Eungl. Maj:ts proposition nr 10 (Proposition 1927:10)

Eungl. Maj:ts proposition nr 10.

Nr 10.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare m. m.;
given Stockholms slott den 26 november 1926.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till

1) lag om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare;

2) lag om internering av återfallsförbrytare;

3) lag om verkställighet av förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare
samt av internering av återfallsförbrytare;

4) lag om tillsyn över dem, som utskrivits på prov från vårdanstalt för förminskat
tillräkneliga förbrytare eller från interneringsanstalt för återfallsförbrytare
;

5) lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 22 juni 1906 angående villkorlig
frigivning;

6) lag om ändrad lydelse av 1 och 6 §§ i lagen den 26 mars 1909 angående
verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag;
och

7) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 om
straffregister.

GUSTAF.

Johan C. W. Thyrén.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt 10 höft. (Nr 10).

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Förslag

till

Lag

om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Där någon, som dömes till ansvar för brott, prövas vid brottets begående
hava varit och fortfarande vara av sinnesbeskaffenhet, varom i 5 kap. 6 §
strafflagen sägs, äger domstolen under de förutsättningar, som i denna lag
angivas, förordna, att den dömde skall, i stället för att undergå det ådömda
straffet, intagas till förvaring i särskild vårdanstalt.

2 §.

Förordnande om någons intagande i vårdanstalt första gången må ej meddelas
med mindre han

dels på grund av sin sinnesbeskaffenhet måste antagas vara endast i ringa
mån mottaglig för den med straffet avsedda verkan;

dels med hänsyn till brottets beskaffenhet samt på grund av i målet förebragt
utredning angående hans sinnesbeskaffenhet och föregående vandel är
att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person eller egendom; samt
dels dömes till straffarbete i minst två år eller ock till sådant straff på
kortare tid eller fängelsestraff, där sålunda ådömt straff i fall, som avses i
4 kap. 9 eller 10 § strafflagen, sammanlägges med annat frihetsstraff och det
sammanlagda straffet uppgår till straffarbete i minst två år; eller, sedan han
till fullo undergått honom för tidigare brott ådömt straffarbete, ånyo begått
brott och därför dömes till straffarbete eller, där båda brotten äro sedlighetsbrott,
till straffarbete eller fängelse.

3 §.

Åro sådana omständigheter för handen, att någon, enligt vad därom äi
stadgat, kan insättas i allmän uppfostringsanstalt, må förordnande om hans
intagande i vårdanstalt ej meddelas, så framt icke med hänsyn till hans sinnesbeskaffenhet
eller andra förhållanden synnerliga skäl därtill äro.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

4 §.

I de fall, som nedan angivas, skola frågor enligt denna lag behandlas av en
nämnd, bestående av fem ledamöter. Chefen för fångvårdsstyrelsen är självskriven
ledamot av nämnden. Övriga ledamöter, av vilka minst en skall vara
innehavare av domarämbete och minst en skall vara behörig att inom riket utöva
läkarkonsten, utser Konungen för en tid av fem år. Konungen utser ock
särskilda suppleanter, en för var ledamot, samt förordnar en av ledamöterna att
vara ordförande i nämnden och en annan att vid förfall för honom i hans ställe
tjänstgöra i sådan egenskap.

Har ledamot i nämnden ej förut avlagt domared, skall han gå sådan ed, innan
han tager säte i nämnden.

Beträffande beslut av nämnden skall vad angående omröstning till dom i
23 kap. rättegångsbalken är stadgat i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
Mot ledamot i nämnden gälla samma jäv, som i rättegångsbalken stadgas i
fråga om domare.

Mot beslut, som av nämnden meddelas enligt denna lag, må talan ej föras.

Närmare föreskrifter angående nämndens verksamhet utfärdar Konungen.

5 §.

Innan förordnande meddelas om någons intagande i vårdanstalt första gången,
skall domstolen inhämta yttrande från nämnden, huruvida enligt nämndens
åsikt sådan åtgärd bör vidtagas.

Sedan nämnden från domstolen mottagit protokoll och övriga handlingar i
målet, åligger nämnden att, så snart ske kan, till domstolen avgiva det begärda
yttrandet. Hinner nämnden intagande i vårdanstalt icke böra äga rum, vare
frågan därom förfallen.

6 §.

Om utskrivning av den, som intagits i vårdanstalt, besluter nämnden.

Utskrivning är antingen slutlig (frigivning) eller villkorlig (utskrivning på
prov).

Den, som utskrivits pa prov, skall, pa sätt särskilt finnes stadgat, stå under
tillsyn och därunder vara underkastad av nämnden meddelade eller eljest för
honom gällande föreskrifter.

7 §.

Ej må någon utskrivas från vårdanstalt, så länge han på grund av sin sinnesbeskaffenhet
är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person eller
egendom; ej heller förr än han undergått förvaring i minst två år eller, där
han skolat undergå bestraffning under längre tid än två år, under tid minst
motsvarande strafftiden.

Vid beräkning av minsta tid för förvaring skola tillämpas de grunder, som
gälla för beräkning av strafftid; dock må ej i något fall tiden för förvaring
läknas från tidigare dag än den, då beslutet om förvaringen vunnit laga kraft.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

8 §.

Varder den, som dömts till straff, i vars ställe trätt förvaring i vardanstalt,
innan han utskrivits från anstalten, ånyo dömd till frihetsstraff, skall domstolen
förordna, att förvaringen skall träda i stället jämväl för detta straff.
Är det brott, för vilket det nya straffet ådömes, begånget efter förvaringens
början, och är det nya straffet straffarbete, må dock domstolen, om synnerliga
skäl därtill äro, efter nämndens hörande förordna, att straffet skall verkställas
och förvaringen avbrytas, till dess straffet blivit verkställt.

9 §.

Dömes den, som utskrivits från vårdanstalt, till straffarbete eller fängelse,
och äro i andra avseenden än såvitt angår straffet förhållandena sådana, att
enligt 1 och 2 §§ förordnande om intagande i vårdanstalt må äga rum, äger
domstolen efter tillstyrkan av nämnden förordna, att den dömde skall, i stället
för att undergå straffet, återintagas till förvaring.

Vad nu sagts skall äga tillämpning även beträffande den, som jämlikt 14 §
efter utskrivning återhämtats till anstalten.

10 §.

Där i fall, som avses i 8 och 9 §§, förordnande meddelats om förvaring i
vårdanstalt, skall vid beräkning av den i 7 § stadgade minsta tid för förvaringen
iakttagas,

1) om brottet begåtts, innan det tidigare förvaringsbeslutet börjat verkställas:
att den tid, varunder den dömde därefter kan hava undergått förvaring,
skall tillgodoräknas honom; samt

2) om brottet begåtts, sedan det tidigare förvaringsbeslutet börjat verkställas:
att minsta tid för förvaringen skall beräknas från brottets begående
eller, om den dömde då ej undergick förvaring, från det förvaringen återupptogs,
samt med hänsyn till det straff, som detta brott prövas hava förskyllt;
dock att utskrivning ej i något fall må ske förr än utskrivning kunnat äga rum
efter det tidigare förvaringsbeslutet.

11 §•

Varder den, som dömts till straff, i vars ställe trätt förvaring i vårdanstalt,
därefter för annat brott dömd till frihetsstraff, som ej utbytes mot förvaring,
eller till böter, äger domstolen förordna, att straffet för detta brott skall
anses till viss del eller helt och hållet verkställt genom förvaring, som den
dömde efter brottets begående kan hava undergått. Därvid må frihetsstraff,
som omedelbart ådömes, icke anses verkställt till större del än som svarar mot
förvaringstiden, då en dags förvaring räknas lika med en dags undergående
av bestraffning; dock att, om synnerliga skäl äro att den dömde ma befrias
från straffets undergående, domstolen efter nämndens hörande äger förordna,
att straffet i dess helhet skall anses verkställt, ändå att förvaringstiden understiger
strafftiden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

12 §.

liar förordnande meddelats om någons intagande i vårdanstalt och förekommer,
innan han därifrån utskrivits, till verkställighet annat beslut, varigenom
han blivit dömd till frihetsstraff eller till böter, vilka skola förvandlas till
frihetsstraff, skall förvaringen träda i stället jämväl för nämnda straff.

Vid beräkning av minsta tid för förvaringen skola i fall, som avses i denna
paragraf, ovan stadgade grunder lända till efterrättelse; dock att minsta tid
för förvaring, som träder i stället för frihetsstraff, vartill böter förvandlats,
skall motsvara förvandlingsstraffets tidslängd.

13 §.

Före den tid, då utskrivning från vårdanstalt tidigast må äga rum, skall
nämnden, även om framställning ej gjorts, pröva, huruvida den förvarade må
anses kunna utan vada för annans säkerhet till person eller egendom utskrivas.
Sker ej utskrivning, skall nämnden minst en gång under varje kalenderår företaga
prövning, varom nu sagts.

14 §.

Visar den, som utskrivits på prov, tredska att efterkomma de för honom gällande
föreskrifter, som avses i 6 §, eller finnes han på grund av sitt uppförande
eller eljest vara vådlig för annans säkerhet till person eller egendom, äger
nämnden besluta, att han skall återhämtas för fortsatt förvaring i vårdanstalten.
Ej må han på grund av det beslut kvarhållas i anstalten längre tid än
ett år.

Finnes skälig anledning antaga, att den, som efter vad i första stycket sägs
återhämtats till vardanstalt, kan, därest han försättes i frihet, bliva vådlig för
annans säkerhet till person eller egendom, må tiden för hans kvarhållande i anstalten
kunna genom nya beslut av nämnden förlängas med högst ett år i
sänder.

Föreligger fragu om återhämtande till vårdanstalt av den, som utskrivits på
prov, äger nämnden förordna, att han skall tagas i förvar till dess nämnden
meddelat beslut i ärendet.

15 §.

Tillsynen över den, som utskrivits på prov, skall fortfara under minst tre
år. Har han under en sammanhängande tid av tre år stått under tillsyn, och
har han ej därunder dömts att undergå straffarbete eller fängelse, och har
ej heller under nämnda tid förordnande meddelats om hans återhämtande till
vårdanstalten, skall nämnden pröva, huruvida tillsynen må upphöra. Finner
nämnden sa ej böra ske, skall tillsynen fortfara under ytterligare minst tre år.
Har den pa prov utskrivne unuer en sammanhängande tid av sex år stått under
tillsyn, och har ej under den tid inträffat fall, som ovan sagts, skall tillsynen
upphöra, varefter bestämmelserna i 14 § ej längre äro tillämpliga å honom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

16 §.

Har någon dömts till straff, i vars ställe trätt förvaring i vårdanstalt, ocli
begår han ånyo brott, sedan han intagits i anstalten men innan han därifrån utskrivits,
skall bestämmelsen i 4 kap. 10 § strafflagen om sammanläggning av
det förra straffet med straffet för det nya brottet icke äga tillämpning. I
övrigt skall, då förvaring trätt i stället för straff, så anses, som hade straffverkställigheten
avslutats den dag utskrivning från anstalten ägde rum.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar men äger tillämpning
allenast i mål, däri fråga är om ansvar för brott, begånget efter sagda dag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Förslag

till

Lag

om internering av återfallsförbrytare.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Begår någon för brott dömd ånyo brott och dömes lian för det återfall till
ansvar, äger domstolen under de förutsättningar, som i denna lag angivas, förordna,
att den dömde skall, i stället för att undergå det ådömda straffet, intagas
i interneringsanstalt för återfallsförbrytare.

2 §.

Förordnande om någons internering första gången må ej meddelas med
mindre han

dels, efter det han dömts till straffarbete, för minst tre upprepade återfall
i brott ånyo dömts till sådant straff genom domar, som äro lagakraftvunna;

dels undergått straffarbete i sammanlagt minst tio år;

dels därefter, medan han undergår straffarbete eller inom fem år från
det han för undergående av straffarbete senast var intagen i straffanstalt, ånyo
begår brott, för vilket han dömes till straffarbete i minst två år; samt

dels på grund av utredning angående hans sinnesbeskaffenhet och övriga
i målet upplysta förhållanden måste antagas icke komma att låta sig rätta
genom undergående av straff samt är att anse såsom vådlig för annans säkerhet
till person eller egendom.

3 §.

Med den nämnd, som enligt vad nedan sägs har att behandla frågor enligt
denna lag, avses den i lagen om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare
omförmälda nämnd.

Mot beslut, som av nämnden meddelas enligt denna lag, må talan ej föras.

4 §.

Innan förordnande meddelas om någons internering första gången, skall domstolen
inhämta yttrande från nämnden, huruvida enligt nämndens åsikt sådan
åtgärd bör vidtagas.

Kungl. Maj:ts proposition nr JO.

Sedan nämnden från domstolen mottagit protokoll och övriga handlingar i
målet, åligger nämnden att, så snart ske kan, till domstolen avgiva det begärda
yttrandet. Finner nämnden intagande i interneringsanstalt icke höra äga ram,
vare frågan därom förfallen.

5 §.

Om utskrivning av den, som internerats, besluter nämnden.

Utskrivning är antingen slutlig (frigivning) eller villkorlig (utskrivning
på prov).

Den, som utskrivits på prov, skall, på sätt särskilt finnes stadgat, stå under
tillsyn och därunder vara underkastad av nämnden meddelade eller eljest
för honom gällande föreskrifter.

6 §.

Den, som första gången internerats, må kunna utskrivas på prov, sedan interneringen
fortgått i minst tio år eller, där särskilda skäl äro, i minst fem år,
dock ej i något fall förr än han varit internerad i två år utöver den tid, varunder
han skolat undergå bestraffning. Då den tid, varunder han varit intagen
i anstalten, uppgår till tjugu år, skall han frigivas, så framt det ej synes
uppenbart, att han fortfarande är vådlig för annans säkerhet till person eller
egendom.

1 §•

Begår den, som internerats, före eller efter utskrivningen ånyo brott, och
dömes han till straffarbete i minst ett år, äger domstolen efter tillstyrkan av
nämnden förordna, att han skall, i stället för att undergå straffet, interneras
på livstid.

8 §.

Har någon, efter det han begått brott, som föranlett internering på livstid,
varit intagen i interneringsanstalten i minst tio år, äger nämnden förordna om
hans utskrivning på prov. Sådan utskrivning må dock icke äga rum, förr
än den dömde efter brottets begående i anstalten tillbragt två år utöver den
tid, varunder han för samma brott skolat undergå bestraffning, samt ej heller
förr än utskrivning efter 6 § kunnat äga rum.

9 §.

Där i fall, som avses i denna paragraf, förordnande meddelas om internering,
skall i fråga om interneringstiden vad som gäller på grund av det förra
förordnandet fortfarande lända till efterrättelse, dock att ej i något fall utskrivning
må ske förr än den dömde varit internerad i två år utöver den tid,
varunder han enligt den senare domen skolat undergå bestraffning.

Kungl. Maj ds proposition nr 10.

10 §.

Begår den, som internerats, brott, och dömes han till straffarbete på kortare
tid än ett år eller till fängelse, äger domstolen, där utskrivning ej skett, efter
nämndens hörande förordna, att interneringen skall träda i stället jämväl för
detta straff.

Är den dömde internerad på livstid, vare lag som i första stycket sägs jämväl
i det fall, att han dömes till straffarbete i ett år eller på längre tid.

Begär den, som internerats på livstid, brott, och dömes han efter utskrivning
till straffarbete i minst ett år, äger domstolen efter tillstyrkan av nämnden
förordna, att han skall, i stället för att undergå straffet, återintagas i anstalten
för internering på livstid.

11 §•

Där i fall, som avses i 10 § första stycket, förordnande meddelas om internering,
skall den dömde från det nya brottets begående hållas internerad
under minst två år utöver den tid, varunder han enligt den nya domen skolat
undergå bestraffning, och skall i övrigt tillämpas vad på grund av det tidigare
förordnandet gäller angående interneringstiden.

Meddelas i fall, som avses i 10 § andra och tredje styckena, förordnande om
internering, skall för beräkning av tid, varefter utskrivning på prov må äga
rum, vad i 8 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.

12 §.

Varder den, som dömts till straff, i vars ställe trätt internering, därefter
för annat brott dömd till frihetsstraff, som ej utbytes mot internering, eller
till böter, äger domstolen förordna, att straffet för detta brott skall anses
till viss del eller helt och hållet verkställt genom internering, som den dömde
efter brottets begående kan hava undergått. Därvid må frihetsstraff, som
omedelbart ådömes, icke anses verkställt till större del än som svarar mot interneringstiden,
då en dags internering räknas lika med en dags undergående
av bestraffning; ej heller må å strafftiden avräknas mer än fem år.

13 §•

Har förordnande meddelats om någons intagande i interneringsanstalt och
förekommer, innan han därifrån utskrivits, till verkställighet annat beslut,
varigenom han blivit dömd till frihetsstraff för brott, begånget före interneringens
början, eller ock till böter, vilka skola förvandlas till frihetsstraff, skallinterneringen
träda i stället jämväl för nämnda straff.

Vid beräkning av interneringstidens längd skola i fall, som avses i denna
paragraf, ovan stadgade grunder lända till efterrättelse, dock att tid för internering,
som träder i stället för frihetsstraff, vartill böter förvandlats, skall
motsvara förvandlingsstraffets tidslängd.

Kunyl. Maj:ts proposition nr 10.

14 §.

Vid beräkning av interneringstid skola de grunder tillämpas, som gälla
för beräkning av strafftid, med iakttagande att, därest straff verkställes i interneringsanstalten,
den tid, varunder straffverkställigheten pågår, icke må medräknas.
Ej må i något fall tiden för internering räknas från tidigare dag än
den, då beslutet om interneringen vunnit laga kraft.

15 §.

Före utgången av den tid, då interneringen fortgått i tio år, eller före den
senare tidpunkt, då eljest utskrivning från intemeringsanstalt tidigast må äga
rum, skall nämnden, även om framställning ej gjorts, pröva, huruvida den internerade
må anses kunna utan våda för annans säkerhet till person eller egendom
utskrivas. Sker ej utskrivning, skall nämnden minst en gång under varje
kalenderår företaga prövning, varom nu sagts.

16 §.

Visar den, som utskrivits på prov, tredska att efterkomma de för honom
gällande föreskrifter, som avses i 5 §, eller finnes han på grund av sitt uppförande
eller eljest vara vådlig för annans säkerhet till person eller egendom,
äger nämnden besluta, att han skall återhämtas för fortsatt internering i interneringsanstalten.
Ej må han på grund av det beslut kvarhållas i anstalten
längre tid än ett år.

Finnes skälig anledning antaga, att den, som efter vad i första stycket sägs
återhämtats till intemeringsanstalt, kan, därest han försättes i frihet, bliva
vådlig för annans säkerhet till person eller egendom, må tiden för hans kvarhållande
i anstalten kunna genom nya beslut av nämnden förlängas med högst
ett år i sänder.

Vid tillämpning av vad ovan i denna paragraf är stadgat skall iakttagas, atl
sammanlagda interneringstiden ej må överstiga den tid, varunder den internerade,
därest utskrivning ej mellankommit, längst kunnat kvarhållas i anstalten.

Föreligger fråga om återhämtande till intemeringsanstalt av den, som utskrivits
på prov, äger nämnden förordna, att han skall tagas i förvar till dess
nämnden meddelat beslut i ärendet.

17 §.

Tillsynen över den, som1 utskrivits på prov, skall fortfara under minst tio år.
Har han under en sammanhängande tid av tio år stått under tillsyn, och har han
ej därunder dömts att undergå straffarbete eller fängelse, och har ej heller
förordnande meddelats om hans återhämtande till interneringsanstalten, skall
tillsynen upphöra, varefter bestämmelserna i 16 § ej längre äro tillämpliga å
honom.

18 §.

Prövas tilltalad vid gärningens begående hava varit av sinnesbeskaffenhet,
varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs, skall vad i denna lag stadgas icke äga
tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

19 §.

Har någon att undergå straffarbete på livstid, må denna lag ej tillämpas på
honom, och skall i sådant fall beslut om internering vara. förfallet.

20 §.

Har någon dömts till straff, i vars ställe trätt internering, och begår han
ånyo brott, sedan han intagits i interneringsanstalten men innan han därifrån
utskrivits, skall bestämmelsen i 4 kap. 10 § strafflagen om sammanläggning av
det förra straffet med straffet för det nya brottet icke äga tillämpning. I övrigt
skall, då internering trätt i stället för straff, så anses, som hade straffverkställigheten
avslutats den dag utskrivning från anstalten ägde rum.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar men äger tillämpning
allenast i mål, däri fråga är om ansvar för brott, begånget efter sagda
dag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Förslag

till

Lag

verkställighet av förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare
samt av internering av återfallsförbrytare.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Den, som förvaras i vårdanstalt för förminskat tillräkneliga förbrytare eller
är intagen i interneringsanstalt för återfallsförbrytare, skall sysselsättas med
arbete, som, i den mån så lämpligen kan ske, bör innefatta övning i sådan färdighet,
varigenom utsikterna underlättas för honom att, om han utskrives, kunna
försörja sig.

2 §•

Viss andel av inkomsten av den förvarades eller internerades arbete skall
tillgodoföras honom, och må dessutom arbetspremie kunna tilldelas honom för
flit och ordentlighet i förening med gott uppförande.

Vill och kan den förvarade eller internerade, utöver vad i anstalten bestås,
skaffa sig underhåll eller bekvämlighet, som låter förena sig med iakttagande
av måttlighet och enkelhet, må det kunna medgivas honom i mån av gott uppförande
och såvitt ej ordningen eller säkerheten inom anstalten äventyras.

3 §.

Omedelbart efter intagandet i interneringsanstalt för återfallsförbrytare skall
den internerade hållas i enrum under högst tre månader. Efter utgången av
denna tid må den internerade mot sin vilja ej hållas i enrum, där sådant ej påkallas
av hänsyn till fara för ordningen eller säkerheten inom anstalten.

4§.

Angående rätt att mottaga besök och att mottaga eller avsända meddelanden
skall i tillämpliga delar gälla, i fråga om den förvarade vad om fängelsefånge
stadgas och i fråga om den internerade under de tre första månaderna av interneringstiden
vad om straffarbetsfånge är bestämt och därefter vad om fängelsefånge
stadgas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

5 §•

Den ^förvarade eller internerade skall njuta den frihet, som låter förena sig
med god ordning och säkerhet inom anstalten; dock skall härvid tillses, att dylik
förmån gradvis beredes honom, i den mån han under förvarings- eller interneringstidens
fortgång visar sig därav förtjänt.

6 §•

Förvarad eller internerad, som bryter mot anbefalld ordning, må underkastas
bestraffning i enlighet med därom utfärdade föreskrifter.

7 §•

De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna lag samt
beträffande verkställighet av förvaring eller internering i övrigt, utfärdar
Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, fångvårdsstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Eungl. Maj:ts proposition nr 10.

Förslag

till

Lag

om tillsyn över dem, som ntskrivits på prov från vårdanstalt för förminskat
tillräkneliga förbrytare elier från interneringsanstalt för

återfal Isförbrytare.

Härigenom föroidnas som följer:

1 §•

Då någon enligt lagen om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare
eller enligt lagen om internering av återfallsförbrytare utskrives på prov, skall
den i samma lagar omforma]da nämnd, med iakttagande att onödigt lidande
ej därigenom förorsakas den utskrivne, meddela sådana föreskrifter för denne
och förordna om sådan tillsyn över honom, att lian såvitt möjligt avhålles från
att ånyo begå brott.

I den mån skäl därtill äro äge nämnden, så länge tillsynen fortfar, att i ovan
angivna hänseenden meddela nya eller ändrade bestämmelser.

2 §•

Nämndens beslut skall, förutom nödiga ordningsföreskrifter, innehålla erinran
därom, att den utskrivne skall föra ett ordentligt och ostraffligt leverne,
undvika skadligt umgänge samt bemöda sig om utväg att försörja sig på lovligt
sätt. Beslutet kan jämväl innehålla förbud för den utskrivne att utan särskilt
tillstånd uppehålla sig å vissa angivna orter och ställen eller lämna viss
angiven ort så ock erforderliga bestämmelser med avseende å den utskrivnes
sysselsättning och levnadsätt.

3§.

För en var, som vid utskrivning ställes under tillsyn, skall nämnden efter
hörande av länsstyrelsen i det län, där den utskrivne kommer att vistas, förordna
tillsyningsman. Finnes ej annan person vara därtill lämplig och villig,
äro på landet landsfiskal samt i stad polismästare och stadsfiskal pliktiga att
mottaga sådant förordnande.

4§.

Tillsyningsmannen har att övervaka efterlevnaden av nämndens föreskrifter
för den utskrivne. Efter bemyndigande av nämnden må tillsyningsmannen i

Kungl. Maj:ts proposition nr 10. 15

fråga om dessa föreskrifter kunna medgiva tillfälliga lättnader samt även eljest
vidtaga omedelbart erforderliga jämkningar, dock under villkor i senare
fallet, att saken genast underställes nämndens beprövande.

Den utskrivne skall, där ej nämnden annorlunda föreskriver, städse hålla tillsyningsmannen
underrättad om sin bostad, på kallelse infinna sig hos honom
och ej undandraga sig hans besök samt ej lämna arbetsanställning utan att
dessförinnan hava inhämtat hans råd.

5 §•

Då någon vid utskrivning ställes under tillsyn, skall nämnden för honom
utfärda frihetspass. Däri skall införas fullständig underrättelse om vad han
enligt nämndens beslut samt jämlikt 4 § har att iakttaga; så ock om vad han
genom åsidosättande härav äventyrar. Passet skall vid anfordran uppvisas
för polismyndighet.

Avskrift av nämndens beslut rörande den utskrivne skall av nämnden överlämnas
till fångvårdsstyrelsen, vederbörande länsstyrelse samt tillsyningsmannen.
Länsstyrelsen skall skyndsamt giva polismyndigheten i orten del av
samma beslut.

6§.

Uppehåller sig den utskrivne å ort, som är honom förbjuden, äger polismyndighet
föra honom till ort, där han äger vistas.

Visar sig den utskrivne vådlig för annans säkerhet till person eller egendom,
må han tagas i förvar av länsstyrelsen eller i avvaktan på dess beslut av
underordnad polismyndighet, som därom genast skall göra anmälan hos länsstyrelsen.

Besluter länsstyrelsen att hålla den utskrivne förvarad, skall nämnden omedelbart
underrättas härom och åtgärden äga bestånd, till dess nämnden bestämt,
huruvida den utskrivne skall återhämtas till vård- eller interneringsanstalten.

7 §•

Om upphörande av tillsyn är särskilt stadgat.

B §.

De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna lag, utfärdar
Konungen.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Eungl. Maj:ts proposition nr 10.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 22 juni 1906 (nr 51 s. 9) angående

villkorlig frigivning.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 22 juni 1906 angående villkorlig
frigivning, sådant detta lagrum lyder enligt lagen den 28 juni 1918 (nr 538),
skall i nedan angiven del erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Har den, som---i denna lag sägs.

Har i fråga om den, som intagits till förvaring i vårdanstalt för xörminskat
tillräkneliga förbrytare eller intagits i interneringsanstalt för aterfallsförbrytare,
förvaringen eller interneringen avbrutits för verkställighet av straffarbete
eller fängelse, vare å det straff bestämmelserna i denna lag ej tillämpliga.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 och (i £§ i lagen den 26 mars 1909 (nr 16 s. 1)
angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga

kraft ägande utslag.

Härigenom förordnas, att 1 och 6 §§ i lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet
i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag,
skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Har den — ■—■ ■— målsägandes besvär.

År målet, i vad den dömde rörer, av domstolen underställt högre rätts prövning
eller är straffdomen villkorlig, äge vad nu är sagt ej tillämpning. Lag
samma vare, där, på sätt i lagen om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare
och i lagen om internering av återfallsförbrytare stadgas, yttrande i
målet inhämtats från den i samma lagar omförmälda nämnd och nämnden funnit
den tilltalade böra, i stället för att undergå bestraffning, intagas i vård- eller
interneringsanstalt.

6 §•

Varder straff — ---laga kraft.

Har jämlikt lagen om förvaring av förminskat beräkneliga förbrytare eller
lagen om internering av återfallsförbrytare överrätt beslutit, att den dömde
skall, i stället för att undergå straffet, intagas i vård- eller interneringsanstalt,
skall ock, där straffet börjat verkställas, bestraffningen fortgå enligt underrättens
utslag, till dess överrättens beslut vunnit laga kraft.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 10 höft. (Nr 10.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1)

om straffregister.

Härigenom förordnas, att 5 och 7 §§ samt 8 § 1 mom. i lagen den 17 oktober
1900 om straffregister skola, 5 och 7 §§ i deras lydelse enligt lagen den 22
juni 1920 (nr 314) och i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse:

5 §•

Då någon--— i registret.

Fångvårdsstyrelsen •— --strafftidens längd.

Befälhavare — — ■— därstädes avlidit.

Då minderårig---—• till registret.

Där någon, som intagits i vårdanstalt för förminskat tillräkneliga förbrytare
eller i interneringsanstalt för återfallsförbrytare, därifrån frigives eller på prov
utskrives eller där någon, som utskrivits på prov, återhämtas till anstalten eller
där förvarad eller internerad avlider i anstalten, skall anstaltens föreståndare
därom lämna uppgift till registret.

7 §•

Straffuppgift skall avskiljas ur registret,
därest den person -— —--samma § avses;

då han avlidit, medan han var intagen i allmän straffanstalt, eller ock genom
uppgift, varom förmäles i 5 § tredje, fjärde eller femte stycket, eller annorledes
vunnits tillförlitlig upplysning att han avlidit; samt
då nittio år---födelseår.

8 § 1 mom.

Fullständigt utdrag av registret skall meddelas, då framställning därom göres
av domstol, Konungens befallningshavande eller allmän åklagare eller av
annan myndighet, vilken enligt lag äger förordna om häktning, eller av den i
lagen om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare och lagen om internering
av återfallsförbrytare omförmälda nämnd eller då sådan framställning
göres av riksdagens justitieombudsman eller dess militieombudsman. Till annan
myndighet, än nu är sagt, så ock till enskild, vars rätt må vara beroende
på annan upplysning ur registret, än som framgår av i 2 mom. eller 3 mom.
omförmält registerutdrag, skall fullständigt registerutdrag lämnas, där Konungen
för särskilt fall därtill givit tillstånd.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 6 november 1925.

Närvaran de:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Unbén, statsråden
Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Schlyter, Larsson, Wigforss, Möller,
Levinson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Nothin anför:

aÅ sammanträde den 2 oktober 1915 beslöt Svenska kriminalistföreningen
att hos Kungl. Maj :t anhålla om övervägande, huruvida icke utan avbidande av
en förestående allmän svensk strafflagsreform åtgärder borde vidtagas för införande
i svensk lagstiftning av sådana rättsregler, varigenom ett förstärkt
skydd bereddes samhället gentemot för detsamma farliga återfallsförbrytare.

I sin till Kungl. Maj.''t ingivna skrivelse anförde föreningen följande:

’I de flesta europeiska länders strafflagstiftning har under den senaste mansåldern
inlörts en del nya straffrättsliga institut, såsom t. ex. villkorlig dom
jul frigivning, vid vilka den ledande grundtanken varit, att samhållets
behov av skydd mot förbrytelser bör vara avgörande i fråga om statens
6 Yefksainhe_t, Och att därför staten bör avstå från det lagbestämda
straffets utkrävande i de fall, då ett sådant utkrävande skulle ur denna synpunkt
framstå såsom obehövligt eller rent av skadligt för samhället. Nyss
nämnda grundsats föranleder emellertid jämväl krav på ett allvarligare ingripande
från statens sida än hittills varit möjligt i sådana fall, då hittillsvarande
bestraifmngsregler icke visat sig utgöra ett tillräckligt skydd för samhället.
Ktt steg i denna riktning beteckna redan de numera i nästan alla civiliserade
länder genomförda lagändringar, i kraft av vilka det blivit möjligt att i fråga
om minderåriga förbrytare utbyta straff för den brottsliga gärningen mot en
tvångsvis anordnad, mera ingående och ofta även till tidslängden betydligt mera
omfattande uppfostringsbehandling från samhällets sida. Samma synpunkt
gör sig emellertid med allt större styrka gällande även med hänsyn till samhällets
skyddande mot de farliga, i brottet mognade förbrytarna. Att det hittillsvarande
straffet i fråga om dessa element icke utgör en tillräcklig garanti
®aTnfhil.let framgår särskilt tydligt därav att, såsom samstämmiga undersökningar
i skilda länder givit vid handen, procenttalet av dem, som ånyo återfalla
i brott, och alltså sannolikheten för nya brotts förövande ökas i ett tämligen
konstant tempo, i samma man som de brottsliga redan tidigare undergått
bestraffningar från samhällets sida. Ofta föranleda hittillsvarande bestraffmngsregler
rent av därtill, att samhället måste vid strafftidens utgång frigiva
förbrytare, om vilka vederbörande myndigheter redan på förhand med säkerhet
kunna förvänta, att den återvunna friheten endast kommer att användas till
förövande av nya grova brott mot samhället. Särskilt i vårt land har det, även
från senare tider, icke saknats upprörande exempel på dylika resultat av den
gällande strafflagstiftningen. Förstärkta skyddsåtgärder gentemot dylika farliga
kriminella element äro därför av nöden. Till en del kan förvisso sådant
ökat skydd vinnas därigenom att åt den psykiatriska sakkunskapen beredes

Kungl. Maj:ts proposition nr ]().

