Utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg

Motion 2008/09:So575 av Ylva Johansson m.fl. (s)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om tillgänglighet i sjukvården.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om kvalitetsinvestering i sjukvården.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om jämställd sjukvård.

4. Riksdagen bifaller regeringens förslag till mål för hälso- och sjukvårdspolitiken med tillägget att arbetet även särskilt ska inriktas på att säkerställa en likvärdig sjukvård som ges efter behov.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om driftsformer i hälso- och sjukvården.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om mångfald inom vård och omsorg.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om översyn av reglerna för organdonation.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om hälsoutvecklingen för HBT-personer.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att utveckla hälso- och sjukvårdspersonalens kompetens i HBT-frågor.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om åtgärdsprogram mot spridningen av hiv/aids.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om omreglering av apoteksmarknaden.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om åtgärder mot överförskrivning av antibiotika.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av en långsiktig handlingsplan för psykiatrin.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om förbättringar av tandvårdsreformen.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om det tobakspreventiva arbetet och tillståndsplikt för tobaksförsäljning.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en restriktiv alkoholpolitik.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om tillståndsplikt för folkölsförsäljning.

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en nationell handlingsplan för minskat alkoholbruk bland ungdomar.

19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om förlängning av missbrukarvårdssatsningen Ett kontrakt för livet.

20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om den sociala barn- och ungdomsvården.

21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om kartläggning av ungdomsmottagningarnas tillgänglighet och kompetens.

22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om tillgänglighet för funktionshindrade.

23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om personliga ombud.

24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om kompetensstegen i äldreomsorgen.

25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om stimulans till äldreomsorg på entreprenad.

26. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om äldrepolitikens inriktning.

27. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om insemination för ensamstående.

28. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om överskuldsatthet.1

29. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om socialtjänstens åtaganden när det gäller hjälp mot spelmissbruk.

30. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om insatser för att motverka hemlöshet.

31. Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag anslagen under utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg enligt uppställning:

Anslag i tusental kronor	Regeringens förslag	Anslagsförändring
1.3 Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket	80 250	–10 000
1.4 Tandvårdsförmåner m.m.	7 792 564	+500 000
1.6 Bidrag till hälso- och sjukvård	453 005	–92 500
2.8 Insatser mot hiv/aids och andra smittsamma sjukdomar	145 607	+10 000
5.1 Stimulansbidrag och åtgärder inom äldrepolitiken	2 133 137	+100 000
6.2 Bidrag till utveckling av socialt arbete m.m.	223 481	+10 000
Nytt anslag: Tillgänglighetsmiljard	–	+200 000
Nytt anslag: Kvalitetsinvestering sjukvården	–	+800 000
Summa utgiftsområdet	54 807 253	+1 517 500

1 Yrkande 28 hänvisat till CU.

Hälso- och sjukvård

Bättre kvalitet och tillgänglighet i sjukvården

Varje människa ska ha rätt till en bra sjukvård på lika villkor. Behoven ska styra prioriteringarna i vården. Den svenska hälso- och sjukvården brukar rankas bland de bästa i världen. Vi har hög kvalitet och goda resultat. Samtidigt vet vi att det också finns allvarliga problem när det gäller tillgänglighet och kvalitet.

Investera en miljard i ökad tillgänglighet

Den nationella vårdgarantin som infördes den 1 november 2005 ledde inledningsvis till klara förbättringar av tillgängligheten. Men under 2007 och 2008 har utvecklingen stannat av och tillgängligheten återigen försämrats. Minimikravet måste vara tydligt: Den nationella vårdgarantin ska hållas. Målet är en köfri hälso- och sjukvård där patienten får besked om, och tid för, behandling på ett smidigt sätt.

Landstingen sparar generellt sett inga resurser på att låta patienten vänta på behandling. Det finns många exempel där kötiderna har kortats rejält utan några resurstillskott. Till stor del handlar det om organisation och planering, och inte minst inflytande för de som arbetar i sjukvården. Nu är dock landstingen på väg in i en period med mer pressad ekonomi. Risken är att detta leder till att utvecklingsarbetet får stå tillbaka. Därför föreslår vi att staten tar initiativ till en miljardsatsning på ett utvecklingsprogram för bättre tillgänglighet i vården. Vi föreslår:

1. Skärp vårdgarantin. Vårdgarantin bör inte snävt tolkas som att det är möjligt med maximal väntetid mellan varje beslut om åtgärd eller undersökning. Målet bör vara att den totala väntetiden för patienten ska hålla sig inom garantins ramar. Vi föreslår att väntetiden för undersökning, till exempel röntgen, ska räknas in i garantitiden för patienten. Vi vill också utveckla modeller för att se till att varje patient får besked om nästa åtgärd direkt – utan onödiga väntetider. Vi föreslår att staten bidrar med 200 miljoner kronor till landstingen och regionerna för att skärpa vårdgarantin 2010 och 2011.

2. Bonus för kortare köer. Vi föreslår att staten investerar 200 miljoner kronor 2009 och därefter 700 miljoner kronor per år 2010 och 2011 för att skapa incitament för landstingen att korta köerna i sjukvården. Bonusen ska fördelas ut till landstingen utifrån både de absoluta kötiderna – där de landsting som har kortast kötider får störst bonus; men också utifrån förbättringen i kötid – så att de landsting som går ifrån långa kötider till kortare kötider också får del av resurserna.

3. Åtgärder mot läkarbrist. I många landsting och regioner är det brist på allmänläkare inom primärvården. Det gör det svårt att erbjuda den goda tillgänglighet till den nära vården som varje invånare har rätt att förvänta sig. Redan i våras föreslog vi fler platser i läkarutbildningen. Nu har även regeringen insett behovet och föreslår 330 nya läkarplatser. Vi ställer upp på denna satsning – men inte som regeringen på beskostnad av andra angelägna utbildningsinsatser. Vi föreslår dessutom att staten bidrar med 100 miljoner kronor för att de landsting och regioner som har störst problem med läkarbrist ska kunna utarbeta särskilda åtgärdsprogram för rekrytering av allmänläkare 2010 och 2011.

Investera en miljard i högre kvalitet

Internationella undersökningar visar att svensk sjukvård överlag håller en hög kvalitet. Dessutom är den unik i sin jämlikhet. Trots detta finns allvarliga brister i vårdens utbud och kvalitet. Dessa visar sig exempelvis när man jämför vården mellan olika delar av landet.

Vi vill att alla ska få en högkvalitativ hälso- och sjukvård – oavsett var man bor i landet, och om man går till en privat eller offentlig vårdgivare. Ingen skör och sjuk människa ska riskera att lämnas i sticket eller få otillräcklig omvårdnad. För att höja kvaliteten i sjukvården krävs dock resurser. Därför satsar vi 800 miljoner kronor 2009 och därefter en miljard kronor 2010 och 2011 för att höja kvaliteten i hälso- och sjukvården. Resurserna går främst till att anställa mer personal i sjukvården.

Vi ser stora behov inom till exempel äldresjukvården. Många sköra äldre skickas direkt hem från vårdavdelningar trots att de skulle behöva en tid för rehabilitering och återhämtning. Felmedicinering av äldre är ett mycket allvarligt och omfattande problem som orsakar onödigt lidande. Många svårt sjuka patienter skickas runt mellan olika boenden och vårdenheter. Det behövs fler geriatriska vårdplatser och en upprustning av hemsjukvården för att klara de stora vårdbehov som finns.

Vi ser också stora behov inom vården och omsorgen av psykiskt sjuka. Det är stor risk att regeringens kortsiktiga projektpengar till psykiatrin endast blir just kortsiktiga projekt och inte den nödvändiga nivåhöjning som krävs. Alla som drabbas av psykisk sjukdom ska ha samma rätt och möjlighet till vård som den som drabbas av en kropplig sjukdom. Därför krävs en långsiktig investering i vården och omsorgen om psykisk sjuka, även efter år 2011. Se även avsnittet Psykiatri.

Vi föreslår:

• 2 000 fler kvalificerade vårdanställda. För att förbättra kvaliteten i vården krävs mer personal. Vi vill rikta 800 miljoner kronor per år 2009 till 2011 för att landstingen och kommunerna ska kunna anställa fler i sjukvården. Investeringen räcker till att anställa drygt 2 000 fler kvalificerade anställda i hälso- och sjukvården. Vi ser till exempel stora behov av mer personal i äldresjukvården och inom vården av de psykiskt sjuka.

• Nationell kvalitetssäkring av vårdgivare. Idag finns det goda möjligheter för patienter att välja vårdgivare. Det är bra – men det ställer krav på ett system som säkerställer att alla vårdgivare håller en hög klass. Ingen ska riskera att göra ett dåligt val. Vi vill därför införa en nationell kvalitetssäkring av alla offentligt finansierade vårdgivare. För att få certifiering ska varje vårdgivare kunna visa att vården har hög kvalitet och är evidensbaserad, håller god tillgänglighet och uppfyller krav på patientsäkerhet. Dessutom ska personalens meddelarfrihet och kompetensutveckling säkerställas och kollektivavtal gälla. Vi föreslår att 100 miljoner kronor satsas från 2010 för att i dialog med landstingen påbörja arbetet med ett nationellt kvalitetssäkringssystem.

• Nationella riktlinjer och öppna jämförelser. För att förbättra patientsäkerheten föreslår vi att alla landsting och regioner ska vara skyldiga att följa de nationella riktlinjerna i hälso- och sjukvården. Vi vill också att det ska utvecklas nya nationella riktlinjer på de områden där det idag saknas – och där vi vet att vårdkvaliteten inte är tillräckligt hög i hela landet. Vi vill också förbättra de nationella kvalitetsregistren och de öppna jämförelserna så att det blir lättare att följa upp kvaliteten i hälso- och sjukvården i landet. Alla vårdgivare ska tvingas rapportera in sin verksamhet till registren. Vi satsar totalt 100 miljoner kronor från 2010 på nationella riktlinjer och öppna jämförelser mellan landstingen.

Jämställd sjukvård

Kvinnor och män ska utifrån sina behov behandlas likvärdigt i sjukvården när det gäller resurser och insatser. Men så fungerar det inte alltid. Mycket har gjorts på senare år men fortfarande finns helt omotiverade medicinska skillnader i vårdkvalitet och hälsa mellan könen.

Orsaken till könsskillnaderna i vården är dels att vården och forskningen ofta brister i att ta hänsyn till skillnader i fysiska förutsättningar mellan könen, dels medvetna eller omedvetna föreställningar om kön hos sjukvårdspersonalen. Även om kvinnor drabbas oftare av kvalitetsbrister i vården visar forskningen att även män i flera avseenden drabbas negativt när vården påverkas av könsföreställningar.

Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) redovisade förra året en kunskapsöversikt om omotiverade könsskillnader i den svenska sjukvården. Enligt översikten missgynnas kvinnor på flera områden: Kvinnor får sämre tillgång till kranskärlsröntgen och får mindre aktiv hjärt- och kärlbehandling än män. Kvinnor får vänta längre på gråstarroperationer. Kvinnor har längre väntetider hos allmänläkaren. Kvinnor har sämre tillgång till vård på strokeenheten. Kvinnor har mindre chans att få dialys- och njurtransplantation. Kvinnliga rökare löper samma risk som män att få lungcancer, ändå remitteras de inte lika snabbt till bronkoskopi. Kvinnor med knäledsartros, höftledsartros och spinal stenos har varit mer handikappade än män när de väl opereras. Resultaten måste leda till åtgärder som undanröjer ojämställd vård.

