Rättssäkerheten (Motion 1985/86:Ju606 Bengt Westerberg m. fl. (fp))

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1985/86:Ju606

Bengt Westerberg m. fl. (fp)
Rättssäkerheten

Rättssäkerhetens grunder

En av de viktigaste principerna i det liberala frihetsarvet är rättssäkerheten.
Utifrån demokratiska synpunkter är rättssäkerheten nödvändig eftersom
den är garantin för den politiska friheten.

Rättsäkerhetens ideal innefattar tanken att administrativa beslut skall
fattas i enlighet med förut fastslagna rättsregler.

Myndigheterna fullgör inte sina uppgifter för sin egen skull utan skall följa
den av folkrepresentationen antagna lagen. Deras makt över medborgarna
är fastställd och begränsad av lagens regler.

I rättssäkerhetens idé ligger att reglerna skall ha en sådan fasthet och
klarhet att medborgarna kan förutse konsekvenserna av sina handlingar, att
de kan känna till var gränsen går mellan tillåtet och förbjudet och att de klart
vet vilka sanktionerna är om lagens bestämmelser överträds. Medborgarna
måste också ha garantier för att av riksdagen stiftade lagar verkligen följs
såväl av regeringen och olika förvaltningsorgan när de utfärdar föreskrifter
och direktiv som av myndigheter i deras maktutövning i det enskilda fallet.

I Sverige upplevs inte längre denna viktiga frihetsgaranti som självklar. I
dag känner många människor osäkerhet och ängslan, de vet inte var
gränserna mellan tillåtet och förbjudet går och lagarna upplevs som
kautschukartade.

I rättsstatens natur ligger att lagar och regler gäller lika för alla. Börd,
samhällsställning och ekonomiska förutsättningar skall inte påverka den
enskilde medborgarens förutsättningar att tillvarata sina intressen. Men
rättssäkerheten i ett utvecklat samhälle som vårt måste också innebära att
myndigheterna aktivt medverkar till att enskilda medborgare kan bevaka och
skydda sina intressen. Särskilt gäller detta personer som i olika avseenden
kan ha svårt att hävda sig: lågutbildade, handikappade, invandrare och
liknande grupper som ofta har svårt att föra sin egen talan. Men det gäller
också människor som har blivit utsatta för brott i skilda avseenden, offren
som drabbas av vardagsbrottsligheten.

För ett socialliberalt parti är det en självklarhet att samhällets medansvar
för dessa grupper också innefattar ett aktivt skydd för deras rättssäkerhet.
För en enskild människa kan rättssäkerheten handla om att bli korrekt
bemött i telefon hos en myndighet eller att polisen gör en brottsplatsundersökning.
Motsatsvis kan en känsla av rättsosäkerhet uppstå när man vid
kontakt med en myndighet blir skickad från handläggare till handläggare

1 * Riksdagen 1985/86. 3 sami. NrJu604-606

utan att få svar på sina frågor eller när polisen inte hinner med vardagsbrotten.

Rättssäkerheten måste innebära att myndigheterna ständigt arbetar med
insikten att de är till för allmänheten och inte tvärtom. Statens ambitioner att
beivra brott och att kontrollera efterföljden av lagar kan inte få leda till att
personer, mot vilka det inte riktas någon misstanke om oegentligheter, blir
föremål för långtgående kontrollåtgärder.

Regeringsformen med dess allmänna målbestämmelser, målsättningsstadganden
och dess rättighetskapitel och normgivningsregler ger uttryck för den
”rättssäkerhetsnivå” som konstitutionellt har garanterats dem som lever i
Sverige. Således gäller enligt 1 kap. 2 § att den offentliga makten skall utövas
med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans
frihet och värdighet. Likaså skall det allmänna tillförsäkra män och kvinnor
lika rättigheter samt värna den enskildes privatliv och familjeliv. Enligt 1
kap. 9 § skall domstolar, förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör
uppgifter inom den offentliga förvaltningen i sin verksamhet beakta allas
likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet.

Andra kapitlet i regeringsformen innehåller regler om de grundläggande
fri- och rättigheterna. Här stadgas skydd för yttrandefrihet, informationsfrihet,
mötesfrihet etc. Riksdagen kan besluta om undantag i särskild ordning
beträffande flertalet rättigheter. Sådana undantag, som bl. a. gäller rätten att
göra kroppsvisitation, husrannsakan och liknande, får bara göras för att
”tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen
får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till de ändamål
som har föranlett den och ej heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot
mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar” (2 kap.
12 § andra stycket).

Många lagar innebär begränsningar av den enskildes fri- och rättigheter.
Frihetsberövande som påföljd av brott inskränker t. ex. det skydd mot
frihetsberövande som tillförsäkras medborgarna i regeringsformen.

Det ovillkorliga förbudet mot dödsstraff och kroppsstraff ( 2 kap. 4 och
5 §§) kan inte begränsas. Vidare råder ett ovillkorligt förbud mot straff eller
annan brottspåföljd för gärning som icke var belagd med brottspåföljd när
den förövades (2 kap. 10 §). Ovillkorligt är även att varje medborgare
vilkens egendom tagits i anspråk genom expropriation skall vara tillförsäkrad
ersättning för förlusten enligt grunder som bestäms i lag (2 kap. 18 §).

Reglerna i regeringsformen utgör rättssäkerhetens hörnstenar. Därutöver
finns ytterligare skydd i den europeiska konventionen om skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som Sverige
förbundit sig att iaktta. Den skyddsregeln går på vissa punkter längre än
regeringsformen, t. ex. beträffande äganderätten. Även i Europarådssystemet
finns plats för undantag. Böter och andra ekonomiska påföljder
begränsar t. ex. den okränkbara rätten till egendom som fastslås i artikel 1 i
det första tilläggsprotokollet till Europarådskonventionen som Sverige har
ratificerat.

Regeringsformens förbud mot retroaktiv strafflagstiftning återkommer i
brottsbalken och brukar i straffrättslig doktrin betecknas som ett utslag av
legalitetsprincipen. Det centrala i denna princip är kravet på förutsebarhet.

Mot. 1985/86

Ju606

Lagar och regler skall vara så precisa och begripliga att konsekvenser i form
av straffpåföljder kan förutses.

En annan central princip för att tillgodose rättssäkerheten är att straff bara
skall drabba den som kunnat rätta sig efter lagen (konformitetsprincipen).
Häri ligger också ett krav på att skuld eller ansvar skall kunna konstateras,
vilket avspeglar sig i reglerna om uppsåt och oaktsamhet som förutsättningar
för straffansvar, liksom reglerna om särbehandling i straffrättsligt hänseende
av underåriga och psykiskt avvikande lagöverträdare.

Längre bort från kärnan i rättssäkerhetsbegreppet - men fortfarande inom
ramen för vad som brukar hänföras dit - är kravet att strafflag skall vara
utformad så att gärningen och påföljden står i proportion till varandra
(proportionalitetsprincipen). En viktig faktor vid ”viktningen” av en gärning
är naturligtvis vilka skadeverkningar som den kan visa sig medföra. Vidare
kan nämnas principen att lika fall skall behandlas lika (ekvivalensprincipen).
För strafflagstiftningens del medför detta krav närmast att lagen måste ge
förutsättningar för en likformighet i rättstillämpningen.

