Skattepolitiken

Motion 1994/95:Sk341 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

Innehåll 1

Sammanfattning 
och inledning2

Förslag i tabellform3 2

Skattepolitik 
för solidaritet4 2.1

Skattereformen4 2.2

Regeringen 
Bildt4 2.3

Skattepolitiska 
beslut hösten 19945 2.4

Regeringens 
proposition 1994/95:100 --
Budgetpropositionen7 2.5

Skattepolitik 
och budgetunderskott -- konsekvenskalkyl
1995/96--19988 3

Inkomstbeskattning10 3.1

Värnskatten11 3.2

Grundavdraget11 3.3

Höjt 
grundavdrag12 3.4

Ett 
nytt skatteskikt13 4

Arbetsgivaravgifter 
-- egenavgifter13 5

Marginaleffekter15 6

Näringsverksamhet17 7

Kapitalbeskattning18 7.1

Avdragsrätt 
för privata pensionsförsäkringar18 7.2

Skärpt 
avdragstak19 8

Företagsskatt 
-- bolagsskatt19 9

Skatt 
på egendom21 9.1

Fastighetsskatt21 9.2

Förmögenhetsskatt22 10

Skatt 
på varor och tjänster23 10.1

Mervärdesskatt23 11

Energi- 
och miljöskatter24 11.1

Skatteväxling24 11.2

Industrins 
energibeskattning25 11.3

Övriga 
skattehöjningar26 11.4

Beskattning 
av bilism27

Hemställan27

1. Sammanfattning och inledning

Vänsterpartiets förslag på skatteområdet syftar till att
uppfylla fyra huvudmål.

1. Stärka statsfinanserna.

2. Utjämna skillnader i inkomst och förmögenhet.

3. Stimulera till ökad sysselsättning.

4. Bättre miljöanpassning av produktion och konsumtion.

Vänsterpartiets förslag innebär bl.a. följande.

1. Högre skatt på högre inkomster. Statsskatten höjs till
30 % för inkomster över 300 000 kronor. Grundavdraget
slopas för inkomster över brytpunkten men höjs för
inkomster under brytpunkten.

2. Att skatten på kapitalägande skärps.

3. Att företagsskatten höjs till 30 %.

Vänsterpartiets skatteförslag ökar statens inkomster med
12 miljarder kronor. Vänsterpartiet redovisar även förslag på
närings- och sysselsättningspolitiskt motiverade
skattesänkningar på 3 miljarder kronor. Nettoförstärkningen
för statsbudgeten 95/96 blir 9 miljarder kronor.

Inkomstförstärkningen för 1998 blir likaledes 9 miljarder
kronor. Av detta reserveras 7 miljarder kronor för att sanera
underskotten i statens finanser. Återstående utrymme
används för att finansiera resterande delar av kostnaderna för
EU-medlemskapet.

Av fördelningspolitiska skäl föreslår Vänsterpartiet en
skattesänkning i lägre inkomstskikt genom ett höjt
grundavdrag. Förslaget ligger inom en ram på 4 miljarder
kronor. Förslaget belastar enbart kommunerna, som
kompenseras genom att grundavdraget slopas för inkomster
över brytpunkten.

I motionen föreslår Vänsterpartiet riktlinjer för en
miljöanpassad skatteväxling. Förslaget om skatteväxling
utvecklas vidare i särskild motion. För budgetåret 95/96
redovisar Vänsterpartiet förslag till höjningar av en rad
miljörelaterade skatter, bl.a. höjd skatt på koldioxid --
CO2.

Förslag i sammandrag

InkomstskatterGrundavdraget för inkomster över
brytpunkten slopas. Kommunernas skatteintäkter ökar med
5,2 miljarder kronor. Statens skatteintäkter ökar med 2,4
miljarder kronor.Grundavdraget för inkomster under
brytpunkten höjs inom en ram som motsvarar ett kommunalt
skattebortfall på 4 miljarder kronor.Ett nytt skikt i
skatteskalan inrättas med 30 % på inkomster över 300 000 kr.
Detta ger 2,0 miljarder kronor.

KapitalägandeAvdragsrätten för privata
pensionsförsäkringar reduceras med hälften,
inkomstförstärkning ca 0,9 miljarder kronor.Inga
ränteavdrag medges utöver ett strikt tak på 110 000 kr i
ränteutgifter, inkomstförstärkning 0,4 miljarder kronor.
Förmögenhetsskatten återställs/höjs, inkomstförstärkning
0,6 miljarder kronor.

FöretagsbeskattningInkomstskatten för juridiska
personer -- AB, höjs från 28 till 30 %. Inkomstförstärkning
helår 2,1 miljarder kronorEgenavgifterna slopas på
näringsinkomster under 40 000 kr, kostnad 0,6 miljarder
kronor.Reducering av arbetsgivaravgifterna för försök med
kortare arbetsdag inom en ram på 1 miljard kronor.
Kreditstöd genom skattereducering för mindre företag inom
en ram på 1,3 miljarder kronor.

Energi och miljöskatterIndustrin blir åter skattskyldig
för elskatt till en nivå som motsvarar 1/2 av hushållens
elskatt, inkomstförstärkning 1,4 miljarder kronor.Skatten
på el från kärnkraftverk respektive äldre vattenkraft höjs med
6 öre, inkomstförstärkning 0,4 miljarder kronor.
Dieselskatten höjs med 25 öre/l, inkomstförstärkning 0,5
miljarder kronor.CO2-skatten höjs med ca 10 %,
inkomstförstärkning 0,9 miljarder kronor.En särskild
avfallsskatt införs, inkomstförstärkning 0,5 miljarder kronor.

Förslag i tabell, miljarder kronor

Statsbudget
Skatteuttag 95/96
98
Skatt 
(inom parentes ej statsbudget)
Inkomstskatt

Slopat grundavdrag över brytpunkt, statl. tax.
--2,4
--2,4
(kommunal tax.
--5,2
--5,2)
(Höjt grundavdrag under b-punkt
--4,0
--4,0)
Nytt skikt, 30 % över 300 000
--2,0
--2,1

Summa
--4,4
--4,5Kapitalägande

Strikt avdragstak för räntor över 110 000 kr
--0,4
--0,4
Minskad avdragsrätt p-försäkringar
--0,9
--0,9
Höjd förmögenhetsskatt
--0,6
--0,6

Summa
--1,9
--1,9Företagsskatt

Höjd skattesats 28--30 %
--2,1
--2,1
Sänkta egenavgifter näringsinkomster
--0,6
--0,7
Sänkta arbetsgivaravgifter försök med kortare arbetsdag
--1,1
--1,0
Kreditstöd företag skattereducering
--1,3
--1,3

Summa
--0,9
--0,9Energi- och miljöskatter

Återställd elskatt industri 1/2 av generell nivå
--1,3
--1,3
Höjd vattenkraftsskatt respektive kärnkraft 6 öre kWh
--0,4
--0,4
Höjd dieselskatt 25 öre/l
--0,5
--0,5
Avfallsskatt
--0,5
--0,5
Höjd CO 2-skatt 
(10 %)
--0,9
--0,9

Summa
--3,6
--3,6
SUMMA
--9,0
--9,0 2. 
Skattepolitik för solidaritet 2.1 
Skattereformen

Syftet med den genomgripande skattereformen i början av
1990-talet var bl.a. att minska skatten på arbete och öka
skatterna på konsumtion och kapitalinkomster.
Marginalskatterna sänktes kraftigt, samtidigt som basen för
mervärdesskatten breddades. Rätten till avdrag beskars och
skatten från kapitalinkomster ökade därmed. Genom detta
skulle arbetsutbudet öka och sparandet stimuleras.

Grundprinciperna bakom skattereformen var i huvudsak
riktiga, men skattereformens praktiska utformning och
finansiering ledde till fördelningspolitiska skevheter.
Skattereformen var inte bara en omläggning utan ledde i
praktiken till en skattesänkning. Vänsterpartiet har beräknat
att skattereformen var underfinansierad med minst 20
miljarder kronor. Andra bedömare har uppskattat
underfinansieringen till vida större belopp. För en analys av
underfinansieringen se Vänsterpartiets skattemotion ''Om en
rättvis skattepolitik'' januari 1992, avsnitt 4.

Erfarenheterna från skatteomläggningen har visat att
Vänsterpartiets kritik var riktig. T.o.m. den borgerliga
regeringen erkände under sin mandattid att skattereformen
var underfinansierad. I finansplanen januari 1994 angavs
underfinansieringen till ca 15 miljarder kronor. (Se
finansplanen proposition 93/93:100 bil 1.1, sid 89.)

Den kraftiga sänkningen av marginalskatterna i förening
med sparstimulanserna ledde till en sparboom hos
inkomststarka grupper.

Hushållens nettosparande som andel av disponibel
inkomst n
1989 
--4,9 %
1992 +7,4 %
1995 +6,5 (prognos)
1990 --0,6 %
1993 +7,2 %
1996 +5,0 (prognos)
1991 +3,0 %
1994 +8,5 %(källa Konjunkturinstitutet och SCB)

Undersökningar visar att det stegrade sparandet 1991--
1994 är mycket ojämnt fördelat och att det är de
inkomststarka grupperna som stått för merparten av det
ökande sparandet. Försvagningen av köpkraften för
inkomstsvaga grupper, tillsammans med sparboomen, gjorde
att den effektiva efterfrågan från hushållen sjönk kraftigt.
Detta i sin tur förstärkte den djupa lågkonjunktur som
Sverige lidit av under en följd av år.

Stora delar av grundprinciperna bakom skattereformen var
riktiga. Men reformen finansierades på fel sätt och
genomfördes vid fel tidpunkt. Detta gjorde att
skattereformen inte bara förstärkte lågkonjunkturen utan
troligen också bidrog till att utlösa den ekonomiska krisen.

2.2 Regeringen Bildt

Regeringen Bildt hade ambitionen att fortsätta politiken
med skattesänkningar. Skattesänkningar för tillväxt var
något av en grundbult i det som regeringen kallade ''Ny start
för Sverige''. Regeringens målsättning var att sänka
skatterna med 10 miljarder kronor per år.

I verkligheten kunde regeringen inte fullfölja denna
ambition. F.d. statsrådet Lundgren hävdar att regeringen
sänkte skatter för ett nettobelopp på ca 17--18 miljarder
kronor. Och regeringen Bildt sänkte med stöd av en borgerlig
riksdagsmajoritet många skatter, men bara för företag,
kapital, och på förmögenheter, arv och gåvor. Samtidigt drev
regeringen igenom en rad skattehöjningar för hushåll. En
genomgång av höjningarna respektive skattesänkningarna
ges nedan (finansdepartementets uppskattningar i miljarder
kronor).

Tabell Beslut om skatteförändringar 1991--1993 mdr kr

Sänkningar
Höjningar 1991
4,74
0,0
1992
13,4
7,4
1993
31,08
21,53
1994
7,43
11,62
1991--1993
56,65
40,55
+ 
egenavgifter

8,0

48,55Nettosänkning = 8,0 miljarder kronor

Ovanstående nettosänkning på 8 miljarder kronor är en
avsevärt lägre skattesänkning än de 30 miljarder kronor som
var regeringens målsättning. Det bör framhållas att
ovanstående sammanställning bygger på
finansdepartementets egna redovisningar. Vårt tillägg är
endast att vi fört upp egenavgifterna som den skattehöjning
det i praktiken är.

