om miljövården (Motion 1979/80:1760 av Olof Palme m. fl.)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1979/80:1760

Motion
1979/80:1760

av Olof Palme m. fl.
om miljövården

Att trygga alla människors rätt till en god livsmiljö — i arbetet, i bostaden,
under fritiden — är ett övergripande mål för socialdemokratisk
miljöpolitik. För socialdemokratin är varje hot mot människans livsmiljö
en uppfordran till målmedvetna och kraftfulla insatser. Den oro
många människor känner över risker för sjukdom och skada i det dagliga
arbetet är oacceptabel. Ohälsa och vantrivsel i arbetet och hänsynslös
förstörelse av den yttre miljön är ett alltför högt pris för ekonomisk
tillväxt. Miljöförstörelse måste, var den än förekommer, hejdas och förstörd
miljö så långt möjligt återställas.

Miljön är vår gemensamma egendom. Därför angår det oss också alla
hur miljön förändras och påverkas. Säkerställandet av en god livsmiljö
måste bygga på solidaritet och gemensamt ansvar. Enskilt vinstintresse
kan inte säkerställa miljövärden. Det är på vår vilja att ge samhället
möjligheter till aktivt handlande för att förhindra miljöförstörelse, som
ambitionen och kraften i miljöpolitiken framträder. Men ett starkt samhälleligt
engagemang förutsätter att människor tillförsäkras inflytande
och medansvar i alla de avgöranden som berör utformningen av miljön.

Miljöpolitik är inte en isolerad företeelse utan en del av den politik
som måste föras för att vi alla skall få en bättre och rättvisare tillvaro.
Miljöpolitik är i hög grad en politik för ökad jämlikhet och vidgad solidaritet.

Våra naturresurser är begränsade. Om en rättvisare fördelning internationellt
och nationellt skall kunna uppnås måste slöseri och förstörelse
motverkas. Det kräver ett planmässigt utnyttjande av begränsade
tillgångar. Hänsyn och omtanke om miljön måste vara vägledande för
hushållningen och för den långsiktiga planeringen. Det kräver att planeringen
sker under samhällets ledning. Ansvaret för utvecklingen kan
inte överlämnas åt kortsiktiga ekonomiska intressen. Det är genom att
ge samhället medel och möjligheter att påverka och leda utvecklingen
som dess positiva sidor kan tas till vara och miljövärdena säkerställas.

Många misströstade och kände oro inför framtiden, när industrisamhällets
miljöproblem blev uppenbara. Från socialdemokratins sida vägrade
vi acceptera miljöförstörelsen som någonting oundvikligt. Ty de
problem som skapats av tekniken måste också lösas med hjälp av vetenskap
och teknik under samhällets ledning.

Förändring och omdaning är alltid fyllda av konflikter. I själva för1
Riksdagen 1979/80. 3 sami. Nr 1760

Mot. 1979/80: 1760

ändringen finns en inbyggd motsättning mellan kortsiktiga och långsiktiga
mål, mellan omsorgen om miljön och ekonomiska intressen. Konflikten
finns ständigt. Den kan genom planering och förutseende minskas,
men den kan aldrig helt elimineras. Därför krävs en avvägning
mellan de motstående intressena. Men utveckling behöver inte stå i
motsatsförhållande till miljövården. Rätt utnyttjad bör utvecklingen
vara miljövårdens främsta bundsförvant. Det gäller såväl i arbetet som
i fråga om den yttre miljön.

Miljöfrågorna känner inga nationella gränser. Deras karaktär och
omfattning, allvar och mångsidighet ger det internationella solidaritetsbegreppet
en ny dimension. Samtidigt är problem i nuet ett hot mot
framtiden, mot kommande generationer. Socialdemokratin kräver att
vårt land skall fortsätta sin aktiva medverkan i ett mellanfolkligt samarbete
för att förebygga att oförnuft, bristande kunskaper och kortsiktiga
ekonomiska vinstintressen föröder omistliga miljövärden. Vi kräver
också att det intensiva reformarbete som socialdemokratin i regeringsställning
bedrev i vårt eget land skall fullföljas. Ty det är endast
genom aktiva åtgärder under samhällets ledning som hotet mot miljövärdena
kan tillbakavisas och åtgärder genomföras som tillförsäkrar
människorna en livsvänlig miljö på arbetsplatsen, i bostaden och under
fritiden.

Reformarbetet under den socialdemokratiska regeringsperioden gav
påtagliga resultat.

Arbetslivet reformerades. Arbetsmiljön förbättrades. Skyddsombudens
ställning stärktes.

För hushållningen med mark och vatten påbörjades en landsomfattande
fysisk planering.

Genom naturvårdslagen har stora markområden säkerställts för rekreation
och friluftsliv samt för vetenskapliga och kulturella ändamål.
Alla stränder som har betydelse för rekreation och friluftsliv skyddas
från bebyggelse. Allemansrätten värnas. Tillståndsplikt har införts för
täkt av matjord, torv och grus.

Genom särskild lagstiftning skyddas bokskogen, och möjlighet att av
naturvårdsskäl begränsa större skogsavverkningar har införts.

Enligt miljöskyddslagen skall all industriell verksamhet prövas innan
ny- eller ombyggnad får ske. En omfattande utbyggnad av reningsanordningar
för att minska utsläppen till vatten och luft har genomförts.
Det har lett till en avsevärd minskning av föroreningsutsläppen. Under
åren 1969—1975 beviljades statsbidrag till industrins utbyggnad av reningsanordningar.
Ca 800 milj. kronor lämnades i sådana bidrag.

Också de kommunala avloppsreningsverken har byggts ut kraftigt.
1965 var ca 1/3 av tätortshushållen inte anslutna till reningsverk överhuvud
taget. I dag är den siffran 0,3 procent. Samtidigt har den långtgående
kemiska och biologiska reningen byggts ut så att 75 procent av

Mot. 1979/80:1760

tätortshushållen i dag är anslutna till sådan rening. Under perioden
1968—1976 investerades omkring 3 miljarder kronor i kommunala reningsverk.
1,3 miljarder kronor utgick i form av statsbidrag.

Genom utbyggnaden av reningsanordningar i industrier och kommuner
har föroreningen av vattendragen minskat påtagligt. Tidigare starkt
nedsmutsade vattendrag kan åter användas för bad och fiske. Statsbidrag
utgår också för att återställa de vattendrag som är hårdast drabbade
av miljöförstörelsen.

En särskild lag om hälso- och miljöfarliga varor tillkom. I den läggs
ett stort ansvar på den som tillverkar, försäljer och på annat sätt hanterar
eller importerar kemiska varor. En grundprincip i lagstiftningen
är att redan grundad misstanke om skaderisk ger produktkontrollnämnden
möjlighet att förbjuda en vara. I så fall skall producenten kunna
bevisa att varan är ofarlig innan den får brukas. Inga bekämpningsmedel
får användas utan att de registrerats och därmed tillstånd lämnats
för deras användning och hantering.

Genom särskild lagstiftning begränsades svavelhalten i eldningsolja.
Högsta tillåtna svavelhalt är 2,5 viktprocent. Fr. o. m. den 1 oktober
1977 får inte olja som innehåller mer än en viktprocent användas i
södra Sverige upp till Mälardalen och Värmland. En plan utarbetades
för att denna bestämmelse successivt skall gälla för hela landet. Statsbidrag
lämnades till kalkning av starkt försurade sjöar.

För att minska bilismens luftföroreningar infördes bestämmelser om
obligatorisk avgasrening på alla bilar fr. o. m. 1971 års modell. Dessa
bestämmelser skärptes ytterligare för bilar fr. o. m. 1976 års modell.
Genom dessa åtgärder minskas utsläppen av kolväten, koloxid och
kväveoxider.

Blyhalten i bensin sänktes.

Förbud att använda DDT och vissa andra s. k. klorerade kolväten genomfördes,
liksom förbud mot användning av amitrol och vissa kvicksilverföreningar.
Användningen av PCB reglerades.

Särskilda bestämmelser genomfördes för omhändertagande av avfall.
Kommunerna har fått ansvaret för att hushållsavfall hanteras på ett
miljöriktigt sätt. Under 1980 beräknas kommunerna ha övertagit ansvaret
också för insamlingen av miljöfarligt industriavfall. För omhändertagande
av det miljöfarliga industriavfallet har ett särskilt samhällsdominerat
företag — SAKAB — byggts upp. Endast den som har av
länsstyrelse utfärdat tillstånd får transportera sådant avfall. Obligatorisk
insamling av pappersavfall från hushållen beräknas vara genomförd
i hela landet senast under 1980. Ett bättre omhändertagande av skrotbilar
har beslutats.

Miljöforskningen byggdes ut kraftigt.

Naturvårdsverket fick huvudansvaret för administrationen av miljövårdsinsatserna.
Koncessionsnämnden för miljöskydd prövar enligt mil

Mot. 1979/80:1760

jöskyddslagen utsläppen från industrier och kommuner. Länsstyrelserna
har det regionala ansvaret för miljövårdsåtgärderna.

Internationellt aktualiserade också Sverige miljöfrågorna. På svenskt
initiativ kom 1972 års FN-konferens i Stockholm om den mänskliga
miljön till stånd. I OECD, ECE, FN:s miljöstyrelse och ILO tog Sverige
upp olika miljöproblem. Överenskommelser om gemensamma insatser
träffades med de nordiska länderna och med staterna runt Östersjön.

Detta är några exempel på de åtgärder som genomfördes av socialdemokratin
i regeringsställning. Tyvärr har reformarbetet på miljövårdens
område avstannat under de år Sverige haft borgerliga regeringar. I
vissa fall ha situationen försämrats.

Detta är inte bara beklagligt, det är oacceptabelt. Vi kräver att de
åtgärder som beslutats fullföljs, att utredningar på skilda områden
drivs vidare och att ställning tas till de utredningsförslag som lämnats.

Men därutöver krävs fortsatta aktiva insatser.

I motioner till de tre senaste riksmötena (senast mot. 1978/79: 1990)
har vi krävt ett åtgärdsprogram mot bilismens föroreningar samt övergång
till blyfri bensin. 1978/79 års riksmöte biföll våra krav. Jordbruksutskottet
framhöll (JoU 1978/79: 22) att utskottet finner ”starka skäl
tala för att regeringen i lämplig ordning snarast låter utarbeta ett samlat
åtgärdsprogram mot bilavgasproblemen. De synpunkter som framförts
i motion 1990 bör kunna tjäna som vägledning härvidlag.” Bilavgaskommittén
har fått i uppdrag att lägga fram ett förslag till tidsplan
för en fullständig avveckling av blytillsatser i motorbensin.

Vi utgår från att regeringen nu kraftfullt arbetar med bilavgasfrågorna
i enlighet med riksdagens beslut och därmed genomför de krav
som framfördes i vår miljömotion (mot. 1978/79: 1990) till 1978/79 års
riksmöte. Vi kommer också i fortsättningen att noggrant följa utvecklingen
på bilavgasområdet.

Också när det gäller handelsgödselns miljöproblem har riksdagen bifallit
våra motionskrav. I motionen 1978/79: 1990 krävde vi att en utredning
skulle tillsättas för att sammanställa tillgängligt material om
miljöproblem i samband med användningen av handelsgödsel. Vidare
skulle utredningen bedöma konsekvenserna för miljön av handelsgödselanvändningen
samt framlägga förslag om lämpliga metoder för en
kraftig minskning av denna.

I augusti 1979 tillsatte regeringen en utredning om användningen av
kemiska medel i jord- och skogsbruket. Utredningen skall enligt sina
direktiv arbeta i enlighet med de i vår motion framförda kraven.

Vi redovisar i denna motion våra förslag till åtgärder för en ytterligare
förbättring av livsmiljön.

Mot. 1979/80:1760

Sammanfattning

Den kraftigt ökade användningen av kemikalier är ett växande hot
mot miljön. Det gäller inte minst i arbetslivet. Många människor känner
otrygghet och rädsla för skada och ohälsa i jobbet. Men också den
yttre miljön hotas. Vi krävde i vår miljömotion till föregående riksmöte
att insatserna för att komma till rätta med problemen skulle samordnas,
en gift- och kemikommission tillsättas, forskningen intensifieras,
lagstiftningen ses över, nya ämnen förhandskontrolleras och administrationen
samordnas. Tyvärr avslog den borgerliga riksdagsmajoriteten
våra krav. Utvecklingen har visat att det är nödvändigt med kraftfulla
och snara åtgärder på detta område. Vi upprepar därför våra krav.

I särskilda avsnitt i motionen tar vi upp kemiska föroreningar som
kräver speciella åtgärder. I vissa fall upprepas krav som framfördes till
föregående riksmöte men då avslogs av den borgerliga majoriteten.

Detta gäller t. ex. våra krav om åtgärder för att rädda ozonskiktet,
stärka skyddet av våtmarkerna, ett bättre utnyttjande av möjligheterna
att förklara mark som naturvårdsområde samt att kommunerna ges
möjlighet att stoppa skogsbesprutningen.

Problemen med det kemiska avfallet aktualiserades inte minst genom
händelserna vid BT-Kemi i Teckomatorp. Vi upprepar vårt krav till föregående
riksmöte om att riksdagsbeslutet från 1975 om omhändertagande
av miljöfarligt avfall skall fullföljas. Frågan om lokaliseringen
av en central behandlingsanläggning får inte förhalas längre. Regeringen
måste omgående fatta besut. De erforderliga medlen för en sådan
anläggning måste ställas till SAKAB:s förfogande. Vi upprepar våra
krav om straffskärpning och förlängd preskriptionstid för miljöbrott,
förbättrad kontroll av företagen och uppbyggnaden av en för branschen
kollektiv fond för återställande och ersättning av sådana skador som
den kemiska industrin vållar samt att principen om att ingen produktion
skall få påbörjas, förrän avfallsfrågorna lösts, lagfästs.

I motionen krävs vidare att regeringen skall redovisa vilka åtgärder
den vidtagit samt framlägga en plan för det fortsatta arbetet med att
halvera industrins svavelutsläpp fram till 1985. Vidare krävs bilaterala
kontakter för att nå internationella överenskommelser om svavlet.

Kolkraftverkens miljöeffekter beskrivs, och krav framställs om en
särskild tillståndslag för kolkraftverk.

Vidare krävs åtgärder av regeringen så att riksdagens beslut 1975 om
obligatorisk insamling av tidningspapper från hushållen genomförs. Vidare
krävs att en utredning tillsätts för att föreslå åtgärder som möjliggör
en successiv övergång till returförpackningar för öl och läskedrycker.

Den av regeringen förordade satsningen på miljöforskning och kontroll
av miljöfarliga varor är otillräcklig. Vi föreslår, som ett led i ar

Mot. 1979/80:1760

betet på att förbättra miljön, att anslagen till dessa ändamål höjs liksom
anslagen till bidrag till kommunernas byggande av avloppsreningsverk.
Vi övergår så till att närmare precisera våra krav.

A. Den kemiska miljön

I det moderna samhället används ett stort antal kemiska produkter,
speciellt framställda för en råd olika ändamål inom industrin, jordbruket,
skogsbruket, medicinen och för användning i hemmen. Produktsortimentet
förändras ständigt, och användningen ökar på många områden.
Omkring 4 miljoner kemiska föreningar är kända. Av dem används
många tusen kommersiellt. Varje år tillkommer tusentals nya kemikalier.
Sedan andra världskriget har uppskattningsvis omkring
10 000 baskemikalier utvecklats, vilket lett fram till omkring 100 000
nya kemiska produkter. Endast en mindre del av de nu använda kemikalierna
har testats tillräckligt ingående för att man skall kunna göra
en tillfredsställande bedömning av deras hälso- och miljöeffekter.

Många människor kommer i sin dagliga tillvaro såväl på arbetsplatsen
som i hemmen i kontakt med kemikalier och kemiska produkter av
olika slag. När det gäller vissa av dessa löper den som hanterar dem
risk att råka ut för skador, dels därför att osäkerheten är stor om deras
verkningar på såväl kort som lång sikt, dels därför att erforderliga
skyddsåtgärder inte vidtas. I hemmen förekommer många olycksfall,
där inte minst barn utsätts för skada, vid användningen av olika kemiska
produkter.

Också den yttre miljön påverkas av kemikalierna. Inom jord- och
skogsbruket används såväl bekämpningsmedel av olika slag som konstgödsel.
Via industriutsläpp och utsläpp från motorfordon tillförs naturen
kemiska föroreningar. Höga halter av vissa tungmetaller har kunnat
konstateras. Upplagringen av miljögifter i näringskedjorna är ett
annat allvarligt problem. Många av dagens miljöproblem kan härledas
till föroreningar som släppts ut i små mängder under lång tid. Från början
förekom föroreningarna i mycket låga koncentrationer för att successivt
öka. Många av de under senare tid diskuterade miljögifterna är
exempel på sådan successiv upplagring. Det miljöfarliga kemiska avfallet
är ett annat stort miljöproblem.

Människan påverkas av de kemiska produkterna på olika sätt. Dels
kan produkten påverka de människor som tillverkar den, använder den
eller på annat sätt kommer i direkt kontakt med den, dels kan den nå
människan via inandningsluft, dricksvatten, födoämnen m. m. I några
fall får den sin huvudsakliga verkan på det sistnämnda sättet och då
bl. a. genom att den i de ekologiska näringskedjorna koncentrerats till
farliga nivåer.