När det gäller utformningen av normerna för den rättsliga processen
medför rättssäkerhetshänsyn att krav ställs i ett antal olika hänseenden.
Sålunda skall brottsmålsprocessen vara ackusatorisk - inte inkvisitorisk - den
skall vara öppen/offentlig, bevisbördan skall ligga hos åklagaren och
avgörandet skall kunna kontrolleras till sin riktighet genom regler om
omprövning i högre instanser. Dessa principer ligger till grund för vår
rättegångsbalk och kommer delvis till uttryck i överordnade normer.
Offentlighetsprincipen fastslås i regeringsformen, reglerna om bevisbördans
placering finns uttryckt i Europarådskonventionen. ”Envar som blivit
anklagad för brottslig gärning skall betraktas som oskyldig tills hans skuld
lagligen fastställts.” Rättegångsbalken tillförsäkrar också den misstänkte/
tilltalade rätt att få del av det material på vilket åtalet grundas; kommunikationsprincipen
brukar nämnas som ytterligare en viktig rättssäkerhetsgaranti.

Hotad rättssäkerhet

I ett demokratiskt samhälle är det inte möjligt att förändra lagar och regler i
stora steg. Det skulle påverka många människors levnadsförhållanden och
framkalla högljudda protester. Förändringar sker därför gradvis, i små steg.
Detta är rimligt för att ge människor möjlighet att anpassa sig till nya
spelregler. Men i de små stegen kan det också ligga en fara. Genom sådana
beslut kan samhällsutvecklingen nästan omärkligt länkas in i banor som den
stora majoriteten egentligen inte önskat beträda. På det rättsliga området
kan det börja med att man gör undantag från viktiga principer för att komma
åt en liten grupp, t. ex. personer som misstänks för mycket grov brottslighet.
Ett avsteg från fastlagda principer följs emellertid i nästa skede av fler. Den
direkt berörda kretsen vidgas och den indirekt berörda blir ännu större. I
extremfallet skall alla kontrolleras för att syndarna skall hittas, alla är
misstänkta tills de bevisat sin oskuld. Ett sådant samhälle blir outhärdligt att
leva i. Problemet är att när undantagen från principerna görs är det i förstone
ofta få berörda och protesterna uteblir. När utvidgningen sker kan man

Mot. 1985/86

Ju606

hänvisa till redan gjorda undantag. Vi blir offer för ”de små stegens tyranni”.
Därför är det nödvändigt att vara uppmärksam på de första stegen, de första
avvikelserna från de grundläggande rättssäkerhetsprinciperna. Redan när de
stegen tas är rättssäkerheten hotad.

Nedan ges en rad exempel hur dylika ”små steg” har tagits. En fortsättning
i denna riktning kan komma att bli ödesdiger för rättssamhället.

Sedan socialdemokraterna 1982 övertog regeringsansvaret har en rad
förslag lagts fram, i propositioner eller utredningsbetänkanden, som enligt
vår mening strider mot de grundläggande rättssäkerhetsprinciper vi tidigare
redovisat. Låt oss ge några exempel.

Många av de mest uppseendeväckande förslagen har kommit från den s. k.
eko-kommissionen. För att kommissionen över huvud taget skulle kunna
hävda att dess lagförslag tillgodosåg kraven på rättssäkerhet var den tvungen
att formulera en ny definition på rättssäkerhet: ”Att en skyldig får gå fri och
på det viset kan vålla ytterligare skada kan vara lika olyckligt som att en
oskyldig blir dömd” (SOU 1984:85 s. 131). Denna sats är något av ett
justitiemord på rättssäkerheten. Det skall sägas att regeringen inte i någon
proposition instämt i denna tolkning. Men - och det är anmärkningsvärt med
hänsyn till den uppmärksamhet uttalandet fått - inte heller har regeringen
uttryckligen tagit avstånd från eko-kommissionens synsätt.

Begreppet rättssäkerhet och vikten av hänsynstagande till de traditionella
rättssäkerhetskraven också när det gäller åtgärder mot den ekonomiska
brottsligheten har emellertid diskuterats i samband med att riksdagen under
våren 1985 lade fast riktlinjer för arbetet på detta område (JuU 1984/85:28 s.
25 f.). Och det kan sägas att justitieministern i årets budgetproposition (prop.
1985/86:100 bil. 4 s. 20) ställer sig bakom den enighet som i detta hänseende
uppnåddes i riksdagen förra våren.

Vad som sagts gör det emellertid inte mindre angeläget att framhålla att
folkpartiet sett sig tvunget att avvisa flera av regeringens propositioner med
hänsyn till att vi inte ansett att dessa tillgodosett kravet på förutsebarhet.
Lagarnas utformning har varit så oklar att de som har haft att rätta sig efter
dem inte med säkerhet har kunnat förutse vilka handlingar som lagstiftaren
har avsett att kriminalisera.

Exempel på sådana förslag är: propositionen om bulvanförhållanden
(1984/85:111), propositionen om kontroll av rådgivare (1983/84:90), propositionen
om företagsbot (1985/86:23), propositionen om fortsatt giltighet av
lagen mot skatteflykt (1984/85:29).

Vi har likaså avvisat ett antal förslag med hänvisning till att vi ansett dessa
strida mot principen om likhet inför lagen.

Exempel på sådana förslag är: propositionen om utvidgade möjligheter att
underlåta att väcka åtal (1984/85:2), propositionen om nya regler för
preskription av skattebrott (1984/85:47), propositionen om införande av
eko-domstolar (1984/85:178) och förslaget att inskränka möjligheten till
överprövning av åtal (1984/85:100, bil. 4 s. 56).

Kegermgen nar vidare presenterat förslag som innebär inskränkningar i
den enskildes äganderätt och där tveksamhet råder om dessa är förenliga
med grundlagen. De främsta exemplen på detta är propositionerna om det
fria handredskapsfisket (1984/85:107) och ny plan- och bygglag (1985/86:1).
Folkpartiet har yrkat avslag på båda propositionerna.

Mot. 1985/86

Ju606

Straff- och skattelagstiftningen i framtiden

Utöver de konkreta exempel på lagändringar och förslag som hotar
rättssäkerheten som vi här givit vill vi kort beröra några allmänna uttalanden
från regeringshåll, och då framför allt från justitieministern, om hur
socialdemokraterna tänker sig den offentliga maktutövningen i Sverige i
framtiden. Flera sådana uttalanden ger nämligen anledning till oro för hur en
godtagbar rättssäkerhetsnivå skall kunna upprätthållas på framför allt straffoch
skattelagstiftningens områden.

Vid en verksledningskonferens i Malmö den 24 januari 1985 utvecklade
justitieministern sina tankar om utformningen av straffbestämmelser. Innebörden
är att den teknik som traditionellt använts vid utformningen av
straffbestämmelser i vårt land borde ersättas med en ny. Hittills har kravet på
förutsebarhet inneburit att lagarna varit förhållandevis detaljerade. Den
tillämpande myndighetens beslutsutrymme har därmed begränsats. Nu ville
justitieministern i stället att lagens ”anda” skall ge ledning för dem som har
att tillämpa lagen. Justitieministern menade att man med generalklausultekniken
undviker många nackdelar och att allmänt hållen lagstiftning som
tillämpas insiktsfullt och följsamt är att föredra framför detaljregler. ”Vi
skall”, fortsatte han i ett frågesvar i riksdagen den 25 mars 1985, ”minska
regelmassan genom att ersätta detaljregler med allmänna regler. Vi skall ge
utrymme för att i det enskilda fallet handla efter sunt förnuft och med
inlevelse i enskilda människors förhållanden.”

