Världsbanken m.m.

Motion 1988/89:U228 av Lars Werner m.fl. (vpk)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89:228

av Lars Werner m.fl. (vpk)
Världsbanken m.m.

Världsbanken sägs vara en "multilateral utvecklingsbank". Den beteckningen
är vilseledande. På Bretton Woods-konferensen 1944-45, då Världsbanken
och IMF bildades, handlade det inte om u-länderna utan om att
underlätta det internationella kapitalets flöden. Banken och IMF kom in i
FN-systemet först senare. Därför har de inte samma demokratiska struktur
som råder i övrigt i FN: ett land, en röst. I-länderna har 63 % av rösterna i
banken, u-länderna 37 %. USA ensamt har ca 20 % av rösterna. Att kalla
den "multilateral är därför fel.

Det vore riktigare att kalla Världsbanken och IMF för USA-baserade
transnationella företag. De har sitt säte i Washington. Banken har alltid haft
en amerikan till president. USAs nye utrikesminister James Baker lanserade
1985, när han var finansminister, en plan (Bakerplanen), som banken gjorde
till sin. Syftet med den var att möta hotet att u-länderna skulle gå samman och
vägra betala. Det lyckades, gäldenärsländerna splittrades. IMF kunde
förhandla med dem en och en. Världsbankens nuvarande president Barber
Conable gjorde "Reagonomics till bankens filosofi.

I mångas ögon är "bankernas bank och IMF instrument för det
internationella kapitalet som just nu används för att rädda affärsbankerna ur
den kris som de åstadkom genom sin katastrofala utlåningspolitik på 70-talet.
Bankens ekonomer erkänner nu att de för tio år sedan inte förutsåg vare sig
den branta nergången för u-ländernas handelsvillkor eller skuldkrisen. Och
när skuldkrisen kom, valde banken att behandla symptomen, medan
orsakerna fick fortsätta att verka obehindrat. Resultatet har blivit att
u-ländernas skulder rullat fram som en snöboll.

Sedan 1982, då skuldkrisen bröt ut, har skulderna växt från 626 till 1 320
miljarder dollar. Ju mer skulderna omförhandlats, ju fler strukturanpassningar
på IMFs villkor - desto större har skulderna blivit. Från 1980 till 1986
betalade u-länderna 658 miljarder dollar i skuldtjänst dvs. mer än vad hela
skulden var 1980.

Nu hoppas bankerna att skattebetalarna i i-länderna ska betala, att
staterna ska överta privatbankernas fordringar, skära ner dem och ta på sig
förlusterna, att Världsbankens nya kapitalpåfyllnad ska hjälpa till att säkra
fortsatt flöde av räntebetalningar.

Skuldkrisen ska lösas genom swapping. De nerskrivna skulderna köps
upp av Chase Manhattan, Citibank m.fl. utländska banker, och lånen löses
därefter av respektive stat i inhemsk valuta. Denna använder bankerna och
de transnationella företagen för att köpa upp privatiserade företag och andra

tillgångar i u-landet. Världsbanken ska sätta upp en ny världsfond för att Mot. 1988/89

underlätta denna rekolonisering och kanalisera japanskt överskottskapital i U228

portföljinvesteringar i u-länderna.

Världsbankens filosofi är tydligen att socialisera skulderna och privatisera
tillgångarna.

Strukturanpassningen har aldrig gällt USA, världens ledande skuldnation,
som ostraffat kunnat finansiera först Vietnamkriget och sedan världshistoriens
största militära upprustning med sedelpressarna. Dollarn har räddats av
andra i-länders centralbanker som gått in med stödköp. IMF har aldrig krävt
att USA skulle balansera sin budget.

Strukturanpassning i u-länder

Världsbanken och IMF beordrar strukturanpassning: öka exporten, strama
åt kreditmarknaden, sänk skatterna, minska socialutgiftema, slopa subventionerna
på livsmedel och tjänster, avskaffa valutarestriktionerna som
hindrar exporten av utländsk valuta (i synnerhet betalningar till utlandet av
räntor och utdelningar till utländska investerare), devalvera för att höja
kostnaderna för importen och minska priset på exporten. Regeringarna
tvingas skära i infrastrukturen (vägar, yrkesskolor, osv.). Produktionsresurser
flyttas från industrier som betjänar den inhemska marknaden till de
exportorie nterade.

Utfallet har inte blivit det avsedda. Nerskärningarna framkallade vågor av
social och politisk oro som orsakade än mer kapitalflykt, vilket underlättades
när valutakontrollen avskaffades. Investeringarna sjönk. Devalveringarna
drev upp kostnaderna i hårdvaluta för skuldtjänsten och importen av
insatsvaror till industrin. Exportinkomsterna föll, när råvarupriserna gick
ner. Och priserna föll ytterligare, när många länder samtidigt ökade sin
export volym.