Att nå ökad jämställdhet i vården kräver ett brett och långsiktigt arbete med sikte på forskning, behandlingsmetoder och attityder. Därför föreslår vi att det utarbetas en nationell genomförandeplan för implementering av jämställd sjukvård. Centralt i en sådan plan är ökad och mer spridd kunskap om hur könsfaktorer påverkar vården. Det krävs mer forskning för att belysa vilka könsskillnader som finns och hur de uppkommer. Det krävs ökat fokus på jämställdhet och genus på vårdutbildningarna på gymnasiet och högskolan, samt i vidareutbildningar för personal inom hälso- och sjukvården. Arbetet med könsuppdelad vårdstatistik ska fortsätta och jämställd vård ska vara ett eget uppföljningsområde i de nationella jämförelserna.

Driftsformer i sjukvården

För oss socialdemokrater är kvalitet och likvärdighet viktigast i hälso- och sjukvården. I flera borgerligt styrda landsting och regioner pågår omfattande privatiseringar av hälso- och sjukvårdsverksamheter utan annat syfte än att privatisera gemensam egendom och gemensamma uppgifter. Vi motsätter oss denna politik. Kvalitet och likvärdighet, patientnytta och säkerhet ska styra sjukvården, inte privatiseringar av ideologiska skäl.

Samtidigt är vi inte negativa till alternativ i vården. Det är inte självklart att en offentligt driven vårdcentral håller hög kvalitet bara för att den drivs offentligt. Motsvarande förhållande gäller även privat driven verksamhet. Däremot finns det många goda exempel på vårdcentraler, läkarmottagningar, sjukgymnastik med mera som drivs av dem som jobbar där eller av företag eller idéburna ideella aktörer på uppdrag av landstinget.

Det är avgörande att vinstintressen i vården inte får påverka sjukvårdens kvalitet eller likvärdighet. Ingen som söker vård inom den offentligt finansierade hälso- och sjukvården ska behöva riskera att lönsamhetskalkyler görs innan behandling sätts in. Vi motsätter oss varje lösning som innebär att man med privata medel, till exempel genom privata försäkringar, tillåts köpa sig förtur till offentligt finansierad vård. Därför måste det finnas regler för privata utförares medverkan i den offentligt finansierade hälso- och sjukvården. Alla människor ska ha rätt att vid behov få tillgång till vård med hög kvalitet oberoende av storleken på plånboken eller tillgången till privata försäkringar.

Vi tror att det finns ett stort utrymme för att utveckla närsjukvården genom att ta till vara personalens engagemang. Vi ser positivt på att många vård- och hälsocentraler drivs i former där personalens egna engagemang får stort utrymme. Det kan ske i form av privat företagande, kooperativ eller ideell organisation. Men det kan också ske som en självstyrande enhet (intraprenad) inom landstinget eller regionen med stora frihetsgrader och stort eget ansvar. Kvalitet och resultat, patientsäkerhet och tillgänglighet bör styra vårdens prioriteringar, inte driftsformer eller snäva lönsamhetskalkyler.

Nästan alla svenska sjukhus som finansieras gemensamt drivs idag offentligt. Så ser det också ut i många jämförbara länder. Många av sjukhusen utgör i dagens sjukvård komplexa och högt kvalificerade nav i sjukvårdens vårdkedjor, och förändringar av dessa påverkar vården i många andra delar. Det kan finnas sjukhus som passar för någon annan driftsform men vi anser att man bör vara försiktig med att lägga ut sjukhus på entreprenad om det inte finns mycket starka skäl och vi anser att det är olämpligt att stycka upp sjukhus i så kallade vårdgallerior med olika ansvariga aktörer för varje område.

Den högspecialiserade vården ska drivas i offentlig regi för att säkerställa ett nära samarbete med klinisk forskning och utbildning. Universitetssjukhusens nära koppling till forskning och utbildning liksom den centrala roll som de spelar för den mest avancerade sjukvården gör att det är olämpligt att lägga ut dem på entreprenad. Om universitetssjukhus säljs ut eller förvandlas till ”vårdgallerior” riskerar man att förstöra Sveriges mest avancerade forsknings- och utbildningsmiljöer. Universitetssjukhusens uppbyggnad som sammanhållna enheter och utvecklingsmiljöer för avancerad sjukvård, forskning och utbildning ska värnas. Även akutsjukhusen är nödvändiga för varje landstings möjlighet att ge högkvalitativ och jämlik vård. Akutsjukhusen har en central roll i landstingets ansvar för medborgarnas vård och de olika vårdkedjornas funktioner. Vi anser att akutsjukhus och universitetssjukhus har en central roll kopplad till landstingens lagstadgade ansvar för vården. Därför motsätter vi oss att dessa ska kunna läggas ut på entreprenad eller privatiseras. Vi föreslår att villkoren för att lägga ut sjukhus på entreprenad ska regleras i lag.

Vi stöder regeringens förslag till mål för hälso- och sjukvårdspolitiken med tillägget att arbetet även särskilt ska inriktas på att säkerställa en likvärdig sjukvård som ges efter behov.

Mångfald inom vård och omsorg

Ett problem när kommuner och landsting anlitar andra utförare inom sjukvård, äldreomsorg och handikappomsorg är att utvecklingen går mot att små utförare på olika sätt utkonkurreras av stora vårdkoncerner.

Vi anser att det är olämpligt att använda LOU för upphandling av hälso- och sjukvård liksom för upphandling av äldre- och handikappomsorg. Det leder till en stark koncentration till ett fåtal internationella vårdkoncerner och svårigheter för politikerna att styra mot kvalitet, och vi har sett många exempel på hur jakten på lägsta pris gått ut över vårdtagarna.

Det bör vara kommunen och landstinget som utifrån lokala behov och möjliga partners avgör vilka aktörer som man ska samarbeta med. Det kan vara några av de stora vårdföretag som redan idag gör ett bra arbete i många kommuner, men det kan också vara ideella organisationer som vill bedriva verksamhet. En modell kan också vara att landstinget eller regionen respektive kommunen certifierar de utförare som man vill använda inom hälso- och sjukvården eller omsorgen och sätter upp de krav som ställs på verksamheten och kommer överens om ersättningsmodeller. Då blir det patienten tillika medborgaren som har möjlighet att välja utförare samtidigt som landstinget, regionen eller kommunen har kvar det fulla ansvaret för kvalitén och tillgängligheten. En sådan ordning skulle med all säkerhet göra att mindre, personaldrivna eller idéburna aktörer skulle ha större möjligheter att hävda sig i konkurrensen mot stora internationella vårdbolag som nu utgör lejonparten av entreprenörerna inom vård och omsorg. En ny modell får dock aldrig leda till att man ställer lägre krav på arbetsgivaransvaret. Kollektivavtal ska gälla i all verksamhet. Personalens meddelarfrihet och rätt till kompetensutveckling och även i övrigt goda arbetsvillkor måste säkerställas.

Vi föreslår att upphandlingslagstiftningen ses över för att möjliggöra att hälso- och sjukvård och äldre- och handikappomsorg undantas från lagen om offentlig upphandling (LOU).

Organdonation

Bristen på organ och vävnader är mycket stor och det är därför viktigt att fler människor än i dag tar ställning till om man är positiv till organdonation eller ej. Som en följd av bristen på organ avlider många innan de får möjlighet att bli transplanterade. En majoritet av svenska folket har i olika undersökningar svarat ja på frågan om de kan tänka sig att donera organ efter sin död. Många av dem som är positiva har dock inte anmält det till donationsregistret. Inom sjukvården har olika frågor ställts kring vad som bör gälla vid organdonation och vård av döende patienter. Eventuella förändringar av nuvarande lagstiftning och hantering måste dock föregås av grundliga överväganden. Vi föreslår att regeringen tar initiativ till en översyn av nuvarande regler och hantering och lägger fram förslag om hur fler organ ska kunna doneras. Frågan inrymmer en rad olika etiska överväganden. Ett förslag som bör övervägas för att få fler att ta ställning till organdonation är att göra det möjligt att meddela sin vilja med ett kryss på deklarationsblanketten. Det bör också undersökas om sjukvården ska kunna få titta i donationsregistret redan innan patienten avlidit för att kunna göra förberedelser för organdonation. Det bör vidare prövas om sjukvården under en begränsad tid ska få fortsätta intensivvården även när hoppet att rädda patientens liv är ute om det innebär att man kan tillgodose en patients önskan att donera organ.

HBT-personers hälsa

En övervägande del av HBT-personer har en god hälsa. Det visar undersökningar som Folkhälsoinstitutet presenterade 2006. Det var dock en betydligt större andel med sämre hälsa bland HBT-personer än i den övriga befolkningen. Speciellt den psykiska hälsan var sämre. Skillnaderna i hälsa var också stora inom gruppen HBT-personer. Transpersoner hade nästan genomgående den sämsta hälsan, följt av bisexuella och homosexuella. Det var lika vanligt att rapportera ett bra hälsotillstånd bland homo- och/eller bisexuella män som bland män i övriga befolkningen. Det fanns dock stora skillnader bland kvinnor. Bra hälsa var betydligt vanligare bland kvinnor i övriga befolkningen (72 procent) än bland homo och/eller bisexuella kvinnor (60 procent). Framför allt rapporterade homo- och/eller bisexuella kvinnor i åldern 45–64 år samt män i åldern 16–29 år i större utsträckning dålig hälsa än övriga befolkningen. Bisexuella och transpersoner hade sämre allmänt hälsotillstånd än homosexuella personer.

Även andra studier har visat att ohälsan bland HBT-personer behöver uppmärksammas särskilt så att samhällets stöd kan förbättras. Mot denna bakgrund föreslår vi att regeringen tar ett särskilt initiativ för att säkerställa att kontinuerliga och systematiska uppföljningar och undersökningar görs av hälsoutvecklingen för HBT-personer, för att nå ytterligare kunskap så att samhället kan erbjuda och utveckla bättre stöd och hjälp för HBT-personer.

Vårdens bemötande har stor betydelse för viljan att söka och ta emot hjälp. Det är viktigt att hälso- och sjukvården inte uppträder fördomsfullt eller okunnigt. Alla människor har rätt att bli bekräftade och få vård och omsorg utifrån sina förutsättningar. Många har vittnat om hur bristande kompetens kring dessa frågor hos vårdpersonalen har skapat problem. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om hur hälso- och sjukvårdspersonalens kompetens i HBT-frågor ska utvecklas.

Hiv/aids

År 2006 antog riksdagen på förslag från den socialdemokratiska regeringen, men i brett politiskt samförstånd, en nationell strategi mot hiv/aids. Målet var att halvera antalet nysmittade i vårt land på tio års sikt. Det är ett fullt realistiskt mål. Utvecklingen går dock snabbt åt fel håll just nu. Siffrorna från 2007 är alarmerande och årssiffran 541 nysmittade är den högsta sedan 1986. Av dessa hade 178 smittats i Sverige, vilket kan jämföras med ett genomsnitt på 88 fall per år under den senaste femårsperioden. Ökningen av smitta i Sverige sker i alla grupper men främst i gruppen män som har sex med män. Dessvärre är dessa siffror inte heller särskilt överraskande. Andra sexuellt överförbara sjukdomar har ökat och tyder på en förändring i riskbeteende och detta syns nu också i statistiken om hiv/aids. Informationsinsatser behöver förnyas. Information är en färskvara. Samtidigt måste samhället hjälpa och stödja de personer som idag lever i Sverige som hivpositiva. Dessbättre behöver dagens generation inte vara med om att begrava nära vänner som dött i aids. Men det påverkar säkert också beteendet och gör det än mer angeläget att samhället går in med olika informationsinsatser. De stora informationsinsatser som gjordes under tidigare årtionden har ingen verkan nu och många ungdomar var inte ens födda när dessa kampanjer genomfördes som mest intensivt. Utvecklingen har påtalats och varit känd för regeringen under en tid och problematiken beskrivs i propositionen. Men uppenbarligen har inte detta lett till insikten att det behövs något initiativ från regeringens sida.

