Beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i fred

Proposition 1996/97:11

Regeringens proposition
1996/97:11

Beredskapen mot svåra påfrestningar på
samhället i fred

Prop.

1996/97:11

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 12 september 1996

Göran Persson

Thage G Peterson

(Försvarsdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen redovisas regeringens ambition för beredskapen mot svåra
påfrestningar på samhället i fred. Det slag av påfrestningar som det bör
finnas en särskilt hög beredskap inför redovisas och ställning tas till vissa
av de förslag som Hot- och riskutredningen lämnat beträffande åtgärder
för att förbättra beredskapen mot svåra påfrestningar. Vidare redogörs för
hur beredskapsåtgärdema mot svåra påfrestningar på samhället i fred skall
kunna fogas in i det statliga mål- och resultatstymingssystemet.

Huvudsyftet med propositionen är att för riksdagen redogöra för den
inriktning som regeringen anser att arbetet med att förebygga och hantera
svåra påfrestningar bör ha samt att redovisa hur ett system för att
säkerställa beredskapen mot fredstida påfrestningar bör utformas.

1 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 11

Innehållsförteckning

Prop. 1996/97:11

1 Förslag till riksdagsbeslut........................... 4

2 Ärendet och dess beredning ......................... 5

3 Inledning ...................................... 7

4 Svåra påfrestningar på samhället i fred................. 10

4.1 Regeringens förslag ........................... 10

4.2 Allmänt.................................... 10

4.3 Svåra påfrestningar på samhället som särskilt bör

uppmärksammas............................... 11

4.4 Beredskapsåtgärder mot svåra påfrestningar på sam-
hället i fred................................. 14

5 Att hantera svåra påfrestningar på samhället i fred ........ 19

5.1 Inledning................................... 19

5.2 Ledningsprinciper i samband med svåra

påfrestningar på samhället i fred .................. 20

5.3 Användning av totalförsvarsresurser................ 23

5.4 Informationsaspekter........................... 24

5.5 Behov av förberedelser......................... 25

5.6 Behov av författningsändringar ................... 27

6 Mål- och resultatstyrning .......................... 29

7 Säkerhetskrav i samhällsplaneringen .................. 31

8 Informationsfrågor............................... 36

9 Forskning ..................................... 38

10 Vissa slag av svåra påfrestningar på samhället i fred för

vilka det bör finnas en särskilt hög ambition för beredskapen . 41

10.1 Nedfall av radioaktiva ämnen ................... 41

10.2 Svåra störningar i viktiga infrastruktursystem ........ 49

10.2.1 Elförsörjning.......................... 49

10.2.2 Telekommunikationer ................... 61

10.2.3 Hälso- och sjukvårdens el- och vattenförsörjning 62

10.2.4 Försörjning med vatten .................. 74

10.2.5 Radio och TV......................... 68

10.3 Översvämningar och dammbrott ................. 70

10.4 Massflykt av asyl - och hjälpsökande till Sverige ..... 77

10.5 Allvarlig smitta............................. 81

10.6 Terrorism ................................. 84

10.7 Kemikalieolyckor och utsläpp av farliga ämnen till sjöss Prop. 1996/97:11

mm...................................... 85

10.8 Säkerhet i samhällsviktiga datasystem ............. 90

11 Informationskrigföring ............................ 93

Bilaga 1 Förteckning över remissinstanser ................ 95

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den

12 september 1996 ................................. 98

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen

Prop. 1996/97:11

godkänner vad regeringen föreslagit om åtgärder mot svåra påfrestningar
på samhället i fred (avsnitt 4.1).

2 Ärendet och dess beredning

Prop. 1996/97:11

Riksdagen beslutade våren 1992 om totalförsvarets inriktning för åren
1992/93-1996/97 (prop. 1991/92:102, bet. 1991/92:FöU12, rskr.
1991/92:337). Försvarsutskottet framhöll i sitt betänkande att det kunde
finnas skäl att i särskild ordning överväga hur samhällets beredskap mot
olika fredstida hot skulle kunna stärkas. Som ett led i förberedelserna
inför nästa total försvarsbeslut ansåg utskottet det angeläget att i det
sammanhanget även vissa frågor inom totalförsvarets civila del blev
föremål för överväganden genom en parlamentarisk kommitté. Riksdagen
gav regeringen detta till känna som sin mening.

Med anledning härav beslutade regeringen i december 1992 att en
parlamentarisk kommitté skulle tillkallas för att utreda påfrestningar och
risker i det fredstida samhället samt vissa frågor inom totalförsvarets
civila del (dir. 1993:4). Kommittén benämnde sig Hot- och
riskutredningen.

Hot- och riskutredningen lämnade i januari 1995 huvudbetänkandet
(SOU 1995:19) Ett säkrare samhälle samt delbetänkandena (SOU
1995:20) Utan el stannar Sverige, (SOU 1995:21) Staden på vattnet utan
vatten, (SOU 1995:22) Radioaktiva ämnen slår ut jordbruk i Skåne, (SOU
1995:23) Brist på elektronikkomponenter och (SOU 1995:24) Gasmoln
lamslår Uppsala. Tidigare, i september 1993, lämnade utredningen
delbetänkandet (SOU 1993:89) Massflykt till Sverige av asyl- och
hjälpsökande.

Betänkandena har remissbehandlats. En förteckning över
remissinstanserna finns i bilaga 1. Yttrandena över samtliga betänkanden
utom Massflykt till Sverige av asyl- och hjälpsökande förvaras i
Försvarsdepartementet (dnr. FO95/635/CIV). Yttrandena över sistnämnda
betänkande förvaras i Utrikesdepartementet (dnr. UD 96/427 MIGR).

På uppdrag av regeringen redovisade Statens räddningsverk i september
1995 erfarenheter av den kommunala räddningstjänstens insatser i
samband med översvämningarna våren 1995 i älvar i mellersta Sverige
och i Norrland. Försvarsministern informerade i oktober 1995 riksdagen
om översvämningarna våren 1995. Sammanfattningsvis konstaterades att
den kommunala räddningstjänsten fungerat bra men att ytterligare
forskning behövs om sådana faktorer som påverkar vattenflödena.

Mot bakgrund av Hot- och riskutredningens förslag uppdrog regeringen
i december 1995 åt vissa myndigheter att utreda och lämna förslag på
åtgärder inom några av de områden som utredningen behandlat, främst
beredskapen mot störningar av el- och vattenförsörjningen. Rapporter har
lämnats till regeringen under våren 1996.

Inom Försvarsdepartementet har utarbetats promemorian Ds 1996:4, Prop. 1996/97:11
Regeringens och myndigheternas befogenheter vid svåra påfrestningar på
samhället. Promemorian innehåller ett förslag till lag om särskilda
befogenheter vid svåra påfrestningar på samhället. Förslaget har utarbetats
mot bakgrund av Hot- och riskutredningens ställningstagande till behovet
av lagstiftning. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över
remissinstanserna finns i bilaga 1. Yttrandena förvaras i
Försvarsdepartementet (dnr. FO96/98/RS).

Statens räddningsverk har i samråd med Kustbevakningen i juni 1996
på regeringens uppdrag redovisat resultatet av en översyn av nu gällande
inriktning för beredskapen för oljebekämpning och sanering efter
oljeutsläpp till sjöss.

3 Inledning

Prop. 1996/97:11

Hot- och riskutredningen hade enligt direktiven bl.a. till uppgift att
analysera påfrestningar och risker i det fredstida samhället samt överväga
om beredskapsåtgärderna var tillräckliga. Utredningens uppgift var att
beskriva ett antal scenarion och belysa konsekvenserna för samhället.
Utredningen skulle därefter pröva om beredskapsåtgärderna på olika
områden var tillräckligt samordnade och om erfarenheter från ett område
kunde utnyttjas i större utsträckning inom andra områden.
Utgångspunkten för övervägandena och förslagen skulle enligt direktiven
vara att samhällets totala kostnader för åtgärder som syftar till att möta
påfrestningar och risker i det fredstida samhället skulle vara oförändrade
eller, t.ex. genom bättre samordning, kunna sänkas.

Utredningen, som betonar att den inte haft till uppgift att
"riskanalysera" Sverige, föreslår i sina betänkanden ett stort antal åtgärder
med syfte att förebygga och lindra konsekvenserna av fredstida
påfrestningar. Förslag lämnas till principer för styrning av samhällets
resurser inom kommuner, i län och på central nivå. Vidare föreslås
ändringar i bl.a. räddningstjänstlagen (1986:1102) innebärande att såväl
myndigheter och kommuner som enskilda skall kunna åläggas att delta
med personal och egendom vid fredstida påfrestningar enligt de principer
som gäller vid insatser enligt räddningstjänstlagen. Utredningen lämnar
också förslag när det gäller information och forskning samt beträffande
säkerhetsarbetet i samhällsplaneringen. Slutligen föreslås ett stort antal
olika sektorvisa åtgärder.

Hot- och riskutredningen föreslår i huvudbetänkandet (SOU 1995:19)
Ett säkrare samhälle att en helhetssyn bör formuleras för ansvar och
befogenheter inom området säkerhet och skydd i fred och krig.
Helhetssynen innebär att samhällets samlade resurser skall kunna utnyttjas
vid alla slag av händelser såsom stora olyckor och allvarliga störningar
i viktiga samhällsfunktioner och krig. De myndigheter som far i uppgift
att vidta beredskapsåtgärder skall göra det med hänsyn tagen till att de
skall kunna utnyttjas i hela hotskalan fred-krig.

Riksdagen beslutade i december 1995 om inriktningen av
säkerhetspolitiken, försvarspolitiken, målen för totalförsvaret,
övergripande principiella frågor om totalförsvarets utformning och
struktur samt ekonomin för försvarsbeslutsperioden 1997-2001 (prop.
1995/96:12, bet. 1995/96 UFöUl, rskr. 1995/96:44 och bet. 1995/96 FöU
1, rskr. 1995/96:45). Beslutet utgör den första etappen i 1996 års
totalförsvarsbeslut. Regeringen beslutar denna dag en proposition
avseende totalförsvarsbeslutets andra etapp (prop. 1996/97:4).

I propositionen 1995/96:12 Totalförsvar i förnyelse framhöll regeringen
att de senaste årens utveckling medför att vi i dag måste teckna en
bredare bild av tänkbara risker, hot och påfrestningar. Bilden sträcker sig

från de mer traditionella säkerhetspolitiska hot som långsiktigt inte kan Prop. 1996/97:11
uteslutas, över de nya konflikter som tenderar att blossa upp i det kalla
krigets spår, till de hot och risker som följer av den globala utvecklingen
och de moderna samhällenas sårbarhet. Sammantaget talar detta för ett
vidgat säkerhetsbegrepp. Regeringen ansåg att med utgångspunkt från det
vidgade säkerhetsbegreppet skall en helhetssyn prägla samhällets
satsningar och åtgärder för att förebygga och hantera hot och risker såväl
i fred som i krig.

Försvarsutskottet konstaterade att det bland riksdagens partier fanns en
bred uppslutning bakom behovet av den helhetssyn som regeringen
eftersträvade och föreslog att riksdagen godkände vad regeringen förordat
om denna helhetssyn. Riksdagen följde utskottet.

Regeringen redovisade i propositionen om total försvarsbeslutets första
etapp grunder för dimensionering och utformning av totalförsvaret.
Därvid framhölls att totalförsvarets resurser också bör utformas för att
kunna stärka samhällets förmåga att förebygga och hantera svåra
nationella påfrestningar och katastrofer, även när dessa inte i sig utgör
något hot mot Sveriges frihet och oberoende. Syftet skall vara att i
extraordinära lägen kunna förstärka det normala fredssamhällets resurser
för hantering av risker och störningar. Detta innebär emellertid inte någon
ändring av ansvarsförhållandena för myndigheter och andra organ när det
gäller beredskapen mot olyckor och katastrofer. Vidare läggs den
ambitionen fast att totalförsvarsresursema skall utformas för att också
kunna användas för att genomföra internationella fredsfrämjande och
humanitära insatser

Denna nya syn på vad som skall styra utformningen av
totalförsvarsresurserna har sitt ursprung i det vidgade säkerhetsbegreppet.
Den proposition avseende totalförsvarsbeslutets andra etapp som
regeringen beslutar i dag innehåller förslag till lagstiftning av
totalförsvarsbegreppet. I det sammanhanget föreslås också att det i lag
slås fast att totalförsvarsresurserna skall utformas så att de även kan
användas vid internationella fredsfrämjande och humanitära insatser och
för att stärka samhällets förmåga att förebygga och hantera svåra
påfrestningar på samhället.

I fråga om svåra påfrestningar på samhället i fred utgör totalförsvarets
bidrag sålunda en förstärkning av samhällets förmåga att hantera dessa
påfrestningar

Enligt regeringens mening måste det emellertid finnas en
statsmaktsambition för samhällets beredskap inför hela det spektrum av
händelser som kan inrymmas inom det vidgade säkerhetsbegreppet, dvs.
också för de olika slag av svåra påfrestningar på det fredstida samhället
som kan inträffa. Vidare måste säkerställas att en beredskap enligt
statsmakternas intentioner kan uppnås och upprätthållas.

Förden del av säkerhetsbegreppet som avser militära hot finns inom Prop. 1996/97:11
ramen för totalförsvarsplaneringen ett system för att åstadkomma en
beredskap som svarar mot bedömningen av nuvarande och framtida hot.
Som framgår av det följande är det inte regeringens avsikt att föreslå
någon utvidgning av detta system till att även omfatta beredskapen mot
svåra påfrestningar på samhället i fred. Däremot måste det även för denna
vidgade del av säkerhetsbegreppet skapas ett system med syfte att söka
säkerställa en god beredskap inför dessa fredstida hot.

Huvudsyftet med denna proposition är att för riksdagen redogöra för
den inriktning som regeringen anser att arbetet med att förebygga och
hantera svära påfrestningar bör ha samt att redovisa hur ett system för
att säkerställa beredskapen mot fredstida påfrestningar bör utformas.

Propositionen innehåller sålunda en redogörelse för vilka svåra
påfrestningar som det enligt regeringens mening är särskilt viktigt att ha
en god beredskap inför och för ansvarsförhållandena vid sådana
påfrestningar. En allmän ambition redovisas för beredskapen mot dessa
påfrestningar. Det nuvarande läget för beredskapen anges liksom det
fortsatta arbetet med att förbättra denna. Förslag lämnas till övergripande
mål för beredskapen mot svåra påfrestningar. Vidare redogörs för ett
system som innebär att man inom ramen för den normala mål- och
resultatstyrningen skall kunna säkerställa att en god beredskap uppnås och
upprätthålls.

I propositionen läggs inte fram några förslag till lagändringar.
Regeringen återkommer i avsnitten 5.6 och 10.7 till de lagförslag som
lagts fram av Hot- och riskutredningen. Dessa gäller särskilda
befogenheter vid svåra påfrestningar, utrymning av befolkning,
kemikalieolyckor och transport av farligt gods.

När det gäller frågan om vilka konkreta beredskapsåtgärder som bör
vidtas för att förbättra samhällets beredskap mot svåra påfrestningar på
samhället i fred konstaterar regeringen att Hot- och riskutredningens
förslag, med undantag för lagförslagen, i allt väsentligt avser sådana
åtgärder som ligger inom regeringens kompetensområde. Dessa förslag
behöver således inte underställas riksdagen.

Regeringen anser emellertid att riksdagen bör ges en mer samlad bild
av hur regeringen avser att säkerställa beredskapen mot svåra
påfrestningar både när det gäller mål och medel. Regeringen har därför
valt att i propositionen redovisa vissa viktigare åtgärder grundade på Hot-
och riskutredningens förslag som regeringen avser att vidta eller i några
fall redan har vidtagit.

4 Svåra påfrestningar på samhället i fred

4.1 Regeringens förslag

Regeringens förslag

Åtgärder skall vidtas för att minska risken för och konsekvenserna
av svåra påfrestningar på samhället i fred. Om en sådan svår
påfrestning skulle inträffa skall människors liv, personliga säkerhet
och hälsa tryggas samt skador på miljö och egendom hindras eller
begränsas.

4.2 Allmänt

I propositionen 1995/96:12 Totalförsvar i förnyelse redogjorde
regeringen för det vidare spektrum av hot och risker som nu bildar
bakgrunden för vår säkerhetspolitik. Sådana hot och risker kan fa
konsekvenser för vårt samhälle i form av bland annat svåra påfrestningar
i fred. I propositionen (s. 8) framhålls beträffande sådana påfrestningar
bl.a. följande.

"Avbrott i elförsörjningen, kämkraftsolyckor och miljökatastrofer kan
fa vittgående konsekvenser för befolkningen. Den internationella
terrorismen blir farligare och tar sig uttryck som innebär allvarliga
påfrestningar på samhället och drabbar många människor. Krig, förtryck
och fattigdom kan leda till stora flyktingströmmar och folkomflyttningar.
Naturkatastrofer kan inte i vår tid mötas med resignerad ödestro.

På samma sätt som det väpnade angreppet mot vårt land utgör dessa
icke-militära hot och påfrestningar risker för vårt land och vår nationella
säkerhet. För att trygga vår säkerhet mot sådana hot utgår regeringen från
ett vidgat säkerhetsbegrepp, som omfattar allt som kan påverka vår
nationella säkerhet. Att betrakta säkerhet endast i militärt perspektiv är
på gränsen till det tredje årtusendet ett förlegat synsätt.

För att med det vidgade säkerhetsbegreppet som grund möta de hot och
påfrestningar som det svenska folket kan ställas inför, krävs en helhetssyn
på samhällets hantering av yttre och inre hot och påfrestningar i fred och
krig. En sådan helhetssyn anlägger regeringen i propositionen.

Det civila försvaret skall bidra till att hantera svåra nationella icke-
militära påfrestningar. Genom samverkan mellan det militära och det
civila försvaret i fred - på samma sätt som skall ske i krig - uppnår vi
större effektivitet till lägre kostnad i vår strävan att stärka den samlade
nationella säkerheten.

Prop. 1996/97:11

Med denna helhetssyn fullföljer regeringen folkförsvarstanken i en tid Prop. 1996/97:11
av nya hot och nationella påfrestningar."

En god beredskap mot svåra påfrestningar på samhället i fred är numera
en viktig del av vår säkerhetspolitik. Detta är en skillnad jämfört med vad
som gällde vid tidpunkten för Hot- och riskutredningens betänkande.
Liksom för andra delar av säkerhetspolitiken är det viktigt att klarlägga
vilken ambition som skall gälla på det område som avser säkerhet mot
svåra fredstida påfrestningar. Detta blir en ny och viktig uppgift för
statsmakterna.

Det är därför enligt regeringen nödvändigt att närmare precisera vilka
slag av svåra påfrestningar i fred som det skall finnas en särskilt hög
beredskap mot, ange vilken ambition som bör gälla för denna beredskap
samt tillförsäkra att en sådan beredskap kan uppnås och upprätthållas.

I sammanhanget bör betonas att det här rör sig om frågor som ligger
inom ramen för det vidgade säkerhetsbegreppet men utanför det
traditionella totalförsvarsbegreppet. Totalförsvarsbeslutets första etapp
innebär att totalförsvarets resurser skall utformas på ett sådant sätt att de
kan stärka samhällets förmåga att hantera svåra påfrestningar.

I det förslag till lag om ändring av lagen (1992:1403) om höjd
beredskap som regeringen i dag framlägger i propositionen om
totalförsvarets fortsatta utveckling för åren 1997-2001 används termen
"svåra påfrestningar på samhället i fred" och inte som i proposition
1995/96:12 "svåra nationella påfrestningar i fred". Det senare begreppet
kan nämligen ge intrycket att en katastrof måste omfatta och lamslå hela
landet för att den skall vara att betrakta som en svår påfrestning. Det är
enligt regeringen inte rimligt att förutsätta att det skulle vara fråga om
landsomfattande konsekvenser för att man skall tala om svåra
påfrestningar. Av det skälet har i stället termen "svår påfrestning på
samhället i fred" använts.

Det begrepp som används i denna proposition överensstämmer sålunda
med totalförsvarspropositionen.

4.3 Svåra påfrestningar på samhället som särskilt bör
uppmärksammas

Hot- och riskutredningen använde sig i enlighet med sina direktiv av
scenarioteknik för att kunna bedöma beredskapen mot svåra påfrestningar
i fred. Scenariona var följande.

* Massflykt till Sverige av asyl- och hjälpsökande

* Ett omfattande avbrott av vattenförsörjningen till Stockholm

* Långvariga avbrott av elförsörjningen till stora delar av landet

* Nedfall av radioaktiva ämnen i ett jordbruksområde

* Ett avbrott i tillförseln av högteknologiska varor

* Utsläpp av ammoniak från en jämvägstankvagn

Vissa förberedande studier gjordes vidare för ett scenario innebärande
översvämningar till följd av ett dammbrott i Västerdalälven.

Våren 1995 inträffade översvämningar i älvar i mellersta Sverige och
i Norrland. På uppdrag av regeringen redovisade Statens räddningsverk
i september 1995 en utvärdering av de insatser som den kommunala
räddningstjänsten då gjorde.

Sammanfattningsvis visade Räddningsverkets utvärdering att den
kommunala räddningstjänsten i allt väsentligt fungerat väl, men att
ytterligare forskning behövs om sådana faktorer som påverkar
vattenflödena. Regeringen återkommer till denna fråga i avsnitt 10.3.

De scenarion som utredningen valde ut var inte ett resultat av någon
analys avseende vilka situationer som det är särskilt viktigt att ha en
beredskap inför. Syftet var i stället att man genom att beskriva ett antal
scenarion lättare skulle kunna åskådliggöra förloppet vid svåra
påfrestningar och vilka konsekvenserna skulle kunna bli för samhället.

Generellt kan dock många situationer tänkas innebära en svår
påfrestning på samhället i fred. Exempelvis kan katastrofartade olyckor,
naturkatastrofer, tekniska fel i viktig utrustning, sabotage, allvarlig smitta,
terrorism och omfattande tillströmning av flyktingar innebära att
samhället drabbas av en svår påfrestning. Detta gäller framför allt om det
inträffade medför allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner och
därmed fara för många människors liv, personliga säkerhet eller hälsa
eller fara för mycket omfattande skador på miljön eller egendom.

Enligt regeringen bör ambitionen för samhällets fortsatta
beredskapsåtgärder mot svåra påfrestningar på samhället i fred vara att
risken för och konsekvenserna av svåra påfrestningar på samhället i fred
skall minska.

Om en svår påfrestning skulle inträffa, skall människors liv, personliga
säkerhet och hälsa tryggas samt skador på miljö och egendom hindras
eller begränsas.

Naturligtvis bör en beredskap finnas för alla de svåra påfrestningar som
kan inträffa. Det är emellertid, enligt regeringens mening, inte möjligt att
i förväg förutse alla de händelser som kan innebära en svår påfrestning
på vårt samhälle. Det är inte heller möjligt att uttrycka ett generellt behov
av beredskapsåtgärder mot svåra påfrestningar på samhället i fred. De
tänkbara situationerna far nämligen mycket olikartade konsekvenser för
samhället.

Prop. 1996/97:11

För att säkerställa en god generell beredskap bör man därför enligt Prop. 1996/97:11
regeringen gå fram på två vägar.

En väg är att välja ut ett antal konkreta exempel på svåra påfrestningar
som det bör finnas en särskilt hög beredskapsambition för. Det bör
betonas att dessa fall eller scenarion aldrig kan bli heltäckande - det är
inte möjligt att exakt förutsäga vilka situationer som kan uppkomma och
inte heller tidpunkt och plats. Strategin bör enligt regeringen i stället vara
att dels välja ut så många olika tänkbara situationer att det på rimliga
grunder kan hävdas att en god beredskap inför dessa situationer innebär
en generell grundberedskap för även andra svåra påfrestningar, dels lägga
fast att beredskapen för svåra påfrestningar på samhället i allmänhet
måste uppmärksammas mer än hittills. Urvalet av tänkbara situationer
kommer naturligtvis, inte minst mot bakgrund av samhällsutvecklingen,
att förändras över tiden.

Regeringen redovisar i det följande en särskild ambitionsnivå för
beredskapen inför vissa situationer som kan innebära svåra påfrestningar
på samhället i fred.

Regeringen anger också att riksdagen varje år skall få en redovisning
i budgetpropositionen av beredskapsläget i dessa avseenden. Urvalet av
tänkbara situationer kommer självfallet att förändras framgent när behov
av detta uppstår. Detta kommer att återspeglas i regeringens redovisning
till riksdagen

En annan väg för att förbättra den generella beredskapen innebär att
förstärka förmågan på områden som har stor betydelse oavsett vilken
svår påfrestning som inträffat. Regeringen behandlar i det följande två
sådana områden, nämligen i kapitel 5 den allmänna förmågan hos
myndigheter och andra organ att hantera svåra påfrestningar som inträffat
och i kapitel 8 den del av denna förmåga som avser informationsgivning.

Regeringen vill betona att utgångspunkten är att en stärkt förmåga
inför svåra fredstida påfrestningar skall uppnås genom att de resurser som
finns inom samhällets olika delar skall användas effektivare. För det fall
att kostnaderna för beredskapen på något område kommer att öka far
finansiering ske inom givna ekonomiska ramar.

I det följande anges ett tiotal olika svåra påfrestningar som regeringen
anser att det bör finnas en särskilt god beredskap mot. De kan uppträda
enskilt eller i kombination med varandra. De avser katastrofartade
olyckor, naturkatastrofer, tekniska fel i viktig utrustning, sabotage,
terrorism och omfattande tillströmning av flyktingar.

* Nedfall av radioaktiva ämnen

* Svåra störningar i viktiga infrastruktursystem

- Elförsörjning

- Telekommunikationer

- Hälso- och sjukvårdens el- och vattenförsörjning

- Radio och TV

- Försörjning med vatten

* översvämningar och dammbrott

* Massflykt av asyl- och hjälpsökande till Sverige

* Allvarlig smitta

* Terrorism

* Kemikalieolyckor och utsläpp av farliga ämnen till sjöss m.m.

* Störningar i samhällsviktiga datasystem

Regeringen lämnar i kapitel 10 en närmare redovisning avseende de
här nämnda svåra påfrestningarna. Redovisningen omfattar redogörelser
för allmän ambition för beredskapen, nuvarande läge för beredskapen
samt fortsatta åtgärder. I flera av dessa exempel kan åtgärder för att störa
informationsflödena i samhället, s.k. informationskrigföring, spela en
viktig roll. I kapitel 11 lämnas därför en kort redovisning av innebörden
av detta begrepp

Det handlar här om situationer som är av omvälvande karaktär och som
skulle påverka många verksamheter i samhället. Inom vissa områden i
samhället kommer åtgärder sannolikt att behöva vidtas vid så gott som
alla nu angivna svåra påfrestningar. Detta gäller framförallt inom den
kommunala räddningstjänsten, hälso- och sjukvården samt inom
polisverksamheten.

Prop. 1996/97:11

4.4 Beredskapsåtgärder mot svåra påfrestningar på
samhället i fred

Regeringens bedömning

Beredskapsåtgärderna mot svåra påfrestningar på samhället i fred bör
präglas av en helhetssyn och inriktas på att förbättra samhällets
grundläggande stabilitet och flexibilitet samt öka förmågan att hantera
svåra påfrestningar som har inträffat. Vidare bör det internationella
samarbetet på området intensifieras.

För svåra påfrestningar i fred finns självfallet redan i dag en beredskap Prop. 1996/97:11
av större eller mindre omfattning. Den som har ansvaret för en berörd
verksamhet kommer att kunna tillgodose behovet av åtgärder och lösa en
stor del av de problem som kan uppkomma i dessa situationer.

Samhällets grundläggande stabilitet och flexibilitet är helt avgörande
när det gäller möjligheterna att klara svåra påfrestningar på samhället i
fred. Ansvariga myndigheter och organ kompletterar sedan denna
baskapacitet med särskilda nödvändiga åtgärder.

Mot bakgrund av att svåra påfrestningar på samhället i fred har olika
karaktär är det inte möjligt att annat än i vissa avseenden, som regeringen
redogör for i fortsättningen av detta avsnitt samt i kapitlen 5 och 8, göra
generella utsagor om vilka beredskapsåtgärder som behöver vidtas för att
förbättra beredskapen.

I kapitel 10 redovisar regeringen olika åtgärder för att förbättra
beredskapen inför de svåra påfrestningar som det finns särskilda skäl att
säkerställa en tillräcklig beredskap inför. Eftersom det här rör sig om helt
olika slag av händelser är åtgärderna av naturliga skäl av mycket disparat
natur och avser i flera fall främst en höjd ambitionsnivå på områden där
åtgärder redan vidtagits.

