om miljövården (Motion 1977/78:791 av Olof Palme m. fl.)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion

Mot. 1977/78: 791

1977/78: 791

av Olof Palme m. fl.
om miljövården

Att trygga alla människors rätt till en god livsmiljö — i arbetet, i
bostaden, under fritiden — är ett övergripande mål för socialdemokratisk
miljöpolitik. För socialdemokratin är varje hot mot människans
livsmiljö en uppfordran till målmedvetna och kraftfulla insatser. Den
oro många människor känner över risker för sjukdom och skada i det
dagliga arbetet är oacceptabel. Ohälsa och vantrivsel i arbetet och
hänsynslös förstörelse av den yttre miljön är ett alltför högt pris för
ekonomisk tillväxt. Miljöförstörelse måste, var den än förekommer,
hejdas och förstörd miljö så långt möjligt återställas.

Miljön är vår gemensamma egendom. Därför angår det oss också
alla hur miljön förändras och påverkas. Säkerställandet av en god livsmiljö
måste bygga på solidaritet och gemensamt ansvar. Enskilt vinstintresse
kan inte säkerställa miljövärden. Det är på vår vilja att ge samhället
möjligheter till aktivt handlande för att förhindra miljöförstörelse
som ambitionen och kraften i miljöpolitiken framträder. Men
ett starkt samhälleligt engagemang förutsätter att människor tillförsäkras
inflytande och medansvar i alla de avgöranden som berör utformningen
av miljön.

Miljöpolitik är inte en isolerad företeelse utan en del av den politik
som måste förås för att vi alla skall få en bättre och rättvisare tillvaro.
Miljöpolitik är i hög grad en politik för ökad jämlikhet och vidgad
solidaritet.

Våra naturresurser är begränsade. Om en rättvisare fördelning internationellt
och nationellt skall kunna uppnås måste slöseri och förstörelse
motverkas. Det kräver ett planmässigt utnyttjande av begränsade
tillgångar. Hänsyn och omtanke om miljön måste vara vägledande
för hushållningen och för den långsiktiga planeringen. Det kräver att
planeringen sker under samhällets ledning. Ansvaret för utvecklingen
kan inte överlämnas åt kortsiktiga ekonomiska intressen. Det är genom
att ge samhället medel och möjligheter att påverka och leda utvecklingen
som dess positiva sidor kan tas till vara och miljövärdena säkerställas.

Många misströstade och kände oro inför framtiden när industrisamhällets
miljöproblem blev uppenbara. Från socialdemokratins sida vägrade
vi acceptera miljöförstörelsen som någonting oundvikligt. Ty de
problem som skapats av tekniken måste också lösas med hjälp av
vetenskap och teknik under samhällets ledning.

Förändring och omdaning är alltid fyllda av konflikter. I själva för

1 Riksdagen 1977/78. 3 sami. Nr 791

Mot. 1977/78: 791

ändringen finns en inbyggd motsättning mellan kortsiktiga och långsiktiga
mål, mellan omsorgen om miljön och ekonomiska intressen.
Konflikten finns ständigt. Den kan genom planering och förutseende
minskas, men den kan aldrig helt elimineras. Därför krävs ständigt en
avvägning mellan de motstående intressena. Men utveckling behöver
inte stå i motsatsförhållande till miljövärden. Tvärtom. Rätt utnyttjad
bör utvecklingen vara miljövårdens främsta bundsförvant. Det gäller
såväl i arbetet som i fråga om den yttre miljön.

Miljöfrågorna känner inga nationella gränser. Deras karaktär och
omfattning, allvar och mångsidighet ger det internationella solidaritetsbegreppet
en ny dimension. Samtidigt är problem i nuet ett hot mot
framtiden, mot kommande generationer. Socialdemokratin kräver att
vårt land skall fortsätta sin aktiva medverkan i ett mellanfolkligt samarbete
för att förebygga att oförnuft, bristande kunskaper och kortsiktiga
ekonomiska vinstintressen föröder omistliga miljövärden. Vi kräver
också att det intensiva reformarbete som socialdemokratin i regeringsställning
bedrev i vårt eget land skall fullföljas. Ty det är endast genom
aktiva åtgärder under samhällets ledning som hotet mot miljövärdena
kan tillbakavisas och åtgärder genomföras som tillförsäkrar människorna
en livsvänlig miljö på arbetsplatsen, i bostaden och under fritiden.

De gångna årens reformarbete har gett påtagliga resultat.

Arbetslivet har reformerats. Arbetsmiljön förbättrats. Skyddsombuden
getts starkare ställning.

För hushållningen med mark och vatten har en landsomfattande
fysisk planering påbörjats.

Genom naturvårdslagen har 1 800 000 ha mark säkerställts för rekreation
och friluftsliv samt för vetenskapliga och kulturella ändamål.
Alla stränder som har betydelse för rekreation och friluftsliv skyddas
från bebyggelse. Allemansrätten värnas. Tillståndsplikt har införts för
täkt av matjord, torv och grus.

Genom särskild lagstiftning har bokskogen skyddats, och möjlighet
att av naturvårdsskäl begränsa större skogsavverkningar har införts.

Enligt miljöskyddslagen skall all industriell verksamhet prövas innan
ny- eller ombyggnad får ske. En omfattande utbyggnad av reningsanordningar
för att minska utsläppen till vatten och luft har genomförts.
Det har lett till en avsevärd minskning av föroreningsutsläppen. Under
åren 1969—1975 har statsbidrag beviljats till industrins utbyggnad av
reningsanordningar. Ca 800 milj. kr. har utgått i sådana bidrag.

Också de kommunala avloppsreningsverken har byggts ut kraftigt.
1965 var ca 1/3 av tätortshushållen inte anslutna till reningsverk över
huvud taget. I dag är den siffran 0,3 procent. Samtidigt har den långtgående
kemiska och biologiska reningen byggts ut så att 2/3 av tätortshushållen
i dag är anslutna till sådan rening. Under perioden 1968
—1976 har omkring tre miljarder kronor investerats i kommunala re

Mot. 1977/78: 791

ningsverk. 1,3 miljarder kronor har utgått i form av statsbidrag.

Genom utbyggnaden av reningsanordningar i industrier och kommuner
har föroreningen av vattendragen minskat påtagligt. Tidigare
starkt nedsmutsade vattendrag kan åter användas för bad och fiske.
Statsbidrag utgår också för att återställa de vattendrag som är hårdast
drabbade av miljöförstörelsen.

En särskild lag om hälso- och miljöfarliga varor har tillkommit. I
den läggs ett stort ansvar på den som tillverkar, försäljer och på annat
sätt hanterar eller importerar kemiska varor. En grundprincip i lagstiftningen
är att redan misstanke om skaderisk ger produktkontrollnämnden
möjlighet att förbjuda en vara. I så fall skall producenten
kunna bevisa att varan är ofarlig innan den får brukas. Inga bekämpningsmedel
får användas utan att de registrerats och därmed tillstånd
lämnats för deras användning och hantering.

Genom särskild lagstiftning har svavelhalten i eldningsolja begränsats.
Högsta tillåtna svavelhalt är 2,5 viktprocent. Fr. o. m. den 1 oktober
1977 får inte olja som innehåller mer än en viktprocent användas i
södra Sverige upp till Mälardalen och Värmland. Statsbidrag lämnas
till kalkning av starkt försurade sjöar.

För att minska bilismens luftföroreningar har bestämmelser om obligatorisk
avgasrening införts på alla bilar fr. o. m. 1971 års modell.
Dessa bestämmelser har skärpts ytterligare för bilar fr. o. m. 1976 års
modell. Genom dessa åtgärder minskas utsläppen av kolväten, koloxid
och kväveoxider.

Blyhalten i bensin har begränsats.

Förbud att använda DDT och vissa andra s. k. klorerade kolväten
har genomförts liksom förbud mot användning av amitrol och vissa
kvicksilverföreningar. Användningen av PCB har reglerats.

Särskilda bestämmelser har genomförts för omhändertagande av avfall.
Kommunerna har fått ansvaret för att hushållsavfall hanteras på
ett miljöriktigt sätt. Detsamma beräknas inom en femårsperiod gälla
också för insamlingen av miljöfarligt industriavfall. För omhändertagande
av det miljöfarliga industriavfallet har ett särskilt samhällsdominerat
företag — SARAB — byggts upp. Endast den som är
auktoriserad för ändamålet får transportera sådant avfall. Obligatorisk
insamling av pappersavfall från hushållen kommer att införas under en
femårsperiod. Ett bättre omhändertagande av skrotbilar har beslutats.

Miljöforskningen har byggts ut kraftigt. Naturvårdsverkets forskningsnämnd
har ett anslag på ca 30 milj. kr. Totalt satsas dock drygt
60 milj. kr. på miljöforskning.

Naturvårdsverket har huvudansvaret för administrationen av miljövårdsinsatserna.
Koncessionsnämnden för miljöskydd prövar enligt
miljöskyddslagen utsläppen från industrier och kommuner. Länsstyrelserna
har det regionala ansvaret för miljövårdsåtgärdema.

Mot. 1977/78: 791

Internationellt har Sverige också aktualiserat miljöfrågorna. På
svenskt initiativ kom 1972 års FN-konferens i Stockholm om den
mänskliga miljön till stånd. I OECD, ECE, FN:s miljöstyrelse och ILO
har Sverige tagit upp olika miljöproblem. Överenskommelser om gemensamma
insatser har träffats med de nordiska länderna och med
staterna runt Östersjön.

Detta är några exempel på de åtgärder som genomfördes av socialdemokratin
i regeringsställning. Tyvärr har reformarbetet på miljövårdens
område avstannat under det första året av borgerligt styre.

Detta är inte bara beklagligt, det är oacceptabelt. Vi kräver att de
åtgärder som beslutats fullföljs, att utredningar på skilda områden
drivs vidare och att ställning tas till de utredningsförslag som lämnats.

Men därutöver krävs fortsatta aktiva insatser. Vi redovisar i denna
motion våra förslag till åtgärder för en bättre livsmiljö.

Den kraftigt ökade användningen av kemikalier är ett växande hot
mot miljön. Det gäller inte minst i arbetslivet. Många människor känner
otrygghet och rädsla för skada och ohälsa i jobbet. Men också den
yttre miljön hotas. Vi kräver att insatserna för att komma till rätta
med problemen samordnas. En kemikommission bör tillsättas. Forskningen
intensifieras. Lagstiftningen ses över. Nya ämnen förhandskontrolleras.
Administrationen samordnas.

I särskilda avsnitt i motionen tar vi upp kemiska föroreningar som
kräver speciella åtgärder. I vissa fall upprepas krav som framfördes
till föregående riksmöte men då avslogs av den borgerliga majoriteten.

Detta gäller t. ex. våra krav på ett åtgärdsprogram mot luftföroreningarna
från bilismen, på minskad användning av handelsgödsel
och på åtgärder för att rädda ozonskiktet. Genom den borgerliga majoritetens
ovilja att sätta in kraftfulla åtgärder mot miljöförstörelsen på
bl. a. dessa områden har viktig tid förlorats. Vi beklagar detta men
utgår ifrån att de borgerliga partierna nu inser nödvändigheten av
dessa åtgärder. Därför upprepas kraven.

Vi kräver vidare att det åtgärdsprogram mot svavelföroreningarna
från förbränning av olja och kol som riksdagen antagit nu fullföljs. Det
är viktigt att utsläppen av svaveldioxid snarast kan nedbringas till i
första hand den nivå de hade i början av 1950-talet. Vi krävde i vår
miljömotion till föregående års riksmöte att det arbete den socialdemokratiska
regeringen påbörjat internationellt för att nå överenskommelser
med andra länder om begränsningar av utsläppen skulle
fullföljas. Riksdagen anslöt sig till detta. Tyvärr har den borgerliga
regeringen inte heller i denna fråga drivit miljövården framåt.

Problemen med det kemiska avfallet har inte minst genom händelserna
vid BT-Kemi i Teckomatorp aktualiserats. Vi kräver att riksdagsbeslutet
från 1975 skall fullföljas. Vidare kräver vi straffskärpning
och därmed längre preskriptionstid för miljöbrott, förbättrad kontroll

Mot. 1911/1%: 791

av företagen — länsstyrelserna föreslås få 25 nya tjänster —, uppbyggnaden
av en för branschen kollektiv fond för återställande och ersättning
av sådana skador som den kemiska industrin vållar samt att principen
om att ingen produktion skall få påbörjas förrän avfallsfrågorna
lösts lagfästs.

Vi kräver också att en utredning skall tillsättas för utarbetande av
en naturresurslag, att skyddet av våtmarkerna stärks samt ett bättre
utnyttjande av möjligheterna att förklara mark som naturvårdsområde.
Anslagen till miljöforskning och kontroll av miljöfarliga varor bör
höjas liksom anslagsramen till utbyggnaden av kommunala avloppsreningsverk.

Vi övergår så till att närmare precisera våra krav.

Den kemiska miljön

I det moderna samhället används ett stort antal kemiska produkter,
speciellt framställda för en råd olika ändamål inom industrin, jordbruket,
skogsbruket, medicinen och för användning i hemmen. Produktsortimentet
förändras ständigt, och användningen ökar på många
områden. Omkring 2 miljoner kemiska föreningar är kända, och årligen
tillkommer 150 000—200 000 nya substanser. Varje år förs tusentals
nya kemiska produkter ut på marknaden. Sedan andra världskriget
uppskattas att omkring 10 000 grundkemikalier har utvecklats, vilket
lett fram till omkring 100 000 nya kemiska produkter. Av dessa har
endast en liten del kunnat testas ingående.

De kemiska riskerna är ett ständigt växande problem i samhället.
Många människor kommer i sin dagliga tillvaro såväl på arbetsplatsen
som i hemmen i kontakt med kemiska varor av olika slag. När det
gäller vissa av dessa löper den som hanterar dem risk för att råka ut
för skador, dels därför att osäkerheten är stor om många kemiska
ämnens verkningar på såväl kort som lång sikt, dels därför att erforderliga
skyddsåtgärder inte vidtas. Också i hemmen förekommer många
olycksfall där inte minst barn utsätts för skada vid användning av
olika kemiska produkter.

Också den yttre miljön påverkas av kemikalierna. Inom jord- och
skogsbruket används såväl bekämpningsmedel av olika slag som konstgödning.
Via industriutsläpp och utsläpp från motorfordon tillförs naturen
kemiska föroreningar av olika slag. Höga halter av vissa tungmetaller
har kunnat konstateras. Upplagringen av miljögifter i näringskedjorna
är ett mycket allvarligt problem. Många av de föroreningar
som i dag utgör miljöproblem har släppts ut i små mängder
under lång tid, och från att från början ha förekommit i mycket låga
koncentrationer har de efter hand kommit att byggas upp avsevärt.
Många av de under senare tid diskuterade miljögifterna är exempel

Mot. 1977/78: 791

på sådan successiv upplagring. Det miljöfarliga kemiska avfallet är ett
annat stort miljöproblem.

Människan påverkas av de kemiska produkterna på olika sätt. Dels
kan produkten påverka de människor som tillverkar den, använder den
eller på annat sätt kommer i direkt kontakt med den, dels kan den
nå människan via inandningsluft, dricksvatten, födoämnen m. m. I
några fall får den sin huvudsakliga verkan på den sistnämnda vägen
och då genom att den i de ekologiska näringskedjorna koncentrerats
till farliga nivåer.

Den kemiska industrin har varit och är alltjämt av stor betydelse
för vårt samhälle. Utvecklingen av nya kemiska ämnen och processer
har gett oss bättre läkemedel, hjälpt oss att få bukt med skadeinsekter
och växtsjukdomar, underlättat arbetet i hemmen, skapat nya material
osv. Men samtidigt har som ovan visats den kemiska industrin skapat
nya problem. Osäkerheten är stor om många av de kemiska ämnenas
verkan på lång sikt. Framför allt vet man inte hur olika ämnen samverkar
med varandra och med andra föroreningar som t. ex. bilavgaser
och tobaksrök. Svårnedbrytbara substanser förs in i det ekologiska
kretsloppet och når slutligen människan.

Tillverkningen och användningen av olika kemikalier får inte medföra
att människor och miljö skadas. Tillverkare, importörer och arbetsgivare
måste ta ansvar för att deras produkter inte skadar människor
och miljö. Samhället har till uppgift att tillse att de uppfyller sitt
ansvar.

Gällande bestämmelser

De grundläggande bestämmelserna rörande hanteringen av hälsooch
miljöfarliga varor finns sedan den 1 juli 1973 i lagen (1973:329)
om hälso- och miljöfarliga varor och den till lagen hörande kungörelsen
(1973: 334) om hälso- och miljöfarliga varor. Denna lagstiftning
innebär en vidgad kontroll över i princip alla varor som med hänsyn
till sina kemiska eller liknande egenskaper kan befaras medföra skada
på människor eller i miljön.

