Riktlinjer för energipolitiken (prop. 1984/85:120) (Motion 1984/85:2878 Thorbjörn Fälldin m. fl.)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1984/85:2878

Motion
1984/85:2878
Thorbjörn Fälldin m. fl.

Riktlinjer för energipolitiken (prop. 1984/85:120)

I Sammanfattning

- Energipolitiken skall ha en decentralistisk inriktning och genom sparande
och god hushållning ge minskad sårbarhet och minskat utlandsberoende.

- Energisparandet bör stimuleras genom statliga bidrag för tilläggsisolering
av bjälklag, fasader och fönster samt genom värmeåtervinning genom
värmeväxling och detta skall vara tillgängligt även för villaägare.

- Beroendet av importerad olja som drivmedel minskas genom introduktion
av svensktillverkad etanol.

- Beslut fattas om avvecklingsplan för kärnkraften och regeringen ges i
uppdrag att återkomma med en preciserad avvecklingsplanering utifrån de
riktlinjer som förordas i motionen.

Avvecklingen inleds med att Ringhals 2 tas ur drift.

Det är några av huvuddragen i centerns partimotion om den framtida
energipolitiken.

Det under centerns regeringstid fastlagda målet att spara 3 % energi
årligen i bostadsuppvärmningen har uppnåtts. Det visar bl. a. byggforskningsrådets
utvärdering. Fortsatt sparande ger minskad energiförbrukning
och nya jobb i byggbranschen. Därför bör 300 milj. kr. ytterligare anvisas för
bidrag till tilläggsisolering av byggnader. Bidraget bör vara 20 % av den
verkliga kostnaden och vara tillgängligt även för villaägare. Oljeanvändningen
har minskat med ca 30 % sedan 1979. Det är dock endast användningen av
eldningsoljor som minskat. Förbrukningen av olja som drivmedel ligger kvar
på en konstant nivå. I framtiden bör man följaktligen satsa på att minska
importberoendet när det gäller drivmedel. Detta är ett skäl för svensktillverkad
etanol. En 6-procentig låginblandning kan minska oljeberoendet med
ca 300 000 m3. På längre sikt bör man satsa på ren etanoldrift av dieseldrivna
fordon för t. ex. kollektivtrafik i tätorterna. Det kan medverka till en
miljöförbättring i de stora tätorterna.

Riksdagen beslöt på våren 1980 - som en följd av folkomröstningen - att
kärnkraften skall vara avvecklad år 2010. Ingen reaktor skall gå längre än 25
år. Avvecklingen skulle påbörjas under av 1990-talet. Den socialdemokratiska
regeringen har inte lagt fram någon plan för hur denna avveckling skall
gå till trots att man under tiden i opposition uttalade sig för att en
avvecklingsplan snarast måste arbetas fram. Riksdagen bör fatta beslut om
en avvecklingsplan och ge regeringen i uppdrag att precisera en konkret

1 Riksdagen 1984/85. 3 sami. Nr 2878

Mot. 1984/85:2878

awecklingsplanering. Avvecklingen bör inledas med att Ringhals 2 tas ur
drift när de sista reaktorerna i Forsmark och Oskarshamn kommit i
kommersiell drift. Att satsa 1,2 miljarder på Ringhals 2 är inte försvarligt då
motsvarande värme kan produceras billigare genom ökad satning på
inhemska bränslen.

Kärnkraftsavvecklingen måste läggas fast nu och påbörjas under 1990-talet
så som förutsattes i linje 2:s avvecklingsplan. Alla berörda parter måste ha
klara besked och veta inom vilka ramar man har att verka. Detta förhindrar
felinvesteringar och tar bort misstankarna om att riksdagens avvecklingsbeslut
kan komma att ändras. Sett i ett tioårsperspektiv visar det sig nu att det
var centern som 1975 hade den bästa prognosen för hur energianvändningen
skulle utvecklas. Den socialdemokratiska energipropositionen 1975 utgick
ifrån att elanvändningen 1985 skulle vara ca 159 TWh. Centern gjorde
bedömningen att elanvändningen skulle stanna vid ca 110 TWh. Den faktiska
förbrukningen tyder nu på att 1985 års elförbrukning kommer att ligga nära
centerns bedömning från 1975 trots den massiva satsning på elvärme som
följt på elöverskottet från kärnkraftverken.

Trots att elanvändningen i stort sett utvecklats enligt centerns prognoser
har svenska folket inte behövt ta steget tillbaka till ”backstugusittarnas och
de flämtande stearinljusens Sverige” som det hette i kärnkraftsförespråkarnas
tvärsäkra utsagor från den tiden.

Däremot har den ökade elanvändningen för t. ex. bostadsuppvärmning
medfört en sårbarhet som tar sig påtagliga uttryck. Elförsörjningen utsätts
för stora påfrestningar genom att tillförseln måste svara mot behovet under
de intensivaste köldperioderna. Elanvändningen var t. ex. i januari 1985
dubbelt så hög som under motsvarande månad 1973. Denna snedbelastning
av försörjningssystemet har ökat sårbarheten dramatiskt vilket visade sig inte
minst under elavbrottet den 27 december 1983. Det måste bli en angelägen
uppgift för energipolitiken att minska denna sårbarhet genom att föra in
andra energisystem som värmepumpar och inhemska bränslen som en del av
energiförsörjningen.

II Bakgrund

Energisystemens uppbyggnad och inriktning har en avgörande inverkan på
samhällsutvecklingen. Systemen kan i princip byggas upp enligt två olika
strategier. Utgångspunkterna för dessa strategier är helt skilda och baseras
på två motsatta filosofier för hur energisystemen bör vara utformade.

11:1 Strategier för energipolitik

Centralisering - högrisksamhälle

Den ena strategin bygger på en centralistisk och koncentrationsinriktad
syn på hur energisystemen bör utformas. Företrädarna för detta synsätt

Mot. 1984/85:2878

t. ex. kärnkraftsförespråkarna - förutsätter en kontinuerligt ökande efterfrågan
på energi. Detta leder till krav på investeringar i och byggande av
storskaliga och centraliserade anläggningar för såväl produktion som
distribution av energi, anpassade och dimensionerade efter de krav ett tänkt
”högenergisamhälle” ställer. Det primära målet i denna strategi för
energisystemens utformning är att producera energi utan hänsynstagande till
vilka effekter en hög energianvändning får för samhällsstruktur, miljö och
ekonomi på längre sikt. Ett högenergisamhälle är i alla avseenden ett
högrisksamhälle.

Decentralisering - anpassbarhet - minskad sårbarhet

Den andra strategin bygger på ett decentralistiskt synsätt och utgår ifrån
nödvändigheten av hushållning med tillgängliga resurser och energianvändningens
anpassning till naturens eget kretslopp. Företrädarna för detta
synsätt ser inte en hög energianvändning som ett självändamål utan utgår
ifrån att det inte skall produceras mer energi än vad som är nödvändigt för att
effektivt tillgodose de behov som finns. Detta leder till krav på energihushållning
och en effektiv användning av tillförd energi, där utnyttjat
energislag och energikvalitet anpassas efter ändamål. Detta kan bäst ske om
energisystemen ges en flexibel och lokalt anpassad, småskalig utformning system
som är anpassade till ett decentraliserat samhälle där investerade
medel kan utnyttjas effektivt, miljön värnas och möjligheterna att upprätthålla
sysselsättningen förstärks. Två skilda strategier för energisystemens
utformning kan således ställas mot varandra: energislöseri mot energihushållning,
centralisering mot decentralisering.

11:2 Energipolitiken före 1976

Energipolitiken präglades före regeringsskiftet 1976 av den centralistiska
och koncentrationsinriktade synen på hur energisystemen bör utformas.
Centerpartiet fick länge ensamt driva kravet på att energiförsörjningen i det
längre perspektivet i huvudsak måste tillgodoses genom en effektivare
energianvändning och utnyttjande av miljövänliga förnybara energikällor.
Vi fick från centerns sida driva dessa krav under starkt motstånd från de
partier som representerade majoriteten vid 1975 års energipolitiska beslut
och som i alla situationer då gav sitt stöd år den farliga och storskaliga
kärnkraften. 1975 års energipolitiska beslut förutsatte en kontinuerlig ökad
användning av såväl olja och kol som el. Centerpartiets strävan att försöka få
till stånd en ökad användning av t. ex. inhemska fasta bränslen förlöjligades.
”Centern tror att man kan basera energiförsörjningen på kottar och pinnar”,
hette det bl. a. Följderna av en kärnkraftsavveckling skulle bli katastrofala
för sysselsättning och välfärd, menade man. ”Med centerns energipolitik
kommer vi att få återgå till backstugusittarnas och de flämtande stearinljusens
Sverige”, uttalade kärnkraftsförespråkarna tvärsäkert.

Mot. 1984/85:2878

11:3 Energipolitiken 1976-1982

Regeringsskiftet innebar att energipolitiken fick en ny inriktning. De
energipolitiska beslut som tagits av regeringar under centerns ledning mellan
åren 1976-1982 innebar att den tidigare centralistiska och koncentrationsinriktade
energipolitiken successivt förändrades. Från att ha haft en energipolitik
som medförde ett storskaligt, känsligt energisystem med stort
utlandsberoende fick Sverige en energipolitik som stegvis inriktades på att
forma ett decentralistiskt energisystem byggt på mångfald, energihushållning
och utnyttjande av olika inhemska energikällor. De förslag som framlades
efter folkomröstningen om kärnkraften följde upp centerpartiets krav på
åtgärder för en förbättrad resurshushållning för säkerställande av kärnkraftens
avveckling och för ett minskat oljeberoende.

De energipolitiska besluten före regeringsskiftet 1982 hade således en
målmedveten strävan att såväl styra över energianvändningen mot utnyttjande
av miljövänliga, förnybara energikällor som att åstadkomma en
medveten energihushållning.

Omläggningen av energipolitiken efter 1976 har också givit resultat.
Energisparplanen, oljeersättnings- och energiforskningsprogrammen har
tillsammans med stigande oljepriser lett till att såväl oljeanvändningen som
energianvändningen totalt kraftigt minskar.

Socialdemokratisk energipolitik - före folkomröstningen

1 de energipolitiska förslag som den socialdemokratiska oppositionen
förelägger riksdagen före och efter regeringsskiftet 1976 bygger under de
första åren helt på den centralistiska och storskaliga synen. Den är ensidigt
produktionsinriktad. I motion 1976/77:1335 förespråkas t. ex. storskaliga
satsningar. Det ställs bl. a. krav på en förprojektering av en svensk
upparbetningsanläggning av utbränt kärnbränsle. I flera motioner kritiseras
den dåvarande regeringen för att försena den storskaliga satsningen på
kärnkraften och krav ställs på att förutsättningar för avtappning av hetvatten
från reaktorn Forsmark 3 skall finnas. (Se t. ex. motion 1977/78:1816.)

1 sin partimotion (mot. 1978/79:2413) i anledning av folkpartiregeringens
energiproposition våren 1979 konstaterar socialdemokraterna med tillfredsställelse
att denna proposition ansluter till socialdemokratins koncentrationsinriktade
synsätt. I motionen understryks bl. a. att man ”varken bör
avveckla kärnkraften eller binda sig vid kärnkraften”. Man ställer sig från
socialdemokratins sida positiv till inhemsk uranbrytning. Man förespråkar en
utbyggnad av Kalix älv. Det understyrks att kol i princip kan utnyttjas för att
sprida beroendet av importerade energislag.

Mot. 1984/85:2878

Folkomröstningen

Motionen läggs i stort sett samtidigt med att kärnkraftsolyckan (reaktorn
TMI2) i Harrisburg inträffar. Socialdemokraterna - som i likhet med övriga
partier, förutom vpk, tidigare avvisat centerpartiets krav på folkomröstning byter
nu snabbt uppfattning. Man ansåg att en folkomröstning nu borde
anordnas. Folkpartiet följde omgående efter. Moderaterna beskyllde
folkpartiet och socialdemokraterna föra partitaktik, men godtog motvilligt
att en folkomröstning anordnas.

Inför kampanjen om folkomröstningen bildar sedan kärnkraftspartierna
två linjer som innebar att kärnkraftsprogrammet först skulle färdigställas för
att senare avvecklas.

I folkomröstningen fick linje 2 (socialdemokraterna och folkpartiet) med
knapp marginal den största andelen av rösterna och tillsammans med det
andra Ja-alternativet, linje 1, fick kärnkraftspartierna majoritet för det mest
omfattande kärnkraftsprogrammet per capita i världen.

Socialdemokratisk energipolitik efter folkomröstningen

I samband med folkomröstningen presenterade linje 2 en ”avvecklingsplan
för kärnkraften”. I en partimotion i anledning av proposition
1979/80:170 om vissa energifrågor upprepades linje 2:s avvecklingsplan med
bl. a. krav på en startpunkt för avvecklingen under 1990-talet. I andra
hänseenden var dock motionen en fortsättning på centralistiska och
planeringsinriktade synsätt som socialdemokratin uppvisat i så många
sammanhang. Lagstiftning med regler och förbud har fortfarande en central
roll i socialdemokratins energipolitik.

Sammantaget ställde dock motionen betydande krav på omgående
satsningar och snabba beslut för att trygga kärnkraftsavvecklingen. I sin
partimotion våren 1981 i anledning av proposition 1980/81:90 om riktlinjer
för energipolitiken beklagar den socialdemokratiska oppositionen att den
dåvarande regeringen inte presenterade någon konkret avvecklingsplan utan
enligt socialdemokratins uppfattning främst ägnade sig åt allmänna deklarationer.
Man kan ifrågasätta t. ex. viljan från regeringens sida att minska vårt
oljeberoende och stimulera utvecklingen av nya alternativ.

Den allmänna synen på energipolitiken hos socialdemokratin är liksom
tidigare produktionsinriktad och i partimotionen ställdes krav på en
beredskap för en energiförbrukning utöver den dåvarande regeringens
bedömningar.

Den avoga inställningen till alternativa energislag belyses t. ex. av att man
ansåg utnyttjande av skogsråvara för energiändamål skulle öka svårigheterna
för skogsindustrin att få nödvändig skogsråvara och borde därför begränsas.

Belysande för socialdemokratins oppositionspolitik är vidare uttalandet

Mot. 1984/85:2878

att: ”Socialdemokratin vill avskaffa arbetslösheten och fördjupa välfärden”.
Detta ställde (enligt 1981 års socialdemokrater) stora krav på energiförsörjningen
och en ökad energiförbrukning förväntades. Den vikande energianvändningen
påstods endast vara ett resultat av den dåvarande regeringens
näringspolitik och den allmänna lågkonjunkturen. Den faktiska utvecklingen
under socialdemokraternas regeringstid efter 1982 har inneburit en hög
arbetslöshet och minskande energianvändning trots en internationellt
betingad högkonjunktur. Ytterligare ett intressant avsnitt i 1981 års motion
rör den framtida elpolitiken och att den dåvarande regeringen kritiseras för
att endast beröra förhållandet under 1990-talet summariskt. I motionen
uttalas bl. a.:

Avsaknaden av synpunkter på 1990-talets elbalans är den fråga som
allvarligast ifrågasätter regeringens vilja och förmåga att avveckla kärnkraften
i linje med folkomröstningens resultat och riksdagens tidigare beslut. Om
regeringen inte snarast presenterar en genomtänkt syn på elförsörjningen
och ger direktiv bl. a. till Vattenfall och kommuner om denna, finns en
allvarlig risk att 1990-talets beslutsfattare kommer att ställas inför valet
mellan en massiv utbyggnad av kolbaserad kondenskraft och bibehållande
och en fortsatt utbyggnad av kärnkraften.

