om valfrihet i boendet Mot. (Motion 1987/88:Bo211 av Carl Bildt m. fl. (m))

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:Bo211

U__J

av Carl Bildt m. fl. (m)

om valfrihet i boendet Mot.

1987/88
Bo211

1. Inledning

Utgångspunkter för moderat mark- och bostadspolitik är bostadskonsumenternas
valfrihet och respekten för den enskilda äganderätten. Ägande ger
personligt oberoende och frihet men kräver också ansvar. Spridning av
ägandet medför en spridning av makt. Den decentralisering som härigenom
skapas leder till en bättre maktbalans i samhället.

Demokrati förutsätter enskild äganderätt. Det är bl. a. därför Europarådets
konvention om de mänskliga fri- och rättigheterna innefattar skydd för
den enskilda äganderätten.

Många människor, även bland dem som i dag bor i hyresrätt vill äga sin
bostad. Därför vill vi införa ägarlägenheter och underlätta för hyresgäster
som så önskar att förvärva den lägenhet de bor i. All erfarenhet visar också
att enskilt ägande är den mest effektiva formen för förvaltning av bostäder.

Stat och kommun har ansvar för att hushåll med låg inkomst eller stor
försörjningsbörda har möjlighet att bo bra. Det är en viktig förutsättning för
att motverka sociala problem.

1.1 Socialistisk bostadspolitik

Bostadsområdet är den samhällssektor i Sverige där socialistisk regleringsoch
planhushållningspolitik är som mest utvecklad. Det är också en sektor
som kännetecknas av köer, bristande valfrihet, krångel och byråkrati, snabb
kostnadsökning och ensidig favorisering av kommunala bostadsföretag samt
de rikskooperativa företagen HSB och Riksbyggen. Den enskilda äganderätten
har urgröpts alltmer och den enskilde hyresgästens inflytande utövas av
Hyresgästernas riksförbund. Kommunerna har ett avgörande inflytande
över all byggverksamhet.

Genom sitt planmonopol bestämmer kommunerna var det skall byggas
inom kommunen. Bostadsförsörjningslagen ger därutöver kommunerna
mycket vida befogenheter i samband med bostadsbyggande. Kommunfullmäktige
antar årligen bostadsförsörjningsprogram. Dessa program anger hur
mycket kommunen anser skall byggas och var det skall ske. Dessutom
regleras fördelningen mellan hyres- och bostadsrätter resp. ägda småhus.
Många kommuner anger t. o. m. vilka byggherrar som skall bygga.

1 Riksdagen 1987/88. 3 sami. Nr Bo211

Markvillkoret, som infördes 1974, innebär att statliga lån för ny- och
ombyggnad endast beviljas om marken förvärvats från kommun eller
landstingskommun. Markvillkoret ger kommunerna möjlighet att styra mark
till de byggherrar som kommunen vill gynna. I det s. k. konkurrensvillkoret,
som infördes samtidigt med markvillkoret, har kommunerna ytterligare ett
styrinstrument. Det innebär att statliga bostadslån endast utgår om byggnadsarbetena
upphandlas genom anbud, vilket bl. a. innebär att en byggherre
inte själv kan bygga ett hus för egen förvaltning. Huset måste nämligen
upphandlas genom anbud från konkurrenterna på marknaden.

Kommunerna kan även utnyttja sin möjlighet till förköp genom att träda i
köparens ställe vid en fastighetsförsäljning.

I bostadsfinansieringsförordningen finns en rad bestämmelser som måste
uppfyllas för att lån och bidrag skall utgå. Färdigprojekterade områden kan
därför på denna grund bli föremål för omprojektering och överarbetning.
Sedan får ärendet gå igenom de byråkratiska kvarnarna ytterligare en gång.
Hur mycket denna hantering ökar kostnaderna i bostadsbyggandet är det
ingen som vet.

Den socialistiska bostadspolitiken präglas av hård detaljreglering och
styrning, stora subventioner och brist på valfrihet i boendet. Denna
utveckling har förstärkts sedan socialdemokraternas återkomst till regeringsmakten
genom en lång rad lagändringar och skattehöjningar.

1983 infördes hyreshusavgiften. Denna förändrades sedan till en fastighetsskatt,
vars tillämpningsområde därefter har utökats samtidigt som
skatten har höjts. Hyresgäster, bostadsrättsinnehavare, egnahemsägare och
andra fastighetsägare betalar 5,7 miljarder kronor i fastighetsskatt budgetåret
1987/88.

De hyresgäster som bor i kommunalägda hyreshus har fråntagits rätten till
företräde för ombildning till bostadsrätt vid försäljning av det hus de bor i.

1983 ändrade den socialistiska riksdagsmajoriteten tillståndslagen så att
HSB och Riksbyggen undantogs från förvärvstillstånd vid köp av fastighet.
Den av enskilda bostadsrättsföreningar bildade riksorganisationen Sveriges
bostadsrättsföreningars centralorganisation (SBC) undantogs emellertid
inte.

Denna favorisering av HSB och Riksbyggen utökades nyligen av samma
majoritet genom ett särskilt undantag när det gäller övertagande av statliga
lån vid fastighetsköp från de s. k. allmännyttiga företagen.

Hösten 1986 genomdrevs den nya plan- och bygglagen, vilken bl. a.
innebär kraftigt försämrad ersättning till den enskilde markägaren vid
intrång och begränsningar i markutnyttjandet samt tidsbegränsning i rätten
att bygga på sin mark inom planlagt område.

1.2 Moderat mark- och bostadspolitik i sammandrag

Grundläggande för moderat mark- och bostadspolitik är att vi vill genomdriva
en förändring från offentlig styrning till valfrihet för människorna. Många
människor önskar förändra sin bostadssituation. Det kan vara ungdomar
som vill flytta till en egen bostad eller barnfamiljer som vill ha en större
bostad. Det kan vara det äldre paret, vars barn har flyttat hemifrån, som vill
byta till en mindre och bekvämare bostad.

Mot. 1987/88

Bo211

Alla stöter på problem när de försöker förverkliga sina önskemål.
Ungdomar har svårt att över huvud taget finna en bostad som de har råd att
bo i, trots att deras krav ofta är lägre än äldre människors. Barnfamiljernas
möjligheter att få tag på en stor lägenhet i ett flerbostadshus eller ett eget
småhus är i stora delar av vårt land mycket små.

Bristen på rörlighet på bostadsmarknaden gör att efterfrågan överstiger
tillgången. Reglerna för realisationsvinstbeskattning samt gällande hyressättningssystem
är två faktorer som allvarligt försvårar rörligheten. De
människor som vill byta en bostadsrättslägenhet till en annan likvärdig
bostad på annan ort eller i ett annat område finner att realisationsvinstbeskattningen
starkt försvårar eller omöjliggör detta. Det äldre paret som vill
byta till en mindre bostad finner ofta att hyran skulle bli högre i den nya
bostaden än i den gamla och avstår därför från att flytta. Allt detta gör att
boendemönster permanentas samtidigt som priserna stiger. Även hyresrätter
i attraktiva områden får ett marknadsvärde, med en svart bostadsmarknad
som följd.

Valfriheten på den svenska bostadsmarknaden måste öka. Eftersom
nyproduktionen inte ensam kan bidra till att lösa människors bostadsproblem
är en större rörlighet en förutsättning för ökad valfrihet. Det befintliga
bostadsbeståndet kan då utnyttjas bättre i förhållande till människors
efterfrågan.

Ett stort antal bestämmelser, regler och normer måste upphöra eller
förändras för att den enskildes vilja skall kunna få större spelrum.

För att göra det lättare för dem som vill ha en egen bostad bör ett statligt
premierat bosparsystem införas. Vidare bör all den diskriminerande lagstiftningen
mot bostadsrätt, som socialdemokraterna infört under senare år,
avskaffas.

Gällande hyresförhandlingssystem måste reformeras. Hyresgästen skall
själv avgöra vem som skall förhandla för honom eller henne. Hyresmål skall
avgöras av allmän domstol, vilket innebär att hyresnämnd och bostadsdomstol
avskaffas.