Huvudprincipen i lagstiftningen är att skada på människor eller i
miljön genom kemiska produkter skall förebyggas så långt som möjligt.
Detta sker på i huvudsak två olika vägar. Dels åläggs var och en som
tillverkar, försäljer eller på annat sätt hanterar eller importerar kemiska
varor att vidta de åtgärder och iaktta de försiktighetsmått som
behövs för att hindra eller motverka att varorna får skadliga verkningar.
Dels kontrollerar myndigheter verksamheten och kan ingripa
med tvångsmedel för att förebygga skadeverkningar. En grundprincip
är att redan misstanke om att en kemisk produkt kan vara skadlig för
människan eller miljön medför att producenter m. fl. måste vidta försiktighetsmått
och att myndighet kan ingripa mot produkten.

Mot. 1977/78: 791

På arbetarskyddets område gäller en ny arbetsmiljölag från den 1 juli
1978. Genom förnyelsen av arbetarskyddslagstiftningen har nya instrument
skapats för kampen mot de kemiska miljöriskerna. Särskilt har
skyddsombudens ökade befogenheter fått stor betydelse i det förebyggande
arbetet.

Hanteringen av läkemedel regleras i läkemedelsförordningen (1972:
701). Livsmedelslagen (1971: 511) syftar till att skydda konsumenterna
mot skadliga eller på annat sätt från hälsosynpunkt otjänliga livsmedel
och reglerar bl. a. tillsatser av främmande ämnen i livsmedel.
Miljöskyddslagen (1969: 387) innehåller bestämmelser till skydd mot
olika slags miljöstörningar i form av vatten och luftföroreningar.
Hanteringen av miljöfarligt kemiskt avfall regleras i huvudsak enligt
förordningen 1975:346 om miljöfarligt avfall. I förordningen finns bestämmelser
om uppgiftsskyldighet, tillstånd till yrkesmässig transport
på väg samt omhändertagande och utförsel av miljöfarligt avfall.

Transporter av miljöfarliga kemikalier regleras genom lagen om
hälso- och miljöfarliga varor.

Produktkontrollnämnden, som administrativt är knuten till statens
naturvårdsverk, gör de centrala bedömningarna enligt lagen om hälsooch
miljöfarliga varor. Arbetarskyddsstyrelsen är central myndighet
för arbetarskyddsfrågor. Tillsammans med naturvårdsverket utövar
styrelsen tillsyn rörande lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Regionalt
har yrkesinspektionen denna tillsynsuppgift. Socialstyrelsen och
statens livsmedelsverk är andra myndigheter med tillsynsansvar på detta
område.

Genom de ovan redovisade åtgärderna, som socialdemokratin i regeringsställning
initierat, har väsentliga steg tagits mot en förbättrad kontroll
av den kemiska miljön. Förhållandena är emellertid fortfarande
otillfredsställande. Många människor känner oro för hälsa och miljö.
Detta framgår inte minst av de i det följande redovisade arbetsmiljöundersökningarna
och av de starka reaktioner som besprutningar i
naturen framkallat.

Vi redovisar i det följande vår syn på den kemiska miljön och de
ytterligare åtgärder för att motverka dess risker som vi anser nödvändiga.

Arbetsmiljön

Till LO-kongressen 1976 lämnades en rapport om kemiska risker i
arbetsmiljön som grundar sig på en enkätundersökning från år 1974
bland ett representativt urval LO-medlemmar. Av rapporten framgår
att 54 procent av LO-medlemmarna är utsatta för någon form av luftföroreningar
i sitt arbete. De är i regel mycket dåligt informerade om
dessa föroreningars egenskaper från hälsosynpunkt.

Undersökningen visade också att 36 procent av LO:s medlemmar an

Mot. 1977/78: 791

vänder kemisk-tekniska produkter i arbetet. Av de tillfrågade angav
ungefär hälften att produkterna var försedda med någon märkning
som upplyste om risken. Ca 20 procent visste ej, medan 30 procent
angav att produkterna var omärkta.

Metallindustriarbetareförbundet genomförde 1975 en enkät bland sina
skyddsombud där man främst inriktade sig på problemen med organiska
lösningsmedel. Undersökningen visade bl. a. att man på hälften
av Metalls arbetsplatser har besvär av irritationseffekter i ögon, näsa
och svalg, som sätts i samband med effekterna av lösningsmedel. På
42 procent av arbetsplatserna har man besvär med huvudvärk, yrsel och
illamående. På 9 procent av arbetsplatserna förekom besvär med stickningar
och domningar som man satte i samband med lösningsmedelsproduktema.

Sedan de här refererade undersökningarna genomfördes har förbättringar
uppnåtts på många arbetsplatser bl. a. till följd av de fackliga
organisationernas eget arbete och genom ökade myndighetsinsatser.
Fortfarande kvarstår emellertid många problem.

Den yttre miljön

Användningen av olika kemikalier har ökat kraftigt inom jord- och
skogsbruket. Inom jordbruket inkl. trädgårdsnäringen har förbrukningen
av enbart kemiska bekämpningsmedel under senare år uppgått
till mer än 4 500 ton aktiv substans årligen. Till detta kommer en
kraftig användning av handelsgödselmedel. 1975/76 användes ca 490 000
ton kväve, fosfor och kalium för gödning i jordbruket. Inom skogsbruket
används 150—200 ton aktiv substans. Användningen av bekämpningsmedel
inom framför allt skogsbruket har vållat oro och väckt
stor irritation på olika håll i landet.

Den yttre miljön påverkas också av miljögifter via fabriksutsläpp,
via bilismen, i samband med bostadsuppvärmning osv. Till detta kommer
en omfattande upplagring av miljöfarligt kemiskt avfall i anslutning
till företag med kemisk produktion.

Våra förslag till åtgärder

Utgångspunkten för arbetet med den kemiska miljön måste vara
att människor inte skall komma till skada genom användningen av
kemiska ämnen. Tillverkare och importörer måste ta ansvar för att
deras produkter inte ger upphov till sådana skador. Samhället skall
tillse att de uppfyller sitt ansvar. För att fullfölja denna tillsyn måste
samhället ta ett ökat ansvar för vilka kemiska ämnen och produkter
som skall få användas samt för att de människor som kommer i kontakt
med dessa ämnen har tillräcklig information och kunskap för
att kunna hantera dem på ett säkert sätt.

Mot. 1977/78: 791

Därför måste samhället ha god överblick över de kemiska ämnen
och produkter som förekommer i arbetslivet och på marknaden. Forskningsinsatserna
måste intensifieras och kontrollfunktionerna byggas ut.
Arbetet med att lägga upp ett produktregister måste på allt sätt underlättas.
Ett system med förhandskontroll bör införas, så att nya ämnen
inte tas i bruk utan att deras egenskaper från hälso- och miljösynpunkt
blivit ordentligt undersökta. Vidare bör produktinformationen utvecklas
genom förbättrade regler för märkning och skyddsblad, så att den
som kommer i kontakt med en produkt på ett enkelt sätt kan inhämta
erforderlig information om hälsoriskerna och om hur de kan
undvikas.

Kraven på produktkontroll och produktinformation skall gälla oavsett
om individen kommer i kontakt med de kemiska produkterna på
sin arbetsplats eller någon annanstans.

Hanteringen av kemiska ämnen och produkter på våra arbetsplatser
följer ännu i stora stycken traditioner från den tid då man trodde att
de flesta industrikemikalier inte var skadliga för hälsan. Forskningsresultat
från senare år har tydligt visat att man måste gå över till nya
hanteringsmetoder, där grundprincipen skall vara att ett ämne betraktas
som hälsofarligt intill dess att motsatsen är bevisad. Skyddsombuden
har redan gjort stora insatser för att skapa denna nya tradition
för hantering av kemiska ämnen. De måste få ökat stöd från arbetarskyddsverket
i detta arbete.

Kemiska föroreningar är ett av de största miljöproblemen. Genom
de insatser som socialdemokratin i regeringsställning initierade blev
vårt land ett föregångsland på miljövårdens område. Det arbetet måste
nu föras vidare. Kraven från samhällets sida måste successivt skärpas.

Det är nu angeläget att anlägga en helhetssyn — vari inbegrips både
arbetsmiljön och den yttre miljön — på de problem som användningen
av kemikalier medför. Gällande lagstiftning bör ses över och skärpas.
Bristerna måste rättas till. Kraven på forskningsinsatser bör redovisas
och program för det framtida arbetet upprättas. Kontroll- och laboratoriefunktioner
behöver ses över och behoven av åtgärder redovisas.
Administrationen bör granskas och möjligheterna till samordning
undersökas.

Forskning och utvecklingsarbete

Det är viktigt att kunskaperna om de kemiska ämnena förbättras.
Detta gäller inte minst i fråga om deras hälso- och miljöfarlighet. Därför
måste insatserna på forskningssidan förstärkas samtidigt som det
internationella samarbetet byggs ut.

Resurserna för inhemsk forskning måste öka, både vad avser laboratorieundersökningar
och epidemiologiska undersökningar. Ett effektivt

fl Riksdagen 1977/78. 3 samt. Nr 791

Mot. 1977/78: 791

system måste byggas upp för att samla upp inte minst arbetsmedicinsk
information från utlandet och sedan sprida den till berörda intressenter.

Det är viktigt att det program produktkontrollnämnden redovisat
och begärt anslag till för budgetåret 1978/79 kan fullföljas. Det innebär
bl. a. fortsatta undersökningar om bekämpningsmedel, studier av
toxiska metaller, bl. a. bly, och av spridningen av krom, kadmium,
beryllium och arsenik, undersökningar av motorbränslen, flamskyddsmedel,
klorfenoler och kemikalier inom industrin.

Regeringen har i sitt budgetförslag reducerat produktkontrollnämndens
anslagskrav. Vi anser det oacceptabelt att det av nämnden förordade
programmet minskas. Vi kommer därför i annat sammanhang
att föreslå riksdagen att produktkontrollnämndens krav skall tillgodoses.

Det är vidare viktigt med ytterligare kunskap i fråga om bekämpningsmedel
och handelsgödsel, om bilavgaser, om metaller, om PCB,
om testsystem för kemiska substanser osv. Den av regeringen föreslagna
satsningen på miljöforskning anser vi också otillräcklig. Vi
behandlar i annat sammanhang forskningsfrågorna i stort. Därvid förordas
höjt anslag till miljöforskning.

Laboratorieundersökningar

Ett ställningstagande till arten och graden av skadlighet hos ett kemiskt
ämne eller en produkt kräver en ingående undersökning av dess
kemiska, fysikaliska och biologiska egenskaper. Det finns redan ett
stort antal laboratorier med goda möjligheter att bedöma ämnens och
produkters kemiska och fysikaliska egenskaper. Däremot är laboratorieresurserna
ännu starkt begränsade då det gäller att fastställa de biologiska
egenskaperna, dvs. effekterna på människa och miljö. Endast
vid ett fåtal högt specialiserade laboratorier i vårt land finns personal,
utrustning och rutiner för utvärdering av kemiska ämnens biologiska
effekter. Dessa laboratorier är knutna till forskningsinstitutioner och
läkemedelsindustrier. De saknar ledig kapacitet för den omfattande
uppdragsverksamhet som kommer att behövas om en förhandsundersökning
av kemiska ämnen, innan dessa tas i bruk, skall kunna genomföras.

Tillverkare och importörer bör som tidigare framhållits åläggas ansvaret
för att nya kemiska ämnen och produkter inte tas i bruk förrän
deras egenskaper från hälso- och miljösynpunkt undersökts och kontrollerats.
En förhandskontroll bör således införas. Om detta skall kunna
fungera måste samhället se till att importörer och tillverkare kan
få de försök och andra laboratorieundersökningar utförda som då avkrävs
dem. Detta bör ske genom att laboratorieresurser för konsultativ
verksamhet inom det toxikologiska området byggs upp i samhällets
regi och i anknytning till existerande forskningsinstitutioner. Uppdrags

Mot. 1977/78: 791

verksamheten bör genom avgiftsfinansiering kunna göras självbärande.
Den bör förutom egna laboratorieundersökningar också kunna ta formen
av produktbedömningar med utgångspunkt i vad som redan är
känt om de ingående ämnena.

Utbyggda laboratorieresurser för prövning av kemiska ämnens biologiska
effekter kommer också att kunna utnyttjas av myndigheterna
i deras arbete. Många av de kemiska ämnen som är allmänt förekommande
i samhället i dag är nämligen ofullständigt undersökta från
hälso- och miljösynpunkt. Därför krävs resurser för att de behövliga
undersökningarna skall kunna genomföras. Inte minst gäller detta på
personalsidan.

Det räder i vårt land stor brist på toxikologisk expertis (toxikologi
är läran om kemiska ämnens skadeverkningar). En tvåårig toxikologutbildning
vid Karolinska institutet pågår f. n. för första gången. Denna
utbildningslinje bör permanentas, och möjligheten att inrätta samma
slags utbildning vid andra högskolor bör prövas.

Toxikologisk konsultverksamhet i privat regi förekommer redan i
viss utsträckning i landet, och det är troligt att denna verksamhet
kommer att öka i omfattning i takt med att samhället skärper kraven
på tillverkare och importörer. Sådan konsultverksamhet kan ta formen
dels av laboratorieundersökningar, dels av produktbedömningar med
utgångspunkt i vad som redan är känt om de ingående ämnena. I båda
fallen rör det sig om ett högt kvalificerat utredningsarbete på områden
där varje misstag kan få allvarliga konsekvenser. Det är därför angeläget
att samhället tillförsäkras full insyn i och utövar en noggrann
kontroll av sådan konsultverksamhet.

Epidemiologiska resurser

Syftet med laboratorieundersökningar och andra förhandskontroller
är att förhindra att ämnen och produkter kommer till sådan användning
att de ger upphov till skada. Några fullständiga garantier om en
riskfri miljö kan dock inte uppnås enbart med förhandskontroller. Dels
finns osäkerhetsmoment i de använda experimentella metoderna, dels
kan skador i praktiken uppkomma därför att ämnena används på ett
annat sätt än vad man förutsett eller i kombination med andra ämnen.
Därför krävs förutom förhandskontrollen också en väl uppbyggd organisation
för att upptäcka hälso- och miljöpåverkan när den uppkommer
och för att spåra dess orsaker.

Det är en av de viktigaste uppgifterna för den medicinska delen av
företagshälsovården att upptäcka och utreda sjukdomar som kan misstänkas
ha samband med kemiska ämnen och andra arbetsmiljöfaktorer
på arbetsplatsen. Erfarenheten visar också att de anställda själva, och
särskilt skyddsombuden, kan lämna viktiga bidrag till strävandena att
upptäcka nya samband mellan yrke och sjukdom.

Mot. 1977/78: 791

Det finns emellertid också många typer av yrkessjukdomar som lätt
kan förbli oupptäckta trots en skärpt uppmärksamhet från företagshälsovårdens
och skyddsombudens sida. Exempel på detta är genetiska
skador, cancer och andra sjukdomar som har så lång fördröjningstid
att en stor del av dem som drabbats hinner lämna arbetsplatsen innan
sjukdomen visar sig. För att upptäcka sådana skador krävs epidemiologiska
undersökningar, dvs. undersökningar där medicinsk och statistisk
kunskap förenas för att kartlägga och följa upp hälsotillståndet
hos påverkade grupper. Sådana undersökningar behövs också ofta för
att närmare kartlägga orsakssambandet då misstankar om yrkessjukdom
framkommit genom t. ex. företagsläkares eller skyddsombuds
iakttagelser.

Resurser för yrkesepidemiologiska undersökningar finns f. n. vid
arbetarskyddsstyrelsen, högskolorna och de yrkesmedicinska klinikerna.
Ett epidemiologiskt arbete är också under uppbyggnad på socialstyrelsen.
I samband med den utbyggnad av de yrkesmedicinska klinikerna
som vi bl. a. begärt i vår motion 1976/77: 475 är det angeläget att dessa
får möjlighet att utföra epidemiologiska undersökningar. Detta kräver
främst att yrkesepidemiologin ges en framträdande roll i den yrkesmedicinska
specialistutbildningen. Möjligheterna till nordiskt och internationellt
samarbete om denna högst specialiserade utbildning bör utnyttjas
så långt som möjligt.

En yrkesepidemiologisk utvärdering av socialstyrelsens cancerregister
har påbörjats. Detta arbete bör intensifieras, och samtidigt bör möjligheten
prövas att utnyttja andra sjukdomsregister för samma ändamål.
Så t. ex. bör det utrönas i vad mån socialstyrelsens missbildningsregister
kan utnyttjas för undersökningar av samband mellan
skador på barn och de kemiska ämnen som modern eller fadern utsatts
för på sin arbetsplats eller i andra sammanhang. Det är också
angeläget att yrkesskadestatistiken ges en sådan utformning att den
ger ett så gott underlag som möjligt för epidemiologiska undersökningar.