ökat utrymme att uppdaga och omhändertaga sinnessjuka personer, som otvivelaktigt
äro tillfinnandes bland dessa farliga kriminella element. Men att
likvisst ett betydande överskott av farliga brottsliga element kommer att kvarstå,
som icke låter sig inordnas under nagra kända förmer av sinnessjukdom,
medgives liven allmänt från psykiatriskt håll. Uppenbart är även, att inom
denna grupp av farliga återfallsförbrytare finnas vissa degenerativa element,
i fråga om vilka ett sjukligt begär, särskilt begäret efter alkohol, orsakat gärningen,
och att samhällsskyddet i dylika fall kan tänkas bliva tillräckligt tillgodosett
genom särskilda åtgärder för det sjukliga begärets utrotande, om och
i den mån detta verkligen visar sig möjligt. Att nu nämnda åtgärder skulle
vara tillräckliga för samhällsskyddets tillgodoseende, kan emellertid icke antagas.
Den uppfattning är ock numera allmänt härskande bland alla kultur
folk, att jämväl andra åtgärder till samhällets skyddande mot den farliga
åter fallskriminaliteten äro av nöden. Meningsskiljaktighet rader egentligen
endast angående det sätt, varpa samhällsskyddet i detta avseende lämpligast

skall tillgodoses.

I vissa länder har man sålunda sökt tillgodose ifrågavarande önskemal genom
att i skärpande riktning utveckla gällande återfallsbestämmelser. Sa ar
förhållandet i Frankrike, enligt lagen angående recidivister av 1885 samt i
vissa Nordamerikanska unionsstater; dylika bestämmelser finnas även i de föreliggande
tyska och danska strafflagsförslagen. I andra länder åter har man
sökt vinna lösningen genom att anordna en internering av dylika, farliga iorbrytareelement
för mer eller mindre obestämd tid, vilken internering antingen
helt träder i straffets ställe eller ock verkställes efter det lagbestäjnda stratlets
undergående. Så har skett i Norge genom strafflagen av 1902, i England genom
den så kallade Prevention of Crime Act av 1308, och i vissa av de engelska
kolonierna genom .särskild lagstiftning; samma ståndpunkt intaga de österrikiska
och schweiziska strafflagsförslagen. . Särskilt den engelska lagen i ämnet
har redan kommit till betydande användning, i det att en särskild anstalt lör
ändamålet upprättats på ön Wight, i vilken antalet internerade redan i ciecember
1913 uppgick till 137 personer. Ett förslag till införande här i landet av
liknande anordningar har ock framställts i de förarbeten till en svensk straiilagsreform
som verkställts av professor Thyren.

De betänkligheter med hänsyn till den medborgerliga rättssäkerheten,, som
sistnämnda system föranlett, har man sökt att övervinna dels. genom den i alla
dessa lagstiftningar allmänt uppställda förutsättningen, att juryns medverkan
skall erfordras för att dessa .skyddsåtgärder skola komma till användning, dels
ock i vissa lagförslag genom föreskriften, att domstol skall definitivt yttra sig
om interneringens behövlighet först efter utstående av det vanliga lagbestamda
straffet. Slutligen bar man ock föreslagit, att omprövning av fragan om interneringens
fortfarande nödvändighet skall av vederbörlig myndighet företagas
med regelbundna mellantider. I samma syfte kunde man ock tanka sig den
anordningen genomförd, att själva interneringsbeslutet endast avsage en viss
kortare tid, med rätt för domstol att på framställning av vederbörande myndighet
före interneringstidens utgång meddela nytt beslut i ärendet.^ Uch aven
om jury institutionen eller däremot svarande processuella garantier tor medbor
<varnas"känsla av rättssäkerhet icke hos oss äro för handen lärer dock den medborgerliga
rättssäkerheten även på annat sätt kunna tillräckligt betryggas,
exempelvis genom att göra skyddsåtgärdernas tillgripande beroende av en samstämmig
uppfattning i detta hänseende hos såval dömande som straitverkstal lande

myndigheter. . , ,, , . . ,.. + rr

Huruvida den brottsliges internering skall hava karaktaren av straii eller

icke samt huruvida den i förstnämnda fall skall verkställas i allmän straffanstalt
eller särskild för ändamålet upprättad straffanstalt eller avdelning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

dylik, synes i viss mån vara en lämplighetsfråga, delvis beroende av straffanstalternas
allmänna beskaffenhet och utrymmet därstädes. Dock synes i varje
fall böra tillses, att ifrågavarande brottsliga element i straffanstalt icke sammanföras
med andra straffarbetsfångar än sådana, som undergå återfallsstraff.

Den här omnämnda reformen synes kriminalistföreningen vara av sådan vikt,
att med åtgärder till dess förverkligande i .samhällets eget intresse icke längre
bör anstå. Särskilt synes ett undanskjutande av densamma till den tidpunkt, då
den hos oss planlagda allmänna strafflagsreformen i dess helhet kan varda genomförd,
icke vara tillrådligt. Detta så mycket mindre som såväl med hänsyn
till det förberedande stadium, på vilket denna reform ännu hos oss befinner sig,
som på grund av erfarenheten från andra europeiska länder, varest en allmän
strafflagsreform för närvarande är å bane, sannolikt en mycket lång tid måste
komma att förflyta, innan en ny strafflag hos oss blivit en verklighet. Å andra
sidan underlättas snarast den allmänna strafflagsreformen därigenom att principdisku&sionerna
angående ett dylikt nytt straffrättsligt institut redan bragts
till avslutning vid tidpunkten för den allmänna strafflagsreformens genomförande.
I varje fall synes denna angelägenhet vara av minst lika stor vikt som
de åtgärder för en ytterligare modernisering av instituten villkorlig dom och
villkorlig frigivning, vilka det ansetts vara av vikt att upptaga till genomförande
utan att avbida den allmänna strafflagsreformen. Och om än partiella
ändringar inom strafflagstiftningen i allmänhet på goda skäl anses icke vara
utan sina störa betänkligheter, synes dock ifrågavarande institut minst lika väl
som sistnämnda institut lämpa sig för upptagande till särskild behandling i en
från den allmänna strafflagen fristående lag, såsom ock flerstädes i andra länder
skett.’

Drågan upptogs vid 1917 års riksdag genom en inom första kammaren vackt
motion, nr 82, vilken i enlighet med tillstyrkande av lagutskottet i utlåtande
nr 33 föranledde riksdagen att i skrivelse den 4 maj 1917, nr 122, hos Kungl.
Maj :t göra enahanda hemställan som kriminalistföreningen.

I motionen hade, efter återgivande av kriminalistföreningens skrivelse, framhållits
följande:

''Sedan denna underdåniga skrivelse avgivits, hava upprepade gånger de mest
upprörande förbrytelser, särskilt sedlighetsbrott, blivit begångna av återfallsförbrytare,
som tydligt ådagalägga, huru behövligt det är, att åtgärder av den
i skrivelsen antydda riktningen snarast möjligt vidtagas. Härom torde också
— såsom uttalanden i pressen rörande denna fråga utvisa -— den allmänna opinionen
i vårt land numera vara ganska ense.’

Lagutskottet hade i sitt utlåtande anfört:

''Den svenska allmänna strafflagen har särskilda straffbestämmelser för återfall
i brott endast då det är fråga om tjuvnadsbrott, varom avhandlas i strafflagens
20 kapitel, samt rån och försök därtill enligt samma lags 21 kapitel.
En person, som andra gången eller oftare begår något av nu angivna brott, straffas
på grund av särskilda stadganden i de nämnda kapitlena efter strängare
straffskalor än dem, som tillämpas på en, som första gången begår dylikt brott.
I den mån den svenska strafflagen sålunda har återfallsbastämmelser, innefatta
dessa en skärpt reaktion från samhällets sida emot den, som gjort sig för andra
gången eller oftaTe skyldig till den ifrågavarande gärningen.

Såsom i den av motionärerna återgivna framställningen från Svenska kriminalistföreningen
omförmäles, hava jämväl en del utländska lagar bestämmelser
av samma natur som de nyss nämnda, och hava dessa bestämmelser på
clen senare tiden utökats och kompletterats. Därjämte finnas i vissa utländska

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

lagar stadganden, som giva samhället rätt icke allenast till den brottet efterföljande
åtgärd, som ligger i ett straff mot förbrytaren, utan till preventiva åtgärder,
som regel bestående i att samhället tager i förvar brottslingar, om vilka
det kan med säkerhet förutses, att de ånyo komma att begå brott. Av dessa
två olika slag av åtgärder, de efterföljande och de förebyggande, äro ju väl de
senare de mest verksamma och de, som lämna samhället det bästa skyddet.
Emellertid ligger i sakens natur, att de giva samhället en makt över individen,
vars handhavande kräver särskild omtanke och ansvarskänsla.

Såsom förut nämnts, äro den svenska strafflagens straffbestämmelser för
återfall av särdeles begränsad natur; de avse endast en särskild kategori av
brott och giva samhället endast möjlighet att efter brottets begående ingripa
mot brottslingen. Emellertid har i det av professorn J. Thyrén utarbetade utkastet
till ny strafflag, varav den s. k. allmänna delen föreligger färdig, och i
det av honom dessförinnan utgivna betänkandet om förslagets huvudgrunder
frågan om särskilda åtgärder mot kroniska brottslingar ägnats uppmärksamhet.
Efter en i sistnämnda arbete intagen motivering har professor Thyrén i lagutkastet
upptagit ett särskilt kapitel »Om skyddsåtgärder», innefattande i fråga
om kroniska brottslingar särskilda bestämmelser, som under vissa förutsättningar
giva domstol rätt att, då en med långvarigt frihetsstraff förut straffad
person ånyo dömes till visst .straff, förordna, att den dömde skall i stället för
att avtjäna straffet intagas i interneringsanstalt.

Den genom motionen upptagna frågan är sålunda redan föremål för behandling
av den kommission, som tillsatts för vidare behandling av professor Thyréns
utkast. Spörsmålet är då, huruvida frågans lösning är så angelägen, att
därmed icke bör anstå, till dess hela det nya strafflagsförslaget föreligger i
färdigt skick.

Utskottet biträder härutinnan motionärernas mening. Såsom motionärerna
påpekat hava upprepade gånger på de senare åren inträffat fall, som riktat
uppmärksamheten på behovet av särskilda åtgärder från samhällets sida till
skydd mot den kategori av brottslingar, motionen avser. Dessa fall, städse innefattande
förbrytelser av särdeles grov beskaffenhet, hava starkt bidragit till
skapandet av en utbredd känsla av att särskilda åtgärder uti ifrågavarande avseende
äro erforderliga. Denna allmänna känsla synes otvivelaktigt kräva tillgodoseende.

Det torde icke heller vålla någon olägenhet att ur det störa strafflagsarbetet
utbryta och särskilt behandla nu förevarande fråga. Enligt vad inom utskottet
upplysts har densamma redan varit föremål för övervägande av den förutnämnda
strafflagskommissionen. Frågan har sålunda fortskridit till en punkt,
som synes göra en fortsatt särskild behandling av densamma lämplig.’

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 21 augusti 1919 tillkallade dåvarande
chefen för justitiedepartementet professorn juris och filosofie doktorn
Johan Carl Wilhelm Thyrén, ledamoten av riksdagens första kammare dåvarande
hovrättsrådet i Göta hovrätt Fredrik William Jrinder och dåvarande ledamoten
av riksdagens andra kammare borgmästaren i Södertälje Jakob Gustav
Pettersson att såsom sakkunniga inom departementet verkställa utredning och
inkomma med förslag i vissa till strafflagstiftningen hörande ämnen. Den 13
februari 1920 beslöt Kungl. Maj:t att till behandling av de sakkunniga överlämna,
bland annat, frågan om införande i svensk lagstiftning av sådana rättsregler,
varigenom ett förstärkt skydd beredes samhället gentemot för detsamma
farliga åter falls förbrytare. Samma dag erhöll jämväl juris doktorn Alvar
Montelius uppdrag att deltaga i de sakkunnigas arbete.

Kungl. Maj :ts proposition nr 10.

De sakkunniga avlämnade den 15 mars 1922 betänkande och förslag rörande
internering av farliga återfalls förbrytare.

Den 16 mars samma år återkallades det Montelius lämnade uppdraget,
varefter den 2 maj 1923 fängelseläkaren medicine licentiaten Carl Thure Henrik
Petrén tillkallades att biträda de sakkunniga.

Sedan riksdagen i skrivelse den 2 juni 1922, nr 251, anhållit, att Kungl.

Maj:t täcktes taga under övervägande, huruvida icke, utan avbidan å en förestående
allmän strafflagsreform, till beredande av ökat straffskydd i angivna
hänseenden måtte vidtagas därför erforderliga ändringar i nu gällande straffbestämmelser
i 18 kapitlet strafflagen, ävensom för riksdagen framlägga
det förslag, som därav kunde föranledas, beslöt Kungl. Maj:t den 3 november
samma år att till de sakkunniga överlämna denna skrivelse, på det att
riksdagens framställning måtte av dem tagas under övervägande vid utarbetande
av förslag till lagstiftningsåtgärder i fråga om s. k. förminskat tillräkneligas
behandling eller i övrigt göras till föremål för sådan utredning, som av
omständigheterna kunde finnas påkallad.

De sakkunniga avlämnade därpå den 31 maj 1923 betänkande och förslag
rörande förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare ävensom en överarbetning
av förslaget till lag om internering av farliga återfallsförbrytare jämte
förslag till vissa följdförfattningar.

Över de sakkunnigas förslag hava efter remiss utlåtanden avgivits av fångvårdsstyrelsen
och medicinalstyrelsen.

Det torde numera vara allmänt erkänt, att ett effektivt bekämpande av Hepartebrottsligheten
icke kan genomföras enbart med tillämpning av straff. Erfaren- “,efen.
heten visar, att stora grupper av förbrytare röna ringa eller ingen inverkan av Allmänna
straffet. Upprepade, allvarliga bestraffningar förmå icke avhålla dem från synpunkter.
nya förbrytelser. Deras brottslighet framstår med andra ord såsom kronisk.

Den omständigheten, att efter undeTgången bestraffning återfall i brott äger
rum, utgör blott ett indicium bland flera för att brottsligheten är kronisk eller
ntt den i allt fall icke skall låta sig hävas genom straff. Står brottsligheten i
samband med psykiska defekter, skall redan häri ej sällan ligga ett indicium för
att den är kronisk.

De fall, där brottsligheten står i samband med psykiska defekter, kräva ur
olika synpunkter särskilt beaktande.

Åtskilliga av de brottstyper, som i främsta rummet påkalla ett förstärkt
samhällsskydd, hava erfarenhetsmässigt synnerligen ofta sin grund i psykiska
defekter. Detta gäller särskilt sedlighetsbrotten, framför allt sådana, som rikta
sig mot minderåriga, samt sådana mordbrandsbrott, vilka icke hava sin grund
i vinningslystnad.

Vidare måste beaktas, att just i fråga om psykiskt defekta förbrytare samhällsskyddet
är särskilt svagt. Från dem, vilka enligt det i 5 kap. 5 § strafflagen
begagnade språkbruket ''sakna förståndets bruk’, kan i detta sammanhang
bortses. Dessa s. k. otillräkneliga eller helabnorma äro visserligen strafffria
men kunna i stället enligt bestämmelserna rörande sinnessjukvården hållas

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Sammanfattning
ai
de sakkunni
gas betänIcanden.

internerade, så länge de på grund av sin sinnesbeskaffenhet äro att anse såsom
samhällsvådliga. Beträffande dem åter, vilka endast sakna förståndets ''fulla
bruk’, gäller enligt 5 kap. 6 § strafflagen, att de skola dömas till straff, men
att straffet efter omständigheterna må nedsättas under vad eljest å gärningen
följa bort. Oaktat den psykiska defekten ur samhällsskyddets synpunkt ej
sällan påkallar en längre frihetsförlust, medför således en tillämpning av detta
lagrum, att frihetsstraffet för dessa såsom ''förminskat tillräkneliga'' eller ''halvabnorma’
betecknade personer blir kortare än för en fullt tillräknelig förbrytare.
Och härtill kommer, att dessa personer mången gång äro ej blott straffoemottagliga
utan straffintoleranta: verkställigheten av straffet kan vara ägnad att
förvärra deras tillstånd.

I syfte att möjliggöra ett mera effektivt bekämpande av den kroniska brottsligheten
hava de sakkunniga föreslagit införandet av särskilda skyddsåtgärder
mot s. k. förminskat tillräkneliga förbrytare och mot farliga återfallsförbrytare.

Då en förbrytare, tillhörande någon av sistnämnda båda kategorier, prövas
skyldig till frihetsstraff av viss svårare grad, skall enligt förslaget straffet
under närmare angivna förutsättningar kunna utbytas mot förvaring i vårdanstalt
för förminskat tillräkneliga förbrytare respektive mot internering i anstalt
för farliga återfallsförbrytare. Utmärkande för detta intemeringsinstitut,
såsom förvarings- och interneringsåtgärderna med ett gemensamt namn kunna
betecknas, är framför allt, att i interneringsbeslutet dess tidslängd inom vissa
gränser lämnas öppen. Principiellt skall anstaltsvistelsen fortfara lika länge
som den brottsliges samhällsfarlighet varar. Denna huvudregel kompletteras
av vissa regler rörande minsta tid för anstaltsvistelsen, varjämte i fråga om
farliga återfallsförbrytare såsom regel föreslagits även en maximitid.

Rörande anstaltsbehandlingens art hava i förslag till särskild verkställighetslag
lämnats vissa föreskrifter rörande arbetstvång m. m., varjämte i övrigt
såsom allmän riktlinje uppställts, att den i dylik anstalt intagne skall njuta
den frihet, som låter förena sig med god ordning och säkerhet inom anstalten.

I fråga om de närmare bestämmelserna göra sig åtskilliga olikheter gällande
mellan å ena sidan förslaget till lag om förvaring av förminskat tillräkneliga
förbrytare och å andra sidan förslaget till lag om internering av farliga återfallsförbrytare.

Do sakkunnigas förslag till lag om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare
innehåller i huvudsak följande bestämmelser.

Vad till en början angår förutsättningarna för att beslut må fattas att första
gången intaga någon till förvaring i vårdanstalt äro dessa enligt förslaget: att
den brottslige är av sinnesbeskaffenhet, varom i 5 kap. 6 § strafflagen förmäles,
och på grund därav måste anses vara endast i ringa mån mottaglig för den med
straffet avsedda verkan; att det genom gärningen i förening med hans sinnesbeskaffenhet
och föregående vandel ådagalägges, att han är vådlig för annans
säkerhet till person eller egendom; samt att han förskyllt frihetsstraff av viss
svårare grad. Beträffande detta frihetsstraff skiljer förslaget mellan olika

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

fall. Såsom regel skall frihetsstraffet, i och för sig eller sammanlagt med
den brottslige förut ådömt, icke avtjänat eller förfallet frihetsstraff, uppgå till
straffarbete i minst två år. Har emellertid den brottslige förut dömts till straffarbete
och prövas han nu för därefter begånget brott ånyo hava omedelbart
1''örskyllt sådant straff, skall beslut om förvaring kunna meddelas, ändå att sådant
fall ej föreligger, som nyss är sagt. Är det slutligen fråga om person,
som förövat brott efter det han redan varit underkastad förvaring, skall även
annat frihetsstraff än straffarbete kunna leda till nytt förvaringsbeslut.

Beslut om förvaring skall enligt sakkunnigförslaget meddelas av domstol
under samverkan med en särskild, för hela riket gemensam nämnd, vilken jämväl
skall handlägga frågor om internering av farliga återfallsförbrytare.

Nämnden skall vid behandling av frågor om förminskat tillräkneliga förbrytare
enligt förslaget bestå av sju ledamöter. Ordförande skall vara chefen
för fångvårdsstyrelsen. Övriga ledamöter, bland dem en vice ordförande, ävensom
suppleanter för envar av ledamöterna skola utses av Konungen för en tid
av fem år. Bland ledamöterna skall minst en innehava domarämbete, varjämte
minst tre skola vara behöriga att i riket utöva läkaryrket.

För att domstol skall kunna besluta att intaga någon till förvaring i vårdanstalt
förutsattes, att denna åtgärd tillstyrkts av nämnden. I samband därmed
hava föreslagits särskilda bestämmelser om remiss till nämnden av frågor
om tilltalad persons intagande i vårdanstalt m. m.

Beträffande förvaringens tidslängd gäller, att den, som intagits i vårdanstalt,
ej må frigivas, så länge han på grund av sin sinnesbeskaffenhet är att anse
såsom vådlig för annans säkerhet till person eller egendom. Därjämte innehåller
förslaget följande bestämmelser om obligatorisk minimitid för förvaringen.
Såsom regel skall minimitiden vara tre år. Förövar emellertid den,
som är eller varit intagen i vårdanstalt, ånyo brott, för vilket frihetsstraff
ådömes honom, och utbytes detta straff mot förvaring, skall från brottets
förövande räknas en ny minimitid, uppgående till fyra år, om brottet förskyller
straffarbete, och till strafftiden, om brottet förskyller fängelse.

Beslut om frigivning skall meddelas av nämnden. Synes det efter utgången
av den för förvaringen stadgade minsta tid icke nödigt att kvarhålla den förvarade
i vårdanstalten men dock icke lämpligt, att han utan tillsyn befinner
sig på fri fot, skall nämnden äga utskriva honom på prov, och skall han i sådant
fall enligt nämndens förordnande stå under tillsyn.

Åsidosätter den, som utskrivits på prov, vad honom enligt nämndens förordnande
åligger och synes han förty vådlig för annans säkerhet till person
eller egendom, må han, där nämnden så finner oundgängligt, kunna återhämtas
till vårdanstalten. På grund av ett sådant återhämtningsbeslut må
han dock ej kvarhållas längre tid än ett år, men visar han sig fortfarande
vådlig, så som nyss är sagt, må den tid, varunder han får kvarhållas i anstalten,
genom nya beslut av nämnden kunna förlängas med ett år i sänder.

Har den på prov utskrivne stått under tillsyn i fem år och har han under
denna tid ej dömts till återintagning eller enligt förenämnda regler återhämtats
till anstalten, skall nämnden kunna besluta, att tillsynen skall upphöra. Med -

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

delas sådant beslut, skall därefter återhämtning till anstalten ej kunna äga
rum.

Förutom de bestämmelser, för vilka i det föregående redogjorts, hava i sakkunnigförslaget
upptagits vissa bestämmelser om sammanträffande av brott
samt om beräkning av tid för påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen m. in.

De sakkunnigas slutliga förslag till lag om internering av farliga återfalls
förbrytare innehåller i huvudsak följande bestämmelser.

För att beslut må fattas att internera någon första gången erfordras: att
den brottslige, efter det han dömts till straffarbete, för upprepade återfall i
brott genom minst tre lagakraftvunna domar ånyo förklarats förfallen till
sådant straff; att han undergått straffarbete i minst tio år; afl!, han därefter,
medan han undergår straffarbete eller inom fem år från det han för avtjänande
av straffarbete senast varit intagen i straffanstalt, ånyo begår brott,
rarför han prövas skyldig till straffarbete, ej understigande två år, samt att
nämnden finner omständigheterna giva vid handen, att han icke skall låta sig
rätta genom undergående av honom ådömda straff och att han är vådlig för
annans säkerhet till person eller egendom.

Beslut om internering skall enligt sakkunnigförslaget fattas av den förut
omförmälda nämnden. Denna skall vid handläggning av frågor angående farliga
återfallsförbrytare bestå av endast fem ledamöter, nämligen av chefen för
fångvårdsstyrelsen såsom självskriven ordförande, minst en ledamot, som innehar
domarämbete, minst en ledamot, som är behörig att i riket utöva läkaryrket,
samt två andra ledamöter.

Beträffande interneringens tidslängd uppställer förslaget såsom Tegel en
maximitid av tjugo år. Men om den, som intagits i interneringsanstalt, före
eller efter frigivningen begår brott, varigenom han gör sig förfallen till straffarbete
ej under ett år, skall nämnden kunna besluta, att han skall interneras
på livstid.

Minimitiden utgör vid internering av den, som tidigare ej varit internerad,
såsom regel tio år, men där särskilda skäl därtill föranleda fem år, dock att frigivning
i intet fall får ske förr än den internerade i anstalten tillbragt två år
utöver tiden för det mot interneringen utbytta straffarbetet.

Den, som internerats på livstid, skall kunna utskrivas på prov, sedan han,
efter det han begått det brott, som föranlett livstidsinterneringen, varit intagen
i interneringsanstalt under minst tio år. Sådan utskrivning må dock icke äga
rum, förr än den dömde, efter det senaste brottets begående, i anstalten tillbragt
två år utöver den tid, varunder han enligt den nya domen skolat undergå
straffarbete, samt, där frigivning ej mellankommit, ej heller förr än han kunnat
frigivas från den första interneringen.

Den, som frigivits eller på prov utskrivits från interneringsanstalt, skall —
utan tidsbegränsning — stå under tillsyn. Åsidosättande av meddelade tillsynsföreskrifter
skall, liksom vid utskrivning på prov av förminskat tillräkneliga
förbrytare, kunna medföra återhämtning till anstalten.

Bestämmelserna om internering av farliga återfallsförbrytare skola icke äga
tillämpning å den, som har att undergå straffarbete på livstid; ej heller å den,

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

som prövas vara av sinnesbeskaffenhet, varom i 5 kap. 6 § strafflagen förmälts.
Utrönes om den, som hålles internerad, att han är av sådan sinnesbeskaffenhet,
som nyss är sagt, skall han överflyttas från interneringsanstalten
till vårdanstalt för förminskat tillräkneliga förbrytare, och skall i sådant fall
ined honom förfaras i enlighet med den föreslagna lagen om förvaring av
förminskat tillräkneliga förbrytare.

I övrigt hava jämväl i förslaget till lag om internering av farliga återfallsförbrytare
intagits vissa bestämmelser om brottskonkurrens samt om beräkning
av tid för påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen m. m.

.Korande verkställighet av internering av farliga återfallsförbrytare samt
av förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare har av de sakkunniga utarbetats
ett särskilt lagförslag. Likaså hava de sakkunniga utarbetat förslag
till särskilda lagar om tillsyn över den, som lösgivits från interneringsanstalt
för farliga återfallsförbrytare eller på prov utskrivits från vårdanstalt för
förminskat tillräkneliga förbrytare, samt om skyldighet i vissa fall för domstol
att låta verkställa undersökning av tilltalads sinnesbeskaffenhet.

Slutligen hava av de sakkunniga avgivits förslag till vissa ändringar i lagen
den 22 juni 1906 angående villkorlig frigivning, i lagen den 26 mars 1909 angående
verkställighet i vissa fall av straff, adömt genom icke laga kraft ägande
utslag, och i lagen den 17 oktober 1900 om straffregister.

Förslag till instruktioner för nämnden för internering av farliga återfallsiöibrytare
och förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare samt för tillsyningsman
över dem, som lösgivits från interneringsanstalt för farliga återfallsförbrytare
eller på prov utskrivits från förvaringsanstalt för förminskat
tillräkneliga förbrytare, hava jämväl utarbeta,ts av de sakkunniga.

I detta sammanhang tillåter jag mig erinra, att även strafflagskommissionen

1 sitt den 20 februari 1923 dagtecknade betänkande med förslag till strafflag,
allmänna delen, upptagit bestämmelser om skyddsåtgärder mot vissa förbrytare.
I dessa bestämmelser hava samma huvudsynpunkter kommit till uttryck
som i de sakkunnigas förslag, men i sin närmare utformning uppvisa bestämmelserna
åtskilliga avvikelser.

Beträffande dessa avvikelser torde böra beaktas, att bestämmelserna ansluta
sig till ett straffsystem, som i viktiga delar avviker från den gällande rättens,
samt att, bland annat av denna anledning, utgångspunkten för bestämmelsernas
tekniska anordning delvis är en annan än i de sakkunnigas förslag.

Huvudbestämmelsen rörande förvaring av sådana förbrytare, som i de sakkunnigas
förslag betecknas såsom förminskat tillräkneliga, återfinnes i 8 kap.

2 § av kommissionens förslag.

Begås gärning, som i lag är belagd med straffarbete, av den, som, utan att
vara sinnessjuk eller sinnesslö, likväl på grund av varaktig sådan bristfällighet,
som enligt kommissionens förslag grundar förminskad tillräknelighet,
maste anses vara endast i ringa man mottaglig för den med straffet avsedda
verkan, må domstolen kunna förordna, att han i stället för att straffas skall
förvaras i allmän anstalt, så länge hans allmänfarliga tillstånd fortfar, dock

Eungl. Maj:ts proposition nr 10.

tlåtanden.

minst i tre år. Begår den, som är behäftad med bristfällighet, varom
nu är sagt, gärning, som i lag är belagd med fängelse men icke med straffarbete,
och ådagalägges genom gärningen i förening med hans sinnesbeskaffenhet
och föregående vandel, att han är farlig för allmän säkerhet, skall ock lagvara,
som nyss är sagt, dock att gärningsmannen må kunna utskrivas ur anstalten,
ändå att tre år ej förflutit från det han intogs.

Huvudbestämmelserna rörande förvaring av farliga återfallsförbrytare återfinnas
i 8 kap. 3 och 4 §§ av kommissionens förslag.

Begår någon, som för avtjänande av straffarbete eller omedelbart fängelse
tillbragt tillhopa minst tio år i straffanstalt, i anstalten eller inom fem år
efter det han varit där intagen ånyo brott, därför han dömes till straffarbete,
dock icke på livstid; och kan med hänsyn till de av den dömde begångna brottens
beskaffenhet ävensom det sinnelag, som genom dem kommit till uttryck,
antagas, att han är i särdeles hög grad vådlig för allmän säkerhet samt att han
icke skall låta sig rättas genom undergående av det för det nya brottet ådömda
straff; då må enligt 8 kap. 3 § domstolen, sedan utlåtande inhämtats från myndighet,
varom förmäles i kapitlets 5 §, kunna förordna, att den dömde skall i
stället för att avtjäna straffet förvaras i interneringsanstalt, så länge hans
samhällsvådlighet kan anses fortfara, dock högst i tjugu år och minst lika
lång tid som den nu ådömda strafftiden. Frigives han, innan han tillbragt
tjugu år i anstalten, skall han under återstoden av sistnämnda tid, dock ej
mer än tio eller mindre än fem år, vara underkastad särskild tillsyn. Gör han,
medan han är underkastad sådan tillsyn, sig skyldig till uppförande, som
innebär våda för allmän säkerhet, må domstolen kunna förordna, att han ånyo
skall förvaras i anstalten, till dess han där varit intagen sammanlagt
tjugu år.

Har någon blivit dömd till förvaring enligt nyssnämnda bestämmelser om
återfallsförbrytare och begår han därefter ånyo brott, för vilket han dömes
till straffarbete, dock icke på livstid; då må enligt 8 kap. 4 § domstolen
kunna förordna, att han i stället för att avtjäna straffet skall under sin återstående
livstid förvaras i anstalt, som i 3 § sägs.

Ärenden rörande utskrivning av, bland andra, förminskat tillräkneliga förbrytare
och farliga återfallsförbrytare skola enligt 8 kap. 5 § av kommissionens
förslag prövas och avgöras av en för hela riket gemensam myndighet. Grunderna
för dess organisation och verksamhet skola bestämmas av Konung och
riksdag.

Förutom dessa bestämmelser innehåller kommissionens förslag i 11 kap. 9—
12 §§, 12 kap. 10—13 §§ och 13 kap. 18 § åtskilliga specialbestämmelser
rörande sammanträffande av brott samt sammanträffande av straff och skyddsåtgärder
m. m.

De synpunkter, som i de sakkunnigas förslag kommit till uttryck, hava i
stort sett vunnit de hörda myndigheternas gillande. Beträffande vissa specialfrågor
hava emellertid i de avgivna utlåtandena framställts erinringar.
Till dessa får jag i det följande återkomma.

Kungl. Maj:ts -proposition nr 10.

Även jag har funnit de sakkunnigas förslag vara ägnade att, efter över- Departearbetning
i vissa delar, läggas till grund för lagstiftning på ifrågavarande om- ment!ic^ef,n
råde.

Beträffande huvudgrunderna för denna lagstiftning har jag samrått med särskilt
tillkallade sakkunniga, nämligen chefen för fångvårdsstyrelsen överdirektören
Viktor Almquist, ledamöterna av riksdagens första kammare överståthållaren
Carl Hederstierna, professorn Alfred Petrén och häradsdomaren Johan
Bernhard Johansson i Fredrikslund samt ledamoten av riksdagens andra
kammare fångvårdsfullmäktigen Anders Anderson i Råstock. I fråga om den
överarbetning, som de ursprungliga förslagen ansetts böra underkastas, hava
dessa sakkunniga varit ense med mig utom såvitt framgår av särskilt i det
följande anmärkt uttalande av herr Hederstierna. Rörande den föreslagna
lagstiftningens närmare innebörd och den verkställda överarbetningen anhåller
jag att nu få lämna redogörelse. Då jag därvid använder beteckningen de sakkunniga,
åsyftas de sakkunniga, vilka utarbetat de ursprungliga förslagen.

De huvudsakliga brister, som ur synpunkten av ett effektivt bekämpande av
den kroniska brottsligheten vidlåda den gällande lagstiftningen, torde i korthet
kunna sammanfattas i följande punkter.

Frihetsstraff ådömes — bortsett från livstids straffarbete — på bestämd tid,
därvid frågan, huru länge den brottsliges samhällsfarlighet kan antagas fortfara,
saknar avgörande betydelse. Efter straffverkställighetens slut skall den
brottslige följaktligen försättas på fri fot, även om all sannolikhet talar för
att han skall missbruka friheten till nya brott.

Vid utskrivningen från straffanstalten återvinner den brottslige i regel sin
fulla frihet, även om han fortfarande är samhällsvådlig. Bestämmelser om
inskränkningar i frigivna fångars rörelsefrihet och om tillsyn hava nämligen
meddelats endast för fall av villkorlig frigivning.