Energiförsörjningen måste planeras i ett långt perspektiv. Det tar bortåt 10
år att planera och bygga större energianläggningar. Föreställningar om
1990-talet påverkar därför redan nu den politiska planeringen.

Brist på klara direktiv leder till att bl. a. kraftföretagen och olika
kommuner planerar en framtid med en alltför hög elförbrukning. Många
människor sysselsätts med projekt som bli obehövliga vid en förändrad
elpolitik, i linje med folkomröstningens resultat. En vagt antydd elpolitik kan
också leda till ett energisystem av helt annat slag än det som anges som det
långsiktiga målet, ett system baserat på uthålliga, helst inhemska och
förnybara energikällor med minsta möjliga miljöpåverkan.

Även i den partimotion som socialdemokraterna väckte våren 1982
understryks kravet på kraftfulla åtgärder för att säkerställa kärnkraftens
avveckling och man uttalar sin tillfredsställelse över att EK 81 påbörjat sitt
arbete. ”Inom ett flertal områden måste arbetet ske snabbt för att inte
möjligheterna att avveckla kärnkraften skall försvåras”, konstateras i
motionen.

11:4 Energipolitiken efter regeringsskiftet 1982

Det kan således konstateras att de socialdemokratiska motionerna före
regeringsskiftet 1982 ställde krav på snabba åtgärder för att avveckla
kärnkraften och därmed anslöt till den syn som centerpartiet länge drivit.
Den socialdemokratiska regeringens energipolitik efter 1982 har även i en
vidare mening inneburit förändringar i jämförelse med den energipolitik som
socialdemokraterna drev i regeringsställning före 1976 års regeringsskifte. I
flera av de energipolitiska förslag som lagts har socialdemokraterna lämnat
sin tidigare centralistiska energipolitik och närmat sig den politik och de krav

Mot. 1984/85:2878

som centerpartiet under avsevärd tid drivit mot en majoritet av riksdagen.
Det gäller i betydande hänseenden t. ex. riktlinjerna för den framtida
energibeskattningen och utformningen av stödet till åtgärder i syfte att
ersätta olja - det s. k. oljeersättningsprogrammet. Den socialdemokratiska
politiken präglas dock fortfarande i betydelsefulla delar av en centralistisk
och koncentrationsinriktad filosofi vad beträffar den framtida utformningen
av energiförsörjningssystemet, vilket kan innebära att de positiva dragen i
regeringens politik inte kan få tillräcklig genomslagskraft. De förslag som
lagts och även tagits av riksdagen är i många hänseenden enligt vår mening
inte tillräckligt långtgående för att de energipolitiska mål som fastlagts skall
kunna uppfyllas. Vi kommer därför nedan att på nytt ta upp vissa frågor i
samband med behandlingen av riktlinjerna för proposition 1984/85:120.

Centermotioner

I detta sammanhang vill vi även erinra om de förslag som vi från
centerpartiets sida väckt i anledning av de förslag som den socialdemokratiska
regeringen lagt. I dessa motioner har lagts förslag som på ett mer
kraftfullt och handfast sätt än regeringens gynnar användningen av inhemsk
energi. Vi har betonat vikten av att skatter och avgifter på energi får en
utformning så att inhemska energikällor, energisparande och en effektiv
användning av energi gynnas. En översiktlig redovisning finns i vår
partimotion till 1983/84 års riksmöte (1983/84:911). Därefter har vi lagt
särskilda förslag rörande energiforskningsprogrammet (mot. 1983/84:2615)
där vi i förhållande till regeringens förslag krävde kraftigt förstärkta resurser.

I särskilda motioner har vi också presenterat vår syn på kolanvändningen,
vattenkraften, försörjningstryggheten på energiområdet, den kommunala
energiplaneringen, utformningen av lagen om kärnteknisk verksamhet
m. m. Vi kommer i tillämpliga delar att nedan på nytt ta upp de förslag som
ännu inte fått riksdagens gehör.

Proposition 1984/85:120 angående riktlinjer för energipolitiken

I det föregående har kort redovisats exempel på den kritik den dåvarande
socialdemokratiska oppositionen riktade mot 1981 års energipolitiska
proposition, där den dåvarande regeringen anklagades för handlingsförlamning
och bristande konkretion i de energipolitiska förslagen. Den nu
föreliggande propositionen innehåller många allmänt positiva omdömen och
uttalande om vikten av satsningar på energihushållning, effektivare energianvändning
och satsning på inhemsk energi. De konkreta åtgärderna lyser
emellertid med sin frånvaro, vilket är förvånansvärt med tanke på de
utfästelser som socialdemokraterna tidigare gjort på energipolitikens område.

Propositionen ger emellertid i flera hänseenden ett positivt intryck och vi

Mot. 1984/85:2878

delar t. ex. föredragandens förord för byggande av vindkraftverk för
elproduktion framför byggande av kolkondenskraftverk.

Det väsentliga är dock om föredragandens vältalighet följs upp med
konkreta ställningstaganden och förslag till åtgärder. Det förefaller bl. a.
vara en medveten strävan att avhända riksdag och regering inflytande och
överlåta även de övergripande energipolitiska besluten på t. ex. kraftföretagen
och myndigheten.

Det mest anmärkningsvärda ställningstagandet från regeringens sida med
tanke på tidigare motioner och utfästelser är avsaknaden av en konkret
avvecklingsplan för kärnkraften. I propositionen talas endast om en ”strategi
för oljeersättning och kärnkraftsavveckling”. Det breda samarbete som
efterlyses försvåras avsevärt av denna uraktlåtenhet. I viktiga hänseenden
visar propositionen på att socialdemokratin fortfarande är låst till satsningar
på produktion av energi i stället för energihushållning och effektivare
energianvändning. Man har inte insett vare sig nödvändigheten av eller
möjligheterna till energihushållning. Ytterligare ett exempel på regeringens
bristande handlingskraft är regeringens åtgärd att förhala beslutet om en
introduktion av etanol genom att tillsätta en utredning. Vidare saknas reella
åtgärder för att komma till rätta med sårbarheten i vårt elsystem och det är
förvånande att energiministern inte förstått att elsystemets köldkänslighet
sammanhänger med den kraftiga övergången till elvärme i våra bostäder.

Vi kommer nedan att redovisa ett antal förslag för att ge de allmänna
deklarationerna i propositionen ett innehåll.

III Energi, miljö, resurshushållning och ekonomisk utveckling

Den ohämmade användningen av energi och naturresurser som en
produktionsinriktad energipolitik innebär har medfört svåra miljöproblem.

Den övergripande målsättningen i decentralistisk energipolitik för en
uthållig energianvändning måste vara att varje energikälla som skall
användas i större omfattning och under längre tid måste ingå i naturens eget
kretslopp. Uppfylls inte detta krav kommer såväl den ekonomiska tillväxten
att förkvävas som omfattande miljöskador att uppstå. Samhällets åtgärder
måste därför inriktas på att stödja introduktion och användning av inhemsk
förnybar och miljövänlig energi, ny energiteknik, sparande etc.

Förbränning av icke förnybara fossila energislag som kol och olja innebär
en mycket kraftig påverkan på miljön genom de ökande utsläppen av bl. a.
kväveoxider och svaveldioxider. Denna förbränning medför vidare att
koldioxidhalten i luften successivt ökar, vilket på någon sikt kan utvecklas till
det allra största miljöproblemet. Den ökande koldioxidhalten medför
temperaturökningar, vilka efter hand på ett drastiskt sätt förändrar vårt
klimat och därmed förutsättningarna för allt mänskligt liv. Koldioxidproblemet
är en global företeelse och det är nödvändigt att varje land bidrar till att

Mot. 1984/85:2878

minska förbränningen av fossila bränslen även ur denna synpunkt. En
övergång från olja till kol har i dessa hänseenden en negativ betydelse.
Förbränning av skogsbränslen ger inte motsvarande effekter på den
omgivande naturmiljön. Lika mycket koldioxid binds vid återväxten som
frigörs vid förbränningen förutsatt att avverkning och tillväxt balanseras.

En medveten politik för energihushållning och effektivare energianvändning
är den bästa garantin för både en positiv ekonomisk utveckling och en
bra miljö. En energipolitik vars primära målsättning är att främja ökad
energitillförsel kommer att leda till allt större investeringar för att förebygga
skador på miljön och till slut nå en nivå där dessa kostnader inte längre kan
bäras. Samhällsekonomin kommer att kollapsa i försöken att åtgärda
irreparabla miljöskador orsakade av bl. a. en centraliserad och koncentrationsinriktad
energipolitik. Utvecklingen har visat att det är en myt att
ekonomisk utveckling förutsätter ökad energianvändning. Tvärtom, en
långsiktig, stabil ekonomisk utveckling och en ökande välfärd förutsätter en
kontinuerligt minskande energitillförsel under överskådlig tid, eftersom
energins pris bestäms av den sist producerade enheten energi. Vid en ökande
energianvändning kommer att krävas investeringar i allt dyrare energiproduktion
med allt högre pris på energi som följd. Det är därför såväl av
ekonomiska som miljömässiga skäl nödvändigt att energipolitiken på både
kort och lång sikt inriktas på att ge förutsättningar för en så låg total
energianvändning som möjligt. En sådan politik skapar i sin tur förutsättningar
för en balanserad prisutveckling på energi och underlättar därmed en
positiv ekonomisk utveckling.

IV Riktlinjer för en decentralistisk och miljövänlig energipolitik
IV: 1 Inledning

Enligt centerpartiets mening kan kravet på en allsidig välfärd innefattande
såväl goda ekonomiska levnadsbetingelser som en god livsmiljö bäst
tillgodoses i ett decentraliserat samhälle. Energipolitikens inriktning har en
avgörande inverkan på samhällsutvecklingen. Den koncentrationsinriktade
energipolitik som socialdemokraterna tidigare bedrev och nu på nytt i
proposition 1984/85:120 om riktlinjer för energipolitiken i avgörande
hänseende fortsätter - förstärker övriga centraliseringstendenser i samhället
och därmed misshushållningen med tillgängliga resurser.

Energipolitikens inriktning måste vara att skapa ett decentraliserat
energisystem baserat på utnyttjande av i huvudsak inhemska förnybara
energikällor och en effektiv användning av tillgängliga resurser. Då får vi de
bästa förutsättningarna för att kunna tillgodose kraven på resurshushållning,
ekologisk balans, god miljö, hög säkerhet, försörjningstrygghet, ökad
sysselsättning samt en stärkt ekonomi. Småskaliga energisystem ger vidare
medborgarna bättre möjligheter till inflytande och kontroll över energisystemen.

Mot. 1984/85:2878

Från centerpartiets sida har vi vid upprepade tillfällen understrukit
betydelsen av en decentralistisk inriktning på energipolitiken och betonat
nödvändigheten av att den energipolitik som fördes under centerns ledning
mellan 1976-1982 fullföljs. Denna var inriktad på att successivt forma ett
decentralistiskt energisystem byggt på allsidighet bättre energihushållning
och utnyttjande av olika förnybara inhemska energikällor.

Målsättningen att på ett miljövänligt sätt styra över energisystemet mot
användning av förnybara energikällor är för sitt förverkligande beroende av
en medveten hushållning i energianvändningen. En effektiv energianvändning
förutsätter i sin tur bl. a. hushållning med energikvalitet. Vi måste kort
sagt ”bruka bättre i stället för att förbruka mer”.

Industrisektorns utveckling behöver inte förutsätta en ökad energianvändning.
Det mest förskräckande exemplet är kärnkraftssatsningen, där
följderna av socialdemokraternas tro på en exponentiell utveckling av
elanvändningen medfört att vi nu har en mycket stor elproduktionskapacitet
utan att vi för den skull gynnat den industriella utvecklingen.

Från centerpartiets sida kan vi inte acceptera den återgång till centralistiskt
och storskaligt inriktad energipolitik som i viktiga delar präglar den
föreliggande propositionen. Enligt vår mening bör riksdagen med skärpa
uttala att de riktlinjer för en decentralistiskt inriktad energipolitik med en
medveten resurshushållning som fastlades under centerpartiets tid i regeringsställning
skall gälla även i fortsättningen.

Detta kräver bl. a. en konkret avvecklingsplan för kärnkraften och
åtgärder för att ytterligare nedbringa oljeanvändningen. I den nu föreliggande
propositionen saknas den handlingskraft och målmedvetenhet som
präglade den energipolitik som fördes före regeringsskiftet 1982. I propositionen
redovisar inte föredraganden vare sig bedömningar eller viljeinriktning
vad beträffar energianvändningens utveckling utan ansluter i vaga
ordalag till vad statens energiverk och kraftbolagen presenterat. Vi kan
förstå föredragandens ovilja att presentera prognoser för den framtida
energianvändningen med tanke på de grava felkalkyler som socialdemokratin
tidigare byggt sina energipolitiska förslag på.

Tidigare bedömningar

1975 års energiproposition förutsatte som ovan nämnts en total energianvändning
1985 med 540 TWh - dvs. en ökning på tio år med ca 135 TWh. En
framskrivning av prognosen till 1990 skulle innebära en förväntad total
energianvändning på ca 600 TWh. Även de bedömningar som redovisades av
den totala energianvändningen i 1979 och 1981 års energipropositioner
överskattade det totala energibehovet kraftigt.

De mest uppenbara felkalkylerna avser emellertid elprognoserna. De
prognoser som delvis låg till grund för besluten om kärnkraftsprogrammet
vid 1970-talets början förutsatte att elanvändningen 1985 skulle uppgå till ca

Mot. 1984/85:2878

200 TWh. Prognoserna har - såsom framgår av nedan redovisade tabell efter
hand reviderats. Utbyggnaden av det storskaliga elproduktionssystemet
har däremot legat fast.

Skilda prognoser för elanvändningen 1985 (TWh)

	netto	brutto1
Energikommittén, alt. 1 (1967)	160
Centrala driftsledningen (1972)	178	200
Energiprognosutredn., alt. 3 (1973)	156
Centern 1975		110
Energipropositionen 1975*	141	159
Industriverket, (våren 1977)	123
Industriverket, alt. A (hösten 1977)	113
Energipropositionen 1979	110	124-127
Energipropositionen 1981	110	120
Centrala driftsledningen (hösten 81)	104	114

1 Bruttoproduktionen inkluderar överföringsförluster, vilka är ca 10 %. Produktionskapaciteten
för elbehovet måste således dimensioneras för bruttobehovet.

Faktisk utveckling

Den totala energianvändningen har under den senaste tioårsperioden
kraftigt minskat och är för närvarande drygt 350 TWh, vilket i jämförelse
med 1975 års prognos är en lägre användning på närmare 190 TWh. Det är
framför allt oljeanvändningen som kraftigt minskat genom bl. a. de åtgärder
som initierades av de centerledda regeringarna. Även elanvändningen ökade
i betydligt långsammare takt än vad som förutsågs. Den bedömning vi från
centerpartiet redovisade 1975 var att elanvändningen 1985 skulle uppgå till ca
110 TWh brutto. Den faktiska användningen kommer också att ligga relativt
nära denna nivå trots den massiva övergång till elvärme som ägt rum under de
allra senaste åren, ca 120 TWh.