Det statliga bostadslånesystemet innehåller ett finmaskigt nät av regleringsmekanismer.
För statliga lån ställs speciella krav på standard och
utformning. Därav följer att producenterna bygger på det sätt som ger
optimalt belåningsvärde. Detta är fel. Bostäders utformning, standard och
utrustning skall självfallet bygga på konsumenternas önskemål och inte på
vad som ger bästa belåningsvärde. Därför bör nuvarande bostadslånesystem
avvecklas och ersättas med ett enhetslånesystem, fritt från statlig styrning.

Byggandet i Sverige styrs vidare av Svensk byggnorm (SBN). Detta
regelverk, som omfattar över 500 textsidor, är för närvarande föremål för
omarbetning. Enligt vår uppfattning måste Svensk byggnorm bantas kraftigt
och nuvarande detaljreglering ersättas med tekniska funktionskrav och ett
fåtal bindande bestämmelser.

Genom en systematisk avreglering av bostadslånegivning och byggande
kan det nya plan- och bostadsverket minskas samtidigt som möjligheter att
avveckla länsbostadsnämnderna öppnas.

För att öka rörligheten på bostadsmarknaden måste reglerna för realisationsvinstbeskattning
ändras. Även bostadsrättshavare skall ha rätt till

Mot. 1987/88

Bo211

uppskov med beskattning av realisationsvinst. Denna rätt skall gälla oavsett
vilken boendeform man flyttar till eller från.

1990 års fastighetstaxering kommer att innebära kraftigt höjda taxeringsvärden
för småhus. För att inte helt orimliga skattekonsekvenser skall uppstå
för den enskilde småhusägaren måste skattesystemet reformeras och skatten
sänkas. Nuvarande progressivitet i schablonbeskattningen skall avskaffas.

Förköpslagen ger kommunerna en stark ställning gentemot fastighetsägarna.
Lagen innehåller ett stort antal grunder för kommunala förköp. Enligt
vår mening skall denna lag upphävas. Mark- och konkurrensvillkoren gör att
kommunerna får ett totalinflytande över var det skall byggas och av vem.
Villkoren bör avskaffas. Då kommer byggandet av bostäder att öka på ett
naturligt sätt. Efterfrågan kommer att styra utbudet.

Den nya plan- och bygglagen innebär en kraftig begränsning av den
enskildes rätt. Lagen bör ändras så att bl. a. översiktsplaner blir frivilliga,
systemet med genomförandetider avskaffas och full ersättning införs för
fastighetsägare som utsätts för intrång.

Nuvarande strandskyddsbestämmelser förhindrar ett angeläget strandnära
byggande i en stor del av vårt lands omfattande glesbygd. Nuvarande
generella förbud att bygga bör ersättas med skydd efter kommunala beslut.

Den förändring av mark- och bostadspolitiken som vi förordar syftar till att
öka möjligheten för alla att avgöra hur de själva vill bo samt att stärka
äganderätten och den enskilde medborgarens rättigheter i övrigt.

2 Valfrihet i boendet

2.1 Hyresrätt

För många människor är hyresrätten den mest attraktiva boendeformen.
Yngre personer som studerar på annan ort än hemorten, ännu inte har bildat
familj eller som just har påbörjat en yrkeskarriär, varken kan eller vill
normalt binda det kapital som fordras för en ägd bostad. Många, inte minst
äldre och ensamstående, föredrar den höga servicenivå som hyresrätten
innebär. All erfarenhet talar för att hyresrätten även i framtiden kommer att
spela en stor roll på bostadsmarknaden.

Trots att nästan hälften av alla bostäder i Sverige (43 %) är hyreslägenheter
är valfriheten för dem som önskar bo i hyresrätt begränsad. Det beror på
att den socialistiska regleringspolitiken satt marknaden ur spel. Den låga
rörligheten både inom och mellan de olika upplåtelseformerna drabbar
självfallet även dem som önskar bo med hyresrätt.

Enligt vår uppfattning måste konsumenternas egna värderingar få ökat
genomslag vid hyressättningen. Det stämmer exempelvis illa med konsumenternas
efterfrågan att en ocentralt belägen lägenhet oftast har samma eller
högre hyra än en liknande lägenhet i tätortens centrala del. För att
åstadkomma en förändring krävs att nuvarande s. k. bruksvärdessystem
reformeras. Eftersom åtgärder i denna riktning hittills visat sig omöjliga att
åstadkomma vid förhandlingar mellan fastighetsägare och hyresgäströrelsen
är det nödvändigt med en översyn av hyreslagen.

Underhålls- och vissa driftkostnader är de enda delarna av hyran som den

Mot. 1987/88

Bo211

enskilde hyresgästen i teorin kan påverka. I praktiken har han eller hon inte
något inflytande här heller.

Eget energisparande eller god vård av den egna lägenheten leder
exempelvis inte till lägre hyra i det enskilda fallet utan påverkar endast i bästa
fall hyran generellt. Bruksvärdessystemet samt gällande hyresförhandlingssystem
gör att hyresgästen inte själv kan påverka den hyra han skall betala.
Lagstiftningen är så utformad att hyresgästen är förhindrad att själv eller
genom valt ombud förhandla med fastighetsägaren om sin hyra m. m.

De allmännyttiga bostadsföretagen stipulerar regelmässigt i hyreskontraktet
att den enskilde hyresgästen godkänner en ordning som innebär att
hyresförhandlingar och motsvarande sköts av företaget och hyresgästföreningen
ansluten till Hyresgästernas riksförbund. Vill man ha lägenheten, och
ofta har man inget annat val, är det bara att godta villkoren. Gällande
regelsystem ger i praktiken hyresgästförening tillhörande Hyresgästernas
riksförbund monopol på att företräda den enskilde hyresgästen oavsett
vederbörandes egen uppfattning.

En omyndigförklaring som denna av ett lands hyresgäster torde vara unik i
västvärlden. Systemets orimlighet illustreras dessutom av att tre hyresgäster
av fyra inte vill vara medlemmar i dessa föreningar. Den dryga miljon
hyresgäster som således inte vill vara ansluten till denna s. k. rörelse tvingas
dock att varje månad via hyran betala en avgift till föreningarna.

Moderata samlingspartiet har under många år kritiserat gällande ordning.
Enligt vår uppfattning skall hyresförhandlingslagen ändras så att det är den
enskilde hyresgästen som har förhandlingsrätt gentemot värden. Denna rätt
kan hyresgästen efter eget önskemål överlåta på annan, exempelvis hyresgästförening
i det hus man bor i, annan större förening eller särskilt ombud.
Vidare skall systemet med uttaxering av förhandlingskostnader via hyran
från hyresgäster som inte är medlemmar i hyresgästförening avskaffas. Detta
gäller även de avgifter som hyresgästföreningen via hyresavin uttaxerar av
hyresgästerna för fritids- och boendeinflytandeverksamhet.

Hyresgäst kan klaga på hyresvillkor o.d. hos hyresnämnd och bostadsdomstol.
Dessa organ är partssammansatta, vilket innebär att ärendena
avgörs av utöver domaren en representant för fastighetsägarna och en för
Hyresgästernas riksförbund. Eftersom de bägge avtalsparterna naturligt nog
slår vakt om sin avtalsuppgörelse leder partssammansättningen till att den
enskilde har mycket små möjligheter att vinna sitt ärende. Enligt moderata
samlingspartiets uppfattning skall prövning inför domstol vara reell och
opartisk. Vi föreslår därför att hyresnämnd och bostadsdomstol avskaffas
och att ärendena överförs till allmän domstol.

Många bostadskonsumenter som skulle vilja bo i egen ägd lägenhet eller
bostadsrättslägenhet förfogar inte över den kapitalinsats som då är nödvändig.
För att göra det möjligt för fler människor än i dag att förverkliga sina
önskemål föreslår vi ett statligt premierat bostadssparande (se nedan).

En annan åtgärd med samma syfte vore införande av en ny form av
bostadsbyggande där den enskilde hyresgästen tecknar hyreskontrakt och
bor med denna upplåtelseform till dess han eller hon själv vill och har råd att
övergå till bostadsrätt. Fastigheten kan därigenom helt eller delvis så
småningom komma att övergå till bostadsrätt, men detta är känt vid

Mot. 1987/88

Bo211

1 * Riksdagen 1987188. 3 sami. Nr Bo211

byggstart och vid kontraktsskrivning. Det borde vidare vara möjligt att
konstruera reglerna så att en viss del av hyran får tillgodoräknas som
kontantinsats vid en övergång till bostadsrätt. Denna form av ”hyr-köp”
torde ha stora förutsättningar till framgång - inte minst bland unga
människor. För att ”hyr-köp”-altemativet skall kunna bli verklighet fordras
emellertid förändringar av det regelverk som i dag detaljstyr bostadsmarknaden.

