Regeringens proposition 2026/27:12
| En ny produktansvarslag | Prop. |
| 2026/27:12 |
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 15 oktober 2026
Lotta Edholm
Gunnar Strömmer (Justitiedepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
Regeringen lämnar förslag som stärker skyddet för personer som drabbas av skador till följd av säkerhetsbrister i produkter och anpassar regelverket till den tekniska utvecklingen.
De senaste åren har det skett stora förändringar i hur produkter tillverkas och distribueras, men också i hur de används. Förekomsten av uppkopplade produkter har ökat. Utvecklingen har medfört att vissa produkter inte omfattas av det regelverk som gäller för produktansvar i dag. I propositionen föreslås därför en ny produktansvarslag. Förslagen innebär att ansvaret utvidgas från fysiska produkter till att även omfatta fristående programvara. Förutom personskada och sakskada ska även skada som uppstår till följd av förlust eller förvanskning av data ersättas. Vidare utvidgas kretsen av skadeståndsansvariga när tillverkaren är etablerad utanför EES. För att underlätta för en skadelidande införs dessutom regler om bevislättnad.
Förslagen bygger på ett nytt EU-direktiv om produktansvar.
I propositionen föreslås även en ändring av rättelsekaraktär i lagen om verksamhet med bostadskrediter och vissa andra konsumentkrediter.
Den nya lagen och lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2027.
1
Prop. 2026/27:12 Innehållsförteckning
2.2Förslag till lag om ändring i trafikskadelagen
| (1975:1410) ...................................................................... | 11 |
2.3Förslag till lag om ändring i patientskadelagen
| (1996:799) ........................................................................ | 12 |
2.4Förslag till lag om ändring i elsäkerhetslagen
| (2016:732) ........................................................................ | 13 |
2.5Förslag till lag om ändring i lagen (2016:1024) om
6.3Ansvarsförutsättningar och produktansvarets
| omfattning ........................................................................ | 33 |
6.4Bedömningen av om en produkt
| har en säkerhetsbrist ......................................................... | 38 | |
| 6.4.1 | Utgångspunkter och bedömningskriterier........ | 38 |
6.8Jämkning, regressrätt och solidariskt
2
12.2Förslaget till lag om ändring i trafikskadelagen
| (1975:1410) .................................................................... | 111 |
12.3Förslaget till lag om ändring i patientskadelagen
| (1996:799) ...................................................................... | 112 |
12.4Förslaget till lag om ändring i elsäkerhetslagen
| (2016:732) ...................................................................... | 112 |
12.5Förslaget till lag om ändring i lagen (2016:1024) om verksamhet med bostadskrediter och vissa andra
3
| Prop. 2026/27:12 | 1 | Förslag till riksdagsbeslut |
Regeringens förslag:
1.Riksdagen antar regeringens förslag till produktansvarslag.
2.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410).
3.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i patientskadelagen (1996:799).
4.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i elsäkerhetslagen (2016:732).
5.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2016:1024) om verksamhet med bostadskrediter och vissa andra konsumentkrediter.
4
| 2 | Lagtext | Prop. 2026/27:12 |
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1Förslag till produktansvarslag
Härigenom föreskrivs1 följande.
1 kap. Grundläggande bestämmelser
Lagens tillämpningsområde
1 § Denna lag gäller ansvar för skador som en fysisk person har orsakats på grund av en säkerhetsbrist i en produkt.
Lagen gäller inte för skador som
1.har orsakats på grund av en säkerhetsbrist i programvara med fri och öppen källkod som varken har utvecklats eller tillhandahållits som ett led
inäringsverksamhet, eller
2.omfattas av lagen (2010:950) om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor.
Bestämmelser om ansvar för skador som har orsakats på grund av en säkerhetsbrist i el finns i elsäkerhetslagen (2016:732).
Lagens innehåll
2 § Lagen är indelad i följande kapitel:
–Grundläggande bestämmelser (1 kap.)
–Förutsättningar för skadestånd (2 kap.)
–Skadeståndsansvariga (3 kap.)
–Jämkning och regressrätt (4 kap.)
–Preskription (5 kap.)
Uttryck i lagen
3 § Med produkt avses i lagen
–en lös sak eller en programvara, även om den är integrerad i eller sammankopplad med lös eller fast egendom, och
–en digital fil som innehåller information som är nödvändig för att en produkt ska kunna tillverkas genom automatiserad kontroll av maskiner eller verktyg.
4 § Med komponent avses i lagen
–ett fysiskt eller immateriellt objekt som är integrerat i eller sammankopplat med en produkt, och
1Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/2853 av den 23 oktober 2024 om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister och om upphävande av rådets
| direktiv 85/374/EEG, i den ursprungliga lydelsen. | 5 |
Prop. 2026/27:12 – en digital tjänst som är integrerad i eller sammankopplad med en produkt på ett sådant sätt att produkten inte kan användas på det sätt som är avsett utan tjänsten (tillhörande tjänst).
5 § I lagen avses med
tillhandahållande på marknaden: en leverans av en produkt som ett led i en näringsverksamhet, för distribution, förbrukning eller användning inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES),
utsläppande på marknaden: det första tillhandahållandet på marknaden,
ibruktagande: den första användningen av en produkt inom EES som ett led i en näringsverksamhet, om produkten dessförinnan inte har släppts ut på marknaden,
tillverkare: den som
–tillverkar, framställer eller utvecklar en produkt,
–låter tillverka eller utforma en produkt, eller
–genom att sätta sitt namn, varumärke eller annat kännetecken på en produkt utger sig för att vara den som tillverkat produkten,
importör: den som släpper ut en produkt från ett land utanför EES på marknaden,
tillverkarens representant: den som är etablerad inom EES och som enligt ett skriftligt uppdrag från tillverkaren har rätt att i dennes ställe utföra särskilda uppgifter,
leverantör av distributionstjänster: den som, utan att ha äganderätt till en produkt och utan att det handlar om post- eller paketleveranstjänster, som ett led i en näringsverksamhet erbjuder minst två av tjänsterna magasinering, paketering, adressering och expediering av produkten,
distributör: den som, utan att vara tillverkare eller importör, tillhandahåller en produkt på marknaden,
tillverkarens kontroll: den kontroll över en produkt som tillverkaren anses ha genom att
–integrera, sammankoppla eller tillhandahålla en komponent, genomföra ändringar i produkten, eller samtycka till att någon annan utför en sådan åtgärd, eller
–ha möjlighet att själv eller genom någon annan tillhandahålla uppdateringar eller uppgraderingar av en programvara.
Avtalsvillkor som avviker från lagen
6 § Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är till nackdel för den skadelidande är utan verkan mot honom eller henne, om inte något annat anges i lagen.
| 2 kap. Förutsättningar för skadestånd | |
| Ansvarsförutsättningar | |
| 1 § Skadestånd betalas för en skada som en säkerhetsbrist i en produkt | |
| har orsakat. | |
| Ansvarets omfattning | |
| 6 | 2 § Rätten till skadestånd avser |
| 1. personskada, | Prop. 2026/27:12 |
2.sakskada som har orsakats på egendom som inte användes uteslutande för yrkesmässiga ändamål, och
3.ren förmögenhetsskada på grund av förlust eller förvanskning av data som användes uteslutande för personliga ändamål.
Rätten till skadestånd enligt första stycket 2 omfattar inte skada på den skadegörande produkten. Den omfattar inte heller skada på en produkt som en skadegörande komponent var integrerad i eller sammankopplad med inom produkttillverkarens kontroll.
Bedömningen av om en produkt har en säkerhetsbrist
3 § En produkt har en säkerhetsbrist om den inte är så säker som rimligen kan förväntas. Frågan om en sådan säkerhetsbrist finns ska bedömas med hänsyn till
1.produktens förenlighet med lag eller andra föreskrifter om produktsäkerhet,
2.rimligen förutsebar användning av produkten,
3.produktens egenskaper och hur den har marknadsförts samt de bruksanvisningar som hör till produkten,
4.inverkan på produkten av en förmåga hos produkten att fortsätta lära sig eller förvärva nya egenskaper efter att den har släppts ut på marknaden eller tagits i bruk,
5.rimligen förutsebar inverkan på produkten av andra produkter som kunnat förutses bli sammankopplade med produkten eller på annat sätt bli använda tillsammans med produkten,
6.de särskilda behoven hos de användare som produkten är avsedd för,
7.produktens förmåga att uppfylla sitt avsedda syfte, om syftet är att förhindra skada,
8.om det skett en återkallelse av produkten eller något annat ingripande som avser produktens säkerhet, och
9.övriga omständigheter.
4 § Bedömningen av om en produkt har en säkerhetsbrist ska göras med hänsyn till förhållandena vid den tidpunkt då produkten släpptes ut på marknaden eller togs i bruk.
Om tillverkaren behåller kontrollen över en produkt efter att den har släppts ut på marknaden eller tagits i bruk, ska säkerheten i stället bedömas med hänsyn till förhållandena vid den tidpunkt då tillverkaren sist hade sådan kontroll eller vid tidpunkten för skadan, om den inträffar först.
Bevisning om ansvarsförutsättningar
5 § En produkt ska anses ha en säkerhetsbrist om
1.produkten inte uppfyller de krav i lag eller andra föreskrifter om produktsäkerhet som avser att förhindra den skada som produkten har orsakat,
2.skadan har orsakats på grund av ett uppenbart funktionsfel i produkten under rimligen förutsebar användning eller annars under normala omständigheter,
3.den som vid en tvist om skadestånd enligt denna lag påstås vara skadeståndsansvarig inte följer ett föreläggande enligt rättegångsbalken att
7
Prop. 2026/27:12 lägga fram ett skriftligt bevis eller att tillhandahålla ett föremål för syn eller besiktning avseende frågan om säkerhetsbrist, eller
4.det görs sannolikt att produkten har en säkerhetsbrist och full bevisning om säkerhetsbristen inte alls eller endast med särskild svårighet kan föras.
Första stycket gäller dock inte om den som påstås vara skadeståndsansvarig visar att produkten inte har den påstådda säkerhetsbristen.
6 § En skada ska anses ha orsakats på grund av en säkerhetsbrist i en produkt, om
1.skadan är av ett slag som typiskt sett överensstämmer med säkerhetsbristen, eller
2.det görs sannolikt att skadan har orsakats på grund av säkerhetsbristen och full bevisning om orsakssambandet inte alls eller endast med särskild svårighet kan föras.
Första stycket gäller dock inte om den som påstås vara skadeståndsansvarig visar att säkerhetsbristen inte har orsakat skadan.
3 kap. Skadeståndsansvariga
Grundläggande ansvar
1 § Skadeståndsansvariga enligt denna lag är
1.tillverkaren av den skadegörande produkten,
2.tillverkaren av en komponent som har integrerats i eller sammankopplats med produkten inom komponenttillverkarens kontroll, om säkerhetsbristen i produkten beror på en säkerhetsbrist i komponenten,
3.om tillverkaren är etablerad utanför EES
–en importör av produkten eller komponenten, och
–tillverkarens representant, och
4.en leverantör av distributionstjänster, om tillverkaren är etablerad utanför EES och det varken finns någon importör som är etablerad inom EES eller någon representant för tillverkaren.
En tillverkare av en produkt ansvarar för skada som har orsakats av en säkerhetsbrist i en komponent endast om sammankopplingen eller integreringen av komponenten gjordes inom produkttillverkarens kontroll.
Distributörer
2 § Om någon skadeståndsansvarig enligt 1 § som är etablerad inom EES inte kan identifieras är även en distributör av produkten skadeståndsansvarig.
| Första stycket gäller dock inte om distributören inom en månad från det att | |
| den skadelidande krävt skadestånd eller begärt information om vem som | |
| kan hållas skadeståndsansvarig informerar den skadelidande om identiteten | |
| på någon som är skadeståndsansvarig enligt 1 § och är etablerad inom EES | |
| eller om identiteten på sin egen distributör. | |
| Leverantörer av onlineplattformar | |
| 3 § Det som föreskrivs i 2 § om en distributör gäller också för en leve- | |
| 8 | rantör av en onlineplattform, om plattformen har gjort det möjligt för den |
skadelidande att med en näringsidkare ingå ett distansavtal som avser den Prop. 2026/27:12 skadegörande produkten. Skadeståndsansvaret gäller dock inte om det av onlineplattformen tydligt framgår att leverantören av plattformen endast
förmedlar avtalet.
Ansvar för väsentligen ändrade produkter
4 § Om en produkt, efter att den släppts ut på marknaden eller tagits i bruk, väsentligen har ändrats utanför tillverkarens kontroll och därefter tillhandahållits på marknaden eller tagits i bruk, är den som har gjort ändringen skadeståndsansvarig enligt 1 § första stycket 1.
En ändring ska anses vara väsentlig, om det följer av lag eller andra föreskrifter om produktsäkerhet. Om det inte finns sådana föreskrifter som gäller för produkten, ska ändringen anses väsentlig om ändringen
1.förändrar produktens prestanda, ändamål eller typ på ett sätt som inte kunnat förutses vid den riskbedömning som gjordes vid tillverkningen av den ursprungliga produkten, och
2.medför att riskens art förändras, att en ny risk uppstår eller att risknivån höjs.
Befrielse från ansvar
5 § Skadeståndsansvar gäller inte för
1.en tillverkare eller importör som visar att denne inte har släppt ut produkten på marknaden eller tagit den i bruk,
2.en distributör som visar att denne inte har tillhandahållit produkten på marknaden,
3.en tillverkare eller importör som gör sannolikt att säkerhetsbristen inte fanns när produkten släpptes ut på marknaden eller togs i bruk,
4.en distributör som gör sannolikt att säkerhetsbristen inte fanns när distributören tillhandahöll produkten på marknaden,
5.den som visar att säkerhetsbristen beror på att produkten måste stämma överens med lag eller andra föreskrifter om produktsäkerhet,
6.den som visar att det med hänsyn till det vetenskapliga och tekniska kunskapsläget då produkten släpptes ut på marknaden eller togs i bruk, eller under den tid som produkten stod under tillverkarens kontroll, inte var möjligt att upptäcka säkerhetsbristen,
7.den tillverkare av en sådan komponent som avses i 1 § första stycket 2 som visar att säkerhetsbristen i komponenten beror på utformningen av produkten som komponenten har integrerats i eller sammankopplats med, eller de anvisningar som tillverkaren av produkten har lämnat till komponentens tillverkare, eller
8.den som enligt 4 § är ansvarig för en väsentligen ändrad produkt, om denne visar att säkerhetsbristen avser en del av produkten som inte påverkas av ändringen.
Första stycket 3 och 4 gäller inte om säkerhetsbristen beror på
1.produktens programvara eller en tillhörande tjänst och produkten var inom tillverkarens kontroll när säkerhetsbristen uppstod, eller
2.en väsentlig ändring av produkten som gjordes inom tillverkarens kon-
troll.
9
Prop. 2026/27:12
10
4 kap. Jämkning och regressrätt
Jämkning
1 § Skadeståndet får jämkas efter vad som är skäligt, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan.
Regressrätt
2 § Om två eller flera enligt denna lag är ansvariga för samma skada, ska skadeståndsansvaret slutligen fördelas mellan dem efter vad som är skäligt.
3 § Den som enligt 31 § fjärde stycket konsumenttjänstlagen (1985:716) eller 6 kap. 3 § andra stycket konsumentköplagen (2022:260) har betalat skadestånd för en skada som berättigar till ersättning enligt denna lag inträder intill det utgivna beloppet i den skadelidandes rätt till sådan ersättning.
Avtalsvillkor som inskränker den ersättningsberättigades rätt enligt första stycket är utan verkan.
5 kap. Preskription
1 § Den som vill ha skadestånd enligt denna lag ska väcka talan inom tre år från det att han eller hon fick eller rimligen borde ha fått kännedom om skadan, säkerhetsbristen och en näringsidkare som kan vara skadeståndsansvarig.
En talan om skadestånd måste dessutom väckas inom tio år från det att den skadegörande produkten
1.släpptes ut på marknaden eller togs i bruk, eller
2.om det gäller en väsentligen ändrad produkt, tillhandahölls på marknaden eller togs i bruk efter den väsentliga ändringen.
En talan om skadestånd som avser en latent personskada får dock väckas efter den tid som anges i andra stycket, om den skadelidande på grund av skadans beskaffenhet varit förhindrad att väcka talan i tid. En sådan talan måste väckas inom 25 år från det att fristen började löpa enligt andra stycket.
2 § Den som inte väcker talan i tid har inte rätt till skadestånd.
1.Denna lag träder i kraft den 1 januari 2027.
2.Genom lagen upphävs produktansvarslagen (1992:18).
3.Den upphävda lagen gäller dock fortfarande för produkter som har släppts ut på marknaden eller tagits i bruk före ikraftträdandet.
| 2.2 | Förslag till lag om ändring i trafikskadelagen | Prop. 2026/27:12 | ||
| (1975:1410) | ||||
| Härigenom föreskrivs att 20 § trafikskadelagen (1975:1410)1 ska ha | ||||
| följande lydelse. | ||||
| Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse | |||
| 20 §2 | ||||
| Har en skada för vilken trafik- | Om trafikskadeersättning har beta- | |||
| skadeersättning utgått vållats upp- | lats för en skada som vållats upp- | |||
| såtligen eller genom grov vårdslös- | såtligen eller genom grov vårds- | |||
| het, | inträder försäkringsanstalten | löshet, inträder försäkringsanstal- | ||
| intill det utgivna beloppet i den | ten intill det utgivna beloppet i den | |||
| skadelidandes rätt till skadestånd | skadelidandes rätt till | skadestånd | ||
| av skadevållaren. Detsamma gäller | av skadevållaren. Detsamma gäller | |||
| om skadan har vållats genom vårds- | om skadan har vållats genom vårds- | |||
| löshet av en förare som har gjort sig | löshet av en förare som har gjort sig | |||
| skyldig till brott som avses i 4 eller | skyldig till brott som avses i 4 eller | |||
| 4 a § lagen (1951:649) om straff för | 4 a § lagen (1951:649) om straff för | |||
| vissa trafikbrott. | vissa trafikbrott. | |||
| Om trafikskadeersättning har be- | Om trafikskadeersättning har be- | |||
| talats för en skada som omfattas av | talats för en skada som omfattas av | |||
| produktansvarslagen (1992:18), in- | produktansvarslagen | (2026:000), | ||
| träder försäkringsanstalten intill det | inträder försäkringsanstalten intill | |||
| utgivna beloppet i den skadelidan- | det utgivna beloppet i den skade- | |||
| des rätt till skadestånd enligt den | lidandes rätt till skadestånd enligt | |||
| lagen. | den lagen. | |||
Om en infrastrukturförvaltare är ansvarig enligt järnvägstrafiklagen (2018:181) eller annan författning för skada till följd av spårdriften och trafikskadeersättning har utgått för skadan, får försäkringsanstalten kräva ersättningen åter från infrastrukturförvaltaren i den omfattning som är skälig med hänsyn till den medverkan som har förekommit på ömse sidor och omständigheterna i övrigt.
1.Denna lag träder i kraft den 1 januari 2027.
2.Äldre föreskrifter gäller fortfarande för trafikskadeersättning som har betalats för en skada som omfattas av produktansvarslagen (1992:18).
| 1 | Lagen omtryckt 1994:43. | 11 |
| 2 | Senaste lydelse 2018:184. |
| Prop. 2026/27:12 | 2.3 | Förslag till lag om ändring i patientskadelagen | |||||
| (1996:799) | |||||||
| Härigenom föreskrivs att 20 § patientskadelagen (1996:799) ska ha | |||||||
| följande lydelse. | |||||||
| Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse | ||||||
| 20 § | |||||||
| Har patientskadeersättning lämnats | Om patientskadeersättning har läm- | ||||||
| för en skada som vållats uppsåt- | nats för en skada som vållats uppsåt- | ||||||
| ligen eller genom grov vårdslöshet, | ligen eller genom grov vårdslöshet, | ||||||
| inträder | försäkringsgivaren | intill | inträder försäkringsgivaren intill det | ||||
| det utgivna beloppet i den skade- | utgivna beloppet i den skadelidan- | ||||||
| lidandes rätt till skadestånd. | des rätt till skadestånd. | ||||||
| Om | patientskadeersättning | har | Om | patientskadeersättning | har | ||
| betalats för en skada som omfattas | betalats för en skada som omfattas | ||||||
| av produktansvarslagen (1992:18), | av produktansvarslagen (2026:000), | ||||||
| inträder | försäkringsgivaren | intill | inträder | försäkringsgivaren | intill | ||
| det utgivna beloppet i den skadeli- | det utgivna beloppet i den skadeli- | ||||||
| dandes rätt till skadestånd enligt | dandes rätt till skadestånd enligt | ||||||
| den lagen. | den lagen. | ||||||
| Omfattas en skada av trafikför- | Om en skada omfattas av trafik- | ||||||
| säkring | enligt trafikskadelagen | försäkring enligt trafikskadelagen | |||||
| (1975:1410) och har patientskade- | (1975:1410) och patientskade- | ||||||
| ersättning lämnats för skadan, in- | ersättning har lämnats för skadan, | ||||||
| träder försäkringsgivaren intill det | inträder | försäkringsgivaren | intill | ||||
| utgivna beloppet i den skadeli- | det utgivna beloppet i den skadeli- | ||||||
| dandes rätt till trafikskadeersätt- | dandes rätt till trafikskadeersätt- | ||||||
| ning. | ning. | ||||||
1.Denna lag träder i kraft den 1 januari 2027.
2.Äldre föreskrifter gäller fortfarande för patientskadeersättning som har betalats för en skada som omfattas av produktansvarslagen (1992:18).
12
| 2.4 | Förslag till lag om ändring i elsäkerhetslagen | Prop. 2026/27:12 |
| (2016:732) |
Härigenom föreskrivs1 i fråga om elsäkerhetslagen (2016:732) dels att 33 § ska upphöra att gälla,
dels att 29, 30 och 35 §§ ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas sex nya paragrafer, 29 a, 30 a–30 c, 35 a och 35 b §§, av följande lydelse.
| Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
| 29 § | |
| Om en personskada eller sakskada | Om en fysisk person har orsakats |
| orsakas av säkerhetsbrist i el som | en skada på grund av en säkerhets- |
| satts i omlopp från en elektrisk | brist i el som har släppts ut på |
| anläggning med egen generator | marknaden från en elektrisk an- |
| eller transformator, ska anlägg- | läggning med egen generator eller |
| ningens innehavare ersätta skadan. | transformator, ska anläggningens |
| innehavare ersätta skadan. | |
| I fråga om sakskada gäller första | Rätten till skadestånd enligt första |
| stycket endast skada på egendom | stycket avser |
| som till sin typ vanligen är avsedd | 1. personskada, |
| för enskilt ändamål och som den | 2. sakskada som orsakats på egen- |
| skadelidande vid tiden för skadan | dom som inte användes uteslutande |
| använde huvudsakligen för enskilt | för yrkesmässiga ändamål, och |
| ändamål. | 3. ren förmögenhetsskada på grund |
| av förlust eller förvanskning av | |
| data som användes uteslutande för | |
personliga ändamål.
Avtalsvillkor som inskränker skadeståndsskyldigheten är utan verkan.
29 a §
Avtalsvillkor som inskränker skadeståndsskyldigheten enligt 29 § är utan verkan.
30§
Skadeståndsansvaret enligt 29 § gäller inte den som
| 1. visar att elen sattes i omlopp | 1. visar att denne inte har släppt |
| utanför en näringsverksamhet, | ut elen på marknaden, |
| 2. gör sannolikt att säkerhets- | 2. gör sannolikt att säkerhets- |
| bristen har uppkommit efter att elen | bristen har uppkommit efter att elen |
| sattes i omlopp, | släpptes ut på marknaden, |
| 3. visar att säkerhetsbristen beror | 3. visar att säkerhetsbristen beror |
| på att elen måste stämma överens | på att elen måste stämma överens |
1Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/2853 av den 23 oktober 2024 om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister och om upphävande av rådets
| direktiv 85/374/EEG, i den ursprungliga lydelsen. | 13 |
Prop. 2026/27:12 med tvingande föreskrifter som har meddelats av en myndighet, eller
4.visar att det med hänsyn till det vetenskapliga och tekniska vetandet vid den tidpunkt då elen sattes i omlopp inte var möjligt att upptäcka säkerhetsbristen.
14
med lag eller andra föreskrifter om produktsäkerhet, eller
4.visar att det med hänsyn till det vetenskapliga och tekniska kunskapsläget vid den tidpunkt då elen släpptes ut på marknaden inte var möjligt att upptäcka säkerhetsbristen.
30 a §
Elen ska anses ha en säkerhetsbrist enligt 29 §, om
1.elen inte uppfyller de krav i lag eller andra föreskrifter om produktsäkerhet som avser att förhindra den skada som elen har orsakat,
2.skadan har orsakats på grund av ett uppenbart funktionsfel i elen under rimligen förutsebar användning eller annars under normala omständigheter,
3.den som vid en tvist om skadestånd enligt denna lag påstås vara skadeståndsansvarig inte följer ett föreläggande enligt rättegångsbalken att lägga fram ett skriftligt bevis eller att tillhandahålla ett föremål för syn eller besiktning avseende frågan om säkerhetsbrist, eller
4.det görs sannolikt att elen har en säkerhetsbrist och full bevisning om säkerhetsbristen inte alls eller endast med särskild svårighet kan föras.
Första stycket gäller dock inte om den som påstås vara skadeståndsansvarig visar att elen inte har en säkerhetsbrist.
30 b §
En skada enligt 29 § ska anses ha orsakats på grund av en säkerhetsbrist i elen, om
1.skadan är av ett slag som typiskt sett överensstämmer med säkerhetsbristen, eller
2.det görs sannolikt att säkerhetsbristen har orsakat skadan och full bevisning om orsakssambandet inte
Talan om ersättning ska väckas 1. i fråga om ersättning enligt 28 § första stycket eller 31 § inom två år från det att skadan inträffade, och 2. i fråga om ersättning enligt 29 § inom tre år från det att den som vill ha ersättning fick eller borde ha fått kännedom om att fordringen kunde göras gällande, dock senast tio år från det att den som påstås vara skadeståndsskyldig tillhandahöll elen. Den som inte väcker talan i tid har inte rätt till ersättning enligt de angivna bestämmelserna.alls eller endast med särskild svårighet kan föras.
Första stycket gäller dock inte om den som påstås vara skadeståndsansvarig visar att säkerhetsbristen inte har orsakat skadan.
30 c §
Om två eller flera enligt 29 § är ansvariga för samma skada, ska skadeståndsansvaret slutligen fördelas mellan dem efter vad som är skäligt.
35 §
Talan om skadestånd enligt 28 § första stycket eller 31 § ska väckas inom två år från det att skadan inträffade.
35 a §
Talan om skadestånd enligt 29 § ska väckas inom tre år från det att den skadelidande fick eller rimligen borde ha fått kännedom om skadan, säkerhetsbristen och en näringsidkare som kan vara ansvarig.
En talan som avses i första stycket ska dessutom väckas inom tio år från det att den skadegörande elen släpptes ut på marknaden.
En talan om skadestånd som avser en latent personskada får dock väckas efter den tid som anges i andra stycket, om den skadelidande på grund av skadans beskaffenhet varit förhindrad att väcka talan i tid. En sådan talan måste väckas inom 25 år från det
Prop. 2026/27:12
15
| Prop. 2026/27:12 | att fristen började löpa enligt andra | |
| stycket. | ||
| 35 b § | ||
| Den som inte väcker talan inom den | ||
| tid som anges i 35 eller 35 a § har | ||
| inte rätt till skadestånd. | ||
1.Denna lag träder i kraft den 1 januari 2027.
2.Äldre föreskrifter gäller fortfarande för el som har släppts ut på marknaden före ikraftträdandet.
16
| 2.5 | Förslag till lag om ändring i lagen (2016:1024) Prop. 2026/27:12 |
| om verksamhet med bostadskrediter och vissa | |
| andra konsumentkrediter |
Härigenom föreskrivs att 6 kap. 14 § lagen (2016:1024) om verksamhet med bostadskrediter och vissa andra konsumentkrediter1 ska ha följande lydelse.
| Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
6kap. 14 §2
| Finansinspektionen får förelägga en | Finansinspektionen får förelägga en |
| utländsk kreditförmedlare från ett | utländsk kreditförmedlare från ett |
| land inom EES som förmedlar bo- | land inom EES som förmedlar bo- |
| stadskrediter från en filial i Sverige | stadskrediter från en filial i Sverige |
| att göra rättelse, om kreditförmed- | att göra rättelse, om kreditförmed- |
| laren överträder | laren överträder |
| – 4 kap. 1, 2, 7, 8, 9 eller 10 §, | – kap. 1, 2, 7, 8, 9 eller 13 §, |
| – föreskrifter som meddelats med | – föreskrifter som meddelats med |
| stöd av 7 kap. 1 § 5 eller 6, | stöd av 7 kap. 1 § 5 eller 6, |
| – 5 a §, 6 §, 12 a § första stycket, | – 1 kap. 9 eller 10 §, 8 kap. 9 § om |
| 13 a §, 50 § eller 54 § konsument- | dokumentation vid rådgivning, 12 §, |
| kreditlagen (2010:1846), eller | 13 § första stycket om kontroll av upp- |
–lagen (2017:630) om åtgärder gifter vid kreditprövning, 13 § andra
| mot penningtvätt och finansiering av | stycket, 14 § första stycket eller 16 § | |
| terrorism eller föreskrifter som med- | konsumentkreditlagen | (2026:1011), |
| delats med stöd av lagen. | eller | |
| – lagen (2017:630) | om åtgärder | |
| mot penningtvätt och finansiering av | ||
| terrorism eller föreskrifter som med- | ||
| delats med stöd av lagen. | ||
Om kreditförmedlaren inte följer föreläggandet, ska Finansinspektionen underrätta den behöriga myndigheten i kreditförmedlarens hemland.
Om rättelse inte sker, får Finansinspektionen förbjuda kreditförmedlaren att fortsätta förmedla bostadskrediter i Sverige. Innan förbud meddelas ska inspektionen underrätta den behöriga myndigheten i kreditförmedlarens hemland. Europeiska kommissionen ska omedelbart informeras när ett förbud meddelas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2027.
1Senaste lydelse av lagens rubrik 2026:1022.
| 2 Senaste lydelse 2019:1253. | 17 |
| Prop. 2026/27:12 | 3 | Ärendet och dess beredning |
| Den 23 oktober 2024 antogs ett nytt EU-direktiv om produktansvar – | ||
| Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/2853 av den 23 oktober | ||
| 2024 om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister och om | ||
| upphävande av rådets direktiv 85/374/EEG. Direktivet ersätter rådets direk- | ||
| tiv 85/374/EEG av den 25 juli 1985 om tillnärmning av medlemsstaternas | ||
| lagar och andra författningar om skadeståndsansvar för produkter med | ||
| säkerhetsbrister (i det följande benämnt 1985 års direktiv). Det nya direk- | ||
| tivet syftar till att anpassa produktansvarsreglerna till teknikutvecklingen | ||
| och den digitala ekonomin samt till att skapa en bättre balans mellan närings- | ||
| idkare, konsumenter och andra skadelidande. Direktivet finns i bilaga 1. | ||
| Regeringen gav i december 2024 en särskild utredare i uppdrag att ana- | ||
| lysera det nya direktivet och föreslå de författningsändringar som behövs | ||
| för att genomföra direktivet i svensk rätt. Produktansvarsutredningen | ||
| överlämnade i oktober 2025 sitt betänkande En ny produktansvarslag | ||
| (SOU 2025:103). En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 2. | ||
| Betänkandets lagförslag finns i bilaga 3. | ||
| Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstans- | ||
| erna finns i bilaga 4. Remissyttrandena finns tillgängliga på regeringens | ||
| webbplats (regeringen.se) och i lagstiftningsärendet (Ju2025/02091). | ||
| I Europeiska kommissionens regi har det hållits tre möten om genom- | ||
| förandet av direktivet. | ||
| En jämförelsetabell med en sammanställning av bestämmelserna i direk- | ||
| tivet och närmast motsvarande bestämmelse i svensk lag finns i bilaga 5. | ||
| Lagrådet | ||
| Regeringen beslutade den 13 augusti 2026 att inhämta Lagrådets yttrande | ||
| över de lagförslag som finns i bilaga 6. | ||
| Lagrådets yttrande finns i bilaga 7. Lagrådets synpunkter behandlas i | ||
| avsnitt 5.1, 6.2, 6.3, 6.4.1, 6.4.2, 6.5.2, 6.5.4, 6.6.1, 6.6.2, 6.8 och 7.1 samt | ||
| i författningskommentaren. I förhållande till lagrådsremissens lagförslag | ||
| görs dessutom vissa språkliga och redaktionella ändringar. | ||
| I förhållande till lagrådsremissens lagförslag föreslås en något senare | ||
| ikraftträdandetidpunkt. Dessutom tillkommer ett förslag av rättelsekarak- | ||
| tär i lagen (2016:1024) om verksamhet med bostadskrediter och vissa | ||
| andra konsumentkrediter. De föreslagna ändringarna är författningstek- | ||
| niskt och även i övrigt av sådan beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle | ||
| sakna betydelse. Regeringen har därför inte inhämtat Lagrådets yttrande | ||
| över dessa förslag. | ||
| 4 | Ett nytt produktansvarsdirektiv | |
| 4.1 | Direktivets syfte och karaktär | |
| Denna proposition hanterar genomförandet av det nya EU-direktiv om | ||
| 18 | produktansvar som antogs 2024. Reglerna om produktansvar bygger på |
principen att tillverkare har ett strikt ansvar för person- och sakskador som Prop. 2026/27:12 orsakas av produkter med säkerhetsbrister. Reglerna syftar till att säker-
ställa att den som skadas av en produkt på grund av att den inte är tillräckligt säker ska få ersättning för sin skada. Genom strängare skadeståndsregler ska tillverkare dessutom få ett större incitament att framställa säkra produkter. Målet är att de EU-gemensamma reglerna ska bidra till en välfungerande inre marknad och en hög skyddsnivå för konsumenters och andra fysiska personers hälsa och egendom.
Det nya direktivet ersätter nuvarande EU-regler om produktansvar som finns i ett direktiv från 1985. 1985 års direktiv har genomförts i svensk rätt i huvudsak genom produktansvarslagen (1992:18).
Det nya direktivet vilar på samma grundläggande principer som 1985 års direktiv – tillverkaren har alltjämt ett strikt skadeståndsansvar för skada som orsakas av en säkerhetsbrist i en produkt. Anledningen till att ett nytt direktiv om produktansvar tagits fram är att det under senare år har skett stora förändringar i såväl hur produkter tillverkas och distribueras som hur de används. Genom direktivet uppdateras ansvarsregelverket för att ta hänsyn till teknikutvecklingen, dagens globala leveranskedjor och den digitala och cirkulära ekonomin. Syftet är att skapa en bättre balans mellan näringsidkare och konsumenter och därigenom säkerställa ett bättre skydd för skadelidande och större rättssäkerhet för företag.
4.2Direktivets innehåll
Direktivet innehåller 24 artiklar och har en bilaga med en jämförelsetabell som visar på hur artiklar i direktivet förhåller sig till artiklar i 1985 års direktiv. Det äldre direktivet upphör att gälla den 9 december 2026, vilket är samma dag som medlemsstaterna ska börja tillämpa de bestämmelser som genomför det nya direktivet (artiklarna 21 och 22). 1985 års direktiv ska dock fortsätta att tillämpas för produkter som släppts ut på marknaden eller tagits i bruk före den dagen (artikel 21).
I artikel 1 anges att direktivet fastställer gemensamma regler om produktansvar för skador som fysiska personer lidit och att målet med direktivet bl.a. är att säkerställa en hög skyddsnivå för konsumenter och andra fysiska personer.
I artikel 2 anges att direktivet ska tillämpas på produkter som släppts ut på marknaden eller tagits i bruk efter den 9 december 2026. Vissa produkter undantas från tillämpningsområdet, bl.a. programvara med fri och öppen källkod som har utvecklats och tillhandahållits utanför ramen för kommersiell verksamhet. Direktivet påverkar inte rättigheter som en skadelidande har enligt nationella regler om avtalsrättsligt ansvar eller om utomobligatoriskt ansvar på andra grunder än en produkts säkerhetsbrister enligt vad som föreskrivs enligt direktivet, eller enligt något särskilt ansvarssystem som fanns i en medlemsstats lagstiftning före den 30 juli 1985.
Artikel 3 anger att direktivet är ett fullharmoniseringsdirektiv.
Artikel 4 innehåller definitioner av ett antal uttryck som används i direktivet, t.ex. komponent, tillverkare, onlineplattform och distributör. Dessutom definieras uttrycket produkt, som har en vidare innebörd än enligt
19
Prop. 2026/27:12 1985 års direktiv. Som produkter räknas – utöver en lös sak och el – även programvara och s.k. digitala tillverkningsfiler.
I artikel 5 anges grundbestämmelsen att medlemsstaterna ska säkerställa att varje fysisk person som lider skada som orsakats av en produkt med säkerhetsbrister har rätt till ersättning enligt direktivet.
Artikel 6 reglerar vilka typer av skador rätten till ersättning avser. Ansvaret är utvidgat i förhållande till 1985 års direktiv. Skada på den skadegörande produkten undantas även fortsättningsvis. I motsats till 1985 års direktiv innehåller direktivet inte någon regel om en beloppsmässig begränsning för sakskador.
Artikel 7 anger att en produkt har en säkerhetsbrist om den inte ger den säkerhet som en person har rätt att förvänta sig eller som krävs enligt tillämplig lagstiftning. Artikeln innehåller en uppräkning av omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av en produkts säkerhet. I förhållande till 1985 års direktiv har vissa omständigheter lagts till för att anpassa bedömningen till teknikutvecklingen, exempelvis en produkts förmåga att lära sig eller förvärva nya egenskaper efter att den har släppts ut på marknaden eller tagits i bruk och även förutsebar påverkan från andra produkter som produkten är avsedd att användas tillsammans med.
Artikel 8 reglerar kretsen av skadeståndsansvariga. Den är vidare än enligt 1985 års direktiv och omfattar under vissa förutsättningar tillverkarens representant, leverantörer av distributionstjänster samt leverantörer av onlineplattformar.
Artiklarna 9 och 10 innehåller bestämmelser om utlämnande av bevis respektive om bevislättnader för skadelidande i vissa fall. Reglerna är nya i förhållande till 1985 års direktiv. Syftet med bestämmelserna är att motverka det informationsunderläge som en skadelidande många gånger har i förhållande till en tillverkare.
I artikel 11 finns bestämmelser om ansvarsbefrielse, bl.a. för s.k. utvecklingsskador. Artikeln innehåller en lista med omständigheter som innebär ansvarsfrihet. Grunderna har anpassats utifrån de övriga ändringar som direktivet innebär. Det har bl.a. tillkommit bestämmelser avseende komponenter och väsentligen ändrade produkter. En nyhet är också en bestämmelse som i vissa fall utsträcker ansvaret till säkerhetsbrister som har uppkommit efter att en produkt har släppts ut på marknaden eller tagits i bruk. Det handlar om situationer när tillverkaren på olika sätt behåller kontrollen över produkten, exempelvis genom möjligheten att tillhandahålla programvaruuppdateringar.
Artikel 12 anger att om flera näringsidkare är skadeståndsansvariga för samma skada enligt direktivet är de solidariskt skadeståndsansvariga för skadan.
I artikel 13 finns bestämmelser om jämkning på grund av medvållande från den skadelidandes sida.
Artikel 14 innehåller en reglering om regressrätt.
Av artikel 15 följer att bestämmelserna i direktivet är tvingande till den skadelidandes förmån.
Artiklarna 16 och 17 innehåller regler om inom vilken tid en skadelidande måste väcka talan (preskription). Det införs bl.a. en yttersta preskriptionstid på 25 år för latenta personskador, dvs. skador som visar sig först efter en längre tid.
20
Enligt artikel 18 har medlemsstaterna även fortsättningsvis möjlighet att Prop. 2026/27:12 undanta reglerna om ansvarsbefrielse avseende utvecklingsskador från sin genomförandelagstiftning.
Artikel 19 anger medlemsstaternas ansvar för att publicera domar om produktansvar som fått laga kraft, när det handlar om domar som har meddelats av en andrainstansdomstol eller en domstol i högsta instans.
Artiklarna 21 och 22 klargör att 1985 års direktiv upphävs samma dag som medlemsstaterna ska börja tillämpa de bestämmelser som genomför det nya direktivet, dvs. den 9 december 2026.
Slutligen innehåller artiklarna 20, 23 och 24 bestämmelser om kommissionens utvärdering av tillämpningen av direktivet och andra administrativa bestämmelser.
5Direktivets genomförande
5.1 Allmänt om genomförande av direktivet
| Ett EU-direktiv är bindande för medlemsstaterna med avseende på det resul- | |
| tat som ska uppnås med direktivet, men överlåter åt medlemsstaterna att | |
| bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet (artikel 288 i | |
| fördraget om Europeiska unionens funktionssätt). En medlemsstat behöver | |
| inte använda sig av samma terminologi eller systematik som i direktivet, | |
| så länge medlemsstatens genomförande innebär att det avsedda resultatet | |
| uppnås. Produktansvarsdirektivet är ett s.k. fullharmoniseringsdirektiv. | |
| Det innebär att medlemsstaterna inte får behålla eller införa andra bestäm- | |
| melser i sin nationella rätt som skiljer sig från vad som fastställs genom | |
| direktivet, om inte något annat anges. Det finns dock utrymme för med- | |
| lemsstaterna att anpassa såväl terminologi och systematik som valda | |
| lagtekniska lösningar. Vid en svensk domstols tillämpning av en lagbe- | |
| stämmelse som genomför ett EU-direktiv ska domstolen så långt det är | |
| möjligt tolka bestämmelsen mot bakgrund av direktivets ordalydelse och | |
| syfte så att det resultat som avses i direktivet uppnås. I linje med vad Lag- | |
| rådet framhåller är det viktigt att författningskommentaren utformas mot | |
| den bakgrunden. | |
| Ett angeläget mål med direktivet är att bidra till en välfungerande inre | |
| marknad. Jämfört med 1985 års direktiv är regleringen i 2024 års direk- | |
| tiv mer detaljerad och har i vissa delar en komplicerad struktur. Det | |
| svenska genomförandet bör ske på ett sådant sätt att enskilda ska ha möj- | |
| lighet att göra sina rättigheter enligt direktivet gällande, samtidigt som | |
| direktivets balans gentemot företagande och innovation upprätthålls. | |
| Enkelhet, överskådlighet och konsekvens bör eftersträvas. Det är också | |
| angeläget att regelverket blir så förutsebart som möjligt för tillämparna. | |
| Det får antas att direktivet kommer att införlivas i avtalet om det | |
| Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet). Det innebär att | |
| det kommer att gälla även i förhållande till de länder som är medlemmar i EES, | |
| för närvarande Norge, Island och Liechtenstein. Förslagen som lämnas i | |
| propositionen är därför utformade för att genomföra direktivet även i förhål- | |
| lande till EES-länderna. | 21 |
| Prop. 2026/27:12 5.2 | Direktivet bör genomföras i en ny lag |
Regeringens förslag
Det nya direktivet ska i huvudsak genomföras i en ny produktansvarslag, som ersätter 1992 års produktansvarslag. Den nya lagen ska ges samma namn som 1992 års lag. Den nya lagen ska vara tvingande till den skadelidandes förmån.
När det gäller el ska direktivet genomföras genom ändringar i elsäkerhetslagen.
Utredningens förslag
Utredningens förslag stämmer överens med regeringens.
Remissinstanserna
En majoritet av remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag eller har ingen invändning mot dem. Flertalet framhåller det som positivt att regelverket moderniseras och anpassas till den tekniska utvecklingen, bl.a. Stockholm Vatten och Avfall, Svenskt Näringsliv och Svensk Handel. Lunds universitet anser det välmotiverat att genomföra det nya direktivet i en ny lag och bedömer att införandet av kapitelindelning bidrar till att skapa överskådlighet. Även Uppsala universitet uttalar sig positivt om den föreslagna lagens utformning och välkomnar bl.a. att den svenska lagtexten ger tydligare uttryck för direktivets bestämmelser jämfört med 1992 års lag samt att utredningen föreslagit flera formuleringar som framstår som mindre tungrodda än direktivets. De forskande läkemedelsföretagen (Lif) och Svenskt Näringsliv välkomnar särskilt utredningens ambition att bevara det som är välfungerande i svensk lagstiftning och endast föreslå ändringar och tillägg när så krävs för att uppfylla det nya direktivet. Kommerskollegium och Svensk Handel betonar vikten av att säkerställa en enhetlig tillämpning i EU och förordar att den svenska lagstiftningen i möjligaste mån följer direktivets ordalydelse.
Skälen för regeringens förslag
En ny lag ska ersätta 1992 års lag
Det nya direktivet vilar på samma grundläggande principer som 1985 års direktiv: ett strikt skadeståndsansvar för skador som har orsakats på grund av en säkerhetsbrist i en produkt. Det nya direktivet för dock med sig en del förändringar. Ansvaret utvidgas till att omfatta inte bara lösa saker utan även fristående programvara och digitala tillverkningsfiler. Vidare ersätts sakskador i fler fall och den nya skadetypen ekonomisk skada på grund av förlust eller förvanskning av data introduceras. Dessutom utvidgas kretsen skadeståndsansvariga. Det görs också förändringar i regler av mer processuell karaktär. Om 1992 års lag behålls skulle det krävas betydande ändringar och tillägg i lagen för att genomföra direktivet. Regeringen delar utredningens bedömning att de ändringar av 1992 års lag som skulle krävas för genomförandet av det nya direktivet är så omfattande att den
22
lagen bör ersättas med en ny lag. Den nya lagen bör ges samma namn som 1992 års lag.
En grundläggande fråga som uppmärksammats av flera remissinstanser är i vilken utsträckning den nya lagstiftningen bör ligga nära direktivets utformning i en strävan efter enhetlighet i EU, eller om tyngdpunkten bör vara att bevara väletablerade nationella motsvarigheter. De forskande läkemedelsföretagen (Lif), Svenskt Näringsliv och Teknikföretagen lutar åt att så långt det är möjligt behålla den struktur och de uttryck som etablerats i svensk lag. Svensk Handel och Kommerskollegium betonar i stället vikten av enhetlighet i EU och lyfter exempelvis konkurrensskäl. Utredningen har anfört att det, inom de ramar som direktivet ger, är viktigt att lagstiftningen blir så enkel som möjligt. Detta gäller särskilt eftersom det är fråga om konsumentskyddslagstiftning. Det är dessutom eftersträvansvärt att den nya lagen så långt det är möjligt knyter an till annan svensk civilrättslig lagstiftning och beaktar intresset av förutsebarhet för tillämparna. Samtidigt behöver direktivets konsumentskydd säkerställas. Enskilda ska ha möjlighet att identifiera sina rättigheter enligt direktivet och göra dessa rättigheter gällande. Regeringen instämmer med Svenskt Näringsliv och Sveriges advokatsamfund i att de utgångspunkter som utredningen har ger en god balans mellan de olika intressen som direktivet är utformat för att tillgodose. En utgångspunkt bör vara att nya eller ändrade lagregler införs endast i den utsträckning det behövs för att genomföra direktivet. Eftersom en tydlig struktur och disposition bör eftersträvas är det lämpligt att i linje med utredningens förslag dela upp lagen i kapitel och förse dess paragrafer med rubriker, en utformning som också förordas av Uppsala universitet.
Lagens tvingande karaktär
Medlemsstaterna ska vid direktivets genomförande säkerställa att de produktansvarigas ansvar inte begränsas eller utesluts i förhållande till den skadelidande genom en avtalsbestämmelse eller nationell rätt (artikel 15). Bestämmelsen ger uttryck för regelverkets tvingande karaktär. Om det vore möjligt att genom avtal begränsa eller utesluta en näringsidkares ansvar, skulle direktivets syfte att skydda fysiska personer motverkas (se skäl 56).
Bestämmelsen i direktivet motsvarar i huvudsak vad som gäller enligt 1992 års lag (5 §). Enligt direktivet är det emellertid endast avtalsvillkor som är till den skadelidandes nackdel som är utan verkan, vilket innebär att den tvingande regleringen inte är tillämplig på direktivets bestämmelser om solidariskt skadeståndsansvar och regressrätt (jfr artikel 15 och artiklarna 12 och 14). Om flera näringsidkare är produktansvariga för en och samma produkt – t.ex. tillverkaren av en produkt och tillverkaren av en av produktens komponenter – medger direktivet att näringsidkarna fritt avtalar om den slutliga fördelningen av skadeståndet mellan dem inbördes. Ett sådant avtal får dock aldrig begränsa den skadelidandes rätt till ersättning. Frågor om solidariskt skadeståndsansvar och regressrätt behandlas närmare i avsnitt 6.8.
Som utredningen föreslår bör direktivets reglering om lagens tvingande karaktär genomföras i en lagbestämmelse. Eftersom utredningen föreslår att den nya lagen ska innehålla allmänna regler om regressrätt som – i enlighet med vad som följer av det nya direktivet – ska vara dispositiva, bör endast avtalsvillkor som är till den skadelidandes nackdel vara utan verkan enligt
Prop. 2026/27:12
23
Prop. 2026/27:12 lagen. Vissa regler om regress som överförs från 1992 års lag bör dock även fortsättningsvis vara tvingande, se överväganden i avsnitt 6.8.
24
När det gäller el ska direktivet genomföras genom ändringar i elsäkerhetslagen
Direktivets definition av produkt innefattar el. Motsvarande gäller enligt 1985 års direktiv (artikel 2). I svensk rätt regleras skador som orsakas på grund av säkerhetsbrister i el i elsäkerhetslagen (2016:732). Denna ordning är väletablerad och bör gälla även fortsättningsvis.
6En ny produktansvarslag
6.1Lagens tillämpningsområde
Regeringens förslag
Den nya lagen ska gälla ansvar för skador som en fysisk person har orsakats på grund av en säkerhetsbrist i en produkt.
Lagen ska inte gälla skador som omfattas av lagen om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor. Lagen ska inte heller gälla skador som har orsakats på grund av en säkerhetsbrist i programvara med fri och öppen källkod som varken har utvecklats eller tillhandahållits som ett led i näringsverksamhet.
Utredningens förslag
Utredningens förslag stämmer delvis överens med regeringens. Utredningen föreslår en annan lagteknisk lösning beträffande lagens tillämpningsområde. Vidare föreslår utredningen ett uttryckligt undantag från lagens tillämpningsområde i fråga om skador som omfattas av elsäkerhetslagen.
Remissinstanserna
En majoritet av remissinstanserna tillstyrker förslagen eller invänder inte mot dem.
Skälen för regeringens förslag
Det bör i en inledande bestämmelse klargöras att lagen gäller ansvar för skador som en fysisk person har orsakats på grund av en säkerhetsbrist i en produkt. Begränsningen till fysiska personer innebär, i likhet med regleringen i 1992 års lag, att produktskador på näringsidkares egendom faller utanför det strikta ansvaret enligt lagen. Direktivet utvidgar ansvarsområdet till skador på saker som används både privat och yrkesmässigt, se vidare avsnitt 6.3.
Direktivet är inte tillämpligt på skador som uppstår till följd av kärnkraftsolyckor, om ansvaret för sådana skador omfattas av internationella konventioner som har ratificerats av medlemsstaterna (artikel 2.3). Det är
för Sveriges del fråga om sådana konventioner som anges i 8 § lagen (2010:950) om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor, och som har genomförts i svensk rätt genom den lagen. En motsvarande reglering finns i 1992 års lag (4 §). Regleringen i 1992 års lag svarar fullt ut mot direktivet. Undantaget bör därför föras över till den nya lagen.
Direktivet är inte heller tillämpligt på programvara med fri och öppen källkod som utvecklas eller tillhandahålls utanför ramen för kommersiell verksamhet (artikel 2.2). Programvara med fri och öppen källkod ger vem som helst friheten att använda, kopiera, distribuera, studera, ändra och förbättra programvaran. Sådan programvara kan tillhandahållas av exempelvis ideella organisationer i syfte att bidra till forskning och innovation. Genom att programvara med fri och öppen källkod som har utvecklats eller tillhandahållits utanför ramen för en näringsverksamhet undantas från det nya direktivets tillämpningsområde minskar risken för att utveckling och användning av sådan programvara hämmas. Ett motsvarande undantag bör därför tas in i den nya lagen.
Som framgår ovan föreslår regeringen att direktivets bestämmelser när det gäller el ska genomföras i elsäkerhetslagen (2016:732). Utredningen har föreslagit att ett undantag från den nya lagens tillämpningsområde ska införas beträffande skador som omfattas av elsäkerhetslagen. Något sådant undantag bedöms inte nödvändigt eftersom det föreslås att el, liksom enligt 1992 års lag, inte ska omfattas av den nya lagens produktbegrepp (se avsnitt 6.2). Det bör dock i den nya lagen upplysas om att regler om produktansvar för el finns i elsäkerhetslagen.
Direktivet innehåller vissa bestämmelser om förhållandet mellan direktivets regler och andra rättigheter som en skadelidande har enligt annan lagstiftning. Det framgår bl.a. att direktivet inte påverkar rättigheter som en skadelidande har enligt en medlemsstats nationella regler om avtalsrättsligt eller utomkontraktuellt skadeståndsansvar som vilar på annan grund än en produkts säkerhetsbrister (artikel 2.4 b). Av direktivet framgår vidare att det inte påverkar en skadelidandes rätt till ersättning enligt någon annan ansvarsordning i en medlemsstats nationella rätt (artikel 6.3). Någon särskild bestämmelse om förhållandet till andra ersättningssystem behöver dock inte tas in i den nya lagen. Skadeståndslagens (1972:207) bestämmelser tillämpas om inte annat är särskilt föreskrivet eller föranleds av avtal eller i övrigt följer av regler om skadestånd i avtalsförhållanden (1 kap. 1 §). Enligt nuvarande reglering finns det inget som hindrar att en skadelidande grundar sin talan på skadeståndslagens bestämmelser, även i fråga om skador som faller inom 1992 års lags tillämpningsområde. Vid införandet av den lagen anfördes att förhållandet till andra skadeståndsrättsliga specialregler får bedömas från fall till fall (se prop. 1990/91:197 s. 77–79, jfr även rättsfallen NJA 2018 s. 475, Novo Nordisk Pharma GmbH, C-310/13, EU:C:2014:2385 och Sanofi Pasteur, C-621/15, EU:C:2017:484). Liksom enligt det nuvarande regelverket bör en skadelidande ges frihet att välja om han eller hon vill grunda en talan om ersättning för produktskada på den nya lagen eller på något annat ersättningssystem. Detta är även i linje med allmänna skadeståndsrättsliga principer.
När det gäller ekonomisk skada på grund av förlust eller förvanskning av data ska produktansvaret enligt direktivet inte förväxlas med skador som har orsakats på grund av exempelvis dataläckor eller felaktig hantering av personuppgifter. Ansvar och ersättning för sådana skador finns i det unions-
Prop. 2026/27:12
25
Prop. 2026/27:12 rättsliga regelverket om skydd för personuppgifter, som inte påverkas av direktivets bestämmelser (artikel 2.4 a). Någon bestämmelse om det behövs inte i lagen.
Av artikel 8.5 framgår vidare att direktivet inte påverkar nationella sektorsspecifika ersättningssystem. Enligt artikeln får medlemsstaterna behålla sådana ersättningssystem, eller inrätta nya, för att på lämpligt sätt ersätta en skadelidande som saknar möjlighet att få skadestånd enligt det nya direktivet. Det gäller om den skadelidande inte kan få skadestånd på grund av att ingen av de skadeståndsansvariga enligt direktivet kan hållas ansvarig för skadan eller att dessa är insolventa eller har upphört att existera. Några sådana ersättningssystem som artikeln avser finns inte i Sverige. Bestämmelsen föranleder därför ingen åtgärd.