Mot. 1979/80:1760

Det finns anledning att se med särskild oro på de skadeverkningar
som upptäcks först sedan det hälsofarliga ämnet använts en längre tid.
Ett viktigt exempel är yrkes- och annan miljöbetingad cancer, som i regel
uppträder långt efter, kanske årtionden efter det att den drabbade
utsatts för det cancerframkallande ämnet. De kemiskt betingade cancerverkningar
vi nu ser är återspeglingar av 1950-talets kemikalieanvändning.
Under resten av detta sekel kommer vi att få se effekterna i
detta hänseende av den sedan dess kraftigt ökade kemikalieanvändningen.

Den långa fördröjningstiden vid cancerverkningar gör det särskilt angeläget
att eventuella cancereffekter upptäcks genom testning, innan
ett ämne tas i bruk. Av samma anledning måste genetiska skaderisker
noggrant undersökas innan nya ämnen får användas.

Det kan ta mycket lång tid innan kemisk påverkan på arvsmassan visar
sig i form av t. ex. genetiska sjukdomar. Genom tester av olika slag
har det visat sig att ett stort antal av de nu använda kemikalierna kan
misstänkas påverka arvsmassan. I denna situation krävs att de genetiska
skaderiskerna ägnas en kraftigt ökad uppmärksamhet, både i forskningen
kring de redan använda ämnena och i de undersökningar som
görs av nya kemiska ämnen innan dessa tas i bruk.

Under det gångna året har de kemiska ämnenas faror för de ofödda
barnen speciellt uppmärksammats av Socialdemokratiska kvinnoförbundet.
Arvsanlag hos både män och kvinnor samt foster kan skadas genom
att de blivande föräldrarna regelbundet påverkas av farliga kemiska
ämnen. Forskning och information måste ökas kring de genetiska
riskerna. Vi måste ta ett ansvar för de ofödda barnen i miljöpolitiken.
Våra krav utvecklas närmare i andra socialdemokratiska motioner
till årets riksmöte.

Den kemiska industrin har varit och är alltjämt av stor betydelse för
vårt samhälle. Utvecklingen av nya kemiska ämnen och processer har
gett oss bättre läkemedel, hjälpt oss att få bukt med skadeinsekter och
växtsjukdomar, underlättat arbetet i hemmen, skapat nya material osv.
Men samtidigt har som ovan visats den kemiska industrin skapat nya
problem. Osäkerheten är stor om många av de kemiska ämnenas verkan
på lång sikt. Framför allt vet man inte hur olika ämnen samverkar
med varandra och med andra föroreningar som t. ex. bilavgaser och tobaksrök.
Svårnedbrytbara substanser förs in i det ekologiska kretsloppet
och når slutligen människan.

Tillverkningen och användningen av olika kemikalier får inte medföra
att människor och miljö skadas. Tillverkare, importörer och arbetsgivare
måste ta ansvar för att deras produkter inte skadar människor
och miljö. Samhället har till uppgift att tillse att de uppfyller sitt ansvar.

Mot. 1979/80: 1760

Gällande bestämmelser

De grundläggande bestämmelserna rörande hanteringen av hälso- och
miljöfarliga varor finns sedan den 1 juli 1973 i lagen (1973:329) om
hcdso- och miljöfarliga varor och den till lagen hörande kungörelsen
(1973: 334) om hälso- och miljöfarliga varor. Denna lagstiftning innebär
en vidgad kontroll över i princip alla varor som med hänsyn till
sina kemiska eller liknande egenskaper kan befaras medföra skada på
människor eller miljö.

Huvudprincipen i lagstiftningen är att skada på människor eller miljö
genom kemiska produkter skall förebyggas så långt möjligt. Detta sker
på i huvudsak två olika vägar. Dels åläggs var och en som tillverkar,
försäljer eller på annat sätt hanterar eller importerar kemiska varor att
vidta de åtgärder och iaktta de försiktighetsmått som behövs för att
hindra eller motverka att varorna får skadliga verkningar, dels kontrollerar
myndigheter verksamheten och kan ingripa med tvångsmedel
för att förebygga skadeverkningar. En grundprincip är att redan en
vetenskapligt grundad misstanke om att en kemisk produkt kan vara
skadlig för människan eller miljön medför att producenter m. fl. måste
vidta försiktighetsmått och att myndighet kan ingripa mot produkten.

På arbetarskyddets område gäller en ny arbetsmiljölag från den 1 juli
1978. Genom förnyelsen av arbetarskyddslagstiftningen har nya instrument
skapats i kampen mot de kemiska miljöriskerna. Såväl den utvidgade
möjligheten till förhandsbedömning på det kemiska området som
skyddsombudens ökade befogenheter bör kunna få stor betydelse i det
förebyggande arbetet.

Hanteringen av läkemedel regleras i läkemedelsförordningen (1972:
701). Livsmedelslagen (1971: 511) syftar till att skydda konsumenterna
mot skadliga eller på annat sätt från hälsosynpunkt otjänliga livsmedel
och reglerar bl. a. tillsatser av främmande ämnen i livsmedel. Miljöskyddslagen
(1969: 387) innehåller bestämmelser till skydd mot olika
slags miljöstörningar, bl. a. i form av vatten- och luftföroreningar. Hanteringen
av miljöfarligt kemiskt avfall regleras i huvudsak enligt förordningen
(1975: 346) om miljöfarligt avfall. I förordningen finns bestämmelser
om uppgiftsskyldighet, tillstånd till yrkesmässig transport på
väg samt omhändertagande och utförsel av miljöfarligt avfall.

Transporter av miljöfarliga kemikalier regleras genom lagen om hälso-
och miljöfarliga varor.

Produktkontrollnämnden, som administrativt är knuten till statens
naturvårdsverk, gör de centrala bedömningarna enligt lagen om hälsooch
miljöfarliga varor. Arbetarskyddsstyrelsen är central myndighet för
arbetarskyddsfrågor. Tillsammans med naturvårdsverket utövar styrelsen
tillsyn rörande lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Regionalt
har yrkesinspektionen denna tillsynsuppgift. Socialstyrelsen och statens

Mot. 1979/80:1760

livsmedelsverk är andra myndigheter med tillsynsansvar på detta område.

Genom de ovan redovisade åtgärderna, som socialdemokratin i regeringsställning
initierat, har väsentliga steg tagits mot en förbättrad kontroll
av den kemiska miljön. Förhållandena är emellertid fortfarande
otillfredsställande. Många människor känner oro för hälsa och miljö
. Vi redovisar i det följande vår syn på de risker och problem som
den stora användningen av olika kemikalier medför och de ytterligare
åtgärder som enligt vår mening krävs för att motverka dessa risker och
förbättra miljön.

Kemikalierna på arbetsplatserna

Till LO-kongressen 1976 lämnades en rapport om kemiska risker i
arbetsmiljön, som grundar sig på en enkätundersökning från år 1974
bland ett representativt urval LO-medlemmar. Av rapporten framgår
dels att 54 procent av LO-medlemmarna är utsatta för någon form av
luftföroreningar i sitt arbete, dels att de i regel är mycket dåligt informerade
om dessa föroreningars egenskaper från hälsosynpunkt.

Undersökningen visade också att 36 procent av LO:s medlemmar
använder kemisk-tekniska produkter i arbetet. Av de tillfrågade angav
ungefär hälften att produkterna var försedda med någon märkning som
upplyste om risken. Ca 20 procent visste ej, medan 30 procent angav
att produkterna var omärkta.

Metallindustriarbetareförbundet genomförde år 1975 en enkät bland
sina skyddsombud, där man främst inriktade sig på problem med organiska
lösningsmedel. Undersökningen visade bl. a. att på hälften av
Metalls arbetsplatser har de anställda besvär i form av irritationseffekter
i ögon, näsa och svalg, till följd av användningen av olika lösningsmedel.
På 42 procent av arbetsplatserna har man besvär med huvudvärk,
yrsel och illamående, på 9 procent av arbetsplatserna i form av
stickningar och domningar. Arbetarskyddsstyrelsen redovisade 1979 en
undersökning av lösningsmedlens påverkan på bil- och industrilackerare.
Resultatet pekar på att lösningsmedel i små doser under många år
kan orsaka obotliga skador på nervsystemet och då framför allt på
hjärnan och ryggmärgen. Undersökningen visade också att psykiska
besvär är vanliga bland lackerare.

Visserligen har förbättringar uppnåtts på många arbetsplatser, bl. a.
till följd av de fackliga organisationernas eget arbete och genom ökade
myndighetsinsatser, men fortfarande kvarstår många problem.

Kemikalierna i den yttre miljön

Inom jordbruket inkl. trädgårdsnäringen används årligen över 4 000
ton aktiv substans av kemiska bekämpningsmedel. Till detta kommer

Mot. 1979/80:1760

ca 490 000 ton handelsgödselmedel (kväve, fosfor och kalium) i jordbruket.
Tillförseln av kväve till åkerjorden har ökat kraftigt under senare
år.

Inom skogsbruket används också bekämpningsmedel. Den årliga
mängden uppskattas till 100—150 ton aktiv substans. Besprutningen av
skogsmarken har vållat oro och väckt stor irritation på olika håll i landet.

Den yttre miljön påverkas också av miljögifter via fabriksutsläpp, via
bilismen, i samband med bostadsuppvärmning osv. Till detta kommer
en omfattande upplagring av miljöfarligt kemiskt avfall i anslutning till
företag med kemisk produktion.

Vårt förslag till åtgärder
Inledning

De kemiska föroreningarna är ett av våra största miljöproblem. Det
arbete för att komma till rätta med problemen som socialdemokratin i
regeringsställning påbörjade måste nu fullföljas. Kraven från samhällets
sida måste successivt skärpas. Utgångspunkten måste vara att människor
inte skall komma till skada genom användningen av kemiska ämnen.
Tillverkare och importörer måste ta ansvar för att deras produkter
inte ger upphov till skador. Samhället skall se till att de uppfyller
detta ansvar. Ytterst är det en uppgift för samhället att avgöra vilka
kemiska ämnen och produkter som skall få användas samt att se till att
de människor som kommer i kontakt med dessa ämnen har tillräcklig
information och kunskap för att kunna hantera dem på ett säkert sätt.

Därför måste samhället ha god överblick över de kemiska ämnen
och produkter som förekommer både i arbetslivet och i handeln. Forskningsinsatserna
måste intensifieras och kontrollfunktionerna byggas ut
samtidigt som möjligheterna för en toxikologisk informationsservice inriktad
mot alla berörda parter i samhället avsevärt måste förbättras.
Arbetet med att lägga upp ett produktregister måste på allt sätt underlättas.
Ett system med förhandskontroll bör införas, så att nya ämnen
inte får tas i bruk utan att deras egenskaper från hälso- och miljösynpunkt
blivit ordentligt undersökta. Vidare bör produktinformationen
utvecklas genom förbättrade regler för märkning och skyddsblad, så
att den som kommer i kontakt med en produkt på ett enkelt sätt kan
inhämta erforderlig information om hälsoriskerna och om hur de kan
undvikas.

Kraven på produktkontroll och produktinformation skall gälla oavsett
om individen kommer i kontakt med de kemiska produkterna på
sin arbetsplats eller någon annanstans.

Mot. 1979/80:1760

Hanteringen av kemiska ämnen och produkter på våra arbetsplatser
följer ännu i stora stycken traditioner från den tid då man trodde att de
flesta industrikemikalier inte var skadliga för hälsan. Forskningsresultat
från senare år har tydligt visat att man måste gå över till nya hanteringsmetoder,
där grundprincipen skall vara att ett ämne betraktas
som hälsofarligt intill dess att motsatsen är bevisad. Skyddsombuden
har redan gjort stora insatser för att skapa denna nya tradition för hantering
av kemiska ämnen. De måste få ökat stöd från arbetarskyddsverket
i detta arbete.

Det är angeläget att en helhetssyn — vari inbegrips både arbetsmiljön
och den yttre miljön — anläggs på de problem som användningen
av kemikalier medför. Gällande lagstiftning bör ses över och skärpas.
Bristerna måste rättas till. Kraven på forskningsinsatser bör redovisas
och program för det framtida arbetet upprättas. Kontroll- och laboratoriefunktioner
behöver ses över och behoven av åtgärder redovisas.
Administrationen bör granskas och möjligheterna till samordning undersökas.
Vi föreslår att en särskild gift- och kemikommission tillsätts
under en begränsad tidsperiod för att samordna och leda arbetet.

Våra förslag redovisas mera detaljerat i det följande.

Forskning och utvecklingsarbete

Det är viktigt att kunskaperna om de kemiska ämnena förbättras.
Detta gäller inte minst i fråga om deras hälso- och miljöfarlighet. Därför
måste insatserna på forskningssidan förstärkas samtidigt som det
internationella samarbetet byggs ut.

Resurserna för inhemsk forskning måste öka, både vad avser laboratorieundersökningar
och epidemiologiska undersökningar. Ett effektivt
system måste i enlighet med riksdagens beslut byggas upp för att samla
inte minst arbetsmedicinsk information från utlandet och sedan sprida
den till berörda intressenter.

Forskningen om bekämpnings- och gödselmedel måste intensifieras.

Vi bör sträva efter att snarast möjligt avbryta användningen av kemiska
bekämpningsmedel inom jord- och skogsbruket.

I en socialdemokratisk motion (1978/79: 2278) till 1978/79 års riksmöte
krävdes att kommunerna skulle ges möjlighet att säga nej till
skogsbesprutningar och kräva att mekanisk röjning tillämpas.

Den borgerliga riksdagsmajoriteten avslog detta krav, varför vi nu
upprepar det.

När det gäller bekämpningsmedelsanvändningen inom jordbruket är
det mot bakgrund av de risker många av dessa medel för med sig för
såväl människor som miljö angeläget att kraftfulla åtgärder vidtas i syfte
att snabbt och i avsevärd grad minska användningen av dem.

Mot. 1979/80:1760

Som ett led i dessa strävanden bör ett tidsbestämt forsknings- och undersökningsprogram
upprättas.

En viktig del i ett sådant forskningsprogram är att kartlägga de effekter
på människornas hälsa, som användningen av kemiska medel leder
till.

De senaste årens debatt har fäst ökad uppmärksamhet vid dessa risker.
Det har visat sig att vissa kemiska medel medför ökad risk för
cancer, fosterskador, allergier och ärftlighetsförändringar. I vissa avseenden
har den hittills bedrivna forskningen gett avsevärt ökade kunskaper.
Det är nödvändigt att dessa kunskaper ytterligare förbättras genom
intensifierad forskning och kartläggning. Särskild uppmärksamhet bör
därvid ägnas områden inom vilka vi i dag har relativt begränsade kunskaper.
Det gäller bl. a. de kemiska medlens effekter på nervsystemet
samt deras fosterskadande och genetiskt skadliga effekter. I fråga om
en del av de bekämpningsmedel som varit registrerade under lång tid
saknas dokumentation som entydigt visar att de inte åsamkar skador,
vänds som alternativa metoder till dessa medel.

Forskningen för att minska kemikalieanvändningen måste samordnas.
Forskningsarbetet måste inrymma såväl grundforskning som målinriktad,
tillämpad forskning. Det måste också bygga på en samverkan
mellan olika vetenskapliga institutioner och berörda myndigheter. För
att nå bästa möjliga effekt bör ett sammanhållet projekt — gemensamt
för berörda forskningsråd, Sveriges lantbruksuniversitet samt naturvårdsverket
— sättas upp.

Forskningen bör omfatta såväl de bekämpningsmedel som i dag används
som alternativa metoder till dessa medel.

Förbättrade metoder bör eftersträvas då det gäller att bedöma de risker
som är förknippade med användningen av olika kemiska medel. En
viss, men begränsad, verksamhet pågår i dag i syfte att förbättra möjligheterna
att mäta dessa risker. Vid institutionen för strålningsbiologi
vid Wallenberglaboratorierna i Stockholm har sålunda vissa gynnsamma
resultat, vilka väckt intresse även utomlands, redan uppnåtts.

Förstärkta resurser i arbetet på att utveckla mätmetoder som möjliggör
klara och relevanta jämförelser mellan olika risker skulle sannolikt
relativt snabbt kunna leda till resultat. Det är angeläget att kunna
göra relevanta jämförelser av olika kemiska bekämpningsmedel men
också mellan dessa medel och alternativa metoder liksom mellan olika
bekämpningmsetoder och de bekämpade sjukdomarna eller skadedjuren.

Genom resistensförädling av våra kulturväxter kan behovet av bekämpning
nedbringas därigenom att växtsorter som är resistenta mot de
aktuella sjukdomarna tas fram. Resistensförädlingen har av detta skäl
under senare år fått en allt större uppmärksamhet i miljödebatten. Beträffande
vissa växtslag har man redan nu nått betydande framgångar,

Mot. 1979/80:1760

beträffande andra är man nära lösningar. En betydande satsning på resistensförädling
bör kunna leda till att man på sikt kommer till rätta
med vissa växtsjukdomar utan att kemiska medel behöver användas.

Förbättrade kunskaper är nödvändiga vad gäller alternativa bekämpningsmetoder
— främst biologisk och mekanisk bekämpning. Vid arbetet
med alternativa bekämpningsmetoder bör också möjligheterna till
samverkan mellan olika bekämpningsmetoder, integrerad bekämpning,
ägnas uppmärksamhet. Också en samverkan mellan kemisk och ickekemisk
bekämpning kan vara av intresse om den kemiska bekämpningen
inte helt kan undvikas. Nya bekämpningsmedel, t. ex. biologiska,
måste underställas lika stränga krav i fråga om hälso- och miljörisker
som de hittills använda typerna av bekämpningsmedel.

För att den erforderliga samordningen skall uppnås bör en särskild
ledningsgrupp tillsättas. I gruppen bör ingå företrädare för myndigheter,
berörda forskningsorgan, näringsliv och fackliga organisationer.

