om en effektivare miljövård (Motion 1987/88:Jo719 av Bengt Westerberg m. fl. (fp))

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:Jo719

av Bengt Westerberg m. fl. (fp)
om en effektivare miljövård

Sammanfattning

Folkpartiets miljömotion har tre viktiga utgångspunkter.

Den första är att Sverige måste spela en mer offensiv roll på den
internationella arenan.

Inom FN måste en rad övergripande frågor tacklas. Det gäller t. ex.
skyddet av de tropiska regnskogarna, jordförstöringen och ökenspridningen.
Man måste också gå vidare för att begränsa freonanvändningen.

Även på europeisk nivå måste förhandlingarna forceras både när det gäller
luftföroreningarna och skyddet av den marina miljön. En begränsning av
kväveutsläppen måste komma till stånd. Utsläppen av svaveldioxid och
kväveoxider måste reduceras med 80—90 % resp. 70—80 %.

En Nordsjökommission liknande den som finns för Östersjön bör inrättas.
Den andra utgångspunkten är att det måste skapas en effektivare
organisation och effektivare styrmedel.

Kommunerna bör ges rätt att överta hela tillsynsansvaret om de så önskar.
Länsstyrelserna bör ha till uppgift att följa med hur tillsynsarbetet i
kommunerna fungerar, bistå med råd samt ingripa med initiativ till någon typ
av rättslig prövning om en kommun uppenbart missköter sina tillsynsuppgifter.

Ekonomiska styrmedel måste användas som komplement till de administrativa
regleringar som hittills dominerat den svenska miljöpolitiken.
Regeringen bör snarast utarbeta förslag om miljöavgifter på i första hand
direkta utsläpp av svaveldioxid, kväveoxider från förbränningsanläggningar
och industriprocesser och klorerade ligninrester i vattnet. Avgift på freonanvändning
bör utarbetas med högsta prioritet.

Den tredje utgångspunkten i folkpartiets miljömotion är att offensiva
åtgärder utan tidsspillan måste genomföras på en rad områden för att stoppa
miljöförstöringen.

Stoppa försurningen!

Regeringen bör lägga fram förslag om ekonomiska stimulanser för att stödja
en övergång till avgasrening i den befintliga bilparken. Problemen med

avgasutsläppen från dieselfordonen måste lösas genom en övergång till de
s. k. Kalifornien-kraven.

Kommunerna bör få möjlighet att använda ekonomiska styrmedel för att
dämpa biltrafiken i tätortskärnorna.

Rädda kusthaven!

Totalförbud mot användning av PCB måste införas. Utvecklingen av slutna
massaindustrier måste påskyndas.

Värna naturen!

Nationalparker bör inrättas kring Sjaunja, Taavavuoma och Kebnekaise i
Norrbottens län samt i Rogenområdet i Jämtlands och Kopparbergs län.

En naturvårdsgräns bör dras längs fjällkedjan ovanför vilken inget
storskaligt skogsbruk skall förekomma.

Enskilda skogsägare som drabbas av inskränkningar skall kompenseras.
Skyddet av värdefulla älvar och älvsträckor måste förstärkas. Naturresurslagen
bör kompletteras så att bl. a. följande älvsträckor skyddas: Emån,
Klippen och Edängeforsen.

De fyra huvudälvarna samt ytterligare några särskilt värdfulla mindre älvar
- bl. a. Byskeälven och Råneälven - bör avsättas som nationalälvar.

Skogspolitiken måste anpassas till naturvårdens intressen. Målet bör vara
att 1 % av den produktiva skogsmarken nedanför de fjällnära barrskogarna
undantas från vanligt skogsbruk.

Mark för naturvård

Resurserna för reservatsbildning har under flera år legat på en alltför låg
nivå.

Anslaget till mark för naturvård bör därför fördubblas från 40 till 80 milj.
kr. Mer långsiktiga riktlinjer är:

o Statlig mark av stort naturvårdsvärde bör utan vederlag kunna överföras
till naturvårdsfonden.
o Skogsbruket bör genom skogsvårdsavgiften bidra till att finansiera vissa
reservatsbildningar.
o Domänverksmark bör kunna erbjudas enskilda som ersättning för mark
som görs till reservat. Mark motsvarande ett värde av 15 milj. kr. bör varje
år överföras från domänfonden till naturvårdsfonden i syfte att underlätta
bildandet av naturreservat på privat mark.

Bruka - inte förbruka!

En lag med generella krav på återvinning bör införas.

En pant på miljöfarliga batterier bör införas. Pant bör även införas på
bilbatterier.

Hårdare krav bör ställas vid sopförbränning. Minst måste de s. k.
ENA-kraven uppfyllas.

Mot. 1987/88

Jo719

I avvaktan på att möjligheterna att klara högt ställda miljökrav prövas, Mot. 1987/88

bl. a. vad gäller dioxinutsläppen, bör inga nya anläggningar för sopförbrän- Jo719

ning tillåtas under det kommande året.

Förändringar av anslag

Övervakning av miljöförändringar

Miljövårdsforskning

Skogs- och jordbrukets forskningsråd

Särskilda projekt på miljövårdens område

Mark för naturvård

Vård av naturreservat

Vård av hotade arter

+ 10
+ 10
- 10
+ 17
+ 40
+ 12,7
+ 1

1. Inledning

Miljöproblemen är ingen ny företeelse för vår tid. Människans verksamhet
har sedan årtusenden påverkat naturen. Men det är först under den
industriella epoken, som problemen har fått en storskalig spridning genom
utsläppen av försurande ämnen, tungmetaller och andra för naturen
främmande ämnen. De grundläggande livsvillkoren hotas när luften förorenas,
marken och grundvattnet förgiftas, jorden eroderas. Det uppstår
skador, som kan vara omöjliga att reparera.

I vårt land upptäcktes försurningens effekter tidigare än i andra länder
genom utslagningen av sjöar framför allt på västkusten. Svenska forskare
formulerade redan i början på 1960-talet sambandet mellan långväga
föroreningar och försurningen av mark och vatten.

Svenska politiker och myndigheter reagerade tidigt: långt innan miljöproblemen
hamnade högt på dagordningen ute i Europa skapades instrument
som t. ex. miljöskyddslagen för att komma till rätta med problemen.

Under hela 1970-talet genomfördes en lång rad åtgärder ofta med
folkpartiet som pådrivare. I detta sammanhang vill vi t. ex. nämna förbudet
mot användning av DDT, den fysiska riksplaneringen som gav skydd åt de
fyra outbyggda älvarna och utbyggnaden av de kommunala reningsverken.

Från senare tid kan nämnas kravet på katalytisk avgasrening och naturresurslagen,
som lagfäster skyddet för en rad värdefulla älvar och älvsträckor.

Men trots detta är bilden dyster. Miljöproblemen framstår allt mer som ett
av vår tids gissel. Ständigt begår människor övergrepp mot naturen, i vårt
land såväl som i andra länder.

Ständigt möter vi oroande tecken på att situationen är värre än vi tidigare
kunde befara.

Ett tecken är hotet mot ozonskiktet - den tunna hinna av gas som skyddar
allt liv från solens farliga ultravioletta strålning. Nedbrytningen har gått
fortare än vad amerikanska forskare förutspådde så sent som 1985.

Det är uppenbart att de åtgärder som genomförts har varit otillräckliga.
Styrmedlen har inte varit tillräckligt effektiva och de internationella överenskommelserna
inte tillräckligt långtgående.

Liberala utgångspunkter

Vi vill inledningsvis framhålla två viktiga utgångspunkter för folkpartiets
miljöpolitik.

Den första utgångspunkten är optimismen.

Trots problemen kan hoppingivande framsteg notras. Ett är att insikten
om hoten mot miljön växer fram också i andra länder.

Ett annat är att den tekniska utvecklingen på en lång rad områden bidragit
till mer miljövänliga processer. De inhemska utsläppen av t. ex. svavel och
tungmetaller från industrier och förbränningsanläggningar har minskat
drastiskt under de senaste åren. Skogsindustrins forskning har lett till mer
skonsamma processer, även om man ännu inte uppfyller tillräckligt hårda
krav. Den moderna bilen förorenar betydligt mindre än tidigare genom den
katalytiska avgasreningen.

Ovanstående exempel illustrerar att modern teknik inte är ett hot mot
miljön utan tvärtom en viktig förutsättning för att människan skall kunna
anpassa sig till naturens egna smärtgränser. Det finns forskare som menar att
redan med befintlig teknik går det att reducera utsläppen till 20 % av vad de
är i dag.

I miljöarbetet är det viktigt att inte låta sig förblindas av problemen utan i
stället försöka se möjligheterna. Det går att rädda miljön!

Den andra utgångspunkten är det gemensamma ansvaret. Alla måste
känna ansvar för miljön.

Människan lever i och av naturen. Ytterst är hennes existens beroende av
att hon handlar så att naturen inte skadas. Alla mänskliga samhällen måste
därför fungera i ett uthålligt samspel med naturmiljön.

Därför måste också varje människa lära sig ta ansvar för den natur vi har
fått att förvalta. Vi måste lämna den ifrån oss så fruktbar och oförstörd att
även kommande generationer kan leva ett tryggt och meningsfullt liv. Det är
ett sätt att visa omsorg om svaga grupper, föra den kristna förvaltarskapstanken
vidare och uttrycka internationell solidaritet.

Även företag och myndigheter måste ta ett ansvar för miljövården inom
sitt aktuella verksamhetsområde genom att verka för att miljöskador undviks
eller begränsas och svara för miljökontroll.

2. En effektiv miljöstrategi

Identifiering av de mest angelägna miljöproblemen

För att kunna bedöma vilka, som i dag är de allvarligaste miljöhoten är det
nödvändigt att utgå från problem som

o innebär oåterkalleliga effekter eller allvarliga skador på viktiga arter och

ekologiska system;
o är angelägna att lösa med hänsyn till att människors livsvillkor påverkas;
o är angelägna att lösa med hänsyn till att de har stor areell omfattning, samt
o är brådskande att lösa med hänsyn till den takt med vilken de förvärras.

Med utgångspunkt från de nämnda kriterierna bör utan rangordning
följande problem pekas ut som de allvarligaste i vårt land:
o Försurning av mark och vatten med stora skador på bl. a. skogen.

Mot. 1987/88

Jo719

o Övergödning och förgiftning av den marina miljön framför allt då
kusthaven.

o Utarmningen av landskap, biotoper, flora och fauna,
o Det växande sopberget som en följd av den bristfälliga hanteringen av
avfall.

o Hälso- och miljöeffekter av ämnen som har långsiktiga och irreversibla
verkningar.

o Förändringar av jordens klimat och risk för ökad ultraviolett strålning.
Miljöpolitikens inriktning

Det hittillsvarande miljövårdsarbetet har i betydande utsträckning varit
inriktat på sanering och reperation, att rätta till tidigare försummelser. Detta
arbete är långt ifrån avslutat men efter hand måste miljöpolitiken i högre
grad inriktas på förebyggande åtgärder. Det gäller att bättre anpassa
samhälle, levnadsmönster och produktion till miljökraven, att se till att
miljöskador inte uppstår.

Vi måste se till att ett miljötänkande genomsyrar den framtida samhällsutvecklingen.
Denna måste efter hand anpassas till de ramar som ges av
naturresurser och naturmiljö. Oacceptabla miljöeffekter måste begränsas
och på sikt bringas att upphöra.

o Genom resurssnålare teknologi, ändrade konsumtionsvanor och ökad
återvinning kan vi begränsa slöseriet med naturresurser och därmed
förknippade miljöproblemen,
o Genom mer miljövänliga produktionsprocesser, bättre reningsteknik och
mer omsorgsfull lokalisering kan vi begränsa miljöpåverkan av industriell
och liknande verksamhet,
o Genom mindre användning av kemiska produkter med konstaterad eller
befarad negativ miljöeffekt och striktare kontroll kan vi begränsa farorna
med kemikalieanvändningen,
o Genom mer miljövänliga produktionsmetoder, bättre anpassning till
lokala naturförhållanden och ökad naturvårdshänsyn kan vi begränsa
miljöpåverkan av jord- och skogsbruk,
o Genom fler nationalparker och naturreservat, bättre skydd för växt- och
djurarter och utvecklad fysisk planering kan vi begränsa utarmningen av
vårt naturarv.

Huvuddrag i en liberal miljöstrategi

Regeringens miljöpolitik har gått i stå. En rad angelägna frågor väntar på
beslut. Allmänhet, myndigheter och företag väntar på besked om vilka
spelregler som skall gälla i framtiden, väntar på besked om vad som skall
göras för att snabbt ta itu med akuta miljöproblem. Det gäller bl. a.
freonerna, havsföroreningarna, försurningen och åtgärder för att förstärka
länsstyrelsernas naturvårdsenheter.

Regeringen har i nästan alla aktuella miljöfrågor valt att hänvisa till den
miljöpolitiska proposition som aviserats till mars 1988. Det är symptomatiskt
att under hösten 1987 har inga förslag alls förelagts riksdagen.

Mot. 1987/88

Jo719

Det krävs en ny och genomtänkt strategi för hur miljöproblemen skall
angripas. Följande huvuddrag bör ingå i en sådan strategi.

1. Sverige mäste spela en mer offensiv roll pä den internationella arenan.
Det är nödvändigt att på internationell nivå sluta överenskommelser, som
anpassar utsläppen av försurande ämnen, tungmetaller och kemiska ämnen
till naturens egna smärtgränser. Det gäller utsläpp på alla samhällsområden,
industri, jordbruk, trafik och energiförsörjning. Överenskommelserna måste
också gälla skyddet av unik natur.

De internationella överenskommelserna måste följas av ett aktivt uppföljningsarbete.
Här bör Sverige känna ett särskilt ansvar.

2. En effektiv miljöorganisation och effektiva styrmedel mäste utvecklas.
Det är nödvändigt att skapa ett system som kombinerar administrativa och
ekonomiska styrmedel. Information är ett annat viktigt styrmedel, som utgår
från människans vilja att bidra till att lösa miljöproblemen.

3. Offensiva åtgärder mäste utan tidsspillan genomföras för att stoppa
miljöförstöringen. Försurningen måste stoppas. Kusthaven måste räddas
från förgiftning och övergödning. Naturen måste räddas från skovling och
exploatering. Det växande avfallsberget måste minskas. Gränser måste
sättas för kemikalieanvändningens utbredning. Hoten mot atmosfären måste
undanröjas.

3. Internationella överenskommelser

Miljöproblemen är internationella. Utsläppen känner inga gränser. Mycket
tyder på att de globala hoten kommer att accentueras än mer under de
närmaste åren. Sådana illavarslande tecken är riskerna för uttunning av det
skyddande ozonskiktet och förändringar av klimatet. Alla länder är offer för
andra länders miljöproblem. Till Finland och även Sovjet exporteras en
relativt stor del av de svenska svavelutsläppen. Vårt eget land tvingas ta emot
luftföroreningar från andra länder.

Surt regn från Polen och England försurar jord och skog i södra och västra
Sverige. I kombination med våra egna utsläpp har det lett till skogsskador,
som nu går att iaktta med blotta ögat. På senare tid har vi uppmärksammat de
norska utsläppen från industrier längs Glommaälven - utsläpp som sannolikt
leder till svåra skador i Kosterfjorden. I Estland planerar Sovjet att starta en
jättelik gruvdrift av fosforit. Det skulle förstöra mark och vatten i stora delar
av Estland, men också hota Finska viken och Östersjön.

I flera sammanhang pågår förhandlingar i syfte att komma fram till
gemensamma miljöåtgärder. Det gäller t. ex. inom FN:s miljöstyrelse,
UNEP. Flera viktiga framsteg kan noteras för det internationella miljövårdsarbetet:
Dit hör skyddet av den marina miljön liksom konventionen om
långväga gränsöverskridande luftföroreningar. Avtalet om en minskning av
freonutsläppen är ett historiskt men ännu otillräckligt steg på vägen mot att
röja undan ett av de allvarligaste globala hoten.

Men trots detta finns det tecken som tyder på en större tröghet än tidigare i
det internationella miljövårdsarbetet. Engagemanget är mindre, byråkratin
har ökat. Även från svensk sida har man tonat ner sitt deltagande.

Mot. 1987/88

Jo719

Det är en allvarlig utveckling i en tid när en lång rad miljöproblem väntar
på åtgärder.

Inom FN måste en rad övergripande miljöfrågor tacklas. Det gäller t. ex.
skyddet av de tropiska regnskogarna, jordförstörningen och ökenspridningen.
Brundtlandrapporten är en viktig utgångspunkt för det framtida miljöarbetet
inom FN-systemet.

Vi vill särskilt nämna vikten av att uppmärksamma hotet mot ozonskiktet,
sannolikt till följd av freonanvändningen, och riskerna för en s. k. drivhuseffekt
som en följd av förbränningen av fossila bränslen. Det senare leder till en
ökning av atmosfärens halt av koldioxid. Det riskerar att drabba den känsliga
balans som råder mellan ingående strålning från solen och utgående strålning
från jorden. För mycket koldioxid gör att nedkylningen går för långsamt.
Temperaturen riskerar att stiga, långsamt men med ödesdigra konsekvenser
därför att havsytan stiger som en följd av uppvärmningen. Regeringen bör
därför gå före genom att upprätta ett långsiktigt handlingsprogram för
minskning av koldioxidutsläppen.

