om en solidarisk bostadspolitik (Motion 1978/79:788 av Olof Palme m. fl.)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1978/79:788

Motion
1978/79:788

av Olof Palme m. fl.

om en solidarisk bostadspolitik

Den nya bostadskrisen

Situationen på dagens bostadsmarknad är utomordentligt allvarlig. Utvecklingen
leder för närvarande bort från de bostadssociala målen.

Bostadsbyggandet har sjunkit mycket kraftigt under de senaste åren. I ett
stort antal av landets kommuner råder i dag brist på bostäder i flerbostadshus
upplåtna med hyres- eller bostadsrätt. Trots detta finns det exempel på
hela län där det praktiskt taget enbart byggs småhus med äganderätt.

Det sjunkande bostadsbyggandet har verkat dämpande på samhällsekonomin,
samtidigt som det resulterat i en hög arbetslöshet inom hela byggsektorn.

Den spekulativa handeln har tilltagit på ett oroande sätt. Detta gäller
såväl privatägda hyresfastigheter och ägda småhus som bostäder upplåtna
med hyres- eller bostadsrätt. Nya former för spekulation i människors
boende har också börjat dyka upp.

Byggnadskostnadema har stigit mycket kraftigt, vilket resulterat i oacceptabelt
höga boendekonstnader i nyproduktionen.

Samtidigt med de stigande boendekostnaderna har de flesta löntagare
drabbats av reallönesänkningar. Genom den borgerliga regeringspolitiken
och beslut av den borgerliga riksdagsmajoriteten har bostadsbidragen inte
anpassats till de stigande boendekostnaderna. Barnfamiljer och låginkomsttagare,
som även i andra avseenden drabbats hårt av prisstegringarna,
har härigenom fått se sin levnadsstandard sänkas ytterligare. Var
femte barnfamilj har förlorat sina bostadsbidrag på grund av den borgerliga
riksdagsmajoritetens ovilja att besluta om en nödvändig anpassning av
bostadsbidragen.

De ekonomiska orättvisorna, spekulationen och de stigande boendekostnaderna
har lett till att skiktningen inom boendet har ökat på ett
mycket drastiskt sätt.

Socialdemokratin i opposition har vid ett flertal tillfällen lagt förslag
som, om de genomfördes, skulle bryta prisutvecklingen. Förslagen har
även innefattat kraftigt höjda bostadsbidrag, en förbättring av boendemiljön
samt en planerad energihushållning. Regering och riksdag har emellertid
avvisat förslagen. Hotet mot den sociala bostadspolitiken är uppenbart.

Den passiva borgerliga regeringspolitiken har gjort det nödvändigt att
snabbt återgå till den sociala bostadspolitiken. 1 denna motion utvecklar vi
närmare vår syn på en social bostadspolitik och föreslår åtgärder för att
undanröja den nuvarande bostadskrisen och förverkliga kraven på en god
social miljö.

Riksdagen 1978/79. 3 sami. Nr 788

Mot 1978/79:788

De bostadsssociala målen

Bostaden är en grundläggande social rättighet. Samhällets bostadspolitik
måste därför utgå från en social målsättning. Solidaritet och rättvisa skall
prägla det bostadspolitiska reformarbetet. Denna strävan mot jämlikhet
inom boendet skall skapa frihet för människorna att styra sina livsvillkor.
Ett förhållande där ägandet ger makt över människorna kan inte accepteras.
Samhället, de boende och deras organisationer skall ha det avgörande
inflytandet över bostadsförsörjningen.

Med utgångspunkt i denna syn på bostaden som en social rättighet satte
arbetarrörelsen som mål för den sociala bostadspolitiken att undanröja den
bostadsslum, trångboddhet och bostadsbrist som präglade boendeförhållandena
före andra världskriget.

Handlingsprogram lades fram för förverkligandet av den sociala bostadspolitiken.
Samhället skulle ha ansvaret för bostadsförsörjningen. Produktion
skulle ske under spekulationsfria former. Nöd, brist och otrygghet
inom boendet skulle avskaffas.

Under 1950- och 1960-talen vidareutvecklades denna politik mot målet
att hela befolkningen skulle beredas sunda, rymliga, välplanerade och
ändamålsenligt utrustade bostäder av god kvalitet till skäliga kostnader.

Detta bostadspolitiska mål har i väsentliga delar uppnåtts under 1960och
1970-talen. Genom kraftiga satsningar på nyproduktion av bostäder,
bl. a. förverkligandet av miljonprogrammet, i kombination med fördelaktiga
statliga lån samt bostadsbidrag har de flesta hushållen i landet kunnat
efterfråga och erhålla rymliga och moderna bostäder.

Denna måluppfyllelse var en förutsättning för att ytterligare steg inom
den sociala bostadspolitiken kunde tas under 1970-talet. Riktlinjerna för
detta lades fast i jämlikhetsrapporten till 1969 års partikongress och vidareutveckades
bl. a. i de statliga boendeutredningarna. År 1974 genomförde
socialdemokraterna i regeringsställning därför en rad bostadspolitiska reformer.
Utgångspunkten för dessa var rättvisa mellan boende- och besittningsformer,
frihet för alla att välja bostad efter behov, rättvis fördelning
av boendemiljö samt förutsättningar för omsorg och gemenskap i boendet.

Utvecklingsprogram för den framtida samhällsutbyggnaden

Det är nu nödvändigt med aktiva insatser, då resultaten av de bostadspolitiska
reformerna redan håller på att urholkas. Innan vi går in närmare på
våra förslag till åtgärder för att undanröja hindren för de bostadssociala
målsättningarna vill vi emellertid i korthet redovisa vår syn på utvecklingen
av samhällsutbyggnaden i framtiden.

Det framtida bostadsbyggandet kommer i mindre omfattning än hittills
att ske på nyexploaterad mark. I ökande omfattning måste insatserna för
bostadsförsörjningen i stället ske som upprustning och ombyggnad av det

Mot 1978/79:788

redan existerande bostadsbeståndet och genom komplettering och förtätning
av detta. De bostäder som har kommit till under efterkrigstiden är i
allmänhet av god teknisk beskaffenhet, men det finns ändå många problem
inom bostadsbeståndet, som ännu inte fått någon lösning. Många områden
har t. ex. en olämplig sammansättning av lägenhetstyper, har brister vad
beträffar utrustning och utomhusmiljö, tillgång till arbetsplatser och social
och kommersiell sevice, tillgänglighet för rörelsehindrade, trafikförsörjning
och trafiksäkerhet samt hushållning med energi.

Dessa brister i tätbebeyggelsens funktioner, som ofta återspeglas i press
och andra massmedier, gäller främst hur ofullständigt miljöerna fungerar,
hur det finns brister inte minst på servicesidan och hur bostadssegregationen
tenderar att öka i omfattning. Det är därför enligt vår mening viktigt
att kommunerna gör klart för sig den totala bebyggelsesituationen. De
sociala skillnader som kan iakttas mellan tätorternas olika delar har ofta en
direkt koppling till bostadsbeståndets beskaffenhet, framför allt dess ålder
och rymlighet. Sociala inventeringar kombinerade med kartläggningar av
bostadsbebyggelsens tekniska beskaffenhet - däribland också dess energiegenskaper
- bör läggas till grund för kommunala handlingsprogram för
utveckling av bostadsförsörjningen.

Med utgångspunkt i en kommunal planering bör den fortsatta bebyggelseutvecklingen
kunna styras så att förbättrade miljöegenskaper successivt
kan nås samtidigt med en ökad hushållning med energi för uppvärmning
och transporter, med vatten och råvaror samt med ett effektivare utnyttjande
av redan gjorda investeringar.

Den stora nödvändiga bostadsexpansionen under 1950- och 1960-talen
skedde i stort sett på råmark. I tätortsområdena finns i allmänhet outnyttjade
markresurser mellan de äldre och nyare bebyggelsedelarna, som kan
ta emot stora delar av den kommande bostadsbebyggelsen. Denna kan på
så sätt utnyttja redan utbyggda kommunikationer och tekniska system. 1
tillskottsbebyggelsen kan inrymmas lokaler för daghem, gemensamhetsbruk,
social och kommersiell service, parkeringsanläggningar m.m., som
kan komplettera bristen i existerande bebyggelse.

All planering av bebyggelseutvecklingen bör göras så att existerande
bebyggelse kan utnyttjas med små förändringar. Genom bostadstillskotten
i tätorternas inre delar kan också behoven av mer blandad lägenhetssammansättning
och varierad användning uppnås i dessa.

Även för näringslivets lokaler föreligger stora behov av förnyelse. Tilllämpningen
av arbetsmiljölagstiftningen och den nya arbetsrättsliga lagstiftningen
kommer att ställa krav på upprustning, ombyggnad och nybyggnad
av arbetslokaler. Kraven på en bättre inre miljö leder i de flesta fall
också till att störningarna på den yttre miljön blir mindre. Av detta följer
att även arbetslokaler bör kunna lokaliseras till sparade markutrymmen i
bebyggelsen.

Krav på t. ex. bättre boendemiljö, jämställdhet, barnomsorg och åldt
Riksdagen 1978179. 3 sami. Nr 788

Mot 1978/79:788

ringsvård, handikappanpassning, närhet mellan bostäder och arbetsplatser,
tillgänglighet till allmänna lokaler, trafikförsörjning, trafiksanering,
avfallshantering och energihushållning ställer också krav på förändringar i
bebyggelsen. För att åtgärderna för att förbättra bebyggelsemiljöerna i
dessa avseenden skall bli effektiva med hänsyn till kravet på hushållning
med resurserna krävs en samordnad planering. Åtgärderna skulle kunna
fogas in i de kommunala bostadsförsörjningsprogrammen i enlighet med
vad vi föreslår i det följande.

I en planerad utveckling av bebyggelsen ges också möjligheter till en
långsiktig och genomgripande förbättring av bebyggelsens energiegenskaper.
Ett systematiskt genomförande av ijärrvärmeförsörjning kan säkras,
och systemet kan göras så att det senare kan anpassas till utnyttjande
av sol eller ytjordvärme. 1 sådana fall kan dyrbara tilläggsisoleringar visa
sig oekonomiska. I andra fall kan omfattande isolerings- och förbättringsprogram,
kombinerade med övrig teknisk och social upprustning av bebyggelsen,
genomföras samlat och rationellt. Samhällets finansieringsåtaganden
får härigenom påtagligt större effekt.

Genom att utvecklingsprogrammet omfattar all bebyggelse, inte bara
bostäder, ges ökade möjligheter att lokalt utnyttja tillgång till billig överskotts-
eller restenergi från producerande företag.

Till miljöutvecklingen hör en systematisk förändring av bebyggelsen för
att öka tillgängligheten till allmänna lokaler, arbetsplatser och bostäder för
rörelsehindrade och handikappade. Genom samordning av åtgärder i byggnader,
på tomtmark och på allmän mark kan förändringarna få avsevärt
större räckvidd än genom punktvisa insatser.

Miljöutvecklingen har också ett estetiskt innehåll. På många ställen finns
ett behov av att knyta samman splittrade miljöer som blivit resultat av
punktsaneringar, trafikombyggnader och nybyggande. En samlad planering
av de fortsatta byggnadsåtgärderna skulle kunna bidra till en stabilisering
av sådana bebyggelsemiljöer.

Ett program av det slag som vi berört i det föregående kräver för sitt
genomförande medvetna förberedelser och planering. Frågan om ett utvecklingsprogram
bör nu enligt vår mening bli föremål för en samlad
översyn i en statlig utredning.

Som en första åtgärd bör genom utredningen kommunerna uppmuntras
att inventera och redovisa tillgången på sådan outnyttjad byggnadsmark
inom tätorterna, som skulle kunna användas för kommande bostadsbebyggelse
eller som grönområden för rekreation och fritid. I många tätortsområden
torde finnas avsevärda outnyttjade markreserver mellan de äldre
och nyare bebyggelsedelarna. Det skulle därmed bli möjligt att utnyttja
redan utbyggda kommunikationer och tekniska system samtidigt som brister
i den existerande bebyggelsen i form av t. ex. lokaler för barnomsorg,
social och kommersiell service osv. skulle kunna kompletteras i den tillkommande
bebyggelsen.

Mot 1978/79:788

Utredningen bör som en andra huvuduppgift studera och pröva frågan
om ombyggnadsverksamhetens finansiering även utanför bostadssektorn.

