om miljöpolitiken (Motion 1987/88:Jo751 av Carl Bildt m. fl. (m))

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:Jo751

av Carl Bildt m. fl. (m)
om miljöpolitiken

Inledning

Att skydda och förbättra miljön är en av vår tids stora uppgifter.

Genom tidigare okunnighet och försummelser har viktiga miljö- och
naturvärden kommit att hotas i Sverige och i andra länder.

Framtidsoptimismen var stor på 1950-talet. Efter andra världskrigets slut
skulle teknik och vetenskap utnyttjas i fredens tjänst för att förbättra
människors levnadsförhållanden. Automation och elektronik skulle förkorta
arbetstiden och avskaffa smutsiga och tunga jobb. Kärnenergin skulle lösa
energiproblemen, växtförädling och avancerat växtskydd ta bort världssvälten
och medicinens framsteg bota folksjukdomarna. Till en stor del har
förhoppningarna uppfyllts. Utvecklingens miljömässiga konsekvenser fanns
dock sällan med i denna framtidsplanering.

Rachel Carsons bok ”Tyst vår” var en reaktion mot detta. Boken kom ut i
USA år 1962 och har haft stor betydelse för den senare utvecklingen. Den var
väckarklockan som väckte det moderna miljömedvetandet. Boken pekar på
vad som händer vid ett okritiskt användande av vissa miljögifter och hur
dessa successivt anrikas i den naturliga näringskedjan, vilket kan få till följd
att fortplantningsförmågan så småningom slås ut hos högre arter. Mänsklig
teknik skapade ett hot mot mänskligt liv.

Det tog många års intensiv forskning för att reda ut sambanden, vilket är
lätt att glömma med facit i hand. Forskaren som upptäckte DDT:s verkan
som ett medel mot insekter och därmed insektsburna sjukdomar fick
Nobelpris för ca 40 år sedan. I dag vet vi åtskilligt om DDT:s negativa
egenskaper och medlet är nu förbjudet i stora delar av världen.

Kunskaperna om hur åtgärder på olika områden påverkar miljön är dock
fortfarande otillräckliga. Med ökad kunskap blir det lättare att uppträda med
större aktsamhet om miljön. Kunskapen blir emellertid aldrig fullständig och
forskning om biologiska, kemiska och fysikaliska samband kommer ständigt
att förse oss med nytt vetande.

Som en reaktion mot de misstag på miljöområdet som begåtts vill en del
radikalt förändra produktionssystemet och skapa ett annat samhälle, som
inte bygger på avancerad teknik. Det skulle bli ett mycket primitivt samhälle,
som också det skulle negativt påverka miljön. Vi tror inte heller att
människor i gemen är beredda att återgå till flydda tiders levnadsförhållanden
och standard. I stället för att motarbeta den tekniska utvecklingen bör vi

använda ny teknik i miljövårdens tjänst. Människan har under århundradenas
lopp givit naturen djupa sår, men det är sår som både kan och måste
läkas.

En avancerad energiframställning medverkar till renare luft. Moderna
reningsverk kan ge oss renare vatten. Bilar med tekniskt fullgod reningsutrustning
och effektiv rökgasrening vid våra förbränningsanläggningar är en
förutsättning för att skogsskadorna effektivt skall kunna bekämpas.

Bilen med nollutsläpp, t. ex. vätgasbilen eller en eldriven bil, är säkert
möjlig att förverkliga på sikt i ett samhälle med en positiv inställning till
teknisk utveckling.

Tekniska framsteg är nödvändiga för att ge oss en bättre miljö. Det är vi
människor som väljer teknikens inriktning. Rent vatten, ren luft och en
oförstörd natur bör vara självklara delar i en god mänsklig livsmiljö.
Tekniken bör användas för att nå detta mål.

De ekonomiska styrmedel som vi föreslår i denna motion skulle verksamt
bidraga till utvecklingen av ny miljövänlig teknik. Det skulle nämligen löna
sig för företagen att använda miljövänliga produktionsmetoder.

Det långsiktiga målet med miljöpolitiken måste självfallet vara att pressa
ned miljöskadliga utsläpp till en nivå som ligger under den naturen tål.

En grundidé i moderat politik är att betona det personliga ansvaret. Detta
får en särskild tyngd i miljöfrågorna.

Den nuvarande generationen har ett självklart ansvar inför kommande
generationer. Naturen har vi av tidigare generationer fått att förvalta och att
utveckla för våra barns räkning.

Varje människa bör bidraga till skyddet och vården av naturen genom
hänsyn och varsamhet. Naturen skall utnyttjas så att de biologiska systemens
produktionsförmåga bibehålls och därigenom den genetiska variationen
bevaras.

En god miljöpolitik måste vara byggd på kunskap och på de enskilda
människornas ansvar för miljön och för varandra. Detta ansvar stimuleas av
ett eget ägande. Detta skapar också respekt för det andra äger.

Det kollektiva beslutsfattandet riskerar däremot att successivt urholka det
personliga ansvaret.

Ett folk som äger personligt är ett folk som skyddar och vidareutvecklar de
samlade tillgångarna. Vården av naturen, liksom stads- och bostadsmiljön,
blir härigenom en uppgift för var och en och för alla. Genom allemansrätten
förenas det enskilda ansvaret med allmän tillgänglighet till naturen.

Miljöfrågorna rymmer inte bara den dynamiska aspekten - att se till att
livet kan fortsätta - utan också historiska aspekter. Kultur- och naturlandskapet
har förändrats snabbt sedan andra världskrigets slut. De flesta människor
upplever förändringarna starkt. Bandet bakåt i tiden försvagas, vilket leder
till tilltagande rotlöshet. Vi måste därför i Sverige bevara exempel på vårt
tidigare kultur- och naturlandskap.

Vi har också ett ansvar för att hotade arter ges möjlighet att leva vidare.
Livsförutsättningarna för dessa arter måste bibehållas - även om det medför
betydande inskränkningar i markanvändningen. Vissa naturtyper hotar att
försvinna i övergången från en livsstil till en annan. Ett urval av dessa måste
räddas för att kontakten med tidigare generationer skall kunna bevaras.

Mot. 1987/88

Jo751

1* Riksdagen 1987/88. 3 sami. NrJo750-751

Ett spritt enskilt markägande ger ett varierat landskap. Alla markägare har
sin egen uppfattning om hur marken skall vårdas och brukas. Ett stort
offentligt markägande minskar däremot det personliga ansvaret för miljön.

Marknadsekonomin är överlägsen alla andra system för användning av ett
lands samlade tillgångar. Den fria ekonomin har förmåga att anpassa sig till
förändrade krav samtidigt som den enskilda människan har ett stort
inflytande. En engagerad miljödebatt, som bygger på ett sakligt underlag,
kan på mycket kort tid tvinga fram miljöförbättringar. Det är ingen
tillfällighet att miljövården nått längst i de demokratiskt styrda marknadsekonomierna.

Genom att en miljöpåverkan oftast inte är en kostnad för producenten
behövs det emellertid även i en marknadsekonomi regler för de utsläpp som
kan tillåtas. Hittills har vi i Sverige begränsat oss till att sätta gränsvärden. En
nackdel med detta är att intresset för kontinuerliga miljörörbättringar
minskar. När kraven har uppfyllts avtar intresset för ytterligare miljöförbättringar.

För att kunna kontinuerligt förbättra vår miljö krävs att våra företags
konkurrenskraft bevaras. Vi kan därför inte av de svenska företagen kräva så
hårda gränsvärden att de på grund av detta förlorar konkurrenskraften
gentemot andra industriländers företag. Uppnådda produktivitetsökningar
kan emellertid användas för miljöförbättrande åtgärder och prioriteras högre
än andra önskvärda förbättringar i form av t. ex. arbetstidsförkortning m. m.
För att stimulera till ytterligare utsläppsminskningar föreslår vi att nuvarande
system kompletteras med miljöavgifter och miljöstimulanser.

Riksdagen har hittills endast en gång beslutat om miljövårdsstimulanser
enligt våra förslag. Det gällde skatterabatt för de bilar som uppfyllde de
skärpta avgaskraven innan dessa blir obligatoriska år 1989. Det har blivit en
framgång. Nybilsförsäljningen i december 1987 beräknas till ca 75 % bestå
av avgasrenade bilar. Utan stimulansen hade knappast någon bil varit det.
Skatterabatten på blyfri bensin har också lett till betydande miljövinster.

Internationella miljöproblem

”Skogsskövlingar, förorenandet av mark och vatten och ökenutbredningen
har ökat till alarmerande proportioner och satt människors livsvillkor i fara.
Sjukdomar, som förorsakas av en undermålig miljö, ger anledning till ständig
oro. Miljön är också allvarligt hotad av förändringar i atmosfären, ökningen
av koldioxidinnehållet och surt regn, nedsmutsningen av hav och sjöar, en
oförsiktig användning av ämnen som innebär en risk för människors hälsa
och för miljön och utplånandet av växt- och djurarter.”

UNEP: FN:s miljöstyrelse 1982

Beskrivningen ovan från FN:s miljöorgan UNEP beskriver några av de
globala miljöhot mänskligheten står inför.

Den svaga ekonomisk utvecklingen i många u-länder under 1980-talet har
ökat människors krav på jordens resurser och lett till överexploatering av
mark och växtlighet för att säkra kortsiktig överlevnad.

De tropiska regnskogarna, med sin unika artrikedom, har på många håll

Mot. 1987/88

Jo751

huggits ner. Det kan ge klimateffekter långt utanför tropikerna. Enligt
beräkningar är skogsskövlingen nu så intensiv att den frigör lika mycket
koldioxid som förbränningen av fossila bränslen. Det kan ge högre medeltemperatur
på jorden och leda till ökad uttorkning och smältande polarisar.

Avskogningen leder till jordflykt, ökenspridning, energibrist och ökad
fattigdom. Den leder också till en allvarlig förlust av växt- och djurarter och
till en genetisk utarmning. 12 miljoner hektar, fyra gånger den svenska
åkerarealen, försvinner årligen.

De fattiga tvingas att hantera naturresurserna på ett destruktivt sätt,
eftersom de inte har något annat val. Jakten på bränsle till den dagliga
matlagningen är ett exempel.

Moderat biståndspolitik är inriktad på att bryta denna utveckling genom
ökade anslag till miljö-, markvårds- och energiprojekt och till enskilda
organisationer, vilka har många program för att skydda och återuppbygga
naturresurserna.

De största miljöproblemen finns i de länder som valt socialismen som
utvecklingsmodell och slagit sönder det traditionella ägande som kunde
bildat grunden i en ekologiskt balanserad utveckling. Där har jordbruksproduktionen
sjunkit. Det har på många håll lett till svält och umbärande.
Etiopien är ett exempel. Moderata samlingspartiet verkar därför bl. a. för en
demokratisk utveckling med stark respekt för äganderätten i dessa länder.

Ett annat globalt miljöproblem är de stora koldioxidutsläpp som härrör
från fossil förbränning. Halten är i dag ca 10 % högre än den var för 40 år
sedan och ökningen fortsätter. Den leder med stor sannolikhet till en höjning
av jordytans temperatur, vilket på sikt kan få allvarliga följder.