Aven på europeisk nivå måste förhandlingarna forceras både när det gäller
luftföroreningarna och skyddet av den marina miljön.

Konventionen om en begränsning av svavelutsläppen med 30 % var ett
första viktigt steg. Men det är otillräckligt. De angivna nivåerna är för höga i
förhållande till vad naturen tål. Sannolikt krävs en minskning av Europas
svavelutsläpp med 80-90 % och kväveutsläpp med 70—80 % för att
skadorna på mark, vatten och skog skall kunna stoppas.

Det måste vara en av huvuduppgifterna för svensk miljöpolitik att också en
begränsning av kväveutsläppen kommer till stånd. Det kräver en markant
ökad aktivitet, bl. a. inom ramen för ECE:s konvention om gränsöverskridande
luftföroreningar, om vi skall kunna få till stånd överenskommelser om
mer långtgående nedtrappningar av utsläppen inom rimlig tid.

Det internationella samarbetet kring våra kusthav måste förstärkas. Det
gäller såväl undersökningar och miljöövervakning som konkreta åtgärder för
att minska föroreningstillförseln m. m. Samarbetet pågår bl. a. inom ramen
för Helsingforskonventionen, men ett intensivare sådant är nödvändigt både
med de andra Ostersjöstaterna och med länderna kring Nordsjön/Västerhavet.

Nordsjön bör jämställas med Östersjön vad gäller internationella överenskommelser.
Kraftfullare svenska insatser på detta område måste komma till
stånd. Vi föreslår att en Nordsjökommission liknande den som finns för
Östersjön inrättas.

Fångsten av fisk och skaldjur måste anpassas till den långsiktiga avkastningsförmågan.
Som det nu är bedrivs fisket utan att tillräcklig hänsyn tas till
fiskbeståndets bärkraft.

Den svenska regeringen måste aktualisera även andra åtgärder på den
internationella miljödagordningen.

Man bör t. ex. väcka talan mot Storbritannien och Polen vid Internationella
domstolen i Haag. Av det svavelnedfall som sker över Sverige härstammar
ca 40 000 ton från Storbritannien och ca 60 000 ton från Polen. Trots detta
vägrar dessa länder att skriva under internationella avtal med åtaganden att
begränsa svavelutsläppen. Det finns mot den bakgrunden skäl att pröva om

Mot. 1987/88

Jo719

dessa länders föroreningar av andra länders territorier strider mot folkrätten.

Riksdagen beslöt 1985 att uppbyggandet av en internationell Iuftvårdsfond
genom avgiftsuttag på fossila bränslen skulle övervägas av regeringen.
Eftersom detta beslut ännu inte effektuerats - vilket är anmärkningsvärt bör
riksdagen än en gång uttala sig för en sådan fond vars syfte är att
underlätta investeringar i reningsanläggningar.

Ett närmare tekniskt och ekonomiskt samarbete med Polen på miljöskyddsområdet
bör övervägas.

Till sist vill vi nämna att det Internationella försurningssekretariatet gör
viktiga insatser för att sprida information i andra länder om vad som håller på
att hända i Sverige. Särskilt angeläget är att det pågående samarbetet med
brittiska miljöorganisationer intensifieras.

Skydd av atmosfären

Hoten mot atmosfären kräver naturligtvis i första hand internationella
åtgärder för att ge resultat. Men för att kunna spela en aktiv roll i den
internationella miljöpolitiken måste Sverige vara en förebild. Det framstår
som särskilt viktigt i arbetet för att minska freonanvändningen (dvs. de
fullständigt halogenerade >.lorfluorkarbonerna).

Mot den bakgrunden är regeringens handlingsförlamning beklaglig.
Redan 1986 begärde riksdagen ett förslag till handlingsprogram mot
freonema. Ett sådant har ännu inte dykt upp på riksdagens bord.

Folkpartiet har vid flera tillfällen angivit huvuddragen i ett sådant
program.

o Målet måste vara en 85-procentig minskning av freonanvändningen på fem
år och ett totalstopp inom tio år.
o Användningen av freon inom nya verksamhetsområden bör förbjudas,
o Verksamheter som utnyttjar freon under övergångstiden måste satsa på
återvinning,
o En miljöavgift på freonanvändning införs.

o Ytterligare internationella initiativ för mer kraftfulla överenskommelser.

Vi noterar ett växande intresse inom industrin för att vidta konkreta
insatser. De bör följas av motsvarande intresse från regeringens sida.
o Initiativ från Sverige att genom UNEP få Antarktis förklarat som
internationell nationalpark.

Antarktis spelar en avgörande roll i jordens ekologiska system. Dess miljö
är mycket känslig och utgör det enda större område på jorden som inte utsatts
för mänskliga ingrepp i någon större utsträckning. Förhandlingar pågår bl. a.
om mineralutvinning på kontinenten. En exploatering skulle kunna få
oanade konsekvenser. Sverige bör därför ta initiativ för att få Antarktis
förklarat som internationell nationalpark, öppen för alla länder för fredlig
samverkan och fri forskning utan kommersiell exploatering.

Mot. 1987/88

Jo719

Mot. 1987/88
Jo719

Regeringen har aviserat en särskild miljöpolitisk proposition där bl. a.
utredningen om miljövårdens organisation (SOU 1987:32) skall behandlas. I
anslutning till den kommer vi att mer utförligt utveckla vår syn på hur
miljövårdsadministrationen i framtiden skall fungera. Vi vill dock redan nu
ta upp några särskilt viktiga punkter.

Miljödepartementet

Det nya miljö- och energidepartementet har inte visat sig erbjuda någon
tillfredsställande lösning på problemet med hur miljöfrågorna skall hanteras i
kanslihuset. Fortfarande ligger viktiga miljö- och därtill kopplade naturresursfrågor
(t. ex. fysisk riksplanering i bostadsdepartementet) skilda från
miljöfrågorna i övrigt. Fortfarande saknas ett statsråd som odelat företräder
miljöintressena, med tanke på att miljöministern samtidigt har ansvar för en
exploateringsinriktad sektor: energipolitiken. Erfarenheter visar också att
miljöpolitiken fortfarande är alltför splittrad och ineffektiv.

Ett miljö- och naturresursdepartement bör därför inrättas. Därmed skull
ett statsråd få det centrala ansvaret och kunna hävda miljöintressena utan att
redan på departementsnivå tvingas till ständiga kompromisser.

Statens naturvårdsverk

Naturvårdsverkets resurser har successivt urholkats samtidigt som nya
uppgifter har tillkommit. Genom att personalen måste vara specialiserad kan
den inte utan vidare flyttas mellan olika befattningar. Det är angeläget att
naturvårdsverket på ett mer uttalat och renodlat sätt företräder miljövårdens
intressen och i mindre utsträckning svarar för avvägningar mot andra
intressen. Verkets instruktion bör ändras i denna riktning.

Vidare bör uppgiften att ha uppsikt över hushållningen med naturresurser
enligt NRL överföras till naturvårdsverket. Denna uppgift ligger i dag på
statens planverk men skall enligt riksdagens beslut överföras till det nya planoch
bostadsverket. Detta är en olämplig ordning.

Det nya plan- och bostadsverket, vars inrättande folkpartiet motsatt sig,
kommer att representera ett exploateringsintresse. Man kan därför befara att
miljöaspekterna kommer att väga ganska lätt i verkets arbete.

Naturvårdsverket har en hög kompetens i naturresursfrågor. En överföring
av uppgiften att övervaka och samordna hushållningen med naturresurser
enligt naturresurslagen skulle ge miljövården ökad tyngd i detta
sammanhang och dessutom leda till att en del dubbelarbete skulle kunna
undvikas.

Länsstyrelser och kommuner

4. Effektiv organisation och styrmedel

Administration

Naturvårdsenheterna har drabbats av betydande nedskärningar till följd av
besparingsdirektiven till länsstyrelserna. Samtidigt har en rad nya uppgifter

tillkommit. Detta har inneburit att lagreglerade uppgifter på många håll inte
kunnat utföras. Resursproblemet omvittnas inte minst i riksrevisionsverkets
rapport om tillsynsfrågorna från 1984. Än svårare har det varit att sköta den
förebyggande miljövården. Situationen har nu på de flesta håll blivit
ohållbar.

Enligt folkpartiets uppfattning har länsstyrelsernas naturvårdsenheter en
nyckelroll i miljövårdsarbetet, både vad gäller naturvård och miljöskydd.
Det är viktigt att - även i en situation när många miljövårdsuppgifter
decentraliseras till kommunerna - slå vakt om naturvårdsenheternas totalansvar
för miljösituationen i länen. Därför bör Heurgrenutredningens
förslag om att lägga tillsynen för de koncessionsnämndsprövade anläggningarna
på naturvårdsverket inte genomföras.

Vi motsätter oss utredningens förslag också på några andra punkter.

Utredningen vill genomföra samma ansvarsfördelning mellan kommuner
och länsstyrelser i hela landet. Det skulle innebära att vissa kommuner som i
dag övertagit hela eller delar av tillsynsarbetet (ett 40-tal) skulle kunna bli
fråntagna en del av detta ansvar. Det vore en direkt olämplig åtgärd. Det
kommunala övertagandet har på många håll inneburit en avsevärd ambitionshöjning.
Liknande effekter av kommunal tillsyn kommer att bli ännu
vanligare i takt med att miljövårdens ställning i kommunerna stärks. Vi
menar mot denna bakgrund att kommunerna skall ges rätt att överta hela
tillsynsansvaret om de så önskar.

Länsstyrelsen bör samtidigt ha till uppgift att följa hur tillsynsarbetet i
kommunerna fungerar, bistå med råd och kompetens samt ingripa med
initiativ till någon typ av rättslig prövning om en kommun uppenbart
missköter sina tillsynsuppgifter.

Utredningen vill införa tillståndsplikt, ett s. k. miljölov, för en rad
verksamheter som i dag bara är anmälningspliktiga. Det finns en uppenbar
risk att detta leder till att knappa resurser i kommunerna används för
uppgifter som egentligen inte borde prioriteras särskilt högt. Förslaget har
också mött åtskillig kritik under remissbehandlingen.

Folkpartiet har under en följd av år föreslagit en förstärkning av
länsstyrelsernas naturvårdsenheter, senast under innevarande budgetår. Vi
hälsar därför regeringens förslag om ett med 10 milj. kr. höjt anslag med
tillfredsställelse. I anslutning till behandlingen av regeringens kommande
miljöproposition får bedömas om beloppet är tillräckligt mot bakgrund av
förslagen om den aviserade nya miljövårdsorganisationen.

Vidare bör länsstyrelsernas instruktion och arbetsordningar ändras så att
naturvårdsenheterna på ett mer kraftfullt sätt kan företräda miljövårdens
intressen.

Kommunernas miljöansvar

Kommunerna har successivt fått ett större ansvar för miljöfrågorna. Uppgifter
och befogenheter har decentraliserats i allt större utsträckning och
processen fortsätter.

Det finns många fördelar med denna utveckling. Fler engageras i
miljöarbetet. Det ligger ett värde i att beslut fattas nära de närmast berörda.

Mot. 1987/88

Jo719

Ambitionsnivån har ofta höjts. Men det finns också problem. Ibland kan
lokala exploateringsintressen strida mot miljövårdsintressen av rikskaraktär.
En annan svårighet är att den kommunala organisationen och de personella
resurserna inte anpassats till den förändring som pågår. Detta är särskilt
märkbart när det gäller den allmänna naturvården, som inget kommunalt
organ i dag har ett klart angivet ansvar för.

Det är givetvis kommunerna som själva skall besluta om sin organisatoriska
uppbyggnad. Vi vill dock framhålla att den bästa lösningen i allmänhet
torde vara att miljö- och hälsoskyddsnämnderna, som har ansvaret för
vatten- och luftvård, också får hand om naturvården (förutom förvaltning av
naturvårdsobjekt). Därmed skulle man få ett politiskt organ i kommunerna
med ett samlat miljöansvar. Man skulle också på ett mer rationellt sätt kunna
tillvarata sin egen personal.

Många kommuner har i dag anställd personal med god kompetens också
för naturvårdsuppgifter. På andra håll saknas sådan personal. Det är
nödvändigt att kommunerna i takt med det ökande ansvar de får inom
miljösektorn rekryterar personal med biologisk och geovetenskaplig kompetens
- kommunekologer.

Samordning mellan myndigheter

Den splittring som råder i regeringens hantering av miljöfrågorna återspeglas
också i den splittrade lagstiftningen och i verksorganisationen.

Under miljö- och energidepartementet ligger statens naturvårdsverk,
koncessionsnämnden för miljöskydd och kemikalieinspektionen. Under
civildepartementet ligger länsstyrelserna som har det regionala miljöansvaret.
Under arbetsmarknadsdepartementet ligger bl. a. arbetarskyddsstyrelsen
och yrkesinspektionen.

En rad myndigheter, bl. a. socialstyrelsen och livsmedelsverket har mycket
omfattande arbetsuppgifter också inom miljöområdet. Det behövs utökat
samarbete på såväl central som lokal nivå. De förslag som den Heurgrenska
utredningen har lämnat är otillräckliga och det erfordras förutsättningslösa
utredningar med översyn av såväl den samlade miljölagstiftningen som
samordningen av den samlade centrala miljöorganisationen.

Kemikalieinspektionen

Kemikalieinspektionen har verkat under kort tid och beslut föreligger att
verksamheten vid inspektionen skall utvärderas. Redan nu kan konstateras
att de resurser inspektionen har för att fullgöra sina uppgifter är helt
otillräckliga. Resurserna måste förstärkas.

Situationen på kemikalieområdet är så alarmerande och kemikalieinspektionens
resurser så otillräckliga att en personalförstärkning i enlighet med
inspektionens anslagsframställning måste ske omedelbart. Riksdagen bör
därför bevilja inspektionen fyra nya tjänster.

Den Heurgrenska utredningen har med hänvisning till att en utvärdering
av kemikalieinspektionen skall ske inte närmare belyst samspelet mellan
inspektionen och naturvårdsverket. Detta är en stor brist i utredningen.

Mot. 1987/88

Jo719

Det finns dessutom behov av belysning av samspelet mellan lagen om
kemiska produkter och miljöskyddslagen. Oklarhet föreligger vilken av
lagarna som skall tillämpas i olika sammanhang.

Den utvärdering av kemikalieinspektionen som ingick i beslutet om
myndighetens inrättande måste komma till stånd och kemikalieinspektionen
måste få resurser som oundgängligen är nödvändiga för att myndigheten skall
kunna fullfölja sina arbetsuppgifter.

Övriga myndigheter

En allvarlig svaghet i svensk offentlig miljövård är den påtagliga ovilja som
vissa myndigheter, affärsdrivande verk m. fl. vid sidan av miljösektorn - men
med uppgifter som berör miljön t. ex. att ge tillstånd till eller bedriva
miljöstörande verksamhet - visar i fråga om att beakta miljövårdens
intressen.

Det gäller både viljan att följa klara direktiv och att allmänt ta det
miljöansvar man kan förvänta sig av ett offentligt organ. Som exempel kan
nämnas det sätt på vilket domänverket satte sig över miljöintressena, när det
gäller de fjällnära skogarna och vattenfalls ständigt nya framstötar om
utbyggnad av de orörda älvarna.

Styrmedel

Det styrmedel som hittills dominerat inom miljöpolitiken är administrativ
reglering. Ekonomiska styrmedel måste användas som komplement och
bidra till större effektivitet och mindre krångel i miljövårdsarbetet.

Information är ett tredje viktigt styrmedel, som utgår från människors
önskan att göra egna insatser för att rädda miljön. Informationen kan
användas som instrument på en lång rad områden: För att få människor att
lätta på gaspedalen vilket är bra både för miljön och trafiksäkerheten. För att
få människor att använda oblekt papper, att sortera sina sopor och lämna
tillbaka returpapper, tomma burkar och miljöfarliga batterier.

På olika sätt måste politikerna underlätta för den enskilda människan att
göra egna insatser. Avfallssortering kan t. ex. uppmuntras genom pantsystem
på batterier och möjligheter att enkelt och praktiskt lämna in det
sorterade avfallet.

Miljöavgifter

Det finns en rad ”miljökostnader” som inte räknas in i priset på en vara och
som därigenom alltid får bäras av någon annan än den som producerar eller
konsumerar. I stället för att betala för hela varan övervältrar konsumenten
en del av kostnaden på någon annan. Sådana kostnader kan vara påtagliga,
t. ex. renhållning på offentliga platser och längs vägarna. De kan också vara
mer svårgripbara, t. ex. förlust av naturvärden.

Genom att använda miljöavgifter kan vi komma närmare principen att
”förorenaren betalar”. Miljön står då inte längre gratis till förorenarens
förfogande. Varor eller tjänster som medför stora miljökostnader, vilka nu

Mot. 1987/88

Jo719

inte finns inräknade i priset, blir dyrare och därmed mindre efterfrågade.
Utsläppen kan begränsas. Ekonomiska styrmedel bör därför utnyttjas i
större utsträckning som komplement.