Regeringen vill understryka att kapaciteten hos räddningstjänsten, hälso-
och sjukvården och polisen självfallet har avgörande betydelse vid så gott
som alla tänkbara svåra påfrestningar på samhället i fred. På dessa
områden finns enligt regeringens uppfattning en god grund för att klara
extraordinära situationer. De särskilda krav som ställs vid olika svåra
påfrestningar på samhället i fred bör dock uppmärksammas i den fortsatta
planeringen.

Helhetssyn pä beredskapsåtgärder

En helhetssyn skall, som ovan nämnts, enligt totalförsvarsbeslutets första
etapp prägla samhällets satsningar och åtgärder för att förebygga och
hantera hot och risker i såväl fred som krig. Totalförsvarsresurserna skall
utformas mot denna bakgrund.

Med hänsyn till de stora resurser som finns, främst inom det militära
försvaret men också inom det civila försvaret, kan detta bidrag fa stor
betydelse då en svår påfrestning har inträffat. De beredskapsåtgärder som
vidtas inom det civila försvaret inför det traditionella hotet väpnat
angrepp överensstämmer i många fall med de åtgärder som erfordras inför
en svår påfrestning på samhället i fred. Ett särskilt tydligt exempel på
detta är installation av reservkraftaggregat. På motsvarande sätt utgör de
åtgärder som vidtas i samhället inför såväl olyckshändelser som svåra
påfrestningar en av de viktigaste komponenterna i samhällets, dvs. det 15

civila försvarets, förmåga inför väpnat angrepp. Helhetssynens

tillämpning innebär i detta perspektiv att då åtgärder vidtas mot fredstida Prop. 1996/97:11
störningar skall hänsyn så långt möjligt även tas till kraven i krig. Viktiga
beröringspunkter finns sålunda mellan civilt försvar och beredskapen mot
svåra påfrestningar på samhället.

Den inriktning som regeringen redovisar för totalförsvaret i
propositionen om totalförsvarets andra etapp, som regeringen beslutar i
dag, innebär att planeringen inom Försvarsmakten och myndigheter med
uppgifter inom det civila försvaret kommer att präglas av en helhetssyn.

Regeringen avser att i anvisningarna för programplaneringen ge
Försvarsmakten och Överstyrelsen för civil beredskap i uppdrag att
redovisa en fördjupad analys av hur helhetssynen skall kunna tillämpas
i total försvarsplaneringen.

Hantering av svåra påfrestningar

Om en svår påfrestning skulle inträffa är det av största vikt att
myndigheter och andra organ handlar på ett sådant sätt att
konsekvenserna av påfrestningen blir så små som möjligt. Vad som
därvid särskilt bör uppmärksammas och vilka metoder som bör användas
för att förbättra beredskapen i detta avseende är frågor som i stor
utsträckning är oberoende av vilket slag av påfrestning som inträffat.
Regeringen behandlar frågan om hantering av svåra påfrestningar i kapitel
5.

Samhällets grundläggande stabilitet och flexibilitet

Avgörande för förmågan att klara både svåra påfrestningar i fred och krig
är, som ovan nämnts, den inneboende stabiliteten och flexibiliteten i
samhället. Infrastruktursystem, såsom elförsörjning, vattenförsörjning,
telekommunikationer, informationssystem och ledningssystem har därvid
en särskild betydelse. Det är enligt regeringen angeläget att finna vägar
för att på ett kostnadseffektivt sätt åstadkomma ytterligare förbättringar
i fråga om stabilitet och flexibilitet på dessa områden. I den
totalförsvarsproposition som regeringen i dag beslutar om är detta en
utgångspunkt för inriktningen av det civila försvaret. Regeringen
återkommer i denna proposition i kapitel 10 bl.a. till de åtgärder i fråga
om infrastruktursystem som har vidtagits och avses vidtas med
utgångspunkten att åstadkomma en särskilt hög ambition för beredskapen
inför vissa svåra fredstida påfrestningar. Vidare redovisas i kapitel 7
regeringens syn på säkerhetskrav i samhällsplaneringen, dvs. frågor på det
skadeförebyggande området

Ytterligare en väg att åstadkomma stabilitet och flexibilitet i samhällets
förmåga är att förbättra den enskilda människans möjligheter att agera på 16

rätt sätt vid olyckor, katastrofer och störningar i viktiga

infrastruktursystem. Hur en människa handlar då en olycka hotar att Prop. 1996/97:11
inträffa eller har inträffat har stor betydelse för vilka konsekvenserna av
olyckan blir. Det är därför viktigt att alla människor har god kunskap och
färdighet när det gäller t.ex. livräddning, andningshjälp, annan första hjälp
samt enklare brandsläckning men även om hur man skall klara sig vid
långvariga avbrott i el-, vatten- och värmeförsörjning.

Kunskapsnivån när det gäller dessa frågor är sannolikt inte tillräcklig
hos flertalet människor i det svenska samhället. Det är därför angeläget
att väsentligt höja ambitionen på detta område. Detta är viktigt mot
bakgrund av vad som ovan nämnts om vikten av att stärka samhällets
förmåga vid svåra påfrestningar i fred och i krig. Men det skulle också
innebära ett ökat säkerhetsmedvetande som skulle kunna bidra till att
minska samhällets sårbarhet och ge samhället vinster såväl ur ett
mänskligt som ett samhällsekonomiskt perspektiv.

En på lång sikt effektiv åtgärd är enligt regeringens mening att genom
skolundervisningen ge barn och ungdomar utbildning i dessa frågor. Inom
skolan finns redan i dag frågorna behandlade i kursplanerna, bl.a. i
samhällskunskap. Det finns vidare goda möjligheter att i samverkan med
räddningstjänsten, hälso- och sjukvården samt de frivilliga
försvarsorganisationen ordna särskilda övningstillfällen. Det är angeläget
att skolan tar tillvara dessa tillfällen för att förbättra elevernas förmåga
att handla i nödsituationer.

Regeringen anser att det är angeläget att berörda myndigheter prövar
olika vägar för att förbättra medvetenheten inför svåra påfrestningar på
samhället även hos den vuxna delen av befolkningen.

Internationellt samarbete

Genom internationellt samarbete kan erfarenheter tas till vara för att höja
beredskapen inför svåra fredstida påfrestningar. De civila hoten har fatt
ökad uppmärksamhet i många länder.

Det allmänna internationella samarbetet har inom de flesta civila
myndigheter kommit att utgöra en del av vardagen. Detta gäller i särskilt
hög grad sedan Sverige blivit medlem i EU.

Som regeringen angett ovan bör den svenska beredskapen för att möta
och hantera de civila hoten och riskerna höjas genom olika slags åtgärder.
Det gäller att göra samhället och de enskilda medborgarna bättre
förberedda. I det sammanhanget kan erfarenheterna från andra länder
vara betydelsefulla. Det gäller att ta tillvara de kunskaper som
personalen fatt genom räddningsinsatser, kapacitetsuppbyggande arbete
och studier av inträffade olyckshändelser i andra länder

2 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 11

Det internationella samarbetet kan vara reglerat i olika traktater Prop. 1996/97:11
Informations- och erfarenhetsutbyte har traditionellt utgjort en viktig och
värdefull beståndsdel i samarbetet. Även gemensamma forsknings- och
utvecklingsinsatser har haft en betydelsefull roll i arbetet. Men arbetet
kan också såsom på räddningstjänstområdet innefatta bindande åtaganden
i fråga om t.ex. miljöskyddsåtgärder eller varsel- och biståndsåtaganden
för olyckshändelser. Omfattande insatser har gjorts från svensk
räddningstjänsts sida inom ramen för det humanitära katastrofbiståndet.

Under senare år har en hel del internationellt arbete inriktats på vad
som kallas kapacitetsuppbyggnad hos myndigheter, företag och
organisationer i de baltiska länderna, i andra central- och östeuropeiska
länder och i utvecklingsländer. Denna verksamhet bedrivs dels bilateralt
på räddningstjänstområdet, dels multilateralt inom FN-organ som
miljöskyddsprogrammet (UNEP) och den ekonomiska kommissionen för
Europa (ECE). En del av denna verksamhet har genomförts i form av
export av statliga tjänster.

Nära anknytning till den kapacitetsuppbyggande verksamheten har de
insatser som genomförs som förtroendeskapande åtgärder. Dessa insatser
görs till stor del inom ramen för Partnerskap för fred programmet (PFF)
och Överstyrelsen för civil beredskap är sammanhållande för dessa civila
insatser. Verksamheten är inriktad på överföring av erfarenheter. Statens
räddningsverk har ansvar för den del av programmet som rör
räddningstjänstområdet och genomför dessutom utbildningar i planering
och genomförande av internationella räddningsinsatser och humanitära
insatser för deltagare från länder i såväl Öst- och Centraleuropa som
Västeuropa.

5 Att hantera svåra påfrestningar på samhället i Prop.1996/97:11
fred

I detta kapitel tar regeringen upp allmänna frågor kring hantering av
svåra påfrestningar på samhället i fred. Inte bara Hot- och
riskutredningens överväganden och förslag behandlas utan även
erfarenheter som på senare tid vunnits inom olika verksamheter.

5.1 Inledning

Att hantera svåra påfrestningar på samhället i fred innebär att kunna agera
i en situation som karaktäriseras av att den

- avviker från det som betraktas som normalt

- uppstår hastigt, mer eller mindre oväntat och utan förvarning

- hotar grundläggande värden och

- kräver snabba beslut och nödvändiggör koordinerad och koncentrerad
insats av flera instanser.

En sådan situation kännetecknas också ofta av att den inledningsvis ger
begränsad information om vad som hänt och utlöser stor aktivitet bland
massmedierna.

Då en svår påfrestning har inträffat är syftet med samhällets åtgärder
att hantera konsekvenserna av den störning som inträffat samt att
återställa förhållandena till normalläge så fullständigt och snabbt som
möjligt.

Det finns även en förebyggande komponent som innebär att man skapar
medvetenhet om möjliga svåra påfrestningar, organiserar samhället så att
de kan hanteras samt vidtar åtgärder för att motverka och begränsa risker.

Flera länder, bl.a Norge, Schweiz och Nederländerna, har en särskild
tradition när det gäller utveckling av metoder för hantering av katastrofer
och krisartade situationer. Metoderna är vanligtvis grundade på
erfarenheter av egna nationella olyckor, naturkatastrofer, terrorism m.m.

Förmågan att hantera olyckor och överhängande fara för sådana har
sedan lång tid tillbaka också utvecklats i vårt land. Utbildning och övning
bedrivs med hög intensitet inom främst kommunerna och länsstyrelserna
för sådana räddningsinsatser som staten eller kommunerna enligt
räddningstjänstlagen (1986:1102) skall svara för vid olyckshändelser och
överhängande fara för olyckshändelser. Förmågan att hantera svåra
påfrestningar på samhället i fred har emellertid, enligt regeringens
mening, inte motsvarande tradition.

I de följande avsnitten behandlar regeringen vissa viktiga komponenter Prop. 1996/97:11
i fråga om hanteringen av svåra påfrestningar, nämligen ledningsprinciper
och informationsaspekter. Vidare behandlas frågan om totalförsvarets
resurser och behovet av förberedelser.

5.2 Ledningsprinciper i samband med svåra påfrestningar
på samhället i fred

Regeringens bedömning

Ledningen vid svåra påfrestningar på samhället i fred bör som regel
utövas av kommunen på lokal nivå, av länsstyrelsen på regional
nivå och av regeringen på central nivå.

Vid behov av ledning av åtgärder som berör mer än ett län bör
regeringen från fall till fall kunna utse den eller de myndigheter
som skall utöva den länsövergripande ledningen.

Hot- och riskutredningens förslag: överensstämmer med regeringens
bedömning.

Remissinstansernas synpunkter: Beträffande fördelningen av
ledningsansvaret på de skilda nivåerna biträder remissinstanserna
förslaget.

överstyrelsen för civil beredskap föreslår att den far en roll som
planerande och förberedande organ åt regeringen i hela hotskalan och
som en kompetent resurs till regeringens förfogande vid allvarliga
påfrestningar på samhället.

Några centrala myndigheter anser att de bör utgöra expertorgan åt
regeringen och att de skall kunna stödja länsstyrelserna.

Beträffande ansvaret för den länsövergripande ledningen går åsikterna

i sär. Så förordar t.ex. Överstyrelsen för civil beredskap att en länsstyrelse
bör samordna flera länsstyrelsers insatser och att civilbefälhavamas
kompetens bör kunna utnyttjas som en stödresurs åt regeringen.

Försvarsmakten och Civilbefälhavaren i Mellersta civilområdet föreslår
att civilbefalhavama ges en samordnande roll vid länsöverskridande
påfrestningar redan i fred. Rikspolisstyrelsen avvisar denna tanke. Flera
länsstyrelser och Statens räddningsverk förordar att en länsstyrelse ges
ansvaret. 20

Skälen för regeringens bedömning

Prop. 1996/97:11

Allmänt

Den områdesvisa ledningen försiggår på tre nivåer - regering,
länsstyrelse/landsting och kommun. Vidare förekommer självfallet ledning
inom ramen för de olika samhällssektorerna. Sådan statlig ledning utövas
på respektive ansvarsområden av t.ex. polisen, Kustbevakningen,
Sjöfartsverket och Luftfartsverket. Denna senare ledning tar sig olika
uttryck beroende på vilken samhällssektor det gäller.

Med områdesvis ledning menas i detta sammanhang att ange
gemensamma och övergripande mål för verksamheten, att ange
övergripande inriktning och prioriteringar samt att följa upp och utvärdera
verksamheten. I uppgiften ingår också att verka för att erforderlig
samverkan kommer till stånd.

Insatser i en krissituation måste kunna ske snabbt och smidigt och utan
tveksamheter om beslutsgång och beslutskompetens.

Det är därför särskilt viktigt att de ledningsmetoder som tillämpas i
samhället under normala förhållanden så långt möjligt tillämpas också i
en krissituation för att undvika oklarheter om ansvarsförhållandena
Ledning och samordning måste kunna ske tidigt och kontinuerligt från
ordinarie arbetsplatser. På dessa platser finns resurserna (tekniskt stöd
m.m.) för ledning och samordning. Här finns också redan etablerade
kontaktnät.

Regeringen vill i detta sammanhang erinra om Rådet för
räddningstjänst, inrättat år 1974, som har till uppgift att aktivt verka för
samordning mellan ansvariga myndigheter och att tjäna som centralt
samarbetsforum för beslutsfattare inom räddningstjänstens myndigheter.
I rådet, som utses av regeringen, ingår representanter för
Rikspolisstyrelsen, Kustbevakningen, Luftfartsverket, Sveriges
meteorologiska och hydrologiska institut, Socialstyrelsen, Statens
naturvårdsverk, Statens räddningsverk, Sjöfartsverket, Försvarsmakten,
Länsstyrelserna, Statens Järnvägar, Sveriges Radio AB, SOS Alarm AB,
Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet. Rådet leds av
Försvarsministern. Vid rådets sammanträden behandlas inträffade
allvarliga olyckor, vidtagna åtgärder samt vunna erfarenheter. Genom
rådets verksamhet hålls rådets ledamöter underrättade om respektive
räddningstjänsts resurser och organisation. Under de senaste åren har
rådet bl.a. behandlat räddningsinsatser i samband Estoniakatastrofen,
översvämningarna under våren 1995 samt erfarenheter från internationella
katastrofer.

Ledning pä lokal nivå

Prop. 1996/97:11

Kommunerna disponerar en allt större del av samhällets resurser och de
kommer därför att spela en central roll vid svåra påfrestningar på
samhället i fred.

Sannolikt kommer flertalet av kommunens förvaltningar och nämnder
att behöva engageras vid en svår fredstida påfrestning. Det ställer krav på
samverkan med myndigheter, organisationer och företag.

Ledning pä regional nivå

Enligt 34 § räddningstjänstförordningen (1986:1107) skall länsstyrelsen,
om det fordras omfattande räddningsinsatser i kommunal räddningstjänst,
överta ansvaret för räddningstjänsten i den eller de kommuner som berörs
av insatserna. Länsstyrelserna svarar också för räddningstjänsten vid
utsläpp av radioaktiva ämnen från en kärnteknisk anläggning. Det är
därför enligt regeringens mening nödvändigt att det vid länsstyrelsen
finns en väl uppbyggd och övad organisation för räddningstjänst och att
denna tidigt kan igångsätta ledning och samordning av verksamheten
även vid den krishantering varom här är fråga.

Vid behov av länsövergripande ledning avser regeringen att från fall till
fall pröva ansvaret för ledningen över länsgränsema. Normalt torde en
länsstyrelse ges detta ansvar, under förutsättning att denna tillkommande
ledningsuppgift inte alltför negativt påverkar länsstyrelsens möjligheter
att lösa de egna uppgifterna.

Ledningen för den civila hälso- och sjukvården under höjd beredskap
utövas av landstingen (motsvarande), som den 1 juli 1981 övertog
ledningsansvaret från länsstyrelserna. Landstingen har enligt hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763) skyldighet att erbjuda god och lättillgänglig
vård till dem som behöver det. För att detta skall vara möjligt vid stora
olyckor och katastrofer är landstingen skyldiga att hålla en särskild
katastrofberedskap med planläggning, utbildning och övning.
Omfattningen av beredskapen beror bl.a. på geografiska förhållanden,
befolkningstäthet och resultat av riskinventeringar. Förmågan att möta
svåra påfrestningar på samhället i fred skall i första hand utgå från denna
katastrofberedskap.

Civilbefälhavaren är i krig den högsta civila totalförsvarsmyndigheten
inom ett civilområde. I fred skall civilbefälhavaren bl.a. verka för att
totalförsvaret inom civilområdet planläggs för förhållanden i krig och vid
krigsfara. I budgetpropositionen för år 1997 som regeringen i dag beslutar
framhålls att den del av det civila försvarets resurser som
civilbefälhavaren utgör bör kunna utnuttjas även vid svåra påfrestningar
på samhället i fred.

Ledning på central nivå

För att regeringens ledning skall säkerställas vid svåra påfrestningar på
samhället i fred finns det en beredskap inom regeringskansliet för att
kunna organisera särskilda ledningsresurser för krishantering.

Civila och militära centrala myndigheter har att inom sina respektive
områden planera för och i samverkan med andra myndigheter genomföra
åtgärder även vid svåra påfrestningar på samhället. De skall också var för
sig kunna bistå regeringen med fackkompetens. Vissa av myndigheterna
skall dessutom på regeringens uppdrag kunna samordna verksamheter
inom ett geografiskt område.

I propositionen om totalförsvarsbeslutets andra etapp som regeringen
beslutar i dag framhålls att överstyrelsen för civil beredskap när det
gäller svåra påfrestningar på samhället i fred bör ha till uppgift att följa
utvecklingen, verka för att förmågan att använda resurserna inom det
civila försvaret ökar och ha överblick över vilka resurser som kan
användas, överstyrelsen skall dock inte verka inom andra myndigheters
ansvarsområden.

Författnings stöd

För att utföra den ledning av verksamheten vid svåra påfrestningar på
olika nivåer som beskrivits ovan kan särskilda befogenheter för skilda
ledningsorgan behöva övervägas. Regeringen återkommer till detta i
avsnitt 5.6.

5.3 Användning av totalförsvarsresurser

Regeringen vill betona betydelsen av att totalförsvarets resurser bättre kan
utnyttjas vid fredstida påfrestningar.

Hot- och riskutredningen har behandlat denna fråga. Exempel på
resursutnyttjande lämnas också. Några rekommendationer redovisas dock
inte i utredningen.

En relativt ingående redovisning av möjligt resursutnyttjande har gjorts
av utredningen Civilt bruk av försvarets resurser (Fö 1994:04) i
slutredovisningen "Civilt bruk av försvarets resurser i nöd- och
räddningssituationer och i det allmänna" (1995-05-22). Vidare har
överstyrelsen för civil beredskap i samband med de senast genomförda
perspektivstudiema behandlat frågan i Handlingsvägar för det civila
försvaret i tidsperspektivet 1997-2001, bilaga 3 "Utnyttjande av det civila
försvarets resurser" i enlighet med Hot- och riskutredningens förslag
(1995-05-30, dnr 5-253/95).

Prop. 1996/97:11

Här nämnda redovisningar har närmast varit av problemorienterande Prop. 1996/97:11
och exemplifierande art. Regeringen anser att det behövs fördjupade
studier och analyser på flera delområden för att fa en tillfredsställande
god uppfattning om förutsättningar m.m. för att kunna utnyttja
totalförsvarets resurser på bästa sätt i fredstid. Regeringen har i avsnitt

4.4 angett att den avser att ge Försvarsmakten och överstyrelsen för civil
beredskap i uppdrag att redovisa en fördjupad analys av hur
totalförsvarsresurser skall kunna utnyttjas i totalförsvarsplaneringen.

5.4 Informationsaspekter

Medierna förmedlar oftast information om inträffade händelser snabbare
än myndigheterna i ledningssystemen. Det betyder att vetskapen om att
en allvarlig händelse inträffat oftast först kommer fram genom medierna.
Detta medför i sin tur att de som skall vidta åtgärder med anledning av
händelsen sannolikt kommer att fa svårigheter att i initialskedet ta
initiativet i fråga om informationsgivningen.

När sedan åtgärderna sätts in blir förhållandena annorlunda. De som
faktiskt har att hantera krisen känner till avsikter och planer för
genomförande, men måste lita till kommunikationssystem och medierna
för att få ut sina budskap. På detta sätt uppstår en växelverkan mellan
underrättelser utifrån och in till myndigheterna samt information om
åtgärder inifrån och ut till medborgarna.

Dessa grundläggande förutsättningar för mediernas verksamhet och
samhällsorganens information måste uppmärksammas. Många kommer att
bli avkrävda besked i det snabba händelseförloppet och även bli utsatta
för ett starkt massmedietryck. Det är svårt att rätta till uppgifter som
initialt blivit felaktiga. Det är också svårt att samordna informationen.
Risken för dubbla och missledande budskap är stor.

Myndigheter och berörda instanser måste därför enligt regeringens
mening organisera sin informationstjänst mycket noggrannt. Det är viktigt
med ständigt informationsutbyte dem emellan, så att det finns en klar bild
av vilken information som ges på olika håll.

Samspelet mellan myndigheter, medier och medborgare är sålunda av
centralt intresse och av stor betydelse vid krishantering. Därför bör det
i förberedelserna för att klara krissituationer ingå särskild övning av
befattningshavare med ansvar för informationsfrågorna.

Regeringen redovisar i kapitel 8 nya uppgifter för Styrelsen för
psykologiskt försvar, som bl.a. innebär stöd till myndigheternas
informationsverksamhet.

5.5 Behov av förberedelse

Regeringens åtgärder

Berörda myndigheter kommer att ges i uppdrag att föreslå hur ett
program för forskning på krishanteringens område skall kunna
utformas.

I regeringens inriktningsdokument till myndigheterna kommer
krishanteringsförmågan att ges större utrymme.

I myndigheternas årsredovisningar skall anges hur kraven på
krishanteringsförmåga tillgodoses.

De personer som skall svara för ledning måste vara väl förberedda för
sina uppgifter. Behovet av att informera allmänheten om påfrestningens
konsekvenser och nödvändiga skyddsåtgärder kräver också olika
förberedelser.

Den mest verksamma metoden för att skapa en förbättrad förmåga att
hantera påfrestningar är utbildning, spel och övningar. Det är viktigt att
alla inblandade förstår hur olika påfrestningar kan uppkomma och
utvecklas och inte minst att de kan leva sig in i och förstå de problem
som regelmässigt uppstår både i ledningsorganisation och hos
medborgare. Man kan lära sig mycket genom att analysera situationer
som faktiskt har inträffat men också genom att skapa sådana med
fantasins hjälp, dvs. genom scenarier. Spel och övningar blir särskilt
lärorika om de grundas på välgjorda scenarier. Det är viktigt att
aktörerna, som kommer att behöva agera, far tillfälle att träffas och
diskutera hur situationen skall hanteras.

För nyckelpersoner hos myndigheter och andra organ bör utbildning i
krishantering vara obligatorisk. Det finns all anledning att formulera
preciserade mål för denna utbildning på skilda ledningsnivåer och att ta
med denna typ av utbildning i de utbildningsplaner o.dyl som berörda
myndigheter utarbetar för att tillgodose kravet på god förmåga att möta
det väpnade angreppet. Även vid övningar i fredsräddningstjänst är det
på motsvarande sätt naturligt att moment om allvarliga störningar i
viktiga samhällsfunktioner ingår.

Det är viktigt att erfarenheterna från inträffade svåra påfrestningar tas
tillvara i utbildnings- och övningsverksamheten. Berörda sektor-
myndigheter måste kontinuerligt delge varandra sina erfarenheter.

Hot- och riskutredningen ansåg det angeläget att regeringen har en hög
beredskap för åtgärder vid händelser som innebär särskilda påfrestningar

Prop. 1996/97:11

i samhället och föreslog att övningar regelbundet skall genomföras på Prop. 1996/97:11
regeringsnivå. Syftet skulle enligt utredningen vara att öka beredskapen
inför t.ex. de olika slag av händelser som förekommer i utredningens
scenarion.

Sedan lång tid tillbaka genomförs regelbundet lednings- och
funktionsövningar med regeringen och regeringskansliet. På senare tid har
dessa, kompletterade med särskilda s.k. kris- och krigsspel, inriktats mot
den typ av påfrestningar som det här är fråga om. Inom regeringskansliet
pågår även ett arbete med att studera och pröva metoder för uppläggning
och genomförande av ledningsövningar. Det är regeringens bedömning
att regeringskansliets beredskap därmed fortlöpande förbättras.

Regler i form av metodanvisningar om hur olika påfrestningar skall
hanteras mera allmängiltigt är bättre än i förväg uppgjorda planer.
Planeringen för oförutsedda händelser av större omfattning bör därför i
första hand inriktas på åtgärdslistor o.dyl. för det initiala skedet av
påfrestningen.

Att redan under normala förhållanden etablera samverkan är, som
regeringen tidigare har framhållit, ett sätt att skapa förutsättningar för ett
samlat och gemensamt agerande när det oförutsedda inträffar. Varje aktör
som kan väntas bli engagerad i krishantering bör inom sin egen
organisation (motsvarande) skapa en i krishantering specialiserad grupp,
som också kan stödja hot- och risktänkandet inom den egna
organisationen och se till att det hålls levande.

I många länder har stora ansträngningar gjorts för att man bättre skall
kunna förstå, möta och hantera kriser som uppstår. I Sverige har hittills
inte genomförts några mer omfattande insatser i fråga om forskning på
området. Inom det av Kungl. Krigsvetenskapsakademien bedrivna
projektet "Krishantering" har behovet av forskning uppmärksammats och
ingående analyserats.

Regeringen avser att ge berörda myndigheter i uppdrag att, i samverkan
med bl.a. universitet och högskolor, lämna förslag till hur ett program
för forskning på krishanteringens område skulle kunna utformas

Regeringen avser att ge större utrymme än hittills åt kraven på
krishanteringsförmåga i de olika inriktningsdokument med vilka
regeringen styr verksamheten vid berörda myndigheter och organisationer.

Regeringen avser också att ålägga berörda myndigheter att i
årsredovisningarna särskilt ange hur kraven på krishanteringsförmåga
tillgodoses.

5.6 Behov av författningsändringar

Hot- och riskutredningen lämnade i sitt huvudbetänkande (SOU 1995:19)
Ett säkrare samhälle vissa förslag till lagstiftning om åtgärder vid
allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner. I lagförslaget
definierades detta begrepp och ålades såväl myndigheter och kommuner
som enskilda att medverka i de åtgärder som behövs för att lindra
verkningarna av en allvarlig störning. Utredningen föreslog att denna
reglering skulle tas in i räddningstjänstlagen (1986:1102). Vid
remissbehandlingen framfördes bl.a. kritik mot den av utredningen valda
lagtekniska lösningen. Mot denna bakgrund utarbetades inom
Försvarsdepartementet en promemoria (Ds 1996:4) Regeringens och
myndigheternas befogenheter vid svåra påfrestningar på samhället.
Promemorian bygger i sak på utredningens förslag men innehåller en
annan lagteknisk lösning. I promemorian föreslås en särskild lag om
särskilda befogenheter vid svåra påfrestningar på samhället. Även
promemorian har remissbehandlats. Av remissyttrandena framgår att
flertalet remissinstanser har ansett den i promemorian valda lagtekniska
lösningen vara i huvudsak godtagbar. Däremot kvarstår alltjämt viss
remisskritik i sak, bl.a. vad gäller ansvarsfördelningen mellan olika organ
och ersättningsfrågor. Dessutom efterlyses en ytterligare analys av
avgränsningen mot annan lagstiftning.

