Översyn av lagstiftningen för skydd av hotade växtoch djurarter

Motion 1986/87:Jo723 Lars Ernestam (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1986/87: Jo723

Lars Ernestam (fp)

Översyn av lagstiftningen för skydd av hotade växtoch
djurarter

Det svenska skogs- och jordbrukslandskapet omvandlas i snabb takt.
Omvandlingsprocessen leder generellt sett till ett mer enformigt och fattigt
landskap med färre biotoper och livsformer. Stora naturvärden har redan
gått till spillo i denna process. Fler står på tur. Ett stort antal växt- och
djurarter är på väg ut ur vår flora och fauna. Främst på grund av skogsbruket
hotas åtta ryggradsdjur, 175 ryggradslösa djur och 89 växter. Några av dessa
är globalt utrotningshotade. Ett mycket stort antal arter missgynnas av
skogsbruket och kommer i framtiden att främst vara hänvisade till ett fåtal
tillflyktsorter i skogslandskapet.

Arternas mångfald bör betraktas som en stor naturresurs. Det måste vara
ett viktigt mål för varje generation att till kommande generationer lämna
över en natur lika rik på livsformer som den man själv en gång fått överta. En
av de viktigaste uppgifterna för naturvården är därför att försöka motverka
utarmningen av naturen. Därvid finns huvudsakligen två handlingslinjer,
som endast i ringa utsträckning är utbytbara mot varandra och som därför
måste följas samtidigt.

1. Uppbyggnad av ett nät av skyddade områden med sådan omfattning,
spridning och representativitet att det kan tjäna som tillflyktsort för hotade
arter, referens för forskning och utbildning samt slutligen rekreations- och
upplevelsekälla för naturintresserade människor.

2. Påverkan av skogs- och jordbruket mot större hänsynstagande till miljön
och mer naturvårdsanpassade brukningsmetoder. Därvid är det självklart
viktigt att samhället inte med bidrag stöttar sådan verksamhet som hotar
värdefull natur.

Ett naturvårdsarbete efter dessa båda linjer hämmas dess värre av en
grundläggande brist i svensk naturvårds- och skogsvårdslagstiftning. Mellan
NVL:s skyddsformer och de allmänna naturvårdshänsynen i NVL och SVL
finns i dag ett mycket stort gap. Som exempel på konsekvenserna av detta gap
kan nämnas:

1. Det finns i dag ett stort antal smärre naturvårdsintressanta områden som
är för stora för att kunna skyddas med 21 § SVL och för små för att
naturreservat skall kunna bli aktuellt.

2. Det saknas möjligheter att av naturvårdsskäl stoppa från naturvårdssynpunkt
mycket negativa skogsbruksmetoder.

3. Utrotningshotade arter saknar ett verkningsfullt skydd.

Genom den ändring i ersättningsprinciperna som blir följden av PBL
vidgas gapet betydligt. Det står därmed klart att om skogsbrukets miljöpro

blem skall kunna motverkas så räcker inte ens en bra tillämpning av SVL och
ett stort antal nya naturreservat. Dessutom krävs väsentliga förändringar av
vår skogsvårds- och naturvårdslagstiftning. Tyvärr är det bråttom. Den
ekologiska och estetiska utarmningen av skogslandskapet rullar fram med
förfärande fart.

Naturvårdshänsynen i lagen är otillräckliga

Jord- och skogsbruk skall, liksom all annan mänsklig verksamhet, bedrivas
med vederbörlig hänsyn till naturen. Skogsbrukets naturvårdshänsyn regleras
med skogsvårdslagens 21 §. Innehållet i och tillämpningen av denna
paragraf är således av stor betydelse för naturvården i skogen. Dess
bestämmelser, som är uttryckta i de tillämpningsanvisningar som skogsstyrelsen
utarbetat, är dock vaga och kan inte kompensera de negativa
konsekvenser för naturvården som 1979 års skogsvårdslag innebär.