Framtida användning

I den föreliggande propositionen gör föredraganden inga egna bedömningar
utan förlitar sig bl. a. på energiverkets och kraftproducenternas
(Kraftsam) bedömningar. Kraftsam framhåller för sin del att de uppskattningar
av elanvändningen 1990 som redovisas skall ses som marknadsbedömningar,
vilka förutsätter aktiva marknadsföringsåtgärder från kraftföretagens
sida, medan de mer osäkra bedömningarna för 1995 kan ses som en
”betingad prognos”.

Det är anmärkningsvärt att föredraganden med hänsyn till de krav som
socialdemokratin tidigare ställt i oppositionsställning inte vågar ha en egen
mening om den framtida energianvändningen.

Enligt vår mening är en realistisk bedömning, med hänsyn till utvecklingen
av energibehoven inom industri, transporter och bostäder, att den totala

Mot. 1984/85:2878

energianvändningen kommer att plana ut vid en nivå understigande 300
TWh. Andelen el kommer i hög grad att vara beroende av hur uppvärmningen
av våra bostäder och lokaler kommer att ske. Den specifika
användningen av el kommer sannolikt att ligga på en nivå som icke
oväsentligt understiger 100 TWh.

Sammanfattningsvis bör således energipolitiken inriktas mot en långsiktig
total användning på 300 TWh, varav ca 100 TWh el. Det bör dock
understrykas att utvecklingen är helt avhängig av vilken inriktning de beslut
som fattas på energiområdet får. Uraktlåtenhet från regeringens sida att ge
klart besked om riktlinjerna för kärnkraftens avveckling är exempel på
sådant som kan leda utvecklingen åt fel håll.

IV:3 Avvecklingsplan för kärnkraften

En av hörnstenarna i en decentralistisk energipolitik är säkerställande av
kärnkraftens avveckling. Det fanns efter olyckan i Harrisburg och inför
folkomröstningen om kärnkraften en bred uppslutning bakom kravet att
kärnkraften skulle utmönstras ur det svenska energisystemet. Folkomröstningens
resultat innebar att en majoritet uttalade sig för att högst de tolv
reaktorer som var i drift, färdiga eller under byggnad skulle få användas
under sin tekniska livslängd.

Enligt centerpartiets mening hade det varit möjligt att avveckla kärnkraften
under en tioårsperiod om avvecklingen inletts tidigare och innan
beroendet blivit alltför stort. 1984 ingick den slutliga elanvändningen exkl.
förluster till 110 TWh, varav industrin förbrukade 44 TWh, övrig sektor
förutom uppvärmning 35 TWh, bostadsuppvärmning 25 TWh och avställningsbara
pannor 6 TWh.

Konsekvensutredningen redovisade inför folkomröstningen en prognos
för linje 3:s avvecklingsalternativ på 105 TWh 1990 med utgångspunkt i den
faktiska förbrukningen 1978, 89 TWh totalt. Medeltalet däremellan anger en
ungefärlig prognos för 1984.

Prognosen visade att industrin och ”övrig” sektor skulle tillåtas förbruka
81 TWh 1984. Det kan jämföras med den faktiska förbrukningen 1984 - 79
TWh. För planerad elvärme var prognosen för 1978 års förbrukning 9 TWh
och för 1990 16 TWh. Detta visar att 1984 års förbrukning för industri och
sektorn övrigt, exkl. värme, har varit lägre än enligt avvecklingsalternativet.

Det är viktigt att konstatera att konsekvensutredningen ansåg att denna
låga förbrukning endast kunde uppnås genom prishöjningar på 30-50 % och
omfattande ingrepp i ekonomin.

Verkligheten visar alltså att konsekvensutredningens avvecklingsalternativ
skulle ha varit fullt möjligt att genomföra utan extra prishöjningar och
större ingrepp i ekonomin.

Mot. 1984/85:2878

Av miljö- och säkerhetsskäl borde således energipolitiken ha inriktats på
en snabbare avveckling av kärnkraften. Från centerpartiets sida beklagar vi
den omfattning och långvariga användning kärnkraften får men respekterar
självfallet folkomröstningens utslag.

På våren 1980 följdes folkomröstningens utslag upp i den proposition om
vissa energifrågor som den dåvarande regeringen lade (proposition 1979/
80:170).

I den socialdemokratiska partimotion som väcktes i anledning av
propositionen upprepades linje 2:s avvecklingsplan med bl. a. krav på att
avvecklingen skulle påbörjas under perioden 1990-2000. Vid riksdagens
behandling av propositionen konstaterades att samtliga riksdagspartier utom
vpk ansåg att folkomröstningsresultatet borde ligga till grund för den
framtida energipolitiken. Riksdagen underströk i anslutning till bl. a. den
socialdemokratiska partimotionen nödvändigheten av att den ”tidsperiod
inom vilken avvecklingen skall ske” klart måste anges. Riksdagen konstaterade
vidare att den tekniska livslängden bedöms vara 25 år och att det
borde slås fast att ”den sista reaktorn skall stängas senast år 2010”.
Riksdagens beslut innebär således en utfästelse att kärnkraftsreaktorerna
skall vara tagna ur drift efter 25 års användning.

1980/81 års riksmöte beslutade, också efter förslag i en socialdemokratisk
partimotion (1980/81:1976), att hos regeringen begära att en särskild
parlamentarisk kommitté skulle tillkallas med bl. a. uppgift att analysera
vilka åtgärder som krävdes för att säkerställa kärnkraftens avveckling och
presentera förslag till en avvecklingsplan. Kommittén (EK 81) har sedermera
slutfört sitt arbete utan att presentera någon avvecklingsplan utan föreslog i
stället fortsatt utredningsarbete.

I den nu föreliggande propositionen om riktlinjer för energipolitiken följer
föredragande statsråd kommitténs förslag med motiveringen att det inte är
möjligt att nu ange när urdrifttagningen av kärnkraftverken skall börja. De
ställningstaganden som socialdemokraterna intog i samband med folkomröstningen
och som utförligt upprepats i flera riksdagsmotioner kan
uppenbarligen utan vidare frångås. Detta ställningstagande från energiministern
och den socialdemokratiska regeringen kan inte tolkas på annat sätt
än att socialdemokratin för ett dubbelspel i de energipolitiska frågorna. Det
är ett svek mot alla de som tog socialdemokratins utfästelser på allvar. Det är
ironiskt nog centerpartiet som får stå som garant för att majoritetens mening i
folkomröstningen genomförs.

Sammanfattningsvis kan således konstateras att riksdagens beslut innebär
att kärnkraftsreaktorerna skall vara tagna ur drift efter 25 års användning och
kärnkraften avvecklad senast år 2010. Det kan självfallet av säkerhetsskäl bli
aktuellt att ta reaktorer ur drift tidigare. Av formuleringarna i propositionen
tycks den socialdemokratiska regeringen dock sträva efter att lägga ansvaret
för avvecklingsplaneringen - med säkerhetsaspekterna som grund - på

Mot. 1984/85:2878

säkerhetsmyndigheterna, vilket är helt orimligt. Däremot ankommer
givetvis de specifika och löpande säkerhetsmässiga bedömningarna av varje
enskild reaktor på säkerhetsmyndigheterna.

Ansvaret för utfasningen av reaktorer måste åligga regering och riksdag
och avvecklingen vara så planerad att en reaktor snabbt kan stängas om
säkerhetsmyndigheten bedömer detta vara nödvändigt.

I enlighet med vad riksdagen ansåg våren 1980 är det väsentligt att
urdrifttagningsperioden preciseras och inte är för kort. Avvecklingen måste
därför vara påbörjad senast under 1990-talet, vilket bl. a. linje 2:s
awecklingsplan förutsatte.

Det är angeläget för såväl kraftproducenter som andra företag, myndigheter,
kommuner och enskilda att de övergripande besluten för att
säkerställa kärnkraftens avveckling snarast fattas. Alla har rätt att få veta
vilka intentioner samhället har och vilka ramar man har att arbeta och verka
inom.

Föredragandens påstående, om att det inte är möjligt att nu ange den
exakta tidpunkten när utfasningen av kärnkraften skall börja, är märkligt.
Det finns ”tid” att senare ta de reella avvecklingsbesluten - en ståndpunkt
som helt strider mot socialdemokratins tidigare ställningstagande. Det kan
knappast tolkas på annat sätt än som ett försök att ge utrymme för att längre
fram svika de löften som gavs i folkomröstningen.

Enligt vår mening måste den politiska viljan att genomföra avvecklingsbeslutet
klart manifesteras och en awecklingsplan upprättas. Syftet med en
plan är, dels att ange riktlinjer för hur det framtida energisystemet skall
utformas, dels förhindra att förutsättningarna för ett sådant energisystem
rycks undan genom felaktiga signaler till såväl enskilda som investerare och
beslutsfattare inom näringsliv och kommuner. Alternativa värmeförsörjningssystem
kan inte utvecklas om marknaden blockeras av kärnkraftsel. Ett
belysande exempel i detta hänseende torde utvecklingen av storstädernas
värmeförsörjning vara. Om kraftföretag och andra förespråkare för kärnkraften
lyckats att genomdriva såväl beslut om hetvattenavtappning från
reaktorerna i Forsmark och Barsebäck till Stockholm resp. Malmö som
satsningar på stora koleldade anläggningar hade marknaden för stora
värmepumpar samtidigt i stort sett försvunnit. Exempelvis Forsmarkstunneln
kunde drivas av berörda intressenter med hänvisning till att
avvecklingsbeslutet nog kommer att omprövas ”i framtiden”. Från centerpartiets
sida har vi konsekvent motsatt oss lösningar av storstädernas
värmeförsörjning som innebär långsiktiga bindningar till kärnkraften och
andra storskaliga elproduktionsanläggningar. Frågan om hetvattenavtappning
från kärnkraftverken är nu avförd ur diskussionen om olika alternativa
värmeförsörjningssystem för storstäderna.

Enligt vår mening måste således en awecklingsplan för kärnkraften
upprättas och där enges såväl en tidpunkt när utfasningen av reaktorer måste
vara påbörjad som en tidpunkt när avvecklingen skall vara genomförd. En

Mot. 1984/85:2878

avvecklingsplanering måste vidare utgå ifrån att några kärnkraftverk måste
stängas av före 25 års användning med hänsyn till ekonomi, miljö och
säkerhet. Hittills vunna erfarenheter från drift av kärnkraftsreaktorer talar
för att den reella tekniska livslängden inte överstiger 20 år såvida inte
avsevärda kompletterande investeringar görs i reaktorerna. Planeringen
måste även innefatta en beredskapsplan för snabbavveckling av kärnkraftsreaktorerna
i händelse av en katastrofsituation.

En successiv avveckling av kärnkraften förutsätter även att klara riktlinjer
finns för hur den producerade elströmmen skall avsättas i syfte att undvika
låsningar som förhindrar eller försvårar avvecklingen. Avvecklingsplanen
bör således även omfatta åtgärder i syfte att stimulera satsningar på
effektivare energianvändning, energisparande och alternativa energikällor
som inhemska bränslen. Det är framför allt väsentligt att marknaden för
sådana satsningar inte rycks undan genom en felaktig avsättning av den
kärnkraftsproducerade elströmmen.

Det krävs givetvis ytterligare precisering av det konkreta innehållet i en
plan, och vi förutsätter att riksdagen vid sin behandling av föreliggande
proposition fullföljer tidigare ställningstaganden och beslutar om en
avvecklingsplan samt uppdrar åt regeringen att snarast precisera ett förslag
till konkret avvecklingsplanering i enlighet med de riktlinjer som ovan
redovisats.

När det nu är aktuellt att till en kostnad av ca 1.2 miljarder byta
ånggeneratorerna på Ringhals 2 är det nödvändigt att pröva denna
investering gentemot andra möjligheter att producera motsvarande värme.
När Forsmark 3 och Oskarshamn 3 kommit i full produktion finns det inte
utrymme på marknaden för den el som Ringhals 2 kan producera om den inte
avsätts som avkopplingsbar el för värmeproduktion. Elleveranserna måste
vara avbrytbara för att undvika kostbara investeringar i ytterligare reserveffekt.
Denna typ av elleveranser innebär dels ett lägre pris som sannolikt gör
ombyggnaden av Ringhals 2 direkt olönsam, dels en direkt konkurrens med
den konventering till inhemska bränslen som pågår. Om vi i stället för att
bygga om Ringhals 2 gör motsvarande investeringar i konventering från olja
till inhemska bränslen så skapas möjlighet till en större värmeproduktion än
vad Ringhals 2 kan prestera. Den totala kostnaden per kWh för värmekonsumenten
blir lägre. Dessutom erhålls följande positiva effekter:

- Ca 1 000 nya årsarbeten utöver dem som måste ersättas när Ringhals 2
läggs ner.

- Mindre mängd utbränt kärnbränsle som måste hanteras och förvaras under
hundratusentals år.

- Åtskilliga hundra personer slipper att utsätta sig för maximal stråldos i
samband med ombyggnaden av Ringhals 2.

- Vi förstärker marknaden för inhemska bränslen och ökar möjligheterna
för angelägna rationaliseringar inom branschen.

- Vi investerar därigenom i ett energisystem som alla är överens om skall

Mot. 1984/85:2878

utvecklas, i stället för att lägga ytterligare pengar på ett avvecklingsalter

nativ.

Med hänvisning till ovanstående fakta anser centern att Ringhals 2 skall tas
ur drift så snart Forsmark 3 och Oskarshamn 3 är i kommersiell drift och att
satsningar görs på inhemska bränslen i stället för på en ombyggnad av
Ringhals 2. Detta innebär att vi yrkar avslag på de 95 milj. kr. som anvisas för
förberedelse för byte av ånggeneratorer.

Vissa frågor som rör den svenska kärnkraften i övrigt kommer vi att ta upp
under avsnitt VII:3.

IV:4 Åtgärder för att ersätta importerade energislag

En annan hörnsten i en decentralistisk energipolitik är åtgärder för att
minska vårt beroende av importerade energislag som olja och oljeprodukter
och motverka en ökning av kolanvändningen. Utvecklingen under den
senaste femårsperioden har inneburit en drastisk nedgång i oljeanvändningen.

Minskningen har gått betydligt snabbare än vad som bedömdes som
möjligt i det ambitiösa oljeersättningsprogram som lades fast våren 1981.
Nedgången i oljeanvändningen sedan 1979 är drygt 30 %. Enligt propositionen
minskade oljeleveranserna mellan 1979 och 1983 med nära 11 miljoner
ton och nedgången har fortsatt under 1984. I propositionen anges inte hur
stor förbrukningen av oljan var under 1984 i TWh räknat, men den torde
ligga under 200 TWh. 11981 års beslut angavs målsättningen att oljeanvändningen
1985 skulle uppgå till 256 TWh resp. till 191-171 TWh 1990. I
jämförelse med 1979 var minskningen i oljeanvändningen i storleksordningen
100 TWh. Energiverket bedömer enligt en redovisning i propositionen att
användningen 1990 av olja och naturgas kommer att uppgå till 172 TWh.