2.2 Bostadsrätt

Bostadsrätten är en väl utvecklad boendeform. Andelen lägenheter med
bostadsrätt uppgår till 15 % av det totala bostadsbeståndet. Trots att
bostadsrätt är en boendeform som efterfrågas av många och trots att det finns
många producenter på bostadsrättsmarknaden motarbetas upplåtelseformen
av en rad kommuner i vårt land. Med stöd av bl. a. markvillkoret förvägras
ofta bostadsrättsproducerande företag möjligheten att bygga. De får helt
enkelt inte köpa någon mark. Det är dessutom vanligt att de enda företag
som tilldelas mark för bostadsrättsbebyggelse är de rikskooperativa företagen
HSB och Riksbyggen. Dessa företag bedriver i och för sig en förtjänstfull
verksamhet och deras bostäder är eftertraktade på marknaden. Genom att
de många olika enskilda bostadsrättsproducenterna utestängs försämras
emellertid konkurrensen och den kostnadsprocess denna för med sig - och
därmed konsumenternas valfrihet.

Det faktum att bostadsrätten är attraktiv för många beror på flera olika
faktorer. Att tillsammans med övriga medlemmar i bostadsrättsföreningen
äga en fastighet ger trygghet. Bostadsrättsinnehavaren ansvarar själv för
underhåll och den löpande skötseln av bostaden. Gemensamt svarar
medlemmarna för husets drifts- och kapitalkostnader. På så sätt kan det
enskilda hushållet påverka sina boendekostnader. Genom god omvårdnad,
sparsamhet och egna arbetsinsatser blir både drifts- och underhållskostnader
lägre i bostadsrätt än i hyresrätt.

Lagstiftningen skall enligt vår uppfattning reformeras så att alla de
människor som efterfrågar en bostadsrätt skall kunna förverkliga sina
önskemål. Det innebär, förutom att markvillkoret skall avskaffas, att all den
mot enskild bostadsrätt diskriminerande lagstiftning som socialdemokraterna
med stöd av kommunisterna genomdrivit under senare år skall avvecklas.
Exempel på sådan diskriminering är särbehandlingen av Sveriges bostadsrättsföreningars
centralorganisation (SBC) genom bl. a. tillståndslagen.

Moderata samlingspartiet anser att bostadsrätten fritt skall kunna disponeras
av ägaren. Därför skall nuvarande regler om rätt för HSB och Riksbyggen
att tillämpa hembudsskyldighet för nya bostadsrättsföreningar avskaffas.

Den stora efterfrågan på bostadsrätt som i dag finns i vissa delar av landet
bör mötas med ökad produktion och inte med regleringar och förbud.
Prisökningar på befintliga bostadsrätter kan endast hållas tillbaka genom
ökat utbud. För att öka förutsättningarna för ett småskaligt bostadsrättsbyggande
bör den s. k. ombildningslagen ändras så att det går att bygga och
ombilda till bostadsrätt med endast tre lägenheter i huset.

Enligt moderata samlingspartiets uppfattning bör de allmännyttiga företagen
aktivt verka för att hyresgästerna, när dessa så önskar, får köpa det hus

Mot. 1987/88

Bo211

de bor i för ombildning till bostadsrätt. För att underlätta denna ägandespridning
bör riksdagen avskaffa den nyligen införda regeln om slopande av
räntebidrag vid överlåtelse av allmännyttiga bostadsföretag eller sådana
företags fastigheter.

Försäljning till hyresgästerna bör ske på villkor som fastställs genom
förhandlingar. Detta innebär att marknadsmässiga hänsyn bör tas. Det är
sålunda inte sannolikt att det i flertalet fall enbart blir ett överförande av de
lån som belastar resp. fastighet. Delar av ett allmännyttigt företags bestånd
kan sannolikt överlåtas till ett högre pris, medan det beträffande andra
bestånd - exempelvis hus med eftersatt underhåll och/eller tomma lägenheter
- kan bli aktuellt att överlåta till ett lägre pris. För de allmännyttiga
bostadsföretagen leder en avyttring av delar av beståndet till fördelar.
Företagen får bl. a. ökade förutsättningar att efter en sådan försäljning bättre
underhålla och förvalta kvarstående innehav, vilket är väsentligt för dem som
bor kvar med hyresrätt.

■Hyresgäster i privatägda flerbostadshus kan genom s. k. intresseanmälan
erhålla företrädesrätt framför en annan köpare för förvärv och ombildning
till bostadsrätt. Denna rätt fanns tidigare även för hyresgäster i av allmännyttiga
företag ägda hus. De socialistiska partierna har dock avskaffat denna
rätt. Enligt vår uppfattning bör de ca 1 600 000 människor som bor i
allmännyttan ha samma rättigheter som de som bor i privatägda hus, även när
det gäller att ombilda hus de bor i till bostadsrätt. Företrädesrätten bör därför
utvidgas till att omfatta även allmännyttans fastigheter.

2.3 Äganderätt

Önskan om ett eget hus är djupt rotad i det svenska samhället. Trots detta är
andelen småhus lägre i Sverige än i de flesta andra länder i västvärlden.
Sålunda uppgår den till 57 % i Danmark, 68 % i Norge, 50 % i Västtyskland
och 75 % i Belgien. I Sverige är andelen bara 46 % trots att Sverige är ett
jämförelsevis glest befolkat land. Socialdemokraternas under de senaste 30
åren dokumenterade motvilja mot äganderätt är den främsta orsaken till att
småhusandelen är så låg. Några förbud att bygga småhus föreligger inte men
bl. a. avdragsbegränsning och fastighetsskatt har på senare år drivit upp
kostnaderna till en för många medborgare alltför hög nivå. Dessutom är de
statliga lånereglerna direkt diskriminerande mot äganderätt. Av två identiskt
lika småhus blir det som är upplåtet med äganderätt mer än 600 kr. dyrare i
månaden jämfört med bostadsrätten.

Enligt vår uppfattning måste denna orättvisa elimineras. Vi föreslår därför
att nuvarande statliga låneregelsystem avskaffas och ersätts med lika
lånemöjligheter för samtliga upplåtelseformer.

Ytterligare en väg att tillgodose människors önskan om en egen ägd bostad
vore att införa ett ägarlägenhetssystem. Många av dem som önskar en egen
ägd bostad föredrar nämligen att bo i flerbostadshus. Ägarlägenheter finns
sedan länge över hela världen men inte i Sverige. Den statliga ägarlägenhetsutredningen
visade för några år sedan att det inte finns några praktiska eller
legala hinder för ett införande även i Sverige. För att på detta sätt ytterligare
bredda valfriheten föreslår vi att ett ägarlägenhetssystem omedelbart införs.

Mot. 1987/88

Bo211

2.4 Fritidshus

Det finns i vårt land ett stort intresse för natur, friluftsliv och fritidsboende.
Genom växande fritid och tillgång till egen bil har grundläggande förutsättningar
skapats för att fler människor skall kunna uppleva den rikedom och
variation som vår natur erbjuder. Att bo i fritidshus har därför blivit ett allt
viktigare fritids- och semesteralternativ. Fritidshuset är utgångspunkten för
en stor del av det rörliga friluftslivet.

I vårt vidsträckta land räcker marken till för att tillgodose efterfrågan på
fritidshus. Nuvarande bebyggelse, drygt 700 000 hus, återfinns främst längs
kuster, runt vissa sjöar och med tyngdpunkten runt Stockholm och på västoch
sydkusten. Omkring två tredjedelar av alla fritidshus ligger sålunda inom
15 mil från Stockholm, Göteborg eller Malmö, och närmare hälften inom 1,5
kilometer från kust.

