om den ekonomiska politiken (Motion 1978/79:1108 av Gösta Bohman m. fl.)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion

Mot. 1978/79:1108

1978/79:1108

av Gösta Bohman m. fl.
om den ekonomiska politiken

I denna sammanfattande partimotion redovisas, utan anspråk på fullständighet,
moderata samlingspartiets syn på väsentliga frågor, aktuella
dels under vårriksdagen 1979, dels under den kommande mandatperioden
1979—1982.

Direkta yrkanden ställs i denna motion dock endast i anslutning till
sådana krav som det ankommer på riksdagens finansutskott att behandla.
Övriga yrkanden framställs i särskilda följdmotioner, i vilka det hänvisas
till vad som anförts i denna motion.

1 Riksdagen 1978/79. 3 sami. Nr 1108

Mot. 1978/79:1108

Innehållsförteckning

De områden som behandlas i denna motion är följande: Sid.

Det moderata alternativet 3

Sverige i världen 8

Försvarspolitik 15

Biståndspolitik 25

Den ekonomiska politiken 41

Skattepolitiken 68

Näringspolitik 89

Teknisk utveckling, forskning och forskarutbildning 107

En säker energiförsörjning 116

Ett spritt ägande 134

Mark- och bostadspolitik 147

Fritid i frihet 159

Trafikpolitik 169

Regional balans och utveckling 185

Vårt jordbruk 195

Miljöpolitik 203

En skola för livet 210

Högre utbildning 229

Kulturpolitik 237

Mediepolitik 243

Kyrkan i samhället 248

Socialpolitik 253

Familjepolitik 269

Jämställdhet 283

En fördjupad demokrati 289

Rättstrygghet och kriminalvård 301

Mindre byråkrati 313

Datorerna i samhället 320

Hemställan 328

Mot. 1978/79:1108

Det moderata alternativet

Politik för bör jun av 1980-talet

Vårriksdagen 1979 kommer att få ta ställning till ett flertal mycket
viktiga frågor, inte minst därför att trepartiregeringens planering på
många centrala områden givit underlag för avgörande riksdagsbeslut
våren 1979. På de tre borgerliga partierna vilar fortfarande ansvaret för
att gemensamt förverkliga den politik som lades fast i regeringsförklaringen
1976.

Men under vårriksdagen 1979 sker också upptakten till den valrörelse
som skall följa, och i vilken väljarna har att ta ställning till om det är
en socialistisk eller en icke-socialistisk politik som skall föras i vårt land
under perioden mellan 1979 och 1982. Partierna skall redovisa sin syn
inte bara på de problem som för dagen kräver riksdagens ställningstagande
utan kanske i än högre utsträckning i de betydelsefulla frågor som
regering och riksdag kommer att ställas inför under de kommande åren.

I denna sammanfattande partimotion skisserar moderata samlingspartiet
sitt politiska alternativ. Många av de krav som förs fram kan inte
förverkligas omedelbart. Några kräver förberedelser. Andra måste avvakta
en bättre statsfinansiell situation. Trots detta vill vi redovisa dem,
därför att de anger den färdriktning som vår politik skall ha och anvisar
de mål mot vilka vi strävar.

”En politik i hela folkets intresse”

”Sverige behöver en ny regering. En regering som kan se med nya ögon
på gamla problem. Som kan rätta till den gamla ledningens misstag. Vi
behöver nya människor för att stärka det svenska folkstyret. De tre ickesocialistiska
partierna kan i samverkan ge Sverige en ny regering och en
bättre politik.”

Så hette det avslutningsvis i det valmanifest som moderata samlingspartiets
partistyrelse antog i april 1976 och som kom att ligga till grund
för den framgångsrika valrörelse som sedan följde.

Valet 1976 resulterade i en klar majoritet i riksdagen för de tre ickesocialistiska
partierna. Det var naturligt att en trepartiregering skulle bildas.
Efter förhandlingar om ett gemensamt regeringsprogram tillträdde
den 8 oktober 1976 den trepartiregering under Thorbjörn Fälldin som
kom att regera Sverige intill dess att den efterträddes av den folkpartistiska
minoritetsregeringen den 15 oktober 1978.

I regeringsförklaringen lade de tre partierna gemensamt fast de grundläggande
dragen i den politik de avsåg att föra under treårsperioden.

I centrum stod vår samhällsekonomi. Socialdemokraterna talade om
”det dukade bordet”, men redan långt före valet 1976 hade det stått
klart att vår ekonomi råkat in i djupgående svårigheter, till en betydande
del som ett resultat av den socialdemokratiska regeringens missgrepp i

Mot. 1978/79:1108

den ekonomiska politiken och näringspolitiken under de föregående åren.
Ansträngningarna att åter få vår ekonomi i balans stod i centrum, därför
att om regeringen inte lyckades med den uppgiften skulle vårt land
råka ut för omfattande arbetslöshet, stigande priser och ekonomisk obalans
som skulle hota vår välfärd och våra reformsträvanden i övrigt. Trepartiregeringen
fick därför ägna huvuddelen av sin energi åt att ta vårt
land ur det akuta ekonomiska krisläge som det befann sig i hösten 1976,
återge vårt näringsliv dess konkurrenskraft samtidigt som man bibehöll
en hög sysselsättning och successivt bringade ner prisstegringarna. De
ansträngningarna lyckades på ett sätt som väckt internationell beundran,
men som ihärdigt bestritts och förvrängts av socialdemokraterna.

Men trepartiregeringens program spände över ett vitt fält. På det skattepolitiska
området fattades beslut om att inflationsskydda skatteskalan,
och förslag lades fram till en genomgripande skattereform med sikte på
en successiv sänkning av de höga marginalskatterna. Inom den offentliga
förvaltningen inleddes ett omfattande arbete med att decentralisera
beslutsftinktioner och rensa bort onödig byråkrati. Skolpolitiken började
läggas om, med en decentralisering som ett första steg i ett reformarbete
som syftade till större ordning och bättre undervisningskvalitet i
skolorna. På det familjepolitiska området togs de första stegen i riktning
mot större valfrihet och ett bättre stöd för barnfamiljerna. Trepartiregeringens
politik visade tydligt den samstämmighet över ett brett spektrum
av frågor som rådde och råder mellan de tre icke-socialistiska partierna.

Att lägga om den politiska kursen tar tid. Det gäller i synnerhet i ett
land med en så omfattande offentlig sektor och en så utbyggd reglering
av samhället som vårt, där enbart problemet att kontrollera den offentliga
sektorn ibland framstår som näst intill olösligt. Vårt politiska system
arbetar också av tradition med en noggrannhet som i många hänseenden
är en styrka, men som bidragit till att ett regeringsskifte inte kan ge konkreta
politiska resultat för den enskilda människans vardagsverklighet
förrän långt senare.

Trepartiregeringens regeringsförklaring från oktober 1976 och de åtgärder
som vidtogs under de två åren visar dock klart hur kursen målmedvetet
lades om. Trepartiregeringen förde en politik som, med regeringsförklaringens
egna ord, var ”en politik i hela folkets intresse”.

Om socialdemokraterna vunnit 1976 ...

Hade socialdemokraterna vunnit 1976 års val, hade den politiska och
ekonomiska utvecklingen under de gångna åren i väsentliga hänseenden
sett annorlunda ut. De förslag som socialdemokraterna under dessa år
lagt fram i riksdagen, och de riktlinjer som drogs upp vid partikongressen
hösten 1978, pekar på en i grunden helt annan politik.

Allra tydligast är detta på det område som varit det viktigaste under
dessa år — den ekonomiska politiken och näringspolitiken.

Mot. 1978/79: 1108

Först förnekade socialdemokraterna att Sverige hade några ekonomiska
problem. Sedan lade de fram förslag till åtgärder mot den kris de
inte längre kunde förneka som var ägnade att göra ont värre.

Med kraft motsatte de sig trepartiregeringens ansträngningar att med
devalvering och borttagande av löneskatten återge det svenska näringslivet
dess internationella konkurrenskraft. De föreslog i stället åtgärder
som skulle ha försvagat denna. Med socialdemokraternas politik hade
kostnadsläget för vår exportindustri i dag varit ca 20 % högre än vad
det nu är. Detta hade Sverige inte klarat. Massarbetslösheten hade stått
för dörren. Vår ekonomiska situation hade varit desperat.

Men det är inte bara på den ekonomiska politikens område som socialdemokraterna
under dessa år fjärmat sig från verkligheten. I skattepolitiken
har den socialdemokratiska partiledningen envist vägrat att inse
det som t. o. m. ledande debattörer inom deras eget parti nu börjat förstå,
nämligen att marginalskatterna måste sänkas. I skolfrågan håller de
fast vid en linje som innebär att vi får en betygsfri skola med en fortsatt
förflackning av undervisningen. På familjepolitikens område vägrar
de att vika från den ensidiga satsningen på den kollektiva omsorgen.
Exemplen kunde mångfaldigas.

Det socialdemokratiska partiet bekänner sig till socialism. Det är dess
centralism och kollektiviseringssträvan som kommer till uttryck i betydande
delar av den socialdemokratiska politiken. Under åren i opposition
har de socialistiska inslagen i den socialdemokratiska politiken blivit
än tydligare än tidigare.

1980-talets problem

Det sena 1970-talet har präglats av djupgående problem och konflikter
i vårt samhälle, med den ekonomiska krisen och meningsmotsättningarna
kring energipolitiken som de dominerande frågorna i den politiska
debatten under en följd av år. Men den akuta ekonomiska krisen
har nu övervunnits, och förutsättningar borde finnas för att mildra motsättningarna
om energipolitiken mot bakgrund av de landvinningar som
gjorts när det gäller att lösa kärnkraftens säkerhetsproblem.

Därmed är inte sagt att de närmaste åren kommer att bli problemfria.
Allt talar i stället för att regering och riksdag under nästa mandatperiod
kommer att ställas inför än större problem och utmaningar.

Det gäller för det första vår ekonomi i allmänhet. Att den mest överhängande
krisen i dag, tack vare trepartiregeringens insatser, är övervunnen
innebär inte att vår ekonomi är problemfri. Skall den långsiktiga
balansen och stabiliteten återvinnas, krävs en fast och bestämd ekonomisk
politik under en lång följd av år. Det kommer helt enkelt inte att
finnas utrymme för ”överbud” av olika slag eller för någon större expansion
av vare sig det offentligas eller de enskilda individernas utgifter.
De ansvariga politikernas budskap måste med nödvändighet bli strävt.

Mot. 1978/79:1108

Men erfarenheten från de senaste åren visar tydligt att en politik som
ärligt talar om hur det är beställt i landet vinner förståelse och förtroende.

I all synnerhet gäller detta den ekonomiska situation som utmärker
den offentliga sektorn. Att budgetunderskotten växt under senare år har
sin naturliga förklaring i de ansträngningar som gjorts att värna sysselsättningen
i en lågkonjunktur. Men när ekonomin nu vänder uppåt,
måste underskotten snabbt skäras ner. Minskningen av underskotten får
under inga omständigheter ske genom skattehöjningar. Sådana kommer
omedelbart att medföra att vi åter hamnar i den onda cirkel som förde
oss in i de svårigheter vi nu håller på att ta oss ur. De statliga underskotten
måste minskas genom återhållsamhet med nya utgifter. Räcker
inte det måste utgifterna skäras ner på olika områden. Klarar vi inte av
att angripa den allt mer omfattande ”rundgången” av pengar — staten
ger med den ena handen och tar med den andra — får vi aldrig den
allt mer oroande skatteutvecklingen i vårt land under kontroll.

En betydande sänkning av marginalskatterna är med all sannolikhet
den viktigaste enstaka åtgärd som kan vidtas för att förbättra vår ekonomi.
Men en skattesänkning har större betydelse än så. I dag är vi
sakta men säkert på väg in i en situation, där manipulationer för att
undvika skatt spelar en allt större roll. Vårt skattesystem riskerar att förvandla
oss till ett folk, upptaget med att byta tjänster, undvika kvitton
och leta avdrag. Skattesystemet riskerar att förvrida hela vår samhällsutveckling,
skapa nya orättvisor och en allt större ineffektivitet i vår
samhällsekonomi. Därför måste skatterna förändras, med en rejäl marginalskattesänkning
som den mest angelägna reformen.

Samtidigt som de ekonomiska och materiella frågorna av naturliga
och nödvändiga skäl kommit att dominera mycket av det politiska skeendet,
har problemen på andra områden av samhällslivet blivit allt mer
påtagliga. Vårt skolsystem och vår högre utbildning har hamnat i en
situation som närmar sig en kris och som kräver bestämda politiska åtgärder
för att inte få skadeverkningar på vår samhällsutveckling för
mycket lång tid framöver. Rättstryggheten har, trots avsevärda förstärkningar
av ordningsmakten, försämrats snarare än förbättrats. Vår naturmiljö
har på många håll äventyrats på ett sätt som gör miljöpolitiken
allt viktigare. Den folkligt förankrade kyrkans framtida ställning i vårt
samhälle är föremål för en bred debatt, som måste leda fram till ett
bestämt ställningstagande. Frågan om grundlagsskydd för de medborgerliga
rättigheterna har ännu inte bringats till en slutgiltig lösning. Den
samhällssolidaritet som grundas i familjens välfärd och fasta värderingar
har successivt försvagats, med växande problem på olika områden som
oundvikliga resultat.