Justitieministerns inställning kan förefalla human. Den är också självklar
att tillämpa på många områden inom den offentliga maktutövningen. Men
inom framför allt straff- och skattelagstiftningen kan sådana synpunkter
innebära att vårt traditionella värn för den enskilde mot övergrepp från det
allmänna avfärdas som obehövligt! Justitieministern säger sig ha förtroende
för domstolar och myndigheter, domare och ämbetsmän. Han vet, säger han,
att de på det hela taget är kunniga, kloka och naturligtvis rättskaffens och
hederliga (riksdagsdebatten den 25 mars 1985). De som tar upp grundläggande
rättssäkerhetsfrågor betraktar - enligt justitieministerns sätt att se - stat
och kommun i skepnad av domstolar, förvaltning, domare och ämbetsmän
som den enskildes motpart, motståndare och fiende. För justitieministern är
det ”viktigt att vi gemensamt i demokratiska beslut har valt att ge domstolar
och förvaltning förtroende att lösa vissa konflikter och att det regelmässigt
sker för att skydda människor och grupper av människor som är svaga och
som har det svårt att göra sig gällande”.

Vi anser att detta resonemang kan leda till oönskade konsekvenser.
Politisk skönskrivning får ersätta klarögd realism. Att låta åklagaren,
domaren och förvaltningstjänstemannen avgöra t. ex. frågan om åtalsunderlåtelse
eller ett skatteärende främst efter ”sunt förnuft och med inlevelse i
enskilda människors förhållanden” är att utlämna dem till påtryckningar från
allehanda håll. Risken för godtycke är uppenbar, risken för misstankar om
godtycke likaså.

På strafflagskrivningens område leder det nya tänkesättet till luddiga
lagregler, som saknar den förutsebarhet som är ett rättssäkerhetens minimikrav.
Inom förvaltningen leder inställningen till godtycke och minskade

Mot. 1985/86

Ju606

möjligheter för den enskilde att hävda sin rätt. När justitieministern i
riksdagsdebatten säger att det inte är någon större skillnad för den enskilde
om han får villkorlig dom vid domstol eller åtalsunderlåtelse av åklagare har
han säkert inte den allmänna opinionen bakom sig. Det betyder oerhört
mycket för den enskilde om han blir ställd inför domstol - även om det sedan
utmynnar i en villkorlig dom - eller om han slipper undan med åtalsunderlåtelse.

Vi får, för att sammanfatta, inte blunda för små, till synes mindre
betydelsefulla, avsteg från rättssäkerhetsnormerna i lagstiftning och myndighetsutövning.
Sammantagna blir de enskilda övertrampen en tendens;
tendensen leder till systemförändring.

Samhällets skyldighet att värna individen

Det finns hos många människor en känsla av otrygghet, en rädsla för att man
själv eller ens anhöriga skall bli utsatta för brott. Många fruktar att de skall
finna sina hem vandaliserade eller genomsökta efter inbrott. Att drabbas av
detta innebär för många en grov integritetskränkning. Deras skyddade sfär,
hemmet, har blivit kränkt, besudlad. Många upplever vidare en fruktan för
att drabbas av fysiskt våld. En rädsla för att bli misshandlad, sparkad och
slagen, när man rör sig ute ”på gator och torg”.

Vi vill inte tynga denna motion med statistik om brottsutvecklingen när det
gäller förmögenhetsbrott och våldsbrott. Det är tillräckligt att konstatera att
antalet anmälda inbrott fortsätter att öka samtidigt som uppklaringsprocenten
för dessa brott sjunker. För närvarande uppgår den inte till mer än 12 %,
dvs. endast ungefär en av tio inbrottsstölder klaras upp. Även för våldsbrotten
är utvecklingen alarmerande. De senaste tio åren har de anmälda
våldsbrotten ökat med över 40 %. Misshandeln är ofta oprovocerad, själva
våldstillfället är första gången då offret har kontakt med gärningsmannen.
Ibland är misshandeln föranledd av att gärningsmannen vill tillgripa pengar
från offret men ofta verkar våldet utövas för ”nöjes skull”.

Ett rättssamhälle bygger bl. a. på principen att staten skall värna medborgarnas
liv och egendom. I den västerländska kulturen har staten haft denna
skyldighet alltsedan statsbildningarnas uppkomst.

För att medborgarnas rättsmoral skall upprätthållas måste de vara
garanterade att rättsväsendet beivrar den vardagsbrottslighet som de kan bli
utsatta för. När polisen efter ett lägenhetsinbrott inte har resurser att göra
brottsplatsundersökning riskerar detta att leda till att den som blir utsatt för
brottet tappar tilltron till rättsväsendets intresse av att brottet utreds och det
stulna återskaffas. När människor, särskilt äldre, inte vågar röra sig ute av
rädsla att bli rånade eller misshandlade leder detta till en känsla av osäkerhet
och fruktan som inte hör hemma i ett demokratiskt samhälle. När den som
har blivit bestulen, rånad eller misshandlad upplever att den som blir fälld för
ett brott slipper påföljd eller bara får en lindrig sådan sprider sig lätt en
uppfattning att det är ”gratis” att begå brott. Tron på samhället som garant
för skyddet av liv och egendom riskerar att svikta.

Mot. 1985/86

Ju606

Stärk rättssäkerheten

Vi lämnar i det följande förslag till konkreta åtgärder för att stärka
rättssäkerheten.

Lagstiftningstakten

En utgångspunkt i vårt rättssystem är som nämnts skyldigheten att känna till
gällande rättsregler. I praktiken är det emellertid länge sedan det fanns
någon rimlig chans för enskilda att känna till innehållet i den totala mängden
lagar och författningar.

Inom vissa ramar accepterar medborgarna att de drabbas av regler vilkas
existens de inte känt till. Delegationen av normgivningsmakten har dock
inneburit en fortgående maktförskjutning från de politiska organen till de
administrativa. Riksdagen fattar beslut om lagregler av en viss allmän
inriktning och överlämnar till regeringen och myndigheter att utfärda de
egentliga föreskrifterna. Det förekommer att riksdagsledamöter när de
konfronteras med konsekvenserna av de beslut de varit med att fatta blir
överraskade över hur fullmakten att ge regler utnyttjas av regeringen och
myndigheterna. Den socialdemokratiska regeringens förord för lagstiftning
genom generalklausuler bäddar för fler sådana överraskningar.

Ser man det som angeläget att den enskilde kommer till sin rätt så snabbt
och enkelt som möjligt fordras att myndigheterna har klara regler att följa.
Konsekvensen blir alltså att man bör skärpa kraven på den materiella
lagstiftningens utformning. Genom att användningen av ramlagar sålunda
minskar blir också behovet av verkställighetsföreskrifter mindre. Ett lugnare
lagstiftningstempo är också eftersträvansvärt för alla, såväl enskilda som
myndigheter.

Vi vill i detta sammanhang påpeka att vi inte menar att alla s. k. ramlagar är
av ondo - det finns områden där en alltför detaljrik lagstiftning lätt skulle
kunna leda till onödig byråkrati utan att för den skull garantera den enskilde
större rättssäkerhet. Det gäller emellertid att vara ytterst observant i frågan
om en ramlag kan tillåtas eller om den kan medföra fara för rättssäkerheten.