Budgeten för det preventiva arbetet mot hiv och andra smittsamma sjukdomar ska enligt budgetpropositionen ligga kvar på samma nivå som tidigare under resten av mandatperioden och några nya initiativ föreslås inte heller. Det kommer inte att vara en hållbar strategi. Vi föreslår att regeringen tar initiativ till ett åtgärdsprogram om smittskydd och hiv. Det bör innehålla en nationell informationskampanj kring smittskydd och hiv men också innebära en översyn av smittskyddslagen och metoder att ge lärarna stöd när det gäller att på ett fördomsfritt och kunskapsbaserat sätt undervisa om sex och samlevnad. Vi anvisar 10 miljoner kronor extra per år för detta i vårt budgetförslag (anslag 2:8).

Läkemedel

Läkemedel är idag den i särklass vanligaste behandlingsmetoden inom vården och allt tyder på att de kommer att bli än viktigare. Tack vare framgångsrik forskning och utveckling blir det möjligt att bota och behandla allt fler sjukdomar och skador. Det är en fantastisk framgång som räddar liv och ger livskvalitet åt många människor. Samtidigt är problemen med felaktig läkemedelsanvändning stora. Många, inte minst äldre, har idag för många läkemedel eller läkemedel som inte passar ihop med varandra. I vår äldresatsning riktar vi medel för insatser mot överförskrivning och felaktig förskrivning av läkemedel till äldre.

Mot bakgrund av att läkemedel dels står för en stor och växande del av sjukvårdens kostnader, dels står för en stor och tyvärr växande del av sjukvårdens skador så är det av högsta vikt att läkemedelsförsörjningen i landet är kostnadseffektiv och säker samtidigt som den måste vara lättillgänglig och lika för alla. Sverige har ett sådant system. Det svenska apoteksmonopolet har bidragit till att Sverige har ett av de mest säkra och kostnadseffektiva distributionssystemen för läkemedel i världen. Sverige har bland de lägsta läkemedelspriserna i Europa i kundledet.

Regeringens planer på att avreglera och omreglera apoteksmarknaden och öppna för olika internationella läkemedelsbolag eller apoteksbolag att ta över de svenska apoteken hotar att leda till högre kostnader och sämre säkerhet. Vi socialdemokrater motsätter oss en sådan utveckling. Apoteksmarknadsutredningen kan inte peka på några egentliga effektiviseringsvinster med en avreglering eller hur servicen i glesbygd ska säkras på sikt. Inte heller har det presenterats något hållbart system för hur priser ska sättas i ett nytt system. Apoteksmarknadsutredningen föreslår inte heller några begränsningar vad gäller grossisters rätt att äga apotek. Förslaget kommer, om det genomförs, med all sannolikhet att leda till en oligopolliknande situation med några få stora apotekskedjor. Eftersom de apotek som ska finnas kvar i helstatliga Apoteket AB efter en avreglering (och en utförsäljning av flera hundra apotek) ska agera på samma sätt som privatägda vinstmaximerande apotekskedjor blir effekten i väsentliga delar densamma som om hela apoteksmarknaden privatiseras.

Kostnadseffektivitet, säkerhet och god tillgänglighet i hela landet bör också fortsättningsvis vara det som styr läkemedelsförsörjningen, inte ideologiskt motiverad utförsäljning eller ohämmat vinstintresse. Vi avvisar regeringens planer på att avreglera apoteksmarknaden. Däremot är vi öppna för att låta fler än apoteken sälja vissa enklare receptfria läkemedel, till exempel nässpray och allergimedel. En särskild lista på vilka läkemedel som får säljas av andra än Apoteket AB bör tas fram. Försäljning av läkemedel enligt denna särskilda lista ska kunna vara förknippad med särskilda krav, t.ex. förpackningsstorlek.

Eftersom vi säger nej till regeringens avreglering av apoteksmarknaden säger vi nej till att anvisa 92,5 miljoner kronor till anslag 1,6 och 10 miljoner kronor till anslag 1:3 för merkostnader som uppstår vid en apoteksavreglering.

Antibiotikaresistens

Konsumtionen av antibiotika fortsätter att öka i världen. Problemet med antibiotikaresistens är nu så stort globalt att det måste placeras på samma nivå som en rad av de stora sjukdomar som varje år skördar miljontals liv. Det är ett globalt missbruk av antibiotika som lett fram till att många sjukdomar inte längre kan behandlas och det är framför allt gamla och barn som drabbas. Behovet av nya preparat är mycket stort och det är en fråga som vi behöver arbeta med nationellt men också driva som ordförandeland i EU nästa år. Sverige har stora förutsättningar att driva antibiotikafrågan. Även om förskrivningen av antibiotika i Sverige ökat de senaste tre åren har vi dock framgångsrikt under många år fått ner konsumtionen och ökat medvetenheten om problemet med resistens. Det behöver diskuteras olika samverkansmekanismer där samhället och små och stora läkemedelsföretag och forskningen samverkar för att få fram effektiva preparat. Sjukvården måste noga analysera och utvärdera sin antibiotikaförskrivning. Ett exempel är Landstinget Halland – som var föregångare när det gäller införandet av vårdvalsmodell i primärvården – där det visade det sig att förskrivningen av antibiotika för något år sedan ökade kraftigt. En av anledningarna till detta kan enligt smittskyddsläkaren i Halland vara införandet av Vårdval Halland. Det bör noga följas om denna typ av negativa effekter av förändringar i vårdens organisation är varaktiga och mer vanligt förekommande. Regeringen bör återkomma till riksdagen med initiativ mot den ökade antibiotikaförskrivningen.

Psykiatri

Att bli psykiskt sjuk påverkar inte bara en själv utan också familj och vänner. Det är att bli beroende, av vård och omsorg men också av förståelse och stöd i livets olika skeden. Att få en psykisk sjukdom eller att må psykiskt dåligt är så vanligt att vi alla känner någon som är eller har varit drabbad. Cirka var femte person drabbas av psykisk ohälsa, till exempel depressioner eller ångestsymptom. Allvarlig depression drabbar ca 6 procent av befolkningen. Ungefär 50 000 personer i Sverige har diagnosen schizofreni och 2–3 procent lider av tvångssyndrom. Psykisk ohälsa är också ett växande problem bland många ungdomar, särskilt unga kvinnor. Ändå är det fortfarande en dold sjukdom, något man alltför sällan talar om. Skam, skuld och rädsla präglar mångas uppfattning.

Det finns stora brister när det gäller psykiskt sjukas och funktionshindrades möjlighet till vård, omsorg, boende, rehabilitering och sysselsättning. Detta är inget nytt problem och dessvärre är situationen i jämförbara länder inte mycket bättre. Vi står inför stora utmaningar för att systematiskt höja ambitionsnivån så att vården och stödet vid psykisk sjukdom och psykiska funktionshinder kan jämföras med kroppslig vård och andra funktionshinder.

Den socialdemokratiska regeringen tillsatte en stor psykiatriutredning 2003 som fick uppdraget att se över organisation och resursbehov. Utredningen presenterade sina förslag strax efter valet 2006. Men regeringen har väntat ända till höstens budgetproposition med att anslå några pengar. Och nu när det väl anslås pengar så är det tillfälliga stimulanspengar under en treårsperiod – inte den långsiktiga satsning som psykiatrin behöver.

Vi socialdemokrater anslår 900 miljoner kronor per år till psykiatrin, och vi gör det i en mångårig och systematisk satsning för att höja ambitionsnivån och skapa förutsättningar för god vård och ett gott liv för den som drabbas av eller lever med en psykisk sjukdom. Det behövs gemensamma mål för flera olika samhällssektorer och en nationell plattform som slår fast vad som är psykiatrins uppdrag och hur den ska utvecklas. Vi föreslår en långsiktig nationell handlingsplan för en ambitionshöjning inom vård och stöd för människor med psykisk sjukdom och psykiska funktionshinder.

Vår psykiatrisatsning innehåller bland annat följande delar:

Barnens och ungdomarnas psykiska hälsa främst

Stärk skolhälsovården

Barn med psykiatriska problem brukar inte vara svåra att upptäcka. Men det krävs mer resurser för att se till att de får hjälp i tid. Genom att stärka skolhälsovården kan barnen få hjälp i tid, och barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) kan koncentrera sig på barn med mer omfattande behov. Vi vill genomföra en särskild satsning på skolhälsovården.

Åtgärdsplan för barn och ungdomar i kris

Vi vill lagstifta så att alla kommuner instiftar en åtgärdsplan för ungdomar som drabbas av psykiska problem. Ansvarsfördelningen ska vara tydlig så att det inte råder några oklarheter om till vem man ska vända sig och vem som ansvarar för vad. Om ett barn mår dåligt eller har stora problem ska man veta vem man ska ringa för att få snabb hjälp. Vi föreslår att det ska finnas samverkansmodeller i varje kommun för barn och ungdomar med problem (samverkan skola, socialtjänst, barn- och ungdomspsykiatri, ungdomsmottagning).

Stöd hela familjen

Psykisk ohälsa påverkar hela familjen. Därför måste den samlade barn- och ungdomshälsan ge förutsättningar för att kunna hjälpa hela familjen.

Bättre individuellt stöd för att delta i arbetslivet

Varje ung människa med psykisk sjukdom eller funktionshinder ska ha rätt till individuellt anpassat stöd för att kunna bli delaktig i arbetslivet – till exempel genom en coach eller handledare som ser till att de insatser som behövs i form av rehabilitering, utbildning, arbetsträning och behandling blir av och samordnas.

Individuell bedömning av ungdomar på ungdomshem

Rapporter visar att verksamheterna för ungdomar på ungdomshem (enligt LVU) eller paragraf 12-hem inte fungerar tillfredsställande. Därför måste tillsynen och verksamheten förbättras. Alla ungdomar ska få en individuell bedömning och om det behövs en behandlingsplan mot psykisk ohälsa och/eller missbruk.

En modern psykiatrisk vård

Snabbare och enklare stöd till psykiskt sjuka

Många som lider av psykisk ohälsa skulle kunna få hjälp om primärvården hade kompetens och resurser att behandla mindre svåra depressioner, ångesttillstånd, ätstörningar och liknande. Vi vill systematiskt bygga upp kompetens om psykisk ohälsa i primärvården.

Ta tillvara brukarnas erfarenheter

Den som själv är eller har varit sjuk och föremål för psykiatrisk vård har stor kunskap att bidra med för att utveckla vården. Brukar- och patientorganisationerna har en viktig roll i detta. Vi vill stärka deras roll i utvecklandet av vården.

Fler slutenvårdsplatser och nya sviktplatser

Vårdutbudet räcker idag inte till för de stora behoven. Vi vill därför att antalet slutenvårdsplatser ses över och därtill vill vi uppmuntra en ny mellanform – så kallade sviktplatser – där man kan få hjälp och stöd under kortare perioder.

Mer resurser till forskning och kompetensutveckling

Kunskapen om psykisk ohälsa och vilka former av behandling som fungerar är eftersatt. Inom ramen för höstens forskningsmotion kommer vi att öka resurserna till forskning inom psykiatri. Vi vill också att det startar en mångårig bred satsning på kompetensutveckling för den personal som jobbar med psykiskt sjuka och funktionshindrade.

Fler jobb

1 000 jobb till personer med psykiska funktionshinder

Personer med psykiskt funktionshinder är svagt representerade på arbetsmarknaden. Vi vill att 500 OSA-platser ska vikas direkt till personer med psykiskt funktionshinder och därtill vill vi ha 500 trygghetsanställningar för personer med allvarligare psykiska funktionshinder. Förslag om detta finns i partimotionen om budget för 2009.

Tandvård

Från och med 1 juli 2008 gäller en ny tandvårdsreform. Tyvärr är reformen, enligt vår uppfattning, i många stycken otillräcklig för att den på ett bra sätt ska kunna leda till en bättre tandhälsa för hela befolkningen. Vi föreslår därför ett antal kompletteringar som ett första steg för att göra det ekonomiskt möjligt för alla att gå till tandläkaren regelbundet. Målsättningen, på sikt, måste vara att kostnaden för ett tandläkarbesök ska ligga på ungefär samma nivå som för ett läkarbesök.

