om insatser för barns och ungdomars levnadsmiljö och uppväxtvillkor m. m. (Motion 1980/81:1251 av Olof Palme m. fl.)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1980/81:1251

Motion
1980/81:1251

av Olof Palme m. fl.

om insatser för barns och ungdomars levnadsmiljö och uppväxtvillkor
m. m.

Sammanfattning

Utvecklingen när det gäller barns och ungdomars levnadsmiljö och
uppväxtvillkor uppvisar både positiva och negativa drag. För att komma
till rätta med de problem som finns krävs åtgärder över ett brett register i
samhällsarbetet och på flera olika områden. I flera socialdemokratiska
motioner läggs förslag fram som har stor betydelse också för barn och
ungdom. I förevarande motion behandlas frågor som uteslutande gäller
barn och ungdom. Följande förslag läggs fram.

En utredning bör göras av möjligheten att upprätta ett informationssystem
om barnens levnadsförhållanden. I motionen skisseras vissa grunder
för att sådant system.

I fråga om barnhälsovården anges i motionen vissa riktlinjer för det
fortsatta utvecklingsarbetet. Det gäller bl. a. åtgärder för att göra utbildningen
för vissa yrkesgrupper mera barninriktad, behovet av att organisera
föräldrautbildning i olika former och insatser för att förebygga gravida
kvinnors missbruk av alkohol och narkotika.

Socialdemokratin återkommer i denna motion med krav på nya förhandlingar
mellan regeringen och kommunerna om en utbyggnadsplan för barnomsorgen.
I motionen föreslås vidare att 100 milj. kr. anvisas för särskilda
insatser i förskolan. En del av dessa medel bör användas för att stimulera
det lokala utvecklingsarbetet. I motionen redovisas också utvecklingstendenser
när det gäller innehåll och arbetsformer i förskolan, och i anslutning
härtill uttalas ett stöd för strävandena att få en mer strukturerad verksamhet
i förskolan.

På skolans område föreslås vissa ökade insatser för undervisningen
m.m. av handikappade barn och invandrarbarn. Det begärs att riksdagen
skall uttala sig mot de tendenser som funnits att införa avgifter i gymnasieskolan
för läromedel etc. Vidare behandlas flera frågor som rör skolan,
arbetsliv och ungdomars sysselsättning. Bl. a. föreslås särskilda medel för
att stimulera flickor att välja utbildning inom det tekniskt naturvetenskapliga
området. Vidare läggs förslag om att 10 milj. kr. skall ställas till förfogande
för lokala utbildningsprogram för de ungdomar som skolan har
störst svårigheter att följa upp. Bl. a. i Göteborg finns bra exempel på
sådan verksamhet.

Ungdomsorganisationerna spelar en viktig roll när det gäller att engageI
Riksdagen 1980181. 3 sami. Nr 1251.

Mot. 1980/81:1251

ra barn och ungdomar i meningsfulla fritidsaktiviteter. I motionen föreslås
att ytterligare drygt 6 milj. kr. anslås till ungdomsorganisationerna. I en
särskild motion kommer vi socialdemokrater att också föreslå förstärkningar
till idrottsrörelsen.

En omfattande satsning föreslås på barnkulturens område. Sammanlagt
27 milj. kr. föreslås för insatser inom film, litteratur, musik och teater.
Vidare föreslås att muséi- och utställningsverksamheten med inriktning på
barn förstärks. Barn- och ungdomsorganisationerna uppmärksammas också.
I motionen begärs att regeringen skall lägga fram förslag om begränsningar
av videovåldet samt att åtgärder vidtas för att göra värdefull TVproduktion
tillgänglig för allmänheten.

1 Inledning

För socialdemokratin har frågorna om barns och ungdomars levnadsmiljö
och uppväxtvillkor alltid utgjort en central del av samhällsarbetet.
Grunden till den modema familjepolitiken lades i en tid då den dagsaktuella
uppgiften var att skaffa människor arbete och därigenom hindra nöd och
fattigdom. Då påbörjades ett reformarbete som successivt vuxit ut och
kommit att avse både direkt och indirekt ekonomiskt stöd för barn och
ungdomar (i form av barnbidrag, föräldraförsäkring, bostadsbidrag, studiehjälp
osv.) och samhälleliga serviceåtgärder i form av förskola, skola,
barnhälsovård m. m. Mycket har således gjorts för att åstadkomma förbättringar
i barns och ungdomars uppväxtmiljö, och resultaten är i åtskilliga
avseenden framgångsrika.

Den ökade standard som kännetecknade den socialdemokratiska regeringsperioden
kom naturligen också barn och ungdom till del. Levnadsnivåundersökningarna
från 1968 och 1974 ger en klar bild av hur uppväxt villkoren
förändrats under 1900-talet. Att familjerna blivit allt mindre, att allt
färre upplevt ekonomiska svårigheter, att allt fler mödrar arbetar utanför
hemmet och att allt fler har en högre utbildning är otvetydiga tendenser
som tillsammans med uppgifter om hälsoförhållanden, bostadsförhållanden,
arbetslöshet etc. klart ger bilden av en ökande välfärd. Levnadsnivåundersökningen
visar också hur klasskillnaderna minskat markant. En
annan faktor som bör kommas ihåg är att en väsentligt större andel vuxna i
dag bildar familj och har barn.

Vidstående två diagram är hämtade ur en uppsats av professor Sten
Johansson, Barnens välfärd (Institutet för social forskning 1980).

Mot. 1980/81:1251

Diagram 1. Den nuvarande

npnprsf i i^rvor>«-. .. u .. ±... ? i

100

, . j vuxen

generationens uppväxtvillkor (1)

Hel uppväxtfam i 1j

Ej svår sjukdom
i uppväxtfamiljen

Fyra eller fler
syskon

Ekonomiskt svårt

Allv.arl i ga
sli tn i ngar

1960

1930

I9S0

|9M0

1900

I 190

Mot. 1980/81:1251 4

generationens uppväxtvillkor (2)

100

Båda föräldrarna
svensk
medborgare

Modern hemma

växtt iden

Samma stallet
hela uppväxten

Uppvuxen på
ren landsbygd

Föraldrar med

1890 1900 1910 I 9?0 1930 I9M0 19S0 1960

Till detta kan läggas resultaten från andra undersökningar. Man kan i
stort hävda att svenska barns hälsotillstånd i dag är utomordentligt gott
och att dagens ungdom i genomsnitt är mycket öppnare, kunnigare och
mer självständig än tidigare generationer. Enligt en undersökning, som
gjorts av japanska forskare, har ungdomarna i Sverige en mer öppen och
förtroendefull inställning till sina föräldrar än ungdomar i andra industriländer.
Enligt den s. k. IEA-undersökningen når en hög andel av vår
ungdom utmärkta resultat i skolan.

Men det finns också negativa drag i samhällsutvecklingen — av mer
långsiktig karaktär — som måste uppmärksammas.

Familjemönstret har ändrats i åtskilliga avseenden. En stor andel barn
har inte tillgång till båda sina föräldrar under uppväxttiden. Skilsmässo

Mot. 1980/81:1251

frekvensen har ökat (f. n. upplöses årligen ca 20000 äktenskap) och därmed
”rörligheten” i familjerelationerna. Det finns en osäkerhet om föräldrarollens
innebörd. Många föräldrar har begränsad tid för vård av och
umgänge med sina barn på grund av att båda föräldrarna som regel förvärvsarbetar
och av att arbetsresorna ofta är långa osv. Förändringarna i
arbetslivet och rörligheten på arbetsmarknaden medför andra problem.
Alkoholproblemet är stort: åtminstone i var tionde familj förekommer
missbruk. Därtill kommer narkotikamissbruket. Av bl. a. dessa skäl har
antalet barn för vilka socialnämnderna ingriper med omhändertagande
eller andra åtgärder på grund av föräldrarnas olämplighet eller bristande
förmåga stigit under 1970-talet. Segregationen i boendet har blivit klart
markerad de senaste åren, något som slår tillbaka både i förskola och
skola. Skolan arbetar med stora problem, och många barn lämnar den utan
att ha förvärvat de kunskaper och färdigheter som är nödvändiga i dagens
samhälle. En så stor andel som 5—10 procent av förskolebarnen visar
symtom på djupgående psykiska problem och fysiologiska hälsobrister.
Ungdomsarbetslösheten påverkar barn och ungdomar långt nere i åldrarna.
Ungdomsbrottsligheten har under lång tid ökat kraftigt. Det har ett
samband med bl. a. de tilltagande alkohol- och narkotikaproblemen. Televisionens
införande och barns TV-tittande har också påverkat familjelivet
och därmed också barnens uppväxtförhållanden och utveckling. Därtill
kommer en stark kommersialisering av fritiden för barn och ungdom.

Arbetslöshet, dålig ekonomi, diskriminerande miljöer och en ofta hänsynslös
kommersialism bildar ett sammansatt orsaksmönster. Det visar att
om vi skall komma till rätta med dessa problem krävs åtgärder över ett
brett register i samhällsarbetet och på flera olika nivåer.

Den utveckling vi redovisat ställer naturligtvis krav på familjepolitiken. I
flera avseenden har socialdemokratin tagit initiativ till sådan nyorientering.
Ett viktigt exempel är föräldraförsäkringen.

Av grundläggande betydelse är att det förs en politik som gör det möjligt
också för de unga att komma in i arbetslivet. I det förslag till skolpolitiska
handlingslinjer som utarbetats av en arbetsgrupp inom det socialdemokratiska
partiet betonas betydelsen av att skola och arbetsliv närmas varandra.
Kulturfrågorna måste också i allt högre grad integreras i skolarbetet,
inte minst för att utveckla attraktiva alternativ till det ofta undermåliga
kulturutbudet för barn och ungdom. Folkrörelsernas kulturarbete måste
förstärkas.

Familjernas ekonomi har stor betydelse för hur barns och ungdomars
uppväxtvillkor formas. Därför måste den politik den borgerliga regeringen
för brytas. Klyftorna får inte fortsätta att öka. Därför krävs att den ekonomiska
politiken och skattepolitiken får en annan inriktning. Förslag härom
läggs fram av vårt parti. Vi motsätter oss också den nedtrappning som
skett av bostadsbidraget för familjer med svag ekonomi. Förslag om förstärkningar
av bostadsstödet läggs därför fram i en särskild motion.

Mot. 1980/81:1251

Kommuner och landsting har ansvaret för de direkta insatserna i fråga
om omsorg och vård av barn och ungdomar. En ytterligare markering av
detta ansvar sker genom att huvudmannaskapet för ungdomsvårdskolorna
övertas av berörda kommuner och landsting. Den politik som regeringen
slagit in på, som innebär minskade statsbidrag t. ex. inom skolväsendet
och andra sektorer, är ett angrepp på kommunernas möjligheter att svara
för behövliga insatser inom skola, förskola och barnavård. I en särskild
motion lägger socialdemokraterna i utbildningsutskottet fram en motion
om statsbidragen till grund- och gymnasieskolan.

Utvecklingen på bostadsmarknaden har under de senaste åren varit
ogynnsam i många avseenden, vilket även drabbar barnfamiljerna. I särskilda
socialdemokratiska motioner lägger vi fram förslag för att stimulera
bostadsbyggandet och underlätta förbättringar i boendemiljön.

I flera socialdemokratiska motioner tar vi således upp frågor som har
stor betydelse också för barn och ungdomar. I förevarande motion behandlar
vi frågor som uteslutande gäller barn och ungdomar. I finansiellt avseende
är det fråga om begränsade åtaganden. Vi vill dock betona att det i
hög grad måste vara så att barns och ungdomars situation i samhällslivet
ägnas ökad uppmärksamhet under de kommande åren. En samordnad
politik måste därför komma till stånd. För socialdemokratin har det bl. a.
tagit sig uttryck i tillsättandet av en särskild barn- och ungdomsdelegation.

Vi vill framhålla att vad vi i dessa motioner kommer att behandla är
åtgärder som samhället och dess organ direkt kan vidtaga. Men för att
dessa skall bli verkningsfulla krävs också förändringar i attityder och
inställning: barn och ungdom måste känna att de är välkomna i samhälle
och arbetsliv, att vuxna bryr sig om dem och att de har meningsfulla
uppgifter framför sig som väntar på att bli utförda. Det gäller därvid inte
minst att ta vara på barns och ungdomars spontanitet och engagemang. Det
gäller vidare att skapa en uppväxtmiljö som leder till ansvar och solidaritet.

En politik med inriktning på barn och ungdom skulle kunna sammanfattas
sålunda:

O Barn och föräldrar behöver mer tid för samvaro. Barn behöver trygga
och bestående relationer till vuxna. Föräldraförsäkringen är här ett
viktigt medel.

O Barn behöver umgås med andra barn och andra vuxna. Bl. a. barnomsorgen
— och skolan — är betydelsefulla i detta sammanhang.

O Barn behöver växa upp under trygga ekonomiska och sociala förhållanden.
Samhällets familjepolitik — i vid mening - skall svara för detta.

O Barn behöver goda och säkra miljöer. Det ställer krav bl. a. på bostadspolitiken
och på samhälls- och trafikplaneringen.

O Barn skall inte utnyttjas utan i stället ges möjlighet att utveckla sig
andligt. Det ställer krav på förstärkta kulturaktiviteter i bl. a. skola och
föreningsliv.

Mot. 1980/81:1251

O Barn skall få vara med och ta ett ansvar för sin miljö: i barnomsorgen, i

skolan, i bostadsområdet.

2 Undersökningar av barns välfärd

Vi har i föregående avsnitt i korthet angett de olika drag i samhällsutvecklingen
som pekar i positiv resp. negativ riktning när det gäller barns
och ungdomars levnadsförhållanden. Ett viktigt led i diskussionerna är att
söka få till stånd ett bättre underlag för de bedömningar som behöver
göras. Visserligen sker redan i dag ett omfattande forsknings- och utvecklingsarbete
på många håll, något som stöds även av de centrala myndigheterna
på skolans och barnomsorgens områden.

Det finns många mindre undersökningar som gjorts på olika sätt vid
olika tidpunkter, men av dessa är det inte, möjligt att annat än i begränsade
avseenden få uppgifter som möjliggör en kvalitativ bedömning av utvecklingen
av barns levnadsförhållanden över en längre tidsperiod.

Så skulle det naturligtvis inte behöva vara. Det är enligt vår mening
möjligt att bygga upp ett bevakningssystem som löpande över tiden ger
underlag för kvalitativa bedömningar av barnens villkor. Ett sådant system
fordrar eftertanke och planering innan det kan byggas upp. Rent praktiskt
underlättas det av att alla barn kommer i kontakt med olika samhällsinstitutioner.
Vi vill framhålla att avsikten inte är att följa enskilda barns
utveckling utan att få ett underlag om barnkollektivets utveckling i skilda
avseenden.

Man kan således tänka sig löpande redovisning från förlossningen, 4åringskontrollen,
vid inträdet i förskolan och skolan och vid utträdet ur
grundskolan i 16-årsåldern och kanske också någon gång däremellan under
grundskoletiden. I avsaknad av ett sådant informationssystem om barnens
förhållanden föreligger åtskilliga svårigheter att följa utvecklingen i väsentliga
avseenden.

Vad vi här anfört kan belysas med ett resonemang om barns hälsa.