I denna motion görs ett försök att på område efter område teckna den
politik som, enligt moderata samlingspartiets uppfattning, krävs för att
möta de problem som vi kommer att möta på 1980-talet. Grunddragen

Mot. 1978/79:1108

i den nödvändiga omläggningen av skatterna läggs fram. Förslag presenteras
som syftar till att få bättre ordning och en höjd kvalitet på undervisningen
i skolorna. Ett bosparsystem föreslås, som skall göra det möjligt
för varje svensk att äga sin egen lägenhet eller sitt småhus och som
ökar möjligheterna att skaffa också ett fritidshus. Ett system för vårdnadsersättning
skisseras, som ger valfrihet när det gäller barnomsorgen
och blir ett effektivt stöd för familjens strävan att efter eget omdöme
forma sin framtid.

Genom trepartiregeringens politik har förutsättningarna för återvunnen
ekonomisk balans i vårt samhälle skapats. Nu gäller det att se till
att de framgångar som nåtts inte förfuskas. Men politiken måste syfta
längre än så. Den måste offensivt utnyttja de möjligheter som i dag finns
för att öka den enskilda människans valfrihet och oberoende. Vi försöket
att ange hur det kan ske.

En stark regering

Varje utvecklat samhälle behöver en stark och målmedveten statsmakt.

I ett parlamentariskt system som vårt är en sådan inte möjlig utan en
regering som är förankrad i och stödd av en majoritet i riksdagen.

Minoritetsregeringar kan i vissa speciella situationer vara nödvändiga
och ofrånkomliga. Men minoritetsregerandet får aldrig bli mer än en tillfällighet,
därför att det i längden försvagar regeringsmakten och förlamar
staten. Politiken blir lätt ett spel mellan partierna om kortsiktiga
fördelar, och ingen förmår eller vill ta ansvaret för de åtgärder som
behövs för att på sikt säkerställa en sund samhällsutveckling i överensstämmelse
med väljarmajoritetens krav.

Därför bör det så snart som detta är möjligt åter bildas en majoritetsregering.
Endast en regering med en fast förankring i riksdagen kan i
längden förverkliga människornas önskemål och krav. En majoritetsregering
behövs för att säkerställa statens styrka i samhället och tilltron
till den politiska demokratins sätt att arbeta.

Bevara det fria samhället

Den avgörande frågan under perioden 1979—1982 är, om vi skall bevara
ett samhälle med en fri och öppen ekonomi, som ger förutsättningar
för att trygga vår fortsatta välfärd och stärka den enskildes valfrihet
och oberoende, eller om vi skall föras in i ett annorlunda samhällssystem
kännetecknat av central styrning, kollektivt beslutsfattande
och en accelererad byråkratisering av samhällets olika delar. Trepartiregeringens
politik, och denna motions krav, anger hur en politik för att
bevara och stärka vårt öppna och fria samhälle kan formuleras. Socialdemokraternas
program, och deras krav på samhällsomvandling genom
kollektiva fackföreningsfonder, visar hur alternativet ser ut. Det är mellan
dessa två alternativ valet står.

Mot. 1978/79:1108

Sverige i världen

Sambandet mellan in- och utrikespolitik

Med vår utrikes-, försvars-, handels- och biståndspolitik strävar vi
efter att trygga en framtid i fred, frihet och välstånd såväl för vårt eget
land som för andra länder. Att trygga vårt oberoende och vår frihet är
säkerhetspolitikens grundläggande mål.

Det råder ett intimt samband mellan in- och utrikespolitik. Vårt beroende
av omvärlden ökar ständigt på så gott som samtliga samhällslivets
områden. Dagens svenska välfärd är i hög grad avhängig av handelns
och havens frihet, därför att vårt lands välstånd i så hög grad bygger
på deltagande i det internationella handelsutbytet. Störningar i den
internationella ekonomin — valutaoro, tendenser till protektionism,
kartellbildningar och mycket annat — påverkar numera direkt och omedelbart
svenskt näringsliv och svensk ekonomisk politik. Vi är mer beroende
av importerad energi än de flesta länder i världen, och därför är vi
också mycket känsliga för politiska händelser i de oljeproducerande
regionerna av världen.

Säkerhetspolitiskt lever vi — trots vår alliansfrihet — i ett tillstånd
av starkt beroende av supermakterna. Våra möjligheter att med utsikt
till framgång hävda vår neutralitet i händelse av krig eller kris i vår omvärld
beror till mycket stor del på balansen mellan de bägge supermakterna
såväl i Europa som på det strategiska kärnvapenområdet. Utvecklingen
av supermaktsrelationerna påverkar direkt vår säkerhetspolitiska
situation.

På samma sätt som händelser utanför vårt lands gränser omedelbart
griper in i vår vardag, påverkar självfallet inhemska förhållanden våra
möjligheter att hävda våra intressen och våra ideal utanför Sveriges
gränser.

Den politiska stabiliteten i Sverige, och uppslutningen bakom huvuddragen
i vår utrikes- och försvarspolitik, har en väsentlig betydelse när
det gäller att övertyga omvärlden om vår beslutsamhet att i alla lägen
verkligen leva upp till våra deklarationer.

Den utveckling mot ett ökat beroende mellan stater och regioner som
skett under de senaste årtiondena kommer med all sannolikhet att fortgå.
Det kommer inte att vara möjligt för ett land att isolera sig från skeendet
utanför dess gränser. En konflikt i Sinai-öknen, en strejk bland oljearbetarna
i Iran, terroristattacker mot fartyg på världshaven, krig i södra
Afrika, oroligheter i Litauen eller Jugoslavien — allt detta påverkar
direkt våra möjligheter att driva politik också inom vårt eget lands gränser.

Detta innebär att kraven på vår utrikes-, försvars- och handelspolitik
i framtiden kommer att skärpas väsentligt. Det kommer att krävas en
helhetssyn på våra utrikes relationer och på vår plats i världen på ett

Mot. 1978/79: 1108

helt annat sätt än vad som var fallet under den tid när världshandeln
automatiskt liberaliserades, västekonomierna expanderade och Norden
var ett hörn av Europa som endast i begränsad utsträckning var föremål
för supermakternas och maktblockens uppmärksamhet.

Alliansfrihet och neutralitet

Vår alliansfria politik, som syftar till att med stöd av ett starkt totalförsvar
hålla vårt land neutralt i ett möjligt framtida krig i vår del av världen,
har ett starkt stöd i det svenska folket. Som huvudlinje för vår
säkerhetspolitik står alliansfriheten oomstridd.

Att neutraliteten är starkt förankrad i vårt land beror delvis på att vi
har goda historiska erfarenheter av den. Vi lyckades att hålla oss utanför
två världskrig, och med rätt eller orätt har neutralitetspolitiken setts
som en väsentligt bidragande faktor till detta.

Men vår geografiska belägenhet och vårt strategiska läge är en betydligt
mer konkret motivering till neutralitetspolitiken. Sverige är ett medelstort
land i norra Europa, ekonomiskt starkt bundet till västvärlden, i
skärningslinjen mellan viktiga strategiska intressen, i omedelbar närhet
till den ena supermaktens befolkningsmässigt, ekonomiskt och militärt
mest betydelsefulla områden. Sverige bör i detta läge sträva efter två
ting, å ena sidan att inte komma under den närbelägna supermaktens inflytande,
å andra sidan att inte uppfattas som den andra supermaktens
utpost. Neutralitetspolitiken är den logiska slutsatsen.

Genom vår alliansfria ställning hoppas vi också kunna ge ett bidrag
till stabiliteten och säkerheten i det nordeuropeiska området i dess helhet.
Genom att de bägga maktblocken inte står direkt mot varandra, kan
motsättningarna i vissa lägen mildras och bättre förutsättningar skapas
för de olika nordiska ländernas självständiga utveckling. Vi tror att den
svenska alliansfria linjen, stödd av ett efter förhållandena starkt totalförsvar,
har betydelse även för andra länders förmåga att bevara sin
självständighet och sitt oberoende.

Vår säkerhetspolitiska linje finns inte reglerad i internationella traktater
eller garantier. Dess innehåll och inriktning avgör vi själva, utifrån
vår egen bedömning av vad som i varje givet läge är bäst ägnat att tjäna
vårt lands och den nordiska stabilitetens intresse. Därför finns det inga
en gång för alla givna regler för vad vår alliansfria politik kräver i olika
lägen. På samma sätt som omvärlden skall vara övertygad om vår nations
samlade vilja att stå fast vid vår säkerhetspolitiska huvudlinje skall den
veta att vi själva avgör vilka krav denna ställer i varje givet läge.

Den nordiska balansen

Under senare år har termen ”den nordiska balansen” kommit att användas
som en beskrivning av det säkerhetspolitiska mönster som kommit
att råda i Norden under de senaste årtiondena.

Mot. 1978/79:1108

I många hänseenden är termen missvisande. Det råder knappast någon
militär balans i Nordeuropa. De nordiska länderna ligger geografiskt i
omedelbar närhet av områden av avgörande strategisk, ekonomisk och
politisk betydelse för Sovjetunionen, medan avståndet till den andra
supermakten är betydligt mycket längre. Uttrycket balans kan också leda
tankarna till en situation som är så känslig, att minsta förändring leder
till allvarliga och vittgående förändringar av situationen i dess helhet.
Detta till trots har den nordiska balansen blivit ett begrepp. Kanske kan
uttrycket tjäna det pedagogiska syftet att erinra om det samband som
trots allt kommit att etableras mellan de olika nordiska ländernas val av
säkerhetspolitik. Avgörande förändringar i ett nordiskt lands säkerhetspolitik
kan komma att tvinga även andra länder till förändringar i sin
säkerhetspolitik — med eller mot deras egen vilja.

Under de senaste årtiondena har de grundläggande dragen i den säkerhetspolitiska
bilden i det nordeuropeiska och nordatlantiska området
undergått en genomgripande förändring. Från att ha varit ett relativt
sett perifert område i de bägge supermakternas strategiska tänkande, har
området successivt kommit att spela en allt mer central roll. I dag är
området av avgörande betydelse för upprätthållandet av den strategiska
nukleära balans mellan supermakterna på vilken så gott som hela det
övriga spelet dem emellan är baserat. Den teknologiska utvecklingen i
kombinationen med konstruktionen av de rustningsbegränsningsavtal som
ingåtts och kan förväntas komma att ingås kommer av allt att döma att
ytterligare accentuera denna situation under det kommande decenniet.

Att det nordeuropeiska och nordatlantiska området förändrats från
ett för supermakterna perifert till ett för dem centralt område påverkar
självfallet såväl direkt som indirekt de olika nordiska ländernas säkerhetspolitik.
Uppmärksamheten från bägge håll har skärpts när det gäller
förändringar i det säkerhetspolitiska läget. Beredskapen från bägge
blocken att möta vad man uppfattar som förändringar i motsidans intentioner
eller dispositioner i Nordeuropa har höjts. Den politiska och militära
bevakningen av Norden har intensifierats. Allt detta är naturligt och
logiskt, och behöver i sig inte medföra att stabiliteten rubbas. Men det
kräver ett aktsamt, bestämt och målmedvetet utrikes- och försvarspolitiskt
agerande från samtliga nordiska länders sida. Med sin alliansfrihet
och sitt läge mitt i Norden är Sveriges ansvar därvid inte mindre än
andra nordiska länders.

Europeiskt samarbete

Historiskt, kulturellt, ekonomiskt och politiskt är Sverige liksom övriga
nordiska länder en naturlig del i den europeiska gemenskapen. Vi bygger
större delen av vårt välstånd på vårt intima ekonomiska samarbete
med framför allt de västeuropeiska länderna, och vi har genom tiderna

Mot. 1978/79:1108

utvecklats i intimt samarbete med andra europeiska länder, i dag uppdelade
i ett västligt och ett östligt Europa.

Svensk utrikespolitik måste innefatta ett klart erkännande av vår europeiska
identitet, och sträva efter att fördjupa samarbetet mellan Sverige
och övriga europeiska länder på samhällslivets alla områden.

Speciell vikt måste självfallet läggas vid våra relationer till Europeiska
gemenskapen (EG). Sedan 1972 har vi ett omfattande frihandelsavtal
med EG, som dessutom ger möjlighet till att successivt utvidga samarbetet
till nya områden av ömsesidigt intresse. I samarbete med andra
länder med motsvarande avtal har vi arbetat på att successivt förbättra
villkoren för den fria handeln i hela det västeuropeiska området.

Frihandelsavtalet med EG har i stort sett fungerat tillfredsställande.
Genom det säkrades vitala svenska intressen. Men framtiden kan komma
att te sig mer bekymmersam. I ett läge där den internationella ekonomiska
utvecklingen inte markant förbättras kommer protektionistiska
strömningar av olika slag att växa sig allt starkare. Den redan i dag fullt
tydliga tendensen att reglera delar av världshandeln genom överenskommelser
mellan de stora handelsmakterna EG, Japan och USA kommer
att förstärkas. I en sådan situation kommer många av världsekonomins
problem att med stor kraft vältras över på de små industriländerna som
står utanför dessa tre. Sverige riskerar att drabbas hårt av en sådan
utveckling.

