaras af 90 § i nu gällande strafflag för
krigsmakten och inledes liksom sistnämnda § med uttrycken ''Utbrister
krigsman’ etc. Detta uttryck kan, såsom erfarenheten visat, framkalla
tvekan, huruvida de i förevarande § af förslaget meddelade straffbestämmelser
äga tillämpning äfven på skriftligt yttrande af här afsedd beskaffenhet.
Då i allmänna strafflagen någon åtskillnad icke göres emellan de
båda olika former, hvari ifrågavarande brott kan framträda, och något
giltigt skäl icke torde kunna anföras, hvarför ett smädligt yttrande skulle
bestraffas lindrigare då det har den skriftliga formen, än då det fällts
muntligen, helst den, som uttrycker sig skriftligen, åtminstone i regeln
icke är utsatt för den frestelse till öfverilning, som eu ögonblicklig uppbrusning
lätteligen kan framkalla, torde någon åtskillnad i berörda hänseende
hvarken hafva fog för sig eller vara i förslaget åsyftad. Till förekommande
af det missförstånd, hvartill det anförda uttrycket emellertid
kan gifva anledning, synes denna § böra sålunda affattas, att straffbestämmelserna
i densamma tydligen blifva tillämpliga jämväl å förolämpning
i skrift.

Här torde det tillåtas mig att gorå nedanskrifna, den militära strafflagstiftningen
berörande erinran, då jag icke kan finna någon § i förevarande
lagförslag, som erbjuder lämpligare anknytningspunkt för erinringen.

Beträffande de vid marinförvaltningen tjänstgörande officerare hafva
med. anledning af den för detta ämbetsverk gällande instruktion olika
meningar i praxis yppats därom, huruvida officers tjänstgöring i marinförvaltningen
är af militär eller civil art och följaktligen brott” som officer
mot annan officer begår då båda tjänstgöra i nämnda verk, skall anses
såsom föröfvad i eller utom den militära tjänsten. Ett stadgande synes
således vara af nöden, hvarigenom berörda meningsskiljaktighet för framtiden
förekommes.»

Bill. till Piksd, Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 50 Håft.

242

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

84 §.

Justitieråden Grefberg och Lindbäck:

»Uttrycket ''krigsman, som ej är till den brottsliges förman att
hänföra’, synes lämpligen kunna förkortas, till ''krigsman, som ej är den
brottsliges förman’.»

88 §.

Högsta domstolen:

»Såsom vid jämförelse med ordalagen i 80 § 2 mom. samt 89 §
framgår, torde uttrycket ’då det kan medföra större fara för krigsmakten
eller för dess eller allmän säkerhet’ böra utbytas mot ’då det medför större
fara för krigsmakten eller för allmän säkerhet’.»

90 §.

Högsta domstolen:

»Enligt denna §:s 2 mom. skulle afsättningspåföljd kunna inträda,
äfven om det tidigare misshandelsbrottet ej förskyllt svårare straff än ett
ringa disciplinstraff. Detta synes emellertid innebära en onödig stränghet,
hvarför såsom förutsättning för denna påföljd bör uppställas, att jämväl
det tidigare brottet bestraffats med åtminstone fängelse.

Däremot torde villkoret, att den brottslige pröfvas hafva genom
sitt förfarande förspillt den aktning och tillit, som bör tillkomma hans
befälsställning, saklöst kunna utgå.»

93 §.

Högsta domstolen:

»Uttrycket ''hvilken icke står till honom i sådant särskildt förhållande,
som ofvan omförmäles,’ bör förtydligas så att det ur §:n klart framgår,
att meningen är, att den misshandlade eller förolämpade hvarken är öfvereller
underordnad i förhållande till gärningsmannen.»

Rubriken till 8:<le kap.

Justitieråden Trygger och Lindbäck.

»''Inbrott’ synes,’ då det ej förekommer i rubriken till 20 kap. allmänna
strafflagen, icke böra särskildt omnämnas i rubriken till förevarande
kapitel.»

243

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

98 §.

•Justitierådet Grejberg:

»Enär det väl kan inträffa, att en elektrisk anläggning kan användas
eller vara ansedd för krigsmaktens behof utan att den tillhör krigsmakten,
samt den, som i uppsåt att göra skada från sådan anläggning bortför
elektrisk ström, bör vara underkastad samma ansvar som om anläggningen
tillhört krigsmakten, torde i mom. 1 af förevarande § vidtagas någon
jämkning. Hvad sålunda anmärkts gäller äfven 103 §.»

102 §.

Justitieråden Grefberg och Lindbäck:

»Frågan om straff skall utmätas efter det ena eller andra mom. i
förevarande § är beroende däraf, huruvida egendomen ''veterligen’ tillhör
krigsmakten, eller brottslingen visste, att egendomen tillhörde krigsmakten,
hvilka fall blifvit likställda, eller så icke varit förhållandet. Det är sålunda
af synnerlig vikt, att ordet ''veterligen’ ej missförstås. Då den tillgripna
egendomen förvarats på sätt i 2 mom. förutsättes, bör i allmänhet
af omständigheterna framgå att brottslingen haft kännedom om, att den
tillhörde krigsmakten, men motsatsen kan dock inträffa och i sådant fall
bör straffet bestämmas icke efter 2 eller 3 mom. utan efter 1 inom. Nu
gällande strafflag för krigsmakten 113 §, hvilket lagrum motsvarar ifrågavarande
§, synes innebära, att brottslingen skall veta, att egendomen tillhör
krigsmakten, men om detta äfven förutsättes i förslaget är otydligt.
Huru härmed än må förhålla sig, förordas, att 2 mom. gifves en sådan
lydelse att för tillämpningen af delta mom. det skall vara brottslingen
veterlig!, att krigsmaktens egendom förvaras, där tillgreppet sker.»

105 §.

Justitieråden Trygger, Claeson och Lindbäck:

»Att såsom i denna § föreslagits, låta snatteri umgällas med disciplinstraff
synes med hänsyn till brottets karaktär mindre lämpligt. Bibehålies
emellertid den föreslagna lydelsen af lagrummet, erfordras att i
lagen om straffregister den 17 oktober 1900 införes föreskrift om att uppgift
till nämnda register skall meddelas jämväl då för snatteri ålagt3
disciplinstraff.»

244

Kung},. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 67.

Justitieråden Grefberg och Herslow:

»Då enligt lagen om straffregister den 17 oktober 1900 i registret
skall finnas uppgift om dem, som genom utslag af rikets domstolar blifvit
dömda för snatteri till urbota bestraffning eller böter, erfordras, om
förslaget godkännes därutinnan, att för snatteri skall, där brottet finnes
kunna försonas med böter, i stället ådömas disciplinstraff, ett tillägg i berörda
lag därom, att uppgiften angående sådan förbrytelse äfven skall omfatta
det fall, att den brottslige ådömts disciplinstraff.»

107 §.

Justitieråden Trygger, Claeson och Lindbäck:

»Den vid 105 § gjorda erinringen träffar äfven förevarande §.

I öfrig! synes böra komma under ompröfning, om ej oloflig åtkomst
genom bedrägeri eller annan oredlighet af krigsmaktens egendom jämväl
borde upptagas i förevarande §, hvarigenom krigsdomstol alltid blefve behörigt
forum för dylikt brott, begånget af den som lyder under strafflagen
för krigsmakten.

Slutligen torde orden i 2 inom. ''eller i 13 kap. denna lag afses’
böra af redaktionella skäl utgå.»

Justitierådet Herslow:

»Bland de brott, som i detta kapitel omförmälas, förekommer icke
sådant bedrägligt eller oredligt förfarande, som har till ändamål att åtkomma
egendom, tillhörig krigsmakten eller afsedd för dess behof. Häraf
blir en följd, att om någon under strafflagen för krigsmakten lydande person
gör sig skyldig till dylikt brott, åtal härför — frånsedt det fall att
brottet föröfvas i fält eller under därmed jämförliga förhållanden — skall
anhängiggöras vid allmän domstol. Samma skäl, som föranledt, att olofligt
tillgrepp af krigsmaktens egendom, när brottet föröfvas af någon, som lyder
under strafflagen för krigsmakten, alltid skall åtalas vid krigsdomstol, synas
emellertid gälla äfven när fråga är om oloflig åtkomst af dylik egendom genom
bedrägeri eller annat oredligt förfarande. Att från krigsdomstol utesluta
åtal för sådant brott förefaller inkonsekvent jämväl ur den synpunkten,
att enligt 2 mom. i denna § en under strafflagen för krigsmakten lydande
person, som bedrägligen afhänder annan dylik person hans enskilda egendom,
härför under vissa förutsättningar är underkastad åtal vid krigsdomstol.
Sådana bestämmelser torde därför böra meddelas, hvarigenom
krigsdomstols behörighet utvidgas till att omfatta åtal mot krigsmän och
andra, som lyda under strafflagen för krigsmakten, då de beträffande
krigsmakten tillhörig eller för dess behof afsedd egendom göra sig skyldiga

245

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

till brott af här ifrågavarande beskaffenhet. Då emellertid hindra straffbestämmelser
ån de, som innehållas i allmänna strafflagen, icke synas erforderliga,
torde enligt de i förslaget följda grunder nämnda syftemål lämpligen
vinnas genom att brotten i fråga tilläggas i uppräkningen i 107 §
1 inom.»

108 §.

Justitierådet Lindbäck:

jFörsta momentet synes böra utgå, enär detsamma, med hänsikt till
stadgandet i 33 § 1 inom. af förslaget lärer vara öfverflödigt samt dess
upptagande i strafflagen för krigsmakten tillika skulle kunna gifva anledning
till den oriktiga uppfattning, att jämväl i andra fall än i föregående
§§ af 8 kap. omförmälas, stöld, snatteri, rån, försök därtill eller inbrott,
då dessa brott föröfvades af sådana, hvilka lyda under sagda lag, vore inbegripna
under stadgandet i 18 § första punkten af föreslagna lagen om
ändring i vissa delar af förordningen om krigsdomstolar m. in. och således
borde hänföras till brott, som skulle åtalas vid krigsdomstol.»

in §.

Justitieråden Grefberg och Lindbäck:

»Det straff, som enligt förevarande § skall drabba den, som i disciplinmål
emot bättre vetande uppsåtligen belägger oskyldig person med
straff, är i vissa afseenden betydligt hårdare, än motsvarande straff enligt
25 kap. allmänna strafflagen för domare, som fällt till straff den han
visste vara oskyldig, i ty att enligt förslaget befälhafvare, som belägger
den han vet vara oskyldig med vaktarrest i minst tio dagar, skall, om
den oskyldige undergår straffet, dömas till straffarbete från och med 6
månader till och med två år, under det att domare i krigsdomstol skall,
jämlikt 25 kap. 2 § allmänna strafflagen, för enahanda förbrytelse dömas
till fängelse i högst 6 månader eller böter. Skäl synas sålunda föreligga
att i vissa fall sänka straffskalan och dessa fall angå äfven angifvare,
hvarom här är fråga. Då man tager hänsyn till de betydliga nedsättningarna
i . straffsatserna, som i förslaget eljest i flera hänseenden vidtagits,
inå nämligen särskildt framhållas, att straffen beträffande angifvare, näppeligen
stå i rimligt förhållande till brotten. Angifvelse skall nämligen, äfven
om den icke föranleder straff för den angifne, för officer eller underofficer
medföra afsättning och ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas och,
om också däremot icke är något att erinra, synas dock de stränga straffen
i öfrigt i fråga om såväl officerare och underofficerare som manskap på

246

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

det sätt böra mildras, att de bringas mera till öfverensstämmelse med
allmänna strafflagens stadganden och att sålunda angifvelse till befälhafvare
likställes med åtal vid domstol och med angifvelse, som åstadkommer
dylikt åtal.»

112 §.

Justitieråden G ref berg, Lindbäck, och Herslow:

»Enär de om utöfvande af bestraffningsrätt gifna stadganden utan
tvifvel icke kunna i alla hänseenden vara så klara och fullständiga, att
möjligheten att i god tro obehörigen utöfva denna rätt är utesluten, torde
sådan ändring i förslaget vidtagas, att disciplinstraff må kunna ådömas
icke allenast då ingen eller ringa skada af förbrytelsen skedde utan äfven,
då omständigheterna eljest äro synnerligen mildrande.»

113 §.

Justitieråden G ref berg, Lindbäck och Herslow »Enär

tvång, hvarom här är fråga, exempelvis kan bestå däri, att
underlydande på förmans befallning uträttar något ärende eller eljest till
dennes enskilda nytta ombestyr något arbete åt obetydlig beskaffenhet, är
det i 1 mom. stadgade ovillkorliga straffet, afsättning för officer eller
underofficer och straffarbete i högst två år för manskap, uppenbarligen
för strängt, och bör förty ett lindrigare straff inrymmas i förslaget för att
under berörda förhållanden komma till användning.»