Regleringen i direktivet påverkar inte heller rätten till ersättning för läkemedelsskada som täcks av den i Sverige gällande Läkemedelsförsäkringen, något som De forskande läkemedelsföretagen (Lif) och Läkemedelsförsäkringen framhåller som positivt. Läkemedelsförsäkringen bygger på ett frivilligt åtagande från läkemedelsbolagen.
6.2Uttryck i lagen
Regeringens förslag
I lagen ska ett antal uttryck förklaras särskilt. Det gäller uttrycken produkt, komponent, tillhörande tjänst, tillhandahållande på marknaden, utsläppande på marknaden, ibruktagande, tillverkare, importör, tillverkarens representant, leverantör av distributionstjänster, distributör och tillverkarens kontroll. Vissa andra uttryck ska förklaras i anslutning till den materiella regleringen i lagen.
Utredningens förslag
Utredningens förslag stämmer delvis överens med regeringens. Utredningen föreslår en annan lagteknisk lösning när det gäller uttrycken produkt, komponent, tillhörande tjänst och tillverkarens kontroll.
Remissinstanserna
En majoritet av remissinstanserna tillstyrker förslagen eller invänder inte mot dem. Konsumentverket förordar att vissa andra digitala filer utöver tillverkningsfiler omfattas av definitionerna. Lunds universitet föreslår att uttrycket tillverkarens representant ges en delvis annan utformning. Avfall Sverige och Svensk Handel har frågor och synpunkter på vilka slags produkter som kan omfattas av uttrycket väsentlig ändring och efterfrågar ett mer utvecklat resonemang om hur uttrycket ska förstås. American Chamber of Commerce in Sweden och European Justice Forum anser att det uttrycket och även uttrycket tillverkarens kontroll bör definieras särskilt i lagen.
26
| Skälen för regeringens förslag | Prop. 2026/27:12 |
| Allmänt om genomförande av definitioner | |
| Enligt svensk rättstradition brukar definitioner tas in i lag endast om det | |
| finns ett behov av det. Vanligare är att låta en definition framgå i den | |
| relevanta materiella bestämmelsen eller att utveckla den närmare bety- | |
| delsen av ett begrepp i förarbetena. På flera rättsområden där det ofta | |
| handlar om genomförande av EU-direktiv, exempelvis inom konsument- | |
| rätten, är det numera dock inte ovanligt att lagen innehåller en lista med | |
| uttryck som används i lagen. | |
| Artikel 4 i direktivet innehåller definitioner av 18 olika uttryck. Som | |
| utgångspunkt bör de av direktivets definitioner som inte i sig är själv- | |
| förklarande tas in i lagen. På så sätt säkerställs ett tydligt genomförande | |
| av direktivet. I det följande redovisar regeringen sin bedömning av på | |
| vilket sätt uttrycken i artikeln bör behandlas i lagstiftningsärendet. | |
| Produkt | |
| Med produkt avses i direktivet lösa saker, även om de är integrerade i eller | |
| sammankopplade med annan lös eller fast egendom. Vidare ingår i direk- | |
| tivets produktbegrepp el, digitala tillverkningsfiler, råvaror och program- | |
| vara (artikel 4.1). Definitionen är mer detaljerad än i 1992 års lag, där det | |
| anges att med produkt avses lösa saker. Produktansvaret för el, som inte är | |
| en lös sak men omfattas av 1985 års direktiv, ska fortsatt regleras i elsäker- | |
| hetslagen (se avsnitt 6.1). El bör därmed inte omfattas av lagens produkt- | |
| begrepp. | |
| Råvaror ingår i uttrycket lös sak, vilket överensstämmer med den ord- | |
| ning som sedan tidigare gäller enligt svensk rätt (se t.ex. rättsfallet | |
| NJA 2018 s. 475). Det finns inte skäl att särskilt föreskriva att råvaror är | |
| att anse som en produkt. | |
| Av definitionen bör framgå att programvara är att anse som en produkt. | |
| Programvara är en immateriell produkt och omfattas därför inte av | |
| uttrycket lösa saker. Programvara kan föranleda produktansvar enligt | |
| 1992 års lag, om den är integrerad i en produkt och utgör en nödvändig | |
| förutsättning för att produkten ska fungera. Det kan exempelvis gälla operativ- | |
| systemet i en dator (se prop. 1990/91:197 s. 93–94). Fristående program- | |
| vara faller utanför tillämpningsområdet för 1992 års lag, men omfattas | |
| alltså av regleringen i det nya direktivet. Som utredningen påpekar får | |
| programvara allt större betydelse för produktsäkerheten och det är inte | |
| ovanligt att programvara tillhandahålls av någon annan än tillverkaren av den | |
| fysiska produkten som programvaran är avsedd att användas i. För att den | |
| nya lagen ska svara mot direktivet bör definitionen av produkt, utöver lösa | |
| saker, också omfatta programvara. | |
| Enligt direktivet inkluderar uttrycket produkt även digitala tillverk- | |
| ningsfiler. Det handlar om att konsumenter i dag till följd av den tekniska | |
| utvecklingen kan konstruera produkter på egen hand genom automatiserade | |
| tillverkningsprocesser, till exempel med hjälp av 3D-skrivare eller andra | |
| automatiska maskiner och verktyg. Till detta behövs en fil som innehåller | |
| nödvändig information för att en maskin ska kunna konstruera en viss | |
| produkt. En sådan fil kallas digital tillverkningsfil och beskrivs i direktivet | |
| som en digital mall eller en digital version av en lös sak (artikel 4.2). Det kan | |
| exempelvis röra sig om en G-kodfil till en 3D-skrivare. För att användare av | 27 |
Prop. 2026/27:12 produkter som har producerats på detta sätt ska ha rätt till skadestånd för skador som ytterst beror på en säkerhetsbrist i den digitala tillverkningsfilen, har sådana filer inkluderats i uttrycket produkt enligt direktivet. På motsvarande sätt bör definitionen av produkt i den nya lagen omfatta digitala tillverkningsfiler. Härigenom kommer tillverkaren av en sådan fil, som alltså kan användas av konsumenter för att skapa fysiska produkter, lyda under samma produktansvar som andra tillverkare. Eftersom det inte kan anses vara allmänt känt vad som avses med uttrycket digital tillverkningsfil bör direktivets definition av uttrycket tas in i lagen. Konsumentverket befarar att tillverkare ska kunna kringgå ansvarsreglerna genom att lägga styrfunktioner i andra digitala filer som inte omfattas av begreppet tillverkningsfiler, exempelvis vissa karttjänster. För sådana digitala filer som behövs för att en produkt ska fungera som avsett finns dock uttrycket tillhörande tjänst, som under vissa förutsättningar ska anses utgöra en komponent och på så sätt omfattas av det ansvar som gäller för dem, se vidare avsnitt 6.5.
28
Komponent och tillhörande tjänst
Med uttrycket komponent avses i den svenska språkversionen av direktivet varje fysisk eller immateriell produkt, råvara eller tillhörande tjänst som är integrerad i eller sammankopplad med en produkt (artikel 4.4). Med tillhörande tjänst avses en digital tjänst som är integrerad i eller sammankopplad med en produkt på ett sådant sätt att produkten inte skulle kunna utföra en eller flera av sina funktioner utan den (artikel 4.3).
Tjänster faller som utgångspunkt utanför tillämpningsområdet för direktivet. Det innebär att det inte föreskrivs något självständigt produktansvar för digitala tjänster. Det blir emellertid allt vanligare att digitala tjänster integreras i eller sammankopplas med en produkt på ett sådant sätt att frånvaron av tjänsten skulle hindra produkten från att utföra en eller flera av sina funktioner. Som Konsumentverket lyfter kan sådana digitala tjänster vara lika avgörande för produktens säkerhet som andra komponenter. I det nya direktivet omfattar definitionen av komponent en tillhörande tjänst. Det innebär att den som betraktas som tillverkare av en sådan tjänst, eller den som sammankopplar en sådan tjänst med sin produkt, kan hållas ansvarig för den tjänstens säkerhet på motsvarande sätt som för andra slags komponenter (se närmare avsnitt 6.3 och 6.5.1). Av direktivet framgår att de tjänster det exempelvis kan handla om är kontinuerligt tillhandahållande av trafikdata i ett navigationssystem, en hälsoövervakningstjänst som förlitar sig på en fysisk produkts sensorer för att spåra användarens fysiska aktivitet, en temperaturkontrolltjänst som övervakar och reglerar temperaturen i ett smart kylskåp eller en röstassistenttjänst som gör det möjligt att styra en eller flera produkter med hjälp av röstkommandon (skäl 17). Däremot räknas inte internetanslutningstjänster som tillhörande tjänster eftersom sådana inte kan anses vara en del av en produkt som en tillverkare kan kontrollera. En produkt som är beroende av internetanslutningstjänster och som inte upprätthåller säkerheten i händelse av förlust av uppkoppling kan däremot anses ha en säkerhetsbrist enligt direktivet (skäl 17).
En definition som motsvarar direktivets definitioner av uttrycken komponent bör föras in i den nya lagen. Som Lagrådet påpekar definieras i andra språkversioner det som ska sammankopplas med en produkt inte som en
”produkt”, utan som ”item” (engelska), ”Gegenstand” (tyska), ”élément” Prop. 2026/27:12 (franska), ”genstand” (danska) och ”articolo” (italienska). I enlighet med
Lagrådets synpunkter bör definitionen av komponent utformas i närmare överensstämmelse med övriga språkversioner av direktivet. I linje med detta bör den första strecksatsen i definitionen ange att en komponent är ett fysiskt eller immateriellt objekt som är integrerat i eller sammankopplat med en produkt. Därigenom undviks också den överlappning i regleringen om skadeståndsansvariga enligt lagen som Lagrådet pekar på (se avsnitt 6.5). I den andra strecksatsen bör det anges att med komponent avses en digital tjänst som är integrerad i eller sammankopplad med en produkt på ett sådant sätt att produkten inte kan användas på det sätt som är avsett utan tjänsten.
Ibruktagande samt tillhandahållande och utsläppande på marknaden
I direktivet används uttrycken släppa ut på marknaden, tillhandahålla på marknaden och ta i bruk. Någon saklig ändring mot det i 1992 års lag förekommande uttrycket sätta i omlopp är inte avsedd. Uttrycken i det nya direktivet är i dag väletablerade på unionsmarknaden och förekommer bl.a. i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011. Regeringen instämmer med utredningen att det är lämpligt att i den nya lagen använda uttrycken i direktivet. Därmed säkerställs att den nya lagen svarar mot det nya direktivet (se t.ex. artikel 2.1).
Tillverkare
Som tillverkare räknas enligt direktivet den som utvecklar, tillverkar eller framställer en produkt, den som låter utforma eller tillverka en produkt, eller den som genom att sätta sitt namn, sitt varumärke eller något annat kännetecken på en produkt uppträder som produktens tillverkare. Även den som utvecklar, tillverkar eller framställer en produkt för eget bruk räknas som tillverkare enligt direktivet. (Se artikel 4.10.)
1992 års lag innehåller inte någon definition av uttrycket tillverkare. Av
6 § första stycket 1 i den lagen framgår dock indirekt att den som har tillverkat, frambringat eller insamlat produkten räknas som tillverkare. Enligt fjärde punkten i den angivna paragrafen är även den som har marknadsfört produkten som sin genom att förse den med sitt namn eller varumärke eller något annat särskiljande kännetecken skadeståndsansvarig.
Direktivet bedöms inte innebära någon ändring i sak jämfört med 1992 års lag i fråga om vem som ska räknas som tillverkare. Likväl bör en definition som motsvarar direktivets definition av tillverkare tas in i den nya lagen. Den del av direktivets definition som avser den som uppträder som tillverkare framstår dock som något otymplig. I denna del bör det i den nya lagen i stället anges att som tillverkare räknas också den som genom att sätta sitt namn, varumärke eller annat kännetecken på en produkt utger sig för att vara den som tillverkat produkten. Den föreslagna lydelsen omfattar även den situationen att någon utvecklar, tillverkar eller framställer en produkt för eget bruk (jfr artikel 4.10 c). Det behöver därmed inte anges särskilt i lagen.
29
Prop. 2026/27:12
30
Importör
Som importör räknas enligt direktivet den som släpper ut en produkt från ett tredjeland på unionsmarknaden (artikel 4.12). 1992 års lag innehåller inte någon motsvarande definition. Vad som avses med uttrycket importör framgår dock indirekt av den lagen genom att det anges att den som importerar en produkt till EES för att sätta den i omlopp där är skadeståndsansvarig (6 § första stycket 2). En definition som motsvarar direktivets definition av importör bör tas in i den nya lagen.
Distributör
Med distributör avses i direktivet den som i leveranskedjan tillhandahåller en produkt på marknaden, utöver tillverkaren eller importören av den produkten (artikel 4.14). 1992 års lag innehåller inte någon motsvarande definition. I den lagen anges dock att var och en som har tillhandahållit produkten under vissa förutsättningar kan vara skadeståndsskyldig (7 §). Genom att använda terminologin enligt direktivet ansluter den nya lagen i högre grad till de unionsrättsliga regelverken om marknadskontroll och allmän produktsäkerhet. En definition av uttrycket distributör som motsvarar direktivets definition bör tas in i den nya lagen.
Bemyndigad representant
Under vissa förutsättningar pekar direktivet ut en bemyndigad representant för tillverkaren som skadeståndsansvarig. Direktivet innehåller en definition av vem som räknas som en bemyndigad representant (artikel 4.11). Uttrycket omfattar den som har utsetts av en tillverkare som är etablerad utanför EU för att utföra vissa specifika uppgifter på unionsmarknaden, t.ex. i fråga om marknadskontroll och allmän produktsäkerhet. Ett exempel på en sådan representant är den som för tillverkarens räkning får göra en s.k. CE-märk- ning av produkten, dvs. intyga att produkten uppfyller EU:s hälso-, miljö- och säkerhetskrav. 1992 års lag innehåller inte någon motsvarande definition.
En definition av uttrycket bemyndigad representant bör tas in i den nya lagen. Uttrycket tillverkarens representant bör emellertid användas i stället för uttrycket bemyndigad representant eftersom det överensstämmer bättre med annan svensk lagstiftning om produktsäkerhet. Som Lunds universitet konstaterar motsvarar direktivets definition den som förekommer i lagen (2011:579) om leksakers säkerhet. Motsvarande definition förekommer även i lagen (2023:254) om vissa produkters och tjänsters tillgänglighet och används också i andra direkt gällande instrument på produktsäkerhetsområdet (se exempelvis Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/988 av den 10 maj 2023 om allmän produktsäkerhet, ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1025/2012 och Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2020/1828 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG och rådets direktiv 87/357/EEG respektive Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2025/2509 av den 26 november 2025 om leksakers säkerhet och om upphävande av direktiv 2009/48/EG). När det gäller kopplingen till förekomsten av en skriftlig fullmakt anser Lunds universitet att det vore lämpligare att hänvisa till förekomsten av ett skriftligt uppdrag och framhåller att en skriftlig fullmakt är en rättshandling som utformas i första hand för att förevisas
för tredje man. Lagrådet har synpunkter i samma riktning. Regeringen instämmer i Lagrådets och universitetets bedömning att det är lämpligare att i denna lag använda det vidare uttrycket skriftligt uppdrag eftersom det uttrycket tydligare omfattar direktivets bredare definition av representantens mandat.
Leverantör av distributionstjänster
Direktivet utvidgar produktansvaret till att i vissa fall omfatta leverantörer av distributionstjänster. Bakgrunden är att de globala leveranskedjorna i dag innefattar aktörer som inte alltid passar in i vad som på unionsmarknaden avses med importörer och distributörer.
Med leverantör av distributionstjänster avses varje fysisk eller juridisk person som i samband med en kommersiell verksamhet erbjuder minst två av tjänsterna magasinering, paketering, adressering och expediering av en produkt, utan att ha äganderätt till produkten (artikel 4.13). Från de tjänster som kan medföra att en näringsidkare anses vara en leverantör av distributionstjänster undantas posttjänster enligt definitionen i artikel 2.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 97/67/EG av den 15 december 1997 om gemensamma regler för utvecklingen av EU:s inre marknad för posttjänster och för förbättring av kvaliteten på tjänsterna (insamling, sortering, transport och överlämnande av postförsändelser), paketleveranstjänster enligt artikel 2.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/644 av den 18 april 2018 om gränsöverskridande paketleveranstjänster (tjänster som innefattar insamling, sortering, transport och utdelning av paket), samt andra post- och godsleveranstjänster.
1992 års lag innehåller inte någon motsvarande definition. En bestämmelse som i sak motsvarar direktivets definition av uttrycket leverantör av distributionstjänster bör införas i den nya lagen.
Tillverkarens kontroll
Med tillverkarens kontroll avses i direktivet att tillverkaren av en produkt utför eller, när det gäller en tredje mans åtgärder, ger tillstånd till eller samtycker till integrering, sammankoppling eller tillhandahållande av en komponent, eller ändring av produkten (artikel 4.5 a). Vidare avses att tillverkaren av en produkt har möjlighet att, själv eller via en tredje man, tillhandahålla uppdateringar eller uppgraderingar av programvara (artikel 4.5 b). Uttrycket tillverkarens kontroll tar som utgångspunkt sikte på situationer där en produkttillverkare själv genomför integrering eller sammankoppling av en komponent, eller samtycker till att så sker eller till att en komponent tillhandahållits av en tredje part. Det kan t.ex. handla om att tillverkaren av en smart hushållsapparat samtycker till att en tredje part tillhandahåller programvaruuppdateringar för tillverkarens apparat eller om att en tillverkare presenterar en tillhörande tjänst eller komponent som en del av sin smarta produkt, trots att tjänsten eller komponenten tillhandahålls av tredje part. Ett exempel på bibehållen kontroll kan vara att produkttillverkaren förser komponenttillverkaren med de anvisningar som behövs för att denne ska kunna utföra integrationen eller uppdateringen. Innebörden av uttrycket tillverkarens kontroll får betydelse bl.a. för frågorna om vilken tidpunkt som bedömningen av om en produkt har en säkerhetsbrist ska ansluta till (se avsnitt 6.4.2). Det får också betydelse för fördelningen av
Prop. 2026/27:12
31
Prop. 2026/27:12 skadeståndsansvaret mellan tillverkaren av en komponent och tillverkaren av produkten som komponenten har integrerats i eller sammankopplats med (se avsnitt 6.5) samt för ansvarsbefrielse beträffande skador som har orsakats på grund av en säkerhetsbrist som har uppstått efter att den skadegörande produkten släpptes ut på marknaden (se avsnitt 6.5.4). Uttrycket, som alltså är centralt för regleringen i direktivet, bör ges en framskjuten plats i den nya lagen. Regeringen anser därför, till skillnad från utredningen och i likhet med American Chamber of Commerce in Sweden och European Justice Forum, att en definition som motsvarar direktivets bör införas i lagen.
32
Andra uttryck i lagen
Uttrycket onlineplattform definieras i direktivet (artikel 4.16) genom en hänvisning till definitionen av samma uttryck i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/2065 av den 19 oktober 2022 om en inre marknad för digitala tjänster och om ändring av direktiv 2000/31/EG (förordningen om digitala tjänster). Definitionen omfattar bl.a. internetbaserade marknadsplatser, sociala medier, prisjämförelsewebbplatser samt sökmotorer. Eftersom det är endast en typ av onlineplattformar som är relevanta för reglerna om produktansvar (se avsnitt 6.5.2) skulle det göra lagstiftningen onödigt svårtillgänglig att lyfta in definitionen av onlineplattform i den nya lagen. Direktivet bör i denna del i stället genomföras genom att det framgår av lagens materiella bestämmelser vilka onlineplattformar som träffas av lagen samt under vilka förutsättningar dessa leverantörer kan hållas produktansvariga.
Med uttrycket väsentlig ändring avses enligt direktivet en ändring av en produkt som görs efter att produkten har släppts ut på marknaden eller tagits i bruk och som anses vara väsentlig enligt relevanta unionsregler eller nationella regler om produktsäkerhet. En ändring ska i de fall då det inte fastställts något sådant s.k. tröskelvärde anses vara väsentlig om ändringen förändrar produktens ursprungliga prestanda, ändamål eller typ, utan att den förändringen har förutsetts i tillverkarens ursprungliga riskbedömning, och förändrar riskens art, skapar en ny risk eller ökar risknivån (artikel 4.18). En produkt som har ändrats väsentligen efter att den har släppts ut på marknaden eller tagits i bruk är att anse som en ny produkt (jfr skäl 39). Om den väsentliga ändringen har gjorts av någon annan än tillverkaren av den ursprungliga produkten, är den som har gjort ändringen att anse som en tillverkare av produkten (artikel 8.2).
Definitionen av väsentlig ändring i det nya direktivet framstår som otymplig och har karaktären av en materiell bestämmelse. Även med beaktande av vad American Chamber of Commerce in Sweden och European Justice Forum anför anser regeringen det lämpligare att innebörden av uttrycket väsentlig ändring arbetas in i relevanta materiella bestämmelser i den nya lagen, i stället för att en särskild definition tas in. De frågor och synpunkter gällande uttryckets innebörd och räckvidd som förs fram av bl.a. Avfall Sverige och Svensk Handel behandlas i anslutning till relevanta bestämmelser i avsnitt 6.5.
I direktivet används vidare uttrycket kommersiell verksamhet. Uttrycket definieras inte i direktivet. Regeringen delar utredningens bedömning att det motsvarar det i svensk rätt förekommande uttrycket näringsverksamhet.
Uttrycket kommersiell verksamhet förekommer visserligen i lagstiftning Prop. 2026/27:12 som genomför EU-direktiv på produktsäkerhetsområdet, men i svensk
civilrätt är det betydligt vanligare att använda uttrycket näringsverksamhet med motsvarande innebörd. Uttrycket näringsverksamhet förekommer bl.a. i 1992 års lag, i skadeståndslagen och i lagstiftning som genomför EU- direktiv på konsumenträttsområdet. Det svenska uttrycket framstår som mer lämpligt i den aktuella kontexten och bör användas i lagen.
Övriga uttryck i direktivet behöver inte definieras i lagen
Direktivet innehåller ytterligare definitioner än de som framgår ovan. En sådan är definitionen av ekonomiska aktörer (artikel 4.15). Med ekonomiska aktörer avses de olika näringsidkare som omfattas av produktansvaret enligt direktivet. Någon motsvarande definition behövs inte i den nya lagen.
Data definieras i direktivet (artikel 4.6) genom en hänvisning till definitionen av samma uttryck i artikel 2.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/868 av den 30 maj 2022 om europeisk dataförvaltning och om ändring av förordning (EU) 2018/1724 (dataförvaltningsakten). Någon särskild definition av uttrycket data behövs inte i lagen.
Ytterligare ett uttryck som definieras i direktivet är företagshemlighet (artikel 4.17). Innebörden av uttrycket anges i definitionen vara densamma som i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/943 av den 8 juni 2016 om skydd mot att icke röjd know-how och företagsinformation (företagshemligheter) olagligen anskaffas, utnyttjas och röjs. I det nya produktansvarsdirektivet förekommer uttrycket endast i bestämmelserna om utlämnande av bevisning. I avsnitt 6.7 redovisas regeringens bedömning att de bestämmelserna inte behöver lyftas in i den nya lagen. Det saknas därmed också anledning att lyfta in direktivets definition av företagshemlighet.
6.3Ansvarsförutsättningar och produktansvarets omfattning
Regeringens förslag
Skadestånd enligt lagen ska betalas för en skada som en säkerhetsbrist i en produkt har orsakat. Skadeståndsansvaret ska omfatta ersättning för personskada, sakskada som har orsakats på egendom som inte användes uteslutande för yrkesmässiga ändamål och ren förmögenhetsskada på grund av förlust eller förvanskning av data som användes uteslutande för personliga ändamål. Skada på den skadegörande produkten ska inte ersättas. Inte heller skada på en annan produkt som den skadegörande produkten var integrerad i eller sammankopplad med inom den tillverkarens kontroll.
Regeringens bedömning
Svensk rätt uppfyller redan direktivets krav när det gäller talerätt, skadeståndets bestämmande och avgränsningen mot andra ansvarssystem. Några lagändringar behövs därför inte.
33
Prop. 2026/27:12
34
Utredningens förslag och bedömning
Utredningens förslag och bedömning stämmer i sak överens med regeringens. Utredningen föreslår en annan lagteknisk lösning för flera av reglerna.
Remissinstanserna
En majoritet av remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag eller har ingen invändning mot dem. När det gäller skada i data anser Attunda tingsrätt att det bör framgå av lagtexten att det är ekonomisk skada som är ersättningsgill och att en sådan utformning vore mer i linje med direktivet. Även Lunds universitetet menar att lagtexten bör förtydligas, men ifrågasätter lämpligheten i att begränsa ersättningsrätten till ren förmögenhetsskada och uttrycker att skadelidande bör kunna få kompensation för ideell skada när förlorade data inte går att återskapa. Universitetet efterfrågar även klargöranden när det gäller blandad användning av produkter. Även Sveriges advokatsamfund ser ett behov av klargöranden när det gäller ideella förluster på grund av skada i data. Samfundet bedömer vidare att det bör förtydligas hur gränsdragningen mellan sakskada och dataskada vid sammanfallande skador ska göras. Liknande synpunkter framförs av Försäkringsjuridiska föreningen.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Rätt till ersättning
Av direktivet framgår att medlemsstaterna ska säkerställa att varje fysisk person som lider skada som orsakats av en produkt med säkerhetsbrister (den skadelidande) har rätt till ersättning i enlighet med direktivet (artikel 5.1). I 1992 års lag anges att skadestånd betalas för personskada som en produkt har orsakat på grund av en säkerhetsbrist (1 § första stycket). En motsvarande bestämmelse bör tas in i den nya lagen. Lagrådet väcker i det sammanhanget frågan om det är produkten eller säkerhetsbristen som ska ha orsakat skadan. Som Lagrådet påpekar innebär regleringen i direktivet att rätten till skadestånd förutsätter att det finns ett orsakssamband mellan skadan och en säkerhetsbrist i produkten (se t.ex. artikel 10.1 och 10.3). Enligt regeringens mening ger utformningen av 1992 års lag uttryck för den grundregeln. Även med beaktande av detta bör bestämmelsen utformas enligt Lagrådets förslag. Som Lagrådet anför bör bestämmelsen placeras i en egen paragraf.
Ett mer omfattande produktansvar
Produktansvarets omfattning, alltså vad en skadelidande har rätt till ersättning för, regleras i artikel 6 i direktivet. Skadestånd betalas för dödsfall eller personskada, inbegripet medicinskt erkänd skada på psykisk hälsa (artikel 6.1 a). Skadestånd betalas även för sakskada, med undantag för skador på egendom som användes uteslutande för yrkesmässiga ändamål (artikel 6.1 b). Skador på den skadegörande produkten ersätts inte. Inte heller ersätts skador på en produkt som skadats av en integrerad eller sammankopplad komponent, om integreringen eller sammankopplingen gjorts av tillverkaren eller stått under tillverkarens kontroll, jfr avsnitt 6.5.1. Slutligen omfattar produktansvaret förlust eller förvanskning av data som
inte användes för yrkesmässiga ändamål (artikel 6.1 c). Rätten till ersättning Prop. 2026/27:12 omfattar alla ekonomiska förluster till följd av skadan. Ersättningen ska
även omfatta ideella förluster, i den mån de kan ersättas enligt nationell rätt (artikel 6.2). Det överlämnas till medlemsstaterna att bestämma hur reglerna för beräkning av skadeståndet bör utformas (se skäl 23). Vidare anges att regleringen inte påverkar nationell rätt om ersättning för skada enligt andra ansvarsordningar (artikel 6.3).
Produktansvaret enligt 1992 års lag omfattar personskada och sakskada (1 §). Innebörden av uttrycken personskada och sakskada i 1992 års lag är densamma som i skadeståndslagen (jfr rättsfallen NJA 1996 s. 68 och NJA 2023 s. 916). Ansvaret för sakskada begränsas till saker som till sin typ vanligen är avsedda för enskilda ändamål och vid tidpunkten för skadan huvudsakligen användes för sådant ändamål. 1992 års lag innehåller inte några regler om skadeståndets bestämmande, med undantag för att det av
9 § framgår att ett belopp om 3 500 kr ska avräknas när ersättningen för sakskada bestäms. Skadeståndet för person- och sakskador bestäms i övrigt med tillämpning av 5 kap. skadeståndslagen.
Produktansvarets omfattning enligt direktivet är vidare än enligt 1992 års lag. Det handlar dels om att ersättning för sakskada ska kunna betalas i fler fall av blandad användning av produkter, dels om att ekonomiska förluster på grund av förlust eller förvanskning av data ska kunna ersättas, även utan samband med en sakskada. Hur ansvaret ska uttryckas i den nya lagen liksom vad som ska gälla i fråga om förhållandet till andra ansvarssystem övervägs i det följande.
Personskada och sakskada
Personskadebegreppet preciseras inte närmare i skadeståndslagen. Innebörden av det har dock berörts vid ett antal tillfällen i förarbetena (se t.ex. prop. 1972:5 s. 576, prop. 1975:12 s. 20 och prop. 2000/01:68 s. 17–18, se även rättsfallet NJA 2023 s. 916). Uttrycket personskada innefattar enligt svensk rätt såväl kroppsliga och psykiska defekttillstånd som dödsfall. Regleringen om ersättning för personskada i 1992 års lag svarar fullt ut mot det nya direktivet (jfr artikel 6.1 a). Som utredningen föreslår är det därmed tillräckligt att det i den nya lagen föreskrivs att skadestånd betalas för personskada.
Som redovisas under föregående rubrik är ansvaret avseende sakskada vidare enligt direktivet jämfört med 1992 års lag. Anledningen till utvidgningen är att egendom i allt större utsträckning används både för privata och yrkesmässiga ändamål (skäl 25). Sveriges advokatsamfund och Lunds universitet anser att det bör klargöras vad som ska gälla vid sådan s.k. blandad användning av produkter. Det följer av direktivet att syftet är att all egendom som ägs av en fysisk person bör ersättas och att däri ingår produkter som används för både privata och yrkesmässiga ändamål. Det kan t.ex. handla om datorer, telefoner och fordon. Vid gränsdragningsproblem – exempelvis om den privata användningen framstår närmast som ett undantagsfall – får det göras en helhetsbedömning utifrån omständigheterna i det enskilda fallet, med beaktande av direktivets syfte att göra ersättning tillgänglig endast för fysiska personer med målet att skydda just fysiska personer (se skäl 22 och 25, jfr även prop. 1990/91:197 s. 89).
35
Prop. 2026/27:12 Liksom enligt 1992 års lag bör skadeståndsansvaret enligt den nya lagen inte omfatta skador på den skadegörande produkten (artikel 6.1 b i). I enlighet med vad direktivet föreskriver bör inte heller skador som orsakats på en produkt av en integrerad eller sammankopplad komponent omfattas, om integrationen eller sammankopplingen gjorts av tillverkaren eller stått under tillverkarens kontroll (artikel 6.1 b ii). Bestämmelsen tar sikte på situationen när en skada beror på en säkerhetsbrist i en av produktens komponenter och förhållandena är sådana att tillverkaren av den produkt som komponenten var integrerad i eller sammankopplad med ansvarar för komponenten i fråga (se avsnitt 6.5.1 om tillverkaransvaret).
36
När det gäller bestämning av skadeståndet som utgörs av person- eller sakskada bör, liksom enligt 1992 års lag, bestämmelserna i 5 kap. skadeståndslagen tillämpas. Som utredningen konstaterar säkerställs därigenom att den ersättning som kan utgå för produktansvaret motsvarar vad som i övrigt gäller enligt svensk rätt, exempelvis när det gäller utrymmet att ersätta ideella förluster (jfr artikel 6.2). Någon särskild bestämmelse som klargör att 5 kap. skadeståndslagen ska tillämpas behövs inte i den nya lagen. Som en följd av att det nya direktivet, till skillnad mot 1985 års direktiv, inte innehåller någon bestämmelse om avdrag för en självrisk för sakskador bör bestämmelsen i 9 § i 1992 års lag inte föras över till den nya lagen.
Förlust eller förvanskning av data
Reglerna om rätt till ersättning för förlust eller förvanskning av data har införts i direktivet med hänsyn till den ökade betydelsen och det växande värdet av immateriella tillgångar (skäl 20). Rätten till ersättning för sådan skada är begränsad till att endast avse data som inte användes för yrkesmässiga ändamål, eller med andra ord uteslutande för personliga ändamål. Syftet med denna begränsning är att minska risken för ett alltför stort antal rättstvister (se skäl 22). Sveriges advokatsamfund och Lunds universitet uppmärksammar att avgränsningen kan vara utmanande att göra i praktiken och universitetet lyfter exemplet data som används för studier. Om studierna inte sker inom ramen för en anställning eller annars har mer direkt koppling till en näringsverksamhet, bör det dock ofta kunna handla om användning för personliga ändamål. När data förvaras på enheter som används blandat bör t.ex. datafilernas karaktär och sammanhang samt den enskildes verksamhet ofta kunna vara vägledande för om det handlar om användning för yrkesmässiga eller personliga ändamål. Frågan får avgöras i rättstillämpningen.
Flera remissinstanser, bl.a. de nyss nämnda, efterfrågar klargöranden om vad rätten till ersättning omfattar när det gäller förlust eller förvanskning av data och hur gränsdragningen mot sakskada ska göras vid sammanfallande skador. Enligt direktivet omfattar rätten till ersättning ekonomiska förluster till följd av någon av de angivna skadetyperna. Om data går förlorad till följd av en sakskada, exempelvis en brand i en extern hårddisk, bestäms ersättningen i enlighet med vad som i skadeståndslagen gäller beträffande sakskada (se 5 kap. 7 §). Som Försäkringsjuridiska föreningen är inne på blir förlusten eller förvanskningen av data då att betrakta som en följdskada av sakskadan, i detta fall den förstörda hårddisken. Direktivet kräver emellertid att ekonomiska förluster på grund av förlust eller förvanskning av data ersätts även när skadan uppstår utan samband med att någon lider person- eller sakskada (se artikel 6.2). Direktivets bestämmelser svarar då mot
definitionen av ren förmögenhetsskada i svensk rätt (jfr 1 kap. 2 § skade- Prop. 2026/27:12 ståndslagen). Regleringen i den nya lagen bör utformas mot den bakgrunden.
Lunds universitet anser att det är oklart om ersättning kan utgå för nedlagd tid för insamling av den data som förlorats och vilka kostnader vid ett återskapande som kan anses rimliga att ersätta. Som universitetet lyfter kan en konsuments tid emellanåt värderas i pengar. Det handlar i allmänhet om att ersättning för förlorad tid har ansetts kunna utgå när det förelegat ett kontraktsförhållande mellan den skadeståndsansvarige och den skadelidande, något som det inte är fråga om vid ansvar enligt produktansvarslagen. Någon rätt till ersättning för ideell skada i en situation som den nu aktuella finns inte i svensk rätt. Att utvidga ersättningsansvaret till att omfatta förluster av ideell karaktär, som universitetet efterfrågar, skulle innebära att genomförandet av direktivet går längre än vad som krävs, något det inte finns skäl för.
Attunda tingsrätt och Lunds universitet föreslår att det ska tydliggöras i lagen att ersättningsansvaret för förlust eller förvanskning av data, när det inte är fråga om en följdskada till en sakskada, motsvarar det som i direktivet benämns ekonomisk skada. Regeringen delar bedömningen att det bör tydliggöras vilken typ av skada det är fråga om, men anser att det i svensk rätt etablerade uttrycket ren förmögenhetsskada bör användas, eftersom det tydliggör vilka regler om skadeståndets bestämmande som blir tillämpliga.
Talerätt
Enligt direktivet ska medlemsstaterna säkerställa att ett krav på skadestånd enligt direktivet kan framställas av en person som enligt lag eller genom avtal har efterträtt eller övertagit den skadelidandes rätt, eller som agerar för en eller flera skadelidandes räkning (artikel 5.2).
Enligt svensk rätt får penningfodringar, däribland skadestånd, som huvudregel överlåtas genom avtal (jfr rättsfallen NJA 1993 s. 222 och NJA 2017 s. 343). Vidare finns lagregler om att en försäkringsgivare som har betalat ersättning för en skada som omfattas av produktansvaret inträder i den skadelidandes rätt till skadestånd, se t.ex. 7 kap. 9 § försäkringsavtalslagen (2005:104), 20 § patientskadelagen (1996:799) och 20 § trafikskadelagen (1975:1410). Relevanta bestämmelser finns även i 11 och 12 kap. rättegångsbalken och i lagen (2002:599) om grupprättegång och lagen (2023:730) om grupptalan till skydd för konsumenters kollektiva intressen. Det saknas behov av ytterligare åtgärder för att genomföra direktivet.
37
Prop. 2026/27:12
38
6.4Bedömningen av om en produkt har en säkerhetsbrist
6.4.1Utgångspunkter och bedömningskriterier
Regeringens förslag
En produkt ska anses ha en säkerhetsbrist om den inte är så säker som rimligen kan förväntas. Vid bedömningen av om en sådan säkerhetsbrist finns ska alla omständigheter beaktas, däribland produktens förenlighet med lag eller annan författning om produktsäkerhet. I lagen ska ett antal bedömningskriterier som motsvarar direktivet anges särskilt.
Utredningens förslag
Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Utredningen föreslår en annan lagteknisk lösning när det gäller vissa bedömningskriterier.
Remissinstanserna
En majoritet av remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag eller har ingen invändning mot dem. Elektronikbranschen, American Chamber of Commerce in Sweden, Swedish Medtech och European Justice Forum framhåller på olika sätt att betydelsen av att en produkt motsvarar kraven i harmoniserad produktlagstiftning och standarder bör inta en mer framskjuten plats i bedömningen av om en produkt har en säkerhetsbrist. Konsumentverket påpekar att produktstandarder kan vara ofullständiga eller eftersläpande i förhållande till den tekniska utvecklingen och att det bör undvikas att dessa får en normerande verkan som inte motsvarar den faktiska säkerhetsnivån. Konsumentverket anser vidare att lagförslaget bör ha med återkallelser som en uttrycklig bedömningsgrund och att det redan av lagtexten bör framgå att en säkerhetsbrist även omfattar förutsebar felanvändning. Post- och telestyrelsen anser att det i det fortsatta arbetet behöver framgå att cybersäkerhetsaspekter ingår i bedömningen av om en produkt har en säkerhetsbrist.
Skälen för regeringens förslag
Utgångspunkter för säkerhetsbedömningen
Enligt direktivet ska en produkt anses ha en säkerhetsbrist om den inte ger den säkerhet som en person har rätt att förvänta sig eller som krävs enligt unionsrätten eller nationell rätt (artikel 7.1). Bedömningen av om en produkt har en säkerhetsbrist ska grunda sig på en objektiv analys av den säkerhet som allmänheten har rätt att förvänta sig, och inte hänvisa till den säkerhet som en viss person har rätt att förvänta sig (se skäl 30).
Enligt 1992 års lag har en produkt en säkerhetsbrist om den inte är så säker som skäligen kan förväntas (3 §). Säkerheten ska bedömas med hänsyn till hur produkten kunnat förutses bli använd och hur den har marknadsförts samt med hänsyn till bruksanvisningar, tidpunkten då produkten satts i omlopp och övriga omständigheter.
Direktivets bestämmelser om säkerhetsbedömningen är mer detaljerade än motsvarande bestämmelser i 1992 års lag, men de vilar på samma grundläggande principer. Utredningen anser att det knappast finns någon betydelseskillnad mellan de olika lydelser som används i artikel 7.1 i direktivet respektive första meningen i 3 § i 1992 års lag. Regeringen delar den uppfattningen. Som Swedish Medtech framhåller är det angeläget att undvika en tolkning som innebär att säkerheten ska bedömas med hänsyn till en specifik användares förväntningar. Formuleringen i 1992 års lag uttrycker på ett tydligare sätt att det handlar om en objektiv bedömning av den förväntade säkerheten hos en produkt. Som utredningen föreslår bör bestämmelsen i den nya lagen därför utformas i nära anslutning till lydelsen i den gamla lagen. Ordet skäligen kan dock upplevas som gammalmodigt och bör därför bytas ut mot rimligen. Inledningen i bestämmelsen bör i övrigt formuleras i enlighet med Lagrådets synpunkter.
Några remissinstanser, bl.a. Swedish Medtech och Elektronikbranschen, har gett uttryck för att den nya lagens lydelse bör ligga närmare direktivet på så sätt att betydelsen av en produkts förenlighet med produktsäkerhetsregelverket ges en mer framskjuten plats i lagen. Regeringen instämmer i att en produkts förenlighet med säkerhetsföreskrifter spelar en viktig roll vid säkerhetsbedömningen. Att en produkt som tillhandahålls på marknaden är förenlig med gällande produktsäkerhetsregler får anses utgöra en utgångspunkt för vad en person kan förvänta sig i produktsäkerhetshänseende (jfr prop. 1990/91:197 s. 100). Säkerhetsbedömningens anknytning till regelverket om produktsäkerhet framgår dock tydligt genom de bedömningskriterier som den nya lagen föreslås innehålla (se följande avsnitt). En sådan utformning, i linje med utredningens förslag, svarar också tydligare mot direktivets krav på att alla omständigheter ska beaktas vid bedömningen av en produkts säkerhetsbrister (artikel 7.2). Den föreslagna utformningen ligger i linje med direktivets regel om att en produkt ska anses ha en säkerhetsbrist först om den inte uppfyller gällande produktsäkerhetsregler som har ett visst syfte (artikel 10.2 b).
Som Konsumentverket påpekar kan standarder vara ofullständiga eller eftersläpande i förhållande till den tekniska utvecklingen. I den mån produktsäkerhetskraven är lägre än vad som kan förväntas är det något som får beaktas i ljuset av övriga omständigheter. Det finns alltså inte något som hindrar att en produkt kan anses ha en säkerhetsbrist trots att den uppfyller relevanta produktsäkerhetskrav. Regeringen återkommer till det närmare sambandet mellan produktansvar och produktsäkerhet i författningskommentaren.
Bedömningskriterierna ska anges i en lista
I direktivet anges att alla omständigheter ska beaktas vid bedömningen av en produkts säkerhet (artikel 7.2). Artikeln räknar särskilt upp nio bedömningskriterier som ska beaktas (se artikel 7.2 a–i). Som utredningen konstaterar framstår den lagtekniska lösningen i direktivet – att ange bedömningskriterierna i en punktlista – som lämplig att använda även i lagen. Den närmare utformningen av punktlistan i lagen övervägs i det följande, med undantag för bestämmelsen som reglerar vilken tidpunkt som är relevant för säkerhetsbedömningen (artikel 7.2 e), vilken behandlas separat i avsnitt 6.4.2.
Prop. 2026/27:12
39
| Prop. 2026/27:12 | Vissa punkter från direktivet bör lyftas in i lagen närmast oförändrade. | |
| Det handlar inledningsvis om rimligen förutsebar användning av produkten | ||
| (artikel 7.2 b). Den bestämmelsen har sin motsvarighet i 1992 års lag. | ||
| Uttrycket förutsebar användning innefattar rimligen förutsebar felaktig | ||
| användning (se skäl 31 i direktivet, jfr prop. 1990/91:197 s. 99–100). Det | ||
| finns inte skäl att, som Konsumentverket efterfrågar, uttryckligen ange det | ||
| i lagtexten. | ||
| Vidare bör det beaktas vid säkerhetsbedömningen dels hur produktens | ||
| förmåga att fortsätta lära sig eller förvärva nya egenskaper efter att den | ||
| har släppts ut på marknaden eller tagits i bruk påverkar produkten | ||
| (artikel 7.2 c), dels förutsebar påverkan från andra produkter som kan | ||
| tänkas sammankopplas eller användas tillsammans med produkten på | ||
| något annat sätt (artikel 7.2 d). Genom att nämnda bestämmelser lyfts in i | ||
| den nya lagen återspeglar lagen produktanvändarnas berättigade förvänt- | ||
| ningar på att en produkts programvara är utformad på ett sådant sätt att | ||
| farliga produktbeteenden förebyggs samt beaktar den ökade förekomsten | ||
| av sammankopplade produkter (skäl 32). Säkerheten bör dessutom bedömas | ||
| med hänsyn till de specifika behoven hos den grupp av användare som | ||
| produkten är avsedd för och till produktens förmåga att uppfylla sitt syfte, | ||
| om syftet är att förhindra skada (artikel 7.2 h och i). | ||
| Beträffande övriga bedömningskriterier görs följande överväganden. | ||
| Produktens presentation och egenskaper, inbegripet dess märkning, | ||
| utformning, tekniska egenskaper, sammansättning och förpackning samt | ||
| anvisningar för dess montering, installation, användning och underhåll ska | ||
| beaktas vid säkerhetsbedömningen (artikel 7.2 a). Detsamma gäller | ||
| relevanta produktsäkerhetskrav, inbegripet cybersäkerhetskrav av betydelse | ||
| för säkerheten (artikel 7.2 f). Bestämmelserna i dessa två punkter är | ||
| detaljerade och överlappar till viss del varandra; exempelvis är en produkts | ||
| utformning typiskt sett avgörande för om den överensstämmer med | ||
| gällande produktsäkerhetskrav. I linje med vad utredningen föreslår bör dessa | ||
| bestämmelser ges en enklare och tydligare utformning i lagen. När det gäller | ||
| produktens presentation, egenskaper och anvisningar (artikel 7.2 a) framstår | ||
| det som lämpligt att jämte egenskaper genomföra kriterierna om produktens | ||
| presentation och anvisningar genom att i den nya lagen använda de motsva- | ||
| rande begreppen marknadsföring och bruksanvisning som är väletablerade | ||
| genom 1992 års lag. Det innebär att produktens marknadsföring, egen- | ||
| skaper och dess bruksanvisningar är av betydelse för säkerhetsbedöm- | ||
| ningen. Vad som närmare avses med produktens egenskaper kan lämp- | ||
| ligen förtydligas i författningskommentaren. | ||
| När det gäller relevanta produktsäkerhetskrav, inbegripet cybersäker- | ||
| hetskrav, bedömer regeringen att det kriteriet bör tas om hand genom en | ||
| bestämmelse i den nya lagen som anger att produktens överensstämmande | ||
| med lag eller annan föreskrift om produktsäkerhet ska beaktas vid säker- | ||
| hetsbedömningen. Genom den föreslagna utformningen genomför be- | ||
| stämmelsen regleringen om förenlighet med lag och unionsrättsliga | ||
| föreskrifter och fångar även upp standarder och branschföreskrifter. I | ||
| sammanhanget kan noteras att det nära sambandet mellan produktsäker- | ||
| hetsregler och regler om skadeståndsansvar för bristande efterlevnad | ||
| tydliggörs ytterligare genom de bevisregler som föreslås | (se av- | |
| snitt 6.6.2). Den föreslagna utformningen innefattar även | relevanta | |
| 40 | cybersäkerhetskrav. De synpunkter som Post- och Telestyrelsen lyfter angå- | |
ende förtydliganden i det avseendet tillgodoses genom klargöranden i författ- Prop. 2026/27:12 ningskommentaren.
När det gäller genomförandet av bestämmelsen angående betydelsen av återkallelser (artikel 7.2 g), gör regeringen följande överväganden. Återkallelser och andra ingripanden har ett nära samband med frågan om huruvida en produkt överensstämmer med relevanta produktsäkerhetskrav. Det handlar dock om att en åtgärd faktiskt vidtagits med stöd av regelverket snarare än förenligheten med regelverket i sig. Som Konsumentverket förordar bör bedömningskriteriet avseende återkallelser anges uttryckligen i lagen. Som framgår av direktivet bör sådana ingripanden inte i sig ge upphov till en presumtion om säkerhetsbrister (skäl 34).
Som redovisats är den föreslagna uppräkningen av bedömningskriterier i den nya lagen – liksom i direktivet – inte uttömmande (jfr första ledet i artikel 7.2). I stället för den lagtekniska lösning som har valts i direktivet bör det i en sista punkt i bestämmelsen i den nya lagen anges att även övriga omständigheter ska beaktas. På så sätt ansluter den nya lagens systematik till annan svensk lagstiftning.
I direktivet anges vidare att en produkt inte ska anses ha säkerhetsbrister enbart av det skälet att en bättre produkt, inbegripet uppdateringar eller uppgraderingar av en produkt, redan har släppts ut på marknaden eller tagits i bruk, eller att detta senare sker (artikel 7.3). Det är tillräckligt att detta förtydligande framgår av författningskommentaren.
6.4.2Relevant tidpunkt för säkerhetsbedömningen
Regeringens förslag
Bedömningen av om en produkt har en säkerhetsbrist ska göras med hänsyn till de förhållanden som rådde när produkten släpptes ut på marknaden eller togs i bruk. Om tillverkaren behåller kontrollen över en produkt efter att den har släppts ut på marknaden eller tagits i bruk, ska säkerheten i stället bedömas med hänsyn till förhållandena vid den tidpunkt då tillverkaren sist hade sådan kontroll eller vid tidpunkten för skadan, om den inträffar först.
Utredningens förslag
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna
En majoritet av remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag eller har ingen invändning mot dem. Konsumentverket anser att produktsäkerhetsbedömningen inte kan begränsas till de förhållanden som rådde vid tidpunkten för utsläppandet eller till vad standarden omfattade. Myndigheten efterfrågar också förtydliganden av när och hur ansvar för uppdateringar och uppgraderingar av programvara ska upphöra och menar att avsaknaden av tydliga kriterier riskerar att skapa incitament för tillverkare att utforma produkter utan uppdateringsmöjligheter eller avsiktligt inaktivera
existerande gränssnitt för att undgå ansvar.
41
Prop. 2026/27:12
42
Skälen för regeringens förslag
Bedömningen av om en produkt har en säkerhetsbrist ska enligt direktivet göras med hänsyn till de förhållanden som rådde vid den tidpunkt då produkten släpptes ut på marknaden eller togs i bruk (artikel 7.2 e). Motsvarande reglering finns i 1992 års lag (3 §). Regleringen bygger på uppfattningen att tillverkaren kan kontrollera produkten fram till dess att den släpps ut på marknaden. Den tekniska utvecklingen har dock medfört att tillverkare i många fall har möjlighet att kontrollera produkter även efter att de släppts ut på marknaden. I det nya direktivet har därför tidpunkten för säkerhetsbedömningen utsträckts i vissa situationer. När tillverkaren anses behålla kontrollen över produkten efter att den har släppts ut på marknaden eller tagits i bruk, ska bedömningen av om en produkt har en säkerhetsbrist göras med hänsyn till den tidpunkt då produkten lämnade tillverkarens kontroll.
Tillverkarens kontroll över en produkt ska enligt direktivet anses kvarstå efter att produkten har släppts ut på marknaden eller tagits i bruk om tillverkaren efter den tidpunkten antingen ändrar produkten eller har kvar möjligheten att tillhandahålla uppdateringar eller uppgraderingar av produktens programvara. Det är tillräckligt att tillverkaren tillåter eller samtycker till att en ändring görs av någon annan eller att någon annan har möjlighet att tillhanda uppdateringar eller uppgraderingar av produktens programvara för att han eller hon ska anses behålla kontrollen över produkten (definitionen av tillverkarens kontroll behandlas i avsnitt 6.2). I de nu angivna fallen ska alltså säkerhetsbedömningen göras med hänsyn till de förhållanden som rådde när tillverkarens kontroll upphörde, i stället för när produkten släpptes ut på marknaden eller togs i bruk. Som Lagrådet föreslår bör tidpunkten beskrivas som den tidpunkt då tillverkaren sist hade kontroll. Vidare får bestämmelsen i direktivet uppfattas så att i det fallet att skadan inträffar under den tid som en produkt alltjämt står under tillverkarens kontroll, den skadelidande inte ska behöva vänta till dess att kontrollen upphört. Det bör alltså tydliggöras att det i så fall är tidpunkten för skadan som säkerhetsbedömningen som ska göras utifrån.
De utvecklade reglerna om relevant tidpunkt för bedömningen innebär ett i tid utsträckt ansvar i förhållande till 1992 års lag. Ansvaret enligt lagen för skador som orsakas av produkter med säkerhetsbrister upphör ytterst enligt de regler om preskription som nu föreslås (se avsnitt 6.9).
Konsumentverket befarar att tillverkare kommer att begränsa sina egna möjligheter till uppdateringar i syfte att undgå ansvar enligt direktivet, vilket förstås inte kan uteslutas. Det kan ur ett mer allmänt perspektiv ifrågasättas om en produkt utan relevanta uppdateringsmöjligheter skulle anses attraktiv för tillverkaren ur såväl säkerhetssom konkurrenssynpunkt. Om sådana begränsningar leder till att produkten har en riskexponering som anses utgöra en säkerhetsbrist, är tillverkaren dock fortfarande ansvarig för skador som säkerhetsbristen orsakar.
Regeringen instämmer sammanfattningsvis med utredningen att bestämmelser som fullt ut motsvarar artikel 7.2 e i direktivet bör lyftas in i lagen.
| 6.5 | Produktansvariga | Prop. 2026/27:12 |
6.5.1Grundläggande ansvar
Regeringens förslag
Skadeståndsansvariga enligt den nya lagen ska vara
1.tillverkaren av den skadegörande produkten,
2.tillverkaren av en komponent som har integrerats i eller sammankopplats med produkten under komponenttillverkarens kontroll, om säkerhetsbristen i produkten beror på en säkerhetsbrist i komponenten,
3.om tillverkaren är etablerad utanför EES
–en importör av produkten eller komponenten, och
–tillverkarens representant, och
4.en leverantör av distributionstjänster, om tillverkaren är etablerad utanför EES och det varken finns någon importör som är etablerad inom EES eller någon representant för tillverkaren.
Tillverkaren av en produkt ska ansvara för skada som har orsakats av en säkerhetsbrist i en komponent endast om sammankopplingen eller integreringen av komponenten gjordes inom produkttillverkarens kontroll.
Utredningens förslag
Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Utredningen föreslår en annan lagteknisk lösning när det gäller ansvaret för komponenter.
Remissinstanserna
En majoritet av remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag eller har ingen invändning mot dem. Konsumentverket anser att en ordning där tillverkare undviker tillverkaransvar för tredjepartskomponenter innebär en risk att kritiska funktioner läggs på externa leverantörer eller att tillverkningskedjan delas upp på ett sätt som försvårar ansvarsutkrävande.
| Skälen för regeringens förslag | |
| Tillverkaren är den primärt ansvariga aktören | |
| Enligt direktivet är tillverkaren ansvarig för skador som har orsakats på | |
| grund av en säkerhetsbrist i hans eller hennes produkt (artikel 8.1 första | |
| stycket a). Att produktansvaret i första hand ligger på tillverkaren innebär | |
| att ansvaret placeras på den som har störst möjlighet att kontrollera att en | |
| produkt är säker och dessutom kan täcka ansvaret genom försäkring. | |
| Bestämmelsen i direktivet motsvarar vad som gäller enligt 1992 års lag | |
| (6 § första stycket 1). | |
| Som konstateras i avsnitt 6.2 bedöms direktivet inte innebära någon | |
| ändring i sak avseende vem som är skadeståndsansvarig i egenskap av till- | |
| verkare. Bestämmelserna om tillverkarens skadeståndsansvar i 1992 års | |
| lag bör föras över till den nya lagen. | 43 |
Prop. 2026/27:12 Eftersom en särskild definition av uttrycket tillverkare föreslås tas in i den nya lagen behöver det av bestämmelsen om ansvarssubjekt endast framgå att tillverkaren är skadeståndsansvarig. Bestämmelsen i 1992 års lag om att även den som har marknadsfört en produkt som sin är produktansvarig (6 § första stycket 4) behöver alltså inte lyftas in i den nya lagen, eftersom en sådan näringsidkare omfattas av den föreslagna definitionen av tillverkare i den nya lagen.