Slutligen saknas ej sällan möjlighet att inom ramen för en straffverkställighet
underkasta psykiskt defekta brottslingar den behandling, som deras egenart
påkallar.

De sakkunnigas förslag synas ägnade att i väsentliga delar avhjälpa dessa
brister.

Genom interneringstidens anpassande efter samhällsfarlighetens större eller
mindre varaktighet vinnes en garanti emot att den, som fortfarande framstår
såsom samhällsvådlig, erhåller tillfälle att begå nya brott.

Denna garanti stärkes ytterligare genom de föreslagna bestämmelserna om
tillsyn över sådana personer, som utskrivits från anstalterna. Genom den mellanform
mellan anstaltsbehandling och full frihet, som utskrivning under tillsyn
innebär, vinnes dessutom den fördelen, att anstaltsvistelsen icke behöver
utsträckas utöver vad som är obetingat nödvändigt.

Vad särskilt angår de s. k. förminskat tillräkneliga förbrytarna, öppnar anordnandet
av särskilda anstalter för sådana personer ökade möjligheter till en
rationell behandling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Interneringsinstitutets
legislativa
anordning.

Interneringsinstitutet
ersätter
straffverkställigheten.

Av vad inledningsvis anförts torde framgå, att behovet av särskilda interneringsbestämmelser
är mest trängande i fråga om de förminskat tillTäkneliga
förbrytarna. Men bland de kroniska förbrytarna finnas även sådana,
vilkas tillräknelighet icke i strafflagens mening är nedsatt. Skall ett allsidigt
skydd mot den kroniska brottsligheten kunna vinnas, böra jämväl i fråga
om sistnämnda grupp av förbrytare särskilda skyddsåtgärder anordnas. Beaktas
måste även, att om interneringsinstitutet begränsas till de förminskat
tillräkneliga förbrytarna, en viss fara kan uppstå för att i tillämpningen till
denna kategori komma att föras flera personer än som kan anses strängt riktigt.
I likhet med de sakkunniga har jag därför funnit, att de föreslagna
skyddsåtgärderna böra gälla såväl fullt tillräkneliga som förminskat tillräkneliga
förbrytare, vilka framstå såsom i särskilt hög grad farliga för samhället.

Interneringsinstitutet erhåller i viss mån olika karaktär, allteftersom det
riktar sig mot den ena eller den andra gruppen av förbrytare. I förvaringen
av förminskat tillräkneliga förbrytare ingår nämligen ett moment
av sjukvård, vilket vid internering av fullt tillräkneliga förbrytare saknas.
Denna olikhet inverkar icke blott på frågan om anstalternas och anstaltsbehandlingens
närmare anordning utan även på interneringsförutsättningarna
och andra för institutet grundläggande frågor. Det särskilda vårdnadsbehov,
som i fråga om de förminskat tillräkneliga gör sig gällande, kan låta
en internering framstå såsom rättfärdigad även i fall, då betänkligheter skulle
möta emot att för lång tid framåt beröva en fullt tillräknelig person friheten.
Jämväl i fråga om interneringstidens längd synes beträffande de förminskat
tillräkneliga större prövningsfrihet kunna lämnas de beslutande myndigheterna,
än där frågan gäller internering av fullt tillräkneliga personer. Den av de
sakkunniga tillämpade metoden att uppdela de grundläggande bestämmelserna
på olika lagar, allteftersom fråga är om förminskat tillräkneliga förbrytare
eller om återfallsförbrytare, vilkas tillräknelighet icke är nedsatt, synes mig
därför vara riktig.

Om sålunda starka skäl synas tala för ett system av skyddsåtgärder, anordnat
i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag, kunna dock
delade meningar råda, huruvida interneringsinstitutet, på sätt som föreslagits,
bör träda i stället för straff, eller huruvida det bör tillämpas först efter det
straffet i vanlig ordning verkställts.

Under de lagstiftningsarbeten, som under de senaste årtiondena förekommit i
främmande länder, har såväl den ena som den andra anordningen vunnit anhängare.
Jämväl under förarbetena till den nu ifrågasatta lagstiftningen hava
i denna del olika meningar gjort sig gällande. Sålunda har, i en vid de sakkunnigas
den 15 mars 1922 avgivna betänkande fogad reservation, i fråga om
de farliga återfallsförbrytama förordats ett system med skyddsåtgärder efter
straffverkställighetens slut. Å andra sidan har, såsom av det föregående framgår,
straff lagskommissionen anslutit sig till den ståndpunkt, de sakkunnigas

Kungl. Maj:ts proposition nr 10. 31

flertal härutinnan intagit. För sistnämnda ståndpunkt synas även enligt min
uppfattning övervägande skäl tala.

Att ett interneringsinstitut av det slag, varom här är fråga, ur individualpreventiv
synpunkt bör vara straffet överlägset, torde svårligen kunna bestridas.
Ur denna synpunkt synes därför en kumulation av straff och skyddsåtgärd
icke vara pakallad. Genom en dylik kumulation brytes behandlingens
enhetlighet, och, där fråga är om straffintoleranta personer, kan en föregående
straffverkställighet allvarligt försvåra den fortsatta behandlingen.

Frågan, huruvida en internering ur allmänpreventiv synpunkt kan vara ägnad
ait ersätta straffverkställigheten, torde väsentligen bero på interneringsinstitutets
närmare anordning. Den omständigheten, att behandlingen i anstalt
för förminskat tillräkneliga förbrytare eller i anstalt för farliga återfallsförbrytare
i vissa avseenden kan framstå såsom mildare än ett frihetsstraff,
•bj nes ej i och för sig böra medföra, att interneringen ur allmänpreventiv synpunkt
skulle vara straffet underlägsen. Mot den större mildheten i behandlingen
star nämligen interneringens obestämda, i regel större tidslängd.

Till denna min åsikt har herr Hederstierna förklarat sig icke kunna ansluta
sig. Enligt hans mening bör man skilja emellan å ena sidan straffet såsom
sådant, vilket utgör en direkt följd av det begångna brottet med alla de syften
som ett straff avser att tjäna, och å andra sidan interneringsinstitutet, som
uteslutande är framkallat av samhällets rätt att skydda sig för en farlig individ.
Dessa olika syften komma tydligen att framträda vid verkställigheten,
i det att vid internering uppfostringsmomentet kommer att framträda i vida
högre grad än vid en bestraffning. Låter man straffverkställigheten uppslukas
^av ^interneringen, kommer den senare, i trots av den längre tiden, att
framstå såsom ett mindre straff och principen om likställighet inför lagen
varder rubbad. Ur denna synpunkt har herr Hederstierna ansett, att straffet
bör gå ut över alla, och därefter av samhället vidtagas den skyddsåtgärd,
som betingas av vissa samhällsmedlemmars särskilda fara för andras liv och
egendom.

Vad angår minimitiden enligt de sakkunnigas förslag till lag om internering
av farliga aterfallsförbrytare, synes intet vara att erinra. Däremot torde
kunna ifrågasättas, huruvida i de sakkunnigas förslag till lag om förvaring av
förminskat tillräkneliga förbrytare minimitiderna blivit på ett tillfredsställande
sätt avpassade.

I sistnämnda lagförslag hava minimitiderna för förvaringen såsom regel bestämts
utan hänsyn till det mot förvaringen utbytta straffets tidslängd. Den,
som första gången intagits till förvaring i vårdanstalt, skall, huru strängt det
mot förvaringen utbytta straffet än varit, kunna utskrivas från vårdanstalten
redan efter tre år. Därest även vid svåra förbrytelser utskrivning mera allmänt
komme att ske redan vid minimitidens utgång, torde ett försvagande av allmänpreventionen
med skäl kunna befaras. Såsom en oegentlighet måste ock framstå,
att den, som vid straffets ådömande befunnits så samhällsvådlig-, att hans

Minimitiderna
för
anstaltsbelianälingen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

intagande i vårdanstalt ansetts erforderligt, skall kunna frigivas redan före
strafftidens utgång, oaktat han, därest han intagits i straffanstalt, såsom regel
skulle där kvarhållits under hela strafftiden. Vidare kan det innebära
cn onödig hårdhet, att den, som dömts till straff, understigande tre år, där
straffet utbytes mot förvaring obetingat skall kvarhållas i vårdanstalten under
minst tre år. En närmare anpassning av förvaringens minimitid efter strafftiden
synes därför vara påkallad. I sådant syfte har jag latit omarbeta de sakkunnigas
förslag till lag om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare
efter följande riktlinjer.

Såsom regel skall förvaringen pågå minst under så lång tid som den, varunder
den brottslige, om förordnande om förvaring ej meddelats, skolat undergå
bestraffning. Huruvida det mot förvaring utbytta straffet varit straffarbete
eller fängelse, skall härvid icke inverka på förvaringstidens längd.

Erån regeln att förvaringens minimitid skall motsvara strafftiden hava vissa
undantag uppställts.

Till förhindrande av en alltför tidig utskrivning är det nödvändigt att den,
som intagits till förvaring i vårdanstalt, underkastas observation under en icke
alltför kort tid. Denna obligatoriska observationstid har ansetts skäligen
kunna bestämmas till två år. I enlighet härmed har huvudregeln angående
förvarings minimitid erhållit den avfattning, att ingen ma utskrivas förr
än han undergått förvaring i minst två år eller, där lian skolat undergå
bestraffning under längre tid än två år, under tid minst motsvarande strafftiden.

Vidare synes det för vinnande av bästa möjliga behandlingsresultat önskvärt
att i särskilda fall den fortsatta anstaltsbehandlingen kan utbytas mot
behandling utanför anstalten under behörig tillsyn, även om förvaringen ännu
icke pågått under tid motsvarande strafftiden. Om den, som undergått förvaring
i vårdanstalt, ej längre framstår såsom psykiskt abnorm, bör likaledes
en möjlighet finnas att utskriva honom från denna för psykiskt abnorma förbrytare
avsedda anstalt. Att efter lyckligt genomförd anstaltsbehandling överflytta
honom till ett fängelse lärer av olika skäl icke böra ifrågakomma, utan
även i dessa med hänsyn till de psykiska defekternas art säkerligen sällsynta
fall synes utskrivning i förening med fortsatt tillsyn vara att föredraga.
Fasthåller man vid att utskrivning före den tvååriga observationstidens utgång
icke får äga rum och att utskrivning före utgången av den mot strafftiden
svarande förvaringstiden endast undantagsvis får ske, synas ur. allmänpreventiv
synpunkt avgörande betänkligheter mot en sådan anordning icke
böra möta; detta desto mindre som på frihetsstraffens område en motsvarighet
till denna förtida utskrivning finnes i den villkorliga frigivningen.

En i detalj genomförd överensstämmelse med den villkorliga frigivningen
torde emellertid ej böra ifrågakomma. Vid sådan utskrivning på prov, varom
här är fråga, komma nämligen delvis helt andra synpunkter i betraktande än
vid villkorlig frigivning. Vidare tala praktiska skäl för att vid utskrivning
på prov samma regler tillämpas, vare sig utskrivningen sker före eller efter
strafftidens utgång, såsom i fråga om den myndighet, som skall besluta om

Kungl. Majits proposition nr 10.

utskrivningen, samt beträffande utskrivningens rättsverkningar och minimitidens
beräkning vid återintagning i vårdanstalten.

Vad slutligen angår de angivna principernas tillämpning i fall, då den, som
intagits i vårdanstalt, därefter övertygas om nytt brott, torde jag i det följande
få återkomma till denna fråga i samband med redogörelsen för de särskilda
paragraferna i förevarande lagförslag.

De allvarliga ingrepp i den personliga friheten, som interneringsinstitutet
innebär, låta det framstå såsom angeläget, att institutet kringgärdas med
betryggande garantier. Denna fråga sammanhänger nära med spörsmålen
om förutsättningarna för intagning i vård- eller interneringsanstalt och om de
myndigheter, vilka skola handhava intagningen.

I fråga om förutsättningarna för intagning i dylik anstalt torde följande Förutsättvara
att beakta. ningarna

TOV* ''lYht(1(1

Vad först angår de s. k. förminskat tillräkneliga förbrytarna, fordras — lik- ng { vårdsom
enligt gällande rätt — för prövning av frågan, huruvida tillräkneligheten är eller internedsatt,
att utlåtande i målet avgivits av medicinalstyrelsen. Av utredningen Anstalt.
skall vidare framgå, att den psykiska defekten är av mera permanent natur.

I enlighet härmed fordras, att den tilltalade är och icke blott vid brottets
begående var av sådan sinnesbeskaffenhet, varom i 5 kap. 6 §1 strafflagen
förmäles. Den psykiska defekten skall vidare låta den brottslige framstå
såsom endast i ringa mån mottaglig för den med straffet avsedda verkan. Dessutom
skall en allsidig prövning av hans förhållanden, därvid hänsyn skall
tagas till såväl brottet och hans sinnesbeskaffenhet som hans tidigare vandel,
giva vid handen, att han är ''vådlig’ för annans säkerhet till person eller egendom.
Och slutligen skall det straff, som han förskyllt, vara av viss betydenhet.
Även om dessa formella förutsättningar äro uppfyllda, skall den tilltalades
intagande i vårdanstalt icke vara obligatoriskt utan bero på en prövning
av förhållandena i det särskilda fallet.

I fråga om de farliga åter falls förbry tama skall straff oemottagligheten och
samhällsvådligheten ådagaläggas genom en serie av tidigare straffdomar och
genom föregående långvarig straffverkställighet, varjämte den straffskyldighet,
som vid interneringsfrågans provning föreligger, skall vara av viss betydenhet.
Även i detta fall skall förhandenvaron av de formella förutsättningarna
medföra endast rätt men ej ovillkorlig skyldighet att utbyta straffet mot
internering.

Med de stränga förutsättningar för intagning i vård- eller interneringsanstalt,
som sålunda föreslagits, torde det ej vara att befara, att intagning
i sådan anstalt skall komma att ske i andra fall än sådana, i vilka ett verkligt
behov därav föreligger. Snarare kan ifrågasättas, huruvida ej förutsättningarna
enligt de sakkunnigas förslag delvis äro val stränga. Särskilt gäller
detta, såvitt angår de förminskat tillräkneliga förbrytarna, kravet på att den
brottslige skall hava förskyllt straff av viss betydenhet och beträffande de farliga
återfallsförbrytarna fordringarna på den brottsliges tidigare belastning.

Härtill torde jag i det följande få återkomma.

Bihang till riksdagens protokoll 1027. 1 samt. 10 haft. (Nr 10.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Samverkan
mellan domstol
och.
nämnd vid
intagning i
anstalterna.

Jag övergår härefter till frågan om de myndigheter, vilka skola handhava
intagningen i vård- och interneringsanstalter.

För att en förminskat tillräknelig förbrytare skall kunna intagas till förvaring
i vårdanstalt fordras enligt de sakkunnigas förslag samstämmiga beslut
av domstol och den särskilda nämnden.

Därigenom att ett domstolsbeslut erfordras beredes den tilltalade tillfälle
att under hävdvunna, betryggande former utföra sin talan. Vad angår
nämnden, har dess medverkan vid förvaringsbeslutet betydelse i olika avseenden.
En samverkan mellan de olika domstolarna och en för hela riket
gemensam sakkunnig myndighet är ägnad att garantera en viss enhetlighet
i institutets handhavande. Vidare vin nes genom denna anordning den fördelen,
att den speciella sakkunskapen i dess olika former erhåller omedelbart
inflytande på avgörandet. Då dessutom beträffande två platser i nämnden
frågan om ledamöternas närmare kvalifikationer lämnats öppen, har en möjlighet
beretts att i nämnden låta jämväl lekmannaelementet erhålla inflytande.

Den allsidiga prövning, som en dylik obligatorisk samverkan mellan domstol
och nämnden garanterar, synes mig ägnad att innebära ett fullt tillfredsställande
skydd för den personliga friheten.

I motsats till vad som föreslagits beträffande de förminskat tillräkneliga
förbrytarna skall enligt de sakkunnigas förslag frågan om internering av
farliga återfallsförbrytare avgöras av nämnden utan medverkan av domstol.
Denna olikhet har motiverats därmed, att i förslaget till lag om internering
av farliga återfallsförbrytare interneringsförutsättningarna blivit bestämda
på sådant sätt, att för deras tillämpning domstols medverkan ej skulle vara
erforderlig. De sakkunniga framhålla härutinnan, hurusom beträffande de
farliga återfallsförbrytarna den förutsättning uppställts för internering,
att de skola hava begått en hel serie av brott. Inom denna trånga krets skulle
endast alldeles särskilda förhållanden kunna föranleda, att internering vore
mindre lämplig än straffverkställighet, och en kontradiktorisk förhandling inför
domstol, varigenom en sådan tilltalad skulle söka visa. obehövligheten eller
olämpligheten av internering för hans vidkommande, skulle sällan eller aldrig
någon praktisk betydelse.

Fångvårdsstyrelsen anför i sitt över de sakkunnigas förslag avgivna utlåtande,
att styrelsen hyser vissa betänkligheter mot att nämnden fått uppdraget
att besluta om internering. Styrelsen yttrar angående denna fråga följande:

''De sakkunniga framhålla önskvärdheten dels att folkåskådningen bör få tillfälle
att göra sig gällande i varje särskilt fall, då internering användes, samt
dels att likhet och jämnhet i tillämpningen böra åstadkommas. Dessa synpunkter
anse de sakkunniga samverka därhän, att det icke under nuvarande
förhållanden kan anses tillrådligt att lägga avgörandet om en persons internering
i underdomstols hand, särskilt icke i sådana underdomstolars, som icke
innehålla nämnd. Då emellertid dessa domstolar av den allmänna meningen
med rätta tillerkännas tillräckliga förutsättningar för att tillämpa strafflagens
bestämmelser i allmänhet och att i enlighet därmed ådöma även de svåraste
straff, synas de sakkunnigas betänkligheter mot att anförtro domstolarna valet

liungl. Maj:ts proposition nr 10.

mellan straffets verkställande eller dess utbytande mot internering icke övertygande.
Aktningen för domstolen är hos vårt folk djupt rotad. Känslan
av domstolens oväld och omsorgsfulla prövning är synnerligt stark; och det
synes styrelsen tvivelaktigt, att en nämnd, som i folkmedvetandet icke äger
åldrarnas hävd och helgd, skall kunna ej blott likställas med domstolarna utan
överträffa dessa i allmänhetens åskådning i fråga om ett tillförlitligt avgörande.

Genom noggrann förundersökning och egen utredning torde underdomstolen,
som har den tilltalade inför sig närvarande, vara satt i tillfälle att om honom
bilda sig ett val grundat omdöme. Enligt 15 § (i de sakkunnigas första
förslag) skall i varje hithörande fall inhämtas medicinalstyrelsens utlåtande
om hans sinnesbeskaffenhet, och således lärer domstolen äga tillfyllestgörande
vägledning jämväl i fråga om de psykiska förutsättningarna hos den tilltalade,
ehuru icke någon läkare har säte i domstolen. Om dessutom förut omförmälta
nämnd före domfällandet beredes tillfälle att yttra sig i ärendet och denna finner
skäl till internering, lärer med lugn kunna överlåtas åt domstolen att vid
domens meddelande besluta, huruvida straffet skall verkställas eller utbytas mot
förvaring. Genom en sådan omläggning av förslaget till lag om internering av
farliga återfallsförbrytare bringas detta i motsvarande delar till överensstämmelse
med förslaget om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare. Omläggningen
skulle självfallet medföra, att domstolen övertoge jämväl uppdraget
att vid nytt brott under interneringstiden m. m. besluta, huruvida straffet för
det nya brottet skall gå i verkställighet eller ingå i interneringen.’

Jag delar fångvårdsstyrelsens mening, att domstols medverkan bör fordras
jämväl när det gäller internering av farliga återfallsförbrytare. Eör svensk
rättsuppfattning torde det vara främmande, att så allvarliga ingrepp i den
personliga friheten som de, varom här är fråga, skulle få äga rum, utan att
tillfälle beretts den tilltalade att inför domstol utföra sin talan. Även om
det kan antagas, att med de i sakkunnigförslaget upptagna interneringsförutsättningarna
straffverkställighet mindre ofta skall framstå såsom lämpligare
än internering, torde det dock vara att förvänta, att ett interneringsinstitut, vid
vars tillämpning domstols medverkan erfordras, skall mötas med större förtroende
än om interneringsfrågans avgörande överlämnas åt nämnden ensam. Jag har
därför i förslaget till lag om internering av farliga återfallsförbrytare låtit
införa i huvudsak samma bestämmelser om samverkan mellan domstol och
nämnd, som skola tillämpas i fråga om förvaring av förminskat tillräkneliga
förbrytare.

Frågan om utskrivning av den, som intagits i vårdanstalt för förminskat Utskrivnintillräkneliga
förbrytare eller i interneringsanstalt för farliga återfallsförbrylare,
skall enligt de sakkunnigas förslag avgöras av nämnden. Likaså skall utskrivna
nämnden äga att utan domstols medverkan till anstalten återhämta den, som,
efter att vid utskrivning från anstalten hava ställts under tillsyn, åsidosätter de till anmeddelade
tillsynsföreskrifter under förhållanden, som låta honom framstå stalte,''nasåsom
vådlig för annans säkerhet till person eller egendom.

Fångvårdsstyrelsen anför i sitt utlåtande, att det synes styrelsen väl motiverat,
att utskrivningen anförtros åt nämnden. Däremot ifrågasätter styrelsen,
huruvida det ej borde tillhöra domstol att förordna om återhämtande

Eungl. Maj:ts proposition nr 10.

till anstalten av den, som efter lösgivande därifrån åsidosätter sina åligganden
enligt förordnandet om lösgivningen. Styrelsen anför i denna del:

''Ett sådant åsidosättande torde i de flesta fall ske under formen av ett
brott, för vilka fall saken ju ändock kommer under domstols prövning. Att
låta även Övriga fall behandlas av domstol kan icke för denna verka betungande
men skulle måhända i allmänhetens ögon innebära en viss trygghet.
Ur brottslingens synpunkt kan en sådan anordning vara av betydelse,
då det gäller en förnyad internering, som kan utsträckas år efter år.’

Frågan, huruvida domstols medverkan bör fordras för den utskrivnes återhämtande
till anstalten, kan tydligen vara föremål för olika meningar. Övervägande
skäl synas dock tala för att denna åtgärd anförtros åt nämnden.
Möjligheten att i vissa fall till anstalten återhämta den, som utskrivits från
anstalten, utgör ett nödvändigt komplement till tillsynsinstitutet. Nämnden
tillkommer att ensam avgöra, huruvida den, som intagits i anstalten, skall
där kvarhållas eller på prov utskrivas från anstalten. På grund av svårigheten
att på ett fullt bindande sätt avgöra, när den internerades samhällsfarlighet
kan anses hava upphört, synes det vara av vikt, att nämnden, om den besluter
8ig för utskrivning, äger möjlighet att utan större omgång själv till anstalten
låta återhämta den utskrivne, där omständigheterna låta förnyad observation
framstå såsom nödig. Medvetandet om en sådan befogenhet torde vara ägnat
att motverka en alltför stor återhållsamhet i fråga om utskrivning från anstalten.
Anmärkas må ock, att enligt de överarbetade förslagen nämndens befogenhet
härutinnan blivit så till vida begränsad, att, där hinder ej möter i den utskrivnes
eget uppförande, tillsynen över honom obligatoriskt skall upphöra efter
viss tids förlopp. Även enligt lagen angående villkorlig frigivning kan återkallelse
av villkorligt medgiven frihet ske i administrativ ordning. Med hänsyn
till den sammansättning nämnden skall erhålla torde avgörande betänkligheter
icke böra möta emot att åt nämnden inrymmes en motsvarande befogenhet.

Om hävande Den, som frigives eller på prov utskrives från interneringsanstalt för farliga

av tillsynen återfallsförbrytare, skall enligt de sakkunnigas förslag under sin återstående

över utskriv- -. ,

na personer livstid sta under tillsyn.

Häremot anför fångvårdsstyrelsen:

''Enligt förslaget skall övervakningen fortgå under den dömdes livstid. __ Men
på sätt erfarenheten visat, är det icke alldeles uteslutet, att en mänga ^gånger
straffad person, som ådagalagt utpräglad samhällsfarlignet, dock på äldre
dagar stadgar sig och blir en pålitlig statsborgare. "Vid sådant förhållande kan
ifrågasättas, om icke på grund av särskilt beslut tillsynen skulle kunna upphöra
efter vissa år. Dels lärer det vara onödigt förödmjukande för en fullt
upprättad person att för all sin återstående tid bära hallstämpeln såsom _ i
viss mån mindervärdig, och dels kan det möta svårighet att vinna lämplig
tillsyningsman, om uppdraget uttänjes över hövan. Följden av förslagets bestämmelse
i denna del kan befaras bliva, att ingen frivilligt åtager sig tillsynen,
utan att denna måste anförtros åt polisman å tjänstens vägnar, vilket
merendels kommer att betyda den frigivnes eller på prov utskrivnes ställande
under polisuppsikt för livstiden. Vilket hinder detta måste innebära för en

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

självständig, allmänt förtroende förutsättande verksamhet, ligger i öppen dag.
I fråga om utskrivna förminskat tillräkneliga medgiver det särskilda förslaget
möjlighet att häva tillsynen och provet efter fem år. Motsvarande möjlighet
synes böra beträffande utskrivna återfallsförbrytare finnas, åtminstone efter
tio år.’

De synpunkter, som av fångvårdsstyrelsen sålunda anförts, synas mig beaktansvärda.
Men enligt min mening torde man utan våda kunna gå längre
och stadga, att i fråga om den, som utskrivits från interneringsanstalt för farliga
återfallsförbrytare, tillsynen obligatoriskt skall upphöra, om den utskrivne
under så lång tid som tio år efter utskrivningen förhållit sig val.

I fråga om de förminskat tillräkneliga äger enligt de sakkunnigas förslag
nämnden häva tillsynen efter fem år. Denna tid synes mig skäligen kunna
förkortas till tre år, varjämte det torde böra åligga nämnden att vid utgången
av denna tid upptaga frågan om tillsynens hävande till prövning. Om
vidare den utskrivne efter utskrivningen under sex år i följd förhållit sig väl,
synes tillsynen böra obligatoriskt upphöra.

Enligt de sakkunnigas förslag skall samma nämnd — om ock med delvis
annan sammansättning ■—• handlägga såväl frågor om förvaring av förminskat
tillräkneliga förbrytare som frågor om internering av farliga återfallsförbrytare.

Frågan,
huruvida cn
eller Jlera
nämnder
böra tillsättas.

Fångvårdsstyrelsen framhåller i sitt utlåtande, att möjlighet bör lämnas öppen
att anförtro åt särskild nämnd frågor, som angå internering, och åt särskild
nämnd frågor om förvaring. Styrelsen anför härom följande:

''Beträffande förslaget till lag om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare
tillåter styrelsen sig framhålla., hurusom den i interneringsförslaget
omförmälta nämnden här får ett ytterligare både viktigt och helt säkert betungande
arbete sig ålagt. Så snart i fråga om en tilltalad omständigheter
synas föreligga, som kunna föranleda förvaring i vårdanstalt enligt 2 §, skola
handlingarna i målet överlämnas till nämnden för yttrande. Styrelsen har
funnit, att antalet brottslingar, i fråga om vilka en viss grad av förminskad
tillräknelighet kan ifrågasättas, är avsevärt stort. Det kan därför förväntas,
att nämnden får icke så få ärenden av hithörande slag till sin behandling;
och som denna är av brådskande natur, blir uppdraget för nämnden ej endast
arbetsamt utan även bindande. I den mån nämndens ledamöter icke äro statstjänstemän
kan därför befaras, att någon svårighet skall möta i fråga om dess
rekrytering. Envar med erfarenhet om den bristande påtaglighet, som gemenligen
föreligger i yttringarna av en otillräknelighet. i gränsläget, torde inse,
att mycken uppmärksamhet och eftertanke kräves för ett samvetsgrant prövande
av frågan, huruvida skäl till förvaring i vårdanstalt kan förefinnas.

Då nämnden dessutom har att fortgående följa den förvarades sinnesförfattning
för att kunna träffa grundade beslut om hans utskrivning på prov eller
hans slutliga frigivning, torde inses, att åliggandena» enligt förslaget äro för
nämndens ledamöter så omfattande, att desamma måste taga en väsentlig del
av hans arbetsförmåga i anspråk. Det kan därför enligt styrelsens mening
komma att visa sig omöjligt för en och samma nämnd att behandla frågor såväl
i avseende å internering av farliga återfallsförbrytare som beträffande förvaring
av förminskat tillräkneliga. Försiktigheten synes bjuda, att i 3 § av för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Frågan om
tilltalads
sinnesbeskaffenhet.

slaget rörande de sistnämnda möjlighet gives till utseende av en särskild nämnd,
oberoende av interneringsnämnden.’

Med hänsyn till de talrika beröringspunkter, som kategorierna förminskat
tillräkneliga förbrytare och farliga återfallsförbrytare erbjuda, synes det vara
fördelaktigt, att frågor om behandlingen av dylika förbrytare handläggas av
en och samma nämnd. Å andra sidan är det obestridligt, att nämndens arbetsuppgifter
med tiden kunna erhålla avsevärd omfattning. Intill dess närmare
erfarenheter härom vunnits synes emellertid det lämpligaste vara, att en gemensam
nämnd får avgöra hithörande frågor. Skulle det sedermera visa sig,
att nämndens arbete blir alltför betungande, torde frågan om arbetets fördelning
på särskilda nä,mnder böra upptagas till förnyad prövning.

Slutligen torde jag i detta sammanhang få i korthet beröra det av de sakkunniga
utarbetade förslaget till lag om skyldighet i vissa fall för domstol att låta
verkställa undersökning om tilltalads sinnesbeskaffenhet.

Angående detta lagförslag anför medicinalstyrelsen i sitt över 1923 års betänkande
avgivna utlåtande följande:

''Vidkommande förslaget till lag om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare
synes styrelsen i stort sett intet vara att erinra mot detsamma. Emellertid
vill styrelsen i detta sammanhang och med föranledande av det uppgjorda
förslaget till lag om skyldighet i vissa fall för domstol att låta verkställa undersökning
om tilltalads sinnesbeskaffenhet (Förslag V, sid. 29) framhålla, att
styrelsen den 8 december 1917 till Eders Kungl. Maj:t avgivit här i särtryck
bifogat utlåtande över en av riksdagen gjord anhållan om framläggande, av förslag
till lagbestämmelser om undersökning av sinnesbeskaffenhet hos tilltalad,
som av underrätt dömts till döden eller straffarbete på livstid.; och uttalade
styrelsen därvid sin uppfattning rörande ett av inom styrelsen tillkallade, sakkunniga
då uppgjort förslag till obligatorisk rättspsykiatrisk undersökning, i
vissa fall, av för brott tilltalade personer. En av styrelsen därvid gjord ungefärlig
beräkning av antalet rättspsykiatriska ärenden, som vid genomförande
av de dåvarande sakkunnigas förslag årligen skulle bliva föremål för behandling,
gav vid handen, att detta antal, som under åren 1920, 1921 och 1922 uppgått
till respektive 154 (därav 18 civilmål), 148 (därav 12 civilmål) och 125
(därav 9 civilmål), skulle komma att stiga till bortemot 1,000; och fann styrelsen
det icke möjligt att med sin nuvarande organisation behandla ett så stort
antal ärenden, utan skulle härför erfordras inrättande av en ny institution.
Även om vid genomförande av den nu föreslagna lagen om skyldighet i vissa
fall för domstol att låta verkställa undersökning av tilltalads sinnesbeskaffenhet
antalet fall, i vilka undersökning skulle ske, med hänsyn till skiljaktigheterna
uti de nu och förut föreslagna bestämmelserna i fråga om vilka personer,
som skulle bliva föremål för undersökning, bleve något lägre än det av styrelsen
år 1917 beräknade, torde antalet i allt fall bliva avsevärt mycket större än
av styrelsen för närvarande handlagda ärenden av förevarande beskaffenhet. I
betraktande härav är det uppenbart, att. det icke finnes någon möjlighet för
styrelsen med dess nuvarande organisation att handlägga ett så stort antal
rättspsykiatriska ärenden, som vid den nu föreslagna lagens genomförande
skulle underställas styrelsens provning.’

Fångvårdsstyrelsen, som med vissa ändringar tillstyrkt förslaget till lag
om skyldighet i vissa fall för domstol att låta verkställa undersökning om till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

talads sinnesbeskaffenhet, framhåller, att då de psykiatriska undersökningarna
var för sig kräva betydande arbete, följden av förslagets genomförande
måste bliva, att fängelseläkarnas tid i hög grad tages i anspråk. Särskilt vid
centralfängelserna, dit de svårare undersökningarna förläggas, syntes därför
ordinarie läkare behöva anställas, vilka helt toges i anspråk för fångvårdstjänsten.
Om alla hithörande ärenden måste hänskjutas till slutligt yttrande
av medicinalstyrelsen, bleve vidare måhända särskilda arbetskrafter därstädes
för ändamålet behövliga.

Jämsides med den utredning, som verkställts angående införande i svensk
lagstiftning av sådana rättsregler, varigenom ett förstärkt skydd beredes samhället
gentemot för detsamma farliga återfallsförbrytare, hava inom socialdepartementet
av särskilt tillkallade sakkunniga bedrivits arbeten för revision av
gällande bestämmelser angående intagande å sinnessjukanstalt ävensom av gällande
stadga angående sinnessjuka i övrigt. Yid det av nämnda sakkunniga
den 26 november 1923 avlämnade betänkandet är fogat, bland annat, förslag
till lag om vad domstol har att iakttaga beträffande undersökning av sinnesbeskaffenheten
hos person, som är för brott tilltalad, varjämte frågan om ordningen
för verkställande av rättspsykiatrisk undersökning och därmed sammanhängande
organisatoriska frågor i betänkandet upptagits till behandling.