Enligt förvaltningslagen, skall en myndighets beslut enligt huvudregeln
innehålla de skäl som bestämt utgången. Denna viktiga regel, som blev lag
först genom förvaltningslagen, är naturligtvis främst tillkommen för att en
sökande eller klagande skall förstå vilka motiv myndigheten haft för beslutet.
Det bör också indirekt hjälpa den enskilde att avgöra om det kan vara idé att
överklaga ett beslut och det är av betydelse för handläggningstakten att
överinstansen snabbt kan se hur underinstansen resonerat. Med hänsyn till
de många och varierande typer av myndigheter som skall tillämpa lagregeln
blir naturligtvis praxis i fråga om motiveringens utförlighet och klarhet
mycket varierande. Det är också en fråga om enskilda tjänstemäns språkbruk
och ambitioner, något som vi inte kan lagstifta om. Men däremot anser vi att
det borde vara en självklarhet i en rättsstat att ett myndighetsbeslut som ju
alltid till sist måste grundas på en lagbestämmelse också innehåller en
hänvisning till just den eller de lagparagrafer som väglett den beslutande
myndigheten. Så är det tyvärr inte alltid i dag. Som vi nämnt inledningsvis

Mot. 1985/86

Ju606

måste vi acceptera att enskilda inte kan känna till hela lagstiftningen. Men
det minsta han eller hon kan begära är då att i det skriftliga beslutet få besked
inte bara om motiven i det enskilda fallet utan också om den lagregel som är
tillämplig. Av hävd och senare på grund av författningsbestämmelser har
domstolarna alltid i domen angivit tillämpliga lagrum. Vi anser det är hög tid
att införa en liknande praxis i alla förvaltningsmyndigheters beslut.

Regeringen har aviserat en proposition om en ny förvaltningslag så snart
som den 31 januari detta år. Vi kommer i samband med behandlingen av
denna proposition att återkomma med ett yrkande i denna fråga.

Åtalsunderlåtelse

Efter en proposition från regeringen (1984/85:2) har åklagarnas möjligheter
att underlåta att väcka åtal utvidgats. Lagändringarna innebär att åtalsunderlåtelse
kan ges när det kan antas att påföljden vid åtal skulle bli villkorlig
dom. Även i andra avseenden har möjligheterna för att ge åtalsunderlåtelse
utökats. Åklagarna har getts möjligheter att göra en friare bedömning än
tidigare. Den absoluta åtalsplikten, dvs. skyldigheten för åklagare att åtala
när något brott uppdagats, innebär en rättssäkerhetsgaranti för allmänheten
och en trygghet för åklagarna. Genom att vara ålagda absolut åtalsplikt
behöver åklagarna inte försätta sig i situationer där det kan riktas misstanke
mot dem för att fatta beslut om åtalsunderlåtelse utifrån ovidkommande
hänsynstaganden, t. ex. deras intresse att i vissa situationer minska sin
arbetsbörda.

För den allmänna laglydnaden är det demoraliserande när samhället till
synes inte reagerar mot vissa typer av brott som anses vara ”bagatellbrott”.
För att undvika att medborgarna ”tar lagen i egna händer”, exempelvis
genom att bilda medborgargarden, krävs att allmänheten tilltror polis och
åklagare intresse av och resurser för att beivra brott mot den enskilde och
hans egendom. De nya reglerna beror på regeringens starka prioritering av
bekämpandet av den ekonomiska brottsligheten och narkotikabrottsligheten.
Som vi kommer att utveckla nedan delar vi denna ambition. En sådan
prioritering får emellertid inte ske på ”bekostnad” av bekämpandet av andra
brott. Riksdagen bör därför med ändring av sitt tidigare beslut återgå till de
regler beträffande åtalsunderlåtelse som gällde före den 1 juli 1985.

Skattelagstiftningen

Från rättssäkerhetssynpunkt är det ytterst otillfredsställande att många
människor är oförmögna att beräkna eller kontrollera sin skatt. Skattebetalarna
blir på så sätt utlämnade till skattemyndigheterna. Svårigheterna att
förstå skattereglerna leder också lätt till att personer utan uppsåt bryter mot
reglerna. Särskilt av småföretagare, konstnärer, lantbrukare eller andra
kategorier av skattskyldiga som inte har vanliga tjänsteinkomster krävs ofta
ett stort mått av kunskaper för att de skall undvika att begå fel mot
skattereglerna. Alternativt tvingas de köpa redovisnings- eller deklarationstjänster
till betydande kostnader.

Det är av hänsyn till både rättssäkerheten och effektiviteten i vårt

Mot. 1985/86

Ju606

ekonomiska system angeläget att vårt skatte- och uppbördssystem förenklas.

De exempel på övergrepp mot rättssäkerheten som är de kanske vanligast
förekommande i debatten är hämtade från olika skatte- och uppbördssammanhang.

Därvid har existensen och tillämpningen av ett antal lagar kommit i fokus.
Dessa är främst betalningssäkringslagen och bevissäkringslagen samt lagen
mot skatteflykt (generalklausulen).

I en annan motion till detta riksmöte behandlar vi bl.a. bevissäkringslagen
och betalningssäkringslagen och yrkar att ersättning för processkostnad i
taxeringsprocessen skall utgå om en enskild vinner målet.

Riksdagens socialistiska majoritet beslöt hösten 1985 att lagen mot
skatteflykt skall förlängas att gälla ytterligare tre år. Mot detta beslut
reserverade sig de tre borgerliga partierna. Bakgrunden till avslagsyrkandet
var såväl den tveksamhet från rättssäkerhetssynpunkt som finns beträffande
lagen som det förhållandet att lagen över huvud taget knappast har
tillämpats. Dessa invändningar kvarstår självfallet fortfarande. Lagen mot
skatteflykt bör därför upphävas.

Retroaktiv skattelagstiftning

Skyddet mot retroaktiv lagstiftning, som från början gällde endast strafflag,
utvidgades 1979 med ett förbud mot retroaktiv lag om skatt eller statlig avgift
(RF 2:10 andra stycket). Som huvudregel slås fast att skatt eller statlig avgift
inte får tas ut i vidare mån än som följer av föreskrift som gällde när den
omständigheten inträffade som utlöste skatt- och avgiftsskyldigheten. Riksdagen
får göra undantag härifrån om särskilda skäl påkallar det. Huruvida
sådana skäl föreligger är undandraget de rättstillämpande myndigheternas
prövning. Retroaktiviteten får likväl inte sträcka sig längre än till den
tidpunkt då ett förslag från regeringen eller ett riksdagsutskott lämnats till
riksdagen. Regeln tillkom, i likhet med de andra förstärkningar som
genomfördes 1979, genom kompromiss mellan riksdagspartierna (utom
vpk).

Den socialdemokratiska regeringen som tillträdde 1982 har emellertid
varit alltför villig att åberopa särskilda skäl. Den extra vinstdelningsskatten
och den tillfälliga förmögenhetsskatten har införts under former som har
karaktär av retroaktiv lagstiftning. Då riksdagen t. ex. i december 1984 beslöt
om nya regler avseende förmögenhetstaxeringen för inkomståret 1984 var
det i praktiken fråga om retroaktivitet.

Det är av yttersta vikt att grundlagen är helt entydig. Vad som avses vara
tillåtna undantag från förbudet mot retroaktiv lagstiftning måste klarläggas
och lagtexten preciseras.

Omvänd generalklausul

Lojaliteten mot skattesystemet kan i längden upprätthållas endast om
medborgarna upplever sig förnuftigt och rättvist behandlade. För detta krävs
en balans i bedömningen av vad som är till fördel för medborgaren och för
staten. Generella bedömningsnormer som enbart gynnar staten leder
ofelbart till bristande lojalitet och tilltro till systemet.

Mot. 1985/86

Ju606

Det finns därför, med vårt nuvarande skattesystems komplexitet, starka
skäl för att införa en omvänd generalklausul. En sådan bör förhindra att
skattskyldiga av myndigheterna behandlas på ett sätt som inte kan anses stå i
överensstämmelse med intentionerna bakom en viss lagstiftning, exempelvis
åläggs en icke avsedd beskattning. Denna omvända generalklausul är således
en positiv lag.