114 §.

Justitierådet Trygger:

»Det kan ifrågasättas, om ej orden såvida brottet ej medför straff
efter 136 §’ borde af redaktionella skäl utgå. Jämför lydelsen af 5 §.»

121 §•

Justitieråden Grefberg och Lindbäck:

»Då till krigsmaktens polisväsende hörande personer hänföras till
krigsmän, allenast då de tjänstgöra vid mobiliserad afdelning, bör till
förevarande § göras ett tillägg, hvarigenom stadgandet blifver tillämpligt
äfven eljest, när någon skall af sådan person afföras i arrest eller häkte
eller inställas till förhör.»

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67. 247

127 §.

J ustitierådet Trygg er:

»De i § förekommande orden ''hvad beträffande rikets försvar jämlikt
meddelad föreskrift bör hållas hemligt’ synas ej tillräckligt tydligt angifva
förutsättningen för tillämpligheten af de däri gjorda straffbestämmelserna.
Ett förtydligande är därför af behofvet påkalladt.»

J u stitierådet Gr ef ber g:

»Uppenbarandet af vissa förhållanden till fienden rörande krigsmakten
och rikets försvarsverk in. in. eller af underhandlingar, rådslag och beslut
i ärende, därå rikets säkerhet eller rätt till främmande makt ligger, är
belagdt med straff i 8 kap. 9, 18 och 19 §§ allmänna strafflagen och
beträffande krigsmän, så vidt gärningen föröfvas under krig eller eljest
under tid, då krigsmakten är mobiliserad, i förslagets 133 §, motsvarande
40 § i gällande strafflag för krigsmakten. För tillämpning af de strängare
straffen i dessa paragrafer torde afses, att den brottsliga handlingen företagits
i förrädisk afsikt. Förevarande §, hvarmed enligt motiven afses att
stadga straff för olofligt uppenbarande af sådana till rikets försvar hörande
anordningar, om Indika någon på grund af sin tjänsteställning eller
eljest erhållit kunskap och Indika jämlikt meddelad föreskrift böra hållas
hemliga, skall komplettera berörda lagrum i allmänna strafflagen och 133
§ i förslaget, i den män förbrytelser af nämnda slag icke falla under
dessa stadganden utan nu bestraffas efter 25 kap. 16 och 17 §§ allmänna
strafflagen samt 143 och 144 §§ i strafflagen för krigsmakten. För tilllämpligheten
af föreslagna stadgandet synes sålunda förutsättas, att Konungen
jämlikt 2 § 4 mom. tryckfrihetsförordningen i statsrådet fattat
beslut, att berörda anordningar, Indika röra mobiliseringsplaner, planer för
härens och flottans sammandragning eller samverkan samt beskrifningar
öfver rikets fästningsverk och minförsvar in. m., skola hållas hemliga.
På grund af sådant beslut måste vederbörande anses skyldiga att vid afgifvande
af sina rapporter, skrivelser och promemorior eller i öfrigt lämnade
meddelanden rörande dessa ämnen pröfva, huruvida någon upplysning
bör hållas hemlig och, om så befinnes, vidtaga de åtgärder, som i ty fall
blifvit anbefallda, vid äfventyr att eljest göra sig förfallna till straff.
Har sålunda en handling af den, som upprättat densamma, förklarats
hemlig, torde af Konungens beslut jämväl följa, att det är en hvar, som
därmed å tjänstens vägnar tager befattning, förbjudet att genom afskrift,
kopia eller utdrag offentliggöra innehållet däraf utan tillstånd af Konungen,
som ensam torde äga ingå i bedömande, huruvida handlingen rätteligen

248

Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 61.

bör hemlighållas. Bryter någon häremot synes tjänstefel föreligga och i
det fall, att hvad som uppenbarats bort enligt Konungens beslut hållas
hemligt, föreslagna stadgandet blifva tillämpligt å tjänstefelet. Straffet,
som, i fall förbrytelsen begås genom tryck, är fängelse eller i ringare fall
böter, är enligt förslaget, så vidt förbrytelsen ej skett af obetänksamhet
eller för egen vinning, straffarbete från och med två till och med
sex år eller, om uppenbarandet skett för främmande makt, från och med
fyra till och med tio år och kan, då omständigheterna äro synnerligen
mildrande, nedsättas till sex månaders straffarbete eller fängelse. Detta
straff öfverstiger sålunda betydligt straffet för enahanda förbrytelser i
tryckt skrift och jämväl det straff, som stadgats för tjänstefel i allmänhet
i 143 och 144 ''§§ i nu gällande strafflag för krigsmakten. Redan till
följd af denna jämförelse kan ifrågasättas, att straffskalan mildras eller
att'' åtminstone minimistraffet sänkes, men ett kraftigare skid för sådan
åtgärd synes förefinnas därutinnan, att hvad som obehörigen uppenbarats
kan vara af så underordnad vikt, att skada näppeligen är att befara, såsom
t. ex. då det angår någon oväsentlig brist i en till försvarsverket hörande
ledning för belysning eller telefonering och dylikt. Då någon i krigstid
eller när rikets krigsmakt är mobiliserad för främmande makt uppenbarar
sådant, som enligt hvad i 127 § sägs bör hållas hemligt, kan enligt 177
§, äfven i det fall att förbrytelsen skett af obetänksamhet, lindrigare straff
än straffarbete i åtta år ej följa å förbrytelsen, hvilket straff under vissa
förhållanden, såsom då hvad som uppenbarats varit oväsentligt eller af
förbrytelsen uppkommit ringa eller ingen fara, är föga rimligt.»

Justitieråden Claeson, Lindbäck och Herslow:

»Med hänsyn till de bestämmelser, som meddelats rörande s. k.
hemliga handlingar, synas tvenne uppfattningar möjliga beträffande denna
§, den ena att för §:ns tillämplighet allenast förutsättes, att fråga är om
en sådan handling, som af vederbörlig myndighet blifvit försedd med påskriften
»hemlig», oafsedt om nämnda åtgärd varit berättigad eller icke,
och den andra, att härjämte förutsättes, att handlingen verkligen tillhör
någon af de kategorier, som upptagits i den hemliga förteckning å handlingar
af beskaffenhet att höra hemlighållas, hvilken med kungl. cirkuläret
den 14 juli 1899 öfverlämnats till vederbörande. Kommitténs motiv
lämna icke något svar på frågan, hvilkendera af dessa uppfattningar är
den riktiga; men med fästadt afseende å det jämförelsevis stränga straff,
som i §:n innehålles, torde få antagas, att den senare tolkningen är den
af kommittén åsyftade. Ett åsidosättande af påskriften »hemlig» innefattar
visserligen äfven i det förra fallet ett straffbart förfarande, men straffet

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

249

torde i tv fall böra bestämmas enligt 130 §. För att emellertid förekomma,
att äfven i ett dylikt fall 127 § skulle kunna tillämpas, synes
erforderligt, att uttrycket »jämlikt meddelad föreskrift» utbytes mot något
uttryck, hvarigenom tydligen må framstå, att här endast är fråga om
olofligt uppenbarande af sådan handling, som i öfverensstämmelse
med tryckfrihetsförordningens föreskrifter och därå grundade bestämmelser
förklarats vara hemlig.»

Justitieråden Grefberg, Claeson, Lindbäck och Hersloiv:

»I fråga om denna § har kommittén med rätta påpekat att, för att
den däri intagna bestämmelse skall medföra åsyftad verkan, tydligen erfordras,
att äfven den, som upphört att lyda under strafflagen för krigsmakten
och därefter uppenbarar sådant, hvarom han under sin tjänstgöring
vid krigsmakten erhållit kunskap, men som enligt meddelad föreskrift
bör hållas hemligt, därför varder underkastad ansvar. De bestämmelser,
som härom kunna erfordras, har emellertid kommittén ansett böra hafva
sin plats icke i strafflagen för krigsmakten utan i den allmänna strafflagen.
Påtagligen bör dock straffet blifva detsamma, vare sig det olofliga uppenbarandet
sker, medan gärningsmannen tillhör krigsmakten, eller först efter
det hans tjänstgöring därvid upphört. Vid sådant förhållande synes därför
något hinder icke böra möta att äfven i det senare fallet bestämma straffet
erdigt strafflagen för krigsmakten. I öfverensstämmelse med motsvarande
stadgande (69 §) i den nya norska militärstrafflagen, synes följaktligen
tillämpligheten af denna § böra utvidgas, så att densamma må komma
att omfatta äfven nu ifrågavarande fall, i hvilken händelse erforderligt
tillägg härom bör göras i 2 kap.»

128 §.

Högsta domstolen:

»Då meningen torde vara, att det i §:n omförmälda förbud skall
vara utfärdadt af Konungen (jämför 3 § 10 mom. tryckfrihetsförordningen),
är ett förtydligande af §:n i denna riktning erforderligt.»

134 §.

Justitierådet Herslow:

»En utländsk militärperson, som tillhör krigförande fientlig afdelning
samt utan förklädnad och utan att begagna sig af falsk förevändning intränger
på svenska krigsmaktens operationsområde för att inhämta uppBih.
till Riksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 50 Höft. 32

250

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 67.

lysningar angående dennas företag, lärer rimligen icke kunna anses såsom
spion, äfven om han på annat sätt, såsom väl ligger i sakens natur, söker

1 möjligaste mån förhemliga sitt förehafvande. Då andra momentet i denna §,
enligt sin ordalydelse, kan gifva anledning till en motsatt uppfattning,
torde samma moment erfordra en något förändrad redaktion.»

148 §.

Justitieråden Trygger, Claeson, Lindbäck och Herslow:

»2 mom. bör utgå, enär ifrågavarande rymning svårligen lär kunna
anses såsom ett brott. Klart är emellertid, att, oberoende af särskilt
stadgande, rymd krigsfånge, som ertappas, kan underkastas de strängare
åtgärder för hans kvarhållande, som på grund af rymningen befinnas
erforderliga.

Justitierådet Grejberg:

»Motivet till bestraffning af krigsfånge, som under de i 2 mom.
angifna förhållanden söker rymma, men ertappas, är enligt hvad kommittén
anfört, att straffet skall betaga honom lusten att förnya ett dylikt försök.
Något annat motiv torde ock svårligen kunna uppvisas, enär gärningen i
och för sig icke innebär någon brottslighet utan är en naturlig följd af
en otillräcklig bevakning, hvaraf fången bör hafva både rätt och plikt att
begagna sig. Då vid sådant förhållande det synes föga billigt att för
ifrågavarande försök stadga något som helst straff, samt det af kommittén
föreslagna straffet näppeligen kan medföra åsyftad verkan, hemställes, att

2 mom. måtte uteslutas.»

154 §.

Justitierådet Lindbäck:

»Af den i 153 § föreslagna likställighet mellan krigsmän och vid
krigsmakten anställda civila ämbets- eller tjänstemän torde följa, att bestämmelserna
i förevarande 154 § böra vinna tillämpning jämväl å bemälde
ämbets- och tjänstemän vare sig de sinsemellan eller i förening
med krigsmän träffa öfverenskommelse att rymma.»

157 §.

Justitierådet Gr ef berg:

»Enär här afsedda bestämmelser i 5 kap. synas blifva tillämpliga å
värnpliktig, som, tillhörande första uppbådet, underlåtit att ställa sig ve -

251

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

derbörlig inkallelse till efterrättelse, torde stadgandet gifvas den lydelse
att för ifrågavarande straffs tillämplighet förutsattes, att sådan kallelse
ej ägt ruin.»

160 §.

Justitierådet Trygger:

»Det har sannolikt berott uteslutande på en felaktig redigering af
förevarande §, att af ickekrigsman begånget våld eller annan misshandel,
hvarom talas i 85 §, alltid — således äfven i det fall, hvarom med afseende
å krigsman stadgas i 81 § — träffas af den strängare ansvarsbestämmelsen i
160 §, därest brottet skett under de i sistnämnda § nämnda omständigheter.
»

Justitieråden Grefberg, Claeson, Lindbäck och Herslow:

»Uppenbarligen afser hänvisningen till 85 § endast, att, ifall någon,
som utan att vara krigsman lyder under denna lag, begår våld eller misshandel
å sådan krigsman, som öfver honom har befälsrätt, i eller för den
våldfördes ämbete eller tjänst, förevarande § skall tillämpas. Då emellertid
85 § jämväl handlar om våld, som icke skett i eller för ämbetet eller
tjänsten, samt enligt hänvisningen således äfven brott af sistnämnda slag
skulle bestraffas efter förevarande §, bör ändring härutinnan vidtagas.»

167 §.