Mot bakgrund av den framförda remisskritiken anser regeringen att
lagstiftningsfrågan bör övervägas ytterligare innan ett ställningstagande
görs. Fortsatt beredning av denna fråga kommer därför att äga rum inom
regeringskansliet.

I flera av Hot- och riskutredningens delbetänkanden konstateras att
utrymning av stora delar av befolkningen till icke drabbade områden kan
behöva genomföras. Vidare konstateras att utrymning av mindre områden
i samband med räddningstjänst kan behöva vidtas. Enligt en
överenskommelse mellan Rikspolisstyrelsen, Överbefälhavaren,
överstyrelsen för civil beredskap, Statens räddningsverk och
Socialstyrelsen från år 1991 skall polisen ansvara för genomförande av
utrymning.

Utredningen föreslår att ansvaret för genomförandet av utrymning skall
framgå av en författning och inte, som för närvarande, av en
överenskommelse mellan ett antal statliga myndigheter. Utredningen
föreslår vidare att ansvaret skall avse utrymning både vid räddningstjänst
och vid allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner.

Samtliga remissinstanser som uttalat sig i denna del stöder förslaget.

Regeringen delar utredningens uppfattning och avser att initiera en
översyn av relevanta författningar.

Prop. 1996/97:11

Regeringen återkommer i avsnitt 10.7 till frågan om fortsatt Prop. 1996/97:11
lagstiftningsarbete avseende kemikalieolyckor och transport av farligt
gods.

6 Mål- och resultatstyrning

Prop. 1996/97:11

Regeringens bedömning

Ett mål- och resultatstymingssystem bör införas som syftar till att
säkerställa att statsmakternas målsättning för beredskapen mot svåra
påfrestningar på samhället i fred kan uppnås och säkerställas. Detta
innebär bl.a. att riksdagen i budgetpropositionerna får en redogörelse
för läget när det gäller olika slag av svåra påfrestningar på samhället
i fred.

Regeringen har i kapitel 4 allmänt redogjort för samhällets beredskap
mot svåra påfrestningar. Även om förhållandena varierar mellan olika
slag av tänkbara påfrestningar är det generellt samhällets grundläggande
robusthet och flexibilitet samt den beredskap som finns mot olyckor och
mindre störningar i samhällsfunktionerna som utgör den viktigaste
komponenten i beredskapen. Denna samhälleliga bas kan till den del det
gäller den icke-statliga verksamheten påverkas endast indirekt eller på
lång sikt genom beslut av statsmakterna.

En mål- och resultatstyrning i fråga om beredskap inför svåra
påfrestningar på samhället i fred har mot denna bakgrund flera
dimensioner. Till stor del skall den syfta till att säkra en tillräcklig
krishanteringsförmåga hos myndigheterna i enlighet med vad regeringen
anfört i kapitel 5. Härutöver skall emellertid styrningen också söka
förbättra det övriga samhällets förmåga att klara svåra påfrestningar samt
att i de fall så är lämpligt, t.ex. när det gäller risker som rör viktiga
tekniska system, genom förebyggande åtgärder minska risken för att svåra
påfrestningar inträffar. Detta är förhållanden som kan påverkas indirekt
genom att myndigheterna verkar för att olika aktörer i samhället vidtar
åtgärder för att minska riskerna i samhället. Regeringen återkommer till
detta i kapitel 7 om säkerhetskrav i samhällsplaneringen.

Mål- och resultatstymingssystemet när det gäller beredskapen mot svåra
påfrestningar på samhället i fred bör inte skilja sig från det system som
under senare år införts i statsförvaltningen. Det handlar i stället om att
genom tillämpning av just detta system trygga en tillräcklig beredskap.

Följande komponenter bör ingå i ett sådant mål- och Prop. 1996/97:11
resultatstymingssystem.

* Övergripande mål för beredskapen enligt kapitel 4

* En ambition för beredskapen för vissa slag av svåra påfrestningar
enligt kapitel 10

* Särskilda bestämmelser i regleringsbreven

I regleringsbreven för de primärt ansvariga myndigheterna avser
regeringen besluta om övergripande mål och verksamhetsmål som tar
sikte på beredskapen inför svåra påfrestningar på samhället i fred.
Verksamhetsmålen kan bl.a. avse övnings- och utbildningsverksamhet,
redovisning av planeringsdokument m.m.

* Uppföljning och utvärdering

Det far ankomma på respektive departement att ansvara för att en
långtgående uppföljning och utvärdering genomförs.I regeringskansliet
måste samtidigt finnas en kompetens för att kunna göra övergripande
värderingar av samhällets samlade förmåga inför svåra fredstida
påfrestningar.

Utförliga avsnitt bör införas i de ansvariga myndigheternas
årsredovisningar enligt en gemensam struktur.

* Redogörelse i budgetpropositionerna

I budgetpropositionerna bör varje år finnas en redogörelse till riksdagen
för läget när det gäller olika slag av svåra påfrestningar på samhället i
fred.

7 Säkerhetskrav i samhällsplaneringen

Regeringens bedömning

Myndigheterna skall i högre grad än hittills bedöma vilka
säkerhetskrav som skall ställas i samhällsplaneringen.

Regeringens åtgärder

Statens räddningsverk och Boverket kommer att ges i uppdrag att,
i samråd med berörda myndigheter, utarbeta underlag för
bedömning av skyddsavstånd som instrument i den förebyggande
verksamheten.

Statens räddningsverk kommer att ges i uppdrag att utveckla
kunskaperna om sanerings- och återställningsarbetet i samband
med en olycka med farliga ämnen eller farligt gods och även att
utreda ersättningsskyldighet för saneringskostnader och
kommunens tillsynsverksamhet

En grundläggande förutsättning för att vi genom ökad säkerhet och
uthållighet skall få ett mer stabilt samhälle är att det finns både kunskap
och insikt hos dem som är involverade i förändringar av verksamheter i
samhället. Ofta är det en fråga om förändringar och processer som kräver
åtgärder i ett tidigt skede av planeringen och en hög grad av
samförstånd. Det är enligt regeringens uppfattning viktigt att på olika sätt
öka kunskaperna hos olika aktörer både om behovet av åtgärder och om
möjligheterna att få dem genomförda. Om ett säkerhetstänkande tidigt
kan föras in i beslutsprocessen finns stora möjligheter att finna såväl
tekniska som ekonomiskt fördelaktiga lösningar.

Säkerhet kan byggas in i samhällsutvecklingen på olika sätt. Det
föreligger ett allt större behov av att alla som är med och utformar
samhället är medvetna om säkerhetskraven. Planlagstiftningen ger stöd för
förebyggande insatser som syftar till att minska riskerna i samhället. Men
riskfrågor behandlas även inom en rad andra verksamheter i samhället,
som trafiksäkerhetsarbetet, räddningstjänsten och arbetsskyddet samt inom
miljöområdet. Statsmakterna har i flera fall fastställt mål för verksamheter
som mer eller mindre utförligt anger säkerhetskraven. Synen på dessa
frågor varierar emellertid mellan sektorerna. Hittills har myndigheterna
sällan anlagt ett tvärsektoriellt och övergripande perspektiv. Oftast har
varje myndighet utvecklat ett synsätt som är anpassat till den egna
verksamhetens behov och förutsättningar. Bristen på enhetlighet i
hanteringen av frågorna om säkerhetskrav i samhällsplaneringen kan leda
till att säkerhetskraven inom en del sektorer blir alltför långtgående och
kostsamma. Inom andra sektorer kan det motsatta förhållandet gälla.

Prop. 1996/97:11

Effekterna av en ekonomisk satsning för att tillgodose säkerhetskraven Prop. 1996/97:11
kan alltså vara mycket olika. Mot denna bakgrund finns det enligt
regeringen skäl att sträva efter enhetligare prioriteringar.

Arbetet med riskfrågor och riskhantering syftar till att åstadkomma ett
skydd mot plötsligt inträffade händelser som leder till mer eller mindre
allvarliga påfrestningar på olika verksamheter i samhället. Det rör sig om
olyckor och störningar som kan skada människor, egendom och miljö.
Det är angeläget att ställa särskilda krav på innehållet i planerings- och
beslutsprocessen och på beslutsfattarna i verksamheter som innebär någon
form av allvarligt risktagande. Sådana krav kan gå ut på att riskanalyser
skall göras inom den beslutande myndigheten innan beslut fattas.

Hot- och riskutredningen har bl.a. lyft fram vikten av att
miljökonsekvensbeskrivningar skall omfatta såväl en riskanalys som en
bedömning av vilka åtgärder som bör vidtas. Med riskanalys avses här
såväl riskuppskattning som riskvärdering. I proposition 1994/95:230 om
Kommunal översiktsplanering enligt plan- och bygglagen m.m. föreslog
regeringen en ökad användning av miljökonsekvensbeskrivningar. Med
anledning av att Hot- och riskutredningen uppmärksammat denna fråga
betonade regeringen att den beskrivning av konsekvenserna för
säkerheten som ingår i miljökonsekvensbeskrivningen bör omfatta en
riskanalys och en bedömning av vilka åtgärder myndigheter eller de som
bedriver verksamheten kan vidta för att minska riskerna. Riksdagen beslöt
i enlighet med regeringens förslag (prop. 1995/96:230, bet
1995/96:BoUl, rskr. 1995/96:30).

Om riskerna i samhället skall kunna hållas på en godtagbar nivå måste
alla verksamheter inom olika sektorer uppfylla rimliga säkerhetskrav.
Ansvaret för detta ligger på myndigheter, företag eller enskilda som
driver verksamheter. Tydliga krav på säkerhet och uthållighet måste
ställas på verksamheter som innebär risker för omgivningen. Ett flertal
myndigheter arbetar idag med säkerhetskrav i samhällsplaneringen, t.ex.
Statens räddningsverk, Statens naturvårdsverk, NUTEK,
Kemikalieinspektionen, Banverket och Överstyrelsen för civil beredskap.

Statens räddningsverk kommer att under budgetåret 1997 göra särskilda
satsningar inom det förebyggande arbetet vilket innebär att en samlad
strategi för ett säkrare samhälle skall utvecklas. I detta sammanhang
kommer tillsyns- och miljöfrågorna tillmätas särskild vikt. Kommunala
riskanalyser med en utvecklad riskhantering kommer att utgöra en grund
för ökade insatser för att dels minska antalet olyckor, dels begränsa
skador genom ett förebyggande arbete.

Vidare har Statens räddningsverk ett program för samhällets
riskhantering, som omfattar metoder för att riskvärdera
samhällsekonomiska kostnad/nyttoanalyser, statistik och forskning och
utveckling inom området. Detta bedrivs bl.a. genom utbildning för
kommuner och länsstyrelser. Andra uppgifter för Räddningsverket är att

utveckla förbättrade samverkansmodeller mellan stat, kommun och Prop. 1996/97:11
näringsliv, att utveckla hjälpmedel och metoder för att informera om den
enskildes möjligheter att ta ansvar för den egna säkerheten och att
utveckla tillämpningar för hantering av statistik och riskanalyser via
geografiska informationssystem. Räddningsverkets informationsbank är
central i dessa sammanhang. Denna bank innehåller information om
kemiska ämnen inom området farligt gods och farliga ämnen, dokument
inom området räddningstjänst och befolkningsskydd, information om
resurser för räddningstjänstens behov och en statistisk sammanställning
över räddningsinsatser. Informationsbanken innehåller idag information
om ca 4 400 kemiska ämnen samt ca 6 000 dokument inom området
befolkningsskydd och räddningstjänst. Räddningsverket har för regeringen
redovisat en plan för Räddningsverkets informationsbank. Avsikten med
planen är att den årligen skall revideras och utvärderas i samverkan med
berörda myndigheter och andra nyttjare.

Att verka för att man i den fysiska planeringen tar hänsyn till
riskfaktorer är en viktig uppgift. Boverket har i samarbete med
överstyrelsen för civil beredskap och Statens räddningsverk utarbetat
underlag som kommunerna kan använda i sin fysiska planering. Dessa
myndigheter har också var för sig gett ut vägledningar för arbetet med
risker inom sina ansvarsområden. Men hänsyn till olika risker tas även
av andra sektorsansvariga myndigheter som Vägverket, Banverket och
Sprängämnesinspektionen. I vissa fall har myndigheterna kommit fram till
skilda bedömningar av riskerna. Svårigheter har uppstått i flera fall, t.ex.
Grödingebanan och Norra Älvstranden vid Göta Älv.

Hot- och riskutredningen har föreslagit att myndigheterna bildar ett
nätverk med experter som kan kallas samman av länsstyrelserna för
bedömningar av frågor om säkerhetskrav i samhällsplaneringen

Enligt regeringens bedömning bör ett bättre samarbete mellan berörda
myndigheter i framtiden nås. I dag kan svårigheter uppstå på kommunal
nivå om länsstyrelserna inte ger något besked om hur olika
myndighetsbedömningar skall vägas samman. Möjligheterna att underlätta
för regionala och lokala myndigheter att utarbeta bra beslutsunderlag
inför sådana beslut som påverkar säkerhet i samhället bör beaktas av
berörda myndigheter.

Regeringen vill i detta sammanhang ta upp frågan om skyddsavstånd
som har behandlats i Hot- och riskutredningen. Med skyddsavstånd menas
det avstånd som skall finnas mellan den farliga verksamheten och det
som skall skyddas. Myndigheterna tillämpar här skilda normer och
bedömningar. Det är enligt regeringens mening av vikt att ett arbete
påbörjas med att utarbeta underlag för bedömning av skyddsavstånd som
instrument i den förebyggande verksamheten.

Regeringen avser därför att uppdra åt Statens räddningsverk och 33

Boverket att i samråd med berörda myndigheter och kommuner utarbeta

3 Riksdagen 1996197. 1 saml. Nr 11

ett sådant underlag. De slutsatser som kan dras av pågående arbete inom Prop. 1996/97:11
riskanalysområdet och inträffade händelser skall härvid tas tillvara.

De åtgärder som vidtas i samband med en olycka med farliga ämnen
eller farligt gods skall hindra och begränsa en spridning. Åtgärderna
måste emellertid utvecklas så att eventuella miljöeffekter begränsas.
Ansvaret för åtgärderna är i dag uppdelat på stat, kommuner och enskilda
företag. Enligt regeringens bedömning måste kunskaperna om sanerings-
och återställningsarbetet utvecklas. Vidare bör ersättningsskyldighet för
räddningstjänst- och saneringskostnader utredas och en vägledning för
kommunernas tillsynsverksamhet inom detta område utarbetas.

Regeringen avser att ge Statens räddningsverk i uppdrag att utveckla
kunskaperna om sanerings- och återställningsarbetet, utreda
ersättningsskyldighet för saneringskostnader och kommunens
tillsynsverksamhet. Arbetet bör bedrivas i nära samarbete med Statens
naturvårdsverk och Socialstyrelsen.

Basen för den verksamhet som benämns beredskapshänsyn i
planeringen och i samhällsutvecklingen (BIS-verksamhet) utgörs av den
organisation och den säkerhet som vi har i samhället. BIS-verksamheten
syftar till att göra samhället mindre känsligt för olika typer av störningar
Överstyrelsen för civil beredskap bedriver BIS-verksamheten i samverkan
med olika myndigheter och andra organ, som företag och universitet och
högskolor. Beredskapshänsyn innebär en allmän strävan att höja den
grundnivå i fredssamhället som verksamheten under säkerhetspolitiska
kriser och krig bygger på. De kompletterande förberedelser som behövs
i beredskapen för att myndigheter, företag och andra organ skall kunna
vidta åtgärder i krig kommer genom detta att starta på en högre nivå.
BIS-verksamheten har haft många positiva effekter på förmågan att
uthärda påfrestningar som uppstår till följd av olyckor och andra
störningar.

Överväganden om riskfrågor i olika verksamheter kräver ett väl utbyggt
och fungerande samarbete. Detta gäller oavsett om det är fråga om
planering eller andra slag av åtgärder. Samarbetet behöver utvecklas
mellan myndigheter och andra organ på alla nivåer.

Det finns behov av att öka kunskaperna om risker och riskbedömning
och att verka för att de medel som lagstiftningen erbjuder för att
garantera goda beslutsunderlag utnyttjas bättre i beslutsprocessen.
Myndigheterna bör utveckla ett effektivt samarbete för att identifiera
risker och att förebygga dem. För att åstadkomma detta krävs ett
systematiserat tillvaratagande av tidigare erfarenheter inom riskområdet

Regeringen har därför för avsikt att utveckla ett ramprogram för
forskning och utveckling inom riskanalysområdet. Regeringen

återkommer till denna fråga i kapitel 9. Vidare har regeringen i kapitel Prop. 1996/97:11

5 redan aviserat sin avsikt att utarbeta förslag till ett forskningsprogram
för krishantering.

8 Informationsfrågor

Regeringens bedömning

Regeringens åtgärder

Styrelsen för psykologiskt försvar far i uppgift att ge råd och
rekommendationer till myndigheter och organ om information vid
svåra påfrestningar samt att, om en myndighet så begär, kunna
lämna experstöd för informationsgivningen vid en inträffad svår
påfrestning.

Styrelsen får vidare i uppgift att göra utvärderingar av hur
kommunikationen mellan myndigheter/massmedier och människor
fungerat vid inträffade svåra påfrestningar.

Hot- och riskutredningen har föreslagit att Styrelsen för psykologiskt
försvar ges i uppdrag att följa händelseförloppet vid svåra påfrestningar
på samhället i fred och göra utvärderingar av kommunikationen
myndigheter - massmedier - människor. Utredningen har vidare föreslagit
att myndigheten ges i uppdrag att, i det fall berörd myndighet själv begär
det, ge expertstöd till myndigheter som i en svår informationssituation
behöver denna medverkan för att kunna tillgodose akuta
informationsbehov. Slutligen har utredningen föreslagit att Styrelsen för
psykologiskt försvar i förväg skall utarbeta råd för hur
informationsgivning bör gå till vid svåra påfrestningar.

Flertalet remissinstanser är positiva till utredningens förslag. Statens
räddningsverk ifrågasätter emellertid att en myndighet som annars inte
har någon roll vid fredstida svåra påfrestningar skall ges de uppgifter som
utredningen föreslagit.

Regeringen anser att en effektiv informationsverksamhet är av
avgörande betydelse för att myndigheter och andra organ skall kunna
genomföra de åtgärder som behövs vid svåra påfrestningar på samhället
i fred. Regeringen anser det även vara av stor vikt att myndigheters och
andra organs information samordnas i en planläggning som minskar
risken för dubbla budskap. Regeringen anser liksom utredningen att
risken för motstridiga uppgifter är stor om det inte finns en koordinerad
plan för informationsverksamheten.

Prop. 1996/97:11

Styrelsen för psykologiskt försvar är central förvaltningsmyndighet för Prop. 1996/97:11
det psykologiska försvaret. Enligt sin instruktion skall styrelsen bl.a.
samordna berörda myndigheters krigsplanläggning av
informationsberedskapen och därvid ge råd och rekommendationer. För
att kunna fullgöra sin uppgift bedriver och initierar myndigheten en
omfattande forskningsverksamhet beträffande informationsproblem i
samband med fredstida stora olyckor och katastrofer. Enligt regeringens
mening besitter härigenom myndigheten resurser som bör komma
beredskapen mot svåra påfrestningar i fred tillgodo. Detta synsätt
överensstämmer med den helhetssyn som enligt totalförsvarsbeslutets
första etapp skall prägla samhällets beredskapsåtgärder mot yttre och inre
hot och påfrestningar.

Regeringen anser mot denna bakgrund att Styrelsen för psykologiskt
försvar bör ge råd och rekommendationer till myndigheter och organ om
informationen vid svåra påfrestningar på samhället i fred. Vidare bör
myndigheten göra utvärderingar av hur kommunikationen mellan
myndigheter, massmedier och människor fungerat vid inträffade svåra
påfrestningar. Styrelsen bör också, om en myndighet så begär, kunna
lämna expertstöd för informationsgivningen vid en svår påfrestning som
har inträffat. Regeringen anger i den proposition om totalförsvarsbeslutets
andra etapp som i dag beslutas att särskilda resurser skall avsättas för
ändamålet.

9 Forskning

Prop. 1996/97:11

Regeringens bedömning

Det är angeläget att forskningsverksamhet som syftar till en ökad
säkerhet och ett bättre skydd inför fredstida hot och risker ökar och
att resultatet av sådan forskning kan nyttiggöras.

Regeringens åtgärder

En särskild arbetsgrupp inrättas för samverkan kring forskning
angående nya hot och risker och dessutom att ge Försvarets
forskningsanstalt i uppgift att inrätta ett s.k. nätverk för samordning
på forskarnivå. Ett ramprogram för forskning och utveckling inom
riskanalysområdet skall utvecklas.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens bedömning

Remissinstanserna: Överstyrelsen för civil beredskap och Boverket
tillstyrker förslaget medan Statens räddningsverk framför invändningar
och anser att den studie av andra länders verksamhet, databaser och
statistik för stora olyckor som utredningen föreslagit bör genomföras
innan man tar ställning till förslaget.

Försvarsmakten, Statens naturvårdsverk och Socialstyrelsen är vidare
positiva och anser att de bör få tillfälle att medverka i arbetet med
kunskapsunderlaget medan Kärnkraftinspektionen anser att
kämenergisektom inte bör inordnas i ett sådant ramprogram, då det redan
finns nationella och internationella samverkansformer.

Forskningsrådsnämnden anför att den är villig att ta på sig ett
huvudansvar då de har hög kompetens i forskningsfrågor.

Svenska kommunförbundet, vissa länsstyrelser och tre kommuner anser
att det är viktigt med ökade kunskaper om risker och säkerhetsfrågor, att
myndigheterna samordnar sina åtgärder inom forskningen om skydd och
säkerhet samt tar gemensamma initiativ till forskning och samverkan
inom sina ansvarsområden. Vidare bör de utarbeta
kompetensutvecklingsprogram inom sina ansvarsområden för
länsstyrelser, kommuner och organisationer etc.

Skälen for regeringens bedömning: Ett säkrare samhälle kräver
grundliga kunskaper om de risker och hot som förekommer och kan

förekomma och om effekterna av de åtgärder som vidtas för att öka Prop. 1996/97:11
säkerheten.

Enligt Hot- och riskutredningen föreligger ett stort behov av att öka
kunskaperna inom ett flertal områden som analys av risker och hot,
metoder för att öka riskmedvetenhet, hantering av farliga ämnen i
transportverksamhet, kommunikation människa-myndigheter-massmedia.
Enligt regeringens uppfattning är det av vikt att forskningsverksamheten
som syftar till en ökad säkerhet och ett bättre skydd inför fredstida hot
och risker av olika slag ökar och att resultatet av sådan forskning kan
nyttiggöras.

Den forskningsverksamhet som bedrivs för det civila försvarets område
samordnas av överstyrelsen för civil beredskap, överstyrelsen har hittills
inriktat forskningsverksamheten mot kunskapsuppbyggande verksamheter
som syftar till att klara de påfrestningar som samhället kan utsättas för
under säkerhetspolitiska kriser och i krig. Detta innebär att särskilda
satsningar gjorts inom området beredskapshänsyn och samhällets
sårbarhet. Vidare har överstyrelsen gjort en särskild satsning för att få till
stånd en starkare förankring i den akademiska forskningsvärlden genom
att inrätta ett vetenskapligt råd vid Överstyrelsen samt genom att stödja
vissa doktoranders avhandlingsarbete.

Under den nya försvarsbeslutsperioden bör Överstyrelsens
forskningsverksamhet anpassas i enlighet till den nya inriktningen för det
civila försvaret. Överstyrelsen bör vidare verka för en förbättrad
forskningssamordning bl.a. genom en ökad samverkan med berörda
funktionsansvariga myndigheter.

Riskanalys är ett centralt område i samband med värdering av hot och
risker. Enligt regeringens bedömning finns det behov av att öka
kunskaperna om risker och metoder på riskanalysområdet. Mot denna
bakgrund har regeringen för avsikt att uppdra åt Boverket, Statens
räddningsverk och Överstyrelsen för civil beredskap att i samråd med
forskningsråd och berörda myndigheter utveckla ett ramprogram för
forskning och utveckling inom riskanalysområdet. Programmet inriktas
mot att ta till vara såväl internationella som nationella erfarenheter inom
området.

Forskningsfrågor inom totalförsvaret behandlas även i
forskningspropositionen 1997-1999 (prop. 1996/97:5) och i propositionen
om totalförsvarsbeslutets andra etapp som regeringen beslutar om idag.
De frågeställningar som där tas upp är motiv för totalförsvarsforskning,
samverkan inom forskning, behovet av ökade satsningar på forskning för
regeringens behov, ABC-forskning, samt flygteknisk forskning och
teknologi.

Regeringen avser att inrätta en särskild arbetsgrupp för samverkan kring
nya hot och risker i samhället där ordföranden utses av chefen för

Försvarsdepartementet. I denna grupp bör ingå representanter för de Prop. 1996/97:11
funktionsansvariga myndigheterna inom det civila försvaret,

F örsvarsmakten, bl ivande Försvarshögskolan, F örsvarets forskningsanstalt,
Statens naturvårdsverk, Svenska kommunförbundet och
Landstingsförbundet. Denna grupp skall främst utgöra ett forum för
diskussion och vägledning. Syftet är att initiera gemensamma
forskningssatsningar samt åstadkomma förbättrad samverkan inom
forskning om nya hot och risker. Regeringen bör också när det gäller
beslut om anpassning av de militära och civila resurserna hålla sig väl
underrättad om nya hot och risker i samhället och följa pågående och
planerade forskningsprojekt inom området. Denna grupp ger en möjlighet
till detta.

För att även tillgodose behov av samordning på forskarnivå när det
gäller nya hot och risker bör ett nätverk inrättas som lämpligen kan
utnyttja modern informationsteknologi för informationsutbyte. Eftersom
de nya hoten och riskerna i samhället som innefattas av det vidgade
säkerhetsbegreppet är av både civil och militär karaktär bör Försvarets
forskningsanstalt vara sammanhållande för ett sådant nätverk.

Regeringen kommer även, som framgått av kapitel 5, låta utreda hur ett
program på krishanteringens område kan utformas.

10 Vissa slag av svåra påfrestningar på
samhället i fred för vilka det bör finnas en
särskilt hög ambition för beredskapen

10.1 Nedfall av radioaktiva ämnen

Miljö- och Försvarsdepartementens ansvarsområde.

Allmänt

Det är främst vid kärntekniska anläggningar och vid transporter av t.ex.
bestrålat kärnbränsle som olyckor som leder till stora radioaktiva nedfall
kan inträffa.

I Sverige regleras dessa verksamheter genom lagen (1984:3) om
kärnteknisk verksamhet (kämtekniklagen). Kämtekniklagen är främst en
säkerhetslag som syftar till att främja säkerheten vid kärnteknisk
verksamhet. Även andra lagar innehåller bestämmelser som är viktiga för
kärnteknisk verksamhet, främst strålskyddslagen (1988:220) och lagen
(1981:669) om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle
m.m (finansieringslagen). I detta sammanhang bör också nämnas
atomansvarighetslagen (1968:45) som innehåller bestämmelser om den
civilrättsliga ansvarigheten för skador som kan uppkomma i samband
med driften av kärntekniska anläggningar.

Vidare finns ett antal internationella överenskommelser som syftar till
att genom samarbete lindra eller begränsa skador på människor eller
egendom eller i miljön till följd av allvarliga olyckshändelser.

Statens kärnkraftinspektion är central förvaltnings- och
tillsynsmyndighet med uppgift att se till att hög säkerhet uppnås i svensk
kärnteknisk verksamhet. I säkerhetsarbetet ingår att förebygga olyckor
och se till att olika barriärfunktioner i reaktorbyggnader,
transportbehållare m.m. fungerar och hindrar att skadliga mängder
radioaktiva ämnen når ut i omgivningen.

Statens strålskyddsinstitut är central förvaltnings- och tillsynsmyndighet
med uppgift att övervaka strålskyddet inom kärnteknisk verksamhet och
att kontrollera att utsläpp från kärntekniska anläggningar till omgivningen
hålls inom fastställda gränser. Strålskyddsinstitutet skall också enligt sin
instruktion ha en beredskap för rådgivning till myndigheter ansvariga för
skyddet för befolkningen om en olycka inträffar inom eller utom landet.
Strålskyddsinstitutet utövar också tillsyn av sådan verksamhet med
joniserande strålning som ligger utanför kärnenergisektorn och av
verksamhet med icke-jomserande strålning.