Behovet av en tandvårdsreform har länge varit stort. Dålig tandhälsa minskar livskvaliteten avsevärt och leder ofta till följdsjukdomar. Socialstyrelsens enkätundersökning från 2007 visar att så många som var fjärde person uppger att de, av ekonomiska skäl, inte besöker tandvården regelbundet. Bland ungdomar är andelen hela fyra av tio.

För att förhindra nya klasskillnader i tandhälsa i vårt land är det nödvändigt att tandvårdsstödet har starkt fokus på den förebyggande tandvården samtidigt som det införs ett skydd mot höga kostnader. Ingen ska behöva avstå från regelbunden tandvård av ekonomiska skäl.

Huvudproblemet med regeringens tandvårdsreform är att den helt inriktas på skydd mot riktigt höga kostnader. Ett bättre skydd mot höga kostnader är bra och riktigt men det räcker inte för att uppnå bättre total tandhälsa i befolkningen. Med ett skydd mot höga kostnader utan motsvarande tillräcklig satsning på bastandvård och förebyggande åtgärder riskerar såväl patienternas som samhällets kostnader för tandvård att öka ytterligare i framtiden. Undersökningar visar att det, inte så förvånande, finns ett tydligt samband mellan svaga ekonomiska resurser och att avstå från regelbunden tandvård. Det finns också ett tydligt samband mellan att besöka tandvården mera sällan än vartannat år och att ha dålig tandhälsa. Det innebär att ekonomiska faktorer spelar en väsentlig roll för tandvårdskonsumtion och tandhälsa. Att unga av ekonomiska skäl väljer bort tandvården är inte så konstigt. De studerar allt längre och när de väl kommer in på arbetsmarknaden så handlar det ofta om otrygga visstidsanställningar. Oavsett åldersgrupp är det de ekonomiskt sårbara grupperna som avstår från regelbunden tandvård. Det innebär att det även bland de medelålders i första hand är lågutbildade, ensamstående och personer med barn som avstår från regelbunden tandvård. Slutsatsen blir att höga patientkostnader slår hårdast mot de grupper som har minst ekonomisk bärkraft, nämligen unga och socioekonomiskt svaga grupper. Ett nytt tandvårdsstöd måste ta fasta på detta. Förutom satsningar på billigare tandvård för ungdomar och ett generellt bättre stöd till förebyggande tandvård anser vi att det behövs särskilda insatser för vissa äldre och funktionshindrade. Dagens äldre har betydligt bättre tandstatus än tidigare generationer. Fler äldre har också kvar sina egna tänder. Detta är en fantastisk utveckling men kräver också en del nytänkande eftersom bibehållna tänder paradoxalt nog leder till att tänderna behöver skötas extra noga, även när den äldre inte kan klara detta själv. Många som i hela sitt liv skött sina tänder på ett bra sätt kan under de sista åren behöva hjälp med att upprätthålla en god munhälsa.

Erfarenheten visar att vård- och omsorgspersonal i många fall tycker att det är svårt att ta hand om patienters tandborstning, då det upplevs som besvärligt och ibland integritetskränkande. Ofta är också arbetsbelastningen på personalen så stor att tiden inte räcker till för att säkerställa en god munhygien. Tillräcklig bemanning i omsorgen är därför grundläggande men omsorgspersonalen behöver också stöd och utbildning i hur man genomför tandrengöring med en patient som kanske på grund av demens eller annan orsak är oförstående eller ovillig inför situationen. Problematiken gäller också för vissa andra omsorgsgrupper. Vi avsätter därför medel för en tioårig handlingsplan för stöd och utbildning i att ”sköta andras munhygien” till de personalgrupper som hanterar detta.

Sedan 1999 har landstingen ett ansvar för att bedriva en avgiftsfri uppsökande verksamhet på särskilda boenden för äldre och funktionshindrade personer och därefter vid behov erbjuda nödvändig tandvård enligt sjukvårdstaxa. Kommunerna har här en viktig uppgift att identifiera dem som ska ingå i personkretsen och att överlämna erbjudandet om uppsökande verksamhet. Trots en liten ökning de senaste åren nås bara cirka 60 procent av målgruppen. För personer över 80 år hade enbart 12 procent av kvinnorna och 8 procent av männen fått del av förmånen. Det är uppenbart att systemet inte är tillräckligt känt. Vi socialdemokrater anser att regeringen bör ta initiativ till statliga informationsinsatser eller andra åtgärder så att alla berörda får den uppsökande och nödvändiga tandvård som de har rätt till.

Vårt förslag för en bättre tandvårdsreform: Det statliga tandvårdsstödet bör utgöras av dels ett omfattande skydd mot höga kostnader, dels en ordentlig satsning på förebyggande tandvård. Den nu gällande tandvårdsreformens skydd mot höga kostnader tycker vi är bra. Stödet till tandvårdsundersökning och annan förebyggande tandvård är däremot otillräckligt. Det är av yttersta vikt att alla regelbundet har möjlighet att besöka tandvården. Vi anser att den avgiftsfria tandvården för ungdomar bör förlängas med ytterligare fem år. Vi anser vidare att tandvårdsbidraget generellt behöver vara högre. För den äldsta gruppen behöver det vara högst eftersom många äldre behöver gå till tandläkaren med tätare intervaller än övriga grupper. Även om tandvårdens priser varierar och även om det är individuellt hur ofta man bör undersöka sina tänder så har vi socialdemokrater utformat vårt förslag med inriktningen att patienten inte bör betala stort mer för en undersökning hos tandvården än för ett läkarbesök i sjukvården.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår vi socialdemokrater: att den avgiftsfria tandvården förlängs från dagens 19 år till 24 år, att tandvårdsbidraget för gruppen 30–64 år fastställs till 500 kr vartannat år istället för 300 kr, att tandvårdsbidraget för gruppen 65–74 år fastställs till 600 kr vartannat år istället för 300 kr, att tandvårdsbidraget för gruppen 75 år och äldre fastställs till 900 kr vartannat år istället för 600 kr, att 50 miljoner kronor avsätts årligen i tio år för en nationell satsning på handledning och utbildning av personal som sköter äldres och funktionshindrades tandvård och att regeringen tar initiativ för att säkerställa att alla berörda får den ”uppsökande verksamhet och nödvändig tandvård” som de har rätt till.

Vi satsar totalt 2,1 miljarder mer än regeringen under perioden 2009–2011 (500 miljoner kronor 2009 och därefter 800 miljoner kronor/år) för att finansiera förslaget (anslag 1:4).

Folkhälsa

Ett framgångsrikt folkhälsoarbete bygger på ett gemensamt ansvarstagande mellan individen och samhället. Individens möjligheter att göra hälsofrämjande val ska stödjas av samhället. Men det räcker inte. Vi socialdemokrater anser att folkhälsoarbetet och kopplingen till att minska klyftorna i samhället måste tydliggöras. Minskade sociala och ekonomiska klyftor är det mest verkningsfulla medlet för en bättre folkhälsa. Det betyder satsningar på arbete, bra utbildning för alla, integration och värnandet av den generella välfärden. Mäns och kvinnors hälsotillstånd och livschanser har ett tydligt socioekonomiskt mönster där rika, välutbildade människor och yrken med hög status har ett markant försprång. Information av allmän karaktär har sin plats i folkhälsoarbetet, men samhället måste ta ett större och mer konkret ansvar för folkhälsan. En effektiv folkhälsopolitik måste ha som inriktning att direkt och konkret rikta sig till de grupper som har de svåraste folkhälsoproblemen. Vi har utvecklat vår syn på folkhälsopolitiken i en kommittémotion våren 2008 (motion 2007/08:So20).

Tobak

Tobakens skadeverkningar på hälsan är stora och mycket väl dokumenterade. I Sverige orsakar tobaksrökningen varje år tusentals fall av cancer. År 2005 dog över 3 300 människor i Sverige till följd av lungcancer. Att få människor att avstå tobak är en stor hälsovinst både för individen och för samhället. Att dagens rökare får hjälp att sluta är en viktig uppgift men det handlar också om att få människor att inte börja röka överhuvudtaget. Nyrekryteringen av rökare är fortfarande stor. Varje år börjar cirka 16 000 ungdomar i Sverige att röka och fortfarande är rökare överrepresenterade i befolkningsgrupper med låg utbildning och låga inkomster.

Arbetet med att begränsa tobaksbruket måste ske genom både information och lagstiftning för att bli effektivt. De restriktioner som har riktats direkt mot rökarna, senast förbudet mot rökning i serveringsmiljöer 2005, har inte handlat om att förbjuda någon att röka utan att hindra rökare att utsätta andra för sin rök, på jobbet, i offentliga lokaler eller i serveringsmiljöer.

Arbetet med att minska rökningen i Sverige har pågått under lång tid och vid en internationell jämförelse varit mycket framgångsrikt. Lagstiftning och information har tillsammans lett till ändrade värderingar i samhället, där den rökfria miljön blivit en självklar norm i allt fler sammanhang och ses som ett naturligt hänsynstagande till andra. Arbetet med att minska rökningen måste fortsätta. Vi anser att det är mycket viktigt med förebyggande arbete för att bekämpa tobaksbruket i Sverige. Det handlar bl.a. om informationssatsningar och annat tobakspreventivt arbete. Tyvärr finns det en del oroande tecken på att samhällets engagemang och insatser på tobaksområdet börjar mattas av och frågan nedprioriteras. På flera håll har lokala tobakssamordnare dragits in och det tobakspreventiva arbetet i skolorna är generellt sett eftersatt, speciellt inom skolhälsovården. Engagemanget och aktiviteterna för en rökfri miljö behöver öka på lokal, regional och central nivå.

Den borgerliga regeringen har organiserat om det centrala arbetet med drogfrågor, lagt ned de specialorganisationer som fanns för arbetet och ovanför den vanliga myndighetsstrukturen bildat en samordningsfunktion som består av två sekretariat inom Regeringskansliet (ANT-sekretariatet och Samant). Den nya organisationen ska enligt regeringen ge förutsättningar för ett arbete med alkohol-, narkotika-, dopnings- och tobaksfrågorna i en permanent och hållbar struktur. Vi anser inte att det kunnat visas att det nya sättet att organisera arbetet ger tillräcklig kraft. Vidare riskerar tobaksfrågan att komma till korta i den nya organisationen där andra frågor dominerar. Det bör undersökas om särskilda resurser behöver öronmärkas för tobaksfrågan. Detta är inte en intern fråga inom Regeringskansliet eftersom det påverkar samhällets möjligheter att agera offensivt i tobaksfrågan.

Arbetet mot tobak behöver intensifieras. Det innebär bl.a. att nya steg behöver tas för att få fler miljöer och sammanhang där man inte röker. Ett viktigt arbete och område gäller ”rökfri arbetstid”. I många kommuner och stadsdelar inom den offentliga sektorn har detta redan börjat. En stor majoritet av de anställda tycker det är bra, andra känner sig förföljda och ser sin integritet kränkt. Få inser den fulla potentialen av införandet av en rökfri arbetstid. Rökningens kostnader är stora för individ och samhälle. Sjukskrivning i rökrelaterad sjukdom kostar årligen 18 miljarder kronor. För varje rökare har arbetsgivaren en genomsnittlig merkostnad på 30 000 kronor årligen (rökpauser, åtta fler sjukdagar i genomsnitt) vilket visar hur lönsamt det är för arbetsgivaren att investera i stöd för rökande anställda. Tre av fyra rökare vill sluta röka. De tre har stor nytta av en stödjande arbetsmiljö med en rökfri policy och avvänjningsstöd – arbetsgivaren har här sin allra största möjlighet att främja de anställdas hälsa.