Justitieråden Trygger, Claeson, Lindbäck och Herslow:

»Formuleringen af 1 mom. angifver icke med tillräcklig tydlighet
(jämför §§ 106 och 166), att meningen är, att mom. skall tillämpas, såväl
när det tillgripnas värde icke går öfver femton kronor som när detta
är fallet.

I 2 inom. synes jämväl försök till rån böra upptagas, så att någon
tvekan ej uppstår om att äfven rånförsök afses (jämför 107 §).»

Justitierådet Lindbäck:

»Härjämte anser jag att, lör ernående af ökad tydlighet, i andra
momentet bör utsättas det lagrum i allmänna strafflagen, 21 kap. 2 § 3
punkten, efter hvilket den brottslige skall straffas.»

Justitierådet Grefberg:

»För straffbarheten efter denna §, hvilken likasom 166 § är tilllämplig
å eu hvar, oberoende af nationaliteten, då tillgreppet sker inom
område, som omförmäles i 8 §, förutsattes, att den, från hvilken tillgreppet
föröfva», skall af sår eller sjukdom vara urståndsatt att sin egendom värja.
Fnär förslagets hufvudsakliga syfte är att städja rofferier och plundringar

252

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

af sådana nidingar, Indika, enligt hvad erfarenheten visat, i afsikt att begå
dylika brott hålla sig i grannskapet af de krigförande, synes själfva Ullgreppet,
eller rånet i och för sig böra beläggas med straff, som här föreslagits,
samt brottslingen således hemfalla under denna § utan hänsyn till
frågan, huruvida den sårade eller sjuke är oförmögen att skydda sin egendom.
För denna ändring af förslaget talar äfven den omständigheten, att
hinder i allmänhet kan möta för utredning af denna fråga, samt att det
eljest i vissa fall beror på sådan utredning, om brottet skall höra under
krigsdomstol eller allmän domstol.

Den förordade ändringen leder, om den godkännes, till någon jämkning
af 2 inom., och bör, till undanrödjande åt all tvekan om straffen, de
i 21 kap. 2 § allmänna strafflagen bestämda straff här utsättas, hvarjämte
i detta mom. i hvarje fall bör stadgas straff för försök till rån.»

168 §.

Justitieråden Trygger och Claeson:

»En jämförelse med 164 § synes visa nödvändigheten af att i förevarande
§ uttryckligen uttala, att förutsättningen för dess tillämplighet är,
att gärningsmannen haft vetskap om, att egendomen tillhörde krigsmakten
eller eljest var för dess behof afsedd.»

justitieråden Gr ef berg, Lindbäck och Her slott’:

»Enär stöld af krigsförnödenheter bestraffas enligt 164 § allenast då
brottslingen vet, att egendomen är afsedd för krigsmaktens behof, och de
med afseende å verkan af rån och stöld enligt 170 § skärpta straffen för
dessa förbrytelser likaledes endast under nämnda förhållande äro tillämpliga,
bör jämväl tillämpningen af förevarande § vara beroende däraf, att
egendomen, den brottslige veterligen, är afsedd för krigsmaktens behof.»

§ 170.

Justitieråden Trygger och Claeson:

»Tager man i betraktande stadgandet i 102 § ''skedde det _

ställe, där sådan egendom veterligen förvarades, eller visste den brottslige
etc.’, måste det i förevarande § använda uttrycket ’den brottslige veterligen’
ge anledning till tvekan, om bär icke af ses en strängare fordran på
bevisning om den brottsliges vetskap än i förstnämnda §. De följande
orden i förevarande § ''och var det tillgripna af beskaffenhet att förbrytaren
bort kunna inse, att eu dylik verkan var af brottet att befara undanröja
icke denna tvekan, då de ju icke innebära fordran att förbry -

Kungl. Maj:ts ATåd. Proposition N:o 67.

253

taren verkligen insett denna verkan af brottet. Ett förtydligande af stadgandet
bör därför äga rum.»

178 §.

Justitieråden Claeson, Lindbäck och Herslow:

»Hvad som i 1 mom. belägges med straff är, att någon, utan att
vara därtill af vederbörande befälhafvare beordrad, företager sig att taga
krigsbyte. Denna mening synes tydligare framstå, om uttrycket ''egenmäktigt’
utbytes mot ''obehörigen’.»

Justitierådet Gr ef ber g:

»Af 2 mom. i denna § samt 179 och 180 §§ framgår, att 1 mom.
är tillämpligt allenast då afsikt att för egen eller annans räkning undanhålla
bytet icke förefinnes, och att endast viss egendom är föremål för
krigsbyte under villkor tillika, att denna egendom ej tages från invånare
i fientligt land,, hvilken ej tillhör krigförande fientlig afdelning, men när
det egenmäktiga förfarandet, som här afses, skall anses vara för handen
torde något tydligare, än nu är fallet, kunna uttryckas. Ett antagande
att stadgandet hvilar på den förutsättningen, att det icke under något
förhållande är tillåtet att utan särskildt tillstånd taga krigsbyte, skulle leda
därtill, att den, som deltager i drabbning, icke eljest äger att under drabbningen
från fienden taga vapen, ammunition, häst och dylik för krigsändamål
användbar egendom. Så är uppenbarligen ej förslagets mening
utan fast hellre, att den, som annorledes, än nu är nämndt, tager krigsbyte
obehörigen (iller utan särskildt lof, skall bestraffas på sätt föreslagits.»

Justitierådet Lindbäck:

»Då det väl under alla förhållanden torde vara olofligt att, i afsikt
att sig eller annan det tillägna, undanhålla något af taget krigsbyte, synes
ordet ''olofligen'' i 2 mom. böra utgå.»

179 §.

•1 ustitieräden Claeson, Lindbäck och Herslow:

»På grund af 8 §:ns innehåll skall en hvar eljest icke under strafflagen
för krigsmakten lydande person, som å valplatsen stjäl från någon,
som tillhör svenska krigsmakten eller därmed förbunden krigsmakt och i
kriget stupat eller är af sår eller sjukdom urståndsatt att sin egendom
värja, åtalas härför vid krigsdomstol och dömas efter krigslag. Enligt

254

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 67.

denna § gäller detsamma, då tillgrepp å valplatsen sker från fiende, som
i drabbningen stupat eller af sår eller sjukdom är urståndsatt att sig försvara,
för så vidt nämligen den brottslige på grund af 6 § lyder under
strafflagen för krigsmakten. Det torde emellertid innebära en väsentlig
oegentlighet, att civila marodörer skulle vara underkastade krigslag endast
i den mån de förbryta sig mot stupad, sårad eller sjuk, tillhörande den
svenska krigsmakten eller därmed förbunden krigsmakt. De skäl, som
tala för att sådana marodörer i detta fall straffas enligt krigslag, synas
äga lika giltighet, om brottet föröfvas mot stupad, sårad eller sjuk fiende.
179 § afser endast sådan egendom, som ej må göras till krigsbyte. 1
fråga om civila marodörer är tydligen ingen anledning att göra åtskillnad
emellan sådan egendom och egendom af annat slag. Med anledning
häraf torde dels 8 § kompletteras sålunda, att beträffande tillgrepp af
hvarje slags egendom från någon, som stupat eller af sår eller sjukdom
är urståndsatt att försvara sig, strafflagen för krigsmakten blifver tillämplig
å den, som icke enligt 6 § lyder under1 denna lag, dels ock i förslaget
införas å honom tillämpliga straffbestämmelser för sagda brott i öfverensstämmelse
med hvad i 179 § 2:dra och 3:dje styckena är beträffande
där afsedd särskild egendom för hvarje fall stadgadt.»

180 §.

-Justitieråden Grefbenj, Claeson, Lindbäck och Hers!otc:

»Det torde böra tagas under öfvervägande, huruvida icke, efter föredömet
af flera utländska militära strafflagar, i denna § lämpligen borde
upptagas en föreskrift af innehåll, att såsom plundring icke skall anses,
om med vederbörande befälhafvares tillstånd tages för truppen nödigt behof
af lifsmedel, läkemedel, klädespersedlar, foder, dragare eller fordon.»

185 §.

Justitieråd et Lindbäck:

»Beträffande punkt 13 kan anmärkas, att, då 100 § gäller icke allenast
egendom, som tillhör krigsmakten, utan äfven egendom, som eljest
är afsedd för dess behof, detta förhållande bör mera tydligt angifvas.

Om den vid 178 § 1 mom. gjorda hemställan rörande utbytande af
ordet ''egenmäktigt’ mot ''obehörigen’ vinner beaktande, erfordras något
förändrad affattning af punkt 23.»

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 67.

255

188 §.

Justitierådct Grefberg:

»Då präst enligt förslaget lyder under strafflagen för krigsmakten,
allenast under det lian är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad afdelning,
kan anmälan, hvarom nu är fråga, endast förekomma, då präst, som är
sålunda tjänstgöringsskyldig,’begår förseelse. Motsvarande stadgande i nu
gällande strafflag för krigsmakten har däremot en långt större räckvidd.
Han är nämligen under fredstid äfven underkastad straff efter berörda lag,
och till följd däraf kan hans undantagsställning bättre förklaras. Den
mJ ndighet, till hvilken anmälan skall ske, synes vara vederbörande domkapitel
eller, när afdelningen är i fält, ett särskildt fältkonsistorium, hvilken
myndighet, i händelse brottet icke är af den beskaffenhet, att domkapitlet
skall där öfver döma enligt lagen om straff för ämbetsbrott af präst
den 8 mars 1889, har att förfara efter strafflagen för krigsmakten. Något
bestämdt fall, då förseelse, hvarom nu är fråga, är belagd med straff såväl
i lagen den 8 mars 1889 som i förslaget kan bär ej angifvas. Anmälningsskyldigheten
har visserligen föga praktisk betydelse i det afseendet, att
den antagligen sällan kan förekomma, men i händelse anmälan sker, leder
den därtill, att den prästerliga myndigheten skall handskas med krigslagarna
och pröfva hvad näpst, som för krigstuktens upprätthållande bör
tilldelas prästen. Enär eu sådan pröfningsrätt ej lämpligen bör tillkomma
denna myndighet samt något talande skäl icke föreligger för att fritaga
präst från befälhafvare^ bestraffningsrätt, hemställes, att förevarande^
måtte ändras därhän, att bestraffningsrätt icke tillkommer befälhafvare^
så vidt förseelsen faller under domkapitlets domsrätt enligt lagen den 8
mars 1889. & °

Af förslagets lydelse följer, att befälhafvare!! har att ingå i pröfning,
om prästs förseelse emot strafflagen för krigsmakten skall ådraga honom
disciplinstraff och, där så finnes, göra anmälan hos den prästerliga myndigheten.
I annat fall åligger det befälhafvare!! att förfara enligt föreslagna
204 § och det beror sålunda på hans pröfning, huruvida målet
skall öfverlämnas till den prästerliga myndigheten eller krigsdomstol. Om
målet hänskjutes till förstnämnda myndighet, lär denna icke vara bunden
af befälhafvarens pröfning utan skäll, därest brottet befinnes icke kunna
försonas med disciplinstraff, antingen ådöma det strängare straffet eller
i sm ordning öfverlämna målet till krigsdomstol. Stadgandet kali sålunda
leda till förvecklingar och i denna omständighet ligger äfven anledning
att ändra detsamma. to

256

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

Justitierådet Her slott):

»Med anledning af hvad jag vid 6 § anmärkt mot den militära
strafflagens tillämplighet å präst i vissa fall, hemställes, att nu ifrågavavarande
§ måtte uteslutas ur förslaget.»

202 §.

Högsta domstolen: #

»Då strafflagen för krigsmakten uppenbarligen lika litet kan beröfva
Konungen en bestraffningsrätt i disciplinmål, hvilken tillkommer honom
enligt regeringsformen, som gifva ökad helgd åt den rätt, Konungen i
nämnda hänseende grundlagsenligt äger, saknas skäl för att i lagen upptaga
det i förevarande § gifria stadgandet.»

204 §.

Justitieråden Grof ber g, Claeson och Herslow:

»Orden ''efter hållet''förhör’ torde böra utgå. Visserligen skall enligt
föregående § dylikt förhör i regeln hållas, men då det icke synes
osannolikt att i vissa fall till följd af tillfälliga omständigheter dylikt förhör
omöjligen kan äga rum — den tilltalade kan t. ex. af någon anledning
ej ''inställas till förhöret — bör väl denna omständighet icke utgöra
ett ^absolut hinder för befälhafvaren att hänskjuta målet till omedelbar
behandling af krigsrätt.»

207 §.

Justitierådet Trygger: ,

»Med ''slutligt utslag’ torde här förstås ''laga kraftvunnet utslag.
Då emellertid terminologien i lagen om ändring i vissa delar af rättegångsbalken
den 14 juni 1901 år en annan, bör man här uttryckligen ut
säga hvad för slags utslag som verkligen afses.»