Bland de viktigaste konsekvenserna av en sådan temperaturhöjning är
verkan på jordens odlingszoner, förändrade nederbördsmönster och ökad
avsmältning av polarisarna. Risken är också uppenbar att förutsättningarna
för livsmedels- och vattenförsörjningen i många länder dramatiskt kan
komma att förändras.

I kombination med tillväxten av öknarna och skövlingen av tropiska
skogar torde människans gigantiska utsläpp i jordens atmosfär leda till
oanade svårigheter för många av jordens folk.

I slutet av detta sekel kan problemet med utsläpp av koldioxid mycket väl
bli den helt dominerande miljöfrågan. Detta är något som sällan nämns i
miljödebatten i Sverige, eftersom det inte passar i debatten om kärnkraftens
avveckling. Ökad koncentration har uppmätts också av freoner, metan,
kväveoxid och sannolikt också koloxid och ozon. Dessa gaser förstärker
klimateffeken av koldioxiden.

Hotet mot jordens ozonlager genom utsläpp av freoner och haloner tas upp
senare i motionen.

U-länderna kan ställa berättigade krav på att få disponera en större del av
världens fossila bränslen för att tillgodose en ökande efterfrågan. I-länderna
bör kunna åstadkomma en dämpad efterfrågan på sådant bränsle.

Mot denna bakgrund är det naturligt att u-länderna för fram kravet att
i-länderna skall bygga ut kärnkraften. Det svenska beslutet om en avveckling
långt innan kärnkraftverkens livslängd uppnåtts måste av u-länderna upplevas
som osolidariskt.

Mot. 1987/88

Jo751

För att Sveriges stämma skall höras i det internationella miljösamarbetet
är det viktigt att tillhöra en grupp med tillräcklig tyngd. Ett fördjupat
samarbete med EG, den gemensamma marknaden, erbjuder en sådan
möjlighet. Miljöfrågorna har inom EG fått successivt ökad tyngd och Sverige
borde i ett nära samarbete med EG kunna erbjuda en hel del på miljöområdet
i form av såväl teknik och kunskaper som forskningsresurser.

Ett vidgat västeuropeiskt samarbete är troligen också en förutsättning för
ett fördjupat samarbete med öststaterna, som har svåra miljöproblem.

För västeuropeiska länder med en ambitiös miljöpolitik kan i mitten av
1990-talet investeringar i luftvård i det egna landet ge lägre utbyte än
motsvarande investeringar i angränsande öststater. Lösningen på dessa
problem skulle underlättas av samordnade västeuropeiska insatser i form av
tekniköverföring, kreditöverenskommelser m.m.

Miljöproblemen i vår omvärld är av en helt annan storleksordning än i
Sverige. I södra Polen är svavelbelastningen i ett område 50 gånger högre än i
de värst utsatta områdena i Sverige. Sverige bör emellertid även i fortsättningen
vara ett föregångsland när det gäller att åtgärda uppkommande
miljöproblem.

Socialdemokratisk miljöpolitik

Den socialdemokratiska regeringen saknar en genomtänkt miljöpolitisk syn.
Den saknar djupare förståelse för Sveriges unika miljövärden. Detta visades
inte minst år 1983 då socialdemokraterna försökte få möjlighet att förprospektera
de outbyggda huvudälvarna. Detta avvisades av riksdagen. Det har
alltså inte varit socialdemokraterna främmande att offra dessa orörda älvar
för att tillfälligt kunna stimulera sysselsättningen. En bidragande orsak är
också att den socialdemokratiska energipolitiken inte har någon målsättning.
Detta påverkar regeringens vacklande hållning i olika miljöpolitiska frågor.

Den socialdemokratiska miljöpolitiken har i hög grad gått ut på att
kommunalisera och institutionalisera miljövården. Socialdemokraternas
förkärlek för att bygga upp stora enheter har medverkat till att den enskilde i
allt mindre utsträckning känner något personligt ansvar för miljön.

Socialdemokraterna har underskattat de ekonomiska styrmedlens möjligheter
att förbättra miljön. De anser uppenbart att regleringar ger ett större
intryck av politisk handlingskraft än ekonomiska styrmedel inom marknadsekonomins
ram.

Den socialdemokratiska miljöpolitikens misslyckande är mest uppenbart
när det gäller mark- och naturvården. Genom att socialdemokraterna avstått
från att utnyttja de fördelar som det enskilda ägandet ger har mark och annan
natur skötts sämre och till högre kostnader än vad som varit möjligt och
angeläget.

Genom att så stora områden avsatts för vad som hävdats vara unika
naturvårdsändamål har respekten för det verkligt exceptionella gått förlorad.
Vägar och kraftverksbyggen har tillåtits gå före hänsynen till de naturvärden
som en gång motiverade att nationalparker skyddades.

Socialdemokraternas politiska handlande har till stor del styrts av vilka
frågor som råkat komma upp i den allmänna politiska debatten. Betydande

Mot. 1987/88

Jo751

resurser satsas på frågor som är av relativt sett mindre vikt medan större
miljöproblem, som ägnas mindre massmediai uppmärksamhet, glöms bort.
Kännetecknande är att de tagit kortsiktiga beslut, vars effekter inte är kända.
Vid flera tillfällen har jordbrukarna drabbats av miljörestriktioner, som ej
varit miljön till gagn men som försämrat jordbrukarnas ekonomi. Det
senaste är förbudet mot användning av stråförkortningsmedel i svenskodlad
brödsäd.

Den socialdemokratiska miljöpolitiken grundar sig alltför ofta på bristfälligt
kunskapsunderlag. Detta har äventyrat viktiga miljövärden. Regeringens
godkännande av ersättningen till bönderna för att lägga ca 100 000 ha i
träda ledde t. ex. sannolikt till den hittills största ökningen av kväveläckaget
till omgivande vatten.

Socialdemokraterna har också genomdrivit en mängd höjda skatter på
bilområdet. Accisen, bensin- och vägtrafikskatterna har höjts vid flera
tillfällen. Avdragsmöjligheter för arbetsresor har försämrats, liksom reglerna
för leasingbilar. Detta riskerar att få till följd att allt färre får råd att köpa
ny bil med avancerad avgasrening. Sett i ett internationellt perspektiv har
föryngringen av den svenska bilparken halkat efter övriga Europa. Detta är
allvarligt från miljösynpunkt, eftersom minskningen av utsläppen därigenom
bromsas upp.

Miljölagar och ekonomiska styrmedel

Miljöpolitiken bedrivs i dag i huvudsak med hjälp av regleringar. I lagar,
förordningar och beslut i enskilda ärenden anger staten vad som är
acceptabelt från miljösynpunkt.

I miljöskyddslagen anges i detta syfte krav på förprövning av miljöpåverkande
industriell verksamhet. Vid denna förprövning ges en koncession, dvs.
ett gränsvärde bestäms för tillåtna utsläpp. Tillstånd lämnas av koncessionsnämnden
för miljöskydd eller i vissa fall av länsstyrelse.

Dessa tillstånd reglerar bl. a. hur stor miljöpåverkan får vara för att
verksamheten skall få bedrivas, krav på att verksamheten lokaliseras på
bästa plats, att utsläppen skall minskas efter vad som är miljömässigt
motiverat, tekniskt möjligt och ekonomiskt genomförbart.

Vid tillståndsgivningen skall även viss hänsyn tas till vilken konkurrens
företagen utsätts för och vilka miljökrav som ställs i andra länder. Tillståndsgivningen
är tidsbegränsad men kan omprövas före utsatt tidpunkt om de
tekniska förutsättningarna har förändrats.

Den som överskrider föreskrifterna i koncessionen drabbas av en miljöskyddsavgift,
en typ av sanktionsavgift, om överträdelsen har medfört
ekonomiska fördelar för den som utövar den miljöfarliga verksamheten. Vid
grova miljöbrott kan böter eller fängelse utdömas. Sanktionsavgiften har
utdömts endast i ett fåtal fall.

De krav den svenska miljöskyddslagen ställt på företagen har lett till
betydande minskningar i utsläppen av föroreningar, vilket framgår av
tabellen.

Mot. 1987/88

Jo751

Tabell 1:

Reduktioner i årliga föroreningsutsläpp (totalt och från industrin) åren
1970-1985

Typ av förorening	Reduktion 1970-1985 Totalt	(%) Industri	Andel industriella utsläpp av totala 1985 (%)
Luftföroreningar
svaveloxider	71	65	50
kväveoxider	0	58	10
stoft	88	91	64
kolväten		50	16
kvicksilver	68	90	24
kadmium	87	92	58
bly	68	84	17
Vattenföroreningar
lösta organiska ämnen	71	74	82
suspenderade ämnen	76	79	78
fosfor	70	85	20
kväve	- 3'	73	2
kvicksilver	98	98	90
kadmium	81	85	60
bly	93	94	85

1 Ökning av utsläppen

Likväl är det hittillsvarande koncessionssystemet otillräckligt i flera
hänseenden. Det gäller dels frågan om sanktionen vid överträdelser, dels den
otillräckliga stimulansen att nå längre i miljöskydd än vad koncessionsvillkoren
anger. Det har dessutom visat sig svårt att kontrollera efterlevnaden av
det nuvarande systemet. För att främja efterlevnaden av miljöskyddslagen
förordar vi att sanktionsavgifter utgår vid alla överträdelser av koncessionsvillkoren,
oavsett om överträdelsen medfört ekonomiska fördelar för
företaget. De skall sättas så högt att de får en kraftig effekt. Grova brott skall
som hittills leda till böter eller fängelse.

Den nu föreslagna förändringen kan öppna möjligheter för en snabbare
skärpning av koncessionsvillkoren. De enstaka överträdelser som skärpta
koncessionskrav kan leda till drabbas av den sanktionsavgift som med det av
oss skisserade systemet blir enklare att utdöma.

Enligt vår mening måste den ensidiga regleringsinriktning som miljöpolitiken
hittills haft brytas till förmån för en ökad användning av ekonomiska
styrmedel. Sådana styrmedel syftar till att på nyttigheter som i dag betraktas
som fria åsätta det pris som de rätteligen har. Om man på detta sätt sätter pris
på miljön kan en snabbare utveckling i miljövänlig riktning främjas, jämfört
med ett ensidigt utnyttjande av regleringar och koncessioner.

Utformningen av de ekonomiska styrmedlen kan skifta. Miljöavgifter kan
t. ex. utnyttjas mot utsläpp av miljöskadliga ämnen i vatten och luft. Företag
och enskilda stimuleras genom dessa avgifter att minska utsläppen. Många
gånger kan samma stimulans med fördel erhållas med skatterabatter. Båda
systemen kan förenas med koncessionsvillkor om maximalt tillåtna utsläpp.

Regeringens frisläpp av de allmänna investeringsfonderna utanför stöd

Mot. 1987/88

Jo751

området för miljöinvesteringar innehåller drag av skatterabatt. Förutsättningen
för frisläpp var dock inte klar för företagen när medlen avsattes,
varför någon rationell miljövårdsplanering inte kunnat utföras.

Vi förordar i annat sammanhang ett allmänt frisläppande av företagens
investeringsfonder. Det innebär att fonderna öppnas också för miljöinvesteringar
som bedöms angelägna. En sådan ordning undviker den ryckighet som
hittills drabbat miljöinvesteringar med investeringsfondsmedel.

