om stöd till en demokratisk utveckling i tredje världen
Motion 1987/88:U503 av Margaretha af Ugglas m. fl. (m)
Motion till riksdagen
1987/88:U503
av Margaretha af Ugglas m. fl. (m)
om stöd till en demokratisk utveckling i tredje
världen
Sverige måste stå på demokratins sida
Den 22 december 1987 nåddes vi av beskedet att de två största partierna i
Zimbabwe skall gå samman. Målet är enligt uppgift ”att bilda en socialistisk
stat enligt marxist-leninistiska riktlinjer”. Zimbabwe har i dag, utöver de två
dominerande partier som nu går samman, flera små partier som saknar reellt
inflytande. I uttalanden från Zimbabwe har sagts att landet inte har något
behov av en ”flerpartidemokrati”.
Så riskerar ännu ett folk att förlora sin frihet och fångas i den socialistiska
enpartistatens tvångströja. En ofrihet som inte bara leder till våld och
förtryck utan regelmässigt också till ekonomisk stagnation och fattigdom.
En majoritet av världens befolkning lever i dag utan möjligheter att på
demokratisk väg påverka landets och därmed sin egen situation. Genomgående
är att fattigdomen och det väpnade våldet följer förtrycket. De länder
som ger sina medborgare minst av frihet ger dem också minst av möjligheter
till välfärd, demokrati och fred. Fria val, åsiktsfrihet och av förtryck är
nämligen förutsättningar för välfärdstillväxt och för en stabil och varaktig
fred. Fred, frihet och demokrati är de hörnstenar som bildar grund för en
konstruktiv utveckling av alla samhällen.
Demokratin sprider sig
Endast ett begränsat antal u-länder är i dag väl fungerande demokratier. I
flertalet länder i tredje världen råder i stället en politisk ofrihet som sträcker
sig från förstelnade och ineffektiva enhetspartier av det slag som finns t. ex. i
Tanzania, över Chiles auktoritära förtryck till Vietnams totalitära regim.
Under 1980-talet har demokratin dock spridits i tredje världen. Det gäller
särskilt i Latinamerika, där under 1980-talet militärregimer ersattes av valda
civila regeringar i tio länder. Men förtryck finns fortfarande kvar. På Castros
Cuba och i Strössners Paraguay förtrycks oliktänkande skoningslöst. I Chile
och Nicaragua får visserligen viss opposition existera, men den förföljs. På
Haiti har den tidigare diktatorn Duvalier störtats, men de fria val som
utlystes till december 1987 kunde inte genomföras på grund av politiskt våld.
Utbrett och systematiskt valfusk förekommer framför allt i Panama och
Mexico.
Även i Asien har demokratin gjort några viktiga framsteg. På Filippinerna Mot. 1987/88
har den korrupta Marcos-diktaturen ersatts med demokrati. I Sydkorea U503
pågår demokratiseringen. Även i andra sydostasiatiska länder kan en rörelse
i demokratisk riktning förmärkas. I Afrika är däremot rörelserna i demokratisk
riktning mycket begränsade i en tid då demokratin både som idé och som
styrmetod återigen synes vara på frammarsch.
Kombinationen av en alltmer integrerad världsekonomi med behovet av
frihandel och fria flöden av information och kontakter synes tillsammans
med demokratins överlägsenhet som idé vara en obeveklig kraft i alla de
länder där det ekonomiska systemet bygger på och tillåter privat ägande,
enskilt företagande samt frihandel. Det moderna informationssamhället gör
den totalitära diktaturen omöjlig. Omvänt är det öppna samhället - med det
fria användandet och utvecklandet av informationsteknologier och med den
fria handeln - svårt att acceptera för den totalitära regimen. Därför ser vi hur
välfärdstillväxten följer demokratins och de mänskliga fri- och rättigheternas
utveckling medan ett totalitärt system även leder till ekonomisk stagnation.
Det är inför detta perspektiv man i de totalitära staterna med en viss
uppgivenhet genom en liberalisering av ekonomin inom ramen för förtrycket
söker uppnå det som ändå bara kan uppnås genom en liberalisering av hela
samhället. På samma sätt som Västeuropas sista diktaturer föll under 70-talet
medan de socialistiska diktaturregimerna i Östeuropa kvarstår, ser vi nu i
andra delar av världen hur allt fler och fler diktaturer faller, utom de
socialistiska.
Demokratin överlägsen
Den demokratiska arbetsmetoden är överlägsen alla andra sätt att styra ett
samhälle. Demokrati är det enda samhällsskick som erbjuder sina medborgare
frihet, värdighet och rättssäkerhet. Den ger ett samhällssystem som visat
sig vara överlägset alla andra när det gäller att skapa snabb ekonomisk
utveckling och en bred välfärd.
Erfarenheten visar att demokratin är en avgörande faktor för att skapa
ekonomisk utveckling. Ett samhälle som ger individen inflytande över sin
egen vardag och en möjlighet att kontrollera den förda politiken är en
förutsättning för ett regeringsutövande som slår vakt om och har någon
möjlighet att förverkliga målet om utvecklingen och välfärden. Endast
genom att garantera medborgarna ett betydande handlingsutrymme och en
motivation att arbeta för den egna välfärden skapar man någon garanti för att
deras insatser kan tas tillvara. Det går inte att vare sig ekonomiskt, moraliskt
eller politiskt försvara avsaknaden av demokrati i något land.
Vägen till effektivitet och ökat välstånd kan inte sökas utan marknadsekonomiska
lösningar. Marknadsekonomin har visat sig överlägsen alla andra
system för att skapa välstånd och utveckling. En fri ekonomi förutsätter fria
människor och fria idéer. Det är därför som demokratin långsiktigt bryter
fram i land efter land där inte socialistisk dogmatism står i vägen för
människornas välfärd.
Demokratins principer och dess metoder att via kompromisser fredligt lösa
konflikter är universella. Därför är det lika viktigt att dess värden respekteras
1 * * Riksdagen 1987/88.3 sami. Nr U501 -504
i länderna i den tredje världen som i Sverige. Varje människa har samma rätt Mot. 1987/88
till frihet och värdighet. U503
Demokratisk utveckling
Sverige bör utforma en strategi för demokratisk utveckling i den tredje
världen. Viktiga komponenter i denna strategi är att Sverige på ett klart och
entydigt sätt markerar avståndstagande från totalitära och auktoritära
tendenser, var de än förekommer. Sverige bör moraliskt, politiskt och
ekonomiskt stödja en demokratisk utveckling i u-länderna. Detta skall bl. a.
ske genom att vårt u-landsbistånd ges en uttalad demokratiprofil. I dialogen
med mottagarländerna måste Sverige verka för en utveckling i demokratisk
riktning.
Demokrati är ett vitt begrepp. I sin vida mening kan det sägas innehålla tre
delar, som alla är nödvändiga för att ett land skall kunna kallas demokratiskt:
• rättssäkerhet
• fri opinionsbildning
• fria val
I Västeuropa började rättssäkerheten successivt byggas upp redan från
medeltiden. Magna Charta med efterföljande olika rättssäkerhetsdokument
införde tankegången att den enskilde kunde få rätt mot överheten. Det var en
revolutionerande tanke när makt satt i spjutstångs ände. Blotta tanken att
överheten kunde förlora mot den enskilde innebar ett oerhört steg framåt i
den västerländska civilisationen. Denna grundläggande princip är fortfarande
ej accepterad i en majoritet av jordens länder. I fascistiska och
kommunistiska ideologier har staten alltid överhöghet över den enskilde.