Justitieråden Grejberg, Claeson, Lindbäck och Herslow:

»Visserligen borde det vara klart, att i det i 3 mom. af denna §
omförmälda fall befälhafvare, som ålägger disciplinstraff, bör härom underrätta
den domstol, inför hvilken den häktade står tilltalad, hvarigenom
domstolen, i händelse den tilltalade sakfälles för det brott, hvarför han
häktats, är i tillfälle att omedelbart i det slutliga utslaget meddela erforderlig
föreskrift om straffsammanläggning. Uttrycklig föreskrift om skyl -

257

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 67.

dighet för befälhafvare!! att i sagda fall underrätta domstolen om det
ålagda disciplinstraffet synes dock icke böra saknas.»

208 §.

Högsta domstolen:

. . öfverensstämmelse med hvad i förslaget till lag angående ändring

i vissa delar af förordningen om krigsdomstolar in. m., § 39, stadgats för
krigsrätt, torde det böra föreskrifvas, att befälhafvare, som i disciplinmål
ålagt. straff, skall i sammanhang med beslutet därom meddela den straffskyldige
underrättelse om hvad han har att iakttaga i händelse han icke
åtnöjes med beslutet.»

209 §.

Högsta domstolen:

»I likhet med hvad som skett i 27 kap. 1 § rättegångsbalken, synes
det lämpligt att här uttala, att, då klaganden vill begagna sig af rätten
att inlämna sina besvär till vederbörande befälhafvare, detta inlämnande
bör ske före besvärstidens utgång.

Därest anmärkningen vid 202 § iakttages, böra orden i 5 mom.
därest icke beslutet tillkommit i den ordning, som i 202 § afses’ utgå.»

210 §.

Justitieråd^ Trygg er och Lindbäck:

»Orden ''mindre förseelser och fel mot militär tukt och ordning
hvilka icke finnas påkalla ansvar efter denna lag’ angifva icke med klarhet!
huruvida det fordras att förseelsen dock skulle kunnat straffas enligt
strafflagen för krigsmakten eller om den rent af ej får falla under någon
däri intagen bestämmelse eller om tillrättavisning kan användas såväl i
ena fallet som i det andra.»

Förslag till lag om införande af den nya strafflagen för krigsmakten samt
hvad i afseende därå iakttagas skall.

2 §•

Högsta domstolen:

»Att uppräkna de särskilda §§ i disciplinstadgan, som skulle genom
en nya lagen upphäfvas, är icke blott obehöfligt i betraktande af bestämBih.
till Rilcsd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Åfd. 50 Höft. 33

258

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

melsen i sista mom. af förevarande § utan jämväl olämpligt, då den nya
lagens antagande synes böra medföra, att Konungen utfärdar en ny disciplinstadga,
omfattande såväl de bestämmelser i den nuvarande stadgan,
hvilka anses böra bibehållas, som äfven de ytterligare bestämmelser, hvilka
kunna anses erforderliga.»

4 §•

Justitierådet Lindbäck:

»Därest någon före nya lagens trädande i kraft begått sadant snatteri,
som omtalas i 105 § 1 mom. af förslaget till strafflag för krigsmakten,
utan att dock medan den äldre lagen var gällande straffet blitvit
bestämdt genom laga kraftvunnet utslag, samt brottet finnes kunna försonas
med böter, uppstår frågan, huruvida ansvaret skall utgöra böter
eller disciplinstraff, hvithet enligt berörda 1 mom. i 105 § skall för snatteri
af ifrågavarande slag träda i stället för bötesstraff. Det riktiga svaret pa
denna fråga beror däraf, hvilkendera af straffarterna böter eller disciplinstraff
är lindrigast. Då någon föreskrift härom ej finnes vare sig i gällande
strafflag för krigsmakten eller i den föreslagna, synes det blifva
nödvändigt att, i händelse 105 § 1 mom., såvidt därigenom föreslagits
ådömande af disciplinstraff i stället för böter, godkännes, gorå ett tillägg
till förevarande §, som angåfve, hvilkendera af dessa straffarter skall

komma till användning i nu omförmälda fall. _

Ett annat till denna § hörande spörsmål, hvars riktiga afgörande
understundom torde blifva förenadt med ej ringa svårighet, är, huruvida
i vissa fall disciplinstraff, stadgade i äldre lag, skola anses vara svårare
eller lindrigare än disciplinstraff, som enligt nya lagen skulle kunna
åläggas. Det synes vara eu brist i förslaget, att detsamma icke ånger
några allmänna grunder, som i berörda hänseenden kunde tjäna till

ledning.»

7 §•

Justitieråden Trygg er och Gr ef ber g:

»För såvidt meningen är, att, när sträng arrest vid den nya torseelsens
begående delvis verkställts, endast i det fall att hvad af strå et
återstår öfverskjuter 6 dagar den öfverskjutande arresttiden vid samman
lägomin^en skall anses såsom vaktarrest utan skärpning, eller, om återstoden
af straffet är förenad med skärpning genom mistning af sängkläder,
såsom vaktarrest med skärpning genom liårdt nattläger, synes detta höra
till undvikande af missförstånd tydligt utsägas i §.n.»

259

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

9 §•

Justitieråden Trygger, Claeson och Herslow:

»Ett tillägg, sådant som det i kungl. förordningen om nya strafflagens
införande § 13 förekommande: ''dock så att den, som efter äldre
lag är till frihet från åtal berättigad, njuter den frihet till godo, ändå att
brottet efter nya lagen åtalas kunde’, synes böra göras i förevarande §.»

Justitierådet Gr ef ber g:

»Enligt föreslagna stadgandet skall angående tid för åtal å brott,
som begåtts, innan nya lagen blifver gällande, afseende göras å det straff,
hvarmed brottet i nya lagen belägges. Enär denna regel strider emot den
härutinnan gällande allmänna rättsgrundsatsen, att preskriptionstid skall
räknas efter ny lag allenast om brottslingen därigenom tidigare åtnjuter
befrielse från åtal än enligt äldre lag, bör förslaget härutinnan rättas och
till innehållet bringas i öfverensstämmelse med 13 § i kungl. förordningen
om nya strafflagens införande in. in. den 16 februari 1864.

Hvad åter angår bestämmelsen därom, att i fråga om tid för verkställande
af utslag eller beslut, hvarigenom straff blifvit ådömdt, afseende
skall göras å det straff, hvarmed brottet i nya lagen belägges, hvilken
bestämmelse återfinnes i nyssberörda §, så kan därmed ej åsyftas annat,
än att den i 5 kap. 17 § allmänna strafflagen stadgade preskription af
ådömdt straff äfven skall tillämpas, då straff, som i samma § omförmäles
eller däremot svarar, ådömts efter äldre lag. Denna tolkning öfverensstämmer
väl icke med ordalydelsen, men måste antagas hafva åsyftats, i
ty att eljest vore ju meningen den, att, då fråga om preskription föreligger,
den äldre domen skall lämnas å sido och afseende göras endast å
det straff, hvarmed brottet i allmänna strafflagen belägges, men ett sådant
förfarande förutsätter ny undersökning om brottets beskaffenhet och alla
regler för en sådan rubbning af laga kraftvunnen dom saknas, då icke
fråga är om resning. Först genom allmänna strafflagen infördes preskription
af ådömdt straff och till följd däraf erfordrades ett stadgande, som
innebar, att denna preskription skulle äfven gälla straff, ådömdt enligt
äldre lag, och sålunda tillämpas, när detta straff ej var svårare än straffarbete
i två år eller därmed jämförligt straff och i fråga om tjänstebrott
utgjorde böter, men sedan den på detta sätt bestämda preskriptionstiden
af tio år för verkställighet af äldre domar, vare sig de gifvits efter allmän
eller annan lag, numera sedan lång tid tillbaka förflutit, synes mig
stadgandet hafva förlorat all betydelse och följaktligen böra här uteslutas.
»

260

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

Justitierådet Lindbäck:

»I fråga om åtal för brott, som här afses, torde annat stadgande
icke vara erforderligt, än att den, som efter äldre lag är till frihet från
åtal berättigad, njuter denna frihet till godo, ändå att brottet efter nya
lagen kunde åtalas.

Hvad angår frågan om tiden, inom hvilken verkställighet bör följa
å utslag eller beslut, hvarigenom straff ålagts för brottslig gärning, föröfvad
innan nya lagen blef gällande, torde lagen härutinnan kunna inskränka
sig till att angifva, att de i 5 kap. 17 och 18 §§ allmänna strafflagen
gifna regler rörande preskription af domar i brottmål skola äga
motsvarande tillämpning beträffande utslag eller beslut, som ofvan omförmälas.
»

10 §.

Justitieråden Trygger och Lindbäck:

»Stadgande synes jämväl böra gifvas i fråga om verkställighet af
tillrättavisning, som eldigt nu gällande strafflag för krigsmakten meddelats
men ej kommit till fullbordan, då den nya lagen träder i kraft.»

Justitieråden Claeson och fferslow:

»För såvidt en enligt nu gällande strafflag för krigsmakten ålagd
tillrättavisning börjat verkställas, men ej hunnit fullbordas, då den nya
lagen träder i kraft, torde verkställigheten böra fortsättas i enlighet med
föreskrifterna i äldre lag i analogi med hvad som beträffande disciplinstraff
finnes stadgadt i 5 §. Ett tillägg till denna §, innefattande uttrycklig
föreskrift härom, synes behöflig!, enär åtskilliga slag af tillrättavisningar
enligt nuvarande lag icke upptagits i förslaget.»

Förslag till lag angående ändring i vissa delar af förordningen om krigsdomstoiar
och rättegången därstädes (ten 11 juni 1868.

Justitieråden Trygger och Claeson:

»Onekligt torde vara, att frågan om ny strafflag för krigsmakten på
det närmaste står i samband med frågan om krigsdomstolarnas organisation
och rättegången vid desamma. Man lär ock utan öfverdrift kunna säga,
att de båda stora intressen — försvaret å ena sidan, den medborgerliga
säkerheten å den andra — som vid en reform af den militära straff- och
processordningen otvifvelaktigt komma att i många fall anses strida mot
hvarandra, bäst tillgodoses, om den militära domstolsorganisationen och

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67. 261

processen underkastas statsmakternas afgörande samtidigt med den militära
strafflagen.

Då härtill kommer, att antagandet af förslaget till ny strafflag för
krigsmakten icke kan anses särskild! brådskande, utan förslaget fast hellre
skulle vinna på att få tillgodonjuta frukterna af den för närvarande så
aktuella diskussionen af straffrättsliga spörsmål öfver hufvud taget, anse
vi oss böra hemställa, att frågan om krigsdomstolarnas organisation och
rättegången vid desamma underkastas en fullständig och uttömmande förberedande
_ behandling för att därefter i samband med förslag till ny strafflag
för krigsmakten framläggas för riksdagen.»

Justitierådet Trygger:

»Därest nu gjorda erinran emellertid icke anses förtjänt af beaktande,
lämnas förslaget utan annan anmärkning än att i 69 § 2 mom. utländsk
man, hvilken vid krig mellan främmande makter, därunder Sverige är
neutralt, här i riket internerats, synes böra likställas med krigsfånge.»

Justitierådet Herslow:

»ömkligt hade visserligen varit, att den af kommittén upptagna
frågan om den militära domstolsorganisationen och processordningen gjorts
till föremål för fullständig och definitiv behandling i sammanhang med
förslaget om ny strafflag för krigsmakten; men den omständigheten, att
så icke skett, synes mig icke utgöra något tvingande skäl till undanskjutande
för en obestämd framtid af de nu ifrågasatta reformförslagen.»

. 18 §.

Justitierådet Gr ef ber g:

»Under mom. 1 innefattas alla brott i ämbete eller tjänst vid krigsmakten
af dem, som lyda under strafflagen för krigsmakten eller eljest
äro underkastade straff efter samma lag, under villkor att brotten i lagen
oinförmälas såsom straffbara på sätt i momentet angifves. Då emellertid
alla i ämbete eller tjänst vid krigsmakten begångna brott af dessa personer
skola^ höra under krigsdomstol oberoende däraf, huruvida de i lagen
upptagits såsom straffbara eller icke, har mom. 2 varit erforderligt. Räckvidden
af detta mom. är dock vida större, i ty att här inbegripes äfven
fel och förbrytelser i ämbete eller tjänst vid krigsmakten af dem, som enligt
6 § icke skola bestraffas efter ifrågavarande lag i annat fall, än då
den brottslige är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad afdelning. Formuleringen,
att brottet ej upptages såsom straffbart i strafflagen för krigsmakten,
är i sistnämnda hänseende ej i och för sig tydlig och kan gifva

262

Kungl. Maj:ts A7åd. Proposition N:o 67.

anledning till tvekan om hvad i 2 mom. härutinnan rätteligen afses. I
fråga om sistnämnda ämbets- och tjänstemän skall nämligen stadgandet
innebära, att förbrytelser af dem icke upptagas i andra eller tredje delen
af lagen såsom straffbara, och i andra fall att förbrytelserna ej alls i
nämnda delar af lagen omförmälas såsom straffbara. Hvad i förslaget afses
torde exempelvis vinnas genom att mom. 2 erhåller följande förändrade
lydelse: ''åtal för fel och förbrytelser i ämbete eller tjänst vid krigsmakten,
jämväl i de fall, då den brottslige ej lyder under strafflagen för krigsmakten
eller brottet däri icke omförmäles såsom straffbart’.

