Regeringens proposition

1994/95:231

Allmän fiskevårdsavgift m.m.

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 24 maj 1995

Prop.

1994/95:231

Mona Sahlin

Margareta (Vinberg

(J ordbruksdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att det införs en allmän fiskevårdsavgift från den
1 januari 1996. Avgiften skall betalas av alla som fiskar inom Sveriges
sjöterritorium eller från svenska fartyg utanför sjöterritoriet. Avgiften skall
tas ut som en årsavgift på 100 kr för fiskande med handredskap som inte
kräver användning av båt, en årsavgift på 250 kr för fiskande med andra
redskap och en årsavgift på 500 kr för licensierade yrkesfiskare. Den som
fiskar på eget vatten skall erlägga en avgift på 100 kr per år oavsett
redskap. Avgiftsskyldigheten skall inte gälla för den som är under 18 år.
Avgiftsmedlen skall användas som bidrag för bildande och ombildande av
fiskevårdsområden, för fiskevård och utsättningar av fisk, för information
och tillsyn och för administrativ hantering av avgiften.

I propositionen redovisas de åtgärder som har vidtagits för att skydda
den naturreproducerande laxen i Östersjön och de översiktliga planerna för
det fortsatta arbetet på detta område.

1 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 231

Innehållsförteckning Prop. 1994/95:231

1 Förslag till riksdagsbeslut............................ 3

2 Lagtext ........................................ 4

2.1 Förslag till lag om ändring i fiskelagen (1993:787) ....... 4

3 Ärendet och dess beredning.......................... 4

4 Fisket och fiskevården.............................. 4

5 En allmän fiskevårdsavgift........................... 9

5.1 Inledning .................................... 9

5.2 Avgiftens omfattning och storlek................... 11

5.3 Användning av fiskevårdsmedel ................... 14

5.4 Administrativ hantering av avgiften................. 16

5.5 Beslut om medlens användning.................... 17

5.6 Tillsyn och sanktioner .......................... 18

6 Laxfisket ...................................... 19

Bilaga 1 Sammanfattning av rapporten Utformning av allmän
fiskevårdsavgift

Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser och sammanställning över
remissyttrandena

1 Förslag till riksdagsbeslut Prop. 1994/95:231

Regeringen föreslår att riksdagen

1. antar regeringens förslag till lag om ändring i fiskelagen
(1993:787),

2. godkänner det som regeringen förordar om den huvudsakliga
användningen av fiskevårdsmedel (avsnitt 5.3).

2 Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1 Förslag till lag om ändring i fiskelagen (1993:787)

Härigenom föreskrivs att det i fiskelagen (1993:787) skall införas en ny
paragraf, 32 a, samt närmast före denna en ny rubrik av följande lydelse.

Allmän fiskevårdsavgift

32 a § För att främja fiskevården far regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer meddela föreskrifter om skyldighet för den som
fiskar inom Sveriges sjöterritorium eller från svenska fartyg utanför
territoriet att betala en avgift (allmän fiskevårdsavgift).

Prop. 1994/95:231

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

3 Ärendet och dess beredning

Regeringen beslutade den 10 november 1994 att uppdra åt generaldirek-
tören Per Wramner att lämna förslag till en allmän fiskevårdsavgift.
Utredaren har den 9 januari 1995 redovisat uppdraget i rapporten
Utformning av en allmän fiskevårdsavgift. En sammanfattning av
rapporten finns i bilaga 1. Rapporten har remissbehandlats. En förteckning
över remissinstanserna och en sammanställning över remissyttrandena
finns i bilaga 2.

I det följande behandlas frågan om en allmän fiskevårdsavgift. Det
gäller avgiftens omfattning och storlek, användning av medel, uppbörd,
förvaltning, tillsyn och sanktioner.

I propositionen redovisas också de nationella och internationella åt-
gärder som har vidtagits för att skydda den naturreproducerande laxen i
Östersjön. Vidare redovisas de forskningsinsatser som görs mot sjuk-
domssyndromet M74. Slutligen redogörs översiktligt för det planerade
fortsatta arbetet med att bevara den naturreproducerande laxen i Östersjön.

4 Fisket och fiskevården

Fisket

Sverige har mycket god tillgång till fiskevatten. Med undantag för i de
egentliga slättområdena finns det gott om sjöar och strömmande vatten.
De stora sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren samt Storsjön i
Jämtland är genom sina centrala lägen av utomordentligt värde för fisket.

Kusterna med sina skärgårdsområden är naturtillgångar som har få Prop. 1994/95:231
motsvarigheter. Vi har också rika fiskevatten i Östersjön och i Väster-
havet.

Fritidsfisket har utvecklats till en av våra mest utbredda och populära
rekreationsformer. Fritidsfiske innefattar såväl sportfiske med handredskap
som fiske for husbehov med andra redskap än handredskap. Enligt en
undersökning som Fiskeriverket och Statistiska centralbyrån utförde år
1990 hade 2,2 miljoner personer fiskat någon gång under det senaste året.
Av undersökningen framgår vidare att av dessa använde ca 1,4 miljoner
enbart handredskap och ca 280 000 enbart andra redskap. Fritidsfisket
ger kontakt med naturen samtidigt som fångsten av fisk innebär att en
naturresurs nyttjas och att fiskkonsumtionen i landet stimuleras.
Fritidsfiske har också i hög grad karaktär av familjeaktivitet och utgör ett
viktigt komplement till andra fritidsaktiviteter såsom båtliv, semesterresor
och camping. Det är en viktig del i en utvecklad aktiv turism som skapar
underlag för en fortsatt bosättning i glesbygder där utkomstmöjligheterna
är begränsade.

Det svenska havsfisket bedrivs i Östersjön, Skagerrak, Kattegatt och
Nordsjön. Havsfisket karakteriseras av stor flexibilitet. Fiskeflottan rör sig
över hela det havsområde där Sverige har kvoter. Antalet yrkesfiskare
uppgår i dag till ca 4 000, varav ca 350 bedriver fiske i insjövatten. Det
svenska havsfiskets totala fångster utgörs till 80-90 % av torsk, sill och
skarpsill. Det totala fångstvärdet var år 1994 drygt 800 miljoner kronor,
varav 225 miljoner kronor kom från torskfisket. Fångsterna i det
yrkesmässiga insjöfisket uppgick till drygt 2 000 ton, varav merparten tas
i de fyra stora sjöarna.

Fiskevården

Fiskevårdens syfte är att skapa eller bevara en långsiktigt hög avkastning
i fisket. Fiskevården är en del av den allmänna miljövården och natur-
resurshushållningen.

Miljömålet på fiskets område är att fisk och skaldjur och deras
näringsorganismer skall bevaras i livskraftiga, naturligt reproducerande
bestånd. I detta inkluderas bl.a. att slå vakt om alla fiskarter i landet, dvs.
bevara den biologiska mångfalden. För fisk är det i högre grad än för
många andra djurgrupper väsentligt att bevara inomartsvariationen
eftersom denna i många fall är betydande. Så har t.ex. varje laxälv sin
egen urskiljbara laxpopulation. Situationen för den naturligt reproduce-
rande laxen i Östersjön redovisas närmare i avsnittet Laxfisket.

Det är av grundläggande betydelse att det finns en lämplig miljö för
fisken att leva i. Genom att t.ex. motverka spridning av miljögifter,
övergödning och försurning främjas denna miljö. Ett exempel på mot-
satsen är sambandet mellan övergödningen av Östersjön och nedgången
av torskbestånden. Det finns flera exempel på miljöåtgärder som har en
allmän betydelse för fiskevården såsom att värna om värdefulla natur-
miljöer och biologisk mångfald genom reservatsbildning, naturvårdshän-
syn och fysisk planering.

Biotopvården däremot är inriktad på speciella lokala miljöer av särskild Prop. 1994/95:231
betydelse för fiskfaunan och är främst inriktad på att förbättra
förutsättningarna för naturlig fortplantning av lax och öring. Det kan gälla
återskapande av vandringsvägar med hjälp av laxtrappor eller lämpliga
lek- och uppväxtplatser med hjälp av utläggning av grus och sten. Ett
annat exempel är vegetationsröjning av grundområden i syfte att gynna
fortplantning av gös. Dessa åtgärder är av stor strategisk betydelse för
fiskevården genom att de i betydande utsträckning riktas in på de faktorer
som begränsar fiskbeståndens storlek och ger bestående effekter.
Utsättning av fisk har under senare år fått minskad betydelse i fiskevården
jämfört med biotopvården. Utsättningar är dock av avgörande betydelse
för vissa arter som lax och ål. Fiskutsättning är fortfarande den del av
fiskevården som det satsas mest resurser på.

Under senare år har bekämpning av fisksjukdomar fatt ökad betydelse
inom ramen för beståndsvården.

Internationellt samarbete

Vid Förenta Nationernas konferens om miljö och utveckling i Rio de
Janeiro år 1992 undertecknades en konvention om biologisk mångfald.
Sverige har ratificerat konventionen. Hösten 1993 beslutade riksdagen om
en svensk strategi för bevarande av biologisk mångfald (prop. 1993/94:
36, bet. 1993/94:JoU9, rskr. 1993/94:87) med grundläggande principer för
bevarande och hållbart nyttjande av biologisk mångfald. Riksdagen har
vidare beslutat att varje sektor skall ha ett ansvar för miljön. Regeringen
uppdrog den 11 augusti 1994 åt Fiskeriverket att utarbeta en aktionsplan
för biologisk mångfald avseende fisket. Uppdraget skall redovisas senast
den 1 juli 1995.

Nordsjöstatema har sedan år 1984 vid tre tillfällen samlats till
konferenser för att diskutera hur miljön i Nordsjön kan förbättras. Vid den
senaste konferensen år 1990 diskuterades bl.a. förhållandet mellan fiske
och miljötillstånd. Frågorna aktualiserades åter vid ett ministermöte i
december 1993, varvid bl.a. fiskets ansvar för en bärkraftig utveckling
poängterades. Ministrarna beslutade att uppdra åt det internationella
havsforskningsrådet (ICES) att redovisa vetenskapliga kriterier för att på
försök etablera skyddade områden. Frågan kommer upp igen på nästa
konferens i Köpenhamn i juni 1995.

Helsingforskommissionen (HELCOM) är sekretariat för Helsingfors-
konventionen till skydd för Östersjöns miljö. I samband med kommissio-
nens årsmöte 1994 möttes också miljöministrarna. De uppmanade
Fiskerikommissionen för Östersjön (IBSFC) att med hänsyn till hoten mot
vissa fiskarter i Östersjön överväga ytterligare åtgärder för att skydda
dessa. Ministrarna beslutade vidare att det skall införas skyddade
områden längs kusterna och i själva Östersjön. Förvaltningsplaner skall
utarbetas för dessa områden och krav på särskild hänsyn skall gälla för
nya verksamheter, exempelvis fiskodling. Konventionen omarbetades år
1992, men ändringarna har ännu inte trätt i kraft. De ändringar som gjorts
innebär att konventionen också omfattar skydd av habitat och levande

marina resurser samt att den utvidgas till att omfatta även inre farvatten. Prop. 1994/95:231
Kommissionens miljökommitté rekommenderade i oktober 1994 IBSFC
att följa rådgivningen från ICES för bevarande av vildlaxbestånden i

Östersjön.

Inom ramen för det nordiska samarbetet pågår ett arbete med att ta fram
en nordisk miljö- och fiskeristrategi. Avsikten är att strategin skall
fastställas under våren 1995 gemensamt av de nordiska fiskeri- och
miljöministrarna.

Finansiering av fiskevården

Fiskevården i Sverige finansieras i dag via flera källor, bl.a. över
statsbudgeten, med vattenavgiftsmedel, prisregleringsmedel, regionaleko-
nomiska medel, arbetsmarknadsmedel och medel från EU.

Statsbudgetens anslag Bidrag till fiskevård uppgår innevarande budgetår
till drygt 3,6 miljoner kronor. Anslaget har under en lång följd av år varit
relativt oförändrat. Enligt förordningen (1985:440) om statsbidrag till
fritidsfisket får statsbidrag lämnas till kostnader för bildande av
fiskevårdsområden om ansökan om bildande har gjorts före den
1 september 1990. Vidare far statsbidrag lämnas till fiskevårdsåtgärder
som främjar fritidsfisket, till sådana serviceanläggningar för fritidsfisket
som är av betydande allmänt intresse samt till fritidsfiskarnas och till
fiskevattenägamas riksorganisationer för information och andra åtgärder
som främjar fritidsfisket. Bidrag till fiskevårdsåtgärder och
serviceanläggningar far lämnas med högst 50 % eller, om det finns
särskilda skäl, högst 70 % av den godkända kostnaden för åtgärden.
Under de senaste åren har medlen under anslaget i första hand använts för
bidrag till kostnader för bildande av fiskevårdsområden. Ett betydande
antal ansökningar finns hos länsstyrelserna i avvaktan på beslut om
områdesbildning.

I samband med införandet av det fria handredskapsfisket år 1985 på
södra ostkusten och i de fem stora sjöarna inrättades ett särskilt bidrag för
fiskefrämjande åtgärder i dessa områden. Bakgrunden var att man
befarade att fiskevården skulle minska till följd av det fria handredskaps-
fisket. Anslaget uppgår innevarande budgetår till 1 miljon kronor. Drygt
hälften av medlen har gått till fiskevårdsåtgärder inom Stockholms
kommun. Verksamheten regleras av förordningen (1985:145) om
statsbidrag till fritidsfisket inom vissa områden.

Fiskevård finansieras även över anslaget till kalkningsverksamhet för
sjöar och vattendrag. Naturvårdsverket har ansvaret för verksamheten
tillsammans med länsstyrelserna. Kalkningen är en miljövårdsåtgärd av
stor betydelse för fiskevården. Syftet med bidraget är att stödja åter-
ställningen av försumingsskadade sjöar och vattendrag. Bidrag har
lämnats till återintroduktion av utslagna växter och djur, eliminering av
vandringshinder och byggande av vandringsvägar för att underlätta
naturlig återkolonisation samt biotopvård som möjliggör återkolonisation.
Kalkningsinsatsema har återskapat sportfiskemöjlighetema i tusentals
vatten, gynnat yrkesfisket för laxfiskar och minskat halterna av kvicksilver 7

i fisk. Under budgetåret 1995/96 kommer omkalkning och biologisk Prop. 1994/95:231
återställning att prioriteras före nykalkningar. De åtgärder som har
vidtagits för samordning och effektivisering av kalkningsverksamheten
skall följas upp och vidareutvecklas. Utgiftsutvecklingen visar att anslaget
inte kommer att förbrukas under innevarande budgetår. Mot bakgrund
härav och med hänsyn tagen till behovet av att minska statens utgifter
beräknar regeringen att anslaget kan minskas med motsvarande
57 miljoner kronor under budgetåret 1995/96. Regeringen har för avsikt
att tillsätta en särskild utredare för att se över kalkningsverksamheten för
sjöar och vattendrag.

Även vattenavgiftsmedel används för fiskevård. Avgifter döms ut av
vattendomstol som kompensation för skada på fisket. Totalt finns det ca
62 miljoner kronor tillgängliga för fiskevård i specifika områden. Medlen
används främst för biotopvårdande åtgärder och utsättningar av fisk.
Möjligheterna att utföra biotopvård i större utsträckning än vad som görs
i dag är begränsade. Det beror på villkoren i vattendomama.
Vattenavgiftsmedel kan endast till mindre del användas för allmänna
fiskevårdsåtgärder och för FoU-verksamhet.

Fiskprisregleringsmedel har under ett antal år avsatts för att finansiera
utsättningar av fisk. Syftet är att främja det yrkesmässiga fisket i insjöar
och i kustområdena. Störst betydelse har utsättningarna av ål. Exempel på
andra arter som sätts ut är gös och lax inkl, försök med fördröjd
utsättning av lax. Under de senaste åren har ca 9 miljoner kronor avsatts
varje år för ändamålet.

Regionalekonomiska medel och arbetsmarknadsmedel används främst
för större enskilda insatser för biotopvård såsom återställning av nedlagda
flottleder och större enskilda fiskevårdsprojekt, t.ex. Laxfond Vänern och
Västerbottenlax. Beloppen uppgår till 10-15 miljoner kronor om året och
används främst i norra Sverige.

EU har hittills bidragit till den svenska laxfiskevården i Östersjön
genom ekonomisk kompensation för EU-ländemas laxfiske. Ersättningen
har de senaste åren uppgått till ca 7,5 miljoner kronor. Medlen används
för att producera laxsmolt för Östersjön.

Som medlem i EU deltar Sverige från den 1 januari 1995 fullt ut i den
gemensamma fiskeripolitiken. EU-stödet på fiskets område ges i huvudsak
inom ramen för det strukturstöd som kan hänföras till mål 5a. Som grund
för detta stöd har regeringen nyligen till EU-kommissionen överlämnat en
sektorsplan för fiskeri- och vattenbruksnäringen. EU-stöd kan lämnas för
olika fiskevårdande åtgärder, främst i form av enskilda större projekt.

5 En allmän fiskevårdsavgift

5.1 Inledning

I regeringens utredningsuppdrag om en allmän fiskevårdsavgift framhölls
att en sådan bör inforas från den 1 januari 1996 i syfte att finansiera bl.a.
bidrag for bildande av fiskevårdsområden, fiskevård, utsättning av fisk
och fisketillsyn. En forutsättning härfor skulle vara att avgiften kan
administreras och kontrolleras effektivt. Vidare framhölls att forslaget bör
bygga bl.a. på det förslag som Per Wramner redovisade till regeringen den
1 oktober 1991 liksom erfarenheter från andra länder, främst Danmark.

1991 års förslag

Utredaren föreslog år 1991 att en allmän fiskevårdsavgift skall omfatta
fiske efter alla arter i sötvatten och i havet. Avgiften skulle enligt
förslaget erläggas av alla fiskande över 15 år med undantag för licensie-
rade yrkesfiskare och samer som fiskar med stöd av särskilda rättigheter.
Vidare föreslog utredaren avgiftsnivån till 75 kr per person och år och att
avgiftsmedlen samlas i en fond som hålls åtskild från statskassan.
Uppbörden skulle ske genom förtryckta postgiroblanketter. Kontrollen
föreslogs ske inom ramen för den ordinarie fisketillsynen.