Prop. 1996/97:11

I inledningsskedet vid ett utsläpp, eller när det är överhängande fara för Prop. 1996/97:11
ett utsläpp, berörs framförallt tre centrala myndigheter vid sidan av
räddningstjänstansvariga. Kämkraftinspektionen bedömer risken för
utsläpp liksom typ och omfattning av befarade utsläpp.
Strålskyddsinstitutet svarar för strålskyddsbedömningar och för
samordning av strålningsmätningar och utvärdering av mätresultaten.
SMHI ger väderprognoser och utför spridningsberäkningar.

Länsstyrelsen skall enligt 28 § räddningstjänstlagen (1986:1102) svara
för räddningstjänsten vid utsläpp av radioaktiva ämnen från en
kärnteknisk anläggning i sådan omfattning att särskilda åtgärder krävs för
att skydda allmänheten eller vid överhängande fara för ett sådant utsläpp.
Länsstyrelsen skall också svara för saneringen efter utsläpp av radioaktiva
ämnen från en kärnteknisk anläggning.

I räddningstjänstförordningen (1986:1107) lämnas närmare föreskrifter
om räddningstjänsten. Bland annat anges att länsstyrelserna skall upprätta
en plan för räddningstjänsten och för saneringen. Länsstyrelserna i
kämkraftslänen samt länsstyrelsen i Västerbottens län skall upprätta mer
omfattande planer som skall behandla frågor om bl.a. alarmering,
utrymning och utdelning av jodtabletter. Vid länsstyrelserna i dessa län
skall organiseras en personalberedskap. Länsstyrelserna i dessa län skall
bistå andra länsstyrelser i frågor om räddningstjänst vid utsläpp.

Ansvaret för att larma och informera allmänheten vid en
kämenergiolycka ligger i huvudsak på länsstyrelsen. Vid höjd beredskap
informeras allmänheten via radio och TV enligt länsstyrelsens bedömning.

Vid haverilarm varnas dessutom allmänheten runt kärnkraftverket med
hjälp av sirener (tyfonlarm utomhus som utlöses av kraftverkspersonalen)
och genom ett speciellt radiodatasystem (RDS). RDS-systemet bygger på
att särskilda radiomottagare, som startar automatiskt vid speciella
radiosändningar, delas ut till hushåll m.m. i kärnkraftverkets närhet.
Polisens alarmeringspatruller (bilar med högtalare) kompletterar
alarmeringen.

För indikering av förekomsten av strålning efter en olycka utnyttjas de
kommunala räddningskåremas resurser. Motsvarande uppgift till sjöss
fullgörs av Kustbevakningen som också verkställer utrymning och
avspärrning till sjöss. På land svarar polisen för utrymning och
avspärrning.

Länsstyrelsen ansvarar även för sanering efter utsläpp. Dessutom
åligger det kommunerna att medverka i planering och övning av den
saneringsverksamhet länsstyrelserna ansvarar för.

Statens räddningsverk är central förvaltningsmyndighet för bl.a. olycks-
och skadeförebyggande åtgärder enligt räddningstjänstlagen (1986:1102) 42

och utövar tillsyn över efterlevnaden av räddningstjänstlagen,

räddningstjänstförordningen (1986:1107) och med stöd av lagen lämnade Prop. 1996/97:11
föreskrifter.

Räddningsverket ansvarar på central nivå för samordningen av
beredskapsplaneringen mot kämenergiolyckor och svarar för utbildning
och övning av personalen i beredskapsorganisationen.

För att bistå Räddningsverket med de upplysningar och synpunkter som
kan vara av betydelse för planeringen och beredningen av viktigare
ärenden finns vid verket bl.a. Delegationen for beredskap mot
kämenergiolyckor.

Mål/ambition

När det gäller säkerheten i landets kärntekniska anläggningar skall
Kämkraftinspektionen genom tillsyn säkerställa att följande mål uppfylls.
På reaktorsäkerhetsområdet är det nationella säkerhetsmålet ett
djupförsvar av hög kvalitet som förebygger haverier och begränsar deras
skadeverkningar om de ändå skulle inträffa. Med djupförsvar avses för
det första att det finns ett antal fysiska barriärer (bränslekapsling,
reaktortank och anslutande rörsystem, reaktorinneslutning) mellan de
radioaktiva ämnena i kärnbränslet och omgivningen. Vidare ingår i
djupförsvaret ett antal säkerhetssystem som skall förhindra att de fysiska
barriärerna skadas. För att djupförsvaret skall hålla hög kvalitet fordras
också drifts- och underhållsorganisationer som präglas av hög kompetens
och säkerhetsmedvetande. Djupförsvaret omfattar således både teknik och
organisation.

Säkerheten i kärntekniska anläggningar skall även innefatta ett gott
strålskydd och en ändamålsenlig avvägning mellan reaktorsäkerhetsfrågor
och strålskydd. Strålskyddet övervakas av Strålskyddsinstitutet.

Statsmakternas ambition vad gäller beredskapen mot olyckor i
kärntekniska anläggningar har i prop. 1991/92:41 om samhällets åtgärder
mot allvarliga olyckor angetts vara att ytterligare utveckla metoderna för
strålningsmätning och hantering av mätdata som behövs efter utsläpp av
radioaktiva ämnen. Vidare anförs att kompetensen bör stärkas vad gäller
sanering efter nedfall av radioaktiva ämnen. Härvid skall den organisation
och de övriga resurser som finns i samhället utnyttjas på ett effektivt sätt.

Nuvarande läge

Enligt proposition 1990/91:88 om energipolitiken skulle regeringen varje
år i budgetpropositionen redovisa drifts- och säkerhetsförhållanden vid de
svenska kämkraftsreaktorema. Redovisningen sker numera i regeringens
skrivelse om Vår Miljö (senaste skr. 1995/96:120). Enligt skrivelsen
bedöms det nuvarande läget enligt följande.

Enligt Kämkraftinspektionen och Strålskyddsinstitutet upprätthålls en Prop. 1996/97:11
tillfredsställande säkerhetsnivå vid landets kärnkraftverk. Erfarenheterna
från säkerhetsarbetet visar på vikten av en fortsatt skärpt uppmärksamhet
på åldersbetingade förändringar vid anläggningarna. Tidigare trend mot
ökade kollektiva stråldoser till personal har brutits och långsiktiga
åtgärder vidtas. Vad gäller säkerhetsnivån vid de svenska kärntekniska
anläggningarna gör regeringen ingen annan bedömning än myndigheterna.

Regeringen gör vidare den bedömningen att beredskapen mot olyckor
i kärntekniska anläggningar såväl i som utanför landet mot bakgrund av
tidigare genomförda åtgärder är tillfredsställande men ytterligare kan
stärkas genom de åtgärder som föreslås nedan.

Arbetet med att förstärka beredskapen om en olycka trots allt skulle
inträffa har främst inriktats på att förbättra vamingssystem genom
utbyggnad av fasta mätstationer i Sverige och vårt närområde samt
sammankoppling av dessa system. Utbyggnad av satellitkommunikation
mellan svenska myndigheter och reaktoranläggningama i Ignalina,
Sosnovy Bor (St. Petersburg) och på Kolahalvön är också en viktig åtgärd
för att erhålla tidig information om en eventuell olycka. Även bilaterala
avtal som reglerar varning och informationsutbyte härvidlag är
betydelsefulla.

När det gäller åtgärder för mer långsiktig uppföljning av
konsekvenserna av ett eventuellt nedfall av radioaktiva ämnen har flera
åtgärder vidtagits. Enligt Strålskyddsinstitutets instruktion har
myndigheten ett centralt ansvar för den långsiktiga uppföljningen av
saneringsarbete till följd av nedfall av radioaktiva ämnen. En nationell
expertgrupp för sanering vid utsläpp av radioaktiva ämnen från
kärntekniska anläggningar (NESA) har bildats. Gruppen leds av
Strålskyddsinstitutet och har påbörjat sitt arbete med att utforma råd och
anvisningar i saneringssituationer.

Resurserna för strålningsmätning har också förbättrats och åtgärdsnivåer
vid utsläpp av radioaktiva ämnen från kärntekniska anläggningar har
fastställts.

Åtgärder

Enligt regeringens uppfattning bör ansvariga myndigheter i sitt arbete
fortsatt fästa stor vikt vid strålningsmätning och rapportering av mätdata.
Det är viktigt att den nationella expertgruppen för sanering (NESA) ges
prioritet av berörda myndigheter.

Regeringen kommer att fortsatt verka för att Sverige förbättrar
informationsutbytet med reaktoranläggningar i vårt närområde. En tidig
varning samt en hög kunskap om reaktorer i vårt närområde är viktig för
att ansvariga beredskapsmyndigheter skall kunna bedöma konsekvenserna

av utsläpp och för att kunna rekommendera och vidta relevanta åtgärder Prop. 1996/97:11
för att eventuellt mildra konsekvenserna.

Inom det s.k. östeuropaprogrammet pågår eller har genomförts flera
viktiga projekt som är av betydelse for att minska risken for en
kämkraftsolycka i vårt närområde. Arbetet består i att införa
säkerhetshöjande åtgärder både på den tekniska och administrativa sidan.
Sådana åtgärder kan t.ex. bestå i att genomföra säkerhetsanalyser i syfte
att identifiera brister och svagheter i ett reaktorsystem, att vidta tekniska
förbättringar och att verka för att lagstiftning och tillsyn är i
överensstämmelse med kämsäkerhetskonventionen. Andra projekt syftar
till att bygga upp en effektiv strålskyddsorganisation och beredskap i de
baltiska staterna för att förbättra förutsättningarna för samverkan och
informationsutbyte vilket inte minst kan vara av betydelse i samband med
en allvarlig olycka i anslutning till kärnteknisk verksamhet.

Strålningsmätning

Regeringens bedömning

Systemet för strålningsmätning och instrumenten för
strålningsmätning i fred och i krig bör utvecklas och förbättras.

Hot- och riskutredningens förslag: Strålskyddsinstitutet bör fa i
uppdrag att i samråd med Statens räddningsverk samt företrädare för
länsstyrelserna och kommunerna fortsätta att utveckla metoderna för
rapportering av strålningsmätdata, för sammanställningen av dessa, för
datoriserad utvärdering och för utarbetande av dosprognoser. Telenätet
kan bli överbelastat och rapporteringsvägarna är en mycket sårbar del av
systemet. Även elförsörjning är ett utsatt område. Strålskyddsinstitutet bör
fortsätta att utveckla grundtexter och mallar för information och råd om
skyddsåtgärder samt om hur mätningarna kan utökas vid ett nedfall av
radioaktiva ämnen.

Utredningen föreslår vidare att Räddningsverket far i uppdrag att
bedöma behovet av instrument för strålningsmätningar i fred och krig, att
klargöra formerna för en modernisering och att föreslå åtgärder som ökar
möjligheterna till tillförlitliga mätningar. Räddningsverket bör vidare fa
i uppdrag att se över läroplanerna för utbildning av räddningstjänstens
personal, så att dessa kan kompletteras med utbildning för
strålningsmätning inför både kämenergiolyckor och kärnvapenanfall.

Utredningen föreslår dessutom att Räddningsverket far i uppdrag att
överväga frågan och att förtydliga de allmänna råd som reglerar biståndet

enligt 55 § räddningstjänstförordningen (1986:1107).

Remissinstanserna: Strålskyddsinstitutet anser det väsentligt att
kommunerna så långt möjligt kan sörja för sina egna mätbehov. Vidare
anförs att det bör övervägas om räddningstjänsten i kommunerna redan
i fred ska kunna disponera en del av totalförsvarets mätinstrument. Om
mätningar ska kunna göras med god kvalitet fordras att den berörda
personalen får både utbildning och övning. Det innebär i praktiken att en
del av totalförsvarets instrument måste vara placerade i kommunerna.

Utredningens förslag om översyn av läroplanerna för utbildning av
räddningstjänstens personal, så att den kan tillföras utbildning för
strålningsmätning efter t. ex. kämvapendetonationer i Sveriges närhet, bör
enligt Statens räddningsverk kompletteras med en kortare utbildning för
de personer som i dag verkar inom den kommunala räddningstjänsten. I
annat fall blir införandetiden oacceptabelt lång och effekten av tillägget
i utbildningsplanerna kan utläsas först på mycket lång sikt.

Förslaget om förty dl iganden av allmänna råd som reglerar biståndet
enligt 55 § räddningstjänstförordningen kommenteras endast av
Räddningsverket och Länsstyrelsen i Jönköpings län, som båda avvisar
det. Räddningsverket framhåller att en statlig eller kommunal myndighet
är skyldig att på anmodan av räddningsledaren delta med personal och
egendom i en räddningsinsats. Det är således möjligt att direkt hos den
berörda kommunen begära att lämplig personal ställs till förfogande. Det
uppdrag som utredningen föreslår behövs därför inte, anser
Räddningsverket Enligt Länsstyrelsen i Jönköpings län räcker det med
att se till att Räddningsverkets allmänna råd efterlevs, t.ex. genom någon
form av påminnelse till berörda länsstyrelser.

Skälen för regeringens bedömning: Regeringen anser att det efter ett
radioaktivt nedfall krävs en snabb och noggrann kartläggning av
nedfallsområdet. Detta är resurskrävande både vad gäller personal och
utrustning. Strävan bör vara att inom rimliga tidsramar omdisponera och
koncentrera de befintliga mätresurser som finns i landet till
nedfallsområdet. En sådan koncentration av mätresurser fordrar en
organisation med någon slags beredskap för förtätning av resurserna.
Strålskyddsinstitutet har ett ansvar för detta och rutinerna för
inrapportering och sammanställning av mätvärden håller för närvarande
på att göras effektivare

Ett problem med mätverksamheten är att indikeringsinstrumenten är av
många olika slag. Vidare är de mätinstrument som den tidigare statliga
civilförsvarsorganisationen förfogade över och som kommunerna kommer
att disponera föråldrade. Därför bör en bedömning av behovet av
instrument göras.

Vid ett nedfall kan en länsstyrelse få bistånd av länsstyrelserna i
kämkraftlänen och Västerbottens län, som skall ha en organiserad

Prop. 1996/97:11

personalberedskap (55 § räddningstjänstförordningen).

Prop. 1996/97:11

Ersättning till enskilda vid radioaktivt nedfall

Regeringens bedömning

Ersättningstyper och ersättningsnivåer bör fastslås av statsmakterna
först då en olycka med radioaktivt nedfall som följd faktiskt
inträffat. Det bör sedan ankomma på Statens jordbruksverk att
administrera ersättningssystemet.

Hot- och riskutredningens förslag: Enligt ett av Hot- och
riskutredningens delbetänkanden, Radioaktiva ämnen slår ut jordbruk i
Skåne (SOU 1995:22), bör frågan om ersättning till enskilda till följd av
nedfall av radioaktiva ämnen studeras närmare. Detta bör ske bl.a. mot
bakgrund av de stora förluster som kan komma att drabba enskilda
jordbruks-, trädgårds- och rennäringsföretag. Detsamma kan komma att
gälla företag inom förädlings- och distributionsleden.

I dagsläget finns det inte några i förväg fastställda principer för
beräkning av ersättning till dem som drabbas. De författningar som
reglerar ersättning efter Tjemobylolyckan gäller endast ersättning i
samband med denna händelse.

Utredningen indelar ersättningen till enskilda i tre huvudtyper. En första
typ av ersättning är ersättning för skada i direkt anslutning till det
radioaktiva nedfallet. Detta kan exempelvis gälla för kasserat djurfoder
och utslaktning av kreatur. En andra huvudtyp gäller ersättning för
förlorat ekonomiskt utbyte av produktion som blivit förhindrad genom
myndighetsbeslut till följd av det radioaktiva nedfallet. Som en tredje
huvudtyp nämner Jordbruksverket de kostnader och/eller intäktsbortfall
som uppstår till följd av åtgärder som föreskrivits eller rekommenderats
av myndighet som ett led i ambitionen att minska skadeverkningarna av
det radioaktiva nedfallet. Ytterligare en typ av ersättning som kan komma
i fråga är ersättning för indirekt skada som orsakats av att primärt
skadelidande inte kan hålla ingångna avtal m.m.

Utredningen tar även upp frågan om det för uppkomna ersättningsgilla
skador skall lämnas full kompensation eller ej och föreslår att
ersättningssystemet bör utformas på ett sådant sätt att det stimulerar
företagen att vidta åtgärder för att minska konsekvenserna av en olycka
och därmed även behovet av ersättning. Jordbruksverket anser att någon
form av kvotering av nu aktuella ersättningar kan komma att behöva
göras.

Slutligen föreslår utredningen att frågan om vilken myndighet som skall Prop. 1996/97:11
ges ansvaret för att i detalj utforma ett ersättningssystem samt hanteringen
därav bör slås fast.

Remissinstanserna: Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget.

Skälen för regeringens bedömning: Regeringen gav den 14 december
1995 Statens jordbruksverk i uppdrag att i beredskapssyfte utarbeta
förslag till principer för ersättning till jordbruks-, trädgårds- och
rennäringsföretag i händelse av en olycka med radioaktivt nedfall som
följd. Uppdraget skulle utföras i samråd med andra berörda myndigheter.
Jordbruksverket överlämnade den 19 augusti 1996 en rapport till
regeringen.

Avgörande för utformningen av och kostnaderna för ett
ersättningssystem är enligt Jordbruksverkets bedömning omfattningen av
det geografiska område där ersättningssystemet avses bli infört. Detta
beror i sin tur på hur omfattande det radioaktiva nedfallet blir och vilket
eller vilka gränsvärden som väljs när ersättning blir aktuell.
Jordbruksverket anser att fastställande av gränsvärden primärt måste vara
en fråga för strålskyddsexpertis, sekundärt blir det en fråga om vilken
ambitionsnivå statsmakterna väljer.

När det gäller utredningens förslag om ersättningssystem anser
Jordbruksverket att vid skada i direkt anslutning till det radioaktiva
nedfallet samt produktionsbortfall bör kunna ges en ersättning som
understiger full ersättning medan det för åtgärder vidtagna för att minska
skadans omfattning ges full ersättning. Detta skulle skapa ekonomiska
incitament för tillskapande av åtgärder i syfte att minska skadans
omfattning vilket borde leda till ett lägre totalt ersättningsbehov. I vad
mån även indirekta skador skall omfattas av ersättningssystemet anses
vara avhängigt av statsmakternas ambitionsnivå.

Jordbruksverket anser vidare i sin rapport att en närmare precisering av
de ersättningstyper som kan bli aktuella inte kan göras innan karaktär och
omfattning av ett radioaktivt nedfall fastställts.

Jordbruksverket menar också att möjligheten till förskottsersättning bör
övervägas. En sådan skulle sedan avräknas mot den slutligt fastställda
ersättningen. En liknande avräkning bör också kunna göras i den mån
ersättning erhålls från försäkringsbolag, handelspartners m.fl.

Regeringen instämmer i Jordbruksverkets bedömning. Någon slutlig
precisering av de ersättningstyper som kan bli aktuella kan inte göras
förrän karaktär och omfattning av ett radioaktivt nedfall fastställts.
Regeringen anser vidare att det bör ankomma på Jordbruksverket att
administrera ett av statsmakterna utformat ersättningssystem.

10.2 Svåra störningar i viktiga infrastruktursystem

10.2.1 Elförsörjning

Näringsdepartementets ansvarsområde.

Allmänt

Riksdagens energipolitiska beslut år 1991 (prop. 1990/91:88, bet.
1990/9l:NU40, rskr. 1990/91:373) utgör grunden för energipolitiken. En
långsiktigt stabil och säker tillgång på el till internationellt konkur-
renskraftiga priser är en viktig förutsättning för en positiv utveckling av
näringslivet och samhällsekonomin. Regeringen avser att under riksmötet
1996/97 återkomma till riksdagen med en proposition om energipolitiska
riktlinjer m.m.

Den 1 januari 1996 trädde ett nytt regelverk för elmarknaden i kraft
(prop. 1994/95:222, bet. 1995/96:NU1, rskr. 1995/96:2). Det nya
regelverket innebär genomgripande ändringar av lagen (1902:71 s.l),
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar (ellagen).
Vidare infördes en ny lag, lagen (1994:618) om handel med el, m.m.

Ansvaret för efterlevnaden av bestämmelserna i lagarna är delat på tre
myndigheter, nämligen Affärsverket svenska kraftnät (Svenskakraftnät),
Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) i dess egenskap av
nätmyndighet och Elsäkerhetsverket.

Svenska kraftnät har systemansvaret för elektrisk ström i vilket ingår
att bl.a. utfärda föreskrifter om och utöva tillsyn över driftsäkerhet i
elektriska anläggningar. Svenska kraftnät har vidare till uppgift att driva,
förvalta och utveckla det svenska storkraftnätet för el inklusive de statligt
ägda utlandsförbindelserna.

Nätmyndighetens uppgift är att handlägga bl.a. koncessionsärenden och
att utöva tillsyn över ellagens efterlevnad utom i fråga om drift- och
elsäkerhet. NUTEK är ansvarig myndighet för funktionen Energiförsörj-
ning inom totalförsvarets civila del. Funktionen omfattar försörjningen
med bränslen, drivmedel och elkraft.

Elsäkerhetsverket utövar tillsyn över och utfärdar föreskrifter om
elsäkerheten.

Regeringen beslutar i dag en proposition avseende totalförsvarsbeslutets
andra etapp. I propositionen redovisar regeringen sina överväganden om
bl.a. ansvarsfördelning och organisation inom energiberedskapsområdet.
Enligt regeringens bedömning skall Svenska kraftnät ansvara för be-
redskapen inom elförsörjningens område.

Prop. 1996/97:11

4 Riksdagen 1996/97.1 saml. Nr 11

För elområdet redovisar regeringen i det följande bedömningar Prop. 1996/97:11
avseende reservkraft m.m., och jordbrukets behov av reservkraft. Frågor
om hälso- och sjukvårdens elförsörjning med reservkraft behandlas
tillsammans med frågor om vattenförsörjningen i avsnitt 10.2.3.

Mål/ambition

Elförsörjningen är av central betydelse för den ekonomiska och sociala
utvecklingen i Sverige. Elsystemets infrastruktur måste utnyttjas och
utvecklas så att samhällets krav på elförsörjningen kan tillgodoses. I detta
ingår också att infrastrukturen skall ha en leveranssäkerhet som motsvarar
de krav samhället ställer. Med leveranssäkerhet avses i detta sammanhang
risken för avbrott i elleveransema till följd av fel i överföringsförbindel-
sema eller p.g.a. kapacitetsbrist i produktionen eller överföringssystem.
Det är väsentligt att sårbarheten för fredstida störningar kan begränsas.
Känsligheten för störningar bör ytterligare reduceras i samband med
nätutbyggnad och införande av ny teknik inom elsystemet och hos
förbrukare av el.

Nuvarande läge

Leveranssäkerheten för en elkund beror på säkerheten i hela leverans-
kedjan från kraftstation till kundens anslutningspunkt. Den svenska
elproduktionen sker huvudsakligen i vattenkraftanläggningar i norr och
i större värmekraftanläggningar i söder. Överföringsförbindelsema med
utlandet möjliggör kraftutbyte med Norge, Finland, Danmark och Tysk-
land. Sverige och Norge har numera en öppen och gemensam elmarknad.
Kraftöverföringen från produktionsanläggningama till förbrukare sker på
ledningsnät som delas in i tre nivåer. Kraftöverföring mellan landets
regioner sker via det landsomfattande storkraftnätet, till vilket utlands-
förbindelserna är anslutna. Från storkraftnätet transformeras kraften ned
till lägre spänningsnivåer för överföring på regionala nät. Därefter sker
ytterligare nedtransformering för överföring på lokala nät. Produktionsan-
läggningar och större förbrukare är vanligtvis anknutna till storkraftnätet
eller regionala nät. Lokalnäten försörjer hushåll och mindre förbrukare

Det svenska elförsörjningssystemet är enligt regeringens bedömning
förhållandevis robust och motståndskraftigt mot de typer av störningar
som erfarenhetsmässigt och med rimlig sannolikhet inträffar i fredstid.
Avbrott i elleveransema är oftast kortvariga, från minuter till några
timmar, och uppstår i de allra flesta fall till följd av ett inträffat fel på
elnätet. Avbrotten är betydligt vanligare på landsbygden än i tätorter. De
flesta avbrott hänger samman med fel som drabbar luftledningar i
samband med åska, storm eller snöfall. Den fredstida sårbarheten hänger
främst samman med väderrelaterade skador i lokala landsbygdsnät. Näten
på högre spänningsnivåer ingår i hopmaskade system och är så dimen- 50

sionerade att avbrott inträffar först då flera fel uppstår samtidigt. De har

i allmänhet god motståndskraft mot väderrelaterade störningar. Sabotage Prop. 1996/97:11
kan medföra störningar i elförsörjningen. För att åstadkomma långvariga
och omfattande elavbrott krävs dock relativt omfattande sabotageinsatser
mot vitala delar av elsystemet.

Ansvarsfördelningen är sådan att det är en uppgift för företagen inom
elförsörjningen att vidta de åtgärder som krävs för att hålla en god
leveranssäkerhet. Den som är ansvarig för elförsörjningen inom ett visst
område är skyldig att mot skälig ersättning och inom rimliga gränser
tillgodose kundernas önskemål om leveranssäkerhet. Ansvaret innefattar
åtgärder för att förebygga och förhindra störningar och åtgärder för att
snabbt återställa elförsörjningen.

Elförbrukamas krav på leveranssäkerhet skiljer sig åt vilket avspeglar
sig elförbrukamas avtal med elleverantörer och nätägare. Förbrukaren kan
genom avtalen inom vissa gränser anpassa sin leveranssäkerhet till de
egna behoven.

Det finns inga av statsmakterna fastställda mål för elsystemets
leveranssäkerhet vad avser avbrottstider eller avbrottsfrekvenser.
Myndigheternas föreskrifts- och tillsynsarbete vad gäller driftsäkerhet,
elsäkerhet och nätverksamhet påverkar elföretagens arbete med leverans-
säkerhet. Enligt ellagen är den som bedriver nätverksamhet skyldig att på
skäliga villkor ansluta den som så begär till elnätet och att överföra el.
Nätets leveranssäkerhet är ett avtalsvillkor vars skälighet ställs i relation
till andra villkor i samband med nätmyndighetens prövning av skäligheten
i nättariffer. Leveranssäkerheten är även i övrigt en faktor som beaktas
vid nätmyndighetens tillsyn när det gäller nätverksamhet. Elsäker-
hetsverkets föreskrifter om vad som skall iakttas när det gäller bl.a.
ledningsgator är av betydelse för att minska sårbarheten för väderrelatera-
de störningar i nät på lägre spänningsnivåer. En hög driftsäkerhet och
elsäkerhet och i övrigt välskötta nätrörelser hör till grundförutsättningarna
för en god leveranssäkerhet.

Storkraftnätet med dess stömingsreserver dimensioneras enligt kriterier
för driftsäkerhet som är gemensamma i det samkörande nordiska
elsystemet. Kriterierna baseras på värderingar av avbrottsrisker, konse-
kvenser i samhället som elavbrott kan ge upphov till och kostnaderna för
att reducera risken för avbrottet. Kriterierna har successivt utvecklats och
tar i sin nuvarande utformning särskild hänsyn till risken för stora
störningar. Svenska Elverksföreningen har tagit fram rekommendationer
om nätdimensionering och leveranssäkerhet i regionala och lokala nät.

Åtgärder

Prop. 1996/97:11

Allmänt om åtgärder för att förbättra leveranssäkerheten

Känsligheten för störningar i elförsörjningen kan reduceras genom att
elsystemet görs mer robust i samband med nätutbyggnad och införande
av ny teknik inom elförsörjningen samt genom beredskap att återställa
elförsörjningen vid en störning. Elförbrukama kan vidta åtgärder för att
minska sitt beroende av en kontinuerlig eltillförsel.

Möjligheterna att reducera känsligheten för störningar i elförsörjningen
bör tas tillvara. Kostnaderna för att helt eliminera elsystemets sårbarhet
är dock mycket stora. Elförbrukamas betalningsvilja bör härvid vara
vägledande för hur långt arbetet med att åstadkomma en god fredstida
leveranssäkerhet skall drivas.

Myndigheterna bör i sitt föreskrifts- och tillsynsarbete inom elförsörj-
ningen liksom hittills beakta behovet av ytterligare åtgärder från stats-
makterna för att säkerställa en god fredstida leveranssäkerhet.