44
Reglerna om komponentansvar anpassas till den tekniska utvecklingen
Direktivet föreskriver att om en skada har uppstått till följd av en säkerhetsbrist i en komponent gäller som utgångspunkt att både tillverkaren av komponenten (komponenttillverkaren) och tillverkaren av produkten som komponenten var integrerad i eller sammankopplad med (produkttillverkaren) är skadeståndsansvariga (artikel 8.1, jfr skäl 36 och 53 i direktivet). Denna huvudregel motsvarar bestämmelsen i 1992 års lag där det anges att om en skada har uppstått till följd av en säkerhetsbrist hos en produkt som utgör en beståndsdel i en annan produkt, ska båda produkterna anses ha orsakat skadan (2 § andra stycket). Regleringen bygger på det faktum att fler än en tillverkare ofta är inblandade vid framställningen av en produkt, och uppfattningen att båda dessa i så fall bör vara solidariskt ansvariga för skador som produkten orsakar (jfr 6 kap. 4 § skadeståndslagen). Regeln bidrar till att en skadelidande inte går miste om rätten till skadestånd endast på grund av att produktionsförhållandena i det moderna samhället ibland gör det svårt att ta reda på vilken specifik tillverkare som är ytterst ansvarig för en skada (jfr prop. 1990/91:197 s. 45 och 57).
I tekniskt avancerade produkter är det möjligt för komponenttillverkaren att göra ändringar i komponenter även efter det att produkten har släppts ut på marknaden eller tagits i bruk. Det kan exempelvis handla om en programvaruuppdatering av styrsystem i ett fordon. Sådana ändringar kan ske utan fordonstillverkarens godkännande eller vetskap. Det förekommer även att programvarukomponenter släpps ut på marknaden som fristående produkter av någon annan än produkttillverkaren, exempelvis applikationer till mobiltelefoner. I direktivet har av det skälet produkttillverkarens strikta skadeståndsansvar begränsats till situationer där han eller hon haft kontroll över den skadegörande komponenten (se artikel 8.1 första stycket b och andra stycket i det nya direktivet). En komponent anses stå under produkttillverkarens kontroll om den har integrerats i eller sammankopplats med produkten av produkttillverkaren eller annars under dennes kontroll (jfr avsnitt 6.2 om definitionen av uttrycket tillverkarens kontroll). Det är tillräckligt att produkttillverkaren tillåter eller samtycker till att en tredje man integrerar, sammankopplar eller tillhandahåller komponenten för att den ska anses stå under produkttillverkarens kontroll. Ett exempel på en sådan situation är om tillverkaren av en smart hushållsapparat samtycker till att en tredje man tillhandahåller programvaruuppdateringar för apparaten. Ett annat exempel är om en tillverkare presenterar en tillhörande tjänst som en del av sin produkt trots att den tillhandahålls av en tredje man (se artiklarna 4.5 och 8.1, jfr skäl 17 och 18 i direktivet).
Om en komponent har integrerats i en produkt, eller sammankopplats med densamma, utanför produkttillverkarens kontroll och produkttill-
verkaren inte heller har tillhandahållit komponenten, innebär regleringen i Prop. 2026/27:12 direktivet att produkttillverkaren inte ansvarar för skadan som en säker-
hetsbrist i komponenten orsakar. Att komponenttillverkaren i vissa fall ändå har ett ansvar följer av direktivets grundläggande regler om tillverkarens ansvar för säkerhetsbrister i hans eller hennes produkt. En förutsättning är dock att komponenten i fråga är att bedöma just som en produkt. En produkt som är integrerad i eller sammankopplad med annan lös eller fast egendom – och därmed utgör en komponent i en annan produkt – upphör nämligen inte att vara en produkt i egen rätt (se definitionen av uttrycket produkt, artikel 4.1). Uttrycket komponent innefattar dels fysiska och immateriella objekt som är integrerade i eller sammankopplade med en produkt, dels digitala tjänster som är integrerade i eller sammankopplade med en produkt på ett sådant sätt att produkten inte kan användas på det sätt som är avsett utan tjänsten, se avsnitt 6.2. Skadestånd för en skada som har orsakats på grund av en säkerhetsbrist i en tillhörande tjänst, som alltså inte är att anse som en produkt i sig, kan följaktligen endast betalas om tjänsten i direktivets mening stod under kontroll av en produkttillverkare (artikel 8.1 andra stycket).
Reglerna om skadeståndsansvarets fördelning mellan olika tillverkare i de fall som en skada har orsakats på grund av en säkerhetsbrist i en komponent är mer detaljerade i direktivet än i 1992 års lag. Den lagen innehåller inte heller någon motsvarande begränsning av produkttillverkarens ansvar som den i direktivet. Bestämmelser med motsvarande innebörd som de i det nya direktivet bör tas in i den nya lagen. Konsumentverket ser en risk att produkttillverkare försöker undgå ansvar genom att avstå eller begränsa sin kontroll över tredjemanstillverkade komponenter. Det förutsätter dock att tillverkaren avstår från att ha fortsatt kontroll över sin produkt efter att den släppts ut på marknaden, t.ex. när det gäller uppdateringar av en styrningsenhet till ett s.k. smart kylskåp. Eftersom produktansvaret inte kan avtalas bort handlar det om en objektiv bedömning av om tillverkaren har avhänt sig kontrollen eller inte. Om tillverkaren anses ha avhänt sig kontrollen kan i stället bristen på uppdateringar anses innebära en säkerhetsbrist i produkt, som tillverkaren ansvarar för.
Skadeståndsansvarets omfattning när en skada orsakats av en säkerhetsbrist i en komponent behandlas i avsnitt 6.5.1.
Ansvaret för en importör är detsamma som enligt 1992 års lag
Enligt direktivet är den som har importerat produkten till unionen ansvarig vid sidan av tillverkaren, om tillverkaren är etablerad utanför unionen (artikel 8.1 första stycket c i). Uttrycket importör definieras i artikel 4.12 (se vidare avsnitt 6.2).
Enligt 1992 års lag är skadeståndsansvarig den som har importerat produkten till EES för att sätta den i omlopp där (6 § första stycket 2). Regeringen instämmer i utredningens bedömning att bestämmelsen om importörens ansvar i 1992 års lag svarar fullt ut mot regleringen i direktivet. Även denna bestämmelse bör därför överföras till den nya lagen, men liksom i den föreslagna lagen i övrigt avse EES.
45
Prop. 2026/27:12 Tillverkarens representant ansvarar vid sidan av en tillverkare utanför
EES
En tillverkare som är etablerad utanför EES har möjlighet, och i vissa fall en skyldighet, att lämna ett uppdrag åt en representant som är etablerad inom samarbetsområdet att företräda tillverkaren i frågor kopplade till det unionsrättsliga regelverket om marknadskontroll och produktsäkerhet. Det kan t.ex. handla om anbringande av en s.k. CE-märkning i tillverkarens namn enligt artikel 30.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93. En nyhet i direktivet är att en sådan tillverkarens representant är ansvarig för produktskador vid sidan av tillverkaren, om tillverkaren är etablerad i ett tredjeland (artikel 8.1 första stycket c ii). Syftet med bestämmelsen är detsamma som med bestämmelsen om importörens produktansvar, dvs. att säkerställa att det finns en skadeståndsansvarig i EES som en skadelidande kan rikta sitt anspråk mot. 1992 års lag innehåller inte någon motsvarande bestämmelse. Reglerna i direktivet om skadeståndsansvaret för tillverkarens representant bör lyftas in i den nya lagen. Uttrycket tillverkarens representant föreslås definieras i lagen enligt vad som redovisas i avsnitt 6.2.
Leverantör av distributionstjänster
De nya globala leveranskedjorna omfattar ibland ekonomiska aktörer som inte passar in i definitionen av de traditionella aktörerna på den inre marknaden. Detta gäller särskilt leverantörer av distributionstjänster. Sådana leverantörer utför till stor del samma uppgifter som en importör, men motsvarar inte alltid den traditionella definitionen av uttrycket. Eftersom leverantörer av distributionstjänster underlättar och möjliggör tillträdet till unionsmarknaden för produkter från tredjeländer spelar dessa aktörer en allt större roll på marknaden (se skäl 37).
Enligt direktivet är varje leverantör av distributionstjänster ansvarig för en produktskada, om produktens tillverkare är etablerad utanför unionen och det inte finns någon importör eller representant för tillverkaren etablerad inom unionen (artikel 8.1 första stycket c iii). 1992 års lag innehåller inte någon motsvarande bestämmelse. Reglerna i direktivet om skadeståndsansvaret för leverantörer av distributionstjänster bör lyftas in i den nya lagen, men liksom den föreslagna lagen i övrigt avse EES.
6.5.2Ansvar för anonyma produkter
Regeringens förslag
Om någon tillverkare, importör, representant för tillverkaren eller leverantör av distributionstjänster som är skadeståndsansvarig inte kan identifieras eller om den ansvariga är etablerad utanför EES, ska en distributör av produkten vara skadeståndsansvarig. Ett sådant ansvar ska dock inte gälla om distributören inom en månad från det att den skadelidande krävt skadestånd eller begärt information om vem som
kan hållas skadeståndsansvarig informerar denne om identiteten på
46
| någon som är skadeståndsansvarig och är etablerad inom EES eller om | Prop. 2026/27:12 |
| identiteten på sin egen distributör. | |
| Lagens regler om skadeståndsansvar för en distributör ska också gälla | |
| en leverantör av en onlineplattform, om plattformen har gjort det möj- | |
| ligt för den skadelidande att med en näringsidkare ingå ett distansavtal | |
| som avser den skadegörande produkten. Skadeståndsansvaret gäller dock | |
| inte om det av onlineplattformen tydligt framgår att leverantören av | |
| plattformen endast förmedlar avtalet. | |
| Utredningens förslag | |
| Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. | |
| Utredningen föreslår att skadeståndsansvar för onlineplattformar ska gälla | |
| om onlineplattformen har gjort det möjligt för den skadelidande att ingå | |
| distansavtal som avser den skadegörande produkten med någon som kan | |
| vara skadeståndsansvarig. | |
| Remissinstanserna | |
| En majoritet av remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag eller har | |
| ingen invändning mot dem. Svensk Handel välkomnar utredningens ansats | |
| att tydliggöra ansvaret för onlineplattformar med hänvisning till att denna | |
| relativt nya förekomst är komplex, men efterfrågar mer klarhet bl.a. | |
| beträffande hänvisningsmöjligheterna till tidigare distributionsled och | |
| vilka krav som detta medför i praktiken när det kommer till produkt- | |
| ansvaret. Svensk Handel menar att utgångspunkten är att bedömningen av | |
| ansvaret för leverantörer av onlineplattformar bör baseras på ett helhets- | |
| intryck av denna. Även Elektronikbranschen välkomnar ambitionen att | |
| utsträcka ansvaret till leverantörer av onlineplattformar, men ifrågasätter i | |
| vilken utsträckning regleringen kommer att ge reell hjälp för konsumenter | |
| och anser att det av konkurrensskäl är av största vikt att alla regler gäller | |
| för alla aktörer och att den frågan följs upp. Svenskt Näringsliv lyfter att | |
| de nya aktörerna kommer att behöva information om sitt utökade ansvar | |
| och det är viktigt att säkerställa koherens med exempelvis EU-regler om | |
| digitala tjänster. Småföretagarnas Riksförbund anser beträffande hänvis- | |
| ningen till tidigare distributionsled att fristen på en månad bör räknas från | |
| när distributören har fått tillräckliga identifikationsuppgifter. | |
| Skälen för regeringens förslag | |
| Distributörer | |
| Direktivet innehåller regler om skadeståndsansvar för anonyma produkter | |
| (artikel 8.3). Av regleringen framgår att om en skadeståndsansvarig | |
| näringsidkare i ett tidigare distributionsled inte kan identifieras, ska | |
| medlemsstaterna säkerställa att varje distributör av den skadegörande | |
| produkten är skadeståndsansvarig. Detsamma gäller om det i och för sig går | |
| att identifiera vem som är skadeståndsansvarig, men denne är etablerad | |
| utanför EU. En distributör kan befria sig från ansvaret genom att hänvisa | |
| den skadelidande till en skadeståndsansvarig eller en egen distributör. För | |
| att undgå skadeståndsansvar krävs att den som distributören hänvisar till | |
| 47 |
Prop. 2026/27:12 är etablerad i EU samt att hänvisningen sker inom en månad från det att distributören mottog en begäran om detta från den skadelidande.
Bestämmelserna om produktansvar för anonyma produkter har delvis en motsvarighet i 1992 års lag (7 §). I den lagen anges att om en produkt som är tillverkad i Sverige orsakar en skada och det inte av produkten framgår vem som är tillverkare, kan den skadelidande rikta sitt skadeståndskrav mot var och en som har tillhandahållit produkten. Om en leverantör anvisar produktens inhemska tillverkare eller sin egen leverantör, är leverantören inte längre skadeståndsansvarig. Den skadelidande får då i stället vända sig till den som leverantören har pekat ut. Om den skadegörande produkten inte är framställd i Sverige är var och en som har tillhandahållit en importerad produkt i en näringsverksamhet skyldig att ersätta skador som produkten orsakar, om det inte framgår av produkten vem som har importerat den. Den som har tillhandahållit den importerade produkten går fri från skadeståndsansvar om han eller hon underrättar den skadelidande om vem som har importerat produkten eller vem som har tillhandahållit produkten för leverantören. En anvisning av en annan skadeståndsansvarig aktör måste enligt regleringen ges inom en månad efter det att den skadelidande framställt krav på ersättning eller på annat sätt påkallat anvisningen. Bestämmelserna syftar till att säkerställa att en skadelidande kan göra gällande ersättningsanspråk, även om han eller hon saknar möjlighet att ta reda på vem som har tillverkat eller importerat produkten i fråga. Eftersom en leverantör saknar faktisk kontroll över en produkts säkerhet har en ordning som innebär att leverantören kan befria sig från ansvaret genom att utpeka någon skadeståndsansvarig i ett tidigare distributionsled ansetts innebära en rimlig fördelning av produktansvaret (se prop. 1990/91:197 s. 52 och 53).
I motsats till 1992 års lag görs det i direktivet inte någon skillnad mellan inhemska och importerade produkter. En distributör kan enligt direktivet således befria sig från skadeståndsansvaret genom att identifiera en utländsk tillverkare till en importerad produkt, under förutsättning att tillverkaren är etablerad i EU. Som nämnts gäller direktivets regler även situationen då en primärt skadeståndsansvarig som är etablerad utanför unionen kan identifieras, medan 1992 års lag endast reglerar situationen då det inte går att utreda vem som har tillverkat en inhemsk produkt eller vem som har importerat en produkt till Sverige. Kretsen skadeståndsansvariga som leverantören kan peka ut för att undgå skadeståndsansvar har även utvidgats i det nya direktivet.
Bestämmelserna i 7 § i 1992 års lag bör överföras till den nya lagen med de justeringar som krävs enligt artikel 8.3 i direktivet. När det gäller hänvisningsskyldigheten gäller den inom 1 månad från den skadelidandes krav på skadestånd eller begäran om information om vem som är skadeståndsansvarig. Som Lagrådet påpekar bör det framgå uttryckligen av lagtexten att distributören ansvarar tillsammans med övriga skadeståndsansvariga samt att informationen ska ha kommit fram till den skadelidande inom månadsfristen. På så sätt blir det också tydligare vad som krävs för att näringsidkaren ska ha uppfyllt sin hänvisningsskyldighet, något som Småföretagarnas Riksförbund efterfrågar.
48
Leverantörer av onlineplattformar
Onlineplattformar spelar en viktig roll i den digitala ekonomin och omfattar ett brett spektrum av verksamheter. Uttrycket onlineplattform har i direktivet samma betydelse som i lagen (2024:954) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster, som hänvisar till definitionen av uttrycket i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/2065 av den 19 oktober 2022 om en inre marknad för digitala tjänster och om ändring av direktiv 2000/31/EG (förordningen om digitala tjänster), jfr artikel 4.16 i direktivet. Som onlineplattform räknas bl.a. internetbaserade marknadsplatser, sociala medier, prisjämförelsewebbplatser och sökmotorer. Gemensamt för alla onlineplattformar är att de utgör värdtjänster där en värdtjänsteleverantör på uppdrag av en tjänstemottagare lagrar och förmedlar information som tillhandahålls av tjänstemottagaren.
När leverantörer av onlineplattformar agerar såsom tillverkare, importörer, leverantörer av distributionstjänster eller distributörer av produkter omfattas de i första hand av det skadeståndsansvar som gäller för aktören i fråga. Med det nya direktivet införs regler om att en leverantör av en viss typ onlineplattform även i andra fall kan träffas av det strikta skadeståndsansvaret; direktivets regler om distributörers skadeståndsansvar (se föregående avsnitt) gäller också för en leverantör av en onlineplattform som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare (artikel 8.4). I direktivet hänvisas till villkor i EU:s förordning om digitala tjänster som måste vara uppfyllda för att en sådan leverantör ska omfattas av produktansvaret. Det handlar om den förordningens bestämmelser om ansvar för innehållet i förmedlad information. Enligt bestämmelserna är värdtjänstleverantörer under vissa förutsättningar inte ansvariga för den information som han eller hon har lagrat på tjänstemottagarens begäran (artikel 6.1). Undantagen gäller dock inte om onlineplattformen visar information eller möjliggör en transaktion på ett sätt så att en genomsnittlig konsument felaktigt tror att produkten tillhandahålls av onlineplattformen själv eller att näringsidkaren som tillhandahåller produkten agerar under onlineplattformens överinseende eller kontroll (artikel 6.3). Så kan vara fallet t.ex. om onlineplattformen marknadsför produkten i eget namn i stället för att använda namnet på den näringsidkare som kommer att tillhandahålla produkten eller om det felaktigt framstår som om onlineplattformen bestämmer priset på de varor som näringsidkaren erbjuder (se skäl 24). Om förutsättningarna enligt artikel 6.3 är uppfyllda, omfattas leverantören av onlineplattformen enligt produktansvarsdirektivet av samma strikta skadeståndsansvar som åvilar en distributör. Regleringen innebär en minskad risk för att en skadelidande går miste om rätten till skadestånd på den grunden att en primärt skadeståndsansvarig inte kan identifieras. Hur bedömningen av onlineplattformars ansvar närmare ska göras, vilken fråga Svensk Handel och Svenskt Näringsliv har lyft, blir en sak för rättstillämpningen att avgöra.
Leverantören av onlineplattformen kan på samma sätt som en distributör befria sig från skadeståndsansvaret genom att hänvisa den skadelidande till en skadeståndsansvarig eller en egen distributör. För att undgå skadeståndsansvar krävs att den som distributören hänvisar till är etablerad i EU
Prop. 2026/27:12
49
Prop. 2026/27:12 samt att hänvisningen sker inom en månad från det att distributören mottog en begäran om detta från den skadelidande.
50
I 1992 års lag finns inte några regler som motsvarar direktivets regler om leverantörer av en onlineplattform. Bestämmelser med direktivets innebörd bör föras in i den nya lagen. Den lagtekniska lösning som har valts i direktivet framstår dock som otymplig. Som utredningen föreslår bör det, i stället för en hänvisning till bestämmelserna i EU:s förordning om digitala tjänster, i den nya lagen anges vilka leverantörer av onlineplattformar som i de bestämmelserna anges omfattas av skadeståndsansvaret.
6.5.3Ansvaret för väsentligen ändrade produkter
Regeringens förslag
Om en skada har orsakats på grund av en säkerhetsbrist i en produkt som väsentligen har ändrats utanför tillverkarens kontroll och som därefter tillhandahållits på marknaden eller tagits i bruk, ska den som har gjort ändringen vara skadeståndsansvarig.
En ändring ska anses vara väsentlig om det följer av lag eller annan föreskrift om produktsäkerhet. Saknas det sådana föreskrifter som gäller för produkten ska ändringen anses vara väsentlig om den förändrar produktens prestanda, ändamål eller typ på ett sätt som inte kunnat förutses vid den riskbedömning som gjordes vid tillverkningen av den ursprungliga produkten, och som medför att riskens art förändras, en ny risk uppstår eller risknivån höjs.
Utredningens förslag
Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Utredningen föreslår en annan lagteknisk lösning för flera av reglerna.
Remissinstanserna
En majoritet av remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag eller har ingen invändning mot dem. Kommerskollegium anser att det är positivt att ansvaret tydliggörs för produkter som renoveras, uppgraderas eller på annat sätt ändras väsentligt innan de åter släpps ut på marknaden. Avfall Sverige efterfrågar ett undantag som innebär att förberedelse för återanvändning av avfall enligt 15 kap. 6 § miljöbalken är att anse som ”reparationer eller annan verksamhet”. Småföretagarnas Riksförbund vill se en tydlig avgränsning för åtgärder inom rekonditionering och reparation och efterfrågar en branschspecifik vägledning samt förtydliganden och kompletteringar gällande förslagens effekter på återbruksmarknaden. Elektronikbranschen tillstyrker att lagtexten hålls direktivnära och påpekar att en svensk särdefinition av begreppet väsentlig ändring riskerar att leda till överimplementering av direktivet och till olika ansvarsfördelning mellan medlemsstaterna. Detta kan också öka kostnaderna och skapa sämre konkurrensvillkor. Svensk Handel, som också lyfter fram utvecklingen av cirkulära affärsmodeller och ökade krav på produkters reparerbarhet, anser att begreppet väsentlig ändring är centralt och att dess
innebörd bör utvecklas och förtydligas för att undvika att fel aktör blir skadebärande. Behovet av fortsatt vägledning och rättsutveckling är något som även Teknikföretagen och Elektronikbranschen pekar på.
Skälen för regeringens förslag
Omställningen till en hållbar ekonomi är en prioriterad fråga inom EU och en del av det åtgärdspaket som benämns den gröna given. Ett fokusområde är den cirkulära ekonomin, där det vidtas åtgärder som bl.a. syftar till att verka för ändrade konsumtionsmönster genom att exempelvis gynna just reparation av varor med målet att produkter ska utformas så att de blir mer hållbara över tid. Exempel på konkreta och aktuella lagstiftningsåtgärder inom EU är Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/825 av den 28 februari 2024 om ändring av direktiven 2005/29/EG och 2011/83/EU vad gäller mer konsumentmakt i den gröna omställningen genom bättre skydd mot otillbörliga affärsmetoder och bättre information (direktivet om mer konsumentmakt) och Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1799 av den 13 juni 2024 om gemensamma regler för att främja reparation av varor och om ändring av förordning (EU) 2017/2394 och direktiven (EU) 2019/771 och (EU) 2020/1828 (reparationsdirektivet). För att tydliggöra fördelningen av ansvaret för produkter som ändras efter att de har släppts ut på marknaden eller tagits i bruk har det i direktivet tagits in regler om väsentligen ändrade produkter.
En produkt som ändras väsentligen är enligt direktivet att anse som en ny produkt (skäl 39). Om den väsentliga ändringen har vidtagits av någon annan än tillverkaren av den ursprungliga produkten, och utan den tillverkarens tillåtelse eller samtycke, är den som har genomfört ändringen skadeståndsansvarig i egenskap av tillverkare av den nya produkten (artikel 8.2, jfr definitionen av uttrycket tillverkarens kontroll i artikel 4.5). På detta sätt placeras produktansvaret på den som bär ansvaret för att en produkt är förenlig med lag eller annan föreskrift om produktsäkerhet.
En ändring räknas enligt direktivet som väsentlig om den görs efter att produkten har släppts ut på marknaden eller tagits i bruk och om den anses vara väsentlig enligt relevanta unionsregler eller nationella regler om produktsäkerhet. I de fall det i relevanta unionsregler eller nationella regler om produktsäkerhet inte har fastställts något tröskelvärde för vad som ska anses vara en väsentlig ändring, ska ändringen anses väsentlig om den förändrar produktens ursprungliga prestanda, ändamål eller typ, utan att den förändringen har förutsetts i tillverkarens ursprungliga riskbedömning, och ändringen förändrar riskens art, skapar en ny risk eller ökar risknivån. (Se artikel 4.18.)
Om det finns regler om vad som ska anses vara en väsentlig ändring av en produkt i regler om produktsäkerhet som gäller för den aktuella produkten ska de reglerna alltså gälla. Sådana regler finns bl.a. i sektorsspecifik lagstiftning och i artikel 13.2 förordningen 2023/988 om allmän produktsäkerhet (jfr skäl 39 i direktivet).
Reglerna om ansvar för väsentligen ändrade produkter i direktivet saknar motsvarighet i 1992 års lag (jfr dock prop. 1990/91:197 s. 45). Bestämmelser med motsvarande innebörd som de i direktivet bör tas in i den nya lagen. Det bör av de materiella bestämmelser som nu är i fråga framgå vad som ska anses utgöra en väsentlig ändring.
Prop. 2026/27:12
51
Prop. 2026/27:12 Flera remissinstanser, däribland Småföretagarnas Riksförbund och Avfall Sverige uttrycker oro inför hur de föreslagna reglerna kan påverka återbruksmarknaden och efterfrågar vägledning om hur regelverket ska tillämpas på exempelvis reparationer och förberedelse av avfall för återanvändning. Direktivet ger inte utrymme för de branschspecifika undantag, utfyllnadsregler eller begränsningar av tillämpningsområdet som bl.a. nämnda remissinstanser efterfrågar. Det är emellertid inte avsikten att ekonomiska aktörer som utför reparationer eller annan verksamhet som inte medför väsentliga ändringar ska omfattas av skadeståndsansvar (se skäl 39 i direktivet). Normala rekonditioneringsåtgärder som återställning, rengöring och byte till en likvärdig komponent har typiskt sett inte heller sådan påverkan på produktens risk att ändringen ska bedömas vara väsentlig. Ändringar i säkerhetskritisk mjukvara eller ingrepp i en produkts strömförsörjning eller batterityp kan däremot påverka en produkts riskprofil på ett sådant sätt att ändringen kan anses vara väsentlig.
52
6.5.4Ansvarsbefrielse
Regeringens förslag
Den som annars hade varit skadeståndsansvarig ska undgå skadeståndsansvar om han eller hon visar att vissa i lagen angivna omständigheter föreligger. I fråga om omständigheten att säkerhetsbristen inte fanns vid tidpunkten när produkten släpptes ut eller tillhandahölls på marknaden ska endast krävas att detta görs sannolikt. I vissa fall, när produkten varit inom tillverkarens kontroll, ska det inte finnas någon möjlighet till ansvarsbefrielse på den grunden.
Utredningens förslag
Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Utredningen föreslår en annan lagteknisk lösning för flera av reglerna.
Remissinstanserna
En majoritet av remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag eller har ingen invändning mot dem. Några remissinstanser yttrar sig i frågan om ansvarsbefrielse för utvecklingsskador. Konsumentverket anser att regler om ansvarsbefrielse medför att tillverkaren saknar incitament att tillämpa försiktighetsprincipen fullt ut och inte är förenligt med ett högt konsumentskydd. Även Lunds universitet menar att det finns argument som talar emot en ansvarsbefrielse för utvecklingsskador och lyfter bl.a. att tillverkaren har bäst möjligheter att försäkra sig mot skada och att taket i Läkemedelsförsäkringen är lågt satt. Svensk Näringsliv och Teknikföretagen ser positivt på förslaget att ansvarsbefrielse för utvecklingsskador ska gälla även fortsättningsvis och anser att utredningen har hittat en god balans mellan konsumentskydd och rättssäkerhet för företag. Även Uppsala universitet lyfter fram utredningens ställningstagande beträffande utvecklingsskador som välmotiverat och framhåller att de flesta utvecklingsskador gäller läkemedel, ett område som i Sverige täcks genom
Läkemedelsförsäkringen. Läkemedelsförsäkringen anser det angeläget att Prop. 2026/27:12 värna försäkringens roll och funktion i Sverige.
Skälen för regeringens förslag
Direktivets reglering
I direktivet finns det bestämmelser om ansvarsbefrielse som innebär att den som annars hade varit skadeståndsansvarig undgår skadeståndsansvar, om någon av de grunder som räknas upp föreligger (artikel 11.1 a–g).
Även i 1992 års lag finns regler om ansvarsbefrielse (8 §). Enligt de reglerna gäller att den som annars hade varit skadeståndsansvarig undgår ansvar om han eller hon visar att produkten inte har satts i omlopp i en näringsverksamhet, gör sannolikt att säkerhetsbristen inte fanns när produkten sattes i omlopp eller visar att säkerhetsbristen beror på att produkten måste stämma överens med tvingande föreskrifter som har meddelats av en myndighet. Vidare gäller befrielse från ansvar för den som visar att det på grund av det vetenskapliga och tekniska vetandet vid tiden då produkten sattes i omlopp inte var möjligt att upptäcka säkerhetsbristen, s.k. utvecklingsskador. Nämnda bestämmelser svarar i huvudsak mot direktivets bestämmelser (artikel 11.1 a–e).
Ett par bestämmelser i direktivet föreskriver ansvarsbefrielse under vissa förutsättningar för tillverkare av komponenter med säkerhetsbrister och den som väsentligen ändrar en produkt (artikel 11.1 f och g). Dessa två bestämmelser saknar motsvarighet i 1992 års lag. En annan nyhet i direktivet är en reglering som ställer upp vissa undantag från reglerna om ansvarsbefrielse (artikel 11.2). Syftet även med de nya reglerna är att uppnå en rättvis riskfördelning och befria de skadeståndsansvariga från ansvar när det finns särskilt ursäktande omständigheter (skäl 49).
Direktivets bestämmelser om ansvarsbefrielse bör lyftas in i den nya lagen. Lagrådet lyfter frågan om vad den närmare innebörden är av direktivets bestämmelser om ansvarsbefrielse för importörer och distributörer. Bestämmelserna går ut på att dessa aktörer går fria från ansvar om de visar att de inte släppt ut respektive tillhandahållit produkten på marknaden. Som Lagrådet påpekar uppfyller inte den som inte släppt ut en produkt på marknaden kraven på att vara importör. Motsvarande gäller för en distributör i fråga om den som inte tillhandahållit produkten på marknaden. Det kan därför ifrågasättas vad reglerna om ansvarsbefrielse i dessa fall har för funktion och om de alls behöver föras in i den nya lagen. En ordning där ansvarsfrihetsgrunden i vissa situationer – t.ex. för en tillverkare som inte släppt ut en produkt på marknaden eller tagit den i bruk – framgår uttryckligen, medan den för importörer skulle behöva utläsas motsatsvis av definitionen av importör kan dock ifrågasättas både i fråga om konsekvens och tydlighet. Det bör därför införas regler som motsvarar de i direktivet även för dessa fall.
De bestämmelser i direktivet som inte fullt ut svarar mot 1992 års lag, artikel 11.1 e–g och artikel 11.2, behandlas närmare i det följande.
Utvecklingsskador
Direktivet ger medlemsstaterna möjlighet att utesluta bestämmelsen om
utvecklingsrisker från sin genomförandelagstiftning (artikel 18). Enligt
53
| Prop. 2026/27:12 | 1992 års lag gäller ansvarsbefrielse för utvecklingsskador. Utredningen |
| föreslår att direktivets regler om ansvarsbefrielse för utvecklingsskador | |
| ska genomföras på motsvarande sätt i den nya lagen. | |
| Syftet med att undanta utvecklingsskador från produktansvaret är att få | |
| till stånd en tillfredställande kompromiss mellan behovet av att dels främja | |
| innovation, dels ta hänsyn till konsumenternas legitima förväntningar på | |
| säkrare produkter. Som Lunds universitet påpekar talar tillverkarnas | |
| möjlighet att försäkra sig mot skadan i viss utsträckning emot en ansvars- | |
| befrielse för utvecklingsskador. En reglering om sådan ansvarsbefrielse får | |
| dock anses utgöra en viktig faktor för stabila kostnader för ansvars- | |
| försäkringar i den europeiska industrin. Stabila förhållanden på ansvars- | |
| försäkringsområdet kan också främja fortsatt innovation och utveckling, | |
| inte minst i fråga om tekniskt avancerade produkter som AI. | |
| Utöver minskade innovationsrelaterade risker är det rimligt att anta att | |
| en reglering om ansvarsbefrielse för utvecklingsskador medför en | |
| begränsning av antalet rättstvister, något Swedish Medtech och American | |
| Chamber of Commerce in Sweden befarar kommer att öka på grund av | |
| de nya produktansvarsreglerna. En begränsning av antalet rättstvister | |
| lyftes fram som en fördel med bestämmelsen i den konsekvensanalys som | |
| Europeiska kommissionen tog fram i samband med utarbetandet av det nya | |
| direktivet (SWD(2022) 316 final av den 28 september 2022). | |
| Främjandet av innovation och begränsningen av antalet rättsprocesser | |
| måste som Lunds universitet framhåller ställas mot en skadelidandes berät- | |
| tigade intresse av ersättning för produktskador. Regler om ansvarsbefrielse | |
| för utvecklingsskador innebär ett hinder för en skadelidande att få skade- | |
| stånd, även om han eller hon kan visa att han eller hon har lidit en skada | |
| som beror på en säkerhetsbrist i tillverkarens produkt. Detta hinder ska | |
| dock inte överdrivas. Den restriktiva utformningen av direktivets bestäm- | |
| melse om utvecklingsskador innebär att tillämpningsområdet för den är | |
| begränsat. EU-domstolen har beträffande motsvarande bestämmelse i | |
| 1985 års direktiv förtydligat att tillverkaren, för att kunna befria sig från | |
| sitt skadeståndsansvar i enlighet med bestämmelsen, måste visa att det tek- | |
| niska och vetenskapliga vetandet (inbegripet de allra senaste rönen) vid | |
| den tidpunkt då produkten sattes i omlopp gjorde det omöjligt att upptäcka | |
| säkerhetsbristen. För att kunna åberopa relevant vetenskapligt och tekniskt | |
| vetande gentemot tillverkaren krävs dessutom att ett sådant vetande var | |
| tillgängligt vid samma tidpunkt (jfr EU-domstolens avgörande Kommissio- | |
| nen mot Förenade kungariket, C-300/95, EU:C:1997:255). Det är således | |
| endast ett begränsat antal skador som kan komma att omfattas av bestäm- | |
| melsen om ansvarsbefrielse för utvecklingsskador. | |
| Som utredningen och Lunds universitet lyfter fram utgör läkemedel ett | |
| exempel på en produkt där utvecklingsskador gör sig särskilt gällande. | |
| Vissa medlemsstater har också valt att undanta bestämmelsen om utveck- | |
| lingsrisker enligt 1985 års direktiv för just läkemedel. För Sveriges del | |
| omfattas utvecklingsskador som har orsakats av läkemedel i stort sett alltid | |
| av Läkemedelsförsäkringen. Utvecklingsskador som beror på en säkerhets- | |
| brist i läkemedel bedöms därför inte utgöra ett beaktansvärt skäl för att låta | |
| utvecklingsskador omfattas av det strikta ansvaret enligt den nya lagen. | |
| Detta leder till slutsatsen att en bestämmelse om ansvarsbefrielse för | |
| utvecklingsskador framstår som en väl avvägd kompromiss mellan skade- | |
| 54 | lidandes intressen och näringsidkares och deras försäkringsbolags ansvar. |
En sådan bestämmelse gäller i dag och det har inte framkommit några Prop. 2026/27:12 starka skäl att ändra på den. En ansvarsbefrielse för utvecklingsskador bör
därför fortsatt gälla och direktivets bestämmelse om det föras in i den nya lagen.
Komponenter
Enligt direktivet ska en komponenttillverkare inte anses skadeståndsansvarig om säkerhetsbristen i komponenten kan tillskrivas utformningen av produkten som komponenten var integrerad i eller sammankopplad med eller om säkerhetsbristen beror på de anvisningar som produkttillverkaren har lämnat till komponenttillverkaren (artikel 11.1 f). Den nuvarande regleringen i 1992 års lag innehåller inte någon motsvarande bestämmelse. Vid genomförandet av 1985 års direktiv ansågs en sådan kunna undvaras bl.a. eftersom en komponent i sådana fall inte ansågs ha en säkerhetsbrist när den sattes i omlopp av komponenttillverkaren (se prop. 1990/91:197 s. 45 och 46).
På grund av den teknikutveckling som har skett har frågorna om fördelningen av skadeståndsansvaret mellan en produkttillverkare och en komponenttillverkare blivit mer komplicerade. Till exempel kan en säkerhetsbrist i en komponent uppstå efter att produkten som komponenten är integrerad i eller sammankopplad med har släppts ut på marknaden. I likhet med utredningen bedömer regeringen att det nu därför finns anledning att lyfta in en bestämmelse i den nya lagen som motsvarar direktivets bestämmelse om ansvarsbefrielse för en komponenttillverkare.
Väsentligen ändrade produkter
Som anges i avsnitt 6.5.3 gäller enligt direktivet att om en produkt väsentligen ändras efter att den har släppts ut på marknaden eller tagits i bruk så är den ändrade produkten att anse som en ny produkt (se skäl 39). Om den väsentliga ändringen har gjorts av någon annan än tillverkaren av den ursprungliga produkten, blir den som har gjort ändringen produktansvarig i egenskap av tillverkare av den nya produkten (artikel 8.2). Enligt direktivet befrias emellertid den som har gjort den väsentliga ändringen från ansvar, om den säkerhetsbrist som orsakade skadan är hänförlig till en del av produkten som inte påverkas av ändringen (artikel 11.1 g). Bestämmelsen, som saknar motsvarighet i 1992 års lag, har tagits in i direktivet för att åstadkomma en rättvis fördelning av riskerna i den cirkulära ekonomin (se skäl 39). Som utredningen funnit bör det i den nya lagen införas en bestämmelse om ansvarsbefrielse med denna innebörd.
Säkerhetsbrister som har uppkommit efter att produkten har släppts ut på marknaden eller tagits i bruk
Utgångspunkten enligt direktivet är att tillverkaren undgår skadeståndsansvar om han eller hon gör sannolikt att säkerhetsbristen inte fanns när han eller hon släppte ut den skadegörande produkten på marknaden eller tog den i bruk. Detsamma gäller en distributör om han eller hon gör sannolikt att säkerhetsbristen inte fanns vid tiden för tillhandahållandet av den skadegörande produkten på marknaden (artikel 11.1 c). Motsvarande utgångspunkt gäller enligt 1992 års lag.
55
Prop. 2026/27:12 Med direktivet införs regler om att skadeståndsskyldigheten under vissa förutsättningar ska omfatta även säkerhetsbrister som har uppstått efter att en produkt har släppts ut på marknaden, tagits i bruk eller tillhandahållits på marknaden (artikel 11.2). Ansvarsbefrielse ska inte gälla, förutsatt att produkten står under tillverkarens kontroll, om skadan har orsakats på grund av en säkerhetsbrist som beror på
56
–en tillhörande tjänst,
–produktens programvara, inbegripet uppdateringar eller uppgraderingar av programvara,
–avsaknaden av uppdateringar eller uppgraderingar av produktens programvara som är nödvändiga för att upprätthålla säkerheten, eller
–en väsentlig ändring av produkten.
1992 års lag innehåller inte några bestämmelser som motsvarar bestämmelserna i artikel 11.2. Bestämmelser som genomför direktivets reglering bör tas in i den nya lagen. När det gäller avsaknaden av uppdateringar eller uppgraderingar av produktens programvara som är nödvändiga för att upprätthålla säkerheten omfattas detta av den föreslagna bestämmelsen om säkerhetsbrister som beror på produktens programvara. Någon ytterligare bestämmelse om detta är därför inte nödvändig.
6.6Bevisfrågor
6.6.1Bevisbörda
Regeringens bedömning
Svensk rätt lever upp till direktivets krav när det gäller bevisbörda. Någon lagändring behövs därför inte.
Utredningens bedömning
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna
Remissinstanserna delar utredningens bedömning eller har ingen synpunkt på den.
Skälen för regeringens bedömning
Enligt direktivet ska medlemsstaterna säkerställa att den skadelidande är skyldig att bevisa att den utpekade skadegörande produkten har en säkerhetsbrist, vilken skada som han eller hon har lidit och orsakssambandet mellan säkerhetsbristen och skadan (artikel 10.1). Frågan om vilken grad av sannolikhet som krävs för att den skadelidande ska ha uppfyllt sin bevisbörda har överlämnats till medlemsstaterna (se skäl 42).
1992 års lag innehåller inte någon regel om bevisbördans placering. Enligt svensk rätt gäller som utgångspunkt att den som begär skadestånd ska visa att de omständigheter som han eller hon grundar sitt krav på föreligger. Det innebär att det ankommer på den skadelidande att, med det beviskrav
som i allmänhet gäller i tvistemål, bevisa dels att det har inträffat en Prop. 2026/27:12 skadegörande händelse och en skada, dels att händelsen har orsakat skadan.
Svensk rätt motsvarar därmed bestämmelsen om bevisbördans placering i direktivet. Lagrådet föreslår att huvudregeln om att den skadelidande är skyldig att bevisa att den utpekade skadegörande produkten har en säkerhetsbrist, vilken skada som han eller hon har lidit och orsakssambandet mellan säkerhetsbristen och skadan ska framgå uttryckligen i den nya lagen. Lagrådet menar att lagens övriga regler som gäller bevisning kommer att hänga i luften om de inte kopplas till huvudregeln. Regeringen delar inte den bedömningen. Till att börja med kan det inte råda någon tvekan om att bevisbördan för ansvarsgrundande omständigheter ligger på den skadelidande även utan en uttrycklig regel om det. De regler om bevisning som föreslås införas i den nya lagen utgör vidare inte något undantag till huvudregeln om vem som har bevisbördan, utan anger endast vissa särskilda fall när den skadegörande produkten ska anses ha en säkerhetsbrist eller när det finns ett orsakssamband mellan säkerhetsbristen och en uppkommen skada. En regel av det slag som Lagrådet föreslår ligger därtill inte i linje med hur lagar om ansvar i liknande fall i allmänhet utformas. Någon regel som Lagrådet efterfrågar bör därför inte tas in i den nya lagen.
6.6.2Bevisning i vissa situationer
Regeringens förslag
I den nya lagen ska det införas regler om att den skadegörande produkten under vissa omständigheter ska anses ha en säkerhetsbrist eller att det finns ett orsakssamband mellan en skada och säkerhetsbristen eller bådadera. Det ska också införas regler om bevislättnad i situationer där det finns särskilda bevissvårigheter.
Reglerna ska inte gälla om den som påstås vara skadeståndsansvarig visar att produkten inte har den påstådda säkerhetsbristen eller att säkerhetsbristen inte har orsakat skadan.
Utredningens förslag
Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Utredningen föreslår en annan lagteknisk lösning för flera av reglerna.
Remissinstanserna
En majoritet av remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag eller har ingen invändning mot dem. Några remissinstanser påtalar att presumtionsregler av detta slag kan innebära risker. Svenskt Näringsliv lyfter att företag kan hamna i ett läge där ansvaret faller på dem att bevisa att produkten inte har orsakat skada, men välkomnar utredningens förslag att genomförandet så långt det är möjligt görs enligt svensk rättstradition. Liknande synpunkter framförs av Teknikföretagen. Även Elektronikbranschen, Swedish Medtech, American Chamber of Commerce in Sweden, European Justice Forum och De forskande läkemedelsföretagen
(Lif) har farhågor inför vad presumtionerna kan innebära för företag.
57
Prop. 2026/27:12
58
Swedish Medtech föreslår att det ska införas begränsningar i presumtionernas tillämpning för medicintekniska produkter. Elektronikbranschen, vars yttrande APPLiA hänvisar till, lyfter att risker kan uppstå när produkter har reparerats eller på något annat sätt påverkats av tredje man efter att de släppts ut på marknaden och vill undvika en utveckling där undersökningskostnaden för detta i praktiken vältras över på näringsidkare när skadeorsaken ligger utanför den produktansvariges kontroll. Småföretagarnas Riksförbund pekar på ett behov av vägledning för återbruksmarknaden och anser att återbruksaktörers testprotokoll och spårbarhetsunderlag ska vara tillräckliga för att motbevisa presumtion när aktörer saknar den ursprungliga tillverkarens interna tekniska underlag.
Uppsala universitet framhåller att en allmän princip om lindrad bevisbörda vid svårutredda orsakssamband redan kan anses vara etablerad genom rättstillämpningen i svensk rätt och att utredningens överväganden framstår som väl anpassade för den gällande skadeståndsrättsliga systematiken. American Chamber of Commerce in Sweden och European Justice Forum uttrycker en generell oro för att genomförandet av bl.a. presumtionsreglerna ska leda till en ökning av aktörer som yrkesmässigt driver rättsprocesser, vilket kan drabba innovativa företag negativt. Båda organisationerna menar att det bör förtydligas att presumtionen om säkerhetsbrist och orsakssamband endast ska gälla när käranden stöter på svårigheter som är alltför stora och som beror på teknisk och vetenskaplig komplexitet.
Svensk Försäkring ifrågasätter utredningens bedömning gällande möjligheten att kombinera olika presumtionsregler och anser att frågan om ett sådant kombinerande är möjligt enligt direktivet bör övervägas närmare i den fortsatta beredningen. Svea hovrätt anser att det bör övervägas att ge presumtionsreglerna en annan lagteknisk utformning och lyfter som en möjlighet att bevislättnaden vid bevissvårigheter regleras för sig. Sveriges advokatsamfund anser att genomförandet av presumtionen för säkerhetsbrist vid uppenbara funktionsfel bör justeras till att endast omfatta obestridda funktionsfel och att det bör anges att presumtionerna innebär bevislättnader, inte en omvänd bevisbörda.
Skälen för regeringens förslag
Direktivet inför regler om bevislättnad i vissa situationer
Enligt direktivet ska det vid en tvist om produktansvar under vissa förutsättningar presumeras att en produkt har en säkerhetsbrist, att det finns ett orsakssamband mellan en säkerhetsbrist och en skada, eller bådadera (artikel 10.2–10.4). Motsvarande bestämmelser saknas i 1992 års lag. Syftet med regleringen i direktivet är att komma till rätta med problemet att det är få skadelidande som har möjlighet att tillvarata sin rätt i produktansvarssammanhang (se skäl 43, 46 och 48 i direktivet). Det handlar om att balansera regelverket genom att uppställa ett urval omständigheter som, om de föreligger, medför att produkten ska anses ha en säkerhetsbrist eller att det föreligger ett orsakssamband. Det införs också regler om bevislättnad för situationer där bevisning inte alls eller endast med särskild svårighet kan föras. Det har i praxis utvecklats principer om bevislättnader i vissa situationer, exempelvis om att det finns ett orsakssamband. Som
Uppsala universitet anför framstår därför inte införandet av bevislättnadsregler i sig som särskilt långtgående eller problematiskt ur ett nationellt perspektiv. Under alla omständigheter är direktivet, som Svenskt Näringsliv och Teknikföretagen konstaterar, fullharmoniserande. Det finns därmed inte något utrymme för nationella särlösningar i det här avseendet, t.ex. sådana avgränsningar som Swedish Medtech efterfrågar. Det bör därför i den nya lagen införas bestämmelser om bevislättnad i vissa situationer som motsvarar direktivets. De närmare synpunkter på förslagen som förs fram tas om hand i det följande.
Bevisregler som tar sikte på frågan om det föreligger en säkerhetsbrist
Direktivet anger att en produkt ska presumeras ha en säkerhetsbrist om den som påstås vara skadeståndsansvarig underlåter att lämna ut relevant bevisning enligt artikel 9.1 i direktivet (artikel 10.2 a). Bestämmelsen syftar till att ge den som påstås vara skadeståndsansvarig ett incitament att fullgöra en skyldighet att lämna ut bevisning som en domstol beslutat om (se skäl 46). Frågan om utlämnande av bevisning behandlas närmare i avsnitt 6.7 nedan.
En produkt ska enligt direktivet också presumeras ha en säkerhetsbrist om den som påstår sig vara skadelidande visar att produkten inte uppfyller obligatoriska produktsäkerhetskrav som är avsedda att skydda mot risken för den skada som den skadelidande har lidit (artikel 10.2 b). Det kan exempelvis handla om fall där en produkt inte uppfyller krav på att registrera information om produktens funktion (se skäl 46).
Vidare ska en säkerhetsbrist presumeras om skadan har orsakats på grund av ett uppenbart funktionsfel i produkten under rimligen förutsebar användning eller under normala omständigheter (artikel 10.2 c). I direktivet nämns exemplet en glasflaska som exploderar vid rimligen förutsebar användning. Som skäl för bestämmelsen anges att det är onödigt betungande att kräva att en klagande ska styrka säkerhetsbrister när ingen bestrider att de finns (se skäl 46). Sveriges advokatsamfund efterfrågar, med hänvisning till skäl 46, justeringar med innebörden att bestämmelsen endast är tillämplig när funktionsfelet inte bestrids av den skadeståndsansvarige. En sådan tolkning skulle dock få till följd att den skadeståndsansvarige genom sin inställning kan styra om regeln ska tillämpas eller inte. Varken skäl 46 eller artikel 10.2 c ger stöd för att en sådan tillämpning är avsedd. Eftersom den som begär skadestånd enligt den allmänna huvudregeln har bevisbördan för att de omständigheter som aktiverar regeln förekommer krävs det att den skadelidande bevisar att det finns en skada, att skadan orsakades av ett uppenbart funktionsfel i produkten och att det handlade om rimligen förutsebar användning eller normala omständigheter. Att funktionsfelet ska vara uppenbart innebär ett högt ställt krav i bevishänseende. Vilken betydelse som svarandens bestridande bör tillmätas i förekommande fall blir en fråga för rättstillämpningen.
Svaranden har möjlighet att föra motbevisning mot att det förekommer sådana omständigheter som gör att reglerna om bevislättnad ska tillämpas. Regler som motsvarar bestämmelsen i direktivet bör införas i den nya lagen. I enlighet med Lagrådets synpunkter bör det klargöras att underlåtelsen att lämna ut bevis ska avse bevis om säkerhetsbristen.
Prop. 2026/27:12
59
Prop. 2026/27:12
60
Bevisregler som tar sikte på frågan om det föreligger ett orsakssamband
I direktivet anges vidare när det ska gälla en presumtion för ett orsakssamband mellan en säkerhetsbrist och en skada (artikel 10.3). En skada ska anses ha orsakats på grund av en säkerhetsbrist i en produkt om det har fastställts att produkten har säkerhetsbrister och skadan är av ett slag som typiskt sett överensstämmer med säkerhetsbristen i fråga. Bedömningen av om en skada är typisk för en viss säkerhetsbrist ska främst ske på grundval av liknande fall (se skäl 47). Regler som motsvarar de i direktivet bör införas i den nya lagen.
Svensk Försäkring ifrågasätter att presumtionerna om säkerhetsbrist respektive orsakssamband kan tillämpas kombinerat, i vart fall i högre utsträckning än vad som framgår av reglerna om bevislättnad (artikel 10.4). Som Svensk Försäkring påpekar anges i direktivets artikel 10.3 att det ska ha fastställts att produkten har en säkerhetsbrist. I den engelska språkversionen används uttrycket ”established”. Även om direktivet lämnar öppet på vilket sätt säkerhetsbristen ska ha fastställts för att presumtionen om orsakssamband ska bli tillämplig finns det inget i dess lydelse som utesluter en kombinerad tillämpning. Mot den bakgrunden och med hänsyn till ändamålen med presumtionsreglerna bedömer regeringen att det inte finns något som hindrar att bestämmelserna kan tillämpas samtidigt. Frågan får dock ytterst avgöras av EU-domstolen.
Bevislättnad vid bevissvårigheter
Direktivet reglerar även situationer då det på grund av en produkts tekniska eller vetenskapliga komplexitet eller annars är orimligt svårt för den som är skadelidande att föra full bevisning om att en produkt har en säkerhetsbrist eller att det finns ett orsakssamband mellan en säkerhetsbrist och en skada (artikel 10.4). Regeln anger att det ska gälla en presumtion för att det finns en säkerhetsbrist, att en säkerhetsbrist har orsakat en skada, eller bådadera, om den som påstår sig vara skadelidande – trots att bevisning har lämnats ut i enlighet med direktivets regler och med beaktande av alla relevanta omständigheter i målet – har alltför stora svårigheter att bevisa säkerhetsbristen eller orsakssambandet, eller bådadera. För att en tillämpning av artikel 10.4 ska bli aktuell krävs att den som påstår sig vara skadelidande har gjort säkerhetsbristen eller orsakssambandet sannolikt, eller bådadera.
Frågan om förhållandet mellan bevislättnadsregeln och reglerna om utlämnande av bevisning har uppmärksammats vid de möten om genomförande av direktivet som Europeiska kommissionen har hållit. Det har då framhållits att det inte krävs att den som påstår sig vara skadelidande har begärt att motparten ska lämna ut bevisning enligt direktivets regler för att regeln ska bli tillämplig. Om den som påstås vara skadeståndsansvarig har lämnat ut bevisning, och det ändå förekommer särskilda bevissvårigheter, bör detta dock kunna beaktas till stöd för att det finns sådana bevissvårigheter som innebär att regeln ska tillämpas.
Som utredningen bedömer måste den avsedda innebörden av bestämmelsen vara att den som påstår sig vara skadelidande måste göra sannolikt såväl att produkten har en säkerhetsbrist som att det föreligger ett orsakssamband mellan säkerhetsbristen och skadan för att båda omständigheterna ska anses föreligga.
Bestämmelsen i artikel 10.4 utmärker sig i förhållande till övriga bevis- Prop. 2026/27:12 regler på så sätt att den skadelidande enligt denna bestämmelse inte måste
föra bevisning om någon annan omständighet för att produkten ska anses ha en säkerhetsbrist eller att det ska anses finnas ett orsakssamband (jfr artikel 10.1–10.3 och skäl 46). Bestämmelsen erbjuder i stället ett sänkt beviskrav avseende själva omständigheten att det finns en säkerhetsbrist eller ett orsakssamband. Som Svea hovrätt påpekar framstår bestämmelsen mer utpräglat som en bevislättnadsregel. Den uppfattningen ger även Lagrådet uttryck för. Det gäller dock endast bestämmelsen i artikel 10.4 och inte, som Sveriges advokatsamfund är inne på, reglerna i avsnittet generellt.
Som utredningen föreslår bör direktivets regler om bevislättnad vid bevissvårigheter delas upp i två delar – en avseende säkerhetsbrist och en avseende orsakssamband. Det följer av direktivet att bestämmelsens regler kan tillämpas samtidigt. I linje med vad American Chamber of Commerce in Sweden och European Justice Forum anför bör utformningen av bestämmelserna anpassas för att tydligare återspegla direktivets krav på att bevissvårigheterna ska vara av viss omfattning eller karaktär (artikel 10.4 a).
Motbevisande av säkerhetsbrist eller orsakssamband
Enligt artikel 10.5 i det nya direktivet ska den som påstås vara skadeståndsansvarig ha rätt att motbevisa presumtionerna enligt artikel 10.2– 10.4. En motsvarande reglering bör föras in i den nya lagen.