Miljöavgifter innebär att man sätter pris på miljön. Efter de investeringar i
miljöteknik som krävs i koncessionsförfarandet är det i praktiken gratis att
göra utsläpp upp till den gräns som fastställts i det tillstånd som företagen
fått. Därför är det viktigt att ge företagen en morot att minska utsläppen
också under den högst accepterade nivån. Det kan man göra genom att sätta
en avgift också på de tillåtna utsläppen. Kostar det pengar för företagen att
smutsa ner blir det intressantare att ytterligare utveckla reningstekniken eller
att övergå till befintlig teknik.

Miljöavgifter kan konstrueras på flera sätt. Man kan ibland mäta
miljöskadorna och sätta avgifter därefter. Avgifter kan också utnyttjas i
avskräckningssyfte och för att förhindra kalkylerade överträdelser av
bestämmelser. Vi vill understryka att avsikten inte är att skaffa en ny
intäktskälla. Syftet är i stället att intäkterna skall minska när styrningen mot
lägre utsläpp får effekt.

Efter mångårigt motstånd har socialdemokraterna visat intresse för att
använda ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken. Men man har ännu inte
presenterat några konkreta förslag. Arbetet bör därför påskyndas,
o Regeringen bör snarast utarbeta förslag om miljöavgifter på i första hand
direkta utsläpp av svaveldioxid, organiska lösningsmedel och kväveoxider
från förbränningsanläggningar och industriprocesser i luft samt av kväveföreningar
och klorerade ligninrester i vatten.

0 Avgift på freonanvändning bör också utarbetas med högsta prioritet.

Miljökonsekvensanalyser

En av de allvarligaste bristerna i svensk miljöpolitik är att vi saknar ett
obligatoriskt och heltäckande system för miljökonsekvensanalyser. Därmed
finns ingen garanti att miljökonsekvenserna är utredda och redovisade innan
ett offentligt organ beslutar om en åtgärd som direkt eller indirekt påverkar
miljön. Ofta krävs mer utredning för att få ett område fredat än för att få
förstöra dess naturmiljö för all framtid.

Sverige håller här på att halka efter i den internationella utvecklingen på
ett anmärkningsvärt sätt. Visserligen görs i allmänhet ordentliga utredningar

1 samband med prövning enligt vissa lagar, särskilt på miljö- och planområdet
(t. ex. tillståndsprövning enligt miljöskyddslagen), men på andra viktiga
områden är utredningarna otillräckliga eller saknas helt. Här kan nämnas
tillstånd till ingrepp i miljön som ges enligt icke-miljövårdsinriktade lagar
(t. ex. jordbruks- och skogspolitik) samt beslut om medelsanvisning (t. ex.
den s. k. 5:3-satsningen i skogsbruket och trädesbidraget i jordbruket).

Ett system med obligatoriska miljökonsekvensanalyser bör införas i
Sverige. En utredning bör tillsättas med uppgift att föreslå den närmare
tekniska, juridiska och administrativa utformningen. Ett minimikrav måste
vara att miljökonsekvenserna av ett beslut redovisas på samma sätt som sker
för de ekonomiska konsekvenserna.

Mot. 1987/88

Jo719

Samordnad miljölagstiftning

Sorn framgår av Svenska naturskyddsföreningens förslag till ny naturskyddslag
är de olika lagarna på miljöområdet dåligt samordnade. Vissa områden är
inte alls lagreglerade. Det gäller främst de ekologiska effekterna av
radioaktiv strålning. Andra täcks av mer än en lag med olika ambitionsnivåer:
det gäller kravregler som t. ex. vattenlagen och naturvårdslagen i fråga
om hydrologiska ingrepp. Det är angeläget att luckorna fylls igen och att de
olika lagarna bringas i harmoni med varandra. Detta bör ske så att de från
miljövårdssynpunkt fördelaktigaste kravreglerna tillämpas överallt.

Vi återkommer nedan i avsnittet om naturvårdslagen till frågan om hur en
bättre samordning av miljölagstiftningen skall åstadkommas.

Rättssäkerhet

Vi har i motion till förra riksmötet redovisat folkpartiets syn på domstolsorganisationen
m. fl. organ. Vi har där påpekat att domstolsorganisationen inte
bör ge den enskilde medborgaren ett intryck av splittring, svåröverskådlighet
och inkonsekvens. Vi menar t. ex. att det från rättssäkerhetssynpunkt är
betänkligt att hyresmarknadens parter finns representerade i de dömande
instanserna eftersom den enskildes förtroende för den dömande maktens
oberoende och integritet kan urholkas. Detta resonemang kan också i
tillämpliga delar gälla koncessionsnämnden för miljöskydd.

Vi har också intagit en kritisk hållning till förslag om specialiserade
åklagare på olika områden. Vi menar att åklagarna inte bör isoleras från
rättsutvecklingen på andra områden i samhället. Vi motsätter oss därför
förslag om speciella miljöåklagare och vill i stället förbättra miljöutbildningen
för åklagarna.

Rättshjälpens utformning är av betydelse för enskilda människors möjlighet
att kunna hävda sina intressen. Det är en självklarhet att alla oberoende
av ställning skall ha lika möjligheter att tillvarata sina intressen. Miljöskyddslagen
för samman både offentligrättsliga och civilrättsliga regler. Det är
därför av vikt för att upprätthålla respekten för miljölagarna att människor
har en reell möjlighet att få sina anspråk prövade av domstol. Den ändring i
rättshjälpslagen som genomfördes 1983 medförde en inskränkning av
enskilda människors möjlighet att få rättshjälp i civila miljömål. Utredningen
om miljövårdens organisation har uppmärksammats på detta och föreslår i
sitt betänkande att förhållandena återställs till vad som gällde före 1983.
Regeringen bör skyndsamt förelägga riksdagen ett sådant förslag.

5. Miljöskydd

Miljöskydd vid industriproduktion

Betydande insatser har gjorts under det senaste decenniet för att minska
industriutsläpp av vatten- och luftföroreningar. Främst gäller det sådana
föroreningar som förekommer i stora mängder och som är relativt lätta att
identifiera och åtgärda, t. ex. organiskt material i vatten samt stoft och
svaveldioxid i luft. Långtgående åtgärder har också vidtagits mot utsläpp av

Mot. 1987/88

Jo719

vissa särskilt allvarliga miljögifter, främst kvicksilver.

Däremot har arbetet inte kommit lika långt när det gäller s. k. specifika
föroreningar. Det förekommer betydande utsläpp av ett stort antal komplexa
kemiska ämnen som är dåligt kända både vad gäller sammansättning,
utsläppsmängder och effekter på miljön. I många fall är miljökonsekvenserna
sannolikt betydande. Ett exempel på sådana föroreningar med svåra
miljökonsekvenser - där krafttag för att begränsa och på sikt helt eliminera
utsläppen är nödvändiga - är klorerade ligniner från skogsindustrin.

De miljöskyddande åtgärderna inom industrin har till största delen drivits
fram med hjälp av miljöskyddslagens bestämmelser. Det förtjänar att
understrykas att företagen har gjort och gör avsevärda insatser för att ta itu
med problemen. Arbetet med stöd av miljöskyddslagen har i betydande
utsträckning vägletts av principen om bästa tillgängliga teknik.

Följande krav är angelägna att ställa på det framtida miljöskyddet vid
industriproduktion:

Industriprocesserna bör sd långt det är möjligt vara slutna. Det innebär att
t. ex. vatten, processkemikalier och avfall tas till vara, behandlas och
återanvänds. Man bör i minskad utsträckning förlita sig till en reningsanläggning
i slutet av en industriprocess. Därmed kan de direkta miljökonsekvenserna
i omgivningen minimeras.

för att främj a en sådan utveckling krävs också på kort sikt reformer när det
gäller det industriella miljöskyddet. Exempel på åtgärder som därvid bör
komma till stånd är skärpt lagstiftning, ökad kontroll och tillsyn av miljöfarlig
industriell verksamhet, ökad tyngd åt miljövårdsintressena vid avvägning
mot industriintressen och förbättrad process- och reningsteknologi.

En första grovstädning har gjorts för att minska de totala utsläppen. Nu
måste de många mindre utsläppen av farliga föroreningar angripas. Miljökraven
bör också i större utsträckning relateras till förhållandena i det område
som påverkas av utsläppen.

Utvecklingen av resurssnål och miljövänlig teknik bör särskilt stimuleras.
En hög nivå på vetenskaplig forskning och tekniskt utvecklingsarbete är en
grundläggande förutsättning också för naturresurs- och miljöpolitiken.

En stor del av ansvaret för den förbättrade industriella miljöskyddspolitik,
som vi här förordar, ligger på regeringen och de berörda myndigheterna.
Minst lika viktigt är dock att regeringen genom prejudicerande beslut och på
andra sätt slår fast miljöskyddets tyngd gentemot andra intressen.

Tillsynen är en svag länk i miljöskyddsarbetet. Den fungerar ofta dåligt
både där ansvaret ligger på länsstyrelsernas naturvårdsenheter och där det
ligger på kommunernas miljö- och hälsoskyddsnämnder. Orsakerna är flera,
t. ex. brist på personal och andra resurser, brister i lagstiftningen och
bristande politisk uppbackning av tillsynsorganen.

Den av regeringen införda prövnings- och tillsynsavgiften har visat sig få
mycket negativa konsekvenser. Nu går alltför mycket tid åt att administrera
avgiften. Tillsynsavgifterna enligt nuvarande utformning försvårar dessutom
naturvårdsenheternas arbete. Från folkpartiets sida har i olika sammanhang
begärts en ny konstruktion av avgiften. Ett nytt system kan exempelvis bygga
på en schablonavgift antingen i kronor eller i procent av företagets
omsättning.

Mot. 1987/88

Jo719

2 Riksdagen 1987/88.3 sami. NrJo718-719

Det är vidare nödvändigt att skärpa miljöskyddslagen. Den har visat sig
fungera dåligt och bör omprövas på flera punkter. Detta gäller t. ex.
sanktionsbestämmelserna, där bl. a. miljöskyddsavgiften har visat sig vara
ett omständligt, arbetskrävande och föga effektivt miljöpolitiskt instrument.
Det ekonomiska sanktionssystemet måste bli effektivare och mer kännbart
för den som bryter mot lagen.

För att ett företag skall kunna åläggas att betala miljöskyddsavgift räcker
det i dag inte med att bevisa att det har brutit mot miljökraven. Det måste
dessutom bevisas att företaget haft ekonomisk vinning av utsläppet. Folkpartiet
vidhåller ståndpunkten att miljöskyddsavgift bör utgå automatiskt när ett
företag överskridit de uppsatta gränserna. Har det väl brutit mot de uppsatta
kraven skall skadan anses vara skedd. Parallellen med fortkörningsböter är
tydlig: den som överträtt en hastighetsbestämmelse är skyldig. Det behöver
inte bevisas att överträdelsen i det enskilda fallet inneburit trafikfara.

Grunderna för beräkning av miljöskyddsavgiftens storlek bör ändras så att
den uppgår till ett visst, kännbart belopp per utsläppsmängd och tidsenhet.
Vi föreslår att riksdagen hos regeringen begär ett förslag om avskaffande av
vinnigsrekvisitet och ändrade grunder för beräkning av miljöskyddsavgift.

Vidare bör någon form av tillståndsprövning av vägar enligt miljöskyddslagen
införas. Den praktiska utformningen bör utredas ytterligare, särskilt
Naturskyddsföreningens förslag om att alla vägprojket skall anmälas till
naturvårdsverket som sedan avgör om tillståndsplikt skall gälla. I samband
med en sådan reform bör också möjligheter införas att tillämpa miljöskyddslagens
förbudsbestämmelser på vägar.

I Sven Heurgrens utredning om miljövårdens organisation föreslås ett
system med auktoriserade miljörevisorer, som i ett första skede skulle införas
vid de koncessonsnämndsprövade anläggningarna.

Enligt vår mening är förslaget olämpligt utformat eftersom det skapar
oklara ansvarsförhållanden. Miljörevisorn får en dubbelroll med lojaliteter
både mot företaget och mot det allmänna. Ett förslag från den s.k.
eko-kommissionen beträffande de ekonomiska revisorerna för några år
sedan led av liknande svagheter. Det är dessutom sannolikt att den
rådgivarfunktion miljörevisorn också är tänkt att fullgöra är långt mer
nödvändig i små företag än i de stora som redan har god miljökompetens.

Ett system med miljörevisorer skulle kunna ge företagens egenkontroll
ökad kvalitet och trovärdighet och förstärka främst till de mindre företagens
miljöskyddsarbete. Men det bör då byggas upp i analogi med de ekonomiska
revisorerna. Miljörevisorerna bör sålunda ha aktieägarna som uppdragsgivare.

Utredningen föreslår också en rätt för ideella och vetenskapliga organisationer
att överklaga beslut på miljöområdet. Det är angeläget att på detta sätt
utöka möjligheterna för miljöintressena och medborgarna att påverka
viktiga beslut i miljöfrågor.

Utsläppskontrollen bör i ökad utsträckning kompletteras med recipientkontroll
där bl a. biologiska metoder utnyttjas.

Den nya miljöskadelagen innebar generösare skadeståndsregler för dem
som drabbas av miljöskador. Det är nu angeläget att lösa resterande problem
på detta område: återställande av förstörd miljö samt ersättning till

Mot. 1987/88

Jo719

skadelidande bl. a. i de fall när skadevållaren är okänd.

En utredning föreslog förra året en miljöskadefond finansierad med
utsläppsavgifter. Fonden skall dels stå för ersättning när skadevållaren är
insolvent eller okänd samt när rätten till skadestånd är preskriberad, dels
bekosta åtgärder för att återställa förstörd miljö.

Utsläppsavgifter skall enligt vår mening ha till syfte att pressa ned
föroreningarna. Staten skall därför inte skaffa sig ett intresse av att
intäkterna från avgifterna hålls uppe. Det är heller inte dagens industri som
har orsakat gårdagens problem.

Enligt folkpartiets mening finns det därför inget behov av en särskild
miljöskadefond. I stället bör en obligatorisk miljöskadeförsäkring - i linje
med det förslag som utarbetats av Industriförbundet - väljas. Övriga
åtgärder såsom återställande av förstörd miljö får skattefinansieras.

6. Stoppa försurningen!

Försurningen måste hejdas. Mark, vatten och levande organismer har
drabbats och drabbas alltjämt hårt. Skogsdöden framstår alltmer som ett
allvarligt hot som också har direkta ekonomiska konsekvenser av stor
betydelse. Under senare år har luftföroreningarnas skadeverkningar på
kulturminnen och kulturföremål alltmer uppmärksammats. Trots betydande
miljöskyddsinsatser har problemen under en följd av år bara förvärrats i vårt
land, främst beroende på nedfall som kommer från utländska källor.

I mitten av 1970-talet var den svenska andelen av svavelnedfallet i
genomsnitt ca 25 %. I dag har den sjunkit till ca 10—15 % som en följd av
minskade utsläpp. I fråga om kväveoxider är den inhemska andelen däremot
betydligt större och verkar ha ökat oroande under de senaste åren. Det beror
främst på ökade utsläpp från vägtrafiken och flyget - det senare ett
miljöproblem som sannolikt kommer att bli alltmer framträdande.

Riksdagen måste skärpa tidigare målsättningar. En anpassning till naturens
egna smärtgränser kräver att de inhemska utsläppen av svaveldioxider
måste minska med 75 % och av kväveoxider med 50 % räknat från 1980 och
fram till i slutet på 1990-talet.

Handlingsprogram mot försurningen

Det är nödvändigt med intensifierad forskning om försurningen - det gäller
inte minst kvävets roll som är mer komplicerad än svavlets. Men kravet på
ökad forskning får aldrig bli ett alibi för att vänta med åtgärder.

Luftföroreningarnas betydelse i sammanhanget är så väl kända att
ytterligare en rad konkreta åtgärder redan nu kan - och måste - vidtagas.
Folkpartiets förslag för att bekämpa luftföroreningar och försurning är ett
omfattande program med åtgärder både på internationell och nationell nivå.
För att nå det angivna målet måste kraven på minskade utsläpp från industri,
energiproduktion och trafik skärpas ytterligare.

Inom industri- och energiproduktion bör följande åtgärder genomföras:
o Energispar- och oljeersättningsprogrammen bör fortsätta och intensifieras,
bl. a. genom att på ett mer uttalat sätt än hittills presenteras som
viktiga instrument i kampen mot luftföroreningar och försurning.

Mot. 1987/88

Jo719

o Kolanvändningen bör vara begränsad och miljökraven vid kolförbränning
stränga. Den tekniska utvecklingen av koltekniken går nu snabbt. Det bör
vara möjligt att ytterligare skärpa kraven när det gäller svavelutsläpp. Ett
mål för de närmaste två åren är att få ned gränsvärdet till 0,05 g svavel per
MJ bränsle. Vidare bör låga gränsvärden för kväveoxidutsläpp vid
kolförbränning fastställas,
o Det bör slås fast att industrins svaveldioxidutsläpp skall halveras inom tio
år. För att så skall kunna ske måste bl. a. gällande tillstånd enligt
miljöskyddslagen omprövas i ett betydande antal fall. Detta kan ske inom
ramen för nuvarande prövningsordning.
o Högsta tillåtna svavelhalt i tjock eldningsolja bör snarast möjligt sänkas
från 1 till 0,5 %. Därmed skulle svaveldioxidsutsläppen minska med ca
20 000 ton per år. Sänkningen kan ske genom att vi bl. a. går över till att
använda huvudsakligen lågsvavlig Nordsjöolja (utan att blanda den med
högsvavlig Mellanösternolja som nu sker) under den tid det tar att bygga
ut erforderlig avsvavlingskapacitet i de svenska raffinaderierna,
o Högsta tillåtna svavelhalt i tunn eldningsolja bör sänkas från 0,3 till 0,1 %.
o Låga gränsvärden för utsläpp vid förbränning av biobränsle i större
anläggningar bör fastställas.