Helhetssyn på störningar i elförsörjningen i fred och krig

Inom elförsörjningsområdet vidtas på statsmakternas initiativ åtgärder för
att elförsörjningen skall kunna upprätthållas och återupprättas i krig.
Dessa åtgärder har en positiv effekt också på den fredstida leveranssäker-
heten, särskilt när det gäller skydd mot sabotage och störningar på
stamnätet och regionnäten. Samhällets satsningar och åtgärder för att
förebygga och hantera hot och risker i såväl krig- som fredstid skall
enligt totalförsvarsbeslutets första etapp präglas av en helhetssyn.

Inom elförsörjningen har företagen i branschen en lång tradition av
samarbete med Försvarsmakten samt räddningstjänsten i samband med
störningar. I stömingssituationer kan företagen få stöd av det militära
försvarets resurser för exempelvis transporter och röjning Det bör
ankomma på Svenska kraftnät att tillsammans med berörda företag och
myndigheter överväga behovet av ytterligare insatser när det gäller
samarbete med totalförsvaret.

Prioriteringsordning i samband med störningar i elförsörjningen

Regeringens bedömning

Det bör tas fram planer (prioriteringsordningar) för prioriteringar
mellan funktioner i samhället i samband med störningar i elförsörj-
ningen.

I samband med fredstida störningar bör prioriteringsordningar tjäna
som vägledning för berörda elföretag i deras arbete med att åter-
upprätta en fungerande elförsöijning och att fördela tillgänglig
kraft.

I samband med krigstida störningar och i situationer då ransone-
ringslagen tillämpas bör prioriteringsordningama tjäna som
utgångspunkt för myndigheternas föreskrifter.

Hot- och riskutredningen: Utredningen anför att det i samband med
störningar i elförsörjningen kan uppstå frågor om prioriteringar mellan
olika användare, bl.a. ifråga om hur tillgänglig elkraft skall fördelas,
fördelning av reservkraftverk och reparationer av skadade nät. Ut-
redningen lämnar inget förslag i frågan.

Remissinstanserna: Remissinstanserna berör inte frågan.

Skälen för regeringens bedömning: Elproducenter, elhandelsföretag
och nätföretag svarar i fredstid för elförsörjningen men kan i vissa
situationer fa stöd av myndigheterna. Vid en störning ansvarar elföretagen
för att elförsörjningen blir återställd. Det är härvid en uppgift för det
enskilda elföretaget att avgöra i vilken ordning ellvereransema till
kunderna kan återupprättas. Så länge ransoneringslagen inte satts i
tillämpning kan en myndighet inte föreskriva om prioriteringar. Huvud-
regien i fredstid är att fördelning av tillgänglig elkraft och av åtgärder för
att återställa försörjningen skall styras utifrån rådande avtalsförhållanden
mellan elföretagen och elförbrukama samt av de eltekniska förutsättningar
som råder. Enligt regeringens bedömning är dessa principer ändamålsen-
liga och skall därför behållas.

I det fredstida beredskapsarbetet, liksom vid svåra störningar i elförsörj-
ningen i krigstid, finns behov av allmänna prioriteringsordningar mellan
funktioner i samhället. Det gäller exempelvis vid fördelning av medel för
installation av reservkraftverk, prioriteringar vid återuppbyggnad av
skadade nät och fördelning av tillgänglig elkraft i knapphetssituationer.

I krigstid och i situationer då ransoneringslagen tillämpas kan myndig-
heterna föreskriva om sådana prioriteringar. I andra stömingssituationer
kan en myndighet framföra önskemål om prioriteringar. Önskemålen bör

Prop. 1996/97:11

beaktas av de ansvariga elföretagen så långt de gällande avtalen och de Prop. 1996/97:11
eltekniska förutsättningarna medger.

Regeringen uppdrog den 14 december 1995 åt Överstyrelsen för civil
beredskap att i samråd med övriga funktionsansvariga myndigheter att
senast den 30 juni 1996 bl.a. föreslå prioriteringsordningar mellan
samhällsfunktioner vad gäller installation av reservkraftverk, prioriteringar
vid reparationsarbete samt fördelning av tillgänglig elkraft i samband med
knapphetssituationer (N95/2677). I uppdraget ingick att analysera behovet
av att införa en skyldighet att installera reservkraftverk i vissa sam-
hällsviktiga verksamheter, med undantag för den kommunaltekniska
försörjningen samt sjukvårds- och jordbrukssektorerna.

överstyrelsen för civil beredskap har i en skrivelse den 26 juni 1996
redovisat uppdraget. Redovisningen innehåller förslag till prioriteringar
av eltillförseln i krig. Viktiga samhällsfunktioner har delats in i tre
prioriteringsgrupper. Förslaget tar sin utgångspunkt i krigsfallet men har
av Överstyrelsen för civil beredskap utvecklats för att ta hänsyn även till
andra stömingssituationer. Den föreslagna prioritenngsordningen
redovisas i tabellen nedan.

7aZ>e//Prioriteringarmellanfunktioneravseendeelförsörjningen(inbördes Prop. 1996/97:11
prioritering av angivna funktioner inom respektive prioritetsgrupp har

gjorts)

Prioritetsgrupp 1 (oundgängliga funktioner)

- Ledningssystem (Civil ledning, geografiskt områdesansvariga myndig-

heter, viktigare funktionsledning, samverkan)

- Telekommunikationer

- Informations- och nyhetsförmedling samt radio- och TV-distribution

- Vitala verksamheter inom Försvarsmakten

- Samhällsviktiga datasystem

Prioritetsgrupp 2 (angelägna funktioner)

- Polisväsende

- Hälso- och sjukvård m.m. (främst akutsjukvård och teknisk försörjning)

- Transporter (främst järnvägstransporter)

- Befolkningsskydd och räddningstjänst (främst förvamingssystem)

- Kommunalteknisk försörjning (främst dricksvatten- och värmeförsörj-

ning)

- Livsmedelsförsörjning (främst varudistribution)

- Drivmedelsförsörjning (främst tankningsmöjligheter)

- Försörjning med industrivaror (främst reparationer av vitala funktioner

och viss produktion för Försvarsmaktens behov)

Prioritetsgrupp 3 (övriga viktiga funktioner)

- Socialförsäkring m.m

- Postbefordran

- Finansiella tjänster

- Landskaps- och fastighetsinformation

- övriga delar av vissa funktioner i prioritetsgruppema 1 och 2 och som

inte utpekats särskilt bör jämställas med funktioner i prioritetsgrupp 3.

Socialstyrelsen har i en skrivelse till Överstyrelsen för civil beredskap
den 20 juni 1996 anfört att funktionen Hälso- och sjukvård, åtminstone
vad gäller akutsjukvården, bör prioriteras i grupp 1.

Enligt regeringens bedömning fordras ytterligare utredningsarbete innan
regeringen kan ta ställning till prioriteringsordningar. Socialstyrelsens
synpunkter bör övervägas i detta sammanhang. Vidare bör skillnaderna
i angelägenhetsgrad i fred jämfört med i krig förvissa funktioner komma
till tydligare uttryck i prioriteringarna.

Regeringen avser att uppdra åt Överstyrelsen för civil beredskap att i
samråd med övriga funktionsansvariga myndigheter genomföra detta
utredningsarbete.

ö-drift

Prop. 1996/97:11

Regeringens bedömning

Det är en uppgift för Svenska kraftnät att överväga förutsätt-
ningarna för s.k. ö-drift och att vidta de åtgärder som erfordras.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
bedömning.

Remissinstanserna: De remissinstanser som berört frågan är positiva
till förslaget. Svenska Kommunförbundet biträder förslaget. FOA anför
att de reella möjligheterna för ö-drift i dagsläget synes vara begränsade.
Svenska kraftnät anför att det är viktigt att Svenska kraftnäts driftledning
har ett inflytande över ö-driften.

Skälen för regeringens bedömning: Inom elproduktionen finns ett
reservförfarande som benämns ö-drift Det innebär att regionala eller
lokala elnät kopplas bort från det nationella elsystemet så att elförsörj-
ningen sker med de produktionsresurser som finns inom det avgränsade
nätområdet. Syftet är att upprätthålla eller stabilisera elförsörjningen i det
avgränsade nätområdet i situationer då det nationella elsystemet inte
fungerar eller är instabilt. Ö-driftförfarandet är komplicerat och aktualise-
ras först i samband med långvariga störningar.

Enligt vad regeringen har inhämtat pågår det vid NUTEK ett projekt
med syfte att ta fram förslag till mål och strategier för beredskapsarbetet
inom el försörjningsområdet, bl a. förutsättningarna för ö-drift. Vid
NUTEK pågår vidare flera projekt med syfte att pröva de praktiska
förutsättningarna för ö-drift i delar av Sverige.

Regeringen redovisar i totalförsvarspropositionen (prop. 1996/97:4) be-
dömningen att Svenska kraftnät från den 1 januari 1996 skall överta
ansvaret för delfunktionen Elförsörjning. Det är en uppgift för Svenska
kraftnät att i samverkan med NUTEK och berörda elföretag slutföra de
projekt som har initierats av NUTEK, samt att göra de ytterligare över-
väganden som behövs angående ö-drift. Det gäller bl.a. att i samråd med
Överstyrelsen för civil beredskap och övriga funktionsansvariga myndig-
heter göra avvägningar gentemot andra typer av åtgärder som kan vidtas
i syfte att stärka förmågan att upprätthålla elförsörjningen även vid stora
störningar.

Reservkraftaggregat

Prop. 1996/97:11

Regeringens bedömning

För fredsstida förhållanden bör huvudprincipen vara att det
ankommer på den enskilde att besluta om införskaffande av
reservkraftaggregat.

Den statliga stödgivningen för inskaffande av reservkraftaggregat
för krigstida bruk bör fortsätta och i fortsättningen även grundas på
behoven vid svåra påfrestningar på samhället i fred. Insatserna bör
samordnas med andra åtgärder för att trygga elförsörjningen i krig
och vid svåra påfrestningar i fred.

Information om tillgången på reservkraftaggregat bör hållas samlad
för länsstyrelsernas och andra myndigheters behov.

Regeringens åtgärder

Överstyrelsen för civil beredskap far i uppdrag att i samråd med
övriga funktionsansvariga myndigheter och Svenska kraftnät ta fram
en plan för de fortsatta statliga insatserna med reservkraftaggregat.

Hot- och riskutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens bedömning. Utredningen föreslår en temporär möjlighet till
direktavskrivning för anskaffning och installation av reservkraftaggregat.

Remissinstanserna: De remissinstanser som har kommenterat frågan,
bl.a. Överstyrelsen för civil beredskap, FOA, Svensk Elberedskap AB,
Livsmedelsverket, NUTEK, Civilbefälhavaren i Mellersta civilområdet,
Länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings och Norrbottens län, är i
huvudsak positiva till förslaget. FOA anser att en skyldighet att anmäla
anskaffandet av reservkraftverk bör övervägas. NUTEK framhåller att
elsystemet sårbarhet kan öka om elproducenter, nätägare och användare
litar på att samhället kommer att gripa in vid omfattande elavbrott i stället
för att gardera sig själva.

Skälen för regeringens bedömning

Skyldighet att installera reservkraftaggregat m.m.

Störningar i elförsörjningen skapar olägenheter för enskilda hushåll och
medför problem inom viktiga samhällsfunktioner som exempelvis
sjukvård, vattenförsörjning och räddningstjänst. För näringsidkare kan

avbrott i elförsörjningen få betydande ekonomiska konsekvenser.

De störningar som erfarenhetsmässigt inträffar i fredstid är dock
vanligtvis av en sådan begränsad omfattning att deras praktiska konse-
kvenser kan bäras av hushållen. Regeringen tillkallade hösten 1995 en
särskild utredare, Utredningen om konsumentskydd vid leverans av el
(dir. 1995:148), med uppdrag att lämna förslag till åtgärder för att stärka
konsumentskyddet vid leverans av el. Utredningen har våren 1996 i
betänkandet Konsumentskydd på elmarknaden (SOU 1996:104) redovisat
sina övervägande och förslag om bl.a. ekonomisk ersättning till konsu-
menter i samband med leveransavbrott. Betänkandet remissbehandlas för
närvarande.

För flertalet kommersiella verksamheter ligger det i den enskildes
ekonomiska intresse att bedöma behovet av att kunna upprätthålla
elförsörjningen vid fredstida störningar. Något behov av föreskrifter om
skyldighet att installera reservkraftförsörjning synes inte föreligga för
dessa. Regeringens överväganden vad gäller reservkraft inom sjukvårds-
och jordbruksektorema, och inom området för kommunalteknisk
försörjning redovisas i det följande.

För fredstida förhållanden bör huvudprincipen vara att den enskilde
beslutar om egna åtgärder för att minska sårbarheten mot störningar i
elförsörjningen. I samband med omfattande och långvariga fredstida
störningar skall myndigheter och andra organ så långt möjligt ställa de
resurser i form av reservkraftaggregat, batterier och dylikt som finns för
krig till elförbrukamas förfogande.

Överstyrelsen för civil beredskap har i ovan nämnda skrivelse den 26
juni 1996 redovisat överväganden när det gäller skyldighet att installera
reservkraftaggregat. Överstyrelsens för civil beredskap bedömning överen-
stämmer i allt väsentligt med regeringens bedömning.

Förbättrad samordning av åtgärderna för att trygga elförsörjningen

För vissa verksamheter som är viktiga för totalförsvaret lämnas ekono-
miskt stöd ur den ekonomiska ramen för det civila försvaret för in-
stallation av reservkraftaggregat. Det gäller inom bl.a. teleområdet,
sjukvården och den kommunaltekniska försörjningen. Sådana åtgärder har
effekt också på samhällets förmåga att stå emot svåra störningar i
elförsörjningen i fredstid.

Den framtida stödgivningen bör i större utsträckning än hittills
samordnas med åtgärder som vidtas med syfte att förbättra förutsätt-
ningarna att upprätthålla och återupprätta elförsörjningen i samband med
störningar. De krigstida behoven skall vara dimensionerande för verksam-
heten men behoven i samband med svåra störningar i fredstid skall
beaktas i planeringen. Det är en uppgift för Överstyrelsen för civil

Prop. 1996/97:11

beredskap att i samråd med den ansvariga myndigheten för delfunktionen Prop. 1996/97:11
Elförsörjning, Svenska kraftnät, och de funktionsansvariga myndigheterna
att ta fram en plan för det fortsatta statliga insatserna inom området. I det
sammanhanget bör även frågan om möjligheten till direktavskrivning av
investeringar i reservkraftaggregat utredas närmare.

Information om tillgången på reservkraftaggregat

Enligt regeringens bedömning bör länsstyrelserna hålla sig informerade
om vilka användare inom respektive län som har installerat eller förberett
installation av reservkraftaggregat. Tillsammans med framtagana priorite-
ringsordningar bör sådan information ligga till grund för att på regional
nivå bestämma hur reservkraftaggregat i civila och militära förråd, och
reservkraftaggregat som kan omdisponeras från icke drabbade områden,
skall fördelas mellan användare i samband med långvariga fredstida
avbrott i elförsörjningen. Det är i det sammanhanget angeläget att
länsstyrelserna systematiserar informationen så att den enkelt kan
användas av andra myndigheter.

Regeringen har den 14 december 1995 uppdragit åt länsstyrelserna att
till överstyrelsen för civil beredskap redovisa uppgifter dels om till-
gången på reservkraftaggregat inom länet, dels vilka användare som
vidtagit förberedelser för att installera reservkraftverk (N95/2676).
överstyrelsen för civil beredskap har i skrivelse den 12 juli 1996
meddelat regeringen att samtliga länsstyrelser samt de myndigheter och
företag som i samma fråga tillskrivits på överstyrelsens för civil
beredskap initiativ, inkommit med den begärda redovisningen.

Reservforsörjning med el inom jordbruket

Jordbruksdepartementets ansvarsområde.

Regeringens bedömning

Det är av stor betydelse att bestämmelserna om djurskydd så långt
möjligt kan upprätthållas även vid ett avbrott i elförsörjningen. En
bestämmelse med den innebörden bör införas i Statens jordbruks-
verks djurskyddsföreskrifter.

Utredningens förslag: I ett av utredningens delbetänkanden, Utan el
stannar Sverige (SOU 1995:20), föreslås att åtgärder för att disponera den
reservkraft som jordbruket behöver bör övervägas liksom frågan om det
med tanke på t.ex. djurskyddet skall finnas en skyldighet att ha re-
servkraft för vissa typer av djurbesättningar. Mot denna bakgrund

föreslog utredningen att Jordbruksverket borde få i uppdrag att se över Prop. 1996/97:11
dessa frågor.

Remissinstanserna: Remissinstanserna ställde sig generellt positiva till
förslaget. Jordbruksverket framhåller att tillgången på reservkraft i
jordbruket inte enbart är en nationell beredskapsfråga. Varje företagare
med mjölkproduktion bör ha ett intresse från djurskyddssynpunkt av att
det finns reservkraft. Kommunförbundet ställer sig tveksam till möjlig-
heterna att genom dessa åtgärder förbättra beredskapen. Länsstyrelsen i
Stockholms län anser att någon form av nationella normer behövs. Krav
på obligatorisk reservkraft bör övervägas för mjölk- och äggproducenter
samt för svin- och broileruppfödare. Svensk Elberedskap menar att
tvångsåtgärder bör vidtas om stimulansåtgärder inte ger föreslagen effekt.

Skälen för regeringens bedömning: Regeringen gav den 14 december
1995 Statens jordbruksverk i uppdrag att se över frågorna om tillgången
på reservkraft inom jordbruket och om det skall finnas en skyldighet för
jordbrukarna att i vissa fall ha reservkraft. Uppdraget skulle utföras efter
samråd med Närings- och teknikutvecklingsverket samt med Över-
styrelsen för civil beredskap och Lantbrukarnas riksförbund och ta sin
utgångspunkt i Hot- och riskutredningens bedömningar. Jordbruksverket
överlämnade den 1 maj 1996 rapporten till regeringen.

Enligt statistiska uppgifter har endast omkring 25 % av lantbrukarna
med yrkesmässig djurhållning tillgång till reservelverk. Beroende på
djurbesättning bedöms mellan 11 % och 57 % av företagen inte att klara
ett längre avbrott i elförsörjningen. Statistiska uppgifter tyder därmed på
att det finns ett behov av reservförsörjning med el inom jordbruket.
Elberoendet och därmed elbehovet är starkt förknippat med vilken
produktionsform som bedrivs på ett jordbruksföretag.

Verket har tolkat uppdraget som en djurskyddsfråga. Man konstaterar
att det i djurskyddsbestämmelsema, som reglerar hur djur skall skötas och
hållas, inte görs något undantag vid strömavbrott. Därmed är det redan
idag möjligt att med stöd av gällande regelverk ställa krav på att
förebyggande åtgärder vid strömavbrott skall vara vidtagna.

I Statens jordbruksverks föreskrifter anges ett antal basfunktioner som
skall kunna upprätthållas på ett tillfredsställande sätt. Dessa är ventilation,
dricksvattenförsörjning, utfodring, utgödsling, mjölkning och försörjning
med friskt vatten i vissa fiskodlingar. För att kunna tillgodose dessa har
Jordbruksverket övervägt att införa en regel med innebörden att det skall
finnas rimliga förutsättningar att skydda djuren mot lidande vid ett
strömavbrott i Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 1993:129) om
djurhållning inom lantbruket m.m. Dessutom menar Jordbruksverket att
en samordning av reservkraftverk skulle öka tillgängligheten, detta kräver
dock en standardisering av anslutningsdon samt körplaner för hur verken
kopplas in. En samordning skulle kunna skötas av organisationer som

Maskinringar eller Farmartjänst, vilka har etablerade kanaler till Prop. 1996/97:11
jordbrukare och är i stort sätt rikstäckande.

Slutligen har Jordbruksverket lämnat en redogörelse för effektbehov
och kostnader för reservkraftverk.

Regeringen anser att djurskyddsbestämmelsema skall kunna upp-
rätthållas även vid ett avbrott i den ordinarie eldistributionen. Detta bör
kunna uppnås antingen genom tillgång på reservkraft eller genom andra
åtgärder. Detta krav finns i och för sig redan i dag men bör förtydligas
genom att Statens jordbruksverk ändrar gällande föreskrifter.

10.2.2 Telekommunikationer

Kommunikationsdepartementets ansvarsområde.

Regeringens bedömning

Telekommunikationer utgör en mycket viktig del av samhällets in-
frastruktur och måste fungera med hög säkerhet. Det är viktigt att
efterhand bygga bort och begränsa sårbarheten.

Allmänt

Telekommunikationerna har en avgörande betydelse för samhällets
funktionsförmåga. Det är därför väsentligt att sårbarheten mot fredstida
hot kan begränsas.

Den 1 juli 1993 trädde en ny telelag, lag om teleterminalsutrustning
samt lag om radiokommunikation i kraft. Post- och telestyrelsen (PTS)
blev genom den nya lagstiftningen den myndighet som skall övervaka
efterlevnaden av den nya lagen, utfärda teletillstånd med villkor,
upphandla beredskaps- och handikapptjänster samt utöva löpande tillsyn
på teleområdet. Från och med den 1 juli 1993 övertog PTS (först
Telestyrelsen) funktionsansvaret från f.d. Televerket.

Mål och ambition

Telekommunikationer utgör en mycket viktig del av samhällets samhällets
infrastruktur och måste fungera med hög säkerhet. Fast telefoni,
mobiltelefoni, Mobitex samt viktiga datanät måste fungera. Den
nuvarande sårbarheten skall efterhand byggas bort i samband med
nätutbyggnad och införande av ny teknik. Långvariga avbrott i elförsörj-
ningen skall kunna klaras. Det viktigaste fredstida hotet mot tele-

kommunikationerna är sabotage enligt Post- och telestyrelsens be- Prop. 1996/97:11
dömning. En tillräcklig beredskap skall finnas mot detta hot.

Nuvarande läge

Regeringen anser att beredskapen inte är godtagbar i nuläget, men med
de åtgärder som planeras i första hand inom ramen för det civila
försvarets planering kommer nuvarande sårbarhet mot både fredstida och
krigstida hot att under den kommande tioårsperioden efterhand att byggas
bort. Landets elförsörjning, som telekommunikationerna är beroende av,
är sårbar. Vid sabotage är risken stor att telekommunikationerna lamslås.

Åtgärder

Regeringen anser att det är viktigt att efterhand bygga bort och begränsa
sårbarheter i landets telekommunikationer. Åtgärder kan främst vidtas i
samband med operatörernas utbyggnad av nät eller vid förnyelse av
teknik. Den höga utvecklingstakten bedöms komma att bestå i ytterligare
5 - 10 år. Som en följd av detta uppstår nya möjligheter men också risker
för nya sårbarheter. Konsekvenser av Telias pågående omstrukturering
måste beaktas. En satsning på en mångfald operatörer ger ökad flexibilitet
och minskad sårbarhet. Manipulering av datasystem måste beaktas
särskilt. Mask- och slingformiga nät med redundans och omkopplingsmöj-
ligheter vid skador samt spridning av vitala funktioner utgör de främsta
grunderna för motståndsförmåga. Skyddet av Telias transportnät skall
förbättras. Reservkaften förbättras för att klara långa elavbrott (2-4
veckor). En metod för prioritering av totalförsvarsviktiga abonnenter skall
tas fram och införas.

10.2.3 Hälso- och sjukvårdens el- och vattenförsörjning

Socialdepartementets ansvarsområde.

Regeringens bedömning

Ett avbrott i försörjningen med el och vatten innebär en väsentlig risk
för hälso- och sjukvården. Krav måste kunna ställas på sjukvårdshu-
vudmännen att beredskapsåtgärderna skall vara sådana att de in-
nehåller stora mått av flexibilitet för att kunna möta olika extraordi-
nära situationer. Socialstyrelsen har ett övergripande ansvar för
planering och försörjning inom hälso- och sjukvård, socialtjänst och
miljö- och hälsoskydd i krig. Inom ramen för detta ansvar avser
regeringen att även fortsättningsvis stödja sjukvårdshuvudmännen i
deras strävan att säkra den tekniska försörjningen. Det sker bl.a. inom
funktionen Hälso- och sjukvård m.m. inom det civila försvaret

Allmänt

Prop. 1996/97:11

Hälso- och sjukvården far vid påfrestningar i samhället av de slag som
Hot-och riskutredningen beskriver mycket stora och ovanliga uppgifter.
Ett avbrott i försörjningen med el och vatten innebär väsentliga risker för
att verksamheten störs eller i värsta fall upphör.

Mål/ambition

De scenarier som redovisas av Hot- och riskutredningen ställer sådana
krav på både hälso- och sjukvården och de sociala verksamheterna att de
övergår vad som kan anses vara rimligt att landsting och kommuner
normalt har en beredskap för. Detta hindrar dock inte att krav måste
kunna ställas på huvudmännen att beredskapsåtgärderna skall vara sådana
att de innehåller stora mått av flexibilitet för att kunna möta olika
extraordinära situationer

Nuvarande läge och åtgärder

Regeringen uppdrog den 14 december 1995 åt Socialstyrelsen att med
utgångspunkt i Hot- och riskutredningens förslag om att styrelsen i
samråd med Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet skulle
klargöra vilka krav som kunde ställas på hälso- och sjukvården och
socialtjänsten vid allvarliga samhällsstörningar bl.a. om det uppstår
långvariga avbrott i el- och vattenförsörjningen. Socialstyrelsen redo-
visade uppdraget den 26 mars 1996.

Socialstyrelsen har våren 1996 också redovisat rapporten (1996:1)
Akutsjukhus, funktionssäkerhet i fred och krig. Enligt Socialstyrelsen bör
samtliga akutsjukhus för uthållighet redan i fred ha en egen reserwatten-
täkt med reservkraftförsörjning och kapacitet för minst 20 procent av
normalförbrukningen, egen reservkraft motsvarande minst 60-65 procent
av maximalt effektuttag, bränsletankar för minst en veckas behov och
egen säkerställd värmeförsörjning.

Socialstyrelsen har genom funktionen Hälso- och sjukvård m.m. inom
det civila försvaret ett övergripande ansvar för planering och försörjning
inom hälso- och sjukvård, socialtjänst och miljö- och hälsoskydd i krig.
Det är givet att dessa förberedelser kommer att vara till nytta även vid
fredstida händelser. Socialstyrelsen har inom ramen för denna planering
hittills lämnat bidrag till över hälften av akutsjukhusen för att anordna
reservvattentäkter, som är den mest efterfrågade säkerhetsåtgärden.
Statligt stöd för att säkra elförsörjningen har lämnats av Socialstyrelsen
så att numera något över hälften av akutsjukhusen har nått uppsatt mål.
Enligt regeringen bör även fortsättningsvis inom funktionen Hälso- och
sjukvård m.m. sjukvårdshuvudmännen stödjas i strävan att säkra den

tekniska försörjningen. Regeringen anser också att ökad hänsyn bör i Prop. 1996/97:11
fortsättningen tas till behoven vid svåra påfrestningar på samhället i fred.

10.2.4 Försörjning med vatten

Jordbruksdepartementets ansvarsområde.

Allmänt

Försörjning med vatten omfattar förutom dricksvattenförsörjning bl.a.
bevattning, brandsläckning, industrins processvatten, kylvatten för
kärnkraftverk och bevattning av djur. Enligt en bredare definition ingår
även avloppsvatten av olika slag.

Vattenförsörjning ingår enligt beredskapsförordningen (1993:242) i
funktionen Livsmedelsförsörjning m.m. där Statens jordbruksverk är
funktionsansvarig myndighet. Dessutom omfattar funktionen Hälso- och
sjukvård m.m., där Socialstyrelsen är funktionsansvarig myndighet, även
dricksvattenhygien eftersom dricksvatten har stor betydelse för smitt-
skydd/B-skydd.

Frågan om vattenförsörjning regleras i ett flertal författningar. Livsme-
delsverket har enligt livsmedelslagen (1971:511) ansvar för frågor om
dricksvattnets kvalitet, beredning och hantering. Däremot har verket inget
ansvar för kvantitet, dvs. att det skall finnas vatten. Inte heller gäller
denna lagstiftning enskilda brunnar och vattenförsörjning inne i fastig-
heter. Enligt hälsoskyddslagen (1980:1080) skall bostäder m fl. lokaler
ha tillgång till vatten i tillräcklig mängd och av tillfredsställande
beskaffenhet. Lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar
(1970:244) ger kommunerna skyldighet att sörja för att vattenförsörjning
och avlopp, för viss befintlig eller blivande bebyggelse, ordnas i ett större
sammanhang med hänsyn till hälsoskyddet.