Det är också viktigt att det program produktkontrollnämnden redovisat
och begärt anslag till för budgetåret 1980/81 kan fullföljas. Det innebär
bl. a. fortsatta undersökningar om bekämpningsmedel, studier av
toxiska metaller — bl. a. bly och kadmium — kontroll av olika produkters
miljöfarlighet, förbränning och destruktion samt testning av
cancerogena och mutagena effekter och riskvärdering.

Regeringen har i sitt budgetförslag ej tillgodosett produktkontrollnämndens
anslagskrav. Vi anser inte att det av nämnden förordade programmet
kan minskas. Vi föreslår därför på annat ställe i denna motion
att produktkontrollnämndens krav skall tillgodoses.

Den av regeringen föreslagna satsningen på miljöforskning anser vi
också otillräcklig. Vi föreslår därför på annat ställe i denna motion att
naturvårdsverkets krav skall tillgodoses.

Laboratorieundersökningar

Ett ställningstagande till arten och graden av skadlighet hos ett kemiskt
ämne eller en produkt kräver en ingående undersökning av dess
kemiska, fysikaliska och biologiska egenskaper. Det finns redan ett stort
antal laboratorier med goda möjligheter att bedöma ämnens och produkters
kemiska och fysikaliska egenskaper. Däremot är laboratorieresurserna
ännu starkt begränsade då det gäller att fastställa de biologiska
egenskaperna, dvs. effekterna på människa och miljö. Endast vid ett
fåtal högt specialiserade laboratorier i vårt land finns personal, utrustning
och rutiner för utvärdering av kemiska ämnens biologiska effekter.
Dessa laboratorier är knutna till forskningsinstitutioner och läkemedelsindustrier.
De saknar ledig kapacitet för den omfattande uppdragsverksamhet
som kommer att behövas om en förhandsundersökning
av kemiska ämnen skall kunna genomföras.

Tillverkare och importörer bör sorn tidigare framhållits åläggas an

Mot. 1979/80:1760

svaret för att nya kemiska ämnen och produkter inte tas i bruk förrän
deras egenskaper från hälso- och miljösynpunkt undersökts och kontrollerats.
En förhandskontroll bör således införas. Om detta skall kunna
fungera måste samhället se till att importörer och tillverkare kan få
de försök och andra laboratorieundersökningar utförda som då avkrävs
dem. Detta bör ske genom att laboratorieresurser för konsultativ verksamhet
inom det toxikologiska området byggs upp i samhällets regi
och i anknytning till existerande forskningsinstitutioner. Uppdragsverksamheten
bör genom avgiftsfinansiering kunna göras självbärande. Det
är vidare viktigt att toxikologisk expertis på liknande sätt medverkar i
produktbedömningar med utgångspunkt i vad som redan är känt om de
ingående ämnena.

Utbyggda laboratorieresurser för prövning av kemiska ämnens biologiska
effekter kommer också att kunna utnyttjas av myndigheterna i
deras arbete. Många av de kemiska ämnen som är allmänt förekommande
i samhället i dag är nämligen ofullständigt undersökta från hälso-
och miljösynpunkt. För att de behövliga undersökningarna skall
kunna genomföras krävs resurser i form av välutrustade laboratorier
och kvalificerad personal.

Det råder i vårt land stor brist på toxikologisk expertis (toxikologi är
läran om kemiska ämnens skadeverkningar). En tvåårig toxikologutbildning
vid Karolinska institutet pågår f. n. Denna utbildningslinje bör
permanentas, och möjligheten att inrätta samma slags utbildning vid
andra högskolor bör prövas.

Toxikologisk konsultverksamhet i privat regi förekommer redan i viss
utsträckning i landet, och det är troligt att denna verksamhet kommer
att öka i omfattning i takt med att samhället skärper kraven på tillverkare
och importörer. Sådan konsultverksamhet kan ta formen dels av
laboratorieundersökningar, dels av produktbedömningar med utgångspunkt
i vad som redan är känt om de ingående ämnena. I båda fallen
rör det sig om ett högt kvalificerat utredningsarbete på områden där
varje misstag kan få allvarliga konsekvenser. Det är därför angeläget
att samhället tillförsäkras full insyn i och utövar en noggrann kontroll
över sådan konsultverksamhet. Ökade möjligheter att direkt i samhällets
regi ställa konsultativa resurser till förfogande bör emellertid under
alla omständigheter eftersträvas.

Epidemiologiska resurser

Syftet med laboratorieundersökningar och annan förhandskontroll är
att förhindra att ämnen och produkter används så att de ger upphov till
skada. Några fullständiga garantier om en riskfri miljö kan dock inte
uppnås enbart genom förhandskontroll. Dels finns osäkerhetsmoment i
de använda experimentella metoderna, dels kan skador i praktiken uppkomma
därför att ämnena används på ett annat sätt än vad man för

Mot. 1979/80: 1760

utsatt. Det är ofta också svårt att på förhand avgöra vilka effekter som
ett ämne har då det används i kombination med andra ämnen. Därför
krävs förutom förhandskontrollen också en väl uppbyggd organisation
för att upptäcka hälso- och miljöpåverkan och för att spåra dessas orsaker.
En sådan organisation bör på sikt kunna övervaka risker i människans
totala miljö. Till de viktigaste inslagen i en sådan övervakning hör
epidemiologiska undersökningar för grupper som är utsatta för särskild
miljöpåverkan. Därigenom bör man också få bättre möjligheter att bedöma
de långsiktiga förändringarna i livsmiljön.

En av de viktigaste uppgifterna för den medicinska delen av företagshälsovården
är att upptäcka och utreda sjukdomar som kan misstänkas
ha samband med kemiska ämnen och andra arbetsmiljöfaktorer på arbetsplatsen.
Erfarenheten visar också att de anställda själva och särskilt
skyddsombuden kan lämna viktiga bidrag till strävandena att upptäcka
nya samband mellan yrke och sjukdom.

Det finns emellertid också många typer av arbetssjukdomar som lätt
kan förbli oupptäckta trots en skärpt uppmärksamhet från företagshälsovårdens
och skyddsombudens sida. Exempel på detta är genetiska skador,
cancer och andra sjukdomar som har så lång fördröjningstid att en
stor del av dem som drabbats hinner lämna arbetsplatsen innan sjukdomen
visar sig. För att upptäcka sådana skador krävs epidemiologiska
undersökningar, dvs. undersökningar där medicinsk och statistisk kunskap
förenas för att kartlägga och följa upp hälsotillståndet hos påverkade
grupper. Sådana undersökningar behövs också ofta för att närmare
kartlägga orsakssambandet genom t. ex. företagsläkares eller
skyddsombuds iakttagelser då misstanke om yrkessjukdom framkommit.
Det är viktigt att resultaten av sådant undersökningsarbete blir tillgängligt
också för skyddsombuden.

Resurser för yrkesepidemiologiska undersökningar finns vid bl. a. arbetarskyddsstyrelsen,
högskolorna och de yrkesmedicinska klinikerna.
Vi har ovan pekat på behovet av att de yrkesmedicinska klinikerna
byggs ut. Om detta sker, är det angeläget att de också får möjlighet att
utföra epidemiologiska undersökningar. Detta kräver främst att yrkesepidemiologin
ges en framträdande roll i den yrkesmedicinska specialistutbildningen.
Möjligheterna till nordiskt och internationellt samarbete
om denna högt specialiserade utbildning bör utnyttjas så långt möjligt.

En yrkesepidemiologisk utvärdering av socialstyrelsens cancerregister
har påbörjats. Detta arbete bör intensifieras, och samtidigt bör möjligheten
prövas att utnyttja andra sjukdomsregister för samma ändamål. Så
t. ex. bör det utrönas i vad mån socialstyrelsens missbildningsregister
kan utnyttjas för undersökningar av samband mellan skador på barn
och de kemiska ämnen som modern eller fadern utsatts för på sin arbetsplats
eller i andra samanhang. Det är också angeläget att arbetsska

Mot. 1979/80:1760

destatistiken ges en sådan utformning och tilldelas sådana resurser att
den ger ett så gott underlag som möjligt för epidemiologiska undersökningar.

Internationellt informationssamarbete

Antalet kemiska ämnen är så stort och kostnaden för toxikologiska
undersökningar så hög att ett intensivt internationellt samarbete är
nödvändigt om vi skall kunna införskaffa det kunskapsunderlag som
behövs för att bygga upp en praktiskt fungerande produktkontroll. Om
en tillförlitlig undersökning har utförts i utlandet, skall den inte behöva
upprepas i Sverige.

Miljödatanämnden föreslog i en skrivelse den 29 juni 1977 till jordbruksdepartementet
att frågan om ett ”informationsanalyscenter för
toxikologi med inriktning på miljö och hälsa” skulle utredas med sådan
skyndsamhet att riksdagen redan under våren 1979 kunde ta ställning
till frågan. Syftet skulle vara att bygga upp en central för utväxling
av toxikologisk information. Det skulle också utredas i vilken utsträckning
centret förutom rena förmedlingstjänster skulle syssla med
insamling, sammanställning och distribution av toxikologiska data samt
av litteratursammanställningar och s. k. kriteriadokument. Det förutsattes
vidare att centret skulle svara för internationellt utbyte av databaser
på det toxikologiska området samt fungera som svensk partner i det
internationella datasamarbetet. Först den 31 maj 1979 reagerade den
då sittande borgerliga regeringen på förslaget och gav miljödatanämnden
i uppdrag att snabbutreda frågan.

Enligt vår mening är miljödatanämndens förslag välgrundat och bör
därför förverkligas. Det är särskilt viktigt att den föreslagna centralen
får effektiva rutiner för distribution av information till berörda intressenter.
Så t. ex. måste fackliga organisationer samt arbetsgivar- och
branschorganisationer regelmässigt kunna få uppgifter om nya rön av
praktisk betydelse för deras verksamhetsområden.

Miljödatanämndens förslag väntas inom kort. Vi kräver att regeringen
därefter inte ytterligare förhalar frågan utan vidtar sådana åtgärder
som krävs för att vi skall få en förbättrad toxikologisk informationsservice
i landet.

Det finns också flera andra former för internationellt samarbete.
Forskarnas direkta utlandskontakter är givetvis av stor betydelse. Detsamma
gäller myndigheternas deltagande i de internationella projekt
som i ökande utsträckning anordnas av FN, OECD och andra mellanstatliga
samarbetsorgan. Det är högst angeläget att vi deltar i olika former
av internationellt samarbete på miljöområdet.

Mot. 1979/80: 1760

Produktregistret

En effektiv kontroll av de kemiska produkterna förutsätter att de
myndigheter som svarar för kontrollen har tillgång till fullständiga uppgifter
om vilka produkter som förekommer i samhället och om deras
innehåll. Man kan inte utöva någon effektiv kontroll över vilka nya
ämnen som tillförs marknaden utan att först ha kännedom om vilka
ämnen sorn redan finns där. Redan i propositionen 1973: 17 förutsågs
också behovet av en omfattande registrering av innehållet i kemiska och
kemisk-tekniska produkter.

Förberedelser för ett allmänt register över innehållet i kemiska och
kemisk-tekniska produkter pågår sedan några år inom produktkontrollnämndens
produktkontrollbyrå. Arbetet med att införa produktregistret
har nu påbörjats. I en första etapp fick 2 500 tillverkare och importörer
av deklarationspliktiga varor lämna uppgifter om produktnamn
och tulltaxenummer på ca 120 000 produkter. I en andra etapp skall
registret byggas ut med uppgifter om anmälda produkters sammansättning
och andra förhållanden som är av betydelse från hälso- och miljösynpunkt.
Den första delen av denna utbyggnad — som gäller baskemikalierna
— pågår f. n.

I en skrivelse den 9 juni 1978 underställde produktkontrollnämnden
regeringen de förslag till kungörelser för det fortsatta arbetet som
nämnden utarbetat. Regeringen tog först i mars 1979 ställning till förslaget
och fastställde kungörelsen. Samtidigt uppdrogs åt produktkontrollnämnden
att komma med förslag och tidsplan för det fortsatta arbetets
uppläggning och bedrivande.

Enligt vår mening har de borgerliga regeringarna fördröjt arbetet
med produktregistret. Vi vill därför ånyo med skärpa understryka vikten
av att detta arbete bedrivs med stor skyndsamhet.

Det är viktigt att största möjliga öppenhet tillämpas i fråga om de
uppgifter som lagras i registret.

I uppdraget till produktkontrollnämnden ingår också att se över sekretessfrågan.
I detta sammanhang vill vi framhålla att man måste finna
sådana former för registrets användning att uppgifter om vilka beståndsdelar
som ingår i till registret deklarerade produkter inte regelmässigt
hemlighålls under hänvisning till konkurrensskäl. Det finns

1 dag så förfinade analysmetoder att de beståndsdelar som ingår i en
produkt kan fastställas med tämligen stor exakthet. Därför kan uppgifter
om den kemiska identiteten hos de beståndsdelar som ingår i en
produkt i de flesta fall utlämnas från produktregistret utan men för
uppgiftslämnaren. I de fall då en producent anser att produktens sammansättning
skall hemlighållas bör han i samband med deklarationsförfarandet
skriftligt motivera varför uppgiften måste skyddas.

De myndigheter som för sin handläggning av hälso- och miljöfrågor
har behov av uppgifter ur produktregistret måste ha tillgång till dessa

2 Riksdagen 1979/80. 3 sami. Nr 1760

Mot. 1979/80:1760

uppgifter på ett praktiskt och ändamålsenligt sätt. Förutom de centrala
myndigheterna gäller detta också myndigheter med regionalt och lokalt
tillsynsansvar såsom yrkesinspektionen och länsstyrelsernas naturvårdsenheter
samt skyddsombuden.

För det förebyggande miljöarbetet är det i regel inte nödvändigt att
ha tillgång till exakta koncentrationsuppgifter. De ingående beståndsdelarnas
halter bör därför kunna anges tillräckligt preciserat för att
utgöra underlag för detta arbete utan att tillverkningshemligheter röjs
för konkurrenter.

Skyddsombuden bör medverka i kontrollen av att alla deklarationspliktiga
varor deklareras hos myndigheten i föreskriven ordning. Det
kan ske genom att varje fullständigt deklarerad produkt tilldelas en
särskild beteckning (s. k. PK-nummer), som tillverkaren/importören blir
skyldig att märka varan med. Skyddsombuden kan då kontrollera att
denna beteckning finns på de produkter som används på arbetsplatsen.
Därigenom kan eventuella försök att kringgå deklarationsskyldigheten
effektivt motverkas.

Förhandskontroll av nya ämnen

Produktregistret kommer att underlätta kontroll av befintliga ämnen
samtidigt som det skapar förutsättning för nya former av myndighetskontroll
av den kemiska miljön. En av de viktigaste nytillkommande
möjligheterna är att nya ämnen kan kontrolleras innan de tas i bruk.

Praktiskt sker detta genom att en lista över samtliga hittills förekommande
ämnen görs upp så snart produktregistret står klart. Ämnen
som inte finns upptagna på denna lista får därefter inte marknadsföras
eller tas i bruk förrän tillstånd från kontrollmyndighet inhämtats.
Den som ansöker om sådant tillstånd skall på egen bekostnad
låta utföra de undersökningar om ämnets effekter på människor och
miljö som myndigheten kräver. Särskilt angeläget är att tillförlitliga
uppgifter tas fram om ämnets eventuella tumörframkallande, fosterskadande
eller genetiskt skadliga effekter samt om dess eventuella ansamling
i naturen.

Genom en registreringsavgift kan tillståndsprövningen av nya ämnen
ske utan kostnad för samhället. Registreringsavgiften bör också täcka
kostnaden för de undersökningar myndigheten anser sig behöva göra
för att kontrollera inlämnade uppgifter. Även när det gäller ämnen
som redan finns på marknaden kan myndighet behöva kräva in uppgifter
och göra vissa utredningar.

Förhandskontrollen kan inte införas förrän produktregistret är upprättat.
Detta understryker ytterligare vikten av att arbetet med produktregistret
bedrivs med yttersta skyndsamhet.

Mot. 1979/80:1760

Utvidgad produktkontroll

Den förhandskontroll vi ovan förordat avser kemiska ämnen. När lika
ämnen sätts samman eller blandas med varandra uppkommer en produkt.

Att även för nya produkter införa en allmän förhandskontroll skulle
kräva betydligt större resurser. Ett sådant system skulle troligen inte
heller vara det bästa sättet att under en uppbyggnadsperiod använda
samhällets begränsade tillgång på t. ex. toxikologisk expertis. I stället
finns det anledning att gradvis bygga ut produktkontrollen till att omfatta
allt fler produktgrupper. Det bör t. ex. ges ut föreskrifter om vilka
ämnen och kombinationer av ämnen som skall få förekomma i limoch
klisterprodukter, i slipmedel, färger, hårsprayer etc. Mycket talar
för att huvudansvaret för denna typ av produktkontroll i fråga om de
flesta produktgrupper bör ligga hos arbetarskyddsstyrelsen, som redan
nu med stöd av arbetsmiljölagen har denna befogenhet. Även för detta
arbete kommer produktregistret att ge ett kunskapsunderlag som inte
finns i dag. För att kunna genomföra en sådan kontroll måste arbetarskyddsstyrelsen
ges ökade resurser.

Produktinformation

Syftet med de tidigare beskrivna åtgärderna är att eliminera sådana
kemiska ämnen och produkter som kan ersättas av andra från hälsooch
miljösynpunkt lämpligare produkter. Väsentliga förbättringar av
den kemiska miljön kan uppnås på detta sätt. Det är dock inte möjligt
att helt undanröja användningen av ämnen som kan få skadliga effekter
vid felaktig hantering. Produktinformation, arbetarskyddsföreskrifter
samt kontroll och tillsyn är därför lika viktiga led i arbetet för en
säker kemisk miljö som den direkta produktkontrollen.

