om stöd till privat alkoholist- och narkomanvård.
Motion 1972:226 av herrar Henmark och Nelander
Mot. 1972:226
8
Nr 226
av herrar Henmark och Nelander
om stöd till privat alkoholist- och narkomanvård.
Alkohol- och narkotikabruket utgör ett av vårt samhälles allvarligaste
ungdomsproblem. Trots den förda alkoholpolitiken, som åtminstone
teoretiskt har till uppgift att förhindra missbruk av alkohol, och trots
polismyndigheternas ansträngningar för att hindra tillgång till narkotika
synes antalet alkohol- och narkotikamissbrukare öka. Särskilt i storstäderna
har många ungdomar hamnat i ett beroende, som de icke kan
göra sig kvitt. Begäret är ofta så tvingande, att offret hänsynslöst kan
göra vad som helst bara för att få behovet tillfredsställt. Då vederbörande
saknar pengar för inköp, begår han ofta brott för att skaffa inköpsmöjligheter
och hamnar därmed i allmänhet hos polisen, för att så småningom
överlämnas till kriminalvård. Samtliga berörda samhällsorgan nedlägger
såvitt kan bedömas ett utomordentligt omsorgsfullt och också kostnadskrävande
arbete för att omhändertaga, rehabilitera och till samhällsgemenskapen
återföra skadade individer. Trots dessa insatser synes
utsikterna att nå reella resultat vara begränsade. Återfallsfrekvensen är
betydande. Från flera håll har omvittnats att rent personligt engagemang
för varje individ nästan är en förutsättning för resultat. Självfallet är detta
knappast genomförbart inom den institutionella kriminalvården.
Vid sidan om och i vissa fall i samarbete med de samhälleliga
institutionerna verkar frivilliga föreningar och enskilda i syfte att söka
upp människor, som hamnat i ”träsket”, vårda och om möjligt
rehabilitera dem. Drivkraften till deras insats är av kristen eller ideell
natur. Målsättningen är att hjälpa människor för människans egen skull.
Frivilligt söker man nå de alkohol- och narkotikaskadade utan andra
avsikter än att hjälpa. Man söker föra in dem i en mänsklig, värmande
gemenskap, man söker ordna deras materiella problem (mat, kläder,
bostad) och man söker bereda dem en skyddande, läkande miljö. I flera
fall har också en religiös upplevelse lett till full befrielse från alkohol- och
narkotikabegär. Ett par exempel kan belysa frågan:
Levi Pethrus stiftelse för filantropisk verksamhet har sedan 1967 på
sina olika hem omhändertagit och vårdat 600 personer. Av dessa har
enligt uppgift en fjärdedel helt rehabiliterats, en andra fjärdedel är på god
väg, den tredje fjärdedelen har visat viss bättring medan den sista
fjärdedelen icke visar prov på bättring. Stiftelsen har för sin verksamhet
årligen fått stöd av allmänna medel med ca 300 000 kr. men kostnaden
utgör ca 5 000 000 kr., varför bl. a. genom frivilliga gåvor insamlats ca
2 200 000 kr. Om ekonomin medgav skulle verksamheten kunna utvidgas.
Stiftelsen Ungdomskontakt redovisar årliga kontakter med omkring
700 ungdomar av vilka 200 beräknas bli helt rehabiliterade. Tyvärr måste
Mot. 1972:226
9
denna verksamhet avvecklas från den 1 januari 1972 på grund av
bristande ekonomiska möjligheter.
Fru Eva Fjällby-Odhner har sedan 1969 i samarbete med frivilliga
medarbetare arbetat bland narkotikaskadade i Stockholm. Sedan den 1
januari 1971 har hon åtnjutit stöd av Immanuelskyrkans församling
tillhörande Missionsförbundet i Stockholm. Under detta år beräknas sex
personer ha rehabiliterats i samband med hennes verksamhet.
Frälsningsarméns verksamhet är alltför välkänd för att behöva nämnas.
Nämnas kan emellertid att sedan många år tillbaka Frälsningsarmén haft
t. ex. en uppsökande och hjälpande verksamhet på detta område i
Stockholm — tidigare Vegagatan och nu inackorderingshem på Söder.
Här kan unga flickor härbärgeras i en större våning. Där tjänstgör tre
personer.
Ovanstående utgör bara enstaka exempel. Det finns många liknande
verksamheter både i Stockholm och på andra platser, kanske icke lika
kända men väl effektiva.
I nuläget är det angeläget att alla goda krafter mobiliseras för att
minska skadorna av alkohol- och narkotikamissbruk detta framför allt
för att rädda människor, som håller på att duka under. Även ur
samhällsekonomisk synpunkt torde emellertid starka skäl kunna anföras
för att bibehålla och om möjligt ytterligare vidga den verksamhet, som
dessa frivilliga krafter utgör. Att vårda en alkohol- och narkotikaskadad
kostar samhället betydande belopp (enligt uppgift i kriminalvårdsstyrelsens
faktaskrivelse 140 kr./dag eller ca 50 000 kr. per år och
vårdtagare) — att gå miste om en individs produktiva insats är en förlust
för samhället. Sammanlagt tillföres därför samhället icke obetydliga
belopp för varje individ som blir rehabiliterad.
Även om vi i första hand vill framhålla det rent medmänskliga ansvaret
som den bärande grunden för här antytt uppsökande, vårdande och
rehabiliterande arbete, måste dock även framhållas den rent ekonomiska
vinst samhället gör genom varje rehabiliterad narkoman eller alkoholist.
Det finns därför starka skäl att stödja dessa frivilliga krafter så att de kan
fortsätta och om möjligt utvidga sitt arbete. Stödet bör enligt vårt
förmenande utgå efter motiverad framställning och dess storlek bedömas
från fall till fall.
Från socialhuvudtiteln utgår nu anslag för Bidrag till Länkrörelsen
m. m., som i årets statsverksproposition föreslås omfatta 2 600 000 kr.
Vi vill föreslå att för motsvarande stöd till kristna och ideella
organisationer för just detta arbete ett anslag å 1 000 000 kr. ställes till
socialstyrelsens förfogande.
Med hänsyn till ovanstående hemställer vi
att riksdagen beslutar att 1 000 000 kronor ställes till socialstyrelsens
förfogande för i motionen angivet ändamål.
Stockholm den 20 januari 1972
MARTIN HENMARK (fp)
ERIC NELANDER (fp)
Övrigt om motionen
Intressenter