Det finns i dag inte någon central tillsynsmyndighet som har rätt att
föreskriva beredskapsåtgärder för att vattenförsörjningen skall fungera vid
svåra samhällsstörningar och i krigssituationer.

Mål/ambition

Försörjningen med vatten och då särskilt dricksvattenförsörjningen är av
vitalt intresse såväl i fredstid som vid allvarliga samhällsstörningar och
i krig. Regeringen anser att frågan om vattenförsörjning måste ses i ett
helhetsperspektiv där hela vattenkretsloppet, såväl vattenförsörjning i alla
dess delar som avlopp, beaktas och där även ansvarsfördelningen för
beredskapsförberedelsema klargörs.

I det fortsatta arbetet bör frågan om möjligheter att skydda vattentäkter Prop. 1996/97:11
och potentiella områden för vattentäkter prioriteras. Förmågan att få igång
vattendistributionen, antingen via eget eller annans distributionsnät, efter
en allvarlig störning måste också prioriteras.

Nuvarande läge

Regeringens bedömning av läget är att den allmänna dricksvattenförsörj-
ningen i fredstid fungerar bra. Leveranssäkerheten är god både ifråga om
kvantitet och kvalitet. Längre avbrott i vattenleveransema är mycket
sällsynta. Begränsande faktorer för vattenförsörjningen i fredstid är
tillgången på kompetent personal, försörjningen av elkraft, vattentäkternas
säkerhet mot föroreningar och för stora uttag samt mycket stora läckor.
Beredskapsläget för dricksvattenförsörjningen under krig bedöms vara på
gränsen till godtagbart i storstadsområdena och sannolikt godtagbart i
resten av landet. Storstadsområdena är enligt planeringsförutsättningarna
mer utsatta för militärt hot. Storstädernas dricksvattenförsörjning bygger
också på ett fatal mycket stora vattenverk som försörjs med ytvatten.
Skulle det bli omfattande skador på vattentäkter, vattenverk eller huvud-
ledningsnät saknas i många fall förberedda reserver. Livsmedelsverket har
bl.a. föreslagit att personal för drift och reparationer av vattenverk och
distributionsnät skall ha särskild kompetens varför ordinarie personal bör
behållas på sina ordinarie arbetsplatser. Dessutom behöver extra personal
utbildas och övas för att kunna sättas in vid allvarliga störningar.
Kommunerna bör inventera sårbarhet, reserver och reparationsberedskap
i sina dricksvattenanläggningar. Livsmedelsverket har även givit mer
specifika förslag till hur behovet för reparationer och nöddrift skall kunna
säkerställas.

Vidare bör övervakningen av obemannade dricksvattenanläggningar
öka och i vissa fall bli prioriterade skyddsobjekt. Kommunerna föreslås
se till att det finns förberedd information till allmänheten ifråga om
dricksvattenförsörjningen vid allvarliga samhällsstörningar.

I de fall vattnet i ledningsnäten inte svarar mot de samlade behoven
hos förbrukarna kan man komma i ett sådant läge att prioritering mellan
olika brukare måste ske. Redan i dagsläget har varje va-huvudman
möjlighet att göra prioriteringar med stöd av va-lagen. Länsstyrelsen
och/eller Civilbefälhavaren har likaså möjlighet att prioritera mellan
kommunernas förbrukning under krig. Akutsjukhus och andra prioriterade
förbrukare bör skaffa egna reserver eller avtala med kommunen (va-
huvudmannen) om prioritering.

5 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 11

Åtgärder

Prop. 1996/97:11

Regeringens bedömning

Försörjningen med vatten och då särskilt dricksvattenforsörj ningen
är av vitalt intresse såväl i fredstid som vid allvarliga samhällsstör-
ningar och i krig. I det fortsatta arbetet bör därför frågan om
möjligheter att skydda vattentäkter och potentiella områden för
vattentäkter prioriteras. Förmågan att få igång vattendistributionen,
antingen via eget eller annans distributionsnät, efter en allvarlig
störning måste också prioriteras.

Frågan om vattenförsörjning måste ses i ett helhetsperspektiv där
hela vattenkretsloppet, såväl vattenförsörjning i alla dess delar som
avlopp, beaktas och där även ansvarsfördelningen för beredskaps-
förberedelsema klargörs.

Regeringen har för avsikt att vid ett senare tillfälle återkomma till
frågan om ansvarsfördelningen och vilka åtgärder som behöver
vidtas.

Utredningens förslag: Enligt Hot- och riskutredningens delbetänkande,
Staden på vatten utan vatten (SOU 1995:21), bör frågan om att säkerställa
tillgången på reservvatten utredas närmare. Här framförs bl.a. att det inte
finns några erfarenheter av sådana reparationer av vattenforsörjningsan-
läggningar som skulle fordras vid omfattande skador på anläggningarna.
Utredningen menar vidare att det måste göras överblickbart för vattenpro-
ducentema vilken typ av reservutrustning, som finns och hur man far tag
i densamma.

Enligt ett annat av utredningens förslag bör det klargöras vilka förbe-
redelser det finns skäl att vidta för att alla större förbrukare inom viktiga
samhällsfunktioner, t.ex. sjukhus och livsmedelsindustrier, skall kunna ges
skyldighet att tillhandahålla utrustning som gör att de för eget bruk kan
ta emot och förvara vatten som transporterats i tankar eller ordna så att
vatten från egna reservvattentäkter kan tas emot.

Vidare framhåller utredningen att man om vattnet i ledningsnäten inte
svarar mot det samlade behovet hos förbrukarna kan komma i ett läge att
en prioritering mellan olika brukare måste ske. Principerna och kost-
naderna för denna prioritering bör redovisas.

Utredningen ansåg det vara naturligt att ge Livsmedelsverket i
uppdrag att tillsammans med Socialstyrelsen, Svenska kommunförbundet
och Svenska Vatten- och avloppsverksföreningen m.fl. genomföra en
studie av dessa problem

Remissinstanserna: Remissinstanserna ställde sig överlag positiva till Prop. 1996/97:11
utredningens förslag. Landstingsförbundet menar emellertid att ansvaret
inom vattenförsörjningsområdet p.g.a. kostnadsskäl primärt måste ligga
i produktions- och distributionsleden. Liknande tankegångar framförs av
Stockholms läns landsting. Socialstyrelsen ställer sig tveksam till skyldig-
heten för större förbrukare.

Skäl for regeringens bedömning: Regeringen gav den 14 december
1995 Statens livsmedelsverk i uppdrag att med utgångspunkt i Hot- och
riskutredningens bedömningar se över frågorna om reparationer av
vattenförsörjningsanläggningar, tillgången på reservvatten för viktiga
samhällsfunktioner samt principer och kostnader för kommunernas
prioritering av förbrukare vid allvarliga störningar i vattenförsörjningen.
Arbetet skulle ske i samråd med berörda myndigheter och organisationer.

Livsmedelsverket har genomfört uppdraget med hjälp av en arbets-
grupp. Arbetsgruppens rapport, Dricksvattenförsörjning vid allvarliga
störningar - reparationsberedskap och prioritering av förbrukare,
överlämnades den 1 maj 1996 av Livsmedelsverket till regeringen.
Livsmedelsverkets och arbetsgruppens slutsats blir att en god säkerhet i
vattenförsörjningen i fred, inklusive reparationsberedskapen, är till nytta
vid allvarliga samhällsstörningar. Inga tvingande åtgärder föreslås. I första
hand bör behovet täckas av information, utbildning och övning kom-
binerad med vissa ekonomiska incitament. Vissa förslag till hur behovet
av reparationer och nöddrift skall kunna säkerställas har kostnadsuppskat-
tats i utredningen

Regeringen anser att det är angeläget att frågorna om huvudmannaskap
för vattenförsörjningen och ansvarsfördelningen för beredskapsförbe-
redelser klargörs. Redan år 1991 gav dåvarande regeringen, efter förslag
från överstyrelsen för civil beredskap, Livsmedelsverket ansvaret för att
tillsätta en samverkansgrupp för vattenkvalitet och vattenförsörjning.
Syftet var att åstadkomma en helhetssyn på beredskapen inom vattenom-
rådet såväl som att klargöra ansvarsfördelningen för beredskapsförbe-
redelsema inom området och att intensifiera samarbetet mellan olika
ansvariga myndigheter.

Samverkansgruppens huvudrapport, Säkrare dricksvattenförsörjning,
överlämnades den 30 mars 1994 av Livsmedelsverket till regeringen.

I rapporten föreslås bl.a. att Jordbruksverket överlåter åt Livsmedels-
verket att, inom funktionen Livsmedelsförsörjning m.m., vara delfunktion-
sansvarig myndighet för dricksvattenförsörjningen. Innebörden är att
frågan om vattenförsörjning begränsas till att gälla dricksvatten och
produktion av vatten av dricksvattenkvalitet. Gruppen har även diskuterat
frågan om en gemensam vatten- och avloppsfunktion men inte kunnat

enas om något förslag, överstyrelsen för civil beredskap och Jordbruks- Prop. 1996/97:11
verkets representanter har i särskilda yttranden bl.a. vänt sig mot den
snävare definition som används i rapporten och menar att man inte tagit
ett nödvändigt helhetsgrepp på problemet.

Regeringen anser inte att det underlag som presenterats utgör tillräcklig
grund för att kunna ta ställning till hur en ansvarsfördelning för vatten-
försörjningen skall se ut. Ett ställningstagande i denna fråga är av
avgörande betydelse for hur övriga frågor skall kunna lösas. Regeringen
avser därför att vid ett senare tillfälle återkomma till frågan hur ansvars-
fördelningen skall se ut och vilka åtgärder som behöver vidtas.

10.2.5 Radio och TV

Kulturdepartementets ansvarsområde.

Allmänt

Radio och TV spelar en viktig roll som informationsmedier både vid
fredstida krissituationer och i krig. Snabbheten och rörligheten i för-
hållande till t. ex. dagspressen understryker etermediernas betydelse för
en snabb och korrekt nyhetsförmedling, en fri opinionsbildning och en
adekvat myndighetsinformation.

Sedan mitten av 1980-talet har situationen på radio- och TV-området
förändrats radikalt. Då hade i praktiken public serviceverksamheten som
utgick från den dåvarande Sveriges Radio-koncernen sändningsmonopol.
Nu finns ett antal andra programföretag som konkurrerar om publiken.
Tidigare var markbundna sändningar den allt dominerande distributions-
formen. Satellittekniken har i kombination med utbyggnaden av kabelnät
gett många TV-hushåll tillgång till både kommersiella svenska kanaler
och till utländska sändningar. Det finns för närvarande vid sidan av
public service-bolagen ett företag, TV 4 AB, med rikstäckande TV-
sändningar över marksändare. Flera satellitsändande TV-företag vänder
sig till den svenska publiken. Lokala kabel-TV sändningar finns på ett
stort antal orter. Kommersiell radio sänds från ett nittiotal stationer på ett
fyrtiotal orter medan närradio sänds av runt 1 100 sammanslutningar på
ca 160 platser.

Även lyssnar- och tittarvanoma har förändrats. Tillkomsten av nyaTV-
och radiokanaler innebär att public service-utbudets ställning har
försvagats, särskilt hos vissa åldersgrupper. Publikundersökningar visar
dock att Sveriges Radio och Sveriges Television åtnjuter stort förtroende.
Sedan länge finns regler för hur public service-företagen skall fungera vid
krig och krigsfara. Reglerna har tagits in i särskilda avtal mellan
företagen och staten. När de nuvarande radiolagarna den 1 december i år

ersätts av radio- och TV-lagen (1996:844) upphör systemet med avtal. Prop. 1996/97:11
Regeringen kommer att i särskilda koncessionsbeslut reglera villkoren för
sändningarna. Varnings- och informationssystemet "Viktigt meddelande
till allmänheten" (VMA) - som har betydelse både i fred och i krig -
regleras i överenskommelser som Statens Räddningsverk träffat med
Sveriges Radio AB, Sveriges Television AB och TV 4 AB.

Enligt avtal mellan TV 4 AB och staten är företaget skyldigt att i nöd-
situationer sända meddelanden från statliga myndigheter. Någon
motsvarighet till de avtal med staten om verksamheten vid krig eller
krigsfara som gäller för Sveriges Radio AB och Sveriges Television AB
finns däremot inte.

Tillståndshavare för lokalradio är skyldiga att i nödsituationer i fredstid
sända meddelanden från myndigheter. För närradio, kabelsändningar och
satellitsändningar finns inga särskilda bestämmelser om hur verksamheten
skall bedrivas i krig eller krigsfara eller om skyldigheter vid nöd-
situationer.

Mål/ambition

Enligt regeringens mening är det av stor vikt att radio och TV har god
beredskap mot störningar i fredstid. Det gäller såväl i fråga om störningar
på grund av olyckshändelser eller naturkatastrofer som beträffande
avsiktliga åtgärder såsom sabotage.

Nuvarande läge

Sårbarheten på radio- och TV-området är förhållandevis stor. Sändamäten
är beroende av att elförsörjningen fungerar och att mastanläggningama
är intakta. För televisionen gäller vidare att drygt 60 procent av be-
folkningen är anslutna till kabel-TV-anläggningar. De allra flesta TV-
mottagare är dessutom anslutna till elnätet. Ljudradion är mer flexibel och
mindre sårbar än televisionen, framför allt på grund av att det finns gott
om batteridrivna radiomottagare.

Sändamäten för Sveriges Radio, Sveriges Television och TV 4 sköts
av TERACOM Svensk Rundradio AB. Ett mål är att stärka skyddet mot
sabotageaktioner. Vidare strävar man i beredskapsplaneringen mot att
göra distributionen mer flexibel. Bl.a. mot denna bakgrund bedöms
behovet av reservkraft.

Styrelsen för psykologiskt försvar har funktionsansvaret för funktionen
Psykologiskt försvar. Till funktionen hänförs distributionen av radio och
TV riktad till allmänheten.

Utredningen om radion och televisionen i krig och krigsfara har Prop. 1996/97:11
tidigare i år avgett betänkandet (SOU 1996:80) Viktigt meddelande -
Radio och TV i krig och kris. Utredningsbetänkandet utgår från en
helhetssyn för de åtgärder som kan bli aktuella vid såväl krig och
krigsfara som vid allvarliga fredstida störningar. Utredningen föreslår bl.a.
ett åtgärdspaket för att öka säkerheten hos sändaranläggningama samt att
ordningen for sändning av myndighetsmeddelanden utsträcks till att gälla
även den kommersiella lokalradion. Betänkandet remissbehandlas för
närvarande. Avsikten är att en proposition skall föreläggas riksdagen
under år 1997.

Åtgärder

De åtgärder som vidtas för krig har betydelse även för planeringen av
beredskap vid allvarliga störningar i fredstid. En samlad bedömning av
hithörande frågor kommer att redovisas i samband med behandlingen av
det förutnämnda utredningsförslaget.

10.3 Översvämningar och dammbrott

Regeringens åtgärder

Statens räddningsverk far i uppdrag att verka för att det bildas
regionala samordningsgrupper för älvsystemen och andra större
vattendrag.

Allmänt

Svåra översvämningar har under åren drabbat stora områden längs flera
älvsystem eller andra vattendrag i landet. Senast skedde detta år 1995, när
vårfloden i mellersta och norra Sverige blev mycket omfattande. Vatten-
flödet var i några vattendrag det högsta som hade uppmätts under hela
1900-talet. De största skadorna uppstod i Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län. Stora översvämningar förekom emellertid också i Värm-
lands, Dalarnas och Gävleborgs län.

Under de senaste två decennierna har omfattande översvämningar i
älvsystem eller andra vattendrag förekommit även åren 1977, 1985, 1986
och 1993.

De kraftiga översvämningarna i Oreälven år 1985 ledde till att
dammen vid Noppikoski kraftverk raserades. Kostnaderna för de skador
som uppkom på anläggningen och på skogen längs älven samt för

räddningstjänsten uppskattades till närmare 200 miljoner kronor. Ett ras Prop. 1996/97:11
i en mindre damm i ett biflöde till Klarälven år 1973 krävde ett
människoliv. Flera tillbud har under åren inträffat i både stora och små
dammar. Som exempel kan nämnas att otäthet i berggrunden år 1983
orsakade ett läckage i Suorvadammen. Erfarenheten visar att det i världen
varje år inträffar i genomsnitt ett stort dammras.

Lagstiftning

Vattenlagen (1983.291) innehåller de grundläggande bestämmelserna för
vattenföretag och vattenanläggningar samt deras säkerhet. För utförande
av vattenföretag - t.ex. uppförande av en damm, ändring och reparation
av en damm, fyllning och pålning i ett vattenområde eller bortledande av
vatten - fordras i allmänhet tillstånd. Vattenlagens tillståndsregler syftar
till att möjliggöra en samlad bedömning av vattenföretagets lämplighet
från bl.a. allmänna planeringssynpunkter och for samhällsekonomin.

En del bestämmelser i plan- och bygglagen (1987:10) har stor
betydelse för prövningen enligt vattenlagen. Således far ett vattenföretag
eller anläggningsarbeten som utförs för ett vattenföretag inte strida mot
en detaljplan eller områdesbestämmelser. Enligt plan- och bygglagen skall
bebyggelse lokaliseras till mark som är lämpad för ändamålet med hänsyn
till bl.a. jord-, berg- och vattenförhållandena. Till följd av en ändring i
bestämmelserna år 1989 är kommunerna skyldiga att i bebyggelseplane-
ringen beakta riskerna för översvämningar.

Prövningen av tillåtligheten av ett vattenföretag omfattar även en be-
dömning av säkerheten. De flesta dammar tål en viss överdämning i
förhållande till den i tillståndet fastställda gränsen. Dammar måste vidare
vara utformade på ett sådant sätt att de klarar de i tillståndet angivna be-
stämmelserna om innehållande och tappning av vatten. Ägaren till en
vattenanläggning är skyldig att underhålla denna, så att ändringar i
vattenförhållandena inte skadar allmänna eller enskilda intressen. Om en
försummelse av underhållet är allvarlig kan tillståndet för vattenanlägg-
ningen dras in.

Länsstyrelsen har tillsyn över att ägare eller innehavare av vattenan-
läggningar följer de villkor som enligt vattenlagen är uppställda i
tillstånden.

En olycka i en vattenanläggning som orsakar höga vattenflöden och
översvämningar - eller en hastig snösmältning eller häftiga och långvariga
regn - kan medföra att samhället måste ingripa med räddningsinsatser.
Räddningstjänsten regleras i räddningstjänstlagen (1986:1102).

Med räddningstjänst avses enligt räddningstjänstlagen de räddningsin-
satser som staten eller kommunerna svarar för vid olyckshändelser eller
överhängande fara för olyckshändelser för att hindra eller begränsa skador

på människor eller egendom eller i miljön. Skyldighet för staten eller Prop. 1996/97:11
kommunen att göra en räddningsinsats föreligger endast, om det med
hänsyn till behovet av ett snabbt ingripande, det hotade intressets vikt,
kostnaderna för insatsen och omständigheterna i övrigt är påkallat att
staten eller kommunen svarar för insatsen. (2 §). Dessa kriterier innebär
att den enskilde själv i många fall skall vidta åtgärder för att skydda t.ex.

sin egendom.

Kommunen svarar för räddningstjänsten vid dammbrott och över-
svämningar. Om det fordras omfattande insatser i kommunal räddnings-
tjänst, skall länsstyrelsen svara för räddningstjänsten i de kommuner som
berörs av insatserna (34 § räddningstjänstförordningen (1986:1107)).

Ägare eller innehavare av byggnader eller andra anläggningar skall i
skälig omfattning hålla utrustning för livräddning även vid annan
olyckshändelse än brand. Om verksamheten innebär fara för att en
olyckshändelse skall orsaka allvarliga skador på människor eller i miljön,
är ägaren eller innehavaren till en anläggning skyldig att i skälig
omfattning hålla eller bekosta beredskap med personal och egendom och
i övrigt vidta erforderliga åtgärder för att hindra eller begränsa sådana
skador (41 § och 43 § räddningstjänstlagen (1986:1102)). Denna be-
stämmelse kan vara tillämplig påt.ex. dammarmed stor lagringskapacitet.

Ägaren eller innehavaren till en verksamhet som innebär fara för att
en olycka skall orsaka allvarliga skador på människor eller i miljön, är
vidare skyldig att analysera riskerna för sådana olyckor vid anläggningen
(68 § räddningstjänstförordningen). Riskanalysen skall kunna ge underlag
för genomförande av olycks- och skadeförebyggande åtgärder, för
upprättande av planer för räddningsinsatser, för beslut om eventuella
beredskapsåtgärder och för information till de anställda och allmänheten.
Riskanalysen kan t.ex. visa vilka vägar som blir oframkomliga vid höga
vattenstånd.

Utredningar under senare år

En särskild utredare lade i mars 1995 fram betänkandet (SOU 1995:40)
Älvsäkerhet. Utredaren bedömer dammsäkerheten i Sverige som i stort
sett god. Beredskapen mot översvämningar har inte utsatts för allvarligare
påfrestningar men har brister, framhålls det i betänkandet.

Enligt utredaren bör det för varje älv eller annat vattendrag där damm-
brott eller naturliga översvämningar kan orsaka allvarligare skador finnas
en sammanhållen och aktuell planering av länsstyrelsernas och kommu-
nernas insatser både i förebyggande syfte och av de åtgärder som vidtas
inom räddningstjänsten när en olycka har inträffat. Utredaren föreslår att
länsstyrelserna far i uppdrag att, där det inte redan är gjort, bilda och leda
älwisa regionala samordningsorgan för flödesfrågor. Samordningsorganen
bör se till att det utarbetas riskanalyser med studier av bl.a. flodvågor och

andra dammbrottskonsekvenser, att det finns data om översvämningars Prop. 1996/97:11
frekvens och utbredning och att informationen om höga flöden förbereds
så att den fungerar i krissituationer. När älvsystemet berör flera län måste
länsstyrelserna komma överens om vilken av dem som skall svara för
samordningen inom varje älvsystem.

Utredaren föreslår vidare ett tillägg till vattenlagen som gör det möjligt
för länsstyrelsen att besluta om ökning eller begränsning av tappningen,
om det är nödvändigt t.ex. för att avvärja fara för liv eller hälsa eller
rädda värdefull egendom. Avsikten är att ingripandena skall kunna ske på
ett tidigare stadium än enligt räddningstjänstlagen. Länsstyrelserna bör
enligt utredningen öka sina insatser och stärka sin kompetens inom
områdena dammsäkerhet och skydd mot översvämningar.

Utredaren anser bl.a. också att det behövs ett centralt organ för vissa
myndighetsuppgifter. Detta organ bör tjäna som regeringens expertorgan
på området, följa utvecklingen och föreslå de åtgärder som bedöms
motiverade och i övrigt rapportera till regeringen om utvecklingen inom
området dammsäkerhet och åtgärder mot översvämningar. Det behövs
även ett heltäckande system för incidentrapportering och analys i fråga
om dammanläggningar och en långsiktigt bedriven forskning om
dammsäkerhet och höga flöden.

Frågan om ersättning för översvämningar på grund av dammbrott
behandlas i promemorian (Ds 1996:6) Ersättning vid dammbrott, som
utarbetats av f.d. justitierådet Bertil Bengtsson. Frågan har blivit särskilt
aktuell genom att svenska försäkringsbolag -- med tanke på de katastrofa-
la konsekvenser som ett brott i någon av de större dammarna i Sverige
skulle kunna leda till — ansett sig böra begränsa det skydd egendoms-
försäkringarna hittills gett mot sådana skador.

I promemorian föreslås ett strikt ansvar för den som är skyldig att
underhålla en dammanläggning för vattenreglering, när anläggningen på
grund av brister i t.ex. utformning, skick eller manövrering inte ger avsett
skydd mot utströmmande vatten. I uppdraget har också ingått att
överväga om skadeståndskravet behöver kompletteras med regler om
försäkringsskydd för de skadelidande. Efter en diskussion om möjliga
försäkringslösningar föreslås i promemorian ett skydd motsvarande det
som gäller inom miljöskadeområdet. Den som svarar för en vattenanlägg-
ning skall enligt förslaget bidra till en försäkring mot personskador och
vissa egendomsskador som orsakas av dammbrott och som de skadelidan-
de inte far ersatta genom skadestånd eller genom annan försäkring.

Räddningsverket genomförde under år 1995 på uppdrag av regeringen
en utvärdering av den kommunala räddningstjänstens insatser i samband
med översvämningarna under våren samma år. Beskrivningen av
händelseförloppet och analysen av åtgärderna ägde rum i samarbete med
länsstyrelserna i Värmlands, Dalarnas, Gävleborgs, Västemorrlands, 73

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.

Räddningsverket konstaterar i rapporten att den kommunala räddnings- Prop. 1996/97:11
tjänstens insatser under vårfloden 1995 i alla väsentliga delar fungerat
väl. Länsstyrelsen hade i samtliga berörda län en stödjande funktion i
förhållande till den kommunala räddningstjänsten. Kommunerna upplevde
att stödet i det operativa skedet var tillräckligt för räddningstjänstarbetet.
Länsstyrelsens stödjande funktion varierade emellertid mellan länen.
Samarbetet mellan länsstyrelsen, berörda kommuner och andra intressen-
ter kom i gång tidigare och medförde en bättre samordning av räddnings-
tjänsten i län där det innan översvämningarna inträffade fanns en
samordningsgrupp. Enligt Räddningsverkets bedömning är det inte
sannolikt att räddningsinsatserna skulle ha fått en annan inriktning eller
att effekterna av dessa skulle ha blivit annorlunda om länsstyrelsen i
något av länen hade tagit över ansvaret for räddningstjänsten.

Erfarenheterna från händelserna våren 1995 tyder vidare enligt Rädd-
ningsverkets rapport på att varje större vattendrag bör ses som en helhet
vid stora flöden och översvämningar. Enligt rapporten behövs en regional
samordning som i förekommande fall omfattar två eller fler län. I
rapporten föreslås därför att en regional samordningsgrupp bildas, som
kan vara en resurs i arbetet med förebyggande åtgärder, information och
planering. Gruppen skall vidare kunna lämna underlag för räddnings-
ledarens beslut i det operativa skedet och för informationsverksamheten.
Räddningsverkets förslag i denna del överensstämmer med den regionala
samordning som den särskilde utredaren föreslagit i betänkandet
Älvsäkerhet.

Enligt Räddningsverkets mening kan små tidsvinster i ett tidigt skede
avsevärt påverka utgången av det skadeavhjälpande arbetet. Avgörande
för att räddningsinsatser kommer i gång tidigt är att det finns ett väl
fungerande förvamingssystem Ett sådant system har stor betydelse för
räddningstjänstens möjligheter till skadeavhjälpande åtgärder. Räddnings-
verket anser att det behövs ytterligare forskning och utveckling inom
områdena förvarning och beredskap.

Många kommuner ansåg enligt rapporten att de prognoser om
vattenföringen som de erhöll inte var tillfredsställande. Det behövs kartor
som anger omfattningen av riskzonerna. Sådana kartor kan tillsammans
med bedömningar av flödesnivåema bli ett effektivt beslutsunderlag för
räddningsledaren. Riskzonkartor har emellertid enligt Räddningsverket sin
viktigaste tillämpning i den förebyggande verksamheten, t.ex. vid
planeringen av ny bebyggelse. Tekniken för utarbetande av riskzonkartor
finns redan i dag men behöver utvecklas ytterligare. En metod- och
teknikutveckling behövs enligt rapporten också i frågor om t.ex. tillfälliga
invallningar.

Räddningsverket konstaterar vidare bl.a. att kommunala och regionala
ledningsövningar samt regionala räddningstjänstövningar är viktiga för
utvecklingen av räddningstjänsten inför dammbrott och översvämningar.
Sådana övningar är ett naturligt och återkommande inslag i den regionala

samordningen. I områden där översvämningar är vanliga bör scenarion Prop. 1996/97:11
med översvämningar vara ett återkommande tema i övningsverksamheten.

Hot- och riskutredningen påbörjade ett scenario avsett att skildra det
katastrofartade förloppet vid stora översvämningar i Dalälven och ett ras
vid kraftverksdammen i Trängslet. I samband med att regeringen uppdrog
åt Statens räddningsverk att utvärdera räddningstjänsten i samband med
översvämningarna beslutade regeringen att Hot- och riskutredningens
uppdrag skulle anses vara slutfört i och med överlämnande av huvud-
betänkandet. Räddningsverket slutför f.n. arbetet med scenariot. Verket
utarbetar för närvarande också en handbok med råd om de åtgärder som
bl.a. den kommunala räddningstjänsten bör vidta vid översvämningar.