Svenska barns hälsotillstånd är i dag utomordentligt gott, både jämfört
med hur det var tidigare och hur det är i många andra länder. Orsaken till
detta anses ofta vara den höga tekniska och vetenskapliga nivå som den
svenska sjukvården befinner sig på. Snarare torde det vara så att det goda
hälsotillståndet och den högklassiga sjukvården båda är produkter av en
hög och jämn social och ekonomisk standard.

En god och lättillgänglig hälso- och sjukvård är en av välfärdssamhällets
mest oumbärliga förmåner - en trygghetsfaktor av stort värde.

Men för att mäta hälsotillståndet räcker det inte att mäta sjukvårdens
resurser eller service. Även om den metoden är vanlig är den indirekt och
förutsätter ett orsakssammanhang mellan hälsa och sjukvård som inte
finns klart dokumenterat.

Inte heller räcker det att mäta sjukdom för att få ett begrepp om hälsan:

Mot. 1980/81:1251

hälsan är mer än frånvaron av sjukdom, den innefattar också moment av
psykologisk och social natur, som inte täcks av sjukdomsdiagnoser, handikapp,
vårdtider eller sjukvårdskonsumtion. Det är också nödvändigt att ta
hänsyn till det subjektiva välbefinnandet.

Inget av dessa "välfardsmått” är i dag tillfredsställande belyst när det
gäller barn. Man kan finna vissa tvärsnittsundersökningar som sökt kartlägga
barns sjukdomar, i vissa avseenden (missbildningar hos nyfödda,
olycksfall) eller i vissa åldrar (4 år, 7 år), men de är begränsade till speciella
sjukdomstillstånd, till särskilda tidpunkter eller till geografiska områden.
En systematisk och kontinuerlig uppföljning av barns fysiska och psykiska
hälsa med hänsyn till objektiva och subjektiva hälsobegrepp och insatta i
ett socialt sammanhang saknas helt. En sådan fortlöpande kartläggning av
barns hälsa och välfärd är av vital betydelse som underlag för en aktiv och
rättvis barn- och familjepolitik.

Det behövs sålunda en tvärsnittsundersökning av barns hälsotillstånd
och levnadsvillkor vid dessa åldrar för att man skall kunna observera
förändringar i dessa avseenden över tiden - hur har t. ex. förskolebarns
hälsa förändrats under en 10-årsperiod och vilka konsekvenser har det för
planeringen av den förebyggande vården vid barnavårdscentraler och i
skola?

Det behövs också en hälsoövervakning över lång tid, som kan ge svar på
frågor om t. ex. tidiga hälsodefekters betydelse för skolgången. Därmed
kan man också få en bild av förändringar av barns levnadsvillkor.

Vilka ”hälsovariabler” som skall ingå och vilka barn som skall undersökas
bör naturligtvis bli föremål för noggranna överväganden, men proceduren
bör kunna göras genomförbar på ett ganska enkelt och samtidigt
pålitligt sätt. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt särskilt utsatta grupper,
t. ex. kroniskt sjuka och handikappade barn.

Enligt vår mening bör riksdagen begära att regeringen utreder frågan om
ett informationssystem om barnens levnadsförhållanden och förstärkning
av forskningsresurserna härför.

3 Åtgärder inom barnhälsovården m. m.

De tendenser som vi i korthet antytt inledningsvis har lett till att många
barn redan i förskoleåldern visar symtom på djupgående psykiska problem
och fysiologiska hälsobrister. Det kan röra sig om en så stor andel som 5—
10 procent av barnen, i vissa områden än större; som jämförelse kan
nämnas att 3—5 procent av barnen har allvarliga, långvariga sjukdomar
eller fysiska handikapp. ”Utstötnings-” och ”utslagningsprocessen” börjar
således tidigt och omfattar många barn.

Det går självfallet inte att lösa dessa problem genom åtgärder av enstaka
natur. Det är en kombination av insatser som krävs, över en bred front:
inom arbetsmarknadspolitiken, familjepolitiken, socialpolitiken, skolan,
förskolan, miljöområdet osv.

Mot. 1980/81:1251

De familjepolitiska åtgärderna i vårt land har byggts upp efter principen
att de skall vara till för alla familjer. Skälen härtill är flera; ett av dem är att
också de barn, ungdomar och föräldrar som har svårigheter av olika slag
bör kunna utnyttja samhällets resurser utan att bli speciellt utpekade. Det
är således en fördel om åtgärderna kan vara generella men samtidigt så
fmmaskiga att de barn och föräldrar som har särskilda svårigheter kan ha
nytta av dem.

Mödra- och barnhälsovården, förskolan och skolan är exempel på samhälleliga
institutioner som fångar upp alla, eller i varje fall praktiskt taget
alla barn. Inom dessa verksamheter krävs att arbetet utformas så att också
här aktuella barn och ungdomars problem kan bearbetas. Vi kommer i det
följande att föreslå att ökade medel ställs till förskolans och skolans förfogande
för insatser som kan vara av betydelse för barn och ungdomar i
svårigheter.

En annan viktig del av samhällets generella barninriktade verksamhet är
som nämnts mödra- och barnhälsovården. Som framgår av socialutskottets
betänkande 1980/81:11 har socialstyrelsen presenterat ett principprogram
för mödra- och barnhälsovården. Beslut har också, på grundval av ett
betänkande från barnomsorgsgruppen, fattats om en föräldrautbildning i
anslutning till barns födelse. Det är således i princip väl sörjt för att man
genom samhällets orgran skall på ett tidigt stadium kunna fånga upp
familjer med olika slag av problem. Verkligheten svarar dock inte alltid
mot önskemålen.

För att goda resultat skall uppnås krävs naturligtvis tillräckliga resurser i
olika avseenden. Men det är minst lika viktigt att personalen kan uppmärksamma
och tolka de signaler på problem som finns hos föräldrar och barn.
Arbetssättet är därför betydelsefullt. Mycket talar också för att ett samhälleligt
organ inte kan agera ensamt, om insatserna skall få önskad effekt.
Det krävs samarbete med andra samhälleliga instanser, ofta över huvudmannaskapsgränser:
ett samarbete som kan behöva innefatta både informationsutbyte
och handläggning av enskilda ärenden. Mödrahälsovården,
barnhälsovården, barnomsorgen, socialtjänsten, familjerådgivningen måste
fungera i ett samarbetsmönster. Det är viktigt att understryka föräldrarnas
delaktighet, när olika instanser samverkar bl. a. över huvudmannaskapsgränser.
Föräldrarna bör därvid vara kontinuerligt involverade och
underrättade om sådana åtgärder. Särskild uppmärksamhet och därmed tid
och resurser behöver ofta ägnas invandrarbarn och handikappade barn.
Den öppna vårdens betydelse i dessa sammanhang bör också understrykas.

De verksamheter varom här är fråga sköts av kommuner och landsting;
sedan statsbidragsgivningen till familjerådgivningen upphört den 1 januari
1980 har statsmakternas roll ytterligare begränsats. Genom att sprida erfarenheter
om nya initiativ, stödja och utvärdera försök samt genom allmän
informations- och rådgivningsverksamhet har staten kvar viktiga upp

Mot. 1980/81:1251

gifter. Därtill kommer den grundläggande uppgiften att svara för yrkesutbildningen.

Vi vill i det följande peka på några områden där initiativ från statsmakternas
sida kan var särskilt betydelsefulla.

En rad olika yrkesgrupper — inom sjukvården och socialvården — kan i
sin yrkesutövning ställas inför barn och ungdomar med särskilda problem.
Det gäller läkare, sjuksköterskor och annan sjukvårdspersonal, det gäller
kuratorer m. fl. inom sjukvården, det kan naturligtvis också gälla andra
yrkesgrupper inom dessa verksamhetsområden. För den personal som
skall arbeta i förskolan och skolan är utbildningen givetvis inriktad på
den kommande arbetsuppgiften att ha med barn att göra. För andra, nyss
nämnda yrkesområden kan inte utbildningen vara lika inriktad på barns
behov. Det bör enligt vår mening vara angeläget att undersöka förutsättningarna
till sådana omprioriteringar - inom den givna utbildningstiden som
leder till att frågor kring barns svårigheter och problem, sätt att
bearbeta och lösa dem etc. får ökad vikt i undervisningen. Det kan gälla
sådana saker som att få fördjupade kunskaper om samspelet mellan barn,
familj och samhälle samt att under utbildningen få praktisk erfarenhet av
arbetet inom förskola, social barnavård i övrigt etc. En första kartläggning
borde kunna företas av barnmiljörådet i samarbete med socialstyrelsen,
skolöverstyrelsen samt universitets- och högskoleämbetet.

Som nämnts ovan har en särskild barnhälsovårdsutredning arbetat inom
socialstyrelsen och lagt fram förslag till riktlinjer för barnhälsovården.
Bl. a prioriteras i det framlagda förslaget hälsoövervakning av
barn som befinner sig i riskzonen. Kravet på integration i primärvården
understryks. De nya uppgifterna kan enligt bedömare komma att leda till
att arbetssätt och arbetsformer behöver utvecklas och omprövas. Därför
är ett utvecklings- och modellarbete viktigt; sådana har pågått bl. a. i
Linköping och Uppsala. De båda kommunförbunden och socialstyrelsen
har ett övergripande ansvar härvidlag. Det är därför av betydelse att
socialstyrelsen i sin verksamhet lägger stor vikt vid frågan om barnhälsovårdens
fortsatta utveckling.

Inte minst betydelsefull är uppföljningen av riksdagsbeslutet om
föräldrautbildning i samband med barns födelse. Genom den valda
konstruktionen i fråga om denna reform ligger ansvaret hos landstingen.
Socialstyrelsen medverkar bl. a. genom information och fortbildning. Det
är betydelsefullt att man söker finna och föra ut exempel som kan tillämpas
på många håll liksom naturligtvis att verksamheten kommer till stånd enligt
intentionerna. Det räcker inte heller med föräldrautbildning i landstingens
regi. Uppföljning måste ske på olika sätt, genom studieförbund och andra
frivilliga organisationer.

En särskilt viktig del av mödrahälsovårdens verksamhet avser information
och stöd till gravida mödrar med missbruksproblem.

De senaste åren har uppmärksamheten alltmer riktats på alkoholens

Mot. 1980/81:1251

och narkotikans inverkan på fostret och det nyfödda barnet. Forskning
på detta område har visat att missbruk hos modern dels innebär en
betydande risk för fosterskador, dels utgör en allvarlig social belastning för
barnet och dess familj.

Aktuell forskning har visat att barn till mödrar som missbrukat alkohol
under graviditeten får en högre frekvens av missbildningar, en försenad
tillväxt beträffande vikt och längd, blir försenade i sin motoriska och
intellektuella utveckling och får psykiska störningar. Man har även funnit
en ökad frekvens av CP-skador. Om dessa barn dessutom växer upp i en
familj med missbruksproblem blir deras psykiska och sociala utveckling än
mer hämmad och deras handikapp får svåra konsekvenser för framtiden.
Beträffande barn till narkotikamissbrukande mödrar har forskningen visat
på en ökad frekvens av kroppsliga och känslomässiga störningar, särskilt
om barnen växer upp i en missbrukarmiljö.

Detta blir desto allvarligare eftersom man vet att alkoholmissbruket har
gått ner i åldrarna och att allt fler kvinnor i fertil ålder missbrukar alkohol.
Man har uppskattat att det i Sverige årligen föds 300—400 barn med mer
eller mindre allvarliga skador som är orsakade av alkoholpåverkan under
forsterstadiet. Därtill kommer att det föds drygt 100 barn per år i Sverige
av mödrar med vanemässigt narkotikamissbruk.

Det är en mycket angelägen uppgift för den förebyggande mödravården
att förhindra att barn erhåller svåra kroppsliga, psykiska och/eller sociala
handikapp genom modems missbruk under graviditeten och genom barnens
uppväxt i en missbrukarmiljö. Genom tidig information och stödåtgärder
blir många mödrar motiverade till och klarar av att avbryta sitt
missbruk. Försöksverksamhet med denna inriktning pågår — i samverkan
mellan mödrahälsovården och socialvården — bl. a. i Göteborg och Stockholm.

I budgetpropositionen föreslås bl. a. att Karolinska sjukhuset tilldelas
vissa resurser för en specialmottagning för kvinnor med alkoholproblem i
tidigt skede. Vidare har samarbetsorganet för alkoholfrågor föreslagit att
vissa medel används innevarande budgetår till en utbildningsverksamhet.
Den parlamentariska socialberedningen har den separata uppgiften att
utreda frågan om resurser för mödra- och socialvården i akuta situationer.

Det är värdefullt att Karolinska sjukhusets resurser förstärks liksom att
vissa utbildningsmedel tilldelas landstingen innevarande år. Det är emellertid
viktigt att det på detta område inte blir fråga om någon engångssatsning
utan ett engagemang som möjliggör att alla sjukvårdsområden sätter
in kraftiga resurser. Staten bör därför också nästa budgetår anvisa medel.
Förslag om en förstärkning av anslaget Upplysning och information på
alkoholområdet med 2 milj. kr. läggs fram i en särskild motion.

Det finns många skäl att ägna stor uppmärksamhet åt barns fysiska
miljö. Det gäller bl.a. de olycksfall som drabbar många barn, ibland
med konsekvenser för hela livet. Till det nybildade barnmiljörådets upp

Mot. 1980/81:1251

gifter hör att ha ett särskilt ansvar för dessa frågor. För att man på ett rätt
sätt skall kunna vidta de behövliga åtgärderna krävs bl. a. en fortlöpande
rapportering om barnolycksfall och barns olika miljöer. Enligt vår mening
bör man överväga att koppla det informationssystem vi förordat i avsnitt 2
till en registrering av barnolycksfall.

Vad vi här anfört om särskilda åtgärder inom barnhälsovården m. m. bör
ges regeringen till känna.

4 Förskolan

4.1 Socialdemokratin har till varje riksmöte under de senaste åren lagt
fram motioner som behandlat barnomsorgen (senast i motion 1979/80:282).
Det har varit uttryck för vår vilja att följa upp den överenskommelse som
den socialdemokratiska regeringen gjorde med Kommunförbundet om
barnomsorgens fortsatta utbyggnad. Alltjämt måste enligt vår mening de
kvantitativa insatserna stå i centrum. Men de kvalitativa frågorna — om
innehåll, arbetsformer, personalfortbildning etc. — får ökad vikt. Den
kvantitativa utbyggnaden och det kvalitativa reformarbetet måste därför
drivas jämsides.

4.2 Det femårsprogram som beslöts 1976 befinner sig nu i sitt slutskede.
Utfallet kan nu överblickas, och de farhågor som vi på ett tidigt stadium
under det borgerliga regeringsinnehavet uttryckt om att planerna inte
skulle komma att fullföljas har tyvärr slagit in.

Av planerade 100000 platser i daghem (1977-1981) tillkommer, enligt
socialstyrelsens senaste sammanställning av de kommunala bamomsorgsplanerna,
83000 platser, av 50000 i fritidshem 36000. Detta är lägre tal än
som redovisades för ett år sedan: då var motsvarande siffror för åren
1977-1981 resp. 88400 och 39900. Inte heller når man den avsedda
successiva ökningen av utbyggnadstakten, vilket framgår av följande uppgifter
om faktisk resp. planerad utbyggnad.