Svea hovrätt lyfter frågan hur regleringen om motbevisning förhåller sig till bevislättnadsregeln i artikel 10.4. I direktivet omnämns presumtionerna i artikel 10.1–10.3 i kontexten motbevisbara faktapresumtioner, medan bevislättnadsregeln i artikel 10.4 anges upprätthålla en rättvis riskfördelning samtidigt som en omvänd bevisbörda undgås (se skäl 46 och 48). Hovrätten föreslår att bevislättnaden regleras för sig, utan koppling till regleringen om motbevisning. Även Lagrådet är inne på en sådan lösning. Det kan dock ifrågasättas om en sådan utformning är förenlig med direktivets krav i artikel 10.5. Av det skälet bejakar regeringen inte förslaget. I linje med vad som anges i direktivet får frågan om motbevisning när det gäller bevislättnadsregeln förstås så att den ger svaranden en möjlighet att bestrida alla delar av anspråket, inbegripet att det finns alltför stora svårigheter (se skäl 48 i direktivet). I linje med vad Lagrådet föreslår bör regeln om motbevisning utformas så att övriga regler inte gäller om den som påstås vara skadeståndsansvarig visar att produkten inte har en säkerhetsbrist respektive att säkerhetsbristen inte har orsakat skadan. Därigenom undviks de problem som hovrätten och Lagrådet lyfter. Som utredningen och Sveriges advokatsamfund redovisar finns det flera olika faktorer av betydelse för vilket beviskrav som i olika situationer bör gälla för svarandens motbevisning. Frågan bör överlämnas till rättstillämpningen.
61
| Prop. 2026/27:12 | 6.7 | Utlämnande av bevisning |
| Regeringens bedömning | ||
| Svensk rätt lever upp till direktivets krav när det gäller skyldigheten att | ||
| lägga fram skriftligt bevis eller att tillhandahålla föremål för syn eller | ||
| besiktning. Någon lagändring behövs därför inte. | ||
| Utredningens bedömning | ||
| Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. | ||
| Remissinstanserna | ||
| En majoritet av remissinstanserna tillstyrker utredningens bedömning eller | ||
| har ingen invändning mot den. Svensk Näringsliv välkomnar bedömningen | ||
| och anser att utredningen har hittat en god balans mellan konsumentskydd | ||
| och rättssäkerhet. American Chamber of Commerce in Sweden, Swedish | ||
| Medtech och European Justice Forum menar att det bör införas ett starkare | ||
| skydd för företagshemligheter än utredningen föreslår och att editions- | ||
| plikten bör begränsas till information som är nödvändig och relevant. | ||
| Skälen för regeringens bedömning | ||
| Direktivets regler | ||
| Den som påstår sig vara skadelidande har bevisbördan för att en produkt | ||
| har en säkerhetsbrist, att det uppstått en skada och att det finns ett | ||
| orsakssamband mellan säkerhetsbristen och skadan (artikel 10.1). Det kan | ||
| ofta vara svårt för en skadelidande att få tillgång till information om hur en | ||
| produkt har tillverkats och hur den fungerar. Det informationsunderläge | ||
| som detta innebär kan i sin tur leda till svårigheter för den skadelidande att | ||
| uppfylla sin bevisbörda. Det har av dessa skäl ansetts motiverat att i det | ||
| nya direktivet införa regler om utlämnande av bevisning (artikel 9, se även | ||
| skäl 42). | ||
| Direktivets bestämmelser om utlämnande av bevisning saknar motsvarig- | ||
| het i 1992 års lag. I svensk rätt regleras skyldigheten att i en rättegång lägga | ||
| fram skriftligt bevis (edition) eller att tillhandahålla föremål för syn eller | ||
| besiktning i rättegångsbalken. | ||
| Svensk rätt lever upp till direktivets krav i fråga om utlämnande av | ||
| bevisning | ||
| Enligt direktivet ska medlemsstaterna säkerställa att svaranden, på begäran | ||
| av en person som gör anspråk på ersättning i förfaranden inför en nationell | ||
| domstol för skada som orsakats av en produkt med säkerhetsbrister | ||
| (käranden), är skyldig att lämna ut relevant bevisning som han eller hon | ||
| förfogar över (artikel 9.1). För att skyldigheten ska inträda krävs att det | ||
| skadeståndsyrkande som har framställts, utifrån åberopade omständigheter | ||
| och bevisning, framstår som rimligt. Syftet är att motverka den nackdel när | ||
| det gäller tillgång till information om hur en produkt har tillverkats och | ||
| hur den fungerar som en person som begär ersättning för en skada har | ||
| 62 | jämfört | med tillverkaren. Det har ansetts nödvändigt att underlätta |
kärandens tillgång till bevisning som ska användas i rättsliga förfaranden. Prop. 2026/27:12 Enligt direktivet omfattas handlingar som svaranden måste skapa från
grunden genom att sammanställa eller klassificera tillgänglig bevisning av de nu nämnda bestämmelserna. (Se skäl 42.) Medlemsstaterna ska också säkerställa att käranden är skyldig att lämna ut relevant bevisning som han eller hon förfogar över, under förutsättning att svaranden begär det och kan visa att han eller hon behöver bevisningen för att motsätta sig skadeståndsyrkandet (artikel 9.2).
I svensk rätt finns en reglering med motsvarande innebörd i 38 och 39 kap. rättegångsbalken. Enligt 38 kap. 2 § första stycket är den som innehar en skriftlig handling som kan antas ha betydelse som bevis i ett tvistemål skyldig att lämna ut handlingen. Rätten får enligt 38 kap. 4 § förelägga den som innehar handlingen att lämna ut den genom ett s.k. editionsföreläggande. Enligt 39 kap. 5 § ska bestämmelserna om edition i 38 kap. tillämpas även i fråga om syn. Reglerna om edition och syn, som i allt väsentligt alltså stämmer överens i sak, anses vara tillämpliga även i fråga om elektroniskt lagrad information. Rätten kan även besluta att sådana handlingar eller uppgifter ska tillhandahållas i elektronisk form (jfr rättsfallen NJA 1998 s. 829, NJA 2020 s. 373 och NJA 2022 s. 249). Genom de redovisade bestämmelserna är direktivets krav på möjlighet för parter i en rättegång att få tillgång till bevisning som innehas av motparten uppfyllda.
Den som framställer ett yrkande om edition måste ange dels vad han eller hon vill styrka med beviset som avses med yrkandet, dels den handling som begäran avser. Rättens bedömning av om en handling har betydelse som bevis görs utifrån det bevistema som den part som begär edition har angett (se rättsfallet NJA 1959 s. 230 I). För att rätten ska kunna bifalla ett editionsyrkande måste den omständighet som den begärda handlingen avser att styrka vara åberopad i målet (se rättsfallet NJA 2002 s. 41). Omständigheten måste också materiellt sett kunna leda till framgång för den editionssökande (SvJT 1982 s. 150). Vad rätten har att göra är med andra ord en bedömning av anspråkets rimlighet. Rättegångsbalkens bestämmelser lever därmed upp till kraven på dels att skadeståndsyrkandet utifrån åberopade omständigheter måste framstå som rimligt, dels att den som påstås vara skadeståndsansvarig måste visa att bevisningen är nödvändig för att för att motsätta sig ett skadeståndsyrkande (artiklarna 9.1 och 9.2).
Svensk rätt lever även upp till direktivets krav när det gäller begränsningar i skyldigheten att lämna ut bevisning
Direktivet innehåller även bestämmelser om begränsningar av skyldigheten att lämna ut bevisning. Skyldigheten ska begränsas till vad som är nödvändigt och proportionerligt (artikel 9.3). Vid fastställandet av om ett utlämnande är nödvändigt och proportionellt ska alla berörda parters, inklusive tredje mans, legitima intressen beaktas, i synnerhet när det gäller skyddet av konfidentiell information och av företagshemligheter (artikel 9.4). Regelverket syftar till att undvika icke-specifika sökningar efter information som inte är relevant för förfarandet – det som ibland benämns fishing expeditions – och för att skydda konfidentiell information, såsom information som omfattas av tystnadsplikt och företagshemlig-
heter (skäl 42).
63
Prop. 2026/27:12 Plikten att tillhandahålla handlingar och föremål för edition eller syn enligt rättegångsbalken är begränsad till handlingar och föremål som kan antas ha betydelse som bevis. Av Högsta domstolens praxis framgår att domstolen ska göra en intresseavvägning mellan den förväntade bevisbetydelsen av handlingen som avses med yrkandet om edition eller syn och motpartens intressen av att inte behöva lämna ut bevisningen, som t.ex. kostnaderna för att få fram den efterfrågade informationen, intresset att inte lämna ut skyddsvärd information och hänsyn till tredje parters legitima intressen, exempelvis att inte få sina personuppgifter exponerade (jfr rättsfallen NJA 1998 s. 829, NJA 2020 s. 664, NJA 2023 s. 1133). Domstolen har alltså möjlighet att avslå ogrundade eller oproportionerliga yrkanden om utlämnande av bevisning, något bl.a. Swedish Medtech understryker vikten av. Direktivets krav på nödvändighet och proportionalitet bedöms därmed vara uppfyllda.
Även de särskilda krav som uppställs i artikel 9.4 i fråga om skydd av konfidentiell information och företagshemligheter uppfylls genom rättegångsbalkens bestämmelser. En parts intresse av att inte lämna ut information ska som nämnts beaktas redan i intresseavvägningen. Därtill är editionsplikten för handlingar som innehåller yrkeshemligheter enligt 38 kap. 2 § andra stycket rättegångsbalken – genom en hänvisning till bestämmelsen i 36 kap. 6 § rättegångsbalken om ett vittnes rätt att vägra att yttra sig om vissa omständigheter – begränsad till situationer där det finns synnerlig anledning att handlingen lämnas ut. Någon skillnad i betydelse mellan uttrycket företagshemlighet och det i rättegångsbalken förekommande uttrycket yrkeshemlighet finns knappast. I varje fall har begreppet företagshemlighet inte en vidare innebörd än uttrycket yrkeshemlighet (se rättsfallet NJA 1995 s. 347). Vid prövningen av om det föreligger synnerlig anledning att en handling ska lämnas ut ska rätten väga intresset för den som innehar handlingen att inte lämna ut den mot handlingens betydelse som bevis. Vid bedömande av intresset av att inte lämna ut handlingen beaktas främst handlingens ekonomiska värde för innehavaren. Om det efterfrågade materialet innehåller delar som inte är en företagshemlighet, finns möjlighet för rätten att förordna att endast dessa delar ska överlämnas. Enligt 38 kap. 2 § andra stycket rättegångsbalken undantas från editionsplikten även uppgifter om en enskilds personliga förhållanden som hänför sig till särskilt personsäkerhetsarbete. Editionsreglerna beaktar därmed särskilt skyddet för företagshemligheter på ett sätt som motsvarar direktivet.
Om en svarande är skyldig att lämna ut viss information ska nationella domstolar enligt artikel 9.5 ha befogenhet att på vederbörligen motiverad begäran av en part eller på eget initiativ, vidta de specifika åtgärder som är nödvändiga för att bevara konfidentialiteten för denna information när den används eller hänvisas till under eller efter det rättsliga förfarandet. Bestämmelsen syftar till att uppnå en balans mellan uppgiftsinnehavarens intressen av skydd för konfidentiell information å ena sidan, och den skadelidandes intresse av tillgång till bevisning å andra sidan. De åtgärder som en domstol ska kunna vidta bör enligt direktivet åtminstone omfatta möjligheten att begränsa tillgången till handlingar som innehåller företagshemligheter (eller påstådda företagshemligheter), att begränsa möjligheten att åberopa förhör till att avse ett begränsat antal personer,
64
eller att tillåta att redigerade handlingar eller utskrifter av utfrågningar lämnas ut (se skäl 45).
Om det finns tillräckligt starka skäl för utlämnande av bevisning som innehåller företagshemligheter, kan en svensk domstol i många fall besluta att uppgifterna ska läggas fram inom stängda dörrar (se 36 kap. 2 § offentlighets- och sekretesslagen [2009:400] samt 5 kap. 1 § rättegångsbalken). Domstolen har även möjlighet att med stöd av offentlighets- och sekretesslagen besluta att sekretessen för uppgifterna ska bestå även efter att domstolen har skilt målet från sig. Rätten kan även förhindra att företagshemligheter och annan skyddsvärd information röjs genom att välja en lämplig framställningsform. Framställningsformen får särskild betydelse i fråga om elektroniskt lagrade uppgifter (se rättsfallet NJA 2020 s. 373). Detta eftersom det elektroniska materialet kan innehålla exempelvis personuppgifter och metadata som omfattas av reglerna till skydd för den tystnadsplikt som gäller för vissa yrkesgrupper. Sådant material kan exempelvis utgöras av algoritmer och träningsdata, något European Justice Forum och American Chamber of Commerce in Sweden framhåller som särskilt angeläget att skydda. Det nu anförda leder till slutsatsen att rättegångsbalkens bestämmelser även uppfyller kraven i direktivet på att nationella domstolar ska ha behörighet att vidta åtgärder för att förhindra att företagshemligheter röjs.
Enligt artikel 9.6 i direktivet ska rätten, i de fall då den beslutar om utlämnande av bevisning, ha befogenhet att på vederbörligen motiverad begäran av motparten eller om domstolen anser det lämpligt, besluta om att bevisningen ska läggas fram på ett lättillgängligt och lättbegripligt sätt. Detta förutsätter dock att ett beslut inte är oproportionerligt med hänsyn till den kostnad och arbetsinsats som det skulle medföra för den som ska lämna ut bevisningen.
Enligt 38 kap. 5 § rättegångsbalken ska ett editionsföreläggande innehålla uppgifter om var och hur handlingen som avses med föreläggandet ska tillhandahållas. Reglerna i 38 kap. 5 § rättegångsbalken får anses svara mot reglerna i det nya direktivet om behörighet för det nationella domstolarna att besluta om att utlämnad bevisning tillhandahålls på ett lättillgängligt och lättbegripligt sätt. Genom den intresseavvägning som ska göras vid prövningen om det föreligger en plikt att tillhandahålla handlingar och föremål för edition eller syn är direktivets krav på att beslutet om framställningsformen inte får vara oproportionerligt betungande för parten uppfyllt (jfr rättsfallen NJA 1998 s. 829 och NJA 2023 s. 211).
Sammanfattningsvis svarar rättegångsbalkens bestämmelser om edition eller syn fullt ut mot det nya direktivet. Några bestämmelser om utlämnande av bevisning behövs därför inte i den nya lagen.
Prop. 2026/27:12
65
| Prop. 2026/27:12 | 6.8 | Jämkning, regressrätt och solidariskt |
| skadeståndsansvar | ||
| Regeringens förslag | ||
| Skadeståndet ska kunna jämkas efter vad som är skäligt, om vållande | ||
| på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. | ||
| Om två eller flera enligt den nya lagen är ansvariga för samma skada, | ||
| ska – om inte annat avtalats – skadeståndsansvaret slutligen fördelas | ||
| mellan dem efter vad som är skäligt. | ||
| Den som enligt 31 § fjärde stycket konsumenttjänstlagen eller 6 kap. | ||
| 3 § andra stycket konsumentköplagen har betalat skadestånd för en skada | ||
| som berättigar till ersättning enligt den nya lagen ska inträda intill det | ||
| utgivna beloppet i den skadelidandes rätt till sådan ersättning. Avtals- | ||
| villkor som inskränker en sådan rätt till ersättning ska vara utan verkan. | ||
| Regeringens bedömning | ||
| Svensk rätt lever upp till direktivets krav när det gäller solidariskt | ||
| skadeståndsansvar. Någon lagändring behövs därför inte. | ||
| Utredningens förslag och bedömning | ||
| Utredningens förslag och bedömning överensstämmer med regeringens. | ||
| Remissinstanserna | ||
| En majoritet av remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag eller har | ||
| ingen invändning mot dem. Sveriges advokatsamfund ifrågasätter | ||
| utredningens förslag att överföra bestämmelsen om tvingande regressrätt | ||
| från 1992 års lag till den nya lagen och anför att en motsvarande reglering | ||
| inte finns i direktivet och bestämmelsen utgör en betydande inskränkning | ||
| i avtalsfriheten mellan kommersiella parter. Svensk Näringsliv anser för | ||
| sin del att förslaget i fråga innebär en god balans mellan konsumentskydd | ||
| och rättssäkerhet för företag. Stockholm Vatten och Avfall påpekar att | ||
| produktansvarsreglerna innebär att en dricksvattenproducent kan bli | ||
| skadeståndsskyldig om hälsostörande ämnen förekommer i vattnet och att | ||
| det mot denna bakgrund är viktigt att principen om att den som förorenar | ||
| ska betala upprätthålls enligt miljöbalkens ansvarsregler. | ||
| Skälen för regeringens förslag och bedömning | ||
| Jämkning | ||
| Enligt direktivet ska ekonomisk aktörs ansvar kunna minskas eller avvisas | ||
| om skadan orsakas både av produktens säkerhetsbrister och genom med- | ||
| vållande av den skadelidande eller varje annan person som den skade- | ||
| lidande ansvarar för (artikel 13.2). En motsvarande reglering finns i 1992 | ||
| års lag (10 §). Bestämmelsen i 1992 års lag svarar fullt ut mot direktivet | ||
| och ska därför i sak föras över till den nya lagen. I samma artikel anges att | ||
| medlemsstaterna ska säkerställa att skadeståndsansvaret inte minskas | ||
| 66 | eller | avvisas om skadan har orsakats både på grund av en produkts |
säkerhetsbrister och av tredje mans handling eller underlåtenhet Prop. 2026/27:12 (artikel 13.1). En motsvarande regel finns i artikel 8.1 i 1985 års direktiv.
Bestämmelsen ger uttryck för en allmän skadeståndsrättslig princip. Svensk rätt uppfyller därför redan direktivet i detta avseende.
Solidariskt ansvar och regressrätt
Enligt direktivet ska medlemsstaterna, utan att det påverkar tillämpningen av nationell rätt om regress, säkerställa att solidariskt skadeståndsansvar gäller om flera är skyldiga att ersätta samma skada (artikel 12.1). 1992 års lag innehåller inte någon sådan bestämmelse. Regler om solidariskt skadeståndsansvar följer i stället av den allmänna skadeståndsrätten. I skadeståndslagen föreskrivs att om två eller flera ska ersätta samma skada, svarar de solidariskt för skadeståndet, i den mån inte något annat följer av att begränsning gäller i den skadeståndsskyldighet som åvilar någon av dem (6 kap. 4 §). Bestämmelsen i skadeståndslagen svarar fullt ut mot kraven i direktivet.
Lagrådet föreslår att en regel om solidariskt ansvar förs in i den nya lagen och menar att regeln om slutlig fördelning av ansvaret annars blir ofullständig. Regeringen gör följande bedömning. Till att börja med är det en utgångspunkt för genomförandet av direktivet att nya lagbestämmelser bör införas endast i den utsträckning som det behövs för att genomföra direktivet (se avsnitt 5.2). Att lyfta in endast vissa regler från skadeståndslagen skulle vidare kunna leda till oklarheter i fråga om vilka andra regler i skadeståndslagen som gäller, t.ex. i fråga om jämkning. Det bör därför inte föras in någon bestämmelse om solidariskt ansvar i lagen.
I en situation där det föreligger solidariskt ansvar uppkommer frågan hur skadeståndsansvaret slutligt ska fördelas mellan de skadeståndsansvariga inbördes. Av direktivet framgår att om fler än en aktör är skadeståndsansvarig för samma skada, ska den som har betalat skadestånd till den skadelidande ha rätt att i enlighet med nationell rätt rikta anspråk mot den eller de andra skadeståndsansvariga (artikel 14). Till följd av att bestämmelsen om direktivets tvingande verkan enbart gäller till den skadelidandes förmån (se artikel 15) är direktivets regler om regressrätt dispositiva. När flera är produktansvariga innebär direktivet alltså inte någon inskränkning i friheten att avtala om den slutliga fördelningen av skadeståndsansvaret dem emellan. En produktansvarig kan dock aldrig begränsa sina skyldigheter gentemot en skadelidande.
Direktivet reglerar även ett särskilt fall av regressrätt (artikel 12.2). En tillverkare som integrerar programvara i en produkt ska inte ha regressrätt mot tillverkaren av en programvarukomponent med säkerhetsbrister under förutsättning att tillverkaren som integrerade programvarukomponenten i sin produkt har avstått från denna rätt, samt att komponenttillverkaren när komponenten släpptes ut på marknaden var ett mikroföretag eller ett småföretag enligt bilagan till kommissionens rekommendation 2003/361/EG av den 6 maj 2003 om definitionen av mikroföretag samt små och medelstora företag (se bilagans avdelning I). Den aktuella bestämmelsen utgör ett förtydligande avseende en grupp näringsidkare som har ansetts vara särskilt skyddsvärda.
Skadeståndslagen innehåller inte några regler om regressrätt. Genom
rättspraxis har emellertid slagits fast att regress är tillåten och att ansvaret
67
Prop. 2026/27:12 ska fördelas efter skälighet, om inget annat framgår av lag (jfr rättsfallen NJA 1968 s. 387 och NJA 1979 s. 773). 1992 års lag innehåller inte några generella regler om regressrätt som motsvarar artikel 14 i direktivet. Reglerna om produktansvaret ansågs inte skilja sig från skadeståndsrätten i allmänhet på sådant sätt att det skulle behövas särskilda regler om den slutliga fördelningen mellan flera ansvariga (se prop. 1990/91:197 s. 58).
68
Som utredningen konstaterar bör det, även om rätten till regress redan följer av den allmänna skadeståndsrätten, av genomförandeskäl föras in en regel i den nya lagen som motsvarar artikel 14 i direktivet. Ingen remissinstans har invänt mot bedömningen. Eftersom reglerna om regressrätt är dispositiva saknas det däremot anledning att införa en bestämmelse som motsvarar artikel 12.2 i det nya direktivet i den nya lagen.
Särskilt om regressrätt för säljare och tjänsteutövare
I 1992 års lag finns det en särskild bestämmelse om regressrätt för den som har betalat skadestånd till en skadelidande i enlighet med bestämmelserna om produktansvar i konsumenttjänstlagen eller konsumentköplagen (11 §). Enligt bestämmelsen har han eller hon rätt att få ersättning av den som är skadeståndsskyldig enligt 1992 års lag för vad han har betalat i skadestånd till den skadelidande. Som nämns i avsnitt 5.2 innebär regleringen i 1992 års lag att avtalsvillkor som inskränker en näringsidkares regressrätt enligt 11 § i samma lag är utan verkan. En sådan ordning ansågs motiverad av att bestämmelserna i konsumenttjänstlagen och konsumentköplagen är tvingande för säljare respektive tjänsteleverantörer, och att en produktskada kan få en omfattning som är långt större än vad dessa har haft anledning att räkna med. Det ansågs också angeläget att det ekonomiska ansvaret för produktskador placerades på en produktansvarig, eftersom han eller hon är den som har möjlighet att påverka produktens utformning och säkerhet (se prop. 1990/91:197 s. 60).
Som Sveriges advokatsamfund påpekar innebär den tvingande regleringen en begränsning i avtalsfriheten mellan kommersiella parter. Lagrådet framför liknande synpunkter. Det handlar emellertid inte om någon ny eller strängare begränsning, utan om att bevara nuvarande ordning. Som Svenskt Näringsliv och Teknikföretagen framhåller gör de överväganden som låg bakom regleringen i 1992 års lag sig alltjämt gällande. Regleringen i 11 § i 1992 års lag bör därför föras över till den nya lagen. När det gäller utformningen gör regeringen följande överväganden. Lagrådet anför att regleringen framstår som alltför snäv, med hänsyn till att en skadelidande kan grunda sin talan på även andra regelverk i fråga om skador som faller inom den föreslagna lagens tillämpningsområde. Regeringen anser dock att den tvingande regleringen även fortsättningsvis bör gälla endast i förhållande till ersättning som betalats enligt de bestämmelser som anges i paragrafen. Om en produktskada föranleder skadeståndsansvar både enligt skadeståndslagen och den föreslagna produktansvarslagen följer det av allmänna skadeståndsrättsliga principer att den som svarar på objektiv grund har regressrätt mot den som svarar för samma skada på oaktsamhetsgrund. Paragrafen bör mot denna bakgrund inte ges den bredare utformning som Lagrådet förespråkar. Däremot bör, som Lagrådet föreslår, bestämmelsen utformas
så att det blir tydligare att det är fråga om en subrogationsregel. Eftersom Prop. 2026/27:12 regressreglerna i övrigt är dispositiva bör det i den nya lagen särskilt före-
skrivas att avtalsvillkor som inskränker den produktansvariges ansvar i sådana fall är utan verkan.
| 6.9 | Preskription | |
| Regeringens förslag | ||
| Den som vill ha skadestånd enligt lagen ska väcka talan inom tre år från | ||
| det att han eller hon fick eller rimligen borde ha fått kännedom om skadan, | ||
| säkerhetsbristen och en näringsidkare som kan vara skadeståndsan- | ||
| svarig. | ||
| Talan om skadestånd måste dock väckas inom tio år från det att den | ||
| skadegörande produkten släpptes ut på marknaden eller togs i bruk eller, | ||
| om det gäller en väsentligen ändrad produkt, tillhandahölls på marknaden | ||
| eller togs i bruk efter den väsentliga ändringen. En talan får väckas senare | ||
| om den avser skadestånd för en latent personskada och den skade- | ||
| lidande på grund av skadans beskaffenhet varit förhindrad att väcka | ||
| talan i tid. En sådan talan måste dock väckas inom 25 år från samma | ||
| tidpunkt som gäller för den tioåriga preskriptionstiden. | ||
| Den som inte väcker talan i tid har inte rätt till skadestånd. | ||
| Utredningens förslag | ||
| Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. | ||
| Remissinstanserna | ||
| En majoritet av remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag eller har | ||
| ingen invändning mot dem. Uppsala universitet anser att utredningens | ||
| förslag i fråga om preskription innebär en mer rättvisande implementering | ||
| av produktansvarsregleringen än tidigare. Sveriges advokatsamfund lyfter | ||
| att samspelet mellan preskriptionstiden på tre år och den maximala | ||
| tioårsfristen bör tydliggöras i lagtexten. Samfundet framför även att | ||
| starttidpunkten för preskription vid väsentligen ändrade produkter, bl.a. | ||
| AI-system med kontinuerlig inlärning, riskerar att skapa rättsosäkerhet och | ||
| behöver konkretiseras. Försäkringsjuridiska föreningen påpekar att | ||
| kännedomsrekvisit typiskt sett är svårhanterliga ur bevissynpunkt och att | ||
| det bör övervägas att, i likhet med vad som gjorts i försäkringsavtalslagen | ||
| och trafikskadelagen, ersätta detta med en objektivt fastställbar tidpunkt. | ||
| Skälen för regeringens förslag | ||
| Enligt direktivet ska en talan om skadestånd väckas inom tre år från det | ||
| att den skadelidande fick kännedom om, eller rimligen borde ha fått känne- | ||
| dom om, skadan, säkerhetsbristen och vem som är skadeståndsansvarig | ||
| (artikel 16.1). Vidare ska nationell rätt om preskriptionsavbrott inte påver- | ||
| kas av direktivet (artikel 16.2). En yttersta preskriptionstid på tio år ska gälla | ||
| från det att en produkt släpptes ut på marknaden eller togs i bruk, eller i fråga | 69 | |
Prop. 2026/27:12 om en väsentligen ändrad produkt, från att produkten tillhandahölls på marknaden eller togs i bruk efter ändringen (artikel 17). Om den väsentliga ändringen görs genom en uppdatering eller uppgradering av programvaran, eller genom ett AI-systems kontinuerliga inlärning, ska den väsentligen ändrade produkten anses ha tillhandahållits på marknaden eller tagits i bruk när ändringen faktiskt görs (skäl 40). En förlängd yttersta preskriptionstid på 25 år ska gälla i fråga om latenta personskador, om den skadelidande på grund av skadans beskaffenhet inte haft möjlighet att väcka talan inom tioårsfristen (artikel 17.2). Bestämmelsen blir tillämplig i de fall där symtomen på en personskada enligt medicinska bevis uppträder långsamt (skäl 57).
När det gäller huvudreglerna om preskription i direktivet svarar de mot reglerna om preskription i 1992 års lag. Enligt den lagen måste den som vill ha ersättning väcka talan inom tre år från det att han eller hon fick eller borde ha fått kännedom om att fordringen kunde göras gällande (12 § första stycket). I förarbetena till lagen anges att det innebär att preskriptionstiden börjar löpa när han eller hon får kännedom eller borde ha fått kännedom om dels skadan, dels säkerhetsbristen i produkten, dels den mot vilken anspråket ska riktas (se prop. 1990/91:197 s. 124). Ytterst ska talan väckas inom tio år från det att produkten har satts i omlopp (12 § andra stycket). Direktivets bestämmelser om när preskriptionstiden börjar löpa för en väsentligen ändrad produkt och om en yttersta preskriptionstid vid latenta personskador saknar motsvarighet i 1992 års lag.
Som Sveriges advokatsamfund och Uppsala universitet lyfter kan de nya bestämmelserna om yttersta ansvarstid vid latenta skador och väsentlig ändring innebära vissa utmaningar när det gäller fastställande av starttidpunkt för preskriptionstiden. Direktivets fullharmoniserande karaktär innebär emellertid att det inte finns utrymme för alternativa utformningar, exempelvis en sådan som Försäkringsjuridiska föreningen förordar. Direktivets bestämmelser om preskription bör alltså, som utredningen föreslår, föras in i den nya lagen. Därigenom kommer lagen att både till utformning och innehåll tydligt svara mot direktivet.
De föreslagna bestämmelserna är, i linje med direktivet, begränsade till att avse preskription av skadeståndsansvar. Det innebär att frågorna om preskription av en regressfordran som har uppkommit till följd av att någon har betalat skadestånd till en skadelidande enligt den nya lagen ska prövas med tillämpning av preskriptionslagen (1981:130). Motsvarande gäller enligt 1992 års lag, med undantag för krav enligt den lagens bestämmelser om regressrätt för den som har betalat skadestånd för en produktskada enligt konsumenttjänstlagen eller konsumentköplagen (se avsnitt 6.8). Reglerna om preskription i 1992 års lag är tillämpliga även på sådana regresskrav (se prop. 1990/91:197 s. 123 och 124).
Det har inte framkommit några skäl att frångå den nu gällande ordningen avseende preskription av regresskrav på grund av produktansvar i allmänhet. Preskriptionslagens regler bör därför även fortsättningsvis tillämpas i fråga om regresskrav. När det gäller regressrätten för den som har betalat skadestånd för en produktskada enligt konsumenttjänstlagen eller konsumentköplagen instämmer regeringen i utredningens uppfattning att frågan om preskription även i dessa fall bör avgöras med tillämpning av preskriptionslagens bestämmelser. Några tungt vägande skäl för en särreglering för dessa situationer har inte framkommit.
70
| 7 | Ändringar i elsäkerhetslagen | Prop. 2026/27:12 |
| 7.1 | Ett uppdaterat regelverk om produktansvar | |
| för el | ||
| Regeringens förslag | ||
| Bestämmelserna i elsäkerhetslagen ska anpassas till den nya produkt- | ||
| ansvarslagens terminologi. | ||
| Regeringens bedömning | ||
| Direktivets bestämmelser om programvara, komponenter, tillhörande | ||
| tjänster och väsentligen ändrade produkter samt om en utvidgad | ||
| ansvarskrets och ansvarsbefrielse saknar relevans för produktansvaret | ||
| för el och bör inte genomföras i elsäkerhetslagen. | ||
| Svensk rätt uppfyller redan direktivets krav såvitt avser bevisbörda, | ||
| utlämnande av bevisning och solidariskt skadeståndsansvar. Bestäm- | ||
| melser om det behöver därför inte föras in i elsäkerhetslagen. | ||
| Utredningens förslag och bedömning | ||
| Överensstämmer med regeringens. | ||
| Remissinstanserna | ||
| De flesta remissinstanserna tillstyrker eller har inga synpunkter på utred- | ||
| ningens förslag och bedömning. Energiföretagen Sverige anser att det kan | ||
| övervägas att behålla det i branschen vedertagna begreppet ”satts i | ||
| omlopp” eftersom ingen ändring i sak är avsedd. | ||
| Skälen för regeringens förslag och bedömning | ||
| Reglerna om produktansvar för el finns i 29, 30 och 33–35 §§ elsäkerhets- | ||
| lagen (2016:732). Reglerna är utformade utifrån bestämmelserna i | ||
| 1992 års lag. Vissa anpassningar har dock gjorts till förhållandena på den | ||
| svenska elmarknaden. | ||
| Som angetts i avsnitt 5.2 vilar direktivet på samma grundläggande prin- | ||
| ciper som 1985 års direktiv. Ett strikt skadeståndsansvar för skador som | ||
| orsakas av säkerhetsbrister i el ska därför fortfarande gälla enligt elsäker- | ||
| hetslagen. Elsäkerhetslagen innehåller även andra bestämmelser som fullt | ||
| ut motsvarar direktivet. Det gäller definitionen av uttrycket säkerhetsbrist | ||
| i el (3 §), bestämmelsen om att reglerna om produktansvar är delvis | ||
| tvingande (29 § tredje stycket) och bestämmelsen om jämkning på grund av | ||
| den skadelidandes medvållande (34 § 2). Nämnda bestämmelser bör därför | ||
| inte ändras i sak. | ||
| Som utredningen konstaterar saknar direktivets bestämmelser om | ||
| programvara, komponenter, tillhörande tjänster, tillverkarens kontroll och | ||
| väsentligen ändrade produkter relevans för produktansvaret för el. Det | ||
| krävs därför inte någon ändring i elsäkerhetslagen på grund av dessa | ||
| bestämmelser. Motsvarande resonemang gör sig gällande beträffande | 71 | |
Prop. 2026/27:12 direktivets utvecklade bestämmelser om befrielse från skadeståndsansvar (se avsnitt 6.5.4) som inte föranleder någon ändring i sak av bestämmelserna om ansvarsbefrielse i 30 § elsäkerhetslagen.
Vid införandet i svensk rätt av produktansvar för el placerades det strikta skadeståndsansvaret på innehavare av elektriska anläggningar med egen generator eller transformator (29 § elsäkerhetslagen). Det innebär i praktiken att produktansvaret faller på de aktörer som innehar en anläggning för överföring av el, dvs. nätföretagen. Även om elen köps från en producent omvandlas den i nätföretagets transformator, utan möjlighet att identifiera viss specifik ström. Därför ansågs det nödvändigt att nätföretagen omfattades av produktansvaret i egenskap av tillverkare. Den ordningen medger även ersättningsanspråk mot anläggningsinnehavare i tidigare distributionsled. Det har inte ansetts motiverat att införa regler om skadeståndsansvar för den som importerar el eftersom det saknas möjlighet att identifiera viss el i nätet (prop. 1991/92:135 s. 20 och prop. 1996/97:136 s. 87). Det finns inte anledning att nu göra någon annan bedömning av vilka aktörer på den svenska elmarknaden som ska omfattas av produktansvaret. Resonemangen gör sig gällande även i förhållande till det nya direktivet. Det saknas exempelvis behov av att föra in regler om skadeståndsansvar för anonyma produkter (se avsnitt 6.5.2) eftersom nätmonopolet medför att den skadelidande alltid har kännedom om vilket nätföretag som ansvarar för överföringen av el i ett visst område. Vidare saknar de skadeståndsansvariga aktörerna som har tillkommit i det nya direktivet (se avsnitt 6.5.1) motsvarighet på den svenska elmarknaden. Direktivets bestämmelser om ansvarssubjekt bör sammanfattningsvis inte heller föranleda någon ändring i elsäkerhetslagen.
Det bör däremot göras vissa språkliga och redaktionella ändringar i de nu behandlade bestämmelserna så att de till sin utformning motsvarar bestämmelserna i den föreslagna nya lagen om produktansvar. Det gäller bl.a. direktivets uttryck släppa ut på marknaden, tillhandahålla på marknaden och ta i bruk som definieras i artikel 4.7–4.9 i direktivet. Släppa ut på marknaden är ett väletablerat uttryck på unionsmarknaden och avser det första tillhandahållandet på marknaden inom EU. Som ett tillhandahållande på marknaden räknas varje leverans av en produkt för distribution, förbrukning eller användning som ett led i en näringsverksamhet. Med uttrycket ta i bruk avses i direktivets mening den första användningen av en produkt inom EU, om produkten dessförinnan inte har släppts ut på marknaden. Energiföretagen Sverige har väckt frågan om det i branschen etablerade uttrycket sätta i omlopp kan behållas i lagen. Uttrycket sätta i omlopp förekommer i 29 och 30 §§ elsäkerhetslagen. I lagens förarbeten anges bl.a. att elen måste anses vara satt i omlopp när den lämnar den skadeståndsansvarigas anläggning (prop. 1996/97:136 s. 86). Även med beaktande av att någon ändring i sak inte är avsedd talar konsekvensskäl för att regleringen i 29 och 30 §§ i elsäkerhetslag bör anpassas till direktivets terminologi. Eftersom det knappast kan komma i fråga att el tas i bruk utan att den har släppts ut på marknaden är det emellertid tillräckligt att det av den angivna paragrafen framgår att produktansvaret gäller el som har släppts ut på marknaden. Någon ändring i sak i fråga om när produktansvaret inträder för el är inte avsedd. Det saknas därmed behov av att i elsäkerhetslagen lyfta in direktivets definitioner av nu aktuella uttryck. Vad som
72
avses med uttrycket släppa ut på marknaden utvecklas i författningskommen- Prop. 2026/27:12 taren.
Regeringen bedömer beträffande den nya produktansvarslagen att svensk rätt redan uppfyller direktivets krav när det gäller bevisbördans placering, utlämnande av bevisning och solidariskt skadeståndsansvar (se avsnitten 6.6.1, 6.7 och 6.8). Samma bedömning görs i fråga om elsäkerhetslagen. Lagrådet anför, liksom beträffande den nya produktansvarslagen, att direktivets bestämmelser om bevisbörda och beviskrav samt solidariskt skadeståndsansvar likväl bör föras in i lagen. Regeringen gör beträffande elsäkerhetslagen inte någon annan bedömning en den som redovisas i fråga om den nya lagen (se avsnitten 6.6.1 och 6.8).
I det följande redogörs för de ändringar av elsäkerhetslagens bestämmelser om produktansvar som krävs för att bestämmelserna fullt ut ska svara mot det nya direktivet.
| 7.2 | Ett mer omfattande produktansvar | |
| Regeringens förslag | ||
| Det strikta skadeståndsansvaret i elsäkerhetslagen för produktskador | ||
| ska utvidgas för att motsvara direktivet. Utvidgningen ska spegla de | ||
| skadetyper som föreslås införas i den nya produktansvarslagen. | ||
| Bestämmelsen om skadeståndets bestämmande i 33 § elsäkerhets- | ||
| lagen ska upphävas. | ||
| Utredningens förslag | ||
| Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Utredningen | ||
| föreslår en annan lagteknisk lösning när det gäller bestämmelsen om | ||
| ersättningsgilla skador. | ||
| Remissinstanserna | ||
| De flesta av remissinstanserna tillstyrker eller har inga synpunkter på | ||
| utredningens förslag. Energiföretagen Sverige har inga invändningar mot | ||
| förslagen men lyfter att det kan finnas praktiska svårigheter med bevisning | ||
| och värdering när det gäller skada i data och efterfrågar ytterligare vägled- | ||
| ning. Allmänna remissynpunkter på förslagen om ansvarets omfattning, | ||
| som inte särskilt avser el, behandlas i avsnittet om en ny produktansvarslag | ||
| (se avsnitt 6.3). | ||
| Skälen för regeringens förslag | ||
| Ersättningsgilla skador | ||
| Enligt 29 § första stycket elsäkerhetslagen betalas skadestånd för person- | ||
| skador och sakskador som orsakats på grund av en säkerhetsbrist i el. Av | ||
| andra stycket i paragrafen framgår att rätten till ersättning för sakskada | ||
| endast gäller skada på egendom som till sin typ vanligen är avsedd för | ||
| enskilt ändamål och som den skadelidande vid tiden för skadan använde | ||
| huvudsakligen för enskilt ändamål. | 73 | |
Prop. 2026/27:12 Som redovisas i avsnitt 6.3 föreslår regeringen att ersättningsrätten enligt den nya produktansvarslagen i enlighet med det nya direktivet ska utvidgas så att den omfattar fler skadetyper. För att svensk rätt ska svara mot direktivet bör bestämmelserna i 29 § elsäkerhetslagen ges motsvarande innehåll. Det innebär att bestämningen avseende sakskador ska utvidgas till att omfatta skador på saker som inte användes uteslutande för yrkesmässiga ändamål. Det innebär också att ersättning ska betalas för ren förmögenhetsskada på grund av förlust eller förvanskning av data. Den nya skadetypen ger en ersättningsmöjlighet även för de fall då förlusten eller förvanskningen av data inte är en följd av en sakskada. Om skadan i data är en följd av en sakskada, vilket oftast torde vara fallet när det handlar om skador som orsakats av säkerhetsbrist i el, gäller i stället det som anges om sakskador. Det kan emellertid inte uteslutas att exempelvis en tillfällig avvikelse i spänning eller frekvens kan medföra påverkan på data utan att lagringsmediet i sig förstörs. Ersättningsansvaret begränsar sig till data som användes uteslutande för personligt bruk och där säkerhetsbristen i el orsakat förlust eller förvanskning av data och detta lett till en ekonomisk skada. När det gäller frågan om värdering av skadan, som Energiföretagen Sverige tar upp, kan det exempelvis handla om kostnader för arbete med att återskapa den data som förlorats.
Skadeståndets bestämmande
Enligt 33 § första stycket elsäkerhetslagen ska 5 kap. skadeståndslagen tillämpas när skadestånd enligt elsäkerhetslagen bestäms. Av andra stycket i den angivna paragrafen framgår att ett belopp om 3 500 kronor ska avräknas när ersättningen bestäms för en sakskada som har orsakats på grund av en säkerhetsbrist i el.
Som redovisas i avsnitt 6.3 innehåller det nya direktivet, till skillnad från 1985 års direktiv, inte någon bestämmelse om ett avdrag för självrisk för sakskador. Bestämmelsen i 33 § andra stycket elsäkerhetslagen bör därför tas bort.
Ersättningen för samtliga skador som är ersättningsgilla enligt elsäkerhetslagen ska bestämmas med tillämpning av allmänna skadeståndsrättsliga regler. Det bedöms inte finnas något behov av en hänvisning i elsäkerhetslagen till skadeståndslagens bestämmelser. Hänvisningen till 5 kap. skadeståndslagen, som endast gäller person- och sakskador, blir också missvisande i förhållande till skada som uppstår till följd av förlust och förvanskning av data. Detta eftersom en skada i data som inte är en följd av en sakskada enligt svensk rätt är att bedöma som en ren förmögenhetsskada. Det leder till slutsatsen att den aktuella paragrafen bör upphävas. Att ersättningen för person- och sakskador alltjämt ska bestämmas enligt 5 kap. skadeståndslagen följer av allmänna skadeståndsrättsliga regler och upphävandet av bestämmelsen innebär därmed ingen ändring i sak.
74
| 7.3 | Bevisning av ansvarsförutsättningar | Prop. 2026/27:12 |
Regeringens förslag
I elsäkerhetslagen ska det införas regler om att den skadegörande elen under vissa omständigheter ska anses ha en säkerhetsbrist eller att en skada har orsakats på grund av en säkerhetsbrist eller bådadera.
En säkerhetsbrist eller ett orsakssamband ska dock inte anses finnas om den som påstås vara skadeståndsansvarig visar något annat.
Utredningens förslag
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna
De flesta av remissinstanserna tillstyrker eller har inga synpunkter på utredningens förslag. Energiföretagen Sverige efterfrågar vägledning om vad ett uppenbart funktionsfel skulle kunna vara när det gäller el och även om hur uttrycket under rimligen förutsebar användning eller under normala omständigheter ska förstås när det gäller el. Allmänna remissynpunkter på förslagen om presumtioner, som inte särskilt avser el, behandlas i avsnittet om en ny produktansvarslag (se avsnitt 6.6.2).
Skälen för regeringens förslag
Direktivet innehåller regler om att det under vissa förutsättningar ska anses att en produkt har en säkerhetsbrist, att det finns ett orsakssamband mellan en säkerhetsbrist och en skada, eller bådadera (artikel 10.2–10.5). Reglernas innebörd redovisas i avsnitt 6.6.2.
Elsäkerhetslagen innehåller inte några motsvarande bestämmelser. I det nämnda avsnittet föreslås att det i den nya lagen om produktansvar tas in bestämmelser som motsvarar nämnda regler i direktivet. Där och i författningskommentaren finns även viss vägledning om vad som avses med bestämmelserna, något som Energiföretagen Sverige efterfrågar. Bestämmelser med motsvarande innehåll bör tas in även i elsäkerhetslagen.
7.4Regressrätt
Regeringens förslag
En bestämmelse om regressrätt vid solidariskt skadeståndsansvar ska införas i elsäkerhetslagen.
Utredningens förslag
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
75
Prop. 2026/27:12
76
Remissinstanserna
De flesta remissinstanserna tillstyrker eller har inga synpunkter på utredningens förslag. Energiföretagen Sverige efterfrågar klargöranden om på vilket sätt två eller flera kan vara ansvariga för samma skada enligt elsäkerhetslagen.
Skälen för regeringens förslag
Direktivet innehåller, till skillnad mot 1992 års lag, generella regler om regressrätt (artikel 14). Reglerna, vars innebörd redogörs för i avsnitt 6.8, är dispositiva. Elsäkerhetslagen innehåller inte några motsvarande bestämmelser. Genom rättspraxis har emellertid slagits fast att regress är tillåten och att ansvaret ska fördelas efter skälighet, om inget annat framgår av lag (jfr exempelvis rättsfallen NJA 1968 s. 387 och NJA 1979 s. 773).
Även om rätten till regress redan följer av den allmänna skadeståndsrätten föreslås i nyssnämnda avsnitt att en bestämmelse som motsvarar artikel 14 i direktivet lyfts in i den nya produktansvarslagen. Utifrån utredningens förslag att bestämmelser med motsvarande innehåll ska tas in även i elsäkerhetslagen pekar Energiföretagen Sverige på den relevanta frågan i vilka fall ett solidariskt ansvar, och därmed en regressrättssituation, kan aktualiseras i elnäts- och elproduktionssammanhang. Frågor om solidariskt ansvar behandlas i avsnitt 6.8 och 7.1. En regressrätt gäller enligt direktivet alltid i förhållande till den som anses som tillverkare, men också i förhållande till andra ekonomiska aktörer som under angivna förutsättningar kan vara ansvariga. Ansvarsförhållandena beträffande el är tydligt reglerade och det bör som utgångspunkt inte komma i fråga att fler än en anläggningsinnehavare anses vara ansvarig. Det kan emellertid inte uteslutas att säkerhetsbristen vid något tillfälle uppstår hos en anläggningsinnehavare på en högre nivå på ett sätt som föranleder ansvar. Av det skälet, och med hänsyn till värdet av ett enhetligt genomförande av EU- direktivet, bör en bestämmelse om regress tas in även i elsäkerhetslagen.
7.5Preskription
Regeringens förslag
Bestämmelserna om preskription av produktskador i elsäkerhetslagen ska ges motsvarande innehåll som reglerna om preskription i den föreslagna nya produktansvarslagen.
Utredningens bedömning
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna
De flesta remissinstanser tillstyrker eller har inga synpunkter på utredningens förslag.
| Skälen för regeringens förslag | Prop. 2026/27:12 |
| Enligt det nya direktivet ska en talan om skadestånd väckas inom tre år | |
| från det att den skadelidande fick kännedom om eller rimligen borde ha fått | |
| kännedom om skadan, säkerhetsbristen och vem som är skadestånds- | |
| ansvarig. En talan om skadestånd måste som huvudregel även väckas inom | |
| tio år från att den skadegörande produkten släpptes ut på marknaden | |
| (artiklarna 16.1 och 17.1). Motsvarande gäller enligt 35 § första stycket 2 | |
| elsäkerhetslagen. | |
| En nyhet i direktivet är att det ska gälla en förlängd yttersta preskrip- | |
| tionstid på 25 år i fråga om latenta personskador (artikel 17.2). Innebörden | |
| av den nya regeln redovisas i avsnitt 6.9. En bestämmelse med motsva- | |
| rande innebörd bör föras in i elsäkerhetslagen. |
8 Övriga frågor i direktivet
Regeringens förslag
Hänvisningar till den nuvarande produktansvarslagen i andra lagar ska i stället avse den nya produktansvarslagen.
Regeringens bedömning
Svensk rätt uppfyller i övrigt kraven i direktivet utan ytterligare lagändringar.
Utredningens förslag och bedömning
Utredningens förslag och bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna
De flesta remissinstanser tillstyrker eller har ingen synpunkt på utredningens förslag eller bedömning.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Genom direktivet införs en skyldighet för medlemsstaterna att offentliggöra domar som har fått laga kraft i mål som har inletts enligt direktivet (artikel 19.1). Syftet är att underlätta för nationella domstolar att tolka direktivet på ett harmoniserat sätt (skäl 60). I likhet med utredningen bedömer regeringen att frågan om publicering av avgöranden inte är något som bör regleras i lag.
I lagrådsremissen föreslår regeringen att en ny produktansvarslag ska ersätta 1992 års produktansvarslag. I trafikskadelagen (1975:1410) och patientskadelagen (1996:799) hänvisas i dag till den nuvarande produktansvarslagen. Dessa hänvisningar bör ändras så att de avser den nya lagen.
77
| Prop. 2026/27:12 | 9 | Ändring av rättelsekaraktär i lagen om |
verksamhet med bostadskrediter och vissa andra konsumentkrediter
Regeringens förslag
En ändring av rättelsekaraktär ska göras i lagen om verksamhet med bostadskrediter och vissa andra konsumentkrediter.
Skälen för regeringens förslag
Den 20 november 2026 träder en ny konsumentkreditlag i kraft, samtidigt som konsumentkreditlagen (2010:1846) upphör att gälla. Samma dag träder även ändringar i lagen (2016:1024) om verksamhet med bostadskrediter och vissa andra konsumentkrediter i kraft. Den nya lagen och lagändringarna genomför ett EU-direktiv om konsumentkrediter (se prop. 2025/26:223, bet. 2025/26:CU26, rskr. 2025/26:301).
I 6 kap. 14 § lagen om verksamhet med bostadskrediter och vissa andra konsumentkrediter finns regler om Finansinspektionens möjligheter att ingripa vid överträdelser av vissa bestämmelser i den lagen och i den hittills gällande konsumentkreditlagen. Det har uppmärksammats att det behöver göras en följdändring i paragrafen för att hänvisningarna i den ska vara korrekta när den nya lagen och lagändringarna träder i kraft. En ändring av rättelsekaraktär bör därför göras.
10Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Regeringens förslag
Den nya produktansvarslagen och lagändringarna ska träda i kraft den 1 januari 2027. 1992 års lag ska då upphöra att gälla.
1992 års lag ska fortsätt vara tillämplig på produkter som har släppts ut på marknaden eller tagits i bruk före den nya lagens ikraftträdande. Äldre föreskrifter i elsäkerhetslagen ska fortfarande gälla för el som har släppts ut på marknaden före ikraftträdandet.
I de fall som patientskadeersättning eller trafikskadeersättning har betalats för en skada som omfattas av 1992 års lag, ska äldre föreskrifter fortfarande gälla.
Utredningens förslag
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
78
Remissinstanserna
De flesta remissinstanser tillstyrker eller har ingen synpunkt på utredningens förslag.
Skälen för regeringens förslag
Av direktivet följer att medlemsstaterna senast den 9 december 2026 ska sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet (artikel 22). Det är angeläget att den föreslagna lagen träder i kraft så tidigt som möjligt. Regeringen bedömer att den tidigast möjliga tidpunkten som den nya produktansvarslagen och ändringarna i övrig lagstiftning kan träda i kraft är den 1 januari 2027.
Direktivet ska tillämpas endast på produkter som släppts ut på marknaden eller tagits i bruk efter den 9 december 2026 (artikel 2.1). Av allmänna principer följer att ny lagstiftning om skadestånd inte ska tillämpas i fråga om skadefall som inträffar innan lagstiftningen träder i kraft. Det behövs därför inte några särskilda övergångsbestämmelser om det (jfr prop. 1972:5 s. 593). Direktivets bestämmelse är dock inte kopplad till när skadefallet inträffar utan till när produkten släpptes ut på marknaden eller togs i bruk. I lagen bör därför införas särskilda övergångsbestämmelser som reglerar detta förhållande. Medlemsstaterna är enligt artikel 21 i direktivet skyldiga att införa en sådan reglering. Övergångsbestämmelser av samma karaktär gällde även när 1992 års lag trädde i kraft. Det som nu sagts innebär att 1992 års lag bör tillämpas på produkter som släpps ut på marknaden eller tas i bruk före ikraftträdandet av den nya lagen.
Ändringarna i elsäkerhetslagen bör träda i kraft samtidigt som den nya lagen om produktansvar. Eftersom direktivet endast ska tillämpas på produkter som släppts ut på marknaden eller tagits i bruk efter den 9 december 2026 gäller samma utgångspunkt som beträffande den nya produktansvarslagen, att äldre föreskrifter ska gälla för el som har släppts ut på marknaden före ikraftträdandet. Beträffande el väntas reglerna få begränsad praktisk betydelse eftersom det saknas möjlighet att identifiera viss el i nätet (prop. 1991/92:135 s. 20 och prop. 1996/97:136 s. 86). Det finns dock ett intresse av att genomförandet av direktivet är konsekvent och ett behov av övergångsregler kan inte uteslutas. Som utredningen föreslagit bör övergångsbestämmelser därför införas.
De följdändringar som krävs i patientskadelagen (1996:799) och trafikskadelagen (1975:1410) med anledning av att 1992 års lag ersätts med en ny lag bör träda i kraft samtidigt som den nya lagen.
Av 20 § andra stycket patientskadelagen framgår att om patientskadeersättning har betalats för en skada som omfattas av 1992 års lag, inträder försäkringsgivaren intill det utgivna beloppet i den skadelidandes rätt till skadestånd enligt den lagen. I fråga om trafikskadeersättning finns en motsvarande bestämmelse i 20 § andra stycket trafikskadelagen. Om patientskadeersättning eller trafikskadeersättning har betalats för en skada som omfattas av 1992 års lag, bör den tidigare lydelsen av dessa bestämmelser tillämpas.
Ändringen av rättelsekaraktär i lagen om verksamhet med bostadskrediter och vissa andra konsumentkrediter bör träda i kraft samtidigt som övriga lagändringar.