Forskning om bekämpnings- och gödselmedel

Vi bör sträva efter att snarast möjligt avbryta användningen av
kemiska bekämpningsmedel inom jord- och skogsbruket. Det är emellertid
ännu inte möjligt att göra det. Med tanke på de risker många
av dessa medel för med sig för såväl människor som miljö är det emellertid
angeläget att kraftfulla åtgärder vidtas i syfte att snabbt och i
avsevärd grad nedbringa kemikalieanvändningen i jord- och skogsbruk.
De åtgärder som föreslås i årets budgetproposition är i detta
avseende otillräckliga.

Vi föreslår att ett tidsbestämt forsknings- och undersökningsprogram
upprättas. Inriktningen skall vara att snabbt nå fram till en kraftig

Mot. 1977/78: 791

minskning av användningen av kemikalier i jord- och skogsbruk.

I programmet bör ingå en kartläggning av de effekter på människors
hälsa och på naturen som användningen av kemiska medel leder till.

En särskild ledningsgrupp bör tillsättas med uppgift att samordna de
erforderliga forskningsinsatserna. Gruppen bör tilldelas egna medel för
sitt arbete. Utrymme bör skapas inom de anslagsramar forskningsråden,
naturvårdsverkets forskningsnämnd och lantbruksuniversitetet tilldelas.

En viktig del i ett sådant forskningsprogram är en kartläggning av
de effekter på människornas hälsa som användningen av kemiska
medel leder till.

De senaste årens debatt har fäst ökad uppmärksamhet vid dessa
risker. Man har insett att vissa kemiska medel medför ökad risk för
cancer, fosterskador, allergier och ärftlighetsförändringar. I vissa avseenden
har den hittills bedrivna forskningen gett avsevärt ökade kunskaper.
Starka skäl talar för att man nu, genom intensifierad forskning
och kartläggning, ytterligare förbättrar kunskapsunderlaget. Särskild
uppmärksamhet bör därvid ägnas områden inom vilka vi i dag
har relativt begränsade kunskaper. Det kan t. ex. gälla de kemiska
medlens psykiska effekter som sänkning av arbetsförmåga och de
fosterskadande effekterna.

En annan viktig del i forskningsprogrammet är en samordnad forskningssatsning
i syfte att minska användningen av kemiska medel i
jord- och skogsbruk.

Detta arbete måste inrymma såväl grundforskning som målinriktad,
tillämpad forskning. Den måste också bygga på en samverkan mellan
olika vetenskapliga institutioner och berörda myndigheter. För att nå
bästa möjliga effekt bör ett sammanhållet projekt — gemensamt för
berörda forskningsråd, Sveriges lantbruksuniversitet samt naturvårdsverket
— sättas upp. Projektet bör ledas av en särskild ledningsgrupp
med företrädare för såväl forskningsorganen som myndigheter och
näringsliv. Gruppen bör ges möjlighet att effektivt kartlägga motsvarande
forskning i andra länder.

Frågan om användning av kemiska medel i jord- och skogsbruket
har många skilda infallsvinklar. Detta leder till ett behov av en bred
bas för verksamheten, som bör innefatta såväl konventionell forskning
kring de bekämpningsmedel som i dag finns i användning som forskning
kring alternativa metoder till dessa medel.

Några tänkbara forskningsområden:

— Förbättrade metoder bör eftersträvas då det gäller att bedöma
de risker som är förknippade med användningen av olika kemiska
medel. En viss, men begränsad verksamhet pågår i dag i syfte att förbättra
möjligheterna att mäta dessa risker. Vid institutionen för strål

Mot. 1977/78: 791

ningsbiologi vid Wallenberg-laboratoriema i Stockholm har sålunda
vissa gynnsamma resultat, vilka väckt intresse även utomlands, redan
uppnåtts.

Förstärkta resurser i arbetet på att utveckla mätmetoder som möjliggör
klara och relevanta jämförelser mellan olika risker skulle sannolikt
relativt snabbt kunna leda till resultat. Ovan har nödvändigheten
av en förbättrad bedömning av de risker som är förknippade med olika
kemiska medel berörts. Detta är angeläget också vad gäller användningen
av kemiska medel i jord- och skogsbruket. Behov finns av relevanta
jämförelser av olika kemiska bekämpningsmedel, men också mellan
dessa medel och alternativa metoder liksom mellan olika bekämpningsmetoder
och de bekämpade sjukdomarna eller skadedjuren. Målet bör
vara att nå fram till ett betydligt förbättrat kunskapsunderlag för arbetet
med att minska bekämpningsmedelsanvändningen och minimera de hälsorisker
bekämpningsmedlen medför.

— Genom resistensförädling av våra kulturväxter kan behovet av bekämpning
nedbringas därigenom att växtsorter som är resistenta mot de
aktuella sjukdomarna tas fram. Resistensförädlingen har av detta skäl
under senare år fått en allt större uppmärksamhet i miljödebatten.
Beträffande vissa växtslag har man redan nu nått betydande framgångar,
beträffande andra är man nära lösningar. En betydande satsning
på resistensförädling bör kunna leda till omedelbara möjligheter att
komma till rätta med vissa växtsjukdomar utan att kemiska medel behöver
användas.

— Förbättrade kunskaper är nödvändiga vad gäller alternativa bekämpningsmetoder
— främst biologisk och mekanisk bekämpning. Vad
gäller biologisk bekämpning kan det projekt vid naturvetenskapliga
forskningsrådet som föreslås i årets budgetproposition arbetas in i projektet.
Vid arbetet med alternativa bekämpningsmetoder bör också
möjligheterna till samverkan mellan olika bekämpningsmetoder, integrerad
bekämpning, ägnas uppmärksamhet. Också en samverkan mellan
kemisk och icke-kemisk bekämpning kan vara av intresse om den kemiska
bekämpningen inte helt kan undvikas.

Internationellt informationssamarbete

Antalet kemiska ämnen är så stort och kostnaden för toxikologiska
undersökningar så stor att ett intensivt internationellt samarbete är nödvändigt
om vi skall kunna införskaffa det kunskapsunderlag som behövs
för att bygga upp en praktiskt fungerande produktkontroll. Om en tillförlitlig
undersökning har utförts i utlandet skall den inte behöva upprepas
i Sverige.

Miljödatanämnden har i en skrivelse 1977-06-29 till jordbruksdepartementet
föreslagit att frågan om ett ”informationsanalyscenter för toxi

Mot. 1977/78: 791

kologi med inriktning på miljö och hälsa” utreds med sådan skyndsamhet
att riksdagen redan under våren 1979 kan ta ställning till frågan.
Syftet skulle vara att bygga upp en central för utväxling av toxikologisk
information. Förutom rena förmedlingstjänster skulle centret syssla med
insamling, sammanställning och distribution av toxikologiska data samt
av litteratursammanställningar och s. k. kriteriadokument. Vidare skulle
centret svara för internationellt utbyte av databaser på det toxikologiska
området samt fungera som svensk partner i det internationella samarbetet.

Förslaget att bygga upp en central enhet för denna verksamhet är
välgrundat och bör förverkligas. Särskilt viktigt är att centralen får
effektiva rutiner för distribution av relevant information till berörda
intressenter. Så t. ex. måste fackliga organisationer samt arbetsgivaroch
branschorganisationer regelmässigt få uppgifter om nya rön av
praktisk betydelse för deras verksamhetsområden.

Utöver detta finns flera andra former för internationellt samarbete.
Forskarnas direkta utlandskontakter är givetvis av stor betydelse. Detsamma
gäller myndigheternas deltagande i de internationella projekt
som i ökande utsträckning anordnas av FN, OECD och andra mellanstatliga
samarbetsorgan. Det är högst angeläget att vi deltar i olika
former av internationellt samarbete på miljöområdet.

Produktkontrollfrågor

En effektiv kontroll av de kemiska produkterna förutsätter att de
myndigheter som svarar för kontrollen har tillgång till fullständiga uppgifter
om vilka produkter som förekommer i samhället och om deras
innehåll. Det är t. ex. ogörligt att utöva någon effektiv kontroll över
vilka nya ämnen som tillförs marknaden utan att först ha kännedom
om vilka ämnen som förekommer på marknaden, så att man kan avgöra
vilka ämnen som är nytillkomna. Redan i propositionen 1973: 17 förutsågs
också behovet av en omfattande registrering av innehållet i kemiska
och kemisk-tekniska produkter.

Produktregister

Förberedelser för ett allmänt register över innehållet i kemiska och
kemisk-tekniska produkter pågår sedan några år inom produktkontrollbyrån.
Arbetet med att införa produktregistret har nu påbörjats. I en
första etapp skall tillverkare och importörer av deklarationspliktiga varor
före den 1 mars 1978 ha inlämnat uppgifter om produktnamn och tulltaxenummer
på samtliga deklarationspliktiga varor. Sedan denna anmälningsetapp
slutförts avser produktkontrollnämnden att i en andra etapp
stegvis inkräva uppgifter om bl. a. produkternas innehåll.

Vi vill understryka vikten av att arbetet med produktregistret bedrivs

Mot. 1977/78: 791

med stor skyndsamhet. Vidare måste största möjliga öppenhet tillämpas
i fråga om de uppgifter som lagras i registret.

Uppgifter om vilka beståndsdelar som ingår i till registret deklarerade
produkter kan inte regelmässigt få hemlighållas under hänvisning
till konkurrensskäl. Eftersom tillverkarna av kemiska produkter i regel
har goda analysresurser för sina produktområden kan uppgifter om den
kemiska identiteten hos de beståndsdelar som ingår i en produkt i de
flesta fall utlämnas från produktregistret utan men för uppgiftslämnaren.
I de fall då en producent anser att produktens sammansättning
skall hemlighållas bör han i samband med deklarationsförfarandet skriftligt
motivera varför uppgiften måste skyddas. Det kan också övervägas
att i sådana fall ställa särskilda krav på att producenten kan redovisa
gjorda undersökningar av ämnets egenskaper från hälso- och miljösynpunkt.

För det förebyggande miljöarbetet är det i regel inte nödvändigt att
ha tillgång till exakta koncentrationsuppgifter. De ingående beståndsdelarnas
halter bör därför anges tillräckligt preciserat för att utgöra
underlag för detta arbete utan att tillverkningshemligheter röjs för konkurrenter.

Det finns i detta sammanhang anledning att se över sekretesslagstiftningens
tillämpning på kemiska produkter i syfte att bättre samordna
denna med det synsätt som kommit till uttryck i arbetsmiljölagstiftningen.

De myndigheter som för sin handläggning av hälso- och miljöfrågor
har behov av uppgifter ur produktregistret måste ha tillgång till dessa
uppgifter på ett praktiskt och ändamålsenligt sätt. Förutom de centrala
myndigheterna skall också myndigheter med regionalt och lokalt tillsynsansvar
såsom yrkesinspektionen och länsstyrelsernas naturvårdsenheter
kunna använda registret liksom skyddsombuden.

I utredningsarbetet har ett förslag framkommit om hur skyddsombuden
kan medverka i kontrollen av att alla deklarationspliktiga varor
deklareras hos myndigheten i föreskriven ordning. Enligt detta förslag
skall varje fullständigt deklarerad produkt tilldelas en särskild beteckning
(s. k. PK-nummer), som tillverkaren/importören blir skyldig att
märka varan med. Skyddsombuden kan kontrollera att denna beteckning
finns på de produkter som används på arbetsplatsen. Därigenom skulle
enligt detta förslag eventuella försök att kringgå deklarationsskyldigheten
effektivt motverkas. Det är angeläget att skyddsombuden bereds
effektiva möjligheter att kontrollera att alla deklarationspliktiga varor
som används på arbetsplatsen är vederbörligen deklarerade.

Förhandskontroll av nya ämnen

Produktregistret kommer att skapa förutsättning för nya former av
myndighetskontroll av den kemiska miljön. En av de viktigaste nytill

Mot. 1977/78: 791

kommande möjligheterna är att nya ämnen kan kontrolleras innan de
tas i bruk.

Praktiskt sker detta genom att en lista över samtliga hittills förekommande
ämnen görs upp så snart produktregistret står klart. Ämnen som
inte finns upptagna på denna lista får därefter inte marknadsföras eller
tas i bruk förän tillstånd från kontrollmyndighet inhämtats. Den som
ansöker om sådant tillstånd skall på egen bekostnad utföra de undersökningar
om ämnets effekter på människor och miljö som myndigheten
kräver. Särskilt angeläget är att tillförlitliga uppgifter tas fram om eventuella
tumörframkallande, fosterskadande eller genetiskt skadliga effekter
samt om eventuell ansamling i naturen.

Genom en registreringsavgift kan tillståndsprövningen av nya ämnen
ske utan kostnad för samhället. Registreringsavgiften bör också täcka
kostnaden för de undersökningar myndigheten anser sig behöva göra
för att kontrollera inlämnade uppgifter. Successivt måste de vid registrets
upprättande befintliga ämnenas effekter undersökas.

Förhandskontrollen kan inte införas förrän produktregistret är upprättat.
Detta understryker ytterligare vikten av att arbetet med produktregistret
bedrivs med yttersta skyndsamhet.

Utvidgad produktkontroll

Att även för nya produkter införa en allmän förhandskontroll av det
slag som vi här föreslår för nya ämnen skulle kräva betydligt större
resurser. Ett sådant system skulle troligen inte heller vara det bästa
sättet att under en uppbyggnadsperiod använda samhällets begränsade
tillgång på t. ex. toxikologisk expertis. I stället finns det anledning att
gradvis bygga ut produktkontrollen till att omfatta allt fler produktgrupper.
Det bör t. ex. ges ut föreskrifter om vilka ämnen och kombinationer
av ämnen som skall få förekomma i lim- och klisterprodukter,
i slipmedel, färger, hårsprayer etc. Mycket talar för att huvudansvaret
för denna typ av produktkontroll i fråga om de flesta produktgrupper
bör ligga hos arbetarskyddsstyrelsen, som redan nu med stöd av arbetsmiljölagen
har denna befogenhet. Även för detta arbete kommer produktregistret
att ge ett delvis nödvändigt kunskapsunderlag som inte
finns i dag. För att kunna genomföra kontrollen måste arbetarskyddsstyrelsen
ges resursförstärkning.

Produktinformation

Syftet med de tidigare beskrivna åtgärderna är att eliminera sådana
kemiska ämnen och produkter som kan ersättas av andra från hälsooch
miljösynpunkt lämpligare produkter. Väsentliga förbättringar av
den kemiska miljön kan uppnås på detta sätt. Det är dock inte möjligt
att helt undanröja användningen av ämnen som kan få skadliga effekter
vid felaktig hantering. Produktinformation, arbetarskyddsföreskrifter

f2 Riksdagen 1977178. 3 sami. Nr 791

Mot. 1977/78: 791

samt kontroll och tillsyn är därför lika viktiga led i arbetet för en säker
kemisk miljö som den direkta produktkontrollen.

Det är ett oavvisligt krav att den som på sin arbetsplats i annat sammanhang
hanterar kemiska produkter skall ha tillgång till utförlig information
om produkternas egenskaper från hälso- och miljösynpunkt.
Ingen som hanterar en kemisk produkt skall behöva sväva i osäkerhet
om vilka risker som föreligger och om hur man kan skydda sig mot
dessa. I dag är det inte så. Detta beror till viss del på bristande kunskaper
hos tillverkare och återförsäljare om egenskaperna från hälsooch
miljösynpunkt hos de varor de säljer, vilket i sin tur sammanhänger
med bristande undersökningsresurser och bristande kompetens för bedömning
av varors skadlighet. Men bristerna i produktinformationen
beror också på att t. ex. de gällande märkningsbestämmelserna är föråldrade
och dåligt avpassade för yrkesmässig hantering. Bestämmelser
för annan form av produktinformation än märkning saknas ännu helt.

Detta är djupt otillfredsställande. Det finns ett stort behov av förbättrade
bestämmelser för produktinformation. Den översyn av gällande
märkningsbestämmelser som genomförs i produktkontrollnämndens och
arbetarskyddsstyrelsens regi i det s. k. produktinformationsprojektet bör
leda till förbättrade förhållanden.

Detta projekt syftar dels till att genom mer detaljerade föreskrifter
för klassificering, märkning och annan produktinformation ge tillverkare
och försäljare bättre möjlighet att leva upp till intentionerna i lagen
om hälso- och miljöfarliga varor, dels till att ge arbetstagare och konsumenter
bättre information om produkters egenskaper. En viktig roll
för den framtida produktinformationen spelar också det arbete med
regler för och produktion av skyddsblad som f. n. äger rum under
arbetarskyddsstyrelsens överinseende. Det är angeläget att de olika projekt
som pågår på produktinformationens område samordnas med varandra
och med samhällets övriga åtgärder för att uppnå en bättre kontroll
av den kemiska miljön.