I ombyggnadsverksamheten ingår såväl energisparåtgärder som t. ex. handikappanpassning,
avfallshantering och bostads- och arbetsplatsförbättringar.
Inte minst bör beaktas att tillämpningen av arbetsmiljölagstiftningen
kommer att ställa krav på upprustning samt om- och nybyggnad av
arbetslokaler.

Utredningen bör också överväga möjligheterna att komplettera kommunnernas
bostadsbyggnadsprogram med program för den totala bebyggelseutvecklingen.
Dessa program bör läggas till grund för ett långsiktigt
”nationellt miljöutvecklingsprogram”. Därvid bör givetvis hänsyn tas till
uppgifterna i kommunernas ekonomiska långtidsplanering (KELP), den
regionala trafikplaneringen, länsplanerna och den fysiska riksplaneringen.
Det blir på grund av ett sådant program som den statliga finansieringsplanen
bör byggas upp och inbegripa den erforderliga kapitalförsörjningen
till energihushållningsåtgärder.

Riksdagen bör ge regeringen till känna vad vi anfört beträffande utredning
rörande ett utvecklingsprogram för den framtida samhällsutbyggnaden.

Boendemiljö m. m.

Socialdemokratin vill att människorna som bostadskonsumenter skall
kunna påverka bostadsproduktionens inriktning och i samverkan skapa en
god boendemiljö.

Medlen för att förverkliga den grundläggande tesen att bostadspolitiken
uteslutande skall tjäna sociala behov måste med nödvändighet prövas och
utvecklas från tid till annan. Allteftersom olika delmål nås blir det möjligt
att gå vidare i reformarbetet. Förändringar i samhället och i människors
levnadsmönster skapar nya problem och behov som kräver aktiva och
delvis nya bostadspolitiska insatser.

Det är också nödvändigt att genom fortsatta aktiva insatser på bostadspolitikens
område slå vakt om de hittills uppnådda framstegen. I annat fall
riskerar resultaten av reformerna att snabbt urholkas. Vi ser med oro hur i
dagens situation just en sådan urholkning är på väg.

Social helhetssyn

Uppfyllandet av det grundläggande målet för bostadspolitiken gör det
sålunda nödvändigt att nu gå vidare och angripa andra angelägna bostadssociala
problem. Mot bakgrund av de förutsättningar och behov som nu
föreligger framstår det framför allt som nödvändigt att ägna särskild omsorg
åt den sociala miljön i bostadsområdena.

Det är mot bakgrund av de problem vi beskrivit nödvändigt att se
bostadsmiljön i ett vidgat perspektiv. Bostadsmiljön utgörs inte enbart av

Mot 1978/79:788

den fysiska ramen, lägenheten, huset eller den yttre anläggningen. Minst
lika väsentligt som dessa fysiska förutsättningar är den sociala miljön, dvs.
kontakter som kan utvecklas mellan de människor som bor i bostadsområdet.
Till bostadsmiljön måste också räknas verksamheter av olika slag,
offentlig och privat service samt spontana eller organiserade aktiviteter av
och för de boende inom området. Varje bostadsområde måste fungera så
att människors behov av vård, service, kultur och gemenskap kan tillgodoses.
Härför krävs att en social helhetssyn mer än hittills sätter sin prägel
på kommunernas bostadsförsörjningsplanering vare sig det gäller planeringen
av nya områden eller förvaltning och förbättring av redan färdiga
områden.

Ett annat viktigt krav är att segregation motverkas. Oavsett skillnader i
inkomst, arbetsförhållanden och social ställning bör stora och små hushåll,
ungdomar och äldre kunna bo i samma bostadsområde. Särskilt viktigt är
det att barn från olika hemmiljöer får växa upp tillsammans och med goda
kontakter med vuxna med olika ålder och livserfarenhet. Bostadsmiljön får
inte heller utgöra hinder för människor med fysiska, sociala eller psykiska
handikapp.

De nuvarande förhållandena på bostadsmarknaden har, som vi framhållit,
i många områden lett till ökad segregation. Det har i sin tur medfört en
ökad omsättning på hyresgäster. Många människor föredrar att flytta till
andra områden, så länge åtgärder inte vidtas för att förbättra bostadsområden,
som börjar förslitas. Bostadssegregationen är självfallet inte enbart ett
flerbostadshusproblem. Också många småhusområden präglas av en mycket
ensidig hushållssammansättning med ett markant inslag av familjer
med hög utbildning och höga inkomster.

Om åtgärder inte vidtas för att motverka en hård bostadssegregation kan
detta resultera i en rad sociala problem. Den sociala strukturen och människors
möjligheter till arbete, gemenskap och meningsfull fritid är i stor
utsträckning beroende av bostaden, både av lägenheten som sådan och
kanske i ännu högre grad, av bostadsmiljön i övrigt.

Det är uppenbart att brister i bostadsmiljön, t. ex. i vad gäller barnomsorg,
social service i övrigt, kulturutbud, kollektivtrafik eller arbetsplatser
nära bostaden, främst går ut över redan svaga grupper som barn, äldre,
handikappade, sjuka, invandrare, låginkomsttagare etc. Samma grupper
drabbas hårdast av segregationen.

Genom ett målmedvetet arbete med att skapa en god social miljö och
motverka segregation i boendet kan därför mycket väsentliga insatser
göras för att bekämpa orättvisor mellan olika samhällsgrupper, skapa
trygghet och gemenskap mellan generationerna och höja levnadsvillkoren
för dem som i särskilt hög grad är beroende av andras solidaritet. Härigenom
kan t. ex. förutsättningar skapas för att tillgodose de äldres behov av
god omvårdnad i en välkänd omgivning, för att ge alla barn och ungdomar
trygga, jämlika och stimulerande uppväxtvillkor eller för att ge handikap

Mot 1978/79:788

pade eller människor som hotas av social utslagning ett normalt liv i
gemenskap med andra.

Brister i bostadsmiljön drabbar också främst kvinnor och småbarnsföräldrar
med betungande dubbelarbete. De hindras därigenom att välja ett
sådant livsmönster som de helst skulle önska. Det gör det svårt för unga
föräldrar att förena yrkesroll och föräldraroll. Därför är en social helhetssyn
på bostadsförsörjningen också ett viktigt medel för att skapa jämställdhet
mellan män och kvinnor.

Behovet av fortsatta målmedvetna insatser på detta område är i dag
mycket stort. Alltför många, både äldre, nyare och planerade bostadsområden,
svarar inte mot de krav som här ställts upp i fråga om miljö eller
allsidig hushållssammansättning. Skälen är flera. Så länge bostadsbristen
var det dominerande problemet koncentrerades intresset till att undanröja
denna. Vi ställer i dag helt andra krav på barns levnadsvillkor, på äldreomsorg
och handikappvård än tidigare. Kravet på jämställdhet och förändrade
familjemönster är också nya faktorer.

I bostadsområden med sådana brister som vi här har beskrivit är det
nödvändigt att få till stånd åtgärder för att förbättra det sociala livet och
minska segregationen.

Men även andra områden måste betecknas som riskområden i behov av
särskilda åtgärder för att förbättra den sociala miljön och minska segregationen.
Det gäller t. ex. många på spekulation tillkomna, perifert belägna
småhusområden, där tillgången på social service, kollektivtrafik och arbetsplatser
ofta är mycket dålig. Många av de nya småhusområdena kännetecknas
också av en samtidig inflyttning av många människor utan
tidigare gemenskap och en åldersmässigt, ekonomiskt och socialt onaturlig
befolkningssammansättning.

Avsaknaden av såväl social och kommersiell service som arbetsplatser i
sådana områden bidrar dessutom till att konservera en föråldrad familjesyn,
där i första hand kvinnorna tvingas avstå från arbete och gemenskap.

När områden som från början haft en ensidig bostadsstruktur och befolkningssammansättning
börjar åldras finns det en risk för en långsam
förslumning och segregation. En sådan utveckling kan i dag iakttas bl. a. i
vissa bostadsområden från 1940- och 1950-talen. I många kommuner ökar
segregationen dessutom som en följd av det ensidiga småhusbyggandet och
den ökande skillnaden i bostadsstandard och lägenhetsstorlek beroende på
upplåtelseform. Den genomsnittliga lägenhetsstorleken har totalt sett fortsatt
att öka, men skillnaderna mellan de olika upplåtelseformerna är alltjämt
mycket stpra. För år 1978 var den genomsnittliga lägenhetsytan i
flerbostadshus ca 73 m2, medan motsvarande uppgift för småhusen är ca
128 m2. Endast 17 % av lägenheterna i flerbostadshusen innehöll 4 rum och
kök eller mer, medan motsvarande andel i småhusen var omkring 89 %.
Det betyder att det finns mycket små möjligheter för en familj med 3-4
barn att få tillgång till en tillräckligt stor bostad i ett flerbostadshusområde

Kartong: S. 7, rad 22 Står: perfekt Rättat till: perifert

Mot 1978/79:788

om hänsyn tas till de riktlinjer som gäller beträffande trångboddhet. Om
denna utveckling får fortsätta förstärks de faktorer som orsakar segregation.
Följden blir att segregationen byggs in i bostadsområdena för lång tid
framåt, om inga motverkande åtgärder vidtas.

1 detta sammanhang vill vi också peka på de allmännyttiga bostadsföretagens
problem. Den utveckling som vi har beskrivit i det föregående och
framför allt de ofördelaktiga ekonomiska förutsättningarna har bidragit till
att den allmännyttiga hyresrätten hamnat i förvaltningsproblem. Dessa
problem får emellertid inte tas till intäkt för en utförsäljning av denna
besittningsform. En sådan utförsäljning skulle varken lösa demokratiseringen
i boendet i stort eller segregationsproblemen. Skiktningen i boendet
skulle i stället förstärkas. Det allmännyttiga boendet måste i stället utvecklas,
bl. a. med ett ökat hyresgästinflytande, samtidigt som det bostadssociala
ansvaret i samhället skall fördelas rättvist mellan samtliga besittningsformer.
Attraktiviteten hos flerbostadshusen måste också öka genom
olika kvalitetshöjande åtgärder i boendemiljö och standard.

De bostadssociala åtgärderna kan självfallet inte isolerade ge garantier
för allsidig hushållssammansättning och ett utvecklat socialt liv. Men de
kan ge förutsättning för att olika hinder mot en bostadssocial målsättning
skall kunna avlägsnas.

Vi vill också hänvisa till vårt förslag om kommunala handlingsprogram,
för att komma till rätta med sociala problem, vilket vi närmare utvecklat i
vår motion (1978/79: 600) om åtgärder för att begränsa den sociala utslagningen.

Som vi framhållit i det föregående är det också särskilt angeläget att
skapa förutsättningar för en insiktsfull samplanering mellan olika sektorer.
Vårt förslag om ett utvecklingsprogram för den framtida samhällsutbyggnaden
syftar till en sådan sammanhållen planering. Därigenom kan förverkligandet
av angelägna mål i samhällsplaneringen underlättas. Det gäller
t. ex. jämställdhet, barnomsorg och åldringsvård, handikappanpassning,
närhet mellan bostäder och arbetsplatser, tillgänglighet till allmänna
samlingslokaler, trafikförsörjning och trafiksanering samt energi- och resurshushållning.

Enligt vår mening är sålunda boendemiljöfrågorna viktiga frågor, som
kräver aktiva insatser från samhällets sida. Redan 1977 (mot. 1976/77:553)
föreslog vi en rad konkreta åtgärder, i syfte ätt förverkliga kraven på en
god social miljö och en allsidig hushållssammansättning i bostadsområdena.
De borgerliga regeringarnas och riksdagsmajoritetens passivitet på
bostadsområdet har emellertid omfattat också dessa frågor. Vi återkommer
därför med våra förslag.

Lagfäst kommunalt ansvar

Kommunernas roll lades fast i beslut av 1946-1948 års riksdagar, bl. a. i
1947 års lag om kommunala åtgärder för bostadsförsörjningens främjande.

Mot 1978/79:788

Kommunens traditionella ansvar för bostadsförsörjningen bör nu utvecklas
till att omfatta ett lagfäst ansvar för bostadsmiljön i dess helhet och för
att förutsättningar för en allsidig hushållssammansättning i kommunens
olika delar skall kunna uppnås.

Statsmakterna anger därvid de allmänna målen för bostadsförsörjningen
liksom de allmänna ramarna för vilka metoder som kommunerna bör
använda för att uppfylla kraven på bostadsförsörjningen.

Bostadssocial inventering

Kommunen bör regelbundet genomföra bostadssocial inventering av
olika bostadsområden inom kommunen.