I en deklaration från EFTA:s toppmöte i Wien 1977 har EFTA-staterna
uttalat önskemål om att utveckla sina relationer till EG på en rad
områden, och senast i december 1978 har EG:s ministerråd givit ett
positivt svar på EFTA-deklarationen. I EG-beslutet anges en rad områden
där samarbetet skulle kunna fördjupas, och det är nu angeläget att
man från Sveriges och övriga EFT A-länders sida aktivt driver vidare
den dialog om utvidgat samarbete som inletts. Detta är speciellt viktigt
dels mot bakgrund av de nyss beskrivna riskerna för en blockreglering
av betydelsefulla delar av världshandeln, dels mot bakgrund av den utvidgning
av EG till att även omfatta Grekland, Spanien och Portugal
som nu förbereds. Genom denna kommer EG:s möjligheter att ta hänsyn
till även vitala intressen hos länder som står utanför EG att minska.
Inte minst mot denna bakgrund är det av stor betydelse att Sverige på
alla områden strävar efter ett successivt allt närmare samarbete med EG.

På en rad områden har Sverige speciella intressen att bevaka när det
gäller samarbetet med EG. Det gäller inte minst förutsättningarna för
stål- och pappersexporten till Västeuropa, liksom den svenska sjöfartsnäringen.
Vidtar Sverige åtgärder som av EG uppfattas som protektionistiska,
riskerar vår export på dessa tunga områden att äventyras.

Den 7—10 juni 1979 kommer direkta val till Europa-parlamentet att
äga rum. Även om Europa-parlamentets reella maktbefogenheter i da

Mot. 1978/79:1108

gens läge är begränsade skall den politiska betydelsen av dessa val inte
underskattas. Skapandet av ett direkt valt övernationellt parlament kommer
att generera en egen dynamik och leda till en utvidgning och fördjupning
av relationerna mellan politiska beslutsfattare i de olika EGstaterna.

Sverige har varit medlem i Europarådet sedan dess tillkomst 1949.
EG:s växande betydelse och inte minst tillkomsten av ett direktvalt parlament
för EG har kommit, och kommer i framtiden än mer, att påverka
Europarådets verksamhet. Därför bör Sverige aktivt verka för att det
samarbete som redan finns mellan Europarådet och EG byggs ut. På
det sättet kan dubbelarbete undvikas, samtidigt som Europarådet kan
bidraga till att tillvarata intressen för länder utanför EG där detta är
lämpligt och möjligt.

I slutakten från konferensen om säkerhet och samarbetet i Europa i
Helsingfors 1975 läggs fast ett stort antal principer för utvecklingen av
förbindelserna mellan samtliga europeiska stater. Det är ett starkt
svenskt intresse att dessa principer förs vidare till praktisk politik i samtliga
berörda länder och att den utveckling av samarbetet på olika områden
som förutsattes i slutakten också realiseras. Kränkningar av de
mänskliga rättigheterna kommer med nödvändighet att påverka möjligheterna
att leva upp även till andra delar av slutaktens bestämmelser.
Genom slutakten från Helsingfors har de medborgerliga fri- och rättigheterna
i Europa blivit en legitim angelägenhet för alla europeiska stater
som ett led i utvecklingen mot ett allt närmare alleuropeiskt samarbete
på samhällslivets alla områden.

Aktivt stöd åt Förenta nationerna

Det har sedan lång tid tillbaka varit en central del av svensk utrikespolitik
att ge ett aktivt stöd åt Förenta nationerna och dess ansträngningar
att med hjälp av sin stadga åstadkomma en fast internationell
fredsordning. En världsutveckling baserad på rätt snarare än makt ligger
alldeles självklart i vårt lands intresse.

Att Förenta nationerna inte förmått att leva upp till de förväntningar
som ställdes på organisationen vid dess grundande är knappast förvånande.
Världspolitiken avgörs i dag i minst lika hög grad som då av spelet
mellan stormakterna. Det är svårt att föreställa sig att de skulle överlämna
sin makt och sitt inflytande till en organisation där deras roll är
starkt inskränkt.

Icke desto mindre har FN betydelsefulla uppgifter att fullgöra och
Sverige bör på alla sätt ge FN det stöd som organisationen behöver.
Inte minst arbetet i FN:s olika fackorganisationer spelar en betydelsefull
roll för att utveckla det internationella samarbetet.

Men förutsättningen för att FN:s ställning skall kunna stärkas är att
dess majoritet är beredd att verka inom ramen för FN-stadgans bestäm

Mot. 1978/79:1108

melser. Att t. ex. stödja våldsanvändning i andra fall än dem som entydigt
definieras i stadgan försvagar organisationens ställning, liksom olika
resolutioner som i de demokratiska länderna allmänt uppfattas som
extremistiska eller starkt partiska. Svensk FN-politik måste grundas på
vår fasta uppslutning kring FN-stadgan och de grundläggande principerna
för vår utrikes- och säkerhetspolitik i övrigt, även om detta leder
till att vårt land i åtskilliga frågor kommer att befinna sig på en annan
sida än majoriteten av världsorganisationens medlemsstater.

Internationellt ekonomiskt och monetärt samarbete

Sverige deltar aktivt i det internationella ekonomiska samarbete som
bedrivs främst inom ramen för OECD och Internationella Valutafonden
(IMF), men också inom mera informella grupperingar som t. ex. den
s. k. tioklubben och de nordiska finans- och ekonomiministermötena.

Vårt beroende av den internationella ekonomiska utvecklingen har
understrukits åtskilliga gånger i det föregående. Under de senaste årens
besvärliga ekonomiska situation har det internationella samarbetet på det
ekonomiska området fått en starkt ökad betydelse, och därmed ökar
också den vikt som Sverige måste tillmäta sitt deltagande i detta samarbete.

Som på så många andra av det internationella samarbetets områden
finns det här en tendens till att det reella inflytandet koncentreras till
grupperingar, i vilka Sverige inte har något säte eller någon röst. På de
s. k. toppmötena mellan de sju stora västländerna fattas i dag beslut som
direkt påverkar även vår ekonomi, och Sverige står också i väsentliga
avseenden utanför det betydelsefulla ekonomiska arbete som sker inom
ramen för EG.

Desto större vikt måste läggas vid arbetet inom OECD och IMF, liksom
vid uppbyggandet av ett informellt samarbete på det ekonomiskpolitiska
området med de länder vilkas ekonomiska utveckling har direkt
betydelse för vår egen — främst de nordiska länderna, Västtyskland,
Storbritannien, Frankrike och USA. De konsultationer med EG som
inleddes under trepartiregeringen bör fortsätta och vidareutvecklas.

Intill augusti 1977 deltog Sverige i samarbetet inom den s. k. valutaormen
i ett försök att bidraga till monetär stabilitet i Europa i den situation
som inträtt efter det att systemet med fasta växelkurser dukat under
i början av 1970-talet.

Att åstadkomma en zon av monetär stabilitet i Europa som ett bidrag
till de globala ansträngningarna med samma mål ligger alldeles klart i
Sveriges intresse. Det är därför även ur svensk synvinkel angeläget att
det arbete som nu inletts med att skapa ett europeiskt monetärt system
(EMS) kommer att lyckas. Sveriges Riksbank har fattat beslut att inte
f. n. ansluta Sverige till de delar av EMS som står öppna även för stater
utanför EG mot bakgrund dels av osäkerheten om hur systemet kommer

Mot. 1978/79: 1108

att fungera, dels av det faktum att två av våra ledande handelspartner
— Norge och Storbritannien — tills vidare ej deltar i EMS-samarbetet.
Sverige bör dock noga följa utvecklingen av EMS och löpande pröva
sina relationer till det europeiska monetära samarbetet.

En realistisk nedrustningspolitik

Traditionellt har Sverige spelat en pådrivande roll i ansträngningar
att åstadkomma olika former av rustningskontroll och nedrustning. Det
ligger alldeles självklart i vårt lands direkta intresse att åstadkomma en
situation, där de olika staterna kan tillgodose sina säkerhetskrav på lägre
och därmed mindre kostnadskrävande rustningsnivåer än i dag.

De framgångar som nedrustningsansträngningarna fått har varit begränsade.
I de flesta fall har de uppnåtts genom direkta förhandlingar
mellan de bägge supermakterna. Förhållandet kan illustreras av det faktum
att samtidigt som FN:s generalförsamlings speciella session om nedrustning
blev föga mer än en självklar manifestation pågår mellan berörda
supermakterna och maktblock betydelsefulla samtal bl. a. om begränsning
av de strategiska kärnvapnen, om ömsesidiga truppreduktioner
i Europa, om ytterligare ansträngningar för att förhindra kapprustning i
rymden och om begränsningar i handeln med konventionella vapen.

Vår nedrustningspolitik bör ta sin utgångspunkt i vår säkerhetspolitik,
och sträva efter att komma med förslag som är sakligt underbyggda och
politiskt realistiska. I ökad utsträckning kan det finnas anledning att
rikta uppmärksamheten mot rustningssituationen i Europa och Nordeuropa,
och att diskutera på vilket sätt den säkerhetspolitiska situationen
i dessa områden kan förbättras, t. ex. genom olika förtroendeskapande
åtgärder och begränsningar i truppdispositioner och styrkor. Sverige
måste vara berett att delta i det internationella meningsutbytet om
framtiden för ansträngningarna att åstadkomma balanserade truppreduktioner
i Europa, liksom om den regionala kärnvapenproblematiken som
kommer att aktualiseras i nästa skede av de s. k. SALT-förhandlingarna
mellan USA och Sovjetunionen. Ökad uppmärksamhet måste också
ägnas olika möjligheter att genom överenskommelser förbättra den säkerhetspolitiska
situationen i det nordeuropeiska och nordatlantiska området.

Grunddragen i svensk utrikespolitik

Riksdagen har vid upprepade tillfällen uttalat sig om grunderna för
vår utrikespolitik, bl. a. med utgångspunkt i moderata motioner.

När moderata samlingspartiet 1973 motionerade angående grunderna
för vår utrikespolitik instämde utrikesutskottet och riksdagen i den beskrivning
av dessa som där gavs.

Moderata samlingspartiet vill alltfort att svensk utrikespolitik skall
baseras på följande principer:

Mot. 1978/79:1108

— en fast neutralitetspolitik i överensstämmelse med riksdagens uttalanden
1956, 1968 och 1969,

— en vidgad nordisk samverkan,

— en utveckling av de kulturella och ekonomiska förbindelserna med
Europa,

— ett fortsatt aktivt stöd åt Förenta nationerna inom ramen för dess
stadga,

— en pådrivande verksamhet rörande realistiska, allmänna och balanserade
nedrustningssträvanden, samt

— en effektiv och omfattande biståndspolitik.

Försvarspolitik

Svensk säkerhetspolitik

Målet för svensk säkerhetspolitik är att trygga vårt lands fortsatta
existens som en fri och oberoende nation och därigenom garantera det
svenska folkets rätt att i demokratisk ordning forma sitt samhälle.

Det bästa sättet att åstadkomma detta är att förebygga konflikter i
vår omvärld. Om konfliktorsaker blir undanröjda blir också de hot som
kan riktas mot Sverige färre eller av lägre dignitet. De svenska insatserna
i fråga om internationell nedrustning och våra åtaganden inom
FN:s fredsbevarande verksamhet är exempel på åtgärder för att skapa
en tryggare säkerhetsmiljö.

Sveriges alliansfria ställning och läge mellan de två stora maktblocken
ställer krav på insatser, som går utöver vad jämförbara alliansbundna
stater har att prestera. De jämförelsevis höga försvarsutgifterna i Sverige
beror på att vi i politisk enighet valt att själva garantera vår trygghet.

Säkerhetspolitiken innefattar olika politiska områden vid sidan av
utrikes- och försvarspolitiken. Handelspolitiken och biståndspolitiken har
fått ökad betydelse som säkerhetspolitiska element och under senare tid
har, som tidigare anförts, nedrustningspolitiken allt mera fått karaktär
av säkerhetspolitiskt instrument.

Försvarspolitiken är dock grunden för svenskt säkerhetspolitiskt tänkande
och handlande. De krav som ställs på det svenska totalförsvaret
är främst beroende av de militära förhållandena i Europa.

Den europeiska situationen

Europa är fortfarande uppdelat enligt det mönster som växte fram
efter det andra världskriget. De två militära maktblocken, NATO och
Warszawapakten står emot varandra med större insatsberedda styrkor
än någonsin tidigare i fred. De två supermakterna USA och Sovjetunionen
har ett dominerande inflytande på den europeiska kontinenten,

Mot. 1978/79: 1108

främst genom att de är i besittning av terrorvapen och på så sätt åstadkommer
avskräckningseffekt mot anfall.

Under den senaste tioårsperioden har det skett en betydande konventionell
militär styrketillväxt i Europa — såväl kvalitativt som kvantitativt.
Mest markerad är denna tillväxt inom Sovjetblocket där antalet
armédivisioner ökat med över 20 %, antalet stridsvagnar — i norra och
centrala Europa — med över 50 % och antalet plan inom det taktiska
flyget med 25 %.

Till detta skall läggas att det skett en kraftig utbyggnad av Sovjetmarinen
och att luftlandsättningskapaciteten utökats påtagligt.

Även på NATO-sidan har det skett en militär styrketillväxt, om än
inte av samma omfattning och mera karaktäriserad av höjd kvalitet.
Man har beslutat sig för att medlemsländerna under de närmaste åren
skall öka sina försvarsutgifter med 3 % i reella tal årligen.