Det är ett oavvisligt krav att den som på sin arbetsplats eller i annat
sammanhang hanterar kemiska produkter skall ha tillgång till utförlig
information om produkternas egenskaper från hälso- och miljösynpunkt.
Den som hanterar en kemisk produkt skall inte behöva sväva i
osäkerhet om vilka risker som föreligger och om hur man kan skydda
sig mot dessa. I dag är det inte så. Detta beror till viss del på bristande
kunskaper hos tillverkare och återförsäljare om egenskaperna från hälso-
och miljösynpunkt hos de varor de säljer, vilket i sin tur sammanhänger
dels med dåliga praktiska möjligheter att utnyttja tillgänglig information
i bl. a. utländsk litteratur, dels med bristande undersökningsresurser
och bristande kompetens för bedömning av varors skadlighet.
Men bristerna i produktinformationen beror också på att t. ex.
de gällande märkningsbestämmelserna är föråldrade och dåligt avpassade
för yrkesmässig hantering. Bestämmelser för annan form av produktinformation
än märkning saknas ännu helt.

Detta är djupt otillfredsställande. Det finns ett stort behov av för

Mot. 1979/80:1760

bättrade bestämmelser för produktinformation. Den översyn av gällande
märkningsbestämmelser som genomförs i produktkontrollnämndens
och arbetarskyddsstyrelsens regi i det s. k. produktinformationsprojektet
bör leda till förbättrade förhållanden.

Detta projekt syftar dels till att genom mer detaljerade föreskrifter
för klassificering, märkning och annan produktinformation ge tillverkare
och försäljare bättre möjlighet att leva upp till intentionerna i lagen
om hälso- och miljöfarliga varor, dels till att ge arbetstagare och
konsumenter bättre information om produkters egenskaper. En viktig
roll för den framtida produktinformationen spelar också det arbete med
regler för och produktion av skyddsblad som f. n. äger rum under arbetarskyddsstyrelsens
överinseende. Det är angeläget att de olika projekt
som pågår på produktinformationens område samordnas med varandra
och med samhällets övriga åtgärder för att uppnå en bättre kontroll
av den kemiska miljön.

Den som i dag kommer i kontakt med en kemisk produkt på vilken
det saknas märkning kan inte veta om detta beror på att den produktansvarige
underlåtit att märka produkten eller på att den inte omfattas
av lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Lagstiftningen bör därför
kompletteras med bestämmelser om hur det skall framgå att en produkt
inte omfattas av märkningsskyldighet enligt lagen om hälso- och miljöfarliga
varor.

En nödvändig förutsättning för en god produktinformation är att
det i olika hanteringsled finns erforderlig kompetens för att bedöma
kemiska hälsorisker. Importörer och tillverkare måste ha tillgång till
sådan kompetens samt veta vilka hanterings- och skyddsföreskrifter
som måste tillämpas. Återförsäljare måste vara kompetenta att ge användarna
den information som dessa behöver för att kunna hantera
produkter på ett riktigt sätt. Slutligen måste det på varje enskild arbetsplats
finnas kompetens att utvärdera den erhållna informationen
och omsätta den till lokalt anpassade hanterings- och skyddsföreskrifter.

Möjligheterna är i dag begränsade att få den utbildning i toxikologi
och riskutvärdering som behövs för att kunna uppfylla ansvaret i olika
hanteringsled. Ökade möjligheter till sådan utbildning måste skapas i
samhällets regi, t. ex. genom olika former av högskolekurser.

Det bör vidare övervägas om inte särskild kompetens bör krävas av
dem som ansvarar för tillverkning, försäljning, transport och användning
av kemiska ämnen. I dag förekommer formella kompetenskrav
för tillverkning och försäljning endast i fråga om varor som klassificeras
som gift eller som bekämpningsmedel i den högsta farlighetsklassen.
I användarledet förekommer kompetenskrav endast för bruket av
de farligaste bekämpningsmedlen. Det finns anledning att utreda möjligheterna
att utvidga kompetenskraven för de olika hanteringsleden.

Mot. 1979/80:1760

Arbetarskyddsfrågor

Genom arbetsmiljölagens tillkomst har arbetarskyddsstyrelsens möjligheter
att utfärda tvingande föreskrifter väsentligt utvidgats. Förutom
det redan nämnda behovet av föreskrifter om produktinformation finns
det behov av hygieniska gränsvärden samt föreskrifter om utrustning
och hanteringsregler för arbete med kemiska produkter.

Gränsvärden

Genom arbetsmiljölagen kommer de hygieniska gränsvärdena att förankras
i föreskrifter som meddelas av arbetarskyddsstyrelsen. Det är
angeläget att arbetarskyddsstyrelsens gränsvärdeslista utvidgas med betydligt
fler ämnen. Vidare måste gränsvärdena fortlöpande revideras
på grundval av vetenskapliga rön och praktiska erfarenheter. Gränsvärdena
måste med betryggande marginal skydda mot ohälsa. De skall sättas
på en sådan nivå att skador eller besvär ej kan förutses uppträda under
ett helt arbetsliv. Gränsvärdena bör utformas så att också särskilt
känsliga grupper så långt möjligt är skyddade.

Vid sidan om de hygieniska gränsvärdena förekommer för några ämnen
s. k. biologiska gränsvärden. Dessa bygger på att man med utgångspunkt
i blod- eller urinundersökningar fastställer de nivåer den enskilde
utsätts för. Det är angeläget att systemet med biologiska gränsvärden
utvidgas till så många ämnen som möjligt.

Föreskrifter om utrustning och hantering

På grundval av fackliga krav pågår vid arbetarskyddsstyrelsens kemibyrå
förberedelsearbetet för allmänna kemikalieföreskrifter, dvs. övergripande
föreskrifter för arbete med kemiska ämnen. Det är angeläget
att detta arbete ges hög prioritet, så att föreskrifterna snarast kan träda
i kraft. De bör samordnas med de föreskrifter för produktinformation
som också är under utarbetande vid arbetarskyddsstyrelsen.

För vissa branscher och ämnen kommer även efter tillkomsten av allmänna
kemikalieföreskrifter ett behov av särskilda föreskrifter att finnas.
Urvalet av branscher och kemiska ämnen för vilka sådana skall
utarbetas bör göras i samverkan med de fackliga organisationerna.

Kontroll och tillsyn

Genom 1974 års revidering av arbetarskyddslagen och genom den
arbetsmiljölag som trädde i kraft den 1 juli 1978 har skyddsombuden
fått ökade befogenheter att utöva kontroll över den kemiska miljön.
Bl. a. godtog riksdagen den av oss i motionen 1976/77: 1675 föreslagna
tolkningen att rätten att stoppa arbetet också skall gälla i sådana fall
där effekterna av misstänkt farliga ämnen kan visa sig först senare i
form av allvarliga skador, t. ex. fördröjd effekt av kemiska ämnen. Som

Mot. 1979/80: 1760

vi framhållit ovan är det angeläget att skyddsombuden får möjlighet att
kontrollera att de på arbetsplatsen förekommande kemiska produkterna
är deklarerade till produktregistret i vederbörlig ordning. Även i övrigt
bör reformerna på detta område ges en sådan utformning att skyddsombudens
kontroll av efterlevnaden underlättas.

Företagshälsovård och mättekniska resurser

Det är som vi i flera tidigare sammanhang påpekat ytterst angeläget
att företagshälsovården i landet snabbt byggs ut efter målsättningen företagshälsovård
åt alla.

En av företagshälsovårdens viktigaste uppgifter är att kontrollera de
kemiska hälsoriskerna på arbetsplatserna. För att kunna fullgöra denna
uppgift måste den bl. a. ha tillgång till erforderliga mättekniska resurser.
Systemet med gränsvärden kan således fungera endast om sådana
resurser finns. I första hand måste behovet av mätresurser för
arbetsmiljön säkras genom en upprustning av den mättekniska verksamheten
inom den tekniska företagshälsovården. Därvid måste möjligheter
skapas till regelbunden kontroll av mät- och analysinstrument.

De nuvarande bristerna på mättekniska resurser har fått till följd att
ett betydande antal företag etableras, som på kommersiell grund erbjuder
mättjänster. Kvaliteten hos de tjänster som erbjuds är mycket
skiftande, och det är därför angeläget att denna verksamhet kontrolleras.

A rbetarskyddsverket

Yrkesinspektionens tillsyn enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor
har hittills inte fungerat tillfredsställande, och arbetarskyddsstyrelsens
resurser på detta område är hårt ansträngda. Kontrollen av den
kemiska miljön måste ges förtur i den långsiktiga uppbyggnaden av
arbetarskyddsverket. Yrkesinspektionen måste få tillräckliga resurser
för att utöva sin tillsyn av arbetsmiljöns produktkontrollfrågor. Härvid
måste behovet av utbildning för yrkesinspektörerna om produktkontrollfrågor
och om kemiska hälsorisker tillgodoses.

I en särskild motion till årets riksdag redovisas våra krav på arbetsmiljöns
område.

Gift- och kemikommission

Som framgått av det föregående finns det anledning att på bred front
angripa de problem som användningen av kemikalier leder till. Allt talar
för att en samordning av åtgärder på skilda områden erfordras om
önskat resultat skall uppnås.

Vi föreslår därför att en särskild gift- och kemikommission tillsätts
för att under en begränsad tidsperiod ha till uppgift

Mot. 1979/80:1760

att kartlägga de problem som är en följd av kemikalieanvändningen,
att samordna och initiera det forsknings- och undersökningsarbete
som krävs för att i denna motion angivna syften skall kunna uppnås,
bl. a. i fråga om bekämpningsmedel, toxikologi och epidemiologi samt
för att ta fram nya, miljövänliga produktionsmetoder,

att framlägga förslag om utbyggnad av laboratorier för att tillgodose i
motionen redovisade behov,

att föreslå utformning och inriktning av erforderlig utbildning,
att se över och anpassa gällande lagstiftning till här framställda krav
bl. a. i fråga om förhandskontroll, märkning och skyddsblad,

att föreslå de förändringar av nuvarande administration, som kan
erfordras för att de i motionen framförda kraven skall tillgodoses.

Riksdagen bör hos regeringen begära att den här föreslagna gift- och
kemikommissionen med ovan redovisade arbetsuppgifter tillsätts.

B. Skogsbesprutningen

Som tidigare framhållits i denna motion bör man sträva efter att
snarast möjligt avbryta användningen av kemiska bekämpningsmedel
inom jord- och skogsbruket. Inom jordbruket är det inte möjligt att på
kort sikt realisera detta mål. Ett tidsbestämt forsknings- och undersökningsprogram
bör dock som ett led i denna strävan upprättas.

När det gäller användningen av bekämpningsmedel inom skogsbruket
krävdes i vår motion om riktlinjer för skogspolitiken till 1978/79 års
riksmöte (mot. 1978/79: 2278) att kommunerna skulle ges möjlighet att
säga nej till skogsbesprutning och i stället kräva att mekanisk röjning
tillämpas.

Den borgerliga riksdagsmajoriteten avslog våra förslag.

Våra förslag till åtgärder

Regeringen tillsatte i augusti 1979 en utredning om användning av
kemiska medel i jord- och skogsbruket. Statens naturvårdsverk fick i
uppdrag att pröva möjligheterna att ge kommunerna ett ökat inflytande
över besprutningen av skogsmark. Naturvårdsverket har under hösten
1979 redovisat sitt arbete, som utmynnar i förslag om att kommun skall
kunna kräva — från fall till fall — att besprutning av skogsmark inom
kommunens område ej får genomföras.

Vi anser det angeläget att åtgärder vidtas inför nästa besprutningssäsong.
Vi upprepar därför våra förslag från 1978/79 års riksmöte (mot.
1978/79: 2278) och kräver att riksdagen hos regeringen begär att sådana
bestämmelser utfärdas att kommunerna ges möjlighet att stoppa

Mot. 1979/80:1760

besprutning av skogsmark inom kommunens område. Enligt vår mening
bör önskemål från skogsägare om besprutning föregås av ett obligatoriskt
samråd mellan skogsägare och företrädare för kommunen. Om
kommunen därvid säger nej till besprutningen, skall skogsägaren inte
få genomföra denna. I stället skall manuell röjning av skogsområdet
tillgripas. Givetvis bör kommunen före sitt ställningstagande inhämta
de fackliga organisationernas synpunkter. Det är viktigt att arbetsmiljösynpunkterna
beaktas.

C. Kemiskt avfall

Den växande mängden avfall från den kemiska industrin vållar stora
problem från miljösynpunkt. Olika utredningar har uppskattat avfallsmängden
till ca 100 000 ton oljeavfall och 125 000 ton annat avfall.
Merparten av avfallet uppkommer som processavfall inom industrin.
Inom många industrier kan det miljöfarliga avfallet oskadliggöras eller
på nytt användas i processen. Stora mängder av det miljöfarliga
avfallet kan emellertid inte omhändertas inom den industri där det
uppkommer utan måste transporteras bort för att oskadliggöras på annat
håll.

Nuvarande bestämmelser

Bestämmelser om miljöfarligt avfall finns i en rad lagar och förordningar,
bl. a. i lagen om hälso- och miljöfarliga varor (1973: 329), miljöskyddslagen
(1969: 387), miljöskyddskungörelsen (1969: 388) samt lagen
om förbud mot dumpning av avfall i vatten (1971: 1154). Den dåvarande
socialdemokratiska regeringen ansåg emellertid att dessa bestämmelser
inte gav samhället tillräckliga möjligheter att utöva tillsyn och
kontroll i fråga om hanteringen av det miljöfarliga kemiska avfallet.

Den socialdemokratiska regeringen föreslog därför år 1975 riksdagen
(prop. 1975: 32) en rad åtgärder för att förbättra förhållandena i fråga
om kemiskt avfall. Förslagen innebar att kommunalt insamlingsmonopol
skulle införas över hela landet också för miljöfarligt avfall. Denna utvidgning
av renhållningsmonopolet skulle genomföras under en femårsperiod.
För att ge samhället bättre möjligheter att bedöma det miljöfarliga
avfall som uppkommer inom industrin föreslogs att alla industrier
med sådant avfall årligen skulle lämna uppgifter om arten, sammansättningen,
mängden och hanteringen av avfallet. För att förbättra omhändertagandet
av avfallet föreslogs vidare att ett samhällsdominerat
behandlingsföretag skulle byggas upp med ensamrätt till omhändertagande
och behandling av miljöfarligt avfall. Transport av miljöfarligt
avfall skulle endast få utföras av den som fått särskilt tillstånd för detta

Mot. 1979/80:1760

av länsstyrelsen. Utförsel av miljöfarligt avfall till annat land skulle
endast få ske efter särskilt tillstånd av statens naturvårdsverk. Riksdagen
anslöt sig till dessa förslag.

Därför regleras hantering av miljöfarligt avfall m. m. numera enligt
förordningen (1975: 346) om miljöfarligt avfall.

De skandalartade förhållanden som kommit i dagen vid BT-Kemi i
Teckomatorp understryker ytterligare nödvändigheten av att samhället
får ett ordentligt grepp över hanteringen av miljöfarligt avfall. Det är
därför viktigt att riksdagens beslut från år 1975 genomförs. Tyvärr har
de borgerliga regeringarna redan gjort avsteg från riksdagsbeslutet. Det
gäller i fråga om företagens uppgiftsskyldighet om avfallet.

Reglerna om företagens uppgiftsskyldighet finns i 8 § förordningen
om miljöfarligt avfall. Paragrafen har följande lydelse:

Den som yrkesmässigt utövar verksamhet där miljöfarligt avfall uppkommer
är skyldig att årligen lämna uppgift om avfallets art, sammansättning,
mängd och hantering. Sådan uppgiftsskyldighet gäller även när
slutligt omhändertagande av miljöfarligt avfall sker i anslutning till den
anläggning där avfallet uppkommer.

Uppgift enligt första stycket lämnas till hälsovårdsnämnden på blankett
enligt formulär som fastställes av statens naturvårdsverk efter samråd
med miljödatanämnden. Hälsovårdsnämnden skall sända kopia av
inkommen uppgift till naturvårdsverket.

Naturvårdsverket får meddela föreskrifter som avviker från första
stycket, om särskilda skäl föreligger.

Den första deklarationen av miljöfarligt avfall från företagen genomfördes
i enlighet med riksdagens beslut år 1976. År 1977 genomfördes
emellertid efter beslut av den dåvarande borgerliga regeringen ingen
sådan deklaration. År 1978 har endast en begränsad deklarationsomgång
genomförts.

Inte heller för 1979 genomfördes något deklarationsförfarande.

Därmed har riksdagens beslut tre år i följd åsidosatts av de borgerliga
regeringarna. I propositionen 1975: 32 framhölls att uppgifter om företagens
miljöfarliga avfall har betydelse inte bara som underlag för beslut
om insamlingsorganisation utan också för tillsynsverksamheten enligt
både miljöskyddslagen och lagen om hälso- och miljöfarliga varor.
Det är ytterst allvarligt att de borgerliga regeringarna genom sitt handlande
försvårat samhällets möjligheter att kontrollera och ta hand om
det miljöfarliga avfallet. Riksdagen bör ge regeringen till känna sitt missnöje
med att riksdagens beslut om avfallsdeklaration inte följts och samtidigt
framhålla nödvändigheten av att den deklaration som nu förbereds
verkligen genomförs 1980.