Allmän fiskevårdsavgift i Danmark

I Danmark indelas rekreationsfisket i husbehovsfiske och sportfiske.
Husbehovsfisket regleras i lagen (366/1989) om saltvattensfiske och
sportfisket i lagen (227/1992) om fisketillstånd. Den som bedriver dessa
båda fisken måste betala en fiskevårdsavgift. Avgiften för husbehovsfiske
är för närvarande 250 kronor/år och för sportfiske 100 kronor/år,
75 kronor/vecka eller 25 kronor/dag. Uppbörden av avgiften sker via
postgirot genom särskilda inbetalningskort som finns tillgängliga på
samtliga postkontor. Lantbruks- och fiskeriministeriet har också försälj-
ningsavtal med turistföreningar, campingplatser m.fl. som har en provision
om 5 % per försåld avgift. De flesta avgifterna erläggs via giroinbetalning
på postkontor. Avgiften går till två postgirokonton som disponeras av
ministeriet. Alla som betalar förs in i ett register. Inbetalningskort skickas
ut till dem som har erlagt avgift under föregående år. För
husbehovsfiskare gäller att varje utestående redskap skall vara försett med
ett märke med upplysning om namn, adress och kvitto på att avgiften är
erlagd.

Ministeriet beslutar om fördelning av avgiftsmedlen efter att ha hört ett
rådgivande utskott som består av företrädare för yrkesfisket, husbe-
hovsfisket, sportfisket, vattenbruket och forskningen. Utskottets samman-
sättning har kritiserats av sportfisket. Diskussioner förs om att tillsätta två
grupper under utskottet, en för marin fiskevård och en för fiskevård i
sötvatten. I den senare skulle i så fall sportfiskets representanter vara i
majoritet. Medel från sportfiskeavgiften används till fiskevård, främst

Prop. 1994/95:231

utsättning av yngel och sättfisk. De kan också användas till forskning, Prop. 1994/95:231
administration, kontroll och information. Insatserna skall i så stor
utsträckning som möjligt främja ett brett urval av fiskarter och ha så stor
spridning som möjligt. Kostnader för forsknings- och utvecklingsinsatser
och åtgärder som är avsedda för det rekreativa fisket täcks helt med
bidrag medan åtgärder som i första hand gynnar yrkesfisket får 50 %
bidrag. Till åtgärder i sjöar mindre än 10 ha ges inget stöd. Undantag
gäller för introduktion av kräftor i naturliga vatten.

Under år 1994 anvisades ca 29 miljoner danska kronor avavgiftsmedlen,
varav 12 miljoner kronor för lax, 9 miljoner kronor för marin fiskevård,
7 miljoner kronor för ålutsättningar och 3 miljoner kronor för information
och administration. Fiskerikontrollen och auktoriserade fisketillsyningsmän
ansvarar för kontroll och tillsyn av bestämmelserna om fiskevårdsavgifter.
En omfattande kontroll av fiskande i Köpenhamnsområdet visade att
endast ca hälften av danskarna och ännu färre av de utländska turisterna
hade erlagt fiskevårdsavgift.

Allmän fiskevårdsavgift i andra länder

I Norge finns det föreskrifter i lagen (47/1992) om lax- och inlandsfiske
att de som bedriver fritidsfiske och yrkesfiske efter lax, havsöring,
havsröding, inlandsfisk och kräftor skall betala en fiskevårdsavgift. Kravet
gäller för alla fiskande över 16 år och för alla typer av redskap. Avgiften
är för närvarande 180 norska kronor/år för fiske efter laxfiskar och
45 kronor/år för fiske efter inlandsfisk. Avgiften betalas via postgirot.
Direktoratet för Naturförvaltning administerar avgiften och
Finansdepartementet förvaltar fiskefondens kapital. Det förs inget register
över de personer som har erlagt avgift. Avgiftsmedlen skall användas för
att stödja fiskevårdsåtgärder som kommer allmänheten till godo. Häri
inbegrips lokala åtgärder för att underlätta fisket, särskilda driftsutgifter
av fiskefrämjande karaktär och forskning. Direktoratet för
Naturförvaltning beslutar om fördelningen av avgiftsmedlen efter
fastställda riktlinjer och fastställer också länsvisa ramar för de lokala
åtgärderna. Länen fattar beslut om enskilda projekt. Under år 1994
disponerades närmare 40 miljoner kronor av avgiftsmedlen. Den ordinarie
fisketillsynen svarar för avgiftskontrollen i kustområdet. Polis och
fiskevattenägare svarar för kontrollen i inlandsvatten. Överträdelser av
bestämmelserna om fiskevårdsavgiften straffas med böter. Betal-
ningsfrekvensen är relativt låg. Under år 1994 gjordes 249 000 in-
betalningar, varav 14 500 veckokort för inlandsfiske. Enligt tidigare
bedömningar borde ca 1,6 miljoner personer betala fiskevårdsavgift.

I Finland regleras fiskevårdsavgiften för de tre nordliga kommunerna i
1951 års lag om fiske (1951/503). Avgiften för övriga landet regleras i
den nya lagen om fiske (1355/93). Åland har egna betämmelser om fisket.
De innefattar inte någon fiskevårdsavgift. Avgiften enligt 1993 års lag
omfattar alla över 18 år. Fiskevårdsavgiften för de nordliga kommunerna
omfattar alla över 16 år och gäller för ett hushåll. Även yrkesfiskare och
vattenägare skall betala avgift. Från år 1994 är flötmete undantaget från

avgift. Avgiften är for närvarande 80 finska mark/år. Uppbörden sker via Prop. 1994/95:231
inbetalning till ett postgirokonto som disponeras av Jord- och
skogsbruksministeriet. Avgiftsintäkterna beräknas till ca 40 miljoner mark
under år 1994. Medlen används huvudsakligen till ersättningar till
vattenägama, fiskevårdsåtgärder inom fiskeområdena, centrala projekt
utförda av riksorganisationer samt central odlings- och utsätt-
ningsverksamhet. Ansvaret för fisketillsynen ligger hos polisen, fiskeri-
myndighetema och särskilda fisketillsynsmän.

Inställningen till en allmän fiskevårdsavgift i Sverige

I en undersökning av fritidsfisket som utfördes år 1990 av Fiskeriverket
och SCB anges att 55 % av samtliga svarande är positiva till en allmän
fiskevårdsavgift, 30 % saknar uppfattning i frågan och 11 % är negativa.
Bland de som är intresserade av fiske är 62 % positiva till en avgift, 20 %
saknar uppfattning i frågan och 17 % är negativa. Remissbehandlingen av
utredningsbetänkandet Svenskt fiske (SOU 1993:103) visar att det finns
en betydande uppslutning bakom tanken på en allmän fiskevårdsavgift
både hos myndigheter och i flertalet intresseorganisationer.

5.2 Avgiftens omfattning och storlek

Regeringens förslag: I fiskelagen införs ett bemyndigande för
regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela
föreskrifter om skyldighet för den som fiskar inom Sveriges
sjöterritorium eller från svenska fartyg utanför sjöterritoriet att
betala en allmän fiskevårdsavgift. Avgiften skall införas från den 1
januari 1996 och omfatta allt svenskt fiske. Avgiftsskyldigheten
skall omfatta alla fiskande som är 18 år och äldre.

Utredarens förslag överensstämmer i stort med regeringens förslag
utom i fråga om de renskötande samemas rätt till fiske enligt rennärings-
lagen.

Remissinstanserna: Av de organisationer på fiskets område som har
yttrat sig i frågan är flertalet positivt inställda till en avgift. Riksrevi-
sionsverket anser bl.a. med hänvisning till kontrollsvårigheter att det
villkor som regeringen ställt upp för att införa en avgift inte är uppfyllt.
Statskontoret anser att beslut om finansiering av fiskevården bör skjutas
upp till dess aktionsplanen för biologisk mångfald har utarbetats. Sveriges
fiskevattenägareförbund avstyrker införande av en avgift. Sametinget anser
att undantag från avgiftsskyldighet skall omfatta samtliga medlemmar i
skogs- och fjällsamebyar på vatten som finns inom resp, sameby.
Kustbevakningen avstyrker förslaget i dess nuvarande form och anser att
den differentierade avgiften kan bli svår att kontrollera.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen delar utredarens Prop. 1994/95:231
bedömning att det finns behov av kraftfulla åtgärder på fiskevårdens
område och att dessa bör finansieras med en allmän fiskevårdsavgift från
den 1 januari 1996.

Genom den nya fiskelagen, som gäller från den 1 januari 1994, har
Fiskeriverket föreskriftsrätt for fisket upp till första mötande vandrings-
hinder liksom i Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i
Jämtland. I övrigt vilar ansvaret for fiskevården till stor del på fiske-
vårdsområdesföreningama och vattenägama. Det är mot den bakgrunden
angeläget att en så stor del av landet som möjligt täcks av fiskevårdsom-
råden. Omarrondering och sammanslagning av redan bildade områden bör
också ske i syfte att bättre anpassa dessa till fiskevårdens behov. De
medel för bidrag till bildande av fiskevårdsområden som anvisas över
statsbudgeten är otillräckliga. Bidrag för bildande av fiskevårdsområden
bör därför enligt regeringens uppfattning vara prioriterade vid för-
delningen av medel från en allmän fiskevårdsavgift.

Sveriges fiskevattenägareförbund avstyrker av flera anledningar
införandet av en avgift. Förbundet anser att avgiften är ett ingrepp i en
växande och alltmer självbärande näring som omsätter betydande belopp.
Vidare menar förbundet att det finns praktiska och moraliska problem
med uppbörd, kontroll och efterlevnad som gör att betalningsviljan efter
hand kommer att utebli. Förbundet pekar också på svårhanterliga
omfördelningseffekter mellan olika kategorier fiskande och mellan olika
landsdelar. Förbundet vänder sig även mot att avgiftsmedlen föreslås
hanterade över statsbudgeten. Enligt förbundet är alternativet till en avgift
att upphäva det fria handredskapsfisket som infördes år 1985 och att
förändra möjligheterna att avgiftsbelägga fiske på allmänt vatten. I det fall
en avgift införs är det enligt förbundets mening av avgörande betydelse
att ägare och förvaltare av fiskevatten för ett stort inflytande på medlens
fördelning. Bland de organisationer som tillstyrker förslaget om allmän
fiskevårdsavgift finns bl.a. Sveriges sportfiske- och fiskevårdsförbund och
Sveriges fiskares riksförbund.

Det är i första hand fiskevattenägama som har ansvaret för fiskevården.
De utför ett omfattande och viktigt fiskevårdsarbete. Motivet för offentliga
insatser för fiskevård utanför allmänna vatten är framför allt det allmänna
intresset av en god miljövård och en ansvarsfull hushållning med
naturresurserna. Ett annat motiv är att det genom dessa insatser kan
skapas ökade fiskemöjligheter genom en god tillgång på fisk. Härtill
kommer att fiskevårdsåtgärder i form av fiskvägar och biotopförbättring
i rinnande vatten ger positiva effekter för fisket långt utanför den enskilda
fastighetens gränser. Det ärdärför angeläget att en allmän fiskevårdsavgift
även omfattar fiske på enskilt vatten. Fiskevårdsåtgärder utförda med stöd
av medel från en allmän fiskevårdsavgift kommer på så sätt
fiskevattenägama till godo. Åtgärderna kan komplettera de insatser som
görs av fiskevattenägama. Avgiftsskyldigheten bör därför gälla även
denna kategori fiskande.

Det finns också ett behov av allmänna medel för fiskevård i de stora
sjöarna med allmänt vatten och fritt handredskapsfiske, dvs. i Vänern,

Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Behovet här gäller Prop. 1994/95:231
främst direkta fiskevårdsåtgärder och fisketillsyn.

Längs hela Östersjökusten behöver tillgången stärkas på fisk för alla
kategorier fiskande. Tillrinnande vattendrag och angränsande vatten-
områden är rekryteringsområden inte bara för lax och öring utan också för
bl.a. sik, abborre, gädda och gös. Stora delar har påverkats genom
avsänkning, muddring och dammbyggen. Det behövs biotopvård också i
vattendrag och i inre kustområden. Hittills har utsättningar av lax och
öring förekommit längs kusterna. Andra arter som bör komma i fråga är
gös, ål och älvsik. Åtgärderna kommer alla kategorier fiskande till godo,
inte minst husbehovsfiskarna.

Längs västkusten behöver biotopvård bedrivas för att förbättra
rekryteringen av ungfisk. Genomströmningen i grunda produktiva havs-
vikar har t.ex. påverkats genom anläggning av vägbankar och små-
båtshamnar som lett till igenslamning och syrgasbrist. Med särskilda
insatser här kan rekryteringen och tillväxten öka av bl.a. torsk, öring, ål
och plattfisk, arter som fiskas allmänt.

Det finns alltså flera motiv för att en allmän fiskevårdsavgift omfattar
allt fiske både i insjöar och i havet. Avgiften bör vidare omfatta alla
kategorier fiskande eftersom alla fiskande kan dra nytta av en förbättrad
fiskevård. Sportfiskare ges möjligheter till ett rikare utbyte av sin
fritidsverksamhet. Husbehovsfiskare och yrkesfiskare ges möjligheter till
bättre fångster. Nyttan tillkommer även fiskevattenägama i form av bl.a.
ökade resurser till fiskevård.

Ungdomen behöver stimuleras till att utöva fiske som en del i sitt
friluftsliv. Åldersgränsen för skyldighet att erlägga avgift bör därför fast-
ställas till 18 år.

Utredaren har föreslagit att undantag för erläggande av avgift skall
medges för de renskötande samemas rätt till fiske enligt rennäringslagen
på renbetesfjällen och i lappmarkerna. Motivet härför är att detta fiske
berör en mycket liten grupp som fiskar med stöd av särskilda rättigheter.
Härtill kommer att denna grupp inte behöver betala motsvarande avgift
vid vistelse i Norge. Enligt regeringens uppfattning bör en allmän
fiskevårdsavgift vara generell med så få undantag som möjligt. Detta
underlättar administration och kontroll. Avgränsningsproblem uppstår i det
fall vissa grupper skall undantas från skyldighet att erlägga avgift.
Fiskevård är en angelägenhet i alla vatten, även i de vatten där samema
bedriver frifiske. De renskötande samema behövde tidigare inte betala
jaktvårdsavgift. Denna befrielse är numera borttagen. Mot denna bakgrund
är regeringen inte beredd att undanta de renskötande samemas rätt till
fiske från erläggande av fiskevårdsavgift. Av rättviseskäl bör således
avgift erläggas även av dessa fiskande.

Regeringen föreslår att regleringen av den allmänna fiskevårdsavgiften
sker genom ett bemyndigande i fiskelagen som ger regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer befogenhet att närmare utforma
reglerna för fiskevårdsavgiften.

Den föreslagna regleringen förutsätter att den allmänna fiskevårdsav-
giften lagtekniskt är att betrakta som en avgift och inte som en skatt.
Avgörande för den frågan är bl.a. i vad mån det kan konstateras att det

lämnas ett specificerat vederlag för den enskildes penningprestation. Ges Prop. 1994/95:231
det ett sådant vederlag är det som regel fråga om en avgift i konstitutio-
nell mening, i annat fall är det en skatt.

Den föreslagna fiskevårdsavgiften som företer stora likheter med
jaktvårdsavgiften (se 41 § jaktlagen 1987:259) har till syfte att finansiera
åtgärder för fiskevården. Avgiften skall erläggas av den fiskande som ett
bidrag till statens kostnader på området. Avgiftsmedlens användning
kommer de fiskande till del i form av åtgärder som på olika sätt befrämjar
fiskevården och som därmed skapar goda fiskemöjligheter för den
enskilde. Intäkterna från avgiften som bör disponeras av Fiskeriverket
kommer heller inte att användas för annat än det avsedda ändamålet.
Avgiftsintäkterna skall inte föras upp på statens budget som ett separat
anslag. Fiskeriverket skall årligen i årsredovisningen redovisa inkomster
och utgifter.

Med hänsyn till vad som nu anförts om den motprestation som lämnas
utgör enligt regeringens mening den föreslagna fiskevårdsavgiften, en
avgift i lagteknisk mening.

Avgiftens storlek

Olika kategorier fiskande nyttjar fiskeresursema i olika grad. Fiskevårds-
åtgärdema kommer således de fiskande till del i växlande omfattning. En
fiskevårdsavgift bör därför vara differentierad. Regeringen har för avsikt
att besluta följande med stöd av de nya bestämmelserna. Fiskande som
enbart använder handredskap som inte kräver användning av båt skall
erlägga en avgift på 100 kronor per år. Fiskande som använder andra
redskap än handredskap eller en fiskemetod som kräver användning av båt
skall erlägga en avgift på 250 kronor per år. Denna avgift skall även
berättiga till fiske med handredskap. Den högre avgiften gäller således
även dem som fiskar med trollingmetoden o.dyl. Den som fiskar på eget
vatten skall erlägga en avgift på 100 kronor per år oavsett redskap.
Licensierade yrkesfiskare skall erlägga en avgift på 500 kronor per år.
Fiskeriverket föreslår att begreppet yrkesfiske ges en bredare definition än
den verket använder vid licensgivningen. Det är emellertid olyckligt att
använda olika definitioner på yrkesfiskare. Fiskeriverket skall kunna
besluta om lägre avgifter för andra fiskare än yrkesfiskare exempelvis vid
fiske under en kortare period eller arrangemang där stora grupper fiskande
deltar. En utgångspunkt skall dock vara att avgiften ger ett bidrag till
fiskevården.

5.3 Användning av fiskevårdsmedel

Regeringens förslag: Fiskevårdsavgiftsmedlen skall finansiera
bidrag till förrättningskostnader vid bildande och ombildande av
fiskevårdsområden, fiskevård, utsättning av fisk, information, tillsyn
och administrativ hantering av avgiften.

Utredarens förslag överensstämmer i stort med regeringens förslag. Prop. 1994/95:231
Remissinstanserna: Sveriges sportfiske- och fiskevårdsförbund och

Sveriges fiskares riksförbund är tveksamma till att avgiften skall användas
för serviceanläggningar och liknande. Vattenbrukamas riksförbund anser
att medlen bör kunna användas även för fiskhälsoverksamhet. Statens
naturvårdsverk anser att avgiftsmedel bl.a. skall användas för att finansiera
genomförandet av delar av aktionsplanen för biologisk mångfald.