Det nordiska området

Under efterkrigstiden har det nordiska området präglats av stor stabilitet.
Detta förklaras dels av de militärgeografiska förhållandena, dels av
att Sveriges position som alliansfri nation med ett förhållandevis starkt
försvar, undanröjt supermakternas farhågor för plötsliga förändringar av
den militära balansen i området. Norge och Danmark har fredstida begränsningar
av NATO:s dispositioner inom de båda ländernas områden,
och Finland har som grannstat till Sovjetunionen kunnat dra fördelar av
att Sverige av båda sidor uppfattats som ett flankskydd.

Utan att någon egentlig förändring skett inom de skandinaviska länderna
har det nordiska området kommit att uppmärksammas på ett
mera påtagligt sätt under senare tid. Området har redan tidigare haft
stor betydelse, inte minst mot bakgrund av vikten för Väst att trygga
sina förbindelser över Atlanten och Sovjetunionens ökande kapacitet för
att från sina baser i norr störa eller bryta dessa förbindelser. Olika militärpolitiska
bedömare anser dock att det nordiska området fått en ökad
strategisk betydelse. Detta kan förklaras på flera sätt, av vilka de viktigaste
torde vara följande:

1. Utbyggnaden av Murmanskbasen innebär att en av världens starkaste
militära koncentrationer finns i anslutning till det nordiska området.

2. Östersjön är ett viktigt basområde för den sovjetiska marinen —
inte minst genom att en stor del av Sovjets varvs- och underhållsresurser
finns vid Östersjökusten. Stationeringen av kärnvapenbestyckade u-båtar
i Östersjön innebär att området blivit känsligare.

3. Olje- och gasfyndigheterna i Norska havet och Norra Ishavet gör
detta område mer intressant.

4. Den stora tillväxten av konventionella militära styrkor i Centraleuropa
innebär en återhållande faktor för militära operationer där. Även

Mot. 1978/79: 1108

ett konventionellt krig skulle i detta tätbefolkade och högindustrialiserade
område åstadkomma sådan förstörelse att operationer på flankerna
kan te sig mer attraktiva.

Vilka hot kan riktas mot Sverige?

I hotet om en omfattande ödeläggelse vid ett storkrig i Centraleuropa
ligger för närvarande paradoxalt nog den starkaste garantin för fredens
fortbestånd i Europa. En annan viktig faktor är det ökade beroende i
olika hänseenden som i dag kännetecknar de mellanstatliga relationerna.

Den militära rustningsnivån kan framstå som ett slags fredsgaranti
baserad på ömsesidig avskräckning. Samtidigt är den dock ett ständigt
hot mot freden på grund av:

— de stora, stående insatsberedda styrkorna i Europa,

— risken för krig genom misstag, olyckshändelse eller felbedömning
av motpartens avsikter, samt

— risken för spridning av utomeuropeiska krig till Europa.

Det är knappast troligt att någondera parten i ett framtida krig mellan
blocken i Europa skulle eftersträva eller tro sig kunna uppnå en total
seger. Begränsade krig för begränsade syften framstår i så fall som den
troligaste utvecklingen, även om krigsriskerna generellt bedöms som
små.

Sverige och övriga Norden kan komma att beröras av de mera begränsade
krig som kan bli en följd av eventuella kriser och konflikter mellan
stormakterna i och utanför Europa. Den hotbild som utifrån ett sådant
antagande avtecknar sig kan karaktäriseras enligt följande:

— Målet för eventuella operationer torde inte ligga i Sverige, som
således inte är det primära målet för ett angrepp.

— Ett begränsat anfall kan äga rum såväl i samband med ett begränsat
krig i Centraleuropa som isolerat till Norden, främst Nordkalotten.

— Ett sådant anfall kan beröra delar av svenskt territorium och
svenskt luftrum.

— Syftet med angrepp av detta slag kan vara att ställa motståndaren
inför fullbordat faktum och därmed begränsa risken för en upptrappning
av konflikten. Därmed har angriparen förbättrat sin position i den
förhandlingssituation, som antas följa på angreppet.

— För att lyckas måste ett sådant angrepp inledas överraskande och
genomföras snabbt.

En sådan hotbild har till grund en mera nyanserad och mera realistisk
syn på krigets roll när det gäller att lösa framtida internationella
konflikter än vad som varit fallet under tidigare planeringsskeden för
det svenska försvaret.

Det är enligt moderata samlingspartiets mening främst mot denna beskrivning
som det svenska totalförsvaret skall planeras och utformas
under de närmaste decennierna.

2 Riksdagen 1978/79. 3 sami. Nr 1108

Mot. 1978/79:1108

Det militära försvaret

Det svenska militära försvaret har betydelsefulla uppgifter redan i
fred. Det utgör en viktig del av den totala balansen i norra Europa och
är på så sätt ett bidrag till fred och stabilitet i vår del av världen.

Mera dramatiska förändringar i det svenska försvarets styrka och
sammansättning skulle kunna leda till farhågor för balansrubbningar i
det nordiska området och därmed redan i fredstid påverka stormaktsblockens
dispositioner i vårt närområde.

Den utveckling som ägt rum inom det svenska försvaret under de
senaste tio åren har inneburit att försvarets förmåga att lösa sina uppgifter
nedgått väsentligt. Till följd av för låg kompensation för prisstegringar
har såväl utbildnings- som materielinnehållet i krigsorganisationen
successivt urholkats. Visserligen har detta till viss del kunnat kompenseras
genom en kvalitativ förbättring av utrustningen till förbanden
med de mest krävande uppgifterna, men det är nu tid att överväga omstruktureringar
som anpassas såväl till de ekonomiska förutsättningarna
som till de realistiska uppgifterna i framtiden. Den sittande försvarskommittén
har att göra dessa överväganden och beräknas komma med
förslag tidigt under 1981. I avvaktan på resultatet av detta arbete är det
inte möjligt att mera detaljerat ange hur det framtida försvaret bör utformas.
Dock kan vissa huvudlinjer anges.

Landets försvar bör också i framtiden bygga på den allmänna värnplikten.
På så sätt säkerställs försvarets förankring i samhället, och medborgarna
blir medvetna om att det är en för alla gemensam uppgift att
försvara Sverige.

Med de delvis förändrade krav som kommer att ställas på olika delar
av krigsorganisationen bör en mer differentierad utbildning ske av de
värnpliktiga under grundutbildningen. En möjlighet är att redan från
början under kortare tid än f. n. utbilda viss del av åldersklasserna för
mera lokala uppgifter. Å andra sidan måste tillförseln av avancerad teknisk
utrustning till de kvalificerade förbanden innebära krav på längre
utbildning för vissa kategorier. Några avsevärda besparingar kan sannolikt
inte åstadkommas denna väg, men utbildningen bör kunna göras
mera effektiv.

Avvägningen mellan försvarsgrenarna

Avvägningen mellan försvarsgrenarna påverkas av principerna för försvarets
förande. Hittills har avvägningen till stor del bestämts av kravet
att kunna avvärja en storinvasion. Mot denna struktur har det framförts
idéer om ett ”sega gubbar”-försvar med ett stort antal markstridsförband
med i internationell jämförelse lägre kvalitet. I en sådan lösning
skulle ligga en ökad satsning på armén, medan de två andra försvarsgrenarnas
uppgifter skulle bli mera begränsade.

Utifrån den aktuella hotbild som beskrivits i det föregående bör den

Mot. 1978/79:1108

nuvarande avvägningen mellan försvarsgrenarna i stort sett bibehållas.
Vid en kustinvasion måste vi ha rimlig tillgång till fjärrstridsförband,
som snabbt kan slå mot angriparen under överskeppningen. Enligt vår
mening påverkar inte den nya bedömningen avvägningen mellan de olika
försvarsgrenarna i någon större grad.

A ttackflygplunsersättningen

Eftersom riksdagen måste ta ställning till frågan om ersättning av
nuvarande attackflygsystem under år 1979, finns anledning att mera utförligt
behandla denna delfråga inom försvarspolitiken.

I slutet av 1980-talet måste de attackdivisioner som nu är utrustade
med AJ37 Viggen börja att ombeväpnas med ett nytt flygplan. Redan i
början av 1980-talet måste ställning dessutom tas till framtiden för det
lätta attackflyget, som i fredstid omfattar en division i norra Sverige.

Som en följd av den förutvarande socialdemokratiska regeringens
direktiv till försvaret, har arbetet med att ta fram en ersättare till AJ37
Viggen i första hand koncentrerats till flygplan med mer begränsad fartprestanda,
men med en inriktning även mot markmål och med förmåga
att överleva såväl på marken som i luften.

Detta har underlättats av den tekniska utvecklingen, som gjort det
möjligt att till väsentligt lägre pris än vad som var fallet när Viggensystemet
kom till producera slagkraftiga vapensystem. Såväl utvecklingen
på de elektroniska och optroniska områdena som när det gäller flygmotorer
har inneburit att förbättrade prestanda i dag kan fås till lägre
priser.

Flygplansprojektet B3LA var ett resultat av detta. Genom utnyttjande
av modern teknik när det gäller optik och elektronik, vapen och flygmotorer
har man kunnat konstruera ett flygplan som väl fyller de krav som
ställts på vapenverkan, stor yttäckning, överlevnad och låga driftskostnader.

Ursprungligen var avsikten från militärledningens sida att anskaffa
såväl ett lätt attack- och skolflygplan som Viggen i en utvecklad version
benämnd A20. Redan tidigt stod det emellertid klart, att bägge dessa
projekt inte kunde rymmas inom försvarsramarna, och i valet mellan de
bägge flygplanen valde militärledningen det lätta attack- och skolflygplanet.

Skillnaderna mellan A20 och det lätta attack- och skolflygplanet är
betydande. Medan A20 i allt väsentligt baserar sig på teknologi framtagen
i slutet av 1950- eller början av 1960-talet, utformas det senare med
utnyttjande av de stora framsteg som sedan dess gjorts på olika områden
och kommer dessutom att kunna inkorporera den fortsatta utvecklingen
under de närmaste åren. Därmed har det blivit möjligt att åstadkomma
ett avsevärt billigare flygplan. Medan serietillverkningskostnaden för
A20 kan uppskattas till omkring 40 milj. kr. per styck blir motsvarande

Mot. 1978/79: 1108

kostnad för det lätta attack- och skolflygplanet omkring 25 milj. kr. Sannolikheten
för kostnadsfördyringar är dessutom större när det gäller
A20.

Detta medför dock att kostnadernas fördelning över tiden blir annorlunda
för de bägge projekten på grund av att utvecklingskostnaderna för
det lätta attack- och skolflygplanet är betydligt mycket högre än för
A20. Totalkostnaden för de bägge programmen har beräknats till omkring
20 miljarder kronor under tiden fram till sekelskiftet, men med
större utgifter för det lätta attack- och skolflygplanet under de allra närmaste
åren och med avsevärd risk för att A20 senare kommer att vara
betydligt mycket dyrare i drift och underhåll. Det lätta attack- och skolflygplanets
bränsleförbrukning är t. ex. endast omkring en tredjedel av
A20:s, och varje höjning av oljepriserna medför därför att kostnadskalkylen
för A20 måste räknas upp icke oväsentligt. Till detta kommer, att
underhållskostnaderna för A20 kommer att bli väsentligt större än motsvarande
kostnader för det lätta attack- och skolflygplanet. Det finns
således en betydande risk för att A20 i en ansträngd försvarsekonomi
kommer att successivt medföra högre drifts- och underhållskostnader
och därför menligt påverka avvägningarna inom flygvapnet och inom
försvaret i dess helhet. För det lätta attack- och skolflygplanet är kostnadsbilden
betydligt klarare och innebär dessutom jämfört med A20
successivt sjunkande kostnader.

A20 är i vissa avseenden ett osäkert projekt. Det förutsätts att produktionen
kan fortsättas även efter det att flygindustrins utvecklingsavdelningar
avvecklats, vilket avsevärt kommer att minska möjligheterna
att hantera de olika problem som enligt all erfarenhet kommer att dyka
upp under produktionen och driften av systemet. Ett betydande problem
är, att vi tvingas till lagring av vissa omoderna utländska komponenter
under lång tid, eftersom en rad komponenter i Viggen-systemet kommer
att tas ur produktion utomlands långt innan dess att A20 börjar tillverkas.
Till detta kommer, att det råder stor osäkerhet om de problem och
kostnader som kommer att möta vid den anpassning av nuvarande
JA37:s motor för att möta de speciella krav på t. ex. låghöjdsuppträdande
som A20 ställer. Den vidareutveckling av motorn som skedde
mellan AJ37 och JA37 visade på de svårigheter som kan uppkomma,
liksom de driftstörningar som Viggen-systemet varit utsatt för genom
problemen på motorsidan. Det är således långt ifrån osannolikt att produktionen
och driften av A20 på grund av den då omoderna materielen
kommer att drabbas av problem som väsentligt kommer att förskjuta
kostnadsförhållandena mellan ett lätt attack- och skolflygplan och A20.

Med ett lätt attack- och skolflygplan har vi möjlighet att få ett attackflygplanssystem
som med större vapenverkan än A20, och med betydligt
större överlevnadssannolikhet kan verka i stort antal över hela vår yta.
För ungefär samma totalkostnad är det, redan med försiktiga antagan

Mot. 1978/79: 1108

den om t. ex. oljeprisernas utveckling och med bortseende från de problem
som kan komma att drabba A20, möjligt att för samma kostnad
anskaffa 50 procent fler lätta attack- och skolflygplan än A20-flygplan.
Detta medför alldeles självklart att uthålligheten i vårt försvar ökar
väsentligt och överensstämmer väl med de riktlinjer som regering och
riksdag har lagt fast för utformningen av det militära försvaret.