Prisstegringen på olja och satsningen på energisparande och effektivare
energianvändning har således medfört att oljeanvändningen omräknad i
kilowattimmar minskat med ungefär den dubbla kärnkraftsproduktionen.
Det kan således konstateras att det inte föreligger något behov av att ersätta
olja med andra importerade fasta bränslen för att uppsatta sparmål skall nås.
Den totala värmemarknaden kommer att minska och i början på 1990-talet
uppgå till 75-100 TWh. Detta medför att en kolanvändning minskar
utrymmet för inhemska bränslen, naturvärme, avfall etc. Det föreligger
således inte några energipolitiska skäl att introducera ytterligare kol i det
svenska energisystemet utöver de ca 2 miljoner ton som för närvarande
förbrukas.

Nedgången i oljeanvändningen avser främst eldningsolja, medan användningen
av oljebaserade drivmedel varit relativt konstant och totalt uppgår till
nära 8 miljoner m3 1983, varav 4,8 miljoner m3 motorbensin. De kommande
satsningarna för att minska vårt oljeberoende bör således ta sikte på
drivmedelssidan. Från centerpartiets sida har vi i annat sammanhang

Mot. 1984/85:2878

föreslagit betydande satsningar i syfte att få i gång en inhemsk produktion av
alternativa drivmedel. I ett första skede ligger närmast till hands att satsa på
en låginblandning av etanol i all motorbensin, vilket skulle ytterligare minska
vårt oljeberoende med ca 300 000 m3. Den nuvarande regeringen har
förvånande nog inte biträtt detta förslag utan försöker förhala frågan i en
utredning.

Dessa frågor kommer att beröras något närmare under avsnitt VII:4.

Med hänsyn till prisutvecklingen på olja torde inga särskilda stimulanser
behövas för att den pågående utvecklingen skall fortsätta. Däremot bör
enligt vår mening kol och olja beskattas energilikformigt enligt de principer
för energibeskattningen som nedan redovisas.

IV:5 Övrigt

De grundläggande riktlinjerna för en decentralistisk energipolitik är
således att säkerställa kärnkraftens avveckling och stimulera fortsatt
utveckling av ett energisystem, baserat på inhemska miljövänliga och
varaktiga energikällor, energihushållning och effektivare energianvändning.
En inriktning enligt centerns förslag ger en låg energianvändning totalt sett
och innebär att utfasningen av kärnkraften inte behöver motsvaras av
investeringar i nya storskaliga elproduktionsanläggningar. En sådan utveckling
ger som ovan understrukits en bättre ekonomi och miljö för både
samhället och den enskilde.

V Energihushållning och effektivare energianvändning
V:1 Inledning

Grundläggande för centerns energipolitik är hushållning med tillgängliga
resurser. Detta innebär en strävan att inte använda mer högvärdig energi än
vad varje situation kräver. I det ”korta” perspektivet är fortfarande den
väsentligaste ”energikällan” effektivare energianvändning.

Under centerns tid i regeringsställning satsades stora resurser på att få till
stånd ett kraftigt sparande av energi. En tioårig energisparplan lades fast med
målsättningen att till slutet av 1980-talet spara 48 TWh. Målsättningen i
energisparplanen att spara 3 % årligen i bostäder och lokaler har gott och väl
uppfyllts, enligt vad som framgår av byggforskningsrådets utvärdering av
sparplanen.

Det kan inte nog understrykas att energisparverksamheten inte får
förkvävas genom införande av central kontroll och missriktat byråkratiskt
tvång utan måste i stället stimuleras av samhället och ett fortsatt och förstärkt
energisparbidrag utgå.

Industrisektorns utveckling behöver inte förutsätta en ökad energianvändning.
Det mest förskräckande exemplet är kärnkraftssatsningen, där

2 Riksdagen 1984/85. 8 sami. Nr 2878

Mot. 1984/85:2878

följderna av socialdemokraternas tro på en exponentiell utveckling av
energianvändningen medfört att vi har en mycket stor elproduktionskapacitet
utan att vi för den skull gynnat den industriella utvecklingen. Målsättningen
att på ett miljövänligt sätt styra över energisystemet mot användning
av förnybara energikällor är för sitt förverkligande beroende av en medveten
hushållning med el, värme och drivmedel.

Det är framför allt av avgörande betydelse för den framtida utformningen
av energisystemen att produktionen av el och värme sker på ett sådant sätt att
tillförd energi utnyttjas effektivt och för rätt ändamål. El bör på sikt främst
utnyttjas för ändamål där den har uppenbara fördelar jämfört med andra
energislag. Denna s. k. elspecifika användning kan långsiktigt bedömas
uppgå till högst 100 TWh. Energiproduktion för uppvärmningsändamål kan
ske på flera alternativa sätt. För detta ändamål kommer det att vara olämpligt
att använda högvärdig elenergi. Val av strategi för hur värmeproduktionen
skall ske i framtiden kommer att vara helt bestämmande för vilka möjligheter
som finns att skapa en trygg och säker energiförsörjning, med utnyttjande av
inhemska förnybara energikällor och en effektiv energianvändning.

V:2 Industrin

Utvecklingen har inneburit att industrin använder allt mindre energi per
producerad enhet. Omstruktureringen av industrin har vidare medfört att
delar av den energikrävande industrin kraftigt bantats och att expansionen
sker inom branscher med mindre energibehov. Detta innebär att den
framtida energianvändningen med stor sannolikhet inte kommer att överstiga
EK 81 :s angivna undre gräns på 150 TWh, varav 40 TWh el.

Med i dag känd teknik torde t. o. m. industriproduktionen kunna
fördubblas med en måttligt ökad energianvändning.

De nytillkommande industrierna har ofta en mycket låg energianvändning
och energibesparande teknik är under mycket snabb utveckling och går mot
användning av allt energisnålare metoder i både Sverige och omvärlden.
Nyttjande av alltmer avancerad teknik kommer att vara långt betydelsefullare
för ökad välfärd och ekonomisk tillväxt än ökad energitillförsel.

V:3 Transporter

Transportområdet torde vara det minst påverkbara när det gäller
energianvändningen. Enligt föredraganden torde transportsektorn få en allt
större andel av oljeanvändningen. Priset på drivmedel torde ha en liten effekt
på användningen av oljebaserade drivmedel så länge det inte finns några
reella substitut. Från centerpartiet har vi i annat sammanhang framfört krav
på en kraftfull satsning på inhemsk produktion av motoralkoholer, främst
etanol, i syfte att ge alternativ till oljebaserade drivmedel. I ett första skede
torde låginblandning av etanol som oktanhöjande komponent ligga närmast

Mot. 1984/85:2878

till hands, men på någon sikt bör också motor för ren alkoholdrift tas fram
vilka skulle kunna ersätta nuvarande dieseldrivna fordon för t. ex. kollektivtrafik
i tätorterna och därmed ge en betydligt bättre miljö.

V:4 Övrig energianvändning

Ovan har redovisats den faktiska utvecklingen av energisparande i
bostäder och lokaler, vilken i stort sett följer den energisparplan som
initierades av centern 1977. Det är av stor betydelse att energisparverksamheten
fortsätter och att de återstående möjligheter som finns tas till vara.
Detta har inte enbart energipolitisk betydelse utan även avsevärda sysselsättningspolitiska
fördelar genom det tillskott av arbetstillfällen som skapas
inom såväl byggsektorn som isolerindustrin. Utifrån denna utgångspunkt bör
därför stödet för energisparinsatserna förstärkas.

Fortsatt och förstärkt energisparbidrag

Enligt vår mening kan således ekonomiska insatser för att stimulera
energisparåtgärder skapa sysselsättningstillfällen och speciellt gynna byggmaterialindustrin
och byggnadsarbetare som hårt drabbas av den minskande
nyproduktionen av bostäder som regeringens misslyckade bostadspolitik
resulterat i. Det finns enligt vår mening knappast något effektivare sätt att
använda arbetsmarknadspolitiska medel än som bidrag till investeringar för
ökat energisparande. Vi föreslår därför att energisparbidragen vad avser
isolering och värmeåtervinning inte reduceras som det föreslås i årets
budgetproposition utan i stället förstärks och blir tillgängliga även för
villaägare. Det finns många exempel på hur effektivare energianvändning är
betydligt lönsammare än ökad energiproduktion. I Energi 85 redovisas att ca
7 TWh energi kan sparas genom att 36 miljoner m2 tvåglasfönster ersätts med
treglasfönster eller kompletteras med en tredje ruta. Det finns i dag teknik
att komplettera oskadade tvåglasfönster med en tredje ruta, vilket ger
samma resultat som fönsterbyte, men till en bråkdel av kostnaden.

Detta innebär att kostnaden för att spara 1 kWh ofta ligger under
1 kr./kWh. Detta kan jämföras med de senaste kärnkraftsreaktorerna som
kostat ca 2 kr./kWh och därtill kräver betydande driftskostnader. Detsamma
gäller den övre gräns som brukar anges för utbyggnad av vattenkraft, ca
3 kr./kWh.

För att inte den framtida produktionsapparaten för energi skall byggas
olönsamt stor och energiförbrukningen bli onödigt hög är det viktigt att alla
lönsamma möjligheter till effektivare energianvändning i första hand
tillvaratas. Detta är också angeläget ur sysselsättningsynpunkt.

Bidrag bör utgå för tilläggsisolering av bjälklag, fasad och fönster samt för
värmeåtervinning genom värmeväxling. Energibidraget bör utgå efter den
energispareffekt som erhålls. Detta innebär att en perfekt installerad

Mot. 1984/85:2878

tilläggsruta kan få samma energisparbidrag som ett byte från tvåglasfönster
till nya treglasfönster. Bidraget bör så långt som möjligt utgå i kronor per
mätenhet (t. ex. m2) och reducerat k-värde. I medeltal bör bidragsnivån vara
ca 20 % av verklig kostnad. Enligt vår mening bör ytterligare 300 milj. kr.
användas för sysselsättningsskapande åtgärder och förstärkt energisparbidrag
enligt de riktlinjer som redovisats ovan.

Energisparrädgivning i kommunerna

Från centerpartiets sida har vi i annat sammanhang motsatt oss att stödet
till energisparrådgivningen upphör med innevarande budgetårs utgång och
förordat en successiv avtrappning under en femårsperiod. Det abrupta sätt
på vilket regeringen vill ta bort stödet får utan tvivel en mycket negativ effekt
på det arbete som bedrivs ute i kommunerna och därmed på möjligheterna
att genomföra uppsatta energisparmål. (Mot. 1984/85:2152)

Krav för installation av direktverkande el

Av propositionen framgår att nyproduktionen av småhus nu uppfyller de
krav som ställs för att få installera direktverkande el. Föredragande statsråd
vågar inte heller på detta område föreslå några konkreta åtgärder.
Restriktivitet mot installation av direktverkande el är motiverat av de
bindningar detta kan innebära till el för uppvärmning och de svårigheter
detta leder till vid kärnkraftsavvecklingen. Det är nödvändigt att värmesystem
som nu baseras på el är flexibelt uppbyggda så att direktelen vid ett
senare tillfälle kan bytas ut. Från centerpartiets sida har vi krävt att det
40-procentiga hushållningskravet skall beräknas endast på den del av elen
som används för uppvärmning. Vi yrkar att en sådan bestämmelse snarast
införs som krav för att få installera direktverkande el. Det kan även finnas
skäl att nu utvärdera erfarenheterna av gällande regler med hänsyn till den
teknikutveckling som varit. Riksdagen bör därför hos regeringen begära
tilläggsdirektiv till utredningen om el och inhemska bränslen (ELIN) med
begäran om förslag till ytterligare skärpta krav för direktverkande elvärme i
syfte att motverka ökad sårbarhet i värmeförsörjningen.

VI Eneripolitiska styrmedel
VI:1 Energibeskattning

Det är enligt centerpariets uppfattning nödvändigt att utformningen av
taxor, skatter och avgifter på energi utgår från de grundläggande principer
för energipolitikens inriktning som redovisats ovan, om den positiva trenden
mot ökad energihushållning och en effektivare energianvändning skall bestå.

Mot. 1984/85:2878

Detta innebär att följande riktlinjer för beskattningen av olika energikällor
bör gälla:

1. Importerade och miljökrävande energiråvaror såsom kol och olja bör
ha en energilikformig (per energienhet likvärdig) beskattning.

2. Importerade miljövänliga energikällor bör kunna få en viss ”miljörabatt”
och skatten sättas lägre än vad en energilikformig beskattning med olja
skulle motivera.

3. Inhemska fasta bränslen och alternativa drivmedel producerade på
inhemska råvaror bör ej beskattas.

4. Undantag från en energilikformig beskattning med olja bör kunna
göras för drivmedel och en lägre beskattning ske när ekonomiskt rimliga
substitut saknas.

I betydande hänseenden har också riksdagen anslutit sig till dessa
riktlinjer. Exempelvis är numera flertalet inhemska bränslen befriade från
skatt. Från centerpartiets sida har vi också krävt att alternativa drivmedel
producerade på inhemska råvaror skall vara skattefria. Innevarande
riksmöte begärde också att regeringen skulle återkomma med förslag om
skattebefrielse för etanol (SkU 1984/85:19). Regeringen har inte effektuerat
riksdagens beställning, vilket är anmärkningsvärt. Vi kommer nedan att
hemställa att riksdagen beslutar om återstående förändringar i energibeskattningen
i syfte att fullfölja ovan redovisade riktlinjer.

VI:2 Stimulanser eller lagstiftning

Från centerpartiets sida vill vi understryka att man i första hand skall lita
till stimulanser och frivilliga insatser för att nå uppsatta mål. Förbud och
detaljinriktad planering av verksamheten kan endast accepteras som
nödfallsåtgärd. Administrativa styrmedel riskerar ofta att upplevas som
byråkratiska och onödiga och får ej den effekt som avses.

VII Energitillförsel
VII: 1 Inledning

Energiförsörjningen måste i det långa perspektivet tillgodoses genom
utnyttjande av förnybara energikällor och en effektiv hushållning med
tillgängliga resurser. Det krävs ökade insatser för en effektivisering av
energi- och effektanvändningen samt ett fortsatt arbete för att styra över
energianvändningen mot inhemska energislag i syfte att ytterligare minska
vårt oljeberoende. En övergång till kol är ingen framkomlig väg eftersom
även kol är ett importerat miljöstörande energislag. Inom landet finns stora
resurser av inhemska bränslen, t. ex. skogsavfall och torv, vilka i första hand
måste utnyttjas för värmeproduktionen. Elproduktionen måste på någon sikt
förbehållas områden där el är svår eller omöjlig att ersätta och får ej avsättas
på värmemarknaden.

Mot. 1984/85:2878

VII:2 Förnybara och varaktiga energikällor

Vattenkraft

Vattenkraften är, tillsammans med skogsråvara och torv, den energikälla
som under överskådlig tid sannolikt kan ge det största bidraget till vår
energiförsörjning även med hänsyn till de krav en god miljö ställer. I det
framtida elförsörjningssystemet kommer vattenkraften att utgöra basen och
svara för huvuddelen av den producerade elenergin. Från centerpartiets sida
har vi tidigare presenterat vår syn på den fortsatta utbyggnaden av
vattenkraften (mot. 1983/84:2825). Det framhölls i motionen att den
fortsatta utbyggnaden av vattenkraften måste vara försiktig och miljöanpassad
och enbart vara avsedd att uppnå målsättningen av en produktionskapacitet
på 66 TWh/år i medeltal.