Peru är ett exempel. Det skulle bli ett mönsterland för IMF. Resultatet har
inte blivit balans. 1986 hade BNP/inv sjunkit till 1965 års nivå. Utlandsskulderna
var högre än någonsin, 14 miljarder dollar. Bara 35 % av befolkningen
hade fast arbete och inkomst. Den inhemska industrin har brutit samman.

Exporten av jordbruksprodukter forceras fast befolkningen svälter.

Miljökatastrofer

När u-länderna underkastar sig IMFs hästkur och okar exporten till varje
pris, måste allt större arealer tas i bruk för exportgrödor. Småbönderna körs
undan. Sätter de sig till motvärn finns polis - statens, storjordägarnas och
bolagens. De fattiga tvingas bort till allt magrare jordar. Det leder till
markförstöring och ökenspridning. Miljö- och svältkatastrofer följer.

I Centralamerika har redan över 60 % av skogen skövlats för att producera
kött för export till Nordamerika.

I norra Mexiko används grundvattnet för att bevattna grönsaksodlingar för
export till USA.

I Brasilien har kraftsektorn sedan 1980 mottagit över 80 miljarder kronor i
lån från Världsbanken och Interamerikanska utvecklingsbanken (IDB).

Ytterligare miljarder har lånats ut för att exploatera de väldiga järn- och

bauxitförekomsterna. Amazonas ödeläggs. Dioxin spyr ut. Mangrovesko- Mot. 1988/89
garna vid Atlantkusten försvinner. U228

I Thailand har maniokodlingarna 30-dubblats och skogen krympt från 72
till 17 % av landets yta.

I Malaysia har en damm byggts för flera miljarder dollar, som dränkt 700
kvadratkilometer skog och åker. Där avverkas dagligen 7 kvadratkilometer
regnskog av skogsbolagen, vilket är snabbare än någon annanstans i världen.

Så svarar Malaysia för 58 % av världens export av regnskogstimmer och
Japan är den ojämförligt största importören.

Indonesien har ett program för att flytta 65 miljoner människor till år 2000
(Transmigrasi) med Världsbanken och Asiatiska utvecklingsbanken som
huvudfinansiärer. Tre miljoner hektar regnskog har röjts för att ge plats åt
nybyggarna. Det har nu stoppats på grund av de svåra miljöskadorna.

Indien har fått Världsbankslån på 450 miljoner dollar för den första av 30
stora kraftverksdammar i Narmadafloden. 135 medelstora och över 3000
mindre dammar ska byggas de närmsta 40-50 åren.

I Botswana har Världsbanken satsat på biffkor. Det har lett till överbetning
och ökenspridning. Köttet exporteras till EG. Majoriteten av befolkningen
är beroende av utländskt livsmedelsbistånd.

I Sudan har Världsbanken spenderat drygt 300 miljoner kr. på bekämpningsmedel
för att skydda bomullsskörden mot skadedjur. Kostnaderna
börjar närma sig värdet av den skördade bomullen. Men flera insekter har
blivit resistenta.

Sociala katastrofer

I Indien tvångsförflyttas människor för att ge plats åt de jättestora dammbyggena.
Enbart en damm kommer att tvinga bort mer än 1,5 miljoner
människor. I Botswana hotas buschfolket i Kalahari till sin existens. I
Amazonas är indianerna de hotade.

Världsbanken ska satsa 400 miljoner dollar fram till 1990 på att minska
befolkningstillväxten. Kvinnor steriliseras och det sker med tvång i exempelvis
Bangladesh. Har de inget intyg att de steriliserats, får de ingen mathjälp
vid översvämningskatastrofer. Många dör i komplikationer eftersom det inte
finns någon medicinsk uppföljning för de fattiga. I Brasilien är var femte
kvinna i fertil ålder steriliserad.

IMFs strukturanpassningsprogram leder till växande klyftor mellan fattiga
och rika. Det är alltid de fattiga och svaga som får stå för åtstramningarna i
form av indragna matsubventioner, bortbantade jobb i den offentliga
sektorn, höjda avgifter i skolor och sjukvård, på el, vatten och kollektivtrafik
osv.

Det är aldrig militärutgifterna som IMF angriper. Tvärtom. I ett land som
Guyana ökade militär- och polisutgifterna från 15 till 237 miljoner guyanska
dollar 197088.1 Uruguay ställde IMF 1988 åtta krav, bl.a. att löneökningarna
måste ligga 1-2 % under inflationen och att den offentliga sektorn skulle
privatiseras. Avgifterna för el, vatten och kollektivtrafik höjdes dramatiskt.