Skälen för regeringens förslag: Fiskevårdsområdena syftar till att
främja ett ändamålsenligt nyttjande av fisket och möjliggöra en god
fiskevård. Under perioden 1981-1990 har antalet fiskevårdsområden
fyrdubblats till 1 328. Det innebär att 38 % av landets totala sjöareal ingår
i fiskevårdsområden. Fiskekortsförsäljningen har under tioårsperioden i det
närmaste fördubblats till 1 375 000. Riksdagen har tidigare beslutat att
bidrag till bildande av fiskevårdsområde inte får lämnas om
bidragsansökningen har kommit in efter den 1 september 1990. Enligt
Fiskeriverket är medelsbehovet ca 8,5 miljoner kronor för att slutföra
bildandet av de fiskevårdsområden för vilka det har ansökts om bidrag
inom föreskriven tid. Enligt regeringens uppfattning är det angeläget att
dessa fiskevårdsområden bildas snarast. Fiskevårdsavgiftsmedel bör därför
användas för att finansiera bidrag till förrättningskostnader vid bildande
av fiskevårdsområden.

Det är angeläget att det nybildas och ombildas fiskevårdsområden för
att på bästa sätt främja en god fiskevård och öka tillgången på fiskevatten
för allmänheten. Därför bör fiskevårdsavgiftsmedel användas även för att
finansiera bidrag till förrättningskostnader för fiskevårdsområden som
nybildas efter nämnda tidpunkt eller ombildas.

Avgiftsmedlen bör vidare finansiera direkta fiskevårdsåtgärder. Här
avses t.ex. medel till biotopvårdande åtgärder och utsättningar av fisk i
sjöar, vattendrag och kustområdena. Ytterligare exempel är åtgärder för
att stärka beståndet av flodkräfta och bedrivande av fiskhälsoverksamhet.
Det är angeläget att de fiskutsättningar som hittills har bekostats av
prisregleringsmedel kan fortsätta.

Information om genomförda fiskevårdsinsatser såsom exempelvis
utsättningar av fisk är ett viktigt medel för att bibehålla och öka
betalningsvilligheten av avgiften. Avgiftsmedlen bör därför kunna
användas för information m.m. om fiskevård samt för att täcka kost-
naderna för administration av bidragen och avgiften. Medlen bör också
kunna användas för uppföljning och utvärdering av de utförda fiske-
vårdsåt garderna.

En god fiskevård förutsätter att fiskebestämmelsema efterlevs. Dagens
fisketillsyn är otillräcklig främst längs kusterna och i de stora sjöarna med
allmänt vatten, i synnerhet i Vättern och Hjälmaren. Avgiftsmedlen bör
därför kunna användas för att finansiera en förbättrad fisketillsyn.

Utredaren har föreslagit att avgiftsmedel skall kunna användas för
anläggningar och service för sportfisket liksom för utsättningar för s.k.
put-and-take fiske. Utgångspunkten för användning av medel bör
emellertid vara att medlen bidrar till fiskevården. Enligt regeringens
mening bör mot den bakgrunden bidrag inte ges för de angivna ända- 15

målen.

Regeringen avser att årligen till Fiskeriverket ange vissa ramar och Prop. 1994/95:231
riktlinjer för medlens användning. Det är därvid av grundläggande intresse
att långsiktiga åtgärder av bestående karaktär prioriteras och att olika delar
av landet liksom olika grupper fiskande kommer i åtnjutande av de
åtgärder som finansieras via stödet.

Som nämnts tidigare har Fiskeriverket fått regeringens uppdrag att
utarbeta en aktionsplan för biologisk mångfald avseende fisket. Planen
skall redovisas senast den 1 juli 1995. Enligt uppdraget skall planen avse
åtgärder som syftar till att bevara biologisk mångfald och att hållbart
nyttja de biologiska fiskeresursema. De förslag till åtgärder som
Fiskeriverket redovisar i aktionsplanen bör beaktas vid beslut om
användning av avgiftsmedel.

Enligt förordningen (1985:440) om statsbidrag till fritidsfisket får
statsbidrag till fiskevårdsåtgärder som främjar fritidsfisket och servicean-
läggningar för fritidsfiske som är av betydande allmänt intresse lämnas
med högst 50 % eller, om det finns särskilda skäl, högst 70 % av den
godkända kostnaden för åtgärden. Bidragen bör i fortsättningen finansieras
med medel som helt kommer från den föreslagna fiskevårdsavgiften.
Regeringen avser att föreskriva att bidrag skall kunna lämnas med högst
50 % av godkänd kostnad eller, om det finns särskilda skäl, högst 75 %.
Vissa insatser såsom bidrag till fisketillsyn skall kunna finansieras helt av
avgiftsmedel.

5.4 Administrativ hantering av avgiften

Regeringens bedömning: Fiskeriverket bör ansvara för den
administrativa hanteringen av avgiften. Inbetalning bör i första hand
ske via post- och bankgiro till konto som disponeras av
Fiskeriverket. Ett register bör inrättas över dem som har erlagt
fiskevårdsavgift.

Utredarens förslag överensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna är i allmänhet positiva till utredarens förslag.
Riksrevisionsverket saknar i rapporten alternativ till hantering av uppbörd.
Sveriges sportfiske- och fiskevårdsförbund förordar att det upprättas ett
register över dem som erlagt fiskevårdsavgift.

Skälen för regeringens bedömning: Inbetalning av fiskevårdsavgiften
bör i första hand ske- genom post- och bankgiro. Förtryckta
postgiroblanketter bör genom Fiskeriverkets försorg tillhandahållas bl.a.
på postkontor, bankkontor, turistbyråer, försäljningsställen för fiskeut-
rustning och fiskekort och hos båtuthyrare. Försäljare av fiskekort,
turistbyråer, turbåtsskeppare m.fl. bör mot kontant provision kunna
förmedla bevis på erlagd avgift. Provisionen skall fastställas av Fiskeri-
verket.

Sveriges sportfiske- och fiskevårdsförbund har föreslagit att det
upprättas ett centralt register över dem som har erlagt fiskevårdsavgift.

Registret skulle enligt förbundet underlätta uppbörden genom att ett Prop. 1994/95:231
inbetalningskort kan sändas ut till dem som betalat avgiften föregående
år. Regeringen anser i likhet med förbundet att det bör inrättas ett register.

Registret bör föras med hjälp av automatisk databehandling (ADB) och
inrättas som ett s.k. statsmaktsregister genom en förordning.

De totala kostnaderna för Fiskeriverkets och länsstyrelsernas hantering
av avgiftsmedlen kan beräknas till ca 3 miljoner kronor om året.
Kostnader för uppbörd och kontroll bör inte överstiga 5 miljoner kronor
om året och kostnader för information beräknas till ca 3 miljoner kronor
om året. Regeringen har för avsikt att i regleringsbrevet för Fiskeriverket
högstsätta den summa som far disponeras för dessa ändamål.

Den allmänna fiskevårdsavgiften skall inte föras upp på statens budget
som ett separat anslag. Verket bör få disponera de medel som flyter in till
de ändamål som angivits under avsnitt 5.3. Redovisningen skall ske i
årsredovisningen.

5.5 Beslut om medlens användning

Regeringens bedömning: Hos Fiskeriverket inrättas ett särskilt råd
som fattar de övergripande besluten om medlens användning.
Länsstyrelserna beslutar om fördelningen av medel på regional nivå.

Utredarens förslag överensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna är i allmänhet positiva till utredarens förslag.
Fiskeriverket anser att Kommunförbundet bör utse en representant i rådet.
Statskontoret föreslår att även naturvården bör vara representerad i rådet.
Svenska kommunförbundet föreslår att rådet bör förstärkas med
fiskeribiologisk forskningskompetens. Sveriges sportfiske- och fiske-
vårdsförbund föreslår att Statens naturvårdsverk bör vara representerat i
rådet. Sametinget anser att det bör bildas grupper på regional och lokal
nivå med uppgift att besluta om medlens användning. Naturvårdsverket
anser att det är motiverat att verket får föreslå en representant i rådet.

Skälen för regeringens bedömning: Berörda organisationer på fiskets
område bör ha det avgörande inflytandet över avgiftsmedlens användning
inom de av regeringen fastställda ramarna. Därför bör det till
Fiskeriverket knytas ett särskilt råd som i verkets ställe beslutar om
medlens användning i stort. Ett liknande råd finns redan hos Fiskeriverket
för konsumentfrämjande åtgärder på fiskets område. Avsikten är att rådet
skall bestå av verkets generaldirektör som ordförande och ytterligare fyra
ledamöter som utses av regeringen. Sveriges sportfiske- och
fiskevårdsförbund, Sveriges fiskevattenägareförbund och Sveriges fiskares
riksförbund kommer att få föreslå var sin representant i rådet. Den femte
ledamoten bör företräda allmänna naturvårdsintressen.

Rådets huvuduppgift skall vara att besluta om fördelningen av medel till
centrala ändamål. Hit räknas medel för större utsättningar liksom
administration, information, utbildning samt åtgärder och utredningar där

2 Riksdagen 1994295. 1 saml. Nr 231

det nationella intresset dominerar. Rådet skall årligen lägga fast en
nationell plan för hur medlen skall användas. Planen skall redovisas för
regeringen. Rådet skall vidare efter samråd med länsstyrelserna besluta
om årliga regionala ramar som disponeras av länsstyrelserna.

Det är angeläget att besluten om medlens användning så långt möjligt
har en regional förankring. Därför bör merparten av besluten fattas av
länsstyrelserna. Länsstyrelserna skall i första hand besluta om bidrag för
bildande och ombildande av fiskevårdsområden samt bidrag till fiskevård
där det regionala intresset dominerar. Även fisketillsynen i form av
fisketillsynsmän är en regional angelägenhet. Länsstyrelserna skall
samråda med berörda organisationer på länsnivå innan beslut om bidrag
fattas. Länsstyrelserna kommer att få svara för kontroll, uppföljning och
ekonomisk redovisning m.m. av sina beslut om medel. Fiskeriverket
kommer att få svara för uppföljning av effekterna av de beslutade
fiskevårdsåtgärdema.

5.6 Tillsyn och sanktioner

Regeringens förslag: Den som ertappas med att fiska utan att ha
betalat avgift bör åläggas att betala dubbel årsavgift för det bedrivna
fisket. Avgiftskontroll skall ske inom ramen för den ordinarie
fisketillsynen som i dag utförs av Kustbevakningen, polisen och de
fisketillsynsmän som förordnas av länsstyrelserna.

Utredarens förslag överensstämmer i stort med regeringens förslag och
bedömning.

Remissinstanserna: Riksrevisionsverket har påpekat att en fiskevårds-
avgift innebär kontrollsvårigheter. Statskontoret anser att efterlevnaden av
en allmän fiskevårdsavgift framstår som omöjlig att kontrollera. Sveriges
fiskevattenägareförbund har pekat på kontrollsvårigheter. Kustbevakningen
anser att det bör införas en kontrollavgift, i stället för böter, som bör
tillfalla fiskevården.

Skälen för regeringens förslag: Fisketillsynen till havs, i kustvattnen
och i Vänern och Mälaren sköts till största delen av Kustbevakningen.
Polisen övervakar fisket vid kusterna och i flera av de stora sjöarna.
Fisketillsynsmännen, som förordnas av länsstyrelserna, övervakar fisket
utefter kustema och i insjöar. Avgiftskontrollen bör ske inom ramen för
denna ordinarie fisketillsyn. Det bör inte innebära några svårigheter att
kontrollera om fiskevårdsavgiften har erlagts i samband med kontroll av
giltigt fiskekort eller om fisket bedrivs efter tillåtna arter, med tillåtna
redskap eller på tillåtna tider.

Dagens fisketillsyn är dock otillräcklig på många håll. Detta gäller
särskilt på allmänt vatten i de inre skärgårdsområdena och i de stora
sjöarna. Till havs och på enskilt vatten finns det i allmänhet en bättre
fungerande kontroll. Detta gäller särskilt i områden som har aktiva
fiskevårdsområdesföreningar. Bidrag till bildande av fler fiskevårdsom-

Prop. 1994/95:231

råden bör därmed medföra en förbättrad kontroll. Det bör vidare kunna Prop. 1994/95:231
antas att fiskevattenägamas kontroll på enskilt vatten i fortsättningen även
kommer att omfatta avgiftskontrollen.

Fisketillsynen kan behöva förstärkas i samband med att det införs en
fiskevårdsavgift genom att den ordinarie kontrollen utökas. Detta bör i så
fall ske genom att antalet frivilliga tillsynsmän förordnade av
länsstyrelserna utökas. Fiskekontrollen i de stora sjöarna är viktig.

En allmän fiskevårdsavgift förutsätter att någon form av sanktion träffar
den som ertappas med att fiska utan att ha betalat avgift. I annat fall kan
betalningsfrekvensen bli oacceptabelt låg. Den påföljd som normalt
förekommer för den slags överträdelse det är fråga om är ett lägre
bötesstraff. Enligt regeringens mening bör emellertid ett mindre
ingripande alternativ väljas. Den som ertappas med att inte ha betalat
avgift bör åläggas att betala dubbel årsavgift för det bedrivna fisket.
Praktiskt kan ett sådant åläggande hanteras på så sätt att den som har till
uppgift att utföra kontroll av fiskebestämmelsema - polis, tjänstemän vid
kustbevakning eller fisketillsynsmän - anmodar den ertappade fiskaren att
betala fiskevårdsavgiften och överlämnar ett inbetalningskort med den
förhöjda avgiften.

Regeringen avser att följa upp hur systemet med avgiftsuppbörden
fungerar.

6 Laxfisket

Vid sekelskiftet fanns naturlax i ett 40-tal svenska älvar. Efter vatten-
kraftsutbyggnaden återstår nu endast 19 älvar (inkl, bifloder) med
naturligt lekande lax. Av dessa rinner 14 ut i Östersjön och utgör basen
för fortsatt förekomst av naturreproducerad lax. Den största laxälven i
Östersjöbäckenet är Tomeälven, som gemensamt förvaltas av Sverige och
Finland genom den Finsk-svenska gränsälvskommissionen. Mörrumsån är
den sydligaste laxälven och därmed den mest produktiva per ytenhet. I
Finland finns en älv med naturlax och i övriga östersjöländer sex större
älvar med naturlekande lax.

Odling av lax

För utbyggnad av vattenkraft krävs enligt vattenlagen (1983:291) tillstånd
av vattendomstol. I dessa domar har kraftföretagen ålagts att kompensera
ingreppen i älvarna främst genom odling och utsättning av lax. Det var
i samband med att kraftverksföretag skulle börja kompensationsodla lax
som Laxforskningsinstitutet i samarbete med kraftindustrin utarbetade en
teknik för att odla utvandringsmogna laxungar i stor skala. Under slutet
av 1940-talet kom utsättningarna i gång. Dessa kompensationsodlingar
förlädes oftast vid de älvar där utsättning skulle ske, eftersom det redan
från början ansågs att kompensation skulle ske med material från den
egna älven. Kompensationsodlingen i Sverige svarar i dag för utsättning

av ca 2 miljoner laxar årligen i Östersjön till en kostnad av ca 40 miljoner Prop. 1994/95:231
kronor.

Villkoren i en tillståndsdom som meddelats enligt vattenlagen eller äldre
vattenrättslig lagstiftning kan omprövas av vattendomstol efter viss tid.
Vid omprövningen kan domstolen bl.a. föreskriva att tillståndshavaren
vidtar skadeförebyggande och skadekompenserande åtgärder genom att
t.ex. bygga fisktrappor eller sätta ut fisk.

Matfiskodlingar av lax förekommer inte i Sverige. Av laxfiskarna odlas
för konsumtion så gott som uteslutande regnbåge.

Odling innebär ett onaturligt urval som minskar den naturliga genetiska
variationen hos fisken. Denna olägenhet kan dock delvis motverkas
genom en väl utvecklad odlingsmetodik. Den höga överlevnaden av ungar
och det onaturliga urvalet medför att odlad lax på sikt får sämre förmåga
till naturlig anpassning.

M74

Reproduktionsstörningar i form av avsevärt förhöjd dödlighet hos nykläckt
laxyngel upptäcktes i en kompensationsodling vid Norrlandskusten år
1974. En serie symptom knutna till slutet av ynglets utveckling kunde
iakttas. De följdes av en snabb och ofta hög dödlighet kort efter det att
symptomen blivit synliga. Störningarna förmodades vara miljörelaterade
och sjukdomen fick namnet M74. Överdödligheten har sedan dess varierat
cykliskt, men tenderat att öka successivt.

År 1992 skedde en dramatisk ökning av dödligheten. I vissa odlingar
dog upp till 90 % av laxynglen. Dödligheten låg år 1993 högre vilket far
till följd att kompensationsutsättningama av smolt år 1995 inte kan
fullföljas. År 1994 var dödligheten av samma storleksordning. Omfattande
undersökningar utförda med s.k. elfiskemetodik har visat att tätheten av
laxungar i de orörda vattendragen minskat mycket markant från år 1992,
från Torne älv i norr till Mörrumsån i söder. Det föreligger emellertid
svårigheter att beräkna dödligheten hos den naturreproducerande laxen,
men det mesta tyder på att dödligheten har varit ungefär densamma såväl
hos material från de naturreproducerade älvarna som i odling. Endast
Östersjölax har drabbats av M74. Syndromet har inte kunnat konstateras
hos stammar på västkusten eller i Vänern.

De tre senaste årgångarna av Östersjölax har således drabbats särskilt
hårt av M74 och erfarenheten från avelsfisken hösten 1994 ger ingen
indikation på att år 1995 skulle bli avsevärt annorlunda. Risken för de
olika naturreproducerande laxstammamas existens är därför överhängande
om ingen lösning nås inom en snar framtid.

M74 kan knytas till yngel från honor som efter uppväxt återkommer
från södra Östersjön för lek. Lax som även som vuxen hållits i odling ger
dock en frisk avkomma. Det finska odlingsprogrammet bygger på en
sådan modell och har därför inte drabbats av sjukdomen. Vilda stammar
i Finland är däremot utsatta för samma dödlighet som de svenska.

Forskning om lax

Jämfört med annan fiskeriforskning inom landet intar forsknings- och
undersökningsverksamheten i fråga om lax en särställning genom att det
finns ett särskilt, artinriktat institut, Laxforskningsinstitutet (LFI),
samfinansierat av Fiskeriverket och vattenkraftintressentema. I övrigt
bedrivs FoU-verksamhet med anknytning till laxfrågor vid flera universi-
tetsinstitutioner, främst vid Lantbruksuniversitetets (SLU:s) vatten-
bruksinstitution i Umeå samt vid Fiskeriverkets sötvattenslaboratorium
och utredningskontoret i Luleå.