De flesta bostäder som skall användas under de närmaste decennierna är
redan byggda. Åtgärder för att skapa en god bostadsmiljö och minska
segregationen måste därför i stor utsträckning inriktas på att förbättra och
komplettera redan befintliga områden. Ökad omsorg måste ägnas åt vad
som händer i bostadsområdena under brukningsskedet. Avsikten med
bostadssocial inventering skall framför allt vara att få en vid och djup
kunskap om bostadsområdena och de boende, bl. a. för att skapa ett
gemensamt planeringsunderlag för olika kommunala förvaltningar, bostadsföretag
m. fl. De boende liksom folkrörelser, kommunala institutioner
och bostadsföretag i området bör därför engageras i arbetet. Väsentligt är
att en bostadssocial inventering anknyts till bostadsområdet som helhet.
Den måste grundas på en helhetssyn på boendet och en ambition att
studera förutsättningar, problem och möjligheter i bostadsområdet och
inte bindas till traditionella gränser mellan olika institutioners eller kommunala
organs kompetensområden.

Det är särskilt angeläget att redovisa hur bostadsområdet fungerar för
olika hushåll och individer. Därvid skall studeras både bostadsområdets
egenskaper, den fysiska och sociala miljön, service och verksamheter,
samt hushållens och individernas möjligheter att utnyttja bostadsmiljöns
förutsättningar.

Det bör vara särskilt angeläget att inledningsvis studera två typer av
bostadsområden. Områden som förändrats genom ny- eller ombyggnad
behöver inventeras någon tid efter färdigställandet för att det skall vara
möjligt att kartlägga förtjänster och brister i deras planering och genomförande.
Områden som har sådana brister, särskilt i fråga om fysisk och
social miljö, att de blir problemområden i olika avseenden bör också
prioriteras för att bristerna skall kunna undanröjas.

Bostadsförsörjningsprogram, fysisk planering

Redan 1977 föreslog vi att bostadsförsörjningsåtgärderna skulle sammanföras
i kommunala bostadsförsörjningsprogram, som årligen föreläggs
kommunfullmäktige. Riksdagen har sedermera beslutat (prop. 1977/78: 93,
CU 28) att benämningen bostadsförsörjningsprogram skall tas in i bostads

Mot 1978/79:788

försörjningslagen samt att programmen skall antas av fullmäktige. För att
dessa förändringar inte skall bli enbart av formell natur är det nu viktigt att
upprättandet av bostadsförsörjningsprogrammen snabbt kommer till
stånd. Dessa bostadsförsörjningsprogram bör enligt vår mening innehålla
planer för

- komplettering och förändring av befintliga bebyggelsemiljöer (utöver
bostäder),

- ombyggnad av bostadslägenheter,

- nybyggnad av bostadslägenheter.

Bostadsförsörjningsprogrammet bör redovisa såväl bostäder som verksamheter.
Där bör således sammanföras samtliga förvaltningars investeringsprogram
för ett visst område eller en viss kommundel. De åtgärder,
för att skapa ett samlat utvecklingsprogram, som vi föreslagit i det föregående
skulle också kunna fullföljas med stöd av ett utbyggt kommunalt
bostadsförsöijningsprogram. Det gäller bl. a. trafikförsörjning, tillgång till
arbetsplatser och service samt energihushållning. Åtgärderna i programmet
bör särskilt inriktas på att stödja barn, äldre och handikappade samt
främja jämställdhet mellan kvinnor och män. Eftersom strävan bör vara att
ge förutsättningar för allsidig hushållssammansättning i samtliga bostadsområden
bör programmet redovisas bostadsområdesvis.

I Byggnadsstadgan bör finnas dels sådana föreskrifter om planeringen
att avsikten med en social bostadsförsörjning kan klart utläsas, dels sådana
instrument för plangenomförandet att kommunen kan utnyttja den fysiska
planeringen för att säkerställa en god bostadsförsörjning.

Av praktisk betydelse är att kommunerna genom föreskrifter i detaljplan
skall kunna ange önskvärd lägenhetssammansättning. Detta bör tillgodoses
genom att krav på hänsyn till en god social miljö förs in i stadgans 12
§.

Planbestämmelserna får emellertid långsam effekt, eftersom redan antagna
detaljplaner inte påverkas. Därför bör kommunen som villkor för
byggnadslov kunna uppställa krav på en viss lägenhetsfördelning eller
annat krav som uttryckts i av kommunfullmäktige fastställt bostadsförsöijningsprogram.
Detta bör få uttryck genom ändring av stadgans 56 §.

Anvisning av bostadslägenhet

Många grupper av boende drabbas av svårigheter när det gäller att
erhålla fullgoda bostäder. Sålunda saknar ofta barnfamiljer möjligheter att
välja bostad på grund av att vissa hyresvärdar förutsätter att de därigenom
skall drabbas av högre underhållskostnader. Svårigheter i dessa avseenden
kan självfallet inte accepteras.

Åtskilliga erfarenheter visar nu vilka betydande svårigheter som också
är förenade med att ge invandrare och framför allt hushåll, vilka uppfattas
som ekonomiskt eller socialt avvikande, fullgoda bostäder. Av betydelse
är inte endast att en bostadslägenhet kan tilldelas ett sådant hushåll — lika

Mot 1978/79:788

väsentligt är att hushåll som uppfattas som avvikande inte samlas i särskilda
fastigheter eller bostadsområden. För att detta syfte skall kunna uppnås
erfordras att samtliga fastighetsägare erkänner och tar sin del av samhällets
totala ansvar för alla hushåll.

Kommunens nuvarande möjligheter att tilldela bostad är otillräckliga.
Kommunen bör därför ges möjlighet att, när kommunen finnér det påkallat
med hänsyn till bostadsförhållandena på orten, tilldela bostad som upplåts
med hyresrätt eller vid förstagångsupplåtelse med bostadsrätt. En sådan
anvisningsrätt för kommunerna föreslogs av boende- och bostadsfinansieringsutredningarna.
Även den bostadssociala delegationen föreslog 1977
hos regeringen att kommunerna skulle ges möjlighet att tilldela bostad.

Regeringen har emellertid i budgetpropositionen underlåtit att ta ställning
till denna fråga. I bostadshuvudtiteln nämns endast i förbigående att
arbete pågår i regeringskansliet med frågan om att ge bostadsförmedlingarna
bättre möjligheter att hävda bostadssökandes rätt och att inriktningen
är att förslag skall föreläggas riksdagen under detta riksmöte. Då frågan om
kommunernas anvisningsrätt, som nämnts, redan har utretts och remissbehandlats
och då det i budgetpropositionen inte lämnas något klarläggande
besked om regeringens intentioner i frågan, återkommer vi med vårt förslag
om en lagfäst rättighet för kommunerna att tilldela bostad.

Lagstiftning av detta slag innebär givetvis att fastighetsägarnas nuvarande
oinskränkta rätt att själva besluta om upplåtelse av bostadslägenhet
inskränks. Hyreslagens bestämmelser om förverkande av hyresrätten rubbas
inte av förslaget. Om lagstiftning av detta slag kommer till stånd är det
emellertid sannolikt att lagen sällan uttryckligen behöver åberopas eller
sanktioner utdömas. En laglig reglering inom området bör nämligen medverka
till en önskvärd attitydförändring.

I detta sammanhang är det också viktigt att understryka att bostadsförmedlingen
kan och bör spela en aktiv roll för att skapa en jämn och allsidig
social sammansättning i kommunens olika bostadsområden. Oavsett om
det som f. n. råder bostadsbrist eller om det finns överskott på bostadsmarknaden
är det angeläget att kommunerna har en väl fungerande bostadsförmedling.
Dagens situation innebär ofta att ett stort antal s. k.
problemfamiljer anvisas bostäder i samma områden, vilket gör det svårare
att klara en normal anpassning i dessa områden. Enligt vår mening bör
bostadsförmedlingsverksamheten inriktas dels på att i samarbete med sociala
myndigheter bereda särskilt behövande en god bostad och eftersträva
en allsidig hushållssammansättning i alla bostadsområden, dels på att
erbjuda de bostadssökande i kommunen bostadspolitisk konsumentupplysning
i form av bl. a. information om aktuell bostadsproduktion och
planerat bostadsbyggande. Genom en väl fungerande bostadsförmedling
skall de bostadssökande kunna hjälpas till rätta på bostadsmarknaden.

Barnomsorgen och de äldres boendeförhållanden

En utbyggd barnomsorg har stor betydelse för att åstadkomma en bra
+2 Riksdagen 1978/79. 3 sami. Nr 788

Mot 1978/79:788

boendemiljö, och förbättringar i denna spelar stor roll för att få en god
uppväxtmiljö för barnen. I vår motion (1978/79:509) om åtgärder inom
barn- och familjepolitiken pekar vi på att det finns en rad problem för
kommunerna när de skall klara det praktiska genomförandet av en utbyggd
barnomsorg. Ofta finns det stora svårigheter rent fysiskt och planeringsmässigt,
särskilt i redan etablerade stadsdelar. Markreservationer för allmänna
ändamål kan saknas, och enda lösningen kan bli en stadsplaneändring
med den tid detta kan ta. I den familjepolitiska motionen föreslår vi att
det, för att ge kommunera bättre möjligheter att ta itu med bl. a. frågor om
markreservationer, bör övervägas om kommunernas barnomsorgsplaner
bör utsträckas i tiden så att de åtminstone översiktligt täcker utbyggnaden
fram till full behovstäckning. Med de planeringsåtgärder och de bostadssociala
inventeringar, som vi föreslår i denna motion, förbättras också förutsättningarna
att säkerställa utbyggnaden av barnomsorgen.

Det är vidare viktigt att planeringssituationen snarast klarläggs beträffande
de äldres boendeförhållanden. Detta har vi också framhållit vid
tidigare tillfällen. Även om fullständiga förslag rörande frågorna om de
äldres boendeförhållanden nu inte kan presenteras är det enligt vår mening,
med hänsyn till att planeringstiderna är långa, särskilt nödvändigt att
prestera grundläggande utgångspunkter för inriktningen av bostadsbyggandet,
för inre och yttre miljö samt för planläggningen på detta område. Det
är inte minst viktigt att klargöra ansvarsgränserna mot institutionell vård
på ett sådant sätt att bostäderna kan användas i förening med nödvändiga
serviceinsatser för skilda grupper. I många fall blir säkert kollektiva servicelösningar
nödvändiga, lösningar som inte endast kan betjäna de
boende i ett visst servicehus, bostadshotell e.d. utan också äldre i grannskapet.
Plan- och lånefrågorna blir sålunda på ett tidigt stadium aktuella för
att ge underlag för den kommunala planeringen. Regeringen bör snarast ta
initiativ till att översiktliga utgångspunkter för kommunala bedömningar
presenteras.

De gemensamma anordningarna i serviceanläggningarna kan i många fall
utnyttjas för att underlätta ett boende med utbyggd service i anslutna
kollektivbostäder för även andra grupper än äldre. Tidigare programrekommendationer
bör ses över och kompletteras i sådant syfte.

Sammanfattningsvis föreslår vi alltså en rad konkreta åtgärder för att
vidga kommunernas möjligheter när det gäller att verka för bostadsförsörjningen
i dess helhet, i syfte att motverka segregation och skapa bostadsområden
som fungerar väl för olika hushåll och individer. Enligt vår
mening är frågorna om den sociala miljön i bostadsområdena av sådan vikt
att åtgärderna nu måste bli föremål för omedelbara ställningstaganden.

Bostäder och byggande

Som framhållits inger den nuvarande utvecklingen på bostads- och bygg

Mot 1978/79:788

nadsmarknaden stark oro. Bostadsbyggandet har sjunkit mycket kraftigt
under de senaste åren. Ännu år 1975 producerades ca 75000 lägenheter.
Under år 1977 stannade igångsättningen vid endast omkring 50000 lägenheter.
Trots utfästelser från regeringen vid ett flertal tillfällen om en
bostadsbyggnadsnivå på minst 60000 lägenheter stannade igångsättningen
av nya bostäder även under förra året på en alarmerande låg nivå. Enligt
uppgift påbörjades under 1978 endast knappt 58 000 lägenheter. Särskilt
ogynnsam är utvecklingen för flerbostadshusen. Endast omkring en fjärdedel
av de nytillkommande lägenheterna byggs i flerbostadshus. I ett mycket
stort antal kommuner finns nu bostadsbrist. Totalt behövs nu närmare
350000 lägenheter fram till 1982 enligt bostadsstyrelsens sammanställning
av kommunernas rapporter. Det är särskilt de unga människorna som ställs
inför svårigheter, när bostadsbristen ökar. Bara i Stockholm uppges ca
30000 ungdomar stå i bostadskö.