År	Daghem		Fritidshem
Överens kommelsen	Faktisk/ planerad	Överens kommelsen	Faktisk/ planerad
1977	16000	20500	8000	5 300
1978	18000	11 200	9000	5400
1979	20000	12400	10000	5 200
1980	22000	19600	11000	9300
1981	24000	19300	12000	9800

Även om man beaktar familjedaghemmen kvarstår den negativa utveckling
som sammanfattas i följande tabell.

Mot. 1980/81:1251

Utvecklingen av nya platser i barnomsorgen

	Förskolebarn		Skolbarn
Daghem	Familjedaghem	Fritidshem	Familjedaghem
1977	20500	6600	5 300	4 100
1978	11200	10300	6400	2300
1979	12 400	7 600	5 200	2 500
1980	19600	5 100	9300	1400
1981	19 300	3 500	9800	1700
1982	16700	3 200	10400	1000
1983	15 300	500	9200	2 300
1984	10500	2 200	5400	100

1 föregående års motion pekade vi bl. a. också på tendensen att antalet
faktiskt tillkommande platser var väsentligt lägre än utökningen enligt
bamomsorgsplanerna. Detta förhållande gör sig fortfarande gällande, vilket
framgår av följande serie avseende daghemmen.

Genomförandet av 1976 års riksdagsbeslut vad avser daghemmen

År	Bamomsorgsplaner		Riksdagsbeslut
				- våren 1976
31/12	1978-82	1979-83	1980-84
1977	22 300	20500'	20 5001	16000
1978	15000	13 200	11200'	18000
1979	16600	18100	12400'	20000

1 Utfall

Enligt en sammanställning som Kommunförbundet gjort beträffande de
kommunala budgetarna för 1981 i förhållande till bamomsorgsplanerna
kommer inte heller för detta år planerna att kunna infrias.

Vi vill i detta sammanhang också erinra om den genomgång vi tidigare
redovisat av bamomsorgsplanerna 1978—1982. Av denna framgick att
utbyggnadsambitionerna varierade kraftigt mellan kommunerna på så sätt
att särskilt de kommuner som hade ett lågt utgångsvärde inte heller hade
särskilt ambitiösa utbyggnadsplaner.

De borgerliga regeringarna har intagit en mycket passiv inställning i
fråga om barnomsorgens fortsatta utbyggnad. Trots att ett väl dokumenterat
underlag stått till förfogande - genom socialstyrelsens redovisning av
de kommunala bamomsorgsplanerna, materialet i SOU 1975:57 från planeringsgruppen
för barnomsorg och statistiska centralbyråns
barnomsorgsundersökning - har t. ex. någon ny överenskommelse med
kommunerna inte aktualiserats.

I budgetpropositionen försvarar sig nu regeringen med att redovisa det
material som statistiska centralbyrån ställt samman om vad som kan sägas
vara det dagsaktuella behovet av barnomsorg. Av de där redovisade siff

Mot. 1980/81:1251

roma dras slutsatsen att man skulle, inom den avsedda treårsperioden (till
mitten av 1980-talet), klara att bygga ut barnomsorgen så att behoven
tillgodoses.

Det finns emellertid en betydande risk för att man genom att utgå från
det dagsaktuella behovet klart underskattar dynamiken i samhällsutvecklingen.
Följande uppgifter visar hur olika behoven kan uppskattas enligt
olika undersökningar/beräkningar (här endast för förskolebarn).

Undersökning etc.	År	Behov av platser	Befintligt antal platser
Bamomsorgsplanema	1979	359100	209700
Barnomsorgsplanerna	1984	386 800	305 600
SCB:s undersökning	1980	348000	—
Planeringsgruppen för barnomsorg:	1985	470000
behov	1990	530000	—
D:o: efterfrågan	1985	400000
(= viss del av behovet)	1990	468000	—

Det går således inte att ha en så statisk syn på samhällsutvecklingen som
den borgerliga regeringen har. I stället är det nödvändigt att ta fram nya
riktlinjer för utbyggnad av barnomsorgens olika former.

4.3 Med hänsyn till vad vi redovisat om den planerade utbyggnaden är det
nödvändigt att ingående analysera och förbereda genomförandet av de
åtgärder som kommer att krävas för att nå målet om full behovstäckning.
En värdering måste därvid göras av de olika styrinstrument som samhället
kan använda.

Detta kräver inte bara en förbättrad planeringsmetodik, vilket planeringsgruppen
för barnomsorg i ett betänkande (SOU 1979:57-58) gett
underlag för, utan framför allt en konkret politisk vilja från både statens
och kommunernas sida.

För kommunernas del finns, som vi flera gånger tidigare framhållit, en
rad problem att klara av. Ofta är det fråga om svårigheter rent fysiskt och
planeringsmässigt. Markreservationer för allmänna ändamål saknas i redan
utbyggda kommundelar, och behövliga stadsplaneändringar kan ta tid.
Detta talar för att arbetet måste påbörjas tidigt och drivas med kraft. I
många fall torde man nämligen komma att ställas inför svårare praktiska
problem ju längre utbyggnaden pågått.

Det bör övervägas att utsträcka kommunernas planer för barnomsorgens
olika former (för förskolebarn och skolbarn) i tiden så att de åtminstone
översiktligt täcker utbyggnaden fram till full behovstäckning. Detta skulle
bl. a. ge bättre möjligheter att ta itu med frågor om markreservationer etc.
Vi vill i detta sammanhang erinra om de förslag till åtgärder för en förbättrad
boendemiljö som vi lagt fram i bostadspolitiska motioner under de
senaste åren. Vi har bl. a. föreslagit att kommunerna skall ha ett lagfäst

Mot. 1980/81:1251

ansvar för bostadsmiljön i dess helhet och att kommunala handlingsprogram
för bostadsförsörjningen (inkl. den sociala servicen) skall upprättas.
En utbyggd barnomsorg har stor betydelse för att åstadkomma en bra
boendemiljö och därmed bidra till att ge barnen en god uppväxtmiljö.
Närmiljön förbättras därmed.

Kommunernas möjligheter att bygga ut barnomsorgen påverkas ofta av
de regler och normer som statsmakterna, via olika myndigheter, ställt upp.
Enligt vad som anmäls i budgetpropositionen kommer regeringen att återkomma
till riksdagen med förslag som gör det lättare för kommunerna att
klara utbyggnaden från dessa aspekter. Det är angeläget att en sådan
utveckling kan åstadkommas.

Sammanfattningsvis innebär således vårt förslag att en samlad behovsbedömning
och utbyggnadsplan för den kommunala barnomsorgen arbetas
fram för den fortsatta utbyggnaden fram till målet full behovstäckning.
Planen, som också bör innefatta en bedömning av personalbehov och
erforderliga utbildningsinsatser liksom en värdering av olika instrument för
att säkerställa att målet nås, bör tas fram genom överläggningar med
Svenska kommunförbundet och föreläggas riksdagen snarast. Riksdagen
bör i enlighet härmed begära förslag till utbyggnadsplan och åtgärder bl. a.
i fråga om de ekonomiska förutsättningarna för planens förverkligande i
enlighet med vad vi anfört.

Den fortsatta utbyggnadsplaneringen bör som nämnts avse barnomsorgens
olika former. Daghemmen och fritidshemmen är och skall givetvis
vara stommen i den kommunala barnomsorgen. Men det torde vara nödvändigt
att låta alla konstruktiva krafter samverka för att klara utbyggnadsbehoven.
Det betyder att uppmärksamhet måste ägnas familjedaghemmen,
som vid utgången av 1979 svarade för över 110000 av de ca 280000
platserna i kommunal barnomsorg. Detta understryker bl. a. betydelsen av
verksamheten inom den öppna förskolan. Det är vidare också angeläget att
man i större utsträckning från kommunernas sida undersöker möjligheterna
att få fram tillsynsformer med en ökad grad av föräldrarnedverkan.
Familjestödsutredningens försöksverksamhet kan här ge vägledning.

4.4 Barnomsorgen har också en viktig kvalitativ aspekt.

En viktig kvalitetshöjning inom barnomsorgen är naturligtvis att öka
dess omfattning och därmed ge möjlighet för flera barn att få stimulans och
utvecklingsmöjligheter samt för fler familjer att få tillsynsfrågan ordnad på
ett tillfredsställande sätt. Det förhållandet att det är brist på daghemsplatser
leder också till att andelen barn med behov av särskilda stödåtgärder
tenderar att bli hög på vissa daghem. Detta medför problem i verksamheten.
En utbyggd barnomsorg innebär även i detta avseende fördelar.

En viktig faktor för barnomsorgens kvalitet är utbyggnad och förändringar
i utbildningen av barnomsorgspersonal. Förskollärarkåren är generellt
sett ung, varför det är angeläget att genom den särskilda utbildningen

Mot. 1980/81:1251

för barnskötare försöka rekrytera även äldre till yrket. Det är vidare
angeläget att eftersträva en jämnare könsfördelning inom förskollärarkåren.
Av nämnda skäl är också fortbildningsinsatser betydelsefulla.

Det nuvarande statsbidragssystemet inom barnomsorgen medger i sig en
frihet för kommunerna att själva variera insatserna med hänsyn till skiftande
behov i olika förskolor. I många fall har emellertid kommunerna svårigheter
att tillgodose sådana behov.

Detta är bakgrunden till att vi lagt fram förslag om att komplettera de
generella statsbidragen med bidrag till behovsorienterade insatser, i första
hand i daghemmen. Vi upprepar vårt förslag om att - under reservationsanslaget.
Särskilda insatser för förskolan — 100 milj. kr. anvisas för
behovsinriktade insatser från budgetåret 1981/82. Vi hänvisar i detta avseende
till vad vi anfört i motionen 1978/79: 509. Vi kommer i det följande att
föreslå att en viss del av dessa medel används för ett stöd till kommunalt
utvecklingsarbete.

Barn har ett stort behov av gemenskap och samvaro med andra barn och
av att fl förtroende också för andra vuxna än föräldrar. Den gemenskapen
är viktig för dem i deras utveckling till fria och självständiga människor.
Men om samhällets barnomsorg skall kunna fylla denna uppgift behövs det
att staten — utöver den nuvarande bidragsgivningen — går in med extra
medel för att ge kommunerna möjlighet att genomföra erforderliga behovsorienterade
insatser i förskolan. Detta är ett viktigt led i arbetet på att
förstärka barnomsorgens kvalitet. Därigenom kan man få faktiska möjligheter
att särskilt beakta behoven hos de barn och deras familjer som
tillfälligt eller under längre tid kräver speciellt stöd och stimulans. Till
dessa hör ofta även barn som är handikappade eller är från invandrarfamiljer.
Den undersökning som gjorts i Uppsala, bl. a. om hur daghemmen
fungerar för den grupp av barn som har särskilda behov (Vilsebarn i
välfärdsland), styrker vårt krav på att särskilda medel bör anvisas för detta
ändamål.

Dessa medel bör inte bindas för någon viss typ av åtgärd. Det är tvärtom
en fördel att man genom ett utnyttjande för olika åtgärder (avseende
personal, barngrupper, lokaler etc.) kan få praktiska erfarenheter för det
fortsatta reformarbetet på förskolans område. Föräldrarnas delaktighet i
programmet är också viktigt. Det bör därför ankomma på socialstyrelsen
att noggrant följa och utvärdera verksamheten samt delge kommuner och
personalgrupper information härom.

Vi vill också framhålla att motsvarande åtgärd vidtagits på skolans
område och där visat sig så värdefull att man på detta område i allt större
utsträckning använder sig av behovsorienterade insatser.

Våra förslag om behovsinriktade insatser är ett uttryck för vår vilja att
sätta barnens behov av stimulans och utveckling i centrum för barnomsorgspolitiken.

Mot. 1980/81:1251

4.5 Kvalitetsaspekterna i förskolan har ofta i den allmänna debatten sammankopplats
med frågor om personaltäthet, normer för dessa osv. Dessa
är givetvis betydelsefulla; vårt förslag om särskilda medel för behovsinriktade
insatser är uttryck härför. Men det är också nödvändigt att man i
högre grad än tidigare behandlar frågor om förskolans innehåll och arbetsformer
m. m.

I barnstugeutredningens båda huvudbetänkanden (SOU 1972:26—27)
framhölls bl. a. att förskolans övergripande mål skall uttrycka den ideologiska
bakgrunden till det pedagogiska programmet. ”Det blir då ett uttryck
för samhällets syn på och omsorg om varje barn i dess rätt till en god
utveckling.” I utredningens direktiv hade detta mål för barnstugeverksamheten
angetts vara att i samverkan med hemmet främja barnens allsidiga
och harmoniska utveckling emotionellt, socialt och intellektuellt samt
medverka till en positiv anpassning av barnen till samhället.

De övergripande målen för förskolans verksamhet liknar i många avseenden
de som gäller för skolan. En särskild arbetsplan för förskolan har
publicerats av socialstyrelsen. För förskolans del saknas däremot ett bestämt
arbetsprogram. Hur arbetet i praktiken går till ute i de enskilda
förskolorna kan också växla kraftigt.

Några initiativ under det senaste året till en förnyad diskussion om
förskolans innehåll och arbetsformer kan särskilt nämnas. Det är dels
familjestödsutredningens diskussionspromemoria Daghem för små barn
och dess promemoria om kvalitet i familjedaghem, dels socialstyrelsens
diskussionsmaterial Förskolans pedagogiska verksamhet. Dessa kan ses
som försök att utveckla arbetet i förskolan. Familjestödsutredningen anser
t. ex. att den ”växtpedagogik” som tillämpats har gjort det svårt att hjälpa
barnen att leka och arbeta tillsammans och kunna känna sig som en tillgång

1 en grupp. Socialstyrelsen har bl. a. aktualiserat ett antal områden, som är
centrala från kvalitetssynpunkt och som särskilt behöver uppmärksammas
för vidare insatser.

I underlaget sägs bl. a. att den nyorientering som nu sker inom förskolans
verksamhet i fråga om innehåll och arbetssätt talar om ett behov av en
ökad fasthet i arbetet, medveten planering av verksamheten och en aktiv
barnuppfostran utifrån en demokratisk människosyn. Man betonar vidare
en socialt fostrande pedagogik, arbete, lek och inlärning i naturliga sammanhang,
barns och vuxnas funktioner i verksamheten. Föräldrarnas delaktighet
och medansvar framhålls.

Det finns många skäl som talar för en mer strukturerad verksamhet inom
förskolan i enlighet med de tankegångar som utvecklats bl. a. i den nämnda
skriften. Här krävs emellertid ett fortsatt utvecklingsarbete, både lokalt
och centralt. Socialstyrelsen har i sin anslagsframställning föreslagit att
vissa medel avsätts för bl. a. ett kommunalt utvecklingsarbete. Regeringen
har dock inte biträtt detta förslag. Enligt vår mening finns det dock skäl att
staten ställer vissa medel till förfogande för ett sådant arbete. Inom ramen

2 Riksdagen 1980181. 3 sami. Nr 1251

Mot. 1980/81:1251

för anslaget Särskilda insatser för förskolan har vi beräknat 5 milj. kr. för
detta ändamål. Härigenom bör det bli möjligt att inte bara initiera och
stödja lokala projekt - att skapa lokala utvecklingsprogram innefattande
både de kvantitativa och kvalitativa frågorna — utan också att sprida
resultat och erfarenheter till andra kommuner. I personalavseende kan det
också ses som en viktig utvecklings- och fortbildningsinsats.

I nästa anslagsframställning bör socialstyrelsen också ge en samlad
redovisning av arbetet med frågorna om förskolans pedagogiska verksamhet.