Då alla ämbets- och tjänstefel äro belagda med straff i 1 och 2
inom., torde 3 mom. affattas så, att det endast kan afse andra brott. 3
mom. skulle, hvad angår besättningen å fartyg, som befinner sig å sjötåg,
endast vara tillämpligt i krigstid. Om däremot i fredstid någon af besättningen
å fartyg på sjötåg begår brott, som icke enligt 1 inom. tillhör
krigsdomstols upptagande, skulle åtal härför anhängiggöras vid allmän
domstol. Detta synes dock olämpligt, om fartyget befinner sig på sjötåg
utom riket och, då äfven på enkelt fartyg krigsdomstol kan sättas, synes
därför ett tillägg böra göras till ifrågavarande moment, hvarigenom detsamma,
i öfverensstämmelse med nuvarande 18 § 1 g, erhåller tillämplighet,
äfven då brottet föröfvas på sjötåg i fredstid utom riket.

Det torde ej vara tvifvel underkastadt, att äfven i de fall, som icke
omförmälas i 86 § af förslaget till strafflag för krigsmakten, krigsdomstol
är bättre lämpad än allmän domstol att upptaga envigesbrott emellan de
personer, som lyda under strafflagen för krigsmakten, och till följd, häraf
hemställes, att * dessa brott, på sätt krigshofrätten och en ledamot i kommittén
förordat, fortfarande förklaras höra under krigsdomstol.

1 4 mom. torde vidtagas någon jämkning af redaktionen, hvarigenom
tydligt utmärkes, att bestämmelsen om krigsfånge, som begår brott utom
riket, är tillämplig fastän han ej står under militärbevakning.»

Justitierådet Lindbäck:

»På sätt redan blifvit inom högsta domstolen anmärkt återgifver
mom. 2 icke tydligt den därmed åsyftade mening, och synes denna brist
blifva undanröjd, därest momentet erhölle den af justitierådet Grefberg
föreslagna lydelse.

Jämväl i öfrigt är jag ense med bemälde justitieråd.»

Justitierådet Claeson ansåg i likhet med justitierådet Grefberg, att
mål angående de i nuvarande 18 § mom. e) omförmälda envigesbrott borde
fortfarande höra till krigsdomstol.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

263

Justitierådet Herslow förenade sig med justitierådet Grefberg därom
att, hvad anginge besättning å fartyg, som befunne sig på sjötåg utom
riket, krigsrätt borde äga behörighet att upptaga åtal mot den, som tillhörde
sådan besättning, äfven då sjötåget ägde rum i fredstid.

Justitieråden Grefberg och Lindbäck:

»Enär fall, då krigsrätt på grund af särskild författning icke är behörig
att rannsaka och döma i visst mål, hvarom 18 § handlar, endast kan
förekomma i redan gällande författning, torde förslaget något jämkas och
bestämmelsen härom lämpligen upptagas i ett särskildt moment. Uttrycket
''gripes eller finnes’ i mom. 2 torde utbytas emot ’ anträffas’.»

60 och 61 §§.

Justitieråden Grefberg, Claeson, Lindbäck och Herslow:

»Enligt ordalydelsen af dessa paragrafer skall brott, hvarom här är
fråga, vara lagligen styrkt, innan häktning får äga rum. Uppenbarligen
är dock meningen den, att åtgärden må vidtagas, då någon misstänkes att
hafva begått brottet och misstanken är grundad på sannolika skäl, hvadan
i lagen bör stadgas hvad sålunda afsetts.

Godkännes anmärkningen under 50 § i förslaget till strafflag för
krigsmakten, synes häktning för rymningsbrott, som omförmäles i 61 §, alltid
kunna följa.»

Justitierådet Lindbäck:

»Den i 61 § gifna bestämmelse om häktning torde, med hänsyn till
innehållet af 57 och 153 §§ i förslaget till strafflag för krigsmakten, böra
göras tillämplig äfven på ämbets- och tjänstemän, hvarom i samma §§
förmäles och emot hvilka föreligger på sannolika skäl grundad misstanke,
att de begått rymningsbrott.»

Justitieråden Grefberg, Claeson, Lindbäck och Herslow biträdde den
af justitierådet Trygger gjorda anmärkning mot 2 mom. af denna §.

264

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

Förslag till lag angående ändring af 1 § i förordningen angående verkställighet
i vissa fall af straif, ådömdt genom icke laga kraftägande
utslag, den BO maj 1873.

Justitieråd en Trygg er, Claeson och Herslow:

»Förslaget lämnas utan annan anmärkning än att 4 § synes böra
förtydligas med anledning äf den ändring, som 1 § undergått.»

Justitieråden Gr ef ber g och Lindbäck:

»I fall vaktarrest med skärpning går i verkställighet, oaktadt åklagaren
eller målsäganden besvärat sig, och straffet på dessa besvär ändras
till fängelse eller straffarbete, erfordras för afräkning från sistnämnda
straff af det redan verkställda arreststraffet en regel, som, på sätt förut i
andra hänseenden framhållits, bestämmer förhållandet emellan fängelse samt
vaktarrest med skärpning genom hårdt nattläger enbart och i förening
med mörkt enrum. I saknad af en regel härom kan föreslagna ändringen
af ifrågavarande förordning ej vinna tillämpning beträffande vaktarrest
med skärpning, och härigenom skulle, då sådant straff föreligger, förslagets
ändamål, nämligen att bereda utväg för den till arrest dömde, som hålles
häktad, att icke behöfva i häktet afvakta den tid, då domen vinner laga
kraft, väsentligen förfelas.

I likhet med hvad redan blifvit anmärkt anse vi, att 4 § af ifrågavarande
lag bör förtydligas med anledning af förevarande förslag.»

Förslag till lag angående ändring af 10 § i värnpliktslagen den 14 juni 1901.

J ustitieråd et Gr ef ber g:

»Såsom hufvudsakligaste skäl för att öfverföra värnpliktig, som straffats
på sätt och under sådana omständigheter, som i mom. 3 omförmälas,
till särskild afdelning af krigsmakten för att där fullgöra sin tjänstgöringsskyldighet,
har i motiven anförts, att öfrige värnpliktige därigenom befriades
från det i disciplinärt hänseende demoraliserande inflytande, som
det dagliga umgänget i och utom tjänsten med förbrytaren vore ägnadt
att utöfva. Det kan ju icke förnekas, att hvad sålunda anförts har samma
giltighet i fråga om sådan värnpliktig, som förut tillhört det fast anställda
manskapet, men på grund af enahanda bestraffningar blifvit skild från

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

265

denna sin anställning vid krigsmakten. Då något skäl, hvarför en dylik
värnpliktig skall förflyttas till omförmälda afdelning, allenast i fall han
begår ytterligare brott, icke framhållits, hemställer jag, att han skall dit
öfverföras, då han skiljes från sin fasta anställning.»

Ur protokollet
Erik Öländer.

Bih. till Piksd. Prat. 1908.

1 Sami. 1 Afd. 50 Häft.

266

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 28 februari 1908.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,
Statsråden: Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Roos,

grefve Hamilton,
grefve Ehrensvärd,

Malm.

Justitieråden: Billing,

Ramstedt.

Efter gemensam beredning med cheferna för landtförsvars- och sjöförsvarsdepartementen
anmälde chefen för justitiedepartementet statsrådet
Albert Petersson i underdånighet högsta domstolens genom utdrag ur protokollet
öfver justitiedepartementsärenden den 7 december 1906 inhämtade
utlåtande öfver

dels det af särskilda kommitterade upprättade, sedermera inom
justitiedepartementet i vissa delar omarbetade förslag till

strafflag för krigsmakten samt de inom departementet utarbetade
förslag till

lag om införande af den nya strafflagen för krigsmakten samt hvad
i afseende därå iakttagas skall, och

lag angående ändring i vissa delar af förordningen om krig sdomstolar
och rättegången därstädes den 11 juni 1868,

dels ock de af samma kommitterade afgifna förslag till

267

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

lag angående ändring af 1 § i förordningen angående verkställighet
i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag, den
30 maj 1873, samt

lag angående ändring af 10 § i värnpliktslagen den 14 juni 1901,
hvilka samtliga förslag bifogats ofvannämnda protokoll.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll yttrade föredraganden:

»De anmärkningar, som mot de remitterade förslagen inom högsta
domstolen sålunda framställts, afse, där de ej äro af enbart redaktionell
natur, i allmänhet endast detaljbestämmelser, som ansetts böi''a i vissa
hänseenden ändras eller fullständigas. Med föranledande af dessa anmärkningar,
i den mån desamma synts vara af beskaffenhet att höra iakttagas,
har jag låtit förslagen undergå en öfverarbetning, för hvars hufvudsakTiga
afvikelser från de remitterade förslagen jag nu går att redogöra.

Hvad först angår förslaget till ny strafflag för krigsmakten, har i 1
§ 6:o) till förekommande af en sådan tillämpning af nämnda lagrum, att
lots, som under fredstid tillkallats för lotsning af något krigsmaktens fartyg,
skulle blifva ansedd som krigsman, uttrycket »då de äro i tjänstgöring
vid krigsmakten» utbytts mot »då de fullgöra dem åliggande tjänstgöringsskyldighet
vid krigsmakten». Med användande af sistnämnda uttryckssätt
torde någon tvekan icke böra föreligga, att annan tjänstgöring
här icke afses än den, som omförmäles i förordningen den 29 november
1901 angående personalens vid lots- och fyrinrättningarna tiänstgöring-sskyldighet
vid flottan. J 6 ö

I sammanhang härmed har motsvarande ändring vidtagits iämväl i
1 § 7:o). 6 J

Det har inom högsta domstolen ifrågasatts, om ej till krigsmän
borde hänföras jämväl vid flottan anställda civila ämbets- och tjänstemän,
när de tjänstgöra ombord å krigsmaktens fartyg. Särskildt bär det framhållits
såsom egendomligt, att såsom krigsman ej anses å fartyg tjänstgörande
mariningenjör, trots det att han har befäl öfver fartygets maskinpersonal,
hvilken, äfven da den blott är förhyrd, hänföres till krigsmän.

I afseende å denna anmärkning må framhållas, att flottans tekniska
befälspersonal ursprungligen tillhörde flottans militära kårer. Vid mariningenjöistatens
bildande ar 1867 erhöll emellertid, enligt hemställan af
förvaltningen för sjöärendena, den till nämnda stat hörande personal
civil organisation. Att man sålunda frångick den militära formen synes
dock icke hafva skett därför, att densamma visat sig olämplig för tjänstens
utöfvande, utan endast för att härigenom undgå de olägenheter, som vid
en fåtalig militär kår uppstå på grund af trög befordran. Vid den år 1905
verkställda ombildningen af mariningenjörstaten till en mariningenjörkår bi -

268

Kungl. Majts Nåd. Proposition N:o 67.

behölls den civila organisationen, oaktadt tillkallade sakkunnige i sitt den 10
augusti 1904 afgifna betänkande uttalat sig för återinförande af den militära
formen icke blott vid mariningenjörpersonalens tjänstgöring ombord å fartyg
utan jämväl i öfrigt. Härvid är dock att märka, att de sakkunnige förordat
ifrågavarande personals hänförande till krigsmän endast under förutsättning,
att därmed inträdande ständigt förmansskap icke skulle afse all flottans
personal utan endast den tekniska delen af densamma, liksom, å andra
sidan, sjöofficerarna enligt sakkunniges åsikt icke borde komma att utöfva
ständigt förmansskap öfver ingenjör af lägre grad. Ett ständigt förmansskap
mellan officerskårens och mariningenjörkårens olika grader, som
innebure, att en officer af högre grad städse vore förman för en ingenjör
af lägre grad och tvärtom, skulle nämligen kunna medföra afsevärda
olägenheter. Så t. ex. skulle ombord å fartyg, hvarest vore kommenderad
en ingenjör med kaptens grad, men en löjtnant tillfälligt skötte sekondens
tjänst, bemälde löjtnant äga befälsrätt öfver ingenjören, oaktadt den senare
vore löjtnantens ständige förman.