Miljökonsekvenser

En mängd beslut av stat, kommun och enskilda kommer vid genomförandet
att leda till påverkan på miljön. Det är viktigt att denna påverkan får en
allsidig belysning innan besluten fattas.

En sådan belysning sker i dag när det gäller särskilt miljöfarlig verksamhet.
Då bedöms verksamheten i länsstyrelse eller koncessionsnämnden för
miljöskydd. Det finns starka skäl att komplettera nu gällande lagstiftning
med ett krav att inför beslut som bedöms kunna ge miljökonsekvenser
utförligt redovisa dessa. Riksdagen accepterade denna tankegång vid
ändringen av väglagen år 1987.

Miljökonsekvensbedömningar kan på ett värdefullt sätt komplettera det
beslutsunderlag som i dag vanligtvis presenteras. Omfattningen bör stå i
rimligt förhållande till det beslutet avser. Bedömningen bör kunna diskuteras
offentligt.

Miljömedvetenheten under gångna tider var inte alltid stor. Malmbrytning,
grustag och avfallsdepositioner av skilda slag ägde rum utan att
miljövårdande insatser vidtogs. Några krav på sådana ställdes inte heller av
den tidens statsmakter eller myndigheter.

Historiska miljöförsummelser kan inte lämnas oåtgärdade, trots att de som
åsamkat skadorna för länge sedan kan ha lagt ned den tidigare verksamheten.
Det är en ofrånkomlig uppgift för det allmänna att finansiera de
miljövårdsåtgärder som dagens miljömedvetande kräver i dessa sammanhang.

Utbildning och forskning

Till grund för en riktig miljöpolitik måste ligga kunskap. För att varje
människa skall kunna ta sitt ansvar krävs en bättre utbildning i naturvetenskapliga
ämnen redan i den obligatoriska skolan. Inte minst viktigt är det att
förbättra klasslärarnas kunskaper i dessa ämnen.

Även i gymnasieskolan måste en ökad vikt läggas vid de naturvetenskapliga
ämnena - främst biologi och kemi. Relativt sett viktigast är att den
tekniska linjen får större utrymme för dessa ämnen. Dessutom bör elever vid
tekniska högskolor stimuleras till ett ökat miljöengagemang genom ett ökat
utbud av kurser i miljöfrågor.

Att vi behöver ytterligare kunskap om vad som sker vid miljöpåverkan är
otvetydigt. Forsknings- och försöksbehoven är närmast outsinliga. Några
exempel kan nämnas:

Vid vilka nivåer av näringsämnena kväve och fosfor i haven risken för

Mot. 1987/88

Jo751

syrebrist och biologiska skador uppstår, är inte känt.
Konsekvenserna av och orsakerna till ozonhålet äver Antarktis är inte
fullständigt kända.

Koldioxidutsläppens långsiktiga påverkan är ofullständigt känd.

Enligt vår mening bör statliga forskningsmedel för dessa ändamål i första
hand kanaliseras vid Naturvetenskapliga Forskningsrådet (NFR).

Vår kunskap om orsaker och verkningar i miljöfrågor blir aldrig fullständig.
Trots detta får vi inte tveka att vidta åtgärder mot det vi i dag uppfattar
som vitala miljöproblem.

Ett institut för fri och oberoende miljöanalys borde skapas.

Dokumenterade eller befarade miljöproblem tenderar att bedömas på
olika sätt beroende på vilket intresse som representeras i bedömningen.
Detta kan leda till att vissa problem överdrivs medan andra underskattas. Ett
minimikrav måste vara att risker och hot mäts med samma måttstock. För att
detta skall kunna ske krävs att oberoende sakkunskap utnyttjas som
beslutsunderlag för åtgärder. Besluten måste grundas på en helhetssyn där
långsiktiga konsekvensbedömningar får spela betydande roll. Därmed
undanröjs risker för felsatsningar, resursslöseri och ineffektivitet.

Ett fristående institut med målsättningen att sammanställa och väga
befintlig kunskap och göra riskanalyser borde kunna tillföra nationell och
internationell miljövård värdefull information.

Riksdagen bör uppdra åt regeringen att närmare utreda formerna för detta
institut.

Mark

Vår natur och vårt landskap är resultatet av generationers mänskliga
påverkan. Även i framtiden måste människan få påverka naturen. Vissa
landskapstyper och naturområden kommer dock att försvinna om inte
restriktioner för markanvändningen införs. Sådana restriktioner kan enligt
vår mening undantagsvis vara befogade. Staten skall då ersätta markägarna
för eventuella förluster som kan uppstå på grund av inskränkningarna. Även
specifikt hotade växt- och djurarter måste kunna skyddas genom restriktioner
i markanvändningen. Förstörd natur hör till det som är mycket svårt att
åtgärda, i större skala blir det av ekonomiska skäl omöjligt.

Nationalparker

Nationalparker skall omfatta områden där naturen i huvudsak får utvecklas
fritt. Marken bör ägas av staten. Naturen i nationalparker skall normalt inte
behöva någon skötsel. Nationalparker skall därför i princip inte ha några
driftskostnader utom för viss övervakning. Ett par sydsvenska nationalparker
utgörs emellertid av kulturparker av skilda slag, vilka kräver särskild
vård.

Skyddet skall enligt vår mening vara mycket starkt. Svenska nationalparker
bör kunna tjäna som internationella referensområden. Ingrepp bör få ske
endast efter lagstiftning i varje särskilt fall.

I de nordliga nationalparkerna, Stora Sjöfallet och Abisko, har vid flera

Mot. 1987/88

Jo751

tillfällen olika ingrepp gjorts, bl. a. vägbyggen och vattenfallsutbyggnad. De
exploaterade områdena urholkar respekten för nationalparksbegreppet.
Dessa delar bör överföras till naturreservat.

Inom den planerade jätteparken i Kirunafjällen är avsikten att också
utveckla turismen. De delar av parken som skall brukas för sådana ändamål
bör dock skyddas på annat sätt, såsom naturreservat eller naturvårdsområde.

Det unika Sjaunjaområdet har nyligen åtminstone till en del skyddats som
naturreservat. Riksdagen har redan tidigare enhälligt uttalat att snara
åtgärder för att bevara Sjaunjaområdet borde vidtas. Naturreservatsskyddet
är dock för svagt och området bör i sin helhet bli nationalpark.

Det i Norden unika Stora Alvaret på Öland bör bevaras. Dess djur- och
växtliv har enastående värden, som kan hotas genom igenväxning. Uppdrag
bör ges åt naturvårdsverket att finna lämpliga bevarandeformer, t. ex. genom
skötselkontrakt.

Naturreservat m. m.

Naturområden kan i dag avsättas som naturreservat av flera olika skäl, bl. a.
för att det är naturskönt, värdefullt för friluftslivet etc. Innebörden av
naturreservatsbildning är att markägaren åläggs restriktioner för markanvändningen.

Naturreservat skall enligt vår mening vara ett skydd för att bevara särskilda
naturtyper, t. ex. biotoper för hotade arter och geologiska formationer. I
naturreservat skall till skillnad från nationalparker en viss mänsklig påverkan
tillåtas för att bevara olika typer av kulturlandskap och miljöer som ängar,
alvarmarker, hagar och slåttermyrar.

Begreppet naturskydd bör därför renodlas. Områden skall inte avsättas
som naturreservat av friluftslivs- eller rekreationsskäl. Naturreservaten skall
vara tillgängliga för människor endast i sådan utsträckning att reservatets
skyddssyfte inte motverkas.

Naturreservat kan ägas av enskilda, företag, kommuner eller staten. För
icke offentliga markägare skall gälla att restriktionerna berättigar till
ersättning om de försvårar pågående markanvändning.

Många nu hotade djur och växter förekommer i kulturpåverkade marker.
Det är angeläget att deras särskilda krav på miljö blir klarlagda och att
skötseln av naturreservaten utförs rätt. Annars förfelas syftet med reservatet.

Där det är möjligt bör en markägare mot ersättning få ett tillsynsansvar för
naturreservaten. Härigenom uppnås en personlig ansvarskänsla och kostnaden
för tillsynen kan minskas.

Denna modell kan även användas för vård av annan naturvårdsmark.

Många av dagens naturreservat är inte av den typ vi avser med begreppet
naturreservat. Dessa bör därför få annan status och om så behövs annat
skydd. Regeringen bör ges i uppdrag att utvärdera syftet med nuvarande
naturreservat. Vid utvärderingen bör utomstående bedömare anlitas.

Vid avsättningen av naturreservat skall också en vårdplan upprättas.
Samtidigt bör upprättas en plan över driftskostnaderna på kort och lång sikt.
Avsättningen av flera nya reservat får inte leda till att skötseln av dessa och de
redan existerande försämras.

Mot. 1987/88

Jo751

1** Riksdagen 1987/88.3sami. NrJo750-751

De intrångs- och marklösenersättningar som utbetalas till enskilda markägare
bör kunna spridas i tiden efter en upprättad plan. Den skattebelastning,
som uppkommer vid ett enda betalningstillfälle, innebär påfrestningar för
markägaren och bidrar till ett ointresse för denna bevarandeform. Andra
lösningar bör också prövas genom t. ex. markbyten, varvid statligt ägd mark
skall kunna erbjudas den enskilde som ersättning.

Den omfattande inventering av traditionellt brukade hagar och ängar som
pågår inom ramen för de nu utgående statliga bidragen kommer att ge ett
mycket värdefullt bakgrundsmaterial för skyddet av dessa marker. Bidraget
bör utgå med en arealrelaterad ersättning som beräknas efter vårdobjektens
viktighet. De får inte vara så låga att brukaren inte upplever sina insatser som
fullt värdesatta.

Skydd av arter och genetisk variation

Antalet hotade svenska djur och växtarter ökar. Orsakerna är flera, men den
vanligaste är förändrad markanvändning. Främst förefaller det som om
igenväxningen av ängar, strandängar och hagar utgör ett hot. Fauna- och
floravården är en försummad del av naturvården och bör ges en större tyngd.
En utökad forskning inom området är angelägen.

När arter försvinner eller reduceras i antal sker en genetisk utarmning.
Variationen blir mindre både genom att antalet individer minskar och genom
att avstånden mellan individerna ökar. Det är angeläget att bevarandet så
långt det är möjligt sker i arternas egen miljö.

Bland de högre växterna finns omkring 30 arter som enbart förekommer i
Sverige. Att skydda dessa s. k. endemiska arter är en särskilt viktig svensk
angelägenhet.

Skyddet för djur- och växtarter bör förstärkas inom ramen för en
effektivare naturskyddslagstiftning. Artskyddsbestämmelser bör gälla för
både växter och djur. Artskyddet måste också verka förebyggande. Särskilt
angelägna att skydda är, förutom de starkt hotade arterna, även de arter som
i Sverige fortfarande har vitala populationer men som i världen i övrigt är
starkt hotade.

Vi föreslår att det införs bestämmelser i naturskyddslagen som ger ett
direkt skydd för hotade arter och för arter med en hotad genetisk variation.
Denna fråga bör tas upp vid en revidering av naturvårdslagen.