För 1995 avsåg regeringen Bildt dessutom att driva igenom
ytterligare skattesänkningar och motverkande höjningar.
Man avsåg att sänka skattesatsen för kapitalbeskattningen
från 30 till 25 % och slopa förmögenhetsskatten, samt att
ytterligare höja egenavgifterna. Nettot av dessa förändringar
beräknades av regeringen Bildt till en inkomstförstärkning
på 3,5 miljarder kronor. Av regeringen Bildts totala
skattesänkning skulle då återstå ca 5 miljarder kronor.

Om än regeringen ''misslyckades'' med att sänka
skatterna, så lyckades den med att minska skatternas
utjämnande funktion. Regeringens politik gjorde också att
tanken på ett enkelt och enhetligt skattesystem slogs sönder.
Därmed öppnade regeringen Bildt för stora möjligheter till
avancerad skatteplanering och skatteundandragande.

2.3 Skattepolitiska beslut hösten 1994

Efter förhandlingar och samtal mellan Vänsterpartiet och
den socialdemokratiska regeringen hösten 1994 slöts en
överenskommelse mellan Socialdemokraterna och
Vänsterpartiet som resulterade i en ekonomisk-politisk
proposition 1994/95:25 ''Vissa ekonomisk-politika åtgärder,
m.m.''

På skatteområdet innebar denna överenskommelse och
propositionen att Vänsterpartiet fick gehör för stora och
väsentliga delar av sin skattepolitik. Senare slöts en andra
överenskommelse mellan Vänsterpartiet och regeringen om
hur avgiften till EU skulle finansieras. Även denna
uppgörelse innebar att Vänsterpartiet fick gehör för
väsentliga delar av partiets skattepolitik.

I nedanstående två tabeller redovisas innehållet i och de
inkomstförstärkningar som dessa två överenskommelser
beräknas resultera i.

Tabell över skatteförslag i proposition 1994/95:25, siffror
i miljarder kronor

Varaktig

År

Nettoeffekt
95
96
97
98

Prop 25
--33,3
--17,6
--24,0
--30,2
--37,6
I 94/95 års priser
--32,2
--17,0
--23,2
--29,2
--36,3Skatt på kapitalägande

Full skatt utdelningsinkomst
-- 3,0
-- 3,0
-- 3,0
-- 3,0
-- 3,0
varav hushåll
-- 1,9
-- 1,9
-- 1,9
-- 1,9
-- 1,9
varav juridiska personer
-- 1,1
-- 1,1
-- 1,1
-- 1,1
-- 1,1
Full skatt reavinst aktier
-- 3,5
-- 3,5
-- 3,5
-- 3,5
-- 3,5
varav hushåll
-- 1,7
-- 1,7
-- 1,7
-- 1,7
-- 1,7
varav juridiska personer
-- 1,8
-- 1,8
-- 1,8
-- 1,8
-- 1,8
Korrigering schablonintäkt
-- 0,3
-- 0,3
-- 0,3
-- 0,3
-- 0,3
Korrigering underlag avkast-
ningsskatt
-- 0,2
-- 0,2
-- 0,2
-- 0,2
-- 0,2
Höjd skatt kapitalinkomst 30 %
-- 0,1
-- 0,1
-- 0,1
-- 0,1
-- 0,1
Höjd skatt värdepappersfond
30 %
-- 0,1
-- 0,1
-- 0,1
-- 0,1
-- 0,1
Höjd avkastningsskatt p-försäk-
ring till 15 %
-- 2,0
-- 2,0
-- 2,0
-- 2,0
-- 2,0
Höjd avkastningsskatt K-försäk-
ring till 27 %
-- 0,7
-- 0,7
-- 0,7
-- 0,7
-- 0,7
Bibehållen förmögenhetsskatt
-- 2,0
-- 2,0
-- 2,0
-- 2,0
-- 2,0
Rullande fastighetstaxering
-- 1,0
-- 0,0
-- 0,3
-- 0,7
-- 1,0
Höjd fastighetsskatt 0,2 %-enhet
-- 1,5
-- 0,0
-- 1,5
-- 1,5
-- 1,5
TOTALT KAPITALÄGANDE
--14,2
--11,8
--13,5
--13,9
--14,2Företagsskatt

Full skatt på SURV-fond
-- 0,6
-- 0,6
-- 0,6
-- 0,6
-- 0,6
Slopad stämpelskatt aktier
-- 0,6
-- 0,6
-- 0,6
-- 0,6
-- 0,6
Direktavskrivning byggnader
-- 0,3
-- 0,3
-- 2,2
-- 1,2
-- 0,4
Slopad kvittning underskott
-- 0,1
-- 0,7
-- 0,7
-- 0,7
-- 0,7
Förändrad uppbörd skatter
-- 0,4
-- 0,6
-- 0,6
-- 0,6
-- 0,6
Reserv skattelättnad företag
-- 2,0
-- 0,0
-- 1,0
-- 2,0
-- 2,0
TOTALT FÖRETAG
-- 1,8
-- 0,9
-- 2,1
-- 2,0
-- 0,5
Inkomstskatt

Höjd statsskatt 5%
-- 1,4
-- 4,3
-- 4,3
-- 4,3
-- 4,3
Återinfört g-avdrag statl. skatt
-- 0,2
-- 1,8
-- 0,0
-- 0,0
-- 0,0
Höjd gräns reseavdrag
-- 0,7
-- 0,7
-- 0,7
-- 0,7
-- 0,7
Ej full indexering g-avdrag samt
ej full indexering skiktgräns
-- 4,5
-- 1,5
-- 2,3
-- 3,5
-- 4,5
Socialavgift vinstandel
-- 0,1
-- 0,1
-- 0,1
-- 0,1
-- 0,1
Egenavgift (eller a-avgift) inom
sjukförsäkring
--14,1
-- 0,0
-- 4,7
-- 9,4
--14,1
Höjd särskild löneskatt
-- 0,6
-- 0,5
-- 0,8
-- 0,7
-- 0,8
Totalt inkomster
--20,9
-- 4,9
--12,6
--18,3
--23,9

Tabell över skatteförslag avseende EU-finansiering, siffror
i miljarder kronor

Varaktig

År

Nettoeffekt 95
96
97
98

EU-finansiering
12,4
Höjd 
arbetsgivaravgift 1,5 %
6,3

6,3
(kommunal sektor kompenseras
Höjd moms servering o porto
1,1
1,1
1,1
1,1
1,1
Fastighetsskatt
3,5
0,0
3,5
3,5
3,5
varav näringsfastigheter 1 %
2,0
0,0
2,0
2,0
2,0
ind lokal 0,5 %
0,7
0,0
0,7
0,7
0,7
jordbruksfastigheter 1,7 % (s)
0,4
0,4
0,4
0,4
0,4
skogsfastigheter 0,5 % (s)
0,4
0,4
0,4
0,4
0,4
Miljöskatter
1,5
0,0
1,5
1,5
1,5
varav Höjd CO 2 
skatt industri
0,3
0,0
0,3
0,3
0,3
varav Höjd skatt kärnkraftsel
0,1
0,0
0,1
0,1
0,1
varav Elskatt äldre vattenkraft
0,4
0,0
0,4
0,4
0,4
varav Dieseloljesk. arbetsredskap
0,4
0,0
0,4
0,4
0,4
varav Miljöskatt på naturgrus
0,1
0,0
0,1
0,1
0,1
varav Miljöavgift handelsgödsel
0,2
0,0
0,2
0,2
0,2 2.4 
Regeringens proposition 1994/95:100 --
Budgetpropositionen

I finansplanen behandlar regeringen skattepolitiken i
bilaga 1, avsnitt 5.5. I avsnittet hävdar regeringen att 1990--
1991 års skattereform ''var fördelningspolitiskt balanserad''.
Som framgår av denna motion avsnitt 2.1 kan Vänsterpartiet
inte dela denna uppfattning. Tvärtom pekar det
analysmaterial som hittills är känt på att de
fördelningspolitiska målen inte uppfylldes i praktiken.

Den särskilda utvärderingskommitté, den s.k KUSK-
utredningen, som tillsatts för att studera fördelningsfrågorna
har inte heller slutfört sitt arbete. Det vore av stort värde om
utredningen kunde intensifiera sitt arbete så att ett mer
fullständigt analysmaterial kunde redovisas.

Då det är viktigt för kommande skattepolitiska beslut hur
man bedömer dessa frågor är det av vikt att riksdagen uttalar
sin mening i denna fråga. Vad som ovan anförts bör
riksdagen därför som sin mening ge regeringen till känna.

Regeringen anför i finansplanen att utrymmet för
ytterligare skattehöjningar är begränsat. Vänsterpartiet kan
biträda denna analys, men menar att statsfinansiella och
fördelningspolitiska skäl talar för att vissa ytterligare
skattehöjningar är nödvändiga. Vänsterpartiet kan i nuläget
uppskatta detta behov till ca 9 miljarder kronor.
Vänsterpartiet ser det också som nödvändigt att vidta en del
omläggningar i skatteuttaget för att uppnå en bättre
fördelningspolitisk profil.

I finansplanen redovisar regeringen att förutsättningarna
för en miljörelaterad skatteväxling skall utredas.
Vänsterpartiet ser det som viktigt att detta arbete drivs med
kraft och skyndsamhet. Konkreta steg mot en miljörelaterad
skatteväxling bör tas redan under kommande budgetår.

Regeringen har avsatt ett utrymme på 2 miljarder kronor
för sänkt företagsskatt. Vänsterpartiet är av budget- och
fördelningsskäl kritiska till denna utfästelse från regeringens
sida. Om skattesänkningar skall göras inom företagssektorn
bör de dock styras så att de främst gynnar mindre företag.

Regeringen konstaterar slutligen att det är viktigt motverka
skattebrott och olika former av skatteflykt. Vänsterpartiet
instämmer i denna bedömning och menar därför att det är
viktigt att inte göra fortsatta och kraftiga nedskärningar i
anslagen till RSV och skattekontrollen.

Vad som ovan anförts angående skatttepolitikens allmänna
riktlinjer bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

2.5 Skattepolitik och budgetsanering -- konsekvenskalkyl
1995/96 -- 1998

I proposition 1994/95:100 bil 1, avsnitt 4.3 redovisas en
kalkyl för hur Sveriges ekonomi och statens finanser kan
utvecklas under de närmaste fem åren. Redovisningen
bygger på kalkyler som redovisas i den preliminära
nationalbudgeten och regeringen har valt att utgå från ett s.k.
medelalternativ från den preliminära nationalbudgetens
redovisning.

Utgångspunkten är att BNP växer med ca 2,5 % per år
under perioden 1994--1998, inflationen stannar vid 3 % och
bytesbalansen visar betydande överskott. Räntemarginalen
mot Tyskland minskar, hushållen minskar sitt sparande och
investeringarna får en sådan omfattning att
inflationsdrivande flaskhalsar i produktionen undviks.