Ytterligare ett område som får alltmer ökad aktualitet i och med barnomsorgens
kvantitativa utveckling är sambandet och samarbetet förskola/
skola.

Både barnstugeutredningen och SIA betonade betydelsen av ett utökat
samarbete mellan förskola och skola. En del praktiska åtgärder har också
vidtagits i detta syfte för att öka kontakterna, mildra konsekvenserna av
övergången förskola—skola och också få ett utbyte i pedagogiska och
metodiska avseenden. Men det är tveksamt om så mycket uträttats som
avsikten varit. Också enkla organisatoriska åtgärder att föra skola-förskola
närmare har varit svåra att genomföra.

I socialstyrelsens diskussionsunderlag framhålls bl. a. att utmärkande
för förskolans pedagogiska verksamhet är att inlärning sker i naturliga
sammanhang, meningsfulla för barnet. Det finns samtidigt en diskussion
om förskolans pedagogiska arbete med avseende på inlärningsaspekterna.

Mycket talar t. ex. för att man måste ägna ökad uppmärksamhet inom
samhällets barninstitutioner — förskola och skola — åt barnens språkutveckling
och begreppsbildning. Ett sådant önskemål påverkar givetvis det
pedagogiska innehållet och arbetsformerna i förskolan.

Därutöver kan särskilda åtgärder behövas för att åstadkomma en mjuk
övergång mellan förskola och grundskola. Detta skulle t. ex. kunna ske
genom att förskolepersonal och lågstadielärare samarbetar i arbetslag.
Arbetet skulle därvid bygga på att förskole- och lågstadiepedagogik skall
närma sig varandra och kräva stöd av en gemensam fortbildning liksom
förändringar i grundutbildningarna. Så t. ex. borde undervisning om läsoch
skrivinlärning ingå i förskollärarutbildningen. Detta skulle också kunna
underlätta för förskollärare att följa barn upp på lågstadiet. Med dessa
åtgärder skulle det vara möjligt att åstadkomma en växelverkan i pedagogiskt
och metodiskt avseende mellan skola och förskola.

Det är nödvändigt att ytterligare överväga många frågor i detta sammanhang
innan en viss lösning kan förordas. Det gäller t. ex. det pedagogiska
och sociala innehållet i verksamheten, konsekvenser för personalen och
personaltillgång, fortbildningsinsatser för resp. personalgrupp liksom behov
av förändringar i grundutbildningen. De lokala konsekvenserna måste
vidare belysas vad gäller bl. a. lokaler, läromedel och kostnader. Också
effekterna på barnomsorgen i övrigt måste klargöras. Vad vi förordat i
fråga om medel för lokalt utvecklingsarbete kan här vara betydelsefullt.

Mot. 1980/81:1251

Vad vi här anfört om förskolans pedagogiska verksamhet bör ges regeringen
till känna.

5 Grund- och gymnasieskolan

1960-talets reformskede resulterade bl. a. i en enhetlig grundskola. Målsättningen
med reformerna var att bereda alla ungdomar utbildning utan
hinder av ekonomiska, sociala eller geografiska förhållanden. Reformerna
innebar också starka krav på en förändring av skolans inre arbete för att
anpassa skolarbetet, dess innehåll och arbetssätt, till elevernas olika förutsättningar.
Enligt vår mening har grundskolan ett särskilt ansvar för elever,
som oftast av yttre omständigheter inte kan tillgodogöra sig skolarbetet
på samma villkor som flertalet. Skoltiden är ett kanske aldrig återkommande
tillfälle för samhället att ge dessa barn och ungdomar möjligheter till
personlig och social utveckling och goda kunskaper. För att vidareutveckla
skolan i dessa avseenden tillsatte socialdemokraterna utredningen
om skolans inre arbete (SIA).

Utredningens förslag, som presenterades 1974, fullföljde den dåvarande
socialdemokratiska regeringen i propositionen om skolans inre arbete
1976, som i allt väsentligt accepterades av riksdagen. Detta beslut utgör
grunden för ett konkret utvecklingsprogram för skolan. Den socialdemokratiska
regeringen hade dessförinnan sedan 1973 genom beslut om särskilda
åtgärder på skolområdet (s. k. SÅS-medel) anslagit medel för att stödja
en utvecklingsprocess i den riktning som senare resulterade i SIA-reformen.

Såväl de förändringar inom grundskolan som är möjliga att vidta med
stöd av SIA-reformen som den målsättning med en framtida gymnasieskola
som skisserades i den socialdemokratiska regeringens direktiv till gymnasieutredningen,
är starkt kopplade till socialdemokraternas vilja att förbättra
skolan.

Flera av inslagen i SIA-reformen syftade till att stimulera den demokratiska
utvecklingsprocessen i skolan bl. a. genom att decentralisera beslutsbefogenheter
till lokala skolstyrelser och enskilda skolor. Osäkerheten
inför reformen har dock varit stor ute på fältet. Orsakerna till detta är flera.
Enligt vår mening har 1976 års riksdagsbeslut om SIA inte fått det stöd av
de borgerliga regeringarna som det borde för att en så angelägen reform
skall kunna genomföras. Under det borgerliga regeringsinnehavet har man
i stället ifrågasatt beslutet. Man har t.o.m. avvecklat viktiga delar av
reformen genom att dra in bidraget till den allmänna fritidsverksamheten
för barn och ungdomar, urholka skolledar- och personallagsutbildningarna,
dra in beslutade resursökningar och halvera speciallärarutbildningens
längd. Härtill kommer avvecklingen av statsbidraget till skolbyggnader.

Allt detta innebär att den utvecklingsprocess som socialdemokraterna

Mot. 1980/81:1251

avsåg skulle bli ytterligare ett steg på vägen mot en bättre skola för alla
elever inte har fått eller kommer att få det genomslag som ursprungligen
var avsikten.

Den återhållande effekt på skolans utveckling som det borgerliga regeringsinnehavet
inneburit blir så mycket mer beklaglig som rapporterna
ökat om brister i arbetsmiljön för såväl elever som personal. I många
klasser är oron stor. Elever har ett allt större behov av vuxenkontakt.
Elevernas behov av engagemang och aktivitet kommer ofta i konflikt med
skolans traditionella arbetssätt. När skolan inte förmår utveckla elevernas
aktivitet till något konstruktivt omvandlas den till destruktiv verksamhet
eller passivitet. Skolarbetet upplevs då sorn meningslöst. De mest utsatta
eleverna lämnar grundskolan utan grundläggande kunskaper och färdigheter.
För att motverka denna utveckling måste skolarbetet förändras och
skolans personal stödjas bl. a. genom att antalet vuxna som deltar i skolarbetet
ökar.

Samtidigt finns det undersökningar av elevernas arbetsresultat som visar
på klara skillnader mellan olika kommuner och kommundelar. Sambanden
mellan skolresultat och sociala och ekonomiska förhållanden i hemmet och
stadsdelen är uppenbara. En viktig utgångspunkt för grundskolans reformering
var att förbättra skolgången för barn och ungdomar med svårigheter
och med behov av extra stöd och stimulans. Ett grundläggande motiv
bakom det nya statsbidragssystemet till grundskolan var att resurser skulle
anvisas efter behov. Genom att dessa barn- och ungdomsbehov tillgodoses
ökas förutsättningarna för att skolans elever skall arbeta sig fram till goda
kunskaper.

För socialdemokratin är det självklart att förändra skolans inre arbete så
att det bättre anpassas till dagens elever och aktuella samhällskrav. Arbetssätt
och innehåll i skolarbetet måste förändras så att det ger mer utlopp
för de ungas aktivitet och ställer större krav i fråga om ansvar på eleverna
för arbetet och arbetsmiljön. Stora insatser måste göras för att skapa
arbetsro och för att arbetet skall kunna upplevas meningsfullt av eleverna.
SIA-reformen lade en grund för ett förnyelsearbete i denna riktning. Arbetet
måste nu fullföljas bl. a. genom statsmakternas aktiva stöd. Regeringens
olika besparingsförslag ter sig mot denna bakgrund som särskilt olyckliga.

I många skolor pågår ett intensivt arbete i reformens anda. Vi vill
särskilt peka på den demokratiska utveckling med ökat medinflytande och
verkligt medansvar från elevernas sida både för den egna arbetsmiljön och
för arbetets uppläggning och innehåll som äger rum i många skolor. Vi
konstaterar också att undervisningen genom initiativ av lärare och fackliga
organisationer i ökad utsträckning sker i kontakt med arbetslivet och knyts
samman med verkligheten utanför skolan. 1 många kommuner byggs fritidsutbudet
för barn och ungdomar successivt ut i och i anslutning till
skolan. Detta lokala utvecklingsarbete hälsar vi med stor tillfredsställelse.

Mot. 1980/81:1251

Det vittnar om att man i kommunerna, trots ett otillräckligt regeringsstöd
för SI A-reformens genomförande, är beredd att konkret tillämpa och vidareutveckla
de grundläggande principer som den socialdemokratiska regeringen
utvecklade i SlA-propositionen.

I detta läge väljer regeringen — i strid med alla tidigare uttalanden av
företrädare för de nuvarande regeringspartierna — att kraftigt minska de
statliga resurserna till skolan. Klassmedeltalet på mellanstadiet höjs och
kommunerna skall inte få full täckning för lärarlönekostnaderna. I den
socialdemokratiska motionen (1980/81:72) med anledning av regeringens
s. k. sparproposition kritiserades starkt nedrustningen av skolan. Den borgerliga
riksdagsmajoriteten drev dock igenom flertalet av förslagen. Riksdagen
avvisade emellertid förslaget om sänkt statsbidrag för grund- och
gymnasieskolan. Likväl återkommer nu regeringen med detta besparingsförslag.

I en särskild motion behandlar socialdemokraterna i utbildningsutskottet
statsbidragen till gymnasieskolan och grundskolan. Socialdemokraterna
slår vakt om kvaliteten i skolarbetet och är därför inte beredda att medverka
till en försämring av den samhälleliga verksamhet som är av störst
betydelse för barns och ungdomars utveckling. I en annan motion föreslår
vi socialdemokrater ökade resurser i områden med storstadsproblem för
att i större utsträckning öka personalinsatserna efter behov. Vår satsning
sker i ett kärvt statsfinansiellt läge, men vi bedömer åtgärder för att
förbättra arbetsmiljön så viktiga att vi i vårt budgetalternativ prioriterat
dessa behov.

I budgetpropositionen ges intryck av en betydande satsning på handikappområdet.
Den uppgår i själva verket endast till drygt 1 milj. kr. De nya
ändamål för vilket medel anvisas bekostas till allt övervägande del med
nedskärningar på andra områden. Så t. ex. avvecklas under anslaget Bidrag
till driften av grundskolor m. m. statsbidraget till personell assistans
om 6,4 milj. kr. På motsvarande sätt avvecklas posten Tekniska eller
organisatoriska stödåtgärder åt handikappade elever i gymnasieskolan under
anslaget Bidrag till driften av gymnasieskolor med undantag för medlen
till utbildningen av hörselskadade i Örebro resp. rörelsehindrade vid
Skärholmens gymnasium. Den sammanlagda nedskärningen på anslagen
uppgår till 7,6 milj. kr. Av detta förs dock 2,4 milj. kr. till anslaget
Specialskolan att användas för personell assistans. Besparingen på grundoch
gymnasieskolanslagen blir då 5,2 milj. kr. I stället förutsätter föredraganden
att kommunerna genom anslaget Särskilda åtgärder på skolområdet
skall kunna få bidrag lägst motsvarande det som f. n. utgår under
nämnda anslag.

Vi vill dock framhålla att det nya anslaget Särskilda åtgärder på skolområdet
tillskapats främst genom en nedskärning av det allmänna driftbidraget.
Det är sålunda inte fråga om några nya resurser. Huvuddelen utgörs av
den nuvarande länsskolnämndsresursen och indragna medel på lärarlöne3
Riksdagen 1980181. 3 sami. Nr 1251

Mot. 1980/81:1251

bidraget. Det kommer sålunda att råda stark konkurrens om de resurser
som återfinns under anslaget. Även om anslaget till personell assistans och
motsvarande hittills varit begränsat har dock handikappade barn och ungdomar
till en del varit garanterade hjälp med stöd av medel från denna
resurs. 1 fortsättningen skall handikappade konkurrera med en lång rad
andra ändamål mellan vilka länsskolnämnderna har att prioritera.

Om handikappade elevers behov av assistans m. m. enbart skall tillgodoses
genom anslaget Särskilda åtgärder på skolområdet är det angeläget
att nya medel tillförs anslaget. Så är inte fallet, varför vi anser det nödvändigt
att det inom grund- och gymnasieskoleanslagen finns särskilda medel
reserverade för handikappåtgärder av det slag som hittills varit fallet. Det
hindrar inte att en kommun skall kunna erhålla resurser från anslaget
Särskilda åtgärder på skolområdet i de fall då handikappanslaget avseende
grund- och gymnasieskolan inte räcker till. Genom vårt förslag garanteras
handikappade en miniminivå i fråga om assistans, vilket vi särskilt i ett
kärvt budgetläge anser nödvändigt.

Mot denna bakgrund föreslår vi att nuvarande specialdestinerade bidrag
till personell assistans i grundskolan även fortsättningsvis får finnas kvar
under anslaget Bidrag till driften av grundskolor m. m. För detta ändamål
beräknar vi 4 milj. kr. Motsvarande delpost under anslaget Bidrag till
driften av gymnasieskolor bör föras upp med 2 milj. kr. Detta innebär att
övriga åtgärder på handikappområdet inte behöver bekostas genom avveckling
av anslaget till personell assistans (motsv.). Nya resurser om 6
milj. kr. tillförs enligt våra förslag detta ändamål.

Under de senaste åren har antalet sökande till gymnasieskolan ökat mer
än antalet elever som gått ut årskurs 9 i grundskolan. Det ökade intresset
för utbildning utöver grundskolan har sannolikt flera orsaker. Det kärva
sysselsättningsläget och strukturförändringar på arbetsmarknaden som
möter många ungdomar torde vara den viktigaste orsaken. Allt fler ungdomar
har härigenom blivit medvetna om behovet att skaffa sig någon form
av utbildning ovanpå grundskolan för att kunna hävda sig på arbetsmarknaden.
Utbyggnaden av studie- och yrkesorientering har också medverkat
till att allt fler ungdomar insett vikten av att skaffa sig en gymnasieskolutbildning.

Mot bakgrund av utvecklingen på arbetsmarknaden och årskullarnas
storlek samt det stigande intresset för gymnasieskolutbildning anser vi det
nödvändigt att olika åtgärder vidtas för att tillförsäkra alla ungdomar den
rätt till gymnasieskolutbildning som uppställdes redan 1964 i propositionen
om reformering av de gymnasiala skolorna (prop. 1964:171) och som
senast kommit till uttryck genom riksdagens beslut år 1979 (UbU 1978/
79:40) om att gymnasieskolan skall dimensioneras för lägst 100 procent av
en årskull 16-åringar.

Både i regeringsställning och i opposition har socialdemokraterna fört
fram förslag i syfte att öka ungdomarnas möjligheter att få utbildning på

Mot. 1980/81:1251

gymnasieskolnivå. Så t. ex. var gymnasieskolreformen (prop. 1968:140) en
betydelsefull etapp på vägen mot vad som i 1964 års reform betecknades
som ett huvudmål för utbildningspolitiken, nämligen genomförandet av en
minst tvåårig gymnasieskola.