I motionen underströks vidare att gällande riktlinjer för den fysiska
riksplaneringen måste ligga fast och att någon utbyggnad av älvsträckor som
uppräknas i 1977 års riksdagsbeslut inte skulle komma i fråga. Detta innebär
bl. a. att någon exploatering av de fyra outbyggda stora älvarna inte får ske.
Vi motsatte oss även att Bure älv, vilken är en unik skogsälv, skulle var möjlig
att pröva för utbyggnad.

I den nu föreliggande propositionen har föredraganden närmat sig vår syn
vad gäller projekt som är möjliga att pröva för utbyggnad och kontroversiella
projekt som Hylströmmen, Edänge och Galvån undantas. Föredraganden
vidhåller dock förslaget att Ammeråns överledning bör tas med i planen för
vattenkraftsutbyggnad. Från centerpartiets sida kan vi inte acceptera att
detta projekt kommer till stånd med hänsyn till de skador på miljön en sådan
utbyggnad innebär. Samma bedömning gäller också Hårkan. I övrigt finns
det anledning att återkomma till vattenkraften vid behandlingen av den
aviserade nya naturresurslagen.

Det krävs ett tillskott på ca 2 TWh för att uppnå den uppsatta
målsättningen om produktionskapacitet på 66 TWh. Effektiviseringar,
byggande av mindre vattenkraftverk och ej kontroversiell utbyggnad kan
enligt vår mening sammantaget ge ett tillräckligt nytillskott för att uppsatta
mål skall kunna nås. Några förstudier av projekt i hittills outbyggda älvar
finns därför enligt vår mening ingen anledning att genomföra. Sådana studier
är rimligen endast berättigade om man avser att dessa skall leda till en
exploatering av hitills orörda älvar, vilket enligt vår mening är helt
oacceptabelt. Detta bör ges regeringen till känna.

Det bör i detta sammanhang understrykas att de produktionstillskott som
de föreslagna projekten, effektiviseringarna m. m. ger är marginella i
jämförelse med de sparmöjligheter som finns. Nedgången i den faktiska
energianvändningen sedan 1979 motsvarar en utbyggnad av 20 Kalixälvar.
Utbyggnad av ett visst vattenkraftsprojekt tenderar därför att motiveras
utifrån andra skäl än de strikt energipolitiska, oftast sysselsättningsskäl.
Rimligen bör därför t. ex. i en kommun det antal arbetstillfällen ett visst

Mot. 1984/85:2878

projekt ger ställas emot de sysselsättningseffekter exempelvis sparande eller
tillvaratagande av inhemska bränslen kan ge vid en bedömning av vilka
satsningar som bör prioriteras.

De särskilda stödinsatser som föreslås i syfte att få till stånd byggande av
små vattenkraftverk kan accepteras men vi vill samtidigt understryka vikten
av att problemen med den höga kapitalbelastningen under de första åren vid
byggande av små vattenkraftverk löses. Vi förutsätter därför att energiverket
skyndsamt slutför utredningen av hur den långsiktiga finansieringen för de
små vattenkraftverken skall ske i syfte att få en jämnare fördelning av
kapitalbelastningen över tiden. Lika viktigt är att gällande överenskommelser
avseende ersättning för producerad el i små vattenkraftverk tillämpas.

Vindkraft

Vindkraften genomgår för närvarande en snabb utveckling i länder med
högre elpriser än Sverige, t. ex. USA och Danmark. De tekniska problemen
har till större delen övervunnits och enligt de beräkningar Vattenfall och
statens energiverk har redovisat är det möjligt att producera elström från
vindkraftverk till ungefär samma kostnad som i koleldade kondenskraftverk,
dvs. 25-35 öre/kWh. Det största hindret för en omfattande utbyggnad under
de närmaste åren är den överdimensionerade elproduktionsapparat som för
närvarande finns med rabatterade elpriser som följd.

Vindkraften har betydande fördelar framför flera andra energislag. Bl. a.
varierar möjligheterna till produktion på samma sätt som elanvändningen
över året. Den är miljövänlig och de ingrepp som ett vindkraftverk kan
innebära i naturen kan åtgärdas. Det är dock självfallet så att vindkraften
främst kommer att vara ett komplement till vattenkraften i elproduktionssystemet.

I Sverige finns två större försöksanläggningar i drift. Försöksverksamheten
med dessa två stora vindkraftsprototyper har utfallit väl. Från centerpartiets
sida hälsar vi därför med tillfredsställelse att föredraganden nu närmar sig
den positiva syn centern länge har haft på vindkraften. Socialdemokraternas
tidigare brist på intresse har emellertid inneburit att utvecklingsarbetet inom
den svenska industrin försenats och ett återupptagande kommer därför att bli
mer kostnadskrävande än vad som blivit fallet om de satsningar vi förordat
fullföljts. Det kan bl. a. noteras att man nu från socialdemokratin ställer sig
bakom kravet på havsbaserade vindkraftverk, vilket vi framfört tidigare
(t. ex. vår partimotion 1978/79:2406) men som då ansågs helt orealistiska.

Vi kan dela de bedömningar beträffande vindkraftens potentiella produktionsmöjligheter
som föredraganden redovisar. Det är dock nödvändigt att
vindkraftssatsningen inte försenas i avvaktan på de studier som aviseras.
Vindkraftsprogrammet bör därför nu gå vidare med att ytterligare aggregat
uppförs exempelvis med en storlek på 0,5-5 MW. Till dessa anläggningar bör
PoD-stöd (prototyp och demonstrationsanläggningen) utgå från oljeersätt

Mot. 1984/85:2878

ningsfonden. Enligt vår mening bör vidare stöd till investeringar i små
vindkraftverk utgå enligt samma grunder som till små vattenkraftverk.
Förberedelser för byggande av en demonstrationsgrupp av stora vindkraftverk
bör vidtas för att skapa förutsättningar för en kommande serieproduktion.

Vi delar föredragandens uppfattning att kraftföretagen bör ta ett
betydande ansvar för utvecklingen på vindenergiområdet. En satsning på
vindkraftverk kan ses som en framtidssatsning och ger företagen möjligheter
att stå väl rustade inför en kommande större utbyggnad. De föreslagna
satsningarna ger också goda möjligheter att få referensanläggningar och
därmed underlättas möjligheterna till export.

En satsning på. vindkraften ger betydande sysselsättningstillfällen inom
landet och har även ur den synpunkten en betydande fördel framför satsning
på kolkondenskraftverk.

Inhemska bränslen

Skogsråvara är tillsammans med torv de inhemska bränslen som snabbast
kan ersätta olja och har redan tagit en betydande andel av värmemarknaden.
Enligt den nu föreliggande propositionen är den totala bränsleanvändningen
(1983) ca 59 TWh inkl. industrins bark och lutar. Huvuddelen av denna
träbränsleanvändning sker inom industrin. Ca 2 TWh skogsbränsle utnyttjas
för värmeproduktion i fjärrvärmeverk resp. ca 9 TWh för värmeproduktion i
småhus. Energiverket har beräknat den tillgängliga energimängden träbränslen
exkl. industrins bark och lutar till ca 40 TWh. Även tillgången på
torv är mycket stor och har uppskattas till 15 miljarder ton, vilket motsvarar
ett värmevärde av ca 3 miljarder ton olja. Utvecklingen på torvområdet går
mycket snabbt och användningen har fördubblats under 1984 jämfört med
1983. I propositionen bedöms att idrifttagna och beslutade torveldade
anläggningar under de närmaste åren kommer att producera ca 3 TWh
värme.

Det är enligt vår mening väsentligt att i första hand utnyttja tillgångarna på
skogsråvara eftersom användning av torv kan innebära betydande ingrepp i
naturen. Torven är inte heller någon förnybar energikälla i reell mening.
Samtidigt måste dock brytning kunna ske utan ett alltför tillkrånglat
tillståndsförfarande särskilt vad avser mindre täkter. I en särskild motion
lägger vi därför förslag till förenklingar i den föreslagna lagen om vissa
torvfyndigheter.

Utnyttjande av inhemska bränslen innebär således att importerade
bränslen som kol och olja kan ersättas och skapar således nya sysselsättningstillfällen
inom landet. Olja och kol kräver relativt små arbetsinsatser vid
hanteringen inom landet. Import av kol och olja är således samtidigt en
import av arbetslöshet eftersom marknaden för våra inhemska energitillgångar
då minskar och därmed möjligheterna att ge många människor

Mot. 1984/85:2878

arbete. Målsättningen i 1981 års energipolitiska beslut var att i slutet av
1980-talet minst 50 000 nya årsarbeten skall ha skapats genom ökad
användning av inhemsk energi, främst skogsråvara och torv. Tillvaratagande
av 1 000 m3 skogsråvara beräknas motsvara en arbetsinsats av minst ett års
arbete. Utnyttjande av skogsråvara motsvarande 5 miljoner ton olja skulle
då ge ca 25 000 nya jobb.

I den föreliggande propositionen redovisar föredraganden en betydligt
mer positiv syn på användning av trädbränslen än tidigare. Även på detta
område ansluter den socialdemokratiska regeringen till den uppfattning som
vi från centern hävdat, dvs. att användning av skogsråvara för energiändamål
också innebär en ökad tillgång på råvara för industrin även om man försöker
dölja detta faktum bakom en rad svulstiga formuleringar.

Tillgången på inhemska bränslen är således mycket god och kan skapa
betydande sysselsättning. Det finns dock avsättningsproblem och användningen
bromsas av den goda tillgången på rabatterad och skattefri el. För att
andelen inhemska bränslen i energiförsörjningssystemet skall öka även i
fortsättningen krävs att en fungerande marknad byggs upp. I dag kan
pellets/briketter tillverkas till kostnader som är konkurrenskraftiga gentemot
olja. En intensiv forskning och produktutveckling har skett vad gäller system
för utrustning som rör förbränning av biobränslen inkl. briketter, pellets och
pulver. Brännare och pannor torde nu ha utvecklats till godtagbar kvalitet
och funktion.

Värmemarknaden har emellertid snedvridits av den stora elproduktionskapacitet
som för närvarande finns och den intensiva marknadsföringen från
kraftbolagen med löften om stabila och låga elpriser i syfte att få avsättning
för elströmmen på värmemarknaden. Enligt vår mening krävs såväl aktiva
insatser från stat, landsting och kommuner i syfte att pröva olika lösningar för
att användningen av skogsbränslen skall fortsätta att öka som gynnsamma
bidrags- och skatteregler. I enskilda pannor och små blockcentraler kommer
troligen väl automatiserad eldning med förädlade biobränslen att ha den
bästa konkurrenskraften gentemot såväl olja som el.

Enligt vår mening bör därför skattebefrielsen för den s. k. avkopplingsbara
elen begränsas. Vi har i annat sammanhang förordat att restitution av
skatt endast skall utgå när användning av inhemska bränslen inte är ett
ekonomiskt rimligt alternativ. Vi vill dessutom nu förorda att möjligheter till
skattebefrielse över huvud endast skall kunna medges för elpannor som
överstiger 3 MW, vilket också skulle underlätta prövningen av om inhemska
bränslen i stället kan användas. Dessa begränsningar i skattebefrielsen torde
dessutom ge staten betydande skatteintäkter med hänsyn till den omfattning
användningen av avkopplingsbar el fått. Vi anser även mot denna bakgrund
det föreslagna stödet på 10 % av investeringskostnaden till anläggningar
eldade med inhemska bränslen otillräckligt och förordar att den tidigare
stödnivån på 15 % bibehålls tills vidare.

Andra inhemska bränslen som på någon sikt kan få betydelse för

Mot. 1984/85:2878

energiförsörjningen är t. ex. vass och halm. Halm används redan i dag i bl. a.
mindre panncentraler. Konkurrensförhållandena är desamma som för
trädbränslen och tov. Omfattande försök har genomförts med energiskogsodling
och här har potentialerna bedömts var mycket stora. Energigrödor
inom jordbruket och odling av spannmål och sockerbetor som råvara för
drivmedel ligger dock betydligt närmare i tiden och skulle kunna innebära
ytterligare minskning av oljeanvändningen. Vi kommer något utförligare att
redovisa vår inställning till produktion av etanol ur spannmål under avsnitt
VII.

Vi vill också påpeka i detta sammanhang att i en särskild motion från
centerhåll framhålls möjligheterna att minska kväveläckaget från åkermarken
genom ökad vallodling. Ett intressant alternativ för att få ett rimligt
ekonomiskt utbyte av vallgrödan är produktion av metangas, vilket bl. a. kan
ge icke oväsentliga energitillskott.

Solvärme

Ur miljösynpunkt är solvärmen det överlägset bästa uppvärmningssättet.
Teknikutvecklingen vad avser solvärmeanläggningar går i dag mycket
snabbt. BFR (byggforskningsrådet) sammanfattar utvecklingen med konstaterandet
att ”för stora solfångarfält har kostnaden under en tid av endast tre
år sänkts till hälften samtidigt som prestanda fördubblats”. För gruppvärmecentraler
kan t. ex. solfångarfält i kombination med bergvärmelager och
värmepumpar vara lönsamma redan i dagsläget. Med hjälp av värmepumpar
kan också solvärmen tas upp indirekt från t. ex. sjöar eller uteluften. De
ekonomiska förutsättningarna har således kraftigt förbättrats under senare
år.

Marknadsutrymmet för solvärmetekniken är emellertid begränsat med
hänsyn till den rådande produktionsstrukturen på energiområdet med dess
överinvesteringar i kärnkraftverken.

Sverige har i dag en mycket framskjuten position på solvärmeteknikens
område. Denna teknik är i dagsläget i ungefär samma situation som
värmepumpstekniken var för fem år sedan. Värmepumpstekniken fick ett
marknadsutrymme när hetvattenavtappningen och kolsatsningarna för
storstädernas värmeförsörjning inte kom till stånd. Det är emellertid
tveksamt om solenergin kommer att få samma möjligheter.

Det krävs därför enligt vår mening såväl fortsatta forsknings- och
utvecklingsinsatser som stöd till praktiska anläggningar för att Sverige skall
kunna behålla sin ledande position på solvärmeteknikens område. Det är
därför tillfredsställande att investeringsstödet om 50 % av investeringskostnaden
förlängs. Den föreslagna förlängningen är emellertid för kort och vi
anser att investeringsstödet bör finnas kvar minst under en treårsperiod.

En djärv satsning på solenergi med en inriktning som tar till vara
möjligheterna att med hjälp av svensk teknik och svensk produktion främja

Mot. 1984/85:2878

användningen av solenergi kan ge Sverige ett bra försprång i kunskaper och
produktionsteknik - med en stärkt ekonomi och ökad sysselsättning som
följd. För att klara denna satsning yrkar centern att riksdagen anvisar de
ökade resurser om BFR hemställt om för forskning och utveckling inom
delprogrammen solvärmeteknik, värmepumpar, värmelagring samt systemoch
genomförandefrågor.

Värmepumpar

Utvecklingen av värmepumpstekniken har gått mycket snabbt. Enligt
föredraganden var det få som i början av 1980-talet insåg de möjligheter
värmepumpstekniken hade. Från centerns sida förespråkade vi i samband
med 1981 års energipolitiska beslut omfattande satsningar på värmepumpstekniken
och pekade på de möjligheter den hade. Ett exempel är det
alternativ med stora värmepumpar som skisserades för storstädernas
värmeförsörjning i 1981 års energipolitiska beslut.

Värmepumpstekniken är i dag känd och etablerad och vi kan därför
acceptera att stödet till introduktion av värmepumpar trappas ned och ges en
mer specificerad inriktning. Vi vill dock understryka vikten av satsningar på
nya system av värmepumpar och forskning och utvecklingsarbete kring
bränsledrivna och kemiska värmepumpar.