Storbritannien kommer under hösten 2008 att införa olika varningsbilder på cigarettpaketen. Bland annat visas en hjärtoperation och hur en tobaksskadad lunga kan se ut. Både forskning och erfarenhet visar att sådana varningar är ännu mer effektiva än textbudskap när det gäller att få rökare att sluta och icke-rökare att förbli rökfria. Kanada var år 2000 först i världen med att införa varningsbilder. I Europa har Belgien, Rumänien, Schweiz och Finland följer efter. EU har rekommenderat sina medlemsstater att införa varningsbilder på cigarettpaketen och har skapat ett gemensamt bildbibliotek med 42 bilder som länderna kan välja mellan. Även Sverige bör pröva om detta är en bra väg att gå när det gäller upplysning om tobakens skadeverkningar.

För att minska tobaksbruket bland ungdomar anser vi att det är viktigt att minska tillgängligheten till tobak. Åldersgränsen för köp av tobak är i dag 18 år, men denna gräns upprätthålls inte alltid av tobaksförsäljarna. Om en person säljer tobak till minderårig kan personen dömas till olaglig cigarettförsäljning. Vi anser att det behövs ytterligare skärpningar för att incitamenten att sälja till minderåriga ska minimeras. Vi föreslår därför att det görs en översyn av tobakslagen för att möjliggöra tillståndsplikt för försäljning av tobak. Det innebär att en handlare som säljer tobak till minderårig kan få sitt tillstånd indraget.

Alkohol och narkotika

Alkoholkonsumtionen och narkotikamissbruket ökade under 1990-talet, inte minst bland ungdomar. Andelen 15-åringar som uppgav att de provat narkotika trefaldigades och berusningsdrickandet ökade kraftigt. För att bryta 1990-talets ökning av narkotikamissbruk och alkoholkonsumtion antogs på regeringens förslag en alkoholhandlingsplan 2001 och en narkotikahandlingsplan 2002. Det förebyggande arbetet förstärktes, såväl lokalt som centralt. Informationskampanjer drogs i gång, kommuner och landsting tog fram egna handlingsplaner och ett stort antal lokala drogförebyggare anställdes för att samordna det förebyggande arbetet. Det centrala arbetet kom att ledas av Alkoholkommittén respektive Mobilisering mot narkotika (som leddes av en särskild narkotikasamordnare). Utgångspunkten var att det behövs en stark nationell resurs för att driva det alkohol- och narkotikaförebyggande arbetet i en tid av ökad tillgänglighet för ungdomar av både alkohol och narkotika och ökad totalkonsumtion av alkohol i befolkningen. Det förstärkta förebyggande arbetet gav resultat. Under 2000-talet avstannade ökningen av alkoholkonsumtionen bland ungdomar, och vi kunde till och med se en minskning i en del avseenden. När det gäller narkotika har vi sett en stadigt minskande kurva när det gäller andelen ungdomar som uppger att de provat narkotika sedan år 2001.

Den borgerliga regeringen har lagt ner Alkoholkommittén och Mobilisering mot narkotika. Vi tycker det var ett felaktigt beslut. Specialiseringen ledde till ökad kraft i det förebyggande arbetet. Uppgifterna har nu överförts till flera olika myndigheter samtidigt som olika departementsarbetsgrupper inrättats. Vi anser att den nya modellen leder till att arbetet blir otydligare och tappar i fokus, tempo och samordning.

Arbetet mot dopning måste fortsätta. Dopning är inte bara idrottsrelaterat utan är kanske ett långt större problem utanför idrotten. De preparat som i första hand används är anabola androgena steroider. Dopningsjourens verksamhet spelar en viktig roll.

När det gäller inriktningen på arbetet bör de förebyggande insatserna stödjas av en tydlig narkotikalagstiftning och en restriktiv alkoholpolitik. När det gäller en restriktiv alkoholpolitik är det viktigt att detaljhandelsmonopolet försvaras, att en effektiv ålderskontroll sker vid försäljning och servering av alkohol, att alkohollangning beivras, att svensk alkoholskatt betalas vid näthandel och att Sverige fortsätter arbeta för höjda minimiskatter på alkohol inom EU samt minskade införselkvoter på alkohol. Vidare bör möjligheterna att införa varningstexter på alkoholförpackningar prövas. Det är också viktigt att prövning av serveringstillstånd ses som en social fråga i kommunerna och inte bara som en näringslivsfråga. En annan fråga som måste lösas är folkölsförsäljningen i butiker. Efterlevnaden av gällande åldersgräns är bristfällig på många håll, vilket innebär att öl säljs till minderåriga. Idag behöver handlarna bara meddela kommunen att man säljer folköl. Vi föreslår att folkölsförsäljning ska vara tillståndspliktig så att tillståndet kan dras in om regelverket inte följs.

Den borgerliga regeringen drev under våren 2008 igenom att privatpersoner ska kunna föra in alkoholdrycker i Sverige också för andra personers räkning. Vi anser att beslutet var felaktigt och en helt onödig EU-anpassning som försvagar den restriktiva alkoholpolitiken.

Särskilda initiativ bör tas för att minska alkoholkonsumtionen bland unga. Vi föreslår att en nationell handlingsplan för minskat alkoholbruk bland ungdomar utarbetas. Utvecklingen när det gäller ungdomars alkoholkonsumtion är visserligen fortfarande positiv totalt sett. Undersökningen från CAN 2007 visar att andelen ungdomar som väljer att dricka alkohol fortfarande minskar. 61 procent av pojkarna i årskurs nio dricker alkohol 2007 jämfört med 77 procent år 2000. Bland flickorna har andelen alkoholkonsumenter minskat från 79 procent år 2000 till 67 år 2007. Men totalkonsumtion säger i detta sammanhang inte allt. Det är bekymmersamt att berusningsdrickandet bland ungdomar ligger kvar på en oförändrat hög nivå. 23 procent av både pojkarna och flickorna i årskurs nio dricker alkohol motsvarande en halv flaska sprit eller fyra burkar starköl minst en gång per månad. Vi vet från andra undersökningar att unga tjejer dricker mer sprit än tidigare och att det finns en grupp ungdomar som dricker större mängder än tidigare. Samhället måste bli bättre på att nå dem som befinner sig i riskzonen. Alkoholkonsumtionen är en central faktor när det gäller sociala problem och våld bland ungdomar. Både svensk och utländsk forskning visar på tydliga samband mellan ökat alkoholdrickande och ökad våldsbrottslighet.

Vid utarbetandet av en handlingsplan bör behovet av förändringar i lagstiftningen prövas samtidigt som det utarbetas förslag när det gäller arbete med attityder. Kraftfulla åtgärder bör vidtas för att minska langningen av alkohol till unga. Lagskärpning bör övervägas och polisen bör avsätta mer resurser till bekämpning av alkoholbrott. På de platser i landet där polisen har arbetat målmedvetet mot langning av alkohol till unga har ungdomsvåldet minskat. Storskalig alkohollangning till unga är ett av få områden där straffskärpningar kan förväntas ge positiva resultat. Ungefär en tredjedel av all alkohol som förs in i landet säljs vidare. En stor del går till ungdomar. För att minska privatinförseln av alkohol bör Sverige arbeta för minskade införselkvoter och stopp för privatpersoners möjlighet att föra in alkohol för andra personers räkning. En viktig beståndsdel i arbetet för att minska ungdomars drickande är föräldrarnas attityder. Det finns idag flera vetenskapligt utvärderade föräldrastödsprogram. Ett sådant är Örebro Preventionsprogram (ÖPP) som syftar till att påverka föräldrars förhållningssätt till ungdomars drickande och hur man som föräldrar kan agera för att förhindra t.ex. tidig alkoholdebut och berusningsdrickande bland ungdomar. Vetenskapligt utvärderade föräldrastödsprogram bör spridas och implementeras i samtliga Sveriges kommuner.

Narkotikapolitiken får inte reduceras till en fråga om straffskalor utan är i allra högsta grad en social fråga. Missbruket av narkotika leder till stort lidande för missbrukaren och dennes omgivning. Ett narkotikamissbruk är ofta förknippat med kriminalitet, svår sjuklighet och hög dödsrisk. Narkotikapolitiken måste bygga på ambitionen om generell välfärd. Vi ställer oss bakom visionen om ett narkotikafritt samhälle. För att nå dit måste vi ha en politik som inkluderar förebyggande arbete, behandling, brottsbekämpning och forskning. Regeringen har lagt ned den narkotikapolitiska samordningen Mobilisering mot narkotika som arbetat med både utredning och konkreta insatser under sex års tid. Nu görs ingenting annat än att regeringen återigen vill tillsätta en utredning. Men missbrukare och deras anhöriga behöver konkreta insatser nu. Sedan 2002 har andelen ungdomar som testar narkotika halverats till omkring 5 procent. Det gör Sverige till ett av de mest framgångsrika länderna när det gäller förebyggande arbete. Men de som ändå använder narkotika gör det mer intensivt och destruktivt än tidigare. Det är ofta ungdomar med ett tungt socialt bagage. En undersökning gjord på Maria Ungdom i Stockholm visar att åtta av tio flickor som tas in för ringa narkotikabrott har en psykiatrisk diagnos. Sju av tio pojkar har ett brottsligt förflutet. Många ungdomar som använder narkotika mår mycket dåligt. Insatser måste sättas in tidigt om de ska bli effektiva. I det förebyggande arbetet måste narkotikapolitiken kombineras med en solidarisk socialpolitik som angriper orsakerna till missbruket. Regeringens inriktning att ta fram utbildningsmaterial och information om missbruk och andra folkhälsoproblem är säkert användbart för redan fungerande familjer men når knappast de icke-fungerande familjer som behöver det verkliga stödet.

Missbrukarvården

Människor med missbruksproblem har ofta såväl en tillvaro med psykiska problem som ett liv i utanförskap. Detta leder ofta till stora svårigheter att komma in på bostadsmarknaden med social utslagning och hemlöshet som följd. En förutsättning för framgångsrik missbrukarvård är därför fungerande vårdkedjor. För att stärka vårdkedjorna kring den som behöver vård och behandling mot sitt missbruk startades 2005 den treåriga satsningen Ett kontrakt för livet. Arbetet har varit mycket framgångsrikt. Den enskilde erbjuds avgiftning, utredning, motiverande och behandlande insatser och en planering som omfattar både LVM-tiden och tiden efter utskrivning. En gemensam överenskommelse mellan den enskilde, socialtjänsten och Statens institutionsstyrelse (SiS) ligger till grund för en långsiktig vård som omfattar LVM-tiden och halvåret därefter. Kommunen får en statlig subvention när överenskommelse träffats om en mera långsiktig vård. Uppföljningen av Ett kontrakt för livet visar mycket goda resultat jämfört med traditionell LVM-vård. Trots goda resultat har inte regeringen lämnat besked om framtiden och några nya medel för fortsatt verksamhet finns inte i regeringens budgetförslag. Att satsa på Ett kontrakt för livet ger stort utbyte av en förhållandevis liten satsning. Det är positivt att Ett kontrakt för livet har kunnat fortsätta under 2008 genom att tidigare inte använda medel fått användas. Men vi vill att Ett kontrakt för livet permanentas. I avvaktan på att regeringen återkommer med förslag anslår vi 10 miljoner kronor extra per år på anslag 6,2 för en fortsättning av verksamheten.

För att så få som möjligt ska missbruka och dö av narkotika måste behandling erbjudas mycket snabbare än vad som sker idag. I vissa delar av landet får missbrukare vänta i flera år på behandling om de överhuvudtaget kommer i fråga för rehabilitering. Eftersom vårdbehovet hos missbrukare är akut bör målet vara att väntetiden till behandling ska vara högst ett par veckor.