FoU-verksamheten styrs bl.a. av förhållandet att endast omkring 10 %
av Östersjöns laxbestånd är naturreproducerande medan resten härrör från
odling. Detta ställer särskilda krav på beståndsuppskattningama vilka
ligger till grund för studier om beskattningsmönster, bevarandefrågor,
odlingens långsiktiga inverkan m.m.

Regleringen av laxbestånden bygger på en långsiktig undersök-
ningsverksamhet. För kust- och havsområdena utförs den av LFI medan
laxens sötvattensfas, reproduktion och smoltutvandring i de outbyggda
älvarna följs av Fiskeriverkets utredningskontor, främst genom elfiske-
undersökningar. Vid LFI görs också undersökningar som syftar till att ge
kunskap om bästa sättet att bevara och förvalta den genetiska mångfalden.
Vidare bedrivs vid LFI forskning om lax i odling.

För att utveckla alternativa metoder att beskatta laxen i Östersjön och
för att minska fisketrycket på den naturligt reproducerande laxen pågår
försök med s.k. fördröjd utsättning. Vidare finns det ett omfattande
program för märkning av lax som skall ge kunskap om vandringsvägar,
beskattningsmönster m.m.

Grundforskningen om lax vid SLU omfattar bl.a. yngelbiologi hos olika
laxpopulationer, faktorer som styr tidig könsmognad, övergångsfasen från
yngel till smolt, beskattningsstrategier, tillväxt och överlevnad, relation
mellan ålder och storlek samt studier av genetisk variation.

Vid Fiskeriverkets försöksstation i Älvkarleby studeras hur odlingen
förändrar laxens egenskaper. Vid Umeå universitet görs socioekonomiska
undersökningar för att belysa laxfiskets värde ur ett regionalt perspektiv.

Bland viktiga forskningsbehov kan nämnas undersökningar av laxens
första tid i havet, det s.k. postsmoltstadiet, en period som är avgörande för
beståndets storlek. Det har varit svårt att studera denna fas i laxens
livscykel. Nya märkningsmetoder, som emellertid är kostsamma, gör det
nu möjligt att undersöka även denna del av laxens utveckling.

Ett omfattande forskningsprogram har satts i gång i syfte att klarlägga
orsakerna till M74. Arbetet har organiserats som ett särskilt projektområde
"Reproduktionsstörningar hos Östersjöfisk" inom Naturvårdsverket. Det
finansieras gemensamt av Naturvårdsverket, Fiskeriverket, Världsnatur-
fonden, Vattenfall och Skogs- och jordbrukets forskningsråd (SJFR). Den
årliga budgeten är på omkring 3 miljoner kronor och projektet är planerat
att pågå i fyra år, men nivån 3 miljoner kronor är inte garanterad för
kommande år. Forskningsprojektet berör bl.a. sjukdomsutveckling och
kliniska symptom, metoder för tidig diagnos, hur odlingstekniska föränd-
ringar kan minska dödlighet, hur vilda laxbestånd påverkas, om samband

Prop. 1994/95:231

finns mellan M74 och reproduktionsstörningar hos andra fiskar i Östersjön Prop. 1994/95:231
samt faktorer, som kan vara orsaken till M74 i Östersjöns olika delar.

Ett nordiskt samarbetsprojekt kring M74 pågår. Detta projekt syftar till
att beskriva och förklara reproduktionsstörningar hos fisk i nordiska
vatten.

Genbank för lax

För att trygga de vilda laxbestånden bygger Fiskeriverket upp en genbank
med avelsbesättningar med hjälp av antingen elfiskade ungar eller rom
från 15 laxstammar från Torne älv till Mörrumsån. Avelsmaterialet hålls
i tre odlingar. Som en ytterligare säkerhetsåtgärd har mjölke tagits for
djupfrysning.

För de odlade älvarna har överenskommelse träffats med vattenkraft-
intressenterna om att i odling hålla kvar en årgång postsmolt för att ge
möjlighet till att komplettera avelsbesättningar. Vidare skall sperma från
50 laxar per älv frysas in varje år under fem år. Kan kraftbolagen inte
uppfylla sina skyldigheter att sätta ut smolt skall de betala in ett belopp
till Fiskeriverket, som motsvarar smoltunderskottet. Denna "Laxrädd-
ningsfond" kommer att användas till åtgärder för laxstammamas beva-
rande.

Fördröjd utsättning

S.k. fördröjd utsättning innebär att laxsmolt sätts ut i havet i kassar.
Därigenom skyddas de under de första kritiska månaderna i havet som
infaller under sommaren. Först på hösten släpps de fria i havet. Med
denna metod ökar överlevnaden och därmed det ekonomiska utbytet.
Särskilt ekonomiskt lönsam blir metoden när man kan sätta ut ettårig i
stället för tvåårig smolt. Fördröjd utsättning bör vara fördelaktig för
naturlekande lax eftersom havsfisket på blandade bestånd kan minskas. En
arbetsgrupp inom ramen för Fiskerikommissionen för Östersjön konstate-
rade vid ett möte i februari 1994 att fördröjd utsättning kan innebära
betydligt lönsammare produktions- och fångstmönster.

Det svenska laxfisket

På västkusten finns naturlekande lax i bl.a. Ätran, Örekilsälven, Stensån,
Fylleån, Säveån och Rolfsån. I vattendrag som Lagan och Nissan görs
utsättningar. Fångsten av lax i kust- och älvfiske längs västkusten har på
senare år uppgått till ca 40 ton. I Vänern finns ett svagt bestånd av
naturlax. Utsättning av smolt i insjöar görs i nämnvärd omfattning endast
i Vänern och Vättern. Laxfisket i Vänern har på senare år uppgått till
drygt 70 ton och i Vättern till drygt 40 ton.

Fisket i de utbyggda älvarna på ostkusten består i dag till stor del av
avelsfiske. Det sker i s.k. fasta fisken eller som notdragning eller nätfiske

nedströms första vandringshindret. Det svenska älvfisket efter lax uppgick Prop. 1994/95:231
år 1993 till drygt 100 ton.

Kustfisket längs ostkusten är nästan helt inriktat på lekvandrande lax.
Det är särskilt viktigt for fiskare utmed Norrlandskusten. Fisket sker längs
kusterna och i älvmynningarna. Laxfallor är det vanligaste redskapet. I
Bottniska viken används i liten skala förankrade linor med krokar vid
kustfisket efter lax. Fångsterna i kustfisket har på senare år uppgått till i
medeltal ca 360 ton. Sedan slutet av 1980-talet har kustfisket ökat
beroende på bl.a. större smoltutsättningar, god tillväxt i havet samt ett
minskat fiske i södra Östersjön.

Omkring år 1960 togs ca två tredjedelar av Östersjöns laxfångster i
havsfisket. Numera är havsfiskets andel något högre. Detta fiske har
minskat sedan slutet av 1980-talet dels beroende på ökad konkurrens på
marknaden från norsk odlad lax, dels till följd av fiskekvotbesluten i
Fiskerikommissionen för Östersjön.

Huvuddelen av havsfångsten av lax i Östersjön sker med drivgam under
perioderna september-november och mars-juni. Drivgamen - eller
drivnäten - är ofta 6-8 m djupa och används 10-30 stycken. Varje båt får
i Östersjön maximalt använda 21 km drivnät. Fisket med drivlinor är
vanligare på vintern. Krokar agnade med strömming eller skarpsill hänger
ner från 3-25 m långa tafsar.

Internationell reglering av laxfisket i Östersjön

Efter andra världskriget, då laxbestånden var goda, ökade laxfisket så
kraftigt att Sverige år 1953 lade fram förslag om att Östersjöfisket efter
lax skulle regleras. En laxkonvention undertecknades år 1962 av Sverige,
Danmark och Västtyskland. Är 1973 kom länderna runt Östersjön överens
om en konvention som omfattade allt fiske i Östersjön. Den
undertecknades i Gdansk år 1974. Sekretariatet - International Baltic Sea
Fishery Commission (IBSFC) - har sitt säte i Warszawa.

Det kanske viktigaste regleringsinstrumentet utgörs av årliga totalkvoter
eller Total Allowable Catch (TAC) som fastställts för lax sedan år 1991.
Totalkvoten fastställs mot bakgrund av den vetenskapliga rådgivningen
från Internationella havsforskningrådet (ICES). Den fördelas på de länder
som har kustvatten i Östersjön. För år 1991 uppgick kvoten till 3 350 ton,
år 1992 till 3 550 ton, år 1993 till 650 000 laxar, år 1994 till 600 000
laxar och år 1995 till 500 000 laxar. Dessa totalkvoter avser egentliga
Östersjön. Därutöver fastställs en totalkvot för Finska viken där endast
Finland, Estland och Ryssland fiskar. Totalkvoten uppgick år 1994 till
120 000 laxar och till samma antal för år 1995.

En starkt bidragande orsak till att totalkvoter infördes var nedfiskningen
av laxbeståndet på 1980-talet till följd av det fria fisket i den s.k. vita
zonen. Fisket där beräknas under åren 1984-1987 ha uppgått till närmare
30 % av all den lax som fångades i egentliga Östersjön. Är 1988 gjordes
en gränsöverenskommelse mellan Sverige och Sovjetunionen om vita
zonen, vilket ledde till att även andra länders laxfiske i zonen kunde
regleras.

Den internationella regleringen av laxfisket i Östersjön omfattar också Prop. 1994/95:231
Warszawa-kommissionens regler om försommarfredning, minimimått för
lax och för maskstorlekar, antal och storlek på nät samt antal och
utformning av krokar. Försommarfredningen är viktig för den naturre-
producerande laxen eftersom den återvandrar tidigare än den odlade. Ett
problem är dock att tiden för återvandringen varierar mellan åren, främst
beroende på variationer i vattentemperaturen.

Nationell reglering av laxfisket i Östersjön

Sedan år 1982 har Fiskeriverket utfärdat föreskrifter om skydd för lax och
öring. Målsättningen har för laxens del varit att åstadkomma ett gott
skydd för den naturreproducerande laxen samtidigt som ett fiske medges
efter den lax som inte behöver skyddas. Regleringarna har främst
inneburit införande av fredningstider och fredningsområden, men
redskapsbegränsningar, minimimått och reglering av fiskeredskapens
utformning förekommer också. Är 1983 infördes för naturlaxälvama längs
Norrlandskusten föreskrifter till skydd för de naturreproducerande
bestånden och ffedning av mynningsområdena. Generella föreskrifter
infördes också i bl.a. Blekinge och Kalmar län för att skydda naturrepro-
ducerande bestånd i Mörrumsån och Emån. I Västerbottens och Norrbot-
tens län infördes år 1987 en generell fredning för lax och öring den
15 oktober-den 31 december samt totalförbud för vissa fiskeredskap.

Under åren 1992 och 1993 skärptes regleringarna. För Norrlandskusten
infördes generella fredningsperioder under försommaren liksom förbud
mot fasta redskap högre än 1,5 m under samma period (vissa dispenser
för yrkesfisket kunde dock ges). För de tre nordliga kustlänen infördes
ännu strängare bestämmelser vid fiske med nät och fasta redskap. I hela
Bottenhavet och Bottenviken har det införts förbud mot att använda
drivgam och förankrade flytgam.

Fiskeriverket beslutade i november 1994 om inskränkningar i såväl
kust- och älvfisket som havsfisket efter lax. Havsfisket är förbjudet fr.o.m.
den 1 december 1994 t.o.m. den 31 mars 1995. Laxfisket i Emån och
Mörrumsån är förbjudet fr.o.m. den 1 januari t.o.m. den 31 mars 1995 och
i naturlaxförande älvar och älvmynningar är fiske förbjudet under hela år
1995. Fiske med handredskap är tillåtet t.o.m. den 9 augusti 1995.
Beslutet är en uppföljning av Fiskeriverkets skrivelse till regeringen i maj
1994.

Reglering inom EU av laxfisket i Östersjön

Inom ramen för EU:s fiskeripolitik fastställs hur totalkvoter fördelas
mellan medlemsländerna genom den relativa stabiliteten, regler om
fiskeansträngning (effort), redskap, kontroll m.m. EU har hittills följt de
rekommendationer om totalkvoter samt de regler som fastställts av
Warszawa-kommissionen. Sveriges andel av lax-TAC:n för Östersjön
fastställdes i medlemskapsförhandlingama till 36,435 % av EU:s kvot.

Förvaltningen av de naturreproducerande laxbestånden i Östersjön Prop. 1994/95:231
berörs även av EU:s s.k. habitat-direktiv. Det syftar till att bevara den
biologiska mångfalden genom att skydda biotoper liksom växt- och
djurarter. Laxen förekommer dels på en lista med arter som skall bevaras
genom områdesskydd (habitat), dels som en art som kräver särskilda
skyddsåtgärder. Genom fiskelagen, naturresurslagen och vattenlagen samt
de övriga åtgärder som vidtagits for att skydda laxen uppfyller Sverige
sina förpliktelser i enlighet med detta direktiv.

EU bekostar i enlighet med ett avtal från år 1979 mellan Sverige och
EG om vissa åtgärder i syfte att främja laxproduktion i Östersjön vissa
utsättningar av lax som Sverige gör. I avtalet stipuleras att Sverige skall
genomföra åtgärder for reproduktion i syfte att upprätthålla ett till-
fredsställande laxbestånd inom den svenska fiskezonen i Östersjön.
Ersättningen från EU skall täcka de svenska myndigheternas faktiska
kostnader for uppfödning, märkning och utsättning av den mängd smolt
som är nödvändig for framställning av den mängd lax som motsvarar den
icke ömsesidiga kvot som Gemenskapen tilldelats i den svenska
fiskezonen for det år under vilket bidraget beviljats. Bidraget har
fastställts årligen under parternas överläggningar om fiskekvoter. För år
1993 uppgick ersättningen till 9 miljoner kronor och for år 1994 till
knappt 7,5 miljoner kronor. I anslutningsavtalet anges det att bidrag skall
ges under en treårsperiod. Storleken på bidraget skall bestämmas for ett
år i taget och är ännu inte fastställt for år 1995.

Finskt laxfiske

Finland har sedan ett tiotal år gjort årliga utsättningar på 1,5-2 miljoner
smolt, dvs. utsättningar i ungefar samma storleksordning som Sveriges.
Stora investeringar har gjorts i den omfattande och ökande utsättnings-
verksamheten.

För att skydda den naturreproducerande laxen har Finland infört olika
fiskebestämmelser under 1980- och 1990-talen, bl.a. minskning av antalet
platser för fiske med fasta redskap i Bottenviken, reglering av premiären
för laxryssjor efter islossningen samt förlängt fångstförbud for fiske med
drivgam i egentliga Östersjön.

I förhållande till de totalkvoter som beslutats av Warszawa-kommissio-
nen har Finland under senare år överfiskat kraftigt. För åren 1991 till
1993 har överfisket uppgått till 113 %, 89 % resp. 142 %, dvs. fisket har
enligt fangststatistiken varit dubbelt så stort som de tilldelade kvoterna.
Finland har medgivit svårigheter med rapportering och kontroll, varför det
inte kan uteslutas att det verkliga överfisket varit ännu större. Den
totalkvot som fastställdes av Warszawa-kommissionen for år 1994
accepterades inte av Finland. Finland har inom Warszawa-kommissionens
ram sökt om tillåtelse att utöver den beslutade kvoten fa bedriva s.k.
terminalfiske, riktat mot odlad lax.

Från den 1 april 1994 gäller en ny finsk förordning som skall begränsa
laxfisket i finsk fiskezon. Den förbjuder havsfiske med drivgam i

• 25

Bottenhavet och Bottenviken under vissa tider under försommaren Prop. 1994/95:231
(utanför 4 sjömil), och kustfisket med laxfällor regleras ytterligare.

Finland har genom sitt medlemskap i EU en fast andel av EU:s totala
laxkvot i Östersjön. Medlemskapet innebär vidare att EU:s kontrollför-
ordning skall tillämpas. Denna ställer höga krav på kontroll och
redovisning av fångsterna. Finland har ett undantag för laxen i EU:s
habitatsdirektiv. Däremot har Finland undertecknat FN-konventionen om
biologisk mångfald.

Målsättningar och åtgärder för laxfisket

Frågan om laxfisket behandlades av riksdagen mera samlat senast med
anledning av regeringens prop. 1984/85:143 Om vissa frågor på fiskets
område. De då minskande lekbestånden i laxälvama och det därav
följande behovet av åtgärder för uppbyggnad av naturlaxbestånden bildade
utgångspunkt för de begränsningar av havsfisket i Östersjön som föreslogs
och som riksdagen sedermera fastställde att Sverige internationellt skulle
arbeta för. Försöken med s.k. fördröjd utsättning skulle fortsätta.
Dessutom skulle laxfisket i älvar och längs kusterna begränsas.
Forskningen kring laxfisk skulle ägnas särskild uppmärksamhet.

Ett övergripande mål har sedan dess varit att förena ett svenskt laxfiske
med nödvändigheten av att bevara laxstammar och bestånd för ett
långsiktigt hållbart framtida fiske. Detta har tagit sig uttryck i den nämnda
nationella regleringen av laxfisket liksom det svenska agerandet i
internationella sammanhang, främst i Warszawa-kommissionen, genom
vars beslut en minskning och reglering av laxfisket kommit till stånd,
först genom en reglering av den s.k. vita zonen, sedan genom att en
totalkvot för lax har fastställts.

Under den nittonde sessionen med Warszawa-kommissionen i september
1993 försökte Sverige begränsa nästkommande års laxkvot. Såväl svenska
undersökningar som en rapport om bl.a. M74 från ICES utgjorde
argument för denna hållning. EU gick på Sveriges linje, men minskningen
från år 1993 blev förhållandevis liten, endast 50 000 laxar. Totalkvoten
för år 1994 fastställdes till 600 000 laxar. Sverige försökte vidare få till
stånd en sommarfredning i Bottenviken, vilket Finland inte kunde
acceptera. Det svenska förslaget om fredningsområden i älvmynningar
kunde kommissionen inte heller enas om.

På svenskt initiativ tillsattes en arbetsgrupp för att studera biologiska,
ekonomiska och legala aspekter på s.k. fördröjd utsättning i syfte att
bedöma förvaltningsmetodens värde. Arbetsgruppens rapport visade på
positiva biologiska och samhällsekonomiska effekter. Gruppen beslutade
att föreslå insamlande av mer information om ekonomiska aspekter,
experiment med fördröjd utsättning samt riktade en uppmaning till ICES
att bedöma denna förvaltningsmetod. Arbetsgruppen föreslog även att
Warszawa-kommissionen skulle be HELCOM att särskilt studera
eventuella effekter av Östersjöns miljö på förekomsten av M74 hos laxen
och därefter informera Warszawa-kommissionen. Miljöministrarna

uppmanade vid HELCOM:s möte i början av mars 1994 Warszawa- Prop. 1994/95:231
kommissionen att överväga åtgärder for att skydda den vilda laxen.