Från socialdemokratisk sida har vi vid ett flertal tillfällen under de
senaste åren föreslagit en rad konkreta åtgärder för att förhindra en snabb
försämring av läget på bostadsmarknaden. Vi har krävt aktiva insatser från
statsmakternas sida för att få fart på bostadsbyggandet. Den borgerliga
regeringspolitiken har emellertid präglats av en bristande vilja att ingripa.

Som vi framhållit i andra sammanhang är byggnadsverksamheten av
särskild betydelse när ekonomin måste stimuleras och när byggandet för
framtiden står i centrum. Genom byggnadsinvesteringarna skapas en viktig
draghjälp för övriga delar av industrin. Byggindustrin hämtar nämligen 8590%
av alla insatsvaror från hemmamarknaden och påverkar totalt sysselsättningen
för 600000 människor. För produkter som armeringsjärn, kylskåp,
spisar, snickeriprodukter och mycket annat skulle en uppgång i
framför allt bostadsbyggandet vara av stor betydelse inte minst med hänsyn
till sysselsättningen för de många människor som direkt och indirekt är
knutna till tillverkningen av råämnen, material och maskiner för byggandet
i vårt land.

De borgerliga regeringarnas passivitet på bostads- och byggnadsområdet
har därför bidragit till neddragningen av verksamheten inom andra delar av
industrin. Det sjunkande byggandet riskerar nu att urholka stora delar av
byggnadsmaterialindustrin. Det är inte enbart ett hot mot vissa industrigrenar
och sysselsättningen där utan också i växande grad risk för en
nedrustning av utvecklingskapaciteten på byggnadsmaterialområdet i landet.
Följden av detta blir ett ökat importberoende på byggnadsmaterialsidan.
Redan nu har bl. a. vissa stora byggnadsmaterialföretag gjort klart att
de kommer att satsa på import av byggmaterial.

I dagens läge är det i stället viktigt att återge byggnadsindustrin den roll
av motor för den ekonomiska utvecklingen, som den tidigare så många
gånger spelat. Det är också viktigt att skapa underlag för en ökad rekrytering
av byggnadsarbetare, både av omedelbara sysselsättningsskäl och för
att klara morgondagens behov av byggnadsarbetare. Arbetslösheten bland

Mot 1978/79:788

byggnadsarbetarna befaras i vinter bli större än förra vintern. Drygt 10%
av byggnadsarbetarna väntas inte kunna fä jobb på den öppna marknaden.
Det innebär att ca 13 000 personer kommer att stå utanför den reguljära
arbetsmarknaden under det första kvartalet i år. Som vanligt tillhör Norrbotten
de regioner som drabbas hårdast. 17-20% beräknas där bli utan
arbete i februari 1979.

Mot denna bakgrund krävs nu snabbt och brett verkande insatser över
hela byggnadssektorn. Utvecklingen på bostadsområdet kräver omedelbara
åtgärder för att en snabbt växande bostadsbrist skall kunna förhindras,
vidgade sociala klyftor skall kunna motverkas och en kraftigt ökad
byggarbetslöshet skall kunna undvikas.

Vi har vid flera tillfällen under de två senaste åren funnit anledning att
kritisera regeringen för passivitet när det gäller åtgärder för att få fart på
bostadsbyggandet. Också de fackliga organisationerna liksom arbetsgivarorganiationerna
har sedan länge riktat krav till regeringen att vidta omedelbara
åtgärder i syfte att stimulera byggandet. Också bostadsstyrelsen och
arbetsmarknadsstyrelsen har krävt krafttag för ett ökat bostadsbyggande.

Regeringens budgetförslag innehåller emellertid inte några åtgärder för
att snabbt få fart på bostadsbyggandet. Vi återkommer därför med förslag
som syftar till att förhindra att utvecklingen på bostadsmarknaden ytterligare
försämras.

Som mål för bostadsbyggandet de närmaste åren har statliga utredningar
angivit att 70000 - 80000 lägenheter i genomsnitt per år måste byggas för
att en ny bristsituation skall kunna undvikas. Som framhållits har emellertid
bostadsbyggandet under de senaste åren legat på en katastrofalt låg
nivå. Som en följd av den låga produktionen av hyres- och bostadsrättslägenheter
har allt fler av landets kommuner fått nya köer av bostadssökande.
Denna brist på bostäder drabbar i första hand de ekonomiskt och
socialt svaga grupperna i samhället.

Genom den enorma satsningen i form av miljonprogrammet var vårt
samhälle under socialdemokratins ledning på god väg att avskaffa bostadsbristen.
Nu är emellertid bostadskrisen återigen en verklighet i många
kommuner. Det är därför nödvändigt att sätta in omedelbara åtgärder som
snabbt ökar bostadsbyggandet till 70000—75000 lägenheter per år. Med
hänsyn till att bristen på lägenheter är särskilt allvarlig i flerbostadshus bör
bostadsproduktionens ökning i huvudsak ske i form av sådana hus. Ökningen
av bostadsproduktionen skall enligt vår mening i huvudsak ske i de
allmännyttiga och rikskooperativa företagens regi.

De sedan slutet av 1976 snabbt ökande byggnadskostnaderna är en
grundläggande orsak till en minskad benägenhet hos olika byggherrar att ta
på sig ansvaret för produktion av flerbostadshus som skall upplåtas med
hyres- eller bostadsrätt. Byggnadskostnadsutvecklingen, som den kommit
till uttryck i bl. a. aktuella anbud, kan inte accepteras. Målsättningen
måste vara att inte endast hejda prisökningen utan också att sänka priser

Mot 1978/79:788

na. Vi förordar en skärpt kontroll av entreprenadpriserna på bostadsbyggnadsmarknaden.

Olika skäl har anförts för att förklara prisförändringarna, men dessa skäl
har varken varit klarläggande eller uttömmande. Ett enhälligt civilutskott
noterade redan 1977 att uppgången i byggnadskostnaderna inte helt kunde
förklaras med bakomliggande mätbara faktorer.

Parallellt med prisuppgången föreligger en relativt stor spridning av
byggpriserna. Detta har inte minst visat sig i bostadsbyggandet. Det finns
t. ex. stora och oförklarade prisskillnader mellan olika orter med i stort sett
samma allmänna prisförutsättningar.

Mot bakgrund av samhällets omfattande stöd till bostadsförsörjningen
finns det enligt vår mening anledning att också ägna särskild uppmärksamhet
åt konkurrensförhållanden m. m. inom bostadsbyggandet såväl i entreprenörledet
som på byggmaterialsidan. Byggentreprenad- och byggmaterialbranscherna
har under den senaste 10-årsperioden förändrats påtagligt.
Utvecklingen mot större företagsenheter har underlättats av strävandena
mot ett industrialiserat byggande och stora byggprojekt. Genom uppköp
och fusioner har skett en fortlöpande koncentration till större företagsenheter.
Det föreligger ett stort antal karteller, och ett omfattande prissamarbete
förekommer. Förutsättningarna att använda konkurrensen som medel
för att hålla priserna nere har under senare år därigenom försämrats inom
byggnadsbranschen. Reell konkurrens är en helt nödvändig förutsättning
för att möjliggöra en övergång till s. k. produktionskostnadsanpassad belåning,
som föreslagits av såväl boende- och bostadsfinansieringsutredningarna
som byggkonkurrensutredningen. Vi delar utredningarnas
uppfattning att ett sådant system bör eftersträvas på sikt. Som vi framhållit
i tidigare sammanhang har kostnadsutvecklingen, som den kommit till
uttryck i anbudsgivningen inom byggnadsbranschen, ändrat förutsättningarna
för att lita till konkurrensen som medel att hålla priserna nere. Det
finns mot denna bakgrund skäl för att samhället i högre utsträckning än nu
ökar sin insyn och sina kontrollmöjligheter av prisbildningen inom byggnadssektorn.
Sålunda bör t. ex. övervägas en utvecklad, enhetlig redovisning
av byggkostnader vilken ger ökad möjlighet till insyn och kontroll. De
prisövervakande myndigheterna bör ges ökade möjligheter att göra undersökningar
och analyser av byggnadsenterprenörena och byggmaterialleverantörerna.

En viktig utgångspunkt för samhällets stöd till bostadsförsörjning är
självfallet att de pengar som avdelas primärt skall komma de boende till
del. Ett effektivt byggande med sunda principer för prissättningen av
byggprodukterna är en av förutsättningarna för detta.

De i budgetpropositionen nämnda undersökningarna, som utförs av
bostadsstyrelsen och SPK, kan i och för sig ha ett värde i detta sammanhang.
Vad som nu behövs är emellertid förslag till åtgärder för att komma
till rätta med prisutvecklingen.

Med hänvisning till det anförda föreslår vi riksdagen att den av regering

Mot 1978/79:788

en begär en utredning med uppgift att göra en fullständig redovisning och
analys av orsakerna till prisutvecklingen på byggnadsmarknaden med
betoning av bostadssektorn samt framlägga de förslag till åtgärder som
analysen kan föranleda. Resultatet av utredningen bör så snart som möjligt
av regeringen redovisas för riksdagen tillsammans med regeringens konkreta
förslag. Eftersom det här är fråga om brådskade åtgärder bör i
riksdagens uttalande också understrykas behovet av aktiva och snabba
åtgärder från regeringens sida.

Den sänkning av bostadsräntan i nyproduktionen som genomfördes
förra året är inte en tillräcklig åtgärd för att pressa ned bostadskostnaderna.
Regeringen har inte heller föreslagit några åtgärder för att komma
till rätta med överkostnaderna inom bostadsproduktionen, vilka visat sig
vara ett allvarligt hinder för ett snabbt ökat bostadsbyggande. Vi återupprepar
därför vårt förslag om ett särskilt ränte- och amorteringsfritt tillläggslån
för flerbostadshus. När ränte- och amorteringsfriheten skall upphöra
får avgöras med hänsyn till kostnadsutvecklingen. För att tilläggslånet
skall få avsedd verkan, nämligen att stimulera till en snabb ökning av
bostadsbyggandet, bör lånet avse bostäder som igångsätts senast den 31
december 1979.

Trots de regionala variationerna i byggkostnaderna, som vi berört i det
föregående, bör det föreslagna tilläggslånet vara generellt. Enligt vår mening
är det angeläget att reglerna är så enkla som möjligt, om lånet skall få
den avsedda effekten när det gäller att stimulera bostadsbyggandet. Vi
föreslår att de tidsbegränsade tilläggslånen skall utgöra 10% av låneunderlaget,
vilket i stort sett mosvarar kostnaderna för mervärdeskatt inom
byggnad sproduktionen.

Ett ränte- och amorteringsfritt lån av denna omfattning skulle innebära
en betydande insats för ett ökat bostadsbyggande.

Det bör understrykas att en förutsättning för vårt förslag om särskilt
tilläggslån är att också vårt förslag om skärpt kostnadskontroll förverkligas.
I annat fall kan följden bli ytterligare prishöjningar, som motverkar
den press på hyrorna vi syftar till. Detta bör ges regeringen till känna.

Som vi framhållit i det föregående har den minskade produktionen av
bostäder i ett stort antal kommuner lett fram till en akut bristsituation.

Ett ytterligare problem i detta sammanhang är att planberedskapen i
många kommuner är dålig. Det gäller får såväl nybyggnadsområden och
sanering som utrymmen för nya barnstugor. Risk föreligger för att bostadsbyggnadsprogram
i flera kommuner redan av detta skäl kan komma att
äventyras. Det är mot denna bakgrund särskilt viktigt att inte genom
statsmakternas agerande planeringssituationen i kommunerna ytterligare
förvärras. Efter regeringsskiftet 1976 har emellertid hanteringen i regeringens
kansli av planärendena fördröjts. Oklara och delvis motsägelsefulla
uttalanden från regeringen har förhindrat eller fördröjt förverkligandet av
bostadsbyggnadsplanema i många kommuner, bl. a. genom att skapa osä

Mot 1978/79:788

kerhet hos såväl kommunala som regionala myndigheter. Inte heller har
regringen, trots utfästelser om detta vid ett flertal tillfällen, förmått presentera
förslag till ny byggnadslagstiftning, som skulle ge kommunerna ett
ökat inflytande över detaljplaneringen och därmed kunna bidra till att
förkorta beslutsprocessen. Enligt vår mening är det helt oacceptabelt att
oklara eller uteblivna ställningstaganden från regeringens sida tillåts förlama
kommunernas handlingskraft när det gäller bostadsbyggandet. Det bör
ges regeringen till känna.