Övrigt

En viktig del av det framtida energiförsörjningssystemet kommer också
utnyttjandet av tillgänglig spillvärme att vara, kanske framför allt för att
tillgodose delar av storstädernas värmebehov. Stödet till energiinvesteringar
måste ha en inriktning som gynnar inhemska bränslen, värmepumpar,
solvärme, spillvärme och naturvärme i sammanhang där de ännu inte är
kommersiellt konkurrenskraftiga. Förbränning av avfall har under senare år
fått en allt större omfattning och kommer enligt propositionen att öka
ytterligare. En förutsättning för en omfattande förbränning är att miljöfrågorna
kan lösas. I detta sammanhang kan som påtalats i annat sammanhang
metanjäsning av det organiska avfallet vara en lösning. Nyligen publicerade
undersökningar visar att förbränningen kan medföra utsläpp av dioxiner och
tungmetaller. Enligt vår mening måste därför resurser avdelas dels för
åtgärder för att komma till rätta med dioxinproblemet, dels för ett
utvecklingsarbete för ökad metanjäsning av organiskt avfall. Detta bör ges
regeringen till känna.

Mot. 1984/85:2878

V1I:3 Ändliga energikällor

Inledning

Användningen av energikällor som kol, olja och kärnkraft innebär stora
risker ur olika synpunkter. Utnyttjande av kärnenergi är ett fruktansvärt hot
mot människor och miljö. Användning av fasta fossila bränslen innebär svåra
påfrestningar för såväl naturmiljö som ekonomi. Målsättningen måste därför
vara att så långt möjligt minimera användningen av de ändliga energikällorna.

Naturgas

Naturgas är ett importerat energislag, men har avsevärda miljöfördelar
jämfört med kol, olja och kärnkraft. Naturgas bör därför kunna utnyttjas
under överskådlig tid i det svenska energiförsörjningssystemet särskilt inom
storstadsregionerna. I den händelse gas påträffas inom landet bör den
givetvis användas före importerade energislag.

Det finns därför skäl att rabattera användningen av naturgas utöver vad
som för närvarande sker. Beskattningen bör därför enligt vår mening inte
utgöra mer än hälften av skatten per energienhet för olja - dvs. 205 kr. per
1 000 m3. Detta innebär bl. a. bättre ekonomiska förutsättningar för Syd- och
Västgasprojektet samt för en eventuell utbyggnad av Mälardalen eller
Mittsverige.

Kol

Från centerpartiets sida har vi senast redovisat vår syn på den framtida
kolanvändningen i en motion i anledning av proposition 1983/84:158
angående vissa kolfrågor (mot. 1983/84:2810). Vi framhöll där bl. a. att det
inte fanns någon anledning att stimulera en kolanvändning utöver de ca 2
miljoner ton som nu används. Det behövs inget kol för att tillgodose
värmemarknadens behov och alla ytterligare investeringar i koleldade
anläggningar bör därför undvikas.

Kol bör som vi tidigare framhållit - beskattas energilikformigt med olja.
Det innebär att skatten per ton kol för närvarande bör sättas till 275 kr./ton.
Den höjda skattesatsen bör införas den 1 juli 1985. Vårt förslag innebär en
ökad skatteintäkt för staten i storleksordningen 250 milj. kr.

Riksdagen beslutade våren 1984 om riktlinjer för svavelutsläppen för
koleldade anläggningar. Beslutet innebar att vissa nivåer för större resp.
mindre anläggningar angavs som riktlinjer vid tillämpningen av miljöskyddslagen.

Dessa riktlinjer är enligt vår mening otillräckliga. Vi anser att kolförbränning
utan rökgasavsvavling i såväl befintliga som eventuellt nytillkommande
anläggningar inte bör komma i fråga. Det bör således vara ett absolut krav att

Mot. 1984/85:2878

varje koleldad anläggning skall förses med rökgasavsvavling och utnyttja
bästa möjliga teknik. Befintliga anläggningar bör kunna få dispens högst fem
är för att installera nödvändiga reningsanläggningar alternativt övergå till
annat fast bränsle.

För samtliga anläggningar bör vidare maximalt tillåtas en utsläppsnorm på
0,05 % svavellMJ. Denna utsläppsnorm för svavel vid förbränning av kol bör
lagfästas.

En sådan lagstiftning med ovan angiven innebörd är väsentlig om
trovärdighet skall kunna skapas i det internationella arbetet i syfte att få
andra länder att minska sina utsläpp av luftföroreningar.

En låg kolanvändning minskar också kravet på resurser för investeringar i
reningsanläggningar. Enligt propositionens förslag skall 120 milj. kr.
reserveras för bränslemiljöfondens räkning huvudsakligen avsedda för
investeringar i förbättrad reningsteknik i samband med kolanvändning. Med
den restriktiva kolanvändning vi förordar torde behovet av ekonomiska
resurser bli betydligt mindre och vi föreslår att 20 milj. kr. reserveras för detta
ändamål.

Olja

Det är nödvändigt att pågående nedgång i användning av olja och
oljeprodukter fortsätter. Nedgången har varit mycket betydande som en
följd av bl. a. de åtgärder som vidtogs under centerns tid i regeringsställning
och den internationella prisutvecklingen. Under det senaste året har
valutakursförändringar och dollarns uppgång ytterligare fördyrat oljan och
oljeprodukterna med den belastning detta innebär för såväl samhällsekonomi
som den enskildes ekonomi. Det finns därför för närvarande inga
möjligheter att ytterligare öka skatteuttaget på vare sig bensin eller
eldningsolja.

Oljeanvändningen har huvudsakligen skett genom en minskning av lätta
och tunga eldningsoljor. Bensinförbrukningen har varit relativt konstant.
Det är därför på drivmedelssidan som de största insatserna nu måste göras
och möjligheterna att snabbt introducera alternativa drivmedel utnyttjas. I
avsnitt VII kommer vi att redovisa våra förslag i detta hänseende.

Kärnkraft

I det föregående har vi krävt beslut om en avvecklingsplan för kärnkraften
i enlighet med folkomröstningens utslag och riksdagens beslut. Enligt vår
mening är riskerna vid såväl drift som hantering av det utbrända kärnbränslet
så stora att de krav som ställs i lagstiftningen på kärnenergiområdet måste
vara synnerligen hårda.

Mot. 1984/85:2878

Lag om kärnteknisk verksamhet

Med denna utgångspunkt har den gällande lagen om kärnteknisk
verksamhet klara brister och är dessutom ofullständig. Enligt vår uppfattning
måste en lagstiftning på kärnenergiområdet innehålla stränga krav och regler
för alla led i kärnbränslecykeln. Lagstiftningen måste också reglera
verksamheter som inte är ett direkt led i denna utan mer en konsekvens av att
kärnkraft utnyttjas för energiproduktion. Utformningen av lagstiftningen
måste stå i överensstämmelse med innebörden av folkomröstningens
resultat. Lagstiftningen måste vidare utgå från sambandet mellan civil och
militär användning av kärnenergi och de särskilda risker för miljö och
människor som hanteringen av kärnkraften och dess avfall innebär.

Enligt folkomröstningens utslag och riksdagens beslut skall i den nya
lagstiftningen uttryckligen anges att högst tolv reaktorer får byggas och
användas. Detta innebär bl. a. förbud mot att bygga kärnvärme t. ex. Secure
och bridreaktorer. Det alltmer uppenbara sambandet mellan civilt och
militärt utnyttjande av kärnkraft kräver enligt vår mening att någon inhemsk
uranbrytning inte skall tillåtas och att slutförvaring av det utbrända
kärnbränslet sker utan föregående upparbetning. Vidare bör export av
kärnreaktorer och reaktorkomponenter, kärnteknisk utrustning och kärnkraftsteknologi
förbjudas. Vi förutsätter att regeringen med beaktande av
redan ingångna upparbetningsavtal utarbetar övergångsbestämmelser och
upprättar en plan för återtagande av redan utskeppat, ej upparbetat avfall.
Vi kan heller inte acceptera att Sverige blir en förvaringsplats för andra
länders atomsopor och förutsätter att upphävande av redan ingångna
upparbetningsavtal inte leder till sådana överenskommelser.

Lagstiftningen måste vidare innehålla mycket starka krav på reaktorinnehavarna
att bedriva forskningsverksamhet i syfte att presentera en helt säker
metod för slutförvaring av det utbrända kärnbränslet. Reaktorinnehavarna
måste vidare åläggas att visa att föreslagna lösningar faktiskt fungerar. En
förutsättning för att driftstillstånd inte skall återkallas är att reaktorinnehavaren
bedriver nödvändig forsknings- och utvecklingsverksamhet och
avsätter tillräckliga medel för kärnkraftens avveckling. 15 § 2-3 mom. bör
därför utformas enligt atomlagstiftningskommitténs förslag. Forskningsprogrammen
skall vara rullande och omprövas av regeringen med täta
intervaller.

De lokala säkerhetsnämnderna måste ges en stark ställning och omfatta
samtliga kärntekniska anläggningar. Detta innebär att nämnder även bör
inrättas i Västerås och Nyköping.

Vi vill även i detta sammanhang understryka att den kommunala
vetorätten enligt 136 a § byggnadslagen vid lokalisering av anläggningar
avsedda för verksamheter i kärnbränslecykeln måste omfatta alla led i
kärnbränslecykeln.

Riksdagen bör därför enligt vår mening hos regeringen begära förslag om

Mot. 1984/85:2878

en reviderad lag om kärnteknisk verksamhet i enlighet med de riktlinjer som
ovan redovisats.

Vi vill också i detta sammanhang notera att uranpriset sannolikt kommer
att stiga kraftigt i framtiden och ytterligare försämra det ekonomiska utbytet
av kärnkraften.

Kärnsäkerhet

Det praktiska ansvaret för kärnsäkerheten ligger dels på staten, dels på
kärnkraftsföretagen. Med hänsyn till de speciella risker för människor och
miljö som utnyttjande av kärnenergi har, kan det inte nog understrykas
vikten av att såväl nödvändiga resurser som en fungerande myndighetsorganisation
finns för kontroll och bevakning av kärnbränslecykelns alla
led.

Kärnsäkerhetsforskning

Statens kärnkraftinspektion har ansvaret för att det forsknings- och
utvecklingsarbete bedrivs som är nödvändigt för att trygga säkerheten i
beslutade kärnkraftsanläggningar. Verksamheten finansieras med avgifter
från kraftföretagen. SKI beräknar kostnaderna för budgetåret 1985/86 till
46,6milj. kr., vilket innebär en uppräkning med 2,2 milj. kr. Föredraganden
medger endast en uppräkning med drygt 0,4 milj. kr. Anslaget tas upp i
budgeten med ett formellt belopp på 1 000 kr. Det finns enligt vår mening
ingen anledning att frångå de bedömningar som SKI gjort angående
kostnaderna för att trygga en nödvändig kärnsäkerhetsforskning och en
uppräkning med 2,2 milj. kr. bör därför medges.

Slutförvaring av det utbrända högaktiva avfallet

I de riktlinjer som lades fast våren 1981 understryks bl. a. att andra
lösningar för slutförvaringen av det utbrända kärnbränslet än de s. k.
KBS-metoderna seriöst måste studeras. Detta för att bl. a. vidga den
kunskap som erfordras för att göra det möjligt att fatta ett definitivt beslut om
val av hanterings- och förvaringsmetoder. Nämnden för hantering av använt
kärnbränsle (NAK) - vilken i propositionen föreslås namnändrad till
kärnbränslenämnden och få ett mer renodlat ekonomiskt ansvar (se nedan) har
bl. a. till uppgift att följa utvecklingen på kärnenergiområdet, särskilt
vad gäller använt kärnbränsle, avveckling och rivning av reaktoranläggningar
m. m. Nämnden har vidare till uppgift att lämna förslag till de avgifter som
reaktorinnehavarna skall betala för att finansiera den framtida avvecklingen
och rivningen av kärnkraftsreaktorerna. Nämnden har föreslagit att avgiften
för 1985 sätts till 2,1 öre/kWh. Regeringen har utan särskild motivering
beslutat att avgiften sätts till 1,9 öre/kWh. Enligt vår mening bör nämndens

Mot. 1984/85:2878

förslag följas och avgiften sättas till 2,1 öre/kWh för att inte de ekonomiska
resurserna för hantering av det utbrända kärnbränslet och rivning av
kärnkraftverken skall urholkas.

Myndighetsorganisation i anslutning till hanteringen av det utbrända kärnbränslet

I den föreliggande propositionen föreslås vissa förändringar i ansvarsfördelningen
mellan de skilda myndigheterna på kärnsäkerhetsområdet med
hänvisning till de förändringar som genomförts i den gällande lagstiftningen
på kärnenergiområdet.

Statens befogenheter i de långsiktiga finansierings- och utvecklingsfrågorna
har utövats av en särskild myndighet, NAK, vilken nu föreslås få ett mer
renodlat ekonomiskt ansvar. Vi kan dela uppfattningen att en samordning
bör eftersträvas vad avser den från kraftindustrin fristående kompetensuppbyggnaden
på det tekniskt-vetenskapliga området. Det kan dock ifrågasättas
om ytterligare ett samrådsorgan bör inrättas för detta ändamål. Det bör i
stället vara rimligare att ge SSI huvudansvaret för denna uppgift att i
samverkan med övriga myndigheter svara för bevakningen av de långsiktiga
forskningsfrågorna.

Övervakningen av att kraftföretagen genomför ålagda redovisningar över
den pågående forskningen om hanteringen av det utbrända kärnbränslet bör
kunna ske genom att ett större ansvar läggs på regering och riksdag i detta
sammanhang. Befintliga myndigheter skall ansvara för den teknisktvetenskapliga
granskningen medan kraftföretagens program för forskningen
och pågående insatser bör undergå en mer politisk prövning.

Ersättning för försenad idrifttagning av kärnreaktorer

I propositionen föreslås att det skall utgå ersättning med 685 milj. kr. för
försenad idrifttagning av kärnreaktorer. Ersättningen avser i huvudsak
Forsmark 3, men omfattar dels ersättning för ökade byggkostnader, dels
ersättning för ökade kostnader avseende alternativ elproduktion.

Centern har tidigare i flera motioner visat hur bristfälliga motiven är för att
utge ersättning för ökade elproduktionskostnader och yrkar med samma skäl
som tidigare avslag på propositionen i denna del.

Vi vill dock särskilt fästa riksdagens uppmärksamhet på hur inkonsekvent
det är att dels med skattefrihet (400-500 milj. kr.) på avkopplingsbar el
kraftigt öka kraftbolagens försäljningsmöjligheter, dels samtidigt utge
ersättning för ökade elproduktionskostnader. Detta är uppenbart en dubbel
förmån som på detta sätt kommer kärnkraftsproducenterna till del. Då det
gäller krav på ersättning för ökade byggkostnader vill vi notera följande. När
CDL på sin tid yttrade sig till energikommissionen så angav CDL att lämplig
driftsstart för reaktorerna 11 och 12 var i mitten av 1980-talet. Driftsstarten

Mot. 1984/85:2878

sker alltså i god överensstämmelse med kraftföretagens egna bedömningar
om lämplig tidpunkt. Vi kan också konstatera att det inte finns något som
helst utrymme på den elspecifika marknaden för den produktion som
Forsmark 3 kommer att svara för. Hela produktionen måste avsättas för
uppvärmning och till priser långt under verkliga produktionskostnaden. En
objektiv bedömning i dag måste bli att Forsmark 3 innebär en överkapacitet
vad gäller basproduktion av el och därmed skall betraktas som en förtida
investering.