Mot bakgrund av starkt försämrade statsbidrag till skolan överväger
man i flera borgerligt styrda kommuner att införa avgifter i gymnasieskolan.
I stället för att införa en generell avgift, vilket är förbjudet enligt
skollagen, överväger man att belägga skolmåltider och/eller läromedel med
avgifter. Genom att socialdemokraterna i dessa kommuner motsatt sig
införandet av sådana avgifter har den borgerliga majoriteten t. v. skrinlagt
sådana planer.

Det finns dock starka skäl att anta att när den borgerliga besparingspolitiken
får fullt genomslag ute i kommunerna kommer man i borgerligt styrda
kommuner ånyo att aktualisera frågan om införandet av avgifter för olika
ändamål i gymnasieskolan.

Det är i dag nödvändigt och önskvärt att alla ungdomar skaffar sig en
utbildning efter grundskolan. Gymnasieskolan dimensioneras också så att
alla ungdomar skall kunna tas emot. Denna strävan skulle motverkas av ett
införande av avgifter, vilket främst skulle rikta sig mot de ekonomiskt
sämst rustade och svagast studiemotiverade. Genom studie- och yrkesorienteringen,
alternativa kursuppläggningar, försöksverksamhet, företagsförlagd
utbildning m.m. görs betydande ansträngningar i syfte att få alla
ungdomar att genomgå utbildning efter grundskolan. Dessa ansträngningar
skulle allvarligt motverkas av ett införande av avgifter i en eller annan form
i gymnasieskolan.

Mot denna bakgrund anser vi att skollagens bestämmelser om förbud
mot avgifter för den direkta undervisningen i gymnasieskolan bör tolkas så
att inte heller andra avgifter, t. ex. för läromedel, skall kunna tas ut.
Riksdagen bör som sin mening besluta ge regeringen detta till känna.

Det ankommer på intagningsnämnderna att bestämma den s. k. fria
kvotens storlek. Intagningsnämndernas benägenhet att ta till vara de möjligheter
som finns att ta in elever till gymnasieskolan genom den fria
kvoten varierar starkt. SÖ har i föreskrifter och anvisningar för intagningen
framhållit ”att det är angeläget att intagningsnämnderna tar tillvara de
möjligheter och den frihet som den fria kvoten innebär — nämligen att låta
intagningen av en del sökande präglas av en helhetsbedömning med de
speciella hänsynstaganden som är motiverat i ett enskilt fall”.

Mot bakgrund av det ökade ansvar som skolan har fått för ungdomarna i
gymnasieskoleåldern är det ytterst angeläget att samtliga intagningsnämnder
använder de möjligheter som bestämmelserna om intagning genom
den fria kvoten medger. Härigenom blir det lättare att ge så många
ungdomar som möjligt gymnasieskoleutbildning i enlighet med deras
intressen och behov.

Mot. 1980/81:1251

För att åstadkomma en smidigare övergång från grundskola till gymnasieskola
bör de möjligheter som finns till intagningen inom fri kvot ökas.
Riksdagen bör som sin mening ge regeringen detta till känna.

6 Skola — arbetsliv

Socialdemokraterna har konsekvent arbetat för att närma arbetslivet
och skolan. Förslaget att införa s.k. SSA-råd var en viktig del i detta
arbete. Vårt förslag i anslutning till regeringens proposition om läroplan för
grundskolan (1978/79:2606) om att öka tiden för arbetslivsorientering bifölls
av riksdagen (UbU 1978/79:45). Tillkallandet av gymnasieutredningen
var också ett uttryck för att ge utbildningen på gymnasial nivå en bättre
arbetslivsförankring.

Till en av skolans viktigaste uppgifter hör att förbereda ungdomarna för
arbetslivet. Det sker dels direkt i undervisningen, dels genom studie- och
yrkesorienteringen, dels genom praktisk arbetslivsorientering i grundskolan
eller olika former av praktisk verksamhet i gymnasieskolan. I syfte att
nå en bättre överenstämmelse mellan olika utbildningsvägars dimensionering
i gymnasieskolan och arbetsmarknadens behov anges i budgetpropositionen
att den - ofta betydande - överföring av utbildningsplatser från
yrkesinriktade utbildningsvägar till bl. a. social linje och konsumtionsteknisk
linje som skett genom beslut av SÖ inte längre skall medges.

Under lång tid har socialdemokraterna hävdat att gymnasieskolan skall
dimensioneras så att alla ungdomar tas in. Därför har vi krävt att det redan
i planeringsskedet skall ges förutsättningar att anordna de utbildningar som
leder till en fast förankring på arbetsmarknaden. De borgerliga regeringarna
har i stället valt att genom särskilda beslut utöka platsantalet i gymnasieskolan
vid sidan om den reguljära planeringsprocessen. Kommunerna
får därmed svårigheter att anordna utbildning som kräver speciallokaler
och specialutbildade lärare. I stället utökar man t. ex. social linje för vilket
inte krävs några större särskilda arrangemang och således kan ske med
kort varsel. Den snedeffekt som regeringen nu vill korrigera har sålunda till
stor del orsakats genom de borgerliga regeringarnas egna åtgärder.

Vi instämmer i regeringens ambition att hålla tillbaka dimensioneringen
av i första hand vissa teoretiska linjer till förmån för en satsning på de
yrkesinriktade men vill samtidigt varna för att det i vissa kommuner kan
visa sig svårt att anordna den yrkesinriktade utbildning som eftersträvas
med hänsyn till arbetsmarknadens behov. I vissa fall är det förenat med
stora problem att anordna sådana utbildningar beroende på lokal och/eller
lärarbrist samtidigt som en lämplig industri saknas som skulle kunna utnyttjas
för företagsförlagd utbildning. Riksdagens beslut att gymnasieskolan
skall dimensioneras för hela årskullen 16-åringar har inte uppnåtts
innevarande år. Det kan bli ännu svårare med regeringens nu presenterade
förslag. Principen om en hårdare styrning av utbildningsresurser mot ut

Mot. 1980/81:1251

bildningar som tillgodoser angelägna arbetsmarknadsbehov ställer vi oss
dock bakom. Vi beklagar att denna princip inte fick vara vägledande under
gymnasieskolans expansion de senaste åren.

Regeringens förslag åtföljs inte av några åtgärder för att stimulera en
sådan utbyggnad. Tvärtom har den vidtagit flera åtgärder som direkt
motverkar en sådan inriktning av gymnasieskolans studievägar, t. ex avveckling
av statsbidraget till skolbyggnader. Kommunerna får därmed av
ekonomiska skäl allt svårarare att anordna en kvalitativ yrkesutbildning i
enlighet med de mål som uppställdes vid yrkesutbildningsreformen.

Regeringens ambition är i stället att satsa pkföretagsförlagd utbildning i
olika former. Även vi anser att sådan anordning med fördel kan användas
för att tillgodose vissa utbildningsbehov under förutsättning att kvalitetskraven
upprätthålls.

Samtidigt vill vi peka på en betydande risk som är förenad med en alltför
omfattande satsning på företagsförlagd utbildning och som hittills inte
tillräckligt uppmärksammats i överväganden om på vilket sätt yrkesutbildningsbehoven
för ungdomar bäst skall tillgodoses. Om ungdomar placeras
på företag, vilka i den omfattande strukturomvandling som förestår av
svensk industri helt kommer att tvingas ändra sin produktion alternativt
läggas ner, är det möjligt att ungdomarna får en utbildning som inte är
inriktad på en framtida arbetsmarknad. 1 stället kan utbildningen snabbt
visa sig vara föråldrad med en tidig utslagning på arbetsmarknaden som
följd. Det kan i sin tur innebära stora personliga problem och behov av
omfattande omskolningsåtgärder. I detta perspektiv kan en kortsiktig syn
på planeringen av gymnasieskolans yrkesutbildning leda till ökade krav på
framtida samhälleliga insatser. Samhällsekonomiskt skulle detta vara en
förlust. Utbildningsväsendet på skilda nivåer skall enligt vårt synsätt i
stället i så hög grad som möjligt planeras så att denna typ av problem inte
uppstår.

En annan effekt av förslaget om fördelningen av studievägarna i gymnasieskolan,
som inte berörs i propositionen, gäller flickorna. Deras arbetsmarknadssituation
har kraftigt försämrats under de senaste åren. Ökningen
av arbetslösheten för flickor under 20 år är sju gånger större än för pojkar i
motsvarande ålder. En av förklaringarna är avvecklingen av beredskapsarbetena
samt nedskärningar i den offentliga sektorn. Genom att begränsa
antalet utbildningsplatser bl. a. på social linje och konsumtionslinje kan
flickornas möjligheter till utbildning efter gymnasieskolan försämras om de
inte förmås påbölja utbildningar som de traditionellt inte väljer, t. ex.
verkstadsteknisk linje. Med den framtidsbedömning som i dag kan göras är
det bl. a. inom denna yrkessektor som det i första hand kommer att finnas
arbetstillfällen. Det gäller då att få flickor att också söka sig till sådana
utbildningsvägar.

Flickornas arbetsmarknadssituation påverkas också av att den gemensamma
sektorn (undervisning, barnomsorg, vård etc.) och den privata

Mot. 1980/81:1251

tjänstesektorn f. n. har en svag utveckling bl. a. beroende på den borgerliga
åtstramningspolitiken.

Detta ställer ökade krav på studie- och yrkesorienteringen men också på
andra åtgärder som gör det möjligt för flickor att skaffa sig bättre förutsättningar
att genomgå olika former av teknisk utbildning. Många flickor
hindras i dag av tradition att pröva sig fram på detta område, vilket för
många pojkar däremot upplevs som naturligt. Vi beklagar att denna aspekt
på flickornas utbildningsval inte blivit föremål för några överväganden av
regeringen.

Olika former bör prövas för att intressera flickor för fortsatta studier
inom det tekniska området. Som exempel vill vi nämna utnyttjandet av
olika perioder av den praktiska arbetslivsorienteringen och tiden för temastudier
på grundskolans högstadium. Det är också angeläget att innehållet
och arbetsformerna i det nya ämnet teknik får en sådan utformning att
flickor verkligen får möjlighet att handskas med verktyg och enkla maskiner
för att därigenom pröva sig fram inom det tekniskt-praktiska området.
Härutöver bör det vara möjligt att erbjuda intresserade flickor en kortare
kurs inom området på samma sätt som invandrarungdomar erbjuds kurser
för att öka deras benägenhet att gå vidare till gymnasieskolan. Sådana
kurser skulle kunna erbjudas under ferietid. Alternativt bör tid kunna tas
under vårterminen i årskurs 9 eller med utnyttjande av tiden för temastudier
på grundskolans högstadium.

I syfte att förbereda flickor för studier på utbildningsvägar i gymnasieskolan
som är inriktade mot yrken som flickor traditionellt inte väljer bör
kurser främst inom det tekniskt naturvetenskapliga området anordnas. 4
milj. kr. bör ställas till skolöverstyrelsens förfogande för detta ändamål. Vi
har då utgått från att kommuner skall få bidrag motsvarande det som ges
vid anordnande av s. k. yrkesintroduktion. Det innebär en ersättning om
250 kr. per elev och vecka. Härtill kommer behovet av viss ersättning till
deltagarna om kursen genomförs utanför terminstid. Ersättningen bör anknyta
till de bestämmelser som tidigare gällde ersättning vid korta s.k.
yrkesinriktade kurser. Vårt förslag om medel för denna försöksverksamhet
innebär att 1 000— 2000 flickor skulle kunna erbjudas en dylik kurs.

Självfallet bör man inom studie- och yrkesorienteringen verkligen upplysa
ungdomarna om vilka studie- och arbetsmarknadsmöjligheter som föreligger
i framtiden. I detta ingår också att informera flickorna om att deras
möjligheter till utbildning och arbete kan vara små om de fortsättningvis
väljer inom traditionella områden. Vi vill framhålla att våra förslag om
förstärkningar av studie- och yrkesorienteringen i det följande samt i vår
motion om särskilda insatser i storstadsområdena också innebär att mer tid
kan ägnas flickornas studie- och yrkesval.

Vi beklagar att förändringarna i gymnasieskolan och det försämrade
sysselsättningsläget för ungdomar inte avsatt några spår i regeringens
förslag om studie- och yrkesorienteringen. Så mycket framgår dock att

Mot. 1980/81:1251

några resursförstärkningar inte är aktuella i den särproposition som aviseras
under 1981.

Socialdemokraterna anser dock att resurserna för studie- och yrkesorienteringen
behöver förstärkas. I en motion om särskilda insatser i storstadsområdena
föreslår vi ändring av delningstalen för erhållande av
grundbelopp för studie- och yrkesorientering. Nuvarande bestämmelser är
så utformade att de missgynnar kommuner med ett högt antal elever. Det
är enligt vår mening angeläget att ungdomarna i de stora kommunerna med
jämförelsevis större problem erhåller samma möjligheter till studie- och
yrkesorientering som gäller i de mindre.

Studie- och yrkesorienteringen för invandrarelever är också mer tidskrävande
än för andra elever. Detta påtalades redan i den promemoria (U
1970:16) som föregick beslut om försöksverksamheten med ny organisation
för studie- och yrkesorienteringen och i propositionen (1971: 34) med
anledning härav. SÖ har vid ett flertal tillfällen aktualiserat behovet av
extra stöd till kommuner med många invandrarelever. I sin anslagsframställning
för budgetåret 1981/82 föreslår SÖ att särskilt statsbidrag bör utgå
till kommuner med invandrarelever i grund- och gymnasieskola grundat på
den definition av begreppet invandrarelev som gäller för rätten till hemspråksundervisning.
Dessa elever bör få medräknas med koefficienten 1,5.
Kostnaderna härför beräknar SÖ till 4,4 milj. kr. (37 grundbelopp). Vi
anser att detta förslag bör genomföras.

I en gemensam skrivelse från SÖ och arbetsmarknadsstyrelsen 1979-0216
konstaterade verken att det inte varit möjligt att tillfredsställande realisera
vare sig ungdomsgarantin eller uppföljningen av ungdomar som lämnar
grundskolan. För att detta skall bli möjligt har vi socialdemokrater
föreslagit en utökning av resurserna för studie- och yrkesorienteringen. Vi
vill dock framhålla att detta inte är tillräckligt. En förstärkt studie- och
yrkesorientering måste åtföljas av åtgärder inom arbetsmarknadspolitiken
så att ungdomars rätt till arbete blir en realitet.

Samtidigt är det nödvändigt att skolan förfogar över instrument för att ge
uppföljningen ett innehåll. Olika vägar måste sökas för att tillgodose ungdomarnas
rätt till arbete, utbildning eller praktik.

I SÖ:s framställning behandlas frågan om hur det s. k. uppföljningsansvaret
skall realiseras. SÖ pekar i sin anslagsframställning på att gjorda
undersökningar har visat att växling mellan arbetslöshet och sysselsättning
ofta sker för ungdomar i 16-17-årsåldern. De allra flesta ungdomar får
uppleva någon tid av arbetslöshet, men arbetslösheten är ett varaktigt
tillstånd endast för en begränsad grupp ungdomar. Åtgärderna inom ramen
för skolans uppföljningsansvar kan således för en stor del av ungdomarna
bli mer kortvariga eller tillfälliga.

