Utredning om en ny u-landspolitik m.m.

Motion 1988/89:U217 av Lars Werner m.fl. (vpk)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89:U217

av Lars Werner m.fl. (vpk)

Utredning om en ny u-landspolitik m.m.

U-ländernas villkor har försämrats drastiskt under 1980-talet. Flertalet har
inte längre råd att ta emot utvecklingsbistånd utan måste hållas vid liv med
katastrofhjälp, importstöd och andra akutinsatser. Det svenska biståndets
karaktär håller på att ändras. SIDAs styrelse skriver:

Det svenska biståndet har under en följd av år stegvis anpassats till denna
nya situation. Sida har således i ökande utsträckning kommit att engagera sig
i och stödja de ekonomiska återhämtningsprogrammen, bl.a. genom ett
alltmer omfattande varubistånd. De stora ekonomiska problemen i många av
mottagarländerna framtvingar också en betydande försiktighet vad gäller
igångsättandet av nya resurskrävande projekt. Allt detta talar för en fortsatt
krisanpassning av det svenska biståndet.

De biståndspolitiska målen urholkas. Det är inte längre tal om att höja de
fattiga folkens levnadsnivå utan att neutralisera de värsta effekterna, när den
sjunker. De ekonomiska och sociala klyftorna växer. När Internationella
valutfondens (IMF) rådgivare flyttar in i u-ländernas finansministerier, och
deras centralbanker övervakas av bankkonsortiernas utposterade inspektörer,
finns inte mycket kvar av ländernas oberoende. Demokratiska rättigheter
som pressfrihet och strejkrätt avskaffas. Undantagstillstånd införs. Mark
och vatten överexploateras för att öka exporten och betala skuldtjänsten.
Nya miljö- och svältkatastrofer följer. Vad vi bevittnar är en utvecklingskris.

U-hjälpikris

Oroväckande tendenser framträder i den svenska biståndspolitiken. Landprogrammeringen
överges. I stället anslås en ständigt större del av biståndsbudgeten
till särskilt program, katastrofinsatser, regionala insatser, humanitärt
bistånd, särskilda miljöinsatser osv. Det medför en uppsplittring av
insatserna, som nu blivit så stor att regeringen ser sig nödgad att tillsätta en
särskild utredning för att motverka överlappning. Det leder också - och
det är allvarligt - till att biståndsinsatserna rycks loss ur sitt utvecklingspolitiska
sammanhang.

Regeringen talar allt mer om tillväxt som själva förutsättningen för att de
fattiga folkens levnadsnivå ska kunna höjas, som ett mål överordnat de
övriga. Tillväxt och utveckling är inte samma sak. Än mindre är tillväxt
liktydigt med hållbar utveckling.

Allt större del av biståndspengarna går till de multilaterala utvecklingsban

kerna. För att lindra följderna av Världsbankens och IMF:s strukturanpass- Mot. 1988/89

ningsprogram måste sedan nya biståndspengar anslås. Skuldförhandlingarna U217

med u-länderna har överförts från UD och SIDA till finansdepartementet.

SIDArs kapacitet skärs ner och man talar om att minska den personal som
arbetar ute i mottagarländerna och skära ner på biståndskontoren. SIDAchefen
tycker att Uganda är ett bra exempel, där Sverige har ett bistånd på 70
miljoner kronor utan att ha en enda person anställd i landet. Om man arbetar
ihop med Världsbanken behövs inte svensk personal.

Mer och mer av biståndet gär till länder som inte är särskilt fattiga och som
för en politik som inte höjer de fattigas levnadsnivå. Länder som verkligen
försöker göra det, får pekpinnar av regeringen. De ska rätta munnen efter
matsäcken. De ska överge planeringen. De ska - som i fallet Mogambique,

Tanzania och Zambia - gå med på IMF:s villkor för att få fortsatt svenskt
bistånd. Vitenam ska lämna Kampuchea, även om Pol Pot återtar makten
där.

I exportkreditutredningens betänkande (SOU 1988:42) talas om ett
handelspolitiskt mål för biståndet, att stimulera generella spjutspetseffekter
av svensk export av ny typ och/eller till nya geografiska marknader.

Biståndspolitiken underordnas handelspolitiken.

Med dubbla ansikten

Flandelspolitiken har helt andra mål än biståndet. Här handlar det inte om att
öka Sveriges handel med u-länderna, som tvärtom minskar, utan om att öka
Sveriges export till i-länderna och förbättra Sveriges handelsvillkor. Det sker
på u-ländernas bekostnad.

Sverige visar dubbla ansikten mot Tredje världen. Sverige arbetar för
nedrustning men subventionerar samtidigt Bofors export av vapen till
Indien, som behövs därför att de religiösa, etniska och sociala konflikterna
växer, som skulle kunna lindras om rustningsmiljarderna användes för ökad
social rättvisa. Sverige försvarar de mänskliga rättigheterna, samtidigt som
svenska handelsdelegationer reser på löpande band till diktaturer som Iran,

Irak, Saudiarabien och Indonesien. Riksdagen stiftar Sydafrikalag, företagen
kringgår den. SIDA planterar skog på ett håll, Christer Consafe

Ericsson avverkar den på ett annat.