Även i länder med socialistiskt eller feodalt inslag sitter rättssäkerheten
mycket löst.
I Europa var rättssäkerheten en förutsättning för utvecklingen av demokratin.
Samma förhållande gäller för den tredje världen. En början till
demokratisk utveckling måste baseras på att rättssäkerheten förstärks.
En fri opinionsbildning är en nödvändig förutsättning för demokrati. Det
är den fria opinionsbildningen som tillåter en kritisk granskning och kontroll
av de styrande samtidigt som den medger ett fritt flöde av idéer och tankar
som är nödvändigt för ekonomisk och politisk utveckling. Den enkla tanken
att varje människa har en oförytterlig rättighet att utforma sin åsikt och
förkunna den i olika former har i alla tider varit förhatlig för odemokratiska
regeringar. I totalitära ideologier - fascism eller kommunism - är informationsmonopolet
en fundamental del i själva ideologin.
Att ifrågasätta partiets åsikter är detsamma som förräderi och måste därför
straffas.
Fria massmedia är en förutsättning för en fri opinionsbildning. I många
u-länder når tryckta massmedia endast begränsade delar av befolkningen.
Främst radio men även TV har däremot en betydligt större spridning. Därför
är en fri radio och TV en minst lika viktig förutsättning för demokratin som
en fri press.
Fria val innebär att en regering skall kunna avsättas av sitt folk. Det
innebär att en misslyckad politik inte kan fortsätta år efter år i skydd av Mot. 1987/88
enhetspartiers skyddande retorik. I samhällen med fria val tillåts aldrig de U503
styrande frigöra politiken från verkligheten, till förmån för egna värderingar
och intressen. Den verkliga mätaren på hur fria valen är, är den reella
möjligheten för en gentemot regeringen kritisk opposition att ta makten. I en
del länder tolereras viss opposition så länge den inte utgör något egentligt hot
mot maktinnehavet. Ibland försöker regeringar skapa fiktionen av en politisk
opposition genom att tillåta kontrollerade oppositionspartier. Dessa har till
uppgift att ge intryck av en demokratisk process utan att egentligen
ifrågasätta det styrande partiets ställning.
Sättet att behandla oppositionen låter sig ganska väl studeras. Förekomsten
av oppositionella grupper eller regelrätta oppositionspartier liksom deras
förmåga att bedriva verksamhet utgör i praktiken ett gott mått på den
demokratiska utvecklingen i ett land. Förutsättningen för att det skall kunna
kallas demokrati är dock att valsystemen är så utformade att oppositionen
också har en verklig möjlighet att ta över makten.
Sverige måste stå på demokratins sida
Med exempel från tre olika regioner i världen - Centralamerika, Afrikas
horn och Södra Afrika - vill vi i denna motion belysa vad Sverige kan och bör
göra för att påverka utvecklingen i den tredje världen i demokratisk riktning.
Kraven på nationell försoning, strävan till ömsesidig förståelse och gemensamt
arbete för en bättre framtid bör prägla de svenska ansträngningarna för
att förbättra u-ländernas situation.
Centralamerika
Centralamerika omfattar de fem republikerna: Guatemala, El Salvador,
Honduras, Nicaragua och Costa Rica. De har ca 23 miljoner invånare, vilket
är en lika stor befolkning som Norden. De fem länderna har en i långa
stycken gemensam historia. Under en kort tid efter frigörelsen i början av
1800-talet utgjorde de ett land.
Centralamerika har i stor utsträckning präglats av förtryck och underutveckling.
Costa Rica utgör undantaget. Detta land har allt sedan 1948 varit en
demokrati, präglad av respekt för mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och
ett noggrant uppfyllande av demokratiska villkor.
I Nicaragua regerade under 43 år Somoza-dynastin - en osedvanligt
korrupt och hård diktatur. Landet kom i stor utsträckning att betraktas som
familjen Somozas privategendom. Förtrycket ledde till att Somoza störtades
i juli 1979.
Resultatet av revolutionen blev att Sandinistpartiet FSLN kom till makten.
Det hade tillsammans med breda grupper i Nicaragua varit huvudkraften i
revolutionen. Redan under de första åren efter revolutionen blev det
emellertid klart att FSLN ensamt tillskansat sig all makt. Övriga grupper fick
inte något inflytande. I stället för att inleda en utveckling mot demokrati kom
FSLN att införa ett nytt förtryck.
Ett antal olika samhällsinstitutioner som polis och armé byggdes upp Mot. 1987/88
direkt under det egna partiets kontroll. Somoza-tidens ökända fängelser och U503
tortyrkamrar stängdes inte utan utvidgades. Nicaragua blev FSLN:s
egendom.
På östtyskt manér har FSLN skapat kontrollerade oppositionspartier. Det
har bl. a. tillgått så att infiltratörer fått till uppgift att skapa en splittringsfraktion
i redan etablerade partier. Denna minoritet har sedan med hjälp av den
sandinistiska polisen och domstolsväsendet tilldömts rätten till partinamn
och partikassa.
Det är mot denna bakgrund som olika motståndsgrupper växt fram. De var
sinsemellan heterogena och t. o. m. motstridiga. De fick så småningom av en
amerikansk journalist samlingsnamnet contras. Fem olika grupper kan
urskiljas inom det väpnade motståndet mot sandinisterna:
- En betydande del utgörs av tidigare anhängare till diktatorn Somoza.
- En andra grupp utgörs av indianer, som redan i början av 1980-talet
utsattes för ett betydande förtryck - det förekom massakrer på indianer i
provinsen Zelaya.
- En tredje grupp var tidigare sandinister. Särskilt kom många från FSLN:s
södra armé under ledning av Eden Pastora att ansluta sig till gerillan.
- En fjärde grupp var alla de som kämpade mot Somoza, men som inte kunde
acceptera FSLN:s förtryck. Det gällde bl. a. Alfonso Robelo och Arturo
Cruz, som båda satt med i de första regeringarna efter revolutionen.
- En femte grupp är de som på olika sätt kommit att drabbas av sandinisternas
förtryck. Det kan gälla dem som själva blivit torterade, fängslade eller
trakasserade, eller deras anhöriga, vänner och bekanta.
Striderna inleddes våren 1982, nära tre år efter revolutionen. Contras har
ett omfattande stöd från USA. FSLN har å andra sidan betydande stöd från
Cuba och Sovjetunionen. Det kan i sammanhanget vara värt att poängtera
att det inte existerar någon nationell armé i Nicaragua. Armén är i stället
underställd Sandinistpartiet. Sandinisterna planerar nu enligt uppgifter i
december 1987 från en militärt högt uppsatt avhoppare att med sovjetisk
hjälp fördubbla den egna arméns styrka.