Prop. 2026/27:12
79
| Prop. 2026/27:12 | 11 | Konsekvenser |
| Regeringens bedömning | ||
| Förslagen innebär ett starkare skydd för konsumenter och andra | ||
| skadelidande. Ett tydligt reglerat produktansvar bedöms kunna stärka | ||
| förtroendet för tekniskt avancerade produkter och tillhörande tjänster, | ||
| exempelvis AI, vilket bedöms kunna ge positiva effekter för samhälls- | ||
| ekonomin i stort. En mer enhetlig produktansvarsreglering inom EES | ||
| innebär att det blir enklare för företag att bedriva verksamhet över | ||
| gränserna och skapar förutsättningar för likvärdig konkurrens mellan | ||
| företag. | ||
| För företagare som tillverkar eller på något annat ansvarsbetingande | ||
| sätt tar befattning med produkter kan förslagen medföra vissa kostnader | ||
| för att anpassa sig till de nya reglerna. | ||
| Förslagen bedöms inte medföra ökade kostnader för det allmänna. | ||
| Utredningens bedömning | ||
| Utredningens bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens. | ||
| Remissinstanserna | ||
| De flesta av remissinstanserna delar eller har inga synpunkter på utred- | ||
| ningens bedömning. Regelrådet anser att konsekvensutredningen inte | ||
| uppfyller kraven på en konsekvensutredning vid regelgivning och efter- | ||
| frågar en närmare analys av kostnadseffekterna för företag, särskilt små | ||
| och medelstora företag. Även Småföretagarnas Riksförbund, Swedish | ||
| Medtech, Elektronikbranschen och Svensk Handel anser att konsekvens- | ||
| analysen avseende företag bör kompletteras. Småföretagarnas Riksför- | ||
| bund efterfrågar bl.a. resonemang avseende risken för potentiella mål- | ||
| konlikter mellan produktansvarsregelverket och samhällets samtidiga | ||
| strävan mot en mer cirkulär ekonomi. American Chamber of Commerce in | ||
| Sweden och European Justice Network anser att regeringen bör pausa | ||
| genomförandet och begära klargöranden från Europeiska kommissionen | ||
| samt att professionella aktörers processdrivande roll bör utredas. Liknande | ||
| synpunkter förs fram av Swedish Medtech. Svenskt Näringsliv lyfter att | ||
| utvidgningen av produktansvaret till nya produkter, aktörer och skadetyper | ||
| sannolikt kommer att leda till ökade kostnader för näringslivet för | ||
| exempelvis ansvarsförsäkring, utbildning och rutiner. Liknande syn- | ||
| punkter förs fram av Teknikföretagen och De forskande läkemedels- | ||
| företagen (Lif). Försäkringsjuridiska föreningen bedömer att det kommer | ||
| att behövas en översyn av försäkringsvillkoren på svenska marknaden i | ||
| syfte att tillse att villkor, terminologi och riskbedömning harmonierar och | ||
| överensstämmer med den nya regleringen. | ||
| Skälen för regeringens bedömning | ||
| Allmänt om konsekvenserna | ||
| Förslagen avser genomförande av ett EU-direktiv som fullharmoniserar | ||
| 80 | regelverket om produktansvar. Sverige har en skyldighet att genomföra | |
direktivet i svensk rätt och utrymmet för alternativa åtgärder är mycket Prop. 2026/27:12 begränsade. Syftet med de förslagna reglerna är att säkerställa en hög
skyddsnivå för konsumenter och andra fysiska personer för att därigenom uppnå en ändamålsenlig balans mellan näringsidkare och enskilda. I korthet innebär förslagen att 1992 års produktansvarslag upphävs och ersätts av en ny lag som genomför det nya direktivets uppdaterade regelverk, bl.a. den utvidgade definitionen av det för regelverket grundläggande uttrycket produkt. De som påverkas av förslagen är i huvudsak företag som tillverkar eller annars tar befattning med produkter på ett sätt som kan utlösa produktansvar och enskilda personer som skadas av en produkt med säkerhetsbrister. I viss utsträckning påverkas även myndigheter och andra aktörer som har att ta ställning till anspråk på grund av reglerna.
Eftersom uttrycket produkt omfattar allt ifrån råvaror till tekniskt avancerade, s.k. smarta produkter, inklusive beståndsdelarna i varje sådan produkt, är tillämpningsområdet för förslagen mycket brett. Som också utredningen konstaterar påverkar det möjligheten att på en mer detaljerad nivå bedöma förslagens ekonomiska konsekvenser.
Konsumenter och andra enskilda
Genom förslagen införs en moderniserad reglering av ansvaret för produktskador som motsvarar den tekniska utvecklingen och dagens globala leveranskedjor. Utvidgningen av ansvaret, bl.a. genom ett utvidgat produktbegrepp, nya skadetyper och en utsträckt ansvarstid när tillverkaren behåller kontroll, innebär ett mer heltäckande skydd för enskilda. Den vidare kretsen av skadeståndsansvariga ger en skadelidande möjlighet att i fler fall än tidigare rikta sitt skadeståndskrav mot en näringsidkare som är etablerad inom EES. Förslaget om en förlängd preskriptionsfrist för latenta personskador innebär utökade möjligheter för personer med sådana skador att få sina krav prövade och de föreslagna bestämmelserna om bevislättnad ökar den skadelidandes möjligheter att uppfylla sin bevisbörda. Det avskaffade avdraget på 3 500 kr innebär att det vid en tvist om skadestånd för en produktskada blir möjligt att få ersättning även för mindre skador. Sammantaget ger regelverket en skadelidande bättre förutsättningar att kunna göra produktansvaret gällande.
De förtydliganden som förslagen innebär i fråga om ansvar för avancerad teknik och innovativa produkter som t.ex. självlärande programvara (AI) och produkter som sådan programvara integreras i kan på sikt leda till ett ökat förtroende för dylika produkter. En ökad användning av och acceptans för avancerad teknik kan förväntas främja fortsatt utveckling och innovation, vilket innebär positiva konsekvenser både för enskilda och företag och samhället i stort.
Förslagen innebär inte några betydande ändringar av produktansvaret för livsnödvändiga produkter som livsmedel och mediciner. De kan därför inte antas medföra några betydande kostnadsökningar för konsumenterna till följd av kostnadsövervältring.
Förslagen bedöms inte få någon påverkan på jämställdheten mellan kvinnor och män.
81
Prop. 2026/27:12
82
Konsekvenser för företag
Förslagen innebär att reglerna om produktansvar anpassas till den tekniska utvecklingen och den digitala ekonomin. Som bl.a. Svensk Handel och Svenskt Näringsliv lyfter fram innebär en enhetlig produktansvarsreglering inom EES att det blir enklare för företag att bedriva verksamhet över nationsgränserna och skapa förutsättningar för likvärdig konkurrens mellan företag. Införandet av en tydlig reglering bedöms särskilt gagna små- och medelstora företag som har mer begränsade resurser än större företag att avsätta för att tolka oklara regler.
Företag som tillhandahåller produkter inom EES uppfyller till följd av gällande produktsäkerhetskrav redan i dag en hög säkerhetsnivå för sina produkter. Företag har även inrättat sig efter det strikta ansvar för produktskador som följer av 1992 års lag. Redan mot denna bakgrund bedöms de övergripande konsekvenserna av förslagen bli begränsade.
Genom förslagen omfattas fler aktörer av ansvarsreglerna och ansvarets utvidgade omfattning. Förslagen innebär bl.a. att ett produktansvar för fristående programvara och tillhörande digitala tjänster införs i svensk rätt. Förslagen innebär även att ansvarets omfattning utökas till att avse förlust eller förvanskning av data och fler sakskador än tidigare. Vidare utsträcks skadeståndsansvaret i vissa fall till säkerhetsbrister som uppkommit efter att en produkt har släppts ut på marknaden. För de näringsidkare som berörs av reglerna, främst aktörer som tillverkar, importerar eller tillhandahåller tekniskt avancerade produkter, kommer kostnaderna att öka i någon mån till följd av förslagen. Försäkringsjuridiska föreningen tar upp behovet av att se över olika försäkringsvillkor och som utredningen och Svenskt Näringsliv lyfter fram förväntas bl.a. vissa effekter på försäkringspremier. På grund av svårigheterna att få fram tillförlitlig försäkringsstatistik om produktansvar låter sig närmare kostnadsberäkningar inte göras. Utredningen och även Europeiska kommissionen i sin konsekvensanalys bedömer att kostnadsökningarna förväntas bli begränsade och hanterbara. Kommissionen noterar bl.a. att riskerna sprids mellan flera aktörer genom det utvidgade ansvarsområdet och att ett strikt ansvar gäller redan i dag (jfr SWD(2022) 316 final av den 28 september 2022 s. 64–66). Regeringen gör inte någon annan bedömning. Förslaget att utvecklingsskador fortsatt ska undantas från produktansvaret bör också medföra att kostnadsökningen för företag inom innovativa verksamheter begränsas.
Förslaget om att slopa avräkningen om 3 500 kronor när ersättningen för sakskador bestäms, något som gäller enligt 1992 års lag, bedöms innebära att antalet ersättningskrav för små skador i viss mån kommer att öka.
Enligt Europeiska kommissionens analys bedöms en tydlig kostnadseffekt av direktivet vara hänförlig till direktivets krav på regler om att produktansvariga ska tillhandahålla bevisning. Regeringens bedömning, att svensk rätt redan uppfyller direktivets krav i detta avseende, innebär att några sådana kostnadseffekter inte kan förväntas. Däremot kan reglerna om att det vid tvist om skadestånd i vissa fall ska anses att en produkt har en säkerhetsbrist, eller att det föreligger ett orsakssamband mellan en säkerhetsbrist och en skada, föra med sig att de produktansvariga i fler fall än tidigare kan behöva presentera motbevisning eller bevisa att det finns grund för ansvarsbefrielse för att undgå ansvar. Eftersom det redan i dag enligt domstolspraxis i princip tillämpas ett lägre beviskrav när en skadelidande ska bevisa ett
komplext och svåröverskådligt orsakssamband bedöms effekterna emellertid bli begränsade.
Den förlängda yttersta preskriptionstiden i fråga om latenta personskador innebär i och för sig att fler sådana skador kommer att omfattas av skadeståndsskyldigheten enligt den nya lagen. Eftersom sådana skador ofta avser läkemedel och därmed i de allra flesta fall ersätts genom Läkemedelsförsäkringen bedöms förslaget endast medföra marginellt ökade kostnader för företagen.
De föreslagna reglerna innebär att den aktör som väsentligt modifierar en produkt kan komma att betraktas som tillverkare och därmed bära strikt ansvar, vilket medför en ökad ansvarsexponering för aktörer inom den cirkulära ekonomin. Tydliga regler om dessa aktörers ansvar kan samtidigt bidra till ökad rättssäkerhet och förutsebarhet för företag verksamma inom cirkulära affärsmodeller (t.ex. det som ibland benämns refurbishing), vilket i sin tur kan främja utvecklingen av dessa verksamheter (jfr SWD(2022) 316 final av den 28 september 2022 s. 63–66). Den föreslagna ansvarsfördelningen bedöms vara positiv även för de ursprungliga tillverkarna, eftersom deras ansvar för tredje parts ingrepp i deras produkter begränsas i motsvarande mån.
För företag kan förslagen medföra vissa marginella merkostnader för utbildningsinsatser och översyn av rutiner. Småföretagarnas Riksförbund lyfter fram administrativa kostnader för att exempelvis dokumentera och säkerställa produktsäkerhet efter modifieringar och för att öka spårbarhet i leveranskedjan. Dessa kostnader förväntas dock bli måttliga. Stärkta rutiner för produktsäkerhet kan på sikt leda till säkrare produkter och minskade tvistekostnader som följd.
Sammantaget bedömer regeringen att förslagen kan ha flera positiva effekter för företagen och att de inte kan antas medföra några ingripande ekonomiska följder eller andra negativa konsekvenser för dem.
Konsekvenser för det allmänna
Det kan uppstå behov av utbildning och informationsinsatser beträffande det nya regelverket, vilket främst berör Konsumentverket. Ett utbildningsbehov kan även finnas för kommunala konsumentvägledare och medarbetare på andra myndigheter som kan komma i kontakt med regelverket, exempelvis Allmänna reklamationsnämnden. De begränsade kostnadsökningar som kan uppstå för respektive myndighet bedöms kunna hanteras inom ramen för befintliga anslagsramar.
Några remissinstanser, däribland American Chamber of Commerce in Sweden, väntar sig en ökad tillströmning av mål av grupptalankaraktär och nämner särskilt tredjepartsfinansierade processer. Reglerna om grupptalan i konsumenttvister har ännu inte tillämpats i Sverige. Förslagen förändrar inte förutsättningarna för att föra en sådan talan och farhågorna bör därför inte överdrivas. Det är tänkbart att den nya lagstiftningen leder till något fler mål om produktansvar, men som Svea hovrätt framhåller bedöms arbetsbelastningen hos domstolarna i stort inte påverkas av förslagen. De föreslagna reglerna bör inte innebära några ökade kostnader för konsumentvägledare, Allmänna reklamationsnämnden, domstolar eller andra myndigheter. Förslagen bedöms sammantaget inte ha någon inverkan på statens inkomster eller utgifter.
Prop. 2026/27:12
83
| Prop. 2026/27:12 | Övrigt |
| Förslagen innebär ett förtydligande av reglerna om produktansvar för | |
| renoverade och uppgraderade produkter. Detta kan innebära ett ökat | |
| förtroende för sådana produkter, vilket i förlängningen kan bidra till | |
| omställningen till en cirkulär ekonomi. Som en följd av detta bedöms | |
| förslagen ha positiva miljömässiga konsekvenser. |
12Författningskommentar
12.1Förslaget till produktansvarslag
Lagen är ny och ersätter produktansvarslagen (1992:18), som fortsättningsvis benämns 1992 års lag. Genom lagen genomförs Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/2853 av den 23 oktober 2024 om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister och om upphävande av rådets direktiv 85/374/EEG.
Lagen är indelad i kapitel. I 1 kap. finns grundläggande bestämmelser om lagens innehåll och tillämpningsområde. Där finns även bestämmelser om uttryck i lagen och lagens tvingande natur. I 2 kap. finns bestämmelser om förutsättningar för skadestånd. Kapitlet innehåller bestämmelser om ansvarsförutsättningar, ansvarets omfattning och hur bedömningen av om en produkt har en säkerhetsbrist ska göras. Dessutom finns bestämmelser om bevisning om ansvarsförutsättningar. I 3 kap. anges vilka aktörer som är skadeståndsansvariga enligt lagen. I 4 kap. finns regler om jämkning och regressrätt och i 5 kap. bestämmelser om preskription.
Skadeståndslagens (1972:207) bestämmelser tillämpas om inte annat är särskilt föreskrivet eller föranleds av avtal eller i övrigt följer av regler om skadestånd i avtalsförhållanden. Bestämmelser i den lagen får därför betydelse som utfyllande regler beträffande sådant som inte regleras i den förevarande lagen. Det handlar bl.a. om reglerna om skadeståndets bestämmande i 5 kap., om jämkning i 6 kap. 2 § och om solidariskt ansvar i 6 kap. 4 §.
Den nya lagen hindrar inte att en skadelidande grundar sin talan på skadeståndslagens regler, även i fråga om skador som faller inom den förevarande lagens tillämpningsområde. Liksom enligt 1992 års lag får förhållandet till andra skadeståndsrättsliga specialregler bedömas från fall till fall (jfr prop. 1990/91:197 s. 77–79 och NJA 2018 s. 475).
Bestämmelserna i den nya lagen är avsedda att ha samma innebörd som i direktivet. För de bestämmelser som helt eller delvis har sina motsvarigheter i 1992 års lag är dock förarbetena till den lagen av fortsatt betydelse och kan tjäna som vägledning också för tillämpningen av den nya lagen (se framför allt prop. 1990/91:197). I bilaga 5 finns en jämförelsetabell som beskriver vilka artiklar i direktiven som motsvaras av bestämmelser i den nya lagen.
84
| 1 kap. Grundläggande bestämmelser | Prop. 2026/27:12 |
Lagens tillämpningsområde
1 § Denna lag gäller ansvar för skador som en fysisk person har orsakats på grund av en säkerhetsbrist i en produkt.
Lagen gäller inte för skador som
1.har orsakats på grund av en säkerhetsbrist i programvara med fri och öppen källkod som varken har utvecklats eller tillhandahållits som ett led i näringsverksamhet, eller
2.omfattas av lagen (2010:950) om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor.
Bestämmelser om ansvar för skador som har orsakats på grund av en säkerhetsbrist i el finns i elsäkerhetslagen (2016:732).
| I paragrafen anges lagens tillämpningsområde. Andra stycket 2 motsvarar | |
| 4 § i 1992 års lag. Paragrafen genomför artiklarna 1, 2.2 och 2.3 i direk- | |
| tivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.1. | |
| Av första stycket framgår att lagen gäller ansvar för skador som en fysisk | |
| person har orsakats på grund av en säkerhetsbrist i en produkt. Liksom | |
| enligt 1992 års lag är skadeståndsansvaret begränsat till skador som en | |
| fysisk person har lidit. Produktskador på näringsidkares egendom faller | |
| utanför det strikta ansvaret enligt lagen. Bestämmelser om produktansva- | |
| rets omfattning, bl.a. avseende skador på saker som används både privat | |
| och yrkesmässigt, finns i 2 kap. 2 §. Vad som avses med en produkt | |
| framgår av 3 §. | |
| I andra stycket anges undantagen från lagens tillämpningsområde. | |
| Enligt första punkten undantas skador som orsakats på grund av säker- | |
| hetsbrister i programvara med fri och öppen källkod som varken har | |
| utvecklats eller tillhandahållits som ett led i näringsverksamhet. Att en | |
| programvaras källkod är fri och öppen innebär att användare fritt kan | |
| komma åt, använda, ändra och vidaredistribuera programvaran eller | |
| ändrade versioner av den. Att utveckla eller bidra till sådan programvara, | |
| eller att göra den tillgänglig i öppna databaser, innebär inte att program- | |
| varan har släppts ut på marknaden. För att en programvara ska falla utanför | |
| lagens tillämpningsområde krävs dessutom att programvaran varken har | |
| utvecklats eller tillhandahållits som ett led i näringsverksamhet. Begreppet | |
| motsvarar direktivets uttryck kommersiell verksamhet. I förarbetena till | |
| 1992 års lag anges att begreppet näringsverksamhet är avsett att ha samma | |
| innebörd i den lagen som i konsumentlagstiftningen och avser verksamhet | |
| av ekonomisk natur som bedrivs yrkesmässigt (jfr prop. 1990/91:197 s. 56 | |
| och exempelvis rättsfallen NJA 2018 s. 475 och Veedfald, C-203/99, | |
| EU:C:2001:258). Någon avvikande innebörd i denna lag är inte avsedd. En | |
| åtgärd kan anses utgöra ett led i näringsverksamhet även om den inte skett | |
| mot vederlag. Det avgörande för bedömningen är åtgärdens karaktär. Om | |
| åtgärden har en kommersiell eller affärsmässig karaktär, ska den anses ha | |
| skett som ett led i näringsverksamhet. | |
| Enligt andra punkten gäller lagen inte skador som omfattas av lagen om | |
| ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor. | |
| El omfattas av produktdefinitionen i direktivet, men inte av lagens | |
| produktbegrepp (jfr 3 § och artikel 4.1 i direktivet). Bestämmelsen i tredje | |
| stycket upplyser om att bestämmelser om ansvar för skador som har orsakats | |
| på grund av en säkerhetsbrist i el finns i elsäkerhetslagen. Skador som har | 85 |
Prop. 2026/27:12 orsakats på grund av säkerhetsbrister i produkter som drivs av el, t.ex. hushållsapparater, eller som utgör eltillbehör, såsom kablar och eluttag, omfattas dock av den förevarande lagens regler.
Lagens innehåll
2 § Lagen är indelad i följande kapitel:
–Grundläggande bestämmelser (1 kap.)
–Förutsättningar för skadestånd (2 kap.)
–Skadeståndsansvariga (3 kap.)
–Jämkning och regressrätt (4 kap.)
–Preskription (5 kap.)
Paragrafen innehåller en innehållsförteckning till lagen. Den saknar motsvarighet i 1992 års lag. Övervägandena finns i avsnitt 5.2.
Uttryck i lagen
3 § Med produkt avses i lagen
–en lös sak eller en programvara, även om den är integrerad i eller sammankopplad med lös eller fast egendom, och
–en digital fil som innehåller information som är nödvändig för att en produkt ska kunna tillverkas genom automatiserad kontroll av maskiner eller verktyg.
Paragrafen anger vad som avses med en produkt. Paragrafen motsvarar delvis 2 § första stycket i 1992 års lag. Den genomför artikel 4.1 och 4.2 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.
Enligt första strecksatsen omfattar uttrycket produkt en lös sak eller en programvara. I fråga om lösa saker motsvarar regleringen 1992 års lag (se prop. 1990/91:197 s. 91–92). Lösa saker och programvara anses vara produkter även om de är integrerade i eller sammankopplade med lös eller fast egendom (jfr första strecksatsen i definitionen av komponent, se 4 §). Exempelvis är både bromsarna i ett fordon och fordonet som helhet att anse som en produkt. Vidare är varje beståndsdel som bromsarna består av en produkt i lagens mening.
Med programvara omfattas inte enbart fast integrerad programvara, utan även fristående programvara (jfr prop. 1990/91:197 s. 93–94). Det innebär att det strikta skadeståndsansvaret enligt lagen gäller för bl.a. AI-system, applikationer och andra datorprogram. Programvaran kan släppas ut på marknaden som en fristående produkt eller som en komponent integrerad i en fysisk produkt, till exempel navigations- och förarassistanssystemet i en bil. Programvaran räknas som en produkt oavsett om den lagras på en enhet, eller nås via ett kommunikationsnät eller molnteknik. Det sistnämnda gäller också om den tillhandahålls via s.k. software-as-a-service, en typ av molntjänst som tillhandahåller programvara över internet. (Jfr skäl 13 i direktivet.)
Andra strecksatsen i paragrafen tar sikte på digitala tillverkningsfiler. En sådan fil kan beskrivas som en digital version av eller en digital mall för en fysisk produkt (jfr artikel 4.2 i direktivet). En digital tillverkningsfil innehåller all information om en produkt som krävs för att en maskin eller ett verktyg ska kunna konstruera ett fysiskt exemplar av produkten. Det
kan exempelvis vara en G-kodfil som innehåller information som används
86
för att tillverka produkter med hjälp av en 3D-skrivare. Andra exempel på Prop. 2026/27:12 verktyg som kan konstruera produkter utifrån tillverkningsfiler är
automatiska svarvar och fräsar.
Andra digitala filer än digitala tillverkningsfiler är inte en produkt i lagens mening. Det innebär att exempelvis mediefiler och e-böcker som utgångspunkt faller utanför lagens tillämpningsområde.
4 § Med komponent avses i lagen
–ett fysiskt eller immateriellt objekt som är integrerat i eller sammankopplat med en produkt, och
–en digital tjänst som är integrerad i eller sammankopplad med en produkt på ett sådant sätt att produkten inte kan användas på det sätt som är avsett utan tjänsten (tillhörande tjänst).
Paragrafen, som utformas i huvudsak enligt Lagrådets förslag, anger vad som avses med en komponent. Paragrafen saknar motsvarighet i 1992 års lag. Den genomför artikel 4.3 och 4.4 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.
Enligt första strecksatsen avses med komponent ett fysiskt eller immateriellt objekt som är integrerat i eller sammankopplat med en produkt (jfr första strecksatsen i 3 §). En komponent kan vara ett fysiskt objekt som lätt kan avskiljas från den produkt som den är integrerad i eller sammankopplad med, till exempel ett kretskort i en elektrisk apparat. En komponent kan också vara en beståndsdel i den produkt som den utgör en del av, exempelvis en ingrediens i ett livsmedel eller lösningsmedlet i en färg. En komponent kan vidare vara programvara som har integrerats i en fysisk produkt, till exempel navigations- och förarassistanssystemet i en bil.
Enligt andra strecksatsen avses med komponent en digital tjänst som är integrerad i eller sammankopplad med en produkt på ett sådant sätt att produkten inte kan användas på det sätt som är avsett utan tjänsten (tillhörande tjänst). Det är alltså fråga om vissa digitala tjänster vars integration eller sammankoppling innebär att centrala funktioner i produkten fungerar. Det kan exempelvis handla om digitala trafikdatatjänster som behöver tillhandahållas för att det ska gå att använda ett navigationssystem, en digital hälsoövervakningstjänst som genom sensorer i en produkt spårar användarens fysiska aktivitet, en temperaturkontrolltjänst som reglerar temperaturen i ett kylskåp eller en röstassistenttjänst som gör det möjligt att styra en eller flera produkter med hjälp av röstkommandon (se skäl 17 i direktivet). Som en tillhörande tjänst räknas däremot inte internetanslutningstjänster (jfr skäl 17 i direktivet). Det innebär att sådana tjänster inte omfattas av ansvaret enligt denna lag. En produkt som är beroende av internetanslutningstjänster, och som inte upprätthåller säkerheten i händelse av förlust av uppkoppling, kan dock anses ha en säkerhetsbrist. I ett sådant fall får säkerhetsbristen anses finnas i produkten som använder internetanslutningstjänsten, och inte i själva internetanslutningstjänsten.
Av 3 § framgår att en lös sak eller en programvara är att anses som en produkt, även om den är integrerad i eller sammankopplad med lös eller fast egendom. Det innebär att ett fysiskt objekt som är integrerat i en produkt och därmed är en komponent, inte upphör att vara en produkt i
lagens mening.
87
Prop. 2026/27:12
5 § I lagen avses med
tillhandahållande på marknaden: en leverans av en produkt som ett led i en näringsverksamhet, för distribution, förbrukning eller användning inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES),
utsläppande på marknaden: det första tillhandahållandet på marknaden,
ibruktagande: den första användningen av en produkt inom EES som ett led i en näringsverksamhet, om produkten dessförinnan inte har släppts ut på marknaden,
tillverkare: den som
–tillverkar, framställer eller utvecklar en produkt,
–låter tillverka eller utforma en produkt, eller
–genom att sätta sitt namn, varumärke eller annat kännetecken på en produkt utger sig för att vara den som tillverkat produkten,
importör: den som släpper ut en produkt från ett land utanför EES på marknaden,
tillverkarens representant: den som är etablerad inom EES och som enligt ett skriftligt uppdrag från tillverkaren har rätt att i dennes ställe utföra särskilda uppgifter,
leverantör av distributionstjänster: den som, utan att ha äganderätt till en produkt och utan att det handlar om post- eller paketleveranstjänster, som ett led i en näringsverksamhet erbjuder minst två av tjänsterna magasinering, paketering, adressering och expediering av produkten,
distributör: den som, utan att vara tillverkare eller importör, tillhandahåller en produkt på marknaden,
tillverkarens kontroll: den kontroll över en produkt som tillverkaren anses ha genom att
–integrera, sammankoppla eller tillhandahålla en komponent, genomföra ändringar i produkten, eller samtycka till att någon annan utför en sådan åtgärd, eller
–ha möjlighet att själv eller genom någon annan tillhandahålla uppdateringar eller uppgraderingar av en programvara.
I paragrafen förklaras några av de uttryck som används i lagen. Paragrafen saknar motsvarighet i 1992 års lag. Den genomför artikel 4.5 och 4.7– 4.14. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.
Uttrycket tillhandahållande på marknaden avser en leverans av en produkt som ett led i en näringsverksamhet, för distribution, förbrukning eller användning inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), medan uttrycket utsläppande på marknaden avser det första tillhandahållandet på marknaden. Uttrycken har samma betydelse som i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 (EU:s marknadskontrollsförordning) och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/988 av den 10 maj 2023 om allmän produktsäkerhet, ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1025/2012 och Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2020/1828 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG och rådets direktiv 87/357/EEG (förordningen om allmän produktsäkerhet).
Med uttrycket ibruktagande avses den första användningen av en produkt inom EES som ett led i en näringsverksamhet, om produkten dessförinnan inte har släppts ut på marknaden. Det förekommer att produkter tas i bruk
av konsumenter eller andra privatpersoner utan att först ha släppts ut på
88
marknaden. Så kan vara fallet med exempelvis hissar, maskiner eller medicintekniska produkter. Uttrycket har samma betydelse som i de speciallagar om produktsäkerhet där uttrycket också förekommer, t.ex. radioutrustningslagen (2016:392) och lagen (2016:96) om fritidsbåtar och vattenskotrar.
En grundläggande förutsättning för att en produkt ska anses ha tillhandahållits på marknaden eller tagits i bruk är att åtgärden i fråga har skett som ett led i en näringsverksamhet. Beträffande begreppet näringsverksamhet, se kommentaren till 1 §. En produkt kan ha släppts ut på marknaden, tillhandahållits på marknaden eller tagits i bruk oavsett om åtgärden sker mot vederlag eller utan vederlag. En åtgärd som sker som ett led i näringsverksamhet utan vederlag kan exempelvis avse sponsring. Det kan också vara fråga om produkter som har tillverkats för att användas i offentlig verksamhet, t.ex. medicintekniska produkter eller annan sjukvårdsutrustning, och upphandlats av en offentlig aktör (jfr skäl 26 i direktivet).
Någon betydelseskillnad mellan uttrycket sätta i omlopp, som förekommer i 1992 års lag, och släppa ut på marknaden är inte avsedd. Det som EU-domstolen har anfört om när en produkt ska anses ha satts i omlopp enligt 1985 års direktiv är relevant även för prövningen av om en produkt har släppts ut på marknaden enligt den förevarande paragrafen (se t.ex. EU- domstolens avgöranden O’Byrne, C-127/04, EU:C:2006:93 och Veedfald, C-203/99, EU:C:2001:258, jfr prop. 1990/91:197 s. 56).
Med tillverkare avses den som tillverkar, framställer eller utvecklar en produkt, oavsett om det sker i en näringsverksamhet eller för privat bruk. Tillverkare är den som industriellt eller hantverksmässigt framställer en produkt, t.ex. genom att råvaror eller annat material bearbetas eller förädlas. Det kan också ske genom att redan bearbetade produkter utvecklas eller bearbetas vidare. Även verksamhet som går ut på att odla växter, föda upp djur eller utvinna råmaterial omfattas av uttrycket. (Jfr prop. 1990/91:197 s. 112.) Som tillverkare räknas även den som utvecklar programvara (jfr definitionen av produkt i 3 §). Det inbegriper leverantörer av AI-system i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1689 av den 13 juni 2024 om harmoniserade regler för artificiell intelligens och om ändring av förordningarna (EG) nr 300/2008, (EU) nr 167/2013, (EU) nr 168/2013, (EU) 2018/858, (EU) 2018/1139 och
(EU) 2019/2144 samt direktiven 2014/90/EU, (EU) 2016/797 och
(EU) 2020/1828 (AI-förordningen) (jfr skäl 13). Vidare avses med tillverkare den som låter utforma eller tillverka en produkt eller som uppger sig vara tillverkare genom att sätta sitt namn, varumärke eller annat kännetecken på en produkt.
Som importör räknas den som släpper ut en produkt från ett land utanför EES på marknaden.
Med tillverkarens representant avses den som är etablerad inom EES och som enligt ett skriftligt uppdrag från tillverkaren har rätt att i dennes ställe utföra särskilda uppgifter på unionsmarknaden. Bestämmelser om tillverkares representanter finns i åtskilliga andra regelverk, t.ex. 14 § lagen (2023:254) om vissa produkters och tjänsters tillgänglighet. Enligt den paragrafen ska, om tillverkaren har utsett en representant, representanten utföra de uppgifter som anges i fullmakten (det motsvarar vad som i denna paragraf benämns uppdrag, någon skillnad är inte avsedd). Det kan t.ex. handla om att anbringa en s.k. CE-märkning i tillverkarens namn enligt arti-
Prop. 2026/27:12
89
| Prop. 2026/27:12 | kel 30.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av |
| den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband | |
| med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) | |
| nr 339/93. Uttrycket tillverkarens representant är inte avsett att ha någon | |
| annan innebörd än i nämnda förordning. | |
| Definitionen av leverantör av distributionstjänster tar sikte på den som i | |
| en näringsverksamhet erbjuder vissa tjänster som underlättar vid leverans av | |
| produkter. Den som erbjuder minst två av tjänsterna magasinering, pakete- | |
| ring, adressering och expediering av en produkt, utan att ha äganderätt till | |
| produkten, är att anse som en leverantör av distributionstjänster. Post- och | |
| paketleveranstjänster ingår inte i de tjänster som kan medföra att en | |
| näringsidkare är att anse som en leverantör av distributionstjänster. | |
| Uttrycken post- och paketleveranstjänster omfattar den betydelse som | |
| uttrycken har i postlagen (2010:1045) och lagen (2019:181) med komplet- | |
| terande bestämmelser till EU:s förordning om gränsöverskridande paket- | |
| leveranstjänster. Även andra post- och godstransporttjänster undantas dock | |
| från de tjänster som utförs av en leverantör av distributionstjänster. | |
| Som distributör räknas den som utan att vara tillverkare eller importör | |
| tillhandahåller en produkt på marknaden. Uttrycket omfattar exempelvis | |
| återförsäljare. | |
| Uttrycket tillverkarens kontroll avser att ringa in under vilka förutsätt- | |
| ningar en tillverkare ska anses ha möjlighet att själv eller genom någon | |
| annan påverka en produkts egenskaper. Syftet är att ansvaret ska följa | |
| möjligheten att kontrollera produktens säkerhet. Frågan om huruvida en | |
| tillverkare har kontroll över produkten eller inte blir relevant efter att | |
| produkten har släppts ut på marknaden. Uttrycket får betydelse bl.a. för | |
| frågorna om vilken tidpunkt som bedömningen av om en produkt har en | |
| säkerhetsbrist ska ansluta till (se 2 kap. 4 §), fördelningen av skadestånds- | |
| ansvaret mellan tillverkaren av en komponent och tillverkaren av produkten | |
| som komponenten har integrerats i eller sammankopplats med (se 2 kap. 2 § | |
| andra stycket) och för ansvarsbefrielse beträffande skador som har orsakats | |
| på grund av en säkerhetsbrist som har uppstått efter att den skadegörande | |
| produkten släpptes ut på marknaden (se 3 kap. 5 §). | |
| Med tillverkarens kontroll avses till att börja med att tillverkaren av en | |
| produkt integrerar, sammankopplar eller tillhandahåller en komponent, | |
| genomför ändringar i produkten, eller samtycker till att någon annan utför | |
| en sådan åtgärd (första strecksatsen). Bestämmelsen avser både fysiska | |
| ändringar och ändringar genom uppdateringar eller uppgraderingar av pro- | |
| duktens programvara. Begreppet ändring avser här en åtgärd utan särskild | |
| grad eller omfattning (jfr vad som ska anses vara en väsentlig ändring i | |
| 3 kap. 4 §). Det är inte nödvändigt att någon av åtgärderna i strecksatsen görs | |
| av produkttillverkaren själv. För att åtgärden ska ha skett inom tillverkarens | |
| kontroll är det tillräckligt att produkttillverkaren har tillåtit eller samtyckt till | |
| att åtgärden vidtas av någon annan. | |
| Vidare avses med uttrycket att tillverkaren av en produkt har möjlighet att | |
| själv eller genom någon annan tillhandahålla uppdateringar eller uppgra- | |
| deringar av en programvara (andra strecksatsen). I fråga om programvara | |
| krävs alltså inte att några faktiska uppdateringar eller uppgraderingar görs | |
| för att produkten ska anses stå under tillverkarens kontroll, utan det är | |
| tillräckligt att möjligheten att tillhandahålla sådana består. Till exempel är en | |
| 90 | tillverkare som tillåter att någon annan tillhandahåller programvaruupp- |
dateringar till produkten, ansvarig för säkerhetsbrister i programvaruupp- Prop. 2026/27:12 dateringen. På samma sätt ansvarar en produkttillverkare för säkerhetsbrister
i en tillhörande tjänst även om den tillhandahålls av någon annan.
Endast den omständigheten att en produkttillverkare erbjuder den tekniska möjligheten till att en komponent integreras i eller sammankopplas med dennes produkt innebär inte att tillverkaren har tillåtit eller samtyckt till åtgärden. En produkttillverkare ska inte heller anses ha tillåtit eller samtyckt till integrering eller sammankoppling endast genom att rekommendera ett visst varumärke eller inte förbjuda vissa komponenter (se skäl 18 i direktivet).
Avtalsvillkor som avviker från lagen
6 § Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är till nackdel för den skadelidande är utan verkan mot honom eller henne, om inte något annat anges i lagen.
Paragrafen anger lagens tvingande karaktär. Den motsvarar 5 § i 1992 års lag. Paragrafen genomför artikel 15 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 5.2.
Lagen är tvingande endast till den skadelidandes förmån. Det innebär att lagens allmänna regler om regressrätt i 4 kap. 2 § är dispositiva. Särskilda regler om regressansvar för produktskador i konsumentförhållanden finns i 4 kap. 3 §.
2 kap. Förutsättningar för skadestånd
Ansvarsförutsättningar
1 § Skadestånd betalas för en skada som en säkerhetsbrist i en produkt har orsakat.
Paragrafen, som utformas enligt Lagrådets förslag, reglerar produktansvarets omfattning. Den motsvarar delvis 1 § i 1992 års lag. Paragrafen genomför artikel 5.1 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.
I paragrafen anges de grundläggande förutsättningarna för produktansvar enligt lagen. Skadestånd betalas för en skada som en säkerhetsbrist i en produkt har orsakat. Vad som avses med en produkt framgår av 1 kap. 3 §. Att en produkt har en säkerhetsbrist om den inte är så säker som rimligen kan förväntas framgår av 3 §. Rätten till ersättning begränsar sig till skador som en fysisk person har orsakats, se 1 kap. 1 § första stycket.
Ansvarets omfattning
2 § Rätten till skadestånd avser
1.personskada,
2.sakskada som har orsakats på egendom som inte användes uteslutande för yrkesmässiga ändamål, och
3.ren förmögenhetsskada på grund av förlust eller förvanskning av data som användes uteslutande för personliga ändamål.
Rätten till skadestånd enligt första stycket 2 omfattar inte skada på den skade-
| görande produkten. Den omfattar inte heller skada på en produkt som en skade- | 91 |
Prop. 2026/27:12
92
görande komponent var integrerad i eller sammankopplad med inom produkttillverkarens kontroll.
Paragrafen, som utformas efter synpunkter från Lagrådet, reglerar produktansvarets omfattning. Den motsvarar delvis 1 § i 1992 års lag. Paragrafen genomför artikel 6 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.
Av första stycket framgår vilka skador som ersätts.
Enligt första punkten ersätts personskada. Regleringen motsvarar den i 1992 års lag. Begreppet personskada har samma betydelse i den förevarande lagen som i skadeståndslagen (1972:207). Till personskada räknas såväl fysiska som psykiska defekttillstånd (se rättsfallet NJA 2023 s. 916 och där angivna hänvisningar). För att det ska vara fråga om ett fysiskt defekttillstånd krävs att det har skett en förändring på eller i kroppen och att den förändringen objektivt sett är en försämring. Försämringen kan vara tillfällig eller varaktig. För att psykiska besvär ska anses som personskada krävs att en medicinskt påvisbar effekt föreligger (se t.ex. prop. 2000/01:68 s. 17–18, jfr skäl 21 i direktivet).
En personskada till följd av en produktskada ersätts i den utsträckning som följer av 5 kap. skadeståndslagen (se dock 4 kap. 1 § i förevarande lag om jämkning). Någon särskild ordning för personskador som ersätts enligt lagen är inte avsedd.
Enligt andra punkten ersätts sakskada som orsakats på egendom som inte användes uteslutande för yrkesmässiga ändamål. Det innebär att skada på egendom som användes uteslutande för yrkesmässiga ändamål inte ersätts enligt lagen. Det avgörande är hur användningen såg ut vid tiden för skadan. Begreppet sakskada har samma betydelse i den förevarande lagen som i 1992 års lag och i skadeståndslagen (jfr rättsfallet NJA 1996 s. 68). Om sakskadan är ersättningsgill enligt reglerna i bestämmelsen, ersätts skadan i samma utsträckning som enligt 5 kap. skadeståndslagen. Skadestånd med anledning av sakskada omfattar därmed ersättning för sakens värde eller reparationskostnad och värdeminskning, inkomstförlust eller intrång i näringsverksamhet samt annan kostnad till följd av skadan.
Enligt tredje punkten ersätts ren förmögenhetsskada på grund av förlust eller förvanskning av data som användes uteslutande för personliga ändamål. Skadetypen är en nyhet jämfört med 1992 års lag. Med data avses varje digital återgivning av handlingar, fakta eller information och varje sammanställning av sådana handlingar, sådana fakta eller sådan information, se artikel 4.6 i direktivet och artikel 2.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/868 av den 30 maj 2022 om europeisk dataförvaltning och om ändring av förordning (EU) 2018/1724 (dataförvaltningsakten). Förlust eller förvanskning av data innebär att data förloras eller blir oläslig, felaktig eller annars oanvändbar. Ersättning enligt punkten tar sikte på skada som uppstår trots att det inte sker som en följd av en sakskada, t.ex. om radering sker av data som fanns lagrad på ett lagringsmedium utan att själva mediet skadas. Den skadelidande har rätt till ersättning för den ekonomiska skada som förlusten eller förvanskningen medfört. En skadelidande kan därmed inte kräva att data återskapas eller kompensation för lidande eller annan ideell skada. Skada i data enligt denna lag ska inte förväxlas med den skada som orsakas av dataläckor eller överträdelser av dataskyddsregler. Sådana skador ersätts genom annan lagstiftning om dataskydd (jfr artikel 2.4 a i direktivet). Vidare krävs att den data som är i fråga ska ha
använts uteslutande för personliga ändamål. Om data används för Prop. 2026/27:12 exempelvis studier, och dessa inte sker inom ramen för en anställning eller
annars har mer direkt koppling till en näringsverksamhet, bör det ofta kunna handla om användning för personliga ändamål. Det kan inträffa att data förvaras på enheter som används blandat, dvs. omväxlande för personliga och yrkesmässiga ändamål. I sådana situationer bör t.ex. datafilernas karaktär och sammanhang samt den enskildes verksamhet ofta kunna vara vägledande för om det handlar om användning för yrkesmässiga eller personliga ändamål.
Av andra stycket framgår inledningsvis att ansvaret enligt första stycket 2 inte omfattar skada på den skadegörande produkten. Detta motsvarar regleringen i 1 § andra stycket i 1992 års lag. Inte heller omfattas skada på en produkt som en skadegörande komponent var integrerad i eller sammankopplad med inom produkttillverkarens kontroll. Bestämmelsen tar sikte på sådana komponenter som i sig är produkter (jfr definitionen av komponent i 1 kap. 4 §). Den tillverkare som avses är den tillverkare under vilkens kontroll den skadegörande produkten integrerats i eller sammankopplats med den skadade produkten.
Bestämmelser om befrielse från skadeståndsansvar finns i 3 kap. 5 §.
Bedömningen av om en produkt har en säkerhetsbrist
3 § En produkt har en säkerhetsbrist om den inte är så säker som rimligen kan förväntas. Frågan om en sådan säkerhetsbrist finns ska bedömas med hänsyn till
1.produktens förenlighet med lag eller andra föreskrifter om produktsäkerhet,
2.rimligen förutsebar användning av produkten,
3.produktens egenskaper och hur den har marknadsförts samt de bruksanvisningar som hör till produkten,
4.inverkan på produkten av en förmåga hos produkten att fortsätta lära sig eller förvärva nya egenskaper efter att den har släppts ut på marknaden eller tagits i bruk,
5.rimligen förutsebar inverkan på produkten av andra produkter som kunnat förutses bli sammankopplade med produkten eller på annat sätt bli använda tillsammans med produkten,
6.de särskilda behoven hos de användare som produkten är avsedd för,
7.produktens förmåga att uppfylla sitt avsedda syfte, om syftet är att förhindra skada,
8.om det skett en återkallelse av produkten eller något annat ingripande som avser produktens säkerhet, och
9.övriga omständigheter.
| Paragrafen, som utformas enligt Lagrådets förslag, innehåller bestämmel- | |
| ser om när en produkt har en säkerhetsbrist. Den motsvarar delvis 3 § i | |
| 1992 års lag. Paragrafen genomför artikel 7 i direktivet. Övervägandena | |
| finns i avsnitt 6.4.1. | |
| Av paragrafen framgår inledningsvis att en produkt har en säkerhetsbrist | |
| om den inte är så säker som rimligen kan förväntas. Bedömningen av om | |
| en produkt har en säkerhetsbrist ska göras med utgångspunkt i den | |
| säkerhet som allmänheten har rätt att förvänta sig och inte utgå från den | |
| säkerhet som en viss person faktiskt förväntar sig. Det är alltså i princip | |
| fråga om en objektiv bedömning. Utgångspunkterna för bedömningen av | |
| om en produkt har en säkerhetsbrist är i allt väsentligt desamma som enligt | |
| 1992 års lag (se prop. 1990/91:197 s. 97–109). En skillnad mot den lagen | 93 |
| Prop. 2026/27:12 | är att fler omständigheter som ska beaktas vid bedömningen nämns |
| uttryckligen. Det är fortfarande fråga om en helhetsbedömning där alla | |
| omständigheter ska beaktas (se artikel 7.2 i direktivet). | |
| En produkt ska inte anses ha en säkerhetsbrist endast av det skälet att en | |
| ny och bättre produkt har släppts ut på marknaden eller tagits i bruk | |
| (jfr prop. 1990/91:197 s. 108). På motsvarande sätt ska tillhandahållandet | |
| av en uppdatering eller uppgradering av en produkt inte i sig leda till | |
| slutsatsen att det fanns en säkerhetsbrist i den tidigare versionen (se skäl | |
| 35 i direktivet). | |
| Säkerhetsbedömningen ser olika ut beroende på vilken typ av produkt | |
| det är fråga om. Vissa produkter, såsom livsuppehållande medicintekniska | |
| produkter, används i sammanhang där det finns en särskild risk för skador | |
| och ger därför upphov till särskilt höga säkerhetsförväntningar. En sådan | |
| produkt kan i vissa fall anses ha en säkerhetsbrist redan om den tillhör | |
| samma tillverkningsserie som en produkt som redan har visat sig ha | |
| säkerhetsbrister, även om det inte går att fastställa att den specifika pro- | |
| dukten i fråga har en säkerhetsbrist. (Se skäl 30 i direktivet, jfr EU-dom- | |
| stolens dom Boston Scientific Medizintechnik, C-503/13 och C-504/13, | |
| EU:C:2015:148.) | |
| I stycket listas ett antal omständigheter som särskilt ska beaktas vid | |
| bedömningen av om en produkt har en säkerhetsbrist. | |
| I första punkten anges att säkerheten ska bedömas med hänsyn till | |
| produktens förenlighet med lag eller andra föreskrifter om produkt- | |
| säkerhet. Bestämmelsen, som saknar motsvarighet i 1992 års lag, lagfäster | |
| produktansvarets nära samband med reglerna om produktsäkerhet på så | |
| sätt att en användare rimligen kan förvänta sig att en produkt är förenlig | |
| med lag eller andra föreskrifter om produktsäkerhet. En produkt som upp- | |
| fyller produktsäkerhetskraven kan dock bedömas ha en säkerhetsbrist, | |
| exempelvis om produkten ändå visar sig vara farlig, jfr artikel 7.3 i | |
| förordningen (EU) 2023/988 om allmän produktsäkerhet. Om exempelvis | |
| ett bekämpningsmedel har godkänts av Kemikalieinspektionen enligt reg- | |
| lerna i förordningen (2014:425) om bekämpningsmedel, behöver detta | |
| alltså inte befria tillverkaren från ansvaret enligt lagen | |
| (jfr prop. 1990/91:197 s. 100). | |
| Hänvisningen till produktsäkerhetsreglerna träffar även relevanta | |
| cybersäkerhetskrav. En produkt kan alltså ha en säkerhetsbrist om den inte | |
| uppfyller sådana krav som har betydelse för produktens säkerhet (se | |
| artikel 7.2 f och skäl 32 i direktivet). Regler om cybersäkerhetskrav finns | |
| bl.a. i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/2847 av den | |
| 23 oktober 2024 om övergripande cybersäkerhetskrav för produkter med | |
| digitala element och om ändring av förordningarna (EU) nr 168/2013 och | |
| (EU) 2019/1020 och direktiv (EU) 2020/1828. | |
| I andra punkten anges att säkerheten ska bedömas med hänsyn till | |
| rimligen förutsebar användning. Sådan användning omfattar även felaktig | |
| användning som inte är orimlig under omständigheterna, exempelvis | |
| förutsebara beteenden hos en maskinanvändare som brister i sin koncen- | |
| tration och förutsebara beteenden hos vissa användargrupper, såsom barn | |
| (se skäl 31 i direktivet, jfr prop. 1990/91:197 s. 99–100). | |
| Av tredje punkten framgår att en produkts egenskaper och hur den har | |
| marknadsförts och de bruksanvisningar som hör till produkten ska beaktas | |
| 94 | vid bedömningen av om en produkt har en säkerhetsbrist. En produkts |
egenskaper har en uppenbar betydelse för dess säkerhet. Med egenskaper avses bl.a. produktens märkning, utformning, tekniska egenskaper, sammansättning och förpackning (jfr artikel 7.2 a i direktivet). En produkts programvara kan exempelvis anses ha en säkerhetsbrist på grund av en sårbarhet när det gäller cybersäkerhet (se skäl 32 i direktivet). När det gäller marknadsföring av produkten samt dess presentation och bruksanvisningar är det inte tillräckligt med varningar eller annan information som tillhandahålls tillsammans med produkten för att en produkt med säkerhetsbrister ändå ska betraktas som säker (se även prop. 1990/91:197 s. 103–107). Skadeståndsansvar enligt lagen kan alltså inte undgås genom att bifoga en förteckning över alla tänkbara bieffekter av en produkt (se skäl 31 i direktivet).
Fjärde punkten avser säkerhetsbrister i produkter som har förmågan att fortsätta lära sig eller förvärva nya egenskaper efter att de har släppts ut på marknaden eller tagits i bruk, t.ex. AI. Inverkan på produkten av en sådan förmåga ska beaktas inom ramen för säkerhetsbedömningen. Bestämmelsen, som saknar motsvarighet i 1992 års lag, innebär att tillverkaren av en sådan produkt ansvarar för att dess programvara och underliggande algoritmer är utformade på ett sådant sätt att farliga produktbeteenden förebyggs (se skäl 32 i direktivet). Ansvaret för en produkt med förmågan att utveckla ett oväntat beteende som innebär en säkerhetsbrist omfattar skador som beteendet orsakar, även om beteendet visar sig först efter att produkten har släppts ut på marknaden eller tagits i bruk. När den skadegörande säkerhetsbristen består i bristande utformning av programvaran eller underliggande algoritmer ska bristen anses ha funnits när produkten släpptes ut på marknaden eller togs i bruk.
Femte punkten, som avser sammankopplade produkter, saknar motsvarighet i 1992 års lag. Bestämmelsen innebär att det vid säkerhetsbedömningen ska beaktas att produkter kan kopplas samman eller användas tillsammans, och då påverka varandra. Denna omständighet är relevant för exempelvis produkter som är avsedda att användas tillsammans i ett system för ett smart hem (se skäl 32 i direktivet).
Enligt sjätte punkten ska de särskilda behoven hos de användare som produkten är avsedd för beaktas vid bedömningen av produktens säkerhet. Bestämmelsen saknar motsvarighet i 1992 års lag. Bestämmelsen tar exempelvis sikte på produkter som är avsedda för barn. Den knyter an till andra punkten, enligt vilken rimligen förutsebar användning av produkten ska beaktas vid säkerhetsbedömningen.
Sjunde punkten avser produkter som syftar till att förhindra skada, exempelvis brandvarnare eller solskyddsmedel, och tar sikte på produktens förmåga att uppfylla detta syfte. Bestämmelsen saknar motsvarighet i 1992 års lag (jfr dock prop. 1990/91:197 s. 101–102). Vid bedömningen av om en sådan produkt har en säkerhetsbrist ska det särskilt beaktas om produkten inte uppfyller sitt skadeförebyggande syfte (se skäl 33 i direktivet).
Av åttonde punkten framgår att även återkallelser av produkten eller andra ingripanden som avser produktsäkerhet ska beaktas vid bedömningen. Andra ingripanden än återkallelser kan avse andra myndighetsåtgärder eller åtgärder som en näringsidkare själv vidtar inom ramen för sin egenkontroll. Ett ingripande innebär inte någon presumtion för att produkten har en säkerhetsbrist (jfr 4 §, se skäl 34 i direktivet).
Prop. 2026/27:12
95
Prop. 2026/27:12 I nionde punkten klargörs att uppräkningen av omständigheter i paragrafen inte är uttömmande. Alla omständigheter ska beaktas vid bedömningen av om en produkt har en säkerhetsbrist.
4 § Bedömningen av om en produkt har en säkerhetsbrist ska göras med hänsyn till förhållandena vid den tidpunkt då produkten släpptes ut på marknaden eller togs i bruk.
Om tillverkaren behåller kontrollen över en produkt efter att den har släppts ut på marknaden eller tagits i bruk, ska säkerheten i stället bedömas med hänsyn till förhållandena vid den tidpunkt då tillverkaren sist hade sådan kontroll eller vid tidpunkten för skadan, om den inträffar först.
Paragrafen, som utformas enligt Lagrådets förslag, innehåller bestämmelser om relevant tidpunkt för bedömningen av om en produkt har en säkerhetsbrist. Paragrafen första stycke motsvarar delvis 3 § i 1992 års lag. Paragrafen genomför artikel 7 i det nya direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.4.2.
Av första stycket framgår att bedömningen av om en produkt har en säkerhetsbrist som huvudregel ska göras med hänsyn till förhållandena vid den tidpunkt då produkten släpptes ut på marknaden eller togs i bruk. Vad som avses med uttrycken utsläppande på marknaden och ibruktagande framgår av 1 kap. 5 §.
I de flesta fall upphör tillverkarens kontroll över produkten och dess egenskaper när produkten släpps ut på marknaden eller tas i bruk. En produkts egenskaper kan dock i vissa fall påverkas av tillverkaren eller ändras av denne även efter denna tidpunkt. I sådana fall blir andra stycket tillämpligt.
Av andra stycket framgår att om tillverkaren behåller kontrollen över en produkt efter att den har släppts ut på marknaden eller tagits i bruk, ska säkerheten i stället bedömas med hänsyn till förhållandena vid den tidpunkt då tillverkaren sist hade sådan kontroll eller vid tidpunkten för skadan, om den inträffar först. Det innebär att om produkten fortfarande står under tillverkarens kontroll när skadan orsakas ska säkerheten bedömas med hänsyn till förhållandena vid den tidpunkten. Om produkten däremot inte längre står under tillverkarens kontroll vid skadetillfället ska säkerheten bedömas med hänsyn till förhållandena vid tidpunkten när tillverkaren sist hade kontroll. Bestämmelsen tar bl.a. sikte på digital teknik såsom programvara och tillhörande tjänster (se skäl 50 i direktivet). Vad som avses med tillverkarens kontroll framgår av 1 kap. 5 §. Det kan exempelvis handla om att tillverkaren uppdaterar en programvara i produkten eller samtycker till att produkten kopplas samman med en applikation.
Bevisning om ansvarsförutsättningar
5 § En produkt ska anses ha en säkerhetsbrist om
1.produkten inte uppfyller de krav i lag eller andra föreskrifter om produktsäkerhet som avser att förhindra den skada som produkten har orsakat,
2.skadan har orsakats på grund av ett uppenbart funktionsfel i produkten under rimligen förutsebar användning eller annars under normala omständigheter, eller
3.den som vid en tvist om skadestånd enligt denna lag påstås vara skadeståndsansvarig inte följer ett föreläggande enligt rättegångsbalken att lägga fram ett
96
skriftligt bevis eller att tillhandahålla ett föremål för syn eller besiktning avseende Prop. 2026/27:12 frågan om säkerhetsbrist, eller
4.det görs sannolikt att produkten har en säkerhetsbrist och full bevisning om säkerhetsbristen inte alls eller endast med särskild svårighet kan föras.
Första stycket gäller dock inte om den som påstås vara skadeståndsansvarig visar att produkten inte har den påstådda säkerhetsbristen.
Paragrafen, som utformas i linje med Lagrådets förslag, innehåller bestämmelser om att det under vissa omständigheter ska anses att en produkt har en säkerhetsbrist. Den saknar motsvarighet i 1992 års lag. Paragrafen genomför artikel 10.2 och delvis artikel 10.4 och 10.5 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.6.2.