När SJ för några år sedan åtog sig att tidigarelägga en färjebeställning av
sysselsättningsskäl, så betraktades det av riksdagen som en förtida investering
och SJ fick en betydande ersättning för den överkapacitet som då
uppstod under några år.

I detta fall skall kraftföretagen ha ersättning för att de inte fått
tidigarelägga överkapaciteten. Det är svårt att se logiken i sådant handlande.
Det är något av ett konststycke att i varje läge hitta skäl för att med
skattebetalarnas pengar betala ersättningar till olika statliga verk och
kraftföretag. Centern finner inget skäl att utge föreslagen ersättning, utan
yrkar avslag även på denna del av propositionen.

VII:4 Alternativa drivmedel

Vi vill inledningsvis framhålla att möjligheterna att beskatta drivmedel för
närvarande är starkt begränsade beroende på att lämpliga substitut saknas.
Energibeskattningen måste därför bl. a. stimulera introduktion och användning
av alternativa drivmedel. I annat sammanhang har vi till innevarande
riksmöte bl. a. krävt att införande av blyfri bensin skall stimuleras genom ett
lägre pris eller rabattering av fordonsskatten. Införande av blyfri bensin är
nödvändigt för att en katalytisk rening av bilavgaserna skall kunna
införas.

De substitut för bensin som närmast är aktuella är motoralkoholer och då
främst etanol. Introduktion av etanol förbättrar möjligheterna att ta bort
blyet ur bensinen eftersom även etanol har en oktanhöjande effekt. Motiven
för en låginblandning av etanol i all motorbensin är emellertid flera, vilket vi
redovisat i vår partimotion 1984/85:556 till innevarande riksmöte. Argumenten
kan sammanfattas enligt följande:

- svensk etanol kan helt baseras på inhemska råvaror och en sådan
produktion stämmer helt med vår målsättning att ersätta olja,

- en förbättrad miljö i tätorterna genom att införande av blyfri bensin
underlättas och därmed möjliggör införande av katalytisk rening eller
annan bättre teknik för rening av bilavgaserna,

- en ökad försörjningstrygghet och en förbättrad livsmedelsberedskap,

- ökad sysselsättning med 2 000-3 000 nya arbetstillfällen vid en produktion
av ca 300 000 m3 etanol enbart inom etanolindustrin,

- bättre bytesbalans,

3 Riksdagen 1984185. 3 sami. Nr 2878

Mot. 1984/85:2878

- ökade exportmöjligheter av teknologi och kompletta anläggningar för

svensk industri.

Etanolintroduktionen bör i första hand stimuleras genom att etanol
producerad på inhemska råvaror befrias från skatt i likhet med andra
inhemska bränslen. En sådan skattefrihet är ingen subvention. Exempelvis
innebär insatserna för ett sparande minskade skatteintäkter för staten
eftersom den som sparar eller ersätter olja med inhemska bränslen inte
behöver betala skatt. Insatserna för att spara och ersätta olja sedan 1979
innebär i dagsläget minskade skatteintäkter för staten i storleksordningen 5
miljarder kronor årligen men förbättrade samtidigt bytesbalansen i storleksordningen
15-20 miljarder kronor. Ur denna synpunkt är det mycket
svårförståeligt varför inte etanol, vilken kan ersätta oljebaserade drivmedel,
skall medges skattefrihet. Svensk etanolproduktion ger samtidigt arbete
inom landet och därmed beskattade arbetsinkomster.

I den föreliggande propositionen föreslås att möjligheterna att använda
etanol som drivmedel ytterligare utreds. Från centerpartiets sida kan vi inte
acceptera den försening som en parlamentarisk utredning innebär. Det finns
enligt vår mening tillräckligt underlag för principbeslut i dag. Målsättningen
är att en låginblandning av etanol i all motorbensin skall vara genomförd i
början på 1990-talet och med denna genomförandetid finns möjligheter att
efter hand göra erforderliga anpassningar för att introduktionen skall gå så
smidigt som möjligt. Försenas principbeslutet, vilket regeringen uppenbarligen
eftersträvar, så är risken mycket stor att oljeindustrin binder upp sig i
alternativa investeringar med en försämrad konkurrenskraft för etanolen
som följd.

Från centerpartiets sida vidhåller vi därför de krav som vi ställt i motion
1984/85:556 angående introduktion av svensk etanol m. m.

VII:5 Värmeförsörjningen

Hur värmeförsörjningen utformas är av väsentlig betydelse för möjligheterna
att nå de långsiktiga målen för landets energiförsörjning. Den totala
värmeproduktionen mätt i terawattimmar är på väg att minska, och med en
målmedveten satsning på introduktion och användning av inhemska fasta
bränslen, solvärme, värmepumpsteknik, energihushållning etc. så bör
värmebehovet kunna minska från ca 150 TWh 1979 till ca 75 TWh i början på
1990-talet.

Vid en satsning på kol och el för uppvärmning kommer marknaden för
inhemska fasta bränslen, spillvärme, solenergi etc. att helt ryckas undan
samtidigt som de storskaliga värmesystemen innebär större förluster med
krav på en större produktionskapacitet än det egentliga värmebehovet och
därmed ökade ekonomiska och miljömässiga påfrestningar. En effektivare
energianvändning och lägre total energiförbrukning däremot ger en bättre
ekonomi för både samhället och den enskilde konsumenten.

Mot. 1984/85:2878

Fjärrvärme

Vi har från centerpartiets sida vid flera tillfällen understrukit att utbyggnad
av flexibla fjärrvärmenät, anpassade till låga driftstemperaturer, i därför
lämpade tätortsområden är en riktig framtidsinvestering och ger möjligheter
till en effektiv användning av tillgänglig energi. Tillkommande fjärrvärmeanläggningar
måste därför redan från början ges en utformning så att de
passar för utnyttjande av alternativa energikällor. Målsättningen med
fjärrvärmeutbyggnaden måste vara att öka handlingsfriheten och möjligheterna
att använda billig miljövänlig energi. Fjärrvärmenät som inte fyller
kraven på anpassbarhet till nya energiformer kommer sannolikt inte att
kunna konkurrera med fastighetsanknutna uppvärmningsalternativ och
kommer därför av den enskilde fastighetsägaren att upplevas som en låsning
till ett alltför dyrt uppvärmningsalternativ med åtföljande konflikter och
besvärande dubbelinvesteringar som följd.

Det är därför synnerligen väsentligt att den injustering av värmesystem till
små vattenflöden och med höga framledningstemperaturer (den s. k.
Kirunametoden) som i dag sker upphör. Målsättningen måste vara att även
befintliga värmesystem skall anpassas till låga driftstemperaturer. Ingen
form av statligt bidrag bör utgå till injusteringsarbete som inte uppfyller ovan
angiven målsättning. I den mån stöd till fjärrvärmeutbyggnad över huvud
taget skall utgå måste det enligt vår mening ges en sådan utformning att
möjligheterna att välja mellan olika energislag och produktionssätt förbättras.
Uppfylls inte dessa villkor bör inget stöd till fjärrvärmeutbyggnad utgå.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

Elvärme

En omfattande användning av el för uppvärmning kommer att kräva
byggande av kolkondenskraftverk. När kärnkraften skall avvecklas måste
möjligheten att producera värme på de mest fördelaktiga sätten finnas kvar
och inte vara låst till det både dyra och miljökrävande systemet att göra detta
via el från kolkondenskraft.

Det borde t. ex. vara en självklarhet att inte bygga en elproduktionskapacitet
för toppeffekter, vilket ger en mycket liten oljeersättning. För att
utnyttja elkapaciteten optimalt och ersätta så mycket olja som möjligt måste
ett jämnare utnyttjande av elströmmen under hela året ske. En användning
av el för att tillgodose stora kortvariga effektbehov måste undvikas.

Av denna anledning är det av största vikt att den nu rabatterade
elströmmen inte får ta den del av värmemarknaden som på sikt är mest
lämpad för skogsbränsle. Urdriftstagningen av Ringhals 2 kan ses som ett led
i arbetet att ge värmemarknaden än bättre struktur.

Mot. 1984/85:2878

VII:6 Elförsörjningen

Den elspecifika användningen av el kan i början av 1990-talet beräknas
uppgå till ca 85 TWh inkl. normala överföringsförluster. Övrig tillgänglig
elenergi måste således som ovan påtalats avsättas på annat sätt. De
möjligheter som står till buds är i huvudsak export, elvärme och processenergi.

I det längre perspektivet kan den el som behövs för den elspecifika
användningen mycket väl produceras med vattenkraft, vindkraft och
kraftvärme/mottryckskraft.

Vi vill i detta sammanhang understryka vikten av att nuvarande
överskottssituation inte leder till att befintliga mottrycksanläggningar läggs
ned och tänkbara projekt skjuts på en oviss framtid. I dagsläget bedöms
mottrycksproduktionen kunna svara för ca 12 TWh.

I den kommande avvecklingsplaneringen för kärnkraften bör därför klart
pekas ut vilken omfattning som mottrycksproduktionen kan bedömas få.
Samtidigt måste konkreta årgärder vidtas för att detta mål skall kunna nås
med tanke på den tidsutdräkt som råder mellan beslut om byggande av en
anläggning och tills den är färdigställd.

Det finns dock ingen anledning som föredraganden gör att bygga ut
elproduktionskapaciteten utöver 135 TWh, vilket är långt över det elspecifika
behovet. Enligt de mest sannolika bedömningarna kommer den
specifika elanvändningen år 2010 att klart understig 100 TWh. EK 81
beräknar denna elanvändning till ca 90 TWh. Detta innebär att 40 % av
elproduktionen måste placeras på värmemarknaden där i stället värmebehovet
bör fyllas med annan värmeproduktion eller effektivare energianvändning.
Föredraganden förefaller här vara ett offer för kraftindustrins strävan
att skapa låsningar som försvårar eller förhindrar en avveckling av
kärnkraften.

Elsystemets sårbarhet

Ett viktigt skäl för att undvika en hög andel elvärme är den ökade
sårbarhet och de krav på investeringar i effektutbyggnader som detta innebär
eftersom elsystemet måste dimensioneras efter den högsta belastningen.
Detta gäller såväl produktion som distribution.

I början på 1970-talet hade vi en ganska jämn belastning av vårt elsystem
sett som månadsmedeltal. Detta har drastiskt förändrats genom att alltmer
elström används för uppvärmning. Vårt elsystem har blivit mycket köldkänsligt.
Bifogade diagram visar utvecklingen under tio år och den speciellt höga
energianvändningen i januari 1985 (se bilaga).

Det är självklart så att såväl produktions- som distributionsanläggningar
får ett sämre utnyttjande genom denna ojämna belastning, samtidigt som
riskerna för att någon svag länk skall brista ökar dramatiskt.

Mot. 1984/85:2878

Lika självklart är det den ökade elvärmen som är orsaken till detta. Det
kan då synas ologiskt att den elström som säljs för uppvärmningsändamål har
i genomsnitt ett lägre pris än vanlig hushållsström som visar en betydligt
jämnare användning över året. Först senaste åren har kraftbolagen börjat
tillämpa en i någon mån kostnadsanpassad taxa. Fortfarande subventioneras
dock värmeabonnenterna under höglasttid. Kraftbolagens intresse att öka
elanvändningen och den konkurrens som finns på värmemarknaden är
orsaken till denna omfördelning av kostnader mellan olika elabonnenter.
Detta ger en icke önskvärd styreffekt och kommer att ytterligare öka de
totala kostnaderna för elanvändningen och göra vårt elsystem än mer
köldkänsligt.

Avkopplingsbara eller avbrytbara elleveranser har ur belastningssynpunkt
fördelar och är egentligen enda sättet att finna en rimlig avsättning för vår
överdimensionerade basproduktion av el. Resultatet blir dock att t. ex.
biobränslen har att konkurrera med elproduktionens rörliga kostnader,
samtidigt som leverantörerna av biobränslen utöver behovet att täcka hela
produktionskostnaden ofta har utvecklingskostnader som måste täckas.
Detta innebär konkurrens på mycket olika villkor och det kommer att
försvåra och försena övergången till ett energisystem i huvudsak baserat på
inhemska och fönybara energislag som riksdagen enhälligt beslutat om.

Det är knappast rimligt att staten med skattefrihet stimulerar en försening
av det energisystem som riksdagen helt enigt beslutat skall införas så snabbt
som möjligt.

Det är mot denna bakgrund som centern föreslå att skattefrihet endast
skall beviljas för avkopplingsbara elleveranser där biobränsle inte är ett
realistiskt alternativ och för elpannor med en effekt på minst 3 MW. Detta
förslag stämmer helt med de uttalanden som energiministern gjort gång efter
annan ”att el inte skall tillåtas att konkurrera ut inhemska bränslen”.

För att stimulera elvärmeabonnenterna att i högre grad ha egen
reserveffekt för uppvärmning vid kall väderlek bör eltaxan i högre grad
gynna detta. På så sätt kan vi undvika en ökad sårbarhet i vårt elsystem och få
ett mer flexibelt energisystem som inte lika hårt binder oss till en hög
elanvändning.

Av samma skäl måste hushållningskraven för installation av enbart
elvärme omgående skärpas väsentligt, vilket vi ovan krävt.

Eldistribution

Investeringar i de storskaliga elproduktionsanläggningarna som exempelvis
kärnkraftverken har också inneburit krav på en omfattande ombyggnad
av distributionsnätet. Under kommande budgetår kommer investeringar i
storkraftnätet att minska beroende på att de stora ledningsarbetena för att
ansluta Oskarshamn 3 och Forsmark 3 färdigställs under 1985.

Investeringarna i storskaliga elproduktionsanläggningar tvingar således

Mot. 1984/85:2878

fram elvärme, en kraftig utbyggnad av distributionsnätet och därmed en
större konsumtion. När sedan investeringarna i distributions- och konsumtionsled
är genomförda används detta ofta för krav på nya stora elproduktionsanläggningar.
Felaktiga investeringar föder i sin tur onödiga och
felaktiga investeringar.

Den ökade sårbarheten i detta system belyses av den driftsstörning som
ägde rum den s. k. svarta tisdagen den 27 december 1983. Med en
omfattande elvärmeanvändning kommer stora krav att ställas på distributionsnätets
överföringskapacitet om den ökande belastningen skall kunna
klaras med en tillfredsställande överföringsekonomi och för att klara
uppkommande störningar utan alltför många avbrott för de enskilda
abonnenterna.

Enligt vår uppfattning strider denna utveckling helt mot nödvändigheten
av en effektiv energianvändning. Det leder till energislöseri som resulterar i
en kraftig belastning på vår miljö och ekonomi, dessutom försvåras en
avveckling av kärnkraften. Enligt vår mening krävs därför en förutsättningslös
parlamentarisk utredning om hur det framtida eldistributionssystemet
skall utformas. Eldistributionssystemet måste utvecklas med utgångspunkt i
kraven på försörjningstrygghet och minskad sårbarhet, mindre användning
av el för uppvärmningsändamål i framtiden, förnyelsebara energikällor med
mer lokal elproduktion, ny teknik för reglering av distributionen etc.