Det samhällsdominerade behandlingsföretaget — Svensk Avfallskonvertering
AB (SAKAB) — har sedan 1977 planerat uppförandet av en
ny stor behandlingsanläggning. Anläggningen är helt nödvändig om

Mot. 1979/80: 1760

kommunerna skall kunna åta sig uppgiften att samla in miljöfarligt avfall.
Endast genom tillkomsten av en sådan anläggning kan det insamlade
avfallet behandlas och oskadliggöras. SAKAB har projekterat en
sådan behandlingsanläggning. Leveranskontrakt har skrivits. Enligt planerna
skulle anläggningen kunnat tas i drift i maj 1981.

I december 1978 gav koncessionsnämnden för miljöskydd tillstånd till
anläggningen. Naturvårdsverket besvärade sig till regeringen. Sedan dess
har regeringen haft avgörandet i sin hand. Något beslut har dock ännu
inte fattats. I stället tillsatte regeringen i maj 1979 en ny utredning om
lokaliseringen av anläggningen. Denna utredning är nu färdig. Regeringen
får nu inte förhala frågan längre. Ett snabbt beslut är nödvändigt.

SAKAB har tidigare kunnat sända en del avfall till Danmark för
destruktion. Denna möjlighet står inte längre öppen. Det danska företagets
behandlingskapacitet räcker inte längre för mottagande av avfall
från Sverige.

SAKAB:s tillstånd att behandla miljöfarligt avfall vid Lövsta går ut
den 31 december 1980.

Samtidigt ökar kraven från landets kommuner och företag att SAKAB
skall ta hand om avfallet.

SAKAB har sökt bygga upp lagringsanläggningar runt om i landet för
tillfällig förvaring av miljöfarligt avfall i avvaktan på behandling. Svårigheterna
att få de erforderliga kommunala tillstånden är dock ofta
stora.

Om inte situationen när det gäller det miljöfarliga kemiska avfallet
skall bli ohållbar, måste regeringen ingripa.

Beslut måste omgående fattas om lokaliseringen av en central behandlingsanläggning.

Erforderliga medel måste ställas till SAKAB:s förfogande.

Regeringen måste ta upp överläggningar med kommunerna för att
möjliggöra uppbyggandet av erforderliga mottagnings- och lagringsanläggningar.

Regeringen måste vidare diskutera med Kommunförbundet om genomförandet
av 1975 års riksdagsbeslut, där det förutsattes att samtliga
landets kommuner senast under 1980 skulle ha vidtagit erforderliga åtgärder
för att ta hand om också det miljöfarliga avfallet.

Vår miljömotion 1978/79

I vår miljömotion (mot. 1978/79: 1990) till 1978/79 års riksmöte
krävde vi bl. a. att den av riksdagen beslutade årliga deklarationsskyldigheten
skulle genomföras, att SAKAB skulle få ekonomiska resurser till
uppbyggnaden av erforderlig behandlingsanläggning, att länsstyrelserna
skulle få 25 nya tjänster för kontroll av miljöstörande verksamhet inom
industrin, att de skador som kan bli en följd, på kort eller lång sikt, av

Mot. 1979/80: 1760

miljöstörande verksamhet skall ersättas, att förlängd preskriptionstid och
skärpta straffsatser för miljöbrott skall införas samt att en klarare definition
av begreppet fara skall göras i brottsbalken.

Motionen överlämnades till den arbetande miljöskyddsutredningen.
Utredningen har i ett delbetänkande behandlat vissa av de i motionen
behandlade frågorna. Som framgår av en socialdemokratisk reservation
till utredningens förslag anser vi att förslaget inte tillgodoser de krav vi
har på förändringar av miljöskyddslagen. Utredningens betänkande har
remissbehandlats.

Våra förslag till åtgärder

I propositionen 1975: 32 slog den socialdemokratiska regeringen fast:

Kraven på en rättvisare fördelning internationellt och nationellt av
jordens tillgångar skärper behovet av att hushålla med begränsade resurser.
I det perspektivet är det nödvändigt att på olika områden hejda
slöseri med råvaror och på nytt ta tillvara det som en gång använts. —

All produktion ger upphov till avfall. Hittills har avfall i alltför
stor utsträckning betraktats som en oanvändbar restprodukt. Detsamma
har gällt för det avfall som uppkommer i hushållen. Använda
varor har betraktats som slutgiltigt förbrukade. Avfallet har i stor omfattning
fått belasta miljön. Det synsättet måste förändras. Avfall är en
resurs som i största möjliga utsträckning skall användas på nytt. Återanvändning
måste vara en ledande princip vid omhändertagande och behandling
av avfall.

Sparsamhet, hushållning och återanvändning bör alltså vara grundläggande
för vårt utnyttjande av naturresurser och för inriktningen av vår
varuproduktion.

I dag har en stor del av industrins avfall en komplicerad sammansättning.
I vissa fall är metoder för behandling och oskadliggörande av avfallet
inte kända. Detta är ett oacceptabelt förhållande med hänsyn till
att hanteringen av avfallet i många fall medför risker från hälso- och
miljösynpunkt.

Ansvaret för att det avfall som uppkommer vid produktionen kan tas
om hand på ett ur miljö- och resurssynpunkt riktigt sätt måste i första
hand åvila producenten. Innan produktionen av en vara påbörjas bör
det vara känt hur det avfall som är en följd av själva produktionsprocessen
skall behandlas liksom hur den färdiga varan skall omhändertas
sedan den använts.

Vi vill understryka vikten av att det principiella synsätt som angavs
av den socialdemokratiska regeringen i denna proposition omsätts i
praktisk verklighet. Vid den översyn av lagstiftningen rörande kemiska
ämnen som vi tidigare förordat i denna motion bör övervägas, om det
krävs särskilda lagregler och i så fall vilka för att nämnda princip skall
genomföras.

Vi utgår ifrån att regeringen inte fortsätter att åsidosätta riksdagens
beslut om att den årliga deklarationen av industrins miljöfarliga avfall

Mot. 1979/80: 1760

skall genomföras. Detta är nödvändigt för att samhället skall få den insyn
i mängden och hanteringen av miljöfarligt avfall som erfordras.

Vi har ovan krävt att regeringen skall ingripa för att klara de problem
som finns med omhändertagandet av kemiskt avfall. Det är nödvändigt
om riksdagens år 1975 fattade beslut skall kunna genomföras. Regeringen
får inte förhala frågan längre.

Händelserna vid BT-Kemi har starkt visat på nödvändigheten av en
förbättrad och stärkt samhällskontroll över företagens miljöstörande
verksamhet. Inte minst gäller detta företag som i sin produktion arbetar
med kemiska produkter. Svenska naturskyddsföreningen har i skrivelse
till regeringen påtalat nödvändigheten av att länsstyrelserna får de personella
förstärkningar som är nödvändiga för att de skall kunna fullgöra
den kontrollverksamhet som lagstiftning och bestämmelser i samband
med lämnade tillstånd förutsätter. Vi framförde samma krav i vår
miljömotion till föregående riksmöte. Tyvärr avslog den borgerliga riksdagsmajoriteten
vårt förslag.

Inte heller i årets budgetproposition har regeringen gett länsstyrelserna
någon personell förstärkning för miljötillsyn. Detta är mot bakgrund av
behovet av ökad samhällskontroll över den miljöfarliga industrin helt
oacceptabelt. Vi anser det nödvändigt att länsstyrelsernas tillsynsmöjligheter
förstärks kraftigt. Vi föreslår därför i en första etapp att länsstyrelserna
budgetåret 1980/81 får 25 nya tjänster för kontroll av miljöstörande
verksamhet inom industrin. Medel för ändamålet äskas i särskild
motion.

Som ovan sagts har miljöskyddsutredningens förslag remissbehandlats.
Som framgår av den socialdemokratiska reservationen i utredningen anser
vi det nödvändigt att mer långtgående förändringar av lagen vidtas
än vad utredningen förordat. Vi upprepar därför våra tidigare förslag.

Enligt miljöskyddslagen skall den som orsakar skada genom miljöfarlig
verksamhet betala ersättning för det. Skadeståndsansvaret är alltså
strikt. Det finns emellertid många svårigheter i den praktiska tillämpningen
av miljöskyddslagens regler som kan göra det strikta skadeståndsansvaret
verkningslöst. En sådan svårighet är den långa tid som ofta
förflyter innan skadorna visar sig, en annan den stora omfattning som
skadorna kan visa sig få. Ett problem i samband med användningen av
kemiska ämnen är nämligen att skadorna ofta visar sig först i efterhand.
Det kan innebära att det företag som orsakat skadorna har lagts ner när
skadorna kommer i dagen, varför det inte längre finns någon som kan
göras ansvarig för det inträffade. Skadorna kan också visa sig vara så
omfattande att även om företaget finns kvar kan det inte ekonomiskt
klara skadeståndskraven.

Också utredningstekniska svårigheter finns. Även om det är klarlagt
att en skada förorsakats av ett bestämt kemiskt ämne kan det vara svårt
att visa från vilket företag det utsläpp kommit som orsakat skadan. Ofta

Mot. 1979/80:1760

är flera företag inblandade. Vidare kan ovisshet råda om vilket av flera
tänkbara kemiska ämnen som vållat skadan. Skadan kan också ha vållats
av flera samverkande ämnen som släppts ut av skilda företag.

Givetvis skall man i första hand förebygga skaderisker genom skärpt
lagstiftning och stränga krav på företagen.

Om skada likväl uppkommer, bör den ersättas av den som vållar
skadan. Kan detta av t. ex. ovan redovisade orsaker inte ske, bör den
kemiska industrin som helhet stå ansvarig. Någon form av fond bör
därför byggas upp. Fonden kan t. ex. bygga på avgifter från företag som
i sin produktion hanterar vissa angivna kemiska ämnen. Ur fonden bör
sedan de skador ersättas som verksamheten vållar.

Begreppet fara i brottsbalken bör definieras klarare. Annars kommer
möjligheterna att beivra miljöbrott även i fortsättningen att vara begränsade.
Vi beklagar att miljöskyddsutredningen i sitt nu framlagda delbetänkande
inte aktualiserat denna fråga. Vi föreslår därför att ett tillägg
görs till brottsbalkens 13 § lydande: ”Den som handhar gift eller smittämne
på sätt, som är ägnat att medföra risk för människors liv eller hälsa
eller för djur eller växter, dömes till ansvar enligt vad som sägs i 13
kap. 7—9 §§ även om allmän fara inte visats i det enskilda fallet.”

Man bör vidare överväga ett sådant tillägg till brottsbalken att den
som utan tillstånd grävt ner eller på annat sätt gjort sig av med gift skall
kunna dömas till böter eller fängelse.

Den nuvarande preskriptionstiden för brott mot gällande miljölagstiftning
är för kort. Beroende på den långa tid som kan förflyta mellan
skadans uppkomst och dess avslöjande är det nödvändigt att preskriptionstiden
förlängs kraftigt. Vidare bör straffsatserna skärpas och en
skyldighet för tillsynsmyndighet att polisanmäla miljöbrott införas. Enligt
vår mening är de av miljöskyddsutredningen framlagda förslagen i
detta avseende otillräckliga. En preskriptionstid om minst tio år bör i
stället övervägas.

Socialdemokraterna i miljöskyddsutredningen har förordat en förbättrad
tillsyn genom tillskapandet av ett organ benämnt AB Svensk
Miljökontroll. Tanken är att tillsynsarbetet därigenom skall samordnas
och göras mera enhetligt. Enligt vår mening bör den i reservationen
skisserade lösningen prövas i det fortsatta utredningsarbetet och förslag
i frågan utan ytterligare dröjsmål framläggas.

Vi föreslår att riksdagen hos regeringen begär att åtgärder vidtas i
enlighet med i motionen framförda förslag för att förbättra kontroll,
tillsyn och omhändertagande av miljöfarligt kemiskt avfall.

Mot. 1979/80:1760

D. Miljöpåverkan vid förbränning av olja och kol

Olja och kol svarar för merparten av Sveriges energitillförsel. År 1978
var den totala energitillförseln 445 TWh. Olja och kol svarade för 75
procent av denna. Oljan är den helt dominerande källan för svensk
energiförsörjning.

Såväl olja som kol innehåller en rad ämnen som vid förbränning frigörs
och förorenar luften. Svavel är ett sådant ämne. Vid förbränningen
av olja och kol bildas svaveldioxid som, när den släpps ut i luften, delvis
omvandlas till andra svavelföreningar. År 1973 uppgick de totala
svaveldioxidutsläppen i Sverige till 800 000 ton. Av dessa kom omkring
600 000 ton från förbränning av olja och 200 000 ton från industriutsläpp.
Ett olje- eller koleldat kraftverk om 1 000 MW elektrisk effekt
kan beräknas släppa ut mellan 10 000 och 30 000 ton svaveldioxid per
år. De totala svaveldioxidutsläppen i Västeuropa beräknades 1973 till
22 miljoner ton och i Östeuropa till 38 miljoner ton. Enligt gjorda beräkningar
kommer, om inga ytterligare motåtgärder sätts in, utsläppen
av svaveldioxid år 1985 att för Västeuropa som helhet uppgå till 30
miljoner ton. Merparten av utsläppen är resultat av förbränning av
framför allt kol och olja.

Svaveldioxidutsläppen leder till omfattande miljöförstörelse. Mark och
vatten försuras — mer än 10 000 svenska sjöar är döda och lika många
håller på att dö på grund av försurningen — byggnader och kulturföremål
skadas, metaller rostar, risken för förstörelse av åkerjord och minskad
återväxt i skogen är påtaglig, liksom de effekter på folkhälsan som
utsläppen har. Många människor som bor i tätorter kan få hälsoproblem
på grund av luftföroreningarna. I första hand påverkas personer som
redan lider av sjukdomar i hjärta eller lungor eller som är allergiker.
Det är en betydande del av befolkningen som av sådana orsaker är särskilt
känslig. Luftföroreningarna kan också framkalla irritationer i andningsvägarna
av inflammationstyp. För människor sorn redan har luftvägssjukdomar
kan dessa förvärras. Vid de tillfällen då svåra luftföroreningar
inträffat har detta lett till fler dödsfall än normalt. Det finns
också skäl anta att irritationer och besvär som normalt är tillfälliga och
övergående kan leda till långvariga (kroniska) sjukdomstillstånd, om
människor utsätts för luftföroreningar under lång tid. Det är dock framför
allt samverkanseffekter mellan olika typer av luftföroreningar som
har påverkan på hälsan.

Men det är inte bara svavelutsläppen från förbränningen av fossila
bränslen som påverkar hälsa och miljö.

Från ett koleldat kraftverk på 1 000 MW släpps enorma föroreningsmängder
ut. Under ett år uppskattas utsläppen till mellan 10 000 och
30 000 ton svaveldioxid, 1 150 ton stoft, 50 000 ton kväveoxider,

Mot. 1979/80:1760

6 300 000 ton koldioxid samt mellan 30 och 300 ton metaller (arsenik,
kadmium, krom, kvicksilver, bly, koppar, nickel, zink och vanadin).

Metallutsläppen innebär problem för både hälsa och miljö. Kadmium,
som lagrats i jordens ytskikt, blir kvar under lång tid, tas upp av växter
och djur och når sedan via livsmedlen människan. Kadmium lagras upp
i njurarna, som skadas när kadmiumhalten blir för hög. Kadmium liksom
övriga tungmetaller har också cancerogena effekter. På sikt kan man
bli tvungen att reglera jordbrukets inriktning och omfattning kring kolkraftverk
med höga kadmiumutsläpp.

Kvicksilver, som släpps ut från kolkraftverk, anrikas i fisk som fångas
och äts av människor. Även fiskätande djur som sjöfågel riskerar att
förgiftas.

Vanadin förekommer i både kol och olja. Det finns data som visar att
vanadin från värmeanläggningar och andra anläggningsområden hämmar
vissa omvandlingsprocesser i jorden som är viktiga för växternas
näringstillgång.

Vid all förbränning av fossila bränslen, bl. a. kol och olja, bildas
koldioxid. Ett kraftverk om 1 000 MW släpper ut 6 300 000 ton koldioxid
per år. Riskerna för långsiktiga klimatförändringar på grund av
koldioxidutsläppen har påtalats av olika forskare. Vi vet att omsättningen
av koldioxid i atmosfären sker mycket långsamt. Varje utsläpp av koldioxid
höjer därför koldioxidhalten för tusentals år framåt i tiden. Fortsätter
dagens ökning av förbrukningen av kol och olja fördubblas halten
av koldioxid i atmosfären inom 50—100 år. Många forskare anser att
jorden i sin helhet då skulle få ett varmare klimat, vilket i sin tur skulle
medföra att delar av polarisarna började smälta med följd att världshavens
nivå höjs med flera meter.

Utöver de här redovisade årliga utsläppen från ett koleldat kraftverk
på 1 000 MW kommer avfallet. Under ett år blir det följande avfallsmängder:
500 000 ton slam från rökgasavsvavling, 230 000 ton stoft
från elektronfilter samt 25 000 ton slagg och aska från pannorna. Den
totala avfallsmängden överstiger alltså på ett år 750 000 ton. För att
förvara askan (ca 350 000 ton per år) från ett 1 000 MW kolkraftverk
åtgår 3—5 ha mark varje år, under förutsättning att askan lagras till
6—10 meters höjd. Dessa avfallshögar innehåller en rad föroreningar,
bl. a. tungmetaller. Dessa löses upp av regnvatten som tränger genom
askan och kan förorena grundvattnet. För att lagra avsvavlingsslammet
skulle för ett enda år krävas 10 ha mark om slammet lades upp till
4 meters höjd.