På grund av det nära samband, som består mellan de sist omförmälda frågorna,
synes förslaget till lag om skyldighet i vissa fall för domstol att låta verkställa
undersökning om tilltalads sinnesbeskaffenhet icke böra upptagas till
slutlig prövning förr än jämväl de av de sakkunniga rörande sinnessjukvården
utarbetade förslagen kommit under omprövning. Jag har därför funnit förstnämnda
lagförslag icke för närvarande böra föranleda någon Kungl. Maj:ts
åtgärd.

Jag anhåller att härefter få övergå till de framlagda förslagens särskilda
bestämmelser, därvid jag, under hänvisning i övrigt till de sakkunnigas betänkanden
och med bortseende från redaktionella skiljaktigheter, kommer att väsentligen
beröra sådana frågor, i vilka de överarbetade förslagen förete saklig
avvikelse från de sakkunnigas förslag.

Förslaget till lag om förvaring av vissa förbrytare.

Rubriken och 1 §.

I rubriken till de sakkunnigas lagförslag hava de förbrytare, om vilka här
är fråga, betecknats såsom förminskat tillräkneliga. Närmast synes denna
beteckning utgöra en omskrivning i populär och förkortad form av den karakteristik,
som i 5 kap. 6 § strafflagen gives av dessa personers sinnesbeskaffenhet.
Huruvida uttrycket kan anses på ett fullt träffande eller i övrigt lyckligt
sätt återgiva det motsvarande innehållet av nämnda lagrum, lärer emellertid
icke vara ställt utom all tvekan. I varje fall torde denna terminologi icke

Kungl. Maj :ts proposition nr 10.

hava vunnit så obestridd hävd, att dess överförande till lagspråket kan vara
lämpligt. Även om jag vid redogörelsen för förslagets innehåll funnit mig
utan fara för missförstånd kunna följa de sakkunnigas uttryckssätt i detta
avseende, har jag av nu antydda skäl ansett lagens Tubrik böra erhålla en annan
avfattning. Då någon koncis och fullt exakt benämning å ifrågavarande
kategori av förbrytare icke synts stå till buds och det jäinväl lärer böra undvikas,
att lagen får utseende att gälla denna kategori i dess helhet, föreslår
jag rubriken lag om förvaring av vissa förbrytare. Innebörden härav belyses
närmare i 1 §, vilken såsom föremål för ett förvaringsbeslut betecknar den,
som prövas vara av sinnesbeskaffenhet, varom i 5 kap. 6 § strafflagen förmäles.

Vidare har såsom karakteristiskt för domstols förordnande om förvaring
framhållits, att förvaringsbeslutet meddelas i samband med en straffdom och
att förvaringen ersätter straffverkställigheten.

Vad straffdomen angår, skall endast en dom å straffarbete eller fängelse
kunna medföra, att den dömde intages i vårdanstalt. En dom å militärt disciplinstraff
eller å böter skall således ej härför vara tillfyllest.

Närmast skall förvaringen träda i stället för det frihetsstraff, som ådömts i
Samband med förvaringsbeslutet. Men om särskilda domar å frihetsstraff meddelats,
av vilka endast en är förbunden med ett förvaringsbeslut, skall enligt
12 § förvaringen träda i stället även för de övriga frihetsstraffen, där dessa
ålagts genom domar, som förekomma till verkställighet, innan förvaringen avslutats.
Särskild bestämmelse har icke synts vara erforderlig för det fall, att
först efter förvaringens avslutande en äldre dom å frihetsstraff förekommer
till verkställighet; straff registret torde nämligen erbjuda tillräcklig garanti
för att kännedom om en sådan dom skall vara för handen redan vid tiden för
förvaringsbeslutet.

Ädömda böter skola indrivas utan hinder av att den dömde är underkastad
förvaring. Men saknas tillgång till böternas gäldande, skall det frihetsstraff,
vartill böterna förvandlas, enligt 12 § utbytas mot förvaring under samma
förutsättningar som annat frihetsstraff.

2§.

Beträffande frågan, huru strängt straff den brottslige .skall hava, ådragit
sig för att hans intagande i vårdanstalt skall framstå såsom befogat, kunna
olika meningar råda. Då man såsom förutsättning för intagande i vårdanstalt
regelmässigt uppställer en dom å straffarbete i minst två år, blir visserligen
institutets tillämplighetsområde avsevärt begränsat. Åtskilliga brott, vilka enligt
erfarenheten ofta begås av förminskat tillräkneliga personer, äro belagda
med ett högsta straff av två års straffarbete. Så är enligt 18 kap. 8 § strafflagen
fallet vid otukt med kvinna, som fyllt tolv men ej femton år, och detsamma
gäller enligt kapitlets 10 § vid otukt mot naturen, även om brottet
riktar sig mot minderårig. Då en tillämpning av straffmaximum å förminskat
tillräkneliga förbrytare med hänsyn till bestämmelsen i 5 kap. 6 § strafflagen
knappast lärer ifrågakomma, torde .således i förevarande fall vid dylika brott
ett förvaringsbeslut praktiskt taget vara uteslutet. Vidare lärer böra beaktas,

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

att tukt och sedlighet sårande handlingar enligt 18 kap. 13 § strafflagen icke
kunna bestraffas strängare än med fängelse. Oaktat dylika gärningar kunna
stå övande av otukt synnerligen nära och medföra en allvarlig fara, skulle
de icke kunna medföra intagning i vårdanstalt, där ej den brottslige tidigare
varit underkastad förvaring. Liknande synpunkter kunna anföras jämväl i fråga
om andra brottstyper. Även om det således kan synas önskvärt, att institutets
tillämplighetsområde något vidgas, har jag emellertid ansett försiktigheten
bjuda att ej nu föreslå någon ändring beträffande den såsom regel föreskrivna
förutsättningen av eu straffdom å minst två års straffarbete.

Enligt sakkunnigförslaget skall den. som en gång ådömts straffarbete, oavsett
huruvida det varit kortare eller längre och huruvida det avtjänats eller
icke, kunna underkastas förvaring, därest han för ett efter domen begånget
brott ånyo dömes till straffarbete, kortare eller längre. Då, såsom
nyss nämnts, i regel fordras en dom å minst två års straffarbete, synas de
sakkunniga vid uppställande av omnämnda bestämmelse hava tillmätt enbart
förekomsten av tidigare dom å straffarbete en alltför stor betydelse för konstaterande:
av eu samhällsfarlighet, som kan motivera anstaltsbehandling på
obestämd tid. Men om den brottslige redan undergått ett ådömt straffarbete,
torde ett därefter begånget brott, som förskyller straffarbete, i förening med
den förminskade tillräkneligheten erbjuda tillräckliga hållpunkter för antagande
av dylik samhällsfarlighet. Härvid må även erinras därom att ett återfall
kan enligt nu gällande rätt föranleda skärpning i straffet endast om det
tidigare brottet varit till fullo straffat, då det senare brottet begicks. Jag har
därför i det överarbetade förslaget givit förevarande bestämmelse sådan ändrad
lydelse, att det nya brottet måste hava begåtts, sedan det förut ådömda straffarbetet
till fullo avtjänats.

I samband härmed har jag emellertid, för att tillgodose kravet å ökad möjlighet
att använda institutet beträffande sedlighetsförbrytare, ansett mig böra
föreslå, att den, som undergått för sedlighetsbrott ådömt straffarbete, skall,
om han därefter begår nytt sedlighetsbrott, kunna intagas till förvaring i vårdanstalt,
även om det senare brottet endast förskyller fängelse. Till sedlighetsbrott
bliva då hänförliga de brott, vilka under denna Tubrik äro upptagna i
18 kap. strafflagen.

Då såsom förutsättning lör intagande i vårdanstalt såsom regel föreskrivits,
att den brottslige skall hava ådragit sig minst två års straffarbete, innebär
detta, att nämnda förutsättning är för handen, om han för olika brott ådragit
sig straff, som enligt reglerna för brottskonkurrens i 4 kap. strafflagen sammanlagt
uppgå till två års straffarbete. Detta skall gälla, även där fråga är
om sammanläggning med tidigare ådömt straff enligt reglerna i kapitlets 9
och 10 §§. Enligt de sakkunnigas förslag skall i sistnämnda fall vid förva
ringsfrågans avgörande avseende fästas vid det tidigare ådömda straffet
endast i den mån detsamma icke är verkställt eller förfallet. Såvitt därmed
åsyftas den i 4 kap. 10 § uttryckta principen, att då brott förövats efter dom å
tidigare brott, straffet för det nya brottet skall sammanläggas med blott den
del av det gamla straffet, som återstod vid det nya brottets förövande, synes

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

intet vara att erinra mot de sakkunnigas ståndpunkt. Men förslagets avfattning
giver vid handen, att i fall av brottskonkurrens enligt 9 och 10 §§ i förevarande
hänsende skall bortses jämväl från den del av det gamla straffet, som må hava
verkställts under tiden mellan det nya brottets förövande och den nya domens
meddelande. Detta medför emellertid, förutom andra mindre tilltalande konsekvenser,
att frågan, huruvida förordnande om förvaring kan meddelas, blir
beroende av den tidpunkt, vid vilken ett brott upptäckes. Fortgår verkställigheten
av det gamla straffet, sedan första domstol dömt i det nya målet, kan
följden rent av bliva, att vid förvaringsfrågans prövning i överrätt den möjlighet
att förordna om förvaring, som kan hava förefunnits vid tiden för underrättens
dom, ej längre är för handen. Dylika processuella tillfälligheter böra
ej få inverka på förvaringsfrågans avgörande. Förslagets avfattning har därför
ändrats därhän, att beträffande sammanläggning av straff hänvisats till de
allmänna sammanläggningsreglerna, av vilka det följaktligen blir beroende,
huru stor del av det gamla straffet, som skall komma i betraktande vid förvaringsfrågans
avgörande. Däremot skall i detta sammanhang bortses från den
avräkning av tidigare verkställt straff, som i vissa fall skall ske vid verkställighet
av det enligt sagda lagrum bestämda straffet. Vid beräkning av
den tid, varunder den brottslige minst skall hållas förvarad, skall emellertid
hänsyn tagas till dessa avräkningsregler. Härtill torde jag få återkomma i det
följande.

3 §•

Beträffande sådana psykiskt defekta förbrytare, vilka äro minderåriga, kunna
samtidigt föreligga såväl förutsättningarna för intagning i vårdanstalt som
förutsättningarna för intagning i allmän uppfostringsanstalt. Frågan, huruvida
i sådant fall den ena eller den andra åtgärden bör tillitas, torde icke kunna
besvaras enhetligt.

Då, i allt fall för närvarande, inrättandet av särskilda vårdanstalter för sådana
psykiskt defekta förbrytare, som äro minderåriga, icke torde böra ifrågakomma,
synes tvångsuppfostringsinstitutet i viss utsträckning böra tillerkännas
företräde framför förvaringsinstitutet. Men detta företräde bör icke vara
ovillkorligt. Den andliga defekten kan nämligen vara av sådan art, att den
minderårige icke i allmän uppfostringsanstalt kan få den för honom lämpligaste
vården. Och vidare kan defekten i sina yttringar vara sådan, att den
minderåriges intagande i allmän uppfostringsanstalt skulle medföra fara för
de övriga eleverna. Bland andra omständigheter, vilka kunna medföra, att vårdanstalten
bör erhålla företräde framför-uppfostringsanstalten, må nämnas, att
den minderårige, då domen meddelas, uppnått sådan ålder, att den uppfostringstid,
som skulle stå till buds, bleve alltför kort. Regeln angående förhållandet
mellan förvaring och tvångsuppfostran har därför i förslaget erhållit den avfattning,
att förordnande om förvaring ej må meddelas, så framt icke med hänsyn
till den tilltalades sinnesbeskaffenhet eller andra förhållanden synnerliga
skäl därtill äro.

Särskilt med hänsyn till sådana fall, då det synes ovisst, huruvida den be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

handlingstid, som i allmän uppfostringsanstalt står till buds, skall visa sig
tillräcklig, kunde ifrågasättas, huruvida icke möjlighet borde öppnas att från
tvångsuppfostran övergå till förvaring i vårdanstalt. Intilldess närmare erfarenhet
vunnits rörande det praktiska behovet av specialbestämmelser i detta
avseende synes man emellertid lämpligen böra stanna vid de allmänna regler,
vilka jag i det föregående angivit.

§ 4.

Enligt de sakkunnigas förslag skall nämnden vid handläggning av frågor
rörande förminskat tillräkneliga förbrytare bestå av sju ledamöter, av vilka
minst tre skola vara behöriga att i riket utöva läkaryrket. Då någon minskning
av ledamöternas antal synts mig önskvärd och lämplig, har jag låtit omarbeta
bestämmelserna om nämndens sammansättning på det sätt, att nämnden
vid behandling av dessa frågor liksom vid handläggning av frågor om farliga
återfallsförbrytare skall bestå av fem ledamöter, av vilka minst en skall vara
behörig att i riket utöva läkarkonsten. Härvid får jag först erinra, att nämnden,
när fråga är om intagning i vårdanstalt, äger tillgång till utlåtande
från vederbörande fängelselukare och från medicinalstyrelsen. Vid avgivande
av dylikt utlåtande böra belysas även de omständigheter, vilka äro av betydelse
för frågan, huruvida den tilltalade med hänsyn till hans sinnesbeskaffenhet
bör intagas till förvaring i vårdanstalt eller huruvida straffverkställighet i
vanlig ordning bör äga rum. Under sådana förhållanden lärer vid nu nämnda
frågors avgörande behovet av medicinsk sakkunskap bliva tillbörligen tillgodosett,
även om antalet läkare i nämnden minskas från minst tre till minst em
Vad åter angår behandlingen av frågor om utskrivning från vårdanstalt kommer
prövningen av dylika frågor enligt sakens natur att föregås av en läkarundersökning.
Denna läkarundersökning skall företagas av den vid vårdanstalten
anställde läkaren, som under lång tid haft tillfälle att skaffa sig kännedom
om den å anstalten förvarades sinnesbeskaffenhet. Då således jämväl
i detta fall kominer att föreligga ett utlåtande av annan läkare än den, som
har säte i nämnden, torde ej heller här vara att befara, att de medicinska
synpunkterna, ej komma till sin rätt.

Ehuru de befogenheter, som enligt de överarbetade förslagen skola tillkomma
nämnden, väsentligen bliva av administrativ art, har jag ansett den av de
sakkunniga föreslagna bestämmelsen om skyldighet för ordförande och ledamöter
i nämnden att avlägga domared böra bibehållas. I detta avseende må
erinras, att även enligt nu föreliggande förslag det skall tillkomma nämnden
att avgöra fråga om en på prov utskriven persons återhämtande till förvaringseller
interneringsanstalt.

Enligt de sakkunnigas förslag till instruktion för nämnden skall denna vid
avgörande av frågor ’av mindre vikt’ vara beslutför, även om nämnden ej är
fulltalig. För min del har jag, med hänsyn till karaktären av dessa avgöranden,
ansett mindre lämpligt, att prövning av de frågor, som regleras i själva
lagen, skall kunna äga rum utan att samtliga ledamöter deltaga däri. Någon
praktisk svårighet att uppfjdla fordran på samtliga ledamöters deltagande i

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

dylika beslut lärer icke uppkomma, om ledamöternas antal reduceras till fem
och för en var av dessa finnes utsedd minst eu suppleant. Den regel, som alltså
i detta hänseende bör gälla, uttryckes i förslaget på det sätt, att vissa i lagen
omförmälda ärenden skola behandlas av en nämnd, bestående av ordförande
och fyra ledamöter. Däremot torde vissa andra frågor, om vilka lagen icke
innehåller bestämmelser, kunna handläggas under något enklare former. Härmed
åsyftas sådana ärenden, vilka sammanhänga med nämndens ställning såsom
förvaltningsinstitution eller hava karaktären av expeditionella bestyr o. dyl.
Erforderliga föreskrifter i sådant hänseende likasom i övrigt för ett närmare
ordnande av nämndens verksamhet torde lämpligen kunna meddelas i administrativ
väg. En bestämmelse om befogenhet för Kungl. Maj :t att utfärda dylika
föreskrifter har därför upptagits i denna paragraf.

Till bestämmelser av lags natur synas vara att hänföra erforderliga regler
angående omröstning vid fattande av beslut enligt lagen och om jäv för nämndens
ledamöter. Bestämmelser i dessa avseenden, innefattande hänvisning till
rättegångsbalkens motsvarande föreskrifter, hava fördenskull upptagits i 4 §.

I likhet med de sakkunniga har jag ansett nämndens avgöranden i de frågor,
som avses i lagen, höra äga slutlig karaktär. Bestämmelse härom har synts
lämpligen kunna införas i 4 §. I vad mån klagorätt bör vara medgiven i fråga
om sådana beslut, vilka av nämnden meddelas i dess egna förvaltningsfrågor,
torde, därest sådant finnes vara erforderligt, kunna närmare regleras i de tilllämpningsföreskrifter,
vilka det skall ankomma pa Kungl. Maj :t att utfärda.

Då jag alltså funnit mig kunna tillstyrka, att något rättsmedel icke skall
givas för vinnande av ändring i nämndens beslut även där det avser sådana
frågor som angående till förvaring intagen persons kvarhallande i vårdanstalten
eller utskriven persons återhämtande till anstalten, har jag utgått från
den uppfattning, att i den Kungl. Maj:t enligt § 26 regeringsformen tillkommande
rätten att i brottmål göra nåd skall innefattas befogenhet att meddela
befrielse från den påföljd av begånget brott, som ligger i förvaring enligt denna
lag. Nyssnämnda beslut av nämnden skulle därmed vara att i nu berörda
avseende jämställa med beslut, varigenom domstol förordnat om någons intagande
i vårdanstalt. Det synes vara av vikt, att denna möjlighet star öppen
till åvägabringande av rättelse även ; dylika beslut, exempelvis lör oet fall,
att en ändrad uppfattning gör sig gällande i fråga om förutsättningarna för
sträf f skyldigheten.

5 §.

Enligt den mot förevarande paragraf svarande 3 § i de sakkunnigas förslag
skall domstolen vara skyldig inhämta yttrande från nämnden, sa snart de i 2 §
särskilt angivna omständigheterna synas vara för handen, även om domstolen
i det föreliggande fallet finner förvaring ej böra ifrågakomma. För min del har
jag icke funnit tillräckliga skäl att göra en dylik skriftväxling mellan domstolen
och nämnden obligatorisk; da det icke lärer behöva antagas, att domstolen skall
underlåta att inhämta nämndens yttrande så snart sannolikheten talar för att
ett förvanngsbeslut kan komma att medföra asyftad verkan, skulle ett stad -

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

gande, som fastsloge en vidsträcktare skyldighet för domstolen att påkalla uttalande
från nämnden, i allmänhet blott medföra ändamålslös omgång med målets
avgörande och ett onödigt ökande av nämndens arbetsbörda. Den ordning,
som alltså enligt min uppfattning bör gälla i fråga om remiss från domstolen
till nämnden, torde kunna angivas genom en bestämmelse av innebörd, att förvaringsbeslut
av domstolen förutsätter tillstyrkande utlåtande från nämnden.
Då nämndens uppfattning således blir avgörande, därest nämnden finner intagande
till förvaring icke böra äga rum, synes bestämmelsen kunna erhålla den
avfattning, att i dylikt fall frågan om tilltalads intagande till förvaring skall
anses hava förfallit. Därav kommer då att följa, att domstolen efter erhållen
del av nämndens beslut har att återupptaga och avsluta målets handläggning.

6§.

Såsom gemensam beteckning å frigivning och utskrivning på prov har såväl
i förevarande lagförslag som i förslaget till lag om internering av vissa återfallsförbrytare
valts beteckningen utskrivning, därvid såsom skiljemärke mellan
de båda formerna av utskrivning framhållits, att frigivning innebär slutlig
utskrivning, under det att utskrivningen på prov är villkorlig. I samband härmed
har det i de sakkunnigas förslag till följdförfattningar begagnade uttrycket
lösgivning utbytts mot utskrivning.

7 §.

Utöver vad i det föregående anförts beträffande minsta tid för förvaring
får jag till närmare belysning av bestämmelserna i denna paragraf anföra följande.

Då föreskriften att förvaringstiden såsom regel ej får understiga strafftiden
har sin grund däri, att förvaringen skall träda i stället för straffet, bör vid
beräkning av förvaringens minimitid enligt sakens natur hänsyn tagas endast
till den del av straffet, som den dömde, där förordnande om förvaring ej
meddelats, skolat undergå. Skall straffet till någon del anses verkställt genom
den dömdes hållande i häkte, eller skall vid sammanträffande av brott
enligt 4 kap. 9 eller 10 § strafflagen straff, vilket på grund av äldre dom
kommit till verkställighet, avräknas å det nu ådömda straffet, skall således
vid beräkning av minsta tid för förvaringen endast den återstående strafftiden
tagas i betraktande.

Beträffande frågorna om den närmare beräkningen av minimitidens begynnelse-
och slutdag samt om verkan därav att avbrott i förvaringen äger rum
torde de grunder böra tillämpas, som gälla för beräkning av strafftid. En
erinran härom har lämnats i andra stycket.

8—11 §§.

I dessa paragrafer behandlas det fall, att den, som dömts till straff, i vars
ställe trätt förvaring i vårdanstalt, därefter dömes till straff för annat brott.
Sålunda behandlas i 8 och 9 §§ frågan, under vilka förutsättningar förvaringen
skall träda i stället för det nya straffet. För fall, då sådant förvaringsbeslut

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

meddelas, lämnas i 10 § vissa specialregler rörande beräkning av förvaringens
minimitid. För fall åter, då straffet icke utbytes mot förvaring, meddelas i
11 § bestämmelser om avräkning av redan undergången förvaring å straffet
för det nya brottet.

Beträffande frågan om straffets bestämmande vid brottskonkurrens av här
ifrågavarande slag torde jag få erinra om den från 15 § i de sakkunnigas förslag
hämtade bestämmelsen i 16 § första punkten, enligt vilken i vissa fall
föreskriften i 4 kap. 10 § strafflagen om sammanläggning av straff icke skall
äga tillämpning.

I fråga om terminologien torde böra anmärkas, att i de sakkunnigas
förslag uttrycket att förvaring träder i stället för straff begagnas både för det
fall, att den brottslige skall, i stället för att undergå bestraffning, undergå
förvaring, och för det fall. att till följd av redan verkställd förvaring ytterligare
påföljd ej skall inträda. I det överarbetade förslaget talas däremot
endast i det förra fallet om att förvaring träder i stället för straff. I det
senare avseendet åter säges, att straffet skall anses verkställt genom undergången
förvaring.

8 och 9 §§.

Frågan, huruvida det nya straffet bör utbytas mot förvaring, ställer sig
väsentligt olika, allteftersom vid domens meddelande förvaringen ännu pågår
eller redan nått sin avslutning. Med det fall, att förvaringen fortfarande
pågår, bör likställas det, att ett meddelat förvaringsbeslut ännu icke börjat
verkställas, respektive att den brottslige vållat avbrott i pågående förvaring.

Undergår den brottslige vid domens meddelande förvaring, skall redan häri
såsom regel ligga ett starkt skäl för att jämväl det nya straffet, där det utgöres
av frihetsstraff, utbytes mot förvaring. Den en gång inslagna behandlingsmetoden
bör nämligen icke utan nödtvång avbrytas och ersättas med en
annan.

Regeln att pågående förvaring icke bör avbrytas för straffverkställighet
kan emellertid icke undantagslöst upprätthållas. Begås nytt brott under
pågående förvaring, kan det nämligen understundom av disciplinära skäl vara
påkallat, att man äger möjlighet att avbryta förvaringen för någon tids straffverkställighet.
Då någon kraftigare disciplinerande verkan emellertid icke
torde kunna förväntas av ett så lindrigt straff som ett fängelsestraff, synes
undantaget böra begränsas till det fall, att straffet utgöres av straffarbete.

Är den brottslige, då domen meddelas, redan utskriven från vårdanstalten,
blir frågan, huruvida straffet skall utbytas mot förvaring, liktydig med frågan,
huruvida den brottslige bör återintagas i vårdanstalten för fortsatt förvaring.
För ett sådant beslut torde böra fordras, att brottet förskyller straffarbete
eller fängelse, att den brottslige på grund av sin sinnesbeskaffenhet
framstår såsom vådlig för annans säkerhet till person eller egendom och att
nämnden tillstyrkt hans återintagande i anstalten. Där dessa förutsättningar
äro uppfyllda, torde återintagning böra kunna ske, vare sig brottet begåtts
före, under eller efter förvaringen. Fasthållas måste emellertid i varje fall,

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

att den omständigheten, att ett brott, som förskyller dylikt straff, föreligger
till bedömande, icke i och för sig innebär tillräckligt bevis för att den brottslige
är samhällsvådlig så som nyss sagts. Särskilt om brottet begåtts före
förvaringens början och den brottslige därefter under längre tid undergått förvaring,
skall ej sällan kunna antagas, att den samhällsvådlighet, som en gång
förelegat, sedermera upphört. Den omständigheten, att domstolen finner brottet
förskylla straffarbete eller fängelse, synes därför ej heller i och för sig böra
medföra skyldighet för domstolen att inhämta yttrande från nämnden. De av de
sakkunniga föreslagna bestämmelserna om skyldighet för domstolen att i hithörande
fall inhämta yttrande från nämnden, innan frihetsstraff ådömes, har
jag därför ansett icke böra upptagas i det överarbetade förslaget.

10 §.

I fråga om minsta tid för förvaringen bör skillnad göras i konkurrensfallen
allt efter som det nya brottet är begånget före eller efter förvaringens början.

Har brottet begåtts före förvaringens början, synes minimitiden principiellt
böra, så vitt möjligt, utmätas så, som om den brottslige på en gång lagförts
för samtliga brott. Straffet bestämmes enligt 4 kap. 9 eller 10 § strafflagen,
enligt 9 §, om brottet begåtts före såväl den förra domen som förvaringens
början, och enligt 10 §, om det begåtts efter den förra domen men före förvaringens
början. Med hänsyn till detta straff bör minimitiden bestämmas,
därvid tid, varunder den brottslige på grund av det ursprungliga förvaringsbeslutet
må hava undergått förvaring, bör tillgodoräknas honom.

För fall, då det nya brottet begåtts efter förvaringens början, skall en ny
minimitid beräknas med utgångspunkt från tiden för det nya brottets begående
eller, om den brottslige dä ej undergick förvaring, från det förvaringen
återupptogs. Därvid skola de allmänna reglerna rörande beräkning av minimitid
tillämpas under iakttagande, att det är med hänsyn till straffet för det
nya brottet som minimitiden skall bestämmas. Jämväl därutinnan skola de
allmänna reglerna tillämpas, att. om strafftiden understiger två år, minimitiden
för förvaringen ändock skall vara två år.

Där vid det nya brottets begående den ursprungliga minimitiden ännu icke
gatt till ända, kunde ifrågasättas, huruvida ej en sammanläggning av minimitiderna
borde ske enligt de grunder, som i 4 kap. 10 § strafflagen stadgas för
sammanläggning av straff. Till förmån för en sådan sammanläggning kunde
anföras, att det, särskilt av disciplinära skäl, kan vara lämpligt, om ett brott,
som blivit begånget under pågående förvaring, medför en obligatorisk förlängning
av den ursprungliga minimitiden. Då emellertid nämnden har möjlighet att
under principiellt obegränsad tid kvarhålla den brottslige i vårdanstalten, synas
de fördelar, en dylik specialbestämmelse skulle medföra, icke uppväga de
olägenheter, som uppställandet av invecklade sammanläggningsregler måste
innebära. Självfallet torde emellertid vara, att om den nya minimitiden understiger
vad som vid det nya brottets begående må hava återstått av den ursprungliga
minimitiden, utskrivning ej bör få äga rum förr än efter det ursprungliga
förvaringsbeslutet så kunnat ske. En erinran härom har lämnats i paragrafen.

Kung!. Maj:ts proposition nr 10.

11 §■

Då den, som dömts till straff, i vars ställe trätt förvaring i vårdanstalt,
därefter lagföres för annat brott, ställes domstolen närmast inför valet mellan
förvaring och straffverkställighet. Men genom dessa båda alternativ torde man
icke alltid på ett tillfredsställande sätt kunna tillgodose de särskilda hänsyn,
som här kräva beaktande.

Särskilt i sådana fall, då ett relativt obetydligt brott begåtts före förvaringens
början ocli den brottslige efter utskrivning från vårdanstalten under
lång tid förhållit sig väl, skola ofta starka skäl tala för att han varken återintages
i vårdanstalten eller underkastas straffverkställighet. En atenntagning
kan nämligen vara onödig av den anledningen, att han icke längre framstår
såsom vådlig för annans säkerhet, och förhållandena kunna vara sådana,
att straffverkställigheten skulle äventyra behandlingsresultatet. Liknande
synpunkter kunna -— om ock ej med samma styrka göras gällande i fall,
då det nya brottet blivit begånget under förvaringen. En möjlighet synes därför
böra öppnas att genom tillgodoräknande av verkställd förvaring befria den
brottslige från straffverkställighet.

Men även om man finner, att den brottslige bör underkastas bestraffning,
kan situationen dock vara sådan, att det skulle innebära en onödig hårdhet att,
utan avseende å den undergångna förvaringen, verkställa straffet i dess helhet.
Särskilt skall så ofta vara fallet, om den tid, varunder den brottslige efter det
nya brottets begående undergått förvaring, är mycket lång. En möjlighet
torde därför även böra finnas till att genom avräkning av förvaringstid förkorta
tiden för straffverkställigheten.

Då emellertid förvaringen icke är att anse såsom ett straff och behandlingen
i vårdanstalt -— särskilt om denna behandling misslyckats icke obetingat
kan likställas med en straffverkställighet, torde avräkningen icke böra göras
obligatorisk.

Eör ett fall kunde emellertid en obligatorisk avräkningsregel hava vissa skäl
för sig. Ifrågasättas kan nämligen, huruvida straffverkställighet någonsin
bör få äga rum, där det nya brottet blivit begånget före förvaringens början.
Denna fråga besvaras nekande i de sakkunnigas förslag, av vars 7 andra
punkten, framgår, att vid den undergångna förvaringen skall bero, där ej domstolen
med nämnden finner återintagning i vårdanstalten böra äga rum. Enligt
strafflagskommissionens förslag (11 kap. 9 § tredje stycket), skall däremot
straffverkställighet kunna ske, om särskilda skäl därtill äro.

Att i dylika fall straffverkställighet i allmänhet icke bör ifrågakomma
synes vara riktigt. Men understundom kunna förhallandena gestalta sig annorlunda.
Är det fråga om ett mycket svårt brott, lär man nämligen icke
kunna låta bero vid den undergångna förvaringen. En återintagning i vårdanstalten
kan vara utesluten av den anledningen, att den brottsliges sinnesbeskaffenhet
icke längre är sådan, att behandling i vardanstalt är motiverad.
Oaktat brottet begåtts före förvaringens början, torde därför undantagsvis
straffverkställighet böra få ske.

Kungl. Maj:is proposition nr 10.

Vid avräkning av förvaringstid bör enligt sakens natur hänsyn få tagas
endast till förvaring, som verkställts efter det nya brottets begående. Vidare
torde såsom regel en dags förvaring icke böra få räknas för mer än en dags
undergående av bestraffning.

Ifrågasättas kan, huruvida icke, i analogi med vad som enligt 4 kap. 12 §
strafflagen gäller vid avräkning av häktningstid, borde stadgas, att en dags
förvaring icke finge räknas för mer än en dags fängelse. Häremot talar emellertid
framför allt, att de särskilda hänsyn, som göra sig gällande i fråga om
de i förva ringslagen avsedda brottslingarna, låta en något friare prövningsrätt
för domstolen framstå såsom önskvärd. Härtill kommer, att beträffande
minimitid för förvaring skillnad ej gjorts, allteftersom förvaring trätt i stället
för straffarbete eller för fängelse, och att det däTför synes följdriktigt att
även i detta sammanhang likställa straffarbete och fängelse.

Ett undantagslöst fasthållande vid grundsatsen att en dags förvaring icke
får räknas för mer än en dags undergående av bestraffning skulle medföra, att
straffverkställighet måste ske, även om strafftiden endast obetydligt överstiger
förvaringstiden och straffets verkställande efter all sannolikhet måste äventyra
det uppnådda behandlingsresultatet. Till undvikande härav torde domstolen
böra berättigas att, om synnerliga skäl äro att den brottslige befrias från straffets
undergående, förordna, att straffet i dess helhet skall anses verkställt,
även om förvaringstiden understiger strafftiden. Eör en sådan åtgärd torde
lämpligen böra fordras, att yttrande avgivits av nämnden.

De betänkligheter mot straffverkställighet under vissa förhållanden, som
utgöra huvudgrunden för avräkningsbestämmelserna, äga större betydelse endast
där fråga är om verkställighet av frihetsstraff. Men till grund för bestämmelserna
ligga jämväl billighetshänsyn, vilka kunna göra sig gällande,
även om straffet är böter. Bestämmelserna hava därför erhållit sådan avfattning,
att avräkning av förvaringstid skall få äga rum, även om endast böter
ådömas, därvid — liksom i fråga om avräkning av häktningstid — en fast
norm för avräkningen ansetts icke behöva uppställas.

12 §.