För att behandling av missbrukare ska bli effektiv krävs att den enskilde får större inflytande i valet av vårdform. Kunskaper om bra behandlingsmetoder kan användas som underlag för en nationell standard. Genom att skräddarsy behandlingen efter missbrukarens egna behov och önskemål ökar möjligheterna till snabb och lyckad rehabilitering. Trösklarna till behandling är ofta alldeles för höga. Missbrukarnas vård är ofta villkorad på ett sätt som vore otänkbart när det gäller alla andra sjukdomar. Får man ett återfall skrivs man ofta ut från sin behandling. Det kan jämföras med att avbryta behandlingen för en person med ätstörningar efter ett återfall. För de flesta är målet total drogfrihet, men för vissa klienter kan skadelindring vara ett acceptabelt mål. Även aktiva missbrukare ska beredas möjlighet att leva ett värdigt och sjukdomsfritt liv så långt det bara går, till exempel genom sprutbytesprogram som hindrar smittspridning och som ger möjlighet att komma i kontakt med missbrukaren och erbjuda behandling.

Den sociala barn- och ungdomsvården

Att skilja barn och föräldrar åt är den allvarligaste och mest ingripande insatsen samhället kan göra i en familj. Bakgrunden kan vara föräldrar som inte klarar av sin föräldraroll, till exempel på grund av egna problem med alkohol, narkotika eller psykiska problem, men det handlar även om barns och ungas egna problem. Det är viktigt att bevara och underlätta kontakterna med föräldrarna under den tid barnen är omhändertagna och placerade i de fall där det är möjligt och inte till men för barnet.

Ungdomar som tillbringar en stor del av sin barndom i familjehems- eller institutionsvård är som unga vuxna en mycket utsatt grupp. Det redovisas till exempel i Socialstyrelsens sociala rapport för 2006. Barn och ungdomar som har varit placerade i familjehems- eller institutionsvård löper trots vården på lång sikt stor risk att utvecklas ogynnsamt i flera avseenden med stor risk för framtida sociala problem. De som ingår i gruppen har förvisso problem redan från början men resultaten visar att institutionsvården i Sverige när det gäller den sociala barn- och ungdomsvården behöver utvecklas metod- och kvalitetsmässigt.

Den förra regeringen tog 2005 initiativ till en tvåårig förstärkt tillsyn av den sociala barn- och ungdomsvården. Den förstärkta tillsynen genomfördes under 2006 och 2007 inom ramen för det så kallade Barnuppdraget och visade att det fanns allvarliga brister i den sociala barn- och ungdomsvården.

Inför 2009 föreslår regeringen att den förstärkta tillsynen återinförs. Vi stöder det förslaget. Tillsynen måste skärpas och bli mer omfattande. Våren 2008 redovisade Socialstyrelsen och länsstyrelserna den gemensamma granskning som de gjort av 156 enskilt och offentligt drivna hem för vård eller boende (HVB) för unga. Länsstyrelserna gör bedömningen att 144 av de 156 granskade hemmen behöver förbättra sig på ett eller flera områden för att öka kvaliteten och säkerheten i verksamheten. Barnen som är placerade i HVB-hem befinner sig ofta i en krissituation. HVB-hemmen är en sårbar verksamhet. Kvaliteten kan snabbt ändras beroende på personalsituationen och vilka vårdtagare som är där. Samtidigt är det en verksamhet som finns till för barn och unga som är i en mycket sårbar situation. Det måste finnas rutiner kring säkerheten och barnen måste känna sig trygga och delaktiga i hur deras egen vård och behandling planeras och genomförs. Granskningen från Socialstyrelsen och länsstyrelserna visar att HVB-hemmen bland annat måste förbättra barnens möjligheter till delaktighet genom att hänsyn tas till barnens åsikter utifrån ålder och mognad när det gäller hur behandlingen planeras och genomförs. Över hälften av de granskade HVB-hemmen uppfyller inte uppsatta kriterier för detta. HVB-hemmen måste också förbättra säkerheten, genom att ta fram rutiner när det gäller att förebygga och förhindra att barnen under placeringen varken utsätts för sexuella övergrepp eller själva begår sådana. Dessutom måste det säkras att alla skolpliktiga barn som är placerade i HVB har tillgång till och deltar i skolundervisning utifrån barnets egna förutsättningar. 24 skolpliktiga barn placerade i mer än tre månader hade enligt undersökningen inte haft tillgång till skola.

Vi anser att samverkan mellan den sociala barn- och ungdomsvården och socialtjänsten, skolan och psykiatrin behöver utvecklas. Ett förslag till en nationell handlingsplan för att stärka och utveckla den sociala barn- och ungdomsvården överlämnades hösten 2005 från den parlamentariska sociala barn- och ungdomsvårdskommittén (SOU 2005:81). Regeringen har lagt fram en del av de enskilda förslag som fanns i utredningen. Men det behöver tas ytterligare initiativ och ett samlat grepp för att utveckla den sociala barn- och ungdomsvården.

Vi är beredda att förutsättningslöst diskutera ytterligare åtgärder för att förbättra den sociala barn- och ungdomsvården både vad gäller krav på verksamheten och tillsyn av att gällande regler följs. En viktig punkt är att säkerställa att alla barn i den sociala barn- och ungdomsvården har tillgång till den vård och behandling som de behöver, till exempel barn- och ungdomspsykiatri. Dessutom anser vi att alla ungdomar ska få en individuell bedömning och om det behövs en behandlingsplan mot psykisk ohälsa och/eller missbruk.

Ungdomsmottagningar

Ungdomsmottagningarna spelar en viktig roll när det gäller sex och samlevnad och ungdomars hälsa. Hälso- och sjukvården har många gånger svårt att möta de hälsoproblem eller behov av samtal som finns hos ungdomar – ofta saknas en tydlig ingång i vården. Ungdomsmottagningarna arbetar mer på ungdomars villkor och har därför större möjligheter att nå ungdomarna på ett effektivt sätt. Till ungdomsmottagningen kan man vända sig med frågor och funderingar kring sex och samlevnad, sexuell läggning, preventivmedel, oönskade graviditeter, könssjukdomar och frågor kring relationsproblem, mobbning, droger, nedstämdhet och oro eller bara för att ha någon att prata med. Här handlar det verkligen om tidiga insatser och förebyggande arbete i praktiken. Personalen på ungdomsmottagningen måste ha bred kunskap. Till exempel måste man ha kompetens att se och arbeta mot hedersrelaterat våld och förtryck. Det är dessutom av största vikt att utveckla arbetssätt för att i större utsträckning än i dag nå fler unga män.

Ungdomsmottagningarna arbetar på mycket olika premisser i olika delar av landet och ofta under osäkra förhållanden. Tillgängligheten varierar stort. Exempelvis är det under sommarmånaderna som mycket händer i ungdomars liv och då är många ungdomsmottagningar stängda, ibland upp till tio veckor. Vi föreslår en kartläggning av ungdomsmottagningarnas öppettider och kompetens så att det blir möjligt att göra jämförelser och se om det behövs åtgärder för ökad tillgänglighet.

Liksom när det gäller skolans sex- och samlevnadsundervisning är det viktigt att de som arbetar på ungdomsmottagningarna har HBT-kompetens. Det är viktigt att säkerställa att homo-, bi- och transpersoner möts med kompetens och respekt på landets ungdomsmottagningar. Det måste också finnas kompetens att möta unga funktionshindrades särskilda frågor och problem kring sexualiteten.

Handikappolitik

Riksdagen beslutade år 2000 om en handlingsplan för handikappolitiken med mål att Sverige ska vara tillgängligt för funktionshindrade 2010. Varje sektor i samhället har ett ansvar och uppdrag att göra sin verksamhet tillgänglig för alla. Den halvtidsredovisning som gjordes 2005 visar att mycket har gjorts men också att mycket återstår om målet ska nås. Tillgänglighet handlar ofta om övergripande fysisk planering eller anpassning av lokaler men det kan också handla om andra saker, till exempel möjligheten att tillgodogöra sig information, exempelvis på webbsidor. Kollektivtrafiken är ett annat centralt område där det behövs åtgärder för ökad tillgänglighet.

Det behövs generellt en central genomgång av möjligheterna att snabba på takten när det gäller att driva på tillgänglighetsarbetet. I förra budgetpropositionen angavs att det med nuvarande takt blir svårt att nå alla delmål som finns för 2010. Vi föreslog då att regeringen skulle arbeta aktivt med denna fråga och snarast ta de ytterligare initiativ (information, regler, stimulanser) som behövdes för att påskynda arbetet för ökad tillgänglighet i samhället. Regeringen har i september 2008 presenterat en strategi för det framtida arbetet som bl.a. inbegriper samverkan och erfarenhetsutbyte med Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Det är ett nödvändigt första steg för att påskynda arbetet. Samtidigt uttalas dock att det inte kommer att bli möjligt att nå målen fram till 2010. Regeringen måste därför återkomma med besked om hur man tänker gå vidare efter 2010 med de områden som inte blir klara och vilka konsekvenser en utebliven anpasssning av tillgängligheten ska få.

Lagen om stöd och service (LSS) har inneburit en enorm förbättring av levnadsvillkoren för många funktionshindrade. LSS-verksamheten har expanderat år för år, det gäller både antalet personer som får del av LSS-insatser och antalet timmar per person. Vi socialdemokrater slår vakt om LSS. En parlamentarisk kommitté har under åren 2004–2008 sett över hela LSS-lagstiftningen. Utredningen föreslår bland annat att staten övertar kostnadsansvaret för personlig assistans och att prövningen av assistansbehovet blir enhetligt i hela landet. Det är av stor vikt att alla berörda ges möjlighet att yttra sig över kommitténs förslag innan beslut om förändringar i LSS-systemet genomförs. LSS berör folks vardag och därför måste genomförandeprocessen av eventuella förslag från regeringen ske med yttersta noggrannhet och tillräcklig förberedelsetid.

För att personer med funktionsnedsättning ska ges möjlighet att verka i vardagen på samma villkor som människor utan funktionsnedsättning krävs ofta att olika former av hjälpmedel ingår som en del i vården och rehabiliteringen. Hälso- och sjukvårdens hjälpmedelsansvar ska vila på en värdegrund där individens möjligheter att leva ett självständigt liv i trygghet och värdighet ska vara den bärande utgångspunkten. Hjälpmedelsvolymerna och kostnaderna för hjälpmedel har ökat kraftigt. Mot bakgrund av detta anser vi att det bör formuleras en nationell strategi för hur vi resursmässigt och organisatoriskt ska klara att möta ett växande hjälpmedelsbehov. En sådan strategi ska också tydliggöra hur sjukvårdshuvudmännen utifrån sitt hjälpmedelsansvar kan bidra till att förverkliga de handikappolitiska och äldrepolitiska målen.

Personliga ombud är en mycket välriktad reform genom att det kommer psykiskt funktionshindrade direkt till del. Ombuden hjälper dem att få tillgång till den hjälp de har rätt att få, från kommunen, landstinget och olika stödenheter. Ombuden arbetar nära den de är ombud för och helt på dennes uppdrag. Reformen infördes för ett antal år sedan. Under de senaste åren har organisationen för detta varit under uppbyggnad. De två senaste åren har verksamheten börjat stabiliseras och fler och fler kommuner har visat intresse för att ha sådan verksamhet. Att i ett sådant läge dra ner på anslaget, vilket föreslås i budgetpropositionen, kan ge fel signaler, även om det finns ett anslagssparande. Risken att utvecklingen stannar av är överhängande. Regeringen bör mot denna bakgrund återkomma med förslag på hur arbetet med att rekrytera personliga ombud kan intensifieras och utvecklas.