Enligt SÖ talar emellertid erfarenheterna för att det för en del av gruppen
kommer att bli nödvändigt med mer permanenta åtgärder om inte
särskilda stödinsatser görs. Det gäller främst de ungdomar som efter ett år

Mot. 1980/81:1251

fortfarande är aktuella för åtgärder inom uppföljningsansvaret, dvs. de
ungdomar som av olika orsaker (sociala, psykiska, fysiska handikapp) kan
förväntas få stora och bestående problem att få sysselsättning och för vilka
det förmodligen kommer att krävas mycket omfattande och långvariga
stödinsatser. I gruppen kommer sannolikt att återfinnas en del av de
ungdomar som av olika skäl slutar grundskolan i förtid. SÖ har grovt
uppskattat gruppen till ca 10000 ungdomar i åldern 16—18 år.

SÖ föreslog mot denna bakgrund i anslagsframställning för budgetåret
1981/82 en försöksverksamhet med syfte att ta fram olika program eller
modeller för att hjälpa dessa ungdomar. Sådana program måste arbetas
fram på lokal nivå. Vi vill i detta sammanhang erinra om den verksamhet i
likartat syfte som bedrivits i Göteborg och Huddinge, vilket behandlades i
den socialdemokratiska motionen (1977/78:1926) med anledning av propositionen
om åtgärder mot ungdomsarbetslöshet.

Vi beklagar att regeringen inte varit beredd att anvisa medel för den av
SÖ föreslagna försöksverksamheten.

I syfte att påbörja ett lokalt utvecklingsarbete med utbildningsprogram
för de ungdomar som skolan har störst svårigheter med att följa upp
föreslår vi att 10 milj. kr. ställs till SÖ:s förfogande. I enlighet med SÖ:s
förslag bör fördelningen av medel ske efter ansökan och beredas av en
arbetsgrupp med företrädare från SÖ, AMS och socialstyrelsen.

7 Ungdomens sysselsättning

Den höga arbetslösheten bland ungdomar har varit ett av de stora
problemen på arbetsmarknaden under 1970-talet. Enligt samstämmiga bedömningar
kan arbetslösheten bland ungdomar förbli besvärande också
under första delen av 1980-talet om inte särskilda ansträngningar görs.
Stora ungdomsgrupper lämnar i dag skolan utan yrkesutbildning. En del
har inte ens fullbordad grundskoleutbildning bakom sig. Många avbryter
gymnasieutbildningen. Dessa ungdomar möter problem i övergången från
skola till arbetsmarknad, och de står för en stor del av arbetslösheten bland
ungdomarna. Bristen på utbildning är ett av deras svåraste arbetshinder.
Samtidigt saknar många av dem intresse för utbildning, bl. a. därför att
deras upplevelse av skolan är negativ.

Skall dessa ungdomars ställning på arbetsmarknaden kunna stärkas
krävs fortgående utveckling av utbildningsväsendet. Det är bl. a. med
dessa utgångspunkter socialdemokratin nu i särskild ordning angivit handlingslinjer
för den fortsatta skolutvecklingen.

Bristande yrkesbakgrund är, vid sidan av bristen på egentlig yrkesutbildning,
det mest besvärande förvärvshindret för unga nytillträdande på arbetsmarknaden.
Skall detta förvärvshinder kunna brytas fordras ett väl
fungerande system för praktiktjänstgöring. Detta bör bygga på följande
grund:

Mot. 1980/81:1251

O Sysselsättningsutredningen har utförligt behandlat frågan om praktikanställning.
Utredningen har lämnat ett flertal konkreta förslag till åtgärder
för att förbättra tillgången på praktikplatser. Man har också angivit
särskilda riktlinjer för definition av begreppet praktikarbete.

Det är nödvändigt att samhället intensifierar sitt arbete med att skaffa
fram praktikplatser. Det krävs då en kiar definition och avgränsning av
begreppet praktikplats. Sysselsättningsutredningens förslag till definition
fyller enligt vår mening väl detta krav. Lagen om anställningsskydd
bör därför kompletteras så att en definition av praktikanställning enligt
sysselsättningsutredningens förslag får stöd i lagstiftningen.

O Sysselsättningsutredningen har också föreslagit att länsarbetsnämnderna
får befogenheter att inom ramen för främjandelagen anskaffa
praktikplats åt alla som genomgår en utbildning där praktik är obligatorisk.

Det är vår uppfattning att samhället fullt ut måste ta ansvaret för att
ungdomar garanteras praktik, när denna ingår som en föreskriven del av
utbildningen. Då måste samhället också ha möjlighet att fullgöra detta
ansvar. Främjandelagen bör därför kompletteras så att länsarbetsnämnderna
får befogenhet att anskaffa platser åt dem som behöver praktik som
en obligatorisk del av sin gymnasieutbildning.

Effekterna av aldrig så väl utvecklade system för utbildning och praktiktjänstgöring
kan äventyras om det avslutande skedet i övergången från
utbildning till arbete inte fungerar. Detta fäster uppmärksamheten på introduktionens
och inskolningens betydelse.

Som en konsekvens av senare års utbildningsreformer har utbildningen
på nästan alla yrkesinriktade linjer fått större inslag av allmänna ämnen
och en i motsvarande mån minskad andel träning av speciella yrkesfärdigheter.
Även en framtida gymnasieskola bör ha såväl studieförberedande
som yrkesförberedande inslag. Detta innebär att introduktions- och inskolningsinsatser
i företag och förvaltningar även framdeles kommer att ha
stor betydelse. De bör ingå som en allt viktigare del i personalpolitiken på
vaije arbetsplats.

8 Ungdomars föreningsliv

Ungdomsorganisationerna spelar en viktig roll när det gäller att engagera
barn och ungdomar i meningsfulla fritidsaktiviteter. En majoritet av ungdomarna
i åldern 7—25 år deltar också i en eller flera föreningar. En stor
grupp ungdomar nås dock inte alls. Olika undersökningar visar att många
av de icke föreningsanslutna får större problem än andra ungdomar. Detta
får negativa samhällsekonomiska konsekvenser.

Genom föreningslivet får många ungdomar lära sig ta eget ansvar för
verksamheten och dessutom möjlighet till ett utvecklande engagemang
under fritiden. Föreningslivet är också en viktig motvikt till det ökade
4 Riksdagen 1980/81. 3 sami. Nr 1251

Mot. 1980/81:1251

kommersiella utbudet till barn och ungdomar. Det finns därför starka skäl
att även i tider av stora samhällsekonomiska påfrestningar på olika sätt
underlätta föreningarnas verksamhet.

De kämpar ofta med stora ekonomiska svårigheter trots att verksamheten
i avgörande utsträckning möjliggörs genom de många frivilliga ledarnas
betydande insatser. Mot denna bakgrund och med hänsyn till föreningslivets
stora betydelse för barn och ungdomar vände sig socialdemokraterna i
kulturutskottet i en motion (1980/81:73) hösten 1980 mot regeringens aviserade
förslag att beskära ungdomsanslagen. Vi hävdade att besparingar i
statsverksamheten inte i första hand bör gå ut över verksamhet som riktar
sig till barn och ungdomar.

I budgetpropositionen föreslås kraftiga nedskärningar som på ett allvarligt
sätt kommer att inverka på organisationernas möjligheter att utveckla
och fördjupa sin verksamhet. Grundbidraget reduceras från 295000 till
285000 kr. Det rörliga bidraget minskas från 27 till 23 kr. Tillsammans med
den tidigare urholkningen av bidragen, i relation till den faktiska kostnadsutveckling
som ägt rum under det borgerliga regeringsinnehavet, kommer
nu föreliggande förslag att leda till betydande försämringar för föreningslivet.

Härtill kommer förslaget om en sänkning av det lokala aktivitetsstödet.
Sistnämnda förslag används dock till stor del för att finansiera ferieverksamhet
för barn. Det är tillfredsställande att den ferieverksamhet som
hittills bedrivits med stöd av medel ur allmänna arvsfonden nu äntligen kan
permanentas, vilket vi krävt senast i motionen 1979/80:282. Vi beklagar att
den bekostas genom en minskning av andra ungdomsanslag. Vi vill för vår
del understryka vikten av att ferieverksamheten fortsättningsvis får utvecklas
utan att andra verksamheter för barn begränsas.

I syfte att stärka föreningarnas arbete med barn och ungdom föreslår vi
att grundbidraget fastställs till 320000 kr. i enlighet med statens ungdomsråds
förslag i anslagsframställning för budgetåret 1981/82. Härigenom uppstår
ett ökat medelsbehov av 2,1 milj. kr. Det rörliga bidraget bör fastställas
till 27 kr. per medlem. Det innebär oförändrat belopp jämfört med
innevarande år, men en ökning med 4 kr. i förhållande till regeringens
förslag. Detta medför ett ökat medelsbehov av 3,5 milj. kr.

För de sex organisationerna, bl. a. SECO och Elevförbundet, som får
bidrag med fasta belopp, har vi beräknat ytterligare sammanlagt 180000 kr.
i ökat anslag.

För handikapporganisationernas del föreslår föredraganden en uppräkning
av det rörliga bidraget från 100 till 104 kr. per medlem. Vi vill för vår
del ansluta oss till ungdomsrådets förslag om en höjning med 15 kr. till 115
kr. Det innebär ett ökat medelsbehov av 250000 kr. i förhållande till
regeringens förslag.

Vi anser det angeläget att underlätta invandrarnas föreningsliv. För flera
av deras ungdomsorganisationer gäller att de inte kan uppfylla samtliga de

Mot. 1980/81:1251

bestämmelser som gäller för att bli bidragsberättigade. Så t. ex. är invandrarna
ibland så koncentrerade geografiskt att kravet på spridning i minst
hälften av landets landstingskommuner inte kan uppfyllas. Det totala underlaget
i vissa invandrargrupper gör att organisationen inte heller når upp
till föreskrivna 3 000 medlemmar.

I skrivelse från statens invandrarverk 1980-07-30 uttalas bl. a. följande
med anledning av överväganden om bidrag till nedan angivna invandrarorganisationer.

Barn behöver en stark identitet för att utvecklas positivt. I detta avseende
löper invandrarbarn större risker än de flesta svenska barn. Invandrarfamiljen
i Sverige lever skild från det nationella och kulturella sammanhang
som den tidigare varit delaktig i och känt samhörighet med. Invandrarnas
eget föreningsliv är därför-av stor betydelse för att förebygga
identitetskriser och sociala problem i framtiden.

Av statsfinansiella skäl avvisar föredraganden ungdomsrådets förslag att
ge Assyriska riksförbundet, Turkiska riksförbundet och Grekiska riksförbundet
rätt till bidrag. Ungdomsrådets ställningstagande skedde efter nära
kontakt med statens invandrarverk.

Med hänvisning till invandrarverkets och ungdomsrådets förslag föreslår
vi att ökade medel ställs till förfogande för ungdomsverksamhet bland
invandrare.

Inte heller handikappade ungdomar tillhör de av föredraganden prioriterade
grupperna. Ungdomsrådets förslag att HCK:s ungdomskommitté
skall bli bidragsberättigad avslås således av föredraganden. Enligt ungdomsrådets
anslagsframställning har både socialdepartementet och statens
handikappråd förordat att bidrag skall utgå. Med hänsyn till det stora
behovet av att stödja de handikappades verksamhet bör HCK:s ungdomskommitté
enligt vår mening bli bidragsberättigad. Samma intrappning i
bidragssystemet som ovan angivits för vissa invandrarorganisationer bör
också gälla HCK:s ungdomskommitté.

För ett genomförande av våra förslag beräknas ett ökat medelsbehov
budgetåret 1981/82 av 640000 kr.

De förslag som här framförts om åtgärder för att stärka ungdomsorganisationernas
verksamhet medför ett ökat medelsbehov av 6670000 kr.
(2 100000+3 500000+180000+250000+640000 kr.) under anslaget Bidrag
till ungdomsorganisationernas verksamhet m.m. (B 75, utbildningsdepartementet)
i förhållande till regeringens förslag.

Vi vill i detta sammanhang också peka på att idrottsrörelsen engagerar
ett stort antal barn och ungdomar. Ca 80 procent av den verksamhet som
redovisas som ”lokala aktiviteter” bedrivs inom olika idrottsorganisationer.

Socialdemokratin drog i regeringsställning upp riktlinjer för dagens
idrottspolitik. Syftet var att ge allt fler möjlighet till idrottsutövning.
”Idrott åt alla” är den samlande beteckningen för de riktlinjer riksdagen
antog och svensk idrottsrörelse sedan dess arbetar efter.

Mot. 1980/81:1251

Statsstödet till idrottens centrala verksamhet anvisas under jordbruksdepartementets
huvudtitel. 1 årets budgetproposition lägger regeringen
fram förslag som kraftigt urholkar idrottsanslaget. Det skulle starkt minska
idrottsrörelsens möjligheter att fortsätta sitt arbete med att aktivera fler
människor. Framför allt riskeras de pågående satsningarna bland barn och
ungdom, kvinnor och handikappade. Vi kan icke acceptera att idrottsrörelsens
villkor försämras på detta sätt. I en särskild motion redovisas socialdemokraternas
krav på ökat stöd till idrotten.

9 Kultur för barn och ungdom

9.1 Bakgrund

Uppväxtförhållandena under barndomen är avgörande för den personliga
utvecklingen. Samhället kan icke tillåta att brister i ekonomiskt, socialt
och kulturellt hänseende hindrar många barn att få en innehållsrik och
stimulerande uppväxt. Barnen måste ges goda och likvärdiga uppväxtvillkor.
Först då blir det möjligt för dem att utvecklas till fria och självständiga
människor som verkar i gemenskap och solidaritet med varandra.

Barnens kulturella villkor formas till stor del av den ekonomiska och
sociala situation de lever i. Den fysiska uppväxtmiljön bestämmer också i
långa stycken deras möjligheter till kontakt och gemenskap med andra
människor och till att själva aktivt kunna utforska omvärlden. Samspelet
mellan kulturpolitiken och andra politiska områden ströks också under i
riksdagens beslut 1974 om den nya kulturpolitiken (KrU 1974:15). De
särskilda åtgärder som föreslås på kulturområdet får inte vara ett sätt att
söka skyla över andra betydande brister i människors livssituation.

År 1974 beslöt dåvarande statsrådet Zachrisson att till utbildningsdepartementet
knyta en arbetsgrupp, som fick namnet barnkulturgruppen.
Gruppen fick till uppgift att ge råd vid beredningar av barnkulturförslag
från utredningar och anslagsframställningar från myndigheter, att utreda
behovet av ytterligare barnkulturinsatser samt att precisera hur den mera
permanenta bevakningen av barnkulturfrågorna borde ske inom ramen för
kulturrådets arbete. Barnkulturgruppen skulle genom sin konstruktion och
sitt uppdrag löpande medverka i reformarbetet. Departementsgruppens
mer långsiktiga arbete skulle inte vara något hinder för att föra fram olika
delförslag till riksdagen.

Så skedde också under den socialdemokratiska regeringens tid då viktiga
förslag för att stärka barnens ställning inom bl. a. film- och litteraturområdets
förelädes riksdagen. Barnkulturgruppen avlämnade sin rapport
våren 1978.

Både barnkulturgruppen och andra utredningar och arbetsgrupper som
sökt analysera barnens situation har framhållit behovet av ett helhetsperspektiv
på barnens situation när reformer för att förbättra deras villkor
genomförs. Samspelet mellan olika politiska områden får många gånger

Mot. 1980/81:1251

avgörande effekter för barn. Barnen måste stå i centrum för reformarbetet
så att detta medverkar till att ge barnen goda uppväxtvillkor.