Då hvad de sakkunnige sålunda anfört beträffande det ständiga förmansskapet
synes äga lika giltighet ifråga om ställningen såsom öfverordnad
på grund af högre tjänstegrad, torde man följaktligen kunna påstå,
att de sakkunniges förslag i själfva verket innebar ett bibehållande af
mariningenjörkårens civilmilitära ställning utom beträffande kårens medlemmar
inbördes samt i fråga om kårens förhållande till flottans öfriga
tekniska personal såsom masldnister, eldare m. fl. En dylik dubbelställning
är emellertid i nuvarande lag okänd och synes af praktiska skäl
mindre lämplig. Då härtill kommer, att, enligt hvad de sakkunnige själfva
vitsordat, saknaden af ställningen såsom krigsman och det därmed följande
ständiga förmansskapet öfver underlydande personal hittills icke,
såvidt de sakkunnige hade sig bekant, vid något särskild! tillfälle vållat
direkt olägenhet, torde tillräcklig anledning saknas att, om också endast
beträffande tjänstgöringen ombord å fartyg, för närvarande vidtaga någon
förändring i mariningenjörkårens ställning uti ifrågavarande hänseende.
Än mindre synes någon dylik förändring vara af omständigheterna påkallad
i fråga om öfriga vid flottan anställda civila ämbete- och tjänstemän.

Sedan numera flottan och kustartilleriet sammanfattats under den
gemensamma benämningen marinen och kustartilleriet sålunda icke vidare
kan sägas tillhöra flottan, har en häremot svarande jämkning af ordalagen
i 2 § blifvit erforderlig.

Med anledning af den anmärkning, som framställts mot den föreslagna
lydelsen af det i 6 § 6:o) införda stadgandet om i militärhäkte insatta eller å militärsjukhus
intagna personers lydnadsplikt under ifrågavarande lag, har åt

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

269

nämnda stadgande gifvits en sådan affattning, att däraf tydligen må framgå, att
samma stadgande endast gäller personer, som vid insättandet i häktet eller
intagandet å sjukhuset lyda under lagen. Härigenom torde äfven klarare
framstå, att den fortsatta lydnadsplikten har enahanda omfattning som
förut, så att t. ex. en värnpliktig under dylika förhållanden, äfven sedan
han upphört att vara krigsman, fortfarande är i sådan egenskap underkastad
straff efter omförmälda lag. Med den förändrade affattning, som
stadgandet i fråga skulle erhålla, torde emellertid icke 6 utan 12 § vara
den lämpligaste platsen för detsamma, i följd hvaraf stadgandet öfverflyttats
till sistberörda §.

På de af en ledamot i högsta domstolen anförda skäl synas vid
krigsmakten anställda präster, frånsedt det fall, som afses i 8 §, lämpligen
kunna undantagas från lydnadsplikt under strafflagen för krigsmakten,
äfven om de äro tjänstgöringsskyldiga vid mobiliserad afdelning. Då
under dylik förutsättning det i 6 § 6:o) föreslagna stadgandet, att under
lagen lyder enhvar, som är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad afdelning,
ändå att han eljest icke skulle lyda under lagen, ej vidare torde vara
af någon praktisk betydelse, har nämnda stadgande helt och hållet uteslutits,
samt momentet i fråga sålunda inskränkts till en föreskrift, att
under lagen lyder i öfrigt enhvar, som med behörigt tillstånd åtföljer
krigsmaktens fartyg på sjötåg eller mobiliserad afdelning af krigsmakten.

Af de sålunda använda ordalag torde, särskildt vid jämförelse med
1 § 6:o), framgå, att lots, som under fredstid tillkallats för lotsning af
krigsmaktens fartyg, lika litet som tull-, karantäns- eller andra tjänstemän,
hvilka under längre eller kortare tid måste för sin tjänst vistas ombord,
är att hänföra under 6 § 6:o). Att han under dylika förhållanden
icke heller kan på grund af 7 § blifva underkastad straff efter strafflagen
för krigsmakten, torde vara uppenbart.

Mot sista stycket i 6 § har anmärkts, bland annat, att detsamma
hänvisar endast till 2 inom., men att hänvisning lämpligen borde ske
äfven till 3 mom. Med hänsyn till affattningen af sistberörda moment
synes emellertid af formella skäl hinder möta för en dylik hänvisning.
Vill man i sak tillgodose anmärkningens innehåll, torde sålunda enda utvägen
vara att göra erforderligt tillägg till 3 mom. I afseende härå tilllåter
jag mig emellertid erinra, att kommittéförslaget i detta mom. äfven
omnämnde reserv vid krigsmakten, men att bestämmelsen härom vid den
föregående omarbetningen i justitiedepartementet uteslöts, då de civilmilitära
beställningar, hvartill enligt gällande bestämmelser utnämning sker i
reserven, samtliga synas vara att anse som tjänstemän. Något skäl att
frångå den sålunda uttalade uppfattningen synes mig icke föreligga, och

270

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

har jag styrkts härutinnan genom inhämtade upplysningar från militära
myndigheter, som likaledes funnit det föreslagna tillägget öfverflödigt.

Med anledning af den anmärkning, som framställts mot det i 8 § använda
uttrycket »fästning, som förklarats i belägringstillstånd», har nämnda
uttryck ersatts med »mobiliserad fästning», hvarmed, såsom vid jämförelse
med 4 § framgår, bör förstås fästning, som för annat ändamål än öfning
ställes eller är ställd på krigsfot. I sak motsvarar ju detta hvad med
uttrycket »belägringstillstånd» här åsyftats. Genom den föreslagna förändringen
vinnes fördelen af öfverensstämmelse med lagens terminologi i
öfrigt och undvikas de olägenheter, som äro förenade därmed, att uttrycket
»belägringstillstånd» i olika reglementen har olika betydelse. I
sammanhang härmed har 1 mom. i förevarande § i den af flertalet ledamöter
i högsta domstolen angifna riktning förtydligats, så att någon tvekan
icke vidare må kunna förekomma, att annat utländskt område här ej
åsyftas, än sådant, som är af krigsmakten ockuperade

I fråga om vissa af de i denna § afsedda handlingar har af några
ledamöter i högsta domstolen påpekats, att rättsstridigheten af samma
handlingar är beroende af, att den handlande icke såsom undersåte i den
stat, som för krig med Sverige, eller eljest på grund af befattning i denna
stat innehar en sådan ställning, att hans handling från folkrättslig synpunkt
är att anse såsom berättigad. Att, såsom dessa ledamöter i sammanhang
härmed hemställt, ändra paragrafens affattning, så att däraf uttryckligen
må framgå, att tillämpligheten af den i paragrafen gifna regel är
begränsad af gällande folkrättsliga bestämmelser, synes dock icke vara erforderligt,
då en sådan begränsning, äfven utan särskild föreskrift, torde
vara själfklar. Jag erinrar härvid, att i 8 kap. allmänna strafflagen icke
finnes någon föreskrift, motsvarande den nu ifrågasatta.

Den anordning af disciplinstraffen, som innehålles i det remitterade
förslaget, har, såvidt angår hufvudgrunderna, af högsta domstolens flertal
lämnats utan anmärkning, och af de anmärkningar härutinnan, som af två
af de i granskningen deltagande ledamöterna i domstolen framställts, har
jag ej funnit anledning föreslå någon afvikelse från hvad förslaget i denna
del innehåller. De ändringar, som med anledning af gjorda anmärkningar
nu verkställts med afseende å ifrågavarande bestämmelser, afse endast
mindre väsentliga detaljer. I 23 § har sålunda tillagts en föreskrift, att
arrest utan bevakning kan förenas med förbud att emottaga besök. Visserligen
må, såsom jag vid förslagets remitterande framhållit, dylikt förbud
icke lämpligen kunna meddelas, när arrest utan bevakning undergås å
kasernrum. Den oegentlighet, som bibehållandet af ifrågavarande i nu
gällande strafflag för krigsmakten förekommande anordning ur likställig -

271

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

hetens synpunkt otvifvelaktigt innebär, torde dock måhända höra tillmätas
mindre betydelse än den praktiska olägenheten af att ett arreststraff, som
verkställes i eget rum eller tält, ofta nog skulle väsentligen förlora i effektivitet,
om den arresterade under alla förhållanden vore oförhindrad att
emottaga besök under strafftiden. I sammanhang med denna ändring har
61 § undergått däremot svarande jämkning.

24 § 2 mom. har förtydligats därutinnan, att det ovillkorliga förbudet
att deltaga i tjänstgöring för den, som ålagts vaktarrest med skärpning
genom . mörkt enrum, uttryckligen förklarats gälla endast så länge
sagda skärpning varar.

Den i sista stycket af 24 § förekommande bestämmelsen, att om
den, som undergår vaktarrest, tillhör manskapet, han ej må bekomma
annan kost, än manskapet vanligen bestås, har på det inom högsta domstolen
anförda skäl uteslutits och ersatts med en föreskrift, att den, som
undergår vaktarrest, ej må bereda sig eller emottaga bättre underhåll eller
större bekvämlighet, än som är förenligt med måttlighet och enkelhet.

Då straffet för rån aldrig kan understiga straffarbete, har, på sätt
två ledamöter af högsta domstolen hemställt, nämnda brott uteslutits ur
uppräkningen i 30 § 1 mom.

Att det i 30 § 3 mom. förekommande uttrycket »befälsställning» är
liktydigt med innehafvande af sådan tjänstegrad, som enligt gällande bestämmelser
räknas till befäl eller underbefäl, synes, vid jämförelse särskildt
med 31, 33 och 97 §§, icke böra vara tvifvel underkastadt. En omskrifning
af detta uttryck, för att därifrån direkt undantaga det i förevarande
afseende praktiskt oväsentliga fall, då menig utöfvar tillfällig befälsrätt
öfver andra menige — en omskrifning, som af lätt insedda skäl alltid
måste blifva mer eller mindre tyngande — torde därför icke kunna anses
vara af verkligt behof påkallad. En annan sak är, att, såsom jag tidigare
framhållit, för åstadkommande af en likformig tillämplighet af stadgandet
i fråga förutsättes, att i afseende å betydelsen af uttrycken befäl och
underbefäl arméns samt marinens härutinnan för närvarande sins emellan
skiljaktiga tjänstereglementen bringas i nödig öfverensstämmelse med
hvarandra.

Jag är ense med de ledamöter af högsta domstolen, som framhållit,
att det uppenbarligen icke bör ifrågakomma, att den tid, som för krigsman
åtgått för verkställande af straffarbete eller fängelsestraff, eller under
hvilken han varit rymd, skall tillgodoräknas honom såsom tjänstetid.
Likaledes är jag ense med dessa ledamöter därutinnan, att jag anser olofligt
undanhållande böra uti ifrågavarande hänseende likställas med rymning,
därvid dock af praktiska skäl torde böra uppställas det villkor, att

272

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

det oloflig undanhållandet varat minst 24 timmar. Jag erinrar i detta
sammanhang, att 1907 års generalskommission i sitt den 21 december
samma år afgifna betänkande, hvad värnpliktige angår, föreslagit ett tilltaga-
i dylik riktning till det stadgande i detta afseende, som innehålles
i 27 § 3 mom. i nuvarande värnpliktslag. Hvad åter angår den lämpligaste
platsen för ifrågavarande bestämmelser, ansluter jag mig till den
uppfattning härutinnan, som af krigslagstiftningskommittén utan meningsskiljaktighet
uttalats, och finner jag sålunda, ej anledning biträda den af
ifrågavarande ledamöter i högsta domstolen gjorda hemställan, att de i 26
och°65 §§ nu gällande strafflag för krigsmakten och 27 § 3 mom. i värnpliktslagen
upptagna stadgande!! måtte återgifvas i den nya lagen.

På sätt i högsta domstolen påpekats, torde affattningen af 4 kap.
12 § allmänna strafflagen icke medgifva en sådan tolkning, att på grund
af den i 33 § 1 mom. denna lag förekommande hänvisning afräkning af
häktningstid kan äga rum, jämväl då befälhafvare ålagt disciplinstraff.
Då emellertid möjlighet att verkställa dylik afräkning äfven i sådant fall
torde böra förefinnas, har till sistnämnda moment fogats ett tillägg af
innehåll, att hvad i allmän lag finnes stadgadt om tillgodoräknande af
häktningstid, skall äga motsvarande tillämpning i disciplinmål.

38 § har till innehållets förtydligande omredigerats i den riktning,
som af två ledamöter i högsta domstolen angifvits.

Till undvikande af den missuppfattning af det i 40 § 2 mom. meddelade
stadgande, som, på sätt af högsta domstolen påpekats, torde kunna
uppkomma genom det däri använda uttrycket »utan tillämpning af hvad
i 1 mom. är sagd!», har nämnda uttryck, som för innehållet af momentet
icke är af någon väsentlig betydelse, fått utgå. I sammanhang härmed
har, i enlighet med hvad af en ledamot i högsta domstolen ifrågasatts, i
nämnda moment uttrycklig hänvisning ansetts böra göras jämväl till .36 §.