Även om förutsättningarna för ytterligare utbyggnad av antalet fritidshus
är begränsade i stora delar av Stockholms skärgård och på väst- och
sydkusten borde efterfrågan i övriga Sverige - även i omedelbar anslutning
till sjöar och vattendrag - i de flesta fall kunna tillgodoses. Många av dessa
hus kan byggas utanför detaljplan.

För att öka attraktiviteten för fritidsbebyggelse i dessa områden och
samtidigt lätta på trycket längs våra kuster bör naturvårdslagens strandskyddsbestämmelser
ändras. Nuvarande bestämmelser innebär att generellt
strandskydd råder i hela Sverige intill 100 meter från strand. Enligt vår
uppfattning bör riksdagen återinföra de regler som gällde fram till 1974 och
som innebar att kommunen hade rätt att utfärda strandskydd längs de vatten
som den ville skydda medan marken längs övriga vatten kunde bebyggas
enligt samma villkor som all annan mark. Vi är övertygade om att på detta
sätt ändrade strandskyddsregler skulle resultera i en positiv utveckling för
många i dag stagnerande glesbygdssamhällen och bidra till ett bevarande av
det öppna landskapet och en levande landsbygd.

Åtgärder för hushållning med mark och vatten i fjällvärlden skall inte
generellt hindra fritidshusbebyggelse. Genom komplettering av befintlig
bebyggelse och genom lämpligt uformade detaljplaner finns möjligheter att
högst väsentligt utöka antalet fritidshus.

En politik med denna inriktning är av stor betydelse för regionalpolitiken,
turismen och för alla medborgare som i dag eller i framtiden vill bo i eget eller
hyrt fritidshus.

2.5 Bosparande

I Sverige behöver det enskilda sparandet allmänt sett öka. Ett sätt att öka
sparandet är att skapa nya och attraktiva former för målsparande till egen
bostad i form av antingen ägd bostad eller bostadsrätt. Ökat enskilt
bosparande medför att lånebehovet till bostadssektorn minskar och att
månadsutgifterna för den boende blir lägre. Ägande medför också regelmässigt
bättre hushållning och därmed lägre kostnader för drift och underhåll av
bostaden. Produktionskostnaden för nya bostäder har ökat kraftigt under
senare år och boendekostnaderna är därför höga, trots mycket omfattande

Mot. 1987/88

Bo211

subventioner. Om den enskilde genom ett bosparande kan betala en större
insats minskar behovet av dyra topplån. Boendekostnaden kan då sänkas
rejält.

Det finns således flera skäl att införa ett särskilt, av staten premierat,
bosparsystem. Bosparandet bör administreras och hanteras av banker och
andra kreditinstitut. Följande villkor bör omgärda sparformen:

• Bosparande skall ske regelbundet under en tidsperiod av minst tre år.

• Eftersom sparbeloppet i princip binds till banken eller kreditinstitutet i
minst tre år bör man kunna påräkna högre ränta än för annat sparande.

• Sparmedlen får disponeras av låntagaren efter tre år mot uppvisande av
ingånget köpeavtal.

• När sparbeloppet lyfts för inköp av bostad utgår en statlig skattefri premie
för det sparbelopp som stått inne i minst tre år. Premien utgår med 10 %,
dock högst 10 000 kr.

• I det fall bosparandet avbryts tidigare än efter tre år eller medlen
disponeras för annat ändamål utgår ingen skattefri statlig premie.

3 Avreglering

3.1 Låneregler och räntebidrag

De generella bostadssubventionerna i form av räntebidrag är mycket höga i
vårt land. År 1975 uppgick statens kostnader till 1,8 miljarder kronor. I
budgetpropositionen beräknas kostnaderna till 15,8 miljarder kronor för
budgetåret 1988/89.

I en nybyggd hyreslägenhet uppgår subventionerna till två tredjedelar av
de totala drifts- och kapitalkostnaderna. Trots detta upplever de flesta att
den direkta boendekostnaden, dvs. den kostnad som den boende själv
betalar, är hög. En orsak härtill är det höga skattetrycket, en annan att
statliga regleringar och lånebyråkrati mycket starkt har bidragit till höga
byggkostnader i Sverige.

Den jämförelsevis höga räntenivån i vårt land medverkar också till höga
boendekostnader. Den politik som vi förespråkar med bl. a. sänkt skattetryck,
en restriktiv prövning av de offentliga utgifterna, ökat hushållssparande
och lägre inflation, skulle möjliggöra sänkt räntenivå och därmed lägre
boendekostnader. Även socialdemokraterna har insett det ohållbara i de
ständigt ökande kostnaderna för räntebidragen, vilket lett till att de
genomdrivit beslut om språngvisa och för de berörda oförutsebara upptrappningar
av den garanterade räntan. Eftersom åtgärderna inte har kombinerats
med andra för hyresgästerna positiva beslut har den enda effekten blivit att
hyresgästerna fått avsätta en större andel av sina nettoinkomster till hyran.

Bostadsmarknaden och dess subventioner är det tydligaste exemplet på
rundgången skatter/bidrag. Av intäkterna från fastighetsskatten åtgår exempelvis
mer än en tredjedel för att ytterligare subventionera de höjda
boendekostnader som just fastighetsskatten förorsakar.

Enligt moderata samlingspartiets uppfattning är det nödvändigt att de
generella bostadssubventionerna successivt minskas. Vi anser vidare att
gällande låneregelsystem måste förändras i grunden. Nuvarande regler är

Mot. 1987/88

Bo211

krångliga, svåröverskådliga och kostnadsdrivande. De har resulterat i en
omfattande central, regional och lokal byråkrati. I stället för att låta
konsumenternas önskemål om utformning, standard och utrustning styra
byggandet har producenterna tvingats bygga de bostäder som får optimalt
belåningsvärde.

Ett nytt låne- och bostadsfinansieringssystem bör i princip utformas så att
räntebidragsberättigat bostadslån utgår som enhetslån per kvadratmeter,
neutrala mellan alla byggherrar och upplåtelseformer. Beräkningen bör
göras från en lägenhet med given storlek, exempelvis 75 m2. För mindre
lägenheter reduceras lånet och för större ökas det upp till en viss största
lägenhetsyta. Om lägenheten är större eller kostar mer än vad som täcks av
enhetslånet får denna kostnad täckas med tilläggslån till marknadsränta.

Lånesystemet bör i princip inte innehålla något moment av kostnadskontroll.
Den byggande får frihet att anpassa sitt bygge till konsumenternas
önskemål. Den enda begränsningen bör vara att byggobjektets kreditsäkerhet
inte riskeras.

Detta lånesystem skulle resultera i att styrningen av det svenska bostadsbyggandet
i grunden skulle förändras. I stort sett hela den hantering som i dag
ligger på bostadsstyrelse och länsbostadsnämnder i fråga om prövning av
olika byggobjekts kostnader mot en rad schabloner eller s. k. produktionskostnad
m. m. skulle kunna upphöra och ersättas av sedvanlig kreditriskprövning.

Härmed öppnas möjlighet att helt avskaffa bostadsverkets befattning med
denna långivning. Den kan övertas av de vanliga kreditinstituten. Banker
och andra kreditinstitut gör den slutliga kreditprövningen vid bedömningen
av hur stort eventuellt topplån som kan beviljas. Statens medverkan
inskränker sig till att fastställa regler för enhetslånet och därmed sammanhängande
statlig borgen. SBAB kan avskaffas.

För den byggande skulle det här skisserade låneregelsystemet innebära att
i stort sett alla typer av offentlig ekonomisk kontroll samt dagens lånekineseri
skulle försvinna. Endast en ren kreditriskprövning skulle återstå. Om
exempelvis en byggherre avsåg att bygga okonventionellt eller utnyttja ej
tidigare använd teknik skulle det över huvud taget inte föranleda någon
prövning, så länge byggobjektets kreditvärdighet inte påverkas. Nytänkande
och produktutveckling skulle stimuleras.

För konsumenterna skulle systemet innebära att bostadsbyggandet äntligen
skulle anpassas till deras skiftande önskemål och värderingar och inte
som i dag till optimal låne värdering.

Räntebidragens omfattning och utformning i detta enhetslånesystem bör
utredas. Målsättningen bör vara att systemet kan träda i kraft från budgetåret
1989/90.