Trafiken svarar i dag för närmare 70 % av de inhemska utsläppen i luften
av kväveoxider. Som en följd av trafikökningen kommer andelen sannolikt
att öka trots kravet på obligatorisk avgasrening på 1989 års modeller. Det
ställer ökade krav på effektiva åtgärder.

o I vissa äldre bilar går det att montera in katalysatorer - kravet är att de går
att köra på blyfri bensin. Det finns ca 700 000 sådana bilar i Sverige.
Riksdagen krävde hösten 1986 mot socialdemokraternas vilja att regeringen
skall lägga fram ett förslag om att genom ekonomiska stimulanser stödja
en övergång till avgasrening i den befintliga bilparken. Något sådant förslag
har ännu inte kommit - en illustration till hur regeringen genom sin
handlingsförlamning försenar nödvändiga åtgärder på miljöområdet. Riksdagen
bör därför göra ett nytt uttalande i frågan.

o Övergången till en mer modern bilpark måste påskyndas. Övergången kan
påskyndas t. ex. genom en lägre skattesats på blyfri bensin relativt blyad
bensin. Skrotningspremien och skrotningsavgiften bör höjas kraftigt för
att få bort äldre bilar från trafiken,
o Tillsynen av att nu gällande avgasregler efterlevs måste förbättras genom
att avgasutsläppen ägnas större uppmärksamhet vid den obligatoriska
kontrollbesiktningen.
o Gällande hastighetsbestämmelser måste respekteras betydligt bättre än i
dag. Om bilisterna strikt skulle hålla alla hastighetsbestämmelser skulle
utsläppen reduceras med 15 %, efter beräkningar av statens naturvårdsverk.
Trafikanterna måste uppmanas att köra mjukare och långsammare.
Övervakningen på vägarna måste förbättras. Vägstandarden måste bli
bättre för att undvika köer och ryckig körning. I områden med stora
problem med luftföroreningar bör det vara möjligt att införa regionala
hastighetsbegränsningar.

Mot. 1987/88

Jo719

o I storstäderna orsakar trafiken stora miljöproblem. För att påskynda
övergången från användningen av egen bil till kollektiva färdmedel bör
kommuner få möjlighet att använda ekonomiska styrmedel,
o Problemen med avgasutsläppen från dieselfordonen måste lösas genom en
övergång till de s. k. Kalifornienkraven, som innebär att utsläppen av
kväveoxider minskar med 40-50 % i jämförelse med dagens svenska
krav. Men också här dröjer regeringens åtgärder.

0 Möjligheterna att föra över långväga godstransporter till järnväg bör
utnyttjas liksom möjligheterna att avlasta tätortskärnorna från trafik.
Därigenom kan påtagliga förbättringar när det gäller luftföroreningar och
försurning uppnås. Denna aspekt bör väga tungt vid kommande trafikpolitiska
överväganden.

Regionala åtgärder

Skåne är särskilt utsatt för luftföroreningar. På flera håll är situationen för
t. ex. bokskogen mycket alarmerande. En av flera orsaker är att kvävebelastningen
är alldeles för stor. Depositionen av oxiderade och reducerade
kväveföreningar uppgår till 20-50 N per hektar och år. Sannolikt tål inte
jorden mer än 10—12 N per hektar och år.

Det är uppenbart att nedfallet av kvävesubstanser över den skånska jorden
måste minska drastiskt om inte svåra skador skall uppträda på skogen.

Handlingsprogram

Den svenska regeringen bör uppdra åt naturvårdsverket att tillsammans med
länsmyndigheterna i södra Sverige utarbeta ett handlingsprogram mot
luftföroreningarna i regionen. Det motiveras både av den situation som råder

1 dag och ett eventuellt framtida beslut om fasta förbindelser över Öresund.
Regeringen bör kräva att de danska myndigheterna upprättar motsvarande
program.

Handlingsprogrammet bör ange mål för hur mycket de inhemska utsläppen
i regionen bör reduceras under den närmaste 10-årsperioden.

Programmet bör innehålla konkreta åtgärder för att begränsa de totala
utsläppen i regionen. Exempel på åtgärder är: Järnvägsförbindelserna bör
elektrifieras. En övergång till kombitrafik på järnväg bör stimuleras.
Regionala hastighetsminskningar bör övervägas. Hårda miljökrav bör ställas
på färjetrafiken.

Övriga åtgärder

De viktigaste åtgärderna för att få bukt med försurningen är att angripa
utsläppen. Men eftersom vi under överskådlig tid kommer att få dras med
försurande nedfall är också en rad andra åtgärder nödvändiga för att dämpa
effekterna i naturen. Sådana åtgärder är

o Den pågående minskningen av andelen löv- och biandbestånd i den
svenska skogen bör upphöra. Även om frågan inte är helt utredd, finns

Mot. 1987/88

Jo719

många tecken på att lövträd är mindre känsliga för och ökar ett
skogsbestånds motståndskraft mot luftföroreningar och försurning. Vidare
bör åtgärder vidtas mot kväveförorening från jordbruket som ökar
försurningen och skogsdöden,
o Det är nödvändigt att kalka värdefulla sjöar och vattendrag om de skall
räddas undan försurning och bibehålla sitt biologiska liv i avvaktan på att
det sura nedfallet minskar. Det finns dock vissa frågetecken när det gäller
de långsiktiga effekterna av olika kalkningsmetoder. Dessa bör utredas av
naturvårdsverket snarast möjligt,
o En övergång till kalk som fällningskemikalie i kommunala avloppsreningsverk
bör stimuleras,
o Åtgärder måste vidtas mot försurningens skadeverkningar på kulturminnen
och kulturföremål.

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer har tagit fram ett
handlingsprogram för åtgärder mot skadeverkningar på byggnader och
föremål. Detta handlingsprogram bör läggas som grund för statliga insatser
att förebygga oersättliga skador.

7. Rädda kusthaven!

Skydd av kusthaven

Situationen i våra kusthav har gett upphov till ett flertal larmrapporter de
senaste åren och ter sig på många sätt utomordentligt oroande. Övergödning
genom kväve ger upphov till syrebrist och döda bottnar. Halten miljögifter är
hög vilket bl. a. drabbat det högre djurlivet hårt. Föroreningar med allvarliga
biologiska skadeverkningar släpps ut i stor skala från t. ex. skogsindustrin.
Fiskresurserna överutnyttjas.

Övervakning och kartläggning

Miljöövervakningen av kusthaven är otillräcklig och måste förbättras. För att
kunna följa miljöförändringar är det nödvändigt att vi har ett tillräckligt antal
fasta provningsstationer, där prover regelbundet tas. De svenska insatserna
är otillräckliga särskilt i fråga om intensivprovtagning med korta intervaller i
Östersjön, där vi ligger klart efter övriga berörda länder. Vidare behövs en
utökad marinbiologisk forskning.

En utökad och bättre samordnad kartläggning av våra kusthav måste
komma till stånd. Den bör omfatta såväl naturförhållanden som grad av
påverkan och till att börja med främst inriktas på att identifiera särskilt
föroreningskänsliga havsområden.

För att på ett lättillgängligt och överskådligt sätt presentera viktiga fakta
om våra kusthav när det gäller biologi, hydrologi, vattenförhållanden,
föroreningskänslighet, föroreningsbelastning m.m. skulle en marin atlas
vara av värde. Regeringen bör uppdra åt berörda myndigheter att påbörja
arbetet med en sådan.

Mot. 1987/88

Jo719

Stoppa tillförsel av föroreningar och gifter

Handlingsprogram bör upprättas för de mest föroreningskänsliga områdena
utmed våra kuster med konkreta förslag till insatser för att minska tillförseln
av föroreningar.

Det är nödvändigt att spridningen av svårnedbrytbara, miljöfrämmande
ämnen, typ klorerade kolväten, begränsas ytterligare. Trots svenska åtgärder
redan för mer än tio år sedan för att begränsa PCB-användningen,
minskar halterna i Östersjön oroande långsamt. Här krävs ett ökat internationellt
samarbete men också ytterligare insatser inom landet.

Ett totalförbud mot all användning av PCB måste införas och regeringen
måste agera kraftfullt för att motsvarande restriktioner snarast möjligt införs
i övriga stater runt Östersjön. Liknande krav bör ställas för andra klorerade
substanser och giftiga tungmetaller.

Utsläppen av en stor mängd svårnedbrytbara substanser från massaindustrierna
- främst blekeriprocesserna - längs Östersjöns, Bottenhavets och
Bottenvikens kuster är mycket oroande. Kraftfulla åtgärder för att omedelbart
väsentligt minska och efter hand helt eliminera dessa utsläpp - bl. a.
klorerade ligninrester - är nödvändiga. Ytterligare forskning om omsättning
och effekter av klorerade ligninrester är angelägen, men vi kan inte vänta
längre med insatser. Utvecklingen av slutna massablekerier måste påskyndas.
Dessutom bör användningen av oblekt papper på olika sätt stimuleras.
Regeringen bör i samråd med industrin ta reforderliga initiativ.

Spridningen av andra höggiftiga ämnen som t. ex. dioxin är ett ytterst
allvarligt miljöproblem. Förhöjda halter av dioxin har konstaterats i
Östersjöns vatten och nyligen noterades höga halter i undersökta krabbor på
västkusten. En källa för dioxinutsläpp är sopförbränningen, där långtgående
miljöskyddsåtgärder är nödvändiga. Målet måste vara att utsläpp av dioxin i
princip upphör vilket också innebär insatser mot andra föroreningskällor,
t. ex. stålverken.

Stoppa övergödningen

Gödningen av våra havsområden blir ett allt allvarligare problem. I
Östersjön är allt vatten under 100-150 m syrefritt och praktiskt taget dött. På
västkusten har larmrapporterna duggat tätt de senaste åren. I början av
1980-talet såg det ut som om det ännu var i huvudsak ett regionalt problem i
Laholmsbukten, men nu sprider sig de syrefria områdena i hela Kattegatt.
Längs Danmarks kuster är mycket stora områden påverkade. Allt tyder på
att kväveutsläppen från olika källor, främst jordbruket, är huvudorsaken till
detta problem, åtminstone på västkusten. Nu krävs snabba och kraftfulla
åtgärder.

o Förklara hela Kattegatt som föroreningskänsligt område med särskilda
restriktioner för alla skadliga utsläpp,
o Begränsa kväveläckaget från jordbruket genom minskning, bättre dosering
etc. av kvävegödslingen (inkl. stallgödsel).

Mot. 1987/88

Jo719

o Handlingsprogram för bl. a. minskat kväveläckage, liknande det som nu
upprättats kring Ringsjön och Laholmsbukten, bör komma till stånd för
hela västkusten.

o Gödselmedelsavgiften bör höjas så att den medför en påtaglig minskning
av kvävegödslingen. En annan åtgärd mot kväveläckaget som bör nämnas
är återställande av odling av naturliga hydrologiska förhållanden (våtmarker,
ursprungliga vattendrag etc.) m. m. Därigenom fås också väsentliga
förbättringar av vattenkvaliteten i yt- och grundvatten,
o Kväveutsläppen från kommuner, industrier m. fl. måste minska bl. a.
genom så långtgående kvävereduktion som möjligt vid reningsverken.
Det är i dag tekniskt möjligt att åstadkomma åtminstone 70-80 procents
reduktion.

o De luftspridda kväveföroreningarna genom reducerade kväveutsläpp i
luften måste minska.

Oljeskyddet måste kraftigt förbättras och ansträngningarna fortsättas för
att minska riskerna för och konsekvenserna av oljeutsläpp.

För insatser mot föroreningen av kusthaven föreslår vi att ytterligare 5
milj. kr. redan nu avsätts för hotade områden såsom Kattegatt.

Naturskydd av marina områden

Inom vissa områden, främst Öresund och kring Gotska Sandön, är sandsugning
ett hot mot den marina miljön. Ytterligare marina reservat o. d. måste
inrättas. Det gäller t. ex. Salvorev med kringliggande vatten och vattnen
kring Gotska Sandöns nationalpark. Vidare behöver flera områden skyddas i
Stockholms skärgård och på västkusten (inkl. grunda vikar av stort biologiskt
värde). Syftet är att skydda havsmiljön i dess helhet (inkl. fauna och flora)
mot bl. a. direkta ingrepp och att skapa en fristad för känsliga arter.

Den allvarliga situationen för sälstammarna i Östersjön kräver en rad
kraftfulla åtgärder. Ovan har rests krav på insatser för att minska giftutsläpp
av olika slag och krav på flera skyddsområden. För att återskapa en
livskraftig sälstam är det dessutom av allt att döma nödvändigt att hjälpa upp
den naturliga föryngringen med uppfödning och utsättning av jämförelsevis
giftfria sälungar.

Tumlaren, som ännu på 1950-talet kunde ses ända upp i Stockholms
skärgård, är nu helt försvunnen från Östersjön och är även sällsynt på
västkusten. Orsakerna till dess snabba försvinnande är inte klarlagda. Det är
angeläget att dessa klarläggs och möjligheterna att vända utvecklingen
studeras.

De genetiska resurserna är en mycket viktig naturtillgång, som inte får
reduceras eller förslösas. Även den genetiska variationen inom arterna måste
bevaras. Lokala raser av t. ex. fisk har ofta utvecklat en långtgående
anpassning till sin miljö. Flera arter, t. ex. lax och laxöring, har redan
drabbats av en genetisk utarmning som en följd av bl. a. vattenkraftsutbyggnaden.
Utplantering bör därför endast ske med s. k. älveget material. För att
förhindra fortsatt utarmning av i första hand fiskbestånden, krävs ökade
insatser från berörda myndigheter, bl. a. genom att underlätta upprättande
av genbanker.

Mot. 1987/88

Jo719

8. Värna naturen!

Vår generation har större tekniska möjligheter än någon före oss att skövla
och förstöra. Men vi har också större kunskap och möjligheter att skydda,
bevara och återställa, ett större medvetande om riskerna, ett starkare
opinionstryck för omsorg om miljön, inte minst tack vare det omfattande
ideella naturvårdsarbetet vars betydelse knappast kan överskattas.

Naturvård handlar om friluftsliv och rekreation men också om ett ansvar
för framtiden.

Vi ställer med all rätt bestämda krav på andra nationer att de skall bevara
sin unika natur bl. a. de tropiska regnskogarna till kommande generationer.
Samma krav skall vi ställa på oss själva. Hotade arter skall värnas även i
svenska skogar. Unika naturområden bör sparas för framtiden inte bara i
avlägsna och för oss exotiska trakter utan också i den norrländska fjällvärlden
och i mellansvenska skärgårdsområden.

Den svenska naturvårdspolitiken är otillräcklig. Värdefull natur, t. ex.
vissa älvsträckor, exploateras. Fjällskogar, urskogar, hagar och våtmarker
försvinner i snabb takt. Flora och fauna utarmas. Värdefulla områden
ödeläggs snabbare än bevarandeanslagen räcker och skyddsbesluten hinner
med. Naturvården kämpar en nästan hopplös kamp mot klockan.

Enligt folkpartiets mening måste naturvården nu få ökad tyngd i samhällsplaneringen.
Särskilt värdefulla naturområden och olika representativa
naturtyper över hela landet måste bevaras. För dessa ändamål kan naturvårdslagen
utnyttjas. Den fysiska riksplaneringen bör då vara ett viktigt
medel. Alla samhällssektorer såsom jordbruket, skogsbruket och mineralhanteringen
har ett ansvar för naturen och måste också ta det ansvaret.
Särskilda insatser behövs för att skydda djur och växter.

Ny naturvårdslag

Som Svenska naturskyddsföreningen visat i sitt förslag till ny naturskyddslag
har den nuvarande naturvårdslagen betydande brister. Det gäller bl. a. den
låga ambitionsnivån med otillräckliga kravregler, svårigheter att med hjälp
av lagen tillgodose behovet av skydd för växt- och djurarter, skyddsinstitutet
naturvårdsområde som visat sig svårt att tillämpa och samrådsförfarandet
som visat sig uddlöst, främst genom att ett ingrepp inte kan stoppas helt.

Till detta kommer de från naturvårdssynpunkt olyckliga ändringarna av
ersättningsbestämmelserna som är en följd av PBL-överenskommelsen
mellan centern och socialdemokraterna. Därigenom försvagas naturvårdshänsynen
i jord- och skogsbruk vilket ökar behovet av att använda
naturvårdslagens skyddsinstitut. På detta sätt kan dock inte försämringarna
för naturvården ens tillnärmelsevis kompenseras.

SNF:s förslag presenterades för snart två år sedan men har hittills inte
föranlett regeringen att vidta andra åtgärder än att överlämna det till
naturvårdsverket för övervägande. Enligt folkpartiets mening bör det i stället
överlämnas till en utredning med uppgift att se över, effektivisera och
samordna den svenska miljölagstiftningen. Utredningen bör få i uppdrag att
utarbeta ett förslag till modernisering av naturvårdslagen. Naturvårdsverket

Mot. 1987/88

Jo719

har för sin del i en skrivelse till regeringen dragit en liknande slutsats: att
problemen med naturvårdslagen är av en så principiell och grundläggande
karaktär att en samlad översyn bör ske.