Klarare regler för socialavgifter

Det ankommer på riksförsäkringsverket att debitera arbetsgivaravgifter.
Med tanke på att arbetsgivar/arbetstagarbegreppet tolkas på olika sätt inom
olika lagstiftningsområden kan stora olägenheter uppstå. Det gäller särskilt
när en enskild person anlitas för hushållsarbete eller för reparationer eller
liknande och blir att betrakta ibland som anställd av den som givit uppdraget,
ibland som egen företagare med skyldighet att betala egenavgifter. Snickaren
Hjortberg är ett exempel som upprört många. För att undvika nuvarande
problem bör begreppen arbetsgivare resp. arbetstagare få en enhetlig
definition, i vart fall i skatte- och avgiftslagstiftningen.

Socialavgiftsutredningen (Ds S 1985:1) har i stället föreslagit att ett
”företagarkort” skall införas för fysiska personer. Den som är registrerad för
B-skatt och momsredovisning skall automatiskt registreras som företagare
och betala egenavgifter. Därmed skulle envar kunna kontrollera om den han
anlitar är företagare eller ej.

Därigenom är huvudproblemet dock inte alls löst. Arbetstagarbegreppet
tolkas av domstol, oavsett företagarkortet. Personer som inte känner till att
begreppet arbetsgivare på skatte- och socialförsäkringsområdet är mer
omfattande än enligt vanligt språkbruk kan lätt göra misstag. Inte heller
gäller företagarkortet juridiska personers anställda eller medhjälpare. För
att råda bot på detta föreslår utredningen en ”nödutgång”, nämligen att
eftergift av arbetsgivaravgiften skall kunna ges till den som varken insåg eller
slutligen borde ha insett att han var att betrakta som arbetsgivare.

Om förslaget genomförs blir det lagkomplex om socialavgifter, som redan i
dag är alldeles för invecklat och svåröverkomligt, ännu mera otillgängligt
utan att det grundläggande felet botas. Enligt folkpartiets mening krävs en
enhetlig definition av arbetstagar- och arbetsgivarbegreppen. I avvaktan
härpå bör den i föregående punkten föreslagna omvända generalklausulen
kunna användas i flagranta fall.

Eko-brottslighet

Sorn tidigare framgått har vi utifrån principiella synpunkter varit kritiska till
en del av de vägar som regeringen har valt för att bekämpa den ekonomiska
brottsligheten. Vi vill understryka att vår tveksamhet naturligtvis inte gäller
det uppsatta målet att bekämpa ekonomisk brottslighet men väl en del av de
medel som föreslagits.

Vi är inte beredda acceptera att man inför en särskild rättsordning för
ekonomiska brott lika litet som för någon annan typ av brottslighet. Centrala
principer i vår rättsordning, som t. ex. bevisvärderingsregler, regler om

Mot. 1985/86

Ju606

preskriptionstider, processuella tvångsmedel, rättshjälp etc., måste vara
desamma oavsett om en person är misstänkt för ekonomiska brott eller andra
brott. Samhällets reaktion på brott skall i stället komma till uttryck genom
den påföljd som bestäms.

Det är nästan intill omöjligt att beräkna den ekonomiska brottslighetens
omfattning. Regeringen har i sin proposition med riktlinjer för det framtida
arbetet mot ekonomisk brottslighet gjort en grov uppskattning av skattebortfallet
och kommit fram till ett belopp om 11-14 miljarder kronor. Detta är
inte bara en grov gissning utan denna bygger också på ett enligt vår mening
ologiskt resonemang. Mycket av den verksamhet som faller inom den
ekonomiska brottsligheten skulle självfallet aldrig bedrivas på ”hederliga
villkor”. De som bedriver den skulle inte anse den lönsam. Skulle tillräckliga
kontrollåtgärder kunna sättas in på att lagföra alla som exempelvis brister i
sina skatteålägganden skulle resultatet inte bli att skatt motsvarande det
tidigare bortfallet därefter skulle komma in till staten. (Däremot skulle
förhoppningsvis den illegala verksamheten upphöra!)

Vi ställer oss mot den här bakgrunden tveksamma till att utifrån
hypotetiska beräkningar försöka leda i bevis hur stora belopp samhället
skulle ”tjäna” på att bekämpa ekonomisk brottslighet. Man kan inte heller
utifrån ett sådant vinstresonemang acceptera åtgärder mot denna brottslighet
vilka man av rättssäkerhetsskäl avvisar i andra sammanhang. Det finns så
mycket mindre skäl att frångå rättssäkerhetskraven på det sätt ekokommissionen
föreslagit som dessa förslag i obetydlig utsträckning skulle
effektivisera kampen mot eko-brottsligheten. Deras huvudsakliga effekt
skulle i stället bli en allvarlig urholkning av rättssäkerheten.

Det är angeläget att bekämpa ekonomisk brottslighet, men det måste ske
med andra medel. Redan under de icke-socialistiska regeringsåren vidtogs
ett stort antal åtgärder och satsades omfattande resurser i arbetet på att
beivra ekonomisk brottslighet. Det var under dessa år som polisens
eko-rotlar infördes och ett stort antal nya polistjänster inrättades. Bland de
lagändringar som gjordes i samma syfte kan nämnas lagen om näringsförbud i
samband med konkurs, ändringar i konkurslagen beträffande konkursförvaltningen,
regler för att rationalisera uppbördsförfarandet, regler om
ställföreträdares ansvar för arbetsgivaravgifter, ändring i tullagen m. fl.

Vad som nu framstår som mest angeläget är att fortsätta satsa på utbildning
av poliser, åklagare och domare.

Kontrollen av grundlagar

Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna är inte direkt
tillämplig för svenska domstolar och förvaltningsmyndigheter. Det har
förutsatts att konventionsbestämmelserna ändå beaktas vid utarbetandet av
svensk lag och att de överensstämmer med regeringsformens fri- och
rättighetsregler. Sverige har emellertid under senare år vid några tillfällen
fällts vid Europadomstolen för brott mot konventionen bl. a. vad avser
egendomsskyddet. Sverige har vid några tillfällen även tvingats ingå förlikning
för att undvika fällande dom i Europadomstolen. Det har i och med
detta uppkommit tveksamhet om den svenska rättsordningen uppfyller de

Mot. 1985/86

Ju606

krav som Europakonventionen ställer.

En slutsats som bl. a. kan dras av vissa av domstolens avgöranden är att
myndighetsavgöranden som rör ”civila rättigheter och skyldigheter” skall
kunna prövas av domstol. Enligt den svenska rättsordningen är det emellertid
för stora grupper av ärenden som torde falla inom det område som
Europakonventionen avser med civila rättigheter och skyldigheter endast
möjligt att få ett myndighetsbeslut överprövat av en överordnad förvaltningsmyndighet.
Ofta är ett centralt ämbetsverk eller regeringen slutinstans. Med
hänsyn till att det måste vara Sveriges ambition att följa ingångna konventionsåtaganden
framstår det som nödvändigt att en grundlig analys företas av
hur den svenska förvaltningslagstiftningen förhåller sig till konventionskraven.
Oavsett bedömningen av frågan om vilka krav Europakonventionen
ställer på domstolskontroll av förvaltningsbeslut kan det ifrågasättas om den
nuvarande ordningen är tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt. Ibland
hävdas det att det kan finnas intressegemenskap mellan myndigheter i olika
instanser och att den starka expansionen av förvaltningen under senare år
medfört att den rättsliga kompetensen hos myndigheterna tunnats ut. En
utökad möjlighet till domstolsprövning av förvaltningsbeslut skulle därför
kunna innebära en förstärkning av rättssäkerheten och är även av denna
anledning angelägen. Ett sådant system skulle innebära stora ändringar i
svensk förvaltningstradition men vi anser ändå mot bakgrund av det anförda
att regeringen bör låta utreda dessa frågor.