Inom Nicaragua har hela tiden funnits en demokratisk opposition, som
vägrat gripa till vapen. Den har främst utgjorts av den s. k. Coordinadora
democratica. Det är fyra partier som tillsammans med två fackförbund och
den privata arbetsgivarföreningen arbetar med stöd från den katolska kyrkan
för en fredlig utveckling mot demokrati i Nicaragua. Coordinadora Democråtica
har därmed utgjort det egentliga demokratiska alternativet till FSLN
och till contras.
Sandinistregeringen försökte 1984 vinna internationell och nationell
legitimitet åt sin regim genom att anordna parlamentsval. Coordinadora
Democråtica utestängdes från valet. Nästan alla s. k. oppositionspartier som
deltog i valet var skapade av sandinisterna. Det enda verkligt genuina
oppositionsparti som trots allt ställde upp, drog sig ur valet på grund av att
dess företrädare misshandlades av turbas under valkampanjen. Valet bröt
mot de flesta av kriterierna för fria val så som de senare formulerats i Arias
fredsplan.
Sandinisternas förtryck är i dag omfattande. Som ett exempel kan ur Mot. 1987/88
rapporten från den permanenta kommissionen för mänskliga rättigheter U503
avseende händelserna under juni månad 1987 nämnas:
- 42 personer blev anhållna för obestämd tid av säkerhetspolisen - DGSE utan
åtal, i isoleringscell och utan rätt till kontakt med advokat eller annan
rättshjälp.
- 2 personer dödades i fängelse.
- 6 personer rapporterades ”försvunna”.
- Hundratals män i åldern 25-40 år tvångsrekryterades till sandinistarmén
torsdagen den 18 juni i staden Boaco. Rekryteringen skedde bl. a. nattetid.
Flera anhöriga och andra som protesterade arresterades. En del av dessa
dömdes till fängelse i sex månader för att ha stört ordningen.
Även övriga centralamerikanska länder har vad det gäller förtryck och
överträdelser av mänskliga rättigheter en många gånger skrämmande
historia.
Honduras har bidragit till den långa inbördeskonflikten i Nicaragua genom
att tillåta motståndsrörelsen att ha sina militära baser på honduranskt
område. Både Guatemala och El Salvador har varit föremål för särskilda
länderrapporter inom ramen för FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna.
I Guatemala bedrev den tidigare militärregeringen ett omfattande och
hårt förtryck. Hösten 1985 avlöstes militärregeringen av Vinicio Cerezos
kristdemokratiska regering. Det innebar en betydande förbättring särskilt
vad det gäller respekten för de mänskliga rättigheterna. Under 1986 års
generalförsamling konstaterades i ett svenskt anförande att åtgärder i rätt
riktning vidtagits av regeringen i Guatemala. Trots regeringens uttalade
avsikt att förbättra läget förekommer dock fortfarande politiskt motiverat
våld och ofrivilliga försvinnanden. I Guatemala har dock utvecklingen mot
demokrati inletts och har i dag kommit långt.
I El Salvador bedrevs före 1984 också ett omfattande förtryck främst av de
s. k. dödsskvadronerna. Dessa, som fortfarande trots regeringens åtgärder
inte helt har kunnat elimineras, anses allmänt ha förbindelse med vissa
extrema partier och med armén. Efter valet av den kristdemokratiske
presidenten Napoleon Duarte 1984 har ett arbete i riktning mot ökad
demokrati och iakttagande av mänskliga rättigheter inletts. I en resolution
antagen av FN:s generalförsamling 1986 konstaterades att regeringens
ansträngningar att uppnå en normalisering av förhållandena i landet lett till
beaktansvärda resultat. Problemen i El Salvador sammanhänger med det
fortgående inbördeskriget och med brister i rättssystemet. På den allra
senaste tiden har dödsskvadronernas verksamhet åter ökat. En förutsättning
för varaktiga förbättringar är att de två parterna i den väpnade interna
konflikten inleder en seriös dialog i avsikt att komma fram till en politisk
lösning.
För att få fred i Centralamerika inleddes den s. k. Contadoraprocessen
1984. Det var Venezuela, Colombia, Panama och Mexico som tillsammans
med de fem centralamerikanska ländernas regeringar försökte finna en
formel för fred. Contadora var i allt väsentligt ett initiativ utifrån. Trots att
Contadoraprocessen fortsatte under många år ledde den i praktiken ingenstans.
Arias-planen
Costa Ricas president Arias tog under 1987 ett initiativ, som till sina
huvuddelar accepterades av de övriga fyra ländernas regeringar. Vid ett
andra möte i Guatemala utvecklades den plan för fred i Centralamerika som
nu bär namnet Esquipulas II. Det innebär att det nu föreligger enighet om en
mycket långtgående plan för fred i hela Centralamerika.
Styrkan i förslaget är bl. a. att Esquipulas II vuxit fram inifrån. Centralamerikanerna
har själva kommit överens om villkoren och takten i genomförandet.
Detta är av särskild vikt eftersom många i Centralamerika anser att
utomstående nationer som t. ex. Mexico eller Panama inte har några
förutsättningar att vara stilbildande för en demokratisk utveckling. Planens
styrka är också att den bygger på Costa Ricas nära 40-åriga erfarenhet av
demokrati.
Planen förutsätter en strikt tillämpning av demokratibegreppet. De olika
länderna förbinder sig att tillämpa en minutiös och rigorös form för
demokrati. Så kan t. ex. nämnas att såväl pressfriheten som friheten för radio
och TV skall vara fullständig. Det får inte förekomma någon som helst censur
eller några hinder för etablering.
Planen utgår från den fundamentala förutsättningen att frihet och demokrati
är en förutsättning för fred. Endast om regeringarna i de centralamerikanska
länderna upphör med alla former av förtryck och tillämpar demokratins
spelregler finns det förutsättningar till nationell lösning om fred i dessa
länder.
Arias-planen fordrar också att gerillan och regeringssidan inleder fredssamtal
i de länder där inbördeskrig pågår. Dessa samtal måste leda till att
gerillan lägger ner vapen. En förutsättning härför är att gerillan ges amnesti
och en möjlighet att verka för sina politiska mål med demokratins medel.
Samtidigt måste allt utländskt stöd upphöra. USA måste upphöra med såväl
finansiellt stöd som vapenleveranser till contras. Cuba och Sovjetunionen å
andra sidan måste upphöra med sitt stöd till FSLN:s armé.
Fredssamtal har påbörjats i Guatemala, El Salvador och Nicaragua. I
Guatemala och El Salvador har flera förhandlingsomgångar hållits mellan
regeringen och gerillan. I Nicaragua skall nu enligt löfte i San José den 17
januari undantagstillståndet hävas samt direkta förhandlingskontakter med
contras äga rum.
Sveriges roll
Sveriges socialdemokratiska regering har i sin centralamerikanska politik
praktiskt taget helt och hållet koncentrerat sitt intresse till Nicaragua och
kommit att ensidigt stödja sandinisterna. Stödet till Nicaragua och de
politiska kontakterna har varit av den karaktären att det tillsammans med
frånvaron av kritik i regionen uppfattats som en solidarisering med FSLN:s
politik. Den svenska regeringen har därmed i denna region hamnat på
samma sida som Cubas och Sovjetunionens regeringar. Detta kan vare sig
vara till fördel för den svenska utrikespolitikens allmänna trovärdighet eller
för demokratin.