Samhället som helhet måste bli bättre på att samordna sina insatser kring människor med olika former av funktionsnedsättningar. En undersökning från RBU, Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar, visar att föräldrar till barn med funktionsnedsättning i genomsnitt har kontakt med 17 personer kring sitt barns funktionsnedsättning och olika stödinsatser. Det är lätt att inse att detta är en orimlig situation. Informationen från de olika huvudmännen, främst Försäkringskassan och kommunerna, som administrerar samhällets stöd till dessa familjer är också bristande, enligt samma undersökning.

Sjukvårdens insatser för funktionshindrade måste också förbättras. Många patienter med rätt till en individuell vårdplan har ändå ingen sådan. Det är en fråga som landstingen måste prioritera högre. Patienterna har ofta själva stor kunskap om hur deras situation skulle kunna förbättras, inte sällan med relativt enkla medel. Denna kunskap måste tas tillvara på ett bättre sätt än idag.

Det förekommer brister i rehabiliteringen och habiliteringen av barn med omfattande funktionshinder, liksom för vuxna med tidigt förvärvade eller medfödda funktionshinder. Vi anser därför att vården måste utveckla och stärka samordningen särskilt kring dessa patienter, över professions- och områdesgränser.

Äldre

I år uppnår mer än 100 000 människor i vårt land pensionsåldern, 65 år. Dagens pensionärer är lyckligtvis mycket friska, starka och pigga. Många vill fortsätta att antingen yrkesarbeta eller på andra sätt bidra med sina insatser för familj och samhälle. Många är aktiva i föreningar, reser, jobbar i trädgården, motionerar och tar ansvar för barnbarn och anhöriga.

Att vi får leva allt längre och att vi får behålla våra nära och kära allt längre i livet kan aldrig vara ett problem för samhället utan är istället en enorm tillgång. Men det krävs en rad förändringar för att äldre ska bli tagna på allvar, få besluta om sina egna liv och ha rätt till den hjälp som krävs för att kunna leva ett bra liv, bli lyssnade till och få vara fullvärdiga och behövda medborgare.

Även om de allra flesta pensionärer är friska och klarar sig själva så kommer för de allra flesta en tid då allt fler sjukdomar gör sig påminda, kraften tryter, det dagliga livet blir besvärligare och då behovet att vård och omsorg ökar.

När det gäller sjukvård och läkemedel, hemtjänst och hjälpmedel är det framförallt de äldre som är storkonsumenter. Det betyder inte att de flesta äldre skulle vara sjuka, men det betyder att vården och omsorgen måste anpassas utifrån de äldres behov. Så är det inte alltid idag. Sjukvårdens organisation och läkemedlens användning för multisjuka äldre har stora brister. Socialstyrelsen har i granskningar kommit fram till att det finns allvarliga brister när det gäller äldres läkemedelshantering. Många äldre har väldigt många läkemedel utan att någon tar ett helhetsansvar för en skör gammal människas hela situation. Även Socialstyrelsens granskning av hur äldre tas emot på akutmottagningarna innehåller skarp kritik. Det visade sig att kunskapen om hur hög ålder är en specifik riskfaktor oavsett diagnos är låg och att det fanns brister i ansvaret då patienten flyttas mellan olika kliniker eller vid väntetid vid röntgen.

För många äldre är dock den värsta plågan inte värk eller rörelsehinder utan ensamhet. Ensamheten kan komma plötsligt, när livskamraten går bort och det blir ekande tomt vid det tidigare så trivsamma köksbordet. Eller komma smygande som när allt färre vänner finns kvar att kontakta, när telefonen blir tystare och breven färre. För många förvärras ensamheten av att man kanske har svårt att ta sig ut ur lägenheten utan hiss, eller för att man är rädd att gå ut ensam.

Den tidigare socialdemokratiska regeringen inledde ett långsiktigt och brett investeringsprogram för att utveckla och stärka vården och omsorgen om våra äldre. Det programmet presenterades i En nationell utvecklingsplan för vård och omsorg om äldre (prop. 2005/06:115). Den borgerliga regeringen har i stort sett fortsatt den socialdemokratiska satsningen på äldreomsorgen. Tyvärr tog regeringen bort konstruktionen med riktade pengar till eftersatta områden och ersatte den med en betydligt lösare styrning av vad äldresatsningen ska användas till.

Den enskilt viktigaste åtgärden för att höja kvaliteten inom äldreomsorgen är att satsa på personalen. Tyvärr gör regeringen ingenting när det gäller personalens arbetsvillkor eller kompetens. Vi menar tvärtom att det är nödvändigt att rikta satsningar till personalen. Det är de som arbetar inom äldreomsorgen som är skillnaden mellan bra och dålig kvalitet. Därför krävs att kommunerna har möjlighet att prioritera ökad grundbemanning, fasta tjänster och heltid. Den skattesänkarpolitik som genomförs i flera borgerligt styrda kommuner förhindrar en sådan utveckling.

Socialstyrelsen har i en granskning av äldreomsorgen påpekat att den fortsatt låga andelen yrkeskompetent omvårdnadspersonal inverkar negativt på kvalitetsutvecklingen och att staten bör vidta åtgärder för att öka utbudet av yrkeskompetent omvårdnadspersonal och förbättra förutsättningarna för lärande knutet till arbetsplatserna. Vi delar den uppfattningen. Den socialdemokratiska regeringen satsade under tre år en dryg miljard på Kompetensstegen för anställda inom äldreomsorgen. Satsningen har varit mycket lyckad. Vi vill fortsätta satsningen. Vi anslår 100 miljoner kronor mer än regeringen (anslag 5:1 Stimulansbidrag och åtgärder inom äldrepolitiken) per år 2009–2011 för en fortsättning av Kompetensstegen.

Den borgerliga regeringen avsätter 300 miljoner kronor 2008–2009 för att ekonomiskt stödja kommuner som inför fritt val-system. Syftet är att stimulera fler entreprenörer inom äldreomsorgen. Vi har i förra budgetbehandlingen sagt nej till detta och motsätter oss att staten av ideologiska skäl på detta sätt främjar vissa driftsformer framföra andra. Vi anser att det ofta kan vara bra att anlita andra utförare än kommunen men menar att det bör vara de ansvariga politikerna i kommunen som har att avgöra detta och att resurserna från staten ska fördelas lika oavsett driftsform. Vi föreslår att denna statliga bidragssatsning till införandet av olika organisatoriska system avbryts.

Av de cirka 2 miljarder kronor som satsas på äldreomsorgen går 500 miljoner kronor till stimulansbidrag för byggande av fler platser i särskilda boenden. Det var en satsning som inleddes av den socialdemokratiska regeringen och som vi fullt ut stödjer. Den s.k. kvarboendeprincipen har på många håll drivits för långt och det finns idag brist på lämpliga platser i särskilda boenden. Samtidigt måste stelbenta och diskriminerande regler mot äldre på bostadsmarknaden tas bort. Seniorbostäder erbjuds på många håll endast personer som har fyllt 55 år men inte är äldre än 70 år. Därmed utesluts många äldre från möjligheten att få flytta till ett boende som skulle passa dem bättre än den gamla bostaden. Detta är naturligtvis helt oacceptabelt och ett utryck för både diskriminering och slentriantänkande.

Det finns behov av utvecklingsinsatser på flera olika områden för att stärka och bygga framtidens äldreomsorg. Fler läkare och distriktssjuksköterskor som gör hembesök hos äldre skulle öka tryggheten i äldrevården. Många gamla, sjuka och sköra människor skulle slippa onödiga resor till akutmottagningen. Demensvården måste också bli mer utbyggd. Det är angeläget att utveckla olika kompetenssatsningar för anställda som arbetar med demenssjuka för att kunna nå målet att alla demenssjuka får vård och omsorg av demenskunnig personal. Äldreforskningen har en viktig roll i formandet av framtidens äldreomsorg.

Patienterna inom sjukvården kommer till följd av den demografiska utvecklingen i allt högre grad att bestå av äldre patienter med kroniska sjukdomar. Insatserna måste därmed i allt högre grad inriktas på att ge patienter verktyg och möjligheter att leva ett gott liv trots sjukdom och funktionsnedsättningar. Vad som är innebörden i ett bra liv är individuellt och kan bara avgöras av patienten. Äldre människor ska känna en trygghet i kontakten med vården och mötas av den respekt som gör ålderdomen värdig. Därför måste äldreomsorgen och sjukvården gemensamt genomföra ett utvecklingsarbete för att bli bättre på att se till äldre människors specifika behov av stöd och trygghet. Framtidens äldreomsorg behöver vara mer mångfasetterad och fånga upp det faktum att dagens Sverige inte på alla punkter liknar gårdagens Sverige. Till exempel måste äldre med ett annat modersmål än svenska ha möjlighet att få äldreomsorg på sitt eget språk. Under 2011 föreslår vi att ett flertal olika satsningar inom ramen för investeringen i miljonprogrammen påbörjas. En av delarna är en satsning på äldreomsorgen i miljonprogramsområdena. Det gäller till exempel möjligheterna att få omsorg på sitt hemspråk (förslag redovisas under utgiftsområde 25).

På vissa sjukhus har det etablerats så kallade närsjukvårdsavdelningar där patienter som vårdas av kommunen efter bedömning av primärvårdsläkare läggs in direkt på sjukhus utan att först passera akuten. Det är ett bra exempel på hur samverkan ökar tryggheten för patienten, såväl som effektiviteten i verksamheten. Sådan samverkan ska finnas i hela landet. Multisjuka äldre ska om möjligt inte behöva åka runt mellan sjukhusens olika avdelningar för att få tillgång till rätt vård. Istället bör det finnas särskilda äldreavdelningar på sjukhusen där äldre kan få tillgång till vård från olika medicinska specialiteter. Äldre och multisjuka människor slussas ofta mellan kommuner och landsting och kan ibland hamna i kläm när avvägningar kring vårdbehovet görs. Därför bör det i samverkan mellan kommuner och landsting utvecklas mellanvårdsformer där man kan ta helhetsgrepp runt patienter som varken passar in på geriatrisk avdelning eller på särskilt boende. Det kan bidra till en kvalitetshöjning, såväl som till en ökad trygghet i vården av äldre. För att öka tryggheten och kvaliteten behöver också vården i livets slutskede utvecklas. Idag finns stora brister och skillnader i tillgången till palliativ vård. Den palliativa vården måste utvecklas och byggas ut för att kunna erbjudas på ett likvärdigt sätt i hela landet.

I så stor utsträckning som möjligt ska äldres behov kunna hanteras i den nära hälso- och sjukvården, vilket ställer ökade krav på läkare med äldrekompetens i närsjukvården. Utöver fler utbildade och bättre tillgång till geriatriker och specialistutbildade sjuksköterskor inom äldrevård på vårdcentralerna anser vi att det ska vara obligatoriskt för alla allmänläkare att ha utbildning och kunskap om äldres sjukdomar och behov.

En del i att utveckla och förbättra vården är att involvera patienterna och brukarna samt deras anhöriga i utformningen av den. Som patient och brukare är man ofta utsatt och man har ofta kloka synpunkter på hur vården kan förbättras. De här erfarenheterna måste vården bli bättre på att ta tillvara. Därför bör patient- och brukarorganisationer få en starkare ställning i vården. Det kan ske genom att dessa organisationer driver idéburen vårdverksamhet eller anlitas som konsulter i vården. Det traditionella samrådet mellan beslutsfattare och brukar- och patientorganisationer bör också vidareutvecklas.

Insemination för ensamstående

Barn lever i många olika slags familjer. En del lever med två biologiska föräldrar av olika kön, andra med en biologisk förälder och en bonusförälder, andra med två föräldrar av samma kön och många lever med en ensamstående förälder. Barn har familjerelationer inte bara med en familj utan ofta med flera. Barn lever i olika familjekonstellationer under olika delar av livet. Det är fantastiskt positivt att så många barn får möjlighet att utveckla långa och nära relationer till sina biologiska föräldrar men också till många fler viktiga familje- eller familjelika relationer. Den generella välfärdspolitiken, väl utbyggd barnomsorg av hög kvalitet liksom stöd och skydd för barn i vårt samhälle har bidragit till detta.