Också transporterna av olja till havs medför miljörisker. Beräkningar
visar att av den mängd olja som transporteras till havs spills 0,16 procent
ut vid hanteringen på fartyg och oljeplattformar. Det innebär att
Sveriges sammanlagda oljeförbrukning, statistiskt sett, bidrar till ett
spill på över 40 000 ton olja per år i haven. Det är omkring dubbelt så

Mot. 1979/80:1760

mycket som det totala utsläppet 'Nid blow-out-olyckan vid Bravoplattformen
våren 1977. Även små oljeutsläpp kan få stora lokala verkningar
på växt- och djurliv. Om de långsiktiga effekterna av de stora
mängder olja som släpps ut i öppet hav vet man ännu mycket litet.
Forskning pågår emellertid.

Som framgår av ovanstående är det nödvändigt att kraftfulla åtgärder
sätts in för att minska de föroreningar som är en följd av förbränningen
av fossila bränslen. Självfallet kan ett omfattande energisparande eller
utnyttjande av andra energislag medverka till att minska behovet av
dessa bränslen. Det är emellertid också nödvändigt att genom olika åtgärder
minska de föroreningar som blir en följd av den förbränning
som likväl behövs.

Gällande bestämmelser

En av den socialdemokratiska regeringen tillsatt utredning föreslog
1976 (Ds Jo 1976: 2 Mindre svavel — bättre miljö) en åtgärdsplan för
nedtrappning av svavelutsläppen. Om de av kommittén föreslagna åtgärderna
genomförs, kommer utsläppen av svaveldioxid i Sverige år 1985
att ha minskat till den nivå som gällde i början av 1950-talet.

I propositionen 1976/77:3 anslöt sig den socialdemokratiska regeringen
till utredningens bedömning och förslag. Målet borde vara att
svaveldioxidutsläppen 1985 skulle ha minskat till den nivå som gällde
i början av 1950-talet. Riksdagen beslöt i enlighet med propositionen.
Det innebär att fr. o. m. den 1 oktober 1977 är högsta tillåtna svavelhalt
i eldningsolja en procent i hela södra Sverige upp till Mälardalen och
Värmland. Därigenom beräknas svaveldioxidutsläppen minska med ca
100 000 ton per år. Svavelhalten i den tunna eldningsoljan, den s. k.
villaoljan, kommer fr. o. m. den 1 oktober 1980 att sänkas från 0,5 procent
till 0,3 procent. Naturvårdsverket fick i uppdrag att med stöd av
miljöskyddslagens bestämmelser verka för att industriutsläppen kan
halveras.

Den tidigare nämnda utredningen föreslog vidare att fr. o. m. 1981
skulle högsta tillåtna svavelhalt i eldningsoljan vara en procent också i
Uppsala län, Västmanlands län, Kopparbergs län och Gävleborgs län.
Fr. o. m. den 1 oktober 1984 skulle bestämmelserna utvidgas till att omfatta
hela landet. Denna nedtrappningsplan antogs av riksdagen i samband
med 1979 års energibeslut.

För att komma till rätta med de problem som svaveldioxidutsläppen utgör
räcker det emellertid inte med inhemska åtgärder. Sverige måste också
i internationella sammanhang ta initiativ för att förmå andra länder att
begränsa utsläppen. Sverige har sedan slutet av 1960-talet drivit dessa
frågor i olika internationella organisationer, främst OECD, FN:s Europakommission
(ECE) och FN:s miljöprogram (UNEP). Därutöver tog den

Mot. 1979/80:1760

socialdemokratiska regeringen upp bilaterala kontakter. Ett avtal slöts
sålunda med Östtyskland om begränsning av svavelutsläppen. OECD
har genomfört en studie om långväga transport av luftföroreningar.
Den studien tillkom på svenskt initiativ. Samarbete inleddes också under
den socialdemokratiska regeringens ledning med Norge för att bägge
länderna tillsammans i olika internationella sammanhang skulle ta upp
frågan om begränsning av svavelutsläppen. Framställning om detta gjordes
också av den socialdemokratiska regeringen till EG. I november
1979 undertecknades en konvention om begränsningar av bl. a. svavelutsläppen
av medlemsländerna i ECE (FN:s ekonomiska kommission
för Europa). Konventionen beräknas inte ge någon väsentlig minskning
av svavlutsläppen före år 2000. Det är därför viktigt att Sverige fortsätter
med kraftfulla åtgärder, också internationellt, för en begränsning av
svavelutsläppen. Ungefär hälften av svavelnedfallet över Sverige kommer
utifrån. Därför måste man också få till stånd långtgående begränsningar
av utsläppen i andra länder om inte skadeverkningarna i vårt
land skall fortsätta.

Vår miljömotion 1978/79

I vår partimotion om miljövården (mot. 1978/79: 1990) till 1978/79
års riksmöte krävde vi att regeringen skulle fortsätta det arbete som
socialdemokratin i regeringsställning påbörjade för att söka uppnå
bilaterala avtal om begränsning av svavelutsläppen.

Som svar på ett krav i vår miljömotion (mot. 1976/77: 521) till
1976/77 års riksmöte gav riksdagen regeringen till känna ”det angelägna
i att regeringen med kraft fullföljde de inledda strävandena att i sådana
sammanhang, med tyngdpunkten på fortsatta bilaterala kontakter, uppnå
överenskommelser om begränsning av svavelutsläppen och att komma
till rätta med de negativa effekterna av dessa”.

Trots detta uttalande från riksdagens sida har de borgerliga regeringarna
inte tagit något initiativ till bilaterala överenskommelser. Vi
beklagar detta. Svavelföroreningarna är ett av våra mest besvärande
miljöproblem. Den ECE-konvention som undertecknades 1979 hälsar vi
med tillfredsställelse. Men som ovan nämnts beräknas den inte få några
effekter före år 2000. Det är därför nödvändigt att regeringen söker
andra vägar för att påskynda begränsningen av svavelutsläppen. Vi upprepar
därför vårt krav att regeringen söker uppnå bilaterala överenskommelser
för att minska svavelutsläppen.

Våra förslag till åtgärder

Som framgått av ovanstående är den miljöförstörelse, som är en följd
av de stora svavelutsläppen, oroande. 1976 års riksdag antog en plan

3 Riksdagen 1979/80. 3 sami. Nr 1760

Mot. 1979/80:1760

för en minskning av svavelutsläppen till den nivå som gällde i början
av 1950-talet. Planen skulle vara genomförd 1985. Bl. a. skulle svavelhalten
i oljan minskas. Detta har riksdagen fattat beslut om.

Vidare skulle industrins utsläpp av svavel halveras. Någon samlad
redovisning av hur det arbetet fortgått har inte lämnats. Riksdagen bör
därför begära att regeringen lämnar en redovisning över industrins svavelutsläpp
för perioden 1976—1979 och samtidigt presenterar en plan
för hur det fortsatta arbetet med halveringen av industrins svavelutsläpp
skall bedrivas.

Vi vill också än en gång upprepa vårt krav om snabba internationella
initiativ för en minskning av svavelutsläppen. Det är i hög grad anmärkningsvärt
att regeringen trotsar riksdagens beslut om fortsatta bilaterala
kontakter. Riksdagen bör nu begära en redovisning av hur regeringen
tänker genomföra detta riksdagsbeslut.

När det gäller de övriga miljöproblem som här redovisats, främst som
en följd av förbränning av kol, är det också nödvändigt med snara
insatser.

På olika håll tas nu initiativ för att anlägga koleldade kraftverk. Det
är mot bakgrund av de stora miljöproblem som blir följden om kolet
börjar användas som energikälla av större omfattning i vårt land nödvändigt
att omgärda användning av kol med hårda regler.

Riksdagen uttalade sig i anslutning till behandlingen av energifrågan
1979 för stränga krav i fråga om både reningen av utsläppen och hanteringen
av avfallet. Runt om i världen pågår forskning och utvecklingsarbete
för att få fram den teknik som behövs för att klara kolets miljöproblem.
Ingen kan dock nu säga när detta arbete ger resultat.

Riksdagen bör därför hos regeringen begära förslag om en särskild
tillståndslag för utbyggnaden av kolkraftverk. En ytterst noggrann prövning
och en tillfredsställande reningsteknik måste krävas innan tillstånd
lämnas för koleldade kraftverk.

E. Hotet mot ozonskiktet

Ozongasen, som finns på en höjd av 15—50 km, fungerar som ett
skydd mot den ultravioletta strålningen från solen. Utan det skyddande
ozonskiktet är inget biologiskt liv på jorden möjligt. En minskning av
ozonskiktet kan också orsaka klimatförändringar på jorden. Ozonhalten
bestäms av en balans mellan ozonbildande och ozonförstörande kemiska
processer i luften. Kväveoxider och freoner är ämnen som påskyndar de
ozonförstörande reaktionerna och bidrar därmed till att minska ozonhaiten.

Kväveoxider kommer ut i luften, bl. a. från överljudsplanens avgaser,
från atombombsexplosioner, från förbränningen av olja och kol och i

Mot. 1979/80:1760

samband med användningen av handelsgödsel. Fluorkolväten (freon) används
som drivgas i sprayflaskor och som kylmedel.

Föroreningarna uppehåller sig länge i atmosfären. De hinner därför
spridas över stora delar av jorden. Det innebär att deras påverkan på
ozonskiktet inte är begränsad till de områden på jorden där utsläppen
äger rum utan berör hela jordklotet. Det är således fråga om ett i verklig
mening globalt miljöproblem.

I en amerikansk forskningsrapport (IMOS-rapporten), som publicerades
i juni 1975, konstateras bl. a. att de fluorkolväten som släppts ut i
luften har medfört en minskning av ozonhalten med omkring en procent
och att även om inga fler utsläpp äger rum kommer ozonhalten så
småningom att sjunka med upp till tre procent. Om utsläppen tillåts fortsätta
på dagens nivå, kommer ozonhalten efter några årtionden att
minska med ca sju procent. I rapporten sägs vidare att det är troligt att
den ökade mängd ultraviolett strålning som genom de minskade ozonhalterna
når jorden leder till en ökning av hudcancerfrekvensen. Även
klimatet kan påverkas.

I september 1976 publicerades en ny och ännu mer omfattande rapport
(NAS-rapporten). Den bekräftade de resultat som redovisades i
IMOS-rapporten. Vetenskapsakademien har också framhållit allvaret i
de problem som utsläppen av fluorkolväten medfört. Speciellt har Vetenskapsakademien
understrukit den klimatpåverkan som uppkommer.
Fluorkolväten påverkar liksom koldioxiden luftlagren så att utstrålningen
från jordytan minskar, vilket på sikt kan leda till att medeltemperaturen
stiger.

Vid förbränning av olja och kol förorenas också luften med koldioxid
och olika kväveföreningar utöver de betydande utsläppen av svaveldioxid.
Med en övergång till högre förbränningstemperaturer ökar utsläppen
av kväveoxider. Valet av energikälla är därför av stor betydelse
också när det gäller påverkan av ozonskiktet. Förbränningen av olja
och kol bör också av detta skäl minska.

Dikväveoxid i atmosfären är den faktor som framför allt påverkar
ozonhalten. Dikväveoxid uppkommer i samband med den s. k. denitrifikationsprocessen.
Denna process är en följd av bl. a. användningen av
handelsgödsel. Tillgängliga beräkningar visar att om inga begränsningar
införs kommer användningen av handelsgödsel inom jord- och skogsbruket
att öka kraftigt. F. n. produceras i världen varje år ca 50 miljoner
ton kväve för gödsling. Enligt vissa prognoser kommer den årliga
tillförseln att vara 200 miljoner ton kväve omkring år 2000. Detta skulle
minska ozonmängden med några procent omkring sekelskiftet och med
15 procent i slutet av nästa århundrade, vilket i sin tur skulle medföra
en 30-procentig ökning av den ultravioletta strålningsintensiteten.

Till detta kommer utsläppen från flyget, och då speciellt överljudsflyget.
Utsläppen från flyget är speciellt allvarliga därför att de sker på
hög höjd och därmed i tämligen outspädd form påverkar ozonskiktet.

Mot. 1979/80:1760

Vår miljömotion 1978/79

Dessa förhållanden påtalades i den socialdemokratiska miljömotionen
till 1978/79 års riksmöte (mot. 1978/79: 1990). Den borgerliga riksdagsmajoriteten
var inte beredd att tillstyrka motionskravet om en samlad
redovisning av de utsläpp som påverkar ozonskiktet.

Efter förslag av produktkontrollnämnden beslöt regeringen förbjuda
import och tillverkning av sprayförpackningar med freoner som drivmedel
fr. o. m. den 1 januari 1979. På det internationella planet har
frågan om skydd av ozonskiktet aktualiserats bl. a. i OECD och i FN:s
miljöstyrelse (UNEP). Sverige deltar i det internationella arbetet.

Vi beklagar den borgerliga riksdagsmajoritetens bristande vilja att anlägga
en helhetssyn på denna viktiga miljöfråga. Vi upprepar därför
våra tidigare framförda krav på åtgärder.

Vårt förslag till åtgärder

Någon total bild av de utsläpp som påverkar ozonskikt och klimat
finns inte. Allt talar dock för att denna påverkan är så stor att den på
sikt kan bli ett hot mot mänskligheten. Den socialdemokratiska regeringen
tog upp hotet mot ozonskiktet i FN:s miljöstyrelse. Det är viktigt
att man från svensk sida fortsätter strävan att få till stånd internationella
åtgärder för att motverka ozonförstörande föroreningsutsläpp.
Som ett led i detta arbete bör en samlad redovisning av utsläppen göras.
En särskild utredning bör tillsättas med uppgift att redovisa de utsläpp
som sker i vårt land och som kan påverka ozonskiktet och klimatet. Utredningen
bör också redovisa om och i så fall vilka åtgärder som vidtagits
samt föreslå de ytterligare åtgärder som krävs för att begränsa
dessa utsläpp. Med ett sådant material som grund bör Sverige aktualisera
frågan om en internationell konvention till skydd av ozonskiktet. Vi
hemställer att riksdagen hos regeringen begär en utredning i enlighet
med i motionen framförda förslag.

F. Pappersavfall

Riksdagen beslöt 1975 (prop. 1975: 32) med anledning av förslag
från den dåvarande socialdemokratiska regeringen att obligatorisk insamling
av tidningspapper från hushållen skulle vara genomförd i hela
landet senast under år 1980.

Riksdagsbeslutet grundades på de slutsatser arbetsgruppen för avfallsfrågor
(Ds Jo 1974: 10 och 11) presenterat. Enligt utredningen har
Sverige den största förbrukningen av papper och papp per capita i

Mot. 1979/80:1760

Europa. Den totala förbrukningen var 1973, då utredningen gjordes,
ca 1,7 miljoner ton. Av denna förbrukning återinsamlades ca 28 procent
av återanvändbart papper eller 450 000 ton. Den insamlade mängden
avfallspapper motsvarar en råvaruförbrukning av ca 1,7 miljoner
kubikmeter eller motsvarande 4—5 miljoner normalstora träd per år.

Utredningen uppskattade att denna återinsamlade volym skulle kunna
öka påtagligt. Framför allt menade man att hushållen borde kunna
bidra med betydligt större mängder än dittills. Utredningen beräknade
att hushållen skulle kunna bidra med ytterligare 200 000 ton papper,
medan industrier, kontor och affärer skulle kunna bidra med ungefär
80 000 ton.

Sedan riksdagsbeslutet fattades har pappersbruken investerat i anläggningar
för att kunna ta hand om returpapper. För att klara råvaruförsörjningen
till de bruk som nu byggt sin produktion på returpapper
måste insamlingen öka väsentligt. Under 1979 har insamlingen av
returpapper ökat med ca 20 000 ton samtidigt som brukens behov ökat
med 70 000 ton. Därmed uppstod ett ökat importbehov på ca 50 000
ton. Under 1980 väntas behovet av returpapper hos pappersbruken öka
med ytterligare ca 30 000—40 000 ton. Om inte insamlingen i Sverige
ökar, innebär det en motsvarande ökning av importbehovet.

Pappersbruken har också investerat i avsvärtningsanläggningar för att
klara omhändertagandet av tidningspapper. Dessa investeringar har
byggts på riksdagsbeslutet 1975 om den ökade insamlingen av tidningspapper
från hushållen.

Våra förslag till åtgärder

Som framgår av riksdagsbeslutet från 1975 förutsatte riksdagen att
den obligatoriska insamlingen av tidningspapper från hushållen skulle
vara genomförd i landets samtliga kommuner senast under 1980. När
kommunerna hade byggt upp den erforderliga organisationen och var
beredda för insamling av tidningspapper, skulle kommunen anmäla
detta till jordbruksdepartementet. Kommunen skulle därefter förtecknas
i renhållningskungörelsens bilaga. F. n. är endast tio av landets kommuner
upptagna i denna bilaga.

Det är nu nödvändigt att regeringen vidtar omedelbara åtgärder för
att se till att 1975 års riksdagsbeslut genomförs. Riksdagen bör ge regeringen
i uppdrag att uppta omedelbara överläggningar med kommunerna,
insamlingsföretagen och pappersbruken, så att den obligatoriska
insamlingen av tidningspapper från hushållen snarast kommer att omfatta
landets samtliga kommuner. Det är så mycket mer nödvändigt som
industrin nu gjort erforderliga investeringar och därmed har ett stort
behov av returpapper. Det är också oförsvarligt från råvarusynpunkt att

4 Riksdagen 1979/80. 3 sami. Nr 1760

Mot. 1979/80:1760

den råvara tidningspapper representerar inte tas till vara. Regeringen
bör vid dessa överläggningar också verka för att kommunerna får skälig
ersättning för insamlingen av papperet.