Den svenska regeringen borde ha fört en annan politik. Den skulle ha ställt Mot. 1987/88
sig bakom den demokratiska och fredliga opposition som strävar efter att U503
föra Nicaragua till demokrati.
Det vore naturligt att Sverige med all kraft sluter upp bakom kardinal
Obando y Bravo, som är ordförande i den nationella försoningskommission
som nu utsetts. Kommissionen har som en huvuduppgift att verifiera att
åtaganden beträffande amnesti, eld-upphör, demokratisering och fria val
genomförs.
I det utvecklingsbistånd som Sverige ger är det nödvändigt att nu införa
villkoret att Arias plan för fred måste fullföljas. Särskilt viktigt är att stödja
de olika institutioner som kan hjälpa till att förverkliga fredsplanen. Det
gäller främst den permanenta kommissionen för mänskliga rättigheter CPDH
- som kartlagt förbrytelserna mot de mänskliga rättigheterna allt
sedan 1977. Det är denna kommission som först påtalade Somoza-diktaturens
brott och senare även brotten från sandinisterna och contras.
Sverige bör vidga sitt engagemang i Centralamerika till att gälla hela
området. I första hand bör, förutom katastrofbistånd, stöd ges med syftet att
stärka och bygga upp de demokratiska institutionerna. Det är i skenet av
Arias plan naturligt att varje biståndsinsats i Centralamerika granskas från
demokratisynpunkt.
Det kan i detta sammanhang nämnas att de val som hölls i Nicaragua
hösten 1984 inte uppfyllde de villkor som Arias-planen och Esquipulas II
anger.
En förutsättning för att Arias-planen skall kunna förverkligas är som
nämnts att allt utländskt stöd till de väpnade grupperna upphör. Sverige
måste därför uppmana USA, Cuba och Sovjetunionen att deras stöd genast
upphör. Inga vapen, soldater eller andra krigsförnödenheter får tillföras
regionen utifrån. Efter en sådan ineldande fas förutsätter planen att
gerillaarméerna skall avvecklas och de reguljära arméerna minskas. Helst ser
Arias att de övriga länderna följer Costa Ricas exempel och avvecklar sina
arméer.
För att regeringen i Nicaragua skall anses ha uppfyllt Arias-planen måste
hela den omfattande förtryckarapparat som byggts upp försvinna. Den
demokratiska oppositionen ställer därför följande krav för att förtrycket
skall anses avvecklat:
• Sandinistpartiets egen armé måste avvecklas och ersättas med en nationell
armé.
• Sandinistpartiets polis måste avvecklas och en nationell poliskår upprättas.
• Folkdomstolarna-TPA-måste avskaffas. Inga människor får dömas utan
laglig rättegång.
• Säkerhetspolisen - DGSE - måste avvecklas. Det är den som svarar för en
stor del av det förtryck, den tortyr och de mord och försvinnanden som
plågar och hotar Nicaraguas folk.
• FSLN:s väpnade milis - turbas - måste avvecklas. Den svarar främst för
trakasserier, misshandel och annan förföljelse av den politiska oppositionen,
fackföreningarna, kyrkan m.fl. Framför allt har sandinistpartiets
ungdomsförbund medverkat i den terror turbas utövat mot den demokratiska
oppositionen.
• Kommissionen för de mänskliga rättigheterna - CPDH - måste få Mot. 1987/88
möjligheten att verka fritt. U503
• Politiska partier och fackliga organisationer skall få verka fritt.
Den svenska socialdemokratiska regeringen har fört Sverige på fel sida i
den nicaraguanska konflikten. Vi har därigenom gett en viss legitimitet åt en
regim som utövar våld mot oliktänkande. För de demokratiska grupperna i
Nicaragua är det av vikt att vi i stället framstår som ett stöd för demokrati och
frihet.
En kraftig omvärdering av den svenska Nicaragua-politiken är därför
nödvändig. Sverige skall kraftigt uttala sitt stöd för Arias-planen och på allt
sätt stödja försoningskommissionen.
Riktlinjer för svensk Centralamerikapolitik
1. Sverige skall stödja Arias-planen helt och fullt.
2. Arias-planens stringenta demokratibegrepp skall understödjas. Alla
försök till folkdemokratiska tolkningar skall avvisas.
3. Det svenska biståndet skall avse hela Centralamerika med syftet att vid
fördelningen till de enskilda länderna stödja en utveckling i demokratisk
riktning.
4. Effekterna av det svenska biståndet skall granskas av en demokratikommission.
5. Det svenska biståndet till Centralamerika skall kopplas till hur de olika
länderna fullföljer Arias-planen.
Södra Afrika
Apartheidpolitiken i Sydafrika är ett av de mest upprörande brotten mot de
mänskliga rättigheterna. Själva fundamentet för politiken bygger på föreställningen
om att mänskligheten skall indelas i olika raser som har olika
värde.
Alltsedan nationalistpartiets maktövertagande för 40 år sedan, men även i
betydande utsträckning dessförinnan, har den sydafrikanska statsmakten
systematiskt och konsekvent byggt upp ett samhälle där rättigheter och
skyldigheter baseras på ras. Den västerländska rättsuppfattningen, som
bygger på människors lika värde och statsmaktens oväld har satts åt sidan.
Lagstiftningen bygger på en uttrycklig diskriminering av främst de svarta,
men även av färgade och indier. Arbetsmarknaden och bostadsmarknaden
har strikt reglerats i enlighet med apartheid. Möjligheten för de svarta att
inneha egendomen eller att starta företag är antingen starkt begränsad eller
obefintlig.
Litet tillspetsat har det uttryckts så här: De vita lever i ett kapitalistiskt
system medan svarta är hänvisade till en socialistisk tillvaro, där allting
bestäms utifrån och några individuella rättigheter knappast existerar.
Sverige har, liksom övriga demokratier, ett ansvar för att stödja och hjälpa
utvecklingen mot ett demokratiskt Sydafrika. Avskaffandet av apartheid är
ett självklart första steg, men det måste fullföljas med respekt för mänskliga
fri- och rästtigheter, för yttrande- och tryckfrihet och för de demokratiska Mot. 1987/88
principerna. U503
När det gäller metoderna i kampen mot apartheid som ett steg på vägen
mot demokrati är det framför allt två synsätt som gör sig gällande. Många av
de svartas företrädare, främst ANC och UDF, förespråkar ekonomisk
bojkott och avveckling av utländska investeringar i Sydafrika. Andra, t. ex.
Inkatha och PFP förespråkar i stället utvidgade kontakter.
Som stöd för det första synsättet kan hävdas att Sydafrika under lång tid
och utan begränsningar deltog i det internationella handelsutbytet och det
ekonomiska samarbetet utan att för den skull någon rörelse mot demokrati
kunde förmärkas. Tvärtom förstärktes apartheidsystemet och förtrycket blev
värre.
Å andra sidan har utvecklingen gått mot ökat förtryck också under de
senaste åren, när handelsbojkott och investeringsförbud genomförts i viss
utsträckning.