Den som i dag kommer i kontakt med en kemisk produkt på vilken
det saknas märkning kan inte veta om detta beror på att den produktansvarige
underlåtit att märka produkten eller på att den inte omfattas
av lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Lagstiftningen bör därför
kompletteras med bestämmelser om hur det skall framgå att en produkt
inte omfattas av märkningsskyldighet enligt lagen om hälso- och miljöfarliga
varor.

En nödvändig förutsättning för en god produktinformation är att det
i olika hanteringsled finns erforderlig kompetens för att bedöma kemiska
hälsorisker. Importörer och tillverkare måste ha tillgång till sådan kompetens
samt veta vilka hanterings- och skyddsföreskrifter som måste tilllämpas.
Återförsäljare måste vara kompetenta att ge användarna den
information som de behöver för att kunna hantera produkter på ett
riktigt sätt. Slutligen måste det på varje enskild arbetsplats finnas kom

Mot. 1977/78: 791

petens att utvärdera den erhållna informationen och omsätta den till
lokalt anpassade hanterings- och skyddsföreskrifter.

Möjligheterna är i dag begränsade att få den utbildning i toxikologi
och riskutvärdering som behövs för att kunna uppfylla ansvaret i olika
hanteringsled. Ökade möjligheter till sådan utbildning måste skapas i
samhällets regi, t. ex. genom olika former av högeskolekurser. Dessutom
måste ökad uppmärksamhet ägnas de kemiska hälsoriskerna i den kemiska
grundutbildningen på olika nivåer.

Det bör vidare övervägas om inte särskild kompetens bör krävas av
dem som ansvarar för tillverkning, försäljning, transport och användning
av kemiska ämnen. I dag förekommer formella kompetenskrav för tillverkning
och försäljning endast i fråga om varor som klassificeras som
gift eller som bekämpningsmedel i den högsta farlighetsklassen. I användarledet
förekommer kompetenskrav endast för bruket av de farligaste
bekämpningsmedlen. Det finns anledning att utreda möjligheterna att
utvidga kompetenskraven för de olika hanteringsleden.

Arbetarskyddsfrågor

Genom arbetsmiljölagens tillkomst har arbetarskyddsstyrelsens möjligheter
att utfärda tvingande föreskrifter väsentligt utvidgats. Förutom
det redan nämnda behovet av föreskrifter om produktinformation finns
det behov av dels hygieniska gränsvärden, dels föreskrifter om utrustning
och hanteringsregler för arbete med kemiska produkter.

Gränsvärden

Genom arbetsmiljölagen kommer de hygieniska gränsvärdena att förankras
i föreskrifter som meddelas av arbetarskyddsstyrelsen. Det är
angeläget att arbetarskyddsstyrelsens gränsvärdeslista utvidgas med betydligt
fler ämnen. Vidare måste gränsvärdena fortlöpande revideras på
grundval av vetenskapliga rön och praktiska erfarenheter. Gränsvärdena
måste med betryggande marginal skydda mot ohälsa. De skall sättas
på en sådan nivå att skador eller besvär ej kan förutses uppträda under
ett helt arbetsliv. Gränsvärdena bör utformas så att också särskilt känsliga
grupper så långt möjligt är skyddade.

Vid sidan om de hygieniska gränsvärdena förekommer för några ämnen
s. k. biologiska gränsvärden. Dessa bygger på att man med utgångspunkt
i blod- eller urinundersökningar fastställer de nivåer den enskilde
utsätts för. Det är angeläget att systemet med biologiska gränsvärden
utvidgas till så många ämnen som möjligt.

Föreskrifter om utrustning och hantering

På grundval av fackliga krav pågår vid arbetarskyddsstyrelsens kemibyrå
förberedelsearbetet för allmänna kemikalieföreskriter, dvs. övergripande
föreskrifter för arbete med kemiska ämnen. Det är angeläget

Mot. 1977/78: 791

att detta arbete ges hög prioritet, så att föreskrifterna snarast kan träda
i kraft. De bör samordnas med de föreskrifter för produktinformation
som också är under utarbetande vid arbetarskyddsstyrelsen.

För vissa branscher och ämnen kommer även efter tillkomsten av
allmänna kemikalieföreskrifter ett behov av särskilda föreskrifter att
finnas. Urvalet av branscher och kemiska ämnen för vilka sådana skall
utarbetas bör ske i samverkan med de fackliga organisationerna.

Kontroll och tillsyn

Genom 1974 års revidering av arbetarskyddslagen och genom den
arbetsmiljölag som träder i kraft den 1 juli 1978 har skyddsombuden
fått vittgående befogenheter att utöva kontroll över den kemiska miljön.
Bl. a. har riksdagen godtagit den av oss i motionen 1976/77: 1675 föreslagna
tolkningen att rätten att stoppa arbetet också skall gälla i sådana
fall där effekterna kan visa sig först senare i form av allvarliga skador,
t. ex. fördröjd effekt av kemiska ämnen. Som vi framhållit ovan är det
angeläget att skyddsombuden får möjlighet att kontrollera att de på
arbetsplatsen förekommande kemiska produkterna är deklarerade till
produktregistret i vederbörlig ordning. Även i övrigt bör reformerna på
detta område ges en sådan utformning att skyddsombudens kontroll av
efterlevnaden underlättas.

Företagshälsovård och mättekniska resurser

Det är som vi i flera tidigare sammanhang påpekat ytterst angeläget
att företagshälsovården i landet snabbt byggs ut efter målsättningen
företagshälsovård åt alla. Företagshälsovårdsutredningen, som tillsattes
av den socialdemokratiska regeringen, har till uppgift att anvisa hur
detta mål bäst kan uppnås.

En av företagshälsovårdens viktigaste uppgifter är att kontrollera de
kemiska hälsoriskerna på arbetsplatserna. För att kunna fullgöra denna
uppgift måste den bl. a. ha tillgång till erforderliga mättekniska resurser.
Systemet med gränsvärden är verksamt endast om tillräckliga mättekniska
resurser för kontroll av miljön finns tillgängliga. I första hand
måste behovet av mätresurser för arbetsmiljön säkras genom en upprustning
av den mättekniska verksamheten inom den tekniska företagshälsovården.
Därvid måste möjligheter skapas till regelbunden kontroll
av mät- och analysinstrument.

De nuvarande bristerna på mättekniska resurser har fått till följd att
ett betydande antal företag etableras, som på kommersiell grund erbjuder
mättjänster. Kvalitén hos de tjänster som erbjuds är mycket
skiftande, och det är därför angeläget att denna verksamhet kontrolleras.
Vi utgår från att tillståndsfrågan för mätteknisk konsultverksamhet i
enlighet med vad riksdagen uttalat kommer att utredas med förtur av
företagshälsovårdsutredningen.

Mot. 1977/78: 791

Arbetarskyddsverket

Yrkesinspektionens tillsyn enligt lagen om hälso- och miljöfarliga
varor har hittills inte fungerat tillfredsställande, och arbetarskyddsstyrelsens
resurser på detta område är hårt ansträngda. Kontrollen av den
kemiska miljön måste ges förtur i den långsiktiga uppbyggnad av arbetarskyddsverkets
resurser som vi bl. a. förordat i vår motion 1976/77:
1675. Yrkesinspektionen måste få tillräckliga resurser för att utöva sin
tillsyn av arbetsmiljöns produktkontrollfrågor. Härvid måste behovet
av utbildning för yrkesinspektörerna om produktkontrollfrågor och om
kemiska hälsorisker tillgodoses.

Administration

Produktkontrollnämnden har till uppgift att handlägga övergripande
frågor om kontrollen av den kemiska miljön. Då nämnden inrättades
var det naturligt att den administrativt knöts till en redan etablerad
myndighet. Detta var ett sätt att ge stadga åt den nyetablerade myndighetens
verksamhet. Eftersom dess arbetsuppgifter i detta skede närmast
anknöt till naturvårdsverket var det naturligt att produktkontrollen fick
sin administrativa anknytning till denna myndighet. Produktkontrollnämndens
kansliresurser skapades genom en utbyggnad av naturvårdsverkets
produktkontrollbyrå, vilken fungerar som produktkontrollnämndens
kansli.

Förutom produktkontrollnämnden finns två andra statliga organ som
handlägger kemisk produktsäkerhet inom både arbetsmiljön och den
yttre miljöns område, nämligen miljödatanämnden och giftinformationscentralen.
Miljödatanämndens nuvarande organisationsform är att betrakta
som preliminär. Dess verksamhet med insamling och spridning
av information om hälsorisker anknyter nära till den verksamhet som
bedrivs vid produktkontrollnämnden. Denna anknytning kommer att bli
betydligt starkare sedan produktregistret kommit till stånd och sedan
produktinformationsprojektet börjat omsättas i praktiken.

Giftinformationscentralen, som är knuten till Karolinska institutet,
har som huvudsaklig arbetsuppgift att vid akuta förgiftningsfall lämna
upplysningar om den kemiska produkt som förorsakat förgiftningen
samt om lämplig behandlingsmetod. För att kunna fullgöra denna uppgift
har giftinformationscentralen hittills använt ett eget register som
man byggt upp genom att inhämta innehållsuppgifter från tillverkare
och importörer. När produktregistret blivit förverkligat kommer det att
vara en överlägsen informationskälla för giftinformationscentralen.

Det finns således anledning att förvänta ett växande samband och
samordningsbehov mellan verksamheten vid produktkontrollnämnden,
miljödatanämnden och giftinformationscentralen. Det ter sig mot denna
bakgrund naturligt att den utredning som riksdagen begärt om produkt

Mot. 1977/78: 791

kontrollens framtida administration får till uppgift att också bedöma
behovet av och möjligheterna till en samordning av verksamheten vid
produktkontrollnämnden, miljödatanämnden och giftinformationscentralen.
Också det tidigare nämnda centret för internationellt informationssamarbete
bör bedömas i detta sammanhang, liksom de i dag splittrade
myndighetsresursema för bedömning av miljöfarliga transporter
och av brand- och explosionsfarliga varor.

Kemikommission

Som framgått av det föregående finns det anledning att på bred front
angripa de problem som användningen av kemikalier leder till. Allt talar
för att en samordning av åtgärder på skilda områden erfordras om
önskat resultat skall uppnås.

Vi föreslår därför att en särskild kemikommission tillsätts med uppgift
att samordna och initiera det forsknings- och undersökningsarbete som
krävs för att i denna motion angivna syften skall kunna uppnås bl. a. i
fråga om bekämpningsmedel, toxikologi och epidemiologi samt för att
ta fram nya, miljövänliga produktionsmetoder,

att framlägga förslag om utbyggnad av i motionen redovisade laboratorier
samt utformningen och inriktningen av erforderlig utbildning,
att genomföra en översyn och anpassning av gällande lagstiftning till
här framställda krav bl. a. i fråga om förhandskontroll, märkning,
skyddsblad och sekretessbestämmelser,
att se över och undersöka förutsättningarna för en samordning av de
i motionen redovisade administrativa funktionerna.

Riksdagen bör hos regeringen begära att här föreslagen kemikommission
med ovan redovisade arbetsuppgifter tillsätts.

Luftföroreningar från bilar

Utsläppen av föroreningar från motorfordon är i dag större än den
totala mängden föroreningar som släpps ut i luften från industrier,
lokaluppvärmning, elproduktion och avfallsförbränning. 1975 uppgick
sålunda utsläppen av koloxid från person- och lastbilar, bussar, motorcyklar
och mopeder till 1 102 000 ton, utsläppen av kolväten till 174 000
ton och utsläppen av kväveoxider till 164 000 ton. I bilavgasutsläppen
finns därutöver tusentals kemiska föroreningar. Till detta kommer de
fasta partiklar, som rivs upp från vägbeläggningen, bromsbanden, däcken
osv.

De 4,7 miljoner m3 bensin som årligen förbrukas i vårt land ger upphov
till att 1,2—1,4 miljoner kilo bly sprids längs vägarna.

Antalet personbilar, lastbilar och bussar i Sverige uppgår f. n. till ca
2,8 miljoner. Över 90 procent av dessa fordon är bensindrivna. Sverige

Mot. 1977/78: 791

kommer på femte plats i världen i vad gäller biltäthet räknat per person.
Enlig bilprognos 1972—1985 kommer enbart personbilarna år 1980 att
vara drygt 3,2 miljoner och 1985 drygt 3,7 miljoner.

Föroreningarna från motorfordon är alltså ett växande miljöproblem
särskilt i tätorterna, där det framför allt är bostadsuppvärmningen och
trafiken som svarar för luftföroreningarna. Genom de åtgärder socialdemokratin
i regeringsställning genomförde — bl. a. övergång till lågsvavliga
eldningsoljor och utbyggnad av fjärrvärme — minskar emellertid
föroreningarna från bostadsuppvärmningen snabbt. Däremot kommer
trots de åtgärder som vidtagits för att begränsa föroreningsutsläppen
från motorfordon dessa också framöver att vara betydande. Hälso- och
miljöeffekterna av föroreningarna från motorfordonen är påtagliga. Det
gäller i fråga om lukt, nedsmutsning, akuta toxiska effekter och effekter
som uppenbarar sig först efter lång tid. Vi känner vidare till att det i
bilavgaserna finns ett 30-tal — sannolikt betydligt fler — cancerframkallande
ämnen. Det finns sålunda anledning misstänka att biltrafikens
utsläpp av cancerframkallande ämnen (bl. a. polycykliska aromatiska
kolväten) svarar för en stor del av de miljöbetingade cancerfallen. Även
utsläppen av koloxid och kväveoxider kan ge upphov till betydande
hälsoeffekter. Som exempel på detta kan nämnas att när avgasutsläppen
minskade med 10 procent i Kalifornien i samband med oljekrisen i
början av 1974 minskade också dödligheten i hjärt- och lungsjukdomar
i motsvarande mån.

Kvävedioxid försämrar lungfunktionerna och ökar mottagligheten för
bakterieinfektioner i luftvägarna.

I synnerhet för personer med hjärt-kärlbesvär är en ökad halt av
koloxid i luften besvärande. Det finns starka misstankar om att koloxid
spelar en viktig roll vid uppkomst av hjärtinfarkt.

Blyutsläppen är allvarliga från såväl hälso- som miljösynpunkt. Allra
mest utsatta är små barn i våra tätorter. Blyet ger bl. a. skador på det
centrala nervsystemet. Senare års forskning har också visat att skadeverkningar
av bly från bilavgaser uppträder vid lägre doser än man
tidigare trott. Om blyhalten i bensinen minskas leder det till minskning
av två andra tillsatsämnen — etylendibromid och etylendiklorid — som
är cancerframkallande.

Kunskaperna om bilavgasutsläppens hälsoeffekter är dock fortfarande
ofullständiga. En bidragande orsak till detta är att tätortsbilismen ännu
är av ganska ungt datum. Den första generationen människor som dagligen
utsätts för bilavgaser består av dem som just nu är tätortsbor.
Man vet därför inte exakt hur kroppen reagerar när den utsatts för
bilavgaser under lång tid. Det är därför nödvändigt att fortsatta epidemiologiska
och experimentella undersökningar med förfinad försöksmetodik
genomförs. Klart är däremot att en stor del av befolkningen i
våra större tätorter dagligen utsätts för halter av bilavgasföroreningar

Mot. 1977/78: 791

sorn ligger vid eller över det sorn på nuvarande kunskapsnivå anses
acceptabelt.

I Sverige finns ännu inte några gränsvärden för den högsta tillåtna
halten bilavgasföroreningar i utomhusluften. Sådana värden har emellertid
fastställts på olika håll utomlands. Detta gäller bl. a. i USA,
Canada och Sovjetunionen. Gränsvärden förekommer för bl. a. koloxid,
kolväten, kväveoxid och bly. Mätvärdena från svenska tätorter överskrider
ofta de mer långtgående av dessa gränsvärden, t. ex. de som
gäller i USA och Canada. De gränsvärden för koloxid som rekommenderats
av Världshälsoorganisationen (WHO) och som överensstämmer
med de amerikanska har sålunda överskridits i 24 av 38 undersökningar
i Sverige. När det gäller kväveoxider har WHO:s rekommenderade halter
överskridits vid mätningar i Stockholm, Göteborg och Malmö.