Men försvarsutgifterna rörde IMF inte vid. De får sluka 36-37 % av
statsbudgeten. När IMFs politik genomförs, behövs det repressiva medel för
att hålla folk i schack.

Unicef har studerat effekterna av Världsbankens och IMFs strukturan- Mot. 1988/89

passningar. Barnadödlighet och analfabetism har ökat. ILO har konstaterat U228

att lantarbetarlönerna sjunkit drastiskt i Latinamerika på 80-talet. Flykten
till städerna har accelererat. Där har lönerna pressats ner. En Världsbanksstudie
visar att reallönen för en grovarbetare i Säo Paulo sjönk med 25 %

1980-85.

Hur eländet tilltar kan mätas på andra sätt. Från 1970 till 1980 minskade
det organiska (ätliga) innehållet i Rio de Janeiros soptippar från 43,8 till
36.7 %.

De sociala och ekologiska katastroferna i Världsbankens och IMFs spår
har blivit så uppenbara att banken - och medlemsländerna, t.ex. Sverige måste
sätta in särskilt bistånd för att mildra de sociala effekterna och reparera
en del av miljöskadorna.

Nya katastrofer hotar

Men Världsbanken sägs ju ha bättrat sig? Den har ju inrättat en särskild
miljöavdelning. I USA är man uppenbart skeptisk. I miljö- och u-landsengagerade
kretsar säger man att det är bara kosmetika. I praktiken är det
samma politik som förut, samma satsning på storprojekt i 500-600 miljonerdollarsklassen.
Kongressen har hållit en rad utskottsförhör om bankens
miljöpolitik.

Världsbankens NGO-kommitté har uttalat sin besvikelse över bankens
bristande vilja att samarbeta med lokalbefolkning och organisationer som
berörs direkt av bankens projekt.

Nya katastrofer hotar. Världsbanken överväger att ge Brasilien ett nytt lån
på 500 miljoner dollar som skulle dränka 290 000 kvadratkilometer regnskog
och fördriva en halv miljon människor. Vpk behandlar denna fråga i en
annan motion (1988/89:U211) Med Indien diskuteras ett lån på 350 miljoner
dollar för ett dammbygge som kommer att tvinga bort 1,5 miljoner
människor.

Världsbanken behöver strukturanpassas

Uppenbarligen ligger bankens problem i själva strukturen. Den är och förblir
en byråkratisk koloss. Administrationen går på över 5 miljarder kronor.

Bankens problem är inte att den har för litet pengar utan att den har för
mycket. 1987 blev bankens lånenetto positivt, dvs. länderna betalade tillbaka
mer än de lånade. Kapitalpåfyllnaden löser inga problem. Tvärtom det blir
ännu mer av jätteprojekt. Det är helt enkelt lättare för den att administrera
700 projekt å 100 milj. kr. än 70 000 miljonprojekt. Då blir det än mindre av
samarbete med de människor som direkt berörs av projekten. Kvaliteten på
projekten blir lidande. Det blir ännu mer skulder.

Här behövs glasnost

Till skillnad från andra FN-organ är banken en sluten institution. Dess

analyser är inte tillgängliga för allmänheten. Nyckeldokument är inte ens

tillgängliga för bankens Board of Governors. Dess protokoll lämnas inte ut, 5

så någon parlamentarisk kontroll kan inte utövas.

Ickeregeringsorganisationerna (NGO Working Group on the World Mot. 1988/89

Bank) har krävt att projektstudier, rapporter, beslut och utvärderingar ska U228

bli offentliga.

Parlamenten och allmänheten måste få insyn i Världsbankens verksamhet
och planer. Här behövs glasnost. Willy Brandt sa i en intervju inför
Världsbankens och IMFs årsmöten i Västberlin i höstas:

Ickeregeringsorganisationerna har en mycket viktig roll att spela och jag
tror att det är viktigt att de uttrycker sina meningar, även sin kritik mot de
internationella organisationerna.

Organisationerna har också en roll, tilläde Brandt, för att åstadkomma
större parlamentarisk kontroll av de beslut finansministrarna fattar i
internationella organ och grupper (t.ex. G-5). Han sade:

Detta är något vi borde ta upp i våra länder, göra klart för våra parlamentariker
att de måste titta på detta och få sin kontroll av regeringen i detta stycke
att fungera ... Vad det gäller är parlamentarikernas ansvar visavi finansministrarna,
så att dessa får förnuftiga instruktioner för sitt arbete i de
internationella organen, inte bara IMF och Världsbanken, men speciellt
dessa båda institutioner.

Krav på reformer

Allt fler kräver att Världsbanken och IMF reformeras. Opinionstrycket
ökar, inte minst från kyrkorna. SPD krävde på sin kongress förra året att
Världsbanken och IMF reformeras, bland annat så att u-länderna får ett
jämlikt inflytande över deras politik och struktur.