Det är då angeläget att närmare pröva förutsättningarna att införa en
möjlighet för enskilda att genom ”rättsbesvär” med mönster från kommunalbesvärsinstitutet
få ett besluts grundlagsenlighet prövad.

Justitieombudsmannainstitutionen

För moralen i samhället är det viktigt att den enskilde individen upplever att
också myndigheter kan kontrolleras och att enskilda tjästemän kan ställas till
svars, om de har begått fel. Det ankommer på justitieombudsmannen (JO)
att utöva tillsyn över tillämpningen i offentlig verksamhet av lagar och andra
författningar. JO-ämbetet intar därmed en central roll för kontrollen av
myndighetsutövningen.

Så sent som 1975 tillkom den nuvarande organisationen av JO-ämbetet
med fyra ombudsmän, varav en är administrativ chef. Varje JO fullgör sina
uppgifter självständigt. För närvarande kommer ca 3 800 klagomål årligen in
till JO. Ärendebalansen är besvärande. På grund av detta otillfredsställande
tillstånd tillsattes 1983 en utredning för att komma med förslag till förbättringar.
Utredningens betänkande (SOU 1985:26) har nyligen avlämnats. För
att rätta till problemen föreslås en återgång till ordningen med endast en av
riksdagen vald JO. Därmed torde dock varken avverkningen av ärendebalansen
underlättas eller ämbetet återfå sitt förlorade anseende.

Huvudorsaken till att JO av många numera uppfattas som en tandlös tiger
är i stället att söka i 1975 års ämbetsansvarsreform. Den innebär att det
straffrättsliga ansvar som åvilade tjänstemän för fel i tjänsten uttunnades.
Därmed begränsades JO:s möjligheter att med kraft ingripa. Reformen
grundades på intresset av att så långt möjligt samma arbetsrättsliga regler

Mot. 1985/86

Ju606

skulle gälla på den offentliga sektorn som på arbetsmarknaden i övrigt.

Förhållandena inom de olika arbetsmarknadssektorerna skiljer sig emellertid
på en avgörande punkt: de offentliganställda, var och en på sin nivå,
ingriper ofta i enskilda människors liv på ett sätt som saknar motsvarighet
inom den enskilda sektorn. Risk föreligger också för att känslan för det egna
personliga ansvaret alltmer tunnas ut med en brist på noggrannhet i
tjänsteutövningen som följd.

Det är därför angeläget att ytterligare förstärka JO:s roll. För att fylla
uppgiften bör JO vara utrustad med sådana sanktionsmedel som ger honom
möjlighet att ingripa mot allvarligare missförhållanden i all offentlig verksamhet.
Erfarenheten visar att JO i dag i praktiken ofta saknar denna
möjlighet. Det finns därför anledning att skärpa möjligheterna till sanktioner
mot tjänstemän i offentlig tjänst därvid JO bör ha samma befogenhet att
ingripa mot kommunalanställda tjänstemän som mot statligt anställda. I brist
på förslag från JO-utredningen måste denna fråga bli föremål för fortsatta
överväganden.

På sistone har uppmärksammats ett antal fall där kommunala församlingar
fattat olagliga beslut, och trots att dessa upphävts efter besvär senare trotsat
överinstansen. Någon möjlighet att ställa de kommunala förtroendemännen
till ansvar i sådana fall finns inte. Vi menar att det nu är nödvändigt att utreda
frågan om möjliga sanktioner i dessa fall.

En viktig del av den enskildes rättsskydd är möjligheten att få ersättning av
stat eller kommun för skada som den enskilde lidigt på grund av felaktig
myndighetsutövning.

I Sverige infördes ett allmänt skadeståndsansvar för stat och kommun i
början av 1970-talet, internationellt sett ovanligt sent, och då sedan saken
drivits från liberalt håll under många år. Tyvärr har emellertid skadeståndsansvaret
försetts med en rad inskränkningar. Det betyder att det allmänna i
praktiken går fritt från skyldighet att ersätta skador uppkomna genom
vårdslöshet vid myndighetsutövning i många situationer, där enskilda -1, ex.
företag - i jämförbara fall helt klart skulle vara skadeståndsskyldiga. JK, som
företräder staten i dessa fall, tillämpar dessutom en praxis som kännetecknas
av stor försiktighet både när det gäller att medge att skadeståndsskyldighet
föreligger och vid beräkningen av skadeståndens storlek.

Det är angeläget att reglerna ändras så att enskilda och företag, som lider
skada genom slarv och okunnighet från myndigheters sida får ett fullgott
skydd. Reglerna om skadeståndsansvar bör inte vara frikostigare mot det
allmänna än mot andra skadevållare. Reglerna bör snarare vara strängare
med hänsyn till att det rör sig om skador som uppkommer genom bristande
omsorg i samband med det offentligas maktutövning.

Rättshjälp

Rättshjälpens framtida utformning är av stor betydelse för enskilda människors
förutsättningar för att kunna hävda sina intressen inför myndigheter
och domstolar och därmed för rättssäkerheten. Det är en självklarhet i ett
rättssamhälle att alla oberoende av inkomst och förmögenhet skall ha lika
möjligheter att kunna tillvarata sina rättsliga intressen. Samtidigt är det

Mot. 1985/86

Ju606

uppenbart att staten genom rättshjälp inte kan medverka i alla de sammanhang
där enskilda personer kommer i kontakt med eller behöver hjälp av
rättsvårdande myndigheter. Det är en mycket grannlaga uppgift att finna den
avvägning som garanterar rättssäkerheten och samtidigt inte medför oacceptabla
kostnader för staten. Med tanke på att frågan om rättshjälp för
närvarande övervägs i departementet avstår vi nu från konkreta yrkanden.

Häktnings- och anhållningstider

Till de centrala rättssäkerhetsfrågorna hör reglerna om de processuella
tvångsmedlen, främst reglerna om anhållande och häktning. Europadomstolen
har i en dom fastslagit att Sverige inte uppfyller artikel 5:3 i den
europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna när
det gäller tidsfristerna för anhållande och häktning.

Häktningsutredningen presenterade i juni 1985 sitt betänkande med
förslag till bl. a. kortare frister mellan anhållan och häktning. Förslaget
innebar att det kommer att krävas att domstolarna har jourverksamhet under
icke arbetstid för att snabbt känna till häktningsfrågan. Detta förslag
överensstämmer med tidigare motionskrav från folkpartiet.

Det är från rättssäkerhetssynpunkt mycket angeläget att regeringen
snarast återkommer till riksdagen med förslag till ändrade regler om anhållan
och häktning vilka innebär förkortade frister i förhållande till vad som i dag
gäller.

Juristutbildning och juristkarriär

Rättssäkerheten måste bevakas inte bara när det gäller tillkomsten av nya
lagar utan också när det gäller tillämpningen av dem. Även i detta hänseende
finns det flera hot mot rättssäkerheten.

Arbetsbördan för poliser, åklagare och domstolar leder dels till ökade
risker för att brottsutredningar inte blir tillfredsställande gjorda, dels till
orimliga dröjsmål med målens avgörande och till minskad noggrannhet i
beslutsfattandet. Då belastningen på rättsväsendet är ojämn i geografiskt
hänseende riskerar rättstillämpningen över landet att brista i enhetlighet.
Tillgången på kvalificerade advokater är viktig liksom ett rättvist rättshjälpssystem.