Från socialdemokraternas sida har kritik riktats mot B3LA-projektet,
och partiet har i stället ansett att anskaffningen borde inrikta sig mot ett
mindre antal A20-flygplan samt import av utländska skolflygplan. Med
de ekonomiska ramar som socialdemokraterna förordar förefaller det
sannolikt att det inte kommer att bli möjligt att ombeväpna mer än ca
hälften av det redan i dag oroväckande låga antalet attackdivisioner.
Det svenska flygvapnet, och därmed en mycket väsentlig del i hela vårt
totalförsvar, kommer med en sådan politik att förlora en stor del av sin
trovärdighet.

För att genomföra B3LA-projektet är det nödvändigt att under de
närmaste åren höja försvarsramarna för att finansiera utvecklingen av
flygplanet. Detta är en tillfällig och begränsad höjning som senare kommer
att möjliggöra sänkta ramar på grund av de besparingar i fråga om
drift- och underhållskostnader som B3LA-systemet möjliggör, och den
innebär därför såväl god försvarsekonomi som god samhällsekonomi.
Moderata samlingspartiet anser att en sådan justering av anslagen för
de närmaste åren vore väl motiverad.

På initiativ av trepartiregeringen har också studerats möjligheten att
få fram ett lätt attackflygplan som i stort uppfyller de krav som ställs
på B3LA-systemet, men som fordrar en mindre justering av försvarsramarna
för de närmaste åren.

Ett sådant alternativ — benämnt SK38/A38 — har presenterats, och
håller f. n. på att utvärderas av överbefälhavaren. I förhållande till B3LA
innebär det bl. a. att planet inte kan tillföras krigsorganisationen förrän
något senare än vad som vore önskvärt.

Det torde stå klart, att B3LA är att föredra framför såväl A20 som
SK38/A38. I ett val mellan A20 och SK38/A38 innebär dock det senare
projektet att flertalet av de operativa och ekonomiska fördelar som
B3LA innebär kan uppnås och är därför att föredra framför A20.

Skulle regeringen fatta beslut om att avbryta ansträngningarna att utveckla
ett svenskt lätt attack- och skolflygplan, för att i stället satsa på
Viggen som huvudbeväpning för vårt flygvapen under resten av detta
och de första årtiondena av nästa sekel, så innebär detta också att man
lägger ner svensk flygindustri. En civil flygindustri är inte möjlig utan
militär produktion, och sådan är inte möjlig mer än under ett kortare
övergångsskede utan stöd av en egen utvecklingsverksamhet.

Beslutet i attackflygplanfrågan blir därmed ett av de viktigaste såväl
försvars- som näringspolitiska beslut som fattats i vårt land på mycket

Mot. 1978/79:1108

lång tid. Ett beslut att lägga ner den svenska flygplansutvecklingen innebär
på sikt en allvarlig försvagning av vårt försvar i dess helhet och en
förlust av en av de teknologiskt mest avancerade delarna av vårt näringsliv.

Marinens anskaffningsfrågor

Marinen har som försvarsgren drabbats av de kraftigaste reduceringarna
i förhållande till den planerade materielanskaffningen. Den pågående
leveransen av robotbestyckade kanonbåtar utgör ett värdefullt tillskott,
men det är angeläget att de Spica-båtar, typ Norrköping, som
ingår i ytattackflottiljerna tillförs robotar med god räckvidd. Trepartiregeringen
anmälde i proposition 1977/78: 95 att anskaffning av sjömålsrobot
inte lämpligen kunde samordnas med flygvapnets anskaffning
av liknande robot, då den senare anskaffningen inte är inplanerad förrän
i slutet av 1980-talet. Avsikten var att lägga ut marinens beställning
redan under 1978.

Regeringen har uppskjutit avgörandet för att undersöka möjligheten
att ta fram ett svenskt sjömålsrobotsystem. Även om svensk tillverkning
är att föredra ur allmänna synpunkter, är det osäkert om prestanda och
tidplaner kan uppfyllas. För trovärdigheten av vår förmåga att avvärja
anfall över havet är det nödvändigt att våra ytattackförbands beväpning
med robotar inte försenas. Denna brist är för närvarande den kanske
svagaste länken i hela det militära försvaret.

Försvarsindustrin

För att upprätthålla en god värnkraft inom landet är det av avgörande
vikt att ha tillgång till en inhemsk kapacitet för tillverkning av
vapensystem, anpassade till svenska krav och svenska förhållanden. Det
goda anseende svenskt totalförsvar åtnjuter utanför landets gränser beror
i inte ringa grad på just vår förmåga att inom landet konstruera och
producera moderna vapensystem. Det torde inte heller kunna bestridas
att en av förutsättningarna för vår alliansfrihet är att vi inte i alltför
stor utsträckning gör oss beroende av utlandet just i fråga om försvarsmateriel.

Även samhällsekonomiska skäl talar för att upprätthålla svensk försvarsindustri
på så hög nivå som möjligt.

Civilförsvaret

Det svenska civilförsvaret är, bedömt utifrån internationella jämförelser,
väl utbyggt. Med de krav som ställs att skydda befolkningen och
rädda liv finns dock stora brister. Den allvarligaste bristen är avsaknaden
av skyddsrum i tillräcklig omfattning i de större städerna. Det kommer
av rent tekniska och byggnadsekonomiska skäl att ta lång tid att
bygga ut antalet skyddsrumsplatser. Det är enligt vår mening nödvän

Mot. 1978/79: 1108

digt att under kommande planeringsperioder avdela tillräckliga resurser
för detta område.

Övriga totalförsvarsgrenar

Det ekonomiska försvaret får ökad betydelse i takt med att landets
utlandsberoende ökas på flera sektorer genom omstruktureringen av
svenskt näringsliv. Lagringen av strategiskt viktiga varor torde vara ganska
väl tillgodosedd.

En tilltagande svaghet i vår beredskap är den koncentration till färre
företag inom olika branscher, som äger rum på grund av den allmänna
ekonomiska utvecklingen. Detta kan komma att innebära svårigheter för
försörjningen av landet i händelse av krig.

Det psykologiska försvaret är för sin effekt beroende av den information
som under fred når ut till medborgarna. Gjorda undersökningar
visar en sjunkande försvarsvilja hos det svenska folket under senare år.
Nedgången är inte av sådan storlek att den är alarmerande. Beklagligtvis
är den bristande förståelsen för nödvändigheten av ett svenskt försvar
mest utbredd i de yngre åldersgrupperna.

Det torde vara helt klart att skolans undervisning om svenskt totalförsvar
är otillfredsställande. Enligt moderata samlingspartiets mening är
det samhällets plikt att informera alla medborgare om de krigsförhållanden
som de kan drabbas av. Att i skolan undervisa om försvaret är lika
viktigt som om andra samhällssektorer. I detta sammanhang är det angeläget
med vidareutbildning i försvarsfrågor av lärare i samhällskunskap.
Undersökningar visar att bristen på försvarskunskap hos dessa
lärare är stor och att det finns ett stort intresse för utbildning. Det är
därför önskvärt att i samverkan mellan totalförsvarets myndigheter och
skolmyndigheterna starta ett system med fast kursverksamhet för lärare.
Det bedömer vi som en av de mest angelägna åtgärderna för att öka
insikten bland de svenska medborgarna om nödvändigheten av det svenska
totalförsvaret. Även radio och TV:s roll är av stor betydelse i detta
sammanhang.

Personalfrågor

Personalproblemen är inom försvarssektorn mera komplicerade än på
andra områden inom den statliga verksamheten. Detta har sin orsak i
att riksdagen fattat beslut om personalminskningsmål för att den vägen
frigöra ekonomiska resurser inom försvarsramen. En annan förklaring
är stora personalvakanser på vissa områden.

Detta har resulterat i att arbetsmiljön på de arbetsplatser som har otillräcklig
personal blivit mycket pressande. I sin tur påverkar detta utbildningen
och av de redogörelser som försvarsgrenscheferna avlämnat framgår
att det föreligger brister som påverkar krigsförbandens kvalitet.

En nyligen publicerad utredning om officerarnas arbetssituation visar

Mot. 1978/79: 1108

att det blir allt vanligare att befälet lämnar militäryrket. En av orsakerna
härtill är det ”flyttningstvång” som karriären bygger på. Moderata
samlingspartiet anser att en förbättrad personalpolitik är angelägen och
betydelsefull för utbildningsresultat och försvarsvilja.

På sikt kan man räkna med att det nya befälssystemet skall ge en
bättre och jämnare rekrytering till befälskåren. Men innan den nya
ordningen fått genomslag är det viktigt att man tar till vara möjligheterna
att i så stor utsträckning som möjligt föra över militär personal
från centrala och regionala staber och förvaltningar till utbildningen
på förbanden.

Kvinnors möjligheter att få anställning i försvaret bör öka. Inom åtskilliga
områden har kvinnor lika goda förutsättningar som män att fullgöra
militära uppgifter.

De frivilliga försvarsorganisationerna

De frivilliga organisationerna på totalförsvarets område fyller en
utomordentligt viktig funktion. Genom att de når alla folkgrupper är de
en värdefull förbindelsekanal mellan totalförsvaret och det civila samhället.

Genom att frivilligorganisationerna utbildar frivilliga till befattningar
i krigsorganisationen utför de en verksamhet, som i annat fall till avsevärt
större kostnader finge utföras av statliga organ.

Genom den idealitet dessa organisationers medlemmar visar, då de
ofta med personliga uppoffringar utbildar sig och andra för att göra
insatser för landets försvar, utgör frivilligförsvaret det kanske bästa
uttrycket för det svenska folkets vilja att slå vakt om landets frihet och
oberoende.

Det är därför viktigt att frivilligförsvaret har en prioriterad ställning
när det gäller ekonomiskt stöd. Tillsammans med hemvärnet bidrar de
frivilliga försvarsorganisationerna till svensk försvarsförmåga på ett
sätt som det är svårt att ersätta.

Moderata samlingspartiet vill slutligen betona vikten av att Sverige
också i fortsättningen bygger sin säkerhetspolitik på ett starkt totalförsvar.
Den mest betydelsefulla länken i detta totalförsvar är det militära
försvaret. Detta utgör en nödvändig förutsättning för att vi med
trovärdighet kan fullfölja den av alla omfattade utrikespolitiken. De
strukturförändringar som kommer att ske på försvarets område måste
inriktas på att göra användningen av de tilldelade resurserna effektivare.
Styrkan i det svenska försvaret avgör vi själva, men bedömningen
görs av andra länder. Vår roll som en stabiliserande militär faktor i
norra Europa ställer krav på uppoffringar av såväl ekonomisk som
personlig art på svenska medborgare.

Moderata samlingspartiet vill

att det svenska försvaret skall byggas på allmän värnplikt,

Mot. 1978/79: 1108

att en ytterligare differentiering inom denna ram skall prövas,
att planeringen för det framtida försvarets struktur och omfattning
inriktas och planeras efter de hotbilder som anges i motionen,

att ett nytt lätt attackflygplanssystem utvecklas och tillverkas inom
landet,

att insatserna för försvarsinformation ökas.

Biståndspolitik

U-ländernas situation

Vardagen präglas för stora delar av jordens befolkning av kampen för
den dagliga överlevnaden. Över en miljard människor saknar i dag tillgång
till rent dricksvatten och elementär hälsovård. Hundratals miljoner
svälter och är utan arbete trots att de är arbetsföra. Många kan
varken läsa eller skriva.

Trots en dyster verklighet för ett stort antal människor uppvisar
många u-länder både viktiga och imponerande framsteg. Satsningen på
utbildning har givit resultat. I dag kan över hälften av världens vuxna
befolkning läsa mot endast en tredjedel för tjugo år sedan. Medellivs-*
längden har ökat, och de höga födelsetalen är i sjunkande. Kampen
mot allvarliga smittsamma sjukdomar har varit framgångsrik.

Många u-länder har blivit framgångsrika producenter och exportörer
av industriprodukter och därigenom nått en snabb ekonomisk tillväxt.
De utgör därmed hoppfulla exempel för framtiden. Samtidigt öppnar
sig nya marknader för industriländerna.

Svårigheterna för de flesta u-länder är dock uppenbara. Befolkningsökningen
är tillsammans med livsmedelskrisen de mest påträngande
problemen för många u-landsregeringar. Den ekonomiska kris som
drabbat i-länderna har medfört att situationen för de flesta u-länder ytterligare
försämrats.

Klyftan mellan fattiga och rika länder har vidgats. Skevheten i fördelningen
av världens resurser kan illustreras av att de tre fattigaste
länderna i världen, som har nästan en tredjedel av jordens invånare,
står för endast 3 % av det samlade produktionsresultatet.

Tre femtedelar av världens befolkning svarar för sammanlagt 10 %
av världsproduktionen av varor och tjänster. En tiondel av jordens befolkning,
som bor i de 19 rikaste länderna, svarar å andra sidan för
nästan hälften av världsproduktionen.