Även från den alliansfria rörelsen reses detta krav med växande eftertryck.

Tanzanias förre planeringsminister anser att Världsbanken och IMF ska
uteslutas ur FN-systemet för att de bryter mot folkrätten, när de lägger sig i
u-ländernas rätt till självstyre.

Brundtlandkommissionen menade att det visserligen var lovande att
banken börjat lägga om sina projekt så att större hänsyn tas till miljön. Men
det räcker inte, skrev kommissionen. Världsbanken måste omforma sin inre
struktur och arbetssätt för att skaffa sig kapacitet att genomföra det.

Vad som måste ändras

USAs dominans måste brytas i Världsbanken och IMF. Röstreglerna måste
demokratiseras. Samma bör gälla som i hela FN-systemet: ett land har en
röst. Det kan knappast uppnås med en gång. Ett första krav kunde vara att
25 % av rösterna fördelas lika på medlemsländerna, vilket var meningen vid
bildandet. Struktur, direktiv, framgångsmetoder och rekrytering måste
ändras. Världsbanken kan decentraliseras t.ex. genom regionala rådgivargrupper.

Världsbanken måste överge Reagonomics. Tillväxt måste ersättas med
hållbar utveckling utifrån ländernas reella förutsättningar. Exportstrategin
måste ersättas med en som förbättrar u-ländernas handelsvillkor på världsmarknaden,
enligt de förslag som Socialistinternationalens speciella kommitté,
som studerade den ekonomiska politiken, 1985 lade fram i sin rapport

Global Challenge (Manleyrapporten). Där ville man ersätta konkurrera- Mot. 1988/89

ihjäl-din-granne-politiken (Beggar-my-neighbour) med Better-my- U228

neighbour, som liknar den svenska kooperationens gamla slagord ej tjäna
på andra men tjäna varandra.

Om IMF inte ändrar sin villkor i denna riktning, måste Världsbanken och
de regionala utvecklingsbankerna och -fonderna frikopplas från IMF.

Världsbanken och IMF ska öppna sig för insyn. Samma offentlighetsregler
bör gälla här som i FN-systemet i stort. Parlamenten måste få möjlighet att
utöva sin kontroll. Pressen och allmänheten har rätt till information.

Det räcker inte med att Världsbanken lovar bättring. Det krävs handling.

Bankens trovärdighet skulle öka markant, om den presenterade några
strukturanpassningsprogram som svarade mot gräsrötternas krav på riktiga
strukturförändringar genom att stödja verkliga jordreformer, rekommendera
nerskärningar i militärutgifterna i stället för i de sociala utgifterna och
genom att ta itu med kapitalflykten.

Banken måste omarbeta projekt som leder till miljöskador. De av
projekten direkt berörda ska tillfrågas, både i planering och genomförande.

Världsbanken måste ändra filosofi och arbetssätt så att den förtjänar
beteckningen multilateral utvecklingsbank. Alternativet är att skapa en ny
utvecklingsbank, en FN-bank. Delar av Världsbanksgruppen skulle kunna
ingå i en sådan bank: Internationella utvecklingsfonden (IDA), de regionala
utvecklingsbankerna och -fonderna. Sedan kan de oförblommerat imperialistiska
organen - Internationella finansieringsbolaget (IFC) exempelvis dra
konsekvenserna av sin egen ekonomiska filosofi och privatisera sig.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen av regeringen begär en redogörelse för de ekonomiska,
sociala och ekologiska följderna av Världsbankens och IMFs
verksamhet,

[att riksdagen begär att regeringen tar initiativ för att införa
offentlighetsprincipen i Världsbanksgruppen och IMF1,]

2. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ i IMF för att
förändra villkoren vid förhandlingar med skuldsatta u-länder om
strukturanpassningsprogram så att dessa blir socialt acceptabla,
motverkar kapitalflykt, stimulerar produktiva investeringar och en
hållbar utveckling,

3. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ i Världsbanken och
IMF för att åstadkomma mer demokratiska röstregler,

4. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ i Världsbanken för
att skapa regionala rådgivande organ med NGO-deltagande,

[att riksdagen begär att regeringen tar initiativ till diskussioner

7

med regeringar i likasinnade länder och med regeringar i u-länder om Mot. 1988/89
möjligheten att skapa en FN-bank.1] U228

Stockholm den 25 januari 1989

Lars Werner (vpk)

Lars-Ove Hagberg (vpk)

Berith Eriksson (vpk)

Hans Petersson (vpk)

Bertil Måbrink (vpk)
Margo Ingvardsson (vpk)
Bo Hammar (vpk)

' 1988/89:Fi713

8