De samlade utsläppen från bilar och andra föroreningskällor i ett
storstadsområde kan vid vissa väderleksbetingelser, när det är dåliga
ventilationsförhållanden, ge upphov till höga halter av föroreningar i
luften. Om solinstrålningen vid sådana tillfällen är tillräckligt hög, finns
det risk för att s. k. fotokemisk smog uppstår, dvs. att kolväten och
kväveoxider reagerar med varandra och bildar nya typer av föroreningar
med värre effekter än de ursprungliga ämnenas. De nya ämnena är starkt
slemhinneretande, vilket gör att det svider i ögonen och känns tjockt i
halsen. De är vidare starkt giftiga och kan förutom skador på människor
även skada växtligheten och ge upphov till rostskador. Fotokemisk smog,
som ser ut som soldis, förekommer regelbundet i många av världens
storstäder. Mätvärden som visar på fotokemiska smogreaktioner föreligger
också från Stockholm och Göteborg. Det är bl. a. av detta skäl
angeläget att utsläppen av kolväten och kväveoxider i tätortsområdena
minskas.

Nuvarande bestämmelser för att minska avgasutsläppen

I Sverige har genom de åtgärder socialdemokratin i regeringsställning
vidtog lagstiftning för att begränsa avgasutsläppen från bilar stegvis
införts. Bestämmelserna finns samlade i den s. k. bilavgaskungörelsen
(1972: 596). De svenska bestämmelserna är de mest långtgående i Europa.
Åtgärderna har koncentrerats till en begränsning av avgasutsläppen. Enligt
bilavgaskungörelsen får man inte använda en bensindriven bil om
den inte är försedd med avgasrening. Förbudet gäller däremot inte för
motorcyklar, dieseldrivna bilar och bilar vilkas totalvikt överstiger 2,5
ton. Kraven på avgasrening gäller personbilar fr. o. m. 1976 års modeller.
Genom avgasreningen på bilar fr. o. m. 1971 års modell beräknas
utsläppen av koloxider och kolväten minska med 40 procent i förhållande
till bil utan åtgärd. På 1976 års modeller blir motsvarande minskning
för koloxid och kolväten ca 70 procent och för kväveoxider 45

Mot. 1977/78: 791

procent. Ägaren till bil som inte uppfyller dessa krav kan dömas till
böter med högst 500 kr. Trafiksäkerhetsverket svarar för tillsynen av
bestämmelserna.

Trafiksäkerhetsverket skall också typbesiktiga nya bilar enligt bestämmelserna
i fordonskungörelsen. Verket kan ge inhemsk tillverkare och
generalagent för utländsk tillverkare rätt att utfärda typintyg. Sådant
intyg utfärdas i så fall utan att det enskilda fordonet i fråga har besiktigats.
Man har med andra ord inte kontrollerat att det enskilda fordonet
uppfyller gällande normer för utsläpp av föroreningar i avgaserna.
Svensk Bilprovning har genomfört en stickprovsundersökning av
personbilar av 1976 års modell för att följa upp hur avgasbestämmelserna
för dessa fordon efterlevs. I den rapport Svensk Bilprovning framlagt
redovisas att av 236 stickprovsvis utvalda personbilar av 1976 års
modell överskred inte mindre än 78 procent ett eller flera av de angivna
värdena. Av undersökningen kan den slutsatsen dras att de bilar som
lämnas till typbesiktning av nya modeller klarar proven väl, medan de
som säljs på marknaden inte på samma sätt uppfyller de ställda kraven.
Möjligheterna att i dag få fabrikant att åtgärda felaktiga fordon är små.
Inte heller de bestämmelser som gäller för bilar fr. o. m. 1971 års modeller
efterlevs på ett tillfredsställande sätt.

Tillsatser till motorbränslen regleras genom lagen (1973: 29) om hälsooch
miljöfarliga varor. Med stöd av denna lag har blyhalten i bensin
begränsats till högst 0,4 gram/liter.

Också i miljöskyddslagen (1969: 387) finns bestämmelser rörande begränsning
av luftföroreningar från motorfordon. Lagen reglerar inte
fordonen utan är tillämplig på vägar och andra fasta trafikanläggningar.
Med stöd av miljöskyddslagen kan inskränkningar i störande verksamhet
på vägar vidtas.

Vår miljömotion 1976/77

I vår partimotion om miljövården (mot. 1976/77: 521) till 1976/77
års riksmöte krävde vi ett åtgärdsprogram mot föroreningarna från
bilismen. Programmet skulle enligt vårt förslag bl. a. innehålla förslag
om skärpt avgaskontroll av såväl nya som äldre bilar, gränsvärden för
avgasföroreningar i luften, åtgärder på trafikplaneringens område, ökad
satsning på kollektivtrafiken samt sänkt blyhalt i bensinen.

Sedan vår motion lämnades har regeringen tillsatt två utredningar —
en för att se över kontrollen av avgasutsläppen (K 1977: 40) och en för
luftvårdsproblem på grund av bilavgaser (Jo 1977: 77). Vidare har produktkontrollnämnden
i december 1977 föreslagit regeringen att fr. o. m.
1 januari 1980 sänka blyhalten i bensin från 0,4 gram/liter till 0,15
gram/liter.

Genom dessa åtgärder har vissa av de krav som framfördes i vår

Mot. 1977/78: 791

motion tillgodosetts. Tyvärr har regeringen inte velat ta ett samlat grepp
över hela området. Vårt förslag om ett åtgärdsprogram har inte föranlett
någon åtgärd från regeringens sida. Vi beklagar detta. Enligt vår
mening krävs nu en samordning av insatserna om de skall bli effektiva.

Vårt förslag till åtgärder

Föroreningarna från trafiken måste snabbt minskas. De i motionen
redovisade effekterna på hälsa och miljö av fordonstrafikens avgasutsläpp
nödvändiggör detta.

Vi upprepar därför vårt tidigare (mot. 1976/77: 521) framförda krav
om att ett åtgärdsprogram mot föroreningarna från motorfordon upprättas.
I ett sådant program bör de av oss tidigare förordade åtgärderna
— vilka de av regeringen nu tillsatta utredningarna endast delvis arbetar
med — ingå.

Det innebär: Mer omfattande kontroll av att nu gällande avgasbestämmelser
efterlevs. Provtagning redan på sammansättningsbandet.
Ansvaret och kostnaderna läggs på tillverkare/importör. Produktionen
av bilmodell som inte uppfyller kraven stoppas. Utbyggd kontroll av
avgasutsläpp vid den årliga kontrollbesiktningen. Avgasbestämmelser
också för fordon som i dag inte omfattas av sådana. Gränsvärden för
föroreningar från bilavgaser i utomhusluften. Prognosmetoder för bilavgaser
i utomhusluft. Trafikplanering. Trafiksanering. Förbättrad kollektivtrafik.
Utveckling av avgasrena motorfordon. Sänkt blyhalt i bensin.
Samordnad administration.

Vi vill understryka vikten av att ett samlat åtgärdsprogram omgående
utarbetas, så att dess genomförande kan påbörjas under 1978. De hälsooch
miljörisker som avgasutsläppen medför är så stora att ytterligare tid
inte får förloras. Vissa av de föreslagna åtgärderna kan genomföras
omgående medan andra kräver viss övergångstid.

När det gäller blyhalten i bensinen hälsar vi med tillfredsställelse att
produktkontrollnämnden nu föreslagit att den skall sänkas till 0,15
gram/liter. OK saluför redan nu bensin med denna lägre blyhalt. OK:s
initiativ är värt all uppskattning. OK har visat att det är fullt möjligt
att redan nu tillhandahålla bensin med lägre blyhalt. Vi förutsätter
därför att regeringen vid sitt ställningstagande till produktkontrollnämndens
förslag beslutar att övergången till bensin med en högsta tillåtna
blyhalt på 0,15 gram/liter skall ske redan fr. o. m. den 1 januari 1979.
Vi utgår då ifrån att regeringen omgående tar ställning till produktkontrollnämndens
förslag.

Målet måste dock vara att snarast möjligt använda endast blyfri
bensin. Det är i dag tekniskt möjligt att framställa helt blyfri bensin
av minst samma kvalitet som dagens 100-oktaniga motorbensin. Många
av dagens bilar skulle dock kunna få motorskador om de uteslutande

Mot. 1977/78: 791

körs på blyfri bensin. Vidare skulle det slitage som användningen av
blyfri bensin kan ge upphov till medföra ökade utsläpp av oförbrända
bränslerester. Användningen av blyfri motorbensin förutsätter därför
vissa förändringar i motorernas konstruktion och material. Det är viktigt
att nya bilmodeller konstrueras så att de kan utnyttja blyfri bensin.

Ett led i åtgärdsprogrammet bör därför vara att fastställa tidpunkten
för övergång till helt blyfri bensin för nya bilar. Endast genom att en
sådan tidsgräns fastställs tvingas bilindustrin påskynda sitt arbete med
att konstruera motorer som kan använda blyfri motorbensin.

Vidare bör möjligheterna att använda andra drivmedel än bensin utvecklas.
Pågående arbete bör stimuleras och påskyndas.

Fastställandet av gränsvärden för avgasutsläpp är en annan viktig del
i åtgärdsprogrammet. Erforderliga resurser måste ställas till förfogande
så att det underlag som krävs för fastställandet av gränsvärden utan
dröjsmål kan tas fram. Parallellt med arbetet med gränsvärdena bör en
översyn av de nu gällande avgasnormerna göras. Utgångspunkten för
en sådan översyn skall vara att skärpa de nuvarande bestämmelserna.
Arbetet bör bedrivas så att nya, skärpta avgasnormer kan gälla fr. o. m.
1980—1981 års bilmodeller.

Vi vill också framhålla nödvändigheten av att ansvaret för genomförandet
av ett åtgärdsprogram läggs på en myndighet. Vi föreslog i
vår ovan nämnda miljömotion att statens naturvårdsverk skulle få uppgiften.
Vi upprepar nu detta krav. Däremot bör Svensk Bilprovning ha
hand om utförandet av själva kontrollprogrammet.

Vi föreslår att riksdagen begär att regeringen omgående låter utarbeta
ett åtgärdsprogram mot bilavgaserna i enlighet med de i motionen framförda
förslagen.

Hälso- och miljöaspekter på användningen av handelsgödsel inom jordoch
skogsbruk

Användningen av handelsgödsel inom jordbruket har ökat mycket
starkt under senare år. Det är framför allt ökningen av spannmålsodlingen
på bekostnad av vallodlingen som orsakat detta. Sedan 1940 har
kvävemängden ökat nio gånger, fosformängden tre gånger och kaliummängden
fyra gånger. År 1974 var förbrukningen av kvävegödselmedel
264 000 ton, fosforgödselmedel 70 000 ton och kaliumgödselmedel
119 000 ton, allt räknat i mängd kväve, fosfor och kalium. 1975/76
ökade förbrukningen totalt sett med åtta procent.

Under senare år har skogsgödsling med kvävegödselmedel kommit till
användning i allt större utsträckning. 1974 gödslades 167 000 ha skogsmark
med totalt 24 400 ton kvävegödselmedel. 1975/76 ökade förbrukningen
totalt sett med 17 procent. 190 000 ha skogsmark gödslades 1976.

Den normala tillförseln av kväve från ogödslade markområden till

Mot. 1977/78: 791

ytvatten anses uppgå till i genomsnitt 1,3 kg per ha/år. För gödslade
markområden är variationerna stora. Mängder på 10—20 kg per ha/år
är inte ovanliga i Mellansverige, medan motsvarande siffror i Skåne är
30—40 kg/ha. Genom klimatpåverkan, vittring o. d. sker en ständig
bildning av vattenlösliga föreningar av växtnäringsämnen i marken.
Dessa ämnen transporteras genom utlakning till vattensystem från all
mark antingen det är fråga om skog eller åker. Såväl yt- som grundvatten
påverkas av denna näringsämnestransport. För ett normalt jordbruksområde
i Västergötland utan större tätorter och industrier visar
undersökningar att den andel av växtnäringsämnen som tillförs sjöar
och vattendrag från åkerjorden är 80 procent kväve och 20 procent
fosfor. Den ökade användningen av handelsgödselmedel har lett till
påverkan på såväl miljö som hälsa.

Sålunda medför användningen av kvävegödselmedel att nitrat/nitrithalten
i dricksvatten höjs. På vissa lätta jordar där odlingen bedrivs
intensivt har mycket höga halter av nitrat i enskilda vattentäkter registrerats
(över 500 mg nitrat/liter). Detta kan ha menlig inverkan på människor
och djur. Bl. a. kan framför allt hos små barn de röda blodkropparna
förstöras. I Sverige är inget fall av sådan förgiftning känd.
Risk för att nitrat och nitrit ombildas till cancerogena föreningar föreligger.

Från miljösynpunkt kan en ökad användning av kväve- och fosforgödselmedel
inom jord- och skogsbruket leda till ökad produktion av
alger i vattendragen, vilket medför ökad igenväxning av sjöar. Vissa av
algerna är dessutom giftiga, vilket kan medföra att vattendragen inte
kan utnyttjas som dricksvattentäkter för t. ex. djuren. Undersökningar
vid lantbrukshögskolan visar att i ett vanligt jordbruksområde kommer
80 procent av kvävet och 25 procent av fosforn från åkermarken.

Kvävegödsling kan som redovisas på annan plats i denna motion
också påverka ozonskiktet runt jorden.

Fosforgödselemedel innehåller dessutom vissa mängder tungmetaller.
Framför allt bör tillförseln av kadmium uppmärksammas. Totalt tillförs
svensk åkermark ca 8 ton kadmium per år via handelsgödselmedel.

Flera av de handelsgödselmedel som används verkar försurande på
marken. Användningen av dessa medel är stor i bl. a. de delar av landet
där svavelnedfall och nedfall av andra försurande ämnen är störst.
Samverkan av dessa försumingskällor gör den redan besvärliga situationen
i bl. a. västra Sverige än värre. Odling av s. k. energiskog skulle
kunna leda till kraftigt ökat behov av handelsgödsel.

Gällande bestämmelser

Skyddet för grundvattnet regleras främst i vattenlagen och skyddet
av sjöar och vattendrag bl. a. i miljöskyddslagen. Lagen om hälso- och

Mot. 1977/78: 791

miljöfarliga varor ger dessutom möjlighet att mera i detalj reglera användningen
av enskilda handelsgödselmedel. Skogsstyrelsen har vidare
i samråd med naturvårdsverket utfärdat särskilda anvisningar för lagring,
hantering och spridning av kvävegödselmedel med flyg. Naturvårdsverket
har meddelat bestämmelser om hantering av flytande handelsgödselmedel.
I framför allt lantbruksnämndens regi pågår vidare en rådgivningsverksamhet
i fråga om användningen av handelsgödsel.

Vår miljömotion 1976/77

I den socialdemokratiska miljömotionen (mot. 1976/77: 521) till 1976/
77 års riksmöte ställdes krav på utredning med sikte på begränsning
av användningen av handelsgödsel. Jordbruksutskottets borgerliga majoritet
avslog motionskraven (JoU 1976/77: 26). Vi beklagar de borgerliga
partiernas negativa inställning till åtgärder mot den miljö- och hälsorisk
som den stora användningen av handelsgödsel innebär.

Detta underströks för övrigt av statens naturvårdsverk, som i sitt
yttrande över jordbruksutredningens förslag krävde att användningen
av handelsgödsel skulle begränsas. Verkets yttrande medförde dock
ingen åtgärd från regeringens sida.

Vi vill därför ånyo understryka nödvändigheten av åtgärder mot den
stora användningen av handelsgödsel.

Vårt förslag till åtgärder

Den kraftigt ökade användningen av handelsgödsel inom jordbruket
och den alltmer omfattande användningen inom skogsbruket ger anledning
till oro. De effekter på hälsa och miljö som i vissa delar av landet
tycks bli en följd av användningen av handelsgödsel gör det nödvändigt
att noggrant undersöka frågan. En särskild utredning bör tillsättas med
uppgift att sammanställa dels det material som redovisats, dels det som
framkommer ur undersökningar som pågår bl. a. vid naturvårdsverket,
socialstyrelsen, lantbrukshögskolan och skogshögskolan. Utredningen bör
vidare på grundval av materialet bedöma de hälso- och miljömässiga
konsekvenser som användningen av handelsgödsel medför. Utredningen
bör vidare framlägga förslag om lämpliga metoder för att kraftigt minska
handelsgödselanvändningen. Det kan ske genom lagstiftning, rådgivning
och avgifter men också genom nya och förändrade brukningsformer.

Jordbruksutredningen visade att en långvarig minskning av gödslingen
med 25 procent leder till en minskning av hektarskörden med tio procent.
Mot bakgrund av detta bör utredningen undersöka vilka åtgärder
som kan vidtas för att motverka att en minskad användning av handelsgödsel
får denna följd. Bl. a. bör effekterna av nya brukningsformer
och utnyttjandet av andra grödor studeras. Vidare bör naturvårdsverkets
och socialstyrelsens förslag om ökad användning av slam från avlopps

Mot. 1977/78: 791

reningsverk som gödningsmedel på åkermark beaktas. Förslag bör vidare
framläggas om ett registreringstvång för handelsgödselmedel. Utredningsarbetet
bör bedrivas skyndsamt. Vi hemställer att riksdagen hos
regeringen begär en utredning i enlighet med i motionen framförda
förslag.