Då straff på exekutionsstadiet utbytes mot förvaring, skola beträffande
minsta tid för förvaringen samma regler tillämpas, som då förvaringsbeslut
meddelas av domstol. Ett undantag har emellertid uppställts för det fall, att
förvandlingsstraff för böter utbytes mot förvaring. Enligt regeln att den
brottslige, räknat från det nya brottets begående, skall hållas förvarad minst
under två år, även om det straff, han för brottet förskyllt, understiger två års
frihetsstraff, skulle ett brott, som förskyllt endast böter, kunna medföra en
förlängning av den ursprungliga minimitiden med ända till två år. Då detta
synes oskäligt strängt, har föreslagits, att frihetsstraff, vartill böter förvandlats,
ej må leda till förlängning av den för förvaringen gällande minsta tid
i vidare mån än som svarar mot förvandlingsstraffets tidslängd.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 10 höft. (Nr 10.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

13 §.

Det under 13 § upptagna stadgandet överensstämmer i det väsentliga med
12 § i det av de sakkunniga utarbetade förslaget till lag om internering av
farliga återfallsförbrytare. En bestämmelse av detta innehåll synes emellertid
böra ingå även i förvaringslagen. Vid avfattandet av en dylik bestämmelse
torde skyldigheten för nämnden att även utan särskild anledning upptaga fråga
om utskrivning böra hänföras till den tidpunkt, då enligt lagen utskrivning
under normala förhållanden tidigast kan äga rum. I fråga om sådan person,
som efter utgången av nyssnämnda tid kvarhållits i anstalten, synes nämnden
böra ex officio minst en gång under varje kalenderår upptaga undersökning,
huruvida utskrivning kan ske. Genom en sådan bestämmelse göres tydligen
icke någon inskränkning i nämndens skyldighet att behandla framställning,
som förvarad person vid vilken tidpunkt som helst under förvaringen kan
göra angående utskrivning från anstalten. I övrigt ligger det i sakens natur,
att nämnden genom besök å anstalten, inspektion av någon dess ledamot
eller på annat lämpligt sätt kommer att följa förhållandena inom anstalten
och taga kännedom om de förvarades tillstånd. Närmare föreskrifter om
den tillsyn, nämnden i detta avseende har att utöva, torde lämpligen kunna
meddelas i administrativ ordning.

Att, på sätt de sakkunniga föreslagit, i lagtexten uttryckligen angiva, att
vid prövning av fråga rörande utskrivning hänsyn skall tagas jämväl till de
förhållanden, vari den förvarade skulle komma att försättas utanför anstalten,
har synts överflödigt, då utan dylik hänsyn det knappast lärer kunna bedömas,
huruvida den förvarade efter frigivningen kan bliva vådlig för annans
säkerhet till person eller egendom.

14 §.

Denna paragraf äger motsvarighet i 11 § i de sakkunnigas förslag.

Enligt berörda förslag skall beslut, varigenom nämnden förordnar om återhämtad
persons fortsatta kvarhållande i vårdanstalt, avse en tid av ett år i
sänder. Då det synts mindre lämpligt, att nämnden vid dylikt avgörande
skall vara bunden att fastställa så lång tid för fortsatt förvaring som ett år,
har jag ansett mig böra föreslå den ändring, att beslutet skall avse högst ett
år i sänder.

15 §.

Enligt de sakkunnigas förslag skall vid utskrivning på prov endast beslut
om den utskrivnes återintagning i vårdanstalten eller återhämtande till anstalten
innebära hinder mot tillsynens hävande. Med sådant beslut torde emellertid
böra likställas dom, varigenom den utskrivne dömts att undergå straffarbete
eller fängelse. Meddelas sådan dom, synes tillsynen efter straffverkställighetens
slut böra återupptagas. Har däremot domstolen förordnat, att ådömt
straff skall anses verkställt genom undergången förvaring, synes sådan straffdom
icke böra innebära hinder mot tillsynens hävande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

16 §.

I fråga om påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen avviker det överarbetade
förslaget från de sakkunnigas förslag. Sistnämnda förslag innehåller i 15 §
den bestämmelse, att tiden för påföljden skall räknas från den dag, då den förvarade
från anstalten frigives eller utskrives på prov, samt att, därest den
förvarade, innan tiden för påföljden lupit till ända, återintages i anstalten eller
efter utskrivning på prov dit återhämtas, lika tid skall räknas från den
dag, han ånyo kan varda frigiven eller på prov utskriven. Någon motivering
till denna bestämmelse har icke lämnats.

Om efter definitivt avslutad straffverkställighet nytt brott begåtts, innan
påföljdstiden lupit till ända, torde detta enligt gällande rätt ej medföra, att
vid beräkning av påföljdstiden skall förfaras som om frigivning ej skett. Att
tillämpa en strängare regel för det fall, att frigivning skett efter definitivt avslutad
förvaring, synes mindre tilltalande, helst som förvaringstiden kan vara
väsentligt längre än strafftiden.

Jag övergår härefter till frågan, huru förhållandena gestalta sig, därest
återintagning eller återhämtande sker efter utskrivning på prov. Har sådan
utskrivning ägt rum, sedan förvaringen pågått under tid, minst motsvarande
strafftiden, talar å ena sidan den omständigheten, att den utskrivne, då återintagning
eller återhämtning ägde rum, fortfarande stod under tillsyn, för att
utskrivningen i vad den avser påföljden icke betraktas såsom definitiv; men
å andra sidan kan här, liksom vid frigivning, förvaringstiden och därmed också
den totala påföljdstiden vara så lång, att det framstår såsom skäligt att med
avseende å påföljden behandla den utskrivne på samma sätt som den, vilken
definitivt utskrivits från anstalten. Med hänsyn härtill torde beträffande påföljden
samma regler böra gälla, då utskrivning på prov ägt rum, sedan förvaringen
pågått under tid minst motsvarande strafftiden, som vid frigivning.
Har åter utskrivning på prov skett före strafftidens utgång, synas visserligen
starkare skäl tala för att återintagning och återhämtande böra medföra, att påföljdens
slutdag framflyttas. Emellertid kan utskrivning på prov före strafftidens
utgång ske endast om särskilda skäl därtill äro och kommer följaktligen
att äga rum blott mera undantagsvis. Vidare är det önskvärt, att enahanda
bestämmelser härutinnan gälla vid utskrivning på prov vare sig utskrivningen
skett före eller efter tid motsvarande strafftiden.

På grund härav har jag ansett, att i fråga om beräkning av påföljdstid samma
regler skola tillämpas, som eljest gälla vid avgörande, huruvida straff skall
anses verkställt genom undergången förvaring. Ifrågasättas kan visserligen,
huruvida icke en specialbestämmelse dock vore påkallad för att utmärka, att
den, som utskrivits från vårdanstalt, skall anses hava icke blott utstått straffet
utan även ''frigivits’ i den bemärkelse, vari detta uttryck användes i 2 kap.
19 § strafflagen. Att sista punkten i förevarande 16 § även utan en sådan specialbestämmelse
bör anses hava denna innebörd, torde emellertid icke kunna
bliva föremål för tvekan. Jag har alltså icke ansett nödigt att i det överarbetade
förslaget upptaga en bestämmelse, motsvarande 15 § andra stycket i de sakkunnigas
förslag.

Kungl. Maj :ts proposition nr 10.

Promulgationsbestämmelsen.

Den föreslagna lagens ikraftträdande måste göras beroende av att nödiga
vårdanstalter finnas tillgängliga. Det synes därför böra överlämnas åt Kungl.
Maj:t att bestämma tiden för ikraftträdandet.

Till det av de sakkunniga utarbetade lagförslaget har icke fogats någon bestämmelse
om lagens ikraftträdande, och ej heller i deras motivering har berörts
frågan om lagens tillämplighet å brott, som blivit begånget före ikraftträdandet.

I fråga om förhållandet mellan gammal och ny lag på straffrättens område
gäller såsom allmän regel den i 5 § i promulgationsförordningen till strafflagen
uttalade grundsatsen, att brott, som blivit begånget före ny lags ikraftträdande
men icke dessförinnan blivit avdömt genom laga kraftägande dom,
skall straffas efter den nya lagen, om straffet enligt denna lag är lindrigare än
den äldre lagens straff för samma brott. Denna regel torde äga tillämpning
icke blott i fråga om ändringar i strafflagen utan även beträffande straffrättsliga
lagändringar i allmänhet. Om en dylik lagändring icke åtföljes av särskild
övergångsbestämmelse, ställes alltså rättspraxis inför spörsmålet, huruvida
den nya lagen i förekommande fall skall anses leda till ett för den tilltalade
lindrigare bedömande än den äldre lagen.

Då tvekan torde kunna uppstå, huru i nu berörda avseende en jämförelse
mellan straff, å ena, samt förvaring såsom påföljd av brott, å andra sidan,
skall utfalla, har denna fråga synts mig icke böra lämnas olöst i förvaringslagen.
Särskilt med hänsyn till att förvaringen kan erhålla en större tidslängd
än det däremot svarande straffet torde övervägande skäl tala för att
förvaringslagen icke vinner tillämpning i återverkande riktning. Häri kan
tydligen icke inbegripas, att samtliga de brott, som komma i betraktande vid
förvaringsbeslut, skola vara begångna efter den nya lagens ikraftträdande.
Detta förbehåll torde böra inskränkas till det brott, eller, i händelse av flera
brottsliga handlingar, något av de brott, för vilka domfällande äger rum i
samband med att förvaringsbeslut meddelas; den brottslighet, som enligt lagen
förutsättas skola i övrigt ligga den tilltalade till last, skall således kunna hänföra
sig till tiden före ikraftträdandet. Regeln synes därför kunna erhålla
den avfattning, att förvaringslagen icke skall tillämpas i mål, däri åtal ej sker
för brott, begånget efter lagens ikraftträdande.

Förslaget till lag om internering av vissa återfallsförbrytare.

Rubriken.

Jämväl med avseende å rubriken till denna lag har jag ansett de sakkunnigas
förslag böra underkastas någon jämkning. Ehuruväl enligt förslaget såsom
förutsättning för interneringsåtgärd kräves, att vederbörande återfallsförbrytare
skall vara att anse såsom ''vådlig’ för annans säkerhet till person eller
egendom, torde det dock kunna vara för det allmänna föreställningssättet i nå -

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

gon mån missvisande, att i lagens rubrik sådana personer utan undantag eller
förbehåll betecknas såsom ''farliga’ återfallsförbrytare. Lämpligen synes ock
rubriken böra utmärka, att lagen, på grund av de stränga förutsättningarna
för beslut om internering, kan erhålla blott en begränsad tillämpning inom återfalls!
örbrytarnas kategori. Jag har därför ansett den av de sakkunniga föreslagna
rubriken böra utbytas mot lag om internering av vissa återfallsförbrytare.

1 §•

Beträffande det fall, att flera domar å frihetsstraff meddelats, av vilka endast
en är förbunden med ett interneringsbeslut, torde jag få hänvisa till 13 §
och till vad jag i det föregående anfört i anslutning till 1 § i förvaringslagen.

I det överarbetade förslaget användes, likasom i de sakkunnigas förslag, uttrycket
återfall i brott för att beteckna, att någon, som förut begått brott och
därför dömts till straff, ånyo gör sig skyldig till brott, oavsett om det senare
brottet är av samma slag som det förra och om den tidigare straffdomen verkställts.

2 §•

I fråga om de särskilda interneringsförutsättningarna anför fångvårdsstyrelsen
i anslutning till den mot förevarande paragraf svarande 3 § i de sakkunnigas
förslag:

’Den försiktighet, som med rätta bör iakttagas vid införande i lagstiftningen
av nya ingripande anordningar, har i stort sett varit ledande vid avfattningen
av bestämmelserna om farliga återfallsförbrytares internering. Om icke denna,
hänsyn bort tillmätas avgörande betydelse, synes det styrelsen, att förslaget
med skäl kunnat givas en vidare omfattning, så att icke för åtgärdens vidtagande
behövt förutsättas, såsom i förslagets 3 §, att minst fyra lagakraftvunna
domar, därav tre för återfall i brott, föreligga, och att alla
dessa domar lyda å straffarbete, ävensom att förbrytaren skall hava undergått
straffarbete i. tillhopa minst tio år. Bestämmelsen kommer i följd härav att
bliva tillämplig^ så gott soin uteslutande å egendomsförbrytare, i all huvudsak
å dem, som begått mångfaldiga tjuvnadsbrott — bland dem måhända åtskilliga
av jämförelsevis lindrig art, Att våldsverkare, sedlighetsförbrytare och dylika
adraga sig fyra eller flera gånger straffarbete är ytterst sällsynt. Men just till
skydd emot dessa vore en internering på obestämd tid i åtskilliga fall för samhällets
säkerhet till gagn. Egendomsbrotten innebära för visso en i regel vida
ofarligare kränkning.’

Såsom de sakkunniga framhållit, torde stränga förutsättningar böra uppställas
för att en fullt tillräknelig person skall kunna interneras på obestämd
tid. Särskilt gäller detta för sådana fall, där fråga ej är om brott mot annans
person utan om egendomsförbrytelser. Främst för dylika fall torde för internering
böra fordras, att den brottslige gjort sig skyldig till upprepade återfall
och att han under lång tid undergått straffarbete. I fråga om den, som
är vådlig för annans personliga säkerhet, gör sig kravet på stränga interneringsförutsättningar
icke gällande med samma styrka. Å andra sidan torde
ofta nog skydd mot dylika förbrytare kunna vinnas, även om interneringsinstitutet
hålles inom snäva gränser. Vid brotten mot annans person har näm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

ligen den farliga återfallskriminaliteten enligt erfarenheten synnerligen ofta
sin grund i psykisk abnormitet. Det är därför väsentligen från bestämmelserna
om förvaring av de förminskat tillräkneliga förbrytarna, som man här har
att vänta det erforderliga rättsskyddet.

I fråga om den stränghet, med vilken förutsättningarna för internering böra
upprätthållas med avseende å särskilda typer av aterfallsförbrytare, kunna
tydligen meningarna växla. Icke utan fog lärer det sålunda kunna ifrågasättas
att beträffande vissa svårare förbrytelser, såsom exempelvis inbrott
med användande av sprängämne och vissa sedlighetsbrott, låta internering inträda
såsom påföljd i en större utsträckning än som blir fallet enligt föreliggande
förslag, över huvud synes det icke uteslutet, att om interneringen i
tillämpningen visar sig medföra goda verkningar, det kan finnas ändamålsenligt
att i något ökad omfattning använda detta kraftiga medel för bekämpande
av brottsligheten i några av dess svåraste yttringar. Men intill dess
närmare erfarenhet vunnits, synes det icke vara tillrådligt att gå längre än de
sakkunniga i denna del förordat. Jag har fördenskull med avseende å interneringsförutsättningarna
ansett mig icke böra avvika från de sakkunnigas
förslag.

Enligt 18 § i förslaget skall interneringslagen icke äga tillämpning i fråga
om tilltalad, som prövas vid brottets begående hava varit av sinnesbeskaffenhet,
varom i 5 kap. 6 § strafflagen förmäles. Härav följer, att innan domstolen
förordnar om internering, utredning bör hava verkställts angående den tilltalades
sinnesbeskaffenhet. Sådan utredning blir, även där den givit till resultat
att den tilltalade icke är att anse ssåom psykiskt defekt, av betydelse
för interneringsfrågans avgörande därutinnan, att av densamma bör framgå,
huruvida den tilltalades sinnesart låter honom framstå såsom oemottaglig för
rättelse genom straff. En erinran härom har skett i 2 §.

3 och 4 §§.

I fråga om dessa paragrafer torde jag få hänvisa till den allmänna motiveringen
och till vad jag anfört beträffande motsvarande stadganden (4 och 5 §§)
i förva ringslagen. Att de i sistnämnda lag angående nämnden och dess ledamöter
givna stadganden, vilka icke uttryckligen förklarats avse nämndens verksamhet
enligt samma lag, även skola gälla i fråga om nämndens funktion enligt
interneringslagen, lärer icke behöva särskilt angivas i lagtexten.

Vad jag vid 4 § i förvaringslagen anfört i fråga om benådningsrättens utövande
äger tydligen tillämpning jämväl för motsvarande fall enligt interneringslagen.

5 och 6 §§.

Enligt de sakkunnigas förslag skall den, som varit internerad, vid utskrivningen
städse ställas under tillsyn. Skillnaden mellan frigivning och utskrivning
på prov blir därför enligt de sakkunnigas förslag väsentligen terminologisk.
Såsom frigiven betecknas den, som utskrivits efter att första gången
hava varit internerad, under det att den, som utskrivits efter att hava vant
föremål för beslut om livstidsintemering, betecknas såsom utskriven på prov.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Då internering förutsätter, att den brottslige minst fyra gånger gjort sig
skyldig till återfall i svåra brott och att han undergått straffarbete i minst tio
år, synes det befogat, att han vid utskrivning från interneringsanstalten i regel
ställes under tillsyn. Men från denna regel torde ett undantag böra stadgas.

För att tillsynen skall bliva effektiv fordras, såsom i det föregående framhållits,
att den är förbunden med rätt för nämnden att vid behov återhämta
den utskrivne till anstalten. Men då ett första interneringsbeslut innebär, att
den brottslige skall hållas internerad högst under tjugu år och för ett sådant
beslut enligt det överarbetade förslaget fordras samverkan mellan domstol och
nämnd, synes nämnden ej böra vara berättigad att genom ett återhämtningsbeslut
utsträcka interneringen utöver denna maximitid. Vid maximitidens utgång
torde följaktligen slutlig utskrivning böra vara obligatorisk. Bestämmelse
härom har införts i 6 § andra punkten.

Den slutliga utskrivningen har i det överarbetade förslaget liksom i förslaget
till lag om förvaring av vissa förbrytare betecknats såsom frigivning,
varjämte samtliga fall, i vilka den brottslige vid utskrivningen ställes under
tillsyn, betecknats såsom utskrivning på prov.

7—12 §§.

I fråga om internering på livstid har jag ansett de sakkunnigas förslag
böra undergå ändring i den riktning, att skärpta förutsättningar uppställas
för nämnda åtgärd. De sakkunnigas förslag innebär, att om den, som intagits
i interneringsanstalt, före eller efter utskrivning begår brott, varigenom
han gjort sig förfallen till straffarbete i minst ett år, han skall kunna interneras
på livstid. Från denna bestämmelse har i det överarbetade förslaget
gjorts avvikelse i två avseenden. Dels har synts böra fastställas viss tid från
utskrivning, efter vars utgång den förut internerade ej längre skall kunna
drabbas av ifrågavarande påföljd. Denna tid har jag ansett kunna bestämmas
till tio år. Vidare synes böra gälla, att även det brott, som medför internering
på livstid, skall vara av den beskaffenhet, att på grund därav brottslingen
måste anses vådlig för annans säkerhet till person eller egendom. Där under
nu angivna förhållanden straffet för det nya brottet utbytes mot internering,
skall detta medföra, att den brottslige kan kvarhållas i interneringsanstalten
under sin återstående livstid.

Övertygas den, som internerats, att hava begått annat brott före interneringens
början eller att efter interneringens början hava begått brott, som är
ringare än nyss är sagt, medför ett nytt interneringsbeslut endast en förlängning
av interneringens minimitid, respektive, om härigenom den sammanlagda
interneringstiden kommer att överstiga tjugu år, att även maximitiden för interneringen
något förlänges.

Då förevarande lagförslag avser fullt tillräkneliga förbrytare, torde straffverkställighet
kunna äga rum i större utsträckning än enligt förslaget till lag
om förvaring av vissa förbrytare. I viss omfattning torde straff kunna verkställas
i interneringsanstalten. Begås nytt brott under pågående internering,
synes därför domstolen vid valet mellan straffverkställighet och nytt inter -

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

neringsbeslut böra äga något större frihet än enligt förvaringslagen. Meddelas
dom först efter det den brottslige utskrivits från anstalten, torde straffet
böra utbytas mot internering och den brottslige återintagas i anstalten endast
i svårare fall.

Beträffande de närmare förutsättningarna för ett nytt interneringsbeslut och
ett dylikt besluts inverkan å interneringens tidslängd hava föreskrifter lämnats
i 7—11 §§ i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag, varefter
i 12 § uppställts regler rörande avräkning av redan undergången internering
å straff för nytt brott.

9 §.

Enligt 8 § i de sakkunnigas förslag skall brott, som begåtts före interneringens
början, aldrig kunna föranleda återintagning i interneringsanstalten.
Då emellertid det nya brottet kan låta den brottslige framstå såsom väsentligt
farligare än som antagits vid utskrivningen, torde undantagsvis återintagning
böra få ske, även om brottet begåtts före interneringens början. Dock torde
sådan påföljd icke böra inträda för den, som frigivits, utan vara begränsad till
att gälla den, som utskrivits på prov. Bestämmelse härom har införts i andra
stycket av förevarande paragraf, därvid såsom förutsättning för återintagning
uppställts, att brottet förskyller straffarbete i minst ett år, att den brottslige är
vådlig för annans säkerhet till person eller egendom samt att nämnden tillstyrkt
hans återintagande i anstalten.

Vid interneringstidens fastställande skall, liksom enligt 10 § 1 mom. i förslaget
till lag om förvaring av vissa förbrytare, iakttagas, att den tillfällighet,
att det föreliggande brottet upptäckts först efter interneringens början, icke
bör inverka på interneringstidens längd. Då emellertid de regler angående
interneringstiden, som i det föregående lämnats, uttryckligen avse endast ett
första interneringsbeslut, respektive beslut om livstidsinternering, har det varit
nödvändigt att här uppställa en specialbestämmelse rörande interneringstidens
beräkning, vilken till sin avfattning avviker från den i nyss nämnda stadgande
i förvaringslagen meddelade. Regeln har uttryckts så, att i fråga om interneringstiden
det förra förordnandet skall lända till efterrättelse under iakttagande
likväl, att i intet fall utskrivning må ske förr än den dömde i anstalten
tillbragt två år utöver den tid, varunder han enligt den senare domen skolat
undergå bestraffning.

10 §.

Begår den, som internerats, brott, varigenom han gör sig förfallen till straffarbete
på kortare tid än ett år eller till fängelse, skall enligt denna paragraf
straffet kunna utbytas mot internering, där ej den brottslige redan är utskriven
från interneringsanstalten.

I andra och tredje styckena uppställas i fråga om livstidsinternerad väsentligen
samma regler som enligt 7 § skola gälla för annan internerad, dock att i
detta fall hänsyn ansetts icke behöva tagas till den skärpning av förutsättningarna
för nytt interneringsbeslut, som företagits i 7 §.

Eungl. Maj:ts proposition nr 10.

Det har synts kunna ifrågasättas, huruvida för det fall, att den, som är internerad
på livstid, begår brott, borde i lagen införas en bestämmelse av samma
innebörd som föreskriften i 4 kap. 14 § strafflagen om skärpning av straffet för
brott, som begås av livstidsfånge. Ett korrektiv mot dylikt brott ligger emellertid
däri, att domen, vare sig straffet skall verkställas eller interneringen träda
i dess ställe, medför ett framskjutande av den tidpunkt, då nämnden obligatoriskt
skall företaga prövning av frågan om den internerades utskrivning
på prov. Med hänsyn härtill har jag icke funnit anledning att i förslaget upptaga
en bestämmelse av nyss antydda innehåll.

11 §•

Utbytes straffet mot internering, torde det nya brottet såsom regel böra
medföra en förlängning av interneringens minimitid. Men då det här kan
vara fråga om relativt obetydliga brott, synes det i sådant fall vara för strängt
att, i analogi med bestämmelserna i 6 och 8 §§, tillåta utskrivning först efter
så lång tid som fem eller tio år från det nya brottets begående. Där det nya
straffet utgör straffarbete på kortare tid än ett år eller fängelse, har det nya
brottets inverkan på interneringstiden därför bestämts så, att den brottslige
från detta brotts begående skall hållas internerad minst under två år utöver
den tid, varunder han enligt den nya domen skolat undergå bestraffning; i
övrigt skall tillämpas vad enligt det tidigare interneringsbeslutet gällt angående
interneringstiden. Kunde enligt det tidigare beslutet utskrivning ej ske
förr än vid en senare tidpunkt än nyss är sagt, skall således detta allt fortfarande
gälla. Likaså skall i fråga om interneringens maximitid det förra
beslutet lända till efterrättelse, i den mån ej regeln att interneringen, räknat
från det nya brottets begående, skall fortgå minst undeT två år utöver den
nya strafftiden medför en förlängning av den ursprungliga interneringens
maximitid.

Utgöres åter straffet av straffarbete i ett år eller längre tid, skall för beräkning
av tid, varefter utskrivning på prov må äga rum, enahanda grunder tilllämpas,
som stadgas i 8 §.

12 §.

Har internering trätt i stället för ådömt straff och dömes därefter den
brottslige för annat brott till straff, som ej utbytes mot internering, synes
skäligen den verkställda interneringen i viss utsträckning böra kunna avräknas
å det nya straffet.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle sådan avräkning kunna ske endast under
förutsättning att det nya brottet blivit begånget före intagningen i interneringsanstalten
och endast om brottet belägges med frihetsstraff. Dessa begränsningar
hava icke bibehållits i det överarbetade förslaget. Under förutsättning
att interneringen fortgått efter det nyupptäckta brottets begående
synes nämligen skäligen avräkning böra få ske, vare sig brottet förövats före
eller efter intagningen i interneringsanstalten. Vad vidare angår straffets
art, torde i detta sammanhang böter böra likställas med frihetsstraff. I

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

dessa avseenden skall således detsamma gälla som enligt 11 § i det överarbetade
förslaget till lag om förvaring av vissa förbrytare. I fråga om normen för
avräkningen torde däremot strängare regler böra uppställas. Belägges brottet
med frihetsstraff, synes således avräkningen icke böra få utsträckas längre
än till att en dags internering räknas lika med en dags bestraffning. Vidare
torde avräkning icke böra få ske för mer än fem års straffarbete.

13 §.

Beträffande grunderna för beräkning av interneringstiden, då förvandlingsstraff
för böter utbytes mot internering, torde jag få hänvisa till vad jag i det
föregående anfört i anslutning till motsvarande bestämmelse i 12 § i förvaringslagen.

14 och 15 §§.

Dessa paragrafer torde, på grund av deras nära överensstämmelse med motsvarande
stadganden i förvaringslagen samt, såvitt angår 14 § första punkten,
med 11 § i de sakkunnigas förslag, här icke erfordra särskilt yttrande.

16 §.

Enahanda grunder, som föranlett bestämmelsen i 6 § att vid utgången
av den föreskrivna maximitiden för interneringen frigivning skall äga rum,
hava nödvändiggjort stadgandet i tredje stycket av förevarande paragraf, att
efter återhämtning sammanlagda interneringstiden ej må överstiga den tid,
varunder den internerade, därest utskrivning ej mellankommit, längst kunnat
kvarhållas i anstalten. Härvid torde beaktas, att, såsom förut framhållits,
maximitiden, även då det ej är fråga om internering på livstid, i vissa fall
kan överstiga tjugu år.

17 §.

Beträffande denna paragraf får jag hänvisa till vad jag i den allmänna
motiveringen anfört i fråga om hävande av tillsyn över utskrivna personer.

18 §.

Enligt de sakkunnigas förslag skall interneringslagen icke äga tillämpning
i fråga om sådana personer, vilka prövas vara av den i 5 kap. 6 § strafflagen
avsedda sinnesbeskaffenhet. Denna bestämmelse innebär alltså, att den tilltalade
vid tiden för domfällandet skall vara att anse såsom psykiskt defekt,
men torde därjämte förutsätta, att han varit det även vid brottets begående,
överensstämmande härmed är det föreslagna stadgandet i 1 § i förvaringslagen.

Då fråga är om en persons intagande till förvaring i vårdanstalt, torde det
vara uppenbart, att en dylik åtgärd icke bör företagas med annan än den, som
vid tiden för beslutet befinner sig i här avsedda sjukdomstillstånd. Yad åter

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

angår internering, synes det vara riktigare att låta tidpunkten för brottets
begående vara den avgörande i fråga om den tilltalades sinnesbeskaffenhet.
Den, som begått brott under inflytande av en rubbning i det psykiska tillståndet,
lärer näppeligen böra utsättas för den i förhållande till straffet skärpta
påföljd, som interneringen åtminstone i vissa avseenden kan innebära. Om brottet
blivit begånget under full tillräknelighet, synes däremot den omständighet,
att vid tiden för domfällandet föreligger en psykisk defekt hos den tilltalade,
icke i och för sig behöva utesluta internering.

En bestämmelse om att den tilltalades sinnesbeskaffenhet äger inflytande på
interneringsfrågans avgörande kommer, på sätt jag vid 2 § framhållit, att
medföra, att undersökning rörande tilltalads sinnesbeskaffenhet bör föregå beslut
om internering.

De sakkunniga hava vidare föreslagit, att därest internerad person under
vistelsen å interneringsan stalten befinnes vara av sinnesbeskaffenhet, varom i
5 kap. 6 § strafflagen förmäles, han skall överflyttas från denna anstalt till
vårdanstalt för s. k. förminskat tillräkneliga förbrytare och därmed ställas under
förvaringslagens tillämpning. För min del har jag icke funnit lämpligt,
att — åtminstone redan nu — en dylik bestämmelse införes i interneringslagen.
En motsvarande anordning är icke föreslagen i fråga om personer, vilka är intagna
i straffanstalt eller allmän uppfostringsanstalt, och lärer näppeligen heller
kunna ifrågasättas, innan någon erfarenhet föreligger om de nya anstalterna.
Då möjligheterna att åt en psykiskt defekt person bereda lämplig vård icke
torde vara mindre inom interneringsanstalt än inom straffanstalt, synes den genom
de sakkunnigas förslag i denna del väckta frågan tillsvidare få ställas på
framtiden.

19 och 20 §.

I fråga om dessa paragrafer torde jag få hänvisa till de sakkunnigas framställning
samt i fråga om 20 § därjämte till vad av mig anförts vid 16 § i förvaringslagen.

Promulgationsbestämmelsen.

Med avseende å internering torde i ännu högre grad än beträffande förvaring
göra sig gällande de skäl, vilka föranlett mig att i förslaget till förvaringslag
upptaga en övergångsbestämmelse, vilken begränsar lagens tillämplighet
med hänsyn till brott, begångna före lagens ikraftträdande. Ett motsvarande
stadgande har fördenskull införts i förslaget till interneringslag.

Förslaget till lag om verkställighet av förvaring av vissa förbrytare
samt av internering av vissa återfallsförbrytare.

Detta lagförslag avviker i sak föga från det av de sakkunniga utarbetade
förslaget. Enligt båda förslagen förutsättes, att närmare föreskrifter angående
lagens tillämpning skola utfärdas av Kungl. Maj:t. I det överarbetade

Kungl. Maj:ts proposition nr. 10.

förslaget har införts en särskild bestämmelse om rätt för Kungl. Maj :t i sådant
hänseende, och har därvid av praktiska skäl tillagts, att dylika föreskrifter
skola, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, kunna utfärdas av fångvårdsstyrelsen.
Då det synts lämpligt, att till tillämpningsföreskrifternas område överföras
erforderliga bestämmelser om arbetes förrättande utomhus i viss utsträckning
samt om förvarad eller internerad persons klädedräkt, hava särskilda
stadganden i dessa avseenden icke upptagits i det överarbetade förslaget. I
fråga om bestraffning av förvarad eller internerad person, som bryter mot
anbefalld ordning, har i de sakkunnigas förslag hänvisning skett till bestämmelser,
som skulle meddelas i särskild lag. Då i fråga om personer, som äro
intagna i straffanstalt, motsvarande bestämmelser utfärdas av Kungl. Maj:t,
har, såsom ock fångvårdsstyrelsen i sitt utlåtande hemställt, de sakkunnigas
förslag i denna del ändrats därhän, att. för överträdelse av anbefalld ordning
bestraffning skall kunna åläggas i enlighet med därom utfärdade föreskrifter.

Förslaget till lag om tillsyn över dem, som utskrivits på prov från
vårdanstalt för vissa förbrytare eller från interneringsanstalt för

vissa återfalls förbrytare.

1 §•

Enligt de sakkunnigas förslag skall omprövning av meddelade tillsynsbestämmelser
äga rum minst en gång årligen. Då det synts önskvärt, att denna
föreskrift erhåller en mindre kategorisk avfattning med avseende å tiden för
åtgärdens företagande, har en omformulering skett i syfte att närmare regler
i detta hänseende må kunna meddelas i tillämpningsföreskrifter, vilka komma
att utfärdas av Kungl. Maj:t.

2 §.

Med hänsyn till det samband, som i väsentliga avseenden förefinnes mellan
tillsynsbestämmelserna i fråga om villkorligt frigivna, å ena, samt de personer,
som enligt förvarings- och interneringslagarna utskrivas på prov, å andra
sidan, hava i det överarbetade förslaget föreskrifterna i denna paragraf bragts
till närmare överensstämmelse med motsvarande stadgande i lagen angående
villkorlig frigivning. I fråga om de föreskrifter, vilka skola ingå i förordnande
om utskrivning på prov, torde föreligga behov av en viss frihet att
handla efter omständigheterna i det särskilda fallet. Den bestämmelse härom,
som upptages i själva lagen, har fördenskull givits en mera allmänt hållen
avfattning, under det att erforderliga regler för meddelande av speciella föreskrifter
ansetts kunna inrymmas i de särskilda av Kungl. Maj:t utfärdade
tillämpningsbestämmelserna.

3 §.

I fråga om denna paragraf har ej vidtagits annan ändring i de sakkunnigas
förslag än att, för vinnande av större tydlighet, föreskriven kommunikation

Kungl. Maj:ts proposition nr 10. 61

med länsstyrelse förklarats skola avse länsstyrelsen i det län, där den utskrivne
kommer att vistas.