Regeringen uppdrog i mars 1994 åt Fiskeriverket att utvärdera de
åtgärder som vidtagits för att skydda den naturreproducerande laxen i
Östersjön och lämna förslag till handlingsplan för det fortsatta arbetet. I
maj redovisades uppdraget. Fiskeriverket gjorde bedömningen att det enda
som kan rädda de hotade vildlaxstammama med nuvarande M74-situation,
är en långtgående reduktion av fisket på vild lax. Verket bedömde vidare
att även om ensidiga svenska åtgärder kan ge betydande effekter, särskilt
vad gäller kust- och älvfisket, krävs i praktiken internationell samordning
av begränsningarna för att dessa skall få erforderlig omfattning och bli
accepterade av de fiskande. Verket bedömde att omedelbara åtgärder
behövdes för att vildlaxen skulle kunna skyddas. Sverige borde inom
Warszawa-kommissionen verka för överenskommelser om att kraftigt
reducera laxkvotema för år 1994 och år 1995. Om detta inte lyckades
borde Sverige överväga ett ensidigt agerande, t.ex. att avsluta höstfisket
den 15 oktober. Vidare föreslog Fiskeriverket bl.a. avlysning under år
1994 och år 1995 av fisket i samtliga älvar med naturlekande lax i
Norrbottens, Västerbottens och Västemorrlands län samt i de befintliga
fredningsområdena utanför dessa älvar. Ersättning föreslogs utgå till
drabbade yrkesfiskare. Verket pekade därutöver bl.a. på metoden med
fördröjd utsättning. Dessutom redovisade Fiskeriverket att man etablerat
genbanker, vilket dock inte skulle ses som ett alternativ till att skydda de
vilda laxstammama.

Regeringen delade i sitt beslut den 2 juni 1994 Fiskeriverkets be-
dömning av allvaret i situationen för den naturreproducerande laxen i
Östersjön. I beslutet sades att kraftfulla åtgärder behövs för att förbättra
situationen, exempelvis i form av fangstbegränsningar och forsknings-
och undersökningsinsatser. Regeringen överlämnade till Fiskeriverket att
med stöd av fiskeförordningen besluta om de föreskrifter som behövs och
avsåg att inom Warszawa-kommissionen kraftfullt verka för en
begränsning av havsfisket efter lax redan under år 1994.

Vid den tjugonde sessionen av Warszawa-kommissionen begärde
Sverige att som särskild punkt på agendan fa ta upp frågan om förbud
mot allt kust- och havsfiske från den 15 oktober 1994. Försöken att nå
enighet om att stoppa laxfisket i Östersjön före årets slut misslyckades
dock. Vid sessionen framförde HELCOM:s representant miljöministrarnas
uppmaning till Fiskerikömmissionen att skydda den vilda laxen. ICES
rekommendation för år 1995 var totalstopp för kust- och havsfiske.
Sverige redovisade den allvarliga situationen för vildlaxen och EU
förordade en gradvis minskning av kust- och havsfisket. Sverige föreslog
en halvering av totalkvoten för år 1995 till 300 000 laxar. Övriga länder
ville emellertid inte minska fisket under år 1995. Rekommendationen om
TAC för år 1995 i egentliga Östersjön blev slutligen 500 000 laxar, dvs.
en minskning med 100 000 laxar. Sverige har reserverat sig mot detta
beslut. I och med inträdet i EU blev emellertid denna reservation formellt
inte av något värde.

På svenskt initiativ beslutades vidare vid mötet med Warszawa- 27

kommissionen att ett arbets gruppsmöte skulle hållas i Sverige i juni 1995

för att diskutera och formulera olika strategier och mål för förvaltning och Prop. 1994/95:231
nyttjande av både naturligt reproducerad och odlad lax med hänsyn tagen
till biologiska, ekonomiska och sociala faktorer samt fördelning av
kostnader för produktionen av smolt. Mötet avser att samla både
vetenskapsmän och administratörer.

Regeringens bedömning

Situationen för den naturreproducerande laxen i Östersjön är mycket
allvarlig. Till tidigare problem med högt fisketryck och miljöstörningar
har kommit sjukdomen M74. De åtgärder som fram till år 1991 vidtogs
för att rädda den naturlekande laxen hade givit en positiv utveckling, bl.a.
till följd av begränsningar av fisket samt en generellt sett förbättrad
miljösituation i Östersjön. Sjukdomen M74 fanns visserligen sedan
tidigare i Östersjön, men det var först år 1992 som överdödligheten blev
alarmerande hög. I motsats till östersjölaxen har inte laxen i Västerhavet
eller i Vänern drabbats av sjukdomen.

Vid FN-konferensen om miljö och utveckling år 1992 undertecknade
Sverige konventionen om biologisk mångfald. Därigenom åtog sig Sverige
att bevara den biologiska mångfalden. Således måste förutsättningarna för
laxen att överleva som art, inkl, dess genetiska variation, säkerställas. Det
innebär bl.a. att den naturliga vandringen upp i outbyggda älvar måste
kunna fortgå och att de enskilda stammamas genetiska variation ges
förutsättningar att bevaras. Odling och utsättning måste ske på ett sådant
sätt att det inte hotar de naturliga stammarna.

Vid kontakter med den finska regeringen har framkommit att den gör
delvis andra bedömningar av begreppet biologisk mångfald än Sverige.
Genom en genetiskt riktig odling kan inomartsvariationen enligt finsk
mening bibehållas.

Dessa skilda synsätt har inte bara teoretiska utan även praktiska
konsekvenser. De svenska åtgärderna syftar till att de naturreproducerande
laxstammama skall klara sig utan ingripande från människan annat än i
form av förbättrade möjligheter till naturlig reproduktion. För ut-
sättningsändamål använder Sverige och Finland olika odlingstekniker. Den
svenska metoden, som används för kompensation i utbyggda älvar, går ut
på att laxen så långt som möjligt genomgår samma livscykel som en
naturreproducerad lax, medan den finska innebär att även avelslaxen hålls
i bassänger och därmed inte utsätts för ett naturligt urval i samma
utsträckning. Framför allt innebär detta att den inte vandrar ner till södra
Östersjön. Som tidigare redovisats är det i samband med födointag i södra
Östersjön som laxen ådrar sig sjukdomen M74. Svenska och finska
experter har under våren 1995 tillsammans gått igenom och redovisat
gemensamma uppfattningar om synen på genetiska frågor, bl.a. vad avser
odlingsmetodik.

I den krissituation som råder för den naturreproducerande laxen har
Fiskeriverket börjat bygga upp en genbank med material från laxstammar
från de outbyggda älvarna. Fiskeriverket betonar att detta är avelsmaterial

som kan komma att användas för att förstärka de naturreproducerande Prop. 1994/95:231
laxstammama vid en nödsituation.

Såväl den svenska som den finska utsättningen - båda är ungefar lika
omfattande och helt dominerande i Östersjön - finansieras till stor del
genom ålägganden i vattendomar, som det kan vara svårt att ändra
villkoren i. Från svensk sida är det särskilt angeläget att de finska
kompensationsutsättningar som mest påverkar det svenska laxfisket sker
på ett sätt som inte riskerar att skada den naturligt reproducerande laxen.

Av gemensamt intresse för Sverige och Finland är Torne älv som
förvaltas av den Finsk-svenska gränsälvskommissionen. Tomeälven är en
av de viktigaste älvarna i Östersjön med naturreproducerande lax. Vid
kontakter med Finland har Sverige påtalat den fara för älvens laxbestånd
som den omfattande utsättningen från finsk sida medför för den natur-
reproducerande laxen i älven. En gemensam översyn av gränsälvs-
överenskommelsen och därtill hörande fiskestadga pågår. I detta arbete
kommer Sverige att ta upp möjligheterna att reducera de finska ut-
sättningarna.

Regleringen av fisket efter lax skiljer sig ur fiskeripolitisk synvinkel
radikalt från i stort sett all annan reglering då de bestånd som beskattas
till mer än 90 % består av odlad fisk. Målet att bevara de naturreprodu-
cerande laxstammama avser således endast en ringa del av Östersjöns hela
laxbestånd, medan den lax som utgör basen i laxfisket till helt
övervägande del kommer från odlade bestånd.

Regleringen av laxfisket i Östersjön berör även en rad andra aspekter
på fiskeripolitiken än bevarandet av den biologiska mångfalden. Det rör
sig om fördelningen av fiske mellan norra och södra Sverige, mellan
yrkesfiske, huvudsakligen bedrivet med drivnät och kroklinor i södra
Östersjön, yrkes- och binäringsfiske med fasta redskap längs kusten samt
sportfiske, inte minst i form av ett turistfiske.

För att rädda den naturreproducerande laxen krävs en minskning av
beskattningen av de blandade bestånden, i första hand i södra Östersjön,
förbud mot fiske på de renodlade vildlaxbestånden samt ett intensivt fiske
riktat mot den odlade laxen, bl.a. för att förhindra att den sprider sig till
de älvar som har naturreproducerande laxbestånd.

För att minska fisket på de blandade bestånden krävs internationella
uppgörelser som innebär att alla Östersjöstaters fiskare kraftigt reducerar
sitt fiske på dessa bestånd. Detta är anledningen till att Sverige har drivit
frågan under flera år, först i syfte att etablera en totalkvot för Östersjön
för laxfiske, och nu senast för att halvera fisket efter lax från 600 000 till
300 000 laxar under innevarande år. Totalkvoten fastställdes till 500 000
laxar. I och med att Sverige och Finland från årsskiftet är medlemmar i
EU blir vi tvungna att acceptera den fastställda kvoten liksom
fördelningen mellan medlemsländerna. Finland delar den svenska
bedömningen att ett minskat laxfiske krävs i Östersjön, men anser att
minskningen måste ske successivt.

EU:s fiskeripolitik påverkar laxfisket även på andra sätt. Sverige ingår
numera i EU:s delegation vid Warszawa-kommissionens sessioner.
Sverige avser dock att fullt ut driva frågorna inom ramen för de nya
förutsättningar som gäller för fiskeripolitiken i Östersjön. Sverige avser

även att kraftfullt verka for att diskussioner mellan EU:s Östersjöstater Prop. 1994/95:231
kommer till stånd i syfte att skapa en gemensam EU-politik for Östersjön.

Sverige står i juni 1995 värd for en arbetsgrupp under Warszawa-
kommissionen som med inriktning på höstens session skall penetrera
laxfrågan. Syftet är att åstadkomma mer långtgående lösningar som
långsiktigt kan ge ett uthålligt och biologiskt riktigt fiske.

Inom EU diskuteras ett generellt forbud mot drivgarnsfiske, även i
Östersjön. Regeringen står därvid fast vid den svenska positionen från
medlemskapsförhandlingama, nämligen att fiskereglema för Östersjön
skall fastställas av Warszawa-kommissionen och inte av EU. På så sätt
kommer reglerna att omfatta alla fiskande i Östersjön.

Ett alternativ till att kraftigt minska havsfisket efter lax är att avsevärt
minska utsättningarna. Denna åtgärd måste, for att bli verkningsfull, ske
genom att såväl svenska som finska utsättningar minskar. Finland anser
sig inte kunna ändra inriktningen på sin odlingsverksamhet så att en snabb
reduktion kan komma till stånd.

Fisket i kustvatten och i älvar regleras huvudsakligen genom nationella
bestämmelser. Fiskeriverket har meddelat sådana bestämmelser som
innebär långtgående begränsning av fisket i och utanför de naturreprodu-
cerande älvarna. Det bör även i fortsättningen vara Fiskeriverkets uppgift
att följa utvecklingen på laxområdet och vidta de nationella åtgärder som
bedöms nödvändiga.

Vid sidan av de akuta åtgärder som här redovisats krävs mer långsiktiga
insatser. Stora resurser har avsatts för laxforskningen. Dessa resurser är
långt större än insatserna inom något annat område inom fiskforskningen.
Ansvariga instanser är bl.a. Naturvårdsverket, Fiskeriverket,
Laxforskningsinstitutet och Skogs- och jordbrukets forskningsråd. De
akuta problem som finns på laxområdet härrör från M74. Den allvarliga
situation denna sjukdom orsakat motiverar att forskningen under
överskådlig tid kan hållas kvar på en hög nivå. De omprioriteringar som
krävs bör i första hand ske inom laxforskningen. Även omprioriteringar
från annan typ av fiskforskning kan komma att bli aktuella. EU:s
forskningsplan för fisk har särskilt nämnt forskning om kopplingen mellan
miljön och fiskens tidigaste utvecklingsstadier.

Jordbruksdepartementet Prop. 1994/95:231

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 24 maj 1995

Närvarande: statsrådet Sahlin, ordförande, statsråden Hjelm-Wallén,

Peterson, Thalén, Freivalds, Persson, Tham, Schori, Heckscher,

Hedborg, Andersson, Winberg, Uusmann, Nygren, Sundström,

Johansson

Föredragande: statsrådet Winberg

Regeringen beslutar proposition 1994/95:231 Allmän fiskevårdsavgift
m.m.

Rättsdatablad

Prop. 1994/95:231

Författningsrubrik

Bestämmelser som in- Celexnummer för bak-

för, ändrar, upphäver omliggande EG-regler

eller upprepar ett
normgivningsbemyndi-

gande

Lag om ändring i fiske-
lagen (1993:787)

32 a, §

Sammanfattning av generaldirektör Per Wramners Prop. 1994/95:231
rapport, "Utformning av allmän fiskevårdsavgift", av
den 9 januari 1995.

Utredaren konstaterar att det finns ett stort och ökande behov av fiskevård
som hittills inte har tillgodosetts på grund av medelsbrist. Mot denna
bakgrund föreslår utredaren att det införs en allmän fiskevårdsavgift.
Avgiften bör i princip erläggas av alla fiskande över 18 år. Avgiften bör
gälla för allt fiske på allmänt och enskilt vatten i insjöar och i havet.

Utredaren föreslår att avgiftsskyldigheten undantas för de renskötande
samemas frifiske enligt rennäringslagen på renbetesfjällen och i lapp-
markerna. Detta fiske berör en mycket liten grupp som fiskar med stöd
av särskilda rättigheter. Gruppen är undantagen från skyldigheten att
erlägga motsvarande fiskevårdsavgift vid vistelse i Norge.

För fiske med enbart handredskap föreslås en avgift på 100 kr per år
eller 40 kr per vecka. För fiske med andra redskap föreslås en avgift på
250 kr per år. Denna avgift bör berättiga även till fiske med handredskap.
För licensierade yrkesfiskare föreslås en avgift på 500 kr per år. Utredaren
motiverar den högre avgiften för yrkesfiskare med att fångstema är större
och att delar av yrkesfisket är beroende av utsättningar av fisk.

Utredaren föreslår att det knyts ett särskilt råd till Fiskeriverket som
beslutar om avgiftsmedlens användning. Medlen bör i första hand
användas för bidrag till bildande av fiskevårdsområden, fiskevård,
utsättning av fisk och fisketillsyn.

Uppbörden av avgiften bör enligt utredaren ske genom inbetalning på
förtryckta postgiroblanketter på posten, turistbyråer, m.m. Fiskeriverket
bör ansvara för uppbörd och förvaltning av avgiftsmedlen. Av kost-
nadsskäl bör något register över erlagda avgifter inte upprättas.

Kontroll av att fiskevårdsavgiften har erlagts bör ske inom ramen för
den ordinarie fisketillsynen vilken i dag utförs av Kustbevakning, polis
och fisketillsynsmän utsedda av länsstyrelsen. Fisketillsynen bör förstärkas
med medel från fiskevårdsavgiften.

3 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 231

Förteckning över remissinstanser och sammanställ- Prop.
ning över remissyttrandena över rapporten "Utform-
ning av en allmän fiskevårdsavgift" av den 9 januari
1995.

Refererade delar av remissyttrandena är i huvudsak ordagrant återgivna.

I stort sett har alla som har yttrat sig tagits med i sammanställningen men
det är de mest representativa yttrandena som återges vid resp,
frågeställning.

Remissinstanserna

Efter remiss har yttranden över rapporten avgetts av Fiskeriverket (FiV),
Riksrevisionsverket (RRV), Statskontoret, Riksskatteverket (RSV),
Statistiska centralbyrån (SCB), Svenska kommunförbundet, Kustbe-
vakningen (KBV), Sveriges fiskevattenägareforbund, Sveriges sportfiske-
och fiskevårdsförbund, Sveriges fiskares riksförbund (SFR) och Same-
tinget.

Statens naturvårdsverk (SNV), Bo Amfjell Njajta, Norra Bohusläns
producentorganisation, FiskevårdsområdesfÖreningar inom Värnamo,
Gnosjö, Vaggeryd, Sävsjö, Växjö, Alvesta och Ljungby kommuner, Owe
Åberg, Vattenbrukamas riksförbund (VRF), Bolmens fiskevårdsområdes-
forening, Top 10 Fishing Sweden, Lars Olsson, Ulricehamns fritidsfiskare,
Svenska samemas riksförbund (SSR) och Rånnavägssjöns
fiskevårdsområdesforening har kommt in med yttranden.

1 Avgiftens omfattning

Fiskeriverket delar i huvudsak utredarens förslag till hur en allmän
fiskevårdsavgift skall utformas. Särskilt viktigt är att den utformas och att
medlen hanteras och användes på ett sätt som ger stor acceptans av de
som bedriver fiske i någon form och skall erlägga avgiften. Under
remisstiden har synpunkter framförts till Fiskeriverket främst från fiske-
vårdsområden och fiskevattenägare. Den främsta kritiken mot förslaget är
att fisket i enskilt vatten skall avgiftsbeläggas och särskilt där fiskevårds-
områden redan är bildade.

Fiskeriverket delar helt utredarens uppfattning och förslag om vilka som
skall omfattas av en allmän fiskevårdsavgift. Med anledning av de
invändningar som framförts från fiskevattenägarhåll mot att avgiften även
skall omfatta dem är det viktigt att även här påpeka att hittills tillgängliga
statliga medel för fiskevård till stor del använts for bildande av fiske-
vårdsområden och till service- och fiskevårdsåtgärder i sötvatten. De sista
två åren har hela det statliga anslaget till fiskevård använts till bildandet
av fiskevårdsområden. Av förslaget framgår också att medlen från en
allmän fiskevårdsavgift även i framtiden kommer fiskevattenägama till del
genom bidrag till bildande av fiskevårdsområden men även kommer

1994/95:231

bidrag till biotopåtgärder, serviceåtgärder med all säkerhet även fiske- Prop. 1994/95:231
vattenägare till del. En viktig åtgärd, som det finns stort behov av inom
fiskevårdsområdena, är information om och utbildning i fiskevård.