Det nuvarande räntebidragssystemet kommer dock att finnas kvar i det
befintliga bostadsbeståndet under lång tid. Statens kostnader för räntebidragen
är som vi tidigare framhållit mycket stora. Av samhällsekonomiska skäl
måste därför vissa besparingar göras.

Våra förslag om sänkta skatter, vilka redovisas i annan motion, skapar
förutsättningar för en balanserad neddragning av transfereringarna till
hushållen. Skattesänkningarna leder till ökningar av alla löntagares dispo

Mot. 1987/88

Bo211

nibla inkomster även med beaktande av de av oss föreslagna besparingarna.

Vi föreslår därför att räntebidragen för hus byggda före år 1975 helt
upphör. Dessa hus har haft räntebidrag i femton år eller längre och
kvarvarande bidrag är i flertalet årgångar relativt små. Spareffekten på
statsbudgeten uppgår till ca 1 miljard kronor. Normalt sjunker subventionerna
för varje år. Detta är emellertid beroende av det ränteläge som då råder,
varför det inte går att exakt ange hur stora subventionerna skulle bli 1989
med oförändrade regler.

Vid kommande hyresförhandlingar kommer fastighetsägarnas ökade
kostnader till följd av minskade räntebidrag att utjämnas för hela beståndet
av hyreslägenheter i de allmännyttiga fastigheterna. Eftersom knappt hälften
av de allmännyttiga bostäderna är berörda av vårt förslag kan hyresökningen
väntas bli ca 65 kronor/månad i genomsnitt.

För privatägda fastigheter och bostadsrättsföreningar sker ingen utjämning.
Varje enskild privat fastighet får bära hela kostnadsökningen när
räntebidraget upphör. Till följd av bruksvärdesprincipen kan fastighetsägaren
emellertid inte kompensera sig för detta genom hyreshöjningar. Regeringen,
eller den myndighet regeringen bemyndigar, bör i sådana fall kunna
medge att räntebidraget avvecklas på två år.

3.2 Reparation, om- och tillbyggnad (ROT)

Efter regeringsskiftet år 1982 infördes särskilda subventioner för reparation,
om- och tillbyggnad. Moderata samlingspartiet kritiserade detta s. k. ROTprogram
redan då. Våra farhågor för att bidragen skulle uppmuntra till
onödigt omfattande reparationer och ombyggnader har besannats. För att få
maximala lån har fullt fungerande och av hyresgästerna uppskattade
inredningsdetaljer kasserats. En många gånger omotiverad sammanslagning
av smålägenheter har även gjorts. Hyresgästerna har efter ombyggnaden
drabbats av mycket stora hyreshöjningar. Många, ofta äldre människor, har
inte haft råd att flytta tillbaka efter renoveringen. Även socialdemokraterna
har noterat dessa konsekvenser, men i stället för att förändra ROTprogrammet
har de valt att införa ett särskilt kvarboendebidrag med ännu
större subventioner som följd.

Enligt moderata samlingspartiets uppfattning måste ROT-programmet
successivt avvecklas. Vi förordar att nuvarande låne- och bidragssystem
ersätts med en rätt för fastighetsägare att göra skattefria avsättningar till
reparationsfonder. Fonderna skall vara fastighetsanknutna och medel skall
endast kunna lyftas för renovering och modernisering av fastigheten.
Systemet leder till att hyreshöjningarna kan hållas tillbaka i renoverade
fastigheter. Duktiga fastighetsförvaltare gynnas av systemet och konkurrensen
ökar därmed, vilket är till gagn för alla hyresgäster. Dessutom kan hela
lånebyråkratin på ROT-området avskaffas.

3.3 Normer och byggreglering

Mot. 1987/88

Bo211

Som ovan anförts är en avreglering av svensk bostadspolitik nödvändig för att
få fram ett bostadsbyggande och en bostadsförvaltning, där det är de enskilda

människornas värderingar och önskemål som styr marknaden och inte som i
dag offentlig reglering.

Regeringens beslut i höstas att förlänga det år 1986 införda stoppet för
annat byggande än bostäder i storstadsområdena måste hävas. Redan när
byggstoppet infördes hävdade vi att det inte skulle lösa några problem men
skapa desto fler. Utvecklingen har visat att dessa farhågor var välgrundade.
Byråkratin frodas och redan nu är byggkvoten i exempelvis Storstockholm
intecknad för 1988-1990. En lång rad ytterst angelägna objekt har inte
kunnat inrymmas i kvoten. I vissa bostadsområden kommer angelägen
kommersiell och samhällelig service inte att kunna erbjudas medborgarna
under lång tid på grund av byggstoppet. Företag med god lönsamhet kan inte
bygga ut sin kapacitet. Regeringens förhoppning att dessa företag skulle
flytta ut verksamhet från Storstockholm till övriga landet har, som vi
förutsåg, kommit helt på skam. Förhoppningen att regleringen skulle
resultera i ett avsevärt ökat bostadsbyggande har inte heller infriats. Enligt
vår uppfattning bör riksdagen avskaffa möjligheten för regeringen att med
användande av lagen (1971:1204) om byggnadstillstånd tillgripa regleringar
som byggstoppet.

I höstas beslöt riksdagens socialistiska majoritet om en lag om kommunal
bostadsanvisningsrätt. Den nya lagen präglas av sedvanlig socialistisk
övertro på politikers och byråkraters förmåga att häva en bristsituation, som
de själva skapat genom olika regleringar. Bostadsanvisningslagen skapar inte
några bostäder. Däremot gör den det mer invecklat och tidskrävande för
medborgarna att hitta lämpliga bostäder. Lägenhetsbyten och andrahandsuthyrningar
försvåras. Effekten i bristorter blir att den som väl lyckas komma
över en bostad behåller den, även om han egentligen skulle vilja ha en annan.
Den svarta eller grå bostadsmarknaden kommer att växa än mer på grund av
att människor ändå kommer att försöka byta till sig önskad bostad. Enligt vår
uppfattning bör riksdagen upphäva anvisningsrättslagen.

År 1974 införde riksdagen det s. k. konkurrensvillkoret. Detta villkor
innebär att statliga lån inte utgår till bostadsprojekt som inte upphandlats
genom anbud. Syftet vid bestämmelsens införande sades vara att konkurrensen
därmed skulle öka. Så har inte blivit fallet. Det är tvärtom så att villkoret
på ett slående sätt har minskat konkurrensen. De många privata byggföretag
som tidigare mellan olika anbudsarbeten byggde bostadshus för egen
förvaltning, för att exempelvis klara sysselsättningen bland sina anställda,
har tvingats upphöra med denna verksamhet. Förutsättningen för att få
statliga lån är nämligen att byggföretaget låter konkurrenterna på marknaden
konkurrera om det egna objektet. Sysselsättningsmotivet har därmed
bortfallit. Konkurrensvillkoret är ytterligare ett exempel på statlig reglering
som skapar fler problem än det löser. Riksdagen bör därför besluta om ett
upphävande av detta villkor.

Under avsnittet Låneregler och räntebidrag har ett nytt låne- och
bostadsfinansieringssystem skisserats. Förslaget skulle, som framhållits,
innebära att en stor del av den byråkrati som i dag finns inom bostadsstyrelse
och länsbostadsnämnder kan avskaffas. Socialdemokraterna genomdrev
tillsammans med centern nyligen att bostadsstyrelsen skall läggas samman
med statens planverk. Vi motsatte oss detta, eftersom vi anser att även en

Mot. 1987/88

Bo211

stor del av planverkets nuvarande verksamhet kan avskaffas, privatiseras
eller överföras till andra organ. Vi vill exempelvis ha en radikal omläggning
av alla de byggnormer som reglerar allt byggande i Sverige. Den mest
omfattande normsamlingen är den av planverket utarbetade Svensk byggnorm
(SBN). Den omfattar över 500 sidor samt därutöver en rad supplement.
I SBN blandas råd och krav på ett olyckligt sätt och dessutom innebär
många av kraven både onödig, kostnadsdrivande och utvecklingshämmande
detaljreglering. Regeringen har uppdragit åt planverket att utarbeta en ny
och till den nya plan- och bygglagen anpassad byggnorm. Förslaget, som
remissbehandlades under 1987, är än mer omfattande än gällande byggnorm
beroende på att planverket löst problemet med blandningen av råd och krav
genom att göra om rådén till krav. Enligt moderata samlingspartiets
uppfattning är detta helt fel arbetsmetod. Vad svenskt byggande behöver är
inte fler utan färre regler. Svensk byggnorm bör reduceras till att omfatta ett
fåtal bestämmelser samt funktionskrav.