En sådan utredning bör särskilt pröva om det inte finns skäl att göra en
tydligare boskillnad mellan naturområden som skall sparas främst av hänsyn
till flora och fauna och sådana som skall bevaras av hänsyn till friluftsliv och
rekreation. Eftersom inrättandet av en nationalpark ofta medför ”exploatering”
av området som turistattraktion kan syftet med skyddet motverkas.

För att underlätta för människor att ta hänsyn till områden som skyddats
kan en ny terminologi införas där nationalreservat resp. naturreservat är
begrepp för områden som skyddar flora och fauna inom ett område på
riksnivå resp. regional nivå. På samma sätt kan områden på riksnivå resp.
regional nivå som inrättas för rekreation kallas nationalpark resp. naturpark.
Det kan övervägas om dessa områden skall regleras i annan lag än
naturvårdslagen. Den närmare utformningen bör övervägas av den utredning
som folkpartiet föreslår.

Naturvård i fjällen

I fjällvärlden finns landets mest värdefulla naturområden med bl. a. vildmarkskaraktär,
alpina glaciärområden, högproduktiva älvdalar, urskogar
och hedområden med rik flora. Området är genom sin storlek, sin relativa
orördhet och sina naturvärden unikt i Europa. Fjällvärlden erbjuder också
utomordentliga rekreations- och turistvärden såväl sommar- som vintertid.
Fjällområdet är därtill en bas för rennäringen.

På olika sätt har statsmakterna sökt skydda fjällvärlden mot exploatering.
Redan i seklets början avsattes nationalparker. Ytterligare parker har
tillkommit senare. Sarek—Padjelanta—Stora Sjöfallet är ett av världens
största sammanhängande skyddade områden. Genom den fysiska riksplaneringen
och den nya naturresurslagen har även andra delar av fjällen givits ett
visst om än osäkert skydd, bl. a. genom att obrutna fjällområden avgränsats.

I praktiken är det dock inte lika väl beställt. Den nya naturresurslagen
medger att mineralutvinning sker även i områden som åtnjuter särskilt skydd
mot exploateringsföretag. Bestämmelsen bör utgå ur lagen.

Inte ens nationalparksskyddet - dvs. utfästelsen att till kommande
generationer spara särskilt värdefulla naturtyper - har visat sig hållbart. I
Stora Sjöfallets nationalpark har flagranta ingrepp och gränsändringar skett
vid en rad tillfällen för att möjliggöra vattenkraftsutbyggnad. Omfattande
vägbyggen har också utförts. Abisko nationalpark genombryts av den s. k.
Norgevägen. Riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen har visat sig mycket
tänjbara så snart de ställts mot mer konkreta krav från skogsbruket eller på
utbyggnad av fritidshus och vägar. Det finns en rad hot av detta slag även mot
de mest skyddsvärda fjällområdena. Skyddet har inte hindrat planer på
vattenkraftsutbyggnad, ytterligare vägdragningar och prospektering efter
malm och mineraler. Sådan exploatering drabbar också rennäringen.

Det är nödvändigt att ge det svenska fjällområdet ett bättre och mer
varaktigt skydd mot exploatering. Området innehåller värden som måste
bevaras för naturvård och för kommande generationer men också göras
tillgängliga för fler människor.

Mot. 1987/88

Jo719

Planering och skydd

Naturvårdsverket lade 1986 fram en ambitiös fjällutredning, där bl. a.
naturvärden och förutsättningar för turism redovisas. Det finns nu underlag
för en plan för skydd av fjällområdet. Det är angeläget att riksdagen snarast
får ta ställning till en sådan plan. Därmed skulle en rad hot om exploatering
kunna undanröjas. Det är anmärkningsvärt att ett sådant förslag ännu inte
har framlagts av regeringen.

Vissa beslut bör dock kunna fattas utan att en fjällplan avvaktas.

Nationalparker bör i ett första steg inrättas kring Sjaunja, Taavavuoma
och Kebnekaise i Norrbottens län samt i Rogenområdet i Jämtlands och
Kopparbergs län. Dessa områdens värden är så klart dokumenterade att det
inte finns anledning att avvakta ytterligare utredningar.

Vi har tidigare föreslagit att en nationalpark bildas kring myrområdet
Sjaunja. Detta område saknar motstycke i Europa. Det är av oerhörd vikt
bl. a. för många fågelarter som är beroende av ostörda häckningslokaler.

Sjaunja är hotat trots att området nyligen avsattes som naturreservat.
Tillstånd har givits för mineralprospektering. Redan en sådan skadar
området. Skulle man finna brytningsvärda tillgångar blir givetvis trycket på
exploatering oerhört starkt. Endast det mer omfattande skydd som nationalparksinstitutet
innebär kan förhindra exploatering och annan påverkan som
skadar den känsliga miljön i Sjaunjaområdet. Genom att göra området till
nationalpark skulle alla malmbrytningsplaner slutgiltigt kunna stoppas.

Taavavuoma norr om Kiruna har en mycket säregen natur med s.k.
palsmyrar, som är av stort vetenskapligt intresse. Palsarna är kullar med evig
tjäle och tycks till stor del ha kommit till i slutet av bronsåldern och i början av
järnåldern, då klimatet var mer bistert än nu. Det handlar alltså om
formationer som är tusentals år gamla. Men de kan lätt förstöras av vädrets
makter om de utsätts för skada genom eldning eller oförsiktig framfart med
snöskoter.

Rogenområdet är ett särpräglat naturområde i den södra delen av
fjällvärlden. Det saknar motsvarighet i Europa bortsett från angränsande
områden i Norge, som redan gjorts till nationalpark. I området finns glesa
urskogsartade barrskogar och blockmarker. Av särskilt intresse är s. k.
rogenmorän, drumliner och rullstensåsar. Det är också en tillflykt för hotade
djurarter. Rogenområdet har i naturvårdsverkets fjällutredning föreslagits
som nationalpark men något förslag från regeringen har inte kommit.
Riksdagen bör även här ta initiativ.

Även området kring Kebnekaise bör nu avsättas som nationalpark. Detta
har stort turistiskt intresse, vilket gör att skyddet bör ges en delvis
annorlunda inriktning än i de områden där de rena naturvårdsmotiven är
starkare.

Ytterligare nationalparker bör inrättas i samband med ställningstagande
till den av oss föreslagna planen, t. ex Vindelfjällens naturreservat. Likaså
bör flera områden kunna skyddas som naturreservat.

Skyddet för våra värdefullaste naturområden handlar inte bara om att
inrätta nya nationalparker.

Skylten ”nationalpark” är till för att vi skall påminnas om att här finns

Mot. 1987/88

Jo719

någonting som är omistligt. De vägar, kraftverk, dammar och kraftledningar
som nu finns att se i Stora Sjöfallets nationalpark representerar inga
naturvärden.

Delar av nuvarande Stora Sjöfallets nationalpark som fortfarande har ett
stort skyddsvärde, främst söder om sjön Akkajaure, bör införlivas med
intilliggande Sareks nationalpark. Andra områden i de nordöstra delarna av
den nuvarande parken bör slås ihop med en ny nationalpark i Sjaunjaområdet.

Det måste med skärpa understrykas att ett beslut om inrättande av
nationalpark innebär att ingen exploatering får ske, något som också
riksdagen vid flera tillfällen slagit fast. Vi vill i detta sammanhang understryka
vikten av tillsyn i nationalparker och även naturreservat.

De obrutna fjällområdena har haft ett visst skydd genom riktlinjer i den
fysiska riksplaneringen. Genom den nya naturresurslagen urholkas detta
skydd markant. Därför måste samtliga dessa områden i stället skyddas med
stöd av naturvårdslagen.

Fjällskogarna

De fjällnära barrskogarna är unika inte bara för att de rymmer stora
urskogsområden utan också för att de utgör en sammanhängande relativt
orörd miljö, där hotade arter som havsörn och kungsörn kan leva vidare.
Enligt naturvårdsverket saknar de motsvarighet i Europa utanför Sovjetunionen.
Verket understryker att kombinationen av oreglerade vattendrag
och sjöar, opåverkade myrar, fjällhedar och barrskogar är en viktig
förutsättning för många arters överlevnad.

Under första halvan av 1980-talet drog domänverket på allvar upp med sitt
storskaliga skogsbruk i detta område. De metoder som då användes var
tveklöst mycket långtgående. Väldiga kalhyggen togs upp. Samerna fick se
hur förutsättningarna för renskötsel kullkastades bl. a. när de hänglavar som
renarna behöver som föda försvann med skogen. Naturvårdare såg hur hoten
mot en serie urskogar av högsta skyddsvärde blev akut. Klimatforskare
ifrågasatte om det verkligen är försvarbart att avverka skog på de höjder där
den klimatförsämring vi bedöms vara inne i kan göra det omöjligt att få upp
ny skog. Skogsstyrelsen har senare tvingats stoppa planteringen av den
kanadensiska contortatallen i dessa områden eftersom den drabbats av
allvarliga svampangrepp.

Frågan om de finaste urskogarnas framtid hanterades på ett lika typiskt
som orimligt sätt. Två statliga verk, domänverket och naturvårdsverket,
träffade en kompromiss. Naturvården fick bevara 22 000 ha medan domänverket
fick ta hand om 12 000 ha. Om tre områden kunde man inte enas. De
skyddades efter beslut av regeringen. Några av våra mest skyddsvärda
områden, även med europeiska mått mätt, där djur- och växtlivet kunnat
utvecklas ostört under århundraden förstörs alltså efter en uppgörelse mellan
två statliga verk.

Det politiska beslut som riksdagen senare fattade 1985 om återhållsamhet
med skogsbruk i de fjällnära områdena var välkommet men det räcker inte.
Inte heller är det tillräckligt att domänverket avsatt ett stort domänreservat

Mot. 1987/88

Jo719

längs fjällkedjan. Även verket erkänner att det främst rymmer områden som
- av ekonomiska skäl - ändå aldrig skulle kommit i fråga för avverkning.

Ännu återstår hotade urskogar. Skogar där träd med hundratals år på
nacken samsas med nya, där gamla och multnande träd på marken vittnar om
stormar och bränder för länge sedan samtidigt som de ger näring åt långt
rikare växt- och djurliv än i vanliga kulturskogar. Man räknar med att 75 %
av arterna försvinner när urskog ersätts av kulturskog. Ännu är det också
möjligt att rädda stora sammanhängande områden, en förutsättning för att
ekosystemen skall kunna bevaras opåverkade.

Det är hög tid att åstadkomma en samlad långsiktig lösning på konflikterna
om de fjällnära barrskogarna. Den situation som nu råder är till nackdel både
för naturvården och för berörda markägare. För många privata skogsägare
och allmänningar, inte minst i Västerbotten, är skogsbruket i de fjällnära
områdena av stor ekonomisk betydelse. De har rätt till besked om vilka
områden som skall sparas helt, vilka som skall reserveras för ett mer
småskaligt skogsbruk och vilka som kan brukas på vanligt sätt. De har också
en självklar rätt till ersättning för de inskränkningar som görs.

En långsiktig lösning bör som utvecklas nedan bygga på en naturvårdsgräns
längs fjällkedjan (väster om den nuvarande skogsodlingsgränsen) och
skydd för värdefulla urskogar genom reservatsbildning.

En sådan lösning innebär vidare att den gamla skogsodlingsgränsen inte
längre kommer att spela någon roll och därför kan avföras ur diskussionen.
Det är en betydande fördel bl. a. eftersom den är godtyckligt dragen över den
privatägda marken. På detta sätt kan också den omfattande och kostnadskrävande
samrådsverksamheten begränsas.

Skyddet för de värdefulla fjällnära skogarna bör förstärkas. En utgångspunkt
bör vara att områden av stort värde för naturvård och rennäring skall
sparas. Ett säkerställande program bör få följande innehåll:
o En naturvårdsgräns bör dras längs fjällkedjan ovanför vilken inget
storskaligt skogsbruk skall förekomma.

Denna gräns skall dras väster om den f. d. skogsodlingsgränsen och bör
läggas fast i nära kontakt med berörda kommuner och företrädare för andra
lokala intressen, inte minst skogsbrukarna. Avverkningar skall inte förekomma
inom de obrutna fjällområdena. I övrigt skall ett till naturvärdena
anpassat och mera småskaligt skogsbruk kunna förekomma. Samtidigt skall
den gamla skogsodlingsgränsen utmönstras.

o Domänverksmark som skall undantas från skogsbruk bör överföras från
Domänfonden till Naturvårdsfonden utan ersättning.

Staten skall inte betala staten för skydd av orörd natur,
o Fler urskogar bör skyddas som naturreservat.

o Enskilda skogsägare som drabbas av inskränkningar skall självfallet
kompenseras.

Kompensationen kan vara ekonomisk men i första hand bör man söka
erbjuda annan mark i stället.

Mot. 1987/88

Jo719

Fjällturismen

Som nämnts finns inom fjällområdet mycket stora förutsättningar för
rekreation och olika former av turism. De skyddsåtgärder vi tidigare förordat
har även syftet att ge människor möjligheter till naturupplevelser. Rätt
utformad kan turismen förenas med kraven på naturskydd. Turismen kan ge
värdefulla tillskott till ortsbefolkningens försörjning och mer än väl kompensera
bortfall av arbeten inom bl. a. skogsbruk. Särskild hänsyn måste tas till
rennäringens intressen. Åtgärder på turismens områden måste ske i samråd
med samerna. För dessa erbjuder turismen också goda möjligheter till
sysselsättning.

En viss utbyggnad av leder och övernattningsstugor behövs för att ta emot
fler turister. Likaså krävs vid flera av de större fjällanläggningarna renoveringar
och utbyggnader. Det är nödvändigt att tillskjuta allmänna medel för
att utbyggnader skall komma till stånd och för att verksamheten skall kunna
drivas vidare enligt den filosofi om låga priser och avsaknad av lyx som hittills
karaktäriserat den. Fjällturism i enkla former måste ses som en del i en social
rekreations- och turistpolitik och bör stödjas.

Tyngre utbyggnader för fjällturism med liftsystem, hotell, stugbyar etc.
bör förläggas till platser som redan nu har sådana anläggningar. Det gäller
bl. a. Riksgränsen, Abisko, Kvikkjokk och Hemavan för att ta några
exempel från de norra fjällområdena. I anslutning till dessa behöver också
viss basverksamhet byggas ut.

Skydd av älvarna

Vattenkraften har gett oss tillgång till avsevärda mängder billig elenergi som
varit av stor betydelse för Sveriges utveckling till en modern industrination.
Men otyglade älvar och fria forsar får inte bara betraktas som terawattreservoarer.
Vi måste också värna och vårda deras artrikedom och skönhetsvärden.
Vi måste ta vara på allt de betyder för naturvård och kulturhistoria. Vi
måste minnas deras betydelse för samer och fritidsfiskare.

Sverige har i dag använt den helt dominerande delen av våra älvar för
kraftproduktion. Därför är det nu både rimligt och nödvändigt att ge
bevarandeintressena en helt annan tyngd än tidigare.

Kraftutbyggnad innebär svåra och oåterkalleliga skador på miljön.
Älvsträckor torrläggs. Stora landområden blir överdämda. Strandvegetationen
förstörs. Sällsynta och hotade växtarter försvinner. Djurlivet skadas.
Rennäringen trängs tillbaka ytterligare. Fisket tar skada och tidigare
genetiskt opåverkade fiskstammar kan försvinna. Fornlämningar såsom
gamla fångstplatser förstörs.

Det är då särskilt viktigt att minnas att de fyra huvudälvarna inte kan bytas
ut mot varandra. De är unika. Varje älv har t. ex. speciella vegetationsmiljöer.
Vidare är det bara Kalix och Torne älvar som är helt opåverkade. Trots en
del positiva beslut på senare år bl. a. beträffande Edängeforsen är hoten mot
älvarna inte avvärjda.

En rad värdefulla älvar och älvsträckor är fria för prövning i vattendomstolen
och ingår i den av riksdagsmajoriteten beslutade planen för vattenkrafts

Mot. 1987/88

Jo719

utbyggnad. Det gäller bl. a. Klippen i Ume älv, Emån i Småland, Ammerån
och Hårkan.

Starka krafter inom socialdemokratin arbetar för att en eller flera orörda
huvudälvar skall offras. Industriförbundet driver på för en omfattande
kraftutbyggnad. Boliden har begärt att få göra ett ingrepp i Laisälven som
påverkar Vindelälven.

Förslaget om förstudier i 1985 års energiproposition är också ett av flera
tecken på att regeringen håller dörren öppen för en ytterligare utbyggnad.

Enligt folkpartiets uppfattning bör älvskyddet förstärkas på följande sätt:
o Riksdagen bör uttala att den tidigare beslutade utbyggnadsnivån - 66 TWh
- skall vara det slutliga riktvärdet för den svenska vattenkraftsproduktionen.
Det målet skall nås i första hand genom ombyggnader och effektiviseringar.

o Naturresurslagen skall kompletteras så att följande älvar och älvsträckor
skyddas:

— Emån

— Voxnan uppströms Edsbyn

— Hårkan

— Ammerån

— Edänge

— Meåforsen

— Klippen

— Luleälven sträckan mellan Vietas och St Lulevattnet

0 De fyra huvudälvarna samt ytterligare några särskilt värdefulla mindre
älvar-bl. a. Byskeälven och Råneälven- bör få ett förstärkt skydd genom
att avsättas som nationalälvar.