Statskontoret: Föreliggande utredning bygger på tidigare utredningar i
frågan där det alternativ till anslagsfinansiering av fiskevården som
framförts är att införa en obligatorisk avgift för alla som fiskar, dvs. enligt
modellen brukaren, nyttjaren betalar. Statskontoret saknar en bedömning
av alternativa finansieringskällor. När det gäller en reproducerande
naturresurs som fisk vars livsmiljö påverkas av flera andra faktorer än
fiske är det inte självklart att brukarprincipen bör tillämpas. Att få utnyttja
vattnen och att få fiska är kollektiva nyttor och i dessa fall kompliceras
betalningsansvar och avgiftssättning av olika intressenters behov och krav.
Fiskevård är för närvarande enligt fiskelagen i första hand fiskevattenägar-
nas ansvar. Genom fiskekortförsäljning kan fiskevattenägama finansiera
åtgärder, dvs. ägaren står för vård av sin egendom och kan mot betalning
upplåta egendomen till andra. Eftersom prissättningen är fri bör det vara
möjligt att ta ut en summa som täcker visst fortlöpande underhåll.
Utjämning mellan olika geografiska områden skulle kunna organiseras
genom vattenägamas organisationer. Vattnen där fisken lever används
också för andra ändamål än fiske och utsätts för påverkan av annat slag.
Det finns således intressenter avseende vattnen som har olika och inte
alltid förenliga intressen. Att införa en allmän fiskevårdsavgift skulle
möjligen lösa behovet av pengar, men inte ge rätt incitament då det gäller
ansvaret för den biologiska resursen. En analys utifrån perspektivet
kollektiv nyttighet hade tillfört värdefullt beslutsunderlag vid valet av
finansieringsmodell för fiskevården. Fiske ingår inte i allemansrätten.
Enligt Naturvårdsverket kommer troligen inte heller någon sådan
utvidgning i den utredning som för närvarande pågår. Emellertid har
fritids- och sportfiske många paralleller till allemansrätten genom att
människor under visst ansvar och genom att följa vissa regler ges
möjlighet att fritt vistas i naturen och nyttja naturresurserna. Statskontoret
anser att en allmän fiskevårdsavgift, som lägger en stor del av ansvaret
för underhållet av en naturresurs och dess miljöbetingelser på den
enskilde, inte är förenlig med svensk sedvanerätt. Jämförelser med andra
länder vars innevånare inte har samma möjligheter på grund av en annan
tradition och sedvanerätt samt andra förutsättningar (geografiska och
beståndsmässiga) då det gäller yrkesfisket såväl som sportfisket kan vara
intressanta, men kan inte utan anpassning bilda modell för en svensk
finansieringsmodell. Då det gäller finansieringsmodeller för vård av
reproducerande naturresurser finns det anledning att följa det arbete som
påbörjats med införande av en skogsvårdsavgift och där utgångspunkten
är att branschen betalar. Utredaren utgår i sin utredning från finansierings-
behovet utan att det är klarlagt vilka mål som avses nås eller inom vilken
tidssikt åtgärder avses vidtas. Statskontoret har noterat att Fiskeriverket
har fått regeringens uppdrag att utarbeta en aktionsplan för biologisk
mångfald avseende fisket. Denna plan skall beskriva åtgärder som syftar
till att bevara den biologiska mångfalden bl.a. genom ett hållbart nyttjande
av fiskeresursema. Vidare har fiskelagen kompletterats så att det blir möj-

ligt att föreskriva miljökonsekvensbeskrivningar för att bedöma inverkan Prop. 1994/95:231
på miljön av fiskemetoder och utsättande av fiskarter. Statskontoret
förutsätter att även det motsatta - nämligen att beskriva inverkan av annan
verksamhet på fisket blir möjlig. Genom dessa åtgärder skulle det också
bli möjligt att kunna sätta långsiktiga mål för biotopvården såväl som för
fiskevården. Vidare uttalas i regeringens skrivelse 1994/95:120 Miljön
vårt gemensamma ansvar att det är väsentligt att inrikta fiskeripolitiska
insatser så att varken den ekologiska balansen eller fiskerinäringen hotas.
Även om sport- och husbehovsfisket inte är en direkt del av fiskerinäring-
en torde även dessa aktiviteters inverkan på den biologiska balansen
behöva bedömas i samband med den tidigare nämnda aktionsplanen
varvid även värdet för rekreation och turism bör bedömas. I bedömningen
av den framtida finansieringen av fiskevården bör även hänsyn tas till
medel från EU:s fonder. Statskontoret finner sammantaget att ett beslut
om finansieringskällor för fiskevården bör uppskjutas till dess aktionspla-
nen för biologisk mångfald utarbetats. Först därefter kan finansieringsbe-
hov och finansieringskällor bedömas samt finansieringen fördelas på ett
sådant sätt att olika intressenter bär sin del av kostnaden. Statskontoret
anser att förslaget till utformning av en allmän fiskevårdsavgift är ett i
alla avseenden omöjligt administrativt system. När det gäller detaljerna i
förslaget vill vi anföra följande synpunkter. Vi ifrågasätter om det är
rimligt att införa en allmän avgift med så vaga kontrollrutiner att endast
50% av medlen förväntas inflyta. Det torde vara rimligare att i så fall
beteckna avgiften som frivillig.

Statistiska centralbyrån konstaterar att frågan om utformningen av en
allmän fiskevårdsavgift endast marginellt berör statistikfrågor varför SCB
avstår från att lämna synpunkter på rapporten. Som kommentar kan dock
påpekas att om ett register över betalande upprättas innebär detta att
urvalsdragningar i samband med statistiska undersökningar om fritids-
fisket skulle kunna förenklas och effektiviseras.

Svenska kommunförbundet tillstyrker att en allmän fiskevårdsavgift
införs på av utredaren föreslagen nivå. Syftet med avgiften måste vara att
förbättra fisket för alla kategorier fiskare oavsett om de fiskar i sjöar,
rinnande vatten eller hav.

Kustbevakningen kan ansluta sig till uppfattningen att det behövs pengar
för fiskevårdande åtgärder, men är mycket tveksam till den föreslagna
utformningen av fiskevårdsavgiften. Från de synpunkter Kustbevakningen
har att beakta avstyrks förslaget i dess nuvarande form. Kustbevakningen
begränsar sitt yttrande i huvudsak till kontroll- och tillsynsfrågorna. Enligt
regeringens beslut bör en allmän fiskevårdsavgift införas "under förut-
sättning att ett system kan introduceras som garanterar en effektiv
administration och kontroll". Utredningen har därför haft i uppdrag att
särskilt belysa bl.a. kontroll- och sanktionsfrågor. Av 5 kap. 5 § för-
ordningen (1994:1716) om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen
framgår att Kustbevakningen skall kontrollera efterlevnaden av be- 36

stämmelser om fiske till sjöss och vid landning av fisk. Uppgiften är till

sin natur polisiär och utövas med stöd av lagen (1982:395) om Kustbe- Prop. 1994/95:231
vakningens medverkan vid polisiär övervakning (nedan förkortad LKP).

Lagen tillämpas när Kustbevakningen bedriver övervakning till havs och
i kustvattnen samt i Vänern och Mälaren för att hindra brott mot
föreskrifter i lagar och andra författningar som gäller bl.a. fiske. Bortsett
från Vänern och Mälaren bedriver alltså myndigheten ingen fisketillsyn
i sötvatten. Kustbevakningen instämmer i utredarens uppfattning att
grunden för en bra beståndsvård och ett bra fiske är att rådande fiskebe-
stämmelser efterlevs. Fisketillsyn är därmed en av grundpelarna för
naturresursen fisk som är basen för yrkes-, husbehovs- och sportfiske.
Tillsynens stora betydelse i detta sammanhang har myndigheten beaktat
i sin planering av verksamheten. Den övergripande planeringen sker i
samråd med Fiskeriverket. Kustbevakningens övervakningsverksamhet
utgör en inte oväsentlig del av den totala fisketillsynen till havs, längs
våra kuster och i de två stora sjöarna. Minst 16 bevakningsfartyg är i
verksamhet dygnet runt året om. Havfiskeövervakning inkl, landnings-
kontroller samt fiskeövervakning vid särskilt viktiga reproduktionsom-
råden tillhör myndighetens högprioriterade bevakningsuppgifter. Under
budgetåret 1993/94 avsattes inemot 20% av den totala övervakningstiden
för fiskeövervakning. Räknat i tid rör det sig om ca 27 600 fartygstimmar
eller ca 110 600 mantimmar. Utöver detta kommer omkring 350 timmars
övervakning med kustbevakningsflyget. Härtill kommer den tillsyn som
Polisen svarar för främst i insjövatten. Samhället lägger alltså ner
betydande resurser på att via tillsyn slå vakt om landets fiskresurser.
Dessutom utför även fiskevattenägare samt särskilt förordnade tillsynsmän
viss kontroll. Mot denna bakgrund ter sig den på flera ställen i rapporten
upprepade uppgiften att fisketillsynen är dålig eller obefintlig något
förvånande. Såvitt Kustbevakningen kunnat finna ger utredningen inte
något belägg för att tillsynen skulle ha så dålig kvalité som påstås.
Kustbevakningen konstaterar att den föreslagna avgiften är differentierad
i flera avseenden, dels såvitt gäller fiskarens ålder (över 18 år), dels
fiskets art (handredskap, husbehovsfiske och yrkesfiske) och dels
fisketiden (handredskap per år eller vecka). Det kan diskuteras om kravet
därmed kan sägas vara uppfyllt, speciellt som differentieringen kommer
att medföra åtskilliga praktiska problem i övervakningen. Kustbevak-
ningen är ytterst tveksam till om förslaget om uppbörd och administration
av avgiften är enkel och inte kräver uppbyggnad av en ny byråkrati.
Möjligen kan man, såvitt avser kontrollen, utgå från att det inte behöver
byggas upp nya strukturer för att klara den. Kontrollsystemet innebär dock
en ytterligare belastning på rättsväsendet. Förslaget med straffsanktioner
för denna typ av handlingar kan också ifrågasättas när samhället kanske
snarare borde öka sina ansträngningar att avkriminalisera olika beteenden
och pröva andra sanktionsmöjligheter. Utredningen förutsätter att bl.a.
Polisen och Kustbevakningen skall öka sina insatser för att kontrollera att
de fiskande erlägger sina fiskevårdsavgifter. Vilka ytterligare eller alterna-
tiva resurser myndigheterna förväntas avsätta för denna uppgift framgår
inte. Med den trängda ekonomi som samtliga myndigheter i landet lever
under i dag måste alla nytillkommande uppgifter noga vägas mot andra 37

uppgifter. Exempelvis har Kustbevakningen genom Sveriges medlemskap

4 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 231

i EU numera att svara för en utvidgad gränskontroll till sjöss, en Prop. 1994/95:231
traktatsgrundad uppgift som sker inte bara för svenska intressen utan för
hela unionens räkning. EU-medlemskapet medför även att Sverige
omfattas av ett nytt omfattande gemensamt regelverk för fisket som skall
kontrolleras. Kontrollen av en fiskevårdsavgift kan visserligen sannolikt
ofta ske i samband med andra kontroller och ingripanden till sjöss. Innan
det nya läget med gränskontroller och EU:s fiskeregler hunnit stabilisera
sig vore det likväl inte rätt att helt utesluta att det kan bli problem att
sköta avgiftskontrollen på den nivå som utredningen tycks förutsätta.

Till detta måste man också lägga den fortsatta rättsliga hanteringen när
någon ertappas med att inte ha betalat sin avgift. Sedan Kustbevakningen,
och i förekommande fall Polisen, vidtagit de åtgärder som ankommer på
dem, skall ansvarsfrågan prövas av åklagare och, om den misstänkte
nekar, även av domstol. Kustbevakningen ifrågasätter starkt om rätts-
väsendet skall belastas med dessa ärenden. Kustbevakningen anser alltså
att åtminstone två av de grundläggande krav utredningen själv ställt upp
knappast kan anses uppfyllda.

Till en början kan det konstateras att alla fiskande enligt förslaget inte
skall betala fiskevårdsavgift. Ungdomar under 18 år föreslås slippa
av giftsplikten. Kustbevakningen sympatiserar starkt med denna tanke, men
måste samtidigt konstatera att detta undantag öppnar möjligheter att
kringgå bestämmelserna, vilket kan medföra kontrollproblem. Ett bland
flera exempel på sådana problem uppstår om den som faktiskt håller i ett
handredskap eller lägger ut husbehovsfiskeredskap inte fyllt 18 år men en
äldre medföljande person, utan att utge sig som fiskande, mer eller mindre
aktivt medverkar i fisket. Är den äldre då avgiftspliktig? Utredningen
konstaterar bl.a. att undantag alltid ger upphov till kontroll- och av-
gränsninsproblem och fortsätter: "Det enda undantag från avgiftsskyldig-
heten, som föreslås, gäller de renskötande samemas frifiske enligt
rennäringslagen på renbetesfjällen och i lappmarkerna." I de föreslagna
författningstexterna finns dock - utöver ungdomar under 18 år -
ytterligare undantag för dels utländsk yrkesfiskare och dels den som fiskar
med dispens eller på uppdrag. Just dessa två undantag från en avgiftsplikt
kan sannolikt kontrolleras relativt lätt, förutsatt att undantaget framgår av
själva dispensen. I övrigt bör, från kontrollsynpunkt, inga ytterligare
undantag medges.

Sveriges fiskevattenägareförbund avstyrker införandet av en allmän
fiskevårdsavgift, av flera skäl som utvecklas här nedan. Dels är avgiften
ett ingrepp i en växande och alltmer självbärande näring som redan i dag
omsätter betydande belopp. Dels finns så stora praktiska och moraliska
problem med uppbörd, kontroll och efterlevnad att den eventuella
betalningsvilja som kan finnas i början efterhand uteblir. En allmän
fiskevårdsavgift synes också medföra omfördelningseffekter mellan olika
kategorier fiskande och landsdelar i en omfattning som svårligen låter sig
motiveras hos dem som upplever sig som förlorare i systemet. Därtill kan
ifrågasättas om det är ekonomiskt försvarbart att via generella avgifter
tillföra fiskesektom medelstillskott i den storleksordning som omnämnts 38

i utredningen. Risken är därvid stor att medlen hamnar inom en svällande

byråkrati eller går till andra för fiskevården främmande ändamål. Prop. 1994/95:231
Förbundet vänder sig också mot att avgiften föreslås bli hanterad över
statsbudgeten. Konstruktionen ger antydningar om att avgiften i praktiken
kan komma att behandlas som en skatt vilket skulle minska tilltron till
systemet. Alternativet till att införa en allmän fiskevårdsavgift är att
upphäva det fria handredskapsfisket som infördes år 1985 samt att
förändra möjligheterna att avgiftsbelägga fiske på allmänt vatten eller
alternativt - där så är lämpligt - låta de allmänna vattnen kunna ingå i
fiskevårdsområden med möjlighet att sälja fiskekort. Genom ett sådant
förfaringssätt skapas möjligheter att via fiskekortsintäkter tillföra
fiskevården nödvändiga medel. Därtill görs fiskerättsägare och lokalbe-
folkningen delaktiga i fiskevårdsarbetet vilket skulle förstärka den
samlade resursinsatsen vad gäller fiskevård, satsningar på fisketurism
m.m. Om en allmän fiskevårdsavgift - trots förbundets kritiska inställning
- ändå införs, måste den utformas så att ägare och förvaltare av den
resurs som beläggs med avgift får ett avgörande inflytande på medlens
fördelning. Att ägare och förvaltare av fiskevattnen kan motiveras blir
avgörande för hur systemet kommer att utfalla och det är avgörande för
hur förbundets tvungna medverkan i så fall kommer att bli.

Sveriges sportfiske- och fiskevårdsförbund är i grunden positiva till
införandet av en allmän fiskevårdsavgift. Emellertid anser vi att den nu
framlagda rapporten från Per Wramners sida har sådana brister att den
allvarligt äventyrar möjligheten att erhålla tillräcklig acceptans och
betalningsvillighet hos den stora grupp människor som ska erlägga den
föreslagna fiskevårdsavgiften. För att den stora andelen sportfiskare skall
acceptera avgiften måste minst två grundläggande krav uppfyllas.
Inbetalda medel skall ovillkorligen i allt väsentligt återgå till fiskevården
i form av konkreta insatser av bestående karaktär för främjande av fisket
och fiskbestånden. För att säkerställa att influtna medel används i form av
konkreta insatser av bestående karaktär för främjande av fisket och
fiskbestånden måste den grupp som skall besluta om medlens användning
ha en bred sammansättning där berörda organisationer finns företrädda
liksom en bred vetenskaplig kompetens inom områdena fiskeribiologi och
miljövård. Om inte dessa två grundläggande krav tillgodoses riskerar den
allmänna fiskevården snabbt att hamna i vanrykte, med åtföljande låg
betalningsvillighet bland den fiskande allmänheten. Avgiften kommer kort
och gott att betraktas som ännu en statlig pålaga eller skatt, som inte
genererar några positiva värden tillbaka till alla dem som fiskar.

Sveriges fiskares riksförbund delar utredarens uppfattning om behovet
av en särskild fiskevårdsavgift för att klara de nödvändiga kostnaderna för
olika fiskevårdsinsatser, av vilka vi särskilt vill framhålla utsättningar av
fisk och fisketillsyn. Utsättningar har de senaste åren genomförts för ca
9 miljoner kronor årligen med stöd av prisregleringsmedel, en möjlighet
som numera upphört. Viktiga arter som satts ut är framför allt ål, laxfiskar
och gös. Även har försök gjorts med hummer och plattfiskar och under
de allra senaste åren har också arbetats med förstärkningsutsättningar av 39

torsk i Östersjön och på västkusten.

Sametinget: Regeringen har i beslut den 16 juni 1994 uppdragit åt Prop. 1994/95:231
Jordbruksverket och Sametinget att gemensamt göra en utvärdering av det
nya upplåtelsesystemet bl.a. för det fria fisket på samemas mark ovan
odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Utvärderingen, vad gäller fisket,
kommer att till stor del belysa det fria fiskets inverkan på rennäring,
fiskevård m.m. Utvärderingen skall vara slutförd i april 1996.