Utifrån dessa antaganden anser regeringen att dess politik
medför att statsskuldskvoten kommer att stabiliseras 1997
och att skuldkvoten kommer att falla något under 1998.
Regeringen uppskattar att statens budgetunderskott kommer
att reduceras fram till 1998, och underskottet i den offentliga
sektorns finansiella sparande antas minska till 2 % av BNP.
Nivån på statsskulden kommer dock fortfarande att vara hög
och ligga på över 90 % av BNP i slutet av perioden.

Regeringen poängterar att om inga budgetförstärkningar
skulle genomföras så skulle de offentliga finanserna
utvecklas mycket negativt. Även om tillväxten skulle vara
densamma och räntorna sjunka också utan
saneringsprogrammet så skulle statsskulden som andel av
BNP stiga till ca 110 % i slutet av 1998.

Regeringen anger att dess saneringsprogram totalt
omfattar 114 miljarder kronor. I dessa 114 miljarder kronor
ingår skattehöjningar på 49 miljarder kronor och nya
besparingar från den socialdemokratiska regeringen på 54
miljarder kronor, summa 103 miljarder kronor. I de 114
miljarderna ingår bl.a. även besparingsåtgärder från den
borgerliga regeringen på 18 miljarder.

Vänsterpartiet delar regeringens allmänna bedömning om
behovet av ett saneringsprogram i denna storlek. Vi har dock
en annan uppfattning om fördelningen på skattehöjningar
respektive besparingar. Vänsterpartiet menar att drygt
hälften av de ''nya'' 103 miljarderna bör läggas på
skattehöjningar och att något mindre än hälften bör tas ut
som besparingar.

Skattekvoten

Med begreppet skattekvot menas summan av de samlade
skatterna och avgifterna i förhållande till BNP. För 1994
beräknades skattekvoten till 49,8 %. BNP beräknas för 1993
till ca 1 400 miljarder kronor. En procents ökad eller minskad
skattekvot på den BNP-siffran innebär ca 14 miljarder
kronor.

Skattekvoten

En sänkt skattekvot är ett tecken på sänkta skatter. Från
1990 till 1994 har skattekvoten fallit med 6 procentenheter.
Den sjunkande skattekvoten från 1990 till 1994 är dock inte
enbart ett resultat av beslutade skattesänkningar. Även sättet
att ta ut skatt och den ekonomiska utvecklingen, kan påverka
skattekvotens storlek och registreras som en fallande
skattekvot. Så kommer t.ex. en sänkning av inkomstskatten
som fullt ut finansieras via ökad moms, beräkningsmässigt
att registreras som en sjunkande skattekvot. Detta då
momsen ökar priserna och därmed värdet av BNP.

Skilda beräkningsgrunder och skattesystem i olika länder
samt olika förutsättningar i respektive land, t.ex.
ålderssammansättning, beskattade eller obeskattade bidrag
etc, gör det svårt att göra jämförelser av skattetrycket mellan
olika länder utifrån ländernas angivna skattekvot. Det är
också fel att tro att en sänkt skattekvot måste innebära att
hushållen får mer pengar i plånboken -- ökade disponibla
inkomster. En stor del av skatteintäkterna används t.ex. för
att finansiera direkta inkomstöverföringar till hushållen.

Mellan 1994 och 1996 räknar regeringen med att
skattekvoten (åter) skall stiga med 1,5 procentenheter till
51,3 %. De skattehöjningar som leder till denna höjda kvot
ligger på ca 2,8 % av BNP jämfört med 1994 års regler. Det
kan då tyckas märkligt att skattekvoten inte stiger med mer
än 1,4 procentenheter. Förklaringen som anges är bl.a. att de
högt beskattade delarna av BNP utvecklas svagt. Så t.ex.
sjunker inkomsterna från mervärdesskatten med 1
procentenhet som andel av BNP mellan 1994 och 1996 (se
tabell nedan).

Andel av BNP i procent
1993
1994
1995
1996

Hushållens direkta skatter
19,6
19,8
2,0
20,9
Företagens direkta skatter
2,3
2,2
1,7
1,8
Arbetsgivaravgifter
13,7
13,3
14,4
14,4
Mervärdesskatt
8,5
8,1
6,8
7,2
Övriga indirekta skatter
6,5
6,3
6,4
6,9

Summa skatter o avgifter
50,5
49,8
50,3
51,3

Den snabbt fallande skattekvoten under perioden 1990 --
1994 tillsammans med den dramatiskt ökande statsskulden
visar både på möjligheten och nödvändigheten av att åter öka
skatteuttaget. Vänsterpartiets förslag till skattehöjningar
ligger på ca 10 miljarder kronor. Detta innebär att
skattekvoten kan komma att stiga med ca 0,7 -- 0,8
procentenheter.

Solidarisk skattepolitik för sunda statsfinanser

De beslut som Vänsterpartiet och Socialdemokraterna
enats om under hösten 1994 innebär väsentliga
inkomstförstärkningar via skattehöjningar. Totalt ligger
skattehöjningarna på 49 miljarder kronor. I januari 1994
redovisade Vänsterpartiet konkreta förslag på
skattehöjningar inom en ram på 36 miljarder kronor. Med de
överenskommelser som träffats mellan Socialdemokraterna
och Vänsterpartiet har denna ram överskridits med 13
miljarder kronor.

Då bör dock beaktas att Vänsterpartiets förslag byggde på
att Sverige inte skulle bli medlem av EU. Av de
skattehöjningar på 49 miljarder som regeringen och
Vänsterpartiet kommit överens om åtgår 12,4 miljarder till
att finansiera EU-medlemskapet. Nettoskattehöjningen i
övrigt ligger således på 36,6 miljarder kronor. Det motsvarar
precis det belopp som Vänsterpartiet angav för konkreta
skattehöjningar i sin skattemotion från januari 1994.

I januari 1994 angav Vänsterpartiet att det kunde bli
nödvändigt med ytterligare skattehöjningar under 90-talet
för att sanera statsfinanserna. Vänsterpartiet skrev följande i
sin partimotion om skattepolitiken:

Vänsterns väg för sundare statsfinanser kräver
skattehöjningar. Hur stora skattehöjningar som krävs beror
på hur framgångsrikt en politik för full sysselsättning kan
drivas och i vilken takt som behövliga sparprogram kan
genomföras. En mycket snabb och kraftig skattehöjning är
inte lämplig av konjunkturskäl, men under 1990-talet kan det
bli nödvändigt att höja skatteuttaget med 20--30 miljarder
kronor, för att få kontroll på budgetunderskotten.

Företagssektorn kan tänkas bidra inom intervallet 10--15
miljarder kronor, fördelat på tre delar, inkomstskatter,
arbetsgivaravgifter, samt energi- och miljöskatter. Sådana
höjningar måste fasas in med hänsyn till konjunktur- och
kostnadsläget inom företagssektorn. Hushållen kan bidra
inom samma intervall, dvs 10--15 miljarder kronor fördelat
på kapital och förmögenhetsbeskattning samt indirekta och
miljörelaterade skatter.

Vänsterpartiet föreslog i januari 1994 skattehöjningar på
36 miljarder samt angav en ram på ca 20--30 miljarder för
eventuella ytterligare skattehöjningar. Totalt övervägde
Vänsterpartiet 56--66 miljarder i skattehöjningar. Av detta
utrymme på ca 60 miljarder har ca 50 miljarder kronor
intecknats. Det gör att det nu återstår ca 10 miljarder kronor
för ytterligare skattehöjningar enligt den ram som
Vänsterpartiet angav i januari 1994.

3 Inkomstbeskattning

Vänsterpartiet föreslår vissa ytterligare skattehöjningar för
perioden fram till 1998. Fördelningsskäl talar för att främst
öka inkomstskatten på högre inkomster. På senare år har
sparkvoten ökat dramatiskt. Som angetts ovan är det främst
hushåll i de högre inkomstskikten som ökat sitt sparande. Ett
ökat skatteuttag som riktar in sig på de högre inkomstskikten
kan därför huvudsakligen antas påverka dessa gruppers
sparande och inte hushållens totala konsumtion.

Vänsterpartiet föreslår att inkomstskatten höjs genom två
åtgärder:

1. Grundavdraget slopas för inkomster över brytpunkten.

2. Ett nytt skikt på 30 % inrättas för inkomster över
300 000 kronor.

En rad av de sparåtgärder som genomförts eller övervägs
påverkar hushåll med låga inkomster. För att tillgodose
fördelningskrav och för att inte strama åt den effektiva
efterfrågan alltför kraftigt föreslår Vänsterpartiet dessutom
en skattesänkning för lägre inkomstskikt.

3.1 Värnskatten

I samband med proposition 1994/95:25 beslöt riksdagen
att införa en s.k. värnskatt. Värnskatten tas ut genom att
statsskatten höjs från 20 till 25 %. Detta beräknas ge
statskassan ökade inkomster på 4,3 miljarder kronor.

Vänsterpartiet har drivit detta krav alltsedan
skattereformen och vi ser därför positivt på beslutet. Vi ser
det dock som beklagligt att den socialdemokratiska
regeringen valt att begränsa höjningen till perioden 1995--
1998, dvs 1996--1999 års taxeringar.

Motivet att införa den s.k. värnskatten är de dåliga
statsfinanserna. De dåliga finanserna är dock inte av tillfällig
art. Det hade därför varit motiverat att besluta att höjningen
skulle ligga kvar under överskådlig tid. Ett alternativ till en
mer eller mindre permanent höjning om än sämre hade varit
att knyta värnskatten till statsskuldens storlek så att
värnskatten t.ex. kunde ligga kvar fram till dess att Sveriges
ekonomi är så stabil att det finns statsfinansiellt utrymme att
amortera ner statsskulden.

Vad som här ovan anförts angående värnskatten bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Samtidigt som regeringen föreslog att den s.k. värnskatten
skulle införas drev regeringen igenom ett förtida
återinförande av grundavdraget vid den statliga taxeringen.
Att slopa grundavdraget vid den statliga taxeringen var en av
de få skatteskärpningar med en rättvis fördelningsprofil som
regeringen Bildt genomförde. Förslaget var också påtvingat
regeringen genom ett parlamentariskt tryck från
oppositionen.

Att i förtid återinföra grundavdraget vid den statliga
taxeringen innebar en inkomstförlust på 1,8 miljarder kronor
för statskassan under 1995. Nettobehållningen av
värnskatten för 1995 blir således endast 2,5 miljarder kronor.

Vänsterpartiet beklagar det förtida återinförandet av
grundavdraget vid den statliga taxeringen. Vänsterpartiet
noterar dock med tillfredsställelse att den
socialdemokratiska regeringen har förståelse för att ett
borttagande av grundavdraget för högre inkomster har en
tydlig fördelningsprofil. Regeringen skriver i proposition
1994/95:25 ''Frågan om grundavdragets utformning i de
högre inkomtsskikten prövas i samband med avvecklingen
av värnskatten (proposition 94/95:25 sid 49).