3.4 Byggforskning

Verksamheten vid statens institut för byggnadsforskning (SIB) finansieras
med basanslag från staten samt med projektanslag och uppdragsmedel.
Basanslaget används för stöd till forskning som bidrar till en långsiktig
kunskapsuppbyggnad för sektorns behov, samt för forskning inom områden
som statsmakten angett som viktiga. Av institutets hela budget uppgår
statens anslag till något över 80 %. Andelen uppdragsverksamhet är alltså
liten. Byggbranschens och andra avnämares insatser är små, vilket kan bero
på att forskningsresultaten antingen betalas av staten eller att inriktningen av
olika forskningsprojekt är av för litet intresse för företagen. Lånereglernas
utformning motverkar dessutom, som vi ovan anfört, forskning och produktutveckling.

Enligt vår uppfattning bör SIB:s inriktning förändras till att i större
utsträckning gälla uppdragsforskning, vilket bör leda till att statens andel av
kostnaderna successivt kan minskas.

En betydande byggforskning bedrivs genom anslag från statens råd för
byggnadsforskning (BFR). Enligt vår uppfattning bör denna verksamhet
överföras till högskolor och universitet. BFR bör avvecklas över en
femårsperiod.

4 Bostadsbeskattning

4.1 Effekter av fastighetstaxeringen

Innevarande år genomförs en allmän fastighetstaxering för bl. a. hyreshus
och bostadsrättshus. År 1990 följer en motsvarande taxering för småhus.
Förändringar av fastigheternas taxeringsvärden påverkar skatteuttaget i flera
avseenden. Den statliga fastighetsskatten tas ut i förhållande till taxeringsvärdena
och även schablonintäkten för småhus beräknas med utgångspunkt i
taxeringsvärdet. Dessutom kan också förmögenhetsskatteuttaget påverkas.

Årets taxering av hyreshus och bostadsrättshus beräknas leda till relativt

Mot. 1987/88

Bo211

kraftiga höjningar av taxeringsvärdena. Om inga motverkande åtgärder hade
vidtagits skulle detta leda till hyres- och avgiftshöjningar för de boende. För
att åstadkomma vad regeringen kallade ”neutralitet” mellan olika upplåtelseformer,
föreslog den våren 1987 en liten begränsning av de beräknade
skattehöjningarna för hyresfastigheter och bostadsrättshus och en väsentlig
skärpning av fastighetsskatten för småhus.

Moderata samlingspartiet motsatte sig dessa skatteskärpningar och lyckades
tillsammans med den övriga oppositionen genomdriva ett avslag på
propositionens förslag beträffande småhusen och en sänkning av det
beskattningsbara underlaget för fastighetsskatt i övrigt, så att uttaget inte
skulle öka.

Den allmänna fastighetstaxeringen för småhus, som genomförs år 1990,
kommer att leda till höjda taxeringsvärden i hela landet. Ökningens storlek
kommer emellertid att variera kraftigt mellan olika regioner. Storstadsområdena
kommer att få väsentligt större ökningar än genomsnittet. Till följd av
att schablonintäkten - som framgår av tabell 1 - beräknas efter en progressiv
skala kan skattehöjningen bli betydande.

Tabell 1

Taxeringsvärde	Schabloninläkt
-450 000	2 % inom skiktet
450 000-600 000	9 000+4 % inom skiktet
600 000- 750 000	15 000+6 % inom skiktet
750 000	24 000+8 % inom skiktet

I tabell 2 nedan redovisas de skattehöjningar som blir följden av taxeringsvärdesökningar
på 35,50 respektive 75 % år 1990. Beräkningarna utgår från
att innehavaren har en marginalskatt på 50 % och visar effekten av den
statliga fastighetsskatten och den skatt som belöper på schablonintäkten.

Tabell 2

Taxeringsvärde Skatt Skatt 1990vidtax. värdesökning på

i dag i dag 35 % 50 % 75 %

kr/mån kr/mån kr/mån kr/mån

250 000	305	413	458	534
300 000	367	495	550	704
350 000	428	637	704	894
400 000	489	735	858	1 147

I exempelvis Stockholmsområdet kan taxeringsvärdeshöjningar på upp emot
75 % förutses. Genomsnittligt i hela landet torde nivån öka med mellan 35

och 50 %.

För ett småhus i storstadsområde med ett vanligt förekommande taxeringsvärde
på 350 000 kr. ökar månadskostnaden - om skattereglerna inte
ändras - från 428 kr. till 894 kr. eller med 109 %.

För ett småhus med ett taxeringsvärde på 300 000 kr. i dag och en
genomsnittlig ökning av taxdhngsvärdet med 50 % ökar månadskostnaden

Mot. 1987/88

Bo211

från 367 kr. till 550 kr. eller med 50 %.

Som synes leder oförändrade skatteregler till kraftiga skatteökningar.
Dessa blir dessutom olika stora beroende på var i Sverige småhuset ligger.
Införandet av fastighetsskatten i tre steg åren 1985-1987 har redan ökat
skattebelastningen kraftigt. För ett småhus med ett taxeringsvärde på
350 000 kr. uppgår enbart fastighetsskatten till nästan 140 kr. per månad.

För att motverka dessa skattehöjningar måste förslag läggas fram för
riksdagen senast under 1989 om ändrade regler för den statliga fastighetsskatten
så att fastighetstaxeringen 1990 inte leder till ökat skatteuttag.
Dessutom måste förslag samtidigt läggas om en förändring av en nuvarande
schablonbeskattning av småhus så att de kraftiga skattehöjningar som kan
förutses motverkas.

Till ovan redovisade höjningar av fastighetsskatt och schablonintäkt
kommer också i många fall ett ökat uttag av förmögenhetsskatt.

4.2 Småhusbeskattningens utformning

Den nuvarande utformningen av villabeskattningen skapar två principiellt
viktiga problem. För det första skiljer sig taxeringsvärdet för likadana hus
högst väsentligt mellan olika orter och regioner i landet. Denna utveckling
har skärpts de senaste åren. Det innebär att villaskatten slår mycket olika
beroende på var i landet ett hus ligger. För det andra har, genom att avdrag
inte längre medges för reparationer i småhus, det s. k. svarta arbetet ökat
högst betydligt.

Det kan starkt ifrågasättas om den huvudsakliga grunden för småhusbeskattningen
numera kan anses vara en beskattning av den beräknade
förräntningen av det i fastigheten nedlagda kapitalet. Det ter sig rimligare att
avkastningen i form av boendet i sig skall vara utgångspunkt för beskattningen.
Detta är för övrigt tanken bakom beskattningen av den som bor i lägenhet
i eget hyreshus.

Det bör därför utredas huruvida en ny metod för småhusbeskattning, som
bygger på en värdering av boendeförmånen i sig, kan införas. Därvid bör
övervägas om inte beskattningen av småhus, bostadsrätter och ägarlägenheter
kan utformas på ett likformigt sätt. Den nya metoden får inte leda till höjt
skatteuttag.

Moderata samlingspartiet har under en lång följd av år föreslagit att en
avdragsrätt för reparationer i småhus bör införas. Redan i en promemoria
från bostadsdepartementet 1980 (DSB 1980:10) skisserades en avdragsrätt
för reparationskostnader. Denna fråga har också behandlats i bostadskommitténs
slutbetänkande (SOU: 1986:6). Enligt utredningens mening skulle
en årlig avdragsrätt för reparationer verksamt bidraga till att stävja det s. k.
svartjobberiet. En tänkbar metod var, enligt utredningen, att tillåta avdrag
för styrkta lönekostnader upp till ett belopp av 10 000 kr. per år. Särskilt
stora kostnader skulle kunna fördelas framåt i tiden.

Bostadskommittén konstaterar att en avdragsrätt, av det utseende utredningen
diskuterade, sannolikt inte skulle leda till något skattebortfall till följd
av de positiva effekterna när det gäller redovisning av uppburna inkomster.
Enligt vår mening bör en avdragsrätt för reparationer införas enligt de
principer som angetts.