Hotet mot ozonskiktet

Ozongasen, som finns på en höjd av 15—50 km, fungerar som ett
skydd mot den ultravioletta strålningen från solen. Utan det skyddande
ozonskiktet är inget biologiskt liv på jorden möjligt. En minskning av
ozonskiktet kan också orsaka klimatförändringar på jorden på grund
av sänkt temperatur i stratosfären. Ozonhalten bestäms av en balans
mellan ozonbildande och ozonförstörande kemiska processer i luften.
Kväveoxider och klorgaser är ämnen som påskyndar de ozonförstörande
reaktionerna och bidrar därmed till att minska ozonhalten.

Kväveoxider kommer ut i luften bl. a. från överljudsplanens avgaser,
från atombombsexplosioner, från förbränningen av olja och kol, i samband
med användningen av handelsgödsel och vid användningen av
fluorkolväten (freon) som drivgas i sprayflaskor och som kylmedel.

Föroreningarna uppehåller sig länge i atmosfären. De hinner därför
spridas över stora delar av jorden. Det innebär att deras påverkan på
ozonskiktet inte är begränsad till de områden på jorden där utsläppen
äger rum utan berör hela jordklotet. Det är således fråga om ett i verklig
mening globalt miljöproblem.

I en amerikansk forskningsrapport (IMOS-rapporten), som publicerades
i juni 1975, konstateras bl. a. att de fluorkolväten som släppts ut i
luften har medfört en minskning av ozonhalten med omkring en procent
och att även om inga fler utsläpp äger rum kommer ozonhalten så
småningom att sjunka med upp till tre procent. Om utsläppen tillåts
fortsätta på dagens nivå, kommer ozonhalten efter några årtionden att
minska med ca sju procent. I rapporten sägs vidare att det är troligt
att den ökade mängd ultraviolett strålning som genom de minskade
ozonhalterna når jorden leder till en ökning av hudcancerfrekvensen.
Även klimatet kan påverkas.

I september 1976 publicerades en ny och ännu mer omfattande rapport
(NAS-rapporten). Den bekräftar de resultat som redovisades i
IMOS-rapporten.

Vetenskapsakademien har också framhållit allvaret i de problem som
utsläppen av fluorkolväten medfört. Speciellt har Vetenskapsakademien
understrukit den klimatpåverkan som uppkommer. Fluorkolväten påverkar
liksom koldioxiden luftlagren så att utstrålningen från jordytan
minskar, vilket på sikt kan leda till att medeltemperaturen stiger.

Vid förbränning av olja och kol förorenas också luften med koldioxid

Mot. 1977/78: 791

och olika kväveföreningar utöver de betydande utsläppen av svaveldioxid.
Med en övergång till högre förbränningstemperaturer ökar utsläppen
av kväveoxider. Valet av energikälla är därför av stor betydelse
också när det gäller påverkan av ozonskiktet. Förbränningen av olja
och kol bör också av detta skäl minska. Även dessa miljöproblem måste
beaktas vid 1978 års energipolitiska beslut.

Dikväveoxid i atmosfären är den faktor som framför allt påverkar
ozonhalten. Dikväveoxid uppkommer i samband med den s. k. denitrifikationsprocessen.
Denna process är en följd av bl. a. användningen av
handelsgödsel. Tillgängliga beräkningar visar att om inga begränsningar
införs kommer användningen av handelsgödsel inom jord- och skogsbruket
att öka kraftigt. F. n. produceras varje år ca 50 Tg kväve för
gödsling. Vissa prognoser räknar med en årlig tillförsel av 200 Tg kväve
omkring år 2000. Detta skulle minska ozonmängden med några procent
omkring sekelskiftet och med 15 procent i slutet av nästa århundrade,
vilket i sin tur skulle medföra en 30-procentig ökning av den ultravioletta
strålningsintensiteten.

Till detta kommer utsläppen från flyget, och då speciellt överljudsflyget.
Utsläppen från flyget är speciellt allvarliga därför att de sker på
hög höjd och därmed i tämligen outspädd form påverkar ozonskiktet.

Vår miljömotion 1976/77

Dessa förhållanden påtalades i den socialdemokratiska miljömotionen
till 1976/77 års riksmöte (1976/77: 521). Med anledning av motionen
framhöll jordbruksutskottet (JoU 1976/77: 26) det angelägna i att regeringen
och berörda kontrollorgan ”ytterst noggrant följer utvecklingen
och snarast möjligt föreslår eller vidtar åtgärder som är ägnade att medverka
till en minskad användning av ämnen som kan påverka ozonskiktet”.

Produktkontrollnämnden beslöt i juni 1977 föreslå regeringen att
sprayförpackningar som innehåller freoner inte bör få tillverkas eller
importeras efter den 1 januari 1979. Nämnden begärde därför en ändring
i den kungörelse som hör till lagen om hälso- och miljöfarliga varor.

I november meddelade regeringen att man kommer att förbjuda
import och tillverkning av sprayförpackningar med freoner som drivmedel
fr. o. m. 1 januari 1979.

Vi hälsar med tillfredsställelse att vår motion i detta avseende lett till
positivt resultat.

I övrigt har dock inga åtgärder vidtagits från regeringens sida vare
sig med anledning av vår motion eller jordbruksutskottets ovan citerade
yttrande. Vi beklagar regeringens bristande vilja att anlägga en helhetssyn
på denna viktiga miljöfråga. Vi upprepar därför våra tidigare framförda
krav på åtgärder.

Mot. 1977/78: 791

Vårt förslag till åtgärder

Någon total bild av de utsläpp som påverkar ozonskikten och klimatet
finns inte. Allt talar dock för att denna påverkan är så stor att den på
sikt kan bli ett hot mot mänskligheten. Den socialdemokratiska regeringen
tog upp hotet mot ozonskiktet i FN:s miljöstyrelse. Det är viktigt
att man från svensk sida fortsätter strävan att få till stånd internationella
åtgärder för att motverka ozonförstörande föroreningsutsläpp.
Som ett led i detta arbete bör dock en samlad redovisning av utsläppen
göras. En särskild utredning bör tillsättas med uppgift att redovisa de
utsläpp som sker i vårt land och som kan påverka ozonskiktet och klimatet.
Utredningen bör också redovisa om och i så fall vilka åtgärder
som vidtagits för att begränsa dessa utsläpp. Med ett sådant material
som grund bör Sverige aktualisera frågan om en internationell konvention
till skydd av ozonskiktet. Vi hemställer att riksdagen hos regeringen
begär en utredning i enlighet med i motionen framförda förslag.

Miljöpåverkan vid förbränning av olja och kol

Olja och kol svarar för merparten av Sveriges energitillförsel. 1976
var den totala energitillförseln 437 TWh. Olja och kol svarade för 76
procent av denna energitillförsel. Oljan är den helt dominerande källan
för svensk energiförsörjning.

Såväl olja som kol innehåller en rad ämnen som vid förbränning frigörs
och förorenar luften. Svavel är ett sådant ämne. Vid förbränningen
av olja och kol bildas svaveldioxid som när den släpps ut i luften delvis
omvandlas till andra svavelföreningar. 1973 uppgick de totala svaveldioxidutsläppen
i Sverige till 800 000 ton. Av det kom omkring 600 000
ton från förbränning av olja och 200 000 ton från industriutsläpp. Ett
olje- eller koleldat kraftverk om 1 000 MW elektrisk effekt kan beräknas
släppa ut mellan 10 000 och 30 000 ton svaveldioxid per år. De totala
svaveldioxidutsläppen i Västeuropa beräknades 1973 till 22 miljoner ton
och i Östeuropa till 38 miljoner ton. Enligt gjorda beräkningar kommer,
om inga ytterligare motågärder sätts in, utsläppen av svaveldioxid år
1985 att för Västeuropa som helhet uppgå till 30 miljoner ton. Merparten
av utsläppen är resultatet av förbränning av framför allt kol och
olja.

Saveldioxidutsläppen leder till omfattande miljöförstörelse. Mark och
vatten försuras, byggnader och kulturföremål skadas, risken för förstörelse
av åkerjord och minskad återväxt i skogen är påtaglig, liksom de
effekter på folkhälsan som utsläppen har. Många människor som bor
i tätorter kan få hälsoproblem på grund av luftföroreningarna. I första
hand påverkas personer som redan lider av sjukdomar i hjärta eller
lungor eller som är allergiker. Det är en betydande del av befolkningen
som av sådana orsaker är särskilt känslig. Luftföroreningarna kan också

Mot. 1977/78: 791

framkalla irritationer i andningsvägarna av inflammationstyp. För människor
som redan har luftvägssjukdomar kan dessa förvärras. Vid de
tillfällen då svåra luftföroreningar inträffat har detta lett till flera dödsfall
än normalt. Det finns också skäl anta att irritationer och besvär
som normalt är tillfälliga och övergående kan leda till långvariga (kroniska)
sjukdomstillstånd om människor utsätts för luftföroreningar under
lång tid. Det är dock framför allt samverkanseffekter mellan olika
typer av luftföroreningar som har påverkan på hälsan.

Utsläppen av metaller från kraftverk som drivs med kol och olja
innebär problem för både hälsa och miljö. Kadmium tas upp av växter
och djur och når sedan människan. På sikt kan man bli tvungen att
reglera jordbrukets inriktning och omfattning kring kolkraftverk med
höga kadmiumutsläpp. Kvicksilver som släpps ut från kolkraftverk anrikas
i fisk som fångas och äts av människor. Även fiskätande djur som
sjöfågel riskerar att förgiftas. Vanadin förekommer i både kol och olja.
Det finns data som visar att vanadin från värmeanläggningar och andra
anläggningsområden hämmar vissa omvandlingsprocesser i jorden som
är viktiga för växternas näringstillgång.

Vid all förbränning av fossila bränslen, bl. a. kol och olja, bildas
koldioxid. Ett kraftverk om 1 000 MW släpper ut flera miljoner ton
koldioxid per år. Riskerna för långsiktiga klimatförändringar på grund
av koldioxidutsläppen har påtalats av olika forskare. Vi vet att omsättningen
av koldioxid i atmosfären sker mycket långsamt. Varje utsläpp
av koldioxid höjer därför koldioxidhalten för tusentals år framåt i
tiden. Fortsätter dagens ökning av förbrukningen av kol och olja fördubblas
halten av koldioxid i atmosfären inom 50—100 år. Många
forskare anser att jorden i sin helhet då skulle få ett varmare klimat,
vilket i sin tur skulle medföra att delar av polarisarna började smälta
med följd att världshavens nivå höjs med flera meter.

Också transporterna av olja till havs medför miljörisker. Beräkningar
visar att av den mängd olja som transporteras till havs spills 0,16 procent
ut vid hanteringen på fartyg och oljeplattformar. Det innebär att
Sveriges sammanlagda oljeförbrukning, statistiskt sett, bidrar till ett spill
på över 40 000 ton olja per år i haven. Det är omkring dubbelt så
mycket som det totala utsläppet vid blow-out-olyckan vid Bravoplattformen
våren 1977. Även små oljeutsläpp kan få stora lokala verkningar
på växt- och djurliv. Om de långsiktiga effekterna av de stora
mängder olja som släpps ut i öppet hav vet man ännu mycket litet.
Forskning pågår emellertid.

Som framgår av ovanstående är det nödvändigt att kraftfulla åtgärder
sätts in för att minska de föroreningar som är en följd av förbränningen
av fossila bränslen. Självfallet kan ett omfattande energisparande
medverka till att minska behovet att använda dessa bränslen. Det är
emellertid också nödvändigt att genom olika åtgärder minska de föroreningar
som blir en följd av den förbränning som likväl behövs.

Mot. 1977/78: 791

Gällande bestämmelser

En av den socialdemokratiska regeringen tillsatt utredning föreslog
1976 (Ds Jo 1976: 2 Mindre svavel — bättre miljö) en åtgärdsplan för
en nedtrappning av svavelutsläppen. Om de av kommittén föreslagna
åtgärderna genomförs kommer utsläppen av svaveldioxid år 1985 att ha
minskat till den nivå som gällde i början av 1950-talet.

I propositionen 1976/77: 3 anslöt sig den socialdemokratiska regeringen
till utredningens bedömning och förslag. Målet borde vara att
svaveldioxidutsläppen 1985 skulle ha minskat till den nivå som gällde i
början av 1950-talet. Riksdagen beslöt i enlighet med propositionen.
Det innebär att fr. o. m. den 1 oktober 1977 är den högsta tillåtna svavelhalten
i eldningsolja en procent i hela södra Sverige upp till Mälardalen
och Värmland. Därigenom beräknas svaveldioxidutsläppen minska med
ca 100 000 ton per år. Svavelhalten i den tunna eldningsoljan, den s. k.
villaoljan, kommer fr. o. m. den 1 oktober 1980 att sänkas från 0,5 procent
till 0,3 procent. Naturvårdsverket fick i uppdrag att med stöd av
miljöskyddslagens bestämmelser verka för att industriutsläppen kan
halveras.

Den tidigare nämnda utredningen föreslog vidare att fr. o. m. 1981
skulle högsta tillåtna svavelhalt i eldningsoljan vara en procent också i
Uppsala län, Västmanlands län, Kopparbergs län och Gävleborgs län.
Fr. o. m. den 1 oktober 1984 skulle bestämmelserna utvidgas till att
omfatta hela landet. När det gällde dessa delar av förslaget menade
utredningen att ett ställningstagande från riksdagens sida borde göras
i samband med det energipolitiska beslutet 1978. Denna bedömning
ställde sig såväl den socialdemokratiska regeringen som riksdagen bakom.

För att komma till rätta med de problem som svaveldioxidutsläppen
utgör räcker det emellertid inte med inhemska åtgärder. Sverige måste
också i internationella sammanhang ta initiativ för att förmå andra
länder att begränsa utsläppen. Sverige har sedan slutet av 1960-talet
drivit dessa frågor i olika internationella organisationer, främst OECD,
FN:s Europakommission (ECE) och FN:s miljöprogram (UNEP). Därutöver
har Sverige tagit upp bilaterala kontakter. Ett avtal har slutits
med Östtyskland om begränsning av svavelutsläppen. OECD har genomfört
en studie om långväga transport av luftföroreningar. Den studien
tillkom på svenskt initiativ. Samarbete inleddes också under den socialdemokratiska
regeringens ledning med Norge för att bägge länderna
tillsammans i olika internationella sammanhang skulle ta upp frågan om
begränsning av svavelutsläppen. Framställning om detta gjordes också
av den socialdemokratiska regeringen till EG. Det är viktigt att Sverige
fortsätter med kraftfulla åtgärder, också internationellt, för en begränsning
av svavelutsläppen. Ungefär hälften av svavelnedfallet över Sverige
kommer utifrån. Därför måste man också få till stånd långtgående be

Mot. 1977/78: 791

gränsningar av utsläppen i andra länder om inte skadeverkningarna i
vårt land skall fortsätta.

Vårt förslag till åtgärder

För ett fullföljande av de påbörjade åtgärderna mot den del av luftföroreningarna
som svaveldioxiden utgör är det nu nödvändigt att regeringen
i samband med 1978 års energipolitiska beslut lägger fram förslag
till riksdagen i enlighet med den plan som utredningen om begränsning
av svavelutsläppen föreslog. Det innebär att all användning av eldningsolja
med högre svavelhalt än 1 procent skall vara förbjuden i hela landet
fr. o. m. den 1 oktober 1984 samt att detta för Uppsala län. Västmanlands
län, Kopparbergs län och Gävleborgs län skall gälla redan fr. o. m.
den 1 oktober 1981. Därutöver är det nödvändigt att regeringen undersöker
förhållandena när det gäller industriutsläpp och vidtar nödvändiga
åtgärder för att uppnå den halvering av utsläppen som är en förutsättning
för att svaveldioxidutsläppen 1985 skall minskas till den nivå de
hade i början av 1950-talet. Det är också nödvändigt att regeringen
fortsätter det arbete som den socialdemokratiska regeringen påbörjade,
dels genom att aktualisera frågan om begränsning av svavelutsläppen i
olika internationella organisationer, dels genom direkta hänvändelser till
de länder som svarar för de största utsläppen, för att den vägen söka
nå överenskommelser om utsläppsbegränsning. Tyvärr har den borgerliga
regeringen hittills varit passiv i dessa sammanhang. Vi hemställer
att riksdagen hos regeringen begär åtgärder i enlighet med motionens
krav.

Kemiskt avfall

Den växande mängden avfall från den kemiska industrin vållar stora
problem från miljösynpunkt. Olika utredningar har uppskattat avfallsmängden
till ca 100 000 ton oljeavfall och 125 000 ton annat avfall.
Merparten av avfallet uppkommer som processavfall inom industrin.
Inom många industrier kan det miljöfarliga avfallet oskadliggöras eller
på nytt användas i processen. Stora mängder av det miljöfarliga avfallet
kan emellertid inte omhändertas inom den industri där det uppkommer
utan måste transporteras bort för att oskadliggöras på annat håll.