4 §.

Då det icke torde böra åligga tillsyningsmannen att efter medgivande av tillfälliga
lättnader i fråga om meddelade ordningsföreskrifter göra särskild
framställning till nämnden, har ett förtydligande i denna riktning skett i
paragrafens första stycke.

6 §.

I första stycket har vidtagits allenast den ändring i de sakkunnigas förslag,
att ordet ’ställe’ utbytts mot ’ort\

I fråga om befogenhet enligt andra stycket att taga den utskrivne i förvar
har det icke synts nödigt eller lämpligt att sådan befogenhet skall tillkomma
jämväl underordnad polismyndighet; bestämmelsen har därför inskränkts
till att avse endast vederbörande länsstyrelse.

7 och 8 §§.

De ändringar, som vidtagits med avseende å dessa paragrafer, torde icke
tarva särskild motivering.

Övriga lagförslag.

De avvikelser från de sakkunnigas förslag, som i fråga om de särskilda förslagen
till ändring i lagarna angående villkorlig frigivning, angående verkställighet
i vissa fall av straff, adömt genom icke laga kraft ägande utslag,
och om straffregister förekomma i de överarbetade förslagen, äro uteslutande
av redaktionell natur.»

Departementschefen uppläser härefter de omförmälda lagförslagen, vilka såsom
bilagor under A—G äro fogade vid detta protokoll, nämligen förslag till

1) lag om förvaring av vissa förbrytare;

2) lag om internering av vissa återfallsförbrytare;

3) lag om verkställighet av förvaring av vissa förbrytare samt av internering
av vissa återfallsförbrytare;

4) lag om tillsyn över dem, som utskrivits på prov från vårdanstalt för vissa
förbrytare eller från internering sanstalt för återfallsförbrytare;

5) lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 22 juni 1906 (nr 51 s. 9) angående
villkorlig frigivning ;

6) lag om ändrad lydelse av 1 och 6 §§ i lagen den 26 mars 1909 (nr 16 s. 1)
angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga
kraft ägande xitslag; och

7) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 (nr 82
s. 1) om straffregister;

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

samt hemställer, att lagrådets yttrande över förslagen måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Arvid Torold.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

om förvaring av vissa förbrytare.

Härigenom förordnas som följer:

1 §-

Dömes någon till straffarbete eller fängelse och prövas han vara av sinnesbeskaffenhet,
varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs, äger domstolen, vid de omständigheter
i övrigt, som i denna lag angivas, förordna, att den dömde skall, i
stället för att undergå straffet, intagas till förvaring i särskild vårdanstalt.

2 §.

Förordnande om någons intagande i vårdanstalt första gången må ej meddelas
med mindre han

dels på grund av sin sinnesbeskaffenhet måste antagas vara endast i ringa
mån mottaglig för den med straffet avsedda verkan;

dels* på grund av brottets beskaffenhet och andra omständigheter, vilka
framgå av utredning om hans sinnesbeskaffenhet och föregående vandel, är att
anse såsom vådlig för annans säkerhet till person eller egendom; samt

dels dömes till straffarbete i minst två år eller ock till sådant straff på
kortare tid eller fängelsestraff, som, sammanlagt enligt vad därom är stadgat
med annat frihetsstraff, uppgår till straffarbete i minst två år; eller att han,
sedan han till fullo undergått honom ådömt straffarbete, ånyo begår brott,
för vilket han dömes till straffarbete; eller ock att han, sedan han till fullo
undergått honom för sedlighetsbrott ådömt straffarbete, ånyo begår sedlighetsbrott,
för vilket han dömes till fängelsestraff.

3 §.

Äro sådana omständigheter för handen, att den tilltalade, enligt vad därom
är stadgat,_ kan insättas i. allmän uppfostringsanstalt, må förordnande om hans
intagande i vardanstalt ej meddelas, så framt icke med hänsyn till hans sinnesbeskaffenhet
eller andra förhållanden synnerliga skäl därtill äro.

4 §''

Vissa i denna lag omförmälda ärenden skola behandlas av en nämnd, bestånd0
av ordförande och fyra ledamöter. Ordförande i nämnden är chefen för
fångvårdsstyrelsen. Ledamöterna i nämnden, av vilka minst en skall vara innehavare
av domarämbete och minst en skall vara behörig att inom riket utöva
läkarkonsten, utser Konungen för en tid av fem år. Konungen förordnar ock

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

ra av ledamöterna att vara vice ordförande i nämnden samt utser särskilda suppleanter
för ordföranden och envar av ledamöterna.

Har ordförande eller ledamot i nämnden ej förut avlagt domared, skall han
gå sådan ed, innan han tager säte i nämnden.

Beträffande beslut av nämnden skall vad angående omröstning till dom i
23 kap. rättegångsbalken är stadgat i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
Mot ordförande och ledamot i nämnden gälla samma jäv, som i rättegångsbalken
stadgas i fråga om domare.

Mot beslut, som av nämnden meddelas enligt denna lag, må talan ej föras.

Närmare föreskrifter angående nämndens verksamhet utfärdar Konungen.

5 §.

Innan förordnande meddelas om någons intagande i vårdanstalt första gången,
skall domstolen inhämta yttrande från nämnden.

Sedan nämnden från domstolen mottagit dess protokoll och övriga handlingar
i målet, åligger nämnden att, så snart ske kan, till domstolen avgiva yttrande,
huruvida skäl finnas vara för handen att intaga den tilltalade i vårdanstalt.
Finner nämnden, att sådan åtgärd icke bör äga rum, skall frågan
därom anses hava förfallit.

6 §.

Om utskrivning av den, som intagits i vårdanstalt, besluter nämnden.
Utskrivning är antingen slutlig (frigivning) eller villkorlig (utskrivning på
prov).

Den, som utskrivits på prov, skall, på sätt nämnden enligt särskild lag förordnar,
stå under tillsyn.

7 §■

Ej må någon utskrivas från vårdanstalt, så länge han på grund av sin
sinnesbeskaffenhet är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person
eller egendom; ej heller förr än han undergått förvaring i minst två år eller,
där han skolat undergå bestraffning under längre tid än två år, under tid minst
motsvarande strafftiden. Om särskilda skäl därtill äro, ma dock utskrivning
på prov äga rum efter två år, ändå att förvaringstiden understiger strafftiden.

Vid beräkning av minsta tid för förvaring skola tillämpas de grunder, som
gälla för beräkning av strafftid.

8 §•

Varder den, som dömts till straff, i vars ställe trätt förvaring i vårdanstalt,
innan han utskrivits från anstalten, ånyo dömd till frihetsstraff, skall domstolen
förordna, att förvaringen skall träda i stället för jämväl detta straff.
Är det brott, för vilket det nya straffet ådömes, begånget efter förvaringens
början och prövas det hava förskyllt straffarbete, må dock domstolen, om
synnerliga skäl därtill äro, efter nämndens hörande förordna, att straffet skall
verkställas och förvaringen avbrytas, till dess straffet blivit verkställt.

9 §.

Dömes den, som utskrivits från vårdanstalt, till straffarbete eller fängelse
och finnes han vådlig för annans säkerhet till person eller egendom, äger domstolen
efter tillstyrkan av nämnden förordna, att han skall, i stället för att undergå
straffet, återintagas i anstalten för fortsatt förvaring.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

10 §.

Där i fall. som avses i 8 och 9 §§, förordnande meddelas om förvaring i vårdanstalt,
skall vid beräkning av minsta tid för förvaringen iakttagas,

1) om brottet begåtts, innan det tidigare förvaringsbeslutet börjat verkställas:
att den tid, varunder den dömde därefter kan hava undergått förvaring,
skall tillgodoräknas honom; samt

2) om brottet begåtts, sedan det tidigare förvaringsbeslutet börjat verkställas:
att minsta tid för förvaringen skall beräknas från det nya brottets
begående eller, om den dömde då ej undergick förvaring, från det förvaringen
återupptogs, samt med hänsyn till det straff, som detta brott prövas hava förskyllt;
dock att utskrivning ej i något fall må ske förr än utskrivning kunnat
äga rum efter det tidigare förvaringsbeslutet.

11 §■

Varder den, som dömts till straff, i vars ställe trätt förvaring i vårdanstalt,
därefter för annat brott dömd till frihetsstraff, som ej utbytes mot förvaring,
eller till böter, äger domstolen förordna, att straffet för det nya brottet skall
anses till viss del eller helt och hållet verkställt genom förvaring, som den
dömde efter brottets begående kan hava undergått. Därvid må frihetsstraff,
som omedelbart ådömes, icke anses verkställt till större del än som svarar mot
förvaringstiden, då en dags förvaring räknas lika med en dags undergående
av bestraffning; dock att, om synnerliga skäl äro att den dömde må befrias
från straffets undergående, domstolen efter nämndens .hörande äger förordna,
att straffet i dess helhet skall anses verkställt, ändå att förvaringstiden understiger
strafftiden.

12 §.

Förekomma till verkställighet på en gång förordnande om förvaring i vårdanstalt
och annat beslut, varigenom samma person blivit dömd till frihetsstraff
eller till böter, vilka skola förvandlas till frihetsstraff, skall förvaringen träda
i stället för nämnda straff. I sådant fall må dock frihetsstraff, vartill böter
förvandlats, ej leda till förlängning av den för förvaringen gällande minsta tid
i vidare mån än som svarar mot förvandlingsstraffets tidslängd.

13 §.

Före den tid, då utskrivning från vårdanstalt tidigast må äga rum utan att
särskilda skäl därtill äro för handen, skall nämnden, även då särskild framställning
ej gjorts, pröva, huruvida den förvarade må anses kunna utan våda
för annans säkerhet till person eller egendom frigivas eller, där fortsatt tillsyn
finnes påkallad, utskrivas på prov. Har vid nämnda tid utskrivning ej
skett, skall nämnden därefter minst en gång under varje kalenderår företaga
prövning, varom nu sagts.

14 §.

Åsidosätter den, som utskrivits på prov, av nämnden vid utskrivningen
meddelade föreskrifter och finnes han på grund härav vådlig för annans säkerhet
till person eller egendom, äger nämnden besluta, att han skall återhämtas
för fortsatt förvaring i vårdanstalten. Beslut, varom nu sagts, må ej
avse förvaring under längre tid än ett år.

Finnes skälig anledning antaga, att den, som efter vad i första stycket sägs
återhämtats till vårdanstalt, kan, därest han försättes i frihet, bliva vådlig för
annans säkerhet till person eller egendom, må tiden för hans kvarhållande i an 1

samt. 10 Käft. (Nr 10.) 5

Bihang till riksdagens protokoll 1927.

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

stalten kunna genom nya beslut av nämnden förlängas med högst ett år i
sänder.

Föreligger fråga om återhämtande till vårdanstalt av den, som utskrivits på
prov, äger nämnden förordna, att han skall tagas i förvar till dess att nämnden
meddelat beslut i ärendet.

15 §.

Har den, som utskrivits på prov, stått under tillsyn i tre år och har han
under den tid ej dömts att undergå straffarbete eller fängelse och har ej heller
förordnande meddelats om hans återintagande i vårdanstalten eller återhämtande
till densamma, åligger nämnden att pröva, huruvida tillsynen må upphöra.
Finner nämnden därvid fortsatt tillsyn vaTa erforderlig, skall sådan
bestå, men inträffar ej inom de tre därpå följande åren fall, varom nyss är
sagt, skall tillsynen upphöra, varefter bestämmelserna i 14 § ej längre äro
tillämpliga å den utskrivne.

16 §.

Har någon dömts till straff, i vars ställe trätt förvaring i vårdanstalt, och
begår han ånyo brott, sedan han intagits i anstalten men innan han därifrån utskrivits,
skall bestämmelsen i 4 kap. 10 § strafflagen om sammanläggning av det
förra straffet med straffet för det nya brottet icke äga tillämpning. I övrigt
skall, då förvaring trätt i stället för straff, så anses, som hade straffverkställigheten
avslutats den dag utskrivning från anstalten ägde rhm.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar men skall icke tilllämpas
i mål, däri åtal ej sker för brott, begånget efter sagda dag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Bilaga B.

Förslag

till

Lag

om internering av vissa återfall sförbrytare.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Dömes någon för återfall i brott till straffarbete, äger domstolen, vid de
omständigheter i övrigt, som i denna lag angivas, förordna, att den dömde
skall, i stället för att undergå straffet, interneras i interneringsanstalt för
återfallsförbrytare.

2 §.

Förordnande om någons internering första gången må ej meddelas med
mindre han

dels, efter det han dömts till straffarbete, för upprepade återfall i brott
genom minst tre lagakraftvunna domar ånyo dömts till sådant straff;

dels undergått straffarbete i minst tio år;

dels därefter, medan han undergår straffarbete eller inom fem år från
det han för undergående av straffarbete senast varit intagen i straffanstalt,
ånyo begär brott, för vilket han dömes till straffarbete i minst två år; samt

dels på grund av omständigheter, vilka framgå av utredning angående
hans sinnesbeskaffenhet och i målet upplysta förhållanden, måste antagas icke
komma att låta sig rätta genom undergående av honom ådömda straff samt
anses vara vådlig för annans säkerhet till person eller egendom.

3 §.

De ärenden, vilka, enligt vad nedan sägs, skola behandlas av särskild nämnd,
skola tillkomma den i lagen om förvaring av vissa förbrytare omförmälda
nämnd.

Mot beslut, som av nämnden meddelas enligt denna lag, må talan ej föras.

4 §.

Innan förordnande meddelas om någons internering första gången, skall domstolen
inhämta yttrande från nämnden.

Sedan nämnden från domstolen mottagit dess protokoll och övriga handlingar
i målet, åligger nämnden att, så snart ske kan, till domstolen avgiva

(58

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

yttrande, huruvida skäl till internering finnas vara för handen. Finner nämnden,
att sådan åtgärd icke bör äga rum, skall frågan därom anses hava för
fallit.

5 §.

Om utskrivning av den, som internerats, besluter nämnden.

Utskrivning är antingen slutlig (frigivning) eller villkorlig (utskrivning
på prov).

Den, som utskrives på prov, skall, på sätt nämnden enligt särskild lag förordnar,
stå under tillsyn.

6 §.

Den, som första gången internerats, må kunna utskrivas på prov, sedan interneringen
fortgått i minst tio år eller, när särskilda skäl därtill äro, i minst
fem år, dock i intet fall förr än han i interneringsanstalten tillbragt. två år
utöver den tid, varunder han skolat undergå bestraffning. Då den tid, varunder
han varit intagen i anstalten, uppgår till tjugu år, skall han frigivas.

7 §.

Begår den, som internerats, före utskrivningen eller inom tio år därefter
ånyo brott och dömes han till straffarbete i minst ett år, äger domstolen, där
den dömde på grund av brottets beskaffenhet måste anses vådlig för annans
säkerhet till person eller egendom, efter tillstyrkan av nämnden förordna, att
han skall, i stället för att undergå straffet, interneras på livstid.

8 §.

Har någon, efter det han begått brott, som föranlett internering på livstid,
varit intagen i interneringsanstalten i minst tio år, äger nämnden förordna om
hans utskrivning på prov. Sådan utskrivning må dock icke äga rum, förr
än den dömde, efter det han senast begick brott, i anstalten tillbragt två år
utöver den tid, varunder han enligt den nya domen skolat undergå bestraffning,
samt ej heller förr än utskrivning efter 6 § kunnat äga rum.

9 §•

Varder den, som dömts till straff, i vars ställe trätt internering, övertygad
att före interneringens början hava begått annat brott, och dömes han till frihetsstraff,
då skall domstolen, där utskrivning ej skett, förordna, att interneringen
skall träda i stället för jämväl detta straff. Är den dömde utskriven
på prov och finnes han vådlig för annans säkerhet till person elleT egendom,
äger domstolen, där straffarbete i minst ett år ådömes honom, efter tillstyrkan
av nämnden förordna, att han skall, i stället för att undergå straffet, aterintagas
i anstalten för fortsatt internering.

Där i fall, som avses i denna paragraf, förordnande meddelas om internering,
skall i fråga om interneringstiden det förra förordnandet lända till
efterrättelse, dock att i intet fall utskrivning må ske förr än den dömde i anstalten
tillbragt två år utöver den tid, varunder han enligt den senare domen
skolat undergå bestraffning.

10 §.

Begår den, som internerats, brott och dömes han till straffarbete pa kortare
tid än ett år eller till fängelse, äger domstolen, där utskrivning från interne -

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

ringsanstalten ej skett, efter nämndens hörande förordna, att interneringen skall
träda i stället för jämväl detta straff.

Är den dömde internerad på livstid, vare lag som i första stycket sägs jämväl
i det fall, att han dömes till straffarbete i ett år eller på längre tid.

Dömes den, som internerats på livstid, efter utskrivning till straffarbete i
minst ett år, äger domstolen efter tillstyrkan av nämnden förordna, att han
skall, i stället för att undergå straffet, återintagas i anstalten för fortsatt internering.

§ 11.

Där i fall, som avses i 10 § första stycket, förordnande meddelas om internering,
skall den dömde från det nya brottets begående hållas internerad
under minst två år utöver den tid, varunder han enligt den nya domen skolat
undergå bestraffning, och skall i övrigt tillämpas vad enligt det tidigare förordnandet
gällt angående interneringstiden.

Meddelas i fall, som avses i 10 § andra och tredje styckena, förordnande om
internering, skall för beräkning av tid, varefter utskrivning på prov må äga
ium, vad i 8 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.

12 §■

Varder den, som dömts till straff, i vars ställe trätt internering, därefter
för annat brott dömd till frihetstraff, som ej utbytes mot internering, eller
till böter, äger domstolen förordna, att straffet för det nya brottet skall anses
till viss del eller helt och hållet verkställt genom internering, som den dömde
efter brottets begående kan hava undergått. Därvid må frihetsstraff, som
omedelbart ådömes, icke anses verkställt till större del än som svarar mot interneringstiden,
då en dags internering räknas lika med en dags undergående
av bestraffning; ej heller må avräkning ske för mer än fem års straffarbete.

13 §.

Förekomma till verkställighet på en gång förordnande om internering och
annat beslut, varigenom samma person blivit dömd till frihetsstraff eller till böter,
vilka skola förvandlas till frihetsstraff, skall interneringen träda i stället
för nämnda straff. I sådant fall må dock frihetsstraff, vartill böter förvandlats,
ej lända till förlängning av interneringstiden i vidare mån än som svarar
mot föTvandlingsstraffets tidslängd.

14 §.

_ Verkställes straff i interneringsanstalten, må vid bestämmande av interneringstiden
den tid, varunder straffverkställigheten pågår, icke medräknas. I
övrigt skola vid beräkning av interneringstiden de grunder tillämpas, som gälla
för beräkning av strafftid.

15 §.

Före den tid, då utskrivning från interneringsanstalt tidigast må äga rum
utan att särskilda skäl därtill äro för handen, skall nämnden, även då särskild
framställning ej gjorts, pröva, huruvida den internerade må anses kunna utan
våda för annans säkerhet till person eller egendom utskrivas på prov. Har vid
nämnda tid utskrivning ej skett, skall nämnden därefter minst en gång under
varje kalenderår företaga prövning, varom nu sagts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

16 §.

Åsidosätter den, som utskrivits på prov, av nämnden vid utskrivningen meddelade
föreskrifter och finnes han på grund härav vådlig för annans^ säkerhet
till person eller egendom, äger nämnden besluta, att han skall återhämtas
för fortsatt internering i interneringsanstalten. Beslut, varom nu sagts,
må ej avse internering under längre tid än ett år.

Finnes skälig anledning antaga, att den, som efter vad i första stycket sägs
återhämtats till interneringsan stalt, kan, därest han försättes i frihet, bliva
vådlig för annans säkerhet till person eller egendom, må tiden för hans kvarhållande
i anstalten kunna genom nya beslut av nämnden förlängas med högst
ett år i sänder.

Vid tillämpning av vad ovan i denna paragraf är stadgat skall iakttagas, att
sammanlagda interneringstiden ej må överstiga den tid, varunder den internerade,
därest utskrivning ej mellankommit, längst kunnat kvarhållas i anstalten.

Föreligger fråga om återhämtande till interneringsanstalt av den, som utskrivits
på prov, äger nämnden förordna, att han skall tagas i förvar till dess att
nämnden meddelat beslut i ärendet.

17 §.

Har den, som utskrivits på prov, stått under tillsyn i tio år och har han
under den tid ej dömts att undergå straffarbete eller fängelse och har ej heller
förordnande meddelats om hans återintagande i interneringsanstalten eller återhämtande
till densamma, skall tillsynen upphöra, varefter bestämmelserna i
16 § ej längre äro tillämpliga å honom.

18 §.

Prövas tilltalad vid gärningens begående hava varit av sinnesbeskaffenhet,
varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs, skall vad ovan i denna lag stadgas icke
äga tillämpning.

19 §.

Har någon att undergå straffarbete på livstid, må denna lag ej tillämpas på
honom, och skall i sådant fall beslut om internering vara förfallet.

20 §.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar men skall icke tilllämpas
i mål, däri åtal ej sker för brott, begånget efter sagda dag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Bilaga C.

Förslag

till

Lag

om verkställighet av förvaring av vissa förbrytare samt av internering

av vissa återfallsförbrytare.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Den, som förvaras i vårdanstalt för vissa förbrytare eller är internerad i
interneringsanstalt för återfallsförbrytare, skall sysselsättas med arbete, som,
i den mån lämpligen kan ske, bör innefatta övning i sådan färdighet, varigenom
utsikterna underlättas för honom att, om han utskrives, kunna försörja
sig.

2 §.

Vill och kan den förvarade eller internerade, utöver vad i anstalten bestås,
skaffa sig underhåll eller bekvämlighet, som låter förena sig med iakttagande
av måttlighet och enkelhet, må sådan förmån kunna medgivas i mån av gott
uppförande och såvitt ej ordningen eller säkerheten inom anstalten äventyras.

3 §.

Omedelbart efter intagandet i interneringsanstalt för återfallsförbrytare skall
den internerade hållas i enrum under högst tre månader men mot sin vilja ej
under längre tid, där sådant ej påkallas av hänsyn till fara för ordningen eller
säkerheten inom anstalten.

4 §•

Angående rätt att mottaga besök och att mottaga eller avsända muntliga
eller skriftliga meddelanden skall i tillämpliga delar gälla, i fråga om den förvarade
vad om fängelsefånge stadgas och i fråga om den internerade under de
tre första, månaderna av interneringstiden vad om straffarbetsfånge är bestämt
och därefter vad om fängelsefånge stadgas.

5 §.

Den förvarade eller internerade skall njuta den frihet, som låter förena sig
med god ordning och säkerhet inom anstalten; dock skall härvid tillses, att dylik
förmån gradvis beredes honom, i den mån han under förvarings- eller interneringstidens
fortgång visar sig därav förtjänt.

Kungl. Maj:is proposition nr 10.

6 §.

Förvarad eller internerad, som bryter mot anbefalld ordning, kan underkastas
bestraffning i enlighet med därom utfärdade föreskrifter.

7 §.

De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna lag, utfärdar
Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, fångvårdsstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Kungl. Maj:ts %>roposition nr 10.

Bilaga D.

Förslag

till

Lag

om tillsyn över dem, som utskrivits på prov från vårdanstalt för vissa

förbrytare eller från interneringsanstalt för återfallsförbrytare.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Då någon enligt lagen om förvaring av vissa förbrytare eller enligt lagen
om internering av vissa återfallsförbrytare utskrives på prov, skall den i samma
lagar omforma! da nämnd vid utskrivningen förordna om sådan tillsyn över
den utskrivne, att han, utan att onödigt lidande förorsakas honom, såvitt möjligt
avhålles från att ånyo begå brott.

Omprövning av tillsynsbestämmelserna skall äga rum i enlighet med vad
därom varder särskilt föreskrivet.

2 §•

Nämndens förordnande skall, förutom nödiga ordningsföreskrifter, innehålla
erinran därom, att den utskrivne skall föra ett ordentligt och ostraffligt
leverne, undvika skadligt umgänge samt bemöda sig om utväg att försörja
sig på lovligt sätt. Förordnandet kan jämväl, i enlighet med vad därom varder
särskilt föreskrivet, innehålla förbud för den utskrivne att utan särskilt
tillstånd uppehålla sig å vissa angivna orter och ställen eller lämna viss angiven
ort så ock erforderliga bestämmelser med avseende å den utskrivnes
sysselsättning och levnadssätt.

I nämndens förordnande skall ock införas underrättelse om vad den utskrivne
jämlikt 4 § har att iakttaga.

3 §.

4 §.

Tillsyningsmannen har att övervaka efterlevnaden av nämndens föreskrifter
för den utskrivne. På sätt nämnden i särskilt bemyndigande för varje fall
förordnar, må tillsyningsmannen i fråga om dessa föreskrifter kunna medgiva
tillfälliga lättnader samt även eljest vidtaga omedelbart erforderliga jämknin -

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

gar, dock under villkor i senare fallet, att saken genast underställes nämndens
beprövande.

5 g.

Då någon vid utskrivning ställes under tillsyn, skall nämnden för honom
utfärda frihetspass. Däri skall införas fullständig underrättelse om vad han
enligt nämndens förordnande har att iakttaga; så ock om vad han genom åsidosättande
av sådan föreskrift äventyrar. Passet skall vid anfordran uppvisas
för polismyndighet.

6 §.

Uppehåller sig den utskrivne å ort, som är honom förbjuden, äger polismyndighet
föra honom till plats, där han äger vistas.

Visar sig den utskrivne vådlig för annans säkerhet till person eller egendom,
må han tagas i förvar av länsstyrelsen.

Besluter länsstyrelsen att hålla den utskrivne förvarad, skall sådan åtgärd
omedelbart inberättas till nämnden och äga bestånd, till dess nämnden bestämt,
huruvida den utskrivne skall återhämtas till vård- eller interneringsanstalten.

7§.

Om upphörande av tillsyn är särskilt stadgat.

8 §.

De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna lag, utfärdar
Konungen.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Bilaga E.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse ar 1 § i lagen den 22 juni 1906 (nr 51 s. 9) angående

Tillbörlig frigivning.

1 §■

Har den, som--— lMenna lag sägs.

Har i fråga om den, som hållits förvarad i vårdanstalt för vissa förbrytare
eller internerad i interneringsanstalt för återfallsförbrytare, förvaringen eller
interneringen avbrutits för verkställighet av straffarbete eller fängelse, vare
å det straff bestämmelserna i denna lag ej tillämpliga.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Bilaga F.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 ocli 6 §§ i lagen den 26 mars 1909 (nr 16 s. 1)
angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga

kraft ägande utslag.

1 §•

Har den — •— ■—- målsägandes besvär.

Är målet, i vad den dömde rörer, av domstolen underställt högre rätts prövning
eller är straffdomen villkorlig, äge vad nu är sagt ej tillämpning. Lag
samma vare, där, på sätt i lagen om förvaring av vissa förbrytare och i lagen
om internering av vissa återfallsförbrytare stadgas, yttrande i målet inhämtats
från den i samma lagar omförmälda nämnd och nämnden funnit skäl vara
för handen att den tilltalade skall, i stället för att undergå bestraffning, intagas
i vård- eller interneringsanstalt.

6 §.

Varder straff -— ■— — laga kraft.

Har jämlikt lagen om förvaring av vissa förbrytare eller lagen om internering
av vissa återfallsförbrytare överrätt beslutit, att den dömde skall,
i stället för att undergå straffet, intagas i vård- eller interneringsanstalt,
skall ock, där straffet börjat verkställas, bestraffningen fortgå enligt underrättens
utslag, till dess överrättens beslut vunnit laga kraft.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Kungl. Maj tis proposition nr 10.

Bilaga G.

Förslag:

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1)

om straffregister.

.... . 5§-

Då någon ---i registret.

Fångvårdsstyrelsen -— --- strafftidens längd.

Befälhavare -—---därstädes avlidit.

Då minderårig----till registret.

Där någon, som intagits i vårdanstalt för vissa förbrytare eller i interneringsanstalt
för återfallsförbrytare, därifrån frigives eller på prov utskrives
eller där någon, som utskrivits på prov, återhämtas till anstalten eller där förvarad
eller internerad avlider i anstalten, skall ock anstaltens föreståndare
därom lämna uppgifter till registret.

7 §.

Straffuppgift skall avskiljas ur registret,

därest den person •— — •— samma § avses;

då nittio år---födelseår.

8 § 1 mom.

Fullständigt utdrag av registret skall meddelas, då framställning därom göres
av domstol, Konungens befallningshavande eller allmän åklagare eller av
annan myndighet, vilken enligt lag äger förordna om häktning, eller av den i
lagen om förvaring av vissa förbrytare och lagen om interneming av vissa återfallsförbrytare
omförmälda nämnd eller då sådan framställning göres av riksdagens
justitieombudsman eller dess militieombudsman. Till annan myndighet,
än nu är sagt, så ock till enskild, vars rätt må vara beroende på annan upplysning
ur registret, än som framgår av i mom. 2 omförmält registerutdrag,
skall fullständigt registerutdrag lämnas, där Konungen för särskilt fall därtill
givit tillstånd.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 1 juni
1926.

Närvarande:

justitierådet Svedelius,
regeringsrådet Palmgren,
justitierådet Christiansson,
justitierådet Högstedt.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över .justitiedeparteinentsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 6 november
1925, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättade förslag till:

1) lag om förvaring av vissa förbrytare;

2) lag om internering av vissa återfallsförbrytare;

3) lag om verkställighet av förvaring av vissa förbrytare samt av internering
av vissa återfallsförbrytare;

4) lag om tillsyn över dem, som utskrivits på prov från vårdanstalt för
vissa förbrytare eller från internering sanstalt för återfallsförbrytare;

5) lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 22 juni 1906 (nr 51 s. 9) angående
villkorlig frigivning;

6) lag om ändrad lydelse av 1 och 6 §§ i lagen den 26 mars 1909 (nr 16 s. 1)
angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga kraft
ägande utslag; och

7) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 (nr 82
s. 1) om straffregister.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsrådet Gösta Siljeström.

I anledning av förslagen avgåvos följande yttranden av lagrådet och dess särskilda
ledamöter.

Lagrådet:

Föreliggande lagförslag innebära en väsentlig nyhet inom den svenska strafflagstiftningen;
de upptaga förfaranden till bekämpande av brottsligheten, vilka
hittills inom vår rätt icke kommit till användning. I viss mån kunna dock dessa
nya förfaranden anses som ett fortgående på den väg, som tidigare beträtts genom
införande i vår strafflag av tvångsuppfostran i utbyte mot ådömt straff
för minderåriga förbrytare, varförutom förslagen äga beröringspunkter med
de redan hos oss tillämpa,de instituten villkorlig dom och villkorlig frigivning.
För dessa redan införda straffrättsliga förfaranden är dock gemensamt, att de
mera direkt åsyfta den brottsliges återupprättande. Nu föreslagna metoder
åter äro avsedda att tillämpas, där dylikt av skilda anledningar får anses uteslutet
eller åtminstone endast undantagsvis är att påräkna. Här blir i stället

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

i första hand bestämmande samhällets behov att på ett effektivt sätt skydda
sig mot brottslingar, vilka allenast i ringa mån äro emottagliga för eljest vedertagna
behandlingsmetoder.

Förvisso är det av stor vikt, att medel, tjänliga att tillgodose detta behov,
beredas samhället. Det vill ock synas, som om de utvägar, som anvisas i förslagen,
äro av beskaffenhet att kunna leda till åsyftat resultat. Särskilt gäller
detta i fråga om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare, beträffande
vilka strafförfarandet enligt nu gällande lag icke kan anses tillfredsställande.
Vidkommande den föreslagna lagen om internering av återfallsförbrytare synes
däremot mera tvivelaktigt, om densamma med hänsyn till de för dess tillämpande
uppställda stränga betingelserna kan förväntas komma till någon vidsträcktare
användning å sådana typer av förbrytare, som äro att räkna som de
mest allmänfarliga. Det synes icke osannolikt att, såsom ock under förarbetena
framhållits, den förutsättning för internering, som ligger i upprepade domfällanden,
huvudsakligen skulle uppfyllas inom vanetjuvarnas klass men jämförelsevis
sällan föreligga i fråga om de vida vådligare grova våldsverkarna.

Med avseende å lagförslagens avfattning lärer man svårligen kunna undgå
att finna deras bestämmelser i åtskilliga delar invecklade och mindre överskådliga
än önskligt skulle vara. Detta är fallet särskilt med de paragrafer, som
avhandla förfarandet, da straff ådömes någon, som förut dömts till förvaring
eller internering. Da det här gäller att i lagtexten upptaga regler, tillra,ckliga
för avgörande av alla härvid tänkbara kombinationer, möta onekligen synnerliga
svårigheter att åstadkomma den enkelhet och tydlighet, som vant önskvärd.
Dessa formella svårigheter skulle visserligen icke göra sig på samma
sätt gällande, därest, såsom i vissa utländska lagstiftningar skett, saken så
ordnades, att ådömt straff alltid först finge gå i verkställighet och intagandet i
förvarings- eller interneringsanstalt. följde först efter straffets avtjänande. Ett
dylikt förfarande skulle dock mindre väl överensstämma med förvarings- och
intcrneringsinstitutens grundtanke och i vissa fall kunna befaras motverka deras
syfte. Förslag att annorledes avhjälpa de anmärkta bristerna anser sig
lagrådet icke heller kunna avgiva utöver de detaljändringar, som nedan under
skilda paragrafer förordas.

Den olägenhet vid tillämpningen av de föreslagna lagstadgandena, som sålunda
är att befara, torde dock i viss mån förminskas därigenom att tillämpningen
av vissa av dessa stadganden uteslutande skall tillkomma en för hela
riket gemensam xåtalig nämnd, vilken inom kort bör hava förvärvat en på erfarenhet
grundad kännedom om lagbestämmelserna och deras rätta innebörd.