G. Dryckesförpackningar

För drygt tio år sedan var returflaskan den dominerande förpackningsformen
för öl och läskedrycker. Nu är inom detaljhandeln 70
procent när det gäller öl och 10 procent när det gäller läsk förpackade
i burkar. Den utvecklingen väntas fortsätta.

1966 tillverkades 80 miljoner returflaskor och 18 miljoner burkar.
1979 var antalet nytillverkade returflaskor 150 miljoner, medan burkantalet
närmade sig 500 miljoner. Returflaskan har ökat i antal s. k.
tripper, dvs. returer, under hela 1970-talet. 1973 var antalet tripper ca
10, medan antalet 1979 stigit till ca 20.

Styrelsen för teknisk utveckling (STU) har i en rapport 1979 redovisat
beräkningar av energiåtgången och förpackningskostnaderna för
returflaskan och burken — den senare i två utföranden, plåt och aluminium.

— Energiåtgången för returflaskan vid 30 tripper är 1,1 kilowattimme
per 100 hektoliter.

— Plåtburkens energiåtgång vid 96 procents återtagning är 1,4 kilowattimmar
per 100 hektoliter.

— Aluminiumburkens energiåtgång vid 96 procents återtagning är 1,5
kilowattimmar per 100 hektoliter.

Eftersom plåtburken i dag inte återvinns i någon nämnvärd omfattning,
är den verkliga energiåtgången för denna förpackningsform betydligt
större. Detsamma gäller aluminiumburken, där en återtagning på
96 procent är helt orealistisk.

STU har beräknat förpackningskostnaderna för de olika alternativen
i 1978 års penningvärde vid 15 returer för flaskan och 70 procents återvinning
av burkarna. Resultatet blev 48 öre/st. för 33 cl returglas, 96
öre för 45 cl plåtburk och 81 öre för 45 cl aluminiumburk. Om returflaskan
returneras 20 gånger, är förpackningskostnaden för flaskan
ännu lägre än som redovisas ovan.

Statens vägverk har redovisat sammansättningen av skräpet efter
vissa vägar. Mätningarna gjordes 1972 och 1975. Dryckesförpackningarna
svarade för ca 20 procent av den totala skräpmängden vid vägarna.
Hösten 1972 utgjorde returglasen 1,2 procent av skräpmängden
och ölburkarna 4,3 procent. 1975 svarade burken för 7,2 procent och
returflaskan för 0,7 procent.

Mot. 1979/80:1760

Nedskräpningen i miljön ger skador på djur, människor och maskiner.
Kostnaderna för den städning som nu görs beräknas till totalt
30 milj. kr. Man kan med fog anta att städkostnaden okar i samma takt
som engångsemballagen okar, framför allt dryckesförpackningar.

Energiåtgången i förpackningsindustrin är i dag ca 2,4 procent av
hela energiförbrukningen i landet. Olika åtgärder beräknas kunna sänka
energiförbrukningen med ca 20 procent. Den stora besparingsmöjligheten
är en ökad övergång till returflaskor eller annat returemballage.
Utöver energivinster bör övergång till returförpackningar för öl och
läsk också ge ekonomiska och miljömässiga vinster.

År 1979 kom aluminiumburken i blickpunkten genom PLM:s och
Pripps beslut om tillverkning av aluminiumburkar för öl och läsk. Vid
en ny fabrik i Malmö kommer PLM att tillverka 900 miljoner burkar
av aluminium från 1981. Fabriken kommer att ha en kapacitet på 1 200
miljoner burkar. Framställningen av aluminiumburkar är mycket energikrävande.
Till detta kommer att aluminiumburken är oförstörbar i
naturen.

Våra förslag till åtgärder

En övergång till returflaskor eller annan returförpackning för öl och
läsk skulle innebära energivinster, minskad råvaruåtgång och minskad
nedskräpning. Man kan dock inte i dag helt övergå till att använda enbart
returflaskor eller annan returförpackning, beroende på strukturen
inom bl. a. handeln. Därför bör ett forsknings- och utvecklingsarbete
omedelbart sättas i gång för att förbättra såväl emballage som hanteringsförfarande.

Miljökostnadsutredningen föreslog (SOU 1974: 44) bl. a. att Systembolaget
skulle införa pant på samtliga förpackningar för vin och sprit
och därmed också återta alla sådana förpackningar. Något initiativ i
anledning av utredningens förslag har inte tagits. Omkring 100 miljoner
flaskor, som används till vin och sprit, är engångsemballage. Det innebär
att hälften av Systembolagets försäljning av vin och sprit sker i engångsförpackningar.
Detta är från resurs- och miljösynpunkt oacceptabelt.

Vi kräver att regeringen låter utreda möjligheterna av en successiv
övergång till användning av endast returförpackningar för öl och läskedrycker
samt beslutar att Systembolaget skall ta pant på alla vin- och
spritförpackningar och därmed återta alla sådana förpackningar.

H. Våtmarker

Våtmarker är den samlande beteckningen för myrar, kärr, mossar,
träsk, sumpmarker, flyt, strandängar m. m. Våtmarkerna är en natur

Mot. 1979/80:1760

resurs av stort vetenskapligt, kulturellt, rekreativt och ekonomiskt
värde. Våtmarksmiljöerna är oftast biologiskt högproduktiva delar av
landskapet. Genom dem garanteras en uthålligare och jämnare vattenföring
i vattendragen. Våtmarkerna är som regel värdefulla viltmiljöer
och har vanligtvis rikt växt- och djurliv. De grunda vattnen svarar ofta
för stor produktion av fisk.

Många av människans verksamheter har inneburit bestående ingrepp
i våtmarkerna. Torrläggning eller dränering för uppodling eller skogsodling
har påverkat stora arealer värdefull våtmark. Genom dikningsföretag
i våtmarker har stora arealer påverkats. 1970 var dikeslängden
ca 2 800 km. År 1975 var motsvarande längd 5 800 km, vilket innebär
att 29 000 ha påverkas. Anspråk på mark för odling av s. k. energiskog
kan också utgöra ett hot mot våtmarkerna.

Våtmarkerna har ofta använts som soptippar. Genom oplanerade
ingrepp har betydande våtmarksområden ödelagts. Hotet mot våtmarkerna
är också ett internationellt problem. Europarådet beslöt därför
om en våtmarkskampanj under 1976. Genom kampanjen ville man öka
förståelsen för våtmarkernas betydelse.

År 1974 undertecknade Sverige en internationell överenskommelse
för skydd av våtmarker. Genom den har vi förbundit oss att genomföra
särskilda åtgärder till skydd för våtmarkerna. I den särskilda lista som
presenteras finns bl. a. Hornborgasjön och Tåkern upptagna.

Vår miljömotion 1978/79

I vår miljömotion till 1978/79 års riksmöte (mot. 1978/79: 1990)
krävde vi bl. a. att naturvårdskommittén skulle ges i uppdrag att föreslå
åtgärder för att förbättra skyddet av våtmarkerna.

I betänkandet Joli 1978/79 instämde jordbruksutskottet i vår uppfattning
att gällande rättsregler endast ger begränsade möjligheter att
hävda allmänna intressen vid prövningen av diknings- och andra markavvattningsföretag.
Utskottet anförde vidare att prövning av i vad mån
rättsreglerna gav utrymme för det förstärkta skydd av våtmarkerna som
framstod som nödvändigt borde ske i samband med regeringens kommande
överväganden rörande den inventerings- och utredningsverksamhet
som har anknytning till våtmarksfrågor. Riksdagen instämde i utskottets
förslag.

Med anledning av motionsförslaget från oss fick naturvårdsverket i
uppdrag att utföra en översiktlig inventering av landets våtmarker. Genom
att dröja med att införa bestämmelser som ger tillräckligt skydd
för våtmarkerna riskerar man att oersättliga naturvärden kan spolieras.
Det är oacceptabelt från miljösynpunkt att vänta på en ny vattenlag, vilken
beräknas kunna träda i kraft tidigast år 1982. Nödvändiga skyddsbestämmelser
måste meddelas omgående. Det är beklagligt att den

Mot. 1979/80:1760

borgerliga riksdagsmajoriteten avvisat våra förslag till skydd för våtmarkerna.
Den borgerliga majoriteten motiverar sitt motstånd mot vårt
förslag bl. a. genom att hänvisa till den samrådsskyldighet som gäller
för markavvattningsföretag i skogsbruket. Det är dock inte tillräckligt.
Vi upprepar därför våra förslag.

Vårt förslag till åtgärder

Vi föreslår att det i naturvårdslagen införs bestämmelser om tillståndsplikt
för markavvattningsåtgärd, när åtgärden avser översilningsmark,
strandäng, kärr, mosse eller annan våtmark. Med markavvattning avses
i första hand dikning. Men även andra åtgärder såsom årensning, sjösänkning
och invallning innefattas i uttrycket markavvattning och omfattas
således av tillståndsplikt. Åt uttrycket markavvattning bör ges
samma innebörd som uttrycket har i 1 kap. 1 § förslaget till ny vattenlag
(SOU 1977: 27).

I likhet med vad som enligt 18 § naturvårdslagen gäller i fråga om
täkter bör tillståndsprövningen av markavvattningsåtgärd handhas av
länsstyrelsen. Enligt vår bedömning bör länsstyrelserna kunna klara
denna uppgift utan tilldelning av ökade resurser.

Till ledning för länsstyrelsens prövning bör särskilda tillåtlighetsregler
införas. Som huvudregel bör gälla att en markavvattningsåtgärd som
avser ett våtmarksområde inte bör tillåtas, om åtgärden medför olägenhet
av större betydelse från naturvårdssynpunkt. Härav följer inte att
t. ex. en dikning som bedöms medföra en mindre olägenhet än den nyss
angivna skall tillåtas. En avvägning måste här göras mellan det intresse
som ligger bakom dikningen och naturvårdsintresset. Framstår det
sistnämnda intresset som starkare, får dikningen inte tillåtas. En sådan
avvägning bygger på en tillämpning av 3 § naturvårdslagen, enligt vilken
en myndighet vid prövning av en naturvårdsfråga skall ta tillbörlig hänsyn
till övriga allmänna och enskilda intressen som berörs av frågan.

Även om en markavvattningsåtgärd bedöms medföra olägenhet av
större betydelse från naturvårdssynpunkt, bör tillstånd i vissa fall kunna
medges. I likhet med vad som nu gäller enligt 2 kap. 3 § vattenlagen
och 6 § miljöskyddslagen för vattenbyggnadsföretag resp. miljöfarlig
verksamhet bör markavvattningsåtgärd få tillåtas, om den är av synnerlig
betydelse från allmän synpunkt. Härigenom blir det möjligt att genomföra
t. ex. en dikning som bedöms vara av särskilt stor betydelse
för jord- eller skogsbruket inom viss ort eller från energiförsörjningssynpunkt,
trots att inverkan på naturmiljön blir så kraftig att företaget
egentligen inte borde tillåtas.

Av 1 § tredje stycket naturvårdslagen följer att den som utför en
markavvattningsåtgärd är skyldig att vidta de åtgärder som behövs för

Mot. 1979/80:1760

att begränsa eller motverka skada som markavvattningen kan orsaka.
Som en erinran härom bör i anslutning till bestämmelserna om tillståndsplikt
för markavvattningsåtgärder i fråga om våtmarker tas in en
bestämmelse enligt vilken länsstyrelsen får förena tillstånd till markavvattning
med de föreskrifter som behövs för att begränsa eller motverka
skada på naturmiljön.

De av oss nu föreslagna bestämmelserna om tillståndsplikt för markavvattningsåtgärder
bör tas in i naturvårdslagen som en ny paragraf med
beteckningen 18 a §. Som en konsekvens härav måste en mindre justering
göras i 20 § första stycket.

För att den föreslagna tillståndsplikten skall iakttas måste införas en
möjlighet att bestraffa den som bryter mot tillståndsplikten. Detta bör
ske genom en ändring av 37 § första stycket 4 naturvårdslagen så att
den som vidtar en markavvattningsåtgärd i strid mot 18 a § eller mot
föreskrift som är förenad med ett tillstånd i ansvarshänseende likställs
med den som enligt nuvarande lydelse utför täkt under motsvarande
förhållanden.

Ett beslut om införande av obligatorisk förprövning i fråga om avvattning
av våtmarker är ett uttryck för uppfattningen att dessa åtgärder
i allmänhet medför sådana olägenheter från naturvårdssynpunkt att
det måste tillkomma samhället och inte som nu markägarna att avgöra
huruvida en markavvattningsåtgärd av aktuellt slag får komma till stånd.
Med hänsyn till att ett förfarande som är generellt tillståndspliktigt
regelmässigt anses innebära en ändring i pågående markanvändning får
ett beslut i enlighet med vårt förslag anses innefatta också ett ställningstagande
till frågan om ersättning till markägare när tillstånd vägras.
Detta följer av de ställningstaganden i frågor om ersättning till markägare
som riksdagen gjorde vid behandlingen av propositionen 1972:
lil. Då ett vägrat tillstånd således inte utgör hinder i pågående markanvändning,
uppkommer inte någon rätt till ersättning för markägaren.
Några ersättningsregler har därför inte tagits upp i vårt lagförslag.

Den nu föreslagna regleringen som, enligt vad vi tidigare förordat,
bör träda i kraft den 1 juli 1980 bör ses som en temporär lösning. Slutlig
ställning till frågan om utformningen av skyddet för våtmarkerna
bör tas när behövliga inventeringar har genomförts och utvärderats.
Lämpligt synes vara att frågan tas upp i samband med kommande
prövning av förslaget till ny vattenlag. Under förutsättning att våtmarkerna
i nya vattenlagen kan beredas ett lika starkt skydd som det av
oss nu föreslagna, finns självfallet ingen anledning att pröva de aktuella
markavvattningsåtgärderna också enligt naturvårdslagen.

Särskilda bestämmelser för samordningen mellan prövningen av markavvattningsåtgärd
enligt naturvårdslagen och den prövning av sådan
åtgärd som i vissa fall kan ske enligt nu gällande vattenlag torde behöva
meddelas bara i ett avseende. När tillstånd vägras enligt naturvårds

Mot. 1979/80: 1760

lagen, kan sakägare i t. ex. ett planerat dikningsföretag ha åsamkats
kostnader för förrättning enligt vattenlagen eller för åtgärd för att tillvarata
sin rätt i samband med sådan förrättning.

Sådana kostnader bör ersättas av statsverket, men bara om kostnaderna
har uppkommit före ikraftträdandet av vårt lagförslag. En ikraftträdandebestämmelse
med denna innebörd bör således meddelas. Efter
ikraftträdandet finns inte anledning för en markägare att dra på sig
kostnader för åtgärd som har samband med en förrättning enligt vattenlagen,
innan han fått besked om huruvida den aktuella markavvattningen
tillåts av länsstyrelsen enligt naturvårdslagen. Eventuella ersättningar
bör bestridas från det i bilaga 13 till budgetpropositionen 1979/
80: 100 upptagna anslaget H 5. Mark för naturvård.

Det är i enlighet med nu gjorda överväganden som vi har utarbetat
ett förslag till lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822) — utom
7 § som behandlas i följande avsnitt. Lagförslaget bifogas motionen som
bilaga.

I. Naturvård

Naturen är en grundläggande del av vår miljö. Sedan urminnes tid
gäller i vårt land förhållandet att naturen skall vara tillgänglig för alla
— allemansrätten. I detta ligger ett stort värde men också ett stort
ansvar, i första hand för den som äger marken att vårda och sköta den
på ett sådant sätt att den kan utnyttjas av både nuvarande och kommande
generationer. Men det åvilar också den som utnyttjar marken
för rekreation och andra ändamål att visa omsorg och hänsyn till naturen.
Utgångspunkten för handlandet måste vara ett starkt hänsynstagande
till naturresurser och naturmiljö. Ingen har rätt att handla på ett
sådant sätt att oersättliga naturvärden förstörs. Därför är det nödvändigt
att samhällets inflytande över utnyttjandet av våra naturresurser
stärks.

Allemansrätten är en urgammal sedvanerätt. Den ger oss rätt att vistas
i skog och mark. Den ger oss skyldighet att vara aktsamma i vårt
umgänge med naturen. Vid olika tillfällen under det senaste året har
allemansrätten attackerats.

Allemansrätten är för socialdemokratin av omistligt värde. Vi avvisar
alla krav på en uppmjukning av allemansrätten och kommer att
ständigt göra allt för att slå vakt om och värna den.

Naturvårdsområdesinstitutet

Naturvårdslagen trädde i kraft den 1 januari 1965. Lagen ändrades
i väsentliga avseenden 1974 (prop. 1974: 166). Bl. a. ändrades bestäm

Mot. 1979/80:1760

melserna om strandskyddet så att det numera omfattar land- och vattenområden
vid alla stränder som har betydelse för allmänhetens friluftsliv
intill 100 meter från strandlinjen eller när det behövs högst
300 meter från denna. Vidare infördes allmänt tillståndstvång för täkt
av matjord och torv. Ett nytt institut för säkerställande av markområden
infördes, naturvårdsområde. Avsikten är att det skall användas när
ändamålet kan uppnås utan att längre gående restriktioner i pågående
markanvändning för jord- och skogsbruk skall behöva införas. Ersättning
skall inte utgå till markägare när ett område förklaras som naturvårdsområde.
Möjligheten att säkerställa mark genom att göra ett område
till naturreservat kvarstår. Då utgår ersättning. Vidare beslöts att
privata förbudsskyltar, som kan leda till inskränkning i allemansrätten,
skulle förbjudas. Kommunernas ställning inom naturvården stärktes,
och allemansrätten skrevs in i lagen.