Utförsäljningen av utländskt ägda företag till sydafrikanska intressen,
främst den sydafrikanska staten, har inneburit att apartheidanhängarna fått
ett starkt grepp över näringslivet. Det mer liberala synsätt som det utländskt
ägda näringslivet haft och som främst kommit till uttryck i Sullivan-koden har
försvagats. Detta innebär ett allvarligt avbräck för den fackföreningsrörelse
för de svarta, vars starka framväxt under det senaste årtiondet inneburit ett
av de hoppfulla dragen i den sydafrikanska utvecklingen.
De val som skedde till det vita parlamentet i maj 1987 ledde till en påtaglig
vridning i riktning mot ökad apartheid. De partier som förespråkar apartheid
hårdare än t. o. m. nationalistpartiet ökar i styrka. Oppositionspartiet PFP
minskade och tappade rollen som huvudopposition i det vita parlamentet.
Händelserna under 1987 pekar inte på någon utveckling i liberaliserande
riktning. Förtrycket har snarare skärpts. De begränsade friheter, som trots
allt funnits t. ex. en viss pressfrihet, har ytterligare beskurits. Omvärldens
möjligheter att informera sig och genom olika kontakter förmedla stöd till
kampen mot apartheid i Sydafrika har minskat kraftigt.
Mot den bakgrunden är det viktigt att nu utvärdera de handels- och
investeringssanktioner som vidtagits gentemot Sydafrika. Risken är att dessa
åtgärder har hämmat i stället för främjat utvecklingen mot demokrati.
Särskilt viktigt är att stödja de demokratiska krafterna inom Sydafrika. De
återfinns både inom olika befolkningsgrupper och inom skilda delar av det
politiska spektrat. Det är viktigt att ett sådant stöd inte blir och heller inte
uppfattas som ett ensidigt stöd till ANC och UDF. Dessa båda organisationer
är sannolikt de starkaste politiska krafterna i motståndet mot appartheid men
de är förvisso inte de enda. Utvecklingen mot ett demokratiskt Sydafrika
kräver av naturliga skäl att en mängd olika politiska riktningar inom
Sydafrika måste tillåtas och kunna växa fram.
Utvecklingen i frontstaterna är av största betydelse för utvecklingen i
Sydafrika. De svarta i Sydafrika borde få möjlighet att åberopa frontstaterna
som föredömen i sin egen kamp för ett demokratiskt Sydafrika. Botswana är
dessvärre den enda frontstat där det råder demokrati och respekt för
mänskliga fri- och rättigheter.
I många av frontstaterna har de mänskliga rättigheterna satts på undantag. Mot. 1987/88
Yttrande- och tryckfrihet är sällsynta företeelser. Sverige måste i sina U503
kontakter med frontstaterna verka för de demokratiska fri- och rättigheterna
och poängtera dessa staters ansvar för att göra bilden av ett demokratiskt
Sydafrika trovärdig.
Utvecklingen i Zimbabwe inger inte minst mot denna bakgrund stora
bekymmer. Den demokratiska utvecklingen som Lancaster House-överenskommelsen
anvisade ser ut att ha ersatts med den traditionella afrikanska
lösningen; den socialistiska enpartistaten. Denna statsmodell är ansvarig för
många av de tragiska misslyckandena i Afrika. Korruption och svält är den
afrikanska socialismens främsta produkter.
Lancaster House-överenskommelsen kunde ha tjänat som ett exempel på
hur ett vitt minoritetsstyre kan ersättas med majoritetsstyre. För de vita som i
Sydafrika fruktar att en svart majoritetsregering skall behandla de vita som
dessa nu behandlar de svarta, vore sannolikt en konstitutionell minoritetsgaranti
en möjlig väg till fredlig utveckling mot demokrati. Mugabes brott mot
konstitutionen gör att en sådan garanti i Sydafrika kan komma att framstå
som kraftlös.
Om Zimbabwe fortsätter utvecklingen mot en totalitär stat måste det
svenska biståndet omprövas. Redan i dag kan sägas att biståndet måste ges en
klar demokratiprofil och framför allt ges till och förmedlas via enskilda
organisationer. Bistånd som i realiteten blir ett rent budgetstöd till regeringen
bör upphöra. Svenskt bistånd skall inte stödja regimer i stater som
utvecklas bort ifrån demokratin. Detta ställer inte krav på att mottagarlandet
skall vara en fullvärdig demokrati utan enbart på att biståndet skall kunna ges
i sådana former att det stöder de demokratiska krafterna och utvecklingen
mot demokrati.
Tanzania, som har kommit att utgöra symbolen för hela det svenska
biståndsprogrammet har sedan frigörelsen genomgått en tragisk utveckling
och precis som Zimbabwe utvecklats bort från demokratin. Under det
kvartssekel som gått sedan frigörelsen har Tanzania varken uppfyllt de
demokratiska eller ekonomiska målen. Ofrihet och fattigdom är resultatet av
den politik som konsekvent genomförts av Julius Nyerere och det härskande
partiet.
Ett land som får så mycket utländskt bistånd (ca 14 % av BNP) kan inte
sägas ha lidit brist på internationellt stöd. I Tanzania finns därför inga
ursäkter för den uteblivna utvecklingen mot demokrati.
Tanzania är ett exempel på att omfattande bistånd faktiskt kan motverka
sina syften. Biståndet har givit Tanzanias regering den ekonomiska möjligheten
att trots uppenbara misslyckanden fullfölja en utvecklingsfientlig politik.
Särskilt skadlig har den ideologiskt motiverade kollektiviseringen av byarna
varit. Den har lett till att nära hälften av Tanzanias befolkning tvångsvis fått
flytta samman. Det finns inte någonstans exempel på att kollektivisering av
landsbygdsbefolkning och socialistisk jordbrukspolitik lett till något annat än
armod.
En omsvängning mot en mer realistisk politik kan nu förmärkas. Viss
avreglering och privatisering har inletts, vilket lett till ökad effektivitet och
mindre korruption.
Sverige måste i sin dialog med Tanzania betona att demokratiska fri- och Mot. 1987/88
rättigheter är fundamentala mål. Det är den tanzaniska regeringens skyldig- U503
het att se till att dessa mål uppfylls om den i framtiden skall uppbära bistånd
med en omfattning motsvarande dagens.
I Mozambique strävar den Sydafrikastödda Renamo-gerillan enbart till att
destabilisera landets nuvarande regim och den nationella självständigheten.
Renamo saknar ett politiskt program och dess verksamhet präglas av
terroraktiviteter som saknar militär mening. För Sverige är det angeläget att
med all kraft stå bakom Mozambiques rätt till självbestämmande.
En orsak till Mozambiques svårigheter är den felaktiga utvecklingspolitik
som tidigare förts. Mycket tyder dock på att den nuvarande regimen är
beredd att omvärdera den tidigare socialistiska politiken. Sverige har all
anledning att understödja Mozambiques rörelse mot en realistisk utvecklingspolitik.
Angola har allt sedan frigörelsen från Portugal plågats av ett omfattande
och bittert inbördeskrig. MPLA-regeringen understöds av Cuba och Sovjetunionen.
Dess folkliga stöd är begränsat. Möjligheterna för MPLA att sitta
kvar i regeringsställning utan de kubanska truppernas närvaro bedöms som
mycket små. Cuba har omfattande trupper i landet - enligt officiella
uppgifter ca 30 000 soldater.