Kriséns möjligheter

Kris betyder möjlighet. Medvetandet växer snabbt att relationerna
nordsyd måste förändras. Skuldkrisen har väckt en anti-skuld-rörelse till
liv, som samlar kyrkor och fackföreningar, freds- och miljörörelser, kvinnor
och ungdomar. Den nya ekonomsika världsordning, som de snusförnuftiga
förklarade död, har aktualiserats med ökat eftertryck.

Avspänning och dialog har avlöst det kalla kriget. Nya möjligheter öppnar
sig. Konflikterna i Tredje världen kan frigöras ur blockpolitiken. Öst och väst
kan samarbeta för att lösa miljö-, svält- och skuldkriserna, som är lika
allvarliga hot mot vår säkerhet och överlevnad som de militära. Aldrig
tidigare har insikten varit så stark att vi har gemensamma intressen i nord och
syd, öst och väst, talats så mycket om gemensam säkerhet, vår gemensamma 14

framtid. Detta är ett tillfälle som Sverige måste ta till vara.

Vi ska ta fasta på Manleyrapportens förslag och samla likasinnade länder
till gemensamma initiativ för att ersätta beggar-your-neighbour med
better-your-neighbour. Då behövs det en ny handelspolitik. Vpk föreslår
att ett statligt bolag för u-landshandel inrättas för att utveckla Sveriges
handel med u-länderna och åstadkomma rättvisare handelvillkor. Det skulle
också bli ett stöd för kommuner och landsting som vill handla solidariskt.

U-landspolitisk utredning

Det är uppenbart att det inte räcker med bistånd för att u-länderna ska ta sig
ur utvecklingskrisen.

Kapitalströmmarna måste vändas. Det behövs en övergripande svensk
u-landspolitik, som också angriper roten til det onda: de ojämlika handelsvillkoren,
den miljöförstörande exploateringen, de resursslukande rustningarna.
En ny ekonomisk världsordning är målet. Det behövs en ny utvecklingsstrategi,
framhöll FN:s konferens 1987 om nedrustning och utveckling.

Vpk begär att regeringen tillsätter en parlamentarisk utredning med bred
förankring i folkrörelserna, solidaritetsrörelserna, Röda korset och Rädda
barnen för att utforma förslag till en sådan övergripande u-landspolitik.

Utredningen ska utgå från att biståndsmålet höjs från nuvarande 1 % till
2 % av bruttonationalinkomsten (BNI) till 1995 och utarbeta en plan för hur
den höjningen skall genomföras.

En utgångspunkt bör vara UNICEFs förslag att skriva ner skulderna och
öka biståndet för att täcka basbehoven av god föda, rent vatten, bättre
sanitära förhållanden, rimlig bostadsstandard, grundutbildning och utbyggd
primärhälsovård. Detta basprogram skulle kosta 200-300 miljarder kr. per år
fram till år 2000.

Det finns pengar. Världens militärutgifter är astronomiska. Om man
sänker dem med 15 %, blir det möjligt att befria Tredje världen från
skulderna och återställa världens skogar och jordar på tio år. Till priset för en
atomubåt skulle man kunna ge 20 miljoner barn mat under ett år. För ett
jaktplan kunde 3 miljoner barn vaccineras.

Solidariteten bär upp biståndet

För en sådan ny u-landspolitik finns i dag goda förutsättningar. Biståndsviljan
bland svenska folket har stärkts.

Drygt åtta svenskar av tio - 84,2 % - anser att det statliga biståndet till
u-länderna är lagom stort eller bör öka. 20,7 % vill öka det. Endast 15,8 %
vill minska eller slopa det, visade SCB:s undersökning i höstas.

Biståndet växte fram ur solidariteten. Nu uppstår nya solidaritetsrörelser,
ett nytt u-landsengagemang, inte minst bland ungdomen. De skaffar
vänskolor och vändagis, tar på sig fadderskap för hotade regnskogar,
organiserar Operation dagsverke och rockkonserter. Arbetslösa ungdomar
samlar in överskottsmaterial för Palestina. Ungdomar reser till Nicaragua för
att skörda kaffe och bygga skolor. De reser till Chile och arbetar med de
förtryckta i slummen. Till högskolorna strömmar unga människor för att
skaffa sig u-landsutbildning. 15

Mot. 1988/89
U217

Allt detta är ovärderliga tillgångar. Sverige spelade en viktig roll i Mot. 1988/89

världsrörelsen mot USA:s krig i Vietnam. Vi kan spela en lika viktig roll nu i U217
anti-skuld-rörelsen, i arbetet för en ny ekonomisk världsordning.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär en brett förankrad parlamentarisk
utredning om en övergripande u-landspolitik i enlighet med vad
som anförs i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättande av ett
departement för u-landsfrågor,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättande av ett
statligt bolag för u-landshandel.

Stockholm i januari 1989

Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk) Berith Eriksson (vpk)

Lars-Ove Hagberg (vpk) Bo Hammar (vpk)

Margö Ingvardsson (vpk) Hans Petersson (vpk)

gotab 16774. Stockholm 1989