Bestämmelser av betydelse på naturvårdsområdet finns också i byggnadslagen,
byggnadsstadgan, väglagen, vattenlagen, miljöskyddslagen,
skogsvårdslagen och kommunala renhållningslagen.

Totalt har omkring 800 000 ha mark avsatts som naturreservat och
615 000 ha som nationalpark. Den möjlighet som avsättande av naturvårdsområde
ger för säkerställande av värdefulla markområden har hittills
utnyttjats i mycket liten utsträckning.

Enligt riksdagens beslut med anledning av propositionen 1974: 166
skall länsstyrelse kunna förklara ett område som naturvårdsområde,
inom vilket särskilda åtgärder behövs för att skydda eller vårda naturmiljön.
De inskränkningar som detta kräver skall vara av mindre beskaffenhet.
I den mån särskilda åtgärder behövs för att det nödvändiga
skyddet skall erhållas, skall markägaren vara skyldig att tåla att sådana
åtgärder genomförs utan att markägaren berättigas till ersättning. Som
exempel anfördes röjning, renhållning, plantering, anläggning av stigar,
rastplatser o. d. Jämfört med naturreservat har institutet naturvårdsområde
den fördelen att det inte inkräktar på förvaltningen av den
berörda fastigheten. Däremot, framhölls i propositionen, borde institutet
naturreservat användas i de fall då skyddet av markområdet krävde
mera långtgående föreskrifter eller där pågående markanvändning
avsevärt skulle försvåras. Bestämmelser om naturvårdsområde finns
intagna i naturvårdslagens 19 §.

Enligt naturvårdsverkets redovisning har endast ett fåtal förordnanden
av naturvårdsområden gjorts sedan den 1 januari 1975 då institutet
infördes. Enligt naturvårdsverket beror detta bl. a. på att markägare
hellre accepterar naturreservatsförordnande med möjligheter till ersättning.
Från administrativ synpunkt har det därför många gånger varit
lättare för länsstyrelsen att arbeta med institutet naturreservat.

Mot. 1979/80:1760

Vår miljömotion 1978/79

Det är enligt vår mening beklagligt att möjligheten att säkerställa
mark genom att förklara ett område som naturvårdsområde inte utnyttjats
mer. Det är än mer beklagligt att riksdagens borgerliga majoritet
inte stödde de krav på åtgärder för att förbättra förhållandena som vi
förde fram i vår miljömotion (1978/79: 1990) till föregående års riksmöte.
Behovet av att säkra för rekreation, vetenskap och kultur väsentliga
markområden är stort. De anslag naturvårdsverket har till sitt förfogande
för att betala de ersättningar som krävs när ett markområde
förklaras som naturreservat är begränsade. För kommande budgetår
har regeringen föreslagit att anslaget skall minskas med 20 procent. Det
blir då än mer nödvändigt att söka säkerställa den för rekreation och
friluftsliv nödvändiga marken utan att ersättning utbetalas. I all synnerhet
som det i flertalet fall torde vara fullt möjligt att utnyttja ett
markområde för t. ex. rekreation utan att normalt jord- och skogsbruk
hindras. I sådana fall bör det vara självklart att naturvårdsområdesinstitutet
används. Vi upprepar därför våra förslag.

Vårt förslag till åtgärder

De svårigheter som på grund av enskilda markägares inställning till
naturvårdsområdesinstitutet kan uppkomma för länsstyrelserna får inte
tas till intäkt för att länsstyrelserna faller undan och i stället väljer att
avsätta ett område som naturreservat i fall där detta institut egentligen
inte behövs. Det finns anledning att i detta sammanhang påpeka att
samtycke från berörda markägare inte utgör en förutsättning för att
meddela förordnande om naturvårdsområde. För att inskärpa vikten av
att institutet naturreservat inte används när institutet naturvårdsområde
lika gärna kan användas behöver 7 § naturvårdslagen enligt vår mening
kompletteras med en bestämmelse som innebär att länsstyrelsen inte
får avsätta ett område som naturreservat, om syftet med åtgärden i allt
väsentligt kan tillgodoses genom att området i stället förklaras som
naturvårdsområde.

Vi föreslår sålunda att riksdagen antar vårt förslag till ändring i 7 §
naturvårdslagen. Lydelsen av författningsförslaget framgår av bilaga till
denna motion. Men vi föreslår också att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna att den bör meddela sådana rekommendationer
och anvisningar till ledning för länsstyrelsernas arbete att ett ytterligare
utnyttjande av institutet naturvårdsområde främjas.

Anslaget H 7. Miljövårdsforskning

Anslaget till miljövårdsforskning används företrädesvis till målinriktad
miljövårdsforskning. Från anslaget lämnas medel till forskning om luft,

Mot. 1979/80:1760

vatten, natur, buller, vilt samt miljögifter. Statens naturvårdsverk har en
särskild forskningsnämnd som fördelar anslaget. 1968/69 uppgick anslaget
till 15 milj. kr. Innevarande budgetår är anslaget 34,8 milj. kr.
För budgetåret 1980/81 föreslås 38,0 milj. kr.

Åtskilliga forskningsprojekt sträcker sig över flera år, varför en del
av anslaget är intecknat på förhand. Det är emellertid nödvändigt med
nya satsningar för att belysa aktuella miljöproblem.

Vårt förslag till åtgärder

Vi har i denna motion pekat på en rad områden där det är nödvändigt
med ökade kunskaper.

Naturvårdsverket begär i sin anslagsframställning totalt 39,1 milj. kr.
till miljövårdsforskning.

Enligt vår mening är naturvårdsverkets krav väl underbyggda och
omfattar projekt som är nödvändiga, om vi skall få de kunskaper vi behöver
för att kunna driva en aktiv politik för en bättre livsmiljö.

Vi kräver därför att anslaget till miljövårdsforskning räknas upp med
1 100 000 kr. utöver det av regeringen förordade beloppet, dvs. i enlighet
med naturvårdsverkets äskande. Därmed skulle anslaget till miljövårdsforskning
för budgetåret 1980/81 uppgå till 39 100 000 kr.

Anslaget H 10. Undersökningar av hälso- och miljöfarliga varor

Anslaget står till produktkontrollnämndens förfogande för att täcka
de kostnader nämnden har för särskilda undersökningar rörande hälsooch
miljöfarliga varor. Det viktiga arbete som produktkontrollnämnden
bedriver med att klarlägga olika kemiska ämnens skadeverkningar måste
fortsätta. Undersökningar pågår bl. a. i fråga om bly, kadmium och bekämpningsmedel.
Projekt planeras bl. a. för undersökning och testning
av cancerogena och mutagena effekter och riskvärdering. Naturvårdsverket
begär att anslaget för budgetåret 1980/81 skall öka med
1 240 000 kr. till 4,0 milj. kr. Regeringen har föreslagit en anslagsökning
med 940 000 kr.

Vårt förslag till åtgärder

Vi kräver att anslaget Undersökningar av hälso- och miljöfarliga varor
för budgetåret 1980/81 utöver regeringens förslag räknas upp med
300 000 kr. till 4,0 milj. kr. i enlighet med naturvårdsverkets anslagsäskande.

Mot. 1979/80:1760

Anslaget H 13. Bidrag till kommunala avloppsreningsverk m. m.

Från anslaget utgår bidrag till kommunerna för ny-, till- eller ombyggnad
av avloppsreningsverk. T. o. m. budgetåret 1978/79 har 1 718
milj. kr. lämnats som bidrag ur anslaget. F. n. är väntetiden för bidrag
över fyra år. Naturvårdsverket föreslår att bidragsramen skall höjas till
180 milj. kr. och att 150 milj. kr. skall anvisas för utbetalning under
kommande år.

Regeringen föreslår att bidragsramen för budgetåret 1980/81 skall
minskas med 20 milj. kr. till 70 milj. kr. och att utbetalningssumman
också skall minskas med 20 milj. kr. till 80 milj. kr.

Vårt förslag till åtgärder

Statsbidragen till kommunerna för byggande av avloppsreningsverk
har stor betydelse från vattenvårdssynpunkt. Vi kan inte acceptera att
regeringen genom att kraftigt minska detta anslag motverkar vattenvården.
Vi föreslår därför att för budgetåret 1980/81 statsbidrag till
kommunala avloppsreningsverk skall få beviljas med sammanlagt högst
100 000 000 kr., dvs. 30 000 000 kr. mer än regeringen föreslagit samt
att för budgetåret 1980/81 till Bidrag till kommunala avloppsreningsverk
m. m. skall anvisas ett förslagsanslag av 110 000 000 kr., dvs.
30 000 000 kr. mer än vad regeringen föreslagit.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen beslutar

1. att hos regeringen begära att en gift- och kemikommission
tillsätts med de uppgifter som anförs i motionen,

2. att hos regeringen begära sådana bestämmelser att kommun
ges möjlighet att stoppa skogsbesprutning inom kommunens
område,

3. att hos regeringen begära att beslut omgående fattas om lokalisering
av central behandlingsanläggning för miljöfarligt avfall
samt att SAKAB ges de resurser som erfordras för uppbyggnaden
av anläggningen,

4. att hos regeringen begära att den upptar överläggningar med
kommunerna dels om lokalisering av erforderliga mottagningsoch
lagringsanläggningar för miljöfarligt avfall, dels om genomförandet
av 1975 års riksdagsbeslut om kommunal insamling
av miljöfarligt kemiskt avfall,

Mot. 1979/80:1760

5. att hos regeringen begära att motionens krav i fråga om

a. inrättande av en för den kemiska industrin gemensam skadeståndsfond,

b. precisering av begreppet fara i brottsbalken,

c. förlängning av preskriptionstiden för miljöbrott till minst
10 år,

d. utredning angående tillskapande av ett tillsynsorgan benämnt
AB Svensk Miljökontroll,

e. övervägande av behovet av lagregler för genomförande av
principen om producentens ansvar

beaktas i samband med ställningstagande till miljöskyddsutredningens
förslag,

6. att hos regeringen begära dels en redovisning av industrins
svavelutsläpp åren 1976—1979, dels en plan över de åtgärder
regeringen ämnar vidta för att 1976 års riksdagsbeslut om en
halvering av industrins svavelutsläpp skall genomföras,

7. att hos regeringen begära en plan över de bilaterala kontakter
regeringen, med anledning av riksdagens hemställan vid 1976/
77 års riksmöte, ämnar ta för att uppnå överenskommelser
med andra länder om minskade svavelutsläpp,

8. att hos regeringen begära en tillståndslag för utbyggnad av kolkraftverk,

9. att hos regeringen begära en kartläggning av de utsläpp som
kan påverka ozonskiktet och klimatet samt anhålla att regeringen
aktivt verkar för att få till stånd en internationell konvention
till skydd för ozonskiktet,

10. att hos regeringen begära att den vidtar i motionen föreslagna
åtgärder för att öka insamlingen av tidningspapper från hushållen,

11. att hos regeringen begära en utredning om möjligheterna av
successiv övergång till användning av endast returförpackningar
för öl och läskedrycker,

12. att hos regeringen begära sådana åtgärder att alla vin- och
spritförpackningar beläggs med pant och återtas,

13. att anta det i bilaga till denna motion framlagda förslaget till
lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822) i fråga om skyddet
av våtmarker,

14. att anta det i bilaga till denna motion framlagda förslaget till
lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822) i fråga om avsättande
av naturvårdsområde,

15. att, mot bakgrund av vad som anförts i motionen, till Miljövårdsforskning
(H 7) för budgetåret 1980/81 anvisa ett i förhållande
till regeringens förslag med 1 100 000 kr. förhöjt
reservationsanslag av 39 100 000 kr.,

Mot. 1979/80:1760

16. att till Undersökningar av hälso- och miljöfarliga varor (H 10)
för budgetåret 1980/81 anvisa ett i förhållande till regeringens
förslag med 300 000 kr. förhöjt reservationsanslag av 4 000 000
kr.,

17. att till Bidrag till kommunala avloppsreningsverk m. m. för
budgetåret 1980/81 anvisa ett i förhållande till regeringens
förslag med 30000000 kr. förhöjt förslagsanslag av 110000000
kr. samt att för budgetåret 1980/81 statsbidrag till kommunala
avloppsreningsverk får beviljas med ett i förhållande till regeringens
förslag med 30 000 000 kr. förhöjt belopp av högst
100 000 000 kr.

Stockholm den 25 januari 1980

OLOF PALME (s)

INGVAR CARLSSON (s)

BENGT GUSTAVSSON (s)

HANS GUSTAFSSON (s)

LILLY HANSSON (s)

LENA HJELM-WALLÉN (s)

PAUL JANSSON (s)

GÖRAN KARLSSON (s)

VALTER KRISTENSON (s)

OLLE WESTBERG (s)
i Hofors

LISA MATTSON (s)

THAGE PETERSON (s)
ANNA-GRETA SKANTZ (s)
INGVAR SVANBERG (s)
LARS ULANDER (s)

ESSEN LINDAH(L (s)
CURT BOSTRÖM (s)
MAJ-LIS LANDBERG (s)

Mot. 1979/80:1760

Bilaga

Motionens förslag till

Lag om ändring i naturvardslagen (1964: 822)

Härigenom föreskrivs i fråga om

dels att 7, 20 och 37 §§ skall ha
dels att i lagen skall införas en ny
lydelse:

Nuvarande lydelse

naturvårdslagen (1964: 822)

nedan angivna lydelse,
paragraf, 18 a §, av nedan angivna

Föreslagen lydelse

Område, som finnes böra särskilt
skyddas eller vårdas på grund
av sin betydelse för kännedomen
om landets natur, sin skönhet eller
eljest märkliga beskaffenhet eller
emedan området är av väsentlig
betydelse för allmänhetens friluftsliv,
får av länsstyrelsen förklaras
som naturreservat. Länsstyrelsen
får inte avsätta ett område till naturreservat,
om syftet med åtgärden
i allt väsentligt kan tillgodoses
genom att området i stället med
stöd av 19 § förklaras som naturvårdsområde.

18a §

Åtgärd för att avvattna översilningsmark,
strandäng, kärr, mosse
eller annan våtmark får inte utföras
utan länsstyrelsens tillstånd.

En sådan åtgärd får inte tillåtas,
om den medför olägenhet av större
betydelse från naturvårdssynpunkt.
Är åtgärden av synnerlig betydelse
från allmän synpunkt, får den
dock tillåtas utan hinder av vad nu
har sagts.

Länsstyrelsen får förena ett tillstånd
till markavvattning med de
föreskrifter som behövs för att begränsa
eller motverka skada på naturmiljön.

Mot. 1979/80:1760

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 §

Kan arbetsföretag, som ej om- Kan arbetsföretag, som ej omfattas
av tillståndstvång enligt 18 fattas av tillståndstvång enligt 18,

eller 19 §, komma att väsentligt 18 a eller 19 §, komma att väsent

ändra naturmiljön, skall, innan fö- ligt ändra naturmiljön, skall, innan

retaget utföres, samråd ske med företaget utföres, samråd ske med

länsstyrelsen. Regeringen eller länsstyrelsen. Regeringen eller

myndighet som regeringen bestäm- myndighet som regeringen bestämmer
kan föreskriva att inom lan- mer kan föreskriva att inom landet
eller del därav anmälan för det eller del därav anmälan för

samråd alltid skall göras i fråga samråd alltid skall göras i fråga

om särskilda slag av arbetsföretag. om särskilda slag av arbetsföretag.

Beträffande arbetsföretag som sägs i första stycket äger länsstyrelsen
förelägga företagaren att vidtaga de åtgärder som finnas erforderliga
för att begränsa eller motverka skada på naturmiljön.

Bestämmelserna i denna paragraf skola ej avse bebyggelse inom område,
som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan,
och ej heller företag vartill tillstånd lämnats enligt vattenlagen (1918:
523) eller miljöskyddslagen (1969: 387).

37 §

Till böter eller fängelse i högst sex månader dömes den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet

1. bryter mot förbud eller föreskrift som meddelats enligt 5, 8, 10,
11 eller 14 §, 16 § andra stycket eller 19 §,

2. bryter mot 16 § första stycket första punkten eller, om ej gärningen
är ringa, mot 16 § första stycket andra punkten,

3. bryter mot 17 § andra stycket, om ej gärningen är ringa,

4. utför täkt i strid mot 18 § el- 4. utför täkt eller markavvattler
föreskrift som meddelats i sam- ningsåtgärd utan att ha tillstånd

band med tillstånd till företaget, enligt 18 respektive 18 a § eller

bryter mot föreskrift som är förenad
med ett sådant tillstånd,

5. underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet som föreskrivits med
stöd av 20 § första stycket,

6. bryter mot 22 § första eller tredje stycket eller mot föreskrift som
meddelats i samband med medgivande enligt tredje stycket eller

7. åsidosätter stadgandet i 23 §, om ej gärningen sker på plats, till
vilken allmänheten icke äger tillträde eller har insyn, eller gärningen är
ringa.

Utbyte av brott som avses i 4 skall förklaras förverkat, om det ej
är uppenbart obilligt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980.

Har någon beträffande markavvattningsåtgärd som avses i 18 a §
före ikraftträdandet av denna lag åsamkats kostnader för förrättning
enligt vattenlagen (1918: 523) eller för åtgärd för att tillvarata sin rätt
i samband med sådan förrättning, får han ersättning av staten för sådana
kostnader om tillstånd till markavvattningsåtgärden inte lämnas enligt
denna lag. Fråga om ersättning prövas av länsstyrelsen.

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 19B0