Den starka tillväxten av och den ökade specialiseringen i det rättsliga
regelsystemet har kommit att ställa allt högre krav på juristerna och därmed
på juristutbildningen. Bristande resurser till utbildningen i dag kommer i
framtiden att resultera i illa rustade befattningshavare på viktiga poster som
åklagare, domare, advokater, förvaltningsjurister etc. För att rättssäkerheten
i domstolar och myndigheter skall kunna garanteras krävs det kompetenta
jurister. Detta förutsätter i sin tur en juristutbildning som håller hög
kvalitet. I vår motion om högskola och forskning har vi yrkat att anslaget till
juristutbildningen skall öka med 1 milj. kr. vilket motsvarar mellanskillnaden
mellan UHÄ:s förslag till kvalitetshöjande åtgärder och vad regeringen
anslagit.

Det har också höjts varnande röster från domarhåll angående effekterna

Mot. 1985/86

Ju606

av lönegapet mellan den offentliga och den privata arbetsmarknaden på
juristsidan. Gapet leder successivt till att en del av de mest kompetenta
juristerna väljer att gå till privata arbetsgivare vilket på sikt får till följd att
kvaliteten på bl. a. domarkåren sänks.

Konkurrensen om kvalificerad arbetskraft har på samma sätt som uppmärksammats
beträffande flygvapnets piloter och de tekniska högskolornas
lärare, också drabbat polisens och skattemyndigheternas kvalificerade
utredningspersonal av ekonomisk brottslighet. Det finns de som menar att
den tilltalade i vissa komplicerade skatteprocesser numera har tillgång till
mer kvalificerad experthjälp för sitt försvar än vad åklagarsidan kan ställa
upp med.

Enligt folkpartiets uppfattning måste offentliga arbetsgivare tillåta en
differentierad lönesättning i större utsträckning än vad som hittills varit
fallet. Rättssäkerheten kräver att domstolar, åklagare och poliser får
konkurrera om kvalificerade jurister och ekonomer på ungefär samma
villkor som andra arbetsgivare.

Strafftiderna

Utan att påföljderna formellt har ändrats har strafftiderna under en följd av
år minskat. Mer än var fjärde lagförd person får i dag stafföreläggande som
påföljd för stöld. Bestämmelser om strafföreläggande togs upp i proposition
1942:5, se t. ex. s. 118! 1984 dömdes 600 personer till böter för stöld medan
motsvarande siffra 1965 var 200. På samma sätt har antalet villkorliga domar
ökat, i dag får var tredje person som döms denna påföljd mot var nionde
1965. Också när det gäller fängelsestraffens längd går det att påvisa att
straffen för stöld/grov stöld blivit mildare. Andelen fängelsedömda som fått
två månader eller mindre har ökat från 11 % 1965 till 22 % 1977 och 25 % år
1984. Motsvarande utveckling kan konstateras också för andra typer av
förmögenhetsbrott. Av de 968 personer som 1984 dömdes för fängelse för
grov stöld där straffmaximum i dag är sex år erhöll endast tolv personer tider
över två år.

60 % av besluten om lagföring vid tillgreppsbrott fattas av åklagare genom
strafföreläggande eller åtalsunderlåtelse.

Den 1 juli 1983 genomfördes den av riksdagen beslutade s. k. halvtidsreformen.
Reformen innebar att alla personer som dömts till fängelse på
mellan två månader och två år friges villkorligt efter halva strafftiden.
Tidigare hade man normalt frigivits efter två tredjedelar av strafftiden.
Reformen innebar att ca 500 fängelsedömda släpptes omkring den 1 juli
1983.

Beräkningar gjorda av BRÅ (Brå 1985:2) visar att reformen på grund av de
frigivnas återfall i brott tillfört följande antal anmälda brott under andra
halvåret 1983: 1 200 grova stölder, 3 300 stölder, 300 bedrägerier och 160
misshandel/rån.

Den kraftiga ökningen av antalet brott har lett oss till uppfattningen att
samhället måste reagera mer målmedvetet särskilt på återfallsbrottsligheten.
Dessutom krävs kännbara reaktioner på brotten mot enskilda, både våldsbrotten
och förmögenhetsbrotten. Förutom att förbättra de brottsförebyggande
åtgärderna, där bekämpandet av narkotikan är en central uppgift, och

Mot.

Ju606

att åstadkomma förbättrad kriminalvård, bör därför straffet för förmögenhetsbrott
som riktas mot enskilda skärpas genom att stöld som riktas mot
enskild och som sker där någon har sin bostad, alltid betraktas som grov
stöld. Detta oavsett om stölden förövats mot någons permanenta bostad eller
mot fritidshus. Det är det faktum att någons integritetsskyddade sfär har
blivit kränkt som skall medföra att brottet rubriceras som grovt.

Den syn som vi här har gett till känna beträffande stölder bör komma till
direkt uttryck i lagtexten genom ett tillägg till nuvarande 8 kap. 4 § andra
stycket BrB. Paragrafen bör enligt vår mening ha följande lydelse:

Är brott som i 1 eller 3 §§ sägs att anse som grovt, skall för grov stöld dömas
till fängelse, lägst tre månader och högst fem år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det
avsett sak som någon bar på sig, om gärningsmannen varit försedd med
vapen, sprängämne eller annat dylikt hjälpmedel, om brottet förövats genom
inbrott i någons bostad, eller om gärningen eljest varit av särskilt farlig eller
hänsynslös art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar
skada.

Genom att hänföra bostadsinbrotten till grova stölder gör samhället en
markering av det angelägna i att brotten mot enskilda skall bedömas som
allvarliga brott.

Vidare bör en återgång ske till den tidigare ordningen med frigivning först
när två tredjedelar av straffet avtjänats. Om detta får som konsekvens att
antalet platser på kriminalvårdsanstalterna inte räcker bör nya anstalter
byggas. En ordning där tillgången på anstaltsplatser de facto bestämmer
strafftidernas längd är orimlig.

Brottsoffrens situation

Brottsoffrens reaktioner på brottet har tidigare i det närmaste nonchalerats.
Efter hand har dock vissa kategorier av brottsoffer, sexuellt utnyttjade eller
misshandlade barn och kvinnor, kommit att uppmärksammas och skilda
åtgärder har vidtagits för att stödja dessa individer.

Brottsoffer påverkas olika av brottet. Undersökningar visar att äldre
ensamstående kvinnor är den grupp som reagerar starkast medan yngre
sammanboende män blir minst påverkade. Reaktionerna och tänkesätten
efter brotten skiljer sig mellan offren men några reaktioner återfinns ofta: En
ökad känsla av otrygghet som tar sig uttryck i att den drabbade inte vill vara
ensam, inte vågar gå ut eller vill flytta från sin bostad. En rädsla för att bli
utsatt för nya brott, besvikelse över att inte ha fått hjälp av passiva vittnen,
funderingar över vem gärningsmannen var.

Personligt stöd och hjälp till brottsoffret är oftast den viktigaste insatsen,
och detta oavsett den ekonomiska skadans omfattning. Det är nödvändigt att
brottsoffret känner att polisen visar intresse för saken genom t. ex. snabb
personlig hjälp. Denna hjälp får ges inom ramen för den socialtjänst som
åvilar kommunerna. En modell är att skapa någon form av brottsofferjour
med en ”kärna” av socialtjänstemän ”omgivna” av frivilliga krafter från
hjälporganisationer, religiösa samfund eller andra intresserade och med
tillgång till expertis på skilda områden. Dessutom måste brottsoffret kunna

Mot. 1985/86

Ju606

erhålla rättslig hjälp vid rättegång och i andra rättsliga sammanhang.

Den ekonomiska gottgörelsen är inte oviktig för brottsoffret. Ett utdömt
skadestånd stannar dock i realiteten ofta på papperet eftersom gärningsmannen
inte sällan saknar ekonomiska tillgångar. Privata försäkringar eller
ersättning från brottsskadenämnden täcker inte alltid de ekonomiska
skadorna och sällan det personliga lidandet.