Då det innebär ett skarpt fördelningspolitiskt inslag i
skattepolitiken att slopa grundavdraget för högre inkomster,
menar Vänsterpartiet att grundavdraget åter skall tas bort för
inkomster över brytpunkten. Vänsterpartiet menar att detta
bör ske både vid den statliga och kommunala taxeringen. Ett
förslag för hur detta bör ske redovisas nedan.

3.2 Grundavdraget

Grundavdraget slopas för inkomster över brytpunkten.
Detta sker genom att avdraget trappas ned från en
inkomstnivå på ca 170 000 kr så att det helt upphör för
inkomster över brytpunkten. Inkomstförstärkningen för den
offentliga ekonomin kan för helåret 1996 beräknas till 2 453
miljoner kronor på den statliga sidan och 5 244 miljoner
kronor för den kommunala sektorn.

Förslaget innebär att marginalskatten stiger under
brytpunkten men marginalskatten påverkas ej för inkomster
över brytpunkten. Som framgår av nedanstående tabell så
ökar skatteuttaget främst för de inkomstskikt som ligger över
brytpunkten.

Inkomstförstärkning genom slopat grundavdrag över
brytpunkten

Taxerad inkomst tkr
Ökad skatteintäkt (miljoner kr)

stat
kommun 170--190
0
388
190--210
0
1 
001
210--230
202
1 049
230--250
606
757
250--270
398
497
270--290
269
335
290--
977
1 217

Summa
2 453
5 244

Riksdagen bör hos regeringen begära förslag till slopat
grundavdrag enligt vad som ovan anförts.

3.3 Höjt grundavdrag

På förslag från den dåvarande regeringen Bildt
(proposition 1992/93:50 bilaga 5 sid 4) höjdes skatten för
alla inkomsttagare genom att grundavdraget sänktes från
0,32 % till 0,25 % av basbeloppet, en sänkning med 2 400 kr.
Skattehöjningen gav skatteinkomster på 4,8 miljarder
kronor. Huvuddelen av de ökade skatteintäkterna eller ca 4
miljarder tillföll kommunsektorn.

Då flera av de skattehöjningar och besparingar som
regeringen och Vänsterpartiet enats om drabbar även
inkomstsvaga grupper finns skäl för en kompenserande
skattesänkning för lägre inkomstsskikt. Vänsterpartiet menar
att en lämplig form är att åter höja grundavdraget till den
tidigare nivån, eller med ca 2 400 kr. Vid en genomsnittlig
kommunalskatt på 31 kr skulle detta innebära en riktad
skattesänkning på 744 kr.

Höjningen av grundavdraget skall kombineras med
Vänsterpartiets förslag om att slopa grundavdraget för
inkomster över brytpunkten. Det blir således ett något större
grundavdrag som skall trappas av från inkomster över
170 000 kr. Genom Vänsterpartiets förslag om slopat
grundavdrag över brytpunkten så leder det höjda
grundavdraget enbart till minskade skatteinkomster för
kommunsektorn och inte för staten.

Vänsterpartiet har inte haft möjlighet att under den
begränsade tid som finns under den allmänna motionstiden
att i detalj beräkna hur stora skatteförlusterna blir av
förslaget att återställa grundavdraget i lägre inkomstskikt. Vi
föreslår därför att en ram om 4 miljarder kronor reserveras
för detta ändamål. En ram som torde kunna rymma ett höjt
grundavdrag med 2 000 
kr, dvs en skattesänkning på 600 kr.

Då kommunerna förlorar 4 miljarder kronor måste de
kompenseras för skattebortfallet. En sådan kompensation får
kommunerna genom Vänsterpartiets förslag att ta bort
grundavdraget för inkomster över brytpunkten. Som framgår
ovan så ger enbart det förslaget kommunerna merintäkter på
5,2 miljarder kronor. Summan för kommunerna av dessa
båda åtgärder tillsammans blir således ett plus för
kommunerna på 1,2 miljarder kronor.

Riksdagen bör hos regeringen begära förslag om höjt
grundavdrag enligt vad som ovan anförts.

3.4 Ett nytt skatteskikt

Vänsterpartiet föreslår att ett nytt skikt i skatteskalan
inrättas på 30 % för inkomster över 300 000 kr.
Inkomstförstärkningen kan beräknas till 2,1 miljarder
kronor.

Genom detta stiger marginalskatten till ca 60 % för de
inkomster som ligger över 300 000 kr. Marginalskatten blir
dock fortfarande väsentligt lägre än de 72 % som rådde vid
betydligt mer måttliga inkomster före skattereformen.
Riksdagen bör besluta att inrätta ett nytt skikt i skatteskalan
enligt vad som ovan anförts.

Vänsterpartiets förslag till skattehöjningar ger påtagliga
inkomstförstärkningar enligt nedan.

Total effekt
95/96
1998

Slopat grundavdrag över brytpunkt statl. tax
2,4
2,4
Nytt skikt, 30 % över 300 000 kronor
2,0
2,0

Summa
4,4
4,4 4 
Arbetsgivaravgifter -- egenavgifter

Arbetsgivaravgifterna i Sverige låg 1994 på 31,36 %. För
att bidraga till att finansiera EU-avgiften höjdes dessa från
den 1 januari 1995 med 1,5 procentenheter till 32,86 %.
Enligt en överenskommelse med Vänsterpartiet skall dock
kommunerna i särskild ordning kompenseras för höjningen
så att inte sociala områden som sjukvård, skola och barn- och
äldreomsorger drabbas.

Vänsterpartiet beklagar att det blev nödvändigt att biträda
höjningen av arbetsgivaravgifterna. Vänsterpartiet hade sett
det som önskvärt att slippa finansiera en medlemsavgift till
EU genom en nej-seger i folkomröstningen. När det istället
blev ett ja så var det emellertid nödvändigt att finansiera
medlemsavgiften. Vänsterpartiet ser det dock som en
framgång att partiet i överläggningar med
Socialdemokraterna lyckades begränsa höjningen till 1,5
procentenheter och att kommunerna skall kompenseras i
särskild ordning.

I proposition 1994/9:25 lade den socialdemokratiska
regeringen fram förslag om en växling av egenavgifter från
arbetsmarknadsförsäkringen till sjukförsäkringen. Detta
innebar att egenavgiften för sjukförsäkringen höjdes med 1
procentenhet från och med 1995 till 2,95 %. I sak innebar det
dock ingen höjning av uttaget av egenavgifter då
egenavgiften till arbetsmarknadsförsäkringen samtidigt
slopades.

I enlighet med en överenskommelse mellan den dåvarande
regeringen Bildt och Socialdemokraterna angående ett nytt
pensionssystem finns sedan tidigare beslut om att ta ut en
egenavgift på 1 procentenhet från den 1 januari 1995, för att
finansiera pensionssystemet. Det totala uttaget av
egenavgifter från 1995 kommer således att belöpa sig till
3,95 %.

I proposition 1994/95:25 lade den socialdemokratiska
regeringen fram förslag om att ytterligare höja
egenavgifterna till sjukförsäkringen med 1 % per år under
perioden 1996--1998, dvs. totalt med 3 procentenheter. De
totala egenavgifterna till sjukförsäkringen skulle då hamna
på 5,95 %. Vänsterpartiet har under vissa villkor beslutat att
stödja detta förslag.

Den förutvarande regeringen Bildt och
Socialdemokraterna har kommit överens om att undersöka
möjligheterna att införa ytterligare egenavgifter för att
finansiera pensionsreformen. Detta inom en ram på
egenavgifter om totalt 9,25 % till pensionssystemet. De
samlade egenavgifterna från pensions- och
sjukförsäkringssystemen skulle då uppgå till 15,20 %.

Vänsterpartiet är principiellt motståndare till att växla över
från arbetsgivaravgifter till egenavgifter. De förslag som
hittills presenterats om att lägga över betalningsansvaret på
löntagarna har utformats på ett sätt som innebär en ren
skattelättnad för dem som har inkomster över 7,5 basbelopp.

De nya egenavgifterna på 9,25 procentenheter som
föreslås i pensionssystemet medför dessutom att
marginaleffekterna ökar väsentligt för dem som ligger under
gränsen på 7,5 basbelopp. Därtill kommer att avdragsrätten
för de nya avgifterna inte har så stor betydelse för
låginkomsttagare som för höginkomsttagare. Det föreslagna
systemet med egenavgifter i kombination med den nedre
gränsen för pensionsgrundande och avgiftsgrundande
inkomst medför dessutom stora marginalproblem. Bland
annat utifrån dessa överväganden avvisade Vänsterpartiet
förslaget om att införa 9,25 % i egenavgifter i
pensionssystemet.

Utifrån Vänsterpartiets kritiska syn på egenavgifter och
Socialdemokraternas förslag om att införa ytterligare 3 % i
egenavgifter till sjukförsäkringen enades
Socialdemokraterna och Vänsterpartiet om följande
skrivning i proposition 1994/95:25.

Även om det nu föreslås att egenavgifterna till
sjukförsäkringen skall höjas med 1 procentenhet under åren
1996--1998 kan det finnas skäl att ytterligare överväga det
samlade uttaget av allmänna egenavgifter och därmed
fördelningen mellan allmänna egnavgifter och
arbetsgivaravgifter när det slutliga resultatet av
Genomförandegruppens arbete föreligger. Därvid kan också
den närmare utformningen av egenavgifterna till
sjukförsäkringen fastställas. (prop. 1994/95:25 sid 42)

Skrivningen innebär att om det inte kan genomföras någon
växling från arbetsgivaravgifter till egenavgifter i
pensionssystemet så har Vänsterpartiet förbundit sig att
biträda förslag om ytterligare 3 % i egenavgifter till
sjukförsäkringen.

Om det däremot sker en växling från arbetsgivaravgifter
till egenavgifter i pensionssystemet, så har den
socialdemokratiska regeringen lovat att överväga det
samlade uttaget av egenavgifter och fördelningen mellan
egenavgifter och arbetsgivaravgifter.

Enligt Vänsterpartiets mening är det då inte längre möjligt
att bibehålla målsättningen om ytterligare egenavgifter i
sjukförsäkringen på 3 %. Motsvarande belopp måste då tas
ut genom traditionella arbetsgivaravgifter eller finansieras på
annat sätt.

Vänsterpartiet menar vidare att man av
fördelningspolitiska skäl bör ta ut förekommande
egenavgifter också över den gräns på 7,5 basbelopp som för
närvarande gäller. Vänsterpartiet menar dessutom att
egenavgifterna inte bör vara avdragsgilla vid kommunal och
statlig taxering. Vad som här ovan anförts angående
egenavgifter bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

5 Marginaleffekter

I samband med skattereformen ansåg en riksdagsmajoritet
att det var ett vitalt samhällsintresse att minska
marginaleffekterna från 72 % till högst 50 %. Vänsterpartiet
har aldrig förnekat att höga marginaleffekter kan påverka
samhällsekonomin negativt, men vi har vidhållit vår
uppfattning att ett omfördelande skattesystem kräver en
progressiv inkomstbeskattning.