En ytterligare förklaring till kommunernas dåliga planberedskap när det
gäller bostadsbyggandet är problemen med tomma lägenheter i början av
1970-talet. Såväl byggföretagen som kommunerna blev ”brända” av problemen,
vilket bidrog till en mycket mera drastisk nedskärning av bostadsproduktionen
än vad som var motiverat med hänsyn till efterfrågan. Som
framhållits har inte heller de borgerliga regeringarna vidtagit åtgärder, som
snabbt skulle kunna få i gång bostadsbyggandet.

Med hänsyn till den utomordentligt stora betydelse som byggnadsverksamheten
har för hela samhällsekonomin och till nödvändigheten av att
komma till rätta med bostadsbristen är det angeläget med ett planerat och
jämnt bostadsbyggande på en hög nivå. I syfte att främja en sådan jämn
bostadsproduktion borde enligt vår mening övervägas införandet av en
hyresgaranti för outhyrda lägenheter - ett s. k. statligt lagerstöd. Staten
skulle sålunda lämna visst ekonomiskt stöd för outhyrda lägenheter i
flerbostadshus hos allmännyttiga och rikskooperativa bostadsföretag fram
till dess att lägenheterna blir uthyrda. Med ett sådant stöd skulle underlättas
för såväl kommuner som bostadsföretag att planera för en jämn bostadsproduktion.
Detta skulle i sin tur bidra till en jämn sysselsättning
bland byggnadsarbetare och en jämn efterfrågan inom industrin på alla
sådana produkter som har ett samband med bostadsbyggandet.

Med hänvisning till vad vi anfört föreslår vi riksdagen att den hos
regeringen hemställer om förslag angående statligt stöd till outhyrda lägenheter.

Sammanfattningsvis innebär våra förslag ett väsentligt ökat stöd till
bostadsproduktionen, bl. a. genom ett särskilt tilläggslån kombinerat med
skärpt kontroll av byggnadskostnaderna. Förslagen innebär också en avsevärd
stimulans för sysselsättningen i landet. Vi beräknar att dessa åtgärder
tillsammans med våra förslag om väsentligt förbättrade bostadsbidrag och
övriga bostadssociala insatser och åtgärder för förbättrad planberedskap i
kommunerna samt för att säkra bostadsbyggandets kreditförsörjning som
vi redovisar i det följande - skulle medföra en produktion av ca 15 000
lägenheter utöver vad regeringens förslag kan åstadkomma.

Ekonomisk rättvisa

Det råder ojämlika ekonomiska förutsättningar vid boende med hyres-,

Mot 1978/79:788

bostads- och äganderätt. Detta har medfört att relationerna i boendekostnaderna
har förändrats på ett oacceptabelt sätt till hyresrättens nackdel.
Samtidigt med denna utveckling har boende med äganderätt, men också i
många fall med bostadsrätt, kunnat tillgodogöra sig ansenliga värdestegringsvinster,
som i praktiken dessutom ofta varit skattefria. Det är därför
nödvändigt att ekonomisk rättvisa skapas i boendet mellan olika besittnings-
och upplåtelseformer.

Med 1974 års bostadspolitiska reform lades grunden till ett mer långsiktigt
bostadspolitiskt arbete för att skapa rättvisa mellan alla boende oavsett
besittningsform. Genom en samordning av skatte- och finansieringssystemen
skapades bättre förutsättningar att till jämförbara kostnader producera
lägenheter med olika besittningsformer. Även de ekonomiska förutsättningarna
för redan byggda bostäder förändrades i riktning mot ökad rättvisa.

Dagens bostadspolitiska problem — det låga bostadsbyggandet, de höga
boendekostnaderna i nyproduktionen, den ökade spekulativa handeln med
bostäder, urholkningen av bostadsbidragen — leder sammantagna till en
växande bostadssegregation. Uppdelningen av människor på olika bostadsområden
med hänsyn till deras ekonomi, sociala ställning och nationalitet
är ett av de allvarligaste problemen på dagens svenska bostadsmarknad.
Stora grupper av bostadssökande - ungdomar, barnfamiljer,
handikappade, pensionärer och invandrare - blir genom denna utveckling
utestängda från möjligheten att välja bostad. I stället har valfriheten alltmer
kommit att begränsas till de människor som förfogar över kapital.

Sedan 1974 års beslut har praktiskt taget samtliga då gällande förutsättningar
för reformen förändrats. När det gäller bostadsfinansieringssystemet
har bostadsräntan sänkts, den årliga ränteuppräkningen omprövats
samt de av den kraftiga inflationen förorsakade överkostnaderna blivit
större. Inom skattesystemet har intäktsprocentens storlek, gränserna då
den olika intäktsprocenten skall tillämpas, taxeringsvärdena samt det extra
avdraget ändrats vid ett flertal tillfällen. Dessutom har underskottsavdragets
subventionerande effekt ökat genom att de boendes inkomst stigit.

De förändringar som skett har inte avsett att på något mer systematiskt
sätt skapa bestående rättvisa mellan olika besittningsformer. För att få en
klarare bild av vilka följder alla dessa förändringar fått behövs en särskild
översyn.

För att målen för 1974 års reform skall uppnås krävs först och främst att
underskottsavdragen görs lika mycket värda oberoende av inkomst, vilket
kan uppnås genom att avdraget görs på skatten och inte som nu direkt på
inkomsten. Därefter är det möjligt att justera skatte- och bostadsfinasieringssystemen
så att samhällets ekonomiska stöd blir lika stort vid samtliga
besittningsformer.

För att denna rättvisa skall bestå över tiden fordras att höjningar av
boendekostnaderna utvecklas lika vid samtliga besittningsformer. Därför

Mot 1978/79:788

behövs också en översyn av de olika metoder som används för att räkna
upp kostnaderna, dvs. de årliga höjningarna av bostadsräntan resp. justeringar
av taxeringsvärdena vid intäktsprövningen. Frågan är aktuell inte
minst mot bakgrund av 1981 års fastighetstaxering. Denna kan på grund av
de senaste årens mycket kraftiga inflation ge bostadssocialt oacceptabla
följder i synnerhet för äldre männskor i den gamla egnahemsbebyggelsen.

En samlad översyn kan naturligtvis inte begränsas enbart till småhus
med äganderätt eller till de bostäder byggda efter 1957 som berörs av det
statliga räntebidragssystemet. Översynen måste av rättviseskäl omfatta
alla typer av bostäder, oavsett när och var de har byggts. Resultatet av
denna översyn måste bli socialt rimliga och samhällsekonomiskt försvarbara
boendekostnader. Samhällsstödet måste vara neutralt med avseende
på besittningsform och utformat på ett fördelningspolitiskt rättvist sätt.

För att ekonomisk rättvisa skall kunna uppnås måste också missbruk av
avragsrätten stoppas genom att avdragens storlek begränsas. Det nuvarande
avdragssystemet har lett till att privatfmansierade villor och bostadsrättslägenheter
med s. k. strimlade lån har blivit allt större till ytan och fått
en allt exklusivare utrustning.

Boende med äganderätt har, till skillnad från boende med hyres- och
bostadsrätt, möjlighet att utnyttja bostaden som inteckningssäkerhet. Detta
gäller inte enbart för belåning till framtida underhåll utan även till
diverse lyxbetonad annan konsumtion. 1 den av oss föreslagna översynen
måste därför även rätten att låna till annan konsumtion omprövas.

Riksdagen bör som sin mening ge regeringen till känna vad vi anfört
beträffande översyn av metoderna för att skapa ökad ekonomisk rättvisa i
boendet mellan olika besittningsformer.

Bostadsbidrag

De ökade boendekostnaderna i kombination med reallönesänkningar för
de flesta löntagare har under de senaste åren tillåtits drabba många hushåll.
Såväl den tidigare som den nuvarande borgerliga regeringen har underlåtit
att vidta åtgärder för att motverka denna utveckling. De har i stället låtit
inflationen urholka bostadsbidragen.

Regeringspolitiken har medfört sänkt standard i synnerhet för hushåll
med stor försörjningsbörda och låga inkomster. Men även för andra grupper,
t. ex. för många äldre, har försämringarna varit betydande. Många
hushåll har förlorat eller fått kraftigt försämrade bostadsbidrag. De ökande
bostadskostnaderna har därför i stigande utsträckning fått bäras av hushållen.
Det har medfört att många barnfamiljer, låginkomsttagare och pensionärer
inte har kunnat bibehålla, än mindre förbättra, sin bostadsstandard.

I socialdemokratiska motioner har vid flera tillfällen betonats vikten av
ett reellt förstärkt bostadsstöd. Så sent som i november förra året förordade
också riksdagens civilutskott enhälligt med anledning av en socialdemo

Mot 1978/79:788

kratisk motion i frågan en höjning av de övre hyresgränsema och en
förbättring av det statliga bostadsbidraget med 240 kr. per barn och år.
Förslagen innebar bl. a. att en lågavlönad tvåbamsfamilj med hög hyra
skulle ha fått en förbättring med 560 kr. per år. Civilutskottets förslag
avvisades emellertid av den borgerliga majoriteten såväl i finansutskottet
som i riksdagen.

Nu återkommer regeringen med förslag om vissa förbättringar av bostadsbidragen.
Behandlingen av frågan om höjda bostadsbidrag utgör exempel
på ett uppseendeväckande dubbelspel, som dess värre dessutom
leder till att en helt nödvändig förbättring för de inkomstsvaga grupperna
ytterligare fördröjs. Till följd av att regeringens nu framlagda förslag innebär
en ytterligare höjning av den nedre hyresgränsen utöver den höjning
som trätt i kraft den 1 januari i år urholkas dessutom effekterna av de
förbättringar av bostadsbidragen som i övrigt föreslås. Regeringens förslag
i budgetpropositionen är därför i flera avseenden sämre än det förslag som
civilutskottet enade sig om så sent som för två månader sedan.

Vi finnér det därför nödvändigt att riksdagen nu fattar beslut i enlighet
med de förslag som vi redovisar i det följande och som på ett bättre sätt än
regeringens förslag är ägnade att göra det möjligt för betalningssvaga
grupper att efterfråga och behålla en god bostad. Detta är ett viktigt inslag i
en social bostadspolitik.

1 december 1977 utgick bostadsbidrag till 591 000 hushåll, varav 484 000
hushåll med barn och 107000 hushåll utan barn. Från december 1977 till
juni 1978 uppskattas antalet makar med barn som har bostadsbidrag ha
minskat med omkring 40000, medan för övriga grupper antalet hushåll med
bidrag är ungefär detsamma i juni 1978 som i december 1977. Minskningen
av antalet makar med barn som har bostadsbidrag beror främst på att
höjningen av den nedre inkomstgränsen för oreducerat bidrag inte har följt
inkomstutvecklingen. För övriga hushållsgrupper har den nedre inkomstgränsen
haft mindre betydelse, eftersom en stor del av dessa hushåll har
inkomster som understiger gränsen. Den 1 januari 1979 höjdes den nedre
inkomstgränsen med 3000 kr. till 38000 kr. för barnfamiljer. För hushåll
utan barn är den f. n. 29000 kr. I sin anslagsframställning för nästa budgetår
föreslår bostadsstyrelsen att nämnda inkomstgräns fr. o. m. den 1 januari
1980 ökas med 3000 kr. för barnfamiljer och med 2 000 kr. för hushåll
utan barn, dvs. till 41000 kr. resp. 31 000 kr. - detta för att inte antalet
bidragstagare skall minska ytterligare.

I budgetpropositionen föreslås emellertid inga höjningar av den nedre
inkomstgränsen. Bostadsministem anför att en höjning av den nedre inkomstgränsen
innebär en höjning av bidragets storlek för alla som har
inkomster över gränsen oberoende av försörjningsbördan. Därför bör,
enligt bostadsministern, en höjning av det statliga bostadsbidraget föredras
framför en höjning av den nedre inkomstgränsen.

Också enligt vår mening är en höjning av det statliga bostadsbidraget

Mot 1978/79:788

befogad, därför att en sådan höjning gynnar familjer med låga inkomster
och flera barn. Men höjningen av det statliga bostadsbidraget kan inte
ersätta den höjning av inkomstgränserna som behövs för att motverka
bortfall ur bidragssystemet. Bostadsministems motivering för att inte höja
den nedre inkomstgränsen kan vi således inte acceptera.