Om man betraktar den snabba befolkningsökningen, kan man dock
konstatera att de framsteg som gjorts de senaste 25 åren, i fråga om förbättrad
ekonomisk tillväxt och höjd levnadsstandard, inte varit tillräckligt
snabba eller omfattande för att minska kategorien de allra fattigaste.
Även om trenden att minska folkökningen förblir gynnsam, kom

Mot. 1978/79: 1108

mer befolkningen i u-länderna att är 2000 närma sig 3,5 miljarder jämfört
med 2,1 miljarder är 1975.

Biståndspolitikens motiv och mål

Huvudmotivet för biståndspolitiken är enligt moderata samlingspartiet
kravet på rättvisa för fattiga människor och länder. Det svenska biståndet
måste i sin praktiska utformning bli till ett stöd för de fattiga
ländernas egna strävanden att förbättra levnadsvillkoren för sina medborgare.
Biståndets syfte är att bidra till långsiktig ekonomisk utveckling.
Det skall medverka till att denna utveckling fortsätter av egen
kraft i den riktning länderna själva bestämmer. Målet för utvecklingshjälpen
måste alltså vara att stödja u-ländernas egna ansträngningar till
ekonomisk och social utveckling. I praktiken är en ökad produktivitet
och därmed sammanhängande ekonomisk tillväxt i såväl u- som i-länder
en nödvändig förutsättning för att avskaffa massfattigdomen i världen.
Grundläggande är u-ländernas egna ansträngningar.

I strävan efter social rättvisa ingår även krav på en utveckling mot
respekt för mänskliga rättigheter och politisk demokrati.

Ett annat motiv för bistånd är att det internationella beroendet ständigt
okar. Skillnader i utvecklingsnivå mellan olika länder kan i sig ge
anledning till konflikter. En kris i en del av världen kan snabbt utvecklas
till en stormaktsmotsättning, i vilken Sverige direkt eller indirekt
kan bli indragen. Sverige har som liten nation ett intresse att forma
regler för mellanstatligt umgänge — en internationell rättsordning —
som kan ge fördelar åt alla nationer.

Biståndspolitiken blir därmed en viktig del av Sveriges förbindelser
med omvärlden. De ekonomiska förbindelserna med omvärlden kan påverkas
av biståndspolitiken. Omvänt gäller att för u-länderna kan åtgärder
i Sverige, exempelvis på handelspolitikens område, få ekonomiska
konsekvenser. Detta vidare synsätt — u-landspolitik — är enligt moderat
uppfattning nödvändigt för att biståndspolitiken skall kunna förklaras
och förankras hos en bred, svensk allmänhet.

Moderata samlingspartiet anser att inriktningen för u-landspolitiken
skall vara sådan att den resulterar i en rättvisare fördelning av tillväxten
i världsekonomin. Den innebär en ökning i u-ländernas tillväxttakt
under fortsatt tillväxt i i-länderna.

Det övergripande målet för det statliga u-landsbiståndet är att höja
de fattiga människomas och ländernas levnadsstandard. Från svensk
sida har partierna enats om att följande fyra mål är önskvärda resultat
av den förda biståndspolitiken:

1. resurstillväxt,

2. ekonomisk och social utjämning,

3. ekonomiskt och politiskt oberoende,

4. demokratisk samhällsutveckling.

Mot. 1978/79: 1108

Moderata samlingspartiet har alltid hävdat att hjälpbehovet måste
vara riktlinjen för svensk biståndspolitik. De befolkningsgrupper och de
länder där fattigdomen och lidandet är störst måste hjälpas i första
hand. Denna inställning innebär att utvecklingssamarbete även med
länder vilkas regeringar inte delar våra demokratiska värderingar är nödvändigt.
Desto viktigare är det emellertid att svenskt utvecklingssamarbete
utformas på ett sådant sätt att det når de fattigaste befolkningsgrupperna
och stöder dessa gruppers strävan mot en bättre tillvaro och
demokrati.

Resurstillväxten måste ges högsta prioritet. Det gäller att försöka påverka
människors möjligheter till produktiva insatser och därmed öka
deras förmåga att skapa ekonomisk tillväxt.

De svenska biståndsprogrammen bör enligt moderat uppfattning ha
sin tyngdpunkt på sådana ämnesområden som livsmedelsproduktion,
vattenförsörjning, hälsovård, familjeplanering och utbildning, dvs. ett
bistånd enligt basbehovsstrategin.

Hjälpbehovet har tidigare varit bestämmande för svenskt biståndsarbete
och bör förbli så. Svenskt bistånd bör i första hand gå till de fattigaste
u-länderna.

Enprocentsmålet

Sverige har uppnått det av oss uppsatta enprocentsmålet, vilket innebär
att en procent av bruttonationalprodukten (BNP) används till biståndsändamål.
Sveriges strävan i internationella sammanhang är att få
fler industriländer att uppnå denna nivå.

I regeringsdeklarationen 1976 sades enprocentsmålet vara ett etappmål.
Avgörande för utvecklingen av svenskt bistånd är emellertid förmågan
till ökat bistånd. En god och balanserad tillväxt i den svenska
ekonomin är en förutsättning för att biståndsanslagen skall kunna fortsätta
att växa i tillfredsställande takt. En procent utgör ingen stor del
av vår BNP, men en procent av BNP är en betydligt större del av vår
industriproduktion och framför allt en stor andel av vår export och import.
På sikt förutsätter biståndet att underskottet i bytesbalansen kan
bemästras. Att i realiteten låna kapital utomlands till bl. a. biståndet är
i längden inte ekonomiskt möjligt.

Förmågan att ge bistånd är också avhängig av den svenska opinionens
biståndsvilja. Storleken på stödet över statsbudgeten avgörs av statsmakternas
och medborgarnas prioritering. Det är inte orimligt att antaga,
och tecken härpå saknas inte heller, att i tider av svag ekonomisk
utveckling, dålig tillväxt, uteblivna realinkomsthöjningar med åtföljande
sysselsättningsproblem medborgarnas intresse minskar för höjda biståndsanslag.

Det är också nödvändigt för biståndsviljan att biståndsinsatserna upplevs
som meningsfulla, dvs. att det svenska utvecklingssamarbetet med

Mot. 1978/79: 1108

u-länderna leder till påvisbara effekter. De projekt som direkt eller indirekt
får svenskt stöd måste visa resultat. Därtill kommer att ett ensidigt
val av mottagarländer ur kretsen av socialistiska stater kan skapa
en avog inställning hos stora medborgargrupper till bistånd över huvud
taget.

På lång sikt förutsätter biståndet att underskottet i vår bytesbalans
kan bemästras och att inkomsterna från vår export därmed kan täcka
vår import och också kostnaderna för våra utlandsresor. Dessutom måste
exporten balansera kostnaderna för räntor och amorteringar på de
utländska lån vi upptagit sedan 1974 samt kostnaderna för det icke
bundna biståndet. Under trepartiregeringens tid har en glädjande förbättring
av handelsbalansen kommit till stånd, men allvarliga strukturproblem
återstår att lösa för Sverige. Vi måste få balans i landets ekonomi,
om vi skall kunna öka biståndet.

Multilateralt bistånd

Det svenska biståndet är en kombination av multi- och bilaterala insatser.
F. n. går en tredjedel av biståndsanslagen till de internationella
biståndsprogrammen. Det är internationellt sett en hög andel.

Det multilaterala biståndets inriktning och effektivitet kan alltid diskuteras
och några slutsatser för framtiden är svåra att dra. Floran av
biståndsinsatser är stor, varför varje program måste bedömas för sig.
Verksamheten i Världsbanken och internationella utvecklingsfonden
(IDA) skiljer sig markant från FN:s utvecklingsprogram (UNDP) och
fackorganisationernas verksamhet. Bl. a. är IDA:s verksamhet mycket
uppskattad av u-länderna. Utrikespolitiskt har Sverige alltid stött FN i
dess ansträngningar, och vår höga andel multilateralt bistånd kan sägas
vara en följd av vår allmänna FN-politik. Bistånd genom FN-systemet
ger också möjlighet till relativt neutrala biståndsinsatser.

Som argument mot svenska anslag till FN:s biståndsinsatser kan anföras
att rena penningbidrag kan få tyngande effekter på vår betalningsbalans.
De internationella organisationerna har dessutom i vissa
fall visat sig vara mindre effektiva och inte haft en tillräckligt fast personalpolitik.
Sverige har genom sina stora bidrag dock möjligheter att
påverka inriktningen av de internationella organisationernas arbete.
Svårigheterna att förena de svenska biståndspolitiska målen med de av
FN-organen fastställda har i vissa fall visat sig vara betydande. Trots
vissa negativa sidor är en hög multilateral andel i det svenska biståndet
av ovannämnda skäl fortfarande angelägen.

Sverige bör söka påverka FN-organen till ett förbättrat samarbete
och till en effektivisering, så att mer resurser kan användas till egentlig
biståndsverksamhet. En väg är också att FN delegerar genomförandet
av olika projekt till lämpliga institutioner och länder.

Mot. 1978/79:1108

Ny ekonomisk världsordning

Under de senaste åren har kraven på en s. k. ny internationell världsordning
stått i centrum för mycket av den internationella debatten om
utvecklingsfrågorna. U-länderna, såväl enskilt som i grupp, har fört
fram olika mer eller mindre preciserade krav på förändringar i världsekonomins
sätt att fungera, och dessa krav har sedan gjorts till föremål
för förhandlingar med i-länderna i olika fora och sammanhang.

Kraven på en ny ekonomisk världsordning är värda allt stöd så länge
de utgår från att en väl fungerande internationell ekonomi, kännetecknad
framför allt av en fri handel och ett fritt utbyte av kapital och
kunnande, är den kanske allra viktigaste förutsättningen för de fattigaste
ländernas utveckling. Detta visar inte minst de senaste decenniernas
erfarenheter, där det är de länder som kunnat ta del i det intrnationella
handelsutbytet på ett konkurrenskraftigt sätt som visat de tydligaste
resultaten när det gällt att höja befolkningens levnadsnivå.

Från vissa håll tolkas inte sällan kraven på en ny ekonomisk världsordning
som krav på en internationell planekonomi. Detta är självfallet
inte vad u-länderna krävt, och skulle heller ej ligga i deras intresse. Det
finns dock anledning att uppmärksamma de tendenser till protektionism
och uppdelning av marknader som kan bli följden av genomförandet av
vissa av de krav som förts fram. Ett exempel på detta är den föreslagna
kvoteringen av den internationella sjöfarten, som riskerar att mycket
hårt drabba den svenska rederinäringen.

Kravet på en ny ekonomisk världsordning är inte minst ett krav på
oss att acceptera den strukturförändring av vår egen ekonomi som blir
följden av u-ländernas successiva industrialisering. Att stänga ute ulandsprodukter
från den svenska marknaden, eller att ställa krav av
olika slag på det sätt på vilket olika produkter skall produceras i u-länderna
för att de skall kunna accepteras på den svenska marknaden, är
ägnat att hindra dessa länders ekonomiska utveckling.

Ökade resursöverföringar

Sverige har också sedan någon tid tillbaka i olika internationella fora
sökt att stimulera en diskussion om kraftigt ökade resursöverföringar
från i-länderna till u-länderna. Grundidén synes vara, att utnyttja det
faktum att det i dag finns ledig industrikapacitet i en rad utvecklade
länder, samtidigt som u-länderna lider brist på en rad olika varor.
Frågan om s. k. ökade resursöverföringar ses som ett led i ansträngningarna
att öka tillväxten i den internationella ekonomin i dess helhet.

Skall denna fråga drivas vidare från svenskt håll, bör motiven utvecklas
betydligt klarare än vad som hitintills varit fallet, och det är också
nödvändigt att riksdagen klargör vilka åtaganden i detta hänseende som
Sverige är berett att ikläda sig.

I flera sammanhang har frågan om ökade resursöverföringar presen

Mot. 1978/79:1108

terats som ett ekonomisk-politiskt instrument för att fä upp kapacitetsutnyttjandet
i bl. a. den svenska ekonomin. Med detta synsätt är det
naturligt, att de ökade resursöverföringarna vägs mot andra medel för
att öka sysselsättningen och tillväxten i den svenska ekonomin, och att
motsvarande bedömning då också får göras i de andra länder som kan
komma att ställa sig positiva till att utnyttja detta nya medel att driva
ekonomisk politik.

I andra sammanhang har betonats, att frågan inte skall ses i ett kortsiktigt
konjunkturperspektiv, utan i ett längre perspektiv. Då bortfaller
självfallet huvuddelen av de argument som för dagen förs fram som
stöd för tanken, men i stället introduceras en syn på de långsiktiga problemen
i vår egen och omvärldens ekonomier, som står i direkt strid
med den som kommer till uttryck i t. ex. finansplanen och långtidsutredningen.
Den svenska ekonomiska politiken utgår från att det såväl i
vårt eget land som i andra industriländer är möjligt att nå ett fullt kapacitetsutnyttjande
under de närmaste åren. Skulle vi i vår biståndspolitik
eller i internationella fora ansluta oss till teorier, som implicerar
att det kommer att råda en konstant överkapacitet i industriländerna,
innebär det att grundläggande antaganden i vår ekonomiska politik
måste revideras.

Det förefaller naturligt att se diskussionen om ökade resursöverföringar
som ett led i de allmänna ansträngningarna att öka biståndsflödet
från de rika till de fattiga länderna, och det är också naturligt att dessa
överföringar ses som ett led i biståndspolitiken och också ryms inom de
ekonomiska ramar som gäller för denna. För klarhets vinnande bör
riksdagen ge regeringen detta till känna.