Allmänna principer om bevisbörda och beviskrav i tvistemål gäller också i mål om produktansvar. Som utgångspunkt ankommer det alltså på den skadelidande att visa att det har inträffat en skada, att en produkt har en säkerhetsbrist och att det finns ett orsakssamband mellan säkerhetsbristen och skadan (jfr artikel 10.1 i direktivet). Paragrafen innebär att det under vissa förutsättningar ska anses att en produkt har en säkerhetsbrist. Vid prövning av den fråga paragrafen reglerar ersätter bestämmelserna de bevislättnadsregler som kan finnas fastlagda i praxis. Detta följer av direktivets fullharmoniserande karaktär.
Av första stycket framgår under vilka förutsättningar som en produkt ska anses ha en säkerhetsbrist.
Första punkten avser situationen då produkten i fråga inte uppfyller de krav som uppställs i lag eller andra föreskrifter om produktsäkerhet, under förutsättning att det produktsäkerhetskrav som är i fråga är avsett att förhindra den skada som produkten har orsakat. Det kan exempelvis handla om att en brandvarnare inte sänder ut ljudsignaler vid brand. Det kan också handla om att en produkt inte har den utrustning som krävs enligt unionsrätten eller nationell rätt för att registrera information om produktens funktion (se skäl 46 i direktivet). Det åligger den som påstår sig vara skadelidande att presentera tillräcklig bevisning för att de omständigheter som gör bestämmelsen tillämplig föreligger. Den som har utpekats som skadeståndsansvarig har möjlighet att i sin tur åberopa bevisning för att motbevisa att sådana omständigheter föreligger.
Av andra punkten framgår att en produkt ska anses ha en säkerhetsbrist om skadan har orsakats på grund av ett uppenbart funktionsfel i produkten under rimligen förutsebar användning eller annars under normala omständigheter. Rimligen förutsebar användning avser dels den användning för vilken en produkt enligt den information som tillhandahålls av den som har släppt ut produkten på marknaden är avsedd, dels normal användning enligt produktens utformning och konstruktion. Även annan användning som är laglig och utgörs av ett mänskligt handlande som enkelt kan förutses räknas som rimligen förutsebar användning (se skäl 46 i direktivet). Bestämmelserna i tredje punkten kan aktualiseras exempelvis om en glasflaska exploderar vid normal användning. Precis som beträffande den andra punkten åligger det den skadelidande att presentera tillräcklig bevisning för att de omständigheter som grundar bestämmelsens tillämpning föreligger.
Tredje punkten avser situationen då den som påstås vara skadestånds-
ansvarig vid en tvist om skadestånd enligt lagen inte följer ett föreläggande
97
Prop. 2026/27:12 enligt rättegångsbalken att lägga fram skriftligt bevis eller att tillhandahålla föremål för syn eller besiktning som avser frågan om säkerhetsbrist. Förutsättningarna för att utfärda ett sådant föreläggande följer av de allmänna reglerna i rättegångsbalken. Enligt den aktuella bestämmelsen innebär underlåtenhet att utlämna relevanta bevis att den utpekade skadegörande produkten ska anses ha en säkerhetsbrist. Huruvida ett föreläggande har följts eller inte är en fråga för domstolens prövning.
Enligt fjärde punkten ska en produkt anses ha en säkerhetsbrist om det görs sannolikt att produkten har en säkerhetsbrist och full bevisning om säkerhetsbristen inte alls eller endast med särskild svårighet kan föras. Regeln föreskriver en bevislättnad avseende den omständigheten att produkten har en säkerhetsbrist i situationer där det föreligger bevissvårigheter. Det kan handla om att den utpekade skadegörande produkten är tekniskt eller vetenskapligt särskilt komplex, till exempel i fråga om medicintekniska produkter eller system för maskininlärning. Bedömningen av om det är särskilt svårt för den som påstår sig vara skadelidande att bevisa en säkerhetsbrist ska göras med beaktande av alla relevanta omständigheter i det enskilda fallet. Av betydelse är bl.a. komplexiteten hos den teknik som används i produkten och den information eller de uppgifter som den skadelidande behöver analysera. Den som yrkar ersättning ska exempelvis inte behöva förklara ett samband mellan t.ex. ett läkemedel eller ett livsmedel och ett visst hälsotillstånd (se skäl 48 i direktivet). Bedömningen av om det föreligger tillräckliga bevissvårigheter ska göras utifrån de skäl som den skadelidande framför. Det krävs dock inte att han eller hon bevisar att sådana bevissvårigheter föreligger. Exempelvis är den som åberopar presumtionsregeln i ett ärende som rör ett AI-system varken skyldig att förklara AI-systemets specifika egenskaper, eller hur dessa egenskaper gör det svårare att fastställa en säkerhetsbrist. Bevislättnadsregeln gäller även i den situationen att käranden har begärt edition eller syn och det, trots att den som har utpekats som skadeståndsansvarig har lämnat ut bevisningen i fråga, föreligger beaktansvärda bevissvårigheter (jfr artikel 10.4 i direktivet). Det krävs dock inte att den som påstår sig vara skadelidande har utnyttjat möjligheterna till edition eller syn för att regeln ska bli tillämplig. Den som har utpekats som skadeståndsansvarig har möjlighet att invända mot påståendet om att alltför stora bevissvårigheter föreligger (se skäl 48 i direktivet). När bevissvårigheterna är sådana som avses i bestämmelsen är det tillräckligt att den som påstår sig vara skadelidande gör sannolikt att produkten har en säkerhetsbrist.
I 6 § första stycket 2 finns en motsvarande bevislättnadsregel som avser frågan om orsakssamband. Det finns inget som hindrar att de olika reglerna tillämpas samtidigt (se artikel 10.4 i direktivet).
Av andra stycket framgår att första stycket inte gäller om den som påstås vara skadeståndsansvarig visar att produkten inte har den påstådda säkerhetsbristen.
6 § En skada ska anses ha orsakats på grund av en säkerhetsbrist i en produkt, om
1.skadan är av ett slag som typiskt sett överensstämmer med säkerhetsbristen,
eller
98
2. det görs sannolikt att skadan har orsakats på grund av säkerhetsbristen och full Prop. 2026/27:12 bevisning om orsakssambandet inte alls eller endast med särskild svårighet kan
föras.
Första stycket gäller dock inte om den som påstås vara skadeståndsansvarig visar
| att säkerhetsbristen inte har orsakat skadan. | |
| Paragrafen, som utformas i linje med Lagrådets förslag, innehåller | |
| bestämmelser om att det under vissa omständigheter ska anses att en skada | |
| har orsakats på grund av en säkerhetsbrist i en produkt. Den saknar | |
| motsvarighet i 1992 års lag. Paragrafen genomför artikel 10.3 och delvis | |
| artikel 10.4 och 10.5 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.6.2. | |
| Allmänna principer om bevisbörda och beviskrav i tvistemål gäller | |
| också i mål om produktansvar. Som utgångspunkt ankommer det på den | |
| skadelidande att visa att det har inträffat en skada, att en produkt har en | |
| säkerhetsbrist och att det finns ett orsakssamband mellan säkerhetsbristen och | |
| skadan (jfr artikel 10.1 i direktivet). Paragrafen innebär att det under vissa | |
| omständigheter ska anses finnas ett orsakssamband mellan en säkerhets- | |
| brist och en skada. Vid prövning av den fråga paragrafen reglerar ersätter | |
| bestämmelserna de bevislättnadsregler som kan finnas fastlagda i praxis. | |
| Detta följer av direktivets fullharmoniserande karaktär. | |
| Av första stycket framgår under vilka förutsättningar som en skada ska | |
| anses ha orsakats på grund av en säkerhetsbrist. | |
| Enligt första punkten ska en skada anses ha orsakats av en säkerhetsbrist | |
| i en produkt om skadan är av ett slag som typiskt sett överensstämmer med | |
| säkerhetsbristen. Bestämmelsen förutsätter att en skada och en | |
| säkerhetsbrist i en produkt föreligger. Bestämmelsen kan bli tillämplig vid | |
| exempelvis skador som tillfogas flera personer till följd av samma | |
| säkerhetsbrist (s.k. serieskador). | |
| Bedömningen av om en skada är typisk för en viss säkerhetsbrist ska | |
| främst göras utifrån liknande fall (se skäl 47 i direktivet). Till exempel | |
| skulle en skada som drabbat flera personer som har konsumerat ett visst | |
| livsmedel med en konstaterad säkerhetsbrist kunna bedömas som typisk | |
| för den aktuella säkerhetsbristen. Den som har utpekats som skadestånds- | |
| ansvarig har möjlighet att åberopa bevisning för att motbevisa de | |
| omständigheter som annars skulle göra bestämmelsen tillämplig. | |
| Av andra punkten framgår att ett orsakssamband mellan en säkerhets- | |
| brist och en skada ska anses föreligga om orsakssambandet har gjorts | |
| sannolikt och full bevisning om orsakssambandet inte alls eller endast med | |
| särskild svårighet kan föras. Regeln föreskriver en bevislättnad i | |
| situationer där det föreligger bevissvårigheter. Det lägre beviskravet inne- | |
| bär att det inte är nödvändigt att den som påstår sig vara skadelidande | |
| förmår presentera full bevisning om orsakssambandet. Regeln tar i första | |
| hand sikte på fall där det är fråga om en produkt som är tekniskt eller | |
| vetenskapligt komplex, t.ex. en innovativ medicinteknisk produkt eller ett | |
| AI-system. Bedömningen av bevissvårigheterna ska göras med hänsyn till | |
| bl.a. komplexiteten hos den teknik som används i produkten, den infor- | |
| mation och de uppgifter som den som påstår sig vara skadelidande behöver | |
| analysera och hur komplext det specifika orsakssambandet är. Det är t.ex. | |
| inte avsett att den som påstår sig vara skadelidande ska kunna förklara det | |
| inre funktionssättet i ett AI-system eller det medicinska sambandet mellan | |
| ett livsmedel och uppträdandet av ett hälsotillstånd. Det krävs inte att den | 99 |
Prop. 2026/27:12 som påstår sig vara skadelidande har utnyttjat möjligheterna till edition eller syn för att regeln ska bli tillämplig, men det får vid bedömningen av regelns tillämplighet beaktas om så har skett och det trots bevisningens utlämnande alltjämt föreligger beaktansvärda svårigheter (jfr artikel 10.4 i direktivet).
Vidare krävs för att regeln ska bli tillämplig även att det föreligger särskilda bevissvårigheter. Bedömningen av den skadelidandes bevissvårigheter ska göras med beaktande av alla relevanta omständigheter i det enskilda fallet, utifrån de skäl som anförs. Den skadelidande behöver dock inte bevisa att sådana svårigheter föreligger. I ett ärende som rör ett AI- system är den som åberopar regeln varken skyldig att förklara AI- systemets specifika egenskaper eller hur dessa egenskaper gör det svårare att fastställa ett orsakssamband. Den som har utpekats som skadeståndsansvarig har möjlighet att invända mot påståendet om att alltför stora bevissvårigheter föreligger (se skäl 48 i direktivet).
Av andra stycket framgår att första stycket inte gäller om den som påstås vara skadeståndsansvarig visar att säkerhetsbristen inte har orsakat skadan.
3 kap. Skadeståndsansvariga
Grundläggande ansvar
1 § Skadeståndsansvariga enligt denna lag är
1.tillverkaren av den skadegörande produkten,
2.tillverkaren av en komponent som har integrerats i eller sammankopplats med produkten inom komponenttillverkarens kontroll, om säkerhetsbristen i produkten beror på en säkerhetsbrist i komponenten,
3.om tillverkaren är etablerad utanför EES
–en importör av produkten eller komponenten, och
–tillverkarens representant, och
4.en leverantör av distributionstjänster, om tillverkaren är etablerad utanför EES och det varken finns någon importör som är etablerad inom EES eller någon representant för tillverkaren.
En tillverkare av en produkt ansvarar för skada som har orsakats av en säkerhetsbrist i en komponent endast om sammankopplingen eller integreringen av komponenten gjordes inom produkttillverkarens kontroll.
I paragrafen, som utformas enligt Lagrådets förslag, finns grundläggande bestämmelser om vilka som är skadeståndsansvariga enligt lagen. Den motsvarar 2 § andra stycket och 6 § första stycket i 1992 års lag. Paragrafen genomför artikel 8.1 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.5.1.
I första stycket anges fyra olika kategorier av ansvariga enligt lagen.
Av första punkten framgår lagens utgångspunkt att det är tillverkaren som ansvarar för skador som har orsakats på grund av en säkerhetsbrist i dennes
produkt. Regleringen överensstämmer med 1992 års lag (jfr prop. 1990/91:197 s. 112–113). Vad som avses med produkt framgår av 1 kap. 3 §. Vem som anses vara tillverkare framgår av 1 kap. 5 §.
Enligt andra punkten ansvarar även tillverkaren av en komponent som har integrerats i eller sammankopplats med den skadegörande produkten under komponenttillverkarens kontroll, om säkerhetsbristen i produkten
beror på en säkerhetsbrist i komponenten. Av 1 kap. 4 § framgår vad som
100
avses med komponent och av 1 kap 5 § vad som avses med tillverkarens kontroll.
Liksom enligt 2 § andra stycket i 1992 års lag är utgångspunkten att en skadelidande har möjlighet att begära ersättning för samma skada från såväl tillverkaren av produkten som tillverkaren av en komponent, när en säkerhetsbrist i en komponent har lett till att det finns en säkerhetsbrist i den produkt som komponenten är integrerad i eller sammankopplad med (se skäl 36 i direktivet, jfr prop. 1990/91:197 s. 96–97). Av 1 kap. 3 § framgår att en lös sak är att anse som en produkt även om den är integrerad i eller sammankopplad med lös eller fast egendom. Om komponenten i sig är en produkt, ansvarar komponenttillverkaren alltså för denna redan enligt första punkten. Utgångspunkten i sådana situationer är att ansvaret är solidariskt och gemensamt (se skäl 53 i direktivet).
Syftet med regleringen är att tillverkarens ansvar ska styras av möjligheten att påverka produktens säkerhet. Enligt andra stycket gäller en begränsning av ansvaret enligt 1 när det gäller komponenter utanför produkttillverkarens kontroll. Bestämmelsen i förevarande punkt anger en motsvarande begränsning av komponentansvaret i andra fall än vid ansvar enligt första punkten; komponenttillverkaren ansvar för en säkerhetsbrist i en komponent som integrerats i eller sammankopplats med produkten under komponenttillverkarens kontroll. Begreppet tillverkarens kontroll innefattar tillhandahållande av en tillhörande tjänst eller annan komponent, eller samtycke till åtgärd eller tillhandahållande (jfr skäl 17– 19 i direktivet).
Regleringen innebär att en tillverkare av exempelvis en programvara eller tillhörande tjänst som integrerats i en produkt, och som tillåter att någon annan tillhandahåller programvaruuppdateringar, är ansvarig för säkerhetsbrister som uppstår genom programvaruuppdateringen. På samma sätt ansvarar en produkttillverkare för säkerhetsbrister i en tillhörande tjänst som är integrerad i produkten, även om tjänsten tillhandahålls av någon annan.
Enligt tredje punkten är en importör av en produkt eller en komponent och en representant för tillverkaren skadeståndsansvarig, om tillverkaren av produkten eller komponenten är etablerad utanför EES. Vad som avses med importör och tillverkarens representant framgår av 1 kap. 5 §. När det gäller importörer gäller ansvaret för en importör som släpper ut produkten på marknaden inom EES. Regleringen motsvarar bestämmelsen i 6 § första stycket 2 i 1992 års lag. När det gäller tillverkarens representant saknar bestämmelsen motsvarighet i 1992 års lag. Om tillverkaren av en produkt eller komponent är etablerad utanför EES och har en representant, är denna representant skadeståndsansvarig enligt lagen på samma sätt som en importör. Om det både finns en skadeståndsansvarig importör av produkten och en tillverkarens representant, är båda ansvariga för skadan tillsammans med tillverkaren. Av 1 kap. 5 § följer att även tillverkarens representant ska vara etablerad inom EES.
Enligt fjärde punkten är en leverantör av distributionstjänster skadeståndsansvarig, om tillverkaren är etablerad utanför EES och det varken finns någon importör som är etablerad inom EES eller någon representant för tillverkaren. Även denna punkt saknar motsvarighet i 1992 års lag. För att skadeståndsansvar för en leverantör av distributionstjänster ska inträda krävs dels att tillverkaren är etablerad i ett tredje land, dels att det varken finns en skadeståndsansvarig importör som är etablerad i EES eller en representant
Prop. 2026/27:12
101
Prop. 2026/27:12 för tillverkaren enligt lagens definition. I de fallen blir varje leverantör av distributionstjänster skadeståndsansvarig tillsammans med tillverkaren. Vad som avses med leverantör av distributionstjänster framgår av 1 kap. 5 §.
Enligt andra stycket är en tillverkare av en produkt ansvarig för skada som har orsakats av en säkerhetsbrist i en komponent endast om sammankopplingen eller integreringen av komponenten gjordes inom produkttillverkarens kontroll. En produkt som innehåller digitala komponenter (t.ex. programvara) kan ofta ändras av komponenttillverkaren även efter att produkten som komponenten är integrerad i eller sammankopplad med har släppts ut på marknaden. Bestämmelsen i förevarande stycke innebär att komponenter som har integrerats i eller sammankopplats med produkten utanför produkttillverkarens kontroll inte omfattas av dennes ansvar.
Distributörer
2 § Om någon skadeståndsansvarig enligt 1 § som är etablerad inom EES inte kan identifieras är även en distributör av produkten skadeståndsansvarig.
Första stycket gäller dock inte om distributören inom en månad från det att den skadelidande krävt skadestånd eller begärt information om vem som kan hållas skadeståndsansvarig informerar den skadelidande om identiteten på någon som är skadeståndsansvarig enligt 1 § och är etablerad inom EES eller om identiteten på sin egen distributör.
Paragrafen, som utformas enligt Lagrådets förslag, innehåller bestämmelser om ansvaret för en distributör när det gäller anonyma produkter. Paragrafen motsvarar delvis 7 § i 1992 års lag. Den genomför artikel 8.3 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.5.2.
Enligt första stycket är en distributör skadeståndsansvarig om någon skadeståndsansvarig enligt 1 § som är etablerad inom EES inte kan identifieras. Av 1 kap. 5 § framgår att distributör är den som, utan att vara tillverkare eller importör, tillhandahåller en produkt på marknaden. Ansvaret för en distributör inträder när det inte utifrån den skadegörande produkten går att identifiera någon som är skadeståndsansvarig enligt 1 § eller den eller de som kan vara skadeståndsansvariga enligt nämnda bestämmelser är etablerade utanför EES. Vid dessa förhållanden ger den förevarande paragrafen en möjlighet för den skadelidande att rikta sitt krav på skadestånd mot den som har tillhandahållit produkten.
Den krets av skadeståndsansvariga som inte ska kunna identifieras för att skadeståndsansvar ska inträda för distributören omfattar – till skillnad från vad som följer av 1992 års lag – samtliga skadeståndsansvariga enligt 1 §.
Av andra stycket följer att distributören undgår skadeståndsansvar genom att inom en månad från det att den skadelidande krävt skadestånd eller begärt information om vem som kan hållas skadeståndsansvarig informerar den skadelidande om identiteten på någon som är skadeståndsansvarig enligt 1 § och som är etablerad inom EES, eller om identiteten på sin egen distributör. Samtliga distributörer i en distributionskedja har samma möjligheter att hänvisa den skadelidande till en skadeståndsansvarig i ett tidigare distributionsled. Regleringen innebär att hänvisningen, för att befria distributören från ansvar, inte måste göras till en aktör
102
inom EES. Regleringen innebär att ett meddelande enligt andra stycket går Prop. 2026/27:12 på distributörens risk.
Leverantörer av onlineplattformar
3 § Det som föreskrivs i 2 § om en distributör gäller också för en leverantör av en onlineplattform, om plattformen har gjort det möjligt för den skadelidande att med en näringsidkare ingå ett distansavtal som avser den skadegörande produkten. Skadeståndsansvaret gäller dock inte om det av onlineplattformen tydligt framgår att leverantören av plattformen endast förmedlar avtalet.
Paragrafen innehåller särskilda bestämmelser om ansvar för en leverantör en onlineplattform. Den saknar motsvarighet i 1992 års lag. Paragrafen genomför artiklarna 4.16 och 8.4 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.5.2.
När en leverantör av en onlineplattform uppfyller kraven för att vara tillverkare, importör, leverantör av distributionstjänster eller distributör av en produkt, omfattas denne i första hand av det ansvar som gäller för aktören i fråga enligt 1 §. Enligt den förevarande paragrafen kan en leverantör av en onlineplattform även i andra fall omfattas av skadeståndsansvar. För ansvar enligt paragrafen krävs dels att onlineplattformen har gjort det möjligt för den skadelidande att med en näringsidkare ingå ett distansavtal avseende den skadegörande produkten, dels att det inte av onlineplattformen tydligt framgår att leverantören endast förmedlar avtalet. Uttrycket onlineplattform har samma betydelse i lagen som i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/2065 av den 19 oktober 2022 om en inre marknad för digitala tjänster och om ändring av direktiv 2000/31/EG (förordningen om digitala tjänster), se artikel 4.16 i direktivet. Gemensamt för alla onlineplattformar är att de utgör värdtjänster som på uppdrag av en tjänstemottagare lagrar och förmedlar information som tillhandahålls av tjänstemottagaren. Som onlineplattformar räknas t.ex. internetbaserade marknadsplatser, sociala medier, prisjämförelsewebbplatser och sökmotorer. Med näringsidkare avses en fysisk eller juridisk person som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk natur (jfr NJA 2018 s. 475, se även kommentarerna till 1 kap. 1 och 5 §§). Ansvar enligt paragrafen kan t.ex. komma i fråga om onlineplattformen marknadsför produkten i sitt eget namn i stället för att använda namnet på den näringsidkare som kommer att tillhandahålla produkten, eller om det felaktigt framstår som om onlineplattformen bestämmer priset på de varor som näringsidkaren erbjuder. Med distansavtal avses detsamma som i lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler.
En leverantör av en onlineplattform enligt denna bestämmelse kan befria sig från skadeståndsansvar på samma sätt som en distributör, dvs. genom att inom en månad från det att den skadelidande krävt skadestånd eller begärt information om vem som kan hållas skadeståndsansvarig informera den skadelidande om identiteten på någon som är skadeståndsansvarig enligt 1 § och som är etablerad inom EES, eller om identiteten på en distributör i ett tidigare led, se kommentaren till 2 §.
103
Prop. 2026/27:12 Ansvar för väsentligen ändrade produkter
4 § Om en produkt, efter att den släppts ut på marknaden eller tagits i bruk, väsentligen har ändrats utanför tillverkarens kontroll och därefter tillhandahållits på marknaden eller tagits i bruk, är den som har gjort ändringen skadeståndsansvarig enligt 1 § första stycket 1.
En ändring ska anses vara väsentlig, om det följer av lag eller andra föreskrifter om produktsäkerhet. Om det inte finns sådana föreskrifter som gäller för produkten, ska ändringen anses väsentlig om ändringen
1.förändrar produktens prestanda, ändamål eller typ på ett sätt som inte kunnat förutses vid den riskbedömning som gjordes vid tillverkningen av den ursprungliga produkten, och
2.medför att riskens art förändras, att en ny risk uppstår eller att risknivån höjs.
Paragrafen innehåller bestämmelser om skadeståndsansvar för väsentligen ändrade produkter. Den saknar motsvarighet i 1992 års lag. Paragrafen genomför artiklarna 4.18 och 8.2 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.5.3.
En produkt som väsentligen ändras efter att den har släppts ut på marknaden eller tagits i bruk är i princip att betrakta som en ny produkt (jfr skäl 39 i direktivet). Av första stycket framgår att den som väsentligen ändrar en produkt som därefter tillhandahålls på marknaden eller tas i bruk ansvarar som en tillverkare av produkten, om ändringen görs utanför den ursprunglige tillverkarens kontroll (jfr 1 § första stycket 1). Ansvaret för den aktör som genomför den väsentliga ändringen gäller jämte de aktörer som ansvarar för den ursprungliga produkten (jfr dock 5 § första stycket 8 om ansvarsbefrielse).
Om tillverkaren av en produkt själv utför en väsentlig ändring av produkten och därefter tillhandahåller den på marknaden, är den tillverkaren alltjämt skadeståndsansvarig enligt 1 § för skador som produkten orsakar på grund av en säkerhetsbrist. Samma sak gäller om denne ger sitt tillstånd till eller samtycker till att någon annan genomför en väsentlig ändring av produkten (jfr definitionen av tillverkarens kontroll i 1 kap.
5§).
För ansvar krävs vidare att den väsentligt ändrade produkten tillhanda-
hålls på marknaden eller tas i bruk. Vad som avses med uttrycken framgår av 1 kap. 5 §.
Regler för bedömningen av om en ändring är att anse som väsentlig finns i andra stycket. Till att börja med ska en ändring anses vara väsentlig, om det följer av lag eller annan föreskrift om produktsäkerhet. Regleringen ger uttryck för produktansvarsreglernas nära samband med produktsäkerhetslagstiftningen. Om det finns kriterier uppställda för vad som ska anses vara en väsentlig ändring av en produkt i regler om produktsäkerhet som gäller för den aktuella produkten, ska de alltså gälla. Generella kriterier finns bl.a. i artikel 13.2 i förordningen (EU) 2023/988 om allmän produktsäkerhet (jfr skäl 39 i direktivet). Sektorsspecifika kriterier finns bl.a. i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1689 av den 13 juni 2024 om harmoniserade regler för artificiell intelligens och om ändring av förordningarna (EG) nr 300/2008, (EU) nr 167/2013, (EU) nr 168/2013, (EU) 2018/858, (EU) 2018/1139 och (EU) 2019/2144 samt direktiven 2014/90/EU, (EU) 2016/797 och (EU) 2020/1828 (AI-förordningen) och
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/1230 av den 14 juni
104
2023 om maskiner och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/42/EG och rådets direktiv 73/361/EEG (maskinförordningen). Om det för ett visst branschområde finns produktsäkerhetsföreskrifter som fastställer när en ändring ska anses väsentlig, tillämpas de reglerna.
Vidare framgår i två punkter i andra stycket vad som gäller om det saknas särskilda regler för produkten i fråga om när en ändring ska anses vara väsentlig.
Enligt första punkten krävs att ändringen förändrar en produkts prestanda, ändamål eller typ på ett sätt som inte kunde förutses vid den ursprungliga riskbedömningen (jfr artikel 13 förordningen (EU) 2023/988 om allmän produktsäkerhet). Det kan exempelvis handla om att en ny och kraftfullare motor monteras in i ett fordon eller att en viss programvara helt ersätts av ny programvara. En reparation som innebär att till exempel en mobiltelefon eller ett kylskåp återställs till dess ursprungliga funktion genom ett batteri- eller elkabelsutbyte medför inte någon ändrad prestanda, ändamål eller typ. Om reparationen däremot innefattar modifikationer, och särskilt om dessa avser delar av produkten som kan påverka dess helhet, exempelvis mjukvaruuppgraderingar eller ingrepp i en produkts strömförsörjning eller batterityp, kan dessa innebära en prestandaförbättring som påverkar risken på sätt som avses i andra punkten.
Enligt andra punkten krävs att förändringen dessutom innebär att riskens art förändras, en ny risk uppstår eller att risknivån ökas. Det handlar alltså som utgångspunkt om att besvara frågan på vilket sätt ändringen påverkar risken. Bestämmelsen tar sikte på ändringar som ändrar produktens ursprungliga avsedda funktioner eller påverkar dess överensstämmelse med tillämpliga säkerhetskrav eller ändrar dess riskprofil (se skäl 39 i direktivet).
Befrielse från ansvar
5 § Skadeståndsansvar gäller inte för
1.en tillverkare eller importör som visar att denne inte har släppt ut produkten på marknaden eller tagit den i bruk,
2.en distributör som visar att denne inte har tillhandahållit produkten på marknaden,
3.en tillverkare eller importör som gör sannolikt att säkerhetsbristen inte fanns när produkten släpptes ut på marknaden eller togs i bruk,
4.en distributör som gör sannolikt att säkerhetsbristen inte fanns när distributören tillhandahöll produkten på marknaden,
5.den som visar att säkerhetsbristen beror på att produkten måste stämma överens med lag eller andra föreskrifter om produktsäkerhet,
6.den som visar att det med hänsyn till det vetenskapliga och tekniska kunskapsläget då produkten släpptes ut på marknaden eller togs i bruk, eller under den tid som produkten stod under tillverkarens kontroll, inte var möjligt att upptäcka säkerhetsbristen,
7.den tillverkare av en sådan komponent som avses i 1 § första stycket 2 som visar att säkerhetsbristen i komponenten beror på utformningen av produkten som komponenten har integrerats i eller sammankopplats med, eller de anvisningar som tillverkaren av produkten har lämnat till komponentens tillverkare, eller
8.den som enligt 4 § är ansvarig för en väsentligen ändrad produkt, om denne visar att säkerhetsbristen avser en del av produkten som inte påverkas av ändringen.
Prop. 2026/27:12
105
Prop. 2026/27:12 Första stycket 3 och 4 gäller inte om säkerhetsbristen beror på
1.produktens programvara eller en tillhörande tjänst och produkten var inom tillverkarens kontroll när säkerhetsbristen uppstod, eller
2.en väsentlig ändring av produkten som gjordes inom tillverkarens kontroll.
| Paragrafen anger förutsättningar för befrielse från skadeståndsansvar. Den | |
| motsvarar 8 § i 1992 års lag. Paragrafen genomför artikel 11 i direktivet. | |
| Övervägandena finns i avsnitt 6.5.4, där också Lagrådets synpunkter | |
| behandlas. | |
| I första stycket anges vissa omständigheter som fritar den som annars | |
| hade varit skadeståndsskyldig från ansvar. Det är den som gör gällande att | |
| det föreligger en grund för ansvarsbefrielse som har bevisbördan för sitt | |
| påstående. Kan den som skadeståndskravet riktas mot åstadkomma tillräcklig | |
| bevisning för en ansvarsbefrielsegrund går han eller hon fri från skadestånds- | |
| skyldighet. Att bestämmelserna om ansvarsfrihet ska tolkas restriktivt följer | |
| av etablerad praxis från EU-domstolen (se avgörandet Veedfald, C-203/99, | |
| EU:C:2001:258 p. 15). | |
| Enligt första punkten ska den tillverkare eller den importör befrias från | |
| skadeståndsskyldighet som visar att han eller hon inte har släppt ut den | |
| skadegörande produkten på marknaden eller tagit den i bruk. Bestämmelsen | |
| innebär att för att undgå det strikta ansvaret måste den annars ansvarige | |
| bevisa att han eller hon inte har släppt ut den skadegörande produkten på | |
| marknaden eller tagit den i bruk, eller i vart fall att det inte har skett i | |
| näringsverksamhet. Motsvarande gäller enligt andra punkten för den | |
| distributör som visar att han eller hon inte har tillhandahållit den skade- | |
| görande produkten på marknaden. Beträffande begreppet näringsverk- | |
| samhet, se kommentarerna till 1 kap. 1 § andra stycket 1 och 5 §. Bestäm- | |
| melserna i de aktuella punkterna avser främst fall då någon annan än | |
| tillverkaren har sett till att produkten lämnat tillverkningsledet eller när | |
| användningen av produkten sker mot tillverkarens vilja, t.ex. när | |
| framställningsprocessen ännu inte är avslutad (jfr skäl 49 i direktivet och | |
| EU-domstolens domar Veedfald, C-203/99, EU:C:2001:258 p. 16 samt | |
| O'Byrne, C-127/04, EU:C:2006:93 p. 24). Det kan exempelvis handla om att | |
| avfall hämtas från en soptipp eller att ett giftigt ämne stjäls från ett | |
| laboratorium och skadar den som tillägnat sig det. | |
| Tredje och fjärde punkterna motsvarar 8 § 2 i 1992 års lag. Bestäm- | |
| melserna ger uttryck för att tidpunkten för utsläppande på marknaden eller | |
| ibruktagande normalt är den tidpunkt då en produkt lämnar tillverkarens | |
| kontroll. Enligt tredje punkten undgår tillverkaren eller importören skade- | |
| ståndsansvar om han eller hon gör sannolikt att säkerhetsbristen inte | |
| fanns när produkten släpptes ut på marknaden eller togs i bruk. Det kan | |
| exempelvis vara fråga om säkerhetsbrister som beror på handhavandefel i | |
| brukarledet. I fråga om distributörer gäller motsvarande för det fall | |
| säkerhetsbristen inte fanns när distributören tillhandahöll produkten på | |
| marknaden. I andra stycket finns undantag från bestämmelserna i tredje och | |
| fjärde punkterna som innebär att även om den som skadeståndskravet riktas | |
| mot gör sannolikt att säkerhetsbristen inte fanns vid den relevanta | |
| tidpunkten kan ansvar ändå komma i fråga, se kommentaren till det | |
| stycket. | |
| Enligt femte punkten gäller ansvarsbefrielse för den som visar att | |
| 106 | säkerhetsbristen beror på att produkten måste stämma överens med lag |
eller annan föreskrift om produktsäkerhet. Bestämmelsen motsvarar 8 § 3 i 1992 års lag (jfr prop. 1990/91:197 s. 120).
I sjätte punkten framgår att skadeståndsansvar inte gäller för den som visar att det på grund av det vetenskapliga och tekniska kunskapsläget vid den tidpunkt då produkten släpptes ut på marknaden eller togs i bruk inte var möjligt att upptäcka säkerhetsbristen (s.k. utvecklingsskador). Punkten motsvarar 8 § 4 i 1992 års lag, med den ändringen att den relevanta tidpunkten sträcks ut i en situation där tillverkaren behåller kontrollen över sin produkt. Vad som avses med tillverkarens kontroll framgår av 1 kap. 5 §.
Sjunde punkten anger omständigheter som befriar en annars ansvarig komponenttillverkare från ansvar. Om en komponent har orsakat en säkerhetsbrist i den produkt som komponenten var integrerad i eller sammankopplad med, undgår komponenttillverkaren skadeståndsansvar om han eller hon visar att säkerhetsbristen beror på utformningen av produkten som komponenten användes i eller med, eller på de anvisningar som tillverkaren av den produkten har gett till komponenttillverkaren. Bestämmelsen innebär att en komponenttillverkare inte ansvarar för en felaktig användning av komponenten som han eller hon inte har kunnat kontrollera. 1992 års lag innehåller inte någon motsvarande uttrycklig bestämmelse, men ansvarsbefrielse på liknande grund har ändå ansetts gälla enligt den lagen (jfr prop. 1990/91:197 s. 45–46).
Även åttonde punkten saknar motsvarighet i 1992 års lag. Den reglerar frågan om ansvarsbefrielse för en tillverkare av en väsentligen ändrad produkt. Reglerna om skadeståndsansvar för en väsentligen ändrad produkt finns i 4 §. Av den paragrafen framgår att om en produkt har ändrats väsentligen utanför tillverkarens kontroll efter att den har släppts ut på marknaden eller tagits i bruk, är den som har gjort ändringen skadeståndsansvarig. Det innebär t.ex. att den som väsentligen ändrar en bils programvara är skadeståndsansvarig för en skada som har orsakats på grund av en säkerhetsbrist som programvaruuppgraderingen orsakat. Bestämmelsen i den förevarande punkten innebär att den som väsentligen har ändrat en produkt befrias från skadeståndsansvar om han eller hon visar att säkerhetsbristen som har orsakat skadan finns i en del av produkten som inte påverkas av ändringen. Om skadan i det nyssnämnda exemplet i stället beror på ett konstruktionsfel i bilens bromsar, undgår den som har gjort den väsentliga ändringen i bilens programvara skadeståndsansvar, under förutsättning att bromsarna inte påverkas av ändringen.
Andra stycket innehåller undantag till reglerna om ansvarsbefrielse i första stycket tredje och fjärde punkterna. Om någon av förutsättningarna i andra stycket föreligger, ska den som annars befrias från skadeståndsansvar enligt nämnda punkter ändå vara ansvarig. Stycket saknar motsvarighet i 1992 års lag.
Enligt första punkten gäller inte första stycket 3 och 4 om säkerhetsbristen beror på produktens programvara eller en tillhörande tjänst och produkten var inom tillverkarens kontroll när säkerhetsbristen uppstod. Det innebär att tillverkare i ett sådant fall ansvarar för en säkerhetsbrist, även om säkerhetsbristen uppkommer efter att produkten släpptes ut på marknaden eller togs i bruk.
Om det t.ex. enligt presentationen av en smart-tv ingår en videoapplikation, men användaren är tvungen att ladda ned applikationen från någon annans webbplats efter köpet av tv:n, förblir tillverkaren av tv:n
Prop. 2026/27:12
107
Prop. 2026/27:12 (tillsammans med tillverkaren av videoapplikationen) ansvarig för en skada som har orsakats på grund av en säkerhetsbrist i videoapplikationen. I ett sådant fall gäller inte ansvarsbefrielse även om säkerhetsbristerna uppstod först efter att tv:n släpptes ut på marknaden (se skäl 50 i direktivet). Ett annat exempel är om en säkerhetsbrist i ett självstyrande fordons navigationssystem orsakar en skada. Bestämmelsen i förevarande punkt innebär att tillverkarens kontroll över navigationssystemet medför att bilens tillverkare ansvarar för skadan, även om säkerhetsbristen inte fanns när bilen släpptes ut på marknaden. Att även andra aktörer kan vara ansvariga jämte biltillverkaren framgår av 1 §.
Regleringen träffar även tillverkarens ansvar för skador som beror på en avsaknad av uppdateringar eller uppgraderingar av produktens programvara som varit nödvändiga för att upprätthålla säkerheten. Om en produkts säkerhetsbrister består i att det saknas uppdateringar eller uppgraderingar av programvaran som är nödvändiga för att hantera sårbarheter i fråga om cybersäkerhet, är alltså tillverkaren ansvarig även om säkerhetsbristerna uppstod först efter att produkten släpptes ut på marknaden. Skadeståndsansvar gäller dock inte om skadan beror på att produktens ägare inte har installerat en uppdatering eller uppgradering som tillhandahållits i syfte att säkerställa eller upprätthålla en produkts säkerhetsnivå (se skäl 51 i direktivet).
Av andra punkten framgår att första stycket 3 och 4 inte gäller om säkerhetsbristen beror på en väsentlig ändring av produkten som gjordes inom tillverkarens kontroll. Av 4 § första stycket följer motsatsvis att en tillverkare som själv, eller genom någon annan, genomför väsentliga ändringar av sin egen produkt ansvarar för säkerhetsbrister som beror på den väsentliga ändringen.
4 kap. Jämkning och regressrätt Jämkning
1 § Skadeståndet får jämkas efter vad som är skäligt, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan.
Paragrafen innehåller en bestämmelse om jämkning och motsvarar 10 § i 1992 års lag (jfr prop. 1992/93:38 s. 25–27). Den genomför artikel 13.2 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.8.
Regressrätt
2 § Om två eller flera enligt denna lag är ansvariga för samma skada, ska skadeståndsansvaret slutligen fördelas mellan dem efter vad som är skäligt.
| Paragrafen innehåller bestämmelser om slutlig fördelning av skade- | |
| ståndsansvar när flera enligt lagen är ansvariga för samma skada. Den | |
| saknar motsvarighet i 1992 års lag. Paragrafen genomför artiklarna 12 och | |
| 14 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.8, där också Lagrådets | |
| synpunkter behandlas. | |
| Det kan uppstå situationer där två eller flera parter är skadestånds- | |
| ansvariga för en skada som ska ersättas enligt lagen. Enligt 6 kap. 4 § | |
| 108 | skadeståndslagen (1972:207) svarar parterna som huvudregel solidariskt |
för skadan. Det innebär att den skadelidande kan vända sig till vilken som Prop. 2026/27:12 helst av dem och begära ut hela beloppet. Av den förevarande paragrafen
framgår, i linje med allmänna skadeståndsrättsliga principer, att skadeståndsansvaret slutligen ska fördelas mellan dem efter vad som är skäligt. Den som betalar skadeståndsbeloppet till den skadelidande har därmed rätt att kräva tillbaka en del av eller hela beloppet från övriga skadeståndsansvariga.
Fördelningen av skadeståndsansvaret ska enligt paragrafen ske efter vad som är skäligt. Det innebär inte någon ändring i förhållande till vad som hittills har ansetts gälla i situationer där flera ansvarar på objektiv grund (jfr exempelvis prop. 2009/10:142 s. 11 med hänvisade rättsfall).
Bestämmelsen i paragrafen är dispositiv i förhållande till de produktansvariga (jfr 3 § andra stycket). Lagen hindrar alltså inte att dessa sluter ett avtal som reglerar hur produktansvaret ska fördelas mellan dem inbördes. Denna avtalsfrihet innebär exempelvis att en tillverkare som integrerar en komponent i sin produkt kan avtala bort sin regressrätt i förhållande till komponenttillverkaren. Det följer av 1 kap. 6 § att en produktansvarig däremot inte kan begränsa sina skyldigheter enligt lagen gentemot en skadelidande.
3 § Den som enligt 31 § fjärde stycket konsumenttjänstlagen (1985:716) eller 6 kap. 3 § andra stycket konsumentköplagen (2022:260) har betalat skadestånd för en skada som berättigar till ersättning enligt denna lag inträder intill det utgivna beloppet i den skadelidandes rätt till sådan ersättning.
Avtalsvillkor som inskränker den ersättningsberättigades rätt enligt första stycket är utan verkan.
Paragrafen, som utformas med beaktande av Lagrådets förslag, behandlar ett särskilt fall av regressrätt. Paragrafens första stycke motsvarar 11 § i 1992 års lag (se prop. 1990/91:197 s. 121—123). Övervägandena finns i avsnitt 6.8.
Andra stycket anger att avtalsvillkor som inskränker den ersättningsberättigades rätt enligt första stycket är utan verkan. Det innebär att den som regressanspråket riktas mot inte kan befria sig från sitt ansvar genom avtal med ett senare distributionsled. Stycket saknar motsvarighet i 11 § i 1992 års lag, men innebär inte någon ändring i sak eftersom 11 § i den lagen omfattades av lagens tvingande reglering (jfr 5 § i 1992 års lag och 1 kap. 6 §).
5 kap. Preskription
1 § Den som vill ha skadestånd enligt denna lag ska väcka talan inom tre år från det att han eller hon fick eller rimligen borde ha fått kännedom om skadan, säkerhetsbristen och en näringsidkare som kan vara skadeståndsansvarig.
En talan om skadestånd måste dessutom väckas inom tio år från det att den skadegörande produkten
1.släpptes ut på marknaden eller togs i bruk, eller
2.om det gäller en väsentligen ändrad produkt, tillhandahölls på marknaden eller togs i bruk efter den väsentliga ändringen.
En talan om skadestånd som avser en latent personskada får dock väckas efter den tid som anges i andra stycket, om den skadelidande på grund av skadans
109
Prop. 2026/27:12
110
beskaffenhet varit förhindrad att väcka talan i tid. En sådan talan måste väckas inom 25 år från det att fristen började löpa enligt andra stycket.
Paragrafen innehåller bestämmelser om preskription av skadeståndsansvaret enligt lagen. Den motsvarar delvis 12 § första och andra styckena i 1992 års lag (se prop. 1990/91:197 s. 123–125). Paragrafen genomför delvis artiklarna 16 och 17 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.9.
I första stycket anges att den som vill ha skadestånd enligt lagen ska väcka talan inom tre år från det att han eller hon fick eller rimligen borde ha fått kännedom om skadan, säkerhetsbristen och en näringsidkare som kan vara skadeståndsansvarig. Någon ändring i sak i förhållande till 12 § första stycket i 1992 års lag är inte avsedd. (Beträffande tidpunkten för sådan kännedom om skadan vid progressiv sjukdom, se EU-domstolens dom Sanofi Pasteur, C-338/24, EU:C:2026:248.)
I andra stycket anges en yttersta preskriptionstid inom vilken en skadeståndstalan enligt lagen måste väckas. Av första punkten framgår att talan måste väckas inom tio år från det att den skadegörande produkten släpptes ut på marknaden eller togs i bruk. Regeln motsvarar 12 § andra stycket i 1992 års lag.
Andra punkten anger när den tioåriga preskriptionstiden börjar löpa i fråga om en väsentligen ändrad produkt (jfr 3 kap. 4 §). För en väsentligen ändrad produkt räknas preskriptionstiden från det tillfälle när produkten tillhandahölls på marknaden eller togs i bruk efter att den väsentliga ändringen gjorts. Om en väsentlig ändring består i exempelvis en uppdatering eller uppgradering av en programvara ska den väsentligt ändrade produkten anses ha tillhandahållits på marknaden eller tagits i bruk vid den tidpunkt då ändringen faktiskt görs (se skäl 40 i direktivet).
Genom tredje stycket införs en förlängd yttersta preskriptionstid på 25 år i fråga om latenta personskador. För att den skadelidande ska kunna utnyttja den längre tidsfristen krävs det att han eller hon på grund av skadans beskaffenhet varit förhindrad att väcka talan inom den tid som anges i andra stycket. Så kan vara fallet om symptomen på en personskada enligt medicinska bevis inte visar sig förrän efter den tioåriga preskriptionstidens utgång och den skadelidande inte på något annat sätt fått kännedom om skadan.
Följden av att en talan inte väcks i tid är att den skadelidande inte har rätt till skadestånd. Det framgår av 2 §.
Den förevarande paragrafen gäller enligt sin ordalydelse endast talan om skadestånd. Det innebär att regresskrav inte omfattas av den. Vid prövningen av om en regressfordran enligt 4 kap. 2 § har preskriberats gäller i stället, liksom enligt hittillsvarande regler, bestämmelserna i preskriptionslagen (1981:130). När det gäller regresskrav enligt 4 kap. 3 § omfattas motsvarande regresskrav i 1992 års lag av den lagens regler om preskription (se prop. 1990/91:197 s. 123–124). Någon särreglering för dessa situationer föreskrivs inte i den förevarande paragrafen, vilket innebär att frågan om preskription gällande regressfordringar både enligt 4 kap. 2 och 3 §§ prövas med tillämpning av preskriptionslagen (se 4 § preskriptionslagen). Enligt förarbetena till den lagen är preskriptionstiden för en regressfordran av samma längd som preskriptionstiden för den ursprungliga fordringen (se prop. 1979/80:119 s. 93). Det innebär att en sådan regressfordran preskriberas samtidigt som skadeståndsansvaret.
Dock har den som har betalat skadeståndet enligt 4 § preskriptionslagen Prop. 2026/27:12 alltid en frist på minst ett år räknat från betalningen för att framställa sina
regresskrav.
2 § Den som inte väcker talan i tid har inte rätt till skadestånd.
Paragrafen anger verkan av preskription. Den motsvarar 12 § tredje stycket i 1992 års lag (se prop. 1990/91:197 s. 125). Paragrafen genomför delvis artiklarna 16 och 17 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.9.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
1.Denna lag träder i kraft den 1 januari 2027.
2.Genom lagen upphävs produktansvarslagen (1992:18).
3.Den upphävda lagen gäller dock fortfarande för produkter som har släppts ut på marknaden eller tagits i bruk före ikraftträdandet
Genom bestämmelserna genomförs artikel 2.1 och artikel 21 i det nya direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 9.
Enligt första punkten börjar den nya lagen att tillämpas den 1 januari 2027. Av andra punkten följer att 1992 års lag upphävs samma dag som lagen träder i kraft. 1992 års lag ska fortfarande ska gälla för produkter som har släppts ut på marknaden eller tagits i bruk före ikraftträdandet. Detta framgår av tredje punkten.
12.2Förslaget till lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410)
Trafikförsäkringsanstalts återkravsrätt m.m.
20 § Om trafikskadeersättning har betalats för en skada som vållats uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet, inträder försäkringsanstalten intill det utgivna beloppet i den skadelidandes rätt till skadestånd av skadevållaren. Detsamma gäller om skadan har vållats genom vårdslöshet av en förare som har gjort sig skyldig till brott som avses i 4 eller 4 a § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott.
Om trafikskadeersättning har betalats för en skada som omfattas av produktansvarslagen (2026:000), inträder försäkringsanstalten intill det utgivna beloppet i den skadelidandes rätt till skadestånd enligt den lagen.
Om en infrastrukturförvaltare är ansvarig enligt järnvägstrafiklagen (2018:181) eller annan författning för skada till följd av spårdriften och trafikskadeersättning har utgått för skadan, får försäkringsanstalten kräva ersättningen åter från infrastrukturförvaltaren i den omfattning som är skälig med hänsyn till den medverkan som har förekommit på ömse sidor och omständigheterna i övrigt.
I paragrafen ändras hänvisningen till 1992 års lag till att i stället avse den nya produktansvarslagen. I övrigt görs språkliga ändringar. Övervägandena finns i avsnitt 8.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
1.Denna lag träder i kraft den 1 januari 2027.
2.Äldre föreskrifter gäller fortfarande för trafikskadeersättning som har betalats för
| en skada som omfattas av produktansvarslagen (1992:18). | 111 |
Prop. 2026/27:12 Ikraftträdandetidpunkten anges i punkten 1.
112
Av andra punkten framgår att äldre föreskrifter fortfarande gäller för trafikskadeersättning som har betalats för en skada som omfattas av 1992 års lag.
12.3Förslaget till lag om ändring i patientskadelagen (1996:799)
Återkrav
20 § Om patientskadeersättning har lämnats för en skada som vållats uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet, inträder försäkringsgivaren intill det utgivna beloppet i den skadelidandes rätt till skadestånd.
Om patientskadeersättning har betalats för en skada som omfattas av produktansvarslagen (2026:000), inträder försäkringsgivaren intill det utgivna beloppet i den skadelidandes rätt till skadestånd enligt den lagen.
Om en skada omfattas av trafikförsäkring enligt trafikskadelagen (1975:1410) och patientskadeersättning har lämnats för skadan, inträder försäkringsgivaren intill det utgivna beloppet i den skadelidandes rätt till trafikskadeersättning.
I paragrafen ändras hänvisningen till 1992 års lag till att i stället avse den nya lagen. I övrigt görs språkliga ändringar. Övervägandena finns i avsnitt 8.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
1.Denna lag träder i kraft den 1 januari 2027.
2.Äldre föreskrifter gäller fortfarande för patientskadeersättning som har betalats för en skada som omfattas av produktansvarslagen (1992:18).
Ikraftträdandetidpunkten anges i punkten 1.
Av andra punkten framgår att äldre föreskrifter fortfarande gäller för patientskadeersättning som har betalats för en skada som omfattas av 1992 års lag.
12.4Förslaget till lag om ändring i elsäkerhetslagen (2016:732)
Ansvar för skada som orsakas av säkerhetsbrist i el
29 § Om en fysisk person har orsakats en skada på grund av en säkerhetsbrist i el som har släppts ut på marknaden från en elektrisk anläggning med egen generator eller transformator, ska anläggningens innehavare ersätta skadan.
Rätten till skadestånd enligt första stycket avser
1.personskada,
2.sakskada som orsakats på egendom som inte användes uteslutande för yrkesmässiga ändamål, och
3.ren förmögenhetsskada på grund av förlust eller förvanskning av data som användes uteslutande för personliga ändamål.
Paragrafen innehåller grundläggande bestämmelser om rätt till skadestånd för skador orsakade på grund av en säkerhetsbrist i el. Den anger även
produktansvarets omfattning och vem som är ansvarig. Paragrafen genom- Prop. 2026/27:12 för delvis artiklarna 5.1, 6 och 8.1 i direktivet. Övervägandena finns i
avsnitt 7.1–7.3.
| Paragrafen ändras på så sätt att produktansvarets omfattning utvidgas till | |
| att omfatta vissa ytterligare sakskador och den nya skadetypen ren | |
| förmögenhetsskada på grund av förlust eller förvanskning av data. | |
| I paragrafens första stycke förtydligas att rätten till skadestånd endast | |
| tillkommer fysiska personer. Det innebär inte någon ändring i sak. Vidare | |
| görs en språklig anpassning till direktivet på så sätt att produktansvaret | |
| enligt paragrafen gäller för el som har släppts ut på marknaden. Uttrycket | |
| avser det första tillhandahållandet av en produkt på marknaden inom EES. | |
| En produkt tillhandahålls på marknaden när den levereras för distribution, | |
| förbrukning eller användning, som ett led i en näringsverksamhet | |
| (jfr 1 kap. 5 § i den nya produktansvarslagen). Någon ändring i sak är inte | |
| avsedd. | |
| Enligt det ändrade andra stycket avser rätten till skadestånd enligt första | |
| stycket personskada, sakskada som orsakats på egendom som inte | |
| användes uteslutande för yrkesmässiga ändamål och ren förmögen- | |
| hetsskada på grund av förlust eller förvanskning av data som användes | |
| uteslutande för personliga ändamål. I fråga om sakskada innebär ändringen | |
| en utvidgning av ersättningsrätten till föremål som visserligen inte | |
| användes huvudsakligen för enskilt ändamål, så länge föremålet inte | |
| användes uteslutande för yrkesmässiga ändamål. Ändringarna innebär | |
| vidare att rätten till skadestånd omfattar ren förmögenhetsskada på grund | |
| av förlust eller förvanskning av data. Med data avses varje digital | |
| återgivning av handlingar, fakta eller information och varje samman- | |
| ställning av sådana handlingar, sådana fakta eller sådan information, se | |
| artikel 4.6 i direktivet och art. 2.1 i Europaparlamentets och rådets | |
| förordning (EU) 2022/868 av den 30 maj 2022 om europeisk dataförvalt- | |
| ning och om ändring av förordning (EU) 2018/1724 (dataförvaltnings- | |
| akten). Förlust eller förvanskning av data innebär att data förloras eller blir | |
| oläslig, felaktig eller annars oanvändbar. Ersättning enligt punkten tar sikte | |
| på skada som uppstår utan att det sker som en följd av en sakskada, t.ex. | |
| om radering sker av data som fanns lagrad på ett lagringsmedium utan att | |
| själva mediet skadas. Den skadelidande har rätt till ersättning för den | |
| ekonomiska skada som förlusten eller förvanskningen medfört. En | |
| skadelidande kan därmed inte kräva att skadade eller förlorade data | |
| återskapas eller kompensation för lidande eller annan ideell skada. Skada | |
| i data enligt denna lag ska inte förväxlas med den skada som orsakas av | |
| dataläckor eller överträdelser av dataskyddsregler. Sådana skador ersätts | |
| enligt annan lagstiftning om dataskydd (jfr artikel 2.4 a i direktivet). | |
| Bestämmelsen om tvingande verkan i det hittillsvarande tredje stycket | |
| flyttas till en ny paragraf, 29 a §. | |
| 29 a § Avtalsvillkor som inskränker skadeståndsskyldigheten enligt 29 § är utan | |
| verkan. | |
| Paragrafen, som är ny, innehåller en bestämmelse om att vissa av lagens | |
| regler om produktansvar är tvingande. Genom paragrafen genomförs | |
| delvis artikel 15 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 7.1. | |
| Paragrafen motsvarar hittillsvarande 29 § tredje stycket. | 113 |
Prop. 2026/27:12 30 § Skadeståndsansvaret enligt 29 § gäller inte den som
114
1.visar att denne inte har släppt ut elen på marknaden,
2.gör sannolikt att säkerhetsbristen har uppkommit efter att elen släpptes ut på marknaden,
3.visar att säkerhetsbristen beror på att elen måste stämma överens med lag eller andra föreskrifter om produktsäkerhet, eller
4.visar att det med hänsyn till det vetenskapliga och tekniska kunskapsläget vid den tidpunkt då elen släpptes ut på marknaden inte var möjligt att upptäcka säkerhetsbristen.