Socialdemokraterna vill betona vikten av att en bevakning av reformarbetets
effekter på barnen sker över en längre tidsperiod. Det är nödvändigt
att en aktuell dokumentation om barns livsvillkor finns samlad och kan ge
underlag för olika reformer vare sig de riktas direkt till barnen eller indirekt
kommer att påverka barnens villkor. På samma sätt som när det gäller
arbetet för jämställdhet mellan män och kvinnor krävs en ständig uppmärksamhet
om det skall bli möjligt att vid varje tillfälle ”tänka in” barnen
i reformpolitiken.

I detta syfte har vi i det föregående föreslagit att ett utredningsarbete
kommer till stånd i syfte att under lång tid studera barns levnadsförhållanden.
Därmed räknar vi med att ett bättre underlag kan skapas som grund
för olika insatser för att förbättra barns och ungdomars uppväxtmiljö.

9.2 Kommersialismens tryck

Barnen är utsatta för ett starkt kommersiellt tryck på kulturområdet.
Kraftfulla åtgärder behövs för att förhindra att kulturverksamheten reduceras
till konsumtion av färdiga produkter och ett passivt mottagande.

Bland dessa måste ingå både stöd till opinionsbildning och insatser för
att utveckla barns egen kulturskapande förmåga. Därtill kommer att samhället
måste satsa på att utveckla attraktiva alternativ till det kommersiella
utbudet. Det sker genom våra förslag i det följande.

I barnkulturpropositionen år 1979 (1978/79: 143) betonades att ”i och
med att kulturprodukter sprids genom massmedier och säljs på marknaden
till överkomliga priser når också produkter av bra kvalitet ut till många
människor”. Att enbart förlita sig på ett sådant konstaterande är uttryck
för liberal låt-gå-politik.

Det är uppenbart att i mängden av allmängods som sprids, med enda
syfte att ge ekonomisk vinst, drunknar oftast det udda och unika. Detta
gäller särskilt utbudet som riktas till barn. Därför måste samhället aktivt
söka frigöra kulturlivet från den starka kommersiella påverkan vi i dag har.
Om kulturarbetarna måste utforma sin konstnärliga verksamhet utifrån
renodlade lönsamhetskrav är detta en inskränkning av yttrandefriheten
och något som särskilt drabbar barnen. Det krävs särskild omsorg i utformningen
av såväl kulturutbudet som aktiviteter som vi vill tillgodose barns
behov av.

Frågan om vilka initiativ som erfordras för att motverka kommersialismens
negativa verkningar behöver ytterligare analyseras. Socialdemokraterna
i kulturutskottet behandlar detta i en särskild motion.

9.3 Videogram

I den socialdemokratiska kulturutskottsgruppsmotionen (1979/80:1232)
om begränsningar av våldsutbudet på videogramområdet vid föregående

Mot. 1980/81:1251

års riksmöte faste vi uppmärksamheten på det tilltagande våldsutbud som
kännetecknar videomarknaden. Något intresse från den borgerliga riksdagsmajoriteten
att då vidtaga åtgärder för att söka begränsa utbudet fanns
inte. Det socialdemokratiska kravet avslogs därför.

Ett nymornat intresse för någon form av begränsning av utbudet på
videomarknaden bland de borgerliga har dock uppkommit sedan massmedia
granskat marknaden. På grund av det starka opionionstryck som kommit
till uttryck efter massmediaskildringar av videomarknadens våldsutbud
har kulturministern tvingats till handling. Vi vill här erinra om dennes
uttalande om att ”vi behöver en förhandsgranskning av filmer som visas
för barn och ungdom och då kan ju inte det avgörande vara om det är
biograffilm eller video”.

Ett förslag om begränsningar av våldsutbudet på videoområdet har på
kort tid utarbetats av en grupp inom regeringskansliet. Ärendet finns
emellertid inte upptaget i regeringens propositionsförteckning. Vi anser
oss föranledda att begära att ett förslag om begränsningar på videoområdet
presenteras för riksdagen i sådan tid att åtgärder kan sättas in senast vid
nästa halvårsskifte.

Riksdagen bör som sin mening besluta ge regeringen detta till känna.

Videomarknaden kännetecknas till stor del av enkla underhållsfilmer,
äventyrsfilmer, pornografi och våldsframställningar. Utbudet riktar sig
främst till barn och ungdom. Här är det kommersiella inslaget fullständigt
dominerande. Med hänsyn till den generellt sett bristfälliga kvaliteten i
utbudet anser vi det angeläget att åtgärder vidtas för att kunna erbjuda
alternativ som uppfyller rimliga kvalitetskrav. Ett sådant utbud skulle
kunna erbjudas allmänheten om delar av den TV-produktion som finns blir
tillgänglig på video. Det kan röra sig om gestaltande program, t. ex. barnprogram,
teaterföreställningar, musik- och sportevenemang m. m.

Vi anser det angeläget att upphovsrättsliga och ekonomiska problem i
samband med att ställa delar av TV-produktionen till allmänhetens förfogande
på video snarast löses i syfte att erbjuda ett kvalitativt alternativ till
den kommersiella produktion som nu helt dominerar marknaden. I första
hand ankommer det på TV-företaget att självt lösa hithörande problem. Vi
anser dock att riksdagen genom ett särskilt uttalande bör stryka under
vikten av frågans snara lösning.

Vad vi här anfört om att ställa delar av TV-produktionen till allmänhetens
förfogande på video bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

9.4 Kultur för barn och ungdom är eftersatt

De kulturaktiviteter som riktas till barn och ungdom är för få. Resurserna
är inte heller tillräckliga för att aktiviteterna skall utvecklas på ett
sätt som är inspirerande för både barnen och kulturarbetarna. Barnens
egna möjligheter till skapande verksamhet och personlighetsutveckling är
alltför begränsade.

Mot. 1980/81:1251

I detta sammanhang vill vi peka på den ofta dåliga biblioteksstandarden
för barn som finns i landet. Kulturrådet har genom en särskild enkät
undersökt folkbibliotekens verksamhet för barn (PM-LB 1980:130). Den
visar att 40 procent av biblioteken saknar bibliotekarie med uppgift att
tjänstgöra inom barnverksamheten. I knappt hälften av de stora kommunerna
och en fjärdedel av de medelstora och små kommunerna förekommer
reglerat samarbete mellan bibliotek och förskola. Samma förhållande
gäller skolan. Endast i 10 procent av kommunerna samverkar bibliotek och
fritidsnämnd. Av landets kommuner har endast 13 procent formulerade
urvalsprinciper för barnbibliotekets mediabestånd.

Jämfört med teater för barn är biblioteken trots brister i mediabestånd,
öppethållande och utbildad personal ändå förhållandevis väl rustade för att
möta barns behov. I den undersökning som gjorts inom Riksteatern om
tillgång på barnteater framgår att målsättningen att alla barn skall få uppleva
en teaterföreställning per termin inte uppfylls i något län. Flera län
uppvisar en klart nedåtgående utveckling. En jämförelse mellan de senaste
fyra åren visar att under de två sista spelåren minskar antalet föreställningar
med något undantag i nästan hela landet.

Det finns dock exempel på många lokala satsningar för att öka utbudet
av teater för barn, inte minst i samverkan mellan teater och förskola resp.
skola. Ofta sker sådant arbete genom medverkan av fria grupper.

Kvalitetsfilm för barn, bra serier, möjligheter att få se och träna dans är
andra områden där utbudet till barn är bristfälligt. Flera exempel skulle
kunna ges.

Merparten av de verksamheter som kommer att ha verklig betydelse för
barnens kulturella situation har kommunen ansvar för. 1 flera kommuner
sker i dag en kulturell verksamhetsplanering över nämndgränserna. Erfarenheterna
visar att en sådan gemensam planering ger väsentligt ökat
utrymme för en utveckling av kulturaktiviteterna men också innebär förnyelse
av verksamheten inom andra områden. Vi understryker det angelägna
i att en sådan gemensam kulturell verksamhetsplanering sker i samtliga
kommuner. På liknande sätt måste även statliga myndigheter utveckla sitt
samarbete för att förverkliga de kulturpolitiska målen.

Sedan regeringen våren 1979 presenterade propositionen om barn och
kultur har den inte ägnat barnen någon särskild uppmärksamhet. Propositionen
blev en engångsföreteelse utan några mer genomgripande effekter i
fråga om att öka barns och ungdoms möjligheter att få tillgång till utvecklande
kulturaktiviteter.

Vi vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på att kulturministerns
satsning på kulturområdet nu helt avstannat. Några nya medel föreslås
inte. Tvärtom är det fråga om omfattande besparingar på vissa anslag,
vilket kommer att begränsa verksamheten också för barnen. I budgetpropositionen
(prop. 1978/79:100) angav föredraganden själv reformutrymmet
sedan regeringsskiftet 1976 till 130 milj. kr. (budgetåren 1977/78—1979/80).

Mot. 1980/81:1251

För innevarande budgetår är reformramen 15 milj. kr. För nästa budgetår
uteblir satsningen helt.

Denna negativa anslagsutveckling för kulturområdet under det borgerliga
regeringsinnehavet kommer självfallet att också minska ett redan alltför
begränsat utbud för barn och ungdom.

Inte heller har föredraganden i årets budgetproposition lyckats leva upp
till sitt uttalande i budgetpropositionen för två år sedan. Då uttalade han
bl. a. följande.

Denna vilja att förstärka kultursatsningarna också i ett ekonomiskt läge
som inger bekymmer bygger på övertygelsen att en livaktig kultur i en
föränderlig verklighet kan ge känselspröt riktade mot framtiden. Kulturen
har, med denna utgångspunkt, en avgörande betydelse för samhällets
förmåga att i tid se sina problem och att anpassa sig till nya förhållanden.

Att döma av årets budgetproposition har föredraganden tydligen helt
glömt detta uttalande.

9.5 Vårt alternativ

Trots ett mycket bekymmersamt budgetläge är det enligt vår mening
nödvändigt att medel avsätts för fortsatta satsningar på kulturområdet.
Inom ramen för de begränsade utökningar vi föreslår har vi, i motsats till
regeringen, valt att prioritera kultur för barn och ungdom. Vi gör detta i
medvetande om vilken utsatt situation många barn befinner sig i. Kulturpolitiken
har en strategisk betydelse när det gäller att möta
samhällsförändringar.

Vi har valt att satsa nya resurser på områden där man redan har en väl
utvecklad barnverksamhet i gång, men där medel saknas för att utvidga
densamma. I en del andra fall vill vi stödja en planerad verksamhet för
barn och ungdom, för vilket medel inte anvisats i regeringens budgetförslag.
Avsikten är att de nya resurser vi föreslår skall gå till verksamhet med
och för barn. Tillskottet av resurser skall således inte utnyttjas för att
kompensera statsbidragsförluster, t. ex. i administrationen av verksamheten.

Vår satsning innebär också en väsentlig förbättring av arbetsmöjligheterna
för kulturarbetare på skilda områden.

Resurstillskottet på 27 milj. kr. som föreslås i det följande är av den
storleksordningen att denna satsning bör utvärderas som ett led i en aktiv
kulturpolitik för barn. Det finns också starka skäl att i det sammanhanget
kontinuerligt söka utveckla kulturaktiviteter för barn som hittills inte tillräckligt
kunnat beaktas. Så t. ex. vill vi peka på dansområdet inom vilket
det finns starka skäl att söka finna nya stödformer.

Vi vill också peka på betydelsen av att man inom hela kulturområdet
inom ramen för den reguljära verksamheten i större utsträckning beaktar
barnens behov. På många kulturinstitutioner förekommer knappast någon
verksamhet för barn och ungdom.

Mot. 1980/81:1251

Vår uppfattning är att barnkulturverksamheten måste ingå som en självklar
del i all den reguljära verksamhet som olika institutioner, grupper och
organisationer bedriver på kulturområdet. Det krävs ett planmässigt arbete
att nå dit. Kvotering är en metod som måste prövas om andra åtgärder inte
leder till bestående resultat.

Under flera år har det varit en uttalad ambition att ge barnen bättre
möjligheter på kulturområdet. Trots detta kan vi i dag konstatera att
insatserna för barn är alltför små. Det framstår klart att planeringen för
barn inom kulturområdet liksom genomförandet av dessa planer måste
bedrivas med långt större allvar och målmedvetenhet än hittills. Vi anser
därför att varje institution eller grupp som verkar på kulturområdet med
statligt stöd skall ange ett mål och en utvecklingsplan för sitt arbete bland
barn i samband med den årliga anslagsframställningen. Detta bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.

Kulturrådet bör ges medel som gör det möjligt att stödja experiment och
utvecklingsarbete på barnkulturområdet. Rådet har också ansvar för att
erfarenheterna av olika försök dokumenteras och att den informationen
sprids. För utvärdering, experiment och utveckling föreslår vi att 1
milj. kr. ställs till kulturrådets disposition. Det är enligt vår mening nödvändigt
att en satsning på barnkultur av den storleksordningen vi här
föreslår blir föremål för en ingående utvärdering.

9.6 Barn- och ungdomsorganisationernas kulturella verksamhet

Den bärande tanken i att ge folkrörelserna ett ökat ansvar på kulturområdet
är självklart deras unika möjligheter att låta kulturaktiviteterna vidgas
från privata till gemensamma upplevelser. Kulturverksamheten medverkar
till att människor gemensamt formulerar sina erfarenheter och
ibland också ställer krav på förändringar i sin situation. Kulturverksamheten
blir inte en isolerad upplevelse utan bidrar starkt till människors
utveckling.

Men för barnen innebär också folkrörelsernas engagemang på kulturområdet
bättre möjligheter för att själva kunna påverka vilka kulturverksamheter
som skall genomföras. Barn är en politiskt fattig grupp med små
möjligheter att göra sin stämma hörd. Visserligen efterlyser allt fler barnens
egna uppfattningar i frågor som berör dem. Men samtidigt är man
mycket valhänt när det gäller att förverkliga sådana ambitioner. Risken är
överhängande att bara barn till föräldrar som själva har goda möjligheter
att påverka samhällsdebatt och samhällsutveckling får vara med och framföra
sina synpunkter. Det är här demokratiska barn- och ungdomsorganisationer
har sin stora uppgift. Det är därför en angelägen fråga för hela
samhället att stödja barn- och ungdomsorganisationerna så att de kan bli en
kanal för inflytande för många fler barn än dem som i dag nås av föreningslivet.

Mot denna bakgrund har vi i det föregående föreslagit insatser för att

Mot. 1980/81:1251

stärka ungdomarnas föreningsliv. Med det direkta syftet att öka kulturinslagen
i föreningslivet och stimulera till egen kulturell aktivitet föreslår vi
vidare att 4 milj. kr. anvisas som bidrag till barn- och ungdomsorganisationernas
kulturella verksamhet.

Detta bidrag skall kunna sökas av barn- och ungdomsorganisationer.
Medlen kan användas för verksamhet med konstnärliga uttrycksformer,
dvs. de områden som innefattas i 1974 års kulturpolitiska beslut. Det gäller
verksamhet med litteratur, teater, musik, dans, bild- och massmediaområdet,
såsom-film och TV, samt olika åtgärder för att bevara och levandegöra
vårt kulturarv.