V arubistånd

Tidigare var endast en liten del av det svenska biståndet bundet men
1973 fattade riksdagen beslut om en ökning av det bundna biståndet,
som sedan successivt har fortgått. För ett frihandelsvänligt land som
Sverige kan en stor andel bundet bistånd komma att betraktas som ett
avsteg i protektionistisk riktning.

Frågan bör emellertid inte bedömas på detta sätt. Genom en i samråd
med mottagarlandet genomförd anknytning av bistånds- eller kreditgivning
till svenska produkter kan vårt betalningsmässiga läge och
vår biståndsförmåga förstärkas. Samtidigt kan positiva sysselsättningseffekter
uppnås i Sverige, vilket psykologiskt förstärker biståndsviljan.
I vissa fall kan även beredskapsskäl anföras för varubistånd.

Moderata samlingspartiet anser att Sverige i princip bör verka för ett
obundet bistånd. Dock är den internationella situationen i vad gäller s. k.
avbindning för närvarande ogynnsam. Så länge en internationell överenskommelse
om ett mer obundet bistånd inte kan nås och under nu rådande
samhällsekonomiska svårigheter bör därför även en del av det

Mot. 1978/79:1108

svenska biståndet bindas till en upphandling av svenska varor och tjänster.
Vi finner inte att det i dagens läge finns skäl för att minska bindningsgraden
på det sätt som föreslås i årets budgetproposition.

Ett annat sätt, som med framgång praktiserats av andra länder, att
sammankoppla den svenska varuexporten och biståndet utgör ett system
med blandade krediter. Genom statligt finansierade räntenedsättningar
vid stora exportprojekt, där u-länderna vill göra upphandling i
Sverige, s. k. blandade krediter, kan betydelsefulla resultat uppnås. De
finansiella överföringarna i samband med u-landsprojekt måste i dessa
fall innehålla ett gåvoelement om minst 25 procent samt ha till syfte
att främja u-landets utveckling. Detta senare villkor anses uppfyllt om
u-landet självt avgör om projektet i fråga skall finansieras inom ramen
för det bundna biståndet. Om de belopp som f. n. avräknas som importstöd
inom landramarna för huvudmottagarländerna till fullo utnyttjades
som s. k. blandade krediter, skulle det svenska biståndet väsentligt
kunna ökas. Ett system med s. k. blandade krediter bör därför snarast
introduceras i svensk u-landspolitik.

Bättre information om Sverige

Moderata samlingspartiet anser att ökade ansträngningar kan göras
för att förbättra informationen i mottagarländerna om utbudet av
svenska varor och tjänster. En sådan informationsverksamhet i programländerna
bör kompletteras med att mottagarländerna, då de själva
företar upphandling finansierad med svenska biståndsmedel, föreslås informera
bl. a. den svenska utlandsrepresentationen på platsen om vilka
projekt och vilken upphandling dessa medel skall användas till. Detta
förutsätter också att SIDA i framtiden vid anslag för allmänt importstöd
söker av mottagarländerna erhålla en detaljerad redovisning av
hur dessa medel används.

Större uppmärksamhet måste också ägnas åt att Sveriges bidrag till
de multilaterala biståndsorganen i rimlig utsträckning används för inköp
i Sverige.

Länderval

Vid Sveriges val av mottagarland bör hjälpbehovet och icke politiska
bedömningar vara avgörande. Det väsentliga måste vara att biståndet i
varje enskilt land utformas på ett utvecklingsbefrämjande sätt, så att
det kommer den fattigaste befolkningen till godo. Synsättet att om bara
”rätt” regim väljs, så kan biståndspengarna överlämnas utan vidare ansvarstagande
från svensk sida kan inte accepteras. En biståndspolitik
som grunder sig på samarbete med utvalda regimer innebär att en betygssättning
av ländernas regeringar måste göras. Den skulle innebära
att när ett regimskifte inträffar som inte är i svenska ögon gynnsamt
skall den svenska hjälpen upphöra. Fattiga människor som tyngs av en

Mot. 1978/79: 1108

dålig regering skulle dessutom straffas med uteblivet utvecklingsbidrag.
En politisering av den svenska u-hjälpen äventyrar inte bara nödvändig
kontinuitet i utvecklingsarbetet utan även en bred uppslutning bakom
de svenska insatserna.

Den största delen av biståndsanslaget går direkt till vissa u-länder,
s. k. programländer, med vilka Sverige har avtal om utvecklingssamarbete.
Vid utformandet av biståndet måste en noggrann planering och
genomgång av biståndets mål göras, eftersom Sverige här får ett ansvar
för att biståndets inriktning motsvarar de uppsatta målen.

Ekonomiskt och politiskt oberoende samt graden av fattigdom har
varit två kriterier vid valet av mottagarländer. I dag kan konstateras
att programländerna uppvisar en mycket skiftande bild beträffande politiska,
sociala och ekonomiska förhållanden.

Det stora antalet programländer, numera ett tjugotal, gör det enligt
moderat uppfattning angeläget att insatserna koncentreras. För att utvecklingssamarbetet
skall ge resultat måste det vara långsiktigt, vilket
utesluter ett alltför stort hänsynstagande till de ofta snabbt skiftande
politiska förhållandena i flera u-länder.

Det är samtidigt uppenbart att det i ett mottagarland kan inträffa politiska
förändringar, vilka får till konsekvens att den svenska riksdagen
och regeringen inte längre bör stödja mottagarlandet i fråga. Om möjligt
bör en avveckling ske gradvis, men de politiska omständigheterna
kan vara så omvälvande att biståndet omedelbart måste upphöra. Som
exempel kan nämnas statskuppen i Chile. Rent principiellt bör en nedtrappning
av biståndet ske till länder, vilka är aktivt engagerade i militära
operationer som inte rimligen, bl. a. av geografiska skäl, kan betraktas
som vidtagna i självförsvar.

Avtrappningen av svenska biståndsinsatser till ett programland bör
naturligtvis också ske när landet nått en sådan utvecklingsnivå och
och BNP per invånare att fortsatta bidrag blir svåra att motivera med
tanke på att landet ej längre bör räknas till de fattigaste u-länderna. Där
finns i dessa fall ofta skäl för Sverige att övergå till ett bredare samarbete,
exempelvis på utbildningens, handelns och näringslivets områden.

Exempel på länder där ett bredare samarbete initierats är Algeriet,
Cuba, Egypten, Jamaica, Portugal och Tunisien. Begreppet bredare
samarbete har också kommit att omfatta begränsad biståndsfinansiering
av insatser i andra länder än programländer.

Sverige kan och bör inte ha pretention på att överföra vår form av
demokrati till länder med en annan historisk och kulturell bakgrund.
Men enligt moderat uppfattning är det viktigt att i dialogen med utvecklingsländerna
påtala brister i de mänskliga fri- och rättigheterna
och värdet av ett demokratiskt styrelseskick. I valet av programländer
bör vi uppmärksamma länder som strävar efter ett mer öppet samhälle.

Mot. 1978/79: 1108

Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt hur mänskliga fri- och rättigheter
respekteras i våra mottagarländer.

Mänskliga rättigheter

I regeringens proposition 1977/78: 135 om riktlinjer för internationellt
samarbete m. m. behandlades i olika sammanhang målen för biståndspolitiken.
Våra insatser skall bidra till resurstillväxt, ekonomisk
och social utjämning, ekonomisk och politisk självständighet samt en
demokratisk samhällsutveckling.

På s. 73 och 74 utvecklade föredragande statsrådet att respekten för
grundläggande mänskliga rättigheter måste vägas in i valet av samarbetsländer
för svenskt bistånd. ”Förändringar i detta avseende i mottagarländerna
kan också komma att framtvinga reaktioner från vår sida.
Allvarliga brott mot mänskliga rättigheter kan motivera att ett pågående
samarbete omprövas. Inför sådana ställningstaganden måste dock
kravet på långsiktighet i utvecklingssamarbetet tillmätas stor vikt.”

På s. 83 redogjordes för omständigheter som kan och bör leda till att
utvecklingssamarbetet avvecklas. En sådan var en förändring i mottagarlandets
ekonomi, som gör att bistånd inte längre framstår som befogat.
En annan omständighet kunde vara att förändringar i mottagarlandet
ägt rum som berör förutsättningarna för det planerade biståndet.
Föredraganden fortsatte:

Som jag tidigare framhållit bör också långvariga och allvarliga kränkningar
av grundläggande mänskliga rättigheter kunna påverka vår beredvillighet
att fortsätta samarbetet med enskilda u-länder. Det är svårt
att förutse de situationer som kan föranleda ett omedelbart avbrott i
samarbetet — det har skett hittills i ett fall som följd av en statskupp.
Man kan emellertid inte utesluta att det kan ske så grundläggande förändringar
i ett mottagarlands politik att det blir aktuellt att omedelbart
avbryta samarbetet.

Utskottet (UU 1978/79: 1 s. 34) anslöt sig till uttalandet i propositionen.
Med anledning av en moderat motion framhölls också att Sverige i
de internationella biståndsorganen tillsammans med andra likasinnade
stater — och särskilt de nordiska — bör söka följa en linje som ger oss
möjlighet att markera vår ståndpunkt i åtminstone de svåraste fallen.
Utskottet fann att Sverige inom ramen för sin alliansfria ställning bör
följa en sådan handlingslinje (s. 33). Riksdagen antog förslagen i propositionen
och utskottsbetänkandet.

Vietnam

Vietnam är vårt största biståndsmottagarland. I årets proposition föreslås
anslaget dit höjt från 380 milj. kr. till 400 milj. kr. budgetåret
1979/80. Men ostridigt är att de mänskliga rättigheterna i Vietnam under
de senare åren allvarligt kränkts. Sedan lång tid tillbaka har detta

3 Riksdagen 1978/79. 3 sami. Nr 1108

Mot. 1978/79:1108

framhållits i internationell press, särskilt då i fransk press av skiftande
politisk färg. Uppgifter om politiska fångar i tiotusental och stora internerings-
och koncentrationsläger har blivit allt vanligare. Flyktingtragedierna
talar sitt tydliga språk. Det är uppenbart att det råder svår
rättslöshet i Vietnam.

Vietnam har emellertid också intervenerat utanför sitt eget territorium.
Laos kan numera betraktas som en av Vietnam helt beroende stat.
Mot Kampuchea har regelrätt anfallskrig inletts och framgångsrikt slutförts.
En av Vietnam understödd inhemsk motståndsrörelse mot den tidigare
regimen i Phnom Penh har visserligen medverkat, men ingen lär
på allvar hävda att denna rörelse på egen hand spelat en avgörande roll
i striderna. Vietnams egna divisioner har avgjort utgången. Denna aggressionshandling
kan inte urskuldas med att den förra regimen i Kampuchea
för sin del trampade alla mänskliga rättigheter under fotterna.

Anfallskrig och ockupation måste höra till de allvarligaste kränkningarna
av mänskliga rättigheter. Om riksdagens uttalande och beslut
så sent som i november 1978 skall ha någon mening, bör därför på sätt
som riksdagen uttalat pågående utvecklingssamarbete med Vietnam
omprövas. Den riksdag som antog principerna i proposition 1977/78:
135 och utrikesutskottets betänkande 1978/79: 1 kan icke gärna vägra
sin medverkan härtill.

Vid den föreslagna omprövningen av biståndet till Vietnam bör gällande
åtaganden och pågående arbeten beaktas. Tre projekt tar i anspråk
huvuddelen av de svenska biståndsanslagen. Två gäller sjukhus —
ett med inriktning på sjukvård av gruvarbetare och ett barnsjukhus.
Medel som behövs för slutförande av dessa två projekt, vilket uppges
vara nära förestående, bör anvisas. I fråga om Bai Bang, den stora och
tunga posten i biståndet, som enligt senaste kostnadsprognos från våren
1978 beräknas till 1 605 milj. kr. till skillnad från 500 milj. kr. när projektet
först omnämndes för riksdagen, beräknas detta icke vara slutfört
förrän vid årsskiftet 1981/82, vilket innebär en avsevärd försening. Detta
kommer att påverka kostnadskalkylen. Anmärkningsvärt är att i
propositionen trots de uppgivna förseningarna icke någon ny kalkyl föreligger.
Slutkostirader på upp till 2 miljarder att betalas av Sverige lär
icke uteslutas. För Bai Bang bör så mycket medel anvisas som möjliggör
fortsatt byggnation tills resultatet av den omförhandling som ändå
skall äga rum under året slutförts föreligger.

I propositionen 1978/79: 100 meddelas att Vietnam begärt svensk
medverkan i Bai Bang-arbetet även under ett senare driftskede. Departementschefen
finner sådant stöd motiverat under en övergångsperiod
och uppger att planering av den svenska insatsen pågår. Tanken på att
Sverige skall lämna biståndsmedel även efter det att anläggningen är
färdig att tas i drift måste bestämt avvisas. Om utländsk medverkan
och hjälp behövs vid driften, bör sådana tjänster kunna inhandlas på
vanlig kommersiell väg. Ett land som har råd att föra anfallskrig har

Mot. 1978/79:1108

säkerligen också råd att själv avlöna erforderliga konsulter för drivande
av en anläggning som till största delen erhållits i gåva från Sverige.