Enskilda initiativ för att vårda och bruka äldre kulturlandskap bör
uppmuntras. Som ett exempel kan nämnas att den starkt hotade orkidén
vityxne har både räddats och förökats genom en enskild lantbrukares
spontana naturansvar och initiativ.

Växter som är attraktiva att plocka eller gräva upp skall skyddas genom
fridlysning. Fridlysningsreglerna behöver dock revideras och generaliseras. I
dag finns t. ex. åtta olika fredningsbestämmelser för blåsippa i olika län.

Privata markägare skall inte behöva drabbas av att de på sin mark har en
hotad art. Skyddet för arter bör bekostas av det allmänna. Ersättning skall
därför utgå för försvårande av pågående markanvändning. Den skall vara
sådan att markägaren upplever det positivt att ta sitt ansvar för den hotade
arten.

Mot. 1987/88

Jo751

Inom ramen för den nordiska genbankens verksamhet bör även skyddet av
genetiska resurser hos vilda växter och djur övervägas. Även de botaniska
trädgårdarna kan ge en värdefull hjälp genom att t. ex. föröka upp hotade
arter för att senare utplantera dessa på lämpliga platser.

Fauna- och floravårdskommittéerna vid SLU bör ges resurser så att deras
samlade data om hotade djur och växter når en god spridning. Informationen
om denna verksamhet behöver utökas. Kommittéerna är viktiga remissinstanser
och bör utnyttjas vid t. ex. en revidering av hänsynsreglerna inom
jord- och skogsbrukslagstiftningen.

Enskild natur- och kulturvård

Äldre typer av kulturlandskap hör till de i dag mest hotade naturområdena i
Sverige. De som skött detta landskap och därmed befrämjat ett rikt och
varierat djur- och växtliv är Sveriges jordbrukare. Som naturvårdare är de
oöverträffade.

Statliga styråtgärder för markanvändningen ger ofta negativa miljöeffekter.
Så har t. ex. bidraget till de s. k. 5:3-skogarna i många fall fått till effekt
att hagmark planterats med barrskog. Detta bidrag bör avskaffas utanför
stödområde A och B. Den enskilde markägaren bör själv avgöra markanvändningen.

I stället för att naturvårdsresurserna satsats på jordbruket har emellertid
medel nästan uteslutande gått till olika myndigheter med följd att naturvården
blivit institutionaliserad.

Genom att ge ett utökat förvaltaransvar till markägarna blir förutsättningarna
bättre att rädda den svenska kulturbygden. Vi föreslår därför att
ersättning skall kunna ges till dem som vill vårda värdefulla naturmarker
såsom ängar och hagar.

Ett sådant förvaltaransvar skulle också stimuleras av att den enskilde fick
ökade möjligheter att förvärva mindre jordbruksfastigheter. En fördjupad
förståelse mellan tätort och landsbygd skulle kunna växa fram och ge det
svenska kulturlandskapet en ökad chans att överleva.

Skogar

De mycket små rester som finns kvar av den svenska urskogen eller
urskogslika skogar är det synnerligen angeläget att i största utsträckning
bevara. De har ofta en specialiserad fauna och flora och utgör ofta något av
en skogsbotanisk genbank. Anspråken på dessa marker är stora från det
moderna skogsbrukets sida. Särskilt viktigt är det att undanta dessa områden
och ge dem ett varaktigt skydd från avverkning i den södra landshalvan, där
även lövskogar finns.

I våra barrskogar bör ett större inslag av lövträd tolereras. Blandskogen
med ett stort ädellövträdsinslag, som dock inte uppfyller ”ädellövskogslagens”
krav, bör undantas från kravet på avverkning och barrplantering.

Det fjällnära barrskogsbältet står för så stora naturvärden och har så stor
betydelse för rennäringen och turismen att det i sin helhet bör undantas från
storskaligt skogsbruk. De fjällnära skogarna ägs till stor del av Domänver

Mot. 1987/88

Jo751

ket. Enligt vår mening bör denna skog avyttras till enskilda i de områden som
berörs. Dettta skulle sannolikt garantera ett småskaligt, arbetsintensivt
skogsbruk med ökad naturvårdshänsyn.

Såväl i de fjällnära skogarna som i övriga skogar i vårt land främjas
mångfalden i skogsbruket genom spritt enskilt ägande och mindre statlig
styrning, bl. a. till gagn för viktiga miljövärden.

Våtmarker

Våra våtmarker har ofta en särpräglad såväl fauna som flora vilka är
angelägna att bevara. De är viktiga för viltet och viktiga rastplatser för
flyttande fåglar. I områden med kalhyggen och stor vattenavrinning utgör de
en typ av utjämningsmagasin som motverkar översvämningar nedströms.
Även globalt är våra våtmarker av betydelse. Convention of Wetlands upptar
ca 20 internationellt skyddsvärda områden i Sverige. Sverige anslöt sig till
konventionen år 1972.

Brytning av torv kan innebära oåterkalleliga skador på myrar och på de
växter och djur som är beroende av myrarna som livsmiljö. Genom att ge ett
undersökningstillstånd för Gullhögsfloarna i Härjedalen har regeringen visat
sin bristande respekt för stora och riksangelägna naturvärden. Den nämnda
myren har av såväl vetenskap som naturvård klassats som ett riksobjekt och
har ingen direkt motsvarighet i landet.

En utbryten torvmyr eller ett utdikat rikkärr kan aldrig återställas. Cirka
en tredjedel av Sveriges våtmarker är i dag mer eller mindre torrlagda. I
Sydsverige är det 90 %. Enligt vår mening bör i princip kvarvarande
sydsvenska våtmarker bevaras, särskilt i de kalkrika områdena. Naturvården
måste här få komma in i ett tidigt planeringsstadium. Utdikningsföretag
måste följa gällande lagar och överträdelser påtalas och beivras.

Vattendrag

Eftersom huvuddelan av vattendragen i Sverige används för energiproduktion
är det utomordentligt viktigt att bevara dem som fortfarande är helt
orörda. Dessa utgör en mycket viktig naturresurs för hela landet.

Moderata samlingspartiet anser att de orörda huvudälvarna inte bör
byggas ut. Dessa står för så stora miljövärden att de måste bevaras. För att
uppnå riksdagens fastställda mål om vattenkraften krävs dock en viss
utbyggnad av vattenkraft även om kärnkraften drivs så länge som de höga
säkerhetskraven är uppfyllda. Utbyggnaden bör främst inriktas på ombyggnad
och effektivisering av befintliga anläggningar.

Lagar

Den nuvarande naturvårdslagen har betydande brister och behöver moderniseras.
Till bristerna hör att den är svår att samordna med andra lagar inom
miljöområdet. PBL-överenskommelsen mellan socialdemokraterna och centern
har också föranlett en försvagning av naturvårdshänsynen inom de
areella näringarna. Lagen tillgodoser inte skyddet av hotade djur och växter.

Mot. 1987/88

Jo751

Vi anser att en utredning bör tillsättas för att lägga förslag om en
modernisering av naturvårdslagen. Utredningen bör också söka finna en
bättre samordning mellan lagarna inom miljöområdet samt lägga förslag om
införande av miljökonsekvensbedömningar.

Jordbruket och miljön

Jordbruket och odlingslandskapet uppfattas som och är en positiv faktor för
miljön. Att utnyttja naturens och markens produktionsförmåga är en
grundläggande nödvändighet för mänsklig överlevnad och utveckling. Våra
glesbygder är tack vare ett aktivt lantbruk ännu en levande landsbygd som
erbjuder rika skönhetsupplevelser.

Växtnäringsämnen från jordbruket kan emellertid genom läckage genom
jorden föras till vattendrag och sjöar och där ge negativa miljöeffekter.

I jämförelse med våra grannländer används dock betydligt mindre
kvävegödsel i Sverige.

Tabell 2:

Kvävegödslingsförbrukningen beräknad som kg kväve per ha åkermark

	1975	1982	Förändring 1975-1982
Sverige	86	84	- 2
Danmark	127	147	+ 20
Norge	124	136	+ 12
Finland	75	92	+ 17
Belgien	208	237	+ 29
Holland	533	530	- 3
Storbritannien	152	224	+ 72
Västtyskland	152	196	+ 44
Irland	123	305	+ 182

Källa: SCB Miljövärlden 1985

Undersökningar visar att läckaget från icke gödslad, odlad mark är nästan
lika stort som från normalgödslad mark. Detta beror på att nedbrytningsprocesser
i marken ger kväve, som till en del försvinner via dräneringssystem ut
till vattendrag. En markerad ökning av kväveförlusterna uppstår vid
spridning av stallgödsel tidigt på hösten på icke bevuxen mark.

Stallgödsel sprids ofta under hösten och senvintern. Växtnäringsförlusterna
blir då stora, eftersom det inte finns någon gröda om kan ta hand om
näringen. Orsakerna till att stallgödseln sprids på hösten och vintern är den
ofta begränsade lagringskapaciteten samt att hanteringen av stallgödsel är
arbetskrävande och svår att hinna med i vårbruket. Dessutom kan spridningen
av stallgödsel vid denna tidpunkten leda till att packningsskador uppstår i
jordarna.

Moderata samlingspartiet föreslår att ett statligt bidrag till byggande av
större gödselvårdsanläggningar införs, vilket bl. a. skulle öka möjligheterna
till vårspridning. Bidraget kan finansieras med de medel som hittills
inkommit från gödselskatten. Långsiktigt bör djurhållningen anpassas till

Mot. 1987/88

Jo751

arealunderlaget på brukningsenheten.

Kunskapen om hur läckage av växtnäringen sker är fortfarande bristfällig.
En satsning på fortsatt kunskapsuppbyggnad är nödvändig. Den bör kunna
ge underlag för rekommendationer om gödselmängder, spridningstidpunkt,
läckagerisker etc.

Spridningen av slag från reningsverk på åkermark har diskuterats intensivt
under senare tid. Slam från tätorter med obetydlig industri är i allmänhet ett
mycket gott gödselmedel, medan slam från tätorter med stor industriverksamhet
kan innehålla betydande mängder skadliga ämnen. Regeringen bör
därför snarast fastställa låga gränsvärden för skadliga ämnen i slam som
används på åkermark. Kommunerna skall därefter garantera att dessa
värden inte överskrids.

Spannmålens innehåll av tungmetallen kadmium ökar. Eftersom kadmium
är skadligt måste motåtgärder vidtas. Det kan ske genom att kadmiumhalten
i gödselmedel och slam minskar. Det är också viktigt att det luftburna
kadmiumet från förbränning hålls på en mycket låg nivå.

Utvecklingen av de kemiska bekämpningsmedlen går mot allt mindre
giftiga och alltmer selektiva medel. Samma effekt som tidigare erhölls med
stora doser kan i dag uppnås med växentligt lägre doser, bl. a. tack vara
förbättrad sprututrustning och sprutteknik. En halvering av bekämpningsmedelsanvändningen
är möjlig att uppnå vad gäller använd preparatmängd.
Väl avvägda bekämpningsåtgärder är till nytta för både konsumenten och
producenten.