Landsbygdens elförsörjning

Det är belysande att samtidigt som utbyggandet av storkraftnäten tillåts
kosta miljarder dras de ekonomiska resurserna för landsbygdens elektrifiering
ned. Enligt vår mening bör anslaget för kommande budgetår vara
oförändrat och utgå med 4 500 000 kr. Ökningen bör främst användas till
upprustning av befintliga men olönsamma nät. Utvecklingen har vidare
inneburit att det blivit allt svårare för lokala företag med distribution utanför
tätorterna att klara konkurrensen. Kostnaderna för elnäten i glesbygder,
andra jordbruksbygder och skärgården gör det nästan omöjligt för ett aldrig
så effektivt företag att hålla jämna steg med tätortsdistributionen vad bl. a.
avser strävanden att ge en säker elförsörjning och god lokal service.

En väg kan vara att ge företag med landsbygdsdistribution skattelättnader
beräknade efter ekvivalent ledningslängd samtidigt som skatten höjs något i
tätortsdistribution så att totala skatteintäkter förblir oförändrade. Statens
industriverk har bl. a. detaljerade uppgifter om eldistributörers ekvivalenta
ledningslängd, m. m. Vi föreslår att riksdagen begär att regeringen uppdrar
åt statens industriverk att pröva möjligheterna att skapa konkurrensneutralitet
mellan distributörer av el på landsbygden och i tätort enligt de
intentioner som ovan redovisats.

Mot. 1984/85:2878

Elpriset

Skatter och avgifter på energi uppgår för närvarande totalt till drygt 20
miljarder, varav skatten på elkraft utgör ca 4,3 miljarder 1984. Enligt vår
mening borde elskatten såväl som andra energiskatter och avgifter som
belastar olika energislag för skilda ändamål ha anpassats efter de energipolitiska
mål vi har och inte som nu har skett utnyttjats för rent fiskala ändamål
som manifesterats i den höjning som genomförts av innevarande riksmöte.

Den energipolitik som drivits fram av kärnkraftens anhängare har
inneburit att vi för närvarande har ett mycket stort elöverskott. Från
producenternas sida har bedrivits en aktiv marknadsföring som bl. a.
medfört en omfattande övergång till elvärme. Omfattande investeringar i
stora elproduktionsanläggningar har genomförts, vilka måste förräntas med
intäkter från en ökande elförsäljning.

Det är emellertid enligt vår mening orimligt, ur de enskilda konsumenternas
synpunkt, att statsmakterna först initierar en omfattande elproduktion
som måste pressas ut på värmemarknaden och därefter höjer skatten av
fiskala skäl.

Råd för långsiktiga elanvändnings- och elproduktionsfrågor

Från centerpartiets sida motsätter vi oss inte att det föreslagna rådet bör
tillsättas. Vi förutsätter att rådet får en så bred sammansättning som
möjligt.

Vi vill dock påtala att många av de frågor som rådet inbjuds att behandla är
sådana som borde ha lagts fast i den föreliggande propositionen såsom
exempelvis avvecklingsplanen för kärnkraften. Rådet får inte bli ett organ
som används som alibi för att förhala att nödvändiga beslut tas.

VII:7 Storstädernas värmeförsörjning

I samband med 1981 års energipolitiska beslut presenterades tre alternativa
lösningar av storstädernas värmeförsörjning. Dessa alternativ var värmeöverföring
från Forsmark 3, näraliggande koleldade kraftvärmeverk samt
ett alternativ med stora eldrivna värmepumpar.

Centerpartiet förespråkade alternativet med stora värmepumpar och
utvecklingen har även här givit oss rätt. Av den nu föreliggande propositionen
framgår att inom Stockholmsområdet har fattats beslut om att uppföra
305 MW värmepumpar. Hetvattentunneln från Forsmark har helt avförts och
alternativet med koleldade kraftvärmeverk har mött betydande motstånd av
bl. a. miljöskäl.

Den satsning som centerpartiet förespråkade 1981 förhånades av motståndarna.
Dessa värmepumpar har nu förutsättningar att bli betydande
exportartiklar för svenska företag. Man kan inte undgå att ställa frågan om

Mot. 1984/85:2878

hur den då betecknade ”svenska” lösningen med hetvattentunnel från
Forsmark skulle ha kunnat bli någon exportframgång. Hur många hetvattentunnlar
hade vi kunnat exportera? Hur många koleldade anläggningar
med 1981 års teknik hade passat på den internationella marknaden? Det kan i
efterhand konstateras att framsyntheten hos dem som förespråkade dessa
alternativ inte var särskilt god.

VIII Energiforskning

Det energiforskningsprogram som fastlagts 1984 innebär en ambitionssänkning
i jämförelse med 1978 och 1981 års energiforskningsprogram. I
motion 1983/84:2615 kritiserade vi neddragningen av energiforskningsprogrammet
och redovisade vårt förslag som innebar att det totalt borde satsas
1600 milj. kr. under treårsperioden jämfört med propositionens 1200
miljoner.

De avgifter som tas ut för att täcka kostnaderna i energiforskningsprogrammet
är också avsevärt större än de medel som anvisas. För kommande
budgetår kan t. ex. intäkterna beräknas till i storleksordningen 600-700 milj.
kr. Det skall jämföras med föreslagen anvisning för det kommande
budgetåret på drygt 400 milj. kr.

Vi underströk i motionen att gällande energipolitiska beslut innebär att
energisystemet inom några decennier huvudsakligen skall baseras på
utnyttjande av förnybara och miljövänliga energislag samt en effektivare
energianvändning. Det kräver enligt vår mening fortsatta kraftfulla insatser
på energiforskningsområdet. Vi uttalade vår besvikelse över att föredragande
statsråd anslöt sig till den negativa inställning till en samlad och långsiktig
energiforskning som statens energiverk huvudsakligen ensamt gett uttryck
för. Vi anser därför att riksdagen hos regeringen bör begära förslag i
samband med årets kompletteringsproposition om en ökad satsning på
energiforskning i enlighet med de riktlinjer som vi redovisade i motion
1983/84:2615. Vi vill även i detta sammanhang erinra om att i en särskild
motion krävts att några medel inte bör anvisas för fusionsforskning med
hänsyn till att kärnkraft enligt vår mening endast övergångsvis skall utnyttjas
i det svenska energiförsörjningssystemet.

IX Ekonomi

Sammantaget innebär de förslag som redovisats i motionen minskade
anslagsäskanden på ca 900 milj. kr., varav närmare 800 milj. kr. avser
ersättning för försenad idrifttagning av kärnkraftsreaktorer och äskade
anslag för förberedelser av generatorbyte i Ringhals 2. Skärpta regler för
avkopplingsbar el och höjd kolskatt kan bedömas ge ökade skatteintäkter i
storleksordningen 450 milj. kr.

Mot. 1984/85:2878

Förstärkningarna av energisparstödet i bostäder, investeringsstödet till
anläggningar eldade med inhemska bränslen och insatserna för att främja
solvärme och vindkraft innebär därmed ingen ökad belastning på budgeten.
Sammantaget blir budgetförstärkningen ca 1 miljard.

X Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställs - i anledning av
proposition 1984/85:120 angående riktlinjer för energipolitiken

1. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad som i motionen anförs om

a. strategi - och riktlinjer - för det framtida energisystemets
utformning,

b. riktlinjer för stöd för energiinvesteringar,

c. den framtida energianvändningen,

d. insatserna för att ersätta importerade energislag,

e. energihushållning och effektivare energianvändning inom
industrin, transportområdet och bebyggelsen,

f. om skärpta krav för installation av direktverkande el,

g. energibeskattningens utformning,

h. användning av tvingande regler och detaljinriktad planering i
syfte att nå uppsatta energipolitiska mål,

i. riktlinjer för vattenkraftens utbyggnad,

j. angående kapitalbelastningen vid byggande av små vattenkraftverk,

k. vindkraftsprogrammets fortsatta inriktning,

1. riktlinjer för kolanvändningen,
m. förvaringen av andra länders utbrända kärnbränsle,
n. myndighetsorganisationen i anslutning till hanteringen av det
utbrända kärnbränslet,
o. introduktion av alternativa drivmedel,
p. tillsättande av en parlamentarisk utredning om möjligheterna
att använda etanol som drivmedel,

q. mottryckskraft, elsystemets sårbarhet och systemet för
eldistribution,

r. inriktningen av stödet till värmepumpar,

2. att riksdagen beslutar om en avvecklingsplan och hos regeringen
begär förslag om en preciserad avvecklingsplan för kärnkraften
utifrån de riktlinjer som redovisas i motionen,

3. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag
innebärande att till anslaget Bidrag till energibesparande
åtgärder i bostadsbeståndet m. m. anvisas ytterligare 300 milj.
kr.,

Mot. 1984/85:2878

4. att riksdagen beslutar dels att införa de skärpta krav för
direktverkande el som förordas i motionen, dels att hos
regeringen begära att utredningen om konkurrensförhållandena
mellan el och inhemska bränslen (ELIN) får i uppdrag att
utvärdera gällande regler för krav på installation av direktverkande
el samt lägga förslag om ytterligare skärpta krav,

5. att riksdagen beslutar att som sin mening uttala att Ammeråns
överledning ej förs till planen för vattenkraftsutbyggnad och att
Hårkan förs ur planen i enlighet med vad som förordas i
motionen,

6. att riksdagen beslutar att med avslag på proposition 1984/85:120
i denna del som sin mening ge regeringen till känna att några
förstudier av utbyggnad av orörda älvar ej skall ske,

7. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära initiativ
syftande till att statliga verk och myndigheter, landsting och
kommuner aktivt prövar lösningar för sin energiförsörjning
som tar sikte på att bygga upp en väl fungerande marknad för
inhemska bränslen i enlighet med vad som förordas i motionen,

8. att riksdagen beslutar att stöd till investeringar i förbränningsanläggningar,
eldade med inhemska fasta bränslen, skall utgå
med 15 % av investeringskostnaderna,

9. att riksdagen beslutar att skattebefrielsen för s. k. avkopplingsbar
el begränsas i enlighet med vad som förordas i motionen,

10. att riksdagen beslutar att investeringsstöd till solvärmeanläggningar
enligt nu gällande regler skall utgå t. o. m. budgetåret
1987/88,

11. att riksdagen beslutar att stöd till forsknings- och utvecklingsinsatser
inom solvärmeområdet skall utgå i enlighet med vad
som förordas i motionen,

12. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära en plan för
återtagande av icke upparbetat avfall,

13. att riksdagen beslutar att som sin mening uttala att den
kommunala vetorätten skall gälla anläggningar i hela kärnbränslecykeln
med dess olika led i enlighet med vad som anförs i
motionen,

14. att riksdagen beslutar att hos regeringen hemställa att avgifter
enligt lagen om finansiering av utgifter för använt kärnbränsle
sätts till 2,1 öre/kWh,

15. att riksdagen beslutar avslå proposition 1984/85:120 i den del
som avser ersättning för försenad idrifttagning av kärnreaktorer
för budgetåret 1985/86 om 685 000 000 kr.,

Mot. 1984/85:2878

16. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära konkreta
initiativ för att minska miljöproblemen vid förbränning av avfall
i enlighet med vad som förordas i motionen,

17. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad som i motionen anförs om riktlinjer och stöd för
flexibla och till låga driftstemperaturer anpassade fjärrvärmenät
och injustering av fastighetsanknutna värmesystem,

18. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära att en utredning
skall tillsättas med uppgift att belysa eldistributionssystemets
utformning i framtiden,

19. att riksdagen beslutar att till Främjande av landsbygdens
elektrifiering för budgetåret 1985/86 anvisa ett i förhållande till
proposition 1984/85:120 med 2 000 000 kr. förhöjt reservationsanslag
om 4 500 000 kr.,

20. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära att statens
industriverk får i uppdrag att utreda möjligheten att ge
eldistributörer på landsbygden bättre ekonomiska förutsättningar
i enlighet med de riktlinjer som förordas i motionen,

21. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag om
ytterligare resurser till energiforskning i enlighet med vad som
förordas i motionen,

22. att riksdagen beslutar att till Statens vattenfallsverk: Kraftstationer
m. m. för budgetåret 1985/86 i förhållande till regeringens
förslag anvisa ett med 95 000 000 kr. minskat reservationsanslag
om 2 358 000 000 kr.,

23. att riksdagen beslutar att skatten på naturgas sätts till 205
kr./l 000 m3 och som sin mening ger regeringen till känna vad
som anförs om naturgasens framtida användning,

24. att riksdagen beslutar att skatten på kol sätts till 275 kr./ton
kol,

25. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag om
skärpta miljökrav för eldning av kol i enlighet med vad som
förordas i motionen,

26. att riksdagen med avslag på proposition 1984/85:120 i denna del
beslutar dels att 20 milj. kr. reserveras för bränslemiljöfonden
för investeringar i förbättrad reningsteknik i samband med
kolanvändning, dels beslutar att för Vissa åtgärder för omställning
av energisystemet för budgetåret 1985/86 anvisa ett
reservationsanslag om 200 000 000 kr.,

27. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag om
reviderad lagstiftning om kärnteknisk verksamhet som anförs i
motionen.

Mot. 1984/85:2878

Stockholm i mars 1985

THORBJÖRN FÄLLDIN (c)

OLOF JOHANSSON (c)

RUNE GUSTAVSSON (c)

ANDERS DAHLGREN (c)

TAGE SUNDKVIST (c)

NILS G. ÅSLING (c)

ARNE FRANSSON (c)

GUNILLA ANDRÉ (c)

GUNNAR BJÖRK (c)
i Gävle

KARIN SÖDER (c)

BERTIL JONASSON (c)

KARL BOO (c)

EINAR LARSSON (c)

GUNNEL JONÄNG (c)

KJELL A. MATTSSON (c)
BERTIL FISKESJÖ (c)

BRITTA HAMMARBACKEN (c)

Mot. 1984/85:2878

Bilaga

TWh

- Elanvändning januari 1985 14,5 TWh

TWh

■I Oljekondens + gasturbiner
; • jJ Mottryck
Kärnkraft
J Vattenkraft

Produktion av elkraft 1973

Vattenkraft

Krankraft

Mottryck

Oljekondens + gasturbiner

Produktion inom landet
Nettoimport export
Summa tillförsel

l-l

TWh	%
59,9	76,8
2,0	2,6
6,3	8,1
9,0	11,5
77,2	99,0
+ 0,8	1,0
78,0 I I	100,0 I I

| Oljekondens + gasturbiner
I Mottryck
' Kärnkraft
Vattenkraft

'A tis?: .

Produktion av elkraft 1983

Jan Fab Mara Apr Maj Jun Jul Aug Sep Okt Nov Dec

	TWh	%
Vattenkraft	62,8	56,6
Kärnkraft	39.1	35,3
Mottryck	3,7	3.3
Oljekondens+gasturbiner	0,3	0,3
Produktion inom landet	105,9	95,5
Nettoimport/export	+5,0	4,5
Summa tillförsel Milit	110,9 I	100.0 I \|
Mar Apr Maj Jun Jul Aug	Sep Okt	Nov Dec

Elanvändning
Juli 1973 5,2 TWh

Juli 1983 5,5 " +5,7%

Jan 1973 7,2 "

Jan 1985 14,5 " +100%

minab/gotab Stockholm 1985 82442