Sametinget noterar i utredningsrapporten att undantag från allmän
avgiftsskyldighet föreslås gälla för samemas fiske enligt rennäringslagen
på renbetesfjällen och i lappmarkerna. Tinget erinrar att det avgiftsfria
fisket skall omfatta samtliga medlemmar i skogs- och fjällsamebyar på
vatten som finns inom resp, sameby. Grunden för sådan ordning är bl.a.
att fisket sedan urminnes tid ingått som odelbar del i den samiska
näringen.

Vattenbrukarnas riksförbund har i princip inget att erinra mot att en
avgift införs. Syftet med avgiften, att få fram medel till fiskevård,
bedömer vi som förnuftigt.

2 Avgiftens storlek

Fiskeriverket: Förslaget om en differentierad avgift tillstyrkes. Även
avgifternas storlek som förslaget är utformat tillstyrkes. Fiskeriverket är
däremot tveksam till om differentieringen av handredskapsavgiften är
tillräcklig för de önskemål som framförts av Top Ten Fishing och som
man hänvisat till i utredningen. Fiskeriverket föreslår att det även införs
ett dagkort, alternativt 24 timmarskort för handredskapsfiske å 15 kr samt
ett gruppkort för upp till 15 personer å 200 kr per dag, alternativt 24
timmar. I fråga om förslaget till avgift för yrkesmässigt fiske kan detta
tolkas så att det är den som har yrkesfiskelicens som skall erlägga 500 kr.
I utredningen redovisas att antalet yrkesfiskare är knappt 4 000. Fiskeri-
verket har fram to.m. den 30 januari 1995 utfärdat 3 230 fiskelicenser
varav 427 är s.k. avvecklingslicenser. Enligt Fiskeriverket bör alla som
bedriver yrkesfiske erlägga avgift alltså även de som inte har licens. Med
nuvarande ordning behöver enbart skepparen på en båt ha licens.

Kustbevakningen: Den differentierade avgiften, speciellt den lägsta
handredskapsavgiften, kan bli svår att kontrollera. Bevisen om avgiften
måste utformas på sådant sätt att det, otvetydigt och med beständig text,
framgår för vilken period avgiften har erlagts. För att avgiftssystemet skall
bli tillförlitligt måste det finnas en allmän förankring om fiskevårdsav-
giften hos de fiskande, i annat fall kan bl.a. kontrollproblemen bli mycket
stora. Inom handredskapsfiskegruppen finns avsevärda skillnader i
fångstkapaciteten exempelvis mellan den som använder metspö och en
trollingfiskare. Även av giftsskillnaden mellan fångstintensiva handredskap
och andra redskap kan förmodas möta visst motstånd.

Sveriges fiskevattenägareförbund: Beträffande avgiftens utformning och Prop. 1994/95:231
storlek har förbundet inget att invända mot den föreslagna årsavgiften for
sportfiskare annat än att veckoavgiften bör utsträckas till att gälla för
minst två veckor eller helst en månad. Detta för att åstadkomma en
tidsharmonisering mellan fiskevårdsområdesföreningar, försålda turist-
fiskekort och den statliga fiskevårdsavgiften.

Vad rör nätfiske på allmänt vatten förefaller avgiftsnivån väl avvägd.
Däremot är det orimligt att fiskerättsägare som fiskar med nät eller andra
redskap t.ex. kräftburar på eget vatten skall erlägga 250 kr i allmän
fiskevårdsavgift. Detsamma gäller för andra fiskande på enskilt eller
samfält vatten.

Sveriges fiskares riksförbund tillstyrker förslaget om differentierad
avgift för olika slag av fisken. När det gäller avgiften för yrkesfiske, som
förutsättes inkludera även handredskapsfiske, anser förbundet att den skall
bestämmas till 300 kr. Detta är en mycket viktig fråga för förbundet. Som
jämförelse skall nämnas att i Danmark tas ingen avgift ut av yrkesfiskare.
SFR anser att det bör starkt övervägas att fiske som bedrivs med stöd av
enskild äganderätt ej skall avgiftsbeläggas. Denna fråga bör analyseras
utifrån flera utgångspunkter eftersom den utgör en viktig förklaring till
den negativa inställning som flera riksdagspartier har intagit. SFR anser
också att trollingfiske skall jämställas med husbehovsfiske i avgiftshänse-
ende och ej klassas som handredskapsfiske. Avgiften för trollingfiske bör
således fastställas till 250 kr. Vi vill påpeka att trollingfiske ej betraktas
som handredskapsfiske när det gäller allmänhetens fria fiske med
handredskap på enskilt vatten. I rapporten föreslås att avgift skall betalas
av alla fiskande över 18 år. SFR anser att denna åldersgräns är för högt
satt (i 1991 års utredning föreslogs en åldersgräns på 15 år). Förbundet
föreslår att åldersgränsen för att erlägga fiskevårdsavgift sättes till 16 år.

3 Avgiftens användning

Svenska kommunförbundet anser att avgiftsmedlen i första hand bör
användas för fiskevårdsåtgärder och då särskilt till att skydda naturligt
reproducerande fiskstammar. I andra hand bör fisketillsynen intensifieras.
Särskilt bör olovligt fiske med fasta redskap beivras. Den del av medlen
som avsätts för administration vid Fiskeriverket och länsstyrelserna bör
minimeras.

Införs en fiskevårdsavgift är det enligt Kommunförbundets mening
väsentligt att fiskevårdande åtgärder vidtas snarast så att fiskare som betalt
avgiften ser att effektiva fiskevårdande åtgärder vidtas. Detta skapar
trovärdighet och bör leda till att antalet betalande efterhand ökar.

Sveriges sportfiske- och fiskevårdsförbund: Det bör mycket tydligt
redovisas att fiskevårdsmedlen i första hand är avsedda för att möjliggöra
ett effektivt fiskevårdsarbete i landet. Det är i första hand därför som
avgiften har kommit till. Att medel från fiskevårdsavgiften också används

till bildande av fiskevårdsområden, kraftigt utvidgad och förbättrad Prop. 1994/95:231
fisketillsyn, informations- och utbildningsverksamhet ligger helt i linje
med önskemålet om ett gott fiskevårdsarbete. Men, att som utredaren
föreslår att fiskevårdsmedlen också fritt skall kunna användas för
byggande av parkeringsplatser, båtar, hamnar, bryggor och vindskydd
samt vägvisning och renhållning är förbundet ytterst tveksamt till. Dessa
åtgärder kan i och för sig främja tillgängligheten och bekvämligheten i
samband med t.ex. sportfiske, men kan knappast hänföras till åtgärder
som har med fiskevård att göra. Stor restriktivitet bör alltså råda med att
använda fiskevårdsmedel till åtgärder som ej har med fiskevård eller
direkt förbättrande möjligheter för det rekreativa fisket att göra. Förbundet
är direkt avvisande till att bidrag från fiskevårdsmedlen skall kunna
användas för fiskeutsättningar av "Put-and-take"-karaktär eller stödutsätt-
ningar av torsk och rödspätta etc. Målet med ett effektivt fiskevårdsarbete
är ju att fiskarna skall ges biologiska och ekologiska möjligheter att själva
reproducera sig på ett naturligt sätt. En viktig utgångspunkt för all
utsättningsverksamhet är att den är biologiskt försvarbar och utgör en del
i det beståndsvårdande arbete som Fiskeriverket enligt regeringens
uppdrag skall ha ansvaret för. Ett rent stödutsättande av fisk för att
upprätthålla ett onormalt högt fisketryck kan ej sägas vara god fiskevård.

Snarare är det en omfördelning av medel från avgiftsbetalare så att företag
skall kunna fortsätta att utöva ett till resursen icke anpassat fiske. Om de
som i huvudsak skall betala fiskevårdsavgiften kommer att bli varse att
merparten av de pengar som de betalat in i form av en allmän fiskevårds-
avgift, till stor del används till stödutsättning av vissa kommersiellt
intressanta fiskarter bara för att hålla en näring under armarna, kommer
betalningsvillighet att snabbt och drastiskt sjunka till en mycket låg nivå.
Detta bör självfallet förhindras.

Det bör dock poängteras att Sportfiskarna inte är principiella mot-
ståndare till utsättning av fisk. Vi finner det t.ex. rimligt att avgiftsmedlen
bör kunna användas för att finansiera den statliga delen av Laxfond
Vänern. Men det är - som Wramner så riktigt påpekar - viktigt att
"avgiftsmedlen endast används till åtgärder som inte strider mot fiskevår-
dens och miljövårdens långsiktiga intressen". Därför bör regeringen göra
klart att det i första hand är fiskevård av bestående och varaktig karaktär
som bör komma i fråga för bidrag från fiskevårdsmedlen.

Sveriges fiskares riksförbund: Nuvarande fisketillsyn är av alldeles för
liten omfattning för att ha en rimlig möjlighet att täcka det behov som
finns. Speciellt märkbart är detta sommartid då skärgården invaderas av
båtturister, vilka ofta har minst sagt bristfälliga kunskaper om gällande
fiskeregler. Det är viktigt, att en förstärkt fisketillsyn verkar kraftfullt och
effektivt redan från början, både när det gäller utövandet av fisket och
kontrollen av att de fiskande betalat in fiskevårdsavgiften. Två stora sjöar
med allmänt vatten saknar för närvarande helt tillsyn, nämligen Vättern
och Vänern. Det är viktigt och nödvändigt att dessa i detta avseende
behandlas på samma sätt som övriga stora sjöar. I detta sammanhang skall
särskilt understrykas de problem som uppstod vid införandet av det fria 42

handredskapsfisket på ostkusten, vilket gör att fiskevattensägama inte kan

ta ut avgifter av de fritidsfiskande for att täcka de nödvändiga utgifterna Prop. 1994/95:231
for fiskevård och tillsyn. Det är nödvändigt att man i samband med
införande av allmänna fiskevårdsavgifter tillser att nödvändiga medel
avsättes for fiskevård och tillsyn i de nämnda områdena.

Vad det gäller eventuella medel till Laxfond Vänern så bör det särskilt
inrättade rådet besluta om medel till denna. Det är lämpligt att Länsstyrel-
sen i Värmlands län svarar for utsättningar i Vänern och Länsstyrelsen i
Jönköpings län för utsättningar i Vättern.

En fiskevårdsavgift bör emellertid inte kunna användas till investeringar
i byggnationer och serviceanläggningar för sportfisket. Denna typ av
investeringar är kommunala och enskilda angelägenheter och har inget
med den egentliga fiskevården att göra. Avvägningen i denna fråga är
enligt SFR synnerligen viktig.

Vattenbrukarnas riksförbund: Den del i rapporten som VRF kraftigt
reagerar emot är, med tanke på vad medlen skall användas till, vilka som
skall ansvara för fördelningen. Fiskevård handlar till stor del om
vattenbruk. Den organisation som har bäst kunskap om detta är Vatten-
brukarnas riksförbund. Det är därför nödvändigt att organisationen är
företrädd i gruppen som skall fördela medlen.

4 Bidragsberättigade åtgärder och bidragsnivåer

Inga synpunkter från remissinstanserna.

5 Ansvaret för hanteringen av avgiften

Fiskeriverket delar uppfattningen att ansvaret för hanteringen av avgiften
bör ligga på Fiskeriverket.

Riksrevisionsverket: Om statsmakterna beslutar att införa en fiske-
vårdsavgift bör avgiftsmedlen betalas till statsverkets checkräkning i
Riksbanken och redovisas under en inkomsttitel på statsbudgeten.
Eventuella ränteintäkter tillfaller då statskassan. Fiskeriverkets kostnader
för administrationen av systemet bör i ett sådant fall finansieras över
statsbudgeten.

Statskontoret: När det gäller hanteringen av avgiften instämmer inte
Statskontoret i att Fiskeriverket är det enda alternativet och att av-
giftsuppbörd ovillkorligen måste vara en myndighetsuppgift. Vi menar att
alternativ till Fiskeriverket kan vara t.ex. länsstyrelserna, att avgiften
mycket väl kan uppbäras av någon annan organisation och att uppgifter
kan läggas ut på entreprenad. I den utsträckning det går anser vi också att
det är lämpligare att söka decentraliserade lösningar. Vilket alternativ som
är effektivast bör övervägas efter särskild analys där naturligtvis

Fiskeriverkets särskilda ansvar för fiskevården måste vägas in. Vidare bör Prop. 1994/95:231
övervägas om inte administrationen av fiskekorten och en eventuell avgift
för fiskevård kan samordnas.

Kustbevakningen: Det sägs att de medel som årligen fördelas till
fiskevårdande ändamål bör uppgå till minst 75 miljoner kronor för att
verksamheten skall få en omfattning som motiverar att ett system med en
allmän fiskevårdsavgift införs. Vidare görs en överslagsmässig beräkning
att intäkterna vid 100% betalning skulle bli 240 miljoner kronor. Även ett
utfall i nivå med det i Norge sägs skola "ge ett betydande bidrag till
fiskevårdsarbetet i landet". Det framgår att betalningsfrekvensen i Norge
är låg; av 1,6 miljoner personer som enligt tidigare beräkningar borde
betala gjordes under år 1994 endast 249 000 inbetalningar. I Norge
betalade alltså bara ungefär var sjätte betalningsskyldig. Omräknat på
svenska förhållanden skulle detta ge en intäkt på ca 40 miljoner kronor.
Kostnaderna för Fiskeriverkets egen hantering av den allmänna fiskevårds-
avgiften beräknar utredningen till ca 2 miljoner kronor, vartill kommer
årliga uppbördskostnader på omkring 2-3 miljoner kronor och informa-
tionskostnader per år på åtminstone 2 miljoner kronor. Bara dessa
kostnader ligger alltså på 6 ä 7 miljoner kronor av en "godtagbar" lägsta
intäkt på 40 miljoner kronor. Av resterande medel (30-35 miljoner
kronor?) för fiskevårdande åtgärder beräknas åtminstone 3 miljoner kronor
per år användas till förordnande av frivilliga tillsynsman. Med dessa
beräkningar skulle storleksordningen 10 miljoner kronor av de influtna
medlen gå åt till administration inkl, kontroll. Att märka är då att de
rättsvårdande organens kostnader för systemet inte ingår i dessa be-
räkningar. Förslaget når därmed inte på långt när upp till det krav som
utredningen själv formulerat, dvs. att maximalt 10% bör användas för
dessa ändamål.

6 Uppbörd av avgiften

Riksrevisionsverket anser att rapporten inte tillräckligt belyser konse-
kvenserna av de olika alternativ som ges vad gäller hanteringen av
uppbörden.

Svenska kommunförbundet vill betona utredarens uppfattning att
uppbörden av fiskevårdsavgiften bör ske på ett enkelt och obyråkratiskt
sätt. Visar det sig att alltför fa fiskare betalar avgiften, kan ett centralt
register införas i ett senare skede.

Sveriges sportfiske- och fiskevårdsförbund: Vad så gäller uppbörden
av avgiften är det som Wramner påpekar ett uttalat krav från Sport-
fiskarnas sida att det upprättas ett register över dem som erlagt fiske-
vårdsavgift. Ett sådant register skulle ha följande goda effekter. Man far
snabbt veta hur många som erlägger avgiften och vilken kategori fiskande
som de tillhör. Man far möjlighet att påminna den enskilde fiskaren om

att fiskevårdsavgiften nu gått ut och att ny fiskevårdsavgift för det Prop. 1994/95:231
kommande året skall lösas. Dessutom kan man i samband med denna
påminnelse dels tala om hur de influtna medlen används under det gångna
året, dels redovisa vilka planer man har för fiskevården inom det
kommande året. Detta system används för närvarande i Danmark och i
samband med redovisning som gjordes i början av december på det
danska fiskeridepartementet framgick det med all tydlighet att man där
bedömde vinsterna med ett register och påminnelsesystem som betydande
(4-5 miljoner Dkr) när väl kostnaderna för hållande av ett register,
portokostnader och administration räknats bort. Man hävdade från danskt
håll att ett fungerande register underlättar uppbörden och ökar antalet
betalande. Några besiv för att förhållandet skulle vara annorlunda i
Sverige har aldrig redovisats, ej heller några beräkningar som enligt
utredningen gjorts inom Fiskeriverket och som skulle tyda på att det är
tveksamt om den högre betalningsfrekvensen och de därmed högre
inkomsterna uppväger kostnaderna för registret och utsändningen av
inbetalningskort. Kontakter som Sportfiskarna haft med bl.a. Postgirot
tyder tvärtom på att kostnaderna för ett register skulle kunna hållas
mycket låga. Därutöver är Postgirot som en av allmänheten uppfattad
företrädare för "det allmänna" en lämplig organisation/myndighet att
handha uppbörden av den allmänna fiskevårdsavgiften. Det är väsentligt
att ett fungerande register förutom att det inte kostar för mycket kan
användas för att ge fiskaren bra service och information om vilka åtgärder
som planeras för att förbättra fiskevården samtidigt som han/hon erhåller
lättillgänglig information om hur pengarna används. Detta skapar en bred
acceptans för fiskevårdsavgiften. Det bör sammanfattningsvis betonas att
Sportfiskarna är villiga att ställa sig bakom ett regeringsförslag om
införandet av en allmän fiskevårdsavgift, under förutsättning att det nu
presenterade utredningsförslaget förändras och förtydligas enligt de
riktlinjer som redovisats.

7 Förvaltning av avgiftsmedlen

Sveriges fiskevattenägareförbund: Utredningen har inte visat att det
skulle vara någon fördel att avgiftsmedlen kommer in i statsbudgeten,
fördelen torde utan tvekan vara tvivelaktig. Om det är en beskattning är
det naturligtvis riktigt, men om det är ett avgiftssystem är det viktigt att
den principen också gäller och att medlen kommer in direkt till en egen
fondering. Detta torde också vara riktigt ur den synpunkten att om medlen
inte förbrukas finns de kvar i fonden. Om medlen verkligen skall
garanteras att användas för avsedda ändamål skall de inte gå in i
statsbudgeten. Förbundet har erfarenhet av liknande system med avgifter
då medlen enligt riksdagens beslut skulle gå tillbaka till de areella
näringarna men där medlen inte användes på detta sätt. Förbundet vill
därför kraftigt understryka åsikten att avgifterna hanteras i särskild
ordning och fonderas.