Vänsterpartiet har angivit att en rimlig avvägning bör vara
ett marginalskatteuttag på ca 30 % för inkomster under
160 000--170 000 kr, 40 % för inkomster därutöver, en högre
nivå på ca 55 % för inkomster över 200 000 kr, samt ett tak
på ca 60 % för inkomster över 300 000 kr. Våra förslag har
hittills avvisats av en riksdagsmajoritet främst med
hänvisning till att sådana marginaleffekter är för höga bl.a. i
ett internationellt perspektiv.

Riksdagen har dock redan fattat beslut om att införa
egenavgifter på 3,95 %, samt ytterligare 3 % till
sjukförsäkringen samt ev. ytterligare 8,25 % för att finansiera
pensionssystemet. Sammanlagt övervägs dryga 15 % i
egenavgifter. För inkomster över 7,5 basbelopp, ca 250 000--
260 000 kr, avser man dock inte att ta ut några egenavgifter.
Ett system med egenavgifter på dryga 15 % skulle göra att
marginaleffekterna skulle stiga mycket kraftigt i tämligen
normala inkomstlägen medan de förblir oförändrade för
inkomster över 7,5 basbelopp.

Ett införande av de tänkta egenavgifterna till
pensionssystemet skulle kunna leda till extrema effekter för
dem som har en mycket låg årsinkomst. 1994 betalade den
som har en årsinkomst på 8 800 kr ingen skatt. En
hundralapp extra i denna situation medför egenavgifter på
200 kr, och innehållet i plånboken minskar med 100 kr. Men
med stigande egenavgifter ökar marginaleffekterna. År 1995
medför den extra hundralappen att innehållet i plånboken
minskar med 300 kr. Fr.o.m. 1996 medför den extra 100-
lappen en ren förlust på 1 000 kr, och om inkomsten i
exemplet ökar med 1 500 kr får man behålla mindre än 40
kr. Att marginaleffekterna i botten blir alltför höga gäller inte
endast i extremfall utan även i ett brett inkomstskikt.

Sverige skulle med ett uttag av egenavgifter runt 15 % få
ett skatte- och avgiftssystem där marginaleffekterna sjunker
vid höga inkomster -- ett regressivt system.

De regressiva inslagen förstärks dessutom av att
egenavgifterna är avdragsgilla vid beskattningen.
Avdragsrätten gör att en höjning på 15 % reduceras med ca
30 % för inkomster under brytpunkten, men för inkomster
över brytpunkten blir reduceringen ca 55 %. Nettohöjningen
för inkomster under brytpunkten blir då ca 10 %, medan
höjningen begränsas till ca 7 % för inkomster över
brytpunkten. För inkomster över 7,5 basbelopp, ca 250 000--
260 000 kr, blir det ingen höjning alls av marginaleffekten.
Som framgår av nedanstående tabell blir resultatet för 1998
en trappa med regressiva inslag enligt följande:

Marginaleffekter 1998

stats-
egenavgift

margeffekt k-skatt
skatt
brutto
netto
brutto
netto under 
brytpunkten:
31
0
15
10,3
46
41,3
över brytpunkt
31
25
15
6,6
71
62,6
över 7,5 basbelopp
31
25
0
0
56
56,0

Det torde står klart för alla att de effekter som beskrivs i
ovanstående tabell inte är acceptabla eller rimliga.

Marginalproblemen uppstår dock inte först 1988 utan
redan 1996 kommer marginaleffekterna att bli besvärande.
Och detta gäller även utan nya egenavgifter för
pensionssystemet. 1996 kommer sjukförsäkringsavgiften att
vara 3,95 %. Tillsammans med den redan införda
pensionsavgiften på 1 % kommer egenavgifterna att ligga på
totalt 4,95 %. Avgifterna blir avdragsgilla med ca 31 %
respektive ca 55 %, dvs nettoavgiften blir då ca 3,4
respektive 2,2 %.

Marginaleffekter 1996

stats-
egenavgift

margeffekt k-skatt
skatt
brutto
netto
brutto
netto under 
brytpunkten:
31
0
4,95
3,4
35,95
34,4
över brytpunkt
31
25
4,95
2,2
60,95
58,2
över 7,5 basbelopp
31
25
0,00
0,0
56,00
56,0

Redan 1996 uppstår således problem kring en fallande
marginaleffekt vid stigande inkomster. Detta problem kan
lösas på två sätt, antingen genom att ta ut egenavgifter över
7,5 basbelopp och dessutom ta bort avdragsrätten eller
genom att flytta värnskatten till inkomster över 7,5
basbelopp. Om man väljer den senare lösningen skulle
trappan få följande utseende.

Marginaleffekt 1996 med uppjusterad värnskatt

stats-
egenavgift

margeffekt k-skatt
skatt
brutto
netto
brutto
netto under 
brytpunkten:
31
0
4,95
3,4
35,95
34,4
över brytpunkt
31
20
4,95
2,4
55,95
53,4
över 7,5 basbelopp
31
25
0,00
0,0
56,00
56,0

Att flytta gränsen för värnskatten skulle ge upphov till ett
skattebortfall men detta skulle till väsentliga delar kunna
kompenseras genom att slopa grundavdraget för inkomster
över brytpunkten. Vänsterpartiet menar att det är av stor vikt
att regeringen i särskild ordning redovisar förslag för hur
regressiva marginaleffekter skall förhindras eller motverkas
i samband med att förekommande egenavgifter tas ut.
Riksdagen bör som sin mening ge regeringen till känna vad
som ovan anförts angående problemet med egenavgifter och
regressiva marginaleffekter.

6 Näringsverksamhet

Det är viktigt att stärka de mindre företagens roll i den
svenska ekonomin. Det gäller att få igång nya företag, men
också att skapa förutsättningar för existerande företag att
utvecklas.

En väg för att stärka de mindre företagens möjligheter vore
att skapa en ny bolagsform -- ett enklare aktiebolag -- som
kan bli det mellanting som mindre företag kan använda sig
av. Bland annat TCO har framfört denna tanke.
Vänsterpartiet föreslår att denna idé utreds närmare i särskild
ordning. Riksdagen bör som sin mening ge regeringen detta
till känna.

De enskilda näringsidkarna har länge varit en
skattemässigt missgynnad företagargrupp i förhållande till
de juridiska personerna -- aktiebolagen. Med anledning av
proposition 1993/94:50 ''Fortsatt reformering av
företagsbeskattningen'', tog riksdagen i december 1993
beslut som väsentligen förbättrade skattesituationen för
egenföretagarna. Besluten skapade ökad likformighet för
egenföretagarna gentemot aktiebolagen men det skedde till
priset av ett inkomstbortfall för statskassan på 1--2 miljarder
kronor. Ett bortfall som inte kompenserades genom andra
åtgärder.

Vänsterpartiet har länge hävdat att skatteförhållandena för
företag borde göras mer likformiga oavsett juridisk form.
Sådan förändringar borde dock med hänsyn till det
ansträngda budgetläget finansieras inom ramen för den
samlade företagsbeskattningen. Vänsterpartiet vidhåller
denna uppfattning och redovisar därför förslag under
nedanstående avsnitt angående bolagsbeskattningen som
tillgodoser detta krav.

Ett problem med de vidtagna lättnaderna för de enskilda
näringsidkarna är att de nya reglerna är mycket
komplicerade. Detta gäller bl.a. reglerna för
expansionsmedel och räntefördelning. I samband med
riksdagens beslut riktade bl.a. Lagrådet kritik mot reglernas
komplexitet. Lagrådet ansåg att ytterligare ansträngningar
skulle gjorts för att förenkla systemet (se proposition
1993/94:50 s 171).

Detta var och är en allvarlig kritik. Med de regler som
införts blir småföretagen ännu mer beroende av
redovisningsfirmor. Komplexiteten i lagstiftningen gör att
det ofta kommer att krävas kvalificerad rådgivning för att
driva verksamheten enligt lagens bokstav -- och goda råd är
dyra. En utredning bör därför ges i uppdrag att se över
reglerna i syfte att få fram enklare system för
småföretagsamheten. Detta bör riksdagen ge regeringen till
känna.

Egenavgifter

För att på ett mer direkt sätt stimulera nystartandet av
företag och stöja mindre småföretag föreslår Vänsterpartiet
att de som driver näringsverksamhet i form av enskilda
firmor och jämställda företag skall befrias från att erlägga
egenavgifter på de inkomster som ligger under 40 0000 kr.
Detta torde ge upphov till ett inkomstbortfall på knappt ca
600 miljoner kronor. Förslagets kostnader är relativt
begränsade. Stimulanseffekterna för möjligheterna att starta
och driva företag torde dock vara betydande då
skattelättnaden i många fall kan ligga runt 6 500 kronor.
Riksdagen bör hos regeringen begära förslag enligt det ovan
anförda.

7 Kapitalbeskattning

Vänsterpartiet anser att alla kapitalinkomster skall
beskattas med samma skattesats. En ''neutral''
kapitalbeskattning gör att kapitalbeskattningen inte styr
kapitalplaceringar eller investeringar. Principen minskar
också möjligheterna till skatteundandragande. Med
anledning av de beslut som riksdagen har fattat i anslutning
till proposition 1994/95:25 har också denna princip
huvudsakligen återställts.

Vänsterpartiet menar dock att fördelnings- och
statsfinansiella skäl talar för vissa ytterligare
skatteskärpningar när det gäller beskattningen av kapital.

Kapital är en lättrörlig skattebas. Genom internationella
transaktioner och skatteplanering kan kapitalägare försöka
styra beskattningen dit skatten är så låg som möjligt. Detta
gör att det är viktigt att Sverige i internationella sammanhang
och inom EU aktivt verkar för bättre samordning och
kontroll av skatteundandragande. Ett verksamt instrument
vore att inom EU få till stånd en minimiskattesats för
kapitalbeskattningen. Vad som här anförts angående behovet
av internationell kontroll och minimiskatteregler för
kapitalbeskattningen bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

7.1 Avdragsrätt för privata pensionsförsäkringar

Inbetalningar till såväl pensionsförsäkringar som det
individuella pensionssparandet är avdragsgilla vid
inkomstbeskattningen och utbetalningar beskattas som
inkomst av tjänst. Avdragsrätten är maximerad till 1
basbelopp, ca 35 000 kr. För de fall 10 % av inkomsten
överstiger ett basbelopp så tillåts avdrag med upp till två
basbelopp. Detta innebär en skattesubvention -- en
skattekredit för denna sparform.

De samlade avdragen för pensionsförsäkringarna uppgår
till ca 10 miljarder kronor. Vid en genomsnittlig
avdragseffekt på 38 % blir skattebortfallet 3,8 miljarder
kronor per år. Det kan ifrågasättas om det är
samhällsekonomiskt motiverat att subventionera en sparform
som ligger utanför den traditionella marknaden för
riskkapital. Subventionen är dessutom så utformad att den är
mest fördelaktig för dem som har de högsta inkomsterna.
Detta är skäl som talar för att avdragsrätten för inbetalningar
till pensionssparandet borde avvecklas.

En avveckling är dock inte oproblematisk. Skillnaden
mellan pensionssparande och t.ex. vanligt banksparande är
att utbetalningar från pensionssparandet beskattas som
inkomst från tjänst, medan uttag från banksparande inte
beskattas. En fullständig avveckling av avdragsrätten för
pensionsförsäkringar förutsätter därför att beskattningen vid
uttag slopas.