Mål/ambition

Dammbrotten har hittills i Sverige varit fa och som regel inte särskilt
omfattande. Det bör enligt regeringens uppfattning vara ett självklart mål
att dammhaverier och därav följande översvämningar som orsakar person-
skador eller mer omfattande egendomsskador inte skall inträffa.

Översvämningar är vanligen inte orsakade av dammhaverier utan är en
följd av skeenden i naturen, t.ex. en mycket stark vårflod eller häftiga och
långvariga regn. Det bör vara möjligt att genom förberedelser för olika
slag av åtgärder begränsa skador på människor eller egendom. Målet
måste vara att undanröja de hinder som kan föreligga för ett effektivt
utnyttjande av alla de resurser som finns på olika håll i samhället och
som kan användas för åtgärder av olika slag som måste vidtas när stora
översvämningar inträffar.

En beredskap för en ändamålsenlig användning av ledningsorgansation,
personal och materiel skall finnas. Prognoserna för vattenföringen skall
vara så säkra och föreligga i sådan tid att den enskilde och berörda organ
kan lägga dem till grund för väl avvägda beslut. Kunskaperna om vilka
skyddsåtgärder som är effektivast skall fortsätta att utvecklas och spridas
till enskilda och till berörda organ.

Nuvarande läge

Det sker fortgående en kontroll av de från säkerhetssynpunkt viktigaste
dammarna och det finns ett omfattande system för varning och in-
formation om ett dammbrott skulle inträffa. Både kontrollen av dammarna
och systemet för varning och information är grundade på mångåriga
erfarenheter och på den utveckling av tekniken som äger rum.

Dammsäkerheten i Sverige far bedömas som i stort sett god. Det är
trots detta nödvändigt att noga följa utvecklingen inom området och att
i de avseenden där det behövs ytterligare förbättra säkerhetsåtgärderna.

När det gäller översvämningar som uppstår genom vårfloden eller Prop. 1996/97:11
långvariga regn visar Räddningsverkets rapport att räddningstjänsten vid
flöden av den omfattning som inträffade år 1995 i alla väsentliga delar
fungerat väl. Skyddsåtgärderna bör emellertid även inom detta område
fortsätta att förbättras. Det gäller att utveckla kunskaperna om verk-
ningarna av både de förebyggande skyddsåtgärderna och av räddningsin-
satserna samt att sprida information om dessa. Vidare behövs ytterligare
forskning och utveckling bl.a. inom områdena förvarning och beredskap.

översvämningar kan drabba geografiskt mycket stora områden. An-
språken på resurser blir av det skälet mycket omfattande. Det fordras en
effektiv ledning och samordning för att resurserna skall kunna tas tillvara
på bästa möjliga sätt. Erfarenheterna av operativt arbete i denna stora
skala är mycket begränsade och rutinerna för lednings eller samordning
behöver utvecklas. Det senare gäller oavsett vilken typ av händelse med
konsekvenser i geografiskt mycket omfattande områden som det är fråga
om.

Åtgärder

Regeringen tar i det här sammanhanget ställning till bedömningar och
förslag i Räddningsverkets rapport med utvärdering av den kommunala
räddningstjänsten i samband med översvämningarna våren 1995.
Förslagen i betänkandet (SOU 1995:40) Älvsäkerhet och promemorian
(Ds 1996:6) Ersättning vid dammbrott bereds i annan ordning.

Regeringen anser att myndigheter och andra organ genom olika
åtgärder måste sträva efter att höja säkerhetsmedvetandet inom området
dammbrott och översvämningar. Förutom de åtgärder som Räddnings-
verket föreslagit i sin rapport anser regeringen att det är viktigt att
informera enskilda, myndigheter och andra organ i de berörda områdena
om risker, hot och tänkbara åtgärder. Den handbok som Räddningsverket
håller på att utarbeta om åtgärder med anledning av höga flöden bör
kunna fylla en väsentlig funktion i detta avseende.

Regeringen anser det vidare angeläget att älvsystem eller andra större
vattendrag vid stora översvämningar och höga flöden behandlas som en
helhet. För detta behövs en regional samordning som i förekommande fall
omfattar två eller flera län. Den regionala samordningen behövs för
framför allt förebyggande åtgärder, information och planering samt det
operativa arbete som äger rum inom räddningstjänsten.

Regeringen avser att ge i uppdrag åt Räddningsverket att genomföra
vissa åtgärder med anledning av bedömningarna i verkets rapport.
Räddningsverket kommer bl.a. att fa i uppgift att tillsammans med
länsstyrelserna verka för att det bildas regionala samordningsgrupper för
älvsystem eller andra större vattendrag. Enligt regeringen är det vidare
angeläget med utökad forskning och utveckling inom områdena förvar-

ning och beredskap. Mot bakgrund av vad Statens räddningsverk anfört Prop. 1996/97:11
om denna forsknings betydelse kommer regeringen att följa upp hur
denna forskning utvecklas.

10.4 Massflykt av asyl - och hjälpsökande till Sverige

Utri kesdepartementets ansvarsom råde.

Allmänt

Ansvarsfördelning vid en massflyktsituation

Hot- och riskutredningen har i delbetänkandet Massflykt till Sverige
(SOU 1993:89) tecknat tre delscenarior med händelseförlopp som i
fredstid skulle kunna utsätta det svenska samhället för stora påfrestningar
genom att ett stort antal människor kommer till Sverige för att begära
asyl eller söka hjälp här. De åtgärder som svenska myndigheter vidtar
under de olika tidsskedena i händelseförloppet har i betänkandet delats
in i åtta funktioner nämligen Övervakning och kontroll till sjöss,
Grundutredning och registrering, Inkvartering och utspisning, Hälso- och
sjukvård, hälsoskydd, miljöskydd m.m., Ordning och säkerhet, Trans-
porter på land, Information till den svenska befolkningen och Ledning.

De åtta funktionerna ställer naturligtvis krav på såväl olika departe-
ment som centrala, regionala och lokala myndigheter. För att kunna ha
en god handlingsfrihet och anpassningsförmåga i samband med en
massflyktsituation till Sverige krävs därför enligt regeringen en tydlig
arbetsfördelning och en helhetssyn för de departement samt centrala,
regionala och lokala myndigheter som kan antas bli involverade. Häri bör
även inbegripas de frivilliga organisationerna, exempelvis Röda korset,
Caritas m.fl. som kan antas komma att deltaga i olika funktioner under
olika tidsskeden.

Utöver de funktioner som nämns i Hot- och riskutredningens del-
betänkande bör behovet av tidig bevakning och information från
utlandsmyndigheter m.fl. lyftas fram för att öka beredskapen.

Mål

Flyktingverksamheten skall bedrivas så att flyktingar och asylsökande
såväl i krig som fred ska kunna tas emot i enlighet med gällande
lagstiftning. Vid krigsfara eller krig har regeringen möjlighet att enligt
utlänningslagen utfärda särskilda föreskrifter. Verksamheten skall snabbt
kunna anpassas till oväntade och kraftiga förändringar i den tillströmning
som bl.a. en massflyktsituation kan komma att innebära. Verksamheten

bör härvidlag så långt möjligt med hänsyn tagen till bl.a. tillströmningen Prop. 1996/97:11
av asylsökande kunna bedrivas, med samma grundläggande kompetens
och flexibilitet och med iakttagande av ordinarie säkerhetsskydd, som
under normala förhållanden.

Nuvarande läge

Statens invandrarverk har i fredstid en organisation med betydande
kapacitet och flexibilitet för mottagandet av flyktingar och asylsökande.
Vid en så omfattande tillströmning av flyktingar till Sverige i fred, att det
för att förhindra fara för flyktingarnas liv och personliga säkerhet eller
hälsa, krävs en särskilt stor insats från samhället för att initialt tillgodose
deras behov av omhändertagande och medicinsk vård, bedöms Invandrar-
verkets möjligheter att snabbt kunna öka sin mottagningsvolym för
närvarande som begränsade. Anledningen till detta är bl.a. att antalet
asylsökande kraftigt minskat de senaste åren och att verkets resurser
därför minskats. Om en omfattande tillströmning av flyktingar till Sverige
skulle bli aktuell medför detta ökade påfrestningar på samhället i övrigt.
För att kunna ha en god handlingsfrihet och anpassningsförmåga i
samband med en massflyktsituation till Sverige krävs därför en tydlig
arbetsfördelning och en helhetssyn från samhällets aktörer i övrigt när det
gäller initialt omhändertagande och medicinsk vård.

Åtgärder

Styrning av samhällets resurser

Hot- och riskutredningen tar upp vilka principer som bör gälla för
styrningen av samhällets resurser på lokal, regional och central nivå.
Utredningen föreslår att styrning vid allvarliga störningar i viktiga
samhällsfunktioner ska ske genom ledning som utövas av kommunen på
lokal nivå, länsstyrelsen på länsnivå och regeringen på central nivå.
Vidare föreslås att regeringen från fall till fall ska kunna bedöma hur en
ledning av åtgärder ska ske och utse antingen en myndighet - en
civilbefälhavare eller en länsstyrelse - eller flera myndigheter att regionalt
leda verksamheten. På lokal eller regional nivå innebär utredningens
förslag att kommunen och länsstyrelsen, i extraordinära situationer, ska
kunna påverka inriktningen av de åtgärder som andra myndigheter och
organ vidtar. Utredningen anser vidare att dessa myndigheter och andra
organ ska kunna åläggas att delta med personal och egendom enligt de
principer som gäller vid insatser enligt räddningstjänstlagen (1986:1102).
Därutöver bör även finnas möjligheter att förfoga över enskilds egendom
och att ta ut personal med tjänsteplikt. Regeringen behandlar dessa
förslag till allmänna styrprinciper i kapitel 5.

När det gäller styrning och ledning i en massflyktsituation har Stats- 78

kontoret i sitt remissyttrande bedömt att Statens invandrarverk bör

ansvara för mottagandet av de asylsökande vid en massflyktsituation och Prop. 1996/97:11
att Invandrarverket ska uppmärksamma regeringen på när mängden
sökande är så stor att det inte längre är möjligt för verket att leda mottag-
ningsverksamheten från centralt håll och ansvaret därför helt eller delvis
bör överföras till kommunerna. Bl.a. Gävle kommun har i sitt remissytt-
rande bedömt att kommunen bör ha huvudansvaret för mottagandet av
personer i en massflyktsituation men att kommunens insatser bör be-
gränsas i tiden.

Regeringen bedömer att en omfattande tillströmning av flyktingar och
asylsökande till Sverige kan komma att utgöra stora påfrestningar för hela
samhället. Det är därför enligt regeringens uppfattning viktigt att ansvars-
fördelningen vilar på en tydlig reglering av skyldigheter och befogen-
heter. Regeringen anser liksom Statens invandrarverk att regeringens
beslut om ansvars- och resursfördelning bör ske efter hörande av berörd
sektorsmyndighet för att kunna nå en god effektivitet, samordning och
helhetssyn inom verksamhetsområdet. Invandrarverket är den myndighet
som normalt har ansvaret för mottagande av asylsökande. Om Invandrar-
verket inte far en ledningsfunktion bör ett fortlöpande samråd ske mellan
den myndighet som regeringen utser att leda de åtgärder som bör vidtas
och Invandrarverket för att verket på ett effektivt sätt ska kunna klara de
uppgifter som myndigheten i såväl krig som fred är satt att sköta.

Tidsbegränsade uppehållstillstånd för personer i en massflyktsituation

Genom en ändring i utlänningslagen (1989:529) infördes från och med
den 1 juli 1994 en ny bestämmelse, 2 kap. 4 a §, enligt vilken ett
tidsbegränsat uppehållstillstånd far beviljas en utlänning som bedöms ha
ett tillfälligt behov av skydd här i landet. Som motiv för den nya
bestämmelsen anfördes i prop. 1993/94:94 (s. 80 ff) bl.a. följande.

“En förutsättning för att det ska vara lämpligt att bevilja tidsbegränsat
uppehållstillstånd för skyddssökande måste vara att skyddsbehovet kan
bedömas komma att bestå under en begränsad tid. En ytterligare förut-
sättning för att en lösning med tidsbegränsat uppehållstillstånd ska vara
lämplig är att det är fråga om en person som inte har rätt till asyl enligt
bestämmelserna i 3 kap. 1 § utlänningslagen. För den som har rätt till
asyl torde skyddsbehovet regelmässigt inte vara av så kort varaktighet
som förutsätts för ett tidsbegränsat uppehållstillstånd.“

Regeringen har i lagrådsremiss Svensk migrationspolitik i globalt per-
spektiv föreslagit att regeringen ska fa meddela föreskrifter om att, i en
situation med massflykt när ett mycket stort antal skyddssökande lämnar
sitt land, tidsbegränsat uppehållstillstånd ska fa beviljas under i normal-
fallet två år. Om ett program för återvändandet inletts ska denna tid
kunna förlängas med ytterligare högst två år.

Frågan om när ett tidsbegränsat uppehållstillstånd bör beviljas i enviss Prop. 1996/97:11
angiven situation kan innefatta såväl utrikespolitiska som säkerhetspolitis-
ka överväganden. Beslut om att tillämpa en ordning med tidsbegränsade
uppehållstillstånd bör därför endast kunna fattas av regeringen och ska
anmälas till riksdagen inom tre månader. Det bör tilläggas att det skall
vara fråga om en massflykt från ett bestämt geografiskt område till
Sverige eller annat land för att regeln om tidsbegränsade uppehållstill-
stånd ska gälla. I Hot- och riskutredningen talas om en situation som
avser massflykt till Sverige.

Tidsbegränsade uppehållstillstånd bör, enligt den ovan nämnda
propositionen (prop. 1993/94:94) kunna användas även när en utlänning
har rätt till asyl i landet. En ansökan om flyktingförklaring och resedoku-
ment bör dock alltid prövas. I de fall där inte någon uttrycklig ansökan
om flyktingförklaring och resedokument gjorts finns det dock inte någon
anledning att pröva frågan om flyktingskap innan tidsbegränsat upp-
ehållstillstånd beviljas. Med en sådan ordning bör prövningen inte bli
alltför resurskrävande och en förenklad handläggning bör kunna
användas.

Statlig ersättning m.m.

Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet m.fl. har i remissytt-
randen över delbetänkandet Massflykt till Sverige av asyl- och hjälpsö-
kande (SOU 1993:89) påpekat vikten av att den statliga ersättningen till
kommunerna respektive landstingen är klart reglerade i en massflyktsitu-
ation.

Rätten för personer med tidsbegränsade uppehållstillstånd att få ekono-
miskt bistånd m.m. regleras i lagen (1994:137) om mottagande av asylsö-
kande m.fl. och inte av socialtjänstlagen (1980:620). Statens invandrar-
verk handlägger i dag ansökningar om ekonomiskt bistånd m.m. från
personer som erhållit tidsbegränsade uppehållstillstånd.

Invandrarverkets möjligheter att snabbt kunna öka sin mottagnings-
kapacitet till nivåer som kan bli aktuella vid massflyktsituationer har
blivit begränsade de senaste åren. Anledningen är att antalet asylsökande
kraftigt minskat och att verkets resurser därför minskats. Under de
extraordinära förhållanden som det här kan komma att bli fråga om
bedömer regeringen att det i inledningsskedet bör vara kommunerna som
svarar för att den enskilde utlänningen erhåller den omsorg som bedöms
skälig med hänsyn tagen till den rådande situationen. Riksdagen bör
därfbr bemyndiga regeringen att kunna meddela särskilda föreskrifter som
avviker från lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande vid en
massflyktsituation till Sverige. Regeringen skulle därmed ges möjlighet
att kunna meddela särskilda föreskrifter som innebär att Statens invand-
rarverk i efterhand kan ersätta t.ex. kommuner för de kostnader som 80

normalt åvilar Invandrarverket och som uppstår i avvaktan på att Invand-

rarverket tar över mottagningsarbetet. Regeringen avser att senare Prop. 1996/97:11
återkomma till riksdagen i denna fråga. I övrigt torde de bestämmelser
som finns i lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. och
förordningen (1990:927) om statlig ersättning för flyktingmottagande
m.m. tillgodose statens möjligheter att lämna ekonomiska ersättningar till
såväl kommuner som sjukvårdshuvudmän. Kostnader för förläggnings-
verksamhet, meningsfull sysselsättning m.m. bör kunna ersättas från
utgiftsområde 8 Invandrare och flyktingar, anslaget A 2. Mottagande av

asylsökande.

10.5 Allvarlig smitta

Socialdepartementets ansvarsområde.

Allmänt

Smittskyddet är i hög grad beroende av en rad samhällsområden, t.ex.
livsmedelshygien, djurskydd, bostadsförhållanden, information och
utbildning.

Det övergripande ansvarsområdet för smittskyddet avser dels hälso-
och sjukvården, dels hälsoskyddet. Huvudansvaret för smittskyddet,
särskilt det personinriktade smittskyddet, åvilar landstingen, medan
primärkommunerna ansvarar för det objektinriktade smittskyddet.

Smittskyddslagen (1988:1472) behandlar verksamhet till skydd mot att
smittsamma sjukdomar sprids bland människor. Smittsamma sjukdomar
delas in i samhällsfarliga sjukdomar och övriga smittsamma sjukdomar
De samhällsfarliga sjukdomarna och vissa av de övriga smittsamma sjuk-
domarna skall anmälas på visst sätt. Socialstyrelsen har ansvaret för
tillsynen över smittskyddet i landet. Styrelsen far meddela de föreläggan-
den och förbud som behövs och har rätt att inspektera smittskyddsverk-
samheten. Med stöd av smittskyddslagen har regeringen genom smitt-
skyddsförordningen (1989:301) bemyndigat Socialstyrelsen att meddela
ytterligare föreskrifter om frågor inom smittskyddet som inte gäller
vaccination.

Enligt bl.a. smittskyddslagen svarar miljö- och hälsoskyddsnämnden
i kommunen för att smittskyddsåtgärder vidtas i fråga om djur eller
objekt som sprider eller misstänks sprida smittsamma sjukdomar. Varje
landsting eller landstingsfri kommun svarar för att behövliga smittskydd-
såtgärder härutöver vidtas inom deras ansvarsområden. Ledningen av
smittskyddet utövas i princip av smittskyddsläkarna, som dels är under-
ställda landstingens hälso- och sjukvårdsnämnder, dels i vissa avseenden
har självständigt myndighetsansvar.

6 Riksdagen 1996197. 1 saml. Nr 11

Länsstyrelserna har inget ansvar för smittskyddet som sådant men Prop. 1996/97:11
samverkar med landstingen och smittskyddsläkama via bl.a. länsveterinä-
ren och länshälsovårdskonsulenten (motsv.). Länsstyrelserna svarar också
för tillsynen över primärkommunemas hälsoskyddsarbete.

Smittskyddsinstitutet (SMI) har till uppgift att bevaka det epidemiolo-
giska läget i fråga om smittsamma sjukdomar bland människor och aktivt
medverka till att skyddet mot sådana sjukdomar upprätthålls och för-
stärks. SMI skall särskilt informera om det epidemiologiska läget be-
träffande smittsamma sjukdomar bland människor, lämna förslag om
åtgärder som kan hindra spridningen av sjukdomarna, och aktivt med
verka till att diagnostiken av de epidemiska sjukdomarna blir tillförlitlig
och snabb. SMI skall bedriva forskning, metodutveckling och utbildning
inom smittskyddsområdet.

Mäl/ambition

Statsmakternas mål för smittskyddet är att skydda Sveriges befolkning
från vissa allvarliga smittsamma sjukdomar. Ambitionen för smittskyddet
finns fastlagd i smittskyddslagstiftningen. Huvuduppgiften att skydda
befolkningen ligger på Smittskyddsinstitutet vars uppgifter förutsätter ett
nära samarbete med myndigheter som Socialstyrelsen, Läkemedelsverket,
Statens veterinärmedicinska anstalt, Statens livsmedelsverk, Jordbruksver-
ket och Försvarets forskningsanstalt. SMI:s insatser syftar också till att
skydda människor mot epidemier under beredskaps- och krigsförhållan-
den.

Nuvarande läge

För mänskligheten helt nya eller förändrade smittämnen upptäcks i en
ökande takt. Klimatförändringar, miljöförstöring och befolkningsökning
torde vara några av skälen. Människors sätt att snabbt förflytta sig gör att
infektionssjukdomar nu kan sprida sig betydligt fortare än tidigare.

Smittsamma sjukdomar är ett av världens stora medicinska problem.
Trots att det bedrivs mycket forskning kring dessa sjukdomar saknas ofta
effektiva botemedel, särskilt mot vissa virus- och parasitsjukdomar.
Bakterieinfektioner har hittills framgångsrikt kunnat botas men de senaste
åren har nya antibiotikaresistenta stammar utvecklats. Under de senaste
20 åren har enligt SMI minst 25 nya smittämnen identifierats på olika
håll i världen. Ebolaepidemin i Zaire år 1995 visade hur ett av världens
mest dödliga blödarfebervirus kunde spridas i byar och på sjukhus under
dåliga hygieniska förhållanden.

Difteri- och koleraepidemier har under senare år grasserat t.ex. i

Ryssland. Antalet tuberkulosfall har ökat bl.a. i Östeuropa. Salmonellain- 82

fektioner är vanliga i många europeiska länder. Med undantag för smitt-

koppor finns alla kända infektionssjukdomar kvar i Sverige och i övriga Prop. 1996/97:11
världen, trots nya och förbättrade vacciner.

Vad avser Sverige gör SMI den bedömningen att trots den ökande in-
ternationaliseringen har hittills smitthotet från vår omvärld kunnat
hanteras på ett tillfredsställande sätt. Ett samarbete inom smittskyddet är
också under uppbyggnad mellan Sverige och de baltiska länderna och
Ryssland.

Sammantaget anser regeringen att smittskyddet i Sverige är mycket
väl rustat för att hantera epidemier av den storleksordning vi har varit
vana vid under de senaste årtiondena.

Åtgärder

Medel för smittskyddet, bl.a. SMI:s verksamhet, redovisas i budget-
propositionen 1997 under utgiftsområde 9. Hälsovård, sjukvård och social
omsorg.

Att förbättra kommunikationsvägarna för att snabbt kunna sprida in-
formation om smittsamma sjukdomar är en del av SMI:s arbete. Under
år 1996 kommer ett datoriserat nätverk att tas i bruk, som knyter samman
SMI med vissa smittskyddsläkare. På sikt avses samtliga smittskyddsläka-
re, infektionsläkare och mikrobiologiska laboratorier integreras i nätver-
ket.

I princip är det samma resurser som används i fred som i krig i
skyddet mot smittsamma sjukdomar. Smittskyddet ingår därför som en
del av funktionen Hälso- och sjukvård m.m. i krig inom det civila
försvaret, som regeringen i dag fattar beslut om (prop. 1995/96:4). För att
höja den nationella medicinska beredskapen har regeringen den 15
augusti 1996 uppdragit åt Socialstyrelsen att i samråd med FOA och
SMI och med andra berörda myndigheter utreda hur hälso- och
sjukvårdens, räddningstjänstens, polisens m.fl. insatser kan samordnas och
befintlig kompetens inom landet bäst utnyttjas vid incidenter med
radioaktiva, biologiska eller kemiska ämnen såväl i fred som i krig.

Mot bakgrund av att förändringar i samhället påverkar de smittsamma
sjukdomarnas förekomst och spridningsmönster avser regeringen inom
kort att tillsätta en utredning med uppgift att utvärdera smittskyddslagens
funktion och effektivitet.

10.6 Terrorism

Prop. 1996/97:11

Justitiedepartementets ansvarsområde.

Allmänt

Med terrorism menas användning av våld, hot eller tvång för politiska
syften. Det är således en form av säkerhetshotande verksamhet som riktar
sig mot andra intressen än rikets yttre säkerhet. I Sverige till skillnad från
vad som gäller i flera andra europeiska länder är inte terrorism som sådan
ett särskilt brott utan begreppet kan i sig inrymma många skilda brott.

Terrorismen brukar uppträda i tre olika former, nämligen nationell
terrorism, internationell terrorism samt statsterrorism. Nationell terrorism
har ofta sitt ursprung i ett verkligt eller upplevt politiskt eller socialt
missförhållande i en viss stat. Våldet utövas i regel inom statens gränser
och riktar sig mot statens företrädare eller intressen. Den internationella
terrorismen har liknande grund men riktar sig mot mål utanför hem-
landets gränser såsom ambassader eller flygbolag. Såväl den nationella
som den internationella terrorismen utövas som regel av fristående
organisationer eller grupper. Statsterrorismen däremot styrs från eller har
sitt ursprung i en statsledning. Mål för denna typ av terrorism kan vara
regimkritiker eller andra som anses farliga för regimen.

Sverige har varit relativt förskonat från terroraktioner. De terror-
aktioner som ägde rum i landet under 1970-talet och början av 1980-talet
är att hänföra till den internationella terrorismen.

Sverige samarbetar intensivt i kampen mot terrorism i många
internationella fora såväl inom FN och EU som inom Europarådet.

Inom polisväsendet är det, enligt 4 § förordningen (1989:773) med
instruktion för Rikspolisstyrelsen, Säkerhetspolisen som ansvarar för
polisverksamhet i fråga om bekämpning av terrorism. Själva polisutred-
ningen rörande terrorhot överlåts ofta till den lokala polisen om det inte
är fråga om t.ex. terrorhot som riktar sig mot någon person i stats-
ledningen, då Säkerhetspolisen har ansvaret även för utredningen.

Mål/ambition

Statsmakternas mål för bekämpande av terrorism är att arbetet i första
hand skall inriktas på att förebygga och förhindra samt i förekommande
fall avslöja terroristverksamhet som riktas mot personer eller objekt inom
Sverige samt mot svenska officiella intressen i utlandet. Terrorismbe-
kämpningen skall också syfta till att motverka den terrorism som inte har
anknytning till Sverige bl.a. i form av flyktingspionage.

Nuvarande läge

Prop. 1996/97:11

Nivån för beredskapen kan enligt regeringen betecknas som god.

Den säkerhetsunderrättelsetjänst som bedrivs såväl nationellt som in-
ternationellt genom olika samarbetsorgan har bäddat för att man i dag kan
sägas ha en god överblick över olika terroristorganisationers verksam-
heter.

Sverige har också en god beredskap för att lösa en eventuellt
uppkommen konkret terroraktion genom att det vid Polismyndigheten i
Stockholms län sedan år 1990 finns ett antal polismän med särskild
utbildning och kompetens för att bekämpa terroraktioner i landet.

Åtgärder

Regeringen anser att i framtiden, i likhet med vad som sker i dag, skall
stor vikt läggas vid samarbete i kampen mot terrorism, såväl över
myndighetsgränserna som över landets gränser.

För att Sverige skall slippa nationella terrorgrupper krävs att man är
uppmärksam på företeelser i samhället som skulle kunna bli en grogrund
för sådan verksamhet.

Regeringen har i budgetpropositionen redogjort för en planerad
organisationsförändring som innebär att den särskilda beredskapsstyrka
som finns i dag för att bekämpa terroraktioner skall integreras med den
särskilda insatsstyrkan (piketen) vid Polismyndigheten i Stockholms län.
Regeringen anser att det är av yttersta vikt att kompetensen för be-
kämpning av terroraktioner vidmakthålls.

10.7 Kemikalieolyckor och utsläpp av farliga ämnen till
sjöss m.m.

Försvars-, Kommunikations- och Miljödepartementens ansvarsområden.

Allmänt

I detta avsnitt behandlas, förutom förslag som Hot- och riskutredningen
lagt fram i fråga om kemikalieolyckor och olyckor vid transport av farligt
gods, den översyn av det svenska marina oljeskadeskyddet som Statens
räddningsverk redovisat på regeringens uppdrag

7 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 11

Rättelse: S. 98 rad 7 Tillkommit: Hjelm-Wallén---Åhnberg.

Statens räddningsverk är central förvaltningsmyndighet för frågor om Prop. 1996/97:11
olycks- och skadeförebyggande åtgärder enligt räddningstjänstlagen
(1986:1102). Räddningsverket är transportmyndighet enligt lagen
(1982:821) om transport av farligt gods och ansvarar för regelverken för
vägtransport, inklusive terrängtransporter och järnvägstransporter, av
sådant gods. Vidare har Räddningsverket i uppgift att samordna samt
handlägga allmänna frågor om transport av farligt gods. Kustbevakningen
ansvarar för miljöräddningstjänst till sjöss.