De bör därigenom få ett skydd som motsvarar nationalparkerna. De
juridiska och administrativa formerna för en sådan avsättning bör snarast
utredas.

I en särskild motion utreds folkpartiets syn på älvskyddet ytterligare.
Skydd av våtmarkerna

1 landet finns 6-7 miljoner ha våtmarker av skilda slag, som inte ger någon
produktiv avkastning för jord- och skogsbruket. Dessa områden är ekologiskt
sett av utomordentligt stor betydelse. De spelar stor roll för vattenbalansen.
Deras naturvårdsbetydelse ökar i takt med den ökande intensiteten i
skogs- och jordbruket. De utgör refuger, dvs. ostörda områden för djur och
växter, särskilt sådana arter som trängs tillbaka i det moderna produktionslandskapet.
Våtmarkerna bidrar också i hög grad till omväxlingen i
landskapet.

Våtmarkerna kan genom nya tekniska landvinningar numera utnyttjas i
betydligt större utsträckning än man kunde tänka sig för 10-20 år sedan. De
är därför intressanta för ett expanderande skogsbruk. Våtmarkerna är
emellertid också av intresse för energiförsörjningen. Många av dem innehåller
stora mängder torv, som kan brytas och utnyttjas som bränsle. De är
också intressanta för s. k. energiskogsodling.

Mot. 1987/88

Jo719

De samlade intressen och anspråk som redovisats eller kan räknas fram är
väsentligt större än den totala areal av våtmarker som finns att tillgå. Därför
måste en planering av deras utnyttjande och skydd komma till stånd,
o I den fysiska planeringen måste på alla nivåer våtmarkerna ägnas ett
avsevärt större intresse än hittills.

Beslutsunderlaget måste förbättras genom en planmässig satsning på
forskning och på rikstäckande inventeringar. Naturvårdens synpunkter
måste komma in redan i planeringarbetets begynnelseskeden.

Inventeringar av olika våtmarkers värde för naturvården har utförts och
pågår också för närvarande i bl. a. naturvårdsverkets regi. Det har framgått
att nästan alla våtmarker skadats.

o Snara skyddsåtgärder måste vidtas för många särskilt skyddsvärda områden,
framför allt reservatsbildning.

I Sjaunja har tillstånd givits för prospektering av mineral. Genom
anslutningen till Ramsar-konventionen, som utpekar Sjaunja som en våtmark
av särskild betydelse har Sverige förbundit sig att skydda våtmarker.
Vid en snar omvandling till nationalpark kan en exploatering av Sjaunja
avföras från dagordningen.

o De nya möjligheterna att med naturvårdslagens hjälp begränsa skogsdikningen
måste utnyttjas bättre.

1986 ändrades naturvårdslagen så att dikning skall kräva tillstånd av
länsstyrelsen. Skyddsdikning undantogs dock. Det var en viktig åtgärd som
skulle förstärka möjligheterna att skydda värdefulla våtmarker. Hittills har
dock nästan alla ansökningar om tillstånd bifallits. Det är angeläget att
länsstyrelserna utnyttjar de möjligheter som riksdagen med lagändringen
öppnat.

Naturvård i jordbruket

Det traditionella odlingslandskapet har utomordentliga värden: kulturhistoriska,
biologiska och estetiska. Det handlar om hagar och ängar, om skog och
om landskapets växlingsrikedom.

Odlingslandskapet försvinner snabbt till följd av bl. a. kraven på rationell
jordbruksproduktion. Många lantbrukare satsar ”ideellt” på att bevara
landskapet men detta räcker inte för att bevara ens ett urval av sådana
områden. Hoten mot detta landskap har ökat starkt genom att nedläggning
av ytterligare jordbruksmark blivit aktuell. Till områden i riskzonen hör
märgelgravarna i Skåne - en för detta landskap karakteristisk del av
odlingslandskapet.

Även det moderna jordbrukslandskapet har stor betydelse för landskapsbild
och miljö. Många inom jordbruket har en genuin känsla för naturvård.
Men modernt jordbruk innebär också en rad naturvårdsproblem: monokulturer
genom ogräsbekämpning, dikning av smärre återstående våtmarker
och märgelgravar samt borttagande av åkerholmar. Syftet är att effektivisera
jordbruket. De långsiktiga ekologiska konsekvenserna av detta är dock inte
klarlagda. Det finns inslag i dagens rationella jordbruksdrift som innebär hot
också mot jordbrukets långsiktiga effektivitet.

Det är hög tid att miljö- och naturvården ges större vikt inom ramen för

Mot. 1987/88

Jo719

jordbrukspolitiken. Det räcker inte att i allmänna ordalag markera att
miljöfrågorna skall beaktas.

o De traditionella målen för jordbrukspolitiken bör därför kompletteras
med ett uthållighets- och miljömål med samma tyngd som dessa.

De miljömässiga aspekterna skulle då få väsentligt större tyngd t. ex. i
utrednings- och förhandlingssammanhang.

o Vi vill understryka vikten av att lagstiftningen ges stringenta former.

Lagregler har införts om naturvårdshänsyn inom jordbruket. Det är bra.
Det kan samtidigt noteras att de många mindre jordbruken har positiva
effekter för naturvården, t. ex. genom att de håller landskapet öppet och
vårdar skogen.

Erfarenheterna från skogsbruket, där det finns entydiga bestämmelser i
skogsvårdslagen, visar att det inte räcker med portalparagrafer. De måste
följas av klara regler också i tillämpningsföreskrifter,
o Införande av en arealersättning skulle bättre premierä landskapsvård och i
mindre grad främja ett överintensivt jordbruk jämfört med dagens system,
o Statligt stöd till rationalisering inom jordbruket bör inte utgå till sådana
åtgärder som strider mot starka naturvårdsintressen.

Naturvård i skogsbruket

Skogen ger råvaror. Skogen ger sysselsättning. Skogen ger exportinkomster
som stärker vår bytesbalans.

Men för de allra flesta svenskar är skogen mycket mer än ett virkesförråd,
en högrest tall mycket mer än en potentiell timmerstock.

Skogen är också svamp- och bärställen. Den är en plats för naturupplevelser,
vandring och vila. Den kan vara hemvist för älgar och ormbunkar men
också för sällsynta mossor och utrotningshotade hackspettar.

Skogsbruket skall bedrivas rationellt men det måste ta hänsyn till att
skogen fyller många funktioner både för naturen och för oss människor.

Sådana hänsyn kan innebära att de mest radikala metoderna inte används i
områden med särskilda natur- eller friluftsvärden, att hyggenas storlek
begränsas, att man låter bli att avverka i vissa känsliga områden och att
utsprungliga skogstyper bevaras. Det är också angeläget att införande av nya
starkt markomvandlande brukningsmetoder föregås av grundliga miljökonsekvensanalyser.

Samma krav på noggranna miljökonsekvensanalyser måste ställas vid
införande av främmande trädslag i Sverige. Restriktiviteten bör vara stor och
tillräckliga skyddszoner till nationalparker och naturreservat säkerställas.

Skogspolitiken måste förändras så att den bättre anpassas till naturvårdens
intressen.

o Målet bör vara att 1 % av den produktiva skogsmarken nedanför de
fjällnära barrskogarna undantas från vanligt skogsbruk.

Syftet skall vara att bevara både ovanliga skogstyper, främst urskogar och
urskogsliknande områden, och representativa naturtyper dvs. olika kulturpåverkade
skogar.

Mot. 1987/88

Jo719

3 Riksdagen 1987/88. 3 sami. NrJo718-719

o Samtliga kända urskogar och urskogsliknande områden bör ges ett
tillfälligt skydd i avvaktan på ett ambitiöst bevarandeprogram.

Dessa skogar utgör hela och relativt opåverkade ekosystem som är hemvist
för många hotade arter. De har stor betydelse också som referenser för
skoglig forskning. Trycket mot urskogarna är hårt samtidigt som resurserna
för att bilda naturreservat är helt otillräckliga. Med nuvarande takt i
bevarandebesluten kommer ett stort antal av våra få kvarvarande urskogar
att gå förlorade. Därför behövs snabba åtgärder och avsevärt ökade resurser
för nya naturreservat.

o Ersättningsbestämmelserna i naturvårdslagen måste ändras.

Ersättning till markägare skall utgå om ett naturskyddsbeslut innebär
avsevärt intrång i pågående markanvändning. Före 1 juli 1987 gällde att detta
intrång skall bedömas i förhållande till den ekonomiska enheten eller
brukningsenheten. Men i och med uppgörelsen mellan socialdemokraterna
och centern om den nya plan- och bygglagen ändrades denna regel. Nu skall
intrånget bedömas i förhållande till ”berörd del”.

Det innebär att relativt små krav på naturvårdshänsyn vid en skogsavverkning
kan bedömas vara stora eftersom de skall jämföras med det berörda
området.

Dessa regler krymper möjligheterna att ställa krav på naturvårdshänsyn i
skogsbruket med stöd av skogsvårdslagen 21 §. Det är fråga om hänsyn av
marginell ekonomisk betydelse, vars främsta syfte är att bibehålla den
biologiska mångfald som hotas av de moderna brukningsmetoderna och är en
förutsättning för att på sikt bibehålla den biologiska produktionsförmågan.

Naturvårdsverket framhåller också i sin skrivelse om naturvårdslagen att
”en drastisk försämring” har skett för naturvården i och med de nya
ersättningsbestämmelserna och att ”en stor osäkerhet beträffande rättsläget”
har inträtt.

De regler som gällde före 1 juli 1987 bör därför återinföras,
o Statligt stöd bör inte utgå till skogsvårdsinsatser som skadar väsentliga
naturvårdsintressen.

Det gäller t. ex. vissa skogsbilvägar och stöd till avverkning av s. k.
skräpskogar (5:3-bidraget). 5:3-bidraget har lett till att värdefulla hagmarker
liksom en del skyddsvärda skogar av särskild betydelse för olika fågelarter
har förstörts. 5:3-bidraget bör avskaffas och ersättas med ett stöd som helt
inriktar sig på glesa barrskogar och andra områden utan större värde för
naturvården.

o Skogsvårdslagen bör ändras så att från naturvårdssynpunkt värdefulla
lövskogar och blandskogar (som inte uppfyller ädellövskogskriterierna)
skall undantas från dagens krav på avverkning och barrskogsplantering.

Reglerna måste också utformas så att en skogsägare som vill ta större
naturvårdshänsyn än lagen kräver inte skall ha möjlighet att göra det.
Enligt folkpartiets mening bör hela skogsvårdslagen ses över i syfte att
avskaffa en rad tvångsinslag, genomföra förenklingar och förstärka
naturvårdens ställning,
o Övervakningen av hur skogsvårdslagens hänsynsregler efterlevs måste
förbättras.

Mot. 1987/88

Jo719

En undersökning har visat att det inte tas några naturvårdshänsyn alls på
omkring 1/3 av hyggena. Det är därför angeläget att skärpa skogsvårdsorganisationens
och länsstyrelsernas bevakning av hur reglerna följs.

Skydd av växt- och djurliv

En viktig uppgift för naturvården är att slå vakt om floran och faunan. Våra
inhemska växt- och djurarter representerar stora värden både i sig och som
delar av ekosystem. Att de bevaras i sin naturliga miljö är ett grundläggande
naturvårdskrav. Flora- och faunavården utgör dock en starkt försummad del
av naturvården. Flera hundra växt- och djurarter hotas av utrotning. I de
flesta fall är huvudorsaken miljöförändringar, oftast till följd av det moderna
jord- och skogsbruket.

Flora- och fauna vårdsarbetet måste ges en ökad tyngd. Det måste bedrivas
längs flera linjer. Lämpliga instrument finns delvis, men de måste användas i
större utsträckning och på ett mer målmedvetet sätt. Av grundläggande
betydelse är att bibehålla eller återskapa lämpliga miljöer för de aktuella
arterna. Särskilt värdefulla miljöer måste avsättas som naturreservat. Vidare
bör lagstiftningen ändras så att kritiska områden för hotade arter ges ett
automatiskt skydd liknande det som finns i USA. Detta är dock inte
tillräckligt, utan därutöver krävs allmänt ökad hänsyn till växt- och djurlivet
från jord- och skogsbrukets sida.

Det anslag för flora- och faunavård, som folkpartiet länge arbetat för och
som nu införts, är ett steg i rätt riktning. Men det krävs ytterligare åtgärder.

Den viktigaste åtgärden för skydd av sällsynta eller hotade arter är att
säkerställa deras livsmiljöer, deras biotoper. Många gånger innebär detta ett
avsevärt försvårande av pågående markanvändning vilket medför att markägaren
är ersättningsberättigad. Enda möjligheten är då att tillgripa något av
naturvårdslagens (NVL) skyddsinstitut, främst naturreservat.

Men i regel krävs stora samverkande naturvärden för att naturreservat
skall komma i fråga. Därtill kommer att det är mycket svårt att med
naturvårdslagens hjälp tillfälligt skydda en lokal som endast under några år är
häckningslokal för en hotad art.

Då inte naturreservat eller nationalpark kan bli aktuella återstår för
länsstyrelsen bl. a. hänsynsreglerna i skogsvårdslagens (SVL) 21 §. Många
arter är dock sällsynta eller hotade just därför att de har svårt att samexistera
med dagens skogs- och jordbruk.

Man kan därför hävda att det föreligger ett gap mellan å ena sidan
naturvårdslagens skyddsinstitut och å andra sidan de möjligheter till
biotopskydd som ges i NVL och SVL. Detta gap blir ännu större med de nya
ersättningsregler som nu har införts i NVL (och som kommenteras nedan).
Detta är mycket allvarligt för de hotade arterna.

Så kräver t. ex. ett havsörnsbo 10-12 ha skyddad skog och ett revir för den
akut utrotningshotade vitryggiga hackspetten 50-100 ha, där samtliga lövträd
lämnas vid alla skogsbruksåtgärder. För att skydda alla våra mest hotade
djur- och växtarter skulle vi behöva något tusental skyddade småområden,
o Luckan mellan skogsvårdslagens hänsynsregler och naturvårdslagen bör

tätas.

Mot. 1987/88

Jo719

Möjligheterna att bilda mindre reservat bör utökas. Ett särskilt bidrag till
markägare som vill ta mer långtgående naturvårdshänsyn än lagen kräver bör
även kunna övervägas.

o Växtarter som hotas av blomplockning måste skyddas genom fridlysning
enligt naturvårdslagen,
o På samma sätt måste djurarter som hotas av förföljelse, insamling e. d.

fridlysas enligt jaktlagstiftningen eller naturvårdslagen,
o Till skydd för djurarter som hotas av störning (främst fåglar och sälar)
måste djurskyddsområden komma till stånd enligt naturvårdslagen och
reglering av småbåtstrafik med stöd av sjötrafikförordningen.

Vidare krävs ökad forskning samt fortlöpande inventering och kartläggning
av åtskilliga växt- och djurarter liksom i många fall aktiva insatser för
djurlivet i form av utfordring, bevakning av bon, uppfödning och återinplantering
m. m.

o En permanent databank för utrotningshotade växt- och djurarter bör
inrättas och ett handlingsprogram för bevarande av genetiska resurser
utarbetas.

o Anslaget för bevarande av hotade arter bör höjas med 1 milj. kr.

Mark för naturvård

Behoven av ytterligare insatser för att skydda orörd natur är mycket stora.
Naturvårdsverket påpekar i sin anslagsframställan att det i varje län finns ca
50 icke skyddade områden som är aktuella, främst urskogar och våtmarker.
Det är nästan enbart områden av riksintresse som kan komma i fråga för
reservatsbildning. Bara de skyddsbehov som urskogsinventeringen föranleder
beräknas till 500 milj. kr. Vidare har det blivit relativt sett dyrare att
skydda skogsmark. Även de nya ersättningsreglerna som tidigare behandlats
kommer enligt SNV att leda till höjda kostnader.

Resurserna för reservatsbildning har under flera år legat på en alltför låg
nivå. Det innebär att skyddsvärd natur som vi aldrig kan få tillbaka varje år
går till spillo på grund av statsmakternas svaga intresse för naturvård.

Vi föreslår därför att anslaget fördubblas från 40 till 80 milj. kr. Men det är
också nödvändigt att ange mer långsiktiga riktlinjer:
o Statlig mark av stort naturvårdsvärde bör utan vederlag kunna överföras
till naturvårdsfonden.
o Skogsbruket bör genom skogsvårdsavgiften bidra till att finansiera vissa
reservatsbildningar.
o Möjligheter bör öppnas att utnyttja avbetalningssystem för reservat på
privat mark. Det är inte rimligt att under några år - då inventeringar är
färdiga - finansiera hela bevarandeprogram,
o Domänverksmark bör kunna erbjudas enskilda som ersättning för mark
som görs till reservat. I detta syfte bör varje år mark motsvarande ett värde
av 15 milj. kr. överföras från domänfonden till naturvårdsfonden i syfte att
underlätta bildandet av naturreservat på privat mark.