Paragrafen innehåller bestämmelser om ansvarsbefrielse. Den genomför delvis artikel 11 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 7.1.
Paragrafen ändras på så sätt att uttrycket sätta i omlopp byts ut mot släppa ut på marknaden. Någon ändring i sak är inte avsedd. Vad som avses med uttrycket släppa ut på marknaden redovisas i kommentaren till 29 §.
30 a § Elen ska anses ha en säkerhetsbrist enligt 29 §, om
1.elen inte uppfyller de krav i lag eller andra föreskrifter om produktsäkerhet som avser att förhindra den skada som elen har orsakat,
2.skadan har orsakats på grund av ett uppenbart funktionsfel i elen under rimligen förutsebar användning eller annars under normala omständigheter,
3.den som vid en tvist om skadestånd enligt denna lag påstås vara skadeståndsansvarig inte följer ett föreläggande enligt rättegångsbalken att lägga fram ett skriftligt bevis eller att tillhandahålla ett föremål för syn eller besiktning avseende frågan om säkerhetsbrist, eller
4.det görs sannolikt att elen har en säkerhetsbrist och full bevisning om säkerhetsbristen inte alls eller endast med särskild svårighet kan föras.
Första stycket gäller dock inte om den som påstås vara skadeståndsansvarig visar att elen inte har en säkerhetsbrist.
Paragrafen, som är ny och utformas i linje med Lagrådets förslag, innehåller bestämmelser om att det vid tvist om skadestånd enligt 29 § i vissa fall ska anses att elen har en säkerhetsbrist. Paragrafen genomför artikel 10.2 och delvis artikel 10.4 och 10.5 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 7.3.
Som utgångspunkt ankommer det på den skadelidande att visa att det har inträffat en skada, att den aktuella elen har en säkerhetsbrist och att det finns ett orsakssamband mellan säkerhetsbristen och skadan (jfr artikel 10.1 i direktivet). Enligt den förevarande paragrafen ska det vid en tvist om skadestånd enligt 29 § under vissa förutsättningar anses att elen har en säkerhetsbrist. Om det enligt någon av bestämmelserna i paragrafen ska anses att elen har en säkerhetsbrist ankommer det på den som har utpekats som skadeståndsansvarig att visa att elen inte har en säkerhetsbrist, se nedan om andra stycket.
Av första stycket framgår under vilka förutsättningar som elen ska anses ha en säkerhetsbrist.
En säkerhetsbrist ska enligt första punkten anses föreligga om elen i fråga inte uppfyller de krav som uppställs i lag eller andra föreskrifter om produktsäkerhet. Vidare krävs att produktsäkerhetskravet som inte uppfylls är avsett att förebygga risken för en sådan skada som tvisten gäller. Regler om krav på el som sådan finns i ellagen (1997:857). Enligt 4 kap. 18 § i den lagen ska ett nätföretags överföring av el för någon annans räkning ha god kvalitet (se prop. 2001/02:56 s. 32–34 och 60–61 och prop.
| 2021/22:153 s. 159). Innebörden av att överföringen av el har god kvalitet | Prop. 2026/27:12 |
| regleras närmare i föreskrifter om produktsäkerhet (se t.ex. Svensk | |
| standard SS-EN 50160 om spänningens egenskaper i elnät för allmän | |
| distribution och Energimarknadsinspektionens föreskrifter och allmänna | |
| råd om krav som ska vara uppfyllda för att överföringen av el ska vara av | |
| god kvalitet, EIFS 2023:3). Från och med den 1 januari 2027, när två nya | |
| lagar som ersätter ellagen träder i kraft, regleras kravet på el i 7 kap. 3 § | |
| elmarknadslagen (2026:1281) (se närmare prop. 2025/26:240 s. 223 med | |
| hänvisningar). | |
| Av andra punkten framgår att elen ska anses ha en säkerhetsbrist också | |
| om skadan har orsakats på grund av ett uppenbart funktionsfel i elen under | |
| rimligen förutsebar användning eller under normala omständigheter. I | |
| direktivet anges exemplet att en glasflaska exploderar vid normal använd- | |
| ning. | |
| Vid tillämpning av första och andra punkterna åligger det den som påstår | |
| sig vara skadelidande att presentera tillräcklig bevisning för att de | |
| presumtionsgrundande omständigheterna föreligger. Den som har utpekats | |
| som skadeståndsansvarig har möjlighet att åberopa bevisning för att | |
| motbevisa de omständigheter som annars skulle göra bestämmelsen | |
| tillämplig. | |
| Tredje punkten i första stycket avser situationen då den som påstås vara | |
| skadeståndsansvarig inte följer ett föreläggande enligt rättegångsbalken att | |
| lägga fram ett skriftligt bevis (edition) eller att tillhandahålla ett föremål | |
| för syn eller besiktning som avser frågan om säkerhetsbrist. Förutsätt- | |
| ningarna för att utfärda ett sådant föreläggande följer av de allmänna | |
| reglerna i rättegångsbalken. Huruvida ett föreläggande har följts eller inte | |
| är en fråga för domstolens prövning. | |
| Fjärde punkten reglerar frågan om bevislättnad i de fall då det föreligger | |
| särskilda bevissvårigheter. Enligt punkten ska elen anses ha en säkerhets- | |
| brist om det görs sannolikt att elen har en säkerhetsbrist, och full bevisning | |
| om säkerhetsbristen inte alls eller endast med särskild svårighet kan föras. | |
| Det lägre beviskravet innebär att det inte är nödvändigt att den som påstår | |
| sig vara skadelidande förmår presentera full bevisning om att den utpekade | |
| skadegörande elen har en säkerhetsbrist. Det krävs för att regeln ska bli | |
| tillämplig att det föreligger tillräckligt stora bevissvårigheter. Bedöm- | |
| ningen av den skadelidandes bevissvårigheter ska göras med beaktande av | |
| alla relevanta omständigheter i det enskilda fallet, utifrån de skäl som | |
| anförs. Bestämmelsen gäller även i den situationen att käranden har begärt | |
| edition eller syn och det, trots att den som har utpekats som skadestånds- | |
| ansvarig har lämnat ut bevisningen i fråga, föreligger beaktansvärda | |
| bevissvårigheter (jfr artikel 10.4 i direktivet). Det krävs dock inte att den | |
| som påstår sig vara skadelidande har utnyttjat möjligheten till edition eller | |
| syn för att regeln ska bli tillämplig. | |
| Den som har utpekats som skadeståndsansvarig har möjlighet att | |
| invända mot påståendet om att alltför stora bevissvårigheter föreligger (se | |
| skäl 48 i direktivet). | |
| Av andra stycket framgår att första stycket inte gäller om den som påstås | |
| vara skadeståndsansvarig visar att säkerhetsbristen inte har orsakat skadan. | |
| 30 b § En skada enligt 29 § ska anses ha orsakats på grund av en säkerhetsbrist | |
| i elen, om | 115 |
Prop. 2026/27:12 1. skadan är av ett slag som typiskt sett överensstämmer med säkerhetsbristen, eller
116
2.det görs sannolikt att säkerhetsbristen har orsakat skadan och full bevisning om orsakssambandet inte alls eller endast med särskild svårighet kan föras.
Första stycket gäller dock inte om den som påstås vara skadeståndsansvarig visar att säkerhetsbristen inte har orsakat skadan.
Paragrafen, som är ny och utformas i linje med Lagrådets förslag, innehåller bestämmelser om att en skada enligt 29 § i vissa fall ska anses ha orsakats på grund av en säkerhetsbrist i den utpekade skadegörande elen. Paragrafen genomför artikel 10.3 och delvis artikel 10.4 och 10.5 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 7.3.
Allmänna principer om bevisbörda och beviskrav i tvistemål gäller också i mål om skadeståndsansvar enligt 29 §. Som utgångspunkt ankommer det på den skadelidande att visa att det har inträffat en skada, att den aktuella elen har en säkerhetsbrist och att det finns ett orsakssamband mellan säkerhetsbristen och skadan (jfr artikel 10.1 i det nya direktivet). Enligt den förevarande paragrafen ska det vid krav på skadestånd enligt 29 § under vissa förutsättningar anses finnas ett orsakssamband mellan säkerhetsbristen och skadan. Vid prövning av den fråga paragrafen reglerar ersätter bestämmelserna de bevislättnadsregler som kan finnas fastlagda i praxis. Detta följer av direktivets fullharmoniserande karaktär.
Av första stycket framgår under vilka förutsättningar som en skada ska anses ha orsakats på grund av en säkerhetsbrist.
Enligt första punkten ska ett orsakssamband anses föreligga om skadan är av ett slag som typiskt sett överensstämmer med säkerhetsbristen. Bestämmelsen kan bli tillämplig bl.a. vid skador som tillfogas flera personer till följd av samma säkerhetsbrist (s.k. serieskador). Det åligger den som påstår sig vara skadelidande att visa att de omständigheter som gör bestämmelsen tillämplig föreligger. Som utgångspunkt krävs att den skadelidande visar att den aktuella skadan är typisk för säkerhetsbristen.
Bedömningen av om en skada är typisk för en viss säkerhetsbrist ska främst göras utifrån liknande fall (se skäl 47 i direktivet). Den som har utpekats som skadeståndsansvarig har möjlighet att åberopa bevisning för att motbevisa de omständigheter som annars skulle göra bestämmelsen tillämplig.
Av andra punkten framgår att ett orsakssamband mellan en säkerhetsbrist och en skada ska anses föreligga om orsakssambandet har gjorts sannolikt och full bevisning om orsakssambandet inte alls eller endast med särskild svårighet kan föras. Regeln föreskriver en bevislättnad i situationer där det föreligger bevissvårigheter. Det lägre beviskravet innebär att det inte är nödvändigt att den som påstår sig vara skadelidande förmår presentera full bevisning om orsakssambandet. Det krävs för att regeln ska bli tillämplig även att det föreligger särskilda bevissvårigheter. Bedömningen av den skadelidandes bevissvårigheter ska göras med beaktande av alla relevanta omständigheter i det enskilda fallet, utifrån de skäl som anförs.
Vid bedömningen av bevissvårigheterna bör det beaktas om den som påstår sig vara skadelidande har begärt att motparten ska lägga fram skriftligt bevis eller att tillhandahålla föremål för syn eller besiktning
enligt rättegångsbalkens regler och det, trots att den som har utpekats som Prop. 2026/27:12 skadeståndsansvarig har lämnat ut bevisningen i fråga, föreligger alltför
stora bevissvårigheter (jfr artikel 10.4 i direktivet). Det krävs dock inte att den som påstår sig vara skadelidande har utnyttjat möjligheterna till edition eller syn för att regeln ska bli tillämplig.
Den som har utpekats som skadeståndsansvarig har möjlighet att invända mot påståendet om att alltför stora bevissvårigheter föreligger (se skäl 48 i direktivet).
Av andra stycket framgår att första stycket gäller inte om den som påstås vara skadeståndsansvarig visar att säkerhetsbristen inte har orsakat skadan.
30 c § Om två eller flera enligt 29 § är ansvariga för samma skada, ska skadeståndsansvaret slutligen fördelas mellan dem efter vad som är skäligt.
Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om slutlig fördelning av skadeståndsansvar när flera enligt lagen är ansvariga för samma skada. Den genomför artikel 12 och artikel 14 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 7.4.
Om flera är skadeståndsansvariga för en skada som ska ersättas enligt 29 §, svarar de som huvudregel solidariskt för skadan i enlighet med 6 kap. 4 § skadeståndslagen (1972:207) (jfr artikel 12.1 i direktivet). Det innebär att den skadelidande kan kräva ut hela skadeståndsbeloppet från vem som helst av dem och begära ut hela beloppet. Av paragrafen framgår, i linje med allmänna skadeståndsrättsliga principer, att den som i en sådan situation betalar skadestånd till den skadelidande har rätt att kräva tillbaka en del av beloppet från övriga skadeståndsansvariga. Fördelningen av skadeståndsansvaret ska enligt paragrafen ske efter vad som är skäligt. Det innebär inte någon ändring i förhållande till vad som hittills har ansetts gälla i situationer där flera ansvarar på objektiv grund (jfr exempelvis prop. 2009/10:142 s. 11 med hänvisade rättsfall).
Bestämmelsen är dispositiv i förhållande till de produktansvariga. En produktansvarig kan dock aldrig begränsa sina skyldigheter gentemot en skadelidande. Det framgår av 29 a §.
Preskription
35 § Talan om skadestånd enligt 28 § första stycket eller 31 § ska väckas inom två år från det att skadan inträffade.
Paragrafen innehåller bestämmelser om preskription av skadeståndsansvaret enligt lagen. Övervägandena finns i avsnitt 7.5.
Paragrafen ändras på så sätt att bestämmelserna om preskription av skadestånd i hittillsvarande första stycket 2 och om verkan av preskription i hittillsvarande andra stycket flyttas till två nya paragrafer, 35 a och b §§.
35 a § Talan om skadestånd enligt 29 § ska väckas inom tre år från det att den skadelidande fick eller rimligen borde ha fått kännedom om skadan, säkerhetsbristen och en näringsidkare som kan vara ansvarig.
En talan som avses i första stycket ska dessutom väckas inom tio år från det att den skadegörande elen släpptes ut på marknaden.
En talan om skadestånd som avser en latent personskada får dock väckas efter den tid som anges i andra stycket, om den skadelidande på grund av skadans
117
Prop. 2026/27:12 beskaffenhet varit förhindrad att väcka talan i tid. En sådan talan måste väckas inom 25 år från det att fristen började löpa enligt andra stycket.
Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om preskription av skadeståndsansvar enligt 29 §. Den motsvarar hittillsvarande 35 § första stycket 2 och andra stycket. Paragrafen genomför delvis artiklarna 16 och 17 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 7.5.
I första stycket anges att den som vill ha skadestånd enligt 29 § ska väcka talan inom tre år från det att han eller hon fick eller rimligen borde ha fått kännedom om skadan, säkerhetsbristen och en näringsidkare som kan vara ansvarig. I det avseendet är någon ändring i sak i förhållande till hittillsvarande 35 § första stycket 2 inte avsedd.
I andra stycket anges huvudregeln att en skadeståndstalan enligt 29 § dessutom måste väckas inom tio år från det att den skadegörande elen släpptes ut på marknaden. Det motsvarar hittillsvarande reglering.
Av tredje stycket, som är nytt, framgår att en förlängd yttersta preskriptionstid på 25 år gäller i fråga om latenta personskador. För att den skadelidande ska kunna utnyttja den längre tidsfristen krävs dock att han eller hon på grund av skadans beskaffenhet har varit förhindrad att väcka talan inom den tid som anges i andra stycket. Så kan vara fallet om symptomen på en personskada enligt medicinska bevis inte visar sig förrän efter den tioåriga preskriptionstidens utgång och den skadelidande inte på något annat sätt fått kännedom om skadan.
Vid prövningen av om en regressfordran enligt 30 c § har preskriberats ska bestämmelserna i preskriptionslagen (1981:130) tillämpas. Enligt förarbetena till den lagen är preskriptionstiden för en regressfordran av samma längd som preskriptionstiden för den ursprungliga fordringen (se prop. 1979/80:119 s. 93). Det innebär att en regressfordran enligt 30 c § preskriberas samtidigt som skadeståndsansvaret. Dock har den som har betalat skadeståndet enligt 4 § preskriptionslagen alltid en frist på minst ett år räknat från betalningen för att framställa sina regresskrav.
35 b § Den som inte väcker talan inom den tid som anges i 35 eller 35 a § har inte rätt till skadestånd.
Paragrafen, som är ny, anger verkan av preskription. Den motsvarar hittillsvarande 35 § andra stycket. Paragrafen genomför delvis artiklarna 16 och 17 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 7.5.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
1.Denna lag träder i kraft den 1 januari 2027.
2.Äldre föreskrifter gäller fortfarande för el som har släppts ut på marknaden före ikraftträdandet.
Genom bestämmelserna genomförs artikel 2.1 och artikel 21 i det nya direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 9.
Ikraftträdandetidpunkten anges i första punkten.
Av andra punkten följer att de nya föreskrifterna gäller för el som har släppts ut på marknaden efter ikraftträdandet.
118
12.5 Förslaget till lag om ändring i lagenProp. 2026/27:12 (2016:1024) om verksamhet med
bostadskrediter och vissa andra konsumentkrediter
6 kap. Ingripanden
Ingripanden mot utländska kreditförmedlare av bostadskrediter från ett land inom EES
14 § Finansinspektionen får förelägga en utländsk kreditförmedlare från ett land inom EES som förmedlar bostadskrediter från en filial i Sverige att göra rättelse, om kreditförmedlaren överträder
–4 kap. 1, 2, 7, 8, 9 eller 13 §,
–föreskrifter som meddelats med stöd av 7 kap. 1 § 5 eller 6,
–1 kap. 9 eller 10 §, 8 kap. 9 § om dokumentation vid rådgivning, 12 §, 13 § första stycket om kontroll av uppgifter vid kreditprövning, 13 § andra stycket, 14 § första stycket eller 16 § konsumentkreditlagen (2026:1011), eller
–lagen (2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.
Om kreditförmedlaren inte följer föreläggandet, ska Finansinspektionen underrätta den behöriga myndigheten i kreditförmedlarens hemland.
Om rättelse inte sker, får Finansinspektionen förbjuda kreditförmedlaren att fortsätta förmedla bostadskrediter i Sverige. Innan förbud meddelas ska inspektionen underrätta den behöriga myndigheten i kreditförmedlarens hemland. Europeiska kommissionen ska omedelbart informeras när ett förbud meddelas.
Paragrafen handlar om Finansinspektionens ingripanden mot kreditförmedlare av bostadskrediter från ett annat land inom EES som har en filial i Sverige vid överträdelser av vissa bestämmelser. Övervägandena finns i avsnitt 9.
I första stycket görs en rättelse som innebär att hänvisningarna i första och andra strecksatserna anpassas dels till den ändrade paragrafnumreringen i 4 kap., dels till att den nuvarande konsumentkreditlagen upphävs och ersätts av en ny lag (prop. 2025/26:223, bet. 2025/26:CU26, rskr. 2025/26:301). Någon ändring i sak är inte avsedd.
119
| Prop. 2026/27:12 | Det nya produktansvarsdirektivet | |
| Bilaga 1 | ||
120
Prop. 2026/27:12 Bilaga 1
121
Prop. 2026/27:12 Bilaga 1
122
Prop. 2026/27:12 Bilaga 1
123
Prop. 2026/27:12 Bilaga 1
124
Prop. 2026/27:12 Bilaga 1
125
Prop. 2026/27:12 Bilaga 1
126
Prop. 2026/27:12 Bilaga 1
127
Prop. 2026/27:12 Bilaga 1
128
Prop. 2026/27:12 Bilaga 1
129
Prop. 2026/27:12 Bilaga 1
130
Prop. 2026/27:12 Bilaga 1
131
Prop. 2026/27:12 Bilaga 1
132
Prop. 2026/27:12 Bilaga 1
133
Prop. 2026/27:12 Bilaga 1
134
Prop. 2026/27:12 Bilaga 1
135
Prop. 2026/27:12 Bilaga 1
136
Prop. 2026/27:12 Bilaga 1
137
Prop. 2026/27:12 Bilaga 1
138
Prop. 2026/27:12 Bilaga 1
139
Prop. 2026/27:12 Bilaga 1
140
Prop. 2026/27:12 Bilaga 1
141
Prop. 2026/27:12 Bilaga 2
Sammanfattning av betänkandet Nya regler om produktansvar (SOU 2025:103)
Uppdraget
De nuvarande EU-reglerna om produktansvar1, som låg till grund för den nu gällande produktansvarslagen (1992:18), har ersatts med ett nytt direktiv om produktansvar2. Det nya direktivet, som är ett fullharmoniseringsdirektiv, har ansetts motiverat främst av de stora förändringar som skett under senare år vad det gäller hur produkter tillverkas och distribueras, men också hur de används.
Utredningen har haft i uppdrag att analysera det nya direktivet och föreslå de författningsändringar som behövs för att genomföra direktivet i svensk rätt. I uppdraget har även ingått att analysera, jämföra och ta ställning till de valmöjligheter som direktivet erbjuder.
Det nya direktivet om produktansvar
Det nya direktivet syftar till att bidra till en välfungerande inre marknad och en hög skyddsnivå för konsumenter och andra enskilda. Detta genom gemensam reglering av produktansvar. Direktivet innehåller bestämmelser om rätten till skadestånd för en skada som har orsakats p.g.a. en säkerhetsbrist i en produkt, vem eller vilka som är skadeståndsansvariga och under vilka förutsättningar som ansvarsbefrielse gäller. Direktivet innehåller också regler om när en produkt ska anses ha en säkerhetsbrist och vilka bedömningskriterier som ska ligga till grund för säkerhetsbedömningen. Direktivet reglerar även vissa frågor om bevisning. Bland annat finns regler om bevisbördans placering och om presumtioner i vissa fall. Slutligen innehåller direktivet bestämmelser om solidariskt skadeståndsansvar, regressrätt och preskription.
En ny produktansvarslag
Utredningen föreslår att det nya direktivet genomförs i en ny lag (den nya lagen). Den nya lagen, som ersätter 1992 års lag, ligger nära direktivet till sin utformning och sitt innehåll. Lagen innehåller, liksom 1992 års lag, civilrättsliga bestämmelser.
Den nya lagen vilar på samma grundläggande principer som 1992 års lag. Strikt skadeståndsansvar gäller därför även fortsättningsvis för skador som har orsakats p.g.a. en säkerhetsbrist i en produkt. Bestämmelserna i 1992 års lag som fullt ut svarar mot det nya direktivet (bl.a. reglerna om jämkning) överförs till den nya lagen endast med mindre språkliga ändringar.
| 1 | Rådets direktiv 85/374/EEG av den 25 juli 1985 om tillnärmning av medlemsstaternas | |
| lagar och andra författningar om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister. | ||
| 142 | 2 | Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/2853 av den 23 oktober 2024 om skadestånds- |
| ansvar för produkter med säkerhetsbrister och om upphävande av rådets direktiv 85/374/EEG. | ||
Det nya direktivet innehåller även bestämmelser som p.g.a. att de redan uppfylls i annan svensk rätt inte behöver lyftas in i den nya lagen. Det gäller bl.a. direktivets regler om utlämnande av bevisning (s.k. edition) och bevisbördans placering.
För att säkerställa ett mer heltäckande skydd för konsumenter och andra enskilda utvidgas det strikta skadeståndsansvaret för fysiska produkter till att även omfatta fristående mjukvara (t.ex. en applikation till en dator eller en smarttelefon och ett program som tillhandahåller artificiell intelligens). Eftersom det i dag förekommer att konsumenter tillverkar produkter på egen hand (t.ex. med hjälp av en 3D-skrivare) införs ett produktansvar även för sådana tillverkningsfiler som möjliggör tillverkning med automatiserade maskiner och verktyg.
För att återspegla den ökade förekomsten av immateriella tillgångar, och det ökade värdet av sådana tillgångar, gäller produktansvaret enligt den nya lagen även skada i data som användes uteslutande för den skadelidandes personliga bruk. Eftersom det i dag är vanligt att enskilda använder en produkt både för privata och yrkesmässiga ändamål föreslås även att skador på sådan egendom ska omfattas av rätten till skadestånd. Till skillnad mot det som gäller enligt 1992 års lag, ska det enligt den nya lagen inte göras någon beloppsmässig avräkning när ersättningen för sakskador bestäms, vilket motsvarar det nya direktivet.
Jämfört med 1992 års lag innehåller den nya lagen mer detaljerade regler om vilka omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av om en produkt har en säkerhetsbrist. Utvecklingen av bedömningskriterierna innebär bl.a. att sambandet mellan reglerna om produktsäkerhet och reglerna om produktansvar blir tydligare. Vidare tydliggörs ansvaret i sådana fall då en produkts säkerhet påverkas av andra produkter, vilket blir relevant för produkter som är avsedda att användas tillsammans, t.ex. i ett smart hemsystem. Förslagen innebär även att reglerna i högre grad uppfyller berättigade förväntningar hos enskilda produktanvändare på att ett AI-system är utformat på ett sådant sätt att farliga produktbeteenden förebyggs.
För att anpassa reglerna om produktansvar till dagens globala leveranskedjor utökas kretsen skadeståndsansvariga till att omfatta även tillverkarens representant och leverantörer av distributionstjänster. Förslagen innebär att det i fler fall än tidigare blir möjligt för den som har lidit en skada som har orsakats av en produkt som är tillverkad i ett tredjeland att rikta sitt skadeståndskrav mot en näringsidkare som är etablerad i EES. I fråga om anonyma produkter utsträcks kretsen skadeståndsansvariga till att under vissa förutsättningar även omfatta leverantörer av onlineplattformar som gör det möjligt att ingå distansavtal. Detta innebär en minskad risk för att en skadelidande går miste om rätten till skadestånd till följd av att det saknas möjlighet att utreda vem som är produktansvarig för en viss produkt.
Dagens produkter innehåller ofta digitala komponenter, t.ex. programvara och digitala tjänster, som är nödvändiga för att produkten ska fungera. För att återspegla detta förhållande föreslås tydligare regler om produktansvar för sådana komponenter. Förslagen innebär bl.a. att produktansvaret enligt den nya lagen – i motsats till 1992 års lag – ska gälla programvara som har släppts ut på marknaden som en fristående produkt.
Prop. 2026/27:12 Bilaga 2
143
Prop. 2026/27:12 Bilaga 2
144
I övergången till en cirkulär ekonomi krävs det att produkter är mer hållbara över tid. I den nya lagen föreslås det därför tydligare regler om skadeståndsansvar för produkter vars egenskaper väsentligen har ändrats genom reparationer, uppgraderingar eller andra ändringar. Förslagen innefattar bl.a. regler om vem som är ansvarig för en sådan produkt, samt fördelningen av ansvaret mellan tillverkaren av den ursprungliga produkten och den ändrade produkten.
Den nya lagen innehåller mer detaljerade regler om ansvarsbefrielse jämfört med 1992 års lag. Bland annat innehåller den nya lagen regler om ansvarsbefrielse i vissa fall för en komponenttillverkare. Detta eftersom teknikutvecklingen har medfört att fördelningen av skadeståndsansvaret mellan en tillverkare av en komponent med säkerhetsbrister och tillverkaren av produkten som komponenten har integrerats i eller sammankopplats med har blivit mer komplex. Som nämnts föreslås även regler om ansvarsbefrielse avseende väsentligen ändrade produkter. Till skillnad mot 1992 års lag gäller skadeståndsansvaret enligt den nya lagen vissa säkerhetsbrister som har uppkommit efter att en produkt har släppts ut på marknaden. Detta eftersom det i dag är möjligt för en tillverkare att ändra produktens utformning och egenskaper i tiden därefter (t.ex. genom programvaruuppdateringar eller väsentliga ändringar).
Liksom enligt 1992 års lag föreskriver det nya direktivet att ansvarsbefrielse ska gälla för skador som med hänsyn till det vetenskapliga och tekniska kunskapsläget inte har kunnat upptäckas (s.k. utvecklingsskador). Direktivet ger dock medlemsstaterna möjlighet att utesluta reglerna om ansvarsbefrielse för sådana skador ur sin genomförandelagstiftning. För att den nya lagen inte ska hämma innovation och fortsatt teknisk utveckling föreslås det att utvecklingsskador även fortsättningsvis undantas från det strikta skadeståndsansvaret. Förslaget motsvarar i denna del inte bara vad som i dag gäller i Sverige utan också i det stora flertalet andra medlemsstater i EU.
Enligt förslagen har den skadelidande fortfarande bevisbördan för att de omständigheter som krävs för skadeståndsansvar är uppfyllda. Det innebär att han eller hon måste bevisa att en produkt har en säkerhetsbrist och att den säkerhetsbristen har orsakat en skada. Enligt EU-kommissionens utvärdering av de nuvarande unionsrättsliga reglerna om produktansvar är den främsta orsaken till att en skadelidande inte får skadestånd att han eller hon inte förmår uppfylla denna bevisbörda. För att undanröja detta hinder innehåller den nya lagen regler om att det vid en tvist om produktansvar i vissa fall ska presumeras att en produkt har en säkerhetsbrist eller att det finns ett orsakssamband mellan en säkerhetsbrist och en skada.
I den nya lagen införs nya regler om regressrätt. Reglerna utgör en kodifiering för produktansvarsfallen av de allmänna principer om regress som gäller enligt praxis, och skiljer sig således inte från vad som gäller enligt skadeståndsrätten i övrigt. De särskilda bestämmelserna i 1992 års lag om regressrätt för den som har betalat skadestånd för en produktskada enligt konsumenttjänstlagen (1985:716) eller konsumentköplagen (2022:260) överförs till den nya lagen.
En förlängd yttersta preskriptionstid gäller enligt den nya lagen för latenta personskador, vilket är en nyhet i förhållande till 1992 års lag. Förslaget innebär att en skadelidande inte går miste om skadestånd för en
| personskada, om han eller hon p.g.a. skadans natur är förhindrad att väcka | Prop. 2026/27:12 |
| talan i tid. | Bilaga 2 |
| Förslaget om en ny produktansvarslag föranleder följdändringar i | |
| trafikskadelagen (1975:1410), patientskadelagen (1996:799) och lagen | |
| (2013:315) om intelligenta transportsystem vid vägtransporter. |
Ändringar i elsäkerhetslagen
Skador som orsakas på grund av en säkerhetsbrist i el kommer fortfarande att regleras i elsäkerhetslagen (2016:732). För att reglerna om produktansvar för el ska svara mot det nya direktivet föreslås vissa ändringar i elsäkerhetslagens bestämmelser.
Reglerna om produktansvar för el föreslås till sin utformning och sitt innehåll ligga nära den nya lagen. Nödvändiga anpassningar av reglerna till förhållandena på den svenska elmarknaden har dock gjorts, på motsvarande sätt som när produktansvaret för el infördes i svensk rätt. Som en följd av detta föreslås att produktansvaret även fortsättningsvis ska ligga på innehavare av elektriska anläggningar med egen generator eller transformator.
På motsvarande sätt som enligt den nya lagen utvecklas elsäkerhetslagens bestämmelser om ersättningsgilla skador. Bestämmelsen om en beloppsmässig avräkning vid bestämmande av ersättningen för sakskador som har orsakats p.g.a. en säkerhetsbrist i el upphävs. Även regler som motsvarar reglerna om presumtion, regressrätt och preskription i den nya lagen förs in i elsäkerhetslagen.
De större ändringarna av produktansvaret som det nya direktivet innebär saknar relevans för el. Det gäller bl.a. direktivets bestämmelser om programvara, komponenter, tillhörande tjänster och väsentligen ändrade produkter. I dessa delar föranleder det nya direktivet inte någon ändring i elsäkerhetslagens bestämmelser. Elsäkerhetslagens regler om ansvarsbefrielse behöver som en följd av detta inte heller utvecklas på motsvarande sätt som i den nya lagen. Någon utveckling av reglerna om när el ska anses ha en säkerhetsbrist är inte heller motiverad. Eftersom det saknas möjlighet att identifiera viss el i nätet, går det inte att särskilja importerad el från el som är producerad i Sverige. Med hänsyn till hur den svenska elmarknaden är reglerad, kan el inte heller vara en anonym produkt. En utvidgning av kretsen skadeståndsansvariga, likt den som har gjorts i den nya lagen, skulle därför sakna betydelse i fråga om el. Inte heller i denna del föranleder det nya direktivet någon ändring av produktansvaret enligt elsäkerhetslagen.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Den nya lagen, ändringarna i elsäkerhetslagen och följdändringarna i övrig lagstiftning föreslås träda i kraft den 9 december 2026. 1992 års lag ska då upphöra att gälla. Det föreslås särskilda övergångsbestämmelser till den nya lagen och några av lagändringarna.
145
Prop. 2026/27:12 Bilaga 2
146
Konsekvenser
Förslagen innebär att regleringen om produktansvar blir enhetlig inom EES, vilket gör det enklare för företag att bedriva verksamhet över statsgränserna. På sikt bör förslagen kunna leda till bättre konkurrens och lägre priser för konsumenter.
Förslagen innebär även en tydlig och tvingande reglering av ansvaret för produktskador samt att reglerna anpassas till den tekniska utvecklingen och digitala ekonomin. Detta medför ett stärkt skydd för konsumenter och andra enskilda. Den tydliga regleringen medför också att det blir mera förutsebart för företag vad som gäller och vad som krävs för att de ska uppfylla sina skyldigheter.
Det är rimligt att anta att utvidgningen av produktansvaret som förslagen innebär kommer att medföra ökade kostnader för ansvarsförsäkring, i vart fall för de näringsidkare som tillverkar, importerar eller distribuerar tekniskt avancerade eller innovativa produkter. Utredningens förslag att utvecklingsskador även fortsättningsvis ska undantas från produktansvaret bör dock leda till att en sådan kostnadsökning begränsas. Därtill innebär det gällande regelverket om produktsäkerhet att det redan ställs höga krav på företag i fråga om produkters säkerhet. Förslagen bör därför inte medföra några ingripande ekonomiska följder eller andra negativa konsekvenser för företagen.
Förslagen bedöms inte ha någon inverkan på statens inkomster eller utgifter.
Betänkandets lagförslag
Förslag till ny produktansvarslag
Prop. 2026/27:12 Bilaga 3
Härigenom föreskrivs1 följande.
1 kap. Inledande bestämmelser
Lagens innehåll
1 § Lagen innehåller bestämmelser om skadestånd för skador som fysiska personer har orsakats på grund av säkerhetsbrister i produkter.
Lagen genomför Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/2853 om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister och om upphävande av rådets direktiv 85/374/EEG.
2 § Innehållet i lagen är uppdelat enligt följande:
–I 2 kap. finns bestämmelser om förutsättningar för skadestånd.
–I 3 kap. finns bestämmelser om presumtioner.
–I 4 kap. finns bestämmelser om vem eller vilka som är ansvariga för en skada.
–I 5 kap. finns bestämmelser om jämkning och regressrätt.
–I 6 kap. finns bestämmelser om preskription.
Lagens tillämpningsområde
3 § Lagen gäller produkter som har släppts ut på marknaden eller tagits i bruk.
4 § Lagen gäller inte skador som har orsakats på grund av säkerhetsbrister i sådan programvara med fri och öppen källkod som har utvecklats eller tillhandahållits utanför näringsverksamhet.
5 § Lagen gäller inte skador som omfattas av elsäkerhetslagen (2016:732).
6 § Lagen gäller inte skador som omfattas av lagen (2010:950) om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor.
Uttryck i lagen
7 § I denna lag betyder
1.produkt:
a)en lös sak eller en programvara, även om den är integrerad i eller sammankopplad med lös eller fast egendom, eller
b)en digital tillverkningsfil,
1Jämför Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/2853 av den 23 oktober 2024 om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister och om upphävande av rådets
| direktiv 85/374/EEG, i den ursprungliga lydelsen. | 147 |
Prop. 2026/27:12 Bilaga 3
148
2.digital tillverkningsfil: en digital fil som innehåller information som är nödvändig för att en produkt ska kunna tillverkas genom automatiserad kontroll av maskiner eller verktyg,
3.komponent:
a)en produkt som är integrerad i eller sammankopplad med en annan produkt, eller
b)en tillhörande tjänst,
4.tillhörande tjänst: en digital tjänst som är integrerad i eller sammankopplad med en produkt på ett sådant sätt att produkten inte kan användas på det sätt som är avsett utan tjänsten,
5.tillhandahållande på marknaden: en leverans av en produkt, som ett led i en näringsverksamhet, för distribution, förbrukning eller användning
idet Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES),
6.utsläppande på marknaden: det första tillhandahållandet på marknaden enligt 5,
7.ibruktagande: den första användningen, som ett led i en näringsverksamhet, av en produkt i EES, om produkten dessförinnan inte har släppts ut på marknaden enligt 6,
8.tillverkare: den som
a)utvecklar, tillverkar eller framställer en produkt,
b)låter utforma eller tillverka en produkt, eller
c)genom att sätta sitt namn, varumärke eller annat kännetecken på en produkt uppger sig vara tillverkare,
9. importör: den som släpper ut en produkt från ett tredjeland på marknaden enligt 6,
10. tillverkarens representant: den som är etablerad i EES och som enligt en skriftlig fullmakt från tillverkaren har rätt att i dennes ställe utföra särskilda uppgifter,
11. leverantör av distributionstjänster: den som utan att ha äganderätt till en produkt och som ett led i en näringsverksamhet erbjuder minst två av tjänsterna magasinering, paketering, adressering och expediering av produkten, med undantag för post- och paketleveranstjänster,
12. distributör: någon annan i leveranskedjan än tillverkaren eller importören som tillhandahåller en produkt på marknaden enligt 5.
Avtalsvillkor som avviker från lagen
8 § Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är till nackdel för den skadelidande är utan verkan.
2 kap. Förutsättningar för skadestånd
Skador som ersätts
1 § Skadestånd enligt denna lag betalas för en skada som en fysisk person har orsakats på grund av en säkerhetsbrist i en produkt.
Rätten till skadestånd avser
1.personskada,
2.sakskada, om den skadade saken inte användes uteslutande för yrkesmässiga ändamål, och
3.skada i data som användes uteslutande för personliga ändamål.
Skada på den skadegörande produkten ersätts inte.
Bedömningen av om en produkt har en säkerhetsbrist
2 § En produkt har en säkerhetsbrist om den inte är så säker som rimligen kan förväntas.
Säkerheten ska bedömas med hänsyn till
1.produktens egenskaper och dess överensstämmande med lag eller annan föreskrift om produktsäkerhet,
2.hur produkten rimligen kunnat förutses bli använd,
3.hur produkten har marknadsförts,
4.de bruksanvisningar som hör till produkten,
5.hur produktens förmåga att lära sig och förvärva nya egenskaper efter att den har släppts ut på marknaden eller tagits i bruk påverkar produkten,
6.den rimligen förutsebara påverkan på produkten av en annan produkt som kunnat förutses bli sammankopplad med produkten eller på annat sätt bli använd tillsammans med produkten,
7.de särskilda behoven hos de användare som produkten är avsedd för,
8.produktens förmåga att uppfylla sitt avsedda syfte, om syftet är att förhindra skada, och
9.övriga omständigheter.
Endast den omständigheten att en bättre produkt har släppts ut på marknaden eller tagits i bruk innebär inte att en annan produkt har en säkerhetsbrist.
3 § Bedömningen av om en produkt har en säkerhetsbrist ska göras med hänsyn till de förhållanden som rådde när produkten släpptes ut på marknaden eller togs i bruk.
Om tillverkaren genom att ändra produkten eller ha kvar möjligheten att tillhandahålla uppdateringar eller uppgraderingar av produktens programvara, behåller kontrollen över en produkt efter att den har släppts ut på marknaden eller tagits i bruk, ska säkerheten i stället för det som anges i första stycket bedömas med hänsyn till de förhållanden som rådde när tillverkarens kontroll upphörde.
Prop. 2026/27:12 Bilaga 3
3 kap. Presumtioner
Presumtion i vissa fall för att en produkt har en säkerhetsbrist
1 § Vid tvist om skadestånd enligt denna lag ska produkten anses ha en säkerhetsbrist, om
1.den som påstås vara skadeståndsansvarig inte följer ett föreläggande enligt rättegångsbalken att lägga fram skriftligt bevis eller att tillhandahålla föremål för syn eller besiktning,
2.den som påstår sig vara skadelidande visar att produkten inte uppfyller de krav i lag eller annan föreskrift om produktsäkerhet som avser att förhindra den skada som produkten har orsakat,
3.den som påstår sig vara skadelidande visar att skadan har orsakats på grund av ett uppenbart funktionsfel i produkten under rimligen förutsebar användning eller under normala omständigheter, eller
149
Prop. 2026/27:12 Bilaga 3
150
4.den som påstår sig vara skadelidande gör sannolikt att produkten har en säkerhetsbrist, och full bevisning om säkerhetsbristen inte alls eller endast med svårighet kan föras.
Produkten ska dock inte anses ha en säkerhetsbrist, om den som påstås vara skadeståndsansvarig visar något annat.
Presumtion i vissa fall för att en skada har orsakats på grund av en säkerhetsbrist
2 § Vid tvist om skadestånd enligt denna lag ska en skada anses ha orsakats på grund av en säkerhetsbrist i produkten, om
1.skadan är av ett slag som typiskt sett överensstämmer med säkerhetsbristen, eller
2.den som påstår sig vara skadelidande gör sannolikt att skadan har orsakats på grund av säkerhetsbristen, och full bevisning om orsakssambandet inte alls eller endast med svårighet kan föras.
Skadan ska dock inte anses ha orsakats på grund av säkerhetsbristen, om den som påstås vara skadeståndsansvarig visar något annat.
4 kap. Ansvariga för en skada
Primärt skadeståndsansvariga
1 § Skadeståndsansvarig är
1.tillverkaren,
2.importören, om tillverkaren är etablerad utanför det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES),
3.tillverkarens representant, om tillverkaren är etablerad utanför EES,
eller
4.en leverantör av distributionstjänster, om tillverkaren är etablerad utanför EES, och det inte finns någon ansvarig enligt 2 som är etablerad i EES och 3.
2 § Om en skada har orsakats på grund av en säkerhetsbrist i en komponent, är både tillverkaren av komponenten och tillverkaren av produkten som komponenten var integrerad i eller sammankopplad med skadeståndsansvariga, under förutsättning att
1.komponenten integrerades i eller sammankopplades med produkten av produktens tillverkare, eller
2.komponenten tillhandahölls av tillverkaren av produkten som komponenten var integrerad i eller sammankopplad med.
I annat fall än det som avses i första stycket är endast tillverkaren av komponenten skadeståndsansvarig.
3 § Om en skada har orsakats på grund av en säkerhetsbrist i en produkt som väsentligen har ändrats av någon annan än tillverkaren efter att den har släppts ut på marknaden eller tagits i bruk, är den som har gjort ändringen skadeståndsansvarig enligt 1 § 1.
En ändring är väsentlig, om
1. det följer av lag eller annan föreskrift om produktsäkerhet, eller
| 2. den förändrar produktens prestanda, ändamål eller typ på ett sätt som | Prop. 2026/27:12 |
| inte kunnat förutses vid den riskbedömning som gjordes vid tillverkningen | Bilaga 3 |
| av den ursprungliga produkten, under förutsättning att riskens art föränd- | |
| ras, en ny risk uppstår eller risknivån höjs. | |
| Sekundärt skadeståndsansvariga | |
| 4 § Om det av produkten inte framgår vem som är skadeståndsansvarig | |
| enligt 1 §, eller om den som är skadeståndsansvarig är etablerad utanför | |
| det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), är en distributör av | |
| produkten skadeståndsansvarig. | |
| Skadeståndsansvaret enligt första stycket gäller dock inte om distribu- | |
| tören hänvisar den skadelidande till någon som är skadeståndsansvarig | |
| enligt 1 § eller till en egen distributör, som är etablerad i EES. | |
| En hänvisning enligt andra stycket ska ske inom en månad från att | |
| distributören mottog ett krav på skadestånd eller en begäran om hänvisning | |
| till en skadeståndsansvarig i ett tidigare distributionsled. | |
| 5 § Det som föreskrivs i 4 § gäller också för en leverantör av en | |
| onlineplattform, om onlineplattformen har gjort det möjligt för den skade- | |
| lidande att med någon som är skadeståndsansvarig enligt 1 eller 4 § ingå | |
| ett distansavtal som avser den skadegörande produkten. Skadestånds- | |
| ansvaret gäller dock inte om det av onlineplattformen tydligt framgår att | |
| leverantören av plattformen endast förmedlar avtalet. | |
| Befrielse från ansvar | |
| 6 § Skadeståndsansvarig är inte |
1.den tillverkare eller importör som visar att han eller hon inte har släppt ut produkten på marknaden eller tagit den i bruk,
2.den distributör som visar att han eller hon inte har tillhandahållit produkten på marknaden,
3.den tillverkare eller importör som gör sannolikt att säkerhetsbristen har uppkommit efter att produkten släpptes ut på marknaden eller togs i bruk,
4.den distributör som gör sannolikt att säkerhetsbristen har uppkommit efter att produkten tillhandahölls på marknaden,
5.den som visar att säkerhetsbristen beror på att produkten måste stämma överens med lag eller annan föreskrift om produktsäkerhet,
6.den som visar att det inte var möjligt att upptäcka säkerhetsbristen med hänsyn till det vetenskapliga och tekniska kunskapsläget då produkten släpptes ut på marknaden eller togs i bruk, eller under den tid som produkten stod under tillverkarens kontroll enligt 2 kap. 3 § andra stycket,
7.den tillverkare av en sådan komponent som avses i 2 § första stycket som visar att säkerhetsbristen i komponenten beror på utformningen av produkten som komponenten har integrerats i eller sammankopplats med, eller de anvisningar som tillverkaren av produkten har lämnat till komponentens tillverkare, eller
151
Prop. 2026/27:12 Bilaga 3
8.den tillverkare av en väsentligen ändrad produkt som avses i 3 § första stycket som visar att säkerhetsbristen som har orsakat skadan avser en del av produkten som inte påverkas av ändringen.
Första stycket 3 och 4 gäller inte om skadan har orsakats på grund av en säkerhetsbrist i en produkt som beror på
1.produktens programvara eller en tillhörande tjänst, om produktens tillverkare ansvarar för dessa enligt 2 § första stycket,
2.avsaknaden av uppdateringar eller uppgraderingar av produktens programvara, om säkerhetsbristen har uppstått under den tid som produkten stod under tillverkarens kontroll enligt 2 kap. 3 § andra stycket, eller
3.en väsentlig ändring av produkten som har gjorts av tillverkaren av den ursprungliga produkten.
5 kap. Jämkning och regressrätt
Jämkning
1 § Skadeståndet kan jämkas efter vad som är skäligt, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan.
Regressrätt
2 § Om två eller flera enligt denna lag är ansvariga för samma skada, ska skadeståndsansvaret slutligen fördelas mellan dem efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.
3 § Den som har betalat skadestånd enligt 31 § fjärde stycket konsumenttjänstlagen (1985:716) eller 6 kap. 3 § andra stycket konsumentköplagen (2022:260) har rätt att av den som är skadeståndsansvarig enligt denna lag få tillbaka det som han eller hon har betalat.
Avtalsvillkor som inskränker den ersättningsberättigades rätt enligt första stycket är utan verkan.
6 kap. Preskription
1 § Talan om skadestånd måste väckas inom tre år från det att den skadelidande fick eller rimligen borde ha fått kännedom om
1.skadan,
2.säkerhetsbristen, och
3.vem som är ansvarig för skadan.
2 § Talan om skadestånd måste väckas inom tio år från det att den skadegörande produkten
1.släpptes ut på marknaden eller togs i bruk, eller
2.om det gäller en väsentligen ändrad produkt, tillhandahölls på marknaden eller togs i bruk efter den väsentliga ändringen.
En talan får väckas efter den tid som anges i första stycket om den avser skadestånd för en latent personskada och den skadelidande på grund av skadans beskaffenhet varit förhindrad att väcka talan i tid. En sådan talan
152
måste dock väckas inom 25 år från det att preskriptionstiden börjar löpa enligt första stycket.
3 § Den som inte väcker talan inom den tid som anges i 1 och 2 §§ har inte rätt till skadestånd.
1.Denna lag träder i kraft den 9 december 2026.
2.Genom lagen upphävs produktansvarslagen (1992:18).
3.Den upphävda lagen gäller dock fortfarande för produkter som före ikraftträdandet har släppts ut på marknaden eller tagits i bruk.
Prop. 2026/27:12 Bilaga 3
153
Prop. 2026/27:12 Bilaga 3
154
Förslag till lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410)
Härigenom föreskrivs att 20 § trafikskadelagen (1975:1410) ska ha följande lydelse.
| Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse | ||||||
| 20 §1 | |||||||
| Har en skada för vilken trafik- | Om | trafikskadeersättning | har | ||||
| skadeersättning utgått vållats upp- | betalats för en skada som vållats | ||||||
| såtligen eller genom grov vårdslöshet, | uppsåtligen | eller | genom | grov | |||
| inträder | försäkringsanstalten | intill | vårdslöshet, | inträder försäkrings- | |||
| det utgivna beloppet i den skade- | anstalten intill det utgivna beloppet | ||||||
| lidandes rätt till skadestånd av | i den skadelidandes rätt till skade- | ||||||
| skadevållaren. Detsamma gäller om | stånd av skadevållaren. Detsamma | ||||||
| skadan har vållats genom vårds- | gäller om skadan har vållats genom | ||||||
| löshet av en förare som har gjort sig | vårdslöshet av en förare som har | ||||||
| skyldig till brott som avses i 4 eller | gjort sig skyldig till brott som avses | ||||||
| 4 a § lagen (1951:649) om straff för | i 4 eller 4 a § lagen (1951:649) om | ||||||
| vissa trafikbrott. | straff för vissa trafikbrott. | ||||||
| Om | trafikskadeersättning | har | Om | trafikskadeersättning | har | ||
| betalats för en skada som omfattas av | betalats för en skada som omfattas av | ||||||
| produktansvarslagen (1992:18), inträ- | produktansvarslagen | (0000:000), | |||||
| der försäkringsanstalten intill | det | inträder | försäkringsanstalten | intill | |||
| utgivna beloppet i den skade- | det utgivna beloppet i den skade- | ||||||
| lidandes rätt till skadestånd enligt | lidandes rätt till skadestånd enligt | ||||||
| den lagen. | den lagen. | ||||||
Om en infrastrukturförvaltare är ansvarig enligt järnvägstrafiklagen (2018:181) eller annan författning för skada till följd av spårdriften och trafikskadeersättning har utgått för skadan, får försäkringsanstalten kräva ersättningen åter från infrastrukturförvaltaren i den omfattning som är skälig med hänsyn till den medverkan som har förekommit på ömse sidor och omständigheterna i övrigt.
1.Denna lag träder i kraft den 9 december 2026.
2.Äldre föreskrifter gäller fortfarande, om någon har betalat trafikskadeersättning för en skada som omfattas av produktansvarslagen (1992:18).
1Senaste lydelse 2018:184.
Förslag till lag om ändring i patientskadelagen (1996:799)
Härigenom föreskrivs att 20 § patientskadelagen (1996:799) ska ha följande lydelse.
Prop. 2026/27:12 Bilaga 3
| Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse | ||||||||
| 20 § | |||||||||
| Har patientskadeersättning läm- | Om | patientskadeersättning | har | ||||||
| nats för en skada som vållats | lämnats för en skada som vållats | ||||||||
| uppsåtligen | eller | genom | grov | uppsåtligen | eller genom | grov | |||
| vårdslöshet, | inträder försäkrings- | vårdslöshet, | inträder | försäkrings- | |||||
| givaren intill det utgivna beloppet i | givaren intill det utgivna beloppet i | ||||||||
| den skadelidandes rätt till skade- | den skadelidandes rätt till skade- | ||||||||
| stånd. | stånd. | ||||||||
| Om patientskadeersättning | har | Om | patientskadeersättning | har | |||||
| betalats för en skada som omfattas | betalats för en skada som omfattas | ||||||||
| av produktansvarslagen (1992:18), | produktansvarslagen | (0000:00), | |||||||
| inträder försäkringsgivaren intill det | inträder försäkringsgivaren intill det | ||||||||
| utgivna beloppet i den skadelidandes | utgivna beloppet i den skadelidandes | ||||||||
| rätt till skadestånd enligt den lagen. | rätt till skadestånd enligt den lagen. | ||||||||
| Omfattas en skada av trafik- | Om en skada omfattas av | ||||||||
| försäkring | enligt | trafikskadelagen | trafikförsäkring enligt | trafikskade- | |||||
| (1975:1410) och har patientskade- | lagen (1975:1410) och har patient- | ||||||||
| ersättning lämnats för skadan, in- | skadeersättning lämnats för skadan, | ||||||||
| träder försäkringsgivaren intill det | inträder | försäkringsgivaren | intill | ||||||
| utgivna beloppet i den skade- | det utgivna beloppet i den | ||||||||
| lidandes rätt till trafikskadeersätt- | skadelidandes rätt till trafikskade- | ||||||||
| ning. | ersättning. | ||||||||
1.Denna lag träder i kraft den 9 december 2026.
2.Äldre föreskrifter gäller fortfarande, om någon har betalat patientskadeersättning för en skada som omfattas av produktansvarslagen (1992:18).
155
Prop. 2026/27:12 Bilaga 3
Förslag till lag om ändring i lagen (2013:315) om intelligenta transportsystem vid vägtransporter
Härigenom föreskrivs att 8 § lagen (2013:315) om intelligenta transportsystem vid vägtransporter ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse
8 §1
Bestämmelser om behandling av personuppgifter finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning), lagen (2018:218) med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning och vägtrafikdatalagen (2019:369).
I lagen (2022:482) om elektronisk kommunikation finns bestämmelser om behandling av personuppgifter och integritetsskydd.
I lagen (2022:818) om den offentliga sektorns tillgängliggörande av data finns bestämmelser om myndigheters och offentliga företags tillgängliggörande av data för vidareutnyttjande.
| I produktansvarslagen (1992:18) | I produktansvarslagen (0000:00) | |
| finns bestämmelser om skadestånds- | finns bestämmelser om skadestånds- | |
| ansvar för produkter med säker- | ansvar för produkter med säker- | |
| hetsbrister. | hetsbrister. | |
Denna lag träder i kraft den 9 december 2026.
| 156 | 1 Senaste lydelse 2022:819. |
Förslag till lag om ändring i elsäkerhetslagen (2016:732)
Härigenom föreskrivs i fråga om elsäkerhetslagen (2016:732) dels att 33 § ska upphöra att gälla,
dels att 29, 30 och 35 §§ ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas sex nya paragrafer, 29 a §, 30 a–c §§ och 35 a och b §§, av följande lydelse.
Föreslagen lydelse
Prop. 2026/27:12 Bilaga 3
157
Prop. 2026/27:12 Bilaga 3
158
4.visar att det med hänsyn till det vetenskapliga och tekniska vetandet vid den tidpunkt då elen sattes i omlopp inte var möjligt att upptäcka säkerhetsbristen.
4.visar att det inte var möjligt att upptäcka säkerhetsbristen med hänsyn till det vetenskapliga och tekniska kunskapsläget då elen släpptes ut på marknaden.
30 a §
Vid tvist om skadestånd enligt 29 § ska elen anses ha en säkerhetsbrist, om
1.den som påstås vara skadeståndsansvarig inte följer ett föreläggande enligt rättegångsbalken att lägga fram skriftligt bevis eller att tillhandahålla föremål för syn eller besiktning,
2.den som påstår sig vara skadelidande visar att elen inte uppfyller de krav i lag eller annan föreskrift om produktsäkerhet som avser att förhindra den skada som elen har orsakat,
3.den som påstår sig vara skadelidande visar att skadan har orsakats på grund av ett uppenbart funktionsfel i elen under rimligen förutsebar användning eller under normala omständigheter, eller
4.den som påstår sig vara skadelidande gör sannolikt att elen har en säkerhetsbrist, och full bevisning om säkerhetsbristen inte alls eller endast med svårighet kan föras.
Elen ska dock inte anses ha en säkerhetsbrist, om den som påstås vara skadeståndsansvarig visar något annat.
30 b §
Vid tvist om skadestånd enligt
29§ ska en skada anses ha orsakats på grund av en säkerhetsbrist i elen, om
1.skadan är av ett slag som typiskt sett överensstämmer med säkerhetsbristen, eller
2.den som påstår sig vara skadelidande gör sannolikt att säkerhetsbristen har orsakat skadan, och full bevisning om orsakssambandet inte
alls eller endast med svårighet kan föras.