Vi vill särskilt framhålla behovet av att stödja kulturell verksamhet för
barn och ungdom med olika former av handikapp. Det finns starka skäl att
också ge invandrarnas barn- och ungdomsorganisationer ett speciellt stöd.
Dessa barn och ungdomar måste få ökade möjligheter att fördjupa sina
kontakter med hemlandets olika kulturyttringar. Det ger dessutom unika
möjligheter till att sprida förståelse för olika folks kulturmönster bland
barn, ungdom och vuxna. Statens invandrarverk har också föreslagit att ett
sådant anslag tillskapas genom kulturrådet.

Medlen avser främst att täcka centrala kostnader av typ ledarutbildning,
material, expertmedverkan etc. men bör i undantagsfall kunna utnyttjas
för lokala kostnader om det gäller ett avgränsat försök för att utveckla
verksamhetsformerna. I huvudsak förutsätts dock att lokala kostnader
finansieras på annat sätt. Bidragen förutsätter inte att det gäller ständigt
nya projekt eller utvecklingsarbete utan skall kunna utnyttjas för en permanent
verksamhet som faller inom det angivna området. För mer speciella
projekt av experiment- och utvecklingskaraktär är det fortfarande
möjligt för barn- och ungdomsorganisationer att få stöd genom de anslag
för detta som statens kulturråd disponerar över.

Bidraget föreslås fördelas av statens kulturråd efter förslag från statens
ungdomsråd.

9.7 Film

Det föreligger enligt vår mening ett stort behov av insatser på barnfilmområdet.
Tillgången på kvalitativt högtstående filmer för barn är alltför
begränsad. En förstärkning av stödet till såväl produktion som import av
film bör därför ske.

Vi föreslår att 400000 kr. utöver budgetpropositionens förslag anvisas
till konstnärsnämnden för att stimulera produktionen av kvalitetsfilm för
barn. För filmvisning i nya former föreslår vi 400000 kr. utöver regeringens
förslag. Denna ökning bör i sin helhet utnyttjas för barnfilmvisning.
Statens ungdomsråd, som administrativt är huvudman för barnfilmrådet,
föreslår vi skall få ytterligare 200000 kr. för granskning av barnfilm,
utvecklingsarbete och försöks- samt informationsverksamhet på barnfilmens
område.

Mot. 1980/81:1251

Sammantaget innebär våra förslag på filmområdet en uppräkning med 1
milj. kr. utöver regeringens förslag.

9.8 Litteratur och folkbibliotek

Det finns enligt vår mening starka skäl att på olika sätt stärka det tryckta
ordets ställning. Det måste ske på olika sätt bl. a. i förskola och skola och
genom en kulturpolitik som ökar tillgängligheten på böcker. Det är fråga
om ett arbete på lång sikt. Den sittande biblioteksutredningen har härvid
betydelsefulla uppgifter. I nuläget ser vi det som mest angeläget att ytterligare
utveckla nuvarande stödformer.

I detta syfte föreslår vi att anslaget Litteraturstöd höjs med 1 milj. kr.
utöver regeringens förslag. Av detta bör 4(X)000 kr. gå till ett förbättrat
utgivningsstöd för barn- och ungdomslitteratur, fOOOOO kr. till produktion
av kvalitetsserier och 500000 kr. till verksamheten med massmarknadsutgivning
av kvalitetslitteratur för barn och ungdom.

Till detta område räknar vi även stödet till kulturtidskrifter. Här finns
angelägna behov att tillgodose också vad gäller tidskrifter som vänder sig
till barn och ungdom. Vi föreslår att anslaget räknas upp med 200000 kr. i
detta syfte.

Anslaget till folkbiblioteken bör ökas med 2,5 milj. kr., varav 500000 bör
utnyttjas för inköp av litteratur på invandrar- och minoritetsspråk. Huvuddelen
bör utnyttjas för att öka möjligheterna att ge stöd till olika projekt för
barn och ungdom. För detta ändamål förfogar kulturrådet innevarande
budgetår över ca 2 milj. kr. Förra budgetåret inkom ansökningar på 20
milj. kr. Vetskapen om svårigheten att erhålla bidrag är sannolikt orsak till
att ansökningarna innevarande år gått ner väsentligt. Vi anser det angeläget
att detta bidrag ökar och används till intressanta utvecklingsprojekt,
varvid länsbiblioteken kan spela en större roll.

För länsbiblioteken föreslår vi mot denna bakgrund att ytterligare 10
grundbelopp ställs till deras förfogande för att utveckla barn- och ungdomsverksamheten
i regionen. Det skulle också innebära att länsbiblioteken
bättre skulle fylla ett stort behov i enlighet med vad kulturrådet anför i
den tidigare enkäten beträffande folkbibliotekens verksamhet för barn.
Där sägs bl. a. att länsbiblioteken kan främja kulturlivet för barn genom att
verka för att kommuner med svagt utvecklat biblioteksväsen söker upprustningsbidrag
och för att anställa barnbibliotekskonsulter med rådgivande
och samordnande funktion.

Vi föreslår vidare en ökning av bidraget till läsfrämjande åtgärder med
200000 kr. utöver regeringens förslag. Genom studieförbund och barn- och
ungdomsorganisationer når man genom denna verksamhet många barn och
ungdomar i deras egen fritidsmiljö. Vi anser detta stöd värdefullt och det
bör därför utvecklas.

Våra förslag om resursförstärkning avseende litteraturstöd och bibliotek
uppgår sålunda sammanlagt till 4,4 milj. kr.

Mot. 1980/81:1251

9.9 Museer och utställningar

Inom flera museer pågår en upprustning av verksamheten som riktar sig
till barn och ungdom. Vi hälsar detta med tillfredsställelse. Det finns skäl
att ytterligare stödja denna verksamhet bl. a. genom att anvisa medel för de
museipedagoger (motsv.) som i anslagsframställning begärs av statens
historiska museum, etnografiska museet och tekniska museet. Vi beräknar
sammanlagt 300000 kr. för dessa ändamål. Vi vill dock understryka att den
verksamhet som kan förstärkas med stöd av dessa nya tjänster inte får
begränsas till Stockholm. Dessa museer har ett ansvar för att sprida resp.
museums verksamhet över landet så att så många som möjligt får tillgång
till de kunskaper som finns inom museerna. Här vill vi särskilt peka på
tekniska museets strävan att regionalisera verksamheten.

En sådan kan också underlättas genom att öka de regionala museernas
resurser. Vi föreslår i detta syfte att 25 grundbelopp ställs till förfogande
för detta ändamål. Grundbeloppen fördelas av kulturrådet och bör i enlighet
med vad vi anfört i det föregående ske med beaktande av att de nya
resurserna är avsedda för barn- och ungdomsverksamhet. Med föreslagen
förstärkning bör det bli möjligt att öka insatserna för barn och ungdom i
hela landet. Vi vill understryka vikten av att de regionala museerna söker
nå ut till förskolor, skolor och organisationer i regionen så att verksamheten
inte begränsas till museiorten. För detta ändamål bör ca 1,4 milj. kr.
tillföras anslaget utöver regeringens förslag.

Riksutställningar har en omfattande verksamhet som riktar sig till barn
och ungdom och som sprids över landet. Planer finns också att utvidga
detta arbete. För detta ändamål bör ytterligare 1 milj. kr. ställas till Riksutställningars
förfogande.

I detta sammanhang vill vi också peka på den verksamhet som Konstfrämjandet
bedriver för barn. En viktig uppgift för kulturpolitiken är att
stödja produktion och spridning av bilder som alternativ till kommersiellt
framställda bilder. Detta arbete sker genom Konstfrämjandet i nära samarbete
med konstnärer och organisationer i form av bl. a. utställningar för
barn och ungdom. I syfte att utvidga denna verksamhet föreslår vi att
Konstfrämjandet tillförs 500000 kr. utöver regeringens förslag.

Sammantaget innebär våra förslag inom området museer och utställningar
en anslagsförstärkning av 3,2 milj. kr.

9.10 Musik

Människors attityder tili musik bestäms redan före skolåldern. Det är
därför viktigt att förskolebarnen får tillgång till musikupplevelser. Det är
därvid särskilt viktigt att man söker aktivera barnens musikintresse som
motvikt till det passiva lyssnande som blir alltmer utbrett. Sådan musikverksamhet
måste självfallet följas upp i grundskolans musikundervisning
och genom rika tillfallen att lyssna på olika former av musik. Den kommunala
musikskolan kompletterar här det musikutbud som skolan kan erbjuda.

Mot. 1980/81:1251

Rikskonserter och regionmusiken har en väl utvecklad musikverksamhet
för barn och ungdom. Det finns också goda förutsättningar att ytterligare
utveckla denna och därmed öka möjligheterna för barn och ungdom att få
uppleva olika former av musik. Verksamheten är dessutom ofta inriktad på
de små barnen, vilket vi anser särskilt viktigt.

Vi föreslår sålunda att anslagen Rikskonserter och Regionmusiken tillförs
1,5 resp. 3 milj. kr. utöver regeringens förslag. Det innebär att musikområdet
tillförs ytterligare 4,5 milj. kr. Vårt förslag i det följande om ett
ökat stöd till fria grupper innebär att musikområdet också där till viss del
kommer att förstärkas.

9.11 Teater

Som vi framhållit inledningsvis har barn och ungdom en alltför dålig
tillgång till teater. De regionala skillnaderna i utbudet av barnteater är
betydande. Vi anser att det finns starka skäl att skapa ytterligare utrymme
för att förstärka denna sektor med målsättningen att alla barn i förskoleoch
skolåldern skall få uppleva en teaterföreställning per termin.

I detta syfte föreslår vi att ytterligare 3 milj. kr. tillförs anslaget till
Riksteatern, 1,8 milj. anslaget Regionala och lokala teater-, dans- och
musikinstitutioner samt 2,5 milj. kr. anslaget till fria grupper. För de
regionala och lokala institutionerna bör anslagsförstärkningen få formen av
ytterligare 30 grundbelopp, vilka vi anser främst skall tilldelas de mindre
institutionerna.

Våra förslag på teaterområdet innebär en sammanlagd anslagsförstärkning
av 7,3 milj. kr.

9.12 Bidrag till vissa organisationer

Vi föreslår också att Folkets husföreningarnas riksorganisation får en
anslagsuppräkning för att bl. a. öka sin verksamhet med utvecklingsarbete
med dans i drogfri miljö samt annan verksamhet för barn och ungdom.
Organisationen får i regeringens förslag ingen uppräkning av anslaget. Vi
föreslår att 350000 kr. utöver regeringens förslag ställs till organisationens
förfogande.

Folkparkernas centralorganisation har en omfattande verksamhet för
barn och ungdom, vilken man begärt ytterligare medel för att utvidga. Vi
föreslår att 1 milj. kr. anvisas för detta ändamål.

Genom våra förslag i det föregående kommer ökade krav att ställas på
olika centrumbildningar att medverka i ett förnyelsearbete för att stärka
barnkulturen. Flera av centrumbildningarna har också redovisat planer på
en sådan inriktning av verksamheten. Vi anser det angeläget att dessa
planer underlättas. Mot denna bakgrund föreslår vi att centrumbildningarna
tilldelas sammanlagt 250000 kr. i ökat anslag.

Mot. 1980/81:1251

10 Det familjeekonomiska stödet

Under den borgerliga regeringsperioden har barnfamiljernas ekonomiska
standard utvecklats negativt. I en rapport om fördelningspolitiken
under de borgerliga åren, utarbetad av vårt parti, redovisas följande om
utvecklingen av realt disponibla inkomster 1973-1980 för några olika,
representativa hushåll (1980 års priser):

	1973	1976	1980	Förändringar 1973-76 1976-80
Familjetyp Tekniker och kontorist1, två barn	86 177	93 138	85 249	+ 8,0% -8,5%
Verkstadsarbetare och butikskassörska1, två barn	73675	80 966	74182	+ 9,9% -8.4%
Ensamstående butikskassörska, ett barn	54 323	60380	57721	+ 11,1% -4,4%

1 Halvtidsarbetande

Mellan 1973 och 1976 fick således alla hushållstyper en påtaglig standardförbättring.
Mellan 1976 och 1980 har de i stället fått en kraftig standardförsämring.
Utsikterna för 1981 pekar enligt regeringens egna bedömningar
på fortsatta försämringar.

Flera faktorer har bidragit till denna utveckling: bl. a. reallönesänkningarna
och den minskade betydelsen av bostadsstödet. Från december 1975
till maj 1980 har således antalet barnfamiljer med bostadsbidrag minskat
från 570000 till 392000, dvs. med nästan 180000. Den 1 januari 1981 har,
genom den borgerliga riksdagsmajoritetens beslut, ytterligare försämringar
inträffat för de ensamstående. För nästa budgetår kommer statens direkta
medverkan i bostadsstödet att ytterligare minska. Anslaget minskar nämligen
från 1 620 milj. kr. till 1 100 milj. kr.

Bostadsstödet är ett av de direkta medel staten förfogar över för att
stödja barnfamiljerna. Särskilt i en tid då statsfinanserna är underminerade
och endast begränsade resurser kan avsättas kan förstärkningar av god
effekt här ske till förhållandevis begränsade kostnader. Av dessa skäl
föreslås från socialdemokratiskt håll i en särskild motion förstärkningar av
bostadsstödet. Förslagen innebär följande.

Som nyss nämnts har bostadsstödet till de ensamstående föräldrarna
sänkts väsentligt fr. o. m. i år. I vår motion förordas en återgång till samma
nedre inkomstgräns för alla barnfamiljer (41 000 kr.). Förslaget innebär att
bostadsbidraget, jämfört med nu, kommer att öka med upp till 1650 kr. om
året för ensamstående med ett barn som i dag ligger under den föreslagna
inkomstgränsen. Vidare innebär förslaget en höjning av den övre inkomst

Mot. 1980/81:1251

gränsen med 3000 kr. utöver regeringen (till 65000). En sådan ökning är
betydelsefull för stora grupper av inkomsttagare i ”vanliga inkomstlägen”.

Den viktigaste förbättringen av familjeekonomin måste dock ske genom
att det blir en omläggning av den ekonomiska politiken.

11 Hemställan

Hemställan rörande avsnitten 5, 6, 8, 9, 10 görs i särskilda motioner.

Med stöd av det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om ett informationssystem
om barns levnadsförhållanden och förstärkning av
forskningsresurser i enlighet med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder inom barnhälsovården m. m.,

3. att riksdagen hos regeringen begär riktlinjer för den fortsatta
utbyggnaden av barnomsorgen i enlighet med vad som anförts i
motionen,

4. att riksdagen till Särskilda insatser för förskolan (socialdepartementet)
för budgetåret 1981/82 anvisar ett reservationsanslag av
100000000 kr.,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förskolans pedagogiska verksamhet m. m.

Stockholm den 26 januari 1981

OLOF PALME (s)

CURT BOSTRÖM (s)
INGVAR CARLSSON (s)
HANS GUSTAFSSON (s)
LILLY HANSSON (s)

LENA HJELM-WALLÉN (s)
PAUL JANSSON (s)

GÖRAN KARLSSON (s)
OLLE WESTBERG (s)
i Hofors

MAJ LIS LANDBERG (s)
ESSEN LINDAHL (s)

LISA MATTSON (s)

THAGE PETERSON (s)
ANNA-GRETA SKANTZ (s)
INGVAR SVANBERG (s)
LARS ULANDER (s)
VALTER KRISTENSON (s)

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1981