Få vuxna vill avstå från att uppleva glädjen att bli förälder och det spännande livet tillsammans med barn. Men ibland blir det ingen graviditet trots många försök och ibland tar livet en sådan vändning att man inte har någon partner när barnlängtan är stark.

Enligt svensk lag får inte sjukvården hjälpa ensamstående kvinnor att skaffa barn genom assisterad befruktning. Ensamstående kan bli föräldrar till adoptivbarn, men inte genom assisterad befruktning. Vissa kvinnor väljer därför att adoptera medan andra har en stark längtan efter att själv föda ett barn.

I dag är det bara kvinnor som lever i en parrelation, heterosexuell eller homosexuell, som har möjlighet att få tillgång till assisterad befruktning i Sverige. Dock är det vanligt att ensamstående kvinnor söker behandling på klinik i till exempel Danmark (men också andra länder), vilket gör att det redan i dag finns många barn i Sverige som tillkommit genom assisterad befruktning av ensamstående kvinnor.

Vi anser att ensamstående kvinnor bör få tillgång till assisterad befruktning enligt samma villkor som kvinnor som lever i en relation. Det finns ingen anledning att tro att de barn som tillkommit genom assisterad befruktning av en ensamstående kvinna skulle få dåliga uppväxtvillkor, mindre kärlek eller sämre uppfostran. Regeringen bör därför snarast utreda förutsättningarna för att ge ensamstående kvinnor rätt till assisterad befruktning.

Socialtjänst och överskuldsatthet

Socialtjänstlagens regler om ekonomiskt bistånd (socialbidrag) är en del av samhällets trygghetssystem, ett yttersta skyddsnät vid tillfälliga försörjningsproblem. Målet är att den enskilde så snabbt som möjligt ska kunna försörja sig på egen hand. Orsakerna till den enskildes försörjningsproblem varierar, alltifrån långvariga missbruksproblem till arbetslöshet, sjukdom eller överskuldsatthet som gjort att ekonomin raserats.

Antalet bidragstagare har i det närmaste halverats den senaste tioårsperioden. Men utvecklingen går nu tyvärr snabbt åt fel håll. Trots de gångna årens högkonjunktur har det varit svårt att ytterligare minska socialbidragsbehovet. Ett stort antal kommuner redovisade redan under 2007 att utgifterna ökade. Den borgerliga regeringens försämringar av a-kassesystemet och sjukpenningen har börjat märkas i ökat socialbidragsbehov. Denna utveckling blir allt tydligare. Under andra kvartalet 2008 ökade socialbidragskostnaderna i 58 procent av landets kommuner (167 kommuner).

Förra året var ett negativt rekordår för Kronofogdemyndigheten. 912 000 ansökningar om betalningsförelägganden kom in, det högsta antalet någonsin. Dessutom ansökte 7 000 om skuldsanering, en ökning med 78 procent från 2006. Antalet överskuldsatta i vårt land är stort. Ingen vet hur många barn som lever med föräldrar som är så kallade evighetsgäldenärer. Vi vet bara att det är ett stort och växande problem. Det är främst hushåll som saknar eller har små ekonomiska marginaler som hamnar i skuldfällan. Överskuldsättning är ett allvarligt samhällsproblem. Överskuldsatta människor löper ökad risk att slås ut socialt och har som grupp mer somatiska och psykiska sjukdomar än befolkningen i övrigt.

En orimlig företeelse som socialtjänsten och Kronofogdemyndigheten uppmärksammat i olika sammanhang är möjligheten för låneföretag att ge snabba sms-lån, även till ungdomar, utan att göra någon grundlig kreditprövning. Med några enkla knapptryck kan en ung person skuldsätta sig till mycket höga kreditkostnader på mycket kort tid. Första halvåret i år kom det in nästan lika många ansökningar om betalningsföreläggande kring sms-lån som under hela 2007. Om trenden fortsätter kan antalet för helåret 2008 hamna på så mycket som 30 000 till 40 000 ansökningar om betalningsföreläggande, enligt Kronofogdemyndigheten. Det kom in 17 299 ärenden under årets första sex månader. Trenden är tydlig. På två år har antalet ärenden per månad om betalningsförelägganden för sms-lån tiodubblats. Även om andelen ungdomar minskar så är de fortfarande överrepresenterade. Bland de skuldsatta är nära 30 procent mellan 18 och 25 år.

Samhället kan aldrig överta den enskildes ansvar för sina beslut och sin ekonomi. Men samhället kan se till att det finns ett rimligt regelverk på olika områden för att minska sociala problem. Problemet med överskuldsatthet kräver ytterligare initiativ från samhällets sida, inte minst ur ett ungdomsperspektiv. Regeringen bör ta fram en samlad redovisning av de mest skuldsattas situation och föreslå åtgärder.

Spelberoende

Spel där man kan vinna pengar är en mycket omfattande verksamhet i de flesta länder. I Sverige omsätter spelmarknaden runt 36 miljarder kronor per år. För många människor är spel ett roligt och hanterbart nöje men för många människor har också spelet en baksida. Den består av skuld och lögn inför familj, vänner och närstående samt i slutändan ekonomiska problem. Man räknar med att cirka 1,4 procent av svenska folket har problem med spel och 0,5 procent har så stora problem att de räknas som spelberoende. För många människor kan ett spelberoende leda till allvarliga konsekvenser. Spelberoende kan på många sätt likna alkoholism och narkotikaberoende. Den som är spelberoende tänker ständigt på spel och blir rastlös eller irriterad när han eller hon försöker begränsa sitt spelande. Ofta leder spelberoende till ett liv av stora lögner för att dölja vidden av sitt spelande. Vi socialdemokrater är för en statligt reglerad spelmarknad. Oreglerade Internetspel bör motverkas.

Det finns en begränsad kunskap om orsakerna till spelmissbruket och hur missbruket ska behandlas. Det behövs mer forskning, mer stöd för rådgivning och behandling kring spelmissbruk och spelmissbrukare. Det är nödvändigt att fortsätta och vidareutveckla de satsningar som den förra regeringen gjorde. Både kommuner och landsting behöver skaffa sig bättre strategier för att stödja spelmissbrukare och deras anhöriga. Det är rimligt att satsa ytterligare på rådgivning, hjälp och stöd till dem som drabbats av spelandets negativa effekter. Det är också rimligt att politiken på olika sätt försöker begränsa tillgängligheten till spel, inte minst för minderåriga. Vinståterbetalningen bör fortsatt vara låg; antalet aktörer på spelmarknaden bör vara begränsat; tillsyn och regelverk bör stärkas. Spelreklamen för de legala aktörerna bör ses över och stramas upp. Reklamförbudet för icke-legala aktörer ska efterföljas.

Spelmissbruk har naturligtvis stora likheter med andra missbruksproblem. I Socialstyrelsens nya riktlinjer om missbruks- och beroendevård omfattas enbart alkohol och narkotika. Ansvaret för övriga beroenden, som spel, sex och mat, ligger hos Folkhälsoinstitutet. Att ansvaret är delat trots den snarlika problematiken gör det svårare för den spelberoende som inte faller under socialtjänstlagen att få hjälp till den vård som behövs för att bryta sitt spelmissbruk. Synen på spelmissbruk behöver också vidgas. Vid sidan om spelmissbruket, som idag oftast kopplas till det kommersiella spelandet, finns det risk att överdrivet spelande av dataspel kan ha liknande negativa konsekvenser. När det gäller barn och ungdomar behöver såväl förskola, skola, skolbarnsomsorg (fritids) och föräldrar ta ett större ansvar.

Totalt sett anser vi att frågan om hjälp åt personer med spelmissbruk måste ges en högre politisk legitimitet. Vi vill att socialtjänstens åtagande också ska omfatta spelmissbruk. För detta krävs en ändring av socialtjänstlagen. Vi föreslår att regeringen återkommer till riksdagen med ett förslag om detta.

Hemlöshet

Hemlöshet utgör en svår livssituation för många människor som oftast är kopplad till en psykosocial sjukdomsbild och en missbruksproblematik. Att ha någonstans att bo är en grundläggande välfärdsfråga. Hemlöshet är ett yttersta uttryck för social utsatthet. Hemlöshet är ett problem i Sverige som inte minskar utan tvärtom ökar. Vi börjar nu kunna se att även nya grupper av hemlösa blir allt vanligare bland ekonomiskt utsatta, kvinnor, barn, arbetslösa med flera. Statistiken talar ett tydligt språk. När Socialstyrelsen genomförde en mätvecka 2005 var nästan 18 000 personer hemlösa. Det är en ökning jämfört med mätningen 1999. Över 3 500 personer av de hemlösa sov ute. 30 procent av de hemlösa var förälder till barn under 18 år. Att inga barnfamiljer ska vräkas är ett socialt bostadspolitiskt mål som inte är verklighet. Det finns uppseendeväckande många barnfamiljer bland dem som vräkts från sin bostad. Var fjärde kommun har vräkt barnfamiljer de senast åren. De flesta vräkningar sker på grund av en hyresskuld.

Hemlöshet är inte värdigt ett modernt välfärdssamhälle. Samhällets insatser har inte varit tillräckliga och det är hög tid att vi politiskt möter individen och hans eller hennes problem. Ambitionen måste vara att ingen ska vara hemlös. Insatserna för att bekämpa hemlösheten måste intensifieras. Arbetet måste handla om två olika perspektiv, dels att se till att de som idag är hemlösa kan få ett värdigt boende, dels att förhindra att fler hamnar i hemlöshet.

Barn ska alltid prioriteras. Vi föreslår att det blir obligatoriskt för en hyresvärd att skriftligt meddela socialtjänsten när en barnfamilj hotas av vräkning. Socialtjänsten ska omedelbart utse en handläggare som kontaktar hyresvärden och familjen som är uppsagd. Familjen ska ges den ekonomiska rådgivning eller sociala insatser som behövs. Socialtjänsten får idag i allt för många fall för sen information eller ingen information alls om att en barnfamilj ska vräkas.

Det behöver utvecklas fler boenden med socialt stöd och olika former av tröskelboende för idag utslagna personer, där man successivt kan ta mer ansvar och slussas ut i ordinarie boende. Det behövs också en personlig kontaktperson som hjälper till i kontakten med sjukvård, myndigheter och hyresvärdar. Alla hemlösa som vill ha ett eget boende ska få den möjligheten ordentligt prövad och dessutom en behandlingsgaranti som innebär vård med avgiftning, boende och efterbehandling. Det bör även prövas om en komplettering ska göras i socialtjänstlagen som innebär att kommunerna får ett större ansvar för att motverka hemlöshet samt skyldighet att ha en uppsökande verksamhet för att möta de hemlösas behov av insatser för vård, boende, avgiftning och efterbehandling. Samverkan mellan kommunernas och landstingens olika verksamhetsområden är viktig inom socialtjänst, sjukvård, allmännyttans bostadsansvar och så vidare. Hemlöshet är inte enbart en social- och sjukvårdspolitisk fråga utan är också i högsta grad även en bostadspolitisk fråga. Varje kommun behöver någon form av organisation för att hjälpa den som söker bostad. Alla ska känna till hur och på vilka grunder de kan söka privata såväl som kommunala bostäder i en kommun. Vi föreslår att varje kommun får en skyldighet att upprätta en plan för tillgången på bostäder i kommunen för utsatta grupper.

Stockholm den 7 oktober 2008
Ylva Johansson (s)
Christer Engelhardt (s)	Lars U Granberg (s)
Marina Pettersson (s)	Lennart Axelsson (s)
Catharina Bråkenhielm (s)	Per Svedberg (s)
Ann Arleklo (s)