De af högsta domstolen i fråga om 41 och 43 §§ gjorda erinringar
hafva vid öfverarbetningen iakttagits.

Med anledning af den anmärkning, som mot 50 § 1 mom. framställts,
att det däri för officer eller underofficer stadgade straffet för rymning
eller afsättning, särskildt i jämförelse med de i 2 mom. för enahanda
förbrytelse af manskap föreslagna straff, synes allt för lindrigt, har straffet
i 1 mom. höjts till afsättning samt fängelse. I anslutning härtill har för
det fall, som afses i 51 § 1 mom. 2:dra punkten, minimitiden för fängelsestraffet
föreslagits till 6 månader. Då det, på sätt af högsta domstolen
påpekats, tydligen är beroende på ett förbiseende, att den i lista punkten
samma moment stadgade strängare straffskalan icke begränsats att gälla
allenast anstiftare, har erforderlig rättelse härutinnan vidtagits.

273

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

De i 52 § inskjutna orden »utan att äga laga förfall» hafva på de
åt högsta domstolen anförda skäl ansetts böra åter utgå. Att emellertid
denna uteslutning är af enbart formell natur, framgår af hvad i högsta
domstolen anförts.

Då med 56 § ingalunda kan hafva afsetts att stadga något förbud
för krigsman, som gjorts till krigsfånge i en mot riket krigförande stat,
att emottaga frihet på villkor att icke vidare under kriget bära vapen
mot denna stat, utan frigifning på dylikt villkor torde böra anses såsom
laga förfall för underlåtenhet att åter anmäla sig till tjänstgöring vid
krigsmakten, synes följaktligen någon tillämpning af 56 §'' å dylik frigifven
ej böra kunna ifrågakomma. Till undvikande af hvarje tvifvel härutinnan
har emellertid genom inskjutandet af ordet »förfallolöst» framför
»underlåter» utryckligen betonats, att för paragrafens tillämplighet förutsättes
frånvaron af laga förfall.

Särskild t med hänsyn till att vid krigsmakten anställd präst, enligt
hvad nu föreslagits, icke skulle lyda under strafflagen för krigsmakten,
ens .då han är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad afdelning, har ett förtydligande
af 57 § befunnits erforderligt, så att någon tvekan icke må
kunna råda, att här endast är fråga om sådan gärningsman, som enligt 6
§ lyder under strafflagen för krigsmakten. I sammanhang härmed har
paragrafen i fråga, delvis omredigerats i syfte att det klarare må framstå,
att hänvisningen till de förut i detta kapitel meddelade bestämmelser om
krigsman gäller sådan, då han är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad afdelning.

Med anledning af högsta domstolens anmärkning, att bestämmelserna
i 58 och 59 §§ synas böra tillämpas jämväl å sådan gärningsman, som
omtalas i 57 §, har till sistnämnda § fogats ett tillägg, hvarigenom hvad
i förstberörda båda §§ stadgats om krigsman förklarats skola äga motsvarande
tillämpning, ifall brott, som i nämnda §§ sägs, begås af någon,
hvarom i 57 . § förmäles. I följd af ifrågavarande tillägg till den ^nuvarande
57 § har det ur formell synpunkt ansetts lämpligast att nedflytta
samma § efter de nuvarande 58 och 59 §§.

På grund af högsta domstolens hemställan har hvad i 60 § staddas
om krigsmän utsträckts att gälla äfven beträffande i 62 § omförmälda
personer, dock. under enahanda fortsättning, som gäller för tillämpligheten
af nämnda §. i öfrigt, eller att förbrytelsen sker efter vederbörlig inkallelse
till tjänstgöring vid krigsmakten.

I afseende å 72 § har af högsta domstolen anmärkts, att tillfyllestgörande
skäl saknas för att straffmaximum för brott af där afsedda
beskaffenhet, då omständigheterna äro synnerligen försvårande, skulle

Bill. till Riksd. Prot. 1908. 1 Sand. 1 Afd. 50 Häft. 35

274

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

utgöra straffarbete i två år, medan 10 ka]). 14 § allmänna strafflagen
för motsvarande fall möjliggör ådömande af dylikt straff i fyra år.
Härvid har af högsta domstolen särskild! framhållits, att förevarande
§ saknar motsvarighet i krigsartiklar na och sålunda är afsedd att komma
till användning jämväl under krig och därmed likställd! förhållande.
Denna anmärkning har ansetts böra föranleda därtill, att i 12 kap. efter
158 § inskjutits en ny § af innehåll, att för brott, som i 72 § sägs, ma,
där omständigheterna äro synnerligen försvårande, straffet höjas till straffarbete
i högst fyra år. Denna bestämmelse skulle sålunda blifva tillämplig
i fråga om här afsedda brott, da de föröfvas i krigstid eller eljest
under tid, då rikets krigsmakt är mobiliserad.

Ett förtydligande af de i 76 § 2 mom. förekommande uttrycken
»samlad trupp» och »del af besättning» i den af tre ledamöter i högsta
domstolen angifna riktning torde knappast kunna lämpligen åstadkommas
annorledes än genom utsättande af något visst minimiantal af närvarande,
för att det i momentet stadgade strängare straffmåttet skulle vara tillämpligt.
En dylik begränsning måste dock blifva helt och hållet godtycklig.
Det har därför synts lämpligare att, med bibehållande af uttrycket »samlad
trupp» i den betydelse, som i kommittémotiven angifvits, ersätta uttrycket
»i närvaro af‘dess besättning eller del af densamma» med »i närvaro
af någon bland besättningen».

Med anledning af den ovisshet, som i praxis yppats, huruvida förolämpning,
som sker i skrift, är hänförlig under 90 § i nu gällande strafflag
för krigsmakten eller icke, och då, på sätt vid granskningen i högsta
domstolen framhållits, det svårligen torde kunna anföras något skal, hvarför
ifrågavarande slags förolämpning, blott emedan den skett i skrift,
skulle undandragas strafflagen för krigsmakten och underkastas den allmänna
strafflagen, har den däremot svarande 82 § i förevarande förslag
erhållit en ändrad redaktion, hvarigenom jämväl förolämpande yttranden

1 skrift uttryckligen hänförts under paragrafens straffbestämmelser. 1
sammanhang härmed har motsvarande ändring vidtagits i 91 §.

1 enlighet med högsta domstolens hemställan har innehållet i 90 g

2 inom. ändrats till en föreskrift, att officer eller underofficer, som för
brott, hvarom sägs i denna §, undergått fängelsestraff och inom fem åi
efter straffets fullbordande ånyo gör sig skyldig till sådant brott, skall,
ändå att brottet i fråga ej anses böra medföra straff svårare än fängelse, tilllika
dömas till afsättning. Visserligen må detta, särskildt i förhållande
till det ursprungliga kommittéförslaget, innebära en väsentlig begränsning
af stadgandets räckvidd, men å andra sidan har därmed vunnits fördelen
af en objektiv norm för paragrafens tillämplighet i stället för det

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

275

ursprungligen föreslagna villkoret, att den brottslige pröfvats hafva genom
sitt förfarande förspillt den aktning och tillit, som bör tillkomma hans
befälsställning. Att, såsom af en ledamot i högsta domstolen ifrågasatts,
upptaga en hänvisning till detta fall i BO § 1 mom. synes emellertid
knappast vara erforderligt.

På sätt högsta domstolen hemställt, har 93 § delvis omredigerats i
syfte, att ur paragrafens lydelse tydligt må framgå, att däri är fråga om
det fall, att den våldförde eller förolämpade ej är i förhållande till den
brottslige vare sig öfverordnad eller underordnad.

Andra punkten i 98 § 1 mom. har erhållit en delvis förändrad affattning
i syfte att momentet i fråga må komma att omfatta äfven det
fall, att bortledande af elektrisk ström i skadegörelseuppsåt sker från elektrisk
anläggning, som användes för krigsmaktens behof, utan att den dock
tillhör krigsmakten. Motsvarande omredigering har i sammanhang härmed
vidtagits i 103 §.

Med hänsyn till den anmärkning, som framställts mot förslaget att
låta snatteri i de i 102, 103 och 104 §§ omförmälda fall kunna umgällas
med disciplinstraff, har den i 105 § ifrågasatta bestämmelsen härom uteslutits.
I öfverensstämmelse härmed har motsvarande uteslutning skett i
107 § 2 mom.

I 1 mom. sistnämnda § har bland däld omförmälda brott upptagits
jämväl bedrägeri och annan oredlighet. Härigenom skulle, såsom lämpligen
synes böra vara förhållandet, krigsdomstol blifva behörigt forum för
åtal mot under strafflagen för krigsmakten lydande personer, hvilka beträffande
krigsmakten tillhörig eller för dess behof afsedd egendom göra
sig skyldiga till brott af nu ifrågavarande beskaffenhet, icke blott då
brottet föröfvas i fält eller under därmed jämförliga förhållanden (se 18 §
3:o förslaget till lag angående ändring i vissa delar af förordningen om
krigsdomstolar och rättegången därstädes den 11 juni 1868), utan jämväl
i öfrigt, så framt ej målet tillhör kammarrättens upptagande.

De vid granskningen i högsta domstolen i fråga om 112 och 113
§§ gjorda erinringar hafva ansetts böra iakttagas. I 112 § har sålunda
med det fall, att ingen eller ringa skada af förseelsen uppkommit, likställts
det fall, att omständigheterna eljest äro synnerligen mildrande. I
113 § 1 mom. har tillagts en föreskrift, att, om omständigheterna äro
synnerligen mildrande, den brottslige må dömas, om han är officer eller
underofficer, till mistning af ämbete eller tjänst på viss tid och, om han
hör till manskapet, till fängelse.

Med hänsyn till den likställighet, som i 88 och 89 §§ föreslagits
mellan skiltvakt eller krigsman, hörande till sådan vakt, patrull eller af -

276

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

delning, som i nämnda §§ afses, å ena, samt till krigsmaktens polisväsende
hörande personer, å andra sidan, har i enlighet med hvad två ledamöter i
högsta domstolen hemställt, tillämpligheten af 121 § utvidgats till att omfatta
hvarje fall, då någon skall af person, hörande till krigsmaktens polisväsende,
afföras i arrest eller häkte eller inställas till förhör.

Mot det i 127 § 1 mom. förekommande uttrycket »hvad beträffande
rikets försvar jämlikt meddelad föreskrift bör hållas hemligt» har anmärkts,
att samma uttryck icke med tillräcklig tydlighet angifver förutsättningen
för, att de i paragrafen gifna straffbestämmelser skola vara tillämpliga.
I anledning af nämnda anmärkning har uttrycket i fråga ändrats till »hvad
beträffande rikets försvar bör på grund af Konungens beslut hållas hemligt».
Genom en dylik närmare anslutning till de i § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen
använda ordalag vinnes till en början full klarhet, att
för stadgandets tillämplighet förutsattes tillvaron af ett sådant af Konungen
fattadt beslut, hvarom i sistnämnda lagrum förmäles. Men med den sålunda
föreslagna formuleringen af 127 § torde äfven med erforderlig tydlighet
framgå, att sedan på grund af ett dylikt af Konungen meddeladt
beslut en handling af vederbörlig myndighet betecknats såsom hemlig, hvarje
olofligt uppenbarande af innehållet i samma handling är underkastadt straff
enligt förevarande paragraf, oafsedt om härvid myndighetens uppfattning
af handlingens innehåll varit riktig eller icke. Någon betänklighet att
tillämpa ifrågavarande paragraf äfven i det fall, att det olofliga uppenbarandet
afser en handling, som med en riktig tillämpning af Kungl. Maj:ts
beslut icke bort rubriceras såsom hemlig, synes desto mindre böra föreligga,
som brottet i dylikt fall torde i regel böra anses hafva begåtts under
synnerligen mildrande omständigheter, och straffskalan i hvarje händelse
är så vidsträckt, att då brottet skett af obetänksamhet och ej för egen
vinning, straffet kan stanna vid en dags arrest utan bevakning. Med obetänksamhet
i sistnämnda fall har emellertid ansetts böra likställas oförstånd,
så att den, som väl handlat efter öfvervägande, men på grund af en felaktig
tolkning af gällande bestämmelser angående hemliga handlingar, äfven
skulle kunna undslippa med disciplinstraff.