Riksdagen (skr. 1992/93:258, 1993/94 FöUl, rskr. 1993/94:10) biföll
våren 1993 vad Försvarsutskottet hemställt i sitt betänkande Farligt gods
m.m. med anledning av regeringens skrivelse i ämnet. Utskottet ställde
sig bakom de i skrivelsen redovisade allmänna förutsättningarna och vad
regeringen framfört när det gäller beredskapen inför kemikalieolyckor.
Det gäller olyckor vid såväl tillverkning och lagring som transport av
kemikalier. Utskottet godtog också i stort vad regeringen uttalat om
transporter av farligt gods.

I sina sammanfattande synpunkter betonade utskottet den stora be-
tydelsen av fortsatt arbete som kunde förbättra beredskapen inför
kemikalieolyckor och höja säkerheten i samband med att farligt gods
transporteras. En av de viktigare frågor som kvarstod olösta eller
obehandlade var enligt utskottets mening att ge Räddningsverkets
samordningsuppgift ett sådant innehåll att verket kunde agera på ett
likartat sätt inom samtliga myndighetsområden med skyddet mot
kemikalieolyckor och vid transporter av farligt gods. Denna uppgift borde
regeringen enligt utskottet ge hög prioritet. Hot- och riskutredningen har
därefter föreslagit att Räddningsverket skall bli ansvarig myndighet för
alla transporter av farligt gods med undantag för bulktransporter till sjöss.

En gemensam grundsyn för inriktningen av det svenska marina
oljeskadeskyddet för 1990-talet redovisades för riksdagen i budget-
propositionen 1986 (prop 1985/86:100 bil. 6). Riksdagen godkände
riktlinjerna för den fortsatta utvecklingen. Grundsynen hade utarbetats
inom ramen för Styrelsens för teknisk utveckling femåriga insatsprogram
Teknik för oljebekämpning till sjöss samt bekämpning och sanering av
olja i strandzonen (TOBOS 85). I arbetet med detta program deltog
Kustbevakningen, dåvarande Statens brandnämnd (numera Räddnings-
verket), Sjöfartsverket, Statens naturvårdsverk och Svenska kommunför-
bundet.

Räddningsverket har på regeringens uppdrag i maj 1996 i samråd med
Kustbevakningen redovisat en översyn av inriktningen av det svenska
marina oljeskadeskyddet. Arbetet har bedrivits i en arbetsgrupp där även
representanter för Naturvårdsverket, Sjöfartsverket, Svenska kommunför-
bundet och Institutet för vatten- och luftvårdsforskning (IVL) ingått.
Vidare har Statens räddningsverk i juli 1996 redovisat för regeringen
förslag till samhällets beredskap rörande oljeolyckor och andra olyckor 86

med svåra miljökonsekvenser.

Hot- och riskutredningen behandlade i sitt huvudbetänkande (SOU Prop. 1996/97:11
1995:19) Ett säkrare samhälle frågor om kemikalieolyckor och olyckor
vid transport av farligt gods. Vidare behandlades de frågor som samman-
hänger med främst ECE-konventionen om gränsöverskridande konsekven-
ser av industriolyckor och den inom OECD antagna förorenaren betalar
(Polluter-Pays) principen. Sedan dess har EU den 19 mars 1996 antagit
en gemensam ståndpunkt (EG) nr 9743/6/95 inför Rådets direktiv om
åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga olyckshän-
delser där farliga ämnen ingår, det nya s.k. Seveso-direktivet. Rådet har
den 3 juni 1996 antagit direktiv om säkerhetsrådgivare vid transport av
farligt gods (96/3 5/EG).

Mål/ambition

Det övergripande målet för räddningstjänsten vid verksamheter med
särskilda risker är att ha en god säkerhetsnivå, vilket skall uppnås genom
en effektiv riskhantering. Detta innebär att berörda aktörer gemensamt
skall verka för att antalet olyckor minimeras och skadorna på människor,
egendom och miljö begränsas. Antalet dödsolyckor skall vara noll.

Inriktningen av beredskapen mot kemikalieolyckor och transporter av
farligt gods bibehålls i enlighet med de riktlinjer för den fortsatta
utvecklingen som riksdagen tidigare godkänt. Regelverken för transport
av samt hantering av kemikalier och farligt gods skall vara harmoniserade
och användarvänliga. Kvalitén i tillsynen skall förbättras. Vidare skall den
kommunala räddningstjänsten ha en väl avvägd beredskap mot olyckor
med kemikalier och farligt gods.

Målet för det svenska marina oljeskadeskyddet inför 2000-talet skall
vara

- att skydda svensk ekonomisk zon, svenskt sjöterritorium, vissa större
sjöar samt strandzonen mot de skador som löskommen olja kan orsaka
på miljön och samhällsekonomiska värden,

- att utvärdera de oljeskador som inträffat samt effekterna på kort och
lång sikt av de bekämpnings- och saneringsinsatser som genomförts,

- att möjliggöra samverkan med andra länder i enlighet med ingångna

avtal och internationell praxis och

- att vidta förebyggande åtgärder parallellt.

Nuvarande läge och åtgärder

Det marina oljeskadeskyddet

Den översyn av nu gällande inriktning för beredskapen för oljebekämp- 87

ning och sanering efter oljeutsläpp till sjöss, som Räddningsverket

redovisar lämnas förslag till mål för det svenska marina oljeskadeskyddet Prop. 1996/97:11
inför 2000-talet.

Vid bedömningen av den framtida riskbilden, har man i översynen
beaktat de åtgärder som vidtas internationellt i syfte att minska riskerna
för oljeutsläpp och de faktorer som innebär ökade risker för oljeutsläpp.
De faktorer som anges är

- den fortsatta ökningen av sjötransporter i svenska farvatten,

- det betydligt ökade antalet oljetransporter,

- den planerade utbyggnaden av anläggningar för oljehantering i

Ryssland, Baltikum och Polen,

- den ökade förekomsten av fartyg under föreskriven standard och

- eventuell oljeutvinning i Östersjö-området och Skagerack.

En sammanvägd bedömning anses visa att riskerna för oljeutsläpp
kommer att bestå på nuvarande nivå och att en ökning inte kan uteslutas.

De riktlinjer för den fortsatta utvecklingen som riksdagen godkände
med utgångspunkt från arbetet inom insatsprogrammet TOBOS 85 har
enligt översynen visat sig vara ändamålsenliga och i allt väsentligt kunna
läggas till grund för den fortsatta utvecklingen av oljeskyddsberedskapen.
Vissa förbättringar föreslås i fråga om metoder, rutiner och säkerhet samt
utbildning och övning, nämligen

- vissa modifieringar i räddningstjänstlagen,

- förbättrad beredskap att bistå vid brandsläckning till sjöss,

- förbättrad beredskap vad gäller nödbogsering,

- fortsatt utveckling av metoder, främst vad gäller oljebekämpning under

speciella förhållanden,

- vidareutveckling av samverkansåtgärder,

- förbättrad uppföljning av miljöeffekter,

- fortsatt utveckling av utbildnings- och övningsverksamheten,

- fortsatt utveckling av det internationella samarbetet och

- åtgärder i syfte att motverka illegala oljeutsläpp.

Regeringen ansluter sig till myndigheternas förslag till mål för det
svenska marina oljeskadeskyddet inför 2000-talet. De föreslagna
förbättringarna bör övervägas inom ramen för den löpande verksamheten.
När det gäller modifieringarna i räddningstjänstlagen, bör denna fråga
behandlas i särskild ordning. Såsom framgår i det följande avser
regeringen att låta utreda denna fråga i samband med utredningen av
lagstiftningsåtgärder på området kemikalieolyckor och transporter av
farligt gods.

Kemikalieolyckor och transport av farligt gods

Prop. 1996/97:11

Regeringen anser att Räddningsverket i det fortsatta arbetet skall utveckla
verktyg för värdering av risker för olyckshändelser. Miljöaspekten skall
integreras starkare i räddningstjänsten och verksamheten vad gäller
transport av farligt gods. Räddningsverket skall vidare fortsätta ut-
vecklingen av användningen av informationsteknologin och av sitt
informationssystem. Detta bör även kunna tillgodose behovet av
flödesstatistik i fråga om transporter av farligt gods och kunna användas
som beslutsstöd för val av färdväg vid sådana transporter. Räddnings-
verket skall i övrigt verka för förbättrad utbildning av berörd personal,
effektiv och samordnad tillsyn samt för regelverkens användarvänlighet
när det gäller risker för kemikalieolyckor och vid transport av farligt
gods.

Regeringen gör bedömningen att frågan om myndighetsansvaret för
transport av farligt gods bör beredas ytterligare och har för avsikt att
snarast låta utreda detta i särskild ordning. En översyn bör omfatta en
genomgång av de aktuella myndighetsuppgifterna, såväl nationella som
internationella, hos Sjöfartsverket, Luftfartsverket och Statens räddnings-
verk samt förslag till framtida organisation. Översynen bör även belysa
de ekonomiska konsekvenserna av en förändring av myndighetsansvaret
för transport av farligt gods.

De lagförslag som Hot- och riskutredningen lade fram i fråga om
kemikalieolyckoma och transporter av farligt gods är på grund av det nya
s.k. Seveso-direktivet och direktivet om säkerhetsrådgivare för transport
av farligt gods i behov av kompletterande utredning. Utredningen bör
klarlägga vilka lagstiftningsåtgärder som fordras med anledning av EU-
direktiven. Lagstiftningen skall även möjliggöra en ratifikation av
konventionen om gränsöverskridande effekter av industriolyckor och
tillgodose behovet av att tillämpa OECD:s rekommendationer om
Polluter-Pays principen inom räddningstjänsten. Vidare bör övervägas de
modifieringar av räddningstjänstlagen som föreslås i översynen av
inriktningen av det svenska marina oljeskadeskyddet.

10.8 Säkerhet i samhällsviktiga datasystem

Regeringens åtgärder

Förutsättningarna för komponentförsörjning och utformning av ett
system for certifiering skall utredas ytterligare.

En arbetsgrupp tillsätts med uppdraget att följa utvecklingen av hot
och risker inom informationskrigföring, sprida kunskap om detta
samt lämna förslag till hur ansvar inom området skall preciseras
och hur riktlinjerna för en strategi bör se ut.

Uppdrag lämnas åt berörda myndigheter att studera möjligheterna
till aktiva åtgärder inom informationskrigföring.

Regeringen uppdrog den 14 december 1995 åt överstyrelsen för civil
beredskap att, enligt Hot- och riskutredningens förslag, utreda förutsätt-
ningarna för att utforma ett system för certifiering av ADB-säkerhet som
gör det möjligt att värdera hur väl ett åtagande om funktionsförmåga är
uppfyllt. Dessutom uppdrog regeringen åt Överstyrelsen att efter samråd
med berörda myndigheter och branscher närmare studera konsekvenserna
i samhället av de svårigheter Hot- och riskutredningen skildrade i
scenariot rörande brist på elektronikkomponenter, överstyrelsen skulle
lämna förslag till de åtgärder som dessa studier föranledde. Uppdragen
skulle redovisas till regeringen senast den 1 april 1996.

I rapporten som Överstyrelsen redovisat föreslås åtgärder för att öka
medvetandet om riskerna, för att säkra komponentförsörjningen genom
lagerhållning, allokeringssökning, trading, överskottshantering, åter-
vinning, egen komponenttillverkning samt ett internationellt system för
att hantera komponentbrist, överstyrelsen föreslår också att regeringen
ger Överstyrelsen i uppdrag att utveckla sina förslag till åtgärder.

Regeringen anser, mot bakgrund av Överstyrelsens rapport, att arbetet
med att öka säkerheten i samhällsviktiga datasystem måste intensifieras
och ske på stor bredd och med ett brett spektrum av åtgärder. En grund-
läggande ambition måste vara att tålmodigt och långsiktigt öka medveten-
heten och kunskapen hos ansvariga. Utbildning och information blir
därför de viktigaste handlingsvägarna.

Vidare bör ett underlag tas fram för att kunna besluta om vilka krav
som statsmakterna bör ställa på säkerheten i datasystem. Arbetet med att
utveckla metoder för risk- och sårbarhetsanalys måste också ges hög
prioritet, liksom verifierandet av datasystems säkerhetsnivå.

Prop. 1996/97:11

På det statliga området bör överstyrelsen kunna stödja de funktionsan- Prop. 1996/97:11
svariga myndigheterna med allmänna råd och föreskrifter. Myndig-
heternas möjligheter att genom regelverk påverka funktionssäkerheten hos
näringslivets datasystem är självfallet mindre. Om det ovan nämnda
upplysningsarbetet inte ger tillräcklig effekt, skall överstyrelsen föreslå
former för att via avtal ställa krav på företagen.

Mot denna bakgrund avser regeringen att ge Överstyrelsen ytterligare
uppdrag att utveckla sina förslag rörande förutsättningarna för kompo-
nentförsörjning och att utforma ett system för certifiering, som gör det
möjligt att värdera hur väl ett åtagande om funktionsförmåga är uppfyllt.

Det fortsatta arbetet med att införliva systemet för certifiering av
datasystemsäkerheten kan sedan genomföras under programplaneperioden
1997-2001.

I IT-propositionen 1995/96:125 som lades fram till riksdagen den 7
mars 1996 förklarade regeringen att den avsåg att tillsätta en gemensam
civil och militär arbetsgrupp med uppdraget att följa utvecklingen av hot
och risker inom IT-området.

I ett yttrande till trafikutskottet anförde försvarsutskottet att den i
propositionen föreslagna arbetsgruppen var otillräcklig. Försvarsutskottet
uttalade att regeringen borde organisera ett mer samlat och samordnat
ansvar för IT-säkerhetsfrågor och ansåg att regeringen skulle återkomma
till riksdagen med en utvecklad strategi på IT-säkerhetsområdet där
regeringen preciserar statens ansvar och anger hur säkerhetsarbetet
inordnas i det nationella handlingsprogrammet och hur säkerhetsarbetet
bör organiseras. Trafikutskottet delade försvarsutskottets uppfattning och
på trafikutskottets hemställan gav riksdagen som sin mening regeringen
till känna vad försvarsutskottet hade anfört i frågan (bet. 1995/96:TU 19,
rskr. 1995/96:282).

Inom området informationskrigföring som omfattar betydligt mer än
bara IT-säkerhetsfrågor finns det ett stort behov av att samla, organisera
och sprida kunskap för att på sikt kunna utveckla en strategi. Inom detta
område är hittills mycket litet gjort. Regeringen avser tillsätta en
arbetsgrupp med uppdraget att följa utvecklingen av hot och risker inom
informationskrigföring, sprida kunskap om detta samt att lämna förslag
till hur ansvar inom området skall preciseras och hur riktlinjerna för en
strategi bör se ut. Denna arbetsgrupps medlemmar bör ha kunskaper om
bland annat säkerhetspolitik, kriminalitet, samhällets IT-strukturer,
underrättelsetjänst, teknik och psykologisk krigföring.

I kapitel 9 har regeringen redogj ort för sin avsikt att inrätta en särskild
arbetsgrupp för samverkan kring forskning angående nya hot och risker.
Syftet är att åstadkomma förbättrad samverkan inom forskning om nya
hot och risker samt att hålla sig väl informerad om pågående och

planerade forskningsprojekt. Informationskrigföring faller väl inom ramen Prop. 1996/97:11
för detta.

Regeringen anser att möjligheterna till aktiva åtgärder bör studeras som
en del i möjligheterna att öka kunskaperna om skydd mot information-
skrigföring. Regeringen avser därför att uppdra åt berörda myndigheter
att studera möjligheterna till aktiva åtgärder inom informationskrigföring.

11 Informationskrigföring

Prop. 1996/97:11

Regeringen lämnar i det följande en allmän redogörelse för den "IT-
revolution" som berör alla samhällsområden och som också har djup-
gående inverkan på frågor om försvar och nationell säkerhet. De senaste
åren har i detta sammanhang begreppet informationskrigföring kommit
att användas alltmera.

Till viss del handlar det om att IT-utvecklingen möjliggör radikalt
förändrade sätt att bedriva traditionella militära verksamheter som
stridsledning, leverans av stridsdel (precisionsvapen), inhämtning och
bearbetning av underrättelser. Men även psykologiska krigföringsmetoder
inom de militära operationernas ram, t.ex. vilseledning, kan genom den
modema teknikens tillämpningar ges avsevärt mer sofistikerade former.

Men de allmänna samhälleliga strukturomvandlingar som IT-ut-
vecklingen innebär kan komma att förändra förutsättningarna för Sveriges
nationella säkerhet på ännu mer genomgripande sätt. Nätverk för tele-
och datakommunikation förändrar förutsättningarna för produktion, handel
och distribution av alla varor och tjänster. Bl.a. gäller detta materiel för
hela totalförsvaret liksom vitala försörjningssystem som betalningsväsen,
elektricitet och livsmedel samt inte minst myndighetsinformation och
nyhetsförmedling.

Utvecklingen kan innebära både nya hotande sårbarhetsområden - som
kan exploateras både av stater och av icke-statliga aktörer som politiska
terrorister eller brottsorganisationer - och förbättrade möjligheter att säkra
vår försörjning i ett krisläge.

Utmärkande för den samhällsutveckling där IT är en central drivkraft,
är att den innebär en allt mer långtgående integration, både internationellt
och sektoriellt.

Företag verksamma i Sverige blir alltmer beroende av leverantörer och
avsättningsmarknader i andra länder. Traditionella infrastrukturer för
transport och distribution blir alltmer beroende av IT-infrastrukturema.
Dessa i sin tur blir alltmer sammanflätade, och många olika operatörers

kommunikationslänkar medverkar på svåröverskådligt sätt till förmed- Prop. 1996/97:11
lingen av ett visst informationspaket.

Arbetet med att uppnå och vidmakthålla en hög grad av säkerhet i
dessa system måste bedrivas över traditionella sektorsgränser och i ett
internationellt perspektiv. För det svenska totalförsvaret handlar det i stor
utsträckning om att på ett kompetent sätt förhålla sig till och i samarbete
med andra aktörer söka påverka en utveckling med i huvudsak in-
ternationella, kommersiella drivkrafter. Ett viktigt exempel är framväxten
av standarder. Påverkan kan ske på traditionellt sätt genom regleringar,
där dock formerna kontinuerligt behöver följas upp och anpassas till
utvecklingen. Väl så viktiga påverkansmöjligheter ligger i kunskapsupp-
byggnad och kunskapsspridning. För alla påverkansmöjligheter är det av
stor vikt att forskning och studier bedrivs i former som möjliggör att
framväxande möjligheter och hot kan identifieras och analyseras utan
låsningar till etablerade ansvarsuppdelningar.

Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över följande Prop. 1996/97:11
betänkanden Bilaga 1

1. Ett säkrare samhälle (SOU 1995:19), Utan el stannar Sverige (SOU
1995:20), Staden på vattnet utan vatten (SOU 1995:21), Radioaktiva
ämnen slår ut jordbruk i Skåne (SOU 1995:22), Brist på elektronikkom-
ponenter (SOU 1995:23), Gasmoln lamslår Uppsala (SOU 1995:24)

Riksdagens ombudsmän, Justitiekanslem, Rikspolisstyrelsen, Kommers-
kollegium, Hovrätten för västra Sverige, Kammarrätten i Stockholm,
Försvarsmakten, Kustbevakningen, överstyrelsen för civil beredskap,
Statens räddningsverk, Styrelsen för psykologiskt försvar, Försvarets
forskningsanstalt, Civilbefälhavaren i Mellersta civil området, Socialstyrel-
sen, Post- och telestyrelsen, Banverket, Vägverket, Sjöfartsverket,
Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, Luftfartsverket,
Statskontoret, Riksrevisionsverket, Boverket, Juridiska fakulteten vid
Uppsala universitet, Chalmers Tekniska Högskola, Umeå universitet,
Forskningsrådsnämnden, Statens jordbruksverk, Statens livsmedelsverk,
Arbetarskyddsstyrelsen, Statens invandrarverk,Närings-och teknikutveck-
lingsverket, Sprängämnesinspektionen, Affärsverket Svenska Kraftnät,
Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Jönköpings län, Länssty-
relsen i Göteborgs- och Bohus län, Länsstyrelsen i Norrbottens län,
Stockholms läns landsting, Göteborgs- och Bohus läns landsting,
Västerbottens läns landsting, Statens naturvårdsverk, Koncessionsnämn-
den för miljöskydd, Kemikalieinspektionen, Statens strålskyddsinstitut,
Statens kämkraftsinspektion, Stockholms stad, Uppsala kommun,
Oxelösunds kommun, Linköpings kommun, Karlskrona kommun,
Helsingborgs kommun, Göteborgs stad, Göteborgs kommunstyrelse,
Stenungsunds kommun, Trollhättans kommun, Kristinehamns kommun,
Hällefors kommun, Karlskoga kommun, Härnösands kommun, Svenska
kommunförbundet, Ingenjörsvetenskapsakademien, Landstingsförbundet,
Grossistförbundet Svenska Handel, Sverige Köpmannaförbund, Sveriges
Industriförbund, Lantbrukarnas Riksförbund, Svenska Vatten- och
avloppsverksföreningen, Svenska Kraftverksföreningen, Svenska
Elverksföreningen, Svenska Petroleum Institutet, Svenska Brandförsvars-
föreningen, Sveriges Radio AB, Sveriges Television AB, Tjänstemännens
Centralorganisation (TCO), Sveriges Akademikers Centralorganisation
(SACO), SACO-föreningen vid Sprängämnesinspektionen, Lands-

organisationen i Sverige, Arbetsgivareföreningen, Sveriges Redareföre- Prop. 1996/97:11
ning,Frivilligorganisationemassamarbetskommitté, Svenska Röda Korset, Bilaga 1

Sveriges Civilförsvarsförbund, Svensk Elberedskap AB, SOS Alarm i
Sverige AB, Svenska åkeri förbundet, Sveriges Speditörförbunds Service
AB, Svenska Gasföreningen, Sveriges Hamn- och stuveriförbund, AB
Svensk Anläggningsprovning, Brandkåren Malmö stad, Utredningen om
radion och televisionen vid krig och krigsfara, Terracom Svensk
rundradio, Kemikontoret, Försvarsfrämjandet, Industrifacket,

2. Massflykt till Sverige av asyl- och hjälpsökande (SOU 1993:89)

Riksdagens ombudsmän, Justitiekanslem, Rikspolisstyrelsen, Överbefäl-
havaren, Kustbevakningen, överstyrelsen för civil beredskap, Statens
räddningsverk, Styrelsen för psykologiskt försvar, Försvarets forsknings-
anstalt, Civilbefälhavaren i Mellersta civilområdet, Civilbefälhavaren i
övre Norrlands civilområde, Socialstyrelsen, Sjöfartsverket, Generaltull-
styrelsen, Statskontoret, Arbetsmarknadsstyrelsen, Statens invandrarverk,
Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Södermanlands län,
Länsstyrelsen i Östergötlands län, Länsstyrelsen i Jönköpings län,
Länsstyrelsen i Gotlands län, Länsstyrelsen i Blekinge län, Länsstyrelsen
i Malmöhus län, Länsstyrelsen i Kopparbergs län, Länsstyrelsen i
Gävleborgs län, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Stockholms stad,
Norrtälje kommun, Norrköpings kommun, Valdemarsviks kommun,
Oskarhamns kommun, Gotlands kommun, Gävle kommun, Umeå
kommun, Stockholms läns landsting, Jönköpings läns landsting, Kalmar
läns landsting, Blekinge läns landsting, Malmöhus läns landsting,
Gävleborgs läns landsting, Svenska kommunförbundet, Landstingsför-
bundet, Frikyrkorådet, Frivilligorganisationemas samarbetskommitté,
Svenska kyrkans församlingsnämnd, Civilförsvarsförbundet, Sverige
kommunaltjänstemannaförbund, Svenska kommunalarbetarförbundet,
Centralorganisationen SACO, Sveriges meteorologiska och hydrologiska
institut (SMHI), Skolroteln Stockholms stad.

3. Regeringens och myndigheternas befogenheter vid svåra påfrestningar Prop. 1996/97:11
på samhället (Ds 1996:4) Bilaga 1

Riksdagens ombudsmän, Justitiekanslem, Rikspolisstyrelsen, Kammarrät-
ten i Stockholm, Försvarsmakten, Kustbevakningen, Överstyrelsen for
civil beredskap, Statens räddningsverk, Styrelsen för psykologiskt försvar,
Försvarets forskningsanstalt, Försvarshögskolan, Civilbefälhavaren i
Mellersta civilområdet, Socialstyrelsen, Juridiska fakulteten vid Uppsala
universitet, Statens invandrarverk, Länsstyrelsen i Stockholms län,
Länsstyrelsen i Jönköpings län, Länsstyrelsen i Göteborgs- och Bohus
län, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Stockholms läns landsting, Väster-
bottens läns landsting, Statens strålskyddsinstitut, Svenska kommunför-
bundet, Landstingsförbundet.

FÖRSVARSDEPARTEMENTET Prop. 1996/97:11

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 september 1996

Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden

Hjelm-Wallén, Peterson, Freivalds, Wallström, Tham, Åsbrink,

Blomberg, Andersson, Winberg, Uusmann, Ulvskog, Sundström,

Lindh, von Sydow, Klingvall, Åhnberg, Pagrotsky, Östros, Messing.

Föredragande: statsråden Peterson, Hjelm-Wallén, Freivalds, Uusmann,
Sundström, Åhnberg.

Regeringen beslutar proposition 1996/97:11 Beredskapen mot svåra
påfrestningar på samhället i fred.

gotab 52096, Stockholm 1996

Beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i fred

Regeringens proposition1996/97:11

Propositionens huvudsakliga innehåll

Innehållsförteckning

1 Förslag till riksdagsbeslut

2 Ärendet och dess beredning

3 Inledning

4 Svåra påfrestningar på samhället i fred

4.1 Regeringens förslag

Regeringens förslag

4.2 Allmänt

4.3 Svåra påfrestningar på samhället som särskilt böruppmärksammas

4.4 Beredskapsåtgärder mot svåra påfrestningar påsamhället i fred

Regeringens bedömning

5 Att hantera svåra påfrestningar på samhället i Prop.1996/97:11fred

5.1 Inledning

5.2 Ledningsprinciper i samband med svåra påfrestningarpå samhället i fred

Regeringens bedömning

Skälen för regeringens bedömning

5.3 Användning av totalförsvarsresurser

5.4 Informationsaspekter

5.5 Behov av förberedelse

Regeringens åtgärder

5.6 Behov av författningsändringar

6 Mål- och resultatstyrning

Regeringens bedömning

7 Säkerhetskrav i samhällsplaneringen

Regeringens bedömning

Regeringens åtgärder

8 Informationsfrågor

Regeringens bedömning

Regeringens åtgärder

9 Forskning

Regeringens bedömning

Regeringens åtgärder

10 Vissa slag av svåra påfrestningar påsamhället i fred för vilka det bör finnas ensärskilt hög ambition för beredskapen

10.1 Nedfall av radioaktiva ämnen

Allmänt

Mål/ambition

Nuvarande läge

Åtgärder

Regeringens bedömning

Regeringens bedömning

10.2 Svåra störningar i viktiga infrastruktursystem

10.2.1 Elförsörjning

Allmänt

Mål/ambition

Nuvarande läge

Åtgärder

Regeringens bedömning

Regeringens bedömning

Regeringens bedömning

Regeringens åtgärder

Skälen för regeringens bedömning

Reservforsörjning med el inom jordbruket

Regeringens bedömning

10.2.2

Telekommunikationer

Regeringens bedömning

Allmänt

Mål och ambition

Nuvarande läge

Åtgärder

Regeringens bedömning

Allmänt

Mål/ambition

Nuvarande läge och åtgärder

10.2.4 Försörjning med vatten

Allmänt

Mål/ambition

Nuvarande läge

Regeringens bedömning

10.2.5 Radio och TV

Allmänt

Mål/ambition

Nuvarande läge

Åtgärder

10.3 Översvämningar och dammbrott

Regeringens åtgärder

Allmänt

Regeringens proposition
1996/97:11

4.3 Svåra påfrestningar på samhället som särskilt bör
uppmärksammas

4.4 Beredskapsåtgärder mot svåra påfrestningar på
samhället i fred

5 Att hantera svåra påfrestningar på samhället i Prop.1996/97:11
fred

5.2 Ledningsprinciper i samband med svåra påfrestningar
på samhället i fred

10 Vissa slag av svåra påfrestningar på
samhället i fred för vilka det bör finnas en
särskilt hög ambition för beredskapen

10.7 Kemikalieolyckor och utsläpp av farliga ämnen till
sjöss m.m.

Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över följande Prop. 1996/97:11
betänkanden Bilaga 1