Mot. 1987/88

Jo719

9. Bruka - inte förbruka !

Avfallsberget växer. De mängder avfall som årligen uppkommer inom
hushållet och de olika näringarna kan i dag uppskattas till tiotals miljoner
ton.

Avfallsproblem kan sägas vara av tre skilda slag.

Det första är slöseri med resurser i form av t. ex. råvaror. I dag sker ett
överutnyttjande av många naturresurser. Det övergår till verkligt slöseri om
produkterna och restprodukterna omvandlas till avfall i onödan eller i förtid.
En vettig naturresurspolitik är därför att så långt som möjligt begränsa det
verkliga avfallet.

Det andra problemet är slöseri i form av mark för deponering. Avfallsberget
kräver att man ständigt avsätter ytterligare mark för deponering. I spåren
följer dels återkommande konflikter mellan naturvårds- och markanvändningsintressen,
dels miljöproblem som t. ex. dålig lukt och utlakning av
giftiga ämnen som inte bryts ner i naturen.

Läckaget till yt- och grundvattnet kan på sikt bli ett hot mot människans
hälsa. Det kräver att man i framtiden tvingas övervaka och i vissa fall
behandla lakvattnet från deponierna.

Det tredje problemet är förorening av miljön, framför allt i samband med
förbränning av avfall. Under de senaste två decennierna har avfallsförbränningen
ökat kraftigt i Sverige. Från början var det ett sätt att nagga
avfallsberget i kanten, men i takt med stigande energipriser har intresset ökat
för att utvinna energi ur avfallet.

Under 1970- och 1980-talen skedde därför en snabb utbyggnad av
anläggningar för avfallsförbränning med energiutvinning. Energiverket
bedömer att det är möjligt att öka utvinningen av avfallsenergi från 3,8 TWh
bränsle per år till omkring 6 TWh per år.

I dag förbränns över 50 % av det totala hushållsavfallet i Sverige mot 30 %
för ca 5 -10 år sedan. Ur internationell synvinkel är den en mycket hög andel.
Det är bara Danmark och till viss del Frankrike som når motsvarande andel.

På senare tid har emissionerna av skadliga ämnen med rökgaserna kommit
att framstå som ett allvarligt problem. Avfallet innehåller giftiga ämnen som
vid förbränning förflyttas över mycket långa avstånd.

Rökgaserna uppvisar den kända kartan av tungmetaller som t. ex.
kvicksilver och kadium. I södra Sverige är avfallsförbränningen den dominerande
källan för utsläpp av dessa metaller. De lagras upp i naturen, vilket
innebar att riskerna för biologisk giftverkan är särskilt stora på högre nivåer i
näringskedjan.

De mest alarmerande uppgifterna har gällt de stora utsläppen av dibensofuraner
och dioxiner från en del förbränningsanläggningar. Mycket oroande
halter av dioxin har uppmätts i modersmjölk.

Beräkningar tyder på att 50 % av dioxinutsläppen till luft kommer från
förbränning av avfall. Blekt papper och plast är de främsta klorkällorna i
avfallet.

Det är möjligt att rökgaserna innehåller i dag okända gifter som i likhet
med dioxinerna har en kraftig giftverkan även i mycket låga koncentrationer.
Detta skulle kunna förklara varför regioner kring anläggningar för förbrän

Mot. 1987/88

Jo719

4 Riksdagen 1987188.3 sami NrJo718-719

ning av avfall i bl. a. Sverige, Tyskland och Schweiz har drabbats av
förhållandevis svåra skogsskador.

Bruka - inte förbruka

Det långsiktiga målet med all avfallshantering måste vara att genom
resurssnåla processer och återvinning begränsa det som slutligen blir avfall.
Vi skall övergå till att bruka - inte förbruka.

Det ställer krav på industrin att bli än mer resurssnål. Produkter bör ha
lång livslängd och konstrueras så att de så långt som möjligt kan återvinnas
utan alltför dyrbar och komplicerad teknik. Materialet bör alltså ingå i ett
kretslopp.

Målet ställer också krav på oss som enskilda konsumenter att ta ansvar för
en renare miljö. Vi kan och bör välja varor som ger mindre slöseri med
resurser och skador på miljön.

IMU har gjort en opinionsundersökning som visar att mycket återstår
innan vi konsumenter hanterar farliga ämnen på ett sätt, som skonar miljön.
Undersökningen visar bl. a. att fyra av tio svenskar enligt egna uppgifter
behandlar utbrända batterier på ett förkastligt sätt, dvs. slänger dem i
soporna, ute i naturen eller bränner dem.

Bristande kunskap är ett skäl till att de förväntningar som knutits till
återvinning ännu mte infriats. En del problem är av teknisk karaktär. Andra
har med avsättningen av de olika produkter, som framställts i anläggningarna,
att göra. De potentiella köparna har klagat på kvaliteten när det gäller
returpapper och plastavfall. Det beror bl. a. på att de innehåller så mycket
tungmetaller som försämrar kvaliteten på produkterna.

Problemen får inte utgöra skäl att överge principerna om återvinning.
Tvärtom måste vi söka medel, som stimulerar återvinning.

Lag om återvinning

Sverige saknar i dag lagstiftning som innehåller generella krav på återvinning.
Sådan lagstiftning skulle kunna påskynda dels utvecklingen mot slutna
system vid tillverkning och samverkan mellan olika tillverkningsindustrier,
dels sådan sammansättning av produkter att återvinning underlättas. Den
lagtekniska utformningen måste utredas närmare. Det lämpligaste är
troligen att komplettera miljöskydds- och produktkontrollagstiftningen.
Målet bör vara att allt hushållsavfall och annat återvinningsbart material skall
bli föremål för någon form av återvinning.

Ansvar och organisation

Det är många parter inblandade i avfallshanteringen och det kan därför vara
svårt att utpeka en instans som huvudansvarig för att åtgärder vidtas.
Naturvårdsverket har naturligtvis ett övergripande ansvar, men utan direkt
operativa och beslutande funktioner. Kommunerna bär det yttersta ansvaret
för avfallshanteringen i slutledet.

Mot. 1987/88

Jo719

Flera punkter i kedjan från produktion till destruktion måste angripas. Det
kräver åtgärder vid produktion och tillverkning, vid insamling och transport
hos konsumenten och vid det slutliga omhändertagandet.

Uppmuntra slutna industriprocesser

Miljöskyddslagen 1969 har inneburit en styrning mot tillkomsten av slutna
industriprocesser och en begränsning av utsläppen. Dagens styrmedel skapar
dock inte tillräcklig press på företagen att gå vidare. Genom en kombination
av administrativa och ekonomiska styrmedel, miljöavgifter, skulle man
skapa ett incitament för företagen att övergå till slutna processystem eller att
investera i modern reningsteknik.

Staten bör stimulera industrin till ett nytt försök med en s. k. avfallsbörs,
som förmedlar kontakter och utbyte mellan industrier, där den enes avfall
blir den andres råvara.

Staten bör genom bidrag och lån stimulera utveckling och tillämpning av
ny teknik för återvinning och återanvändning. Sådana stimulanser är av stor
betydelse på ett område som detta, där företagsekonomiska incitament för
att satsa på ny teknik många gånger är obetydliga.

Speciell uppmärksamhet bör ägnas åt det miljöfarliga avfallet och inte
minst det problem som den omfattande deponeringen av miljöfarligt avfall
vid SAK AB i Närke innebär. Det finns i dag ingen fungerande återvinningsteknik
för delar av det miljöfarliga avfallet bl. a. batterier som innehåller
kvicksilver och kadmium. Arbetet med att få fram en fungerande återvinningsteknik
måste påskyndas. Deponeringen av miljöfarligt avfall vid
SAKAB är så omfattande att ett säkerställandeprogram för det miljöfarliga
avfallet bör tas fram.

Uppmuntra konsumenten att ta ansvar för återvinning

Det finns i dag ett starkt miljöengagemang bland medborgarna som måste tas
till vara.

Det krävs en lång rad åtgärder som uppmuntrar konsumenten dels att
hushålla med produkter och varor, dels att i slutledet sortera och särbehandla
avfallet. Exempel på sådana åtgärder för en bättre avfallshantering är:

Separering av avfallet i olika fraktioner redan i hushållen för att möjliggöra
olika slutbehandlingstekniker. Om det är svårt att förse fastigheten med
anordningar för en avfallsseparering bör strategiskt utplacerade eller inrättade
uppsamlingsplatser (kan byggas ut till återvinningscentraler) anordnas för
de avfallsslag som kan särbehandlas. Alternativt kan speciella hämtningar
genomföras. Förebilder kan vara den särskilda pappersinsamling som sker i
de flesta kommuner. Kommunerna bör ges stor frihet att utforma sina
insamlingsrutiner.

Förbättrad konsumentupplysning om en varas hantering som avfall.
Förpackningarna bör förses med en påskrift som talar om för konsumenten
hur varan och förpackningen bäst slutbehandlas som avfall. Med ett sådant
system underlättar man för konsumenten att ta sitt miljöansvar. Ett system
för miljömärkning av särskilt miljövänliga produkter av det slag som finns i
Västtyskland bör införas.

Mot. 1987/88

Jo719

Bättre retursystem. Genom en ökad användning av ekonomiska styrmedel,
såsom förpackningsavgifter och pant, kan man skapa fler effektiva retursystem.
Standardiserade förpackningar med pant bör införas för flera varugrupper.

Glas

Ett av de besvärligaste ämnena vid sopförbränning är glas. Den höga
förbränningstemperaturen är svår att uppnå och den svårplacerade slagg som
lämnar sopförbränningsstationerna innehåller mycket glas. Svårigheterna
med att hålla temperaturen i sopförbränningsugnarna ökar risken för
dioxinbildning.

I många kommuner bedrivs återvinning av glas genom utställda containrar,
ofta i form av s. k. igloos. Detta system bör införas i alla kommuner.
Verksamheten kräver även här en insats från konsumenterna genom att
returglaset på ett eller annat sätt måste förpassas till de centralt placerade
uppsamlingsbehållarna. Glasåtervinningen befinner sig fortfarande i ett
inledande skede, men kommer säkerligen att öka med en förbättrad
information.

Riksdagens beslut om ett fungerande återglassystem måste genomföras.
Vid sidan om utbyggnad av återglassystemet bör returglassystemet förbättras.
Systembolagets ökande återtagning av returglas är ett exempel på
förbättrad återanvändning av glasflaskor. Dock borde pant införas på
Systembolagets hela sortiment. Inom bryggerinäringen pågår i samverkan
med glasindustrin ett utvecklingsarbete att ta fram en mer lätthanterlig
returflaska. Från såväl resurs- som miljösynpunkt är det angeläget att
returglashanteringen förbättras. Aktiva insatser bör göras för att påskynda
utvecklingen.

Miljöfarliga batterier

I många kommuner bedrivs för närvarande separat insamling av miljöfarliga
batterier, främst de med kadmium- och kvicksilverhaltigt innehåll. Det är
oftast mindre batterier, för kameror, radioapparater, bärbara kassettbandspelare,
hörapparater och liknande.

Batterierna ger upphov till betydande störningar i miljön om de tillförs
förbrännings-, komposterings- eller deponeringsanläggningarna. De årliga
utsläppen från batterierna beräknas till 6 ton kvicksilver och 16-20 ton
kadmium. Det innebär att de bidrar med drygt hälften av samtliga
kvicksilverutsläpp i landet.

I dag saknas ekonomiska incitament för konsumenten att lämna tillbaka
batterierna. Därför måste ett pantsystem införas. Det kan exempelvis
konstrueras enligt mönster från återvinning av aluminiumburken. Det är
rimligt att handeln på detta sätt medverkar i insamlingsarbetet. Det är
anmärkningsvärt att regeringen fortfarande inte framlagt något förslag i
enlighet med riksdagens beställning.

Bilbatterier är en annan produkt där såväl miljöskäl som återvinningsskäl
talar för ett annat omhändertagande än i dag. Tyvärr är det bara ca 2/3 av

Mot. 1987/88

Jo719

bilbatterierna som blir föremål för återvinning. Övriga hamnar på soptippen,
i komposteringsanläggningar eller i förbränningsanläggningar. En pant
skulle vara ett verksamt medel för att återföra fler batterier till återvinning
och därmed både skona miljön och minska behovet av importerat bly.

Hårdare krav vid förbränning och deponering

Möjligheterna att reducera avfall har i korthet berörts ovan. Möjligheterna
att minska avfallets ”farlighet” kan antas vara mindre.

Avfallshanteraren kommer ofta i ett hopplöst underläge. När han väl
inrättat sin hantering till avfallets sammansättning dyker nya och mer
svårbehandlade avfall upp på marknaden. Detsamma gäller för återvinningsindustrin.
När den väl byggt upp en kapacitet kanske just det materialet
försvinner och ersätts av ett annat som inte går att behandla och därmed
återvinna på samma sätt. Ett sådant exempel är kompositmaterialen.

Det finns dock möjlighet att i extrema fall tillgripa förbud. Folkpartiregeringen
begagnade sig av den möjligheten när man införde det s. k. kadmiumförbudet,
som innebär att kadmium i vissa typer av varor, t. ex. färger och
som stabilisator i plast, förbjöds. Strävan bör vara att få bort användningen
av farliga och långlivade ämnen. Därmed skulle hanteringen av produkter bli
lättare och förbränning samt deponering skulle bli mindre farlig.

Deponering

Problemen vid deponering av avfall är som vi tidigare konstaterat främst
knutna till förorening av mark och grund- och ytvatten. Luftförorening kan i
viss mån ske vid gasavgång från upplaget och vid bränder.

Av de ämnen som kan spridas från en deponi är tungmetallerna och de
svårnedbrytbara organiska ämnena de som inger farhågor. Sedan miljöskyddslagens
tillkomst 1969 har dock situationen vid våra deponier förbättrats.
I dag är de flesta stora nyanlagda deponierna försedda med uppsamlingssystem
för lakvatten och med överledningssystem av lakvattnet till
reningsverk.

Men trots förbättringarna är situationen inte tillfredsställande. Ytterligare
åtgärder måste vidtas för att förbättra deponeringstekniken. Miljökraven
bör skärpas ytterligare. Tillsynen måste förbättras.

Förhållandena vid äldre och nedlagda deponier måste också uppmärksammas.
Många gamla, icke utnyttjade soptippar utgör allvarliga föroreningskällor.
I dessa fall bör den inventering som genomförs av naturvårdsverket,
snarast följas av konkreta skyddsåtgärder. Ansvaret för dessa bör ligga på
den tidigare huvudmannen. I de flesta fall handlar det om en kommun eller
industri.

Möjligheterna att utvinna metangas ur avfallsupplagen bör tas till vara.

Mot. 1987/88

Jo719

Förbränning

Den utan tvekan mest kontroversiella behandlingsmetoden för avfall är
förbränning. Problemen med förbränning av avfall är förknippade med
utsläpp av stoft, sura ämnen, metaller och organiska ämnen.

Mot bakgrund av att föroreningarna sprids i luften och därigenom kan
påverka stora områden är det viktigt att utsläppen renas effektivt. Kraven
måste därför skärpas.

Stoftutsläppen måste begränsas ytterligare, inte minst mot bakgrund av att
flertalet metaller är associerade med stoftpartiklarna.

Utsläppen av försurande ämnen måste renas effektivare än vad som sker
vid många anläggningar. Lokalt kan utsläppen vara en faktor av betydelse för
försurningssituationen. Förbränningsanläggningarna bör därför som regel
vara försedda med reningsutrustning för sura gaser.

De lättflyktiga metallerna såsom kvicksilver måste elimineras till största
delen före förbränningen. En stor källa till kvicksilverutsläpp är batterier.
Genom ekonomiska styrmedel såsom pant och miljöavgifter bör staten
stimulera marknaden så att retursystem uppstår och konsumtionen styrs över
till mindre miljöfarliga batterityper.

Störst oro inger förekomsten av stabila klorerade organiska ämnen, såsom
dioxiner, i rökgaserna. Forskningen på detta område bör intensifieras.
Miljökraven vid sopförbränning bör ställas mycket högt. Minst måste de s. k.
ENA-kraven (från energiverkets och naturvårdsverkets utredning ”Energi
ur avfall” från 1986) uppfyllas.

Under den tid forskningen ger nya erfarenheter får vi också bättre
underlag att bedöma nödvändigheten av och möjligheterna att skärpa kraven
på dioxinutsläpp ytterligare. I avvaktan på att möjligheterna att klara högt
ställda miljökrav prövas bl. a. vad gäller dioxinutsläppen bör inga sopförbränningsanläggningar
tillåtas under det kommande året.

Hantering av miljöfarligt avfall

Hanteringen av det miljöfarliga avfallet bör förbättras. Hur långt recirkulation
och resurssnålhet än drivs, uppstår i allmänhet någon form av avfall vid
industriell verksamhet. Många gånger är detta avfall miljöfarligt och måste
tas om hand efter speciella aktsamhetsregler. Även i annan verksamhet
uppstår miljöfarligt avfall. Detta måste oskadliggöras och här fyller SAK AB
en viktig funktion. Utan SAKAB skulle troligen mycket miljöfarligt avfall
hanteras på ett icke godtagbart sätt. Förbättringar är dock angelägna,
o Kraven på utsläppsbegränsningar från SAKABis centrala anläggning i
Kumla bör skärpas, särskilt när det gäller organiska ämnen (dioxiner
m. m.).

o SAKAB:s verksamhet bör utvidgas från ren destruktion till att omfatta
även återvinning, i egen regi eller i samarbete med andra företag. Det är
angeläget att SAKAB inte utnyttjar sitt monopol för att konkurrera ut
andra företag på insamlings- och transportsidan,
o Mycket av det miljöfarliga avfallet utgörs av spillolja som till betydande
delar förbränns, ofta på ett från miljöskyddssynpunkt oacceptabelt sätt.