Mot. 1987/88

Bo211

4.3 Realisationsvinstbeskattningen av fastigheter och bostadsrätter

Realisationsvinsten vid försäljning av fastigheter beskattas så att köpeskillingen,
minskad med det inflationsuppräknade ingångsvärdet, läggs samman
med övriga inkomster. Inflationsuppräkningen gäller emellertid inte för de
första fyra åren av ett innehav. Denna begränsningsregel som infördes som
ersättning för en begränsning av avdragsrätten, är mycket komplicerad och
ger stora problem vid taxeringsarbetet. Regeln kan också leda till att rena
inflationsvinster beskattas. Den bör därför avskaffas.

Vid realisationsvinstbeskattningen kan i vissa fall uppskov medges vid
erläggande av den beräknade skatten för den som säljer sitt småhus och
förvärvar ett annat. Motsvarande upphovsregler finns inte när det gäller
bostadsrätter. Realisationsvinstbeskattningen av bostadsrätter motsvarar
inte heller i övrigt reglerna för småhus och andra fastigheter.

Enligt vår uppfattning bör bostäder i realisationsvinstbeskattningshänseende
behandlas på samma sätt, oavsett om det är fråga om en bostad i småhus
eller en bostad i flerfamiljshus med bostadsrätt eller äganderätt. Realisationsvinstbeskattningsreglerna
för bostadsrätter bör ändras så att de ansluter
till de regler som gäller för småhus. Det innebär att uppskovsregler skall
införas. Uppskov skall vidare kunna medges vid försäljning av bostadsrätt
och köp av småhus och vice versa.

4.4 Fastighetsskatten

Genom riksdagsbeslut i december 1984 ersattes hyreshusavgiften fr. o. m.
den 1 januari 1985 med en statlig fastighetsskatt, som tas ut utan något som
helst samband med skatteförmågan. Den nya skatten innebär i jämförelse
med hyreshusavgiften en avsevärd utvidgning av skattskyldigheten. Bl. a.
berörs alla landets drygt 1,5 miljoner småhusinnehavare. Enskilt ägda
hyresfastigheter och lokaler beskattas hårdare än de s. k. allmännyttiga
bostadsföretagen.

Regeringen föreslog hösten 1986 en ytterligare skärpning av skatten för
enbart det enskilt ägda beståndet av hyresfastigheter och lokaler. Förslaget
framlades utan tillfredsställande beredning. Även om en viss kompensation
kom att utgå till enskilda fastighetsägare med statliga lån, snedvrids
konkurrensen ytterligare.

Regeringens syfte med fastighetsskatten förefaller främst vara att nedbringa
det statliga budgetunderskottet och att gynna de allmännyttiga
företagen. Som tidigare anförts är det emellertid synnerligen olämpligt att
tillgripa nya skatter för att komma till rätta med underskottet i statens
budget, bl. a. eftersom en höjning av en skatt inte sällan leder till minskade
inkomster från andra skatter.

Det är främst de småhusägare som redan har de högsta boendekostnaderna
som drabbas hårdast av fastighetsskatten. Det gäller särskilt småhusägare
som finansierat sina hus utan statliga lån och sådana som under senare år
förvärvat ett äldre hus. Det kan ofta röra sig om flerbarnsfamiljer som redan
har en svår ekonomisk situation.

Även i fråga om flerfamiljshus kommer den sammanlagda effekten av

Mot. 1987/88

Bo211

fastighetsskatten och de bidrag som avses utgå för att kompensera skatten att
diskriminera fastigheter som inte är statligt belånade. Därtill kommer att de
olika skattesatserna (en högre för konventionellt beskattade fastigheter och
en lägre för schablonbeskattade fastigheter som ofta tillhör allmännyttan)
gör att de privata fastighetsägarna till följd av bruksvärdessystemet inte ens
kan ta ut tillräcklig hyra för att erhålla kostnadstäckning för skatten.

Fastighetsskatten bör successivt slopas så snart det samhällsekonomiska
läget medger detta.

4.5 Utredning om fastighetstaxering

Riksdagen har under de senaste åren vid flera tillfällen (bl. a. under hösten
1985), med hänvisning till erfarenheterna av 1981 års allmänna fastighetstaxering,
beslutat att hos regeringen begära en utredning syftande till en
omläggning av fastighetstaxeringssystemet så att förenklingar kan uppnås.

Regeringen har i viss mån tillmötesgått riksdagsbeslutet. En särskild
utredning, som behandlade frågan om fastighetstaxering av småhus, lade
1987 fram ett betänkande. En proposition som bygger på betänkandet är
aviserad till våren 1988. Fortfarande har emellertid inte fastighetstaxeringen
som sådan varit föremål för den av riksdagen vid flera tillfällen begärda
utredningen. En sådan bör därför snarast komma till stånd.

5 Markpolitik

5.1 Ägande och ansvar

Den enskilda äganderätten utgör en av den västerländska civilisationens
grundpelare och är en omistlig beståndsdel i en demokrati. Det finns inget
samhälle som kunnat förena frånvaron av enskilt ägande med demokrati.
Det är bl. a. därför som äganderätten garanteras i den europeiska konventionen
om mänskliga fri- och rättigheter.

Ägandet stärker människors oberoende och utgör en trygghetsfaktor.
Samtidigt medför ägandet ett ansvarstagande för dem som har att handha,
sköta eller nyttja sin egendom.

Enskilt ägande och decentraliserade beslut utgör också nödvändiga
element i och förutsättningar för den marknadsekonomi som givit oss vår
välfärd. I ett samhälle dominerat av kollektivt ägande ersätts den enskilde
individens ansvarstagande av de mer eller mindre anonyma kollektivens
beslut.

Dessa övergripande principer äger sin giltighet också för markägandet.
Med markägande skall följa rätten att bestämma över egendomen, att bruka,
bebygga och sälja den m. m. Statens eller kommunernas inskränkningar i
enskilda markägares nyttjanderätt får endast ske för att säkra liv, hälsa,
säkerhet och för att skydda miljön.

Moderata samlingspartiet vill verka för en sådan avvägning mellan den
enskildes och det allmännas intressen att den enskilda äganderätten och alla
de samhällsvärden som denna innebär bevaras.

Mot. 1987/88

Bo211

5.2 Förköp, expropriation och markvillkor

Förköpslagen infördes i slutet av 1960-talet. Den har sedan dess byggts ut
alltmer och omfattar nu ett stort antal förköpsgrunder.

Det kommunala planmonopolet, expropriationslagen och överlägsna
ekonomiska och personella resurser ger kommunerna en mycket stark
ställning gentemot de enskilda fastighetsägarna. Kommunerna har härigenom
möjlighet att genomföra sina planer utan att behöva ta till förköpsmöjlighetema.
Redan av detta skäl bör förköpslagen avskaffas.

Enligt moderata samlingspartiets uppfattning är det ett avsteg från
äganderättens principer när en uppgörelse mellan två parter - säljare och
köpare - bryts av en tredje part - kommunen - som då träder i köparens
ställe.

Expropriation skall kunna tillgripas endast om kommunen har ett klart och
påvisbart behov av aktuell fastighet inom snar framtid. Kommunen skall
därvid betala det dagsaktuella värdet för fastigheten samt ersätta ägaren för
de kostnader som uppkommer genom expropriationen.

Markvillkoret, som innebär att statliga bostadslån inte utgår om inte
kommunen upplåtit marken eller själv äger den, leder till att enskilt
byggande ytterligare stryps.

Markvillkoret är ett inslag i de socialdemokratiska strävandena att skapa
en total kommunal planhushållning på bostadsområdet. Exploatering och
byggande i privat regi försvåras på ett allvarligt sätt.

Den som innehar mark eller tomter skall själv avgöra när bebyggelse skall
ske och ha samma rätt som andra att erhålla statliga lån.

Markvillkoret bör därför avskaffas.

5.3 Plan- och bygglagen (PBL)

Den nya plan- och bygglagen (PBL) har varit i kraft sedan den 1 juli 1987.
Moderata samlingspartiet motsatte sig införandet av PBL. I stället förordade
vi delreformer och gradvisa förändringar i gällande lagstiftning. Vår kritik
kvarstår oförändrad. Ändringar i lagen på olika områden måste ske.