Användningen av växtskyddsmedel kan minska ännu mer tack vare
framgångsrik forskning, som nu utvecklat lågdospreparat, där endast en
tusendel av tidigare mängd ger fullgod verkan. Dessa är dessutom långt
mindre giftiga än tidigare använda preparat, räknat per kg substans.

En oförsiktig användning av växtskyddsmedel i vår närmiljö och våra
trädgårdar kan innebära risker. Genom ett ökat personligt ansvarstagande
och ökade kunskaper kan riskerna minskas.

Möjligheten att genom växtförädling få fram nya sorter med stor motståndskraft
bör till fullo beaktas. Härigenom skulle behovet av växtskyddsmedel
kunna sänkas.

De växtskyddsmedel som anses medföra risker har förbjudits i Sverige. De
borgerliga partierna försökte nyligen i riksdagen få beslut om att gränsvärden
för dessa förbjudna ämnen sätts till noll vid import. Socialdemokraterna och
kommunisterna motsatte sig detta. Enligt vår mening bör växtskyddsmedel
förbjudas endast om det kan beläggas att de är farliga.

Det har på senare tid framkommit undersökningsresultat som visar att små
mängder växtskyddsmedel läckt ut till våra vattendrag. Detta är inte
acceptabelt. Det är angeläget att klargöra hur detta sker och vilka preparat
som kan spåras vid dessa läckage. Därefter bör åtgärder för att eliminera
problemet vidtagas.

En orsak till att bekämpningsmedelsrester förekommer i vattendrag kan
vara olyckshändelser i samband med påfyllning av lantbrukssprutor. Fyllning
av sprutorna direkt från vattendrag och brunnar bör därför förbjudas.

Mot. 1987/88

Jo751

Bebyggelse och stadsmiljö

Kultur- och naturmiljön betyder för många människor också trygghet trygghet
som ligger i förankring i värden vid sidan av de materiella. Den
frihet och det välstånd som vi som enskilda människor söker vore otänkbar
utan den fria natur som betyder så mycket för oss svenskar.

Bostadsbyggandet under efterkrigstiden har varit synnerligen omfattande.
Socialdemokraterna drev fram den politik som raserade många av de rika
gamla kulturmiljöer vi i dag så gärna skulle vilja ha tillbaka och ersatte dem
med enhetlig tristess.

Ett annat tänkande måste genomsyra bostadspolitiken. Ett bostadsområde
skall ge hemkänsla.

Vårt lands sällsynt goda möjligheter att kombinera natur och byggnader
måste på ett bättre sätt tas till vara. Men parker och grönområden behöver
inte alltid var tuktade och underhållskrävande. De kan t. ex. avsättas som
odlingslotter. Naturparken, de bevarade häll- och våtmarkerna eller ängen
kan också vara en lösning.

Kulturlandskapet ställer stora krav på känsligt handlag. En vägdragning
blir bestående i kanske tusen år - då får den inte tillkomma på en slump eller
med en småsnål attityd. Vägar kan förstöra naturen men även, i lyckliga fall,
öppna naturen för människan. Men i varje ställningstagande till ingrepp i
landskapsbilden måste de långsiktiga miljöhänsynen väga tungt.

För moderata samlingspartiet är det viktigt att såväl lokalt som centralt
verka för en ökad valfrihet så att de enskilda människornas krav på ett
miljövänligt boende med rötter i svensk kulturtradition får ett starkt
genomslag.

Vatten

Svenska vatten är utsatta för utsläpp som utgör allvarliga miljöhot. För att
minska dessa hot krävs utsläppsbegränsning i såväl Sverige som i vår
omvärld. Det finns anledning att se särskilt allvarligt på de kemiska ämnen
som anrikas i näringskedjorna och som bryts ned mycket långsamt.

Toxafen, DDT, PCB är av denna typ och återfinns i fåglar och marina
organismer. Varken toxafen eller DDT används i Sverige, och PCB endast i
ringa omfattning. Medelhalten DDE (från DDT) och PCB i sillgrissleägg har
sjunkit till ca 15 % av topnivån vid 1970-talets början men visar nu åter en
svag ökning. Östersjöns sälar, som hotas av utrotning, innehåller ofta höga
halter PCB. Detta kan störa fortplantningen. Sälar med skador på fortplantningsorganen
påträffas ofta. Sverige bör verka för att användningen av dessa
medel förbjuds eller kraftigt begränsas.

Den svenska massaindustrin har stora utsläpp av stabilt klorerat organiskt
material till havet. Dessa kan minskas genom hårda koncessionskrav till en
nivå av 1,5 kg klorerad organisk substans (TOC1) per ton producerad massa.
Om detta krav genomförs kommer utsläppen av TOC1 att sjunka till 6 000
ton eller ca 25 % av nivån år 1975. Målet måste vara ännu lägre utsläpp. En
stark satsning på teknikutveckling för att nå ner till nollutsläpp pågår inom
svensk massaindustri. Det är dock av utomordentlig vikt att samma

Mot. 1987/88

Jo751

långtgående krav ställs i våra konkurrentländer, bl. a. i Finland.

Utsläpp av metaller till havet bör minskas. Detta gäller framför allt
kvicksilver och kadmium, men även koppar, bly och tenn. Kvicksilverutsläppen
i Sverige bör minska när batteriinsamlingen slår igenom. Om återvinningen
trots vidtagna åtgärder inte blir tillfredsställande kan effektiviteten
enligt riksdagens beslut höjas med pantsystem.

Beslutet om katalytisk avgasrening medför att blyutsläppen från personbilar
minskar kraftigt framöver. Luftnedfallet svarar för nära 90 % av den
totala blytillförseln till våra hav.

Tennorganiska föreningar, som används bl. a. i båtbottenfärger, kan ge
miljöskador och användningen bör därför starkt begränsas.

Ett miljöproblem som uppmärksammades på 1960-talet var igenväxning
av sjöar och vattendrag som en följd av utsläpp av framför allt fosfor från
industrier och samhällen. En kraftig utbyggnad av reningsverk åstadkom
stora förbättringar. Vattnet i storstaden Stockholm blev åter fiskrikt och
badbart.

På senare tid har havsmiljön i vissa områden drabbats av massutveckling av
alger, syrebrist och fiskdöd. Många forskare anser att det är kvävetillförseln
till havet som orsakar detta. Näringstillförseln har samtidigt ökat den totala
fisktillgången. Bilden kompliceras också av att syrebrist och fiskdöd har
registrerats för hundratals år sedan, långt före dagens intensiva jordbruk och
biltrafik.

Många skäl talar för att stora utsläpp av fosfor och kväve ökar risken för
syrebrist och fiskdöd i vissa områden. Det är en viktig forskningsuppgift att ta
reda på vid vilka nivåer utsläppen av dessa näringsämnen övergår från att ha
en positiv verkan till en negativ. Starka skäl talar dock för att vi redan nu
måste minska utsläppen av näringsämnen till haven. En god början har tagits
genom beslutet om avgasrening, som kommer att kraftigt minska kväveutsläppen
från personbilar.

Moderata samlingspartiet har i riksdagen föreslagit att våra reningsverk
efter hand bör utformas med fungerande kvävereduktion.

Jordbruket kan och skall genom anpassad gödselanvändning minska
utsläppen. Aktionsgruppen mot havsföroreningar föreslår beträffande jordbruket
i södra Sverige följande:

- Anpassning av gödselhanteringen till tillgänglig spridningsareal för stallgödsel.

- Ökat lagringsutrymme för stallgödsel.

- Begränsning av möjligheter att sprida stallgödseln under höst och vinter.

- Förbud mot obeväxt träda.

Moderata samlingspartiet föreslår i annan motion att medel skall tas från
gödselskatten för att stimulera investeringar i ökad lagringskapacitet för
stallgödsel. Vi kan i övrigt stödja föreslagna åtgärder.

Internationella överenskommelser har lett till att oljeutsläppen från fartyg
avsevärt minskat.

Illegala utsläpp av den typ som den svenska västkusten drabbades av
hösten 1987 är mycket allvarliga för växt- och djurliv, och kostnaderna för
sanering höga.

Införandet av ett märkningssystem som gör det möjligt att relatera ett visst

Mot. 1987/88

Jo751

utsläpp till ett visst fartyg skulle omöjliggöra dolda miljöbrott av denna typ.

Sverige bör även verka för skärpta bestämmelser om tömning av toalettavfall
och annat avfall från färjor i Östersjön.

Luft

Världens energianvändning ger upphov till stora miljöproblem. Ett internationellt
sådant är luftföroreningarna som transporteras långväga över gränser
och mellan nationer. Luftföroreningarna har alltmer kommit att framstå som
energianvändningens stora miljöproblem.

Luftföroreningar och energianvändning

Moderat miljöpolitik har de senaste åren varit starkt inriktad på åtgärder mot
luftföroreningar.

I Sverige är uppemot 1 000 cancerfall per år hänförliga till luftföroreningarna
enligt cancerkommitténs beräkningar. Nedfallet av svaveldioxid framgår
av nedanstående tabell.

Tabell 3

Sverige tar emot svaveldioxid från:	1 000 ton
Östtyskland	68
Polen	60
Sovjet	42
Tjeckoslovakien	32
Storbritannien	32
Västtyskland	30
Danmark	20
övriga	270
Sverige	106
	Totalt 660

Källa: EMEP:1984

Sverige släpper ut 214 000 ton svaveldioxid och ”exporterar” alltså drygt
100 000 ton till andra länder.

Tabell 4 kan ge en viss uppfattning om utsläppen vid förbränning.
Avancerad reningsteknik kan minska utsläppen av svaveldioxid och kväveoxid
med 70—80 %. I kondenskraftverk är utsläppen betydligt högre på
grund av den lägre verkningsgraden.

Mot. 1987/88

Jo751

Tabell 4:

Utsläpp från ett värmeverk utan rökgasrening i ton per levererad TWh
(motsvarande ca 110 000 ton eldningsolja)

	Olja 1 % svavel	Kol 0,7 % svavel	Natur gas	Torv	Bio massa	Elström från vattenkraft eller kärnkraft
Svavel dioxid	2 300	2 400	110	O-l 000	110	0
Kväve dioxid	1 700	3 400	570	1 700	1 700	0
Stoft	50	110	30	110-570	1 400	0
Kol dioxid	360 000	510 000	260 000	960 000	450 000	0
Kvicksilver i kg	0,1	7	0,1	6	6-10	0
Bly i kg	100	100	0	5-8	100-300	0

Källa: Blågul miljö, Miljödatanämnden 1982

Svaveldioxidutsläppen ökade kraftigt i Sverige under 1950- och 1960-talen.
Därefter har utsläppen minskat så att de nu är lägre än på 1950-talet.

Riksdagen har beslutat att utsläppen av svaveldioxid skall minskas med
65 % mellan 1980 och 1995. Denna målsättning beräknas kunna uppfyllas.

Efter 1995 beräknas enligt naturvårdsverket svaveldioxidutsläppen öka i
samband med att kärnkraften avvecklas om inte ytterligare åtgärder vidtas.
Riksdagen har inte accepterat de skärpningar i utsläppskraven för svavel som
moderata samlingspartiet föreslagit. Ökningen mellan år 1995 och 2010
skulle bli 30 % om uträkningen baseras på den energiprognos som användes i
utredningen om förtida avveckling av kärnkraften. En sådan ökning skulle
innebära ett kraftigt bakslag i miljöarbetet. En senarelagd kärnkraftsavveckling
skulle förhindra detta bakslag.