Betydande delar av Angola behärskas av UNITA, den gerillagruppering
som framför allt understöds finansiellt av USA och militärt av Sydafrika.
UNITA anses ha ett betydande folkligt stöd, framför allt i de södra och
mellersta delarna av Angola.
Sveriges linje bör vara att stödja en nationell försoning mellan de stridande
parterna. Förutsättningen för detta är att alla utländska trupper från främst
Cuba och Sydafrika lämnar landet liksom att allt militärt bistånd skall
upphöra. En nationell återförsoning kan enbart ske om tredje part tar
initiativ till konstruktiva fredsdiskussioner.
Det nuvarande inbördeskriget leder till omfattande våld, terror och
förstörelse över hela Angola. Därutöver ger kriget en förment legitimitet åt
den sydafrikanska apartheidpolitiken. Varje frontstat som uppvisar interna
stridigheter, förtryck, fattigdom och ekonomiska problem, används av
Sydafrika som ett argument för ett fullföljande av apartheid i det egna landet.
En förutsättning före alla andra för en utveckling i Södra Afrika är att
stridigheterna i regionen upphör. Fred är den första förutsättningen för all
utveckling. Men demokrati och respekt för mänskliga fri- och rättigheter är
nödvändiga förutsättningar för fortsatt ekonomisk utveckling. Föreställningen
att demokrati och mänskliga rättigheter är ett hinder för utveckling odlas
tyvärr av såväl apartheidanhängare som av en del socialistiska grupperingar.
Riktlinjer för svensk Södra Afrika-politik
1. Sverige skall stödja kampen för ett fritt och demokratiskt Sydafrika.
2. Sanktionspolitiken och förbudet mot investeringar bör skyndsamt
utvärderas. Valen i maj tyder på att dessa beslut motverkar sitt syfte.
17
3. Alla rörelser som kämpar för demokrati i Sydafrika och inte bara ANC Mot. 1987/88
och UDF skall kunna få svenskt stöd. U503
4. Namibia skall bli fritt.
5. Inbördeskriget i Angola kan endast lösas genom en nationell försoning
mellan de stridande parterna.
6. Alla utländska trupper i (Cuba, Sovjet och Sydafrika) Angola måste dras
tillbaka och allt militärt bistånd till Angola upphöra.
7. Sverige skall stödja återförsoning mellan de olika parterna och inte
ensidigt MPLA.
8. Mozambiques rörelse mot väst skall understödjas.
9. Respekten för mänskliga fri- och rättigheter och utvecklingen mot
demokrati i frontstaterna är viktig. Dessa stater kan ge anti-apartheidanhängare
i Sydafrika exempel som kan underlätta en fredlig övergång från
apartheid till demokrati.
10. Särskilt viktigt är det att Zimbabwe uppfyller Lancaster House-överenskommelsen,
som bl. a. anger att mötesfrihet och fri föreningsrätt skall
råda.
11. Tanzania måste utvecklas mot ett demokratiskt styrelsesätt. Det är
oförsvarligt att Sverige har stött landet med nära 5 miljarder kronor
sedan det svenska biståndet inleddes 1964 utan att några egentliga krav
på frihet och demokrati har ställts från svensk sida och utan att
befolkningen fått bättre levnadsvillkor.
Etiopien
Under 70-talet var Afrikas horn föremål för stormakternas aktiva strategiska
intresse. Framför allt Sovjetunionen sökte genom militärt bistånd, sovjetiska
militära rådgivare och kubanska soldater befästa den marxist-leninistiska
militärdiktaturen i Addis Abeba, i syfte att härigenom få ett brohuvud för
inflytande över länder som Somalia och Sudan och på det viset nå den
strategiska kontrollen över regionen. Bristen på framgång och motgångar i
andra delar av världen bromsade upp denna offensiv samtidigt som de
omfattande svältkatastroferna inte bara har fäst västvärldens uppmärksamhet
på den etiopiska regimens misslyckanden utan också på dess uppseendeväckande
brutalitet och på frånvaron av hänsyn till den egna befolkningen.
Svältkatastrofen har politiskt lett till en minskad öppenhet gentemot
Sovjetunionen och till en ökad västerländsk närvaro i form av olika
hjälporganisationer. Denna närvaro har tillsammans med internationella
medias bevakning av regionen minskat utrymmet för de sovjetiska aktiviteterna,
varför regionen i dag inte är utsatt för samma militära spänning som
tidigare.
Även om det inte i dag finns lika stort strategiskt intresse för Afrikas horn
utgör den etiopiska regimen en fortsatt destabiliserande faktor i regionen
samtidigt som den genom sin politik hämmar fredlig utveckling i det egna
landet. Etiopien lämnar stöd och fristad till den sydsudanska gerillarörelsen
SPLM/SPLA. Det sovjetstödda kriget mot Somalia sätter fortfarande sina
spår i spända relationer med Somalia samt genom att den militära beredska
pen kräver betydande resurser. Flyktingströmmen från Etiopien skapar Mot. 1987/88
betydande problem såväl för Sudan som för Somalia. U503
Även om svälten har minskat förutsättningarna för fortsatt militär
verksamhet har den etiopiska regimen inte tvekat att använda svälten och det
internationella biståndet i militära syften. Transportresurser har använts till
trupptransporter och livsmedelsdistributionen har utformats för att försvåra
befrielserörelsernas verksamhet.
Kriget mot befrielserörelserna i Eritrea och Tigray tillåts inte bara pågå
samtidigt med omfattande svältkatastrofer utan kostar dessutom betydligt
mer än insatserna i kampen mot svälten. Behovet av att finansiera kriget tar
sig anmärkningsvärda uttryck. Enligt uppgifter i internationell press har
Etiopien sålt spannmål utomlands för att finansiera krigföringen. Man
fördyrar dessutom det internationella biståndet genom att även hjälpsändningar
beläggs med hamnavgifter.
Den etiopiska armén är det svarta Afrikas största med sina 250 000 man.
Den är också den mest erfarna. Den har varit i krig mot befrielserörelser i
Eritrea, Tigray, mot Oromos och mot Somalia.
Den sovjetiska inblandningen är på många sätt uppenbar. Det finns i
Etiopien uppskattningsvis 5 000 kubanska soldater. Sovjetiska rådgivare och
sovjetiska vapen är viktiga element i krigföringen liksom att betalningen av
de sovjetiska vapnen ställer krav på inte bara uppoffringar utan också
gentjänster i form av t. ex. gerillautbildning.
De sovjetiska spåren syns även på annat sätt. Den etiopiska jordbrukspolitiken
bygger på en dogmatisk kommunism som tar sig uttryck i kollektivisering,
bybildning, folkomflyttningar, monopol för staten att handla med
spannmål mellan de olika regionerna samt en statlig prispolitik som
motverkar spannmålsproduktionen. Likheterna med den sovjetiska jordbrukspolitiken
på 30-talet är slående, vilket också gäller den brutalitet med
vilken politiken genomförs. Den tidigare etiopiske ambassören i Sverige,
Telahun Taye som hoppade av i Sockholm i december 1986, har uttryckt det
så här:
”Det etiopiska folket måste i dag se Sovjetunionen
som ansvarig för sitt elände, för sitt lidande,
för förtrycket och för alla sociala, ekonomiska och
politiska sjukdomar.”