8 Beslut om avgiftsmedlens användning

Fiskeriverket: När det gäller beslutsordningen föreslås ett särskilt råd
med generaldirektören för Fiskeriverket som ordförande och fyra
representanter som utses av regeringen och där Sveriges sportfiske- och
fiskevårdsförbund, Sveriges fiskevattenägareförbund samt Sveriges
fiskares riksförbund får föreslå var sin representant. Den femte ledamoten
som utses av regeringen skall vara en företrädare för det allmänna.
Fiskeriverket är tveksam till representationen i rådet. De som betalar
avgiften bör ges ett stort inflytande över hur influtna medel används. Med
tanke på att så många fiskande ej representeras av något förbund borde
åtminstone en representant till företräda det allmänna. Fiskeriverket
föreslår att även Kommunförbundet får föreslå en representant. Ett
alternativ till beslutsordning skulle kunna vara att Fiskeriverket utser en
rådgivande grupp och att Fiskeriverket efter att ha samrått med denna
beslutar om medlens användning. Fiskeriverket har erfarenhet av denna
ordning vid fördelning av medel till forskning och undersökningar. Denna
ordning tillämpades också vid fördelningen av det tidigare statliga
anslaget till fiskevård. Enligt Fiskeriverket blir handläggningen mer
flexibel och ej så låst till antalet representanter och ej heller till vem som
är representerad.

Statskontoret: Beslut om avgiftsmedlens användning föreslås fattas av ett
särskilt råd med fem ledamöter. Dessa föreslås representera Sveriges
sportfiske- och fiskevårdsförbund, Sveriges vattenägareförbund, Sveriges
fiskares riksförbund, allmänintresset samt Fiskeriverket. Samtidigt föreslås
att en betydande del av medlen fördelas på länsstyrelserna i form av årliga
ramar samt att länsstyrelserna skall svara för kontroll, uppföljning,
ekonomisk redovisning m.m. av sina bidragsbeslut. Vi finner det rimligt
att sätta samman rådet så att en mer allsidig avvägning av intressen sker,
t.ex. bör även naturvården representeras.

Svenska kommunförbundet delar utredarens uppfattning att de medel
som genereras genom fiskevårdsavgiften skall hanteras av Fiskeriverket.
Medlen föreslås av utredaren fördelas av ett särskilt råd med fem
medlemmar representerande Fiskeriverket, Sveriges sportfiske- och
fiskevårdsförbund, Sveriges fiskevattenägareförbund, Sveriges fiskares
riksförbund och allmänintresset. Vi förordar att allmänintresset repre-
senteras av en rådsmedlem som föreslås av Svenska kommunförbundet.
Rådet bör dessutom förstärkas med fiskeribiologisk forskningskompetens.
Förslagsvis skulle Fiskeriverkets tre laboratoriechefer för resp. Havs-,
Kust- och Sötvattenslaboratoriet kunna ingå i rådet.

Sveriges fiskevattenägareförbund: Vad gäller inflytande och beslut över
hur medlen skall fördelas måste ägare och förvaltare av den avgiftsbelag-
da resursen få ett avgörande inflytande över medlens fördelning, såväl på
riksnivå som på länsnivå. För detta talar bl.a. intentionerna i den nya
fiskelagen där fiskerättsägaren ges ansvaret för fiskevården och hur fisket
bedrivs.

Prop. 1994/95:231

Sammansättningen av det föreslagna rådet på riksnivå, med en Prop. 1994/95:231
representant för vardera fiskets tre organisationer samt därtill en person
som representerar det allmänna bör garantera en rimlig balans i besluts-
funktionen. Därtill blir det viktigt att den person som skall representera
det allmänna verkligen uppfattas representera en allmän och vid syn på
fisket i alla dess aspekter. Av flertalet skäl bör också Fiskeriverkets
generaldirektör bli ordförande i rådet. Rådet måste få en beslutande roll
och ett avgörande inflytande på medlens fördelning. Även på länsnivå
måste liknande råd med beslutande funktion inrättas. Länsstyrelserna, som
i många fall redan avvecklat sin fiskekompetens, bör enbart fa rollen som
administrerande myndighet utan särskilt inflytande i sak, möjligen som
samordnare och därigenom ingående som ledamot i rådet. Inga medel bör
få avsättas för länsstyrelsernas administration. Om avgiften införs är det
synnerligen viktigt att medlen används till konkret fiskevård och
produktutveckling av fiskeresursen. De olika områden som utredningen
anser att avgiften skall användas till behöver preciseras i omfattning och
vad det egentliga syftet är och vilka ändamål som uppnås med insatserna.
Anläggningar, service, båtar, hamnar, bryggor m.m. utgör inte automatiskt
en del i fiskevården. Det vore därtill felaktigt om avgiften kom att
användas som organisationsbidrag, därför bör utredningens förslag där
intresseorganisationerna bör få del av medlen klarläggas och avgränsas
tydligare.

Sveriges sportfiske- och fiskevårdsförbund kräver för sin del att det nu
framlagda förslaget förändras på följande punkter. Det beslutande råd som
skall besluta på Fiskeriverkets vägnar om disposition av avgiftsmedlen bör
enligt förbundets uppfattning bestå av Fiskeriverkets generaldirektör
(ordf.), och en representant vardera för Sveriges sportfiske- och fiske-
vårdsförbund, Sveriges fiskevattenägareförbund och Sveriges fiskares
riksförbund. Därutöver måste rådet tillföras biologisk och miljövårds-
mässig kompetens. Detta kan lämpligen ske genom att en representant
från Statens naturvårdsverk ingår i det beslutande rådet. Detta markerar
också samhörigheten mellan fiskevård och naturvård. Dessutom bör
Naturvårdsverkets representant kunna vara en fullgod företrädare för såväl
allmänheten som husbehovsfiskarna, i den mån dessa inte företräds av
Fiskevattenägama.

Vad gäller länsstyrelsernas roll är det i och för sig bra att utredningen
poängterar länsstyrelsernas ansvar för kontroll, uppföljning, ekonomisk
redovisning etc. Men det är också av största vikt att länsstyrelsernas
politiker och handläggande tjänstemän inte agerar och fattar beslut utan
tillfredsställande förankring hos berörda organisationer, intressenter m.fl.
Sportfiskarna föreslår därför att varje länsstyrelse till sig knyter en
beslutande fiskevårds grupp eller fiskevårdsnämnd med representanter från
länsstyrelsens fiskeenhet, berörda organisationer samt en representant från
Fiskeriverkets utredningskontor i den region som detta omfattar. Syftet
med detta förslag är att gruppen/nämnden skall ta ställning till inkomna
ansökningar samt själv ta fram förslag på lämpliga fiskevårdsprojekt inom
länet. Rådet/nämnden skall också ta fram fiskevårdsplaner för hela eller
delar av länet i den mån sådana planer inte redan finns. Dessa länsvisa

råd/nämnder bör också kunna tjänstgöra som en regional "filtreringsgrupp" Prop. 1994/95 :231
så att de länsvisa ansökningar som lämnas in till det beslutande rådet
överensstämmer med de intentioner som den centrala fondstyrelsen skall
lägga fast. Därigenom kan de länsvisa råden/nämndemas prioriteringar
utgöra ett bra underlag för ansökan om medlen från fiskevårdsfonden. Det
bör poängteras att länsstyrelserna i många fall redan i dag har inrättat
rådgivande grupper i fiskerifrågor. Dessa bör dock, enligt förbundets
uppfattning, i framtiden bli beslutande.

Sveriges fiskares riksförbund delar också utredningsmannens upp-
fattning om att administrationen av avgiften skall göras så enkel som
möjligt. Detta förutsätter dock en effektiv fisketillsyn som kan kontrollera
att de som fiskar verkligen erlagt sin avgift. Förvaltningen av avgiftssyste-
met bör enligt förslaget kunna hanteras av Fiskeriverket. Ett särskilt råd
med fem ledamöter, representerande de i utredningen föreslagna grupper-
na bör inrättas för att fatta beslut om avgiftsmedlens användning. Vidare
bör ledamöterna i rådet ha var sin ersättare. Samrådsgrupper bör även
inrättas på länsnivå.

Sametinget: I utredningsrapporten föreslås att länsstyrelserna tilldelas
medel i form av årliga ramar. Enligt tinget bör beslut om medlens
användning fattas så nära den fiskande befolkning som möjligt och i
samråd med dem. Det är därför av vital betydelse att olika intresse-
grupper, samebyar, ges reell möjlighet att påverka inriktningen av de
insatser som behövs för bl.a. fiskevårdande åtgärder. Det är därför
nödvändigt att en grupp bildas på regional och lokal/kommunal nivå, som
har beslutanderätten i hithörande frågor.

Vattenbrukarnas riksförbund vill också betona vikten av att det i
riktlinjerna för pengarnas användning skrivs in att medel skall anslås till
fiskhälsoverksamheten. Den del som gäller det allmänna fiskhälsoarbetet
måste i framtiden finansieras på annat sätt än som sker i dag. Det är ett
antal odlare som för närvarande betalar, inte bara sin egen fiskhälsokon-
troll, utan också den allmänna verksamheten. Fiskevården är beroende av
en hög hälsostatus. Fiskevårdsavgiften är därför den självklara finan-
sieringen av det allmänna fiskhälsoarbetet.

9 Kontroll av att avgiften erlagts

Riksrevisionsverket: Tillgången på fiskevatten kan liknas vid en
kollektiv vara i den meningen att varan kan konsumeras av flera
konsumenter samtidigt utan att någons konsumtion minskar möjligheten
för andras konsumtion. Den optimala volymen av en kollektiv vara erhålls
där summan av konsumenternas värderingar av ett marginellt tillskott
sammanfaller med marginalkostnaden. Problemet med att i praktiken
åstadkomma en sådan volym är att den verkliga betalningsviljan kan visa
sig svår att bestämma. Fiskeriverket har med SCB:s hjälp genomfört en

studie Fritidsfiske -90 för att kartlägga allmänhetens intresse för fritids- Prop. 1994/95:231
fiske och en allmän fiskevårdsavgift. Det positiva utfallet beträffande en
allmän fiskevårdsavgift som blev resultatet av undersökningen bör
emellertid tolkas med en viss försiktighet. Den enskilde konsumenten kan
mycket väl ha uppgivit en överdrivet positiv inställning i förhållande till
hans verkliga värderingar. Mot bakgrund av den redan i dagsläget
bristfälliga fisketillsynen, och att risken för upptäckt vid fiske utan att ha
erlagt avgift är minimal, torde ett införande av en fiskevårdsavgift
sannolikt ge upphov till ett omfattande "free-rider" problem. Utredaren
pekar också på behovet av en avsevärt förbättrad fisketillsyn för att det
föreslagna systemet skall fungera, utan att redovisa konkreta förslag till
hur en sådan tillsyn skall utformas. Mot bakgrund bl.a. av de kontroll-
svårigheter som en obligatorisk fiskevårdsavgift medför anser RRV att det
villkor som regeringen ställt upp för att införa denna avgift inte är
uppfyllt. Ett alternativ som inte kräver ett lika omfattande statligt
engagemang är att försöka utnyttja den betalningsvilja som på olika sätt
har kommit fram. Det kan således finns skäl för att undersöka hur ett
frivilligt avgiftssystem skulle kunna utformas.

Statskontoret: När det gäller kontrollen av att fiskevårdsavgift erlagts
föreslås den ske inom ramen för den ordinarie fisketillsynen med
förstärkning av medel från den allmänna fiskevårdsavgiften motsvarande
3 miljoner kronor. Förslaget innehåller dock ingen närmare beskrivning
av dimensioneringen eller någon analys av kontrollen i förhållande till
sanktionernas storlek. Vidare föreslås inte de personer som erlagt avgift
registreras varför bevisföringen kommer att försvåras. Efterlevnaden av en
sådan reglering framstår som omöjlig att kontrollera.

Statskontoret efterlyser en översiktlig fördelning av de medel som
förväntas inflyta på de användningsområden som föreslås, bidrag till
bildande av fiskevårdsområden, fiskevårdsåtgärder inkl, utsättning av fisk,
fisketillsyn och utveckling av fiskevården, kontroll samt administration
inkl, länsstyrelsemas bidragsadministration. Som vi uppfattar utredarens
bedömning beräknas intäkterna uppgått till 240 miljoner kronor vid
föreslagna avgiftsnivåer och 100% betalningsfrekvens. Utredarens
förhoppning att 50% betalar skulle då ge 120 miljoner kronor i intäkt. Vi
ifrågasätter om det med det föreslagna systemet är möjligt att ens komma
i närheten av dessa belopp som för övrigt bör jämföras med nuvarande
anslag om ca 3,5 miljoner kronor. Eftersom kalkylen inte redovisas är den
dock omöjlig att kontrollera.

Kustbevakningen: Regeringen har enligt årets budgetproposition (bilaga
10, sid 42) för avsikt att återkomma till riksdagen med definitiva förslag
vad gäller kontroll på fiskets område och dimensionering av den efter det
att Sjöverksamhetskommittén har lämnat sitt förslag. Kustbevakningen,
som anser att det inte finns anledning att föregripa kommande beslut och
nu bygga ut kontrollapparaten i enlighet med utredningens förslag, vill i
denna fråga endast framföra följande. Tillsyn som kan föranleda olika slag
av ingrepp mot person och egendom bör av rättssäkerhetsskäl utövas av 49

behöriga samhällsorgan såsom Polisen och Kustbevakningen. Myndig-

heten är rent principiellt inte övertygad om att den kraftiga ökning av Prop. 1994/95:231
frivilliga fisketillsynsmän som utredningen föreslår bör genomforas for att
utöva kontroll av gällande fiskeförfattningar. Däremot anser Kustbe-
vakningen att betalningskontrollen av en eventuell fiskevårdsavgift med
fordel kan skötas av frivilliga tillsynsmän.

Sveriges fiskevattenägareförbund: Utredningens största brister finns i
forslagen om kontroll och uppbörd av avgiften. Eftersom entusiasmen och
intresset är blandat, ofta mycket svalt, bland landets fiskevårdsom-
rådesforeningar måste motivet att alls bry sig om avgiften göras stark. Det
finns ingen annan organisation än de lokala fiskevårdsområdesföre-
ningama, dvs. fiskevattenägama, som har möjlighet att kontrollera
efterlevnaden. Det är otänkbart att inrätta ett särskilt kontrollorgan for
avgiften. Röster har redan höjts på flera håll i landet for att förbise
avgiften. Och om ingen kontrollerar eller beivrar underlåtelser att lösa
avgiften, kommer moralen och betalningsviljan snart att vara obefintlig.
Häri ligger den största praktiska och juridiska svårigheten vid införandet
av en allmän fiskevårdsavgift. Att utredningen räknar med högst 50-
procentig betalningsvilja är i sig ett moraliskt undergrävande resonemang.
Skall den allmänna fiskevårdsavgiften ha någon framtid, och inte bara
glömmas bort och till slut förlora all respekt, måste avgiften utformas så
att den kan accepteras av dem den mest berör: landets fiskevårdsområdes-
foreningar och fiskevattenägare.

10 Sanktioner

Kustbevakningen: Regeringen har i årets budgetproposition (bilaga 3, sid
1) uttalat att t.ex. avkriminalisering måste övervägas for att minska arbets-
och anslagsbelastningen inom rättsväsendet. Kustbevakningen är mycket
tveksam till den föreslagna straffbeläggningen i ett skede då alltså alla
möjligheter till avkriminalisering bör prövas for att samhällets brotts-
bekämpande resurser och rättsvårdande instanser skall kunna koncentrera
sina insatser på egentlig, tyngre brottslighet. Ett alternativ till böter bör
därför noga övervägas . I stället för den valda, något ovanliga, formen
normerade böter föreslår Kustbevakningen en forfattningsreglerad
kontrollavgift motsvarande fyra eller fler gånger den undanhållna avgiften.
Om fiskevårdsavgiften införs skulle då även kontrollavgiften förslagsvis
kunna tillföras fiskevårdsfonden och inte, som böter, tillfalla statsverket.

Sveriges fiskevattenägareförbund: Utredningens förslag och skrivning
om att det inte skall vara tillåtet att sälja fiskekort såvida inte försäljaren
förvissat sig om att köparen erlagt allmän fiskevårdsavgift är otydlig.
Varje form där säljaren av fiskekort åläggs något straffansvar eller
straffbelopp i de fall som skulle kunna åberopas avvisas helt. Systemets
funktion förutsätter att fiskekortskontroll på enskilt vatten även kommer
att omfatta den allmänna fiskevårdsavgiften. Det är kanske praktiskt, men
hanteringen måste närmare belysas både rättsligt och ekonomiskt. Straffet

för den som inte har betalt avgiften föreslås bli böter på fyra gånger Prop. 1994/95:231
avgiften. Det är en juridisk princip liknande parkeringsböter. Införs detta,
och om det kan ges en hanterbar form måste principen i så fall vidgas till
att kunna gälla även underlåtelser att inneha giltigt fiskekort. Detta får
dock inte skymma det faktum att olaga och olovligt fiske är ett brott som
alltid bör polisanmälas. Vid utformningen av sanktionssystem för den
allmänna fiskevårdsavgiften är det synnerligen viktigt att respekten för
fiskelagen och samhällets övriga lagar inte urholkas. Förbundet stöder
utredningens förslag att något register inte skall införas. Skulle ett sådant
ändå övervägas måste de principiella frågorna klarläggas. Dit hör t.ex.
vem som skall ansvara för registret, dess tillgänglighet samt kommersiella
värde.

gotab 48556, Stockholm 1995

Allmän fiskevårdsavgift m.m.

Regeringens proposition

1994/95:231

Allmän fiskevårdsavgift m.m.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Innehållsförteckning Prop. 1994/95:231

1 Förslag till riksdagsbeslut Prop. 1994/95:231

2 Lagtext

3 Ärendet och dess beredning

4 Fisket och fiskevården

5 En allmän fiskevårdsavgift

6 Laxfisket

Jordbruksdepartementet Prop. 1994/95:231

Rättsdatablad

Sammanfattning av generaldirektör Per Wramners Prop. 1994/95:231rapport, "Utformning av allmän fiskevårdsavgift", avden 9 januari 1995.

2 Avgiftens storlek

3 Avgiftens användning

4 Bidragsberättigade åtgärder och bidragsnivåer

5 Ansvaret för hanteringen av avgiften

6 Uppbörd av avgiften

7 Förvaltning av avgiftsmedlen

8 Beslut om avgiftsmedlens användning

9 Kontroll av att avgiften erlagts

10 Sanktioner

Sammanfattning av generaldirektör Per Wramners Prop. 1994/95:231
rapport, "Utformning av allmän fiskevårdsavgift", av
den 9 januari 1995.