På motsvarande sätt beräknas kväveoxiderna öka från mitten av 1990-talet
då kärnenergin skall ersättas med i huvudsak fossila bränslen. En sådan
utveckling motverkar de positiva resultat som de hårdare kraven på bilismen
leder till.

Försurning

Debatten om försurning har främst varit inriktad på utsläppen av svaveldioxid.
Den bildas vid förbränning och omvandlas ofta till svavelsyra, som
försurar vattendragen samt förorsakar skador på byggnader och kulturföremål.

Kunskapen om andra ämnen som bildas vid förbränning har på senare tid
ökat. Även kväveoxiderna bidrar starkt till försurningen. De medverkar
dessutom i bildandet av ozon, som redan vid låga koncentrationer kan ge
skador på skog och annan vegetation, framför allt om luften innehåller
kolväten. Då bildas även andra skadliga ämnen, s. k. fotokemiska oxidanter.
Mätningar i Sverige har visat att höga ozonhalter förekommer varje sommar.

Försurningen av våra sjöar har kommit smygande. Vid ett pH-värde under

5,0 slås reproduktionen av all fisk ut. Fiskbestånden är utdöda eller starkt
påverkade i ca 10 000 sjöar. Speciellt utsatta är sjöar på ren berggrund.

I sura vatten utlöses giftiga metaller som t. ex. kvicksilver. Fortsatt
försurning kan hejdas genom kalkning. Det måste dock betraktas som ett
uppehållande försvar. Huvudinriktningen måste vara att minska utsläppen
vid källan.

Grundvattnet svarar för en betydande del av Sveriges försörjning med
dricksvatten. Den sura nederbörden har påverkat grundvattnet. Surt grundvatten
kan ge korrosion i kopparledningar och åstadkomma utfällning av
koppar. Koppar i dricksvatten kan medföra hälsorisker.

Svårt skadad skog återfinns på många platser i Europa i dag. Många
faktorer kan spela in vid uppkomsten av skogsskador. Forskarna blir
emellertid allt mer säkra på att luftföroreningarna är en starkt bidragande
eller utlösande faktor till de nya skogsskadorna i Centraleuropa.

Den mest omfattande skogsskadeinventeringen, som utförts av riksskogstaxeringen,
visar (dec. 1986) skador i form av barrutglesning i främst inre
Norrland samt vissa områden i Bohuslän och Sydsverige.

Vad som faktiskt orsakar skogsskadorna och i vilken utsträckning träden
återhämtar sig är ännu ofullständigt känt, liksom hur markkemin påverkas
genom luftföroreningarna. Det är därför viktigt att forskningen ges sådana
resurser att man långsiktigt kan följa utvecklingen.

Människan i farozonen

Luftföroreningar kan påverka människors hälsa. Svaveldioxid verkar retande
på slemhinnorna. I normala fall suger näsans slemhinnor upp huvuddelen
av svaveldioxiden. När det förekommer i kombination med sotpartiklar från
eldning av fasta bränslen är det allvarligare. Med sotpartiklar som bärare
kommer svaveldioxiden djupt ner i lungorna och kan underhålla eller
förstärka kroniska infektioner, framför allt hos människor som har hjärtlung-sjukdomar.

Falsk krupp, som drabbar småbarn och ger andningsbesvär och skrällande
hosta, anses kunna framkallas av luftföroreningar.

Med sotpartiklar kan också tungmetaller och benspyren komma ner i
lungorna. Benspyrenerna är cancerframkallande ämnen, som bildas vid
eldning av t. ex. kol, torv och ved.

Kväveoxider bildas vid höga förbränningstemperaturer t. ex. i bilavgaser,
som är ett problem framför allt i tätbebyggda områden. Bilavgaser innehåller
dessutom andra hälsovådliga ämnen.

Kärnkraft och kärnvärme

Kärnkraften är miljövänlig. Den hjälper oss i Sverige att skydda våra orörda
Norrlandsälvar, vilka utgör en omistlig naturtillgång. Den hjälper oss att
minska förbränning och därmed rökgasutsläpp, vilket befriar vårt lufthav
från tiotusentals ton svaveldioxid. Därmed räddas tusentals svenska sjöar
från försurningsdöden och minskar riskerna för att våra skogar skall gå
samma öde till mötes som de i Västtyskland. Kärnkraften minskar risken för
den cancer våra luftföroreningar förorsakar.

Mot. 1987/88

Jo751

Cancerkommitténs bedömning att uppemot 1 000 cancerfall om året är att
hänföra till luftföroreningarna ger oss en betydande säkerhet i konstaterandet
att kärnkraften betyder mycket för att minska de sjukdomar som är
relaterade till våra luftföroreningar.

Om kärnkraften i Sverige skulle ersättas med annan elproduktion baserad
på kol, skulle utsläppen av luftföroreningar varje år öka med:

Svaveldioxid	45 000 ton
Kväveoxider	21 000 ton
Koldioxid	12 000 000 ton
Arsenik	320 kg
Kadmium	160 kg
Bly	3 200 kg
Kvicksilver	160 kg
Vanadin	16-24 ton
Zink	14 ton
Kolväten	4 200 kg

Dessutom skulle vi årligen tvingas ta hand om fyra miljoner ton kolaska,
som vid deponering kan ge miljöfarliga läckage till våra vattendrag.

Efter olyckan i Tjernobyl har en ny bedömning av de svenska kärnkraftverkens
säkerhet gjorts. Energirådets expertgrupp har därvid klart uttalat att
en omprövning inte är tekniskt motiverad. Inte ens vid allvarliga olyckshändelser
i svenska kärnkraftverk skall några dödsfall kunna inträffa, eftersom
alla svenska reaktorer nu förses med samma sorts säkerhetssystem som redan
finns i Barsebäck.

Kärnkraftens avfallsproblem har i Sverige lösts på ett sätt som väckt
internationell uppmärksamhet genom låg risknivå för miljön och höga
säkerhetskrav i omhändertagandet av avfallet. Den redovisade metoden med
inneslutning i kraftiga kopparkapslar, som omsluts av lermaterialet bentonit i
stabil berggrund på 500 m djup har såväl av den nuvarande regeringen som
tidigare borgerliga regeringar ansetts innebära en sådan säkerhet att
kärnkraftslagarnas krav har uppfyllts och därmed driftstillstånd givits åt
kärnkraftverk i Forsmark, Oskarshamn och Ringhals.

Svensk kärnbränslehantering AB (KBS) - ett av Sydkraft, Vattenfall,
OKG och Forsmark gemensamt ägt bolag - arbetar på att vidareutveckla den
redan i dag accepterade slutförvaringstekniken. KBS räknar med att redan
under nästa år kunna redovisa sina resultat och förslag vad gäller slutförvaringen
av använt kärnbränsle m. m.

Kärnkraften i Sverige har hittills befunnits säker och miljövänlig. Enligt
vår mening måste säkerheten och ekonomiska bedömningar avgöra kärnkraftverkens
framtid.

Kärnkraften utvecklas snabbt. Ökade erfarenheter och tillgången till ny
teknik leder till ständigt ökad säkerhet. På olika håll - inte minst i Sverige har
under senare år tagits fram små, självreglerande, kärnvärmereaktorer
(Secure), som skulle kunna ersätta de på olja, kol eller annat bränsle baserde
värmeanläggningarna. Därigenom skulle ytterligare värdefulla bidrag till en
förbättrad miljö kunna åstadkommas. Moderata samlingspartiet är positivt
till kärnvärmetekniken. Den omfattades inte av 1980 års folkomröstning om
kärnkraften.

Mot. 1987/88

Jo751

Kämvärmeverk av typen Secure med extremt höga säkerhetskrav kan
byggas i storlekar som möjliggör en ökad decentralisering av Sveriges
energiproduktion. De uppfyller mycket högt ställda miljökrav.

Från säkerhetssynpunkt är det fel att förbjuda drift av Secure. Från
miljöskyddssynpunkt är kärnvärme mycket överlägsen olje-, kol-, flis- och
torveldade värmeverk.

Statens energiverk presenterade den 9 december 1987 sin av regeringen
beställda utredning ”Avveckling av två reaktorer”. I denna sägs att det går
att avveckla två reaktorer vid mitten av 1990-talet under förutsättning att
elförbrukningen ökar långsammare i framtiden. Elpriset kommer att öka 6
öre per kWh. Vid den nuvarande elförbrukningen på 130 TWh medför denna
prishöjning en belastning för det svenska folkhushållet på 7,8 miljarder
kronor per år eller nära 1 000 kr. per invånare. Småhusägare kommer att få
årliga merkostnader på ca 1,2 miljarder kronor och industrin på ca 3
miljarder kronor.

I den mån nya kraftverk krävs för att ersätta bortfallet från kärnkraftverk
anser Energiverket och Vattenfall att kolkraftverk är det bästa alternativet.

Alla fakta talar för att en sådan ersättning blir nödvändig. Detta
understryks av följande uppgifter om elförbrukningen:

Under åren 1982—87 steg elförbrukningen i Sverige från 96 TWh till
130 TWh eller med drygt 6 % per år. I danmark och Norge bedöms
förbrukningsökningen ligga mellan 2-3 % per år.

Statens Energiverks bedömning att den svenska elförbrukningen enbart
skulle öka från i dag 130 TWh till 132 TWh år 1997 är helt orealistisk. Den
leder, enligt vår mening, till helt felaktiga slutsatser när det gäller framtida
användning av kol och andra bränslen och konsekvenserna av detta för
miljön i Sverige.

Enligt vår uppfattning kräver ansvaret för miljön hårda restriktioiner för
utsläpp från olika energikällor. En förtida avveckling av kärnkraften får
aldrig resultera i att nödvändiga miljökrav på alternativ energi eftersätts.

Sverige bör i internationella förhandlingar verka för att kärnkraftsreaktorer
av den typ som havererade i Tjernobyl byggs om så snart som möjligt
enligt de säkerhetsföreskrifter det internationella atomenergiorganet IAEA
föreslagit.

Olja

En fortsatt nedgång i oljeförbrukningen är viktig, inte minst från hälso- och
miljösynpunkt. Utsläppet måste vid den kvarvarande oljeförbränningen
sänkas till 0,1 gram svavel per megajoule genom att större anläggningar
förses med effektiv avsvavlingsutrustning eller genom val av lågsvavlig olja.
Ett gränsvärde för kväveutsläpp vid förbränning av olja i större anläggningar
bör sättas till 0,1 gram NO per megajoule.

Kol

Moderata samlingspartiet har föreslagit ett gränsvärde för utsläppen på 0,05
gram svavel per megajoule för alla kolanläggningar. Detta krav innebär en

Mot. 1987/88

Jo751

väsentlig skärpning av nuvarande i praktiken tillämpade koncessionskrav
och är betydligt strängare än de krav riksdagens socialistiska majoritet har
antagit. Vi vidhåller vårt tidigare krav. Med hänsyn till de miljöskador som
kan uppkomma genom kväveoxidutsläpp vill vi även skärpa kraven på
reningsåtgärder. Gränsvärdet för kväveoxider vid kolförbränning bör därför
sättas till 0,1 gram kväveoxid per megajoule.