”Men den nuvarande administrationen under
ledning av ett marxist-leninistiskt parti vägrar att
erkänna att dessa lidanden existerar i så fruktansvärd
omfattning.”
Det sovjetiska stödet möjliggör två omfattande krigsoperationer. En mot
den eritreanska befrielserörelsen och en mot den tigreianska, samtidigt som
regimen kan hålla betydande trupper i beredskap. Det finns i dag ingen rimlig
förhoppning om att dessa två inbördeskrig skall ta slut. Den etiopiska
regimen lämnar inte något utrymme för en fredlig lösning av konflikterna.
Etiopien är ett totalitärt samhälle som över huvud taget inte tillåter någon
opposition. Den nya konstitutionen har inte på något sätt förändrat det
faktum att parti och stat har smält samman på ett sätt som inte lämnar något
utrymme för mångfald. Det finns därför inte plats för några aktiviteter andra Mot. 1987/88
än dem som är förenliga med den marxist-leninistiska strategin. U503
Detta har inte bara tagit sig uttryck i betydande problem med att försörja
befolkningen. Det finns ingen möjlighet till kontroll och korrigering av den
förda politiken. Så länge militärdiktaturen kan använda terror som vapen
kan man hänsynslöst fullfölja sin politik med bybildning och folkomflyttningar
och sin krigföring i Eritrea och Tigray. I själva verket används folkomflyttningar
från den norra delen av landet som ett medel i krigföringen, trots det
lidande och den svält detta skapar.
Medan religionsutövningen än så länge tillåts en viss frihet, inom mycket
bestämda ramar, är den politiska friheten eliminerad. Etiopien är genom sitt
förtryck, genom krigen och genom svälten en av 80-talets största tragedier.
Enligt Amnesty International sitter åtskilliga tusen politiska fångar i
fängelse. Tortyr tillämpas rutinmässigt under förhören. I vittnesmål från
fångar som sluppit ur fängelserna berättas om
- misshandel med slag mot huvud, könsorgan och fotsulor,
- hur fångar binds och sedan hängs upp i förvriden ställning,
- hur fångars huvud pressas ned i förorenat vatten till medvetandet förloras,
- att tortyr med elchocker och skenavrättningar förekommer samt
- att våldtäkter mot kvinnliga fångar är regel.
Amnesty rapporterar också om att fångar dör under tortyr liksom om att
skolungdomar i 13-14-årsåldern fängslas och torteras. Enligt Amnesty
förekommer det också att politiska fångar döms till fängelse eller avrättning
på information som framtvingats under tortyr. Enligt den etiopiska lagen är
tortyr inte tillåtet. Tortyren försiggår trots detta till största delen i centrala
förhörscentra som ministeriet för statssäkerheten och den offentliga säkerheten
ansvarar för.
De etiopiska judarna har sedan ”Operation Moses” en särskilt utsatt
ställning. Det finns i dag kvar ca 15 000 etiopiska judar. Deras byar slås
sönder och själva lever de i en fredlös situation. Ett 40-tal sitter inspärrade i
fängelse i Addis Abeba för sina insatser för den judiska gruppen.
Sveriges roll
Det finns få länder där man så klart kan säga att Sverige har en roll att spela
och ett ansvar som i fallet Etiopien. Sedan lång tid tillbaka har svensk mission
verkat i Etiopien. Svenska myndigheter har på olika sätt samarbetat med
etiopiska, långt innan biståndspolitik blev ett begrepp. Genom sin kristna
historia och tradition har Etiopien en kulturell knytning till västvärlden.
Etiopien är dessutom i dag ett av Sveriges viktigaste biståndsländer.
Tragedin i form av brutalt politiskt förtryck, förakt för mänskliga rättigheter,
återkommande svältkatastrofer samt de pågående inbördeskrigen motiverar
till en betydligt mer aktiv svensk profil.
Sveriges roll får inte vara att genom sitt bistånd stärka den nuvarande
regimens legitimitet och dess totalitära ambitioner. Tvärtom måste det
20
svenska biståndet syfta till att stärka respekten för de mänskliga fri- och Mot. 1987/88
rättigheterna och genom olika insatser värna om pluralistiska företeelser. U503
Missionsverksamheten och de religiösa samfunden spelar därvidlag en viktig
roll. Utbildning, miljöinsatser och humanitärt bistånd är andra insatser som
kan göras med stor vaksamhet på att insatserna inte indirekt kommer
krigföringen till del. Vi återkommer till biståndets utformning i vår bistånds
politiska motion.
I stället för den nuvarande regimen skall Sverige stödja utvecklingen mot
frihet och demokrati. Endast så kan freden säkras. Sverige bör som ett led i
detta arbete ta initiativ till en nationell försoning. En svensk politik med detta
i sikte måste innehålla följande steg:
1. Fri lejd för alla hjälptransporter, oavsett vem som har den militära
kontrollen i ett visst område. En internationell kommission bör utses att
bevaka att detta respekteras samt att transporten inte används för militära
ändamål.
2. Samtliga politiska fångar måste friges. Sverige måste verka för att
Internationella röda korset får besöka samtliga fängelser.
3. De religiösa samfunden måste ges fullständig rätt och skydd till sin
religionsutövning samt till att vara samlingsplatser för fri debatt.
4. Yttrandefriheten och informationsfriheten måste garanteras.
5. Domstolar måste ges en oberoende ställning med enda uppgift att döma
efter lagen.
6. Samtliga stridande parter bör medverka till eld upphör. Inga truppförflyttningar
får tillåtas.
7. Allt utländskt militärt stöd skall upphöra. Sovjetiska militära rådgivare
och kubanska soldater bör återvända. Etiopiskt stöd till väpnat våld i
andra länder skall på motsvarande sätt upphöra.
Frågan om regionalt självstyre måste lösas av befolkningen i de olika
områdena.
Vad gäller Eritrea gav FN 1952 regionen till Etiopien som ett
självständigt område. Trots detta införlivades Eritrea helt och hållet i
Etiopien 1962. Sverige bör därför i FN väcka frågan om det eritreanska
folkets rätt att avgöra sin framtida nationella identitet i en internationellt
garanterad folkomröstning. Det är rimligt att eritreanerna själva får ta
ställning till om de i framtiden vill ha en total självständighet, en federativ
lösning eller en regional autonomi, som formellt utlovas i den nya
konstitutionen.
För Tigray finns inte samma historiska bakgrund. Tigrays ställning i den
etiopiska nationen bör därför lösas genom samtal med demokratiskt
utsedda företrädare för regionen och centralregeringen i Addis Abeba.
Sverige bör i sina kontakter med de etiopiska makthavarna erbjuda sig
att vara medlande part i denna process. Likaså bör Sverige utfästa sig att i
någon form - inför parterna - vara en oberoende övervakare av att en
sådan fredsprocess genomförs och respekteras av samtliga parter. Sverige
bör också erbjuda sig att medverka ekonomiskt och administrativt till
genomförandet av en folkomröstning och fria val.