Vidare har, i enlighet med den af fyra ledamöter i högsta domstolen
gjorda hemställan, till förevarande § fogats ett nytt moment af innehåll,
att hvad i paragrafen förut stadgats skall äga tillämpning äfven å
den, som, efter det han upphört att lyda under strafflagen för krigsmakten,
olofligen uppenbarar innehållet i sådan hemlig handling, hvarom han under
sin föregående tjänstgöring vid krigsmakten erhållit kunskap. Då i
dylikt fall uppenbarandet sker för främmande makt under krigstid eller
eljest under tid, då krigsartiklarna äro tillämpliga, bör naturligtvis den

277

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

brottslige drabbas af enahanda ansvar, som i 177 § stadgats beträffande
under strafflagen för krigsmakten lydande personer. Ett tilllägg i dylikt
syfte har därför gjorts till sistberörda §. Med anledning af de sålunda
till 1 -7 och 177 §§ gjorda tillägg erfordras tydligen, att ifrågavarande fall
upptagas i 2 kap. Detta har ansetts lämpligast ske genom ett tillägg till 7 §.

128 § har omredigerats i den af högsta domstolen angifna riktning,
hvarigenom vunnits närmare öfverensstämmelse med ordalagen i § 3 inom.
10 tryckfri hetsförord n ingen.

På det af högsta domstolen anförda skäl har det föreslagna 2 mom.
i 148 § uteslutits.

Det i 153 och 156 §§ förekommande uttrycket »fästning som förklarats
i belägringstillstånd» har ersatts med enbart »fästning». Af de i
5 § angifna förutsättningarna för krigsartiklarnas tillämplighet följer ju,
att hvarje fästning i dylikt fall måste vara mobiliserad.

Den af högsta domstolen påpekade felaktighet i afseende å redigeringen
af 160 § i det remitterade förslaget (161 § 1 mom. i nu föreliggande
förslag) har afhjälpts. 1 sammanhang härmed och i anledning af den inskjutna^
nya 159 § har förstnämnda § sammanslagits med den närmast
efterföljande till en §.

Med anledning af den vid 179 § gjorda anmärkning har till 166 §
fogats ett nytt moment af innehåll, att den i sistberörda § meddelade
straffbestämmelse skall vara tillämplig äfven å den, som utan att tillhöra
svenska krigsmakten eller därmed förbunden krigsmakt å valplatsen föröfvar
tillgrepp från någon, som tillhör krigförande fientlig afdelning och i
kriget stupat. Då 166 § tillhör de §§, som uppräknas i 8 §, blir sålunda
ifrågavarande bestämmelse utan vidare tillämplig å en hvar, som å krigsskådeplats
inom riket eller å ockuperadt utländskt område på angifvet sätt förbryter
sig, ändå att han icke enligt 6 § lyder under strafflagen för krigsmakten.
Motsvarande tillägg har likaledes gjorts till 167 § i fråga om där afsedda
brott, och gäller härom detsamma, som beträffande tillägget till 166 §
anförts. Förevarande kapitel har synts vara lämpligare plats för ifrågavarande
bestämmelser än det föreslagna 15 kapitlet. De i sistnämnda
kapitel behandlade brott äro sammanförda under rubriken olofligt krigsbyte
_ och missbruk af vapenmakten i krig, hvilken rubricering tydligen
angifver, att gärningsmannen förutsättes tillhöra krigsmakten. En civil
marodör, som föröfvar tillgrepp från stupad eller sårad fiende, synes däremot
böra straffas för tjufnadsbrott i likhet med den, som stjäl från stupad
eller sårad, tillhörande svenska krigsmakten eller därmed förbunden krigsmakt.
Valet af kapitel har betydelse, bland annat, med afseende å iteration
och ådömande af förlust af medborgerligt förtroende.

278

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No SI.

Formuleringen af 1 mom. i 167 § har, i enlighet med den därom
gjorda hemställan, ändrats så till vida, att däri uttryckligen angifvits,. att
straffbestämmelsen i fråga är tillämplig, äfven då värdet af det tillgripna
ej öfverstiger femton kronor. I 2 mom. samma § har för undanrödjande
af hvarje tvekan rörande bestämmelsens räckvidd upptagits jämväl försök
till rån.

I 168 § har såsom förutsättning för tillämpligheten af den däri
gifna straffbestämmelse tillagts, att den brottslige vet, att den rånade
egendomen tillhör krigsmakten eller är afsedd för dess behof. Nödvändigheten
af detta tillägg framgår, såsom påpekats, vid jämförelse med 164 och
170 §§.

Med anledning af hvad beträffande 180 § i högsta domstolen anförts,
har efter 1 inom. i samma § inskjuta ett nytt moment af innehåll,
att såsom plundring icke skall anses, om tillägnandet allenast omfattar
lifsmedel, läkemedel, klädespersedlar, bränsle, foder, dragare eller fordon
och icke öfverstiger det nödiga behofvet härutinnan. Nämnda moment
har affattats i hufvudsaklig öfverensstämmelse med en i den tyska militärstrafflagen
förekommande motsvarande bestämmelse.

Om vid krigsmakten anställd präst icke ens under tjänstgöring vid
mobiliserad afdelning ställes under krigslag, är tydligen 188 § icke vidare
behöflig. I sammanhang med denna §:s borttagande har till undvikande
af rubbning i paragrafföljden nästföregående § uppdelats i två §§.

I 191 § 2:o) har tillagts beväringsbefälhafvare vid flottans stationer,
indika befälhafvare jämväl ansetts böra äga oinskränkt bestraffningsrätt i
disciplinmål. Vidare har till vinnande af nödig öfverensstämmelse med
kungörelsen angående organisationen af marinstaben den 81 december 1901
i 3:o) samma § »chefen för flottans stab» ändrats till »chefen för marinstaben».
Slutligen har i 4:o) omförmälda § i anledning af nyligen vidtagen
ändring i reglementet för marinen efter »afdelningschef» inskjutits
»flottiljchef».

I enlighet med högsta domstolens enhälliga hemställan har 202 §
i det remitterade förslaget uteslutits. Häraf föranledes en jämkning af
paragrafnumren å efterföljande §§.

Orden »efter hållet förhör» i 204 (203) § hafva, i anledning af hvad
härom i högsta domstolen anmärkts, fått utgå. Enahanda uteslutning
har i sammanhang härmed företagits i 189 §. Att dessa uteslutningar
icke innebära någon ändring i afseende å befälhafvares skyldighet enligt
203 (202) § att hålla förhör, är uppenbart.

Jag är visserligen fullt ense med de ledamöter i högsta domstolen,
som framhållit, att den befälhafvare, som i det i 207 (206) § 3 mom. omförmålda
fåll ålägger disciplinstraff, bör vara skyldig att härom underrätta

279

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

den domstol, inför hvilken den häktade står tilltalad. Men äfven om uttrycklig
föreskrift om denna skyldighet anses erforderlig, torde strafflagen
för krigsmakten i alla händelser icke vara rätta platsen för en sådan föreskrift,
utan synes densamma i sådant fall snarare höra införas i vederbörligt
tjänstereglemente.

208 (207) och 209 (208) §§ hafva underkastats smärre jämkningar
i de af högsta domstolen påpekade afseenden.

Ufriga beträffande strafflagsförslaget vidtagna förändringar äro af
uteslutande redaktionell art och torde ej erfordra särskild! omnämnande.

Slutligen vill jag i afseende å de vid 69 och 72 §§ inom högsta
domstolen gjorda anmärkningar och erinringar framhålla, att jag fullkomligt
delar den inom domstolen uttalade uppfattning rörande nödvändigheten
af att lagstiftningsåtgärder snarast möjligt vidtagas till stäfjande af
den antimilitaristiska agitation, som i synnerhet genom spridande af tryckta
skrifter sker bland värnpliktige och öfrig! manskap vid krigsmakten. Till
denna fråga anhåller jag emellertid att få i annat sammanhang framdeles
återkomma, jämväl i deri mån en dylik lagstiftning tilläfventyrs kan komma
att beröra strafflagen för krigsmakten.

Ett antagande af ifrågavarande förslag föranleder, att lagen den 16
juni 1906 om förbud för krigsmanskap att deltaga i vissa sammankomster
bör undergå en mindre jämkning. Äfven till denna fråga anhåller jag få
framdeles återkomma.

Beträffande förslaget till lag om införande af den nya strafflagen för
krigsmakten samt hvad i afseende därå iakttagas skall har, i eldighet med
högsta domstolens hemställan, uppräkningen af de särskilda §§ i nu gällande
disciplinstadga, som skulle genom den nya strafflagen upphäfvas,
uteslutits ur 2 §.

9 § har omredigerats i enlighet med den uppfattning, som uttalats
af flertalet af de i granskningen deltagande ledamöterna i högsta domstolen.

Till 10 § bär fogats ett nytt moment, innehållande en regel för
verkställighet af meddelad tillrättavisning, som blifvit påbörjad, innan den
nya strafflagen för krigsmakten blifvit gällande, men dessförinnan ej hunnit
afslutas.

I förslaget till lag angående ändring i vissa delar af förordningen
om krig »domstolar och rättegången därstädes den 11 juni 1868 har i 18 §
3:o) bestämmelsen om krigsrätts behörighet att upptaga åtal mot den, som
tillhör besättningen å fartyg på sjötåg, utsträckts att gälla icke blott i
krigstid utan äfven eljest, då fartyget befinner sig på sjötåg utom riket.

Beträffande envigesbrotten har jag däremot, med anledning af hvad
härutinnan hemställts, ej funnit anledning frångå den uppfattning, som af

280

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

krigslagstiftningskommitténs majoritet gjorts gällande i afseende å frågan,
när åtal för dylika brott böra upptagas vid krigsdomstol.

I öfrigt ^ bär, i anslutning hufvudsakligen till gjorda anmärkningar,
ifrågavarande § i vissa -delar till innehållets förtydligande omredigerats.
Uttrycket »fästning, som förklarats i belägringstillstånd» har sålunda för
vinnande af nödig öfverensstämmelse med straff lagsförslaget ersatts med
»fästning, som för annat ändamål än öfning ställes eller är ställd på krigsfot».

Att, såsom af fyra ledamöter i högsta domstolen föreslagits, i 60
och 61 §§ uttryckligen betona, att häktning för rymningsbrott får ske,
icke blott då brottet redan på förhand kan anses till fullo styrkt, utan
jämväl då någon på sannolika skäl är misstänkt lör dylikt brott, synes
mig icke vara erforderligt, då häktningsåtgärdens befogenhet äfven i senare
fallet, jämväl med §§:nas nu föreslagna formulering, enligt min uppfattning
icke bör vara något tvifvel underkastad.

1 enlighet med därom af en ledamot af högsta domstolen gjord hemställan
har i 61 § vid krigsmakten anställd civil ämbets- och tjänsteman,
som är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad afdelning af krigsmakten, likställts
med officer och underofficer. I sammanhang härmed har paragrafen
erhållit en delvis förändrad redaktion, dels med föranledande af den
höjda straffskalan i 50 § i förslaget till ny strafflag för krigsmakten och
dels för att tydligare måtte framgå, att med rymning i egentlig mening
bör i förevarande afseende jämnställas olofligt undanhållande under sådana
förhållanden, att den afvikne bör straffas såsom rymmare.

I enlighet med högsta domstolens hemställan har i 69 § 2 mom.
med krigsfånge likställts utländsk man, hvilken vid krig mellan främmande
makter, därunder Sverige är neutralt, här i riket internerats.

Beträffande förslaget till lag angående ändring af 1 § i förordningen
angående verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga
kraft ägande utslag, den 30 maj 1873 har, på sätt högsta domstolen anmärkt,
nämnda förslag befunnits föranleda ett förtydligande af 4 § i 1873
års lag. Då sistnämnda § sålunda intagits i förevarande förslag, har detta
naturligtvis föranledt ett motsvarande tillägg till rubriken å detsamma.

Den anmärkning, som af en ledamot i högsta domstolen framställts
mot den föreslagna lagen angående ändring af 10 § i värnpliktslagen den
14 juni 1901, har jag ej ansett böra föranleda någon afvikelse från den
uppfattning, som i den af anmärkningen berörda fråga intagits af krigslagstiftningskommittén.
»

Sedan föredraganden härefter uppläst de sålunda jämkade förslagen,
nämligen förslag till strafflag för krigsmakten, lag om införande af den nya
strafflagen för krigsmakten samt hvad i afseende därå iakttagas skall, lag

281

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

angående ändring i vissa delar af förordningen om krigsdomstolar och rättegången
därstädes den 11 juni 1868, lag angående ändring af 1 och 4 §§
i förordningen angående verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom
icke laga. kraft ägande utslag, den 30 maj 1873 samt lag angående ändring
af 10 § i värnpliktslagen den 14 juni 1901, hemställde föredraganden, att
dessa förslag måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom nådig proposition
framläggas till antagande för Riksdagen.

Med bifall till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda hemställan
täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder förordna, att till Riksdagen
skulle aflåtas nådig proposition i ämnet, af den lydelse bilagan A vid
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet
Lennart Berglöf.

Bih. till Riksd. Prat. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 50 Hå/t.