Skadan ska dock inte anses ha orsakats av säkerhetsbristen, om den som påstås vara skadeståndsansvarig visar något annat.
30 c §
Om två eller flera enligt 29 § är ansvariga för samma skada, ska skadeståndsansvaret slutligen fördelas mellan dem efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.
35 §
Prop. 2026/27:12 Bilaga 3
Talan om ersättning ska väckas
1.i fråga om ersättning enligt 28 § första stycket eller 31 § inom två år från det att skadan inträffade, och
2.i fråga om ersättning enligt 29 § inom tre år från det att den som vill ha ersättning fick eller borde ha fått kännedom om att fordringen kunde göras gällande, dock senast tio år från det att den som påstås vara skadeståndsskyldig tillhandahöll elen.
Den som inte väcker talan i tid har inte rätt till ersättning enligt de angivna bestämmelserna.
Talan om skadestånd enligt 28 § första stycket eller 31 § måste väckas inom två år från det att skadan inträffade.
35 a §
Talan om skadestånd enligt 29 § måste väckas inom tre år från det att den skadelidande fick eller rimligen borde ha fått kännedom om
1.skadan,
2.säkerhetsbristen, och
3.vem som är ansvarig för ska-
dan.
Talan om skadestånd enligt 29 § måste väckas inom tio år från det att den skadegörande elen släpptes ut på marknaden.
En talan får väckas efter den tid som anges i andra stycket om den avser skadestånd för en latent personskada och den skadelidande på grund av skadans beskaffenhet
159
Prop. 2026/27:12 Bilaga 3
varit förhindrad att väcka talan i tid. En sådan talan måste dock väckas inom 25 år från det att preskriptionstiden börjar löpa enligt andra stycket.
35 b §
Den som inte väcker talan inom den tid som anges i 35 § eller 35 a § har inte rätt till skadestånd.
1.Denna lag träder i kraft den 9 december 2026.
2.Äldre föreskrifter gäller fortfarande för el som före ikraftträdandet har släppts ut på marknaden.
160
Förteckning över remissinstanserna
Prop. 2026/27:12 Bilaga 4
Remissyttranden över betänkandet En ny produktansvarslag (SOU 2025:103) har lämnats av Allmänna reklamationsnämnden, APPLiA, Attunda tingsrätt, Avfall Sverige, De forskande läkemedelsföretagen (Lif), Domstolsverket, Elektronikbranschen, Elsäkerhetsverket, Energiföretagen Sverige, Försäkringsjuridiska föreningen, Göteborgs tingsrätt, Integritetsskyddsmyndigheten, Justitiekanslern, Kemikalieinspektionen, Kommerskollegium,
Konsumentverket, Lunds universitet, Läkemedelsförsäkringen, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Post- och telestyrelsen, Regelrådet, Småföretagarnas Riksförbund, Socialstyrelsen, Svea hovrätt, Svensk Försäkring, Svensk Handel, Svenskt Näringsliv, Sveriges advokatsamfund, Swedac, Swedish Medtech, Teknikföretagen, Tillväxtverket, Trafikförsäkringsföreningen, Transportstyrelsen och Uppsala universitet.
Yttranden har också kommit in från European Justice Forum, Stockholm Vatten och Avfall och The American Chamber of Commerce in Sweden.
Almega, Dataspelsbranschen, Drivkraft Sverige, Funktionsrätt Sverige, Företagarna, Kemisk Tekniska Företagen, Kungl. Tekniska högskolan, Lantbrukarnas Riksförbund, Livsmedelsföretagen, Motorbranschens Riksförbund, Myndigheten för delaktighet, Näringslivets Regelnämnd NNR, Svenska Informations- och Telekommunikationsstandardiseringen (ITS), Sveriges Konsumenter, Swedsoft, Säkerhets- och försvarsföretagen, TechSverige, Vattenindustrin och Återvinningsindustrierna har avstått från att yttra sig.
161
Prop. 2026/27:12 Bilaga 5
162
Jämförelsetabell: Direktivet och svensk lag
En sammanställning av bestämmelser i 2024 års produktansvarsdirektiv och motsvarande eller närmast motsvarande bestämmelser i föreslagen svensk lagstiftning. Om ingen annan lag anges avses den föreslagna nya produktansvarslagen.
| 2024 års produkt- | Svensk rätt |
| ansvarsdirektiv | |
| Artikel 1 | 1 kap. 1 § |
| Artikel 2.1 | Övergångsbestämmelserna till den nya |
| produktansvarslagen och ändringarna i | |
| elsäkerhetslagen | |
| Artikel 2.2 | 1 kap. 1 § |
| Artikel 2.3 | 1 kap. 1 § |
| Artikel 2.4 | Ingen motsvarighet1 |
| Artikel 3 | Ingen motsvarighet |
| Artikel 4.1 | 1 kap. 3 § |
| Artikel 4.2 | 1 kap. 3 § |
| Artikel 4.3 | 1 kap. 4 § |
| Artikel 4.4 | 1 kap. 4 § |
| Artikel 4.5 | 1 kap. 5 § |
| Artikel 4.6 | Ingen motsvarighet |
| Artikel 4.7 | 1 kap. 5 § |
| Artikel 4.8 | 1 kap. 5 § |
| Artikel 4.9 | 1 kap. 5 § |
| Artikel 4.10 | 1 kap. 5 § |
| Artikel 4.11 | 1 kap. 5 § |
| Artikel 4.12 | 1 kap. 5 § |
| Artikel 4.13 | 1 kap. 5 § |
| Artikel 4.14 | 1 kap. 5 § |
| Artikel 4.15 | Ingen motsvarighet |
| Artikel 4.16 | 3 kap. 3 § |
| Artikel 4.17 | Ingen motsvarighet |
| Artikel 4.18 | 3 kap. 4 § |
| Artikel 5.1 | 2 kap. 1 § samt 29 § elsäkerhetslagen |
| (2016:732) | |
| Artikel 5.2 | Ingen motsvarighet |
| Artikel 6 | 2 kap. 2 § samt 29 § elsäkerhetslagen |
| (2016:732) | |
| Artikel 7 | 2 kap. 3 och 4 §§ |
| Artikel 8.1 | 3 kap. 1 § samt 29 § elsäkerhetslagen |
| (2016:732) |
1I det fall det antecknas ”ingen motsvarighet” i högerspalten är bedömningen att ingen genomförandeåtgärd i form av lagstiftning behövs.
| 2024 års produkt- | Svensk rätt |
| ansvarsdirektiv | |
| Artikel 8.2 | 3 kap. 4 § |
| Artikel 8.3 | 3 kap. 2 § |
| Artikel 8.4 | 3 kap. 3 § |
| Artikel 8.5 | Ingen motsvarighet |
| Artikel 9 | 5 kap. 1 §, 36 kap. 2 §, 38 kap. 2, 4 |
| och 5 §§ samt 39 kap. 5 § rättegångs- | |
| balken | |
| Artikel 10.1 | Ingen motsvarighet |
| Artikel 10.2 | 2 kap. 5 § samt 30 a § elsäkerhetslagen |
| (2016:732) | |
| Artikel 10.3 | 2 kap. 6 § samt 30 b § elsäkerhetslagen |
| (2016:732) | |
| Artikel 10.4 | 2 kap. 5 och 6 §§ samt 30 a och |
| 30 b §§ elsäkerhetslagen (2016:732) | |
| Artikel 10.5 | 2 kap. 5 och 6 §§ samt 30 a och |
| 30 b §§ elsäkerhetslagen (2016:732) | |
| Artikel 11 | 3 kap. 5 § samt 30 § elsäkerhetslagen |
| (2016:732) | |
| Artikel 12 | 4 kap. 2 § samt 30 c § elsäkerhetslagen |
| (2016:732) | |
| Artikel 13.1 | Ingen motsvarighet |
| Artikel 13.2 | 4 kap. 1 § |
| Artikel 14 | 4 kap. 2 § samt 30 c § elsäkerhetslagen |
| (2016:732) | |
| Artikel 15 | 1 kap. 6 § samt 29 a § elsäkerhetslagen |
| (2016:732) | |
| Artikel 16 | 5 kap. 1 och 2 §§ samt 35 a och |
| 35 b §§ elsäkerhetslagen (2016:732) | |
| Artikel 17 | 5 kap. 1 och 2 §§ samt 35 a och |
| 35 b §§ elsäkerhetslagen (2016:732) | |
| Artikel 18 | Ingen motsvarighet |
| Artikel 19 | Rättsinformationsförordningen |
| (1999:175) | |
| Artikel 20 | Ingen motsvarighet |
| Artikel 21 | Övergångsbestämmelserna till den nya |
| produktansvarslagen och ändringarna i | |
| elsäkerhetslagen | |
| Artikel 22 | Ikraftträdandebestämmelserna till den |
| nya produktansvarslagen och | |
| ändringarna i elsäkerhetslagen | |
| Artikel 23 | Ingen motsvarighet |
| Artikel 24 | Ingen motsvarighet |
Prop. 2026/27:12 Bilaga 5
163
Prop. 2026/27:12 Bilaga 6
164
Lagrådsremissens lagförslag
Förslag till produktansvarslag
Härigenom föreskrivs1 följande.
1 kap. Grundläggande bestämmelser
Lagens tillämpningsområde
1 § Denna lag gäller ansvar för skador som en fysisk person har orsakats på grund av en säkerhetsbrist i en produkt.
Lagen gäller inte för skador som
1.har orsakats på grund av en säkerhetsbrist i programvara med fri och öppen källkod som har utvecklats eller tillhandahållits utanför näringsverksamhet, eller
2.omfattas av lagen (2010:950) om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor.
Bestämmelser om ansvar för skador som har orsakats på grund av en säkerhetsbrist i el finns i elsäkerhetslagen (2016:732).
Lagens innehåll
2 § Lagen är indelad i följande kapitel:
–Grundläggande bestämmelser (1 kap.)
–Förutsättningar för skadestånd (2 kap.)
–Skadeståndsansvariga (3 kap.)
–Jämkning och regressrätt (4 kap.)
–Preskription (5 kap.)
Uttryck i lagen
3 § Med produkt avses i lagen
–en lös sak eller en programvara, även om den är integrerad i eller sammankopplad med lös eller fast egendom, och
–en digital fil som innehåller information som är nödvändig för att en produkt ska kunna tillverkas genom automatiserad kontroll av maskiner eller verktyg.
4 § I lagen avses med komponent:
–en produkt som är integrerad i eller sammankopplad med en annan produkt, och
–en digital tjänst som är integrerad i eller sammankopplad med en produkt på ett sådant sätt att produkten inte kan användas på det sätt som är avsett utan tjänsten (tillhörande tjänst),
1Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/2853 av den 23 oktober 2024 om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister och om upphävande av rådets direktiv 85/374/EEG, i den ursprungliga lydelsen.
| tillhandahållande på marknaden: en leverans av en produkt som ett led | Prop. 2026/27:12 |
| i en näringsverksamhet, för distribution, förbrukning eller användning inom | Bilaga 6 |
| Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), | |
| utsläppande på marknaden: det första tillhandahållandet på marknaden, | |
| ibruktagande: den första användningen av en produkt inom EES som ett | |
| led i en näringsverksamhet, om produkten dessförinnan inte har släppts ut | |
| på marknaden, | |
| tillverkare: den som |
–tillverkar, framställer eller utvecklar en produkt,
–låter tillverka eller utforma en produkt, eller
–genom att sätta sitt namn, varumärke eller annat kännetecken på en produkt utger sig för att vara den som tillverkat produkten,
importör: den som släpper ut en produkt från ett land utanför EES på marknaden,
tillverkarens representant: den som är etablerad inom EES och som enligt en skriftlig fullmakt från tillverkaren har rätt att i dennes ställe utföra särskilda uppgifter,
leverantör av distributionstjänster: den som, utan att ha äganderätt till en produkt och utan att det handlar om post- eller paketleveranstjänster, som ett led i en näringsverksamhet erbjuder minst två av tjänsterna magasinering, paketering, adressering och expediering av produkten,
distributör: den som, utan att vara tillverkare eller importör, tillhandahåller en produkt på marknaden,
tillverkarens kontroll: den kontroll över en produkt som tillverkaren anses ha genom att
–integrera, sammankoppla eller tillhandahålla en komponent, genomföra ändringar i produkten, eller samtycka till att någon annan utför en sådan åtgärd, eller
–ha möjlighet att själv eller genom någon annan tillhandahålla uppdateringar eller uppgraderingar av en programvara.
Avtalsvillkor som avviker från lagen
5 § Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är till nackdel för den skadelidande är utan verkan mot honom eller henne, om inte något annat anges i denna lag.
2 kap. Förutsättningar för skadestånd
Ansvarets omfattning
1 § Skadestånd betalas för en skada som en produkt har orsakat på grund av en säkerhetsbrist.
Rätten till skadestånd avser 1. personskada,
2. sakskada som har orsakats på egendom som inte användes uteslutande för yrkesmässiga ändamål, och
3. ren förmögenhetsskada på grund av förlust eller förvanskning av data som användes uteslutande för personliga ändamål.
Rätten till skadestånd enligt andra stycket 2 omfattar inte skada på den
skadegörande produkten. Den omfattar inte heller skada på en produkt som
165
Prop. 2026/27:12 Bilaga 6
166
den skadegörande produkten var integrerad i eller sammankopplad med inom den tillverkarens kontroll.
Bedömningen av om en produkt har en säkerhetsbrist
2 § En produkt har en säkerhetsbrist om den inte är så säker som rimligen kan förväntas. Säkerheten ska bedömas med hänsyn till
1.produktens förenlighet med lag eller andra föreskrifter om produktsäkerhet,
2.rimligen förutsebar användning av produkten,
3.produktens egenskaper och hur den har marknadsförts samt de bruksanvisningar som hör till produkten,
4.inverkan på produkten av en förmåga hos produkten att fortsätta lära sig eller förvärva nya egenskaper efter att den har släppts ut på marknaden eller tagits i bruk,
5.rimligen förutsebar inverkan på produkten av andra produkter som kunnat förutses bli sammankopplade med produkten eller på annat sätt bli använda tillsammans med produkten,
6.de särskilda behoven hos de användare som produkten är avsedd för,
7.produktens förmåga att uppfylla sitt avsedda syfte, om syftet är att förhindra skada,
8.om det skett en återkallelse av produkten eller något annat ingripande som avser produktens säkerhet, och
9.övriga omständigheter.
Relevant tidpunkt
3 § Bedömningen av om en produkt har en säkerhetsbrist ska göras med hänsyn till förhållandena vid den tidpunkt då produkten släpptes ut på marknaden eller togs i bruk.
Om tillverkaren behåller kontrollen över en produkt efter att den har släppts ut på marknaden eller tagits i bruk, ska säkerheten i stället bedömas med hänsyn till förhållandena vid den tidpunkt då tillverkarens kontroll upphörde eller, om det inträffar först, vid tidpunkten för skadan.
Presumtion för säkerhetsbrist
4 § En produkt ska anses ha en säkerhetsbrist om
1.den som vid en tvist om skadestånd enligt denna lag påstås vara skadeståndsansvarig inte följer ett föreläggande enligt rättegångsbalken att lägga fram ett skriftligt bevis eller att tillhandahålla ett föremål för syn eller besiktning,
2.produkten inte uppfyller de krav i lag eller andra föreskrifter om produktsäkerhet som avser att förhindra den skada som produkten har orsakat,
3.skadan har orsakats på grund av ett uppenbart funktionsfel i produkten under rimligen förutsebar användning eller annars under normala omständigheter, eller
4.det görs sannolikt att produkten har en säkerhetsbrist och full bevisning om säkerhetsbristen inte alls eller endast med särskild svårighet kan föras.
Produkten ska dock inte anses ha en säkerhetsbrist, om den som påstås vara skadeståndsansvarig visar något annat.
Presumtion för orsakssamband
5 § En skada ska anses ha orsakats på grund av en säkerhetsbrist i en produkt, om
1.skadan är av ett slag som typiskt sett överensstämmer med säkerhetsbristen, eller
2.det görs sannolikt att skadan har orsakats på grund av säkerhetsbristen och full bevisning om orsakssambandet inte alls eller endast med särskild svårighet kan föras.
Skadan ska dock inte anses ha orsakats på grund av säkerhetsbristen, om den som påstås vara skadeståndsansvarig visar något annat.
Prop. 2026/27:12 Bilaga 6
3 kap. Skadeståndsansvariga
Grundläggande ansvar
1 § Skadeståndsansvariga enligt denna lag är
1.tillverkaren av den skadegörande produkten,
2.tillverkaren av en komponent som har integrerats i eller sammankopplats med produkten inom komponenttillverkarens kontroll, om säkerhetsbristen i produkten beror på en säkerhetsbrist i komponenten,
3.en importör av produkten eller komponenten eller en representant för tillverkaren, om tillverkaren är etablerad utanför EES, och
4.en leverantör av distributionstjänster, om tillverkaren är etablerad utanför EES och det varken finns någon importör som är etablerad inom EES eller någon representant för tillverkaren.
Den tillverkare som avses i första stycket 1 ansvarar för skada som har orsakats av en komponent, om sammankopplingen eller integreringen av komponenten gjordes inom produkttillverkarens kontroll och säkerhetsbristen i produkten beror på en säkerhetsbrist i komponenten.
Distributörer
2 § Om det av produkten inte framgår vem som är skadeståndsansvarig enligt 1 § eller om den som är skadeståndsansvarig är etablerad utanför EES, är en distributör av produkten skadeståndsansvarig.
Distributören är dock inte ansvarig om distributören hänvisar den skadelidande till någon som är skadeståndsansvarig enligt 1 § som är etablerad inom EES, eller till en egen distributör.
En hänvisning enligt andra stycket ska ske inom en månad från det att distributören mottog ett krav på skadestånd eller en begäran om hänvisning till en skadeståndsansvarig i ett tidigare distributionsled.
Leverantörer av onlineplattformar
3 § Det som föreskrivs i 2 § om en distributör gäller också för en leverantör av en onlineplattform, om plattformen har gjort det möjligt för den skadelidande att med en näringsidkare ingå ett distansavtal som avser den skadegörande produkten. Skadeståndsansvaret gäller dock inte om det av onlineplattformen tydligt framgår att leverantören av plattformen endast förmedlar avtalet.
167
Prop. 2026/27:12 Bilaga 6
168
Ansvar för väsentligen ändrade produkter
4 § Om en produkt, efter att den släppts ut på marknaden eller tagits i bruk, väsentligen har ändrats utanför tillverkarens kontroll och därefter tillhandahållits på marknaden eller tagits i bruk, är den som har gjort ändringen skadeståndsansvarig enligt 1 § 1.
En ändring ska anses vara väsentlig, om det följer av lag eller andra föreskrifter om produktsäkerhet. Om det inte finns sådana föreskrifter som gäller för produkten, ska ändringen anses väsentlig om ändringen
1.förändrar produktens prestanda, ändamål eller typ på ett sätt som inte kunnat förutses vid den riskbedömning som gjordes vid tillverkningen av den ursprungliga produkten, och
2.medför att riskens art förändras, att en ny risk uppstår eller att risknivån höjs.
Befrielse från ansvar
5 § Skadeståndsansvar gäller inte för
1.en tillverkare eller importör som visar att denne inte har släppt ut produkten på marknaden eller tagit den i bruk,
2.en distributör som visar att denne inte har tillhandahållit produkten på marknaden,
3.en tillverkare eller importör som gör sannolikt att säkerhetsbristen inte fanns när produkten släpptes ut på marknaden eller togs i bruk,
4.en distributör som gör sannolikt att säkerhetsbristen inte fanns när distributören tillhandahöll produkten på marknaden,
5.den som visar att säkerhetsbristen beror på att produkten måste stämma överens med lag eller andra föreskrifter om produktsäkerhet,
6.den som visar att det med hänsyn till det vetenskapliga och tekniska kunskapsläget då produkten släpptes ut på marknaden eller togs i bruk, eller under den tid som produkten stod under tillverkarens kontroll, inte var möjligt att upptäcka säkerhetsbristen,
7.den tillverkare av en sådan komponent som avses i 1 § första stycket 2 som visar att säkerhetsbristen i komponenten beror på utformningen av produkten som komponenten har integrerats i eller sammankopplats med, eller de anvisningar som tillverkaren av produkten har lämnat till komponentens tillverkare, eller
8.den som enligt 4 § är ansvarig för en väsentligen ändrad produkt, om denne visar att säkerhetsbristen avser en del av produkten som inte påverkas av ändringen.
Första stycket 3 och 4 gäller inte om säkerhetsbristen beror på
1.produktens programvara eller en tillhörande tjänst och produkten var inom tillverkarens kontroll när säkerhetsbristen uppstod, eller
2.en väsentlig ändring av produkten som gjordes inom tillverkarens kon-
troll.
4 kap. Jämkning och regressrätt
Jämkning
1 § Skadeståndet får jämkas efter vad som är skäligt, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan.
Regressrätt
2 § Om två eller flera enligt denna lag är ansvariga för samma skada, ska skadeståndsansvaret slutligen fördelas mellan dem efter vad som är skäligt.
3 § Den som har betalat skadestånd enligt 31 § fjärde stycket konsumenttjänstlagen (1985:716) eller 6 kap. 3 § andra stycket konsumentköplagen (2022:260) har rätt att få tillbaka beloppet av den som är skadeståndsansvarig enligt denna lag.
Avtalsvillkor som inskränker den ersättningsberättigades rätt enligt första stycket är utan verkan.
Prop. 2026/27:12 Bilaga 6
5 kap. Preskription
1 § Den som vill ha skadestånd enligt denna lag ska väcka talan inom tre år från det att han eller hon fick eller rimligen borde ha fått kännedom om skadan, säkerhetsbristen och en näringsidkare som kan vara skadeståndsansvarig.
En talan om skadestånd måste dessutom väckas inom tio år från det att den skadegörande produkten
1.släpptes ut på marknaden eller togs i bruk, eller
2.om det gäller en väsentligen ändrad produkt, tillhandahölls på marknaden eller togs i bruk efter den väsentliga ändringen.
En talan om skadestånd som avser en latent personskada får dock väckas efter den tid som anges i andra stycket, om den skadelidande på grund av skadans beskaffenhet varit förhindrad att väcka talan i tid. En sådan talan måste väckas inom 25 år från det att fristen började löpa enligt andra stycket.
2 § Den som inte väcker talan i tid har inte rätt till skadestånd.
1.Denna lag träder i kraft den 9 december 2026.
2.Genom lagen upphävs produktansvarslagen (1992:18).
3.Den upphävda lagen gäller dock fortfarande för produkter som har släppts ut på marknaden eller tagits i bruk före ikraftträdandet.
169
Prop. 2026/27:12 Bilaga 3
170
Förslag till lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410)
Härigenom föreskrivs att 20 § trafikskadelagen (1975:1410)1 ska ha följande lydelse.
| Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse | |||||
| 20 §2 | ||||||
| Har en skada för vilken trafik- | Om trafikskadeersättning har beta- | |||||
| skadeersättning utgått vållats upp- | lats för en skada som vållats upp- | |||||
| såtligen eller genom grov vårdslös- | såtligen eller genom grov vårds- | |||||
| het, inträder | försäkringsanstalten | löshet, | inträder försäkringsanstal- | |||
| intill det utgivna beloppet i den | ten intill det utgivna beloppet i den | |||||
| skadelidandes | rätt till skadestånd | skadelidandes rätt till skadestånd | ||||
| av skadevållaren. Detsamma gäller | av skadevållaren. Detsamma gäller | |||||
| om skadan har vållats genom vårds- | om skadan har vållats genom vårds- | |||||
| löshet av en förare som har gjort sig | löshet av en förare som har gjort sig | |||||
| skyldig till brott som avses i 4 eller | skyldig till brott som avses i 4 eller | |||||
| 4 a § lagen (1951:649) om straff för | 4 a § lagen (1951:649) om straff för | |||||
| vissa trafikbrott. | vissa trafikbrott. | |||||
| Om | trafikskadeersättning | har | Om | trafikskadeersättning | har | |
| betalats för en skada som omfattas | betalats för en skada som omfattas | |||||
| av produktansvarslagen (1992:18), | av produktansvarslagen (2026:000), | |||||
| inträder | försäkringsanstalten | intill | inträder | försäkringsanstalten | intill | |
| det utgivna beloppet i den skade- | det utgivna beloppet i den skade- | |||||
| lidandes rätt till skadestånd enligt | lidandes rätt till skadestånd enligt | |||||
| den lagen. | den lagen. | |||||
Om en infrastrukturförvaltare är ansvarig enligt järnvägstrafiklagen (2018:181) eller annan författning för skada till följd av spårdriften och trafikskadeersättning har utgått för skadan, får försäkringsanstalten kräva ersättningen åter från infrastrukturförvaltaren i den omfattning som är skälig med hänsyn till den medverkan som har förekommit på ömse sidor och omständigheterna i övrigt.
1.Denna lag träder i kraft den 9 december 2026.
2.Äldre föreskrifter gäller fortfarande för trafikskadeersättning som har betalats för en skada som omfattas av produktansvarslagen (1992:18).
1Lagen omtryckt 1994:43.
2Senaste lydelse 2018:184.
Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2026-09-10
Närvarande: F.d. justitierådet Stefan Lindskog samt justitieråden Marie Jönsson och Jonas Malmberg
En ny produktansvarslag
Prop. 2026/27:12 Bilaga 7
Enligt en lagrådsremiss den 13 augusti 2026 har regeringen (Justitiedepartementet) beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1.produktansvarslag,
2.lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410),
3.lag om ändring i patientskadelagen (1996:799),
4.lag om ändring i elsäkerhetslagen (2016:732).
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Anna Lind Stolt.
Förslagen föranleder följande yttrande.
Förslaget till produktansvarslag
Författningskommentarer till lagar som genomför s.k. fullharmoniseringsdirektiv
Förslaget till ny produktansvarslag genomför ett nytt EU-direktiv om produktansvar.1 Direktivet är ett s.k. fullharmoniseringsdirektiv. Således anges i direktivet att medlemsstaterna inte får behålla eller införa bestämmelser som avviker från bestämmelserna i direktivet, varken strängare eller mindre stränga bestämmelser, för att uppnå en annan skyddsnivå för konsumenter och andra fysiska personer, såvida inget annat föreskrivs i direktivet (artikel 3).
I författningskommentaren ges relativt omfattande beskrivningar av hur de olika lagbestämmelserna bör tolkas och tillämpas.
När en svensk domstol tillämpar en lagbestämmelse som genomför ett EU-direktiv ska domstolen så långt det är möjligt tolka bestämmelsen mot bakgrund av direktivets ordalydelse och syfte så att det resultat som avses i direktivet uppnås (jfr artikel 288 tredje stycket fördraget om Europeiska unionens funktionssätt). Det gäller även om det i förarbetena till lagbestämmelsen finns upplysningar av motsatt innebörd om hur lagen ska tolkas (se t.ex. EU-domstolens dom Björnkulla, C-371/02, EU:C:2004:275 p. 12).
Detta innebär att ett förarbetsuttalande om innebörden av en lagbestämmelse som genomför ett fullharmoniseringsdirektiv inte är ett auktoritativt besked om lagbestämmelsens rätta tolkning.
Förarbetsuttalandena får därför i sådana fall ses som förslag till tolkning, som det ankommer på de rättstillämpande organen att värdera efter den
11 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/2853 av den 23 oktober 2024 om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister och om upphävande av rådets
| direktiv 85/374/EEG | 171 |
Prop. 2026/27:12 Bilaga 7
172
sakliga tyngden hos de framförda argumenten mer än utifrån auktoriteten hos den som framför dem (se t.ex. Lagrådets uttalande i prop. 2001/02:121
s.192 f.).
Det sagda är inte ett skäl för att avstå från att i lagförarbeten göra
uttalanden om hur regler i direktivet och lagen kan tolkas. Genom arbetet med direktivet har det inom Regeringskansliet normalt upparbetats betydande kunskap om direktivets bakgrund och innebörd och det är värdefullt att man delar med sig av denna kunskap.
Det är dock angeläget att författningskommentarerna utformas så att det tydligt framgår att den aktuella lagbestämmelsen är avsedd att ha samma innebörd som det styrande direktivet. Enligt Lagrådets mening finns det skäl att i den fortsatta beredningen se över författningskommentarerna i syfte att klargöra att det förhåller sig på det angivna sättet. I annat fall kan författningskommentaren komma att tolkas fristående från direktivet och leda till slutsatser som inte är förenliga med detta.
1 kap. 4 §
I paragrafen förklaras några av de uttryck som används i lagen.
Lagrådet tar upp definitionen av uttrycket komponent vid behandlingen av 3 kap. 1 §.
Uttrycket tillverkarens representant definieras som den som är etablerad inom EES och som ”enligt en skriftlig fullmakt från tillverkaren har rätt att i dennes ställe utföra särskilda uppgifter”. Den citerade delen av definitionen återger exakt det som står i den svenska språkversionen av direktivet. En fullmakt medför i svensk rätt att någon (en huvudman) ger någon annan behörighet att rättshandla i huvudmannens namn, dvs. vidta rättshandlingar som binder huvudmannen (jfr t.ex. 10 § avtalslagen). Andra uppdrag att i huvudmannens ställe utföra uppgifter utgör med sedvanlig terminologi inte en fullmakt. Det bör enligt Lagrådets mening övervägas om uttrycket tillverkarens representant ska ha en så snäv avgränsning. Uttrycket “utföra särskilda uppgifter” tyder på att en representants uppdrag kan avse något annat än att rättshandla i tillverkarens namn. Det bör därför övervägas att tala om ”ett skriftligt uppdrag” i stället för ”en skriftlig fullmakt”.
Det ligger närmast till hands att anta att paragrafer som 1 kap. 4 § i huvudsak används på så sätt att den som i en av lagens andra bestämmelser läser ett uttryck går till paragrafen för att se om uttrycket är förklarat där. Det blir då enklare att ”slå upp” uttrycket om de ställs upp i bokstavsordning. Enligt Lagrådet finns det skäl att överväga om bestämmelsen bör utformas på det sättet.
2 kap. 1 §
Paragrafen inleds med en bestämmelse i första stycket om de grundläggande ansvarsförutsättningarna. Andra och tredje styckena handlar om ansvarets omfattning. Frågorna är artskilda och bör hållas isär. Regleringen av ansvarets omfattning bör dessutom inte komma före bestämmelserna om de speciella ansvarsförutsättningarna, som finns senare i kapitlet.
Lagrådet föreslår mot den angivna bakgrunden att regleringen i 1 § begränsas till det nuvarande första stycket och att rubriken ändras till
Ansvarsförutsättningar. Andra och tredje styckena bör med oförändrad rubrik bilda en ny sista paragraf i kapitlet.
I första stycket anges att skadestånd betalas för en skada som en produkt har orsakat på grund av en säkerhetsbrist. Formuleringen är oklar och väcker frågan om vad som ska ha orsakat skadan. Är det produkten eller säkerhetsbristen?
I artikel 5.1 anges att medlemsstaterna ska säkerställa att varje fysisk person som lider skada som orsakats av en produkt med säkerhetsbrister (den skadelidande) har rätt till ersättning. Av artikel 10 – som preciserar vad som ska bevisas – kan dock utläsas att det ska finnas ett orsakssamband mellan säkerhetsbristerna och skadan (se bland annat artikel 10.1 och 10.3). Det kan därmed inte råda någon tvekan om att direktivet innebär att rätten till skadestånd förutsätter att det finns ett orsakssamband mellan skadan och en säkerhetsbrist i produkten. Lagrådet föreslår att första stycket formuleras enligt följande.
Skadestånd betalas för en skada som en säkerhetsbrist i en produkt har orsakat.
2 kap. 2 och 3 §§
I paragraferna definieras vad som är en säkerhetsbrist. I beaktande av hur paragraferna hänger ihop bör de inte ha skilda rubriker.
Lagrådet föreslår också att inledningen i 2 § första stycket formuleras enligt följande.
En produkt har en säkerhetsbrist om den inte är så säker som rimligen kan förväntas. Frågan om en sådan säkerhetsbrist finns ska bedömas med hänsyn till […]
I 3 § andra stycket anges en relevant tidpunkt vara när tillverkarens kontroll upphörde. Men den relevanta tidpunkten kan inte vara den första tidpunkten efter att kontrollen har upphört, utan tidpunkten måste vara när kontrollen sist kunde utövas. Bestämmelsen bör formuleras i enlighet med det. Ett förslag är följande.
Om tillverkaren behåller kontrollen över en produkt efter att den har släppts ut på marknaden eller tagits i bruk, ska säkerheten i stället bedömas med hänsyn till förhållandena vid den tidpunkt då tillverkaren sist hade sådan kontroll eller vid tidpunkten för skadan, om den inträffar först.
2 kap. 4 och 5 §§
Som framhålls i författningskommentaren gäller allmänna principer om bevisbörda och beviskrav i tvistemål också i mål om produktansvar. Som utgångspunkt ankommer det därför på den skadelidande att visa att en produkt har en säkerhetsbrist, att det har inträffat en skada och att det finns ett orsakssamband mellan säkerhetsbristen och skadan. Detta stämmer överens med vad som ska gälla enligt direktivet (se artikel 10.1).
I 4 och 5 §§ anges i fråga om säkerhetsbrist och orsakssamband vissa undantag från den utgångspunkten. Dessa undantag kommer emellertid att
Prop. 2026/27:12 Bilaga 7
173
Prop. 2026/27:12 Bilaga 7
174
hänga i luften om de inte kopplas till huvudregeln. Lagrådet föreslår därför att en ny paragraf som anger huvudregeln införs före nuvarande 4 och 5 §§ under den gemensamma rubriken Bevisning om ansvarsförutsättningarna.
Regleringarna i 4 och 5 §§ har det gemensamt att de syftar till att undvika att en skadelidande får bära en alltför tung bevisbörda. Det finns dock allmänna bevisrättsliga regler och principer av liknande slag. Här märks inte bara den med 4 § första stycket 4 och 5 § första stycket 2 snarlika bestämmelsen i 35 kap. 5 § rättegångsbalken, utan också den bevislättnadsregel som enligt bland annat NJA 1991 s. 481 gäller vid alternativa skadeorsaker. Det kan inte uteslutas att dessa eller andra bevisrättsliga regler skulle kunna ge den skadelidande en fördel i bevisningshänseende som går utöver den föreslagna regleringen. Det bör därför klargöras huruvida regleringen är avsedd att utesluta tillämpningen av sådana regler eller om, som det anges i författningskommentaren, allmänna principer om bevisbörda och beviskrav i tvistemål gäller också i angivna hänseenden.
När det gäller den närmare regleringen i 4 § första stycket så innefattar de olika punkterna regler av skilda slag. Den första punkten är ett slags förstärkning av bestämmelsen i 35 kap. 4 § rättegångsbalken om bevisverkan av en parts underlåtenhet att följa t.ex. ett editionsföreläggande. De andra och tredje punkterna har presumtionskaraktär, medan regeln i fjärde punkten handlar om bevislättnad.
På motsvarande sätt är regeln i 5 § första stycket 1 av presumtionskaraktär, medan regeln i andra punkten, liksom dess motsvarighet i 4 § första stycket 4, handlar om bevislättnad.
Av det anförda följer att bestämmelserna inte generellt bör beskrivas som presumtionsregler utan som bevisregler. Det stämmer väl överens med direktivtexten i andra språk. Det är då att märka att engelskans ”presume” i sammanhanget betyder ”anses” och inte presumtion, som dessutom är en specifik bevisteknisk term.
I både 4 och 5 §§ finns det i ett andra stycke en bestämmelse enligt vilket någon säkerhetsbrist inte ska anses ha förelegat respektive skadan inte ska anses ha orsakats av säkerhetsbristen, om den som påstås vara skadeståndsansvarig visar motsatsen. Men det går inte ihop med bevislättnadsreglerna. Det är inte logiskt möjligt att visa motsatsen till det som redan har befunnits sannolikt. Till det kommer att bevisvärdering rörande ett visst förhållande (såsom säkerhetsbrist och orsakssamband) är en sammansatt process som efter en helhetsvärdering slutar i ett ställningstagande till om förhållandet ska läggas till grund för en viss rättslig slutsats. Rent processuellt kan således inte parternas bevisning rörande ett och samma förhållande (bevistema) prövas åtskilt. En lagreglering som utgår från motsatsen skulle skapa en svårartad rättsosäkerhet. När det gäller bevislättnadsreglerna behövs heller inte bestämmelsen i respektive paragrafs andra stycke för att tillgodose det som får anses vara syftet med direktiven i det aktuella hänseendet. Om den som påstås vara skadeståndsansvarig visar att en påstådd säkerhetsbrist inte har funnits eller inte orsakat skadan, så kan den skadelidande inte ha gjort det motsatta sannolikt.
Lagrådet ser också ett behov av att den föreslagna bestämmelsen i 4 § 1 klargörs så det framgår att underlåtelsen ska avse bevisning om säkerhetsbristen och inget annat (såsom exempelvis skadans storlek). En
ytterligare synpunkt är att den mer aparta föreskriften om verkan av en parts passivitet inte bör komma först i punktuppställningen.
Lagrådet föreslår mot den angivna bakgrunden att paragraferna och rubriken till dessa formuleras enligt följande.
Bevisning om ansvarsförutsättningarna
4 § Om inte annat följer av 5 eller 6 §§ [eller av allmänna principer om bevisning] ska den skadelidande för att ha rätt till skadestånd visa att en produkt har en säkerhetsbrist, att det har inträffat en skada och att det finns ett orsakssamband mellan säkerhetsbristen och skadan.
5 § Om inte den som påstås vara skadeståndsansvarig visar något annat ska en produkt anses ha en säkerhetsbrist om
1.produkten inte uppfyller de krav i lag eller andra föreskrifter om produktsäkerhet som avser att förhindra en sådan typ av skada som produkten har orsakat,
2.skadan har orsakats av ett uppenbart funktionsfel i produkten under rimligen förutsebar användning eller annars under normala omständigheter, eller
3.den som påstås vara skadeståndsansvarig inte följer ett föreläggande enligt rättegångsbalken att lägga fram utredning avseende frågan om säkerhetsbrist.
En produkt ska också anses ha en säkerhetsbrist, om det görs sannolikt att så är fallet och full bevisning om säkerhetsbristen inte alls eller endast med särskild svårighet kan föras.
6 § Om inte den som påstås vara skadeståndsansvarig visar något annat ska en säkerhetsbrist i en produkt anses ha orsakat en skada som är av ett slag som typiskt sett överensstämmer med säkerhetsbristen.
En skada ska också anses ha orsakats av en säkerhetsbrist i en produkt, om det görs sannolikt att så är fallet och full bevisning om orsakssambandet inte alls eller endast med särskild svårighet kan föras.
Ifall det skulle anses vara osäkert om Lagrådets förslag är fullt förenligt med direktivet är en annan möjlighet att respektive sista stycke i lagrådsremissens förslag till 4 och 5 §§ ersätts av ett nytt stycke i Lagrådets förslag till 5 §. Genom det undviks den påtalade oförenligheten på så sätt, att om den som påstås vara skadeståndsansvarig visar att en påstådd säkerhetsbrist inte har funnits eller inte har orsakat skadan, så sätts de följande bevisreglerna inte i spel. Det leder till följande förslag.
Bevisning om ansvarsförutsättningarna
4 § Om inte annat följer av 5 eller 6 §§ eller av allmänna principer om bevisning ska den skadelidande för att ha rätt till skadestånd visa att en produkt har en säkerhetsbrist, att det har inträffat en skada och att det finns ett orsakssamband mellan säkerhetsbristen och skadan.
Om den som påstås vara skadeståndsansvarig visar att produkten inte har den påstådda säkerhetsbristen eller att bristen inte har orsakat skadan gäller inte vad som anges i 6 och 7 §§.
Prop. 2026/27:12 Bilaga 7
175
Prop. 2026/27:12 Bilaga 7
176
5 § En produkt ska anses ha en säkerhetsbrist om
1.produkten inte uppfyller de krav i lag eller andra föreskrifter om produktsäkerhet som avser att förhindra en sådan typ av skada som produkten har orsakat,
2.skadan har orsakats på grund av ett uppenbart funktionsfel i produkten under rimligen förutsebar användning eller annars under normala omständigheter,
3.den som påstås vara skadeståndsansvarig inte följer ett föreläggande enligt rättegångsbalken att lägga fram utredning avseende frågan om säkerhetsbrist, eller
4.det görs sannolikt att produkten har en säkerhetsbrist och full bevisning om säkerhetsbristen inte alls eller endast med särskild svårighet kan föras.
6 § En skada ska anses ha orsakats på grund av en säkerhetsbrist i en produkt, om
1.skadan är av ett slag som typiskt sett överensstämmer med säkerhetsbristen, eller
2.det görs sannolikt att skadan har orsakats på grund av säkerhetsbristen och full bevisning om orsakssambandet inte alls eller endast med särskild svårighet kan föras.
3 kap. 1 §
I paragrafen finns grundläggande bestämmelser om vilka som är skadeståndsansvariga enligt lagen.
I första stycket 1 anges att tillverkaren av den skadegörande produkten är ansvarig. Uttrycket skadegörande produkt måste antas betyda en produkt med en säkerhetsbrist som har orsakat den aktuella skadan.
Med produkt avses enligt definitionen i 1 kap. 3 § en lös sak, en programvara eller vissa typer av digitala filer. Med komponent avses dels en produkt – dvs. en lös sak, en programvara eller vissa typer av digitala filer – som är integrerad i eller sammankopplad med en annan produkt (se 1 kap. 4 § första strecksatsen), dels en på visst sätt definierad tillhörande tjänst (se 1 kap. 4 § andra strecksatsen). Med dessa definitioner kan alltså en komponent vara en form av produkt men behöver inte vara det, nämligen när det rör sig om en tillhörande tjänst. När det i lagtexten talas om produkter kommer uttrycket därför att omfatta komponenter som är produkter men inte komponenter som är tillhörande tjänster.
Lagtexten i första stycket 1 omfattar alltså utöver tillverkare av produkter som inte är komponenter även tillverkare av komponenter som inte är tillhörande tjänster.
Av att det i lagtexten talas om tillverkare av den skadegörande produkten måste följa att den som tillverkar en komponent som inte är en tillhörande tjänst bara ansvarar om komponenten är ”skadegörande”, dvs. skadan har orsakats av en säkerhetsbrist i komponenten.
I första stycket 2 anges att tillverkaren av en komponent i vissa fall är ansvarig. Det gäller under förutsättning att
1.komponenten har integrerats i eller sammankopplats med produkten inom komponenttillverkarens kontroll, och
| 2. säkerhetsbristen i produkten beror på en säkerhetsbrist i kompo- | Prop. 2026/27:12 |
| nenten. | Bilaga 7 |
| Som har framgått omfattas emellertid tillverkaren av en komponent som | |
| inte är en tillhörande tjänst redan av lagtexten i första punkten. Enligt den | |
| punkten krävs inte att ”komponenten har integrerats i eller samman- | |
| kopplats med produkten inom komponenttillverkarens kontroll” för att | |
| tillverkaren av komponenten ska ansvara. Däremot lär det för sådant | |
| ansvar redan av första punkten följa ett krav på att säkerhetsbristen i | |
| produkten beror på en säkerhetsbrist i komponenten, dvs. att det är en | |
| säkerhetsbrist i komponenten som orsakat skadan (se strax ovan). | |
| Lagrådet kan konstatera att paragrafens utformning inte har fått en | |
| logiskt sammanhängande utformning och måste ändras. | |
| En lösning kan vara att det som i förslaget framgår av första stycket 2 | |
| flyttas till ett eget stycke, där det anges under vilka förutsättningar en | |
| tillverkare av en komponent inte ska ansvara för skador som orsakats av | |
| säkerhetsbrister i komponenten. Ett förslag till lagtext presenteras nedan | |
| (alternativ 1). | |
| En annan lösning kan vara att definitionen av uttrycket komponent | |
| ändras. Enligt den svenska språkversionen är en komponent en produkt | |
| som t.ex. är sammankopplad med annan en produkt. I andra språkversioner | |
| definieras det som ska sammankopplas med en produkt inte som en | |
| produkt, utan som ”item” (engelska), ”Gegenstand” (tyska)”, ”élément” | |
| (franska), ”genstand” (danska) och ”articolo” (italienska). | |
| Det problem som här beskrivits – överlappningen mellan punkt 1 och 2 |
–skulle upphöra om definitionen av komponent anknöt närmare till dessa språkversioner. En definition som kan övervägas är följande.
komponent: varje fysiskt eller immateriellt objekt, råvara eller tillhörande tjänst som är integrerad i eller sammankopplad med en produkt,
Uttrycket ”tillhörande tjänst” bör då definieras självständigt.
En annan möjlighet är att det i 1 kap. 3 § läggs till ett andra stycke där det anges att definitionen av produkt inte omfattar vad som i 4 § definieras som komponent samtidigt som definitionen av komponent första strecksatsen skulle kunna ges följande formulering.
-en lös sak, programvara eller digital fil enligt 3 § som är integrerad i eller sammankopplad med en produkt, och
| Med något av dessa ändringsförslag skulle 3 kap. 1 § kunna få den | |
| utformning som framgår nedan som alternativ 2. | |
| I första stycket 3 anges som skadeståndsansvarig en importör av | |
| produkten eller komponenten eller en representant för tillverkaren, om | |
| tillverkaren är etablerad utanför EES. Av författningskommentaren | |
| framgår att syftet är att en skadeståndsansvarig importör av produkten och | |
| tillverkarens representant båda ska vara ansvariga för skadan tillsammans | |
| med tillverkaren. Lagtexten bör ändras för att tydliggöra detta. | |
| Följande två alternativ till lagtext kan övervägas. Det första alternativet | |
| bygger på den i lagrådsremissen föreslagna definitionen uttrycket | |
| komponent. Det andra alternativet bygger på en ändrad definition, där en | |
| komponent inte definieras som en produkt. | 177 |
Prop. 2026/27:12 Bilaga 7
178
Alternativ 1
1 § Skadeståndsansvariga enligt denna lag är
1.tillverkaren av den skadegörande produkten,
2.om tillverkaren är etablerad utanför EES
–en importör av produkten, och
–tillverkarens representant, och
3.en leverantör av distributionstjänster, om tillverkaren är etablerad utanför EES och det varken finns någon importör som är etablerad inom EES eller någon representant för tillverkaren.
En tillverkare av en produkt som innehåller en komponent som tillverkats av någon annan ansvarar för skada som har orsakats av en säkerhetsbrist i komponenten endast om sammankopplingen eller integreringen av komponenten gjordes inom produkttillverkarens kontroll.
Tillverkaren av en komponent ansvarar endast om komponenten har integrerats i eller sammankopplats med produkten inom komponenttillverkarens kontroll och skadan har orsakats av en säkerhetsbrist i komponenten.
Alternativ 2
1 § Skadeståndsansvariga enligt denna lag är
1.tillverkaren av den skadegörande produkten,
2.tillverkaren av en komponent om komponenten har integrerats i eller sammankopplats med produkten inom komponenttillverkarens kontroll och skadan har orsakats av en säkerhetsbrist i komponenten,
3.om tillverkaren är etablerad utanför EES
–en importör av produkten eller komponenten och
–tillverkarens representant, och
4.en leverantör av distributionstjänster, om tillverkaren är etablerad utanför EES och det varken finns någon importör som är etablerad inom EES eller någon representant för tillverkaren.
En tillverkare av en produkt ansvarar för skada som har orsakats av en säkerhetsbrist i en komponent endast om sammankopplingen eller integreringen av komponenten gjordes inom produkttillverkarens kontroll.
Lagrådet förordar alternativ 2. Oavsett vilken definition av begreppet komponent som väljs bör under den fortsatta beredningen en översyn göras av att uttrycken produkt och komponent i lagen används på ett sätt som är förenligt med den avsedda innebörden.
3 kap. 2 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om ansvaret för en distributör när det gäller s.k. anonyma produkter.
Det bör övervägas om inte lagtexten bör förtydligas i ett par avseenden. Det bör framgå av lagtexten att distributören ansvarar tillsammans med övriga skadeståndsansvariga samt att informationen ska ha kommit fram till den skadelidande inom månadsfristen. Även några språkliga och
redaktionella ändringar kan vara på sin plats. Följande lagtext kan övervägas.
Om någon skadeståndsansvarig enligt 1 § som är etablerad inom EES inte kan identifieras, är även en distributör av produkten skadeståndsansvarig.
Första stycket gäller dock inte om distributören inom en månad från det att den skadelidande har krävt skadestånd eller begärt information om vem som kan hållas skadeståndsansvarig informerar den skadelidande om identiteten på någon som är skadeståndsansvarig enligt 1 § och etablerad inom EES eller om identiteten på sin egen distributör.
3 kap. 5 §
Paragrafen anger förutsättningar för befrielse från skadeståndsansvar. Enligt första stycket 1 gäller skadeståndsansvar inte för bland annat en
importör som visar att denne inte har släppt ut produkten på marknaden. Bestämmelsen motsvarar artikel 11.1 a i direktivet. Med importör avses den som släpper ut en produkt från ett land utanför EES på marknaden (se 1 kap. 4 § och artikel 4.12 i direktivet).
Bestämmelsen är förbryllande så till vida att den som inte har släppt ut produkten på marknaden inte är importör (enligt definitionen i 1 kap. 4 §).
Regleringen i fråga handlar om ansvarsbefrielse. Dess tillämpning förutsätter alltså att det har konstaterats ett ansvar från vilket den som ansvarar kan befrias. Eftersom den skadelidande har bevisbördan för ansvarsförutsättningarna om inte annat anges i lagen, så ankommer det på den skadelidande att visa att den som påstås vara skadeståndsansvarig som importör har släppt ut produkten på marknaden. Om det är visat går det inte att visa motsatsen. Här möter en liknande anomali som den som har behandlats vid 2 kap. 4 och 5 §§. Det blir därmed oklart vad bestämmelsen innebär och vilka rättsverkningarna av den kan tänkas vara.
Den påpekade oklarheten går visserligen helt tillbaka på hur direktivet är utformat, men om det är möjligt bör bestämmelsens innebörd klargöras under det fortsatta beredningsarbetet.
Motsvarande gäller första stycket 2 som rör distributörer.
4 kap. 2 §
Paragrafen återger gällande rätt om slutlig fördelning av skadeståndsansvar när flera är solidariskt ansvariga för samma skada. Som den är formulerad är den dock ofullständig. Lagrådet föreslår att den formuleras enligt följande.
Om två eller flera enligt denna lag är ansvariga för samma skada, svarar de solidariskt. Mellan dem fördelas skadeståndsansvaret efter vad som är skäligt.
Att en skadeståndsskyldigs solidariska ansvar är begränsat till vad han eller hon ansvarar för är en självklarhet och behöver enligt Lagrådets mening inte (såsom i exempelvis 6 kap. 4 § skadeståndslagen) anges uttryckligen. Som en konsekvens bör rubriken ändras till Solidariskt ansvar och regressrätt.
Prop. 2026/27:12 Bilaga 7
179
Prop. 2026/27:12 Bilaga 7
180
När det gäller det i författningskommentaren omnämnda rättsfallet NJA 1968 s. 387 finner Lagrådet anledning att tillfoga följande.
Rättsfallet gäller skador med anledning av sprängningsarbeten utförda av en entreprenör på uppdrag av en beställare. Både beställaren och entreprenören hade ålagts solidarisk betalningsskyldighet på grund av strikt ansvar. Beställaren betalade ersättningen i dess helhet och förde därefter en regresstalan mot entreprenören avseende halva beloppet. Talan bifölls.
Lagrådet sätter i fråga hur vägledande rättsfallet egentligen är. Rent allmänt synes i situationer av det ifrågavarande slaget betydande vikt böra fästas vid vars och ens möjlighet att undvika den inträffade skadan. Detta gäller särskilt i fråga om sådant produktansvar som det här är fråga om. Att möjligheten att förhindra en skada som har orsakats av en säkerhetsbrist beaktas vid fördelningen av skadeståndsansvaret mellan flera solidariskt ansvariga är således ägnat att främja det yttersta ändamålet med regleringen, nämligen att motverka säkerhetsbrister. Typiskt sett har tillverkaren bäst möjlighet att förhindra skador genom att vara omsorgsfull i sin tillverkning. Lika fördelning mellan olika skadeståndsansvariga är därför inte någon given utgångspunkt.
Mot den angivna bakgrunden föreslår Lagrådet att omnämnandet av rättsfallet NJA 1968 s. 387, som kan leda till tveksamma slutsatser, utgår eller förenas med ett klargörande att avgörandet inte bör anses vara vägledande vid tillämpningen av den aktuella paragrafen.
4 kap. 3 §
Första stycket i paragrafen reglerar fördelningen av ansvaret när en produktansvarsskada har föranlett skadeståndsansvar såväl enligt 31 § fjärde stycket konsumenttjänstlagen (1985:716) eller 6 kap. 3 § andra stycket konsumentköplagen (2022:260) som enligt produktansvarslagen. Ansvaret ska då slutligt bäras av den eller de som är skadeståndsskyldiga enligt den senare lagen.
Enligt inledningen till författningskommentaren till förslaget om produktansvarslag kan emellertid en produktansvarsskada också föranleda skadeståndsansvar enligt bestämmelserna i skadeståndslagen (1972:207). Det rör sig då om ett oaktsamhetsansvar, och enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer bör även i det fallet ansvaret i regel slutligen bäras av den eller de som är skadeståndsskyldiga enligt produktansvarslagen. Regleringen i den föreslagna paragrafen framstår därför som alltför snäv. Lagrådet förutsätter då att avsikten inte är att produktansvarslagen, trots det nämnda uttalandet, ska vara exklusiv i förhållande till andra lagar än de som har omnämnts i paragrafen.
En annan invändning mot första stycket är att formuleringen av den rätt som ska åstadkomma den avsedda fördelningen är såväl oklar som mindre träffande. Det handlar inte om att ”få tillbaka” något belopp; de enligt produktansvarslagen skadeståndsansvariga har inte haft något ”belopp” som kan ges ”tillbaka”. Vidare ger bestämmelsen ett intryck av att fråga är om en självständig rätt att bli kompenserad med just så mycket som har utgetts. Men vad det rimligen måste handla om är att den som har ersatt den skadelidande träder i dennes ställe genom subrogation. Mot den
angivna bakgrunden föreslår Lagrådet att första stycket formuleras enligt följande.
Den som enligt annan lag har betalat skadestånd för en skada som berättigar till ersättning enligt denna lag inträder intill utgivet belopp i den skadelidandes rätt till sådan ersättning.
Enligt andra stycket är fördelningen av skadeståndsansvaret enligt första stycket tvingande. Lagrådet kan inte se något skäl till varför inte näringsidkare skulle stå fria att avtala om den inbördes fördelningen av skadeståndsansvaret av en produktansvarsskada. Om bestämmelsen behålls bör dess syfte förklaras i författningskommentaren, inte minst därför att regeländamålet kan få betydelse för regeltillämpningen.
Förslaget till lag om ändring i elsäkerhetslagen (2016:732)
Beträffande det remitterade förslaget till lag om ändring i elsäkerhetslagen har Lagrådet samma kommentarer som beträffande den motsvarande regleringen i förslaget till ny produktansvarslag.
Övriga lagförslag
Lagrådet har inget att erinra mot övriga lagförslag.
Prop. 2026/27:12 Bilaga 7
181
Prop. 2026/27:12
182
Justitiedepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 oktober 2026
Närvarande: statsrådet Edholm, ordförande, och statsråden Waltersson Grönvall, Strömmer, Forssmed, Tenje, Forssell, Slottner, Malmer Stenergard, Kullgren, Dousa, Britz, Lann
Föredragande: statsrådet Strömmer
Regeringen beslutar proposition 2026/27:12 En ny produktansvarslag