Ändrade ersättningsregler får stora negativa konsekvenser för
naturvården i skogen

Från den 1 juli 1987 kommer nya regler att gälla vid bedömningen av vad som
är avsevärd skada i pågående markanvändning. Den enhet till vilken skadan
relateras ändras då från brukningsenhet till berörd del av fastighet, dvs. det
enskilda hygget eller skogsbeståndet. Detta kommer i praktiken att innebära
att det blir betydligt svårare att i Sverige skydda mindre områden, exempelvis
områden som inte är större än mellan ett till tio hektar. Naturvårdsverket och
länsstyrelserna kan av naturliga skäl inte göra reservat av områden av den
storleksordningen i en situation när landets samlade naturvårdsadministration
knappt klarar att handlägga ca 30 naturreservat om året. Om alla dessa
småområden skulle skyddas som naturreservat så skulle detta innebära
tiotusentals små reservat. Av markägarna blir det med de nya reglerna
betydligt svårare att kräva att de undantar småområden från skogsbruk.
Detta även om markägaren är ett stort bolag som totalt sett tar mycket liten
hänsyn till naturen i sin verksamhet. Någon hänsyn kan inte längre tas till hur
markägarens hela skogsinnehav ser ut, dvs. hur mycket och hur stora
naturvärden som fortfarande finns kvar.

Skydd av hotade eller sällsynta arter

Den viktigaste åtgärden för skydd av sällsynta eller hotade arter är att
säkerställa deras biotyper. Många gånger innebär detta ett avsevärt försvårande
av pågående markanvändning vilket medför att markägaren är
ersättningsberättigad. Enda möjligheten är då att tillgripa något av NVL:s
skyddsinstitut, främst naturreservat. Som tidigare beskrivits avsätts av skilda
orsaker endast ett fåtal naturreservat varje år. Resurserna är så små och
problemen så stora att inte ens de värdefullaste områdena kan skyddas som
naturreservat inom överskådlig tid. Detta betyder att det i praktiken är svårt
att avsätta naturreservat enbart till skydd för en sällsynt eller hotad art. I
regel krävs stora samverkande naturvärden för att naturreservat skall

Mot. 1986/87

Jo723

8

komma i fråga. Därtill kommer att det är mycket svårt att med NVL:s hjälp
tillfälligt skydda en lokal som endast under några år är häckningslokal för en
hotad art. Några statliga medel för att skydda lokaler som inte omfattas av
något av NVL:s skyddsinstitut, t. ex. med nyttjanderättsavtal, finns inte.

Då inte naturreservat eller nationalpark kan bli aktuella återstår möjligheten
för länsstyrelsen att tillgripa naturvårdsområde eller samrådsplikt enligt
20 § NVL och slutligen de allmänna naturvårdshänsyn som för skogens
vidkommande är uttryckta i 21 § SVL. Gemensamt för dessa är att de inte får
innebära annat är marginella inskränkningar i pågående markanvändning.
Många arter är dock sällsynta eller hotade just därför att de har svårt att
samexistera med dagens skogs- och jordbruk. Lokalt är därför mer omfattande
inskränkningar i markanvändningen än vad som kan krävas med 21 § SVL
ofta av nöden.

Man kan således med fog hävda att det i dag föreligger ett stort gap emellan
å ena sidan NVL:s skyddsinstitut och å andra sidan de möjligheter till
biotopskydd som ges i NVL och SVL. Detta gap är en mycket försvårande
faktor i arbetet med att skydda hotade eller sällsynta arter. Med de nya
ersättningsregler som tidigare berörts kan gapet bli ödesdigert stort.

Så kräver exempelvis ett havsörnsbo 10—12 hektar skyddad skog och ett
revir för den akut utrotningshotade vitryggiga hackspetten 50-100 hektar,
där samtliga lövträd (2 000—10 000 stycken) lämnas vid alla skogsbruksåtgärder.
För att skydda våra mest hotade djur- och växtarter skulle vi behöva
något tusental skyddade småområden. Totalt sett skulle dessa inte omfatta så
stora arealer, men i dag är de inte möjliga att klara med nuvarande
lagstiftning och naturvårdsresurser.

Översyn av skogsvårdslagen och naturvårdslagen

Svenska naturskyddsföreningen har redovisat ett förslag till ny skogsvårdslag
och naturskyddslag. Folkpartiet har också i olika sammanhang framfört
behovet av en översyn av lagstiftningen. Kravet på översyn är inte enbart
kopplat till naturvårdshänsyn. Det finns också förenklingar som kan
genomföras för att uppnå rationella skogsbruk.

Hemställan

Skyddet för de hotade arterna är emellertid ännu ett skäl för en översyn av
lagstiftningen, och med hänvisning till ovanstående hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om översyn av skogsvårdslagen och naturvårdslagen
för skydd av hotade arter.

Stockholm den 21 januari 1987
Lars Emestam (fp)

Mot. 1986/87

Jo723

9