Mot. 1987/88

Jo719

Endast en mindre del blir till ny smörjolja. För att öka återvinningen bör
tillsynen förbättras och ekonomiska styrmedel prövas,
o Export av miljöfarligt avfall för återvinning samt för destruktion bör
tillåtas till utländska anläggningar som uppfyller svenska miljökrav.
Miljötekniken är ett område där konkurrensen inte bör begränsas.
Avsaknaden av frihandel på detta område hindrar nya metoder att
utvecklas. Förutsättningen för export måste dock vara att de mottagande
företagen uppfyller svenska miljökrav och att avfallet inte förbränns eller
deponeras till havs.

10. Kemikaliekontroll

Det finns i dag stora brister i den kunskap vi har om kemiska ämnens hälsooch
miljöfarlighet. Sett i ett världsperspektiv anses det finnas ca 70 000 olika
kemiska ämnen. Av de ämnen som finns i Sverige, i praktiskt bruk mindre än
20 000, står, enligt uppgifter från OECD, ungefär 1 000 för den helt
dominerande användningen kvantitativt sett. Dessa ämnen står för mer än
90 % av förbrukningen.

Det kan konstateras att också många av dessa 1 000 ämnen är otillräckligt
undersökta i fråga om hälso- och miljörisker. Även om många av dem
använts dagligen i hundratals år utan uppenbara olägenheter, används ett
stort antal kemiska ämnen i stor omfattning i vårt land utan att vi känner till
deras hälso- och miljörisker. De uppfyller inte ens tillnärmelsevis vad lagen
om kemiska produkter stadgar om ”tillfredsställande utredning av vilka
hälso- eller miljöskador som produkterna kan orsaka” (6 §).

Kemikalieinspektionen har prioriterat förhandsgranskning av bekämpningsmedel
och granskning av befintliga sådana. Detta arbete måste forceras
och utökas till att omfatta också andra kemikalier. För att så skall kunna ske
måste kemikalieinspektionen förstärkas.

En förutsättning för en tillfredsställande granskning av kemiska ämnen
och produkter är internationellt samarbete. Kemikaliemarknaden är utpräglat
internationell. Av de kemiska produkter som används i Sverige är tre
fjärdedelar importerade. Det finns inom såväl myndigheter som industrier i
Sverige relativt blygsamma resurser för forskning och utredning om kemiska
ämnens och produkters farlighet. Förutsättningen för att bygga upp den
kunskap som nu saknas beträffande hälso- och miljörisker är internationellt
samarbete, även om en förstärkning av kemikalieinspektionen kommer till
stånd. Detta hindrar inte att vi i Sverige också måste ta vårt ansvar.

Sverige måste ta ansvar för utforskning av några ämnens och produkters
egenskaper och i internationella sammanhang ställa krav på att andra länder
tar sitt ansvar. Målet måste vara att alla högfrekventa ämnen och produkter
skall vara tillfredsställande undersökta inom en tioårsperiod.

En internationell samordning innebär bl. a. att kemikalieinspektionen
använder sina resurser på bästa sätt och drar nytta av utländska erfarenheter.
Det finns ingen anledning att i Sverige upprepa vad som gjorts i väldokumenterade
utländska studier. Förbud mot tennhaltiga båtbottenfärger är ett
exempel på en åtgärd som inte borde ha krävt ytterligare inhemska studier.

Mot. 1987/88

Jo719

Även restriktioner mot formaldehyd är ett exempel där de berörda myndigheterna
borde ha kunnat gå snabbare fram.

Av största vikt är att myndigheterna får resurser att också vägleda
industrin och konsumenterna bort från onödigt farliga kemikalier. Här kan
också ideella organisationer göra viktiga insatser. Där likvärdiga eller i
huvudsak likvärdiga kemikalier finns, måste vi lära oss att välja de minst
farliga. Skadliga kemikalier som kan ersättas av mindre skadliga måste
givetvis utmönstras.

Det är också viktigt att myndigheterna genom att upprätta materialbalanser
lär sig följa kemikalieflödet genom samhället. Det är ett effektivt sätt att
identifiera de verkliga problemen. Kemikalieinspektionen och naturvårdsverket
bör få i uppdrag att upprätta sådana för de farligaste och mest använda
ämnena.

11. Anslagsfrågor

Sorn naturvårdsverket framhåller i sin anslagsframställan har anslagen till
miljövård sjunkit i fast penningvärde mellan budgetåren 1976/77 och
1986/87. På en rad områden finns nu stora behov som behöver tillgodoses.
Folkpartiet föreslår följande förändringar av anslagen.

På anslaget för övervakning av miljöförändringar bör 10 milj. kr. tillföras
för utredningar och inventeringar främst på naturvårdsområdet.

På anslaget för miljövårdsforskning bör 10 milj. kr. tillföras för forskning
kring läckage och övergödning i jordbruket. Medlen bör tas från anslaget för
skogs- och jordbrukets forskningsråd på jordbruksdepartementets huvudtitel
och där belasta skogsbruksforskningen. Det är enligt vår mening inte
tillfredsställande att medlen från avgiften på handelsgödsel i så hög grad
finansierar skogsforskning.

På anslaget för särskilda projekt på miljövårdens område bör tillföras 5
milj. kr. för insatser för hotade kusthav som Kattegatt, 5 milj. kr. ytterligare
för naturvårdsåtgärder i odlingslandskapet och 7 milj. kr. ytterligare för
kemikalieinspektionens arbete med bekämpningsmedel.

Anslaget för mark för naturvård bör fördubblas från nuvarande 40 till 80
milj. kr. Vidare bör anslagen för vård av naturreservat höjas med 12,7 milj.
kr. till 60 milj. kr. och för hotade arter med 1 milj. kr. till 3 milj. kr. - i bägge
fallen i enlighet med naturvårdsverkets anslagsframställan.

Naturvårdsverket hade i sin anslagsframställan begärt att anslaget för ny
miljöskyddsteknik skulle återinföras. I dag hämtas dessa medel ur bränslemiljöfonden.
För att förstärka dessa angelägna insatser bör riksdagen besluta
att naturvårdsverket skall disponera 40 milj. kr. ur bränslemiljöfonden för ny
miljöskyddsteknik.

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en ökad aktivitet inom ramen för ECE:s
konvention om gränsöverskridande långväga luftföroreningar,

Mot. 1987/88

Jo719

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en internationell luftvårdsfond,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om initiativ till en särskild Nordsjökommission,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kraftfullare svenska insatser vad gäller internationellt
samarbete om våra kusthav,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om internationellt samarbete bland Östersjöstaterna
i syfte att minska utsläppen av klorerade substanser och giftiga
tungmetaller,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att talan bör väckas mot Storbritannien och
Polen vid Internationella domstolen i Haag för dessa länders föroreningar
av andra länders territorier,

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till handlingsprogram
för minskning av koldioxidutsläppen,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tekniskt och ekonomiskt samarbete med Polen
på miljöskyddsområdet,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts som svenska initiativ för att få Antarktis förklarad
som internationell nationalpark,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en 85-procentig minskning av användningen av
fullständigt halogenerade klorfluorkarboner (freoner) på fem år och
ett totalstopp på tio år,

11. att riksdagen beslutar förbjuda freon inom nya verksamhetsområden,

12. att riksdagen hos regeringen begär förslag till införande av en
miljöavgift på freonanvändning,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett naturresurs- och miljödepartement,

14. att riksdagen hos regeringen begär att naturvårdsverkets instruktion
ändras i enlighet med vad som anförs i motionen,

[att riksdagen beslutar att ansvaret för uppsikten över hushållningen
med naturresurser enligt NRL skall överföras till
naturvårdsverket1],

15. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i
miljöskyddslagen att kommunerna ges rätt att överta hela tillsynsansvaret
om de så önskar,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om länsstyrelsens roll gentemot de kommuner som
har övertagit tillsynsansvaret,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ändring av länsstyrelsernas instruktion och
arbetsordningar1],

Mot. 1987/88

Jo719

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en bättre samordning mellan de myndigheter
som ingår i den centrala miljöorganisationen,

18. att riksdagen beslutar bevilja kemikalieinspektionen fyra nya
tjänster,

19. att riksdagen hos regeringen begär förslag till miljöavgift på
utsläpp av svaveldioxid,

20. att riksdagen hos regeringen begär förslag till miljöavgift på
utsläpp i luft av kväveoxider från förbränningsanläggningar och
industriprocesser och organiska lösningsmedel,

21. att riksdagen hos regeringen begär förslag till miljöavgift på
kväveföreningar och klorerade ligninrester i vatten,

22. att riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsätts med
uppgift att utforma ett system med obligatoriska miljökonsekvensanalyser,

[att riksdagen hos regeringen begär ett förslag till utvidgad
rättshjälp i civila miljömål i enlighet med vad som anförts i
motionen2],

23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en ny konstruktion av prövnings- och tillsynsavgiften,

24. att riksdagen hos regeringen begär förslag om avskaffande av
vinningsrekvisitet i miljöskyddslagens 52 § och ändrade grunder för
beräkning av miljöskyddsavgift i enlighet med vad som anförts i
motionen,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om miljöskyddsprövning av vägar3],

25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om miljörevisorer,

26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om rätt för ideella organisationer att överklaga
beslut enligt miljöskyddslagen,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en obligatorisk miljöskadeförsäkring4],

27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skärpta mål för svaveldioxid- och kväveoxidutsläppen,

28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skärpta krav för utsläpp vid kolförbränning,

29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en halvering av industrins svaveldioxidutsläpp
inom tio år,

30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om sänkt svavelhalt i tjock eldningsolja till 0,5 %,

31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om sänkt svavelhalt i tunn eldningsolja till 0,1 %,

32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om gränsvärden för utsläpp vid förbränning av
biobränsle i större anläggningar,

Mot. 1987/88

Jo719

33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ekonomiska stimulanser för att stödja en
övergång till bättre avgasrening i den befintliga bilparken,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kontroll av avgasutsläpp vid den obligatoriska
kontrollbesiktningen3],

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en skärpt fartkontroll på vägarna3],

34. att riksdagen hos regeringen begär en plan för övergång till de
s. k. Kalifornienkraven för avgasutsläpp från dieselfordon,

35. att riksdagen hos regeringen begär att naturvårdsverket får i
uppdrag att tillsammans med länsmyndigheterna i södra Sverige
utarbeta ett handlingsprogram mot luftföroreningarna i regionen i
enlighet med vad som anförts i motionen,

36. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om samarbete med Danmark för att minska
luftföroreningarna i södra Sverige,

37. att riksdagen hos regeringen begär att berörda myndigheter får i
uppdrag att påbörja arbetet med en marin atlas,

38. att riksdagen hos regeringen begär ett förslag om totalförbud
mot PCB,

39. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utsläppen av dioxin,

40. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om Kattegatt som föroreningskänsligt område med
särskilda restriktioner för alla skadliga utsläpp,

41. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om övergång till kalk som fällningskemikalie i
kommunala avloppsreningsverk,

42. att riksdagen hos regeringen begär förslag om handlingsprogram
bl. a. för minskat kväveläckage för hela Västkusten,

43. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utsläppen från massaindustrierna,

44. att riksdagen hos regeringen begär förslag om höjning av
gödselmedelsavgiften,

45. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ytterligare marina
reservat i enlighet med vad som anförts i motionen,

46. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kraftfulla åtgärder för sälstammarna i Östersjön,

47. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om bevarande av de genetiska resurserna,

48. att riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsätts med
uppgift att utarbeta förslag till ny naturvårdslag i enlighet med vad som
anförts i motionen,

49. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en bättre samordning av lagstiftningen på
miljövårdsområdet,

Mot. 1987/88

Jo719

50. att riksdagen hos regeringen begär en plan för skydd av
fjällvärden,

[att riksdagen beslutar om sådan ändring i lagen om hushållning
med naturresurser m. m. att mineralutvinning inte skall kunna komma
till stånd i områden som åtnjuter särskilt skydd mot exploateringsföretag1].

51. att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättande av en
nationalpark i Sjaunjaområdet,

52. att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättande av en
nationalpark i Taavavuomaområdet,

53. att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättande av en
nationalpark i Rogenområdet,

54. att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättande av en
nationalpark i Kebnekaiseområdet i enlighet med vad som anförts i
motionen,

55. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om Stora Sjöfallets nationalpark,

56. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett förstärkt skydd för värdefulla fjällnära
barrskogar,

57. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skydd av våtmarkerna,

58. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett uthållighets- och miljömål i jordbrukspolitiken
med samma tyngd som övriga mål,

59. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om grundliga miljökonsekvensanalyser vid införande
av nya starkt omvandlande brukningsmetoder och främmande
trädslag,

60. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att 1 % av den produktiva skogsmarken
nedanför de fjällnära barrskogarna skall undantas från vanligt skogsbruk,

61. att riksdagen hos regeringen begär att ett program för bevarande
av återstående urskogar och urskogsliknande områden snarast
utarbetas och genomförs samt att i avvaktan härpå avverkning av
sådana skogar inte tillåts,

62. att riksdagen beslutar återinföra de ersättningsregler i naturvårdslagen
som gällde före 1 juli 1987,

63. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om bättre övervakning av hur skogsvårdslagens
hänsynsregler efterlevs,

64. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om luckan mellan skogsvårdslagens hänsynsregler
och naturvårdslagen,

65. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om insatser för flora- och faunavård,

Mot. 1987/88

Jo719

66. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om principer för finansiering av mark för naturvård,

67. att riksdagen beslutar att mark motsvarande ett värde av 15 milj.
kr. årligen skall överföras från Domänfonden till Naturvårdsfonden i
syfte att underlätta bildandet av naturreservat på privat mark,

68. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om
återvinning i enlighet med vad som anförts i motionen,

69. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en s. k. avfallsbörs,

70. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om miljömärkning av produkter,

71. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om påskyndande av arbetet på att få fram fungerande
återvinningsteknik för miljöfarligt avfall,

72. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om bättre retursystem,

73. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om glasåtervinningen,

74. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om sopförbränningen,

75. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om pant för bilbatterier,

76. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skärpta krav vid hanteringen av miljöfarligt
avfall,

77. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om målet att alla högfrekventa ämnen och produkter
skall vara tillfredsställande undersökta inom tio år,

78. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder med förhållanden vid äldre deponier,

79. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett säkerställande program för det miljöfarliga
avfallet vid SAKAB:s deponier,

80. att riksdagen hos regeringen begär att naturvårdsverket och
kemikalieinspektionen får i uppdrag att upprätta materialbalanser för
de farligaste och mest använda ämnena,

81. att riksdagen till Övervakning av miljöförändringar m. m. för
budgetåret 1988/89 anslår 10 milj. kr. mer än regeringen föreslagit
eller således 53 200 000 kr. att användas för utredningar och inventeringar
inom miljövårdsområdet,

82. att riksdagen till Miljövärdsforskning för budgetåret 1988/89
anslår 10 milj. kr. mer än regeringen föreslagit eller således
100 447 000 kr. att utnyttjas enligt förslag som redovisats i motionen,

83. att riksdagen till Skogs- och jordbrukets forskningsråd för
budgetåret 1988/89 under jordbruksdepartementets huvudtitel anslår
10 milj. kr. mindre till skogsforskning än regeringen föreslagit eller
således 109 727 000 kr. på hela anslaget,

Mot. 1987/88

Jo719

84. att riksdagen till Särskilda projekt på miljövårdens område för
budgetåret 1988/89 anslår 17 milj. kr. mer än regeringen föreslagit
fördelade med 5 milj. kr. för hotade områden som Kattegatt, 5 milj.
kr. för naturvårdsåtgärder i odlingslandskapet och 7 milj. kr. för
insatser rörande bekämpningsmedel eller således 37 500 000 kr. på
hela anslaget,

85. att riksdagen till Mark för naturvård för budgetåret 1988/89
anslår 40 milj. kr. mer än regeringen föreslagit eller således 80 000 000
kr.

86. att riksdagen till Vård av naturreservat m. m. för budgetåret
1988/89 anslår 12,7 milj. kr. mer än regeringen föreslagit eller således
60 000 000 kr.

87. att riksdagen till Vård av hotade arter m. m. för budgetåret
1988/89 anslår 1 milj. kr. mer än regeringen föreslagit eller således
3 000 000 kr.,

88. att riksdagen beslutar att naturvårdsverket skall disponera
40 000 000 kr. ur bränslemiljöfonden för stöd till ny miljöskyddsteknik.

Stockholm den 14 januari 1988

Bengt Westerberg (fp)

Ingemar Eliasson (fp)

Karin Ahrland (fp)

Anne Wibble (fp)

Lars Ernestam (fp)

Kerstin Ekman (fp)
Birgit Friggebo (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)

1 1987/88 :Bo502

2 1987/88:Ju704

3 1987/88:T202

4 1987/88:L604

Mot. 1987/88

Jo719