Som vi framhållit och som bl. a. bostadsstyrelsen anför innebär en
utebliven höjning av den nedre inkomstgränsen att allt fler bidragstagare
slås ut ur systemet. Vi kan inte medverka till att detta förhållande kommer
att fortsätta. Vi föreslår därför att den nedre inkomstgränsen höjs fr. o. m.
den 1 januari 1980 enligt bostadsstyrelsens förslag till 41000 kr. för barnfamiljer
och till 31000 kr. för hushåll utan barn. Beträffande den övre inkomstgränsen
vore det motiverat att höja även denna utöver förslaget i
budgetpropositionen — en höjning från 54000 kr. till 59 000 kr. - men i
rådande statsfinansiella läge tvingas vi avstå från detta förslag.

Beträffande hyresgränserna gäller att statskommunalt bostadsbidrag utgår
med 80 % av hyran mellan 400 kr. och upp till en övre gräns som beror
på antalet personer i varje hushåll.

Bostadsstyrelsen uppger att mer än hälften av hushållen med bostadsbidrag
f. n. har bostad sutgifter som överstiger de övre hyresgränserna — en
andel som beräknas öka ytterligare från den 1 januari 1980. Styrelsen
konstaterar att anpassning mellan bostadsutgifter och den övre hyresgränsen
är sämst för familjer med 2 barn. Sålunda hade 63 % av familjer med 2
barn i december 1977 bostadsutgifter som var högre än de då gällande övre
hyresgränserna. För familjer med 1 resp. minst 3 barn var andelarna 43 %
resp. 50 %. Orsaken till att anpassningen är så liten för familjer med 2 barn
beror på att hyresgränserna är desamma som för familjer med 1 barn,
medan det faktiska utrymmesbehovet och därmed bostadsutgiften ökar
med barnantalet. Eftersom en bättre anpassning till behoven av de faktiska
utgifterna skulle erhållas om de övre hyresgränserna differentieras för
varje barn i familjen föreslår styrelsen en sådan förändring. Med hänsyn till
ökningen av bostadsutgifterna mellan 1978 och 1979 bör de övre gränserna
dessutom höjas.

Med hänvisning till att hyresgränserna bör anpassas till trångboddhetsnormen
— högst två personer per rum utöver kök och vardagsrum för
hushåll med två eller flera personer - finner emellertid bostadsministern
att den föreslagna differentieringen av de övre hyresgränserna inte bör
genomföras.

Som bostadsstyrelsen anför är anpassningen mellan bostadsutgift och
den övre gränsen sämst för familjer med två barn. Denna familjetyp representerar
också den ojämförligt största delen av bidragstagare med barn.
Andelen torde kunna uppskattas till drygt 40 % i december 1977. Goda
skäl finns alltså för att differentiera de övre hyresgränserna per barn.
Differentieringen kommer också att medföra att bidragssökande med umgängesrätt
eller gemensam vårdnad får en reell möjlighet att för statskom

Mot 1978/79:788

munalt bostadsbidrag få medräkna bostadsutrymme även för dessa barn.
Med nuvarande utformning kan denna regel bli illusorisk, eftersom ett
ytterligare barn - t. ex. för en enbamsfamilj med ett ”umgängesrättsbarn”
- inte behöver innebära att det finns möjlighet att räkna med ytterligare
bostadsutrymme när bostadsbidraget skall bestämmas. Av nedanstående
uppställning framgår de olika föreslagna övre hyresgränserna.

Övre hyresgränser, kr./månad
Nuvarande Förslag enligt

budget- bostads

propositionen styrelsen

Ensamstående utan barn	650	700	725
Makar utan barn	750	800	850
Hushåll med 1 barn	975	1 125	1 100
Hushåll med 2 barn	975	1 125	1250
Hushåll med 3 barn	1 150	1375	1400
Hushåll med 4 barn	1 150	1375	1550
Hushåll med 5 eller flera barn	1350	1625	1700

Mot bakgrund av det anförda föreslår vi att de övre hyresgränserna höjs
fr. o. m. den 1 januari 1980 enligt bostadsstyrelsens förslag.

Den nedre hyresgränsen höjdes den 1 januari 1979 från 350 kr. till 400 kr.
I budgetpropositionen föreslås nu att gränsen höjs med ytterligare 50 kr.
till 450 kr. En höjning av den nedre gränsen med 50 kr. innebär att
bostadbidraget minskar med 40 kr. per månad eller 480 kr. per år och att
vissa hushåll som inte når upp till den nedre hyresgränsen helt går miste
om bidraget. Den höjning som nu föreslås drabbar betydligt fler än den
höjning som trädde i kraft den 1 januari i år. Det är dessutom ofta särskilt
utsatta grupper som bor i de billigare bostäderna.

Genom den höjning av den övre hyresgränsen och det statliga bidraget
som föreslås kompenseras visserligen vissa hushåll, men det innebär samtidigt
att de inte får en angelägen förbättring av bidragen. Andra hushåll får
en reell försämring. Av bostadsstyrelsens statistik framgår att ca hälften av
de hushåll utan barn som får bidrag inte kan tillgodogöra sig den föreslagna
höjningen av den övre hyresgränsen. Det kan inte vara rimligt att på detta
sätt år efter år minska bidragen eller låta dem vara oförändrade för stora
grupper.

Med tanke på att så många bostadskonsumenter fått sitt stöd minskat
helt eller delvis är det därför av största vikt att den nedre hyresgränsen
bibehålls vid 400 kr. Vi är medvetna om att kostnaderna för att behålla den
nedre hyresgränsen är stora. Trots detta tvekar vi inte att föreslå riksdagen
att den bibehålls på nuvarande nivå. Vi kan sålunda inte acceptera regeringens
förslag att höja gränsen.

Åldergränsen för statligt bostadsbidrag är 17 år. För statskommunalt
bostadsbidrag kan i vissa fall barn upp till 20 år räknas med, nämligen om
de uppbär förlängt barnbidrag eller studiehjälp.

Mot 1978/79:788

Det måste upplevas som direkt orättvist att föräldrar med arbetslösa
hemmavarande barn över 17 år inte får bidrag för sina barn, trots att de
behöver lika stor bostad som andra familjer med barn i motsvarande åldrar
som studerar. Bostadsstyrelsen har, liksom tidigare boende- och bostadsfinansieringsutredningarna,
fört fram förslag om en gemensam åldersgräns
på 18 år för statligt och statskommunalt bostadsbidrag för barnfamiljer och
att därvid möjligheten att för statskommunala bostadsbidrag medräkna
äldre barn som får studiehjälp slopas. En gemensam åldersgräns på 18 år
skulle enligt styrelsen även innebära administrativa förenklingar.

Bostadsministern avvisar styrelsens förslag i vad gäller både höjningen
av gränsen från 17 till 18 år och sänkningen av gränsen från 20 till 18 år för
barn som har studiehjälp eller förlängt barnbidrag. Enligt bostadsministerns
mening bör resultatet av studiestödsutredningens arbete avvaktas
innan ställning tas till om förändringarna bör genomföras.

Enligt vår mening bör bostadsstyrelsens förslag genomföras i vad det
avser höjningen av åldersgränsen från 17 till 18 år. Det måste som styrelsen
anför upplevas som mycket orättvist att föräldrar till arbetslösa ungdomar
mellan 17 och 18 år inte får medräkna dessa när det statskommunala
bostadsbidraget skall bestämmas. Genom vårt förslag torde vidare en viss
förenkling av ansökningsförfarandet kunna uppnås. Slutligen kommer det
”glapp” i bidragssystemet som nu finns beträffande 17-åringarna att försvinna,
och bostadsbidraget blir från denna synpunkt heltäckande eftersom
statskommunalt bostadsbidrag kan utgå till ensamstående eller till
makar utan barn om sökanden fyllt 18 år.

Vårt förslag innebär sålunda att upp till 18 år räknas barnen med som
bidragsberättigande i familjens ansökan och efter fyllda 18 år kan bostadsbidrag
utgå om övriga förhållanden för bidrag är uppfyllda. Vi kan inte
acceptera att den angelägna reform som höjningen av åldersgränsen till 18
år innebär fördröjs ytterligare. Enligt 1979 års kommittéberättelse avser
studiestödsutredningen att arbeta hela 1979. Riksdagen bör därför nu fatta
beslut om höjning av åldersgränsen till 18 år. Den möjlighet som nu finns
att räkna in studerande ungdomar mellan 18 och 20 år i familjen bör
däremot bibehållas i avvaktan på utredningens förslag.

Samtliga nu föreslagna förändringar bör träda i kraft den 1 januari 1980.

I budgetpropositionen anmäler bostadsministern vidare ställningstaganden
till vissa förslag från bostadsstyrelsen om ändrade regler för bostadsbidrag,
motiverade av behovet att förenkla administrationen. Vi har i flertalet
fall inga invändningar att rikta mot de ställningstaganden som anmäls.
Vi förutsätter, liksom bostadsministern, att kvarstående problem skall
behandlas av den utredning beträffande administrationen av bostadsbidragen
som aviseras. Beträffande frågan om bostadsbidrag till hushåll med
handikappad familjemedlem kan vi dock inte dela det i budgetpropositionen
redovisade ställningstagandet att de regler skall slopas som leder till
gynnsammare bedömning för dessa hushåll. I likhet med handikapporgani

Mot 1978/79:788

sationerna anser vi att starka skäl finns för att de behålls. Riksdagen bör
därför inte godkänna vad som i budgetpropositionen anförs i denna fråga.

Kostnaderna för staten av de förändringar som vi har föreslagit i det
föregående har beräknats till ca 390 milj. kr. för helt år utöver vad som
föreslagits i budgetpropositionen. Av dessa kostnader faller ca 195 milj. kr.
på budgtåret 1979/80. Anslaget bör därför räknas upp med detta belopp.

Nuvarande system för bostadsbidrag fastlades i sina huvuddrag i slutet
av 1960-talet och ändrades i betydande delar i början 1970-talet. Systemet
har ökat i omfattning, och nära 600000 hushåll får i dag bidrag. Vid sidan
härav utgår kommunalt bostadstillägg (KBT) till folkpension till närmare
800 000 pensionärer. Därutöver kan statskommunalt bostadsbidrag utgå till
folkpensionärer. För närvarande får nära 70000 folkpensionärer sådant
bidrag.

Totala årskostnaden för bostadsbidrag och bostadstillägg uppgår till
drygt 4 miljarder kronor, varav hälften faller inom KBT-systemet.

Omfattningen av de båda systemen samt den komplicerade administrationen
har gjort det svårt för såväl bidragstagare som handläggare att
överblicka och handha bidragsverksamheten. Flera utredningar, bl. a.
boende- och bostadsfinansieringsutredningama, har lämnat förslag till förenklingar
av administrationen och ansökningsförfarandet, som samtidigt
också skulle förbättra kontrollen. Vi har i riksdagen vid flera tillfällen i
motioner väckt förslag i denna riktning. Riksdagen har uttalat sig för att
förbättringar bör vidtas på detta område och att de olika systemen på sikt
bör sammanföras till ett.

I budgetpropositionen anmäler bostadsministern att hon har för avsikt
att föreslå regeringen att bemyndiga henne att tillkalla en utredning för
översyn av administrationen av bostadsbidrag. Vi har inte någon erinran
mot att en sådan översyn kommer till stånd men vill i sammanhanget
betona vikten av att vissa frågor särskilt belyses.

De båda systemen har utformats från olika utgångspunkter och ger högst
varierande utfall. Därtill kommer att KBT varierar i betydande grad mellan
olika kommuner. Krav har därför rests, bl. a. från Pensionärernas riksorganisation,
om en utjämning mellan kommunerna och en samordning av de
skilda systemen för bostadsbidrag. Kommunalekonomiska utredningen
(KEU) har i sitt betänkande (SOU 1977:78) föreslagit att en gemensam
övre hyresgräns införs som en lagstadgad miniminivå för de kommunala
bostadstilläggen. Hyresgränsen skulle vara densamma som för de statskommunala
bostadsbidragen. För stora grupper av pensionärer innebär
detta förslag en betydande fördel, och från rättvisesynpunkt är det angeläget
att det genomförs. De socialdemokratiska ledamöterna i utredningen
har också ställt sig bakom förslaget. På sikt skulle man på detta sätt kunna
genomföra en önskvärd samordning mellan bidragssystemen.