Av grundläggande betydelse slutligen är att det skapas en trygghetskänsla i
vårt samhälle så att den enskilda människan inte upplever sig som ett
potentiellt brottsoffer och - när brottet verkligen inträffat - som ”rättssamhällets
styvbarn” till följd av samhällets ointresse.

Enligt folkpartiets uppfattning har det hittills gjorts för litet för att hjälpa
brottsoffren. Vid en internationell jämförelse kan konstateras att brottsoffrens
situation i Sverige uppmärksammats i uppseendeväckande liten utsträckning.
Detta gäller inte minst i fråga om vetenskaplig forskning i ämnet
victimologi. Det behövs mera målmedvetna och samordnade insatser i detta
syfte framöver. De åtgärder som kan vidtas kan vara av praktisk karaktär,
men också sociala åtgärder och psykosociala insatser kan vara nödvändiga.
Vid sidan härav behövs också åtgärder för att stärka brottsoffrens ställning
som målsägande och i rättssystemet i allmänhet. Brottsförebyggande rådet
kartlägger för närvarande behoven på detta område och hur de kan tänkas bli
tillgodosedda. Så snart rådets rapport är klar bör regeringen vidta åtgärder
för att kunna presentera ett samlat åtgärdsprogram.

De kriminella - de avsidestagna

Vardagsbrottsligheten har alltid ett brottsoffer. Den som blir bestulen,
rånad, våldtagen eller misshandlad. Offren blir skadade, skrämda och far
illa.

Men också bakom brottslingen finns en människa. En som oftast tillhör
vad folkpartiet kallar ”det glömda Sverige”. Den kriminella som stjäl, rånar,
våldtar eller slår är nästan alltid svag i social mening. Utslagen av droger och
missbruk, föraktad av alla utom sin kriminella umgängeskrets, fylld av dåligt
självförtroende och ofta hatiskt inställd till den del av samhället mot vilket
brottet begås. De kriminella är avsidestagna.

Det är oacceptabelt att det finns tillgång till narkotika på fängelserna.
Förutom de fysiska skadeverkningarna som internerna utsätter sig för genom
ett missbruk tvingas de ofta skuldsätta sig för att få tag på knark. Enda
möjligheten att betala dessa skulder när de återfår friheten är att begå nya
brott. Drogmissbruket på fängelserna leder därmed till en kretsgång mellan
brott och nya straff.

Tillförseln av narkotika på fängelserna måste brytas. Intresset av detta är
så starkt att vi måste acceptera kontrollåtgärder både vad avser internerna
och besökare som i andra sammanhang upplevs som integritetskränkande.
Vi kommer aldrig att vinna kampen mot knarket i samhället om vi inte klarar
av att hålla fängelserna drogfria. Vi behandlar denna fråga närmare i vår
motion med förslag till åtgärder mot narkotikamissbruket.

När en intern lämnar fängelset är han eller hon en utsatt person. Många
gånger utan social förankring, missaktad, skuldsatt. Risken för återfall är

Mot. 1985/86

Ju606

därför mycket stor. För att förhindra detta och hjälpa vederbörande måste
samhället ställa upp med hjälp men samtidigt ställa krav. Beslutet att bryta
ett brottsligt beteende kan bara den enskilde själv fatta. Vad samhället kan
och måste göra är att skapa förutsättningar för att ett sådant beslut skall
kunna bli positivt och möjligt att förverkliga. För varje tidigare kriminell som
kan ”omvändas” gör samhället en stor ”vinst”.

Kriminalvården tycks ha halkat in i en ofruktbar slentrian. Ingen finner det
vara av intresse att föra en diskussion om vad som händer på detta område.
Samtidigt fortsätter brottsligheten att öka.

Folkpartiet vill medverka till att förbättra kriminalvården och ge ökat stöd
till internerna när de lämnar fängelserna. Vi tror att det behövs ett
nytänkande kring detta arbete. Fler krafter måste utnyttjas, ideella organisationer,
kyrkorna och privata initiativ måste ges möjlighet att i större
utsträckning än i dag vara med i arbetet för att förbättra eftervården och att
pressa tillbaka återfallsbrottsligheten. Som ett led i detta arbete bör en
försöksverksamhet med samhällstjänst prövas som ett alternativ till fängelsestraff.
Samhällstjänsten innebär att den kriminelle döms att utföra arbete
som i första hand tillhandahålls av kyrkliga och ideella organisationer.

Ekonomiska konsekvenser av våra förslag

Vi har i det föregående bl. a. yrkat att riksdagen skall besluta att återgå till de
regler beträffande åtalsunderlåtelse som gällde före den 1 juli 1985, att
straffet för stöld skall skärpas, att halvtidsfrigivningen skall avskaffas samt
framfört uppfattningen att rättsväsendet i större utsträckning än hittills måste
ägna resurserna åt vardagsbrottsligheten.

Som en konsekvens av dessa yrkanden har folkpartiet i en särskild motion
till detta riksmöte yrkat att anslagen till polisen, domstolsväsendet och
kriminalvården skall totalt öka med 20 milj. kr. i förhållande till regeringens
budgetförslag.

Hemställan

Med hänvisning till det ovan anförda hemställer vi

1. att riksdagen beslutar att med ändring av 20 kap. 7 § och 23 kap.
4 a § rättegångsbalken samt 1, 4 och 5 §§ i lagen med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare beträffande åtalsunderlåtelse
återgå till den ordning som gällde före den 1 juli 1985,

[2. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära en lag om
omvänd generalklausul i enlighet med vad sorn anförts i motionen,1]
[3. att riksdagen beslutar att lagen mot skatteflykt skall avskaffas,1]
[4. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära en översyn av
förbudet mot retroaktiv lag om skatt eller statlig avgift i enlighet med
vad som anförts i motionen,2]

Mot. 1985/86

Ju606

1 1985/86:Sk706

2 1985/86:K211

[5. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära ett förslag till
enhetlig definition av begreppen arbetsgivare och arbetstagare i
enlighet med vad som anförts i motionen,3]

6. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad vi i motionen anfört angående kampen mot ekonomisk brottslighet,

[7. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära en utredning
angående utökade möjligheter till domstolsprövning av förvaltningsbeslut
samt förutsättningarna att införa en möjlighet för enskilda att
föra rättsbesvär,2]

[8. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära en översyn av
reglerna om stats- och kommunaltjänstemäns straff- och disciplinansvar,2]

[9. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära en utredning av
möjligheterna att införa sanktioner mot ledamöter av beslutande
kommunala församlingar,2]

[10. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära ett förslag till
förbättrade möjligheter för enskilda att få ersättning av det allmänna
för skada som den enskilde lidit på grund av felaktig myndighetsutövning,4]

11. att riksdagen beslutar att 8 kap. 4 § brottsbalken skall ges den
lydelse vi förordat i motionen,

12. att riksdagen beslutar att med ändring av nuvarande regler
återgå till tidigare ordning med villkorlig frigivning från fängelse efter
två tredjedelar av strafftiden,

13. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära ett samlat
program i syfte att stärka brottsoffrens ställning,

14. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära ett förslag till
försöksverksamhet med samhällstjänst som alternativ till fängelsestraff.

Stockholm den 17 januari 1986
Bengt Westerberg (fp)

Ingemar Eliasson (fp) Kerstin Ekman (fp)

Karin Ahrland (fp) Birgit Friggebo (fp)

Björn Molin (fp) Jan-Erik Wikström (fp)

2 1985/86: K211

3 1985/86:Sf226

4 1985/86:L213

Mot. 1985/86

Ju606