Förslaget till Lag om förvaring av vissa förbrytare.

Rubriken.

Lagrådet:

Dagens rubrik, som i sakkunnigförslaget erhållit lydelsen »lag om förvaring
av förminskat tillräkneliga förbrytare», har i det remitterade förslaget ändrats

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

till »lag om förvaring av vissa förbrytare». Såsom skäl för den vidtagna
ändringen anför departementschefen, att det icke vore ställt utom all tvekan,
huruvida uttrycket »förminskat tillräkneliga» kunde anses på ett fullt träffande
eller i övrigt lyckligt sätt återgiva den karakteristik, som i 5 kap. 6 § strafflagen
gåves av de personers sinnesbeskaffenhet, som nämnda lagrum avsåge,
att denna terminologi i varje fall icke torde hava vunnit sa obestridd hävd, att
dess överförande till lagspråket kunde vara lämpligt, samt att någon koncis
och fullt exakt benämning å denna kategori av förbrytare icke syntes stå till
buds. Mot den i det remitterade förslaget valda lydelsen bör dock anmärkas,
att den är alltför obestämd och intetsägande. På en lagrubrik måste ställas
det anspråket, att den giver en i möjligaste mån tydlig uppfattning av vad
lagen rörer; i förevarande fall synes således rubriken icke böra sakna ett uttryck
för vad slags förbrytare frågan gäller. Den av de sakkunniga använda
beteckningen synes lagrådet tämligen väl överensstämma med den beskrivning,
som 5 kap. 6 § strafflagen innehåller å de avsedda förbrytarnas sinnesbeskaffenhet,
och så länge detta lagrum bibehålies oförändrat, torde hinder icke böra
anses möta mot begagnandet av nämnda beteckning, som på ett naturligt sätt
avgränsar lagens tillämplighetsområde. Vid jämförelse med stadgandet i förslagets
1 § skulle det framstå såsom fullt klart, att med »förminskat tillräkneliga»
förstås sådana förbrytare, som i 5 kap. 6 § strafflagen avses. Oegentligheten
i det remitterade förslagets rubrik framträder synnerligen påfallande
i förslagen till följdlagar, där förvaring omnämnes jämsides med internering.
Då sålunda en av dessa följdlagar angiver sig avse »verkställighet av förvaring
av vissa förbrytare samt av internering av vissa återfallsförbrytare», har
det förra ledet erhållit en så vidsträckt avfattning, att det kan innesluta även
de förbrytare, som åsyftas i det senare ledet, en oegentlighet som naturligtvis
icke skulle föreligga, om de förbrytare, om vilka i det förra ledet är fråga, betecknades
såsom förminskat tillräkneliga.

Det i förslaget till rubrik intagna ordet »vissa», vilket enligt remissprotokollet
tillkommit för att undvika, att lagen får utseende att gälla förevarande
kategori av förbrytare i dess helhet, synes överflödigt, då väl även därförutan
näppeligen den uppfattningen kan göra sig gällande, att lagen skulle avse alla
förminskat tillräkneliga förbrytare utan begränsning.

Enligt lagrådets åsikt är följaktligen en återgång till den av de sakkunniga
föreslagna rubriken att förorda.

1 §•

Lagrådet:

Den primära förutsättningen för tillämpningen av ifrågavarande lag är, att
det är fråga om en förbrytare av sådan sinnesbeskaffenhet, som avses i 5 kap.
6 § strafflagen. Det är emellertid icke nog, att han vid brottets begående var
av dylik sinnesbeskaffenhet, utan det fordras, att denna är av mera permanent
natur. Till utmärkande av denna förslagets mening har valts det uttryckssättet,
att han »prövas vara av sinnesbeskaffenhet, varom i 5 kap. 6 § strafflagen

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

sägs». Enligt dessa ord vill det emellertid synas, som om under lagens tillämpning
skulle kunna falla även den, som väl vid brottets begående var fullt tillräknelig
men sedermera före domens meddelande råkat i sådant sinnestillstånd,
att han vid sistnämnda tidpunkt är att betrakta såsom förminskat tillräknelig.
Ett förtydligande synes därför böra ske.

Emot avfattningen av den förevarande paragrafen må vidare anmärkas, att
då, såsom av 2 § framgår, icke varje dom å straffarbete eller fängelse är tillräcklig
för att, där i övrigt förutsättningarna för förordnande om en förbrytares
intagande i vårdanstalt föreligga, lämna domstolen befogenhet att meddela
ett dylikt förordnande, det synes oegentligt och under alla förhållanden obehövligt
att här såsom förutsättning för lagens tillämpning tala om, att det straff,
som ådömes, skall vara antingen straffarbete eller fängelse.

Med hänsyn till det anförda förordas, att åt 1 § gives ungefär den lydelsen,
att där någon, som dömes till ansvar för brott, prövas vid brottets begående
hava varit och fortfarande vara av sinnesbeskaffenhet, varom i 5 kap. 6 §
strafflagen sägs, domstolen äger under de förutsättningar, som i denna lag
angivas, förordna, att den dömde skall, i stället för att undergå det ådömda
straffet, intagas till förvaring i särskild vårdanstalt.

2 g.

Lagrådet:

I den för någons intagande i vårdanstalt här angivna förutsättningen att
han »dömes till straffarbete i minst två år» inbegripas ej blott det fall, då detta
straff ådömes för ett enda brott, utan även sådana fall, där detsamma utsättes
för flera brott tillsammans antingen genom en enda dom med tillämpning av
vare sig 1, 2 eller 3 § i 4 kap. strafflagen eller efter föregående domfältande
genom en ny dom, meddelad i anledning av ett nyupptäckt brott av den beskaffenhet,
att vid straffets bestämmande i den ordning 4 kap. 9 § strafflagen stadgar
ett enhetligt straff jämlikt 1 eller 3 § i samma kapitel utmätes.

Den i förevarande paragraf alternativt uppställda förutsättningen att någon
dömes till straffarbete på kortare tid eller fängelsestraff, »som, sammanlagt
enligt vad därom är stadgat med annat frihetsstraff, uppgår till straffarbete i
minst två år», lärer åter avse de fall, då sistnämnda straffmått utgör resultatet
av en sammanläggning av straff, ålagda genom olika domar, med tillämpning
antingen av 4 kap. 10 § strafflagen eller ock av 9 § i samma kapitel jämförd
med 2 §. För att detta med större tydlighet må framgå av lagtexten, hemställes,
att ifrågavarande punkt i paragrafen måtte i sin första del erhålla ungefär
följande lydelse: dels dömes till straffarbete i minst två år eller ock till sådant
straff på kortare tid eller fängelsestraff, där sålunda ådömt straff i fall, som
avses i 4 kap. 9 eller 10 § strafflagen, sammanlägges med annat frihetsstraff
och det sammanlagda straffet uppgår till straffarbete i minst två år.

1 §•

Lagrådet:

Att chefen för fångvårdsstyrelsen bör vara medlem av den här omförmälda
nämnden, är av synnerligen starka skäl betingat. I regel torde också befinnas

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 10 Käft. (Nr 10.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

lämpligt, att lian är nämndens ordförande. Huruvida detta emellertid bör
stadgas som en oeftergivlig regel, synes mera tvivelaktigt. För att lämna
Konungen öppet att även beträffande ordförandeskapet träffa det avgörande,
som för varje fall må ur skilda synpunkter befinnas lämpligast, tillstyrkes
därför en sådan ändring av de föreslagna bestämmelserna, att chefen för fångvårdsstyrelsen
väl upptages som självskriven ledamot i nämnden, men att åt
Konungen uppdrages att förordna såväl ordförande som ställföreträdare för
honom. Vid denna sin hemställan har lagrådet utgått från den uppfattningen
att i det remitterade förslaget med chefen för fångvårdsstyrelsen åsyftas icke
innehavaren av nämnda ämbete personligen utan utövaren av ämbetet, således
även en tillförordnad chef.

I varje fall synes en omredigering av sista punkten i första stycket önskvärd,
varigenom kunde undvikas den ur terminologisk synpunkt mindre lämpliga
sammanställningen av vice ordförande i nämnden och suppleant för ordföranden
såsom beteckningar å olika personer.

I det remitterade förslaget har från de sakkunnigas förslag upptagits bestämmelsen
om skyldighet för ordförande och ledamöter i nämnden att avlägga
domared. Hos de sakkunniga, som intagit denna bestämmelse i sitt förslag till
lag om internering av farliga återfallsförbrytare, var anordningen tydligen
föranledd därav, att enligt detta förslag icke domstol utan nämnden skulle hava
att besluta om internering. Då det remitterade förslaget i detta avseende, såsom
det synes med rätta, intagit en motsatt ståndpunkt, torde den egentliga
grunden för bestämmelsen om en dylik skyldighet hava bortfallit. Såsom skäl
för bestämmelsens bibehållande har departementschefen åberopat, att det även
enligt nu föreliggande förslag skulle tillkomma nämnden att avgöra fråga om
en på prov utskriven persons återhämtande till förvarings- eller mterneringsanstalt.
Denna befogenhet, vilken närmast synes vara att likställa med Konungens
befallningshavandes befogenhet att besluta återkallelse av villkorligt
medgiven frihet, synes dock icke vara av sådan aTt, att för dess utövande ovillkorligen
bör förutsättas avlagd domared. Da härtill kommer, att domaiedens
innehåll är föga lämpat till de göromål av övervägande administrativ art, som
skulle åligga nämnden, finner lagrådet ifrågavarande bestämmelse böra utgå.

Justitierådet Svedelius, regeringsrådet Palmgren och justitierådet Högstedt:

Även de bestämmelser, som innehållas i tredje stycket angående omröstning
till dom och jäv, synas mindre behövliga, särskilt i fall föreskriften om domared
får utgå. Anses en regel för bestämmande av resultatet av omröstning icke
böra i lagen saknas, kunde en föreskrift att såsom nämndens beslut skall gälla
\ad de flesta i nämnden säga vara för ändamålet tillfyllest. En fördelning av
röster på flera än två meningar synes för övrigt knappast tänkbar i annat fall
än om vid uppkommen fråga om utskrivning av någon i vårdanstalt förvarad
omröstningen samtidigt skulle avse de olika slagen av utskrivning, men det
riktiga synes i ett dylikt fall vara, att vid skilda meningar särskilda omröstningar
i dessa frågor företagas. Jävsbestämmelsen skulle av lätt insedda skäl
praktiskt taget komma att sakna betydelse. I avseende å denna fråga må i

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

övrigt uppmärksammas, att talan emot ett eventuellt jävsbeslut i allt fall
icke skulle vara tillåten.

6 §.

Lagrådet:

På sätt närmare framgår av förslaget till lag om tillsyn över bland andra
dem, som utskrivits på prov från vårdanstalt, innebär föreskriften att den utskrivne
skall »stå under tillsyn», icke blott att han skall vara underkastad
(övervakning av särskilt förordnad tillsyningsman, utan även att han i sitt görande
och låtande skall hava att ställa sig till efterrättelse vissa föreskrifter,
vilka dels direkt framgå av nämnda lagförslag, dels skola meddelas av nämnden
i samband med utskrivningen eller sedermera, när anledning därtill yppas.

Då det synes önskvärt, att denna innebörd av orden »stå under tillsyn» kommer
till uttryck redan i förevarande lag, som innefattar de grundläggande
stadgandena rörande förvaringsinstitutet, hemställes, att paragrafens tredje
stycke måtte erhålla ungefär den lydelsen, att den, som utskrivits på prov,
skall, på sätt särskilt finnes stadgat, stå under tillsyn och därunder vara underkastad
av nämnden meddelade eller eljest för honom gällande föreskrifter.

7 §•

Lagrådet:

Jämte huvudregeln att den, som intagits till förvaring i vårdanstalt, ej må
därifrån utskrivas, så länge han på grund av sin sinnesbeskaffenhet är att anse
såsom vådlig för annans säkerhet till person eller egendom, innehåller denna
paragraf föreskrift om den minsta tid, under vilken förvaringen skall fortgå. I
sådant avseende stadgas, att den till förvaring intagne ej må utskrivas, förrän
han undergått förvaring under minst så lång tid, som motsvarar den strafftid,
i vars ställe förvaringen trätt, och i intet fall förrän två år förflutit från intagningen.
Det remitterade förslaget skiljer sig härutinnan från de sakkunnigas
förslag, vilket, bortsett från ett undantagsfall, föreskrev en till vissa år
bestämd minsta tid för förvaringen oberoende av tidslängden för det straff,
som utbytts mot förvaring. Till stöd för den sålunda vidtagna ändringen har
departementschefen anfört bland annat, att ett försvagande av allmänpreventionen
med skäl kunde befaras, därest förvaringens minimitid bestämdes utan
hänsyn till det mot förvaringen utbytta straffets tidslängd och utskrivning
mera allmänt komme att ske redan vid minimitidens utgång även i sådana fall,
där strafftiden skulle räckt längre.

Mot riktigheten av vad departementschefen sålunda anfört synes intet vara
att invända, och den ställning, som det remitterade förslaget intager beträffande
minimitiden för förvaringen, torde böra godkännas. Det kan visserligen
synas i viss mån innebära en oegentlighet, att hänsyn icke tages till arten av
den bestraffning, som ersättes av föTvaringen, en oegentlighet som särskilt
kommer till synes, då fråga är om förvaring i stället för ett genom sammanläggning
av frihetsstraff av olika art uppkommet straff. Om exempelvis en
person dömts för ett brott till två års straffarbete och för ett annat till ett års

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

fängelse, i vilket fall med tillämpning av den i 4 kap. 6 § strafflagen stadgade
förvandlings- och reduktionsregeln det sammanlagda straffet ntgör straffarbete
i två år sex månader, blir, där straffet utbytes mot förvaring, minimitiden för
denna mindre än om straffet för det första av nämnda brott bestämts till allenast
två års fängelse, i det att sammanlagda strafftiden och därmed även minsta
tiden för förvaringen i sistnämnda fall blivit tre år. Då det emellertid synes
principiellt riktigast och i varje fall torde vara lämpligt att vid minimitidens
anpassning efter strafftiden lämna arten av det eller de genom förvaringen ersatta
straffen utom räkningen, och då i sådana särskilda fall, när genom förvandlingen
av fängelsestraff till straffarbete en förkortad strafftid uppkommer,
nämnden, som bar att besluta om utskrivningen ur vårdanstalten, bar i sin
band att taga hänsyn till den sålunda föranledda förkortningen av förvaringens
minimitid och på lämplig tid uppskjuta utskrivningen, torde någon ändring av
förslaget härutinnan icke böra sättas i fråga.

Justitieråden Svedelius och Högstedt:

Bestämmelsen att den, som intagits till förvaring, icke må utskrivas tidigare
än efter två års observationstid är undantagslös. I fråga om den, som ådömts
straff under längre tid än två år, medgives däremot i paragrafen undantag från
regeln om minimitidens och strafftidens sammanfallande, i det att, sedan förvaringen
pågått i två år, utskrivning på prov må ske jämväl före minimitidens
utgång, såframt särskilda skäl därtill äro för handen. Såsom ett dylikt särskilt
skäl framhålles i departementschefens yttrande, att den till förvaring intagne
icke längre framstår såsom psykiskt abnorm. Mot detta undantag måste
man ställa sig betänksam, särskilt mot dess tillämpning beträffande den, som
befinnes icke längre vara behäftad med den andliga bristfällighet, som föranlett
förvaringsbeslutet. Om den diagnos angående en förbrytares sinnesbeskaffenhet,
som legat till grund för det honom ådömda straffets utbytande mot förvaring,
sedermera, under det denna pågår, skulle konstateras hava varit oriktig
— ett fall, som måhända får anses icke alldeles uteslutet — skulle en tilllämpning
beträffande nämnda förbrytare av ifrågavarande undantagsstadgande
medföra, att för honom frihetsförlusten, som kanske till tiden minskats redan
därigenom att berörda diagnos lagts till gTund vid straffets utmätande, ytterligare
förkortas. Att detta ur allmänpreventiv synpunkt skulle vara i hög grad
olämpligt, synes påtagligt. Med skäl torde också kunna befaras, att den genom
undantagsstadgandet öppnade möjligheten att få tiden för frihetsförlusten
förkortad skulle bliva ägnad att ofta nog framkalla försök till simulering av
psykiska defekter, som i verkligheten icke finnas.

Med hänsyn till det nyss anförda förordas det ifrågavarande undantagets
uteslutande ur förslaget.

Lagrådet:

I andra stycket av förevarande paragraf stadgas, att vid beräkning av minsta
tid för förvaring de grunder, som gälla för beräkning av strafftid, skola tilllämpas.
Innebörden härav torde vara, att vad som i lagen den 1 juli 1898 innefattande
vissa bestämmelser om beräkning av strafftid finnes stadgat i fråga

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

om begynnelse- och slutdag för straffarbete och fängelsestraff ävensom angående
verkan av visst avbrott i straffverkställigheten skall i tillämpliga delar
lända till efterrättelse, då det gäller att beräkna minimitiden för förvaring. I
ett avseende synes emellertid hänvisningen till berörda lagstiftning icke alldeles
tydlig. 1898 års lag innehåller bland annat den bestämmelsen att, om den
till frihetsstraff dömde i föreskriven ordning förklarar sig nöjd med det utslag,
varigenom straffet ådömts honom, strafftiden skall räknas från dagen för nöjdförklaringen.
Härvid uppkommer nu frågan, om denna bestämmelse skall äga
tillämpning beträffande förvaringstid. Så torde icke vara förhållandet, då ju
särskild ordning icke finnes föreskriven för avgivande av nöjdförklaring med
avseende å beslut om intagande till förvaring i vårdanstalt och en motsvarande
tillämpning därutinnan av vad i lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet
i vissa fall av sträft, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag, är stadgat
beträffande dylik förklaring, såvitt angår ådömt straff, icke lärer kunna
ske utan uttrycklig bestämmelse därom. I själva verket torde också övervägande
skäl tala för att, där förordnande meddelats om utbytande av ådömt
straff mot förvaring, denna får taga sin början först då beslutet vunnit laga
kraft. Till undanröjande av all tvekan i detta hänseende hemställes emellertid,
att till omförmälda stadgande i 7 § göres ett tillägg av innehåll att tiden
för förvaring ej i något fall må räknas från tidigare dag än den, då beslutet
om förvaringen vunnit laga kraft.

9 §•

Lagrådet:

Enligt ordalydelsen av denna paragraf förutsattes för beslut om återintagning
i vårdanstalt, att det brott, varom nu är fråga, bestraffas med minst
fängelse, att den brottslige av domstolen befinnes vådlig för annans säkerhet till
person eller egendom samt att nämnden tillstyrkt hans återintagande i anstalten.
Härutöver lärer emellertid vara avsett, att den allmänna förutsättningen
enligt 1 § eller att brottslingen prövas vara av sinnesbeskaffenhet, varom i
5 kap. 6 § strafflagen sägs, skall äga giltighet även i detta fall. Då denna
mening icke torde framgå med erforderlig tydlighet, synes en omredigering
önskvärd, och då någon anledning icke lärer föreligga att, i annat avseende än
såvitt angår det ådömda straffet, för återintagning uppställa regler avvikande
från dem, som gälla beträffande någons intagande i vårdanstalt första gången,
synes omredigeringen böra ske i riktningen av en närmare anslutning till bestämmelserna
i 1 och 2 §§. Förslagsvis kunde stadgandet avfattas ungefär sålunda:
Dömes den, som utskrivits från vårdanstalt, till straffarbete eller fängelse,
och äro i andra avseenden än såvitt angår straffet förhållandena sådana,
att enligt 1 och 2 §§ förordnande om intagande i vårdanstalt må meddelas, äger
domstolen efter tillstyrkan av nämnden förordna, att den dömde skall, i stället
för att undergå straffet, återintagas till förvaring. Att i detta fall, såsom
skett i det remitterade förslaget, beteckna förvaringen såsom fortsatt synes
icke lämpligt, då ju den genom återintagningen påbörjade förvaringen är att
betrakta såsom ny såväl i avseende å beräkningen av förvaringens minsta tid

Kungl. May.ts proposition nr 10.

— om ock i vissa fall, såsom av 10 § framgår, den tidigare förvaringen kan
komma att räknas den återintagne till godo —• som även vid tillämpning av 8 §.
Uppenbart är nämligen, att då i sistnämnda paragraf gives föreskrift för det
fall att en till förvaring intagen förbrytare dömes till frihetsstraff, innan han
utskrivits från anstalten, denna föreskrift skall komma till tillämpning jämväl
beträffande den, som visserligen en gång utskrivits, men sedermera återintagits
och därefter, innan ny utskrivning skett, dömes till frihetsstraff.

Uttrycket »den, som utskrivits från vårdanstalt» är i det remitterade förslaget
avsett att inbegripa jämväl den, som efter utskrivning på prov blivit jämlikt
14 § till anstalten återhämtad. För att undvika missförstånd synes dock
lämpligt, att genom ett tillägg till paragrafen vad däri sagts förklaras skola
äga tillämpning även beträffande sådan till anstalten återhämtad person.

12 §.

Lagrådet:

Den första av de två punkter, av vilka denna paragraf består, meddelar bestämmelse
om förfarandet, då till verkställighet på en gång förekomma dels
beslut, varigenom straff ådömts någon, och dels förordnande om samma persons
förvaring i vårdanstalt. Stadgandet innefattar således en föreskrift, vars tilllämpande
närmast ankommer på Konungens befallningshavande. Paragrafens
senare punkt åter innehåller en bestämmelse för beräkning i detta fall av
minsta tid för förvaringen, en föreskrift som det tillhör nämnden och anstaltens
föreståndare att iakttaga. För att tydligare utmärka denna olikhet synes
lämpligt, att paragrafen avdelas i två särskilda stycken.

Sedan utskrivning från vårdanstalt skett, har därmed verkställigheten av
förvaringsförordnandet avslutats, och detta kan följaktligen icke efter utskrivningen
föranleda, att en straffdom mot den utskrivne, evad denna meddelats
före eller efter utskrivningen, kommer att verkställas genom förvaring. Detta
galler, även om den dömde emellertid blivit på grund av nämndens beslut återhämtad
för fortsatt förvaring enligt 14 §. En dylik fortsatt förvaring är således
icke att hänföra till vad i förevarande paragraf betecknas såsom verkställighet
av förordnande om förvaring i vårdanstalt; paragrafen saknar i sådant
fall tillämplighet och straffet skall gå i verkställighet i vanlig ordning. Härmed
må jämföras det allmänna stadgandet i 16 § att, då förvaring trätt i stället
för straff, det skall så anses, som hade straffverkställigheten avslutats den
dag utskrivning från anstalten ägde rum. För att vad sålunda far anses vara
avsett må tydligare framgå av lagtexten hemställes, att det nu ifrågasatta
första stycket i 12 § måtte erhålla ungefär följande lydelse: Har förordnande
meddelats om någons intagande i vårdanstalt och förekommer, innan han därifrån
utskrivits, till verkställighet annat beslut, varigenom han blivit dömd till
frihetsstraff eller till böter, vilka skola förvandlas till frihetsstraff, skall förvaringen
träda i stället jämväl för nämnda straff.

Någon allmän regel för beräkning av minsta förvaringstiden i fall, som
åsyftas i denna paragraf, har däri ej upptagits, men det framgår av departementschefens
yttrande till remissprotokollet, att de grunder, som i sådant hän -

Kungl. Maj :ts proposition nr 10.

seende stadgats i 7 och 10 §§, äro avsedda att lända till efterrättelse i den mån
ej annorlunda uttryckligen angives. Till förekommande av ovisshet härutinnan
torde dock detta höra utsägas i lagtexten. Härigenom skulle ock starkare
framträda, att det i andra punkten upptagna stadgandet utgör ett undantag
från vad härutinnan eljest gäller, i det nämligen, såsom ock i samma yttrande
framhålles, ett förvandlingsstraff icke i något fall skall ensamt för sig vid
övergång till förvaring kunna medföra beräknande av en ny minimitid om
två år. Å andra sidan kunde möjligen ordalagen i paragrafens senare punkt
framkalla den föreställningen att ett dylikt förvandlingsstraff dock alltid
skulle medföra någon förlängning av minsta tiden för förvaringen, något som
emellertid under vissa förhållanden och måhända i regel icke torde bliva följden.
Missuppfattning av stadgandets innebörd i såväl ena som andra hänseendet
synes kunna förebyggas, om paragrafens senare stycke erhölle ungefär
följande lydelse: Vid beräkning av minsta tid för förvaringen skola i fall, som
avses i denna paragraf, ovan stadgade grunder lända till efterrättelse; dock
att minsta tid för förvaring, som träder i stället för frihetsstraff, vartill böter
förvandlats, skall motsvara förvandlingsstraffets tidslängd.

14 g.

Lagrådet:

Såsom av departementschefen framhållits, utgör möjligheten att i vissa fall
till anstalten återhämta den, som utskrivits på prov, ett nödvändigt komplement
till tillsynsinstitutet; på grund av svårigheten att på ett fullt bindande
sätt avgöra, när den förvarades samhällsfarlighet kunde anses hava upphört,
syntes det vara av vikt, att nämnden, om den beslöte sig för utskrivning, ägde
möjlighet att utan större omgång själv till anstalten låta återhämta den utskrivne,
där omständigheterna läte förnyad observation framstå såsom nödig.

Såsom förutsättning för att beslut om återhämtning må meddelas uppställes
i förevarande paragraf, att den utskrivne åsidosätter någon för honom meddelad
föreskrift och på grund härav befinnes vådlig för annans säkerhet till person
eller egendom. I sak överensstämmer förslaget i denna del med de sakkunnigas
förslag.

Det synes anmärkningsvärt, att sålunda å ena sidan olydnad mot gällande
föreskrifter aldrig skulle i och för sig kunna föranleda återhämtande samt å
andra sidan ådagalagd vådlighet ovillkorligen måste vara förknippad med
överträdelse av någon särskild föreskrift, för att nämnda påföljd skulle få
inträda.

Vad den förra frågan angår, må det väl vara riktigt, att en enstaka överträdelse
av meddelade föreskrifter eller överträdelser av ringare natur icke
torde böra få medföra ett så kraftigt ingripande, som ett återhämtande till anstalten
för fortsatt förvaring innebär. Men annorlunda ställer sig saken, om
den på prov utskrivne genom uppenbar tredska mera varaktigt åsidosätter sina
skyldigheter och därigenom måhända t. o. in. helt undandrager sig tillsynsmyndighetens
kontroll. Frånsett det fall, som avses i 6 § första stycket i den
föreslagna tillsynslagen, skulle annat hjälpmedel mot en dylik tredskande ej

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

stå till buds än att söka genom nya och skärpta bestämmelser hårdare åtdraga
de band, som reglera hans rörelsefrihet. Men åsidosätter han även dessa senare
bestämmelser, stå tillsyningsmannen och nämnden lika hjälplösa som förut,
allt försåvitt nämligen icke den utskrivne på grund av sitt förhållande kan anses
vådlig för den allmänna säkerheten. Nu må det visserligen kunna antagas
vara förslagets mening, att genom en tredska, som komme till uttryck på ovan
angivet sätt, vådlighet skall anses konstaterad och beslut om återhämtande
således kunna meddelas. En sådan tolkning synes dock ingalunda under alla
förhållanden följa av ordalagen såsom självklar; närmare till hands synes ligga,
att överträdelsen i fråga måste vara av den beskaffenhet, att den lämnar ett
mera direkt och positivt bevis för tillvaron av vådlighet. Lagrådet vill därför
förorda en omarbetning av förslaget i denna del till närmare överensstämmelse
med motsvarande föreskrifter i lagen om villkorlig frigivning eller således
därhän, att åsidosättande av meddelade föreskrifter skall ensamt för sig kunna
i svårare fall medföra beslut om återhämtande. Härigenom skulle, utan att
någon egentlig saklig ändring skedde i vad enligt förslaget får anses åsyftat,
vinnas fördelen av en till innebörden klarare regel, vilket ingalunda torde sakna
praktisk betydelse, särskilt då enligt 5 § i tillsynslagen det frihetspass, som
vid utskrivning på prov skall utfärdas, skall innehålla bland annat en erinran
om vad den utskrivne genom åsidosättande av meddelade föreskrifter äventyrar.

Beträffande frågan om den utskrivnes vådlighet för annans säkerhet till person
eller egendom synes förhållandet vara i viss mån analogt med vad som
gäller rörande den föregående frågan. Sålunda torde vara avsett, att genom
att meddela tillsynsföreskrifter av en mycket allmän och obestämd karaktär
det skulle bliva vederbörligen sörjt för, att varje på något sätt yppad vådlighet
också skulle kunna betecknas som ett brytande mot någon av dessa föreskrifter.
Men en sådan omgång synes onödig. Yådligheten för annans säkerhet
har utgjort en grundförutsättning för intagandet i vårdanstalten. Utskrivning
har skett därför att denna vådlighet ansetts ej längre föreligga. Visar
det sig nu, att denna förutsättning brister, bör ett återhämtande kunna ske
med åberopande uteslutande av detta faktum och utan att behöva sättas i ett
mer eller mindre konstlat beroende av ett åsidosättande av någon för den utskrivne
meddelad särskild föreskrift. Det synes därför stå i god överensstämmelse
även med departementschefens ovan återgivna uttalande, om förslaget i
denna del så ändras, att såsom alternativ förutsättning, utan något därmed förbundet
villkor, för beslut om återhämtande upptages det fall, att någon efter
utskrivning på prov på grund av sitt uppförande eller eljest finnes vara vådlig
för annans säkerhet till person eller egendom.

Enligt de sakkunnigas förslag var förstahandsregeln rörande tiden för den
återhämtades kvarhållande i anstalten formulerad sålunda, att det tydligen
icke förutsattes, att i beslutet skulle fastslås någon viss tid för den fortsatta
anstaltsvistelsen, men att för denna, i den mån den grundades på, samma beslut,
skulle under alla förhållanden gälla den utsatta maximigränsen ett år.
Det vill synas lagrådet, som om de sakkunnigas förslag i denna del vore att

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

föredraga framför den formulering, som innehålles i det remitterade förslaget,
enligt vilken en inom nämnda gräns efter omständigheterna i varje särskilt
fall avpassad tid synes höra utsättas i beslutet.

15 §.

Lagrådet:

Förslagets mening lärer vara att, där nämnden vid sitt beslut om utskrivning
av en i vårdanstalt intagen förbrytare valt utskrivning på prov, nämnden icke
sedermera, förrän tre år förgått utan att hinder mot tillsynens hävande mellankommit,
äger föreskriva, att tillsynen över den utskrivne skall upphöra. Då
detta emellertid icke med tydlighet framgår vare sig av ordalagen i förevarande
paragraf, där allenast talas om nämndens skyldighet att till prövning upptaga
frågan om tillsynens upphörande, eller av annat stadgande i förslaget, synes
paragrafen böra inledas med föreskrift därom, att tillsynen över den, som utskrivits
på prov, skall fortvara under åtminstone tre år.

Såsom hinder mot tillsynens hävande upptager det remitterade förslaget dels,
i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag, förordnande om den utskrivnes
återintagande i vårdanstalten eller återhämtande till densamma och dels därjämte
att den utskrivne under tillsynstiden dömts att undergå straffarbete eller
fängelse. Har nu en sådan dom beträffande den utskrivne mellankommit eller
har förordnande meddelats om hans återhämtande till vårdanstalten, skall, efter
det straffet verkställts eller, där återhämtning ägt rum, den i enlighet med 14 §
bestämda tiden för förvaringen gått till ända, tillsynen ånyo vidtaga och frågan
om dess hävande företagas till prövning först sedan därefter tre år förflutit
utan att hinder mot tillsynens hävande därunder mellankommit. Förutsättningen
för nämnda frågas upptagande är således, att tillsynen bestått under
en sammanhängande tid av tre år utan att därunder dom å ett till verkställighet
avsett frihetsstraff eller förordnande om återhämtning meddelats.
Till mera tydligt utmärkande av den sålunda avsedda innebörden i första punktens
stadgande torde redaktionen av stadgandet böra något jämkas. Härvid
synes emellertid böra uteslutas vad som säges angående förordnande om återintagning
i vårdanstalten såsom utgörande hinder mot tillsynens upphörande.
Därest ett dylik förordnande meddelats, har nämligen därmed verkan av den
skedda utskrivningen helt och hållet förfallit, och frågan, om och på vilka
villkor den i anstalten återintagne må ånyo utskrivas, blir föremål för ny
Provning, sedan minsta tiden för den nya förvaringen gått till ända.

Även beträffande andra punkten i paragrafen synes en viss otydlighet vidlåda
den föreslagna lagtexten. Meningen lärer vara, att om den, som utskrivits
på prov, oavbrutet under tre år stått under tillsyn utan att därunder
hava dömts till undergående av straffarbete eller fängelse och utan att under
samma tid förordnande om hans återhämtande meddelats, men nämnden i allt
fall finner tillsynen böra fortfara, denna skall äga bestånd under ytterligare
tre ar, varefter, under förutsättning att icke heller under denna tid meddelas
dom eller förordnande, som nyss nämnts, tillsynen skall obligatoriskt upphöra.
Härför skulle således förutsättas en sammanhängande klanderfri tidsperiod av

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

sex år. För att den sålunda åsyftade meningen må komma till klarare uttryck,
torde jämväl denna punkt böra i viss mån omredigeras.