Översynen bör vidare innefatta frågor som bl. a. berör inkomstbegreppet,
avdraget för underskott i förvärvskälla upp till 4000 kr. och beräkning

Mot 1978/79:788

av bostadskostnad för olika upplåtelseformer. Vi förutsätter att den av
bostadsministern aviserade översynen leder till ett förenklat bidragssystem
som bättre än dagens tillfredsställer kraven på enkel administration
och effektivare kontroll mot missbruk. I olika sammanhang har vi pekat på
t. ex. behovet av ett inkomstbegrepp och ett inkomstprövningssystem som
ger ett mer rättvisande underlag för bedömningen av bidragen. De enskilda
hushållens faktiska köpkraft och bostadskostnader måste på ett bättre sätt
än vad som i dag gäller i många fall vara utgångspunkt för bedömningen.
Möjligheterna till missbruk i olika former måste undanröjas.

Finansieringsfrågor

Bostadsinvesteringarna har, som vi framhållit i det föregående, under
årens lopp spelat en stor roll för den ekonomiska politiken, eftersom
spridningseffekterna till andra näringsgrenar är förhållandevis stora och
investeringarnas importinnehåll lågt. Inom kreditpolitiken har bostadsbyggandets
särställning följts upp genom långtgående prioritering av sektorns
kreditförsörjning. Statsmakternas bostadsbyggnadsprogram skall tillgodoses
med de krediter som svarar mot dess reala omfattning.

Bostadsbyggandets planering har emellertid vissa tider försvårats av
störningar i kredittillförseln. Större svårigheter kunde registreras vissa år
under senare hälften av 1960-talet och i början av 1970-talet. Till en del
hade svårigheterna sannolikt sin grund i det omfattande bostadsbyggnadsprogram
som då genomfördes, samtidigt som byggsektorn i övrigt var hårt
ansträngd.

Kreditsvårigheterna föranledde statsmakterna till åtgärder för att trygga
bostadsfinansieringen. Ett samrådsförfarande mellan regeringen och bankerna
byggdes upp under slutet av 1960-talet. Genom årliga överenskommelser
med bankerna och en kontinuerlig uppföljning av dessa kunde en
större säkerhet i kreditgivningen åstadkommas.

Genom förändringar i den kreditpolitiska lagstiftningen tillkom år 1975
regler som gjorde det möjligt att styra kreditgivningen till bostadsbyggandet
även om en förhandlingslösning inte skulle kunna komma till stånd
eller om bankerna inte skulle följa gjorda utfästelser.

Under första hälften av 1970-talet kom, till följd av dessa successiva
reformer, kreditgivningen till bostadsbyggandet att flyta allt bättre efter de
inledande årens svårigheter. Till denna bättre situation bidrog givetvis
också den relativt kraftiga neddragning av bostadsbyggandet som ägde
rum i takt med att en bättre balans uppkom mellan tillgång och efterfrågan
på bostäder.

Under de tre senaste åren och särskilt under 1977 och början av 1978 har
störningar på nytt uppkommit i bostadsbyggandets kredittillförsel. Eftersom
bostadsbyggandet legat mycket lågt under dessa år kan man dra
slutsatsen att kreditförsörjningsproblem inte är en följd av kvantitativt för

Mot 1978/79:788

stora byggnad sprogram. Svårigheter kan uppenbarligen uppstå även då
bostadsbyggandet har en liten omfattning. Dessa svårigheter i kreditförsörjningen
fick till följd betydande förseningar i det planerade påbörjandet
av bostäder, vilket medförde ökade byggnadskostnader och störningar i
sysselsättningen på byggarbetsmarknaden.

Den borgerliga trepartiregeringen har också när det gäller bostadsbyggandets
kreditförsörjning visat en påfallande brist på kraftfullt agerande
gentemot bankerna. Till en del hade svårigheterna med säkerhet kunnat
undgås om den borgerliga regeringen på ett mera kraftfullt sätt hävdat
statsmakternas intresse av att överenskommelserna mellan regering och
banker måste följas.

Det successivt utbyggda samrådsförfarande! med bankerna är inte den
enda vägen att trygga bostadsbyggandets kreditförsöijning. Under 1960och
1970-talen har alternativa lösningar förekommit i debatten. Förslag om
en statlig totalfinansiering, genom utvidgning av de statliga lånen till att
omfatta hela lånebehovet och med förskott under byggnadstiden, har bl. a.
förts fram av den statliga bostadsfinansieringsutredningen. Senast har
liknande förslag aktualiserats i anslutning till kapitalmarknadsutredningens
betänkande, där de bl. a. fått stöd av fackliga remissinstanser som LO och
TCO samt av bostadsorganisationer som SABO och Riksbyggen. Även
bostadsstyrelsen har uttalat stöd för förslaget och bl. a. pekat på möjligheter
att den vägen åstadkomma en rationellare administration.

Inom socialdemokratin råder inget tvivel om bostadsproduktionens betydelsefulla
ställning inom den ekonomiska politiken och kreditpolitiken.
Det bostadsbyggnadsprogram som fastställts skall också tillföras erforderliga
krediter. De senaste årens erfarenheter visar att samhället måste öka
sitt engagemang i bostadsfinansieringsfrågorna. Detta gäller såväl byggnadskreditiv
som långfristig belåning, dvs. statlig totalfinansiering. I detta
samhällsansvar för bostadsfinansieringen innefattas även de investeringar i
bostadskomplement som krävs för en fullvärdig boendemiljö. Kreditförsörjningen
under byggnadstiden skall kunna tryggas genom förskott på de
långfristiga lånen. Vilka institutionella former detta samhällets ansvar för
kreditförsörjningen skall ges är i första hand en fråga om kapitalmarknadens
organisation.

I de nuvarande reglerna för bankernas långivning till bostadsbyggandet
görs ingen skillnad mellan den statligt belånade bostadsproduktionen och
de privatfinansierade äganderättsbostäderna. De bostadspolitiska förutsättningarna
är emellertid kännetecknade av stora skillnader. Den statsbelånade
bostadsproduktionen rymmer ett betydande element av kostnadsoch
kvalitetskontroll genom den prövning länsbostadsnämnder och kommunerna
underkastar detta byggande. Här finns t. ex. villkor om kommunalt
inflytande över tomtmarken och villkor om att upphandlingen av
byggandet skall äga rum i konkurrens. Därmed har samhället skaffat ett
inflytande över användningen av det kapital som tillförs bostadssektorn

Mot 1978/79:788

från den prioriterade sektorn av kreditmarknaden.

När det gäller privatfinansierat byggande ställs i dag betydande belopp
till förfogande från den prioriterade kreditmarknaden utan någon som helst
prövning i ovannämnda avseenden. Erfarenheterna visar att så skett även i
tider då det statligt belånade bostadsbyggandet inte kunnat erhålla krediter
i tillräcklig omfattning.

För att säkra finansieringen av det socialt nödvändiga bostadsbyggandet
bör prioriteringsreglerna ändras så, att endast den del av bostadsproduktionen
som erhållit statlig belåning prioriteras på kreditmarknaden. De
bostäder som byggs utan statliga lån bör jämställas med annat icke prioriterat
byggande och därmed finansieras i mån av utrymme på den oreglerade
kreditmarknaden. Omfattningen av det privatfinansierade bostadsbyggandet
blir därmed avpassat till det aktuella läget på kreditmarknaden.

Riksdagen bör ge regeringen till känna vad som anförts i motionen om
statlig totalfinansiering samt om finansieringen av bostäder som byggs utan
statliga lån.

Boendedemokrati

Demokrati innebär respekt för människors vilja och förmåga att fatta
avgörande beslut. En naturlig följd av detta är att de boende skall ha rätten
att själva välja bostad och boendeform efter sina behov. Denna valfrihet
måste tillkomma alla boende. Därför är det en viktig uppgift för samhället
att verka för ett tillräckligt stort bostadsbestånd med en sammansättning
som kan tillgodose de boendes över tiden varierande behov. De boende
skall också ha rätt att välja den förvaltnings- och upplåtelseform som
passar dem bäst. En nödvändig förutsättning för denna valfrihet är att
boendeformerna jämställs i fråga om ekonomiska villkor och möjligheter
till inflytande.

De boende skall kunna påverka inriktningen på bostadsbyggandet och
därigenom i samverkan skapa goda bostadsmiljöer. Även bestämmanderätten
över förvaltning av bostäder och bostadsområden skall ligga hos de
boende, oavsett vem som är ägare. Denna grundläggande rätt till inflytande
över de egna boendeförhållandena är en nödvändig och självklar förutsättning
för ett demokratiskt samhällsliv.

De som bor med bostadsrätt har ett mycket väl utvecklat inflytande över
sin lägenhet. Tillsammans med övriga medlemmar i föreningen bestämmer
de över skötseln av huset och närmiljön. De boende inom de rikskooperativa
bostadsrätterna har också, genom de demokratiskt uppbyggda organisationerna
HSB och Riksbyggen, möjlighet att verka för en utveckling och
fördjupning av den sociala bostadspolitiken.

Bor man med äganderätt i småhus har man också ett bra inflytande över
sitt hus och sin tomt. Detta till den egna fastigheten knutna inflytande har
under senare år utvidgats. Genom att de boende, i synnerhet inom områ

Mot 1978/79:788

den med gruppbyggda småhus, i samverkan med kommuner bildat ekonomiska
föreningar eller samfälligheter kring någon gemensam anläggning av
typ grönområden, lekplats eller fritidslokal har inflytandet över närmiljön
kunnat förbättras. Det föreligger emellertid fortfarande stora brister för de
flesta boende i äganderättssmåhus att i organiserad demokratisk form
kunna utöva ett solidariskt inflytande över sin boendemiljö.

Vid besittningsformen äganderätt är den som äger bostaden och den som
bor i den en och samma person. Detsamma gäller i princip bostadsrätt. I
hyresrätt är förhållandena annorlunda. Boendet och ägandet sammanfaller
inte.

Hyresgästernas ställning i förhållande till fastighetsägarna har successivt
stärkts. Hyresgästerna påbörjade själva processen genom att organisera
sig i hyresgästföreningar. Hyresgäströrelsen blev vapnet i kampen för
hyresgästernas rättigheter. Rätten att få förhandla med fastighetsägarna
om hyressättningen var ett förstahandskrav från hyresgäströrelsen. Rörelsen
krävde också trygghet i boendet genom hyreslagstiftningen. Hyresgäströrelsens
krav har i huvudsak tillgodosetts genom socialdemokratiska
initiativ.

Den tredje huvudlinjen har varit satsningen på samhällsägda hyresbostäder.
De allmännyttiga bostadsföretagen har anförtrotts förvaltning av
dessa. Satsningen har lett till att numera hälften av hyreslägenheterna i
landet ägs av kommunerna. 1 det allmännyttiga bostadsbeståndet har sedan
lång tid ett förhandingssystem tillämpats, som givit hyresgästernas
egen organisation ett direkt inflytande över hyressättningen. Erfarenheterna
från det hittills tillämpade förhandlingssystemet visar att den fortlöpande
demokratiseringen av boendet i hög grad har främjats genom den
förhandlingsform, som parterna på bostadsmarknaden har funnit. På en del
håll pågår också försöksverksamhet med fördjupad boendedemokrati inom
det allmännyttiga bostadsbeståndet.

Även i de allmännyttiga bostadsföretagen saknar hyresgästerna emellertid
inflytande över besluten om hur hyresinkomsterna skall fördelas på
skilda förvaltningssektorer samt över den dagliga skötseln av fastigheterna
och utemiljön. Detta förhållande bör ändras genom det fortsatta arbetet
med att utveckla boendedemokratin.

Det framtida reformarbetet för att utvidga medbestämmandet för de
boende måste baseras på socialdemokratins värdering att det är boendet
och inte ägandet som utgör grunden för bestämmandet. En demokratisering
utgående från denna värdering bygger på de boendes direkta medverkan
i förvaltning och underhåll tillsammans med en stark och väl utbyggd
hyresgäströrelse.

Hyresgästinflytandet måste även omfatta det privatägda beståndet. Man
kan räkna med att hyresgäströrelsen kommer att pröva möjligheterna till
att avtalsvägen öka inflytandet även på detta område. Om det visar sig att
enskilda fastighetsägare är obenägna att medverka till en sådan utveckling

Mot 1978/79:788

kan det bli nödvändigt med lagstiftningsåtgärder. I sådant fall torde det
vara naturligt att man i första hand prövar en komplettering av hyresförhandlingslagen.
Prövningen bör dock anstå till dess ytterligare erfarenheter
av praktisk verksamhet vunnits.