Ett annat skäl till en viss subvention är den konkurrens om
pensionsparandet som förekommer från utlandet. I ett flertal
länder beskattas t.ex. pensionssparande och livbolag efter
extra förmånliga regler.

Det är dock samhällsekonomiskt motiverat att dra ned på
subventionsgraden. En halvering av avdragsrätten kan ske
med olika metoder. Med en rimlig teknisk konstruktion kan
en halvering av avdragsrätten beräknas ge en tillkommande
inkomstförstärkning på ca 0,9 miljarder kronor. Riksdagen
bör hos regeringen begära förslag till halverad avdragsrätt för
privata pensionsförsäkringar enligt vad i motionen anförts.

7.2 Skärpt avdragstak

Avdragsrätten för skuldräntor är så omfattande att en sänkt
skattesats i kapitalbeskattningen gör att skatteinkomsterna
minskar. Vänsterpartiet anser att rätten till avdrag för
skuldräntor bör avvecklas. Med hänsyn till de många
egnahemsboende med underskottsräntor måste dock detta
ske stegvis och under en längre tidsrymd. Detta bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

För att redan nu begränsa avdragsrätten föreslår
Vänsterpartiet att det införs ett strikt avdragstak gällande
bruttoräntor överstigande 110 000 kr per skattskyldig.
Riksdagen bör hos regeringen begära förslag i enlighet med
det anförda. Förslaget kan beräknas ge skatteintäkter på ca
0,4 miljarder kronor.

8 Företagsskatt -- bolagsskatt

Det är viktigt att skapa förutsättningar för en uthållig
tillväxt. En låg företags- och kapitalbeskattning är dock
ingen säker väg till tillväxt. Den effektiva svenska
bolagsskatten har alltid varit låg. Genom skattereformen
kom den effektiva bolagsskatten att sjunka ytterligare. Som
framgår av nedanstående tabell har Sverige en av
industrivärldens lägsta beskattningar av bolagsvinster.

Skattesatser för bolagsskatt inom OECD (avser 1993, och
för Sverige för 1994 efter sänkningen från 30 till 28 %)

Finland
25
Genomsnitt för OECD
38,5
Norge
28
Österrike
39
Schweiz
28,5
Luxemburg
39,39
Sverige
28
Portugal
39,6
Storbritannien
33
EU, genomsnitt
39,7
Island
33
Irland
40
Australien
33
USA
40
Nya Zeeland
33
Belgien
40,17
Frankrike
33,33
Canada
45,8
Danmark
34
Turkiet
49,22
Grekland
35
Italien
52,2
Holland
35
Japan
52,4
Spanien
35
Tyskland
59,67

Tabellen anger nominella skattesatser. Det effektiva
skatteuttaget är vanligen lägre än de nominella
skattesatserna. Den effektiva skattebelastningen i Sverige för
1993 kunde t.ex. beräknas till ca 22 procent efter
reserveringsmöjligheter. I praktiken har kanske Sverige det
lägsta effektiva skatteuttaget efter fondavsättningar.

Inom EU har en särskild utredning, Rudding-
kommissionen, föreslagit en harmonisering av
bolagsskatterna inom EU. Förslaget innebär bl.a. en
minimiskattesats på 30 %.

Vänsterpartiet anser att den effektiva bolagsskatten i
Sverige bör höjas till vad som är normalt inom EU. Vi kräver
inte att det sker omedelbart men över tiden bör en sådan
anpasning ske. Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna. Vänsterpartiet anser även att Sverige
bör verka för en minimiskattesats för bolagsskatten inom EU
på lägst 30 %. Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

Bl.a. genom riksdagens beslut att avveckla SURV-
systemet och beslutet att inte återinföra det s.k.
Anellavdraget har en viss skärpning av bolagsskatten ägt
rum. I proposition 1994/95:25 föreslog regeringen att ett
utrymme på 2 miljarder kronor skulle reserveras för
tillkommande skattesänkningar inom företagssektorn.

Vänsterpartiet är av statsfinansiella skäl mycket tveksamt
till det riktiga i en sådan utfästelse. Om man av närings- och
sysselsättningspolitiska skäl skall överväga sådana
skattelättnader bör de dock enligt Vänsterpartiets mening i
främsta rummet styras så att sänkningarna kommer den
mindre företagsamheten tillgodo. Vänsterpartiet noterar med
viss tillfredsställelse att regeringen nu i detta avseende ger
uttryck för samma ställningstagande när man i finansplanen
skriver: ''När det gäller företagsbeskattningen har
regeringen avsatt 2 miljarder kronor till en reform som i
första hand skall användas för att reducera skatteuttaget för
de mindre och medelstora företagen.'' (Finansplanen bil 1
sid 12)

Riksdagen bör som sin mening ge regeringen till känna vad
som ovan anförts angående eventuella skattelättnader i
företagsbeskattningen.

För inkomståret 1996 föreslår Vänsterpartiet en riktad
skattesänkning för mindre företag i syfte att stimulera till
ökade investeringar. Det föreslagna stödet skall riktas till
mindre företag och ett riktmärke bör vara företag med
mindre än 50 anställda. Stödet utformas som ett räntebidrag
på 3 % av anskaffningsvärdet för inventarier. Stödet skall
kunna erhållas under 5 år vilket motsvarar en normal
avskrivningstid. Då företaget har möjlighet att göra avdrag
för alla faktiskt erlagda räntekostnader bör räntebidraget vara
skattepliktigt. Efter skatt motsvarar stödet således en effektiv
subvention på ca 2 %.

För att förenkla hanteringen bör stödet utgå i form av en
skattereduktion. Detta gör det möjligt att till stora delar
administrera kreditstödet genom skatteförvaltningen. Detta
kreditstöd kan delvis ses som en kompenserande åtgärd för
de småföretag som har problem med banksystemet och de
höga räntenivåer som bankerna tar ut i Sverige.

Vänsterpartiet föreslår att riksdagen hos regeringen begär
förslag till ett riktat kreditstöd inom en kostnadsram för
statskassan på 1,3 miljarder kronor enligt vad som ovan
anförts. Vänsterpartiets förslag i denna del kan finansieras
genom vårt förslag om att höja bolagsskatten till 30 %.

Vänsterpartiet har alltsedan skattereformen föreslagit att
SURV-systemet bör avvecklas. Vi såg därför positivt på
riksdagens beslut att avveckla detta system. De positiva
effekterna motverkas dock av att riksdagen beslöt att införa
ett nytt reserveringssystem -- periodiseringsfonder.
Periodiseringsfonderna har likheter med SURV-systemet,
och innebär att företaget kan sätta av 25 % av vinsten till en
skattefri fond. Avsatta medel skall återföras till beskattning
efter 5 år. Detta innebär att företaget får en räntefri
skattekredit.

Vänsterpartiet anser att även periodiseringsfonderna skall
avvecklas i likhet med SURV-systemet. I vilken takt och på
vilket sätt detta kan ske bör avgöras efter en särskild
utredning. Ett grundkrav är att alla reserverade medel skall
lyftas fram för beskattning. Detta bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.

Industrin har nu bra konjunkturer och går mot goda vinster.
Det finns dock en risk att erfarenheterna från 1980-talet kan
upprepas. Det vill säga ett högt uppdrivet vinstläge som inte
leder till långsiktiga investeringar. En sådan utveckling kan
dessutom försvåra förutsättningarna för en sammanhållen
avtalsrörelse. I sämsta fall kan ett högt uppdrivet vinstläge
bidra till att driva upp inflationen och brukas för spekulativa
affärer. Det bör nu i tid utredas vilka åtgärder som kan vidtas
för att förhindra en sådan utveckling.

En väg som tidigare prövats är någon form av
vinstdelningsskatt eller vinstdisposition för det som kan
betecknas som ''övervinster''. Det bör därför i särskild
ordning utredas hur en sådan åtgärd nu kan utformas. Det
bör då också prövas om en sådan vinstdisposition kan knytas
till särskilda fonder -- framtidsfonder, för fortbildning och
kompetensutveckling i företagen. Förslag om sådana fonder
redovisas i särskild motion. Enligt Vänsterpartiets mening
bör inkomsterna från den av Vänsterpartiet föreslagna höjda
bolagsskatten i ett första skede styras till sådana fonder.
Riksdagen bör som sin mening ge regeringen detta till känna.

För inkomståret 1996 bör en process för anpassning till
internationella skatteförhållanden ske genom en höjning av
företagsskatten till 30 %. En sådan höjning kan beräknas ge
ökade skatteinkomster på 2 miljarder kronor. Riksdagen bör
besluta om en sådan höjning.

9 Skatt på egendom 9.1 
Fastighetsskatt

I en internationaliserad ekonomi påverkas skatternas
utformning av omvärlden. Hushåll och företag kan välja att
flytta sina tillgångar till länder med lägre skatter. I det
perspektivet är fastighetsskatten en av de mer stabila
skattebaserna eftersom fastigheter inte kan flyttas. På sikt
bör man därför överväga att flytta över en större del av
skatteuttaget till fastighetsskatten.

I många länder ingår fastighetsskatten i den kommunala
skattebasen. Det finns flera skäl som talar för en sådan
ordning. Det är t.ex. kommunerna som svarar för den
infrastruktur (gatuhållningen och va-nät m.m.) som krävs för
att en fastighet skall kunna nyttjas. Vänterpartiet menar att
det bör utredas om fastighetsskatten kan överföras till det
kommunala beskattningsområdet. Detta bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.

Vänsterpartiet har ställt detta förslag vid upprepade
tillfällen och vi kan nu notera att Kommunförbundet i en
rapport från januari 1995 redovisar liknande tankegångar.

Enligt överenskommelse mellan den socialdemokratiska
regeringen och Vänsterpartiet för att finansiera
medlemsavgiften till EU kommer fastighetsskatten att
återinföras -- för lokalhyreshus -- och breddas till att även
omfatta industrifastigheter samt jordbruksfastigheter och
skogsbruksfastigheter.

När det gäller att återinföra fastighetsskatten för
lokalhyreshus-näringsfastigheter med 1 %, och att bredda
fastighetsskatten till industrifastigheter med 0,5 %, så är
detta beslut som innebär ett genombrott för krav som
Vänsterpartiet drivit sedan länge. Dessa åtgärder innebär
ökade skatteintäkter på 2 miljarder kronor för
näringsfastigheter och 0,7 miljarder kronor för
industrifastigheterna.

När det gäller att belägga jordbruksfastigheter med en
fastighetsskatt på 1,7 % och skogsbruksfastigheter med
0,5 % så ser Vänsterpartiet detta som en del i den
helhetsöverenskommelse som Vänsterpartiet gjort med
regeringen.

Det är dock ett problem att vissa jordbruksföretag gynnas
till väsentliga delar av EU-medlemskapet och således bör
kunna bära denna skatt, medan andra jordbruksföretag inte
får några påtagliga fördelar av medlemskapet. Vänsterpartiet
har därför uppfattningen att denna skatt egentligen borde
differentieras. Till viss del har denna synpunkt tillgodosetts
i överenskommelsen mellan regeringen och Vänsterpartiet
genom att 1/10 av intäkterna skall reserveras för åtgärder
riktade till mindre jordbruksföretag.