En utveckling i enlighet med dessa punkter är det enda sättet att
åstadkomma en fredlig utveckling i Etiopien, mot demokrati och välfärd.
Stöd för demokratiutveckling
Demokratimålet bör i större utsträckning än nu styra det svenska biståndet.
Som en västerländsk demokrati har Sverige en särskild skyldighet att stödja
en sådan utveckling. I de fall dessa länder har nått en sådan utvecklingsnivå
att biståndet via SIDA inte är lämpligt bör ett bredare samarbete genom
t. ex. BITS och Swedfund kunna inledas.
En del av biståndet bör inriktas på att bygga upp den demokratiska
strukturen. Oppositionspartiernas roll och situationen bör särskilt uppmärksammas.
Åtgärder bör inriktas för att stärka den fria pressen.
Det svenska biståndet måste utformas så att det stöder en utveckling mot
mångfald och pluralism. Avsikten med det svenska biståndet får ej vara att
stödja de olika mottagarländernas regimer utan att åstadkomma en demokratiskt
inriktad utveckling. Långsiktigheten i biståndet skall vara vägledande.
Sker ej någon utveckling i demokratisk riktning måste dock biståndet
omprövas. För länder med totalitära regimer och utan tendenser i demokratisk
riktning bör inte svenskt bistånd utgå annat än som humanitärt bistånd,
bistånd till demokratisk utveckling och stöd till enskilda organisationer. Det
viktigaste är att åstadkomma en demokratisk rörelseriktning.
Utan en demokratisk utveckling kommer spänningarna och konflikterna i
Centralamerika att bestå. Den ekonomiska och sociala utvecklingen kommer
att försvåras. Detta gäller också Södra Afrika. Sverige kräver en
demokratisk utveckling i Sydafrika. Samma krav måste vi resa i Angola och
Mozambique. Hur skall dessa länders befolkningar annars befrias från de
inbördes stridigheter som medför svält och död och som omöjliggör varje
utveckling.
På Afrikas horn står svältkatastrofen åter för dörren. Sverige liksom övriga
givarländer ställs inför svåra överväganden när vi skall söka hjälpa de
nödlidande utan att detta blir till stöd för en regim som förtrycker sitt eget
folk och bedriver en jordbrukspolitik som leder till svält.
En viktig åtgärd är att i så stor utsträckning som möjligt kanalisera
biståndet via enskilda organisationer. En pluralistisk utveckling i ett land
minskar möjligheterna till förtryck. Kyrkor, ideella organisationer m. fl. kan
spela en stor roll för att genomföra bistånd i länder som lider under diktatur.
Dessutom har sådana organisationer goda möjligheter att nå ut till de mest
behövande grupperna bland människor.
Främjande av marknadsekonomi är också viktigt för att skapa förutsättningar
för en demokratisk utveckling. Marknadsekonomi ger i sig inte någon
garanti för en demokratisk utveckling. Däremot är det i längden omöjligt att
ha ett totalitärt styre i en stat med marknadsekonomi. Marknadsekonomin
innebär nämligen definitionsmässigt att det finns många sinsemellan oberoende
maktcentra. Härigenom verkar också den fria marknaden som en
kontroll av det demokratiska styrelseskicket.
Nära sammanhängande med marknadsekonomin är att stimulera fria
fackföreningar och arbetsgivarorganisationer liksom kooperativ och andra
näringssammanslutningar. Den fria fackföreningsinternationalen betyder
t. ex. mycket för att främja och stödja fria fackföreningar.
Av regeringarna oberoende kommissioner för bevakning av mänskliga
rättigheter kan betyda mycket för att påtala förtryck och rättsövergrepp. I El Mot. 1987/88
Salvador och Nicaragua har sådana kommissioner varit betydelsefulla för att U503
påtala och dokumentera övergrepp. Sverige bör stimulera att sådana
kommissioner bildas och ge stöd till deras verksamhet.
En del av det svenska biståndet bör kunna användas för att direkt stimulera
en demokratisk utveckling. I Västtyskland har man sedan länge arbetat med
en direkt stimulans till demokrati i u-land. Det sker i en form av särskilda
biståndsstiftelser, vars uppgift är att främja utbyggnaden av demokratiska
partier.
De svenska partiernas kompetens vad gäller demokratibyggnad bör
utnyttjas. Partierna bör kunna få biståndsmedel för att medverka i demokratibyggnaden
i u-länder.
Sverige bör inrätta en särskild parlamentarisk kommission för att följa den
demokratiska utvecklingen i olika samarbetsländer.
Årliga rapporter om utvecklingen vad gäller mänskliga rättigheter och
demokrati i samarbetsländerna bör utarbetas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett program för
främjande av en demokratisk samhällsutveckling i de länder med vilka
Sverige har biståndssamarbete,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en demokratikommission med
uppgift att följa utvecklingen av mänskliga fri- och rättigheter i de
länder som Sverige har biståndssamarbete med,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att årliga rapporter utarbetas för att belysa
utvecklingen vad gäller mänskliga rättigheter och demokrati i mottagarländer
för svenskt bistånd,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige skall stödja kampen för ett fritt och demokratiskt Sydafrika,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
sanktionspolitiken och förbudet mot investeringar i Sydafrika snarast
skall utvärderas i enlighet med vad som framförts i motionen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige bör ta initiativ som kan leda till en nationell försoning i
Angola,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige skall verka för att alla utländska trupper i Angola skall dras
tillbaka,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
svenskt bistånd till Zimbabwe omprövas till inriktning och omfattning,
om utvecklingen mot en icke-demokratisk enpartistat fortsätter,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige i sina kontakter med Nicaragua skall ha som främsta uppgift
att stödja frihet och demokratisk utveckling,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Mot. 1987/88
Sverige helt och fullt skall stödja fredsplanen (Esquipulas II) och dess U503
preciserade krav på demokrati,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att det
svenska biståndet skall avse hela Centralamerika i syfte att i de
enskilda länderna stödja en utveckling i demokratisk riktning,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att det
svenska biståndet till Centralamerika skall kopplas till hur de olika
länderna fullföljer fredsplanen (Esquipulas II),
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige i sina kontakter med Nicaraguas regering skall ställa sig bakom
vad som i motionen redovisats i avsnittet Sveriges roll i Centralamerika,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige skall verka för de riktlinjer som i motionen skisserats som en
grund för fred och nationell försoning i Etiopien,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige i bilaterala kontakter och i internationella fora bör verka för
att den sovjetiska och kubanska inblandningen i Etiopien upphör,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige i FN skall verka för att det eritreanska folket i en folkomröstning
får avgöra Eri treas framtida status,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige bör verka för att Internationella röda korset får möjligheter att
besöka samtliga fängelser i Etiopien,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige i FN bör verka för tillsättande av en särskild FN-kommissarie
med uppgift att granska respekten för de mänskliga rättigheterna i
Etiopien.
Stockholm den 19 januari 1988
Margaretha af Ugglas (m)
Anita Bråkenhielm (m) Gunnar Hökmark (m)
Ivar Virgin (m) Lennart Blom (m)
Nic Grönvall (m) Mona Saint Cyr (m)
Inger Koch (m)
24