Nuvarande bestämmelser

Bestämmelser om miljöfarligt avfall finns i en rad lagar och förordningar,
bl. a. i lagen om hälso- och miljöfarliga varor (1973: 329), miljöskyddslagen
(1969: 387), miljöskyddskungörelsen (1969: 388) samt lagen
om förbud mot dumpning av avfall i vatten (1971: 1154). Den dåvarande

Mot. 1977/78: 791

socialdemokratiska regeringen ansåg emellertid att dessa bestämmelser
inte gav samhället tillräckliga möjligheter att utöva tillsyn och kontroll
i fråga om hanteringen av det miljöfarliga kemiska avfallet.

Den socialdemokratiska regeringen föreslog därför år 1975 riksdagen
(prop. 1975: 32) en rad åtgärder för att förbättra förhållandena i fråga
om kemiskt avfall. Förslagen innebar att kommunalt insamlingsmonopol
skulle införas över hela landet också för miljöfarligt avfall. Denna utvidgning
av renhållningsmonopolet skulle genomföras under en femårsperiod.
För att ge samhället bättre möjligheter att bedöma det miljöfarliga
avfall som uppkommer inom industrin föreslogs att alla industrier
med sådant avfall årligen skulle lämna uppgifter om arten, sammansättningen,
mängden och hanteringen av avfallet. För att förbättra omhändertagandet
av avfallet föreslogs vidare att ett samhällsdominerat
behandlingsföretag skulle byggas upp med ensamrätt till omhändertagande
och behandling av miljöfarligt avfall. Transport av miljöfarligt
avfall skulle endast få utföras av den som fått särskilt tillstånd för detta
av länsstyrelsen. Utförsel av miljöfarligt avfall till annat land skulle
endast få ske efter särskilt tillstånd av statens naturvårdsverk. Riksdagen
anslöt sig till dessa förslag.

Därför regleras hantering av miljöfarligt avfall m. m. numera enligt
förordningen (1975: 346) om miljöfarligt avfall.

De skandalartade förhållanden som kommit i dagen vid BT-Kemi i
Teckomatorp understryker ytterligare nödvändigheten av att samhället
får ett ordentligt grepp över hanteringen av miljöfarligt avfall. Det är
därför viktigt att riksdagens beslut 1975 genomförs. Tyvärr har den
borgerliga regeringen redan gjort avsteg från riksdagsbeslutet. Det gäller
i fråga om företagens uppgiftsskyldighet om avfallet.

Den första deklarationen av miljöfarligt avfall från företagen genomfördes
1976. 1977 genomfördes emellertid efter beslut av regeringen
ingen sådan deklaration. Därigenom bröt regeringen mot av riksdagen
fattat beslut. 1978 kommer endast en begränsad deklarationsomgång att
genomföras.

Det samhällsdominerade behandlingsföretaget — Svensk Avfallskonvertering
AB (SAKAB) — planerar f. n. uppförandet av en ny stor
behandlingsanläggning i Kvarntorp. Anläggningen är helt nödvändig om
kommunerna skall kunna åta sig uppgiften att samla in miljöfarligt avfall.
Endast genom tillkomsten av en sådan anläggning kan det insamlade
avfallet behandlas och oskadliggöras. Beslut i frågan måste tas
under våren för att anläggningen skall kunna stå färdig i tid. De i dag
befintliga behandlingsresurserna i landet är otillräckliga.

Förhållandena vid BT-Kemi i Teckomatorp har också visat på brister
i tillsynen av miljöfarlig verksamhet samt på svårigheter att utkräva
straffansvar och ekonomisk ersättning för uppkomna skador.

Mot. 1977/78: 791

Våra förslag till åtgärder

I propositionen 1975: 32 slog den socialdemokratiska regeringen fast:

Kraven på en rättvisare fördelning internationellt och nationellt av
jordens tillgångar skärper behovet av att hushålla med begränsade resurser.
I det perspektivet är det nödvändigt att på olika områden hejda
slöseri med råvaror och på nytt ta tillvara det som en gång använts.
Detta gäller på energiområdet men det gäller också ifråga om råvaror
i övrigt. Produktionsmetoderna måste utvecklas från utgångspunkten
sparsamhet med råvaror och återvinning av en gång använt material.

All produktion ger upphov till avfall. Hittills har avfall i allt för
stor utsträckning betraktats som en oanvändbar restprodukt. Detsamma
har gällt för det avfall som uppkommer i hushållen. Använda varor
har betraktats som slutgiltigt förbrukade. Avfallet har i stor omfattning
fått belasta miljön. Det synsättet måste förändras. Avfall är en resurs
som i största möjliga utsträckning skall användas på nytt. Återanvändning
måste vara en ledande princip vid omhändertagande och behandling
av avfall.

Sparsamhet, hushållning och återanvändning bör alltså vara grundläggande
för vårt utnyttjande av naturresurser och för inriktningen av
vår varuproduktion.

I dag har en stor del av industrins avfall en komplicerad sammansättning.
I vissa fall är metoder för behandling och oskadliggörande
av avfallet inte kända. Detta är ett oacceptabelt förhållande med hänsyn
till att hanteringen av avfallet i många fall medför risker från
hälso- och miljösynpunkt.

Ansvaret för att det avfall som uppkommer vid produktionen kan
tas om hand på ett ur miljö- och resurssynpunkt riktigt sätt måste i
första hand åvila producenten. Innan produktionen av en vara påbörjas
bör det vara känt hur det avfall som är en följd av själva produktionsprocessen
skall behandlas liksom hur den färdiga varan skall
omhändertas sedan den använts.

Vi vill understryka vikten av att det principiella synsätt som angavs
av den socialdemokratiska regeringen i denna proposition omsätts
i praktisk verklighet. Vid den översyn av lagstiftningen rörande kemiska
ämnen som vi tidigare förordat i denna motion bör övervägas
om och i så fall vilka särskilda lagregler som krävs för att nämnda
princip skall genomföras.

Vi föreslår vidare att riksdagen skall ge regeringen till känna att det
av riksdagen fattade beslutet om årlig deklarationsskyldighet för företagen
skall genomföras. Detta är nödvändigt för att samhället skall få
den insyn i mängden och hanteringen av miljöfarligt avfall som erfordras.

Vi föreslår vidare att riksdagen skall ge regeringen till känna nödvändigheten
av att SAKAB får de ekonomiska resurser som krävs för
uppbyggnaden av erforderliga behandlingsanläggningar. Beslut i frågan
måste fattas under våren 1978. Pågående utredningar om utnyttjande
av andra möjligheter för att åstadkomma omhändertagandet av

Mot. 1977/78: 791

miljöfarligt avfall får inte fördröja planeringen av anläggningen i
Kvarntorp.

Händelserna vid BT-Kemi har starkt visat på nödvändigheten av en
förbättrad och förstärkt samhällskontroll över företagens miljöstörande
verksamhet. Inte minst gäller detta företag som i sin produktion arbetar
med kemiska produkter. Svenska naturskyddsföreningen har i skrivelse
till regeringen påtalat nödvändigheten av att länsstyrelserna får de
personella förstärkningar som är nödvändiga för att de skall kunna
fullgöra den kontrollverksamhet som lagstiftning och bestämmelser i
samband med lämnade tillstånd förutsätter.

Regeringen har i årets budgetproposition inte gett länsstyrelserna
någon personell förstärkning för miljökontroll. Detta är mot bakgrund
av behovet av ökad samhällskontroll över den miljöfarliga industrin
helt oacceptabelt. Vi anser det nödvändigt att länsstyrelsernas kontrollmöjligheter
förstärks kraftigt. Vi föreslår därför i en första etapp
att länsstyrelserna budgetåret 1978/79 får 25 nya tjänster för kontroll
av miljöstörande verksamhet inom industrin. Medel för ändamålet
äskas i särskild motion.

Enligt miljöskyddslagen skall den som orsakar skada genom miljöfarlig
verksamhet betala ersättning för det. Skadeståndsansvaret är
alltså strikt. Det finns emellertid många svårigheter i den praktiska
tillämpningen av miljöskyddslagens regler som kan göra det strikta
skadeståndsansvaret verkningslöst. En sådan svårighet är den långa tid
som ofta förflyter innan skadorna visar sig, en annan den stora omfattning
som skadorna kan visa sig få. Ett problem i samband med
användningen av kemiska ämnen är nämligen att skadorna ofta visar
sig först i efterhand. Det kan innebära att det företag som orsakat
skadorna har lagts ner när skadorna kommer i dagen, varför det inte
längre finns någon som kan göras ansvarig för det inträffade. Skadorna
kan också visa sig vara så omfattande att även om företaget
finns kvar kan det inte ekonomiskt klara skadeståndskraven.

Också utredningstekniska svårigheter finns. Även om det är klarlagt
att en skada förorsakats av ett bestämt kemiskt ämne kan det
vara svårt att visa från vilket företag det utsläpp kommit som orsakat
skadan. Ofta är flera företag inblandade. Vidare kan ovisshet råda
om vilket av flera tänkbara kemiska ämnen som vållat skadan. Skadan
kan också ha vållats av flera samverkande ämnen som släppts ut av
skilda företag.

Vi föreslår att miljöskyddsutredningen får till uppgift att se över
skadeståndsfrågoma. Givetvis skall man i första hand förebygga skaderisker
genom skärpt lagstiftning och stränga krav på företagen.

Om skada likväl uppkommer bör den ersättas av den som vållar skadan.
Kan detta av t. ex. ovan redovisade orsaker inte ske bör den
kemiska industrin som helhet stå ansvarig. Någon form av fond bör

Mot. 1977/78: 791

därför byggas upp. Fonden kan t. ex. bygga på avgifter från företag
som i sin produktion hanterar vissa angivna kemiska ämnen. Ur fonden
bör sedan de skador ersättas som verksamheten vållar.

Vidare bör begreppet fara i brottsbalken definieras klarare. Annars
kommer möjligheterna att beivra miljöbrott också i fortsättningen att
vara begränsade. Vi föreslår att miljöskyddsutredningen i sitt fortsatta
arbete får i uppdrag att pröva detta. En möjlighet är att ett tillägg
görs till brottsbalkens 13 § 9 mom. lydande ”fara föreligger om hälsofarligt
ämne i avsevärd omfattning otillåtet tillförs luft, vatten och
jord”.

Den nu gällande preskriptionstiden för brott mot gällande miljölagstiftning
är för kort. Beroende på den långa tid som kan förflyta mellan
skadans uppkomst och dess avslöjande är det nödvändigt att
preskriptionstiden förlängs kraftigt. Vidare bör straffsatserna skärpas
och en obligatorisk skyldighet för kontrollmyndighet att polisanmäla
miljöbrott införas.

Vi föreslår att riksdagen hos regeringen begär att åtgärder vidtas i
enlighet med i motionen framförda förslag.

Naturresurser

Människan har i dag tidigare oanade möjligheter att bruka naturens
krafter och förfoga över dess tillgångar. Genom utnyttjandet av tekniken
har industrisamhället byggts upp. Det har i grunden förändrat
vår tillvaro. Med dess hjälp har frigörelsen från nöd och djupt beroende
varit möjlig. Men samtidigt vet vi att priset för det materiella
välståndet varit ett hårt utnyttjande av naturresurserna och miljöförstörelse.

Vi vet nu att världens och våra egna resurser är begränsade. Ställda
mot behoven och mot kraven på en rättvisare fördelning internationellt
och nationellt av jordens tillgångar framträder i en nära tidsrymd
bilden av en hushållning i knapphetens tecken. I det perspektivet
är det en tvingande nödvändighet att hejda det slöseri med naturresurser
som är ett av kännetecknen för marknadsekonomin. Det betyder
inte ett samhälle som står stilla i utvecklingen. Men det kräver ett
annat slags hushållning. Vi accepterar inte längre att priset för framstegen
får vara misshushållning med begränsade resurser eller ohälsa
och vantrivsel i arbetslivet och förstörelse av den yttre miljön.

Att förändra miljön är en sak. Att förstöra den är en annan. Det
förra är nödvändigt för att utvinna nya miljökvalitéer. Det senare är
förkastligt och hindrar framtida utvecklings- och omdaningsmöjligheter.
Det är därför nödvändigare än någonsin att utnyttjandet av naturresurserna
föregås av en noggrann planering. Den planeringen måste samhället
genomföra. Det privata kapitalets kortsiktiga vinstintresse får
inte vara styrande för utvecklingen.

Mot. 1977/78: 791

Pågående arbete

Den socialdemokratiska regeringen initierade en råd åtgärder för att
förbättra hushållningen med begränsade naturtillgångar. Hösten 1972
beslöt riksdagen om vissa riktlinjer för hushållningen med mark och
vatten. Riktlinjerna avser sådan användning av mark och vatten som
är av intresse för hela landet. Det gäller utnyttjandet av dessa naturresurser
för såväl näringarnas intressen — jord, skog, industri — som
utnyttjandet för fritid, rekreation och naturvård. I den planeringen
skall bl. a. ekologiska bedömningar göras. Den fysiska planeringen förs
nu vidare genom ett detaljarbete i landets kommuner.

Jordbruket och dess markbehov behandlas i särskild utredning. Jordförvärvsutredningen
pågår, och riksdagen har nyligen fattat beslut om
jordbrukspolitiken. Skogsfrågorna behandlas i skogsutredningen som
väntas komma med sina förslag under 1978.

Havsresursfrågorna har utretts i särskild ordning. Utnyttjandet av
våra grustillgångar utreds av naturvårdskommittén. Mineralpolitiska
utredningen har i uppdrag att utarbeta en långsiktig prognos över
Sveriges försörjning med mineralråvaror. Också inom statens industriverk
pågår ett omfattande utredningsarbete på detta område. 1975 års
riksdag fattade beslut om omhändertagande och återvinning av avfall.
Det gäller avfall från såväl hushållen som industrin. Särskild uppmärksamhet
ägnas återvinning av pappersavfall, bilskrot och industrins
miljöfarliga avfall. Genom en omfattande statsbidragsgivning stimuleras
kommunerna att bygga anläggningar för återvinning av hushållsavfall.
Utöver det arbete med vattenresurserna som pågår inom ramen
för den fysiska riksplaneringen har en särskild utredning 1977 getts i
uppdrag att se över planeringen av utnyttjandet av vattenresurserna.

Vårt förslag till åtgärder

Omsorgen om våra begränsade naturresurser måste vara utgångspunkten
för all verksamhet som kräver utnyttjande av sådana resurser.
Därför är det nödvändigt att allt utnyttjande av dessa tillgångar
föregås av en noggrann planering. Vid den måste omsorgen om naturvärdena
beaktas. Innan en icke förnyelsebar naturresurs tas i anspråk
måste det klarläggas om den kan ersättas i produktionen med annat
material. Det gäller att stimulera en övergång från icke förnyelsebara
till förnyelsebara naturresurser. I det sammanhanget måste möjligheterna
till återanvändning belysas. Som vi tidigare framhållit och riksdagen
i samband med behandlingen av förslagen om återvinning och
omhändertagande av avfall 1975 anslutit sig till bör målet vara att
innan en produktionsprocess sätts i gång bör det klarläggas hur det
avfall som blir en följd av produktionen skall tas om hand och återanvändas
på nytt.

Mot. 1977/78: 791

Regeringen bör låta göra en utvärdering av det omfattande utredningsarbete
rörande naturresurser som pågår. En sådan utvärdering
bör kunna belysa tillgången på de icke förnyelsebara naturresurserna
och de anspråk som inom överskådlig framtid ställs på dem. Med det
materialet som grund bör den översiktliga fysiska riksplaneringen utvidgas
till att omfatta också de naturresurser som i dag inte omfattas
av den fysiska riksplaneringen. Regeringen bör också låta utreda frågan
om behovet av en särskild lagstiftning för att värna om naturresurserna,
en övergripande naturresurslag med vars hjälp kraven på hushållning
och omsorg om naturresurserna kan ställas. Riksdagen bör hos
regeringen begära att åtgärder vidtas i enlighet med motionens förslag.

Våtmarker

Våtmarker är den samlande beteckningen för myrar, kärr, mossar,
träsk, sumpmarker, flyt, strandängar m. m. Våtmarkerna är en naturresurs
av stort vetenskapligt, kulturellt, rekreativt och ekonomiskt
värde. Våtmarksmiljöerna är oftast biologiskt högproduktiva delar av
landskapet. Genom dem garanteras en uthålligare och jämnare vattenföring
i vattendragen. Våtmarkerna är som regel värdefulla viltmiljöer
och har vanligtvis rikt växt- och djurliv. De grunda vattnen svarar ofta
för stor produktion av fisk.