När det gäller fastighetsskatten på skogsbruksfastigheter
så är den på 0,5 % och således väsentligen lägre än de övriga
fastighetsskatterna. Skatten kan trots detta bli betungande för
vissa skogsägare. Vänsterpartiet är därför berett att efter
samråd med den socialdemokratiska regeringen se över om
det kan finnas alternativa vägar att inom skogsnäringen
uppnå samma statsfinansiella förstärkning. En möjlighet
som ev. skulle kunna prövas är skatt på mineraloljebaserade
smörjmedel i enlighet med förslag i SOU 1994:113.

Fastighetsskatten baseras på taxeringsvärden som
fastställs efter en marknadsvärdering. Detta gör att det kan
uppstå problem för den bofasta befolkningen i t.ex. vissa
attraktiva skärgårdslägen. Den höga efterfrågan på
fastigheter för fritidsändamål i sådana områden gör att
taxeringsvärdena kan komma att ligga mycket högt.
Fastighetskatten blir därigenom så hög att den bofasta
befolkningen får svårt att bära kostnaderna. Det finns därför
skäl att i särskild ordning pröva om fastighetskatten för dem
som bor permanent i sådana områden i stället kunde grundas
på ett annat mer skäligt bruksvärde. Vad som ovan anförts
bör riksdagen som sin mening ger regeringen till känna.

9.2 Förmögenhetsskatt

Förmögenhetsskatten sänktes av regeringen Bildt. Före
dessa sänkningar gav förmögenhetsskatten ca 2,5 miljarder
kronor. Förmögenhetsskatt utgår fr.o.m. 1993 års taxering
med 1,5 % för den förmögenhet som överstiger 800 000
kronor. I överenskommelsen om den ekonomiska politiken
mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet ingick att
förmögenhetsskatten ej skall avvecklas som regeringen Bildt
hade avsett.

Även om förmögenhetsskatten således kommer att vara
kvar så är den i behov av en översyn. Olika tillgångar
beskattas olika hårt, och exempelvis guld, konst och
antikviteter beskattas mycket lindrigt. Förmögenhetsskatten
är också utformad så att den ger alltför goda möjligheter till
skatteplanering.

I departementspromemorian Ds 1990:91 finns förslag till
hur förmögenhetsskatten kan reformeras så att den fungerar
på ett mer ändamålsenligt sätt. Vänsterpartiet föreslår att
denna promemoria får utgöra grundvalen för förslag till
reformerad förmögenhetsbeskattning. Vänsterpartiet var inte
avvisande till att skatten på s.k. arbetande kapital i mindre
företag slopades, och vid en översyn bör sådant kapital även i
fortsättningen hållas undan från förmögenhetsbeskattningen.

Vad som ovan anförts angående
förmögenhetsbeskattningen bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna.

I väntan på att en ny förmögenhetsbeskattning kan införas
så bör en progressiv skatteskala återinföras med tre steg: den
befintliga nivån på 1,5 %, ett skikt på 2,5 % för förmögenhet
som överstiger 1 600 000 kronor samt ett skikt på 3 % för den
förmögenhet som överstiger 3 600 000 kronor. Riksdagen
bör besluta om att återinföra dessa skalsteg från inkomståret
1996 dvs 1997 års taxering. Inkomstförstärkningen kan
beräknas ligga på ca 600 miljoner kronor.

10 Skatt på varor och tjänster 10.1 
Mervärdesskatt

För närvarande utgår moms med tre olika procentsatser: en
generell nivå på 25 %, en reducerad nivå på 21 % för
livsmedel samt en 12-procentig nivå för resor.

I överenskommelsen mellan regeringen och Vänsterpartiet
om finansieringen av Sveriges medlemskap i EU ingick bl.a.
att höja momsen på serveringstjänster och porto till den
generella nivån på 25 %. Vänsterpartiet ser denna del i
överenskommelsen som en eftergift till Socialdemokraterna
i syfte att uppnå en tillfredsställande helhetslösning.

Det är nu Vänsterpartiets uppfattning att en överdriven och
snabb anpassning av Sveriges momsregler i övrigt till EU:s
momsdirektiv bör undvikas. Detta gäller bland annat
momsreglerna för undervisning, idrott och kultur. Vad som
här anförts angående EU-anpassning av Sveriges
momsregler bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

Det finns fördelnings- och arbetsmarknadsskäl som talar
för sänkningar av vissa momssatser. De stora
budgetunderskotten begränsar dock möjligheterna till
skattesänkningar. Vänsterpartiets förslag om en
miljöinriktad skatteväxling samt förslag till skärpningar av
vissa andra skatter liksom de inkomstförstärkningar som
Vänsterpartiets arbetslinje i den ekonomiska politiken
innebär, kan dock under 1990-talet skapa ekonomiskt
utrymme för sänkningar på momsområdet.

Fördelningsskäl talar då för en ytterligare sänkt skatt på
livsmedel. Sysselsättningsskäl kan å andra sidan tala för en
reducerad mervärdesskatt på viss tjänsteproduktion.
Eftersom Sverige nu är medlem av EU tvingas Sverige dock
följa EU:s direktiv kring mervärdesskatten, och EU:s
momsdirektiv förbjuder för närvarande en generell sänkning
av momsen på tjänster.

Inom EU pågår dock en diskussion om att mjuka upp
momsdirektiven så att de tillåter sänkt moms för
tjänsteproduktion. Detta kan under 1990-talet skapa
möjlighet att sänka mervärdesskatten för viss
tjänsteproduktion i syfte att stimulera sysselsättningen. Det
är Vänsterpartiets mening att regeringen inom EU bör verka
för direktiv som möjliggör en sådan utveckling.

Vad som ovan anförts angående mervärdesskatten bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

11 Energi- och miljöskatter

I samband med de överenskommelser som träffats mellan
Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har enighet nåtts om
ett antal skatteåtgärder med miljöprofil.

Höjd CO 2-skatt 
för industrin
0,3 mdr kr
Fördubblad skatt på kärnkraftsel
0,1 mdr kr
Höjd skatt på äldre vattenkraft
0,4 mdr kr
Dieselskatt på arbetsredskap
0,4 mdr kr
Miljöskatt på naturgrus
0,1 mdr kr
Höjd miljöavgift på handelsgödsel
0,1 mdr kr

Summa
1,5 mdr kr

Till skattehöjningar med miljöeffekt kan också inräknas
beslutet att höja gränsen för reseavdragen med 2 000 kr, ett
förslag som gav inkomster på 0,7 miljarder kronor. Detta är
steg i rätt riktning men de måste betraktas som alltför små
och obeslutsamma. Om man ser till de stora skattehöjningar
som i övrigt lagts ut så har miljöinslagen i skattesystemet
snarast minskat relativt sett.

Vänsterpartiet riktar därför i det följande en rad förslag i
avsikt att skärpa den gröna profilen i Sveriges skattesystem.
Förslagen är avpassade så att en miljömedveten riksdag nu
skall kunna samla sig till en positiv majoritet. I särskild
motion redovisar Vänsterpartiet dessutom förslag till en
skärpt beskattning av tjänstebilar. Ett förslag som har en
påtaglig miljöeffekt.

Det är viktigt att Sverige skärper skattebelastningen på
sådan produktion och konsumtion som påverkar miljön
negativt. Sverige bör dessutom internationellt t.ex. inom FN
och EU verka för minimiskattesatser och höjda miljöskatter,
bl.a. på CO 2. 
Riksdagen bör som sin mening ge regeringen detta till
känna.

11.1 Skatteväxling

En uthållig utveckling kräver att produktion och
konsumtion styrs i banor som gynnar hushållning med energi
och naturresurser. Vänsterpartiet förespråkar ett aktivt
användande av skatt på energi och miljöavgifter för att skapa
ett samhälle i ekologisk balans.

Vänsterpartiet ser det som nödvändigt att på sikt öka
skatteuttaget på energi och sådan konsumtion som påverkar
miljön i negativ riktning. Detta innebär bl.a. ökade skatter på
t.ex. koldioxid, kväve och svavel, liksom andra åtgärder som
t.ex. avgifter på klorerade organiska ämnen, på arsenik och
krom, förpackningar och sådant avfall som bränns eller
deponeras.

Dessa höjningar måste dock ses i ett samhällsekonomiskt
sammanhang som tar hänsyn till sysselsättnings- och
fördelningspolitiska effekter. Dessa krav kan tillgodoses
genom att intäkterna från de miljörelaterade
skattehöjningarna används för att sänka skatten på arbete
t.ex. genom riktade sänkningar av arbetsgivaravgifterna eller
reducerad mervärdesskatt på tjänsteproduktion.

Vänsterpartiet anser därför att en miljöinriktad
skatteväxling bör utredas och genomföras under 90-talet. I
denna motion föreslår Vänsterpartiet miljörelaterade
skatteskärpningar på 3,6 miljarder kronor. Av denna
inkomstförstärkning anvisar Vänsterpartiet en ram på 3
miljarder kronor för närings- och sysselsättningsfrämjande
åtgärder, bl.a. sänkta arbetsgivaravgifter för försök med
kortare arbetsdag. Dessa förslag kan ses som ett första steg
i riktning mot en miljöinriktad skatteväxling.

Regeringen har i proposition 1994/95:100 förutskickat att
en utredning kring skatteväxling skall tillsättas. Det är bra.
Det är dock viktigt att utredningen också snabbt tillsätts,
lämpligen tidigt under våren 1995, och att utredningen får
sådana direktiv och arbetar så snabbt och kraftfullt att den
kan avge förslag för remissbehandling under våren 1996.
Detta så att utredningens resultat kan beaktas under arbetet
med det budgetförslag som riksdagen skall ta under hösten
1996.

Vänsterpartiet föreslår att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad som ovan anförts angående behovet
av skatteväxling och ett ökat skatteuttag på miljöskadlig
produktion och konsumtion.

Vänsterpartiet föreslår dessutom att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som ovan anförts
angående utredningen om en miljörelaterad skatteväxling.

11.2 Industrins energibeskattning

På förslag av regeringen Bildt i
kompletteringspropositionen 1992, beslöt riksdagen att
sänka industrins energiskatter mycket kraftigt från den 1
januari 1993. Beslutet innebar att industrin befriades från
energiskatt på bränslen och el. Koldioxidskatten för industrin
fastställdes till en fjärdedel av den allmänna nivån.

Vänsterpartiet gick emot de kraftiga skattesänkningarna på
industrins energiförbrukning. En uthållig industripolitik kan
inte bygga på att industrin skall stimuleras med låga priser
på el eller andra energikällor. Det är riktigt att de svenska
energiskatterna för industrin var höga men detta
kompenserades av att de svenska elpriserna var och är
mycket låga vid en internationell jämförelse.