En annan sak är emellertid, huruvida den ståndpunkt förslaget intagit därutinnan,
att vid förlängningen av tillsynstiden denna ovillkorligen måste omfatta
en hel ytterligare treårsperiod, är obetingat riktig. Varken ur principiell
eller praktisk synpunkt lärer hinder kunna anses möta för en sådan anordning,
att enahanda befogenhet att förordna om tillsynens upphörande, som nämnden
äger efter utgången av en klanderfri treårsperiod, under i övrigt enahanda
förutsättning skulle tillkomma densamma exempelvis då tillsynen fortfarit i
fyra eller fem år.

Promulgationsbestämmelsen.

Lagrådet:

Enligt den här givna föreskriften skall lagen äga tillämpning allenast i mål,
däri åtal sker för brott, begånget efter lagens ikraftträdande. Där fråga är
om flera brottsliga handlingar, skall emellertid denna föreskrift icke vara så att
förstå, att samtliga brotten måste vara begångna efter ikraftträdandet; även om
endast beträffande ett av dessa brott nämnda villkor är uppfyllt, skall ett förvaringsbeslut
kunna meddelas, fastän detta brott icke ensamt för sig kunnat
medföra dylik påföljd utan härför erfordras hänsynstagande jämväl till de
straff de tidigare brotten förskyllt. Vad nu sagts gäller tydligen icke blott
vid en samtidig lagföring för flera brott utan även da någon dömes först för ett
före lagens ikraftträdande begånget brott och därefter för nytt brott, förövat
efter nämnda tid under sådana omständigheter, att vid domfällandet reglerna
i 4 kap. 9 eller 10 § strafflagen skola iakttagas. I båda dessa fall sker ju åtal
för brott begånget efter det lagen trätt i kraft. Detta synes däremot knappast
kunna anses vara förhållandet, i händelse, under i övrigt enahanda förutsättningar
som i det senare fallet, lagförandet skett i motsatt ordning, så att det
efter ikraftträdandet begångna brottet blivit föremål för dom tidigare än det
äldre brottet. Då sistnämnda brott därefter förekommer till bedömande, skall
visserligen 4 kap. 9 § strafflagen tillämpas, men härigenom kan åtalet näppeligen
sägas inbegripa även det tidigare avdömda brottet, särskilt om fallet är
sådant, som i 4 kap. 2 § strafflagen avses. Då det emellertid måste anses
oegentligt, om lagens tillämpning skulle bliva beroende av den tillfälliga omständigheten,
i vilken ordning brotten göras till föremål för rättsligt bedömande,
synes en omredigering av ifrågavarande bestämmelse, varigenom nämnda
oegentlighet kunde undvikas, vara att förorda.

Förslaget till lag om internering av vissa återfall sförbrytare.

Rubriken.

Lagrådet:

Ordet »vissa» synes av likartat skäl, som av lagrådet anförts beträffande
rubriken till föregående lagförslag, kunna utan olägenhet uteslutas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
1 §■

Lagrådet:

Med uttrycket »Dömes någon för återfall i brott» avses att beteckna uteslutande
det faktum att någon, efter det han dömts till ansvar för brott, för
nytt brott dömes till ansvar. Det må visserligen vara riktigt, att uttrycket kan
anses överensstämma med terminologin i 4 kap. 14 § strafflagen, men då särskilt
i det allmänna föreställningssättet termen återfall i regel torde anknytas
till sådana fall, däri fråga är om ådömande av återfallsstraff, vill lagrådet
ifrågasätta, om ej genom någon omredigering den åsyftade meningen kunde
erhålla ett mera tydligt uttryck. Förslagsvis skulle paragrafen kunna inledas
ungefär sålunda: Begår någon för brott dömd ånyo brott och dömes han
för det återfall till ansvar. Att härvid särskilt betona, att detta ansvar måste
uppgå till straffarbete, synes av enahanda skäl, som anförts beträffande motsvarande
föreskrift i föregående lagförslag, oegentligt och obehövligt.

2 §•

Lagrådet:

Den första här upptagna förutsättningen för någons internering eller att han,
efter det han dömts till straffarbete, för upprepade återfall i brott genom minst
tre lagakraftvunna domar ånyo dömts till sådant straff, lärer innebära, att
någon blivit minst fyra särskilda gånger dömd till straffarbete och att ettvart
av de brott, som föranlett de tre senare domarna, begåtts efter det han dömts för
det närmast förut begångna brottet. Ettvart av de tre senare brotten måste
således hava utgjort återfall i förhållande till det närmast föregående. Med
stadgandet, att dessa domar skola vara lagakraftvunna, torde åter icke avses
annat än att så är förhållandet, då fråga uppstår om internering, således ej att
varje dom måste hava vunnit laga kraft, innan det nästa brottet i ordningen
begicks.

Denna förslagets innebörd skulle måhända komma till tydligare uttryck
genom någon omformulering, förslagsvis sålunda: dels, efter det han dömts till
straffarbete, för minst tre upprepade återfall i brott ånyo dömts till sådant
straff genom domar, som äro lagakraftvunna.

5 §.

Lagrådet:

Av enahanda skäl, som anförts vid 6 § i förslaget till förvaringslag, hemställer
lagrådet, att tredje stycket i förevarande paragraf måtte erhålla samma
lydelse, som föreslagits för motsvarande stycke i förstnämnda paragraf.

Det torde vara förtjänt av påpekande att, ehuru båda nu omförmälda paragrafer
äro ordagrant lika, en saklig åtskillnad förefinnes dem emellan, i det
nämnden vid utskrivning av den som internerats icke i något fall äger valfrihet
mellan frigivning och utskrivning på prov, såsom förhållandet är vid utskrivning
av en i vårdanstalt intagen person. Frigivning av internerad kan nämligen
äga rum endast i det i 6 § omförmälda fall, då maximitiden utgått, men i sådant
fall är också frigivning den enda formen för utskrivning. I övriga fall

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

av utskrivning från interneringsanstalt skall följaktligen sådan alltid ske på
prov.

6 §•

Lagrådet:

Visserligen må det kunna antagas, att då någon, som enligt 2 § internerats,
varit intagen i interneringsanstalten i tjugu år, han såväl med hänsyn till ålder
som i övrigt i regel icke vidare är att anse som vådlig för annans säkerhet till
person eller egendom och att han således utan fara kan från anstalten frigivas,
men då det, om också blott i sällsynta undantagsfall, torde kunna inträffa, att
den internerade även efter så lång anstaltsvistelse fortfarande är att anse som
vådlig, synes möjlighet icke böra vara betagen nämnden att under dylik förutsättning
kvarhålla honom i anstalten även efter utgången av nämnda tid. För
att betona att ett dylikt kvarhållande endast undantagsvis borde bliva behövligt,
kunde stadgandet förslagsvis erhålla ungefär den lydelsen, att då den tid, varunder
den internerade -varit intagen i anstalten, uppgår till tjugu år, han skall
frigivas, såframt det ej synes uppenbart, att han fortfarande är vådlig för
annans säkerhet till person eller egendom.

7 §•

Lagrådet:

I sakkunnigförslaget har såsom förutsättning för att förordnande om livstidsinternering
skall kunna meddelas uppställts, att den, som intagits i interneringsanstalt,
före eller efter utskrivningen begår brott, varigenom han gör sig
förfallen till straffarbete ej under ett år. I det remitterade förslaget har härutinnan
gjorts avvikelse i två avseenden, i det att dels fastställts en tid av tio år från
utskrivningen, inom vilken dylikt brott skall hava begåtts för att kunna föranleda
sådan påföljd, dels ock föreskrivits, att brottet skall vara av den beskaffenhet,
att på grund därav den dömde måste anses vådlig för annans säkerhet till
person eller egendom. Dessa skärpta förutsättningar hava uppenbarligen tillkommit
i syfte att utesluta förordnande om livtidsinternering i fall, då det nya
brottet ej kan anses utgöra bevis för fortvaron av den dömdes förut ådagalagda
brottsliga böjelse. Emellertid torde genom dessa skärpningar förutsättningarna
för livstidsinternering bliva för snäva. Enligt förslaget skall den,
som utskrivits på prov, stå under tillsyn i minst tio år. På grund av den
övervakning den utskrivne därunder är underkastad och med hänsyn till den inskränkning
i friheten, som kan vara honom ålagd, lärer den omständigheten att
den utskrivne under tillsynstiden förhåller sig ostrafflig ej utgöra något oemotsägligt
bevis för att dén tidigare brottsliga böjelsen upphört. Vidare synes det
oegentligt, att i detta fall i motsats till vad som enligt förslaget gäller, då
fråga är om någons internering första gången, man endast skall taga hänsyn
till brottets beskaffenhet vid bedömande av frågan om den dömdes vådlighet
för annans säkerhet till person eller egendom. Även i detta fall torde för bedömande
härav avseende böra fästas å samtliga i målet upplysta förhållanden.
I detta sammanhang må jämväl anmärkas, att med hänsyn till avfattningen av
10 § första stycket i förslaget den sist berörda förutsättningen för livstids -

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

internering, eller att den dömde på grund av brottets beskaffenhet måste anses
vådlig för annans säkerhet till person eller egendom, medför den inkonsekvensen,
att straffet för ett av en ej på livstid internerad begånget och före utskrivning
avdömt brott, som förskyller minst ett års straffarbete men ej är av nu
nämnd beskaffenhet, alltid skall verkställas, under det att, där brottet förskyller
sagda straff och är av berörda beskaffenhet, straffet skall antingen verkställas
eller föranleda livstidsinternering och, där brottet förskyller mindre
strängt frihetsstraff, straffet skall antingen verkställas eller utbytas mot vanlig
internering.

Som de fall, då ett av en internerad begånget brott, som föranleder dom å
straffarbete i minst ett år, ej i och för sig skulle motivera livstidsinternering,
torde vara sällsynta, lärer åt domstol och nämnden kunna anförtros att efter
Provning av samtliga föreliggande omständigheter härutinnan träffa avgörande.
Lagrådet finner följaktligen en återgång till de sakkunnigas förslag vara att
förorda.

8 §.

Lagrådet:

Orden »efter det han senast begick brott» samt »enligt den nya domen» synas
med hänsyn till innehållet i paragrafen i övrigt böra utbytas mot »efter brottets
begående» resp. »för samma brott». Med en sådan omredigering skulle naturligtvis
ej åsyftas någon rubbning i den principiella ståndpunkt förslaget får
anses intaga därutinnan att, i händelse domen å livstidsinternering avsett ett
flertal vid olika tider begångna brott, den här stadgade tvåårsperioden skall
beräknas från tiden för det senast förövade av dessa brott.

9 §.

Lagrådet:

Med hänsyn särskilt till de nya bestämmelser angående straffpreskription,
som innehållas i lagen den 31 mars 1926 om ändring i vissa delar av 5 och 6
kap. strafflagen, torde sådana fall, som avses i andra punkten av första stycket,
eller att den som internerats, först efter det han blivit från interneringsanstalten
på prov utskriven, dömes för ett av honom före interneringens början begånget
brott, ytterligt sällan komma att inträffa. Betydelsen av den här under
vissa betingelser åt domstolen lämnade befogenheten att förordna om återintagning
i anstalten torde därför komma att bliva skäligen ringa. Då det här är
fråga om brott, efter vars begående en avsevärd tid förflutit, synes det för
övrigt knappast vara av grunden för intemeringslagstiftningen tillräckligt motiverat
att i anledning av ett dylikt brott tillgripa interneringsåtgärden. En
återgång till de sakkunnigas förslag i denna del förordas därför.

Skulle emellertid stadgandet bibehållas, torde till mera tydligt utmärkande
av att stadgandet, enligt vad avsett lärer vara, skall tillämpas även beträffande
den, som utskrivits men därefter återhämtats till interneringsanstalten, orden
»är den dömde utskriven på prov» böra ändras till »har utskrivning på prov
skett» eller något liknande uttryck.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

!>4

10 §.

Lagrådet:

Denna paragraf lärer uteslutande avse sådana brott, som begås av någon,
sedan han internerats. Att så är förhållandet med bestämmelserna i paragrafens
båda första stycken, framgår ock tydligt av ordalagen. Genom avfattningen
av tredje stycket åter synas icke från dess tillämpning vara uteslutna
fall, då brottet begåtts före interneringen. Stadgandets rätta innebörd skulle
bliva fullt tydlig, därest tredje stycket i stället inleddes exempelvis sålunda:
Begår den, som internerats på livstid, brott, och dömes han efter utskrivning till
straffarbete i minst ett år.

13 §.

Lagrådet:

Av enahanda skäl, som anförts vid den häremot svarande 12 § i förslaget till
förvaringslag, synes denna paragraf lämpligen böra avdelas i två stycken, avseende,
det förra förfarandet vid verkställighet av skilda beslut om någons internering
och om honom ådömt straff samt det senare beräkning i sadana fall
av interneringstiden.

Beträffande förra stycket torde här liksom i fråga om förvaring i vårdanstalt
gälla, att stadgandet äger tillämplighet endast därest utskrivning från anstalten
icke ägt rum, något som även här lämpligen bör erhålla uttryck i lagtexten.
I ett annat hänseende gör sig däremot en viss olikhet gällande mot vad förhållandet
är enligt förvaringslagen. Enligt denna skall domstol, då straff ådömes
någon i vårdanstalt intagen, i regel alltid förordna, att förvaringen skall träda
i stället jämväl för detta straff, och där domstolen undantagsvis äger föreskriva
straffets verkställande, skall vid förordnande härom detta uttryckligen i domen
upptagas med erinran att förvaringen under tiden skall avbrytas. Enligt förslaget
till interneringslag åter skall domstolen, dä frihetsstraff adömes internerad
för brott begånget före interneringens början, förordna, att interneringen
skall träda i stället för detta straff, men med avseende å senare begångna brott
har domstolen, där ej straffet ovillkorligen skall gå i verkställighet (jfr lagrådets
yttrande under 7 §), valfrihet mellan att lata straffet verkställas ellei
övergå till internering. Någon bestämmelse att domstolen, där straffet skall
verkställas, skall därom i domen meddela uttryckligt besked, förekommer icke
i förslaget och lärer heller icke kunna anses påkallad; frånvaron i domen av
föreskrift om straffets ersättande med internering torde innebära erforderlig
upplysning därutinnan. En dylik straffdom är naturligtvis icke avsedd i förevarande
paragraf; det kan ju icke rimligen ifrågasättas, att vid dess verkställande
straffet, tvärt emot vad domstolen bestämt, skulle övergå i internering.
Ett förtydligande av paragrafens första stycke till förebyggande av möjlig
missuppfattning i detta avseende synes emellertid önskvärt. Med hänsyn till
vad nyss erinrats lärer man kunna utgå ifrån, att dom, varigenom frihetsstraff
ådömts för brott begånget efter interneringens början, där annat ej framgår av
själva domen, också är avsedd att bringas till verkställighet oavsett föregående
interneringsbeslut; endast då brottet är begånget tidigare, lärer man hava an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

ledning antaga, att domen — den må vara av äldre eller senare datum —• tillkommit
oberoende av interneringsbeslutet, och endast beträffande en sådan dom
lärer anledning förefinnas att med tillämpning av förevarande stadgande låta
den verkställande myndigheten ingripa. Vad nu anförts saknar däremot betydelse
med avseende å beslut, varigenom endast böter ådömts, i ty att det icke
tillkommer domstolen att meddela föreskrift rörande verkställigheten av dylikt
beslut, vare sig brottet begåtts före eller under interneringen.

Den begränsning av paragrafens tillämplighetsområde, som sålunda får anses
gälla, skulle komma till uttryck i lagtexten, därest åt första stycket gåves
ungefär följande lydelse: Har förordnande meddelats om någons intagande i
interneringsanstalt och förekommer, innan han därifrån utskrivits, till verkställighet
annat beslut, varigenom han blivit dömd till frihetsstraff för brott,
begånget före interneringens början, eller ock till böter, vilka skola förvandlas
till frihetsstraff, skall interneringen träda i stället jämväl för nämnda straff.

Beträffande innehållet och avfattningen av det ifrågasatta andra stycket,
vilket skulle ersätta det remitterade förslagets andra punkt, torde vad av lagrådet
anförts vid 12 § i förvaringslagen äga motsvarande giltighet. Med beaktande
härav synes åt detta senare stycke böra givas förslagsvis följande lydelse:
Vid beräkning av interneringstidens längd skola i fall, som avses i denna paragraf,
ovan stadgade grunder lända till efterrättelse; dock att tid för internering,
som träder i stället för frihetsstraff, vartili böter förvandlats, skall motsvara
förvandlingsstraffets tidslängd.

14 §•

Lagrådet:

Med hänsyn till att stadgandet i andra punkten äger allmängiltig karaktär,
medan första punkten endast avser ett undantagsfall, synes paragrafen lämpligen
böra erhålla ungefär följande avfattning: Vid beräkning av interneringstid
skola de grunder tillämpas, som gälla för beräkning av strafftid, med iakttagande
att, där straff verkställes i interneringsanstalten, den tid, varunder
straffverkställighet pågår, icke må medräknas.

Härefter torde av enahanda skäl, som anförts beträffande 7 § andra stycket
förvaringslagen, böra göras ett tillägg av innehåll, som under sistnämnda lagrum
angivits.

16 §.

Lagrådet:

Bifalles lagrådets under 14 § i förslaget till förvaringslag gjorda hemställan,
böra tydligen motsvarande ändringar vidtagas även här.

17 §.

Lagrådet:

Förslagets mening är att, för den händelse den på prov utskrivne, medan
han står under tillsyn, dömes att undergå straffarbete eller fängelse eller under
tillsynstiden förordnande om hans återhämtande till interneringsanstalten
meddelas, tillsynen över honom, sedan han avtjänat det ådömda straffet eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

efter återhämtningen ånyo utsläppts, skall fortgå tio år, varefter den utan
vidare upphör, såframt under nämnda tid varken sådan straffdom, som nyss
sagts, eller nytt beslut om återhämtning meddelas. Då detta emellertid icke
med önskvärd tydlighet framgår av den föreslagna lagtexten, torde stadgandet
i denna paragraf böra underkastas enahanda redaktionella jämkning som den
beträffande första punkten av 15 § i förslaget till förvaringslag förordade.
1 likhet med vad vid sistberörda paragraf anmärkts, synes förordnande om den
utskrivnes återtagande i anstalten icke höra omnämnas såsom hinder för tillsynens
upphörande.

18 §.

Lagrådet:

I remissprotokollet anföres, att då enligt denna paragraf interneringslagen
icke skall äga tillämpning i fråga om tilltalad, som prövas vid brottets begående
hava varit av sinnesbeskaffenhet, varom i 5 kap. 6 § strafflagen förmäles,
därav följer att, innan domstolen förordnar om internering, utredning bör hava
verkställts angående den tilltalades sinnesbeskaffenhet. Enligt lagrådets mening
skulle det, om annat ej stadgas, i dylika mål likasom i andra brottmål ankomma
på domstolen att bedöma, huruvida skäl föreligger att förordna oin
sådan utredning, och således även att underlåta att föranstalta därom, då domstolen
finner anledning icke vara för handen till antagande, att den tilltalade
lider av psykisk abnormitet. Om det därför, såsom av det åberopade anförandet
synes framgå, är avsett, att beslut om internering icke må i något fall meddelas,
därest icke utredning om den tilltalades sinnesbeskaffenhet infordrats,
hör enligt lagrådets åsikt åt en sådan mening givas uttryck i lagtexten.

Promulgationsbestämmelsen.

Lagrådet:

Denna bestämmelse torde böra avfattas på samma sätt som av lagrådet
ifrågasatts beträffande motsvarande stadgande i förslaget till förvaringslag.

Lagrådet:

I nu omförmälda båda förslag beröres icke frågan om preskription av sådana
för brott ådömda påföljder, varom förslagen handla. Sedan numera genom
lagen den 31 mars 1926 om ändring i vissa delar av 5 och 6 kap. strafflagen
preskriptionsstadgandena utsträckts att avse ådömt straff jämväl av svåraste
art, kan emellertid särskild anledning anses föreligga att taga under övervägande,
om icke bestämmelser i detta avseende tilläventyrs höra uppställas jämväl
beträffande här ifrågavarande påföljder, där de icke kommit till verkställighet
inom viss tid. Vidkommande förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare
synas dock varken principiella eller praktiska hänsyn betinga, att verkställighet
av beslut härom bör utebliva allenast därför att under en längre tid
hinder däremot mött. Med avseende åter å internering av återfallsförbrytare
skulle, därest fråga vore om upptagande av detta institut i själva strafflagen,
principiella hänsyn onekligen tala för införande jämväl av en preskriptionsbe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

stymmelse rörande verkställighet av ådömd internering. I straff lagskommissionens
förslag till strafflagens allmänna del har också under 13 kap. 18 § upptagits
det stadgandet att om, sedan någon dömts till internering, domen ej
verkställts inom tjugu år, verkan av densamma skulle vara förfallen och att,
om internering avbrutits, verkställigheten därav ej i något fall finge återupptagas,
sedan trettio år förflutit efter det domen vunnit laga kraft.

Då emellertid nu ej är ifragasatt att infoga stadgandena om internering i själva
strafflagen utan att upptaga dem i en fristående lag, ställer sig saken i viss
mån annorlunda. Preskriptionsbestämmelser hava sm naturliga plats i den
allmänna sträf i lagen och torde icke utan nödtvång böra införas i speciella.
till straffrätten hörande författningar. Att i 5 kap. strafflagen nu upptaga en
presknptionsbestämmelse avseende det i strafflagen eljest icke omnämnda institutet
internering, låter sig tydligen av lagtekniska skäl icke göra. Och att i
den speciella lagen införa en särskild preskriptionsbestämmelse bör av nyssberörda
hänsyn undvikas.

Slutligen må det beaktas, att från praktisk synpunkt en dylik bestämmelse
får anses vara för närvarande föga påkallad. En kortare preskriptionstid än
den av strafflagskommissionen föreslagna eller tjugu år skulle med hänsyn till
interneringstidens normala längd ej gärna kunna ifrågasättas; och då efter
ikraftträdande av en lag i enlighet med nu förevarande förslag således en tid av
över tjugu ar maste förflyta, innan något av dessa för övrigt säkerligen ytterst
sällsynta fall skulle kunna förekomma, där preskriptionsbestämmelsen kunde
vinna tillämpning, synes man böra lämna detta spörsmåls besvarande åt framtiden.
Det lärer väl nämligen kunna förväntas, att inom nu angivna tidsperiod
det förslag till ny strafflag, som i denna del redan föreligger utarbetat, blivit
bragt till slutlig behandling, och att, om därvid en preskriptionsbestämmelse i
förevarande hänseende anses påkallad, densamma — liksom ock nu ifrågavarande
lagstadganden i övrigt — däri kommer att inflyta i sitt rätta organiska
sammanhang.

Förslaget till lag om verkställighet av förvaring av vissa förbrytare
samt av internering av vissa återfallsförbrjtare.

3 §.

Lagrådet:

Det här givna stadgandet avser uteslutande tiden närmast efter intagandet i
interneringsanstalten och innebär — förutom huvudregeln att den internerade
härunder skall någon tid hållas i enrum — att denna tid ej må mot den internerades
vilja utsträckas över tre manader, där sadant ej påkallas av hänsyn
till fara för ordningen eller säkerheten inom anstalten. Det kan ifrågasättas,
om ej genom ändrad avfattning åt stadgandet borde givas en mera vidsträckt
tillämplighet, så att därå kunde grundas rätt för anstaltens ledning att, sedan
den vid intagandet påbörjade förvaringen i enrum upphört, återinsätta

Bihang till riksdagens protokoll 1987. 1 samt. 10 käft. (Nr 10.) 7

Kungl. Maj:ts -proposition nr 10.

den internerade i enrum antingen på grund av hans egen därom framställda
begäran eller till följd av sådan under den fortsatta förvaringen yppad fara,
varom nyss sagts.

7 §■

Lagrådet:

Då även sådana närmare föreskrifter beträffande verkställighet av förvaring
eller internering synas kunna ifrågakomma, som icke direkt hänföra sig till
något av de i föregående paragrafer upptagna stadgandena, torde den här givna
regeln böra i angiven riktning fullständigas.

Förslaget till lag om tillsyn över dem, som utskrivits på prov från
vårdanstalt för vissa förbrytare eller från interneringsanstalt för åter fallsförbrytare.

1 §•

Lagrådet:

På sätt redan vid 6 § i förslaget till förvaringslag av lagrådet framhållits,
avses i nu förevarande förslag med tillsyn icke blott den direkta personliga övervakning,
varunder en från förvarings- eller interneringsanstalt pa prov utskriven
ställes, utan även det förhållandet att han skall vara underkastad vissa
skyldigheter i enlighet med föreskrifter dels av mera allmän natur, upptagna i
själva lagen, och dels sådana som för varje särskilt fall meddelas av nämnden.
Denna lagförslagets innebörd synes böra erhålla uttryck i dess 1 §, förslagsvis
genom en omformulering av första stycket i den riktningen, att då någon utskrives
på prov, nämnden skall, med iakttagande att onödigt lidande icke därigenom
förorsakas den utskrivne, meddela sådana föreskrifter för denne och
förordna om sådan tillsyn över honom, att han såvitt möjligt avhålles från att
ånyo begå brott.

Vad angår paragrafens andra stycke synes knappast av detsamma i dess föreslagna
lydelse med tillräcklig tydlighet framgå vad med stadgandet i själva
verket avses. Departementschefens yttrande till remissprotokollet visar emellertid,
att avsikten är att, i olikhet mot de sakkunnigas förslag, som föreskrev
»omprövning» av tillsynsbestämmelserna minst en gång årligen, giva en mindre
kategorisk föreskrift med avseende å tiden för företagande av sådan förnyad
prövning, i vilket syfte stadgats, att närmare regler härutinnan skulle kunna
meddelas i de tillämpningsföreskrifter Konungen enligt 8 § i förslaget äger utfärda.
Det väsentliga i stadgandet, som i detta sammanhang behöver utsägas,
torde emellertid vara, att de vid utskrivningen givna föreskrifterna icke äro en
gång för alla gällande, utan att nämnden, sa länge tillsynen fortfar, äger att,
i den mån skäl därtill äro, meddela nya eller ändrade bestämmelser. Att
härvid särskilt hänvisa till de närmare föreskrifter i avseende å lagens tillämpning,
som avses i 8 §, synes överflödigt. Lagrådet hemställer, att paragrafens
andra stycke måtte i enlighet härmed omredigeras.

Kunyl. Maj:ts proposition nr 10.
2 och 5 §§.

Lagrådet:

Det förefaller knappast nödigt, att underrättelse om vad den på prov utskrivne
har att jämlikt lagens stadganden i 4 § iakttaga skall införas i nämndens beslut
om utskrivningen. Den expedition, som skall tillställas den utskrivne, är icke
detta beslut utan det frihetspass, varom förmäles i 5 §, och det synes vid sådant
förhållande tillfyllest, att dylik underrättelse intages i frihetspasset. Lagrådet
anser sig därför böra förorda, att bestämmelsen i 5 § om frihetspassets innehåll
utfylles med en direkt föreskrift att däri skall införas även underrättelse om
vad den utskrivne jämlikt 4 § har att iakttaga, samt att 2 §:s andra stycke
uteslutes ur förslaget.

6 §.

Justitierådet Svedelius, regeringsrådet Palmgren och justitierådet Christiansson: Enligt

sakkunnigförslaget skulle befogenhet att taga den på prov utskrivne
i förvar, om han visade sig vådlig för annans säkerhet till person eller egendom,
tillkomma såväl länsstyrelsen som i avvaktan på dess beslut underordnad polismyndighet
med skyldighet för denna att genast göra anmälan därom hos länsstyrelsen.
I det remitterade förslaget har bestämmelsen inskränkts till att
avse endast länsstyrelsen, och såsom skäl för den vidtagna ändringen anföres i
remissprotokollet, att det icke synts nödigt eller lämpligt, att sådan befogenhet
tillkomme jämväl underordnad polismyndighet. Den sålunda intagna ståndpunkten
skulle följaktligen innebära, att underordnad polismymdighet måste, innan
den finge ingripa, inhämta bemyndigande härtill av länsstyrelsen, vilken vid
sin prövning givetvis i regel bleve hänvisad till de upplysningar polismyndigheten
lämnat. Da det emellertid är fråga om en person, som efter begångna
svårare brott varit intagen i vård- eller interneringsanstalt och därefter ånyo
befunnits vådlig för annans säkerhet till person eller egendom, synas betänkligheter
icke böra möta mot att — till undvikande av den omgång och tidsutdräkt,
som åtminstone pa landsbygden ej sällan skulle föranledas av sakens
hänskjutande till länsstyrelsen — polismyndigheten på platsen tillerkännes
befogenhet att på eget ansvar omedelbart ingripa genom att taga den såsom
vådlig ansedde i förvar. Och den diskretionära prövning, som härvid skulle
åligga polismyndigheten, torde icke kunna betecknas såsom mera krävande än
den, som i andra fall, där det gäller ingrepp i den personliga friheten, är åt
samma myndighet anförtrodd. Sakkunnigförslaget synes därför i förevarande
avseende vara att föredraga framför det remitterade förslaget.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 22 juni 1906
(nr 51 s. 9) angående villkorlig frigivning.

Lagrådet lämnade detta förslag utan anmärkning.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 och 6 §§ i lagen den 26 mars
1S09 (nr 16 s. 1) angående verkställighet i vissa fall av stralf, ådömt
genom icke laga kraft ägande utslag.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17 okto
her 1900 (nr 82 s. 1) om straffregister.

Lagrådet:

Med anledning av den ändring, som, efter det förevarande förslag remitterades
till lagrådet, genom lagen den 19 februari 1926 (nr 27) vidtagits i 8 §
1 mom. straffregisterlagen, erfordras någon jämkning i avfattningen av förslaget
i fråga om ingressen och 8 § 1 mom.

Ur protokollet:

A. V. Stenkula.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

101

Utdrag ar: protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 26 november 1926.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,

Hamrin, Almkvist, Lyberg.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Thyrén anmäler lagrådets den
1 juni 1920 avgivna utlåtande över de den 6 november 1925 till lagrådet remitterade
förslag till

1) lag om förvaring av vissa förbrytare;

2) lag om internering av vissa återfallsförbrytare;

3) lag om verkställighet av förvaring av vissa förbrytare samt av internenering
av vissa återfallsförbrytare;

4) lag om tillsyn över dem, som utskrivits på prov från vårdanstalt för
vissa förbrytare eller från

5) lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 22 juni 1906 angående villkorlig
frigivning;

6) lag om ändrad lydelse av 1 och 6 i lagen den 26 mars 1909 angående
verkställighet i vissa i all av straff, ådömt genom icke laga kraft, ägande utslag;
och

7) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 om
straffregister.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden:

»Till grund för nu ifrågavarande lagförslag ligga, såsom av min företrädare
i ämbetet erinrats vid remissen till lagrådet, utredningar och förslag av
särskilda, inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga, vilkas arbete jag
i egenskap av ordförande haft att leda. De till lagrådet remitterade förslagen
förete i åtskilliga hänseenden avvikelse från de sakkunnigas förslag. Den omarbetning,
som alltså i vissa delar ägt rum, har dock icke medfört någon skiljaktighet
av större principiell betydelse; i det väsentliga råder saklig överensstämmelse
mellan förslagen. 1 det läge, vari denna lagstiftningsfråga nu
kommit, finner jag mig därför icke äga anledning att å de punkter, i vilka ändring
skett, vidhålla den uppfattning, som erhållit uttryck i de sakkunnigas
betänkanden.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Den överarbetning i vissa avseenden, varom lagrådet hemställt, berör ej heller
förslagens huvudgrunder, utan hänför sig väsentligen till de remitterade
förslagens formella avfattning. För min del har jag ansett vad lagrådet sålunda
tillstyrkt böra beaktas, och jag har i enlighet härmed låtit inom departementet
vidtaga de ändringar, som föreslagits. Allenast i ett avseende har
jag funnit mig böra mot lagrådets enhälliga mening förorda, att det remitterade
förslagets ståndpunkt bibehålies. Därutöver torde jag nu kunna inskränka
mig till att angiva min ställning i de frågor, i vilka olika meningar yppats
bland lagrådets ledamöter.

I fråga om 4 § i förslaget till lag om förvaring av vissa förbrytare har lagrådet
hemställt, att föreskriften om skyldighet för nämndens ordförande och
ledamöter att avlägga domared icke måtte upptagas i lagen. Tre ledamöter
hava därjämte ansett, att föreslagna bestämmelser angående omröstning till
dom och jäv kunde, såsom mindre behövliga, uteslutas. För min del har jag
härutinnan icke funnit anledning frångå det remitterade förslaget. Även om
nämndens beslut, i all synnerhet efter den omarbetning sakkunnigförslaget i
denna del undergått, väsentligen bliva av administrativ karaktär, lärer det
dock icke kunna bortses från att de till sin verkliga innebörd i åtskilliga avseenden
erbjuda jämförelse med domstols avgöranden.

Beträffande 7 § i samma förslag har jag, i anslutning till vad justitieråden
Svedelius och Högstedt inom lagrådet anfört, funnit mig böra hemställa, att
andra punkten i första stycket uteslutes. Härav föranledes en jämkning i 13 §.

I fråga om 6 § i den föreslagna tillsynslagen har jag, i enlighet med vad
lagrådets flesta ledamöter tillstyrkt, ansett befogenhet att taga en på prov
utskriven person i förvar böra tillkomma ej blott länsstyrelse utan jämväl, i avvaktan
på dess beslut, underordnad polismyndighet med skyldighet för denna
att därom genast göra anmälan hos länsstyrelsen.»

Föredraganden uppläser ifrågavarande förslag i deras i vissa avseenden omarbetade
skick samt hemställer, att förslagen måtte genom proposition föreläggas
nästkommande års riksdag.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilagor till detta protokoll
utvisa.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Stockholm 1927. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

3.537ÖS