Vid en avveckling av kärnkraften bör detta gränsvärde, i enlighet med
Naturvårdsverkets förslag, skärpas till 0,05 gram per megajoule eftersom
kväveoxidutsläppen då kan förväntas öka.

Torv och biobränslen

Biobränslen är material av biologiskt och organiskt ursprung som ej eller
obetydligt omvandlas. Vid förbränning bildas inget nytillskott av koldioxid,
eftersom det som bildas vid förbränningen motsvarar det som växterna
absorberat för sin egen uppbyggnad.

Torv är ett fossilt bränsle. Förbränningen av torven ger till skillnad mot
biobränslen ett nytillskott av koldioxid till atmosfären.

Förbränningen av biobränslen och torv ger normalt lägre svavelutsläpp än
olja och kol medan kväveoxidutsläppen är av samma omfattning. Förbränningstekniken
spelar dock stor roll och kan begränsa utsläppen. Inga
fastställda riktvärden för utsläpp av kveäveoxider finns i dag. Vid försök att
begränsa kväveoxidutsläppen ökar utsläppen av andra organiska föreningar.
Stoftutsläppen, som kan innehålla många cancerogena ämnen, är stora
framför allt vid torvförbränningen. Utsläppen av kvicksilver och bly är
relativt höga. Stränga reningskrav måste därför ställas också vid torv- och
biobränsleförbränning. Sålunda bör samma utsläppskrav som vid kolförbränning
gälla för större anläggningar. Gränsvärdet för kväveoxidutsläppen
bör därför sättas till 0,1 gram per megajoule.

Vid ledning av främst torv uppstår stora mängder aska. Askan innehåller
flera miljöskadliga ämnen. Restprodukterna deponeras genomgående i
kommunala deponier. En reglering av dessas skötsel och långsiktiga vård är
angelägen liksom riktlinjer för deras placering.

Naturgas

År 1985 inleddes de första naturgasleveranserna i sydgasnätet. En fjärdedel
av sydvästra Skånes oljeanvändning ersätts i slutet av 1980-talet med gas.

En övergång från eldningsolja till gas innebär från miljösynpunkt stora
vinster. Kväveoxidutsläppen minskar med ca 60 % i förhållande till eldningsolja.
Gasen ger inte heller någon aska att deponera. Gasen är dock ett fossilt
bränsle och ger därför betydande utsläpp av koldioxid.

Värmepumpar

Värmepumpsanläggningar är från miljösynpunkt överlägsna fossileldade
system. De två tredjedelar av energin som kommer från vatten, mark eller
luft åstadkommer ingen känd miljöpåverkan av betydelse. Den tredjedel av

Mot. 1987/88

Jo751

energin som tillförs i form av elström kommer normalt från vattenkraft eller
kärnkraft med mycket liten miljöpåverkan. På senare tid har dock problemet
med freonutsläpp från värmepumpar uppmärksammats. Detta är allvarligt
och utsläppen måste avsevärt minskas. Den tekniska utvecklingen på
området går snabbt, varför värmepumpar utan freon bör vara ett faktum
inom en relativt snar framtid.

Energisparande

Det bästa sättet att minska miljöskadorna av energiproduktionen är att spara
energi. En del miljöproblem har dock dykt upp i energisparandets kölvatten.

Medelradonhalten i våra bostäder ökade kraftigt under 1970-talets senare
del, då ökad tätning av husen och värmeåtervinning minskade ventilationen.
Höjningen av radonhalten uppgick till ett värde som motsvarade den ökade
strålbelastningen på de människor som i Sverige drabbades hårdast av
Tjernobylnedfallet. Radonhalten har på senare tid sjunkit något men ligger
fortfarande kvar på en hög nivå. Detta faktum representerar ett miljöproblem
som måste åtgärdas.

Värmeåtervinning genom att återcirkulera inomhusluft kan också ge
miljöproblem i vår inre miljö. I hyreshus med ett stort antal rökare utsätts
alla hyresgäster för de risker som sammanhänger med indirekt rökning. För
allergiker kan återcirkulation av inomhusluften ge allvarliga problem även av
andra skäl än rökningen.

Det är alltså av stor vikt att utveckla energisparande på ett sätt som inte
utsätter människor för nya risker.

Ett miljövänligt transportsystem

Inom samtliga samhällsområden måste värnandet av miljön prioriteras.
Detta gäller inte minst inom kommunikationsområdet. Ett väl fungerande
transportsystem är viktigt för samhällets funktion och utveckling. Detta går
mycket väl att kombinera med en framsynt miljöpolitik.

Personbilar

I Sverige, som är ett relativt glesbefolkat land, är fungerande, individuella
transporter en förutsättning för att samhället skall fungera. Bilen utgör
därvid ryggraden i det svenska transportsystemet. Åtta resor av tio sker med
bil.

Moderata samlingspartiet har i riksdagen varit pådrivande för en snabb
frivillig övergång till avgasrenade bilar, med stimulans i form av skatterabatter
vid bilinköp eller på fordonsskatten.

Den borgerliga regeringen i Västtyskland var tidigt starkt pådrivande inom
EG och införde redan i juli 1985 skatterabatter på avgasrenade bilar och på
blyfri bensin med sikte på att införa ett obligatorium för 1989 års bilmodeller.

Sverige har kommit på efterkälken under den socialdemokratiska regeringen.
Inte förrän sommaren 1986 fanns blyfri bensin att tillgå i rikstäckande
nät.

Mot. 1987/88

Jo751

Våra moderata förslag om skattestimulanser för en övergång till avgasre- Mot.

nade bilar och blyfri bensin vann våren 1985 riksdagens bifall mot socialde- Jo751

mokraternas röster.

Det förslag som efter valet hösten 1985 lades fram av den socialdemokratiska
regeringen var i stort sett en kopia av de krav vi moderater framfört och
som socialdemokraterna motsatt sig ett halvår tidigare.

Detta riksdagsbeslut var ett stort steg mot renare luft. Luftföroreningarna
från bilar kommer i mitten av 1990-talet att ha minskat kraftigt.

Bilbeståndet och avgasutsläppen 1950-2010

INDEX ItSD-tOO

IIW"

1000 -

••••••

3000

Källa: Naturvårdsverket

Diagrammet visar att utsläppsvolymerna för personbilarna redan år 2000
är tillbaka till nivån under senare delen av 1950-talet, trots att bilbeståndet
mer än tredubblats.

Inom bilområdet har den katalytiska avgasreningen redan börjat verka.
Åtgärder inom den befintliga bilparken måste dock uppmuntras. Riksdagen
har också fattat ett beslut i denna riktning. Regeringen har dess värre inte
tagit något initiativ i riktning mot att stimulera utsläppsminskningar. Detta är
mycket beklagligt.

För att erhålla ytterligare utsläppsminskningar bör den nuvarande accisrabatten
för taxibilar kvarstå under ett år. Taxibilarna svarar för en stor del av
persontransporterna. Miljöeffekterna av denna åtgärd blir därför stora.

Övriga transporter

Tabell 5 visar varutransporternas nuvarande fördelning:
Tabell 5:

Godstransportarbete i miljarder ton km	1960	%	1985	%
Lastbil	6,8	31,3	22,7	45,0
Järnväg	10,9	50,2	18,5	36,7
Fartyg	2,2	10,1	9,2	18,3
Flottning	1,8	8,3
Totalt	21,7	100,0	50,4	100,0

Källa: Transportrådet

Varu- och materialtransporter måste fungera. Oberoende av valet av
transportmedel skall huvudmålsättningen vara att transporterna skall vara så
effektiva som möjligt. Detta ger positiva resultat inom miljövården. Järnvägs-,
flyg- och vägtransporter skall komplettera varandra så att de utnyttjas
på bästa sätt.

Transporternas miljöpåverkan

Landsvägstransporterna står för en betydande del av utsläppen. Dieselutsläppen
måste nedbringas. Detta kan ske genom skärpta utsläppskrav för
dieselmotorer. I motion 1986/87:704 har vi föreslagit att USA-kraven även
skall gälla i Sverige.

Naturvårdsverket föreslår samma obligatoriska krav som i USA på
lastbilar från år 1995. Vi kan, om EG inför liknande krav, stödja naturvårdsverkets
förslag. Naturvårdsverket föreslår också en frivillig övergång stimulerad
med skatterabatter fr. o. m. 1991. Vi biträder även detta förslag. Om
den tekniska utvecklingen inte medger kväveoxidminskning med 50 % vid
denna tid bör stimulanserna även kunna utgå vid lägre utsläppsminskning.

Med en fortsatt övergång till en miljövänlig bilism kan, enligt beräkningar
utförda av statens väg- och trafikinstitut, utsläppen minskas till år 2000 så att
kväveoxidutsläppen då uppgår till 66 000 tom mot 160 000 ton år 1980 - en
minskning med 60 %. Kolväteutsläppen skulle minska från 210 000 ton år
1980 till 55 000 ton år 2000 - en minskning med 75 %. Koloxidutsläppen
skulle minska under samma period från 1,4 miljoner ton till 330 000 ton, eller
med 75 %. Om så sker har ett stort steg tagits mot en miljövänlig bilism.

Järnvägen

Järnvägens roll i det svenska transportsystemet har inte förstärkts de senaste
åren. På längre sträckor är dock järnvägen ett miljövänligare alternativ än
godstrasnport på landsväg.

Diskussionerna kring "ett nytt SJ” är intressanta. Moderata samlingspartiet
har vid många tillfällen framfört att SJ måste förändras i riktning mot en

Mot. 1987/88

Jo751

mer kund- och marknadsinriktad verksamhet. För såväl människor som
företag är de viktigaste konkurrensmedlen tidsåtgång, komfort och pålitlighet.
SJ bör i fri konkurrens med andra transportalternativ kunna utnyttja
dessa fördelar.

Kollektivtrafik i tätort

Kollektivtrafiken i större tätorter erbjuder för närvarande ett miljöproblem.
I Uppsala och Härnösand pågår intressanta försök med miljövänliga bussar,
drivna av t. ex. vätgas. Dessa och liknande försök bör uppmuntras.

Flygtrafik

Utvecklingen mot ett flyg med mindre miljöstörningar bör uppmuntras,
liksom det buller flygtrafiken åstadkommer.

Kväveoxidutsläppen från flygmotorer och kolväteutsläppen från avisning
av flygplanen bör minskas.

Teknisk utveckling viktig

Erfarenheter visar att teknisk utveckling genererar energisnålare och mer
miljövänliga lösningar. Det gäller inte minst inom transportområdet.

För att uppmuntra och påskynda den tekniska utvecklingen skall politiker
fastställa gränsvärden i stället för att i detalj binda upp besluten i olika
tekniska lösningar. Via rabatter, avgifts- och skattenedsättningar kan
processen påskyndas.

Freoner och haloner

Stratosfären innehåller ett ozonlager som skyddar jordytan från ultraviolett
strålning.

Redan år 1974 uttrycktes oro för att freonet (= halogenerade kolväten)
kunde skada detta ozonlager. Freonerna kan he en livslängd i atmosfären på
upp till 120 år. Det skulle kunna ta ett par årtionden till ett sekel för
ozonlagret att återställas.