I systemet fanns också en takregel som begränsade
skatteuttaget för industrins energiskatter. Regeringen kunde
dessutom genom särskilt beslut sätta ner taket ytterligare för
särskilt energikrävande industri. För 1992 satte regeringen
detta tak till 1,2 % av de tillverkade produkternas
försäljningsvärde. Detta tak finns fortfarande kvar. Det kan
dock finnas skäl att överväga takets utformning då dess
nuvarande konstruktion kan slå snett mellan olika branscher.
Riksdagen bör som sin mening ge regeringen detta till känna.

Miljöskäl och resurshushållningsskäl talar för ett
återställande av industrins energiskatter. Genom en
överenskommelse mellan den socialdemokratiska
regeringen och Vänsterpartiet har också ett visst
återställande genomförts och industrins koldioxidskatt skall
1996 höjas till hälften av den generella nivån. Detta beräknas
ge en inkomstförstärkning på ca 300 miljoner kronor.

Vänsterpartiet menar att även industrins elbeskattning bör
återställas. En rimlig avvägning kan vara att industrin åter
skall erlägga elskatt från den 1 januari 1996, till en nivå som
motsvarar 1/2 av hushållens nivå.

Inkomstförstärkningen av ett fullt återställande av
industrins elskatt har tidigare beräknats till 2,6 miljarder
kronor för 1995, enligt upppgifter från Riksdagens
utredningstjänst och RSV. Ett återställande till hälften skulle
således ge inkomster på minst 1,3 miljarder kronor.
Riksdagen bör hos regeringen begära förslag i enlighet med
det ovan anförda.

11.3 Övriga skattehöjningar

Som framgår ovan angående behovet av en planerad och
välförankrad skatteväxling så förespråkar Vänsterpartiet att
en sådan uthållig skatteväxling genomförs under 1990-talet.
Vi menar dock att denna process bör inledas med att några
konkreta steg tas under kommande budgetår. För detta syfte
ställer Vänsterpartiet följande förslag.

Skatten på äldre vattenkraft och el från kärnkraftverk bör
höjas med 6 öre per kWh. Detta kan beräknas ge en
inkomstförstärkning på 400 miljoner kronor. Riksdagen bör
hos regeringen begära förslag på höjd skatt på el från äldre
vattenkraft och kärnkraftverk från och med den första januari
1996 så att skatteinkomsterna ökar med 400 miljoner kronor.

Skatten på koldioxid beräknas för 1995/96 ge nettointäkter
på 8,3 miljarder kronor. Nivån för koldioxidskatten låg 1994
på 957 kronor per kubikmeter olja och 0,77 kr/liter för
bensin. Då skatten ingår i underlaget för mervärdesskatten
påverkar en höjning av skattesatsen även inkomsterna för
mervärdesskatten. Om CO 2-skatten 
generellt höjs med ca 10 % torde detta ge
intäkter på ca 900 miljoner kronor. Riksdagen bör hos
regeringen begära förslag om en skatteskärpning av CO 2-skatten 
från och med januari 1996 motsvarande en
inkomstförstärkning på 900 miljoner kronor.

Skatten på diesel höjs från och med januari 1996 med 25
öre per liter diesel. Detta kan beräknas ge en
inkomstförstärkning på 500 miljoner kronor.

Avfallsskatt

För att stimulera återvinning, återanvändning och
kretslopp av varor och material lägger Vänsterpartiet förslag
om att införa en särskild avfallsavgift. Vänsterpartiet
utvecklar förslaget i en särskild riksdagsmotion
1994/95:Jo663 som bl.a. baseras på SOU 1994:14 ''En
avfallsfri framtid.''

Utredningen jämför med bl.a. den danska avfallsavgiften
som ligger på ca 200 kronor/ton avfall. För att få till stånd
en gradvis övergång till en mer kretsloppsanpassad varu- och
materialhantering föreslår vi att avgiften sätts till ca 50
kronor/ton. Avgiften miljödifferentieras dvs. sätts olika
beroende på vad för slags typ av avfall det är, hur det
slutbehandlas, etc. Det beräknas ge en inkomstförstärkning
på 500 miljoner kronor. I kommande budget- och miljöarbete
kan en höjning av avgiften bli aktuell.

11.4 Beskattning av bilism

För att främja utvecklingen av miljövänliga drivmedel och
fordon som drar allt mindre mängder drivmedel är det viktigt
att utnyttja alla möjligheter för en sådan utveckling. I detta
arbete kan lagstiftning liksom förbud användas. En annan
metod är en lagstiftning som reglerar användningen t.ex. att
ett fordon måste kunna köras på ett bränsle som innehåller
en viss miniminivå av biobränslen.

Ytterligare ett styrinstrument som bör utnyttjas är att
skattebelasta eller avgiftsbelägga en vara eller ett visst
beteende. Ekonomiska styrmedel är effektiva för att skapa ett
miljöanpassat samhälle.

En rad forskningsresultat visar att vägtrafiken inte betalar
de externa kostnader som den orsakar i form av
trängseleffekter, olyckskostnader, slitage på infrastrukturen
samt övriga miljökostnader.

Samhällets kostnader för vägtrafiken varierar. Att köra en
mil med bil i rusningstrafik i Stockholm genererar mycket
högre externa kostnader än att köra samma mil i glesbygd.
Därför är det angeläget att precisera skattebelastningen på
vägtrafiken så långt det går i tid och rum. Den moderna
datatekniken ger också dessa möjligheter. Vänsterpartiet
föreslår att en utredning tillsätts med uppgift att föreslå
utformningen av en regionalt differentierad bensinskatt. I
första hand bör denna differentiering utformas så att
bensinskatten ökar i de tre storstadsregionerna. Riksdagen
bör som sin mening ge regeringen detta till känna.

Det är också viktigt att priset på fossila bränslen utvecklas
i en sådan takt, att investeringar i andra miljövänligare
bränslesystem kan vinna ett ökat marknadsutrymme.
Principen om en indexering av de miljörelaterade skatterna,
bl.a. koldioxidskatten och bensinskatten, är därför en riktig
princip. På sikt finns det skäl att bruka skatteinstrumentet så
att prisnivån för fossila bränslen ökar relativt andra
bränslen/energislag. Riksdagen bör som sin mening ge
regeringen detta till känna.

En annan metod att påskynda förnyelsen av fordonsparken
är att stimulera skrotningen av de äldre, miljöbelastande
fordonen. Detta kan göras med skatte- eller andra
ekonomiska styrmedel t.ex. genom att höja
skrotningspremien eller höja skatten på äldre fordon.
Förslagsvis fordon som inte har katalysator. Riksdagen bör
som sin mening ge regeringen detta till känna.

För att stimulera produktion och val av mer miljövänliga
fordon bör fordonsskatten eller en ev. registreringsavgift
differentieras efter en miljöklassning av fordonet. Detta bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts under avsnitt 2.4 om skattereformens
fördelningseffekter samt en snabb och samlad redovisning
av utredningsarbetet i denna fråga,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts under avsnitt 2.2 om skattepolitikens
allmänna inriktning,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts under avsnitt 3.1 om värnskatten,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts under avsnitt 3.1 om grundavdraget,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till slopat
grundavdrag enligt vad i motionen anförts under avsnitt 3.2,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till höjt
grundavdrag enligt vad i motionen anförts under avsnitt 3.3,

7. att riksdagen beslutar om ett nytt skikt i skatteskalan
enligt vad i motionen anförts under avsnitt 3.4,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts under avsnitt 4 om arbetsgivaravgifter
och egenavgifter,1

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts under avsnitt 5 om problemet med
egenavgifter och marginaleffekter,1

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts under avsnitt 6 om en ny
bolagsform,2

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts under avsnitt 6 om behovet av enklare
skatteregler för småföretagsamheten,

12. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
nedsättning av egenavgifterna för egenföretagare enligt vad
i motionen anförts under avsnitt 6,1

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts under avsnitt 7 om behovet av
internationell kontroll och minimiskatteregler för
kapitalbeskattningen,

14. att riksdagen hos regeringen begär förslag till halverad
avdragsrätt för privata pensionsförsäkringar enligt vad i
motionen anförts under avsnitt 7.1,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts under avsnitt 7.2 om avvecklad
avdragsrätt för låneräntor,

16. att riksdagen hos regeringen begär förslag till skärpt
avdragstak enligt vad i motionen anförts under avsnitt 7.2,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts under avsnitt 8 om
företagsbeskattningen inom EU,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts under avsnitt 8 om en anpassning av
det effektiva skatteuttaget för företag i Sverige upp till
nivåerna inom EU,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts under avsnitt 8 om eventuella
tillkommande lättnader i företagsbeskattningen,

20. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett riktat
kreditstöd enligt vad i motionen anförts under avsnitt 8,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts under avsnitt 8 om en avveckling av
periodiseringsfonderna,

22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts under avsnitt 8 om övervinster,
vinstdisponering och framtidsfond,

23. att riksdagen beslutar att höja skattesatsen för
bolagsskatten från 28 till 30 %,

24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts under avsnitt 9.1 om fastighetsskatten
och den kommunala skattebasen,3

25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts under avsnitt 9.1 om fastighetsskatten
i vissa attraktiva skärgårdslägen,3

26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts under avsnitt 9.2 om
förmögenhetsskatten,

27. att riksdagen beslutar att skärpa skatteskalan i
förmögenhetsbeskattningen enligt vad i motionen anförts
under avsnitt 9.2,

28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts under avsnitt 10.1 om
mervärdesskatten inom EU,

29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts under avsnitt 10.1 om
mervärdesskatten i Sverige,

30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts under avsnitt 11 om den
internationella miljöbeskattningen och miljöbeskattningen
inom EU,

31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts under avsnitt 11.1 om en
miljörelaterad skatteväxling,

32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts under avsnitt 11.1 om utredning
angående en ökad miljörelatering av skattesystemet och
skatteväxling,

33. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett visst
återställande av industrins energibeskattning enligt vad i
motionen anförts under avsnitt 11.2,

34. att riksdagen beslutar att höja skattesatserna för skatten
på el enligt vad i motionen anförts under avsnitt 11.3,

35. att riksdagen hos regeringen begär förslag till höjd skatt
på koldioxid enligt vad i motionen anförts under avsnitt 11.3,

36. att riksdagen beslutar att höja skatten på dieselolja
enligt vad i motionen anförts under avsnitt 11.3,

37. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts under avsnitt 11.3 om en särskild skatt
på avfall,

38. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts under avsnitt 11.4 om en regionalt
differentierad höjning av skatten på bensin,

39. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts under avsnitt 11.4 om prisnivån för
fossila bränslen,

40. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts under avsnitt 11.2 om skatteåtgärder
för att förnya fordonsparken,

41. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts under avsnitt 11.2 om en
differentiering av fordonsskatten efter en miljöklassning av
fordonet.

Stockholm den 25 januari 1995

Gudrun Schyman (v)

Hans Andersson (v)

Ingrid Burman (v)

Björn Samuelson (v)

Eva Zetterberg (v)

Lars Bäckström (v)

1 Yrkandena 8,9 och 12 hänvisade till SfU.

2 Yrkande 10 hänvisat till LU.

3 Yrkandena 24 och 25 hänvisade till FiU.