Många av människans verksamheter har inneburit bestående ingrepp
i våtmarkerna. Torrläggning eller dränering för uppodling eller skogsodling
har påverkat stora arealer värdefull våtmark. Genom dikningsföretag
i våtmarker har stora arealer påverkats. 1970 var dikeslängden
ca 2 800 km. 1975 var motsvarande längd 5 800 km, vilket innebär att
29 000 ha påverkas. Anspråk på mark för odling av s. k. energiskog
kan också utgöra ett hot mot våtmarkerna.

Våtmarkerna har också ofta använts som soptippar. Genom oplanerade
ingrepp har betydande våtmarksområden ödelagts. Hotet mot våtmarkerna
är också ett internationellt problem. Europarådet beslöt därför
om en våtmarkskampanj under 1976. Genom kampanjen ville man
öka förståelsen för våtmarkernas betydelse.

År 1974 undertecknade Sverige en internationell överenskommelse
för skydd av våtmarker. Genom den har vi förbundit oss att genomföra
särskilda åtgärder till skydd för våtmarkerna. I den särskilda lista
som presenteras finns bl. a. Hornborgasjön och Tåkern upptagna.

I vår miljömotion till 1976/77 års riksmöte (mot. 1976/77:521)
krävde vi dels att naturvårdsverket skulle ges i uppdrag att genomföra
en inventering av våtmarkerna, dels att naturvårdskommittén skulle
ges i uppdrag att föreslå åtgärder för att förbättra skyddet av våtmarkerna.

Mot. 1977/78: 791

Jordbruksutskottet anslöt sig till motionens krav om en inventering
av våtmarkerna (JoU 1976/77: 36). Regeringen har den 30 juni 1977
gett naturvårdsverket i uppdrag att genomföra denna inventering. Resultatet
skall verket redovisa före 1 november 1978.

Vi hälsar med tillfredsställelse att denna del av våra i motionen
framförda krav angående våtmarkerna lett till önskat resultat. Samtidigt
beklagar vi att regeringen inte vill ge våtmarkerna ett förstärkt
skydd. Vi anser att detta är nödvändigt och att omedelbara åtgärder
krävs. Vi upprepar våra tidigare framförda krav i detta avseende.

Våra förslag till åtgärder

Skyddet av våtmarkerna sker huvudsakligen med stöd av naturvårdslagen.
Vattenlagen är tillämplig för att skydda våtmarker mot torrläggningsföretag.
Däremot är skyddet mot dikningsföretag otillräckligt.
Länsstyrelsernas möjlighet att med stöd av naturvårdslagens 20 § ingripa
är begränsad och otillräcklig.

Det är därför nödvändigt att möjligheterna att skydda våra våtmarker
förstärks. Naturvårdskommittén bör ges i uppdrag att framlägga
förslag om detta. Ett led i ett sådant förstärkt skydd är att införa
tillståndsplikt för dikningsföretag i likhet med vad som gäller för
täkter av olika slag. Vägrat tillstånd till dikningsföretag bör dock inte
medföra ersättningsrätt för markägare. Möjlighet att förbättra skogsoch
åkermark genom dikning eller annan torrläggningsåtgärd bör nämligen
inte ses som en rättighet utan i stället som en möjlighet som en
markägare kan utnyttja om dikningsföretaget är lämpligt från allmän
synpunkt. Ett prövnings- och tillsynssystem bör tillskapas som svarar
mot moderna miljökontrollkrav.

Det innebär att t. ex. större dikningar bör föregås av obligatorisk
förprövning, medan för mindre dikningar bör gälla att företaget skall
anmälas till länsstyrelsen. Länsstyrelsen bör sedan ha möjlighet att förbjuda
dikningar som inte är lämpliga från allmän synpunkt.

Vi föreslår att riksdagen hos regeringen begär att naturvårdskommittén
i tilläggsdirektiv ges i uppdrag att framlägga förslag om ökat
skydd av våtmarkerna.

Naturvård

Naturen är en grundläggande del av vår miljö. Sedan urminnes tid
gäller i vårt land förhållandet att naturen skall vara tillgänglig för alla
— allemansrätten. I detta ligger ett stort värde men också ett stort
ansvar i första hand för den som äger marken att vårda och sköta den
på ett sådant sätt att den kan utnyttjas både av nuvarande och kommande
generationer. Men det åvilar också den som utnyttjar marken

Mot. 1977/78: 791

för rekreation och andra ändamål att visa omsorg och hänsyn till naturen.
Utgångspunkten för handlandet måste vara ett starkt hänsynstagande
till naturresurser och naturmiljö. Ingen har rätt att handla
på ett sådant sätt att oersättliga naturvärden förstörs. Därför är det
nödvändigt att samhällets inflytande över utnyttjandet av våra naturresurser
stärks.

Allemansrätten är en urgammal sedvanerätt. Den ger oss rätt att
vistas i skog och mark. Den ger oss skyldighet att vara aktsamma i
vårt umgänge med naturen. Vid olika tillfällen under det senaste året
har allemansrätten attackerats.

Allemansrätten är för socialdemokratin av omistligt värde. Vi avvisar
alla krav på en uppmjukning av allemansrätten och kommer att ständigt
göra allt för att slå vakt om och värna den.

Gällande bestämmelser

Naturvårdslagen trädde i kraft den 1 januari 1965. Lagen ändrades
i väsentliga avseenden 1974 (prop. 1974: 166). Bl. a. ändrades bestämmelserna
om strandskyddet så att det numera omfattar land- och
vattenområden vid alla stränder som har betydelse för allmänhetens
friluftsliv intill 100 meter från strandlinjen eller när det behövs högst
300 meter från denna. Vidare infördes allmänt tillståndstvång för täkt
av matjord och torv. Ett nytt institut för säkerställande av markområden
infördes, naturvårdsområde. Avsikten är att det skall användas
när ändamålet kan uppnås utan att längre gående restriktioner i pågående
markanvändning för jord- och skogsbruk skall behöva införas.
Ersättning skall inte utgå till markägare när ett område förklaras som
naturvårdsområde. Möjligheten att säkerställa mark genom att göra ett
område till naturreservat kvarstår. Då utgår ersättning. Vidare beslöts
att privata förbudsskyltar som kan leda till inskränkning i allemansrätten
skulle förbjudas. Kommunernas ställning inom naturvården förstärktes
och allemansrätten skrevs in i lagen.

Bestämmelser av betydelse på naturvårdsområdet finns också i byggnadslagen,
byggnadsstadgan, väglagen, vattenlagen, miljöskyddslagen,
skogsvårdslagen och kommunala renhållningslagen.

Totalt har omkring 800000 ha mark avsatts som naturreservat och
615 000 ha som nationalpark. Den möjlighet som avsättande av naturvårdsområde
ger för säkerställande av värdefulla markområden har
hittills utnyttjats i mycket liten utsträckning.

Enligt riksdagens beslut med anledning av propositionen 1974: 166
skall länsstyrelsen kunna förklara ett område som naturvårdsområde
inom vilket särskilda åtgärder behövs för att skydda eller vårda naturmiljön.
De inskränkningar som detta kräver skall vara av mindre beskaffenhet.
I den mån särskilda åtgärder behövs för att det nödvändiga

Mot. 1977/78: 791

skyddet skall erhållas skall markägaren vara skyldig att tåla att sådana
åtgärder genomförs utan att markägaren berättigas till ersättning. Som
exempel anfördes röjning, renhållning, plantering, anläggning av stigar,
rastplatser o. d. Jämfört med naturreservat har institutet naturvårdsområde
den fördelen att det inte inkräktar på förvaltningen av
den berörda fastigheten. Däremot, framhölls i propositionen, borde
institutet naturreservat användas i de fall då skyddet av markområdet
krävde mera långtgående föreskrifter eller där pågående markanvändning
avsevärt skulle försvåras. Bestämmelser om naturvårdsområde
finns intagna i naturvårdslagens 19 §.

Enligt naturvårdsverkets redovisning har endast tre förordnanden av
naturvårdsområden gjorts sedan den 1 januari 1975 då institutet infördes.
Enligt naturvårdsverket beror detta bl. a. på att markägare hellre
accepterar naturreservatsförordnande med möjligheter till ersättning.

Vårt förslag till åtgärder

Det är enligt vår mening beklagligt att möjligheten att säkerställa
mark genom att förklara ett område som naturvårdsområde inte utnyttjats
mer. Behovet av att säkra för rekreation, vetenskap och kultur
väsentliga markområden är stort. De anslag naturvårdsverket har till
sitt förfogande för att betala de ersättningar som krävs när ett markområde
förklaras som naturreservat är begränsade. Som ovan framhållits
skall naturreservatsförordnanden förbehållas sådana markområden
där utnyttjandet av marken för rekreation, kulturella och vetenskapliga
ändamål inte kan kombineras med pågående markanvändning.
I flertalet fall torde det emellertid vara fullt möjligt att utnyttja ett
markområde för t. ex. rekreation utan att normalt jord- och skogsbruk
hindras. I sådana fall bör naturvårdsområdesinstitutet användas.
Vi föreslår därför att riksdagen ger regeringen till känna att sådana
föreskrifter omgående utfärdas så att det klargörs för länsstyrelserna
hur institutet naturvårdsområde lämpligen bör utnyttjas.

Kommunala avloppsreningsverk

Utbyggnaden av kommunala avloppsreningsverk har haft avgörande
betydelse för vattenvården i vårt land. Sammanlagt har hittills i statsbidrag
1 445 milj. kr. betalats ut till landets kommuner. Utbyggnaden
har också haft påtagliga sysselsättningseffekter.

Kommunernas ansökningar om bidrag ur anslaget har under de
senaste åren ökat.

Vi anser att en fortsatt kraftfull satsning på reningsverksutbyggnaden
är nödvändig från såväl vattenvårds- som sysselsättningssynpunkt.
Vi kan därför inte acceptera den nedskärning av bidragsramen som

Mot. 1977/78: 791

regeringen föreslagit. Vi föreslår därför att ramen höjs med 40 milj. kr.
i förhållande till regeringens förslag. Det innebär att bidragsramen till
reningsverksbyggen föreslås uppgå till 130 milj. kr. budgetåret 1978/79.

Miljövårdsf orskning

Anslaget till miljövårdsforskning används företrädesvis till målinriktad
miljövårdsforskning. Från anslaget lämnas medel till forskning om luft,
vatten, natur, buller, vilt samt miljögifter. Statens naturvårdsverk har
en särskild forskningsnämnd som fördelar anslaget. 1968/69 uppgick
anslaget till 15 milj. kr. Innevarande budgetår är anslaget 32,9 milj. kr.
Anslaget har alltså mer än fördubblats under denna period.

Åtskilliga forskningsprojekt sträcker sig över flera år, varför en del
av anslaget är intecknat på förhand. Det är emellertid nödvändigt med
nya satsningar för att belysa aktuella miljöproblem. Riksdagen har tidigare
uttalat sig för att bl. a. frågorna kring försurningen av mark och
vatten kräver ökade forskningsinsatser. Naturvårdsverket har fått i uppdrag
att lägga fram ett särskilt program på området.

Som naturvårdsverket anfört i sitt anslagsäskande är det också nödvändigt
att intensifiera bullerforskningen, ökade insatser erfordras också
för att klarlägga verkningarna av de s. k. miljögiftema, gödslingens inverkan
på yt- och grundvatten samt i fråga om tungmetaller och PCB.

Vårt förslag till åtgärder

Vi har i denna motion pekat på en rad områden där det är nödvändigt
med ökade kunskaper. Vi anser att de områden som forskningsnämnden
prioriterat är viktiga. Inte minst gäller detta i fråga om miljögiftema.

Den av regeringen föreslagna anslagsökningen till miljövårdsforskning
uppgår till ca 8 procent. Detta täcker inte ens ökade pris- och lönekostnader.
Om inte miljöforskningen skall skäras ner krävs därför ytterligare
medel. Vi kräver från socialdemokratiskt håll att anslaget till miljövårdsforskning
räknas upp med 1 700 000 kr. utöver det av regeringen
förordade beloppet. Därmed skulle anslaget till miljövårdsforskning för
budgetåret 1978/79 uppgå till 34 300 000 kr.

Anslaget Undersökningar av hälso- och miljöfarliga varor

Anslaget står till produktkontrollnämndens förfogande för att täcka
de kostnader nämnden har för särskilda undersökningar rörande hälsooch
miljöfarliga varor. Det viktiga arbete som produktkontrollnämnden
bedriver med att klarlägga olika kemiska ämnens skadeverkningar måste
fortsätta. Undersökningar pågår bl. a. i fråga om bly, kadmium och
kvicksilver. Naturvårdsverket begär att anslaget för budgetåret 1978/79

Mot. 1977/78: 791

skall öka med 1 milj. kr. till 3,0 milj. kr. Regeringen har föreslagit en
anslagsökning med 160 000 kr.

Vårt förslag till åtgärder

Vi kräver att anslaget Undersökning av hälso- och miljöfarliga varor
för budgetåret 1978/79 utöver regeringens förslag räknas upp med
840 000 kr. till 3,0 milj. kr. i enlighet med naturvårdsverkets anslagsäskande.

Hemställan

Med hänvisning till vad som anförts hemställs

att riksdagen beslutar

1. att hos regeringen begära att en kemikommission tillsätts med
de uppgifter som anförs i motionen,

2. att hos regeringen begära att ett åtgärdsprogram för begränsning
av luftföroreningar från motorfordon i enlighet med vad
som anförs i motionen skyndsamt utarbetas,

3. att hos regeringen begära ett sådant ställningstagande till produktkontrollnämndens
förslag om begränsning av blyhalten i
bensin till 0,15 gram/liter att detta kan träda i kraft till den 1
januari 1979,

4. att hos regeringen begära att en utredning tillsätts med uppgift
att framlägga förslag dels om metoder att kraftigt begränsa
användningen av handelsgödsel inom jord- och skogsbruket,
dels i de övriga frågor som aktualiseras i motionen,

5. att hos regeringen begära en kartläggning av de utsläpp som
kan påverka ozonskiktet och klimatet samt anhålla att regeringen
i olika internationella sammanhang aktualiserar en begränsning
av dessa utsläpp,

6. att hos regeringen begära, dels att förslag under 1978 framläggs
om ett genomförande av de sista etapperna av den plan
för begränsning av svavelutsläppen som riksdagen tidigare antagit,
dels fortsatta åtgärder på det internationella planet för
begränsning av svavelutsläpp,

7. att hos regeringen begära att riksdagens år 1975 fattade beslut
om årlig deklarationsskyldighet för miljöfarligt avfall genomförs
i enlighet med riksdagsbeslutet,

8. att hos regeringen begära att SAKAB ges de resurser som
erfordras för uppbyggnaden av erforderliga mottagnings- och
behandlingsanläggningar för kemiskt avfall,

9. att hos regeringen begära att de krav i fråga om kemiskt avfall

Mot. 1977/78: 791

som i övrigt redovisas i motionen behandlas i samband med
översynen av miljöskyddslagen,

10. att hos regeringen begära en plan över anspråk på och utnyttjande
av begränsade naturresurser samt att en utredning tillsätts
för utarbetande av en naturresurslag,

11. att hos regeringen begära att naturvårdskommittén får i uppdrag
att utreda formerna för ett förstärkt skydd av våtmarkerna.

12. att hos regeringen begära att sådana föreskrifter omgående utfärdas
att det klargörs hur institutet naturvårdsområde bör
utnyttjas,

13. att till Bidrag till kommunala avloppsreningsverk m. m. (H 13)
anvisa en i förhållande till regeringens förslag med 40 000 000
kr. förhöjd statsbidragsram av 130 000 000 kr.,

14. att till Miljövårdsforskning (H 7), mot bakgrund av vad som
anförts i motionen, för budgetåret 1978/79 anvisa ett i förhållande
till regeringens förslag med 1 700 000 kr. förhöjt reservationsanslag
av 34 300 000 kr.,

15. att till Undersökningar av hälso- och miljöfarliga varor (H 10)
för budgetåret 1978/79 anvisa ett i förhållande till regeringens
förslag med 840 000 kr. förhöjt reservationsanslag av 3 000 000
kr.

Stockholm den 20 januari 1978
OLOF PALME (s)

ERIK ADAMSSON (s) GÖRAN KARLSSON (s)

INGEMUND BENGTSSON (s) VALTER KRISTENSON (s)

INGVAR CARLSSON (s) ANNA LISA LEWÉN-ELIASSON (s)

HANS GUSTAFSSON (s) ESSEN LINDAHL (s)

BENGT GUSTAVSSON (s) LISA MATTSON (s)

LILLY HANSSON (s) THAGE PETERSON (s)

LENA HJELM-WALLÉN (s) ANNA-GRETA SKANTZ (s)

PAUL JANSSON (s) INGVAR SVANBERG (s)

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1978 780043