Erfarenheter från den inom folkrörelsekooperationen fungerande boendedemokratin
visar att meningsfullt medbestämmande måste innefatta beslut
som har ekonomiska konsekvenser för den enskilde bostadskonsumenten.
Inflytandet måste därför utformas så att de boende genom sina
beslut, inom ramen för begränsade förvaltningsenheter, tar det direkta
ansvaret för kostnadskonsekvenser resp. drar fördel av besparingar. Därför
måste reformeringen av inflytandet inriktas på frågor som berör drift
och underhåll.

Bostadsförvaltningarna måste naturligtvis alltjämt ha möjligheten att ta
sitt ansvar som arbetsgivare gentemot de anställda inom förvaltningen.
Vår uppfattning är emellertid att inflytandet för de boende kan stärkas utan
att kollidera med lagfästa eller avtalade förpliktelser. Delegering av befogenheter
sker redan nu inom förvaltningen. Det ökade boinflytandet blir
därför bl. a. en fråga om att avgöra hur beslutanderätten skall delegeras
och samordnas. Allt talar för att genomförandet av ett ökat boendeinflytande
kommer att ske genom att parterna prövar sig fram till en lämplig
beslutsfördelning och samordning.

Forskning och utveckling

En viktig förutsättning för att kunna vidareutveckla den sociala bostadspolitiken
är en ökad satsning på forskning och utveckling. Utgångspunkten
skall vara jämlikhet i boendet med avseende på såväl ekonomi som tillgången
till social, kommersiell och kulturell service.

Det är därför nödvändigt att forskning och utveckling kring boendets
kvaliteter intensifieras. Därvid bör särskild hänsyn tas till grupper med
speciella behov såsom äldre, barnfamiljer och handikappade. Det gäller
också orsaker till och åtgärder mot segregation och social utslagning.

Det tekniska kunnandet i vårt land måste även i framtiden hållas högt.
Utvecklingen av byggmetoder, material och ny teknik bör emellertid mer
än hittills inriktas på lösningar, som ger god ekonomi och kvalitet under
byggnadens hela livslängd samtidigt som de värnar om de boendes säkerhet
och hälsa. Även arbetsmiljön inom bygg-, förvaltnings- och servicesektorn
måste därvid särskilt understrykas.

Den bostadspolitiskt motiverade forsknings- och utvecklingsverksamheten
(FoU) har också sedan länge breddats till en byggnadsforskning som
omfattar hela den byggda miljön och dess tillblivelse, förvaltande, förnyelse
och brukande. Denna breddning måste fortsätta. Även FoU-verksamheten
måste bygga på en social helhetssyn. Samhällspolitik och teknologi
påverkar varandra. Bostadssektorns FoU-verksamhet måste därför vara

Mot 1978/79:788

bred och socialt orienterad och syfta till att granska tillståndet i samhället,
för att ge kunskap om hur boendeproblem är beskaffade samtidigt som
teknik och produktion hålls på en hög nivå.

Anhopningen av bostadspolitiska problem, breddningen av frågeställningarna
som följd av den sociala helhetssynen, kostnadsutvecklingen
inom byggande och förvaltande samt tvånget att lösa alla problem under
sträng resurshushållning - inte minst med energi - ställer starkt ökade
krav på FoU-verksamheten. De problem, som FoU skall medverka till att
lösa har inte bara blivit fler, utan frågeställningarnas ändrade karaktär
medför också behov av uppbyggnad av ny FoU-kompetens och utvecklande
av delvis nya arbetssätt. Detta kan bara göras genom långvarig och
målmedveten satsning av betydande resurser.

Det är mot denna bakgrund djupt oroande att den samlade FoU-verksamheten
inom bostads- och byggnadssektorn trots ökningen av de statliga
insatserna tycks ha stagnerat eller t. o. m. minskat. Statens råd för byggnadsforskning
(BFR) redovisar en begränsad undersökning som pekar i
sådan riktning. Statens industriverk ger i sin kartläggning av byggnadsindustri
och byggmaterialindustri (S1ND 1977:5) en bild av en bransch med
alltför begränsade utvecklingsinsatser. Läget är så mycket allvarligare som
den socialdemokratiska regeringen redan i början av 1970-talet bedömde
att FoU-verksamheten inom byggnadsbranschen var låg jämfört med andra
industrigrenar.

FoU-verksamhet och experiment är en angelägenhet för såväl byggnadsoch
byggmaterialindustrin och konsultföretag som staten, kommunerna
och allmännyttiga och kooperativa bostadsföretag. Verksamheten är självfallet
också av stort intresse för högskolan och särskilda forskningsinstitut.

FoU-verksamheten har successivt utvecklats och breddats till att omfatta
alltmer av sociala frågor. Samhällsplanering och förvaltning har tagits in
i verksamhetsplanerna vid sidan av mer bygginriktade frågor. I det följande
behandlar vi därför endast några frågor av särskild vikt som enligt
vår mening måste beaktas då utvecklingen av FoU-verksamheten drivs
vidare.

FoU om samhällsplanering bör vidareutvecklas till att, oförhindrad av
gränser mellan fysisk-tekniska och sociala frågor, behandla sådana frågor
som aktualiseras av kommunernas planeringsuppgifter. Det är viktigt att
detta sker i kontakt också med den tekniska utvecklingen inom området
tätortsteknik. Inte minst då byggandet enligt vad vi utvecklat i det föregående
nu mer bör inriktas mot kompletteringsbebyggelse och utnyttjande av
redan gjorda investeringar i gator, ledningar m.m. blir samspelet mellan
rumsiig planering och tätortstekniken betydelsefullt. Fysisk-teknisk, social
och ekonomisk planering samt planering för energihushållning måste få
stöd av en samordnad FoU.

Utvecklingen inom boendet har som vi framhållit under de senaste åren
varit snabb och oroande. Betydande insatser måste nu göras för att ge en

Mot 1978/79:788

tydligare bild av både tilstånd och pågående förändringar. Den faktiska
kvaliteten i boendemiljön måste klarläggas. På sikt är detta en uppgift för
löpande bostadssociala inventeringar och för statistiska sammanställningar
ur dessa. FoU-verksamhetens uppgift är att bygga upp metoder och arbetssätt
för detta arbete och - i ett övergångsskede — ge de kunskaper om
tillstånd och förändringar som kan utgöra underlag för bostadspolitiska
beslut.

Studier av människors vardagsvillkor måste bedrivas med inriktning på
hela den byggda miljön i ett socialt helhetsperspektiv och mot bakgrund av
jämlikhetsmålen. Boende-, arbets- och fritidsmiljö måste ses mer i ett
sammanhang. Inflytandet över den egna boendesituationen måste tillmätas
minst samma betydelse som materiell standard. Särskild vikt måste som
hittills läggas vid de äldres, barnfamiljernas och de handikappades behov. I
ett mönster som delvis skär över de nyss nämnda grupperna framträder allt
tydligare problem som också måste uppmärksammas av FoU-verksamheten.

Ett sådant problem är de i olika grad ensammas situation. Förändringar i
hushållsbildningen har gett en stark ökning av de helt ensamstående liksom
av hushåll med en vuxen och barn. Många av dessa har en hårt ansträngd
situation på grund av tidsbrist och låg inkomst. En särskild grupp utgör de
socialt utslagna. Deras problem kan inte lösas inom bostadspolitikens ram
men de kan sannolikt inte heller lösas utan insatser inom denna ram.

BFR: s verksamhet finansieras f. n. dels med byggnadsforskningsavgiften,
dels med statsanslag över bostads- och industrihuvudtitlarna. Finansieringen
över den senare huvudtiteln avser en del av den energiinriktade
verksamheten och motiveras av önskvärdheten att under ett uppbyggnadsskede
hålla samman energi-FoU inom olika områden i ett enda program.
Förutsättningarna för rationell FoU-administration förändras successivt.
Behovet av samordning mellan den allmänna byggnadsforskningen
och den enerigiinriktade delen blir allt mer påtagligt. Det bör därför övervägas
att samla hela BFR-verksamheten under bostadshuvudtiteln. Medel
till experimentbyggandet kan då avdelas inom anslagen till energisparstöd
resp. bostadslån och avvägas mot samhällsinsatserna som helhet. Samordningen
av energiforskningen bör kunna åstadkommas med andra medel.

Hemställan

Med hänvisning till vad som anförts hemställer vi

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en
utredning snarast bör tillsättas för att överväga och lämna förslag
till ett utvecklingsprogram för den framtida samhällsutbyggnaden
enligt vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

a. att förslag innebärande ett lagfäst ansvar för kommunerna när

Mot 1978/79:788

det gäller bostadsmiljön i dess helhet snarast bör föreläggas
riksdagen,

b. vad i motionen anförts om bostadssociala inventeringar,

c. vad i motionen anförts om kommunala bostadsförsöijningsprogram,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att riksdagen
bör föreläggas förslag till lag om ändring i byggnadsstadgan
som främjar planläggning från social bostadsförsörjningssynpunkt
i enlighet med vad i motionen anförts,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att riksdagen
bör föreläggas förslag till lagstiftning om kommunal anvisningsrätt
för bostäder i enlighet med vad i motionen anförts,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om inriktningen av bostadsförmedlingen,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om bostäder för äldre m. fl.,

7. att riksdagen uttalar sig för ett bostadsbyggnadsprogram enligt
vilket bostadsbyggandet snabbt ökas till 70000-75 000 lägenheter
per år, i huvudsak i de allmännyttiga och rikskooperativa
bostadsföretagens regi,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om prisövervakning och skärpt kontroll av
entreprenadpriser på byggnadsområdet m. m.,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en
utredning bör tillsättas för att göra en fullständig redovisning och
analys av orsakerna till prisutvecklingen på byggnadsmarknaden
samt att redovisning därav jämte förslag till konkreta aktiva
åtgärder snarast bör föreläggas riksdagen,

10. att riksdagen - under förutsättning av bifall till hemställan under
8 — godkänner i motionen förordade riktlinjer beträffande tillläggslån
till flerbostadshus som påbörjas före utgången av år
1979,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att åtgärder
snarast bör vidtas för att förbättra beredskapen när det gäller
planering för bostadsbyggande enligt byggandslagstiftningen,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringn till känna att förslag
om en statlig hyresgaranti för outhyrda lägenheter i flerbostadshus
hos allmännyttiga och rikskooperativa företag enligt vad i
motionen anförts snarast bör föreläggas riksdagen,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en
samlad översyn bör göras rörande åtgärder som skapar ökad
ekonomisk rättvisa mellan olika former av bostadsupplåtelser,

14. att riksdagen godkänner de ändringar beträffande hyresgränser
för statskommunalt bostadsbidrag till barnfamiljer m.fl. som

Mot 1978/79:788

förordats i motionen,

15. att riksdagen godkänner den ändring beträffande inkomstprövningsreglerna
som förordats i motionen,

16. att riksdagen godkänner den ändring beträffande åldersgränsen
för barnfamiljer som förordats i motionen,

17. att riksdagen inte godkänner vad i regeringsprotokollet förordats
om bostadsbidrag för handikappad,

18. att riksdagen till Bostadsbidrag m. m. för budgetåret 1979/80
anvisar ett i förhållande till regeringens förslag med 195000000
kr. förhöjt förslagsanslag om 2 102000000 kr.,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att aviserad
utredning om administration m. m. av bostadsbidragen bör
omfatta även i motionen aktualiserade frågor,

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

a. att lån för enskilt finansierat byggande inte skall prioriteras på
lånemarknaden,

b. att ytterligare åtgärder bör vidtas för att hävda
kreditmarknadsöverenskommelsernas faktiska genomförande så
att brister däri inte hindrar planerad igångsättning av bostadsbyggande,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om statlig totalfmansiering av bostäder och
bostadskomplement,

22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts

a. om inriktningen m. m. av byggnadsforskningen,

b. om ramen för och anslag till experimentbyggande m. m.

Stockholm den 22 januari 1979

INGEMUND BENGTSSON (s) VALTER KRISTENSON (s)

OLOF PALME (s)
ERIK ADAMSSON (s)

GÖRAN KARLSSON (s)

HANS GUSTAFSSON (s)
BENGT GUSTAVSSON (s)
LILLY HANSSON (s)

LENA HJELM-WALLÉN (s)
PAUL JANSSON (s)

INGVAR CARLSSON (s)

ANNA LISA LEWÉN-EL1ASSON

(s)

ESSEN LINDAHL (s)

LISA MATTSON (s)

THAGE PETERSON (s)
ANNA-GRETA SKANTZ (s)
INGVAR SVANBERG (s)

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1979