PBL:s stadgande om genomförandetider på mellan fem och femton år
innebär en oacceptabel inskränkning i markägarens rättigheter. Hinner inte
bygget påbörjas inom genomförandetiden kan byggrätten gå förlorad. Vi
anser att rätten för en markägare att bygga skall gälla utan tidsbegränsning i
detaljplanelagt område.

De kommunala översiktsplanerna blir enligt PBL obligatoriska och skall
omfatta hela kommunens yta. Även om de inte får vara bindande kommer de
i stor utsträckning att vara styrande för markanvändning och byggande.

Översiktsplanerna bör bli frivilliga och utformas så att olika utvecklingsalternativ
skisseras. Härigenom undviks den starka styrningen av enskildas
markanvändning och olyckliga låsningar i felaktiga planer elimineras.

Systemet med områdesbestämmelser skall avskaffas. Om byggande skall
regleras skall detta ske med detaljplan. I dessa skall klart och entydigt anges
kommunens och den enskilde fastighetsägarens rättigheter och skyldigheter.

I PBL-systemets detaljplaner kan markanvändningen styras på ett alltför

Mot. 1987/88

Bo211

långtgående sätt. Kommunen kan exempelvis lägga fast andelen lägenheter
av olika slag, förbjuda eller begränsa livsmedelshandeln och förbjuda
handeln med andra varor i butiker som säljer bensin. Kommunpolitikerna
träder i konsumenternas ställe vid val av var och hur dessa skall handla. Detta
kan inte accepteras. Vi anser att det är byggherrens sak att avgöra
upplåtelseformer och lägenhetsstorlekar. Butiksägarna skall bestämma vad
som skall säljas i deras butiker. Om fastigheten, butiken eller varorna är
attraktiva avgörs av konsumenterna. Givetvis måste hänsyn tas till hygieniska
och andra krav.

Kvalifikationsgränsen för att ersättning skall utgå till markägaren på upp
till 10 % vid intrång eller rådighetsinskränkning måste ändras. Äganderätten
urholkas med nuvarande regler. När kommunen beslutar om intrång - och
starka skäl måste finnas för ett sådant ställningstagande - skall full ersättning
utgå till markägaren.

6. Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring i hyreslagstiftningen
så att lägesfaktorn ges ökad vikt,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring i hyresförhandlingslagen
så att den enskilde hyresgästen kan ges förhandlingsrätt,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
ändringar i hyreslagstiftningen görs så att ersättning för förhandlingskostnader,
fritids- och boendeinflytandeverksamhet inte får ingå i
hyran,

[att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande att
hyresnämnd och bostadsdomstol avskaffas och ärendena överförs till
allmän domstol,1]

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagändringar för att
möjliggöra införandet av ”hyr-köp” av bostäder,

5. att riksdagen beslutar ändra lagen (1975:1132) om förvärv av
hyresfastighet m.m. så att förvärvstillstånd utöver nu gällande
undantag inte heller skall gälla en riksorganisation eller regional
organisation för bostadsrättsföreningar,

6. att riksdagen beslutar ändra bostadsrättslagen (1971:479) så att
nuvarande regler om möjlighet för HSB och Riksbyggen att tillämpa
hembudsskyldighet avskaffas,

7. att riksdagen beslutar ändra lagen (1982:352) om rätt till
fastighetsförvärv för ombildning till bostadsrätt

a) så att lagen inte skall gälla om fastigheten innehåller färre än tre
lägenheter,

b) så att s. k. intresseanmälan skall kunna göras även av hyresgäster
boende i allmännyttiga bostadsföretag,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
räntebidrag skall kunna utgå när allmännyttiga bostadsföretag eller
sådana företags bostadsbestånd överlåtes,

Mot. 1987/88

Bo211

9. att riksdagen hos regeringen begär förslag om införande av
ägarlägenheter i enlighet med ägarlägenhetsutredningens betänkande
Ägarlägenheter (SOU 1982:40),

[att riksdagen beslutar att de strandskyddsregler som gällde fram
till år 1974 återinförs,2]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att ett
system för bosparande bör införas i enlighet med vad i motionen
förordats,3]

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

a) att ett bostadsfinansieringssystem byggt på s. k. enhetslån införs,

b) att räntebidragens omfattning och utformning i enhetslånesystemet
utreds och att systemet införs den 1 juli 1989,

c) att räntebidrag för hus byggda före år 1975 upphör,

11. att riksdagen beslutar att räntebidrag för hus byggda före år
1975 skall upphöra från och med den 1 januari 1989,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
statens bostadsfinansieringsaktiebolag skall avskaffas,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
nuvarande ROT-finansieringsregler bör ersättas med en rätt för
fastighetsägare att göra skattefria avsättningar till reparationsfonder,

[att riksdagen beslutar avskaffa lagen (1971:1204) om byggnadstillstånd
m. m.,4]

14. att riksdagen upphäver anvisningsrättslagen,

15. att riksdagen beslutar avskaffa det s. k. konkurrensvillkoret,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen förordats om utformningen av svensk byggnorm,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
uppdragsforskningen vid statens institut för byggnadsforskning bör
ökas,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
statens råd för byggnadsforskning bör avvecklas under en femårsperiod,

[att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändrade regler för
uttag av den statliga fastighetsskatten enligt vad som anförts i
motionen,5]

[att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändrad
schablonbeskattning av småhus enligt vad som anförts i motionen, ]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om utredning av småhusbeskattningens
utformning,5]

[att riksdagen hos regeringen begär förslag om avdrag för
reparationskostnader enligt vad som anförts i motionen,5]

[att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändrade regler för
realisationsvinstbeskattning enligt vad som anförts i motionen,5]

19. att riksdagen beslutar avskaffa förköpslagen (1967:868),

20. att riksdagen beslutar avskaffa det s. k. markvillkoret,

21. att riksdagen beslutar ändra plan- och bygglagen (1987:10) så att

a) genomförandetiden för detaljplaner avskaffas,

b) översiktsplanerna blir frivilliga,

Mot. 1987/88

Bo211

c) planinstitutets områdesbestämmelse avskaffas,

d) markanvändning beträffande detaljhandelsstruktur m. m. inte kan
regleras genom detaljplaner,

e) full ersättning till markägaren utgår vid intrång eller rådighetsinskränkning.

Stockholm den 20 januari 1988

Mot. 1987/88

Bo211

Carl Bildt (m)

Lars Tobisson (m)

Anders Björck (m)

Nils Carlshamre (m)

Rolf Dahlberg (m)

Bo Lundgren (m)

Arne Andersson (m)
i Ljung

Ingegerd Troedsson (m)
Ingrid Sundberg (m)

Rolf Clarkson (m)
Ann-Cathrine Haglund (m)
Sonja Rembo (m)

Per-Olof Strindberg (m)

1 1987/88 :Ju403

2 1987/88:Jo734

3 1987/88:Fi707

4 1987/88:A208

5 1987/88:Sk343

Innehållsförteckning Mot. 1987/88

1 Inledning 1 Bo211

1.1 Socialistisk bostadspolitik 1

1.2 Moderat mark-och bostadspolitik i sammandrag 2

2 Valfrihet i boendet 4

2.1 Hyresrätt 4

2.2 Bostadsrätt 6

2.3 Äganderätt 7

2.4 Fritidshus 8

2.5 Bosparande 8

3 Avreglering 9

3.1 Låneregler och räntebidrag 9

3.2 Reparation, om-och tillbyggnad (ROT) 11

3.3 Normer och byggreglering 11

3.4 Byggforskning 13

4 Bostadsbeskattning 13

4.1 Effekter av fastighetstaxeringen 13

4.2 Småhusbeskattningens utformning 15

4.3 Realisationsvinstbeskattningen av fastigheter och bostadsrätter
16

4.4 Fastighetsskatten 16

4.5 Utredning om fastighetstaxering 17

5 Markpolitik 17

5.1 Ägande och ansvar 17

5.2 Förköp, expropriation, markvillkor 18

5.3 Plan- och bygglagen (PBL) 18

6 Hemställan 19