Två omfattande studier av risken för dessa skador gjorda av världsmeteorologorganisationen
WMO år 1985 och det amerikanska naturvårdsverket
EPA år 1987 har fördjupat kunskapen och utgör underlag för de globala
förhandlingar som den 16 september 1987 resulterade i en glädjande
överenskommelse i Montreal om minskning av freonerna. Protokollet, som
undertecknades av 24 länder, föreskriver kraftiga minskningar av ozonförstörande
kemikalier och representerar en gemensam ansträngning att minska
riskerna av fortsatt användning av dessa kemikalier.

Det är en historisk överenskommelse mellan nationer för gemensamma
åtgärder för att förhindra en framtida skada. Under hösten 1987 har FN:s
generalförsamling enhälligt antagit en resolution som uppmanar alla medlemsländer
att ansluta sig till Montrealprotokollet.

Användningen av freoner var under 1970-talet relativt konstant på grund

Mot. 1987/88

Jo751

av förbudet i inånga industriländer, bl. a. i USA och Sverige, att använda Mot. 1987/88

freoner i aerosolförpackningar. Minskningen på detta användningsområde Jo751

förtogs emellertid snabbt fr. o. m. år 1983, då de nya användningsområdena
tog överhand.

Montrealprotokollet föreskriver en sänkning av freonanvändningen med
20 % till år 1994 och med 50 % till år 1999 räknat från 1986 års nivå.

En annan viktig del av protokollet är bestämmelsen att föreskrivna
minskningar av freoner och haloner skall kunna revideras om sammanställningar
av vetenskapliga och andra data talar i den riktningen.

En utvärdering av effekterna av åtgärder enligt Montrealprotokollet
utförd enligt de beräkningsmodeller som ligger bakom överenskommelsen
visar att ozonlagret skulle minska med 1,3 % fram till år 2075, om den helt
övervägande delen av världens länder var solidariska med överenskommelsen.

En utveckling utan kontroll - med den ökningstakt i användningen av
freoner och haloner som vi hittills haft - skulle på motsvarande sätt minska
ozonlagret med ca 40 % och ge omfattande skador på växt- och djurliv.

Hudcancerfallen skulle öka mycket kraftigt.

En ensidig svensk handlingslinje som syftar till en 80-procentig minskning
av freonanvändningen till år 1999 skulle minska skadan på ozonlagret med
1/50 000 och har alltså i praktiken ingen betydelse. Trots detta bör Sverige
visa sin solidaritet med världssamfundet genom att kraftfullt och bestämt visa
sin vilja att med råge uppfylla Montrealprotokollets krav.

Sverige bör också fortsätta att aktivt deltaga i det omfattande vetenskapliga
arbetet för att förklara ozonhålet över Antarktis, som inte kan förklaras av
hittills använda vetenskapliga modeller.

Vi i Sverige måste emellertid också vara medvetna om att vår egen
freonanvändning ingår som en viktig del i våra energisparande åtgärder.

Tillverkningen av högisolerande material för hus och kyl- och frysskåp är ett
exempel. Freonanvändningen i värmepumpar är ett annat. Dessa områden
svarar för två tredjedelar av freonanvändningen.

Det nordiska ministerrådet har kommit överens om att minska freonanvändningen
med 25 % till år 1991. Enligt beräkningar gjorda av Sveriges
Industriförbund bör detta mål kunna uppnås genom frivilliga överenskommelser
med berörda industrier.

Som ett komplement bör emellertid regeringen föreslå riksdagen gränsvärden
för freonutsläppen vid plasttillverkning.

Avfall

Förbränning, återvinning m. m.

Negativa miljöeffekter uppkommer vid såväl förbränning som deponering av
hushålls- och byggavfall. Intensifieringen av återvinningen minskar miljöskadorna.
Denna andel avfall i fjärrvärmeproduktionen är 7,2 %. Andelen
förväntas stiga till uppemot 9 % år 1995. Kan inte tillfredsställande
förbrännings- och reningsmetoder åstadkommas bör avfallshanteringen

organiseras utan förbränning. 29

Vid rätt hantering kan avfall utgöra en resurs som kan återföras till
produktionen. Återvinningsprodukterna måste vara av god kvalitet och
innehålla låga halter av miljöförstörande ämnen. En ytterligare satsning på
källsortering både i företag och hushåll bör göras. Denna bör göras både
praktisk och bekväm.

Nedlagda soptippar finns över hela Sverige. Läckage och föroreningar till
omgivningen och negativ påverkan av såväl yt- som grundvattnet riskeras.
Åtgärder för att förhindra detta måste vidtas. En förutsättning är att en
inventering av gamla tippar sker och att riskanalyser görs.

I nuvarande större deponier bör miljöövervakningen utökas. Särskilt
viktigt är det när nya typer av avfall deponeras, t. ex. det starkt förorenade
slammet från rökgaskondenseringsanläggningar vid förbränningsanläggningar.

Dioxiner

Dioxiner är organiska klorföreningar som kan uppkomma vid förbränning av
kolhaltigt organiskt material. De är extremt giftiga. Avfallsförbränningen är
en huvudkälla. Med s. k. rökgaskondensering kan merparten av dioxinerna
frånskiljas röken. Metoden är särskilt intressant, eftersom den också ger en
värmeåtervinning.

Regeringen har nu fastställt gränsvärden för dioxinutsläpp vid förbränning
i nya anläggningar till 0,1 nanogram/m3 luft och till max 2,0 nanogram/m3 luft
i äldre anläggningar.

Med hänsyn till dioxinets extrema giftighet bör det gränsvärde, som gäller
nya anläggningar efter en övergångstid på tio år även gälla äldre anläggningar.

Miljömärkning

Miljömärkning av produkter som framställs på ett miljövänligt sätt och som
inte förorsakar miljöproblem vid avfallshantering kan vara en bra metod att
stimulera framtagande av sådana produkter.

Ett sådant system infördes i Västtyskland år 1977 och omfattar nu över
1 000 produkter, som förses med FN:s miljöemblem med den ”blå ängeln”.

Erfarenheter från det västtyska systemet bör, enligt vår mening, kunna
ligga till grund för ett eventuellt införande av motsvarande system i Sverige.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett fördjupat samarbete med EG,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ekonomiska styrmedel,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om miljöskyddslagens sanktionssystem,

Mot. 1987/88

Jo751

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om miljökonsekvensbedömningar,

[ att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett ökat utbud av kurser i miljöfrågor vid
tekniska högskolor,1]

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om nationalparker,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om Stora Sjöfallet och Abisko,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om den planerade Kirunaparken,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sjaunjaområdet bör bli nationalpark,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om bevarandet av Stora Alvaret,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om naturreservat,

11. att riksdagen hos regeringen begär utvärdering om huruvida
syftet med nuvarande naturreservat är uppfyllt,

12. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändringar av
naturskyddslagen i syfte att skydda utrotningshotade arter,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om enskilda initiativ för att vårda och bruka äldre
kulturlandskap,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ersättning till markägare för försvårande av
pågående markanvändning och för vård av värdefulla naturmarker,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skyddet av genetiska resurser hos vilda växter
och djur,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om fauna- och floravårdskommittéerna vid SLU,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om bevarandet av den svenska urskogen eller
urskogsliknande skogar,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om bevarandet av kvarvarande sydsvenska våtmarker,

19. att riksdagen hos regeringen begär utredning om en modernisering
av naturvårdslagen,

20. att riksdagen hos regeringen begär förslag om bättre samordning
mellan lagarna inom miljöområdet,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att användandet av båtbottenfärger med tenn
skall begränsas,

22. att riksdagen begär att regeringen verkar för införandet av
märkningssystem vid oljetransporter till sjöss i enlighet med vad som i
motionen anförts,

Mot. 1987/88

Jo751

[att riksdagen begär att regeringen verkar för skärpta säkerhetsföreskrifter
för kärnkraftsreaktorer av Tjernobyltyp i enlighet med
vad som i motionen anförts,2]

23. att riksdagen beslutar att gränsvärdet för svavel vid oljeförbränning
sätts till 0,1 gram svavel/MJ,

24. att riksdagen beslutar att gränsvärdet vid kolförbränning sätts
till 0,05 gram svavel/MJ,

25. att riksdagen beslutar att gränsvärdet för kväveoxid vid kolförbränning
sätts till 0,1 gram kväveoxid/MJ,

26. att riksdagen beslutar att vid avveckling av kärnkraften gränsvärdet
för kväveoxid vid kolförbränning sätts till 0,05 gram kväveoxid/
MJ,

27. att riksdagen beslutar att gränsvärdet för kväveoxid vid förbränning
av torv och biobränslen sätts till 0,1 gram kväveoxid/MJ vid större
förbränningsanläggningar,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om energisparandet,3]

[att riksdagen beslutar att den nuvarande accisrabatten för
taxibilar bör kvarstå ytterligare ett år,4]

28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skärpning av normerna för utsläpp från dieselfordon,

29. att riksdagen hor regeringen begär förslag till gränsvärde för
freonutsläpp vid plasttillverkning,

30. att riksdagen beslutar att gränsvärdet för dioxinutslöpp vid
äldre anläggningar efter en övergångstid på tio år sätts till 0,1
nanogram/m3 luft.

Stockholm den 21 januari 1988

i Ljung

' 1987/88:Ub563

2 1987/88:N414

3 1987/88:Bo515

4 1987/88:Sk524

Mot. 1987/88

Jo751

Carl Bildt (m)

Lars Tobisson (m)
Anders Björck (m)
Nils Carlshamre (m)
Rolf Dahlberg (m)
Bo Lundgren (m)

Arne Andersson (m)

Ingegerd Troedsson (m)
Ingrid Sundberg (m)

Rolf Clarkson (m)
Ann-Cathrine Haglund (m)
Sonja Rembo (m)

Per-Olof Strindberg (m)

Innehållsförteckning Mot. 1987/88

Inledning 2 Jo751

Internationella miljöproblem 4

Socialdemokratisk miljöpolitik 6

Miljölagar och ekonomiska styrmedel 7

Miljökonsekvenser 9

Utbildning och forskning 9

Mark 10

Nationalparker 10

N aturreservat m.m 11

Skydd av arter och genetisk variation 12

Enskild natur- och kulturvård 13

Skogar 13

Våtmarker 14

Vattendrag 14

Lagar 14

Jordbruket och miljön 15

Bebyggelse och stadsmiljö 17

Vatten 17

Luft 19

Luftföroreningar och energianvändning 19

Försurning 20

Människan i farozonen 21

Kärnkraft och kärnvärme 21

Olja 23

Kol 23

Torv och biobränslen 24

Naturgas 24

Värmepumpar 24

Energisparande 25

Ett miljövänligt transportsystem 25

Personbilar 25

Övriga transporter 27

Transporternas miljöpåverkan 27

Järnvägen 27

Kollektivtrafik i tätort 28

Flygtrafik 28

Teknisk utveckling viktig 28

Freoner och haloner 28

Avfall 29

Förbränning, återvinning m. m 29

Dioxiner 30

Miljömärkning 30

Hemställan 30