Tidigare år har sammanlagt 120 milj. kr. använts för importstöd.
Detta belopp förefaller kunna i stort sett bortfalla.

Den ingående reservationen för pågående budgetår var 163,5 milj. kr.
Ingående reservation för nästa budgetår jämte anslag om 200 milj. kr.
bör kunna täcka åtaganden enligt avtalen i fråga om Bai Bang och sjukhusen.
Åt SIDA bör uppdras att verkställa den nödvändiga omfördelningen
och omplaneringen. Det svenska biståndet till Vietnam bör således
enligt moderata samlingspartiets mening begränsas till vad som
krävs för fullföljandet av sådana tidigare åtaganden som spänner över
flera år. Den fortsatta utvecklingen i Indokina måste bli avgörande för
huruvida Sverige senare skall engagera sig i nya biståndsprojekt i Vietnam.

Cuba

Under åren 1977 och 1978 har Cubas inblandning i afrikanska angelägenheter
fortsatt. Omkring 30 000 kubanska soldater och militära rådgivare
bedöms vara verksamma i minst 16 länder. Bl. a. finns det kubansk
personal i följande länder: Algeriet, Angola, Benin, Kap Verde,
Kongo, Ekvatorial-Guinea, Etiopen, Guinea-Bissau, Libyen, Malaysia,
Mogambique, Sao Tomé och Principe, Sierra Leone, Tanzania och
Uganda.

Sedan det svenska stödet till Cuba inleddes budgetåret 1969/70, har
landet erhållit totalt 242 milj. kr. i svenskt bistånd. Biståndet har lämnats
huvudsakligen som importstöd till undervisnings- och hälsovårdssektorerna
samt till ett livsmedelsinstitut i Havanna. För moderata
samlingspartiet har satsningen på Cuba från början framstått som både
onödig och missriktad. Det är uppenbart att Cuba inte tillhör de nationer,
som är i trängande behov av svenskt bistånd. Antalet politiska
fångar har varit stort, något som belyses av det stora antalet som nyligen
frigivits. Andra förbliver i fängelserna.

Biståndssamarbetet med Cuba avses bli avslutat i och med utgången
av den nu löpande avtalsperioden som omfattar budgetåren 1977/78—
1979/80. Det samarbete som kan ske inom ramen för det s. k. bredare
samarbetet bör liksom innevarande budgetår begränsas till maximalt 5
milj. kr.

Etiopien

Sverige är sedan länge det land som ger det största gåvobiståndet till
Etiopien. Det svenska biståndet är inriktat på att bidra till social och
ekonomisk utveckling för de fattiga på landsbygden. Sverige har också
under år 1978 avskrivit samtliga återstående fordringar på svenska biståndskrediter
till Etiopien.

Mot. 1978/79:1108

Den etiopiska regeringen tillåter ingen opposition och har vid ett par
tillfällen genomfört terrorkampanjer mot sina motståndare. Tortyr mot
politiska fångar har förekommit. Tusentals människor, däribland barn,
har dödats, men trots oroligheterna tycks militärrådet ha stärkt sin
ställning. Förberedelser lär också pågå för att skapa ett statsbärande politiskt
parti och lägga grunden för en socialistisk republik.

Det är uppenbart att den nuvarande regimen har begått allvarliga
brott mot de mänskliga rättigheterna och att samhället och styrelseskicket
utvecklas i en antidemokratisk riktning. I regeringens proposition
1977/78: 135 framhålles att allvarliga brott mot mänskliga rättigheter
kan motivera att ett pågående samarbete omprövas.

Moderata samlingspartiet anser att Sverige bör ta upp dessa frågor
vid förhandlingar om nya biståndsavtal och att pågående samarbete
med Etiopien blir föremål för omprövning.

Stöd till befrielserörelserna

En del av det svenska utvecklingssamarbetet med u-länderna utgörs
av stöd till befrielserörelser. Ett sådant stöd innebär alltid komplicerade
politiska överväganden. Hittills har det svenska stödet främst gällt befrielserörelser
som kämpar mot rasåtskillnadspolitiken i södra Afrika.
Stödet har varit humanitärt, dvs. flyktinghjälp, utbildningsstöd, medicin
och livsmedel.

Vid riksdagens behandling av proposition 1977/78: 135 anförde utrikesutskottet:

Direkt stöd bör sålunda kunna komma i fråga i de fall då antingen
FN:s säkerhetsråd eller FN:s generalförsamling med svensk anslutning
uttalat sig för sådant stöd, medan i andra fall som kan framstå som angelägna
ur svensk synpunkt sådana enskilda hjälporganisationer som
exempelvis Röda Korset i första hand bör väljas som förmedlare av biståndet.

För moderata samlingspartiet är en förutsättning för bistånd till befrielserörelser
att dessa har stöd i sådana resolutioner antagna av FN:s
generalförsamling vilka Sverige med hänsyn till grunden för sin alliansfria
utrikespolitik ansett sig kunna stödja. Hjälp till militära ändamål
får inte komma i fråga. Den alliansfria utrikespolitiken förutsätter därför
att Sverige inte dras in i politiska skeenden där befrielserörelserna
blir brickor i ett stormaktsspel och där ett stöd till dessa befrielserörelser
kan betraktas som ett ställningstagande för eller emot inblandade
stormakter eller dess allierade.

Katastrofhjälp

Läget i världen och i synnerhet i de s. k. mest drabbade länderna
nödvändiggör att katastrofhjälpen får ett vidgat utrymme i utvecklings

Mot. 1978/79:1108

samarbetet. Mera katastrofbistånd behöver emellertid inte innebära —
som det ofta hävdas — att det långsiktiga utvecklingsarbetet blir lidande.
Begreppet katastrofbistånd täcker ett vitt fält av omedelbara
räddningsaktioner, återuppbyggnadsarbete samt långsiktiga utvecklingsinvesteringar.
Ett år kan uppgiften vara att rädda människor från svältdöden,
ett annat år att förse dem med boskap och utsäde så att de själva
kan klara sin försörjning. Ett tredje år blir uppgiften att genom
dammbyggnader och flodregleringsåtgärder eller bättre markanvändning,
t. ex. i Afrika, förebygga nya katastrofer. Katastrofbistånd är i
allmänhet en förutsättning för att ett u-lands hela långsiktiga utvecklingsansträngning
inte skall lamslås, när en katastrof inträffar.

I budgetpropositionen föreslogs att 167 milj. kr. skulle anslås för katastrofhjälp
under 1979/80. Mot bakgrund av situationen i Sydostasien,
där flykten från Vietnam och de förnyade krigshandlingarna ställt närliggande
stater inför stora problem, finns det anledning att räkna upp
detta belopp. Vi förordar att ytterligare 120 milj. kr. tillförs anslaget
och att den absoluta merparten av dessa pengar ställs till FN :s flyktingskommissaries
förfogande för hjälp framför allt åt flyktingar i Sydostasien.

Bredare samarbete

Hittills har i alltför hög grad uppmärksamheten ensidigt inriktats pä
det statliga biståndsflödet till u-länderna. Det är nu hög tid att anlägga
ett vidare synsätt på relationerna till länderna i den tredje världen. Bistånd
behöver inte bara innebära statligt stöd från ett land till ett annat.
Det bör också innebära ett utbyte av informationer, erfarenheter
och kunskaper, varor och tjänster i vidare bemärkelse.

Svensk u-landspolitik måste alltså enligt moderata samlingspartiets
uppfattning inriktas på att inkludera inte bara insatser genom SIDA,
utan även handelspolitikens utformning, svenskt näringslivs möjligheter
till insatser i kontakterna med u-länderna, forskningssamarbete, kulturutbyte
samt missionens och de humanitära och fackliga organisationernas
verksamhet.

Sverige är ett högt utvecklat industriland med ett näringsliv som besitter
god teknologisk och administrativ kompetens. Det är naturligt att
denna kunskap tas till vara i utvecklingssamarbetet. U-länderna själva
önskar ett utvidgat samarbete med svenskt näringsliv. I deras egna utvecklingsplaner
ingår industrialisering som en viktig del. Samtidigt som
u-ländemas önskemål om industrialisering öppnar möjligheter för
svensk industri till investeringar och export av kunskaper, varor och
tjänster, kommer den framväxande u-landsindustrin att utsätta delar av
vår egen industri för konkurrens. Nya konkurrenter är också nya kunder.

Den av riksdagen förra året beslutade fonden för industriellt sam

Mot. 1978/79:1108

arbete är ett första steg mot ett samarbete med svenskt näringsliv och
biståndsverksamhet, som hittills i så stor utsträckning har saknats.

Vid sidan av köpkraftsöverföringar är biståndets viktigaste komplement
förmedlingen och utbytet av kunskaper och erfarenheter. I detta
erfarenhetsutbyte har ett högt utvecklat industriland som Sverige med
sin höga utbildningsnivå mycket att ge, om nationens resurser, dvs. om
många människor och många olika institutioner, organisationer, föreningar
och sammanslutningar engageras i utvecklingssamarbetet och
detta inte enbart omhänderhas av en statlig myndighet. Kontakter behöver
knytas över gränserna inte bara på myndighetsnivå utan också
mellan människor, grupperingar och olika samhällssektorer inom länderna.

SIDA bör i större utsträckning engagera sig i en kontaktförmedlande
verksamhet, som hjälper universitet och skolor, föreningar, organisationer
och institutioner att knyta kontakter med organisationer och
människor i u-länderna. Som exempel kan nämnas ett utbyggt vänortssystem,
yrkessammanslutningarnas utbyte med kolleger i u-länderna,
politiska organisationers kontakter med systerorganisationer samt
fackliga organisationers hjälp och utbyte av erfarenhet. Syftet skall
vara att mobilisera fler kvinnor och män i biståndssamarbetet inom ramen
för deras vardagssysselsättningar. En sådan kontaktförmedling
och kontaktstödjande verksamhet bör vara ett reguljärt och viktigt inslag
i SIDArs verksamhet.

Vidgat samarbete med u-länder även utanför kretsen av programländer

Det är naturligt och riktigt att huvuddelen av gåvobiståndet inriktas
mot de fattigaste u-länderna och till biståndsprogramländer med vilka
Sverige har ett långsiktigt utvecklingssamarbete. Det finns emellertid
ett stort antal u-länder, utanför dessa grupper av u-länder, som har intresse
av samarbete med Sverige, ett samarbete som främst syftar till
att de skall få del av tekniska kunskaper som de behöver, exempelvis i
samband med sin industriella utbyggnad. Många länder föredrar härvid
samarbete med Sverige framför stormakterna, eftersom man gärna vill
slå vakt om sitt politiska oberoende. Sverige har genom sin neutrala
ställning och höga tekniska utvecklingsnivå speciella möjligheter att bidraga
till dessa länders utveckling. Samarbete med länder av denna typ
bör enligt moderata samlingspartiets uppfattning inte grundas på ett
renodlat biståndstänkande utan på ett tekniskt samarbete till ömsesidig
nytta. Ett väsentligt inslag i den s. k. nya ekonomiska världsordningen
är just kravet på en helhetssyn. U-länderna önskar inte att samarbetet
skall begränsas till statligt bistånd. De önskar en helhetssyn på relationerna
mellan i- och u-land, som innefattar handelspolitiken, industrisamarbete,
forskning, kulturellt utbyte samt ökad u-hjälp. De önskar
ett utvecklingssamarbete till ömsesidig nytta. Den av riksdagen beslutade
fonden för industriellt samarbete kan tjäna dessa syften.

Mot. 1978/79:1108

Moderata samlingspartiet är övertygat om att utvecklingssamarbetets
framtid är att söka i ett bredare och mer decentraliserat samarbete.

Enskilda organisationer

De enskilda organisationerna har en viktig roll att spela inom det
svenska biståndet och utgör ett värdefullt komplement till det direkta
statliga utvecklingssamarbetet. I sin biståndsgivning har de enskilda organisationerna
alldeles särskilda möjligheter att nå eftersatta grupper
vilket — mot bakgrund av den svenska biståndspolitiken — utgör ett
starkt skäl för statligt stöd till verksamheten. Bistånd genom enskilda
organisationer är ofta mycket effektivt. De enskilda organisationernas
biståndsverksamhet bidrar också till att i vida befolkningsgrupper öka
förståelsen för u-ländernas problem och för behovet av bistånd. I årets
budgetproposition föreslås ett anslag på 110 milj. kr.

Moderata samlingspartiet anser att detta bör höjas med 20 milj. kr.
till 130 milj. kr. för budgetåret 1979/80 och förutsätter att dessa medel
fördelas huvudsakligen till missionssamfunden och de humanitära organisationerna.

Bättre information till allmänheten

SIDA:s uppgift att genom informationsverksamhet öka allmänhetens
kännedom om förhållandena i u-länderna är utomordentligt betydelsefull.
Desto mer beklagligt är det att allvarlig kritik har kommit att riktas
mot SIDA:s informationsverksamhet. Kritiken hävdar att SIDA bekostar
informationsprojekt, som vid sin utformning blir osakliga och
ensidiga och som ibland sprids i andra syften än dem för vilka våra biståndsanslag
är avsedda. Kritik för ensidighet har även riktats mot
SIDA:s tidskrift Rapport. Eftersom SIDA är ett statligt verk bör höga
krav ställas på saklighet och opartiskhet i dess informationsgivning.

En viktig del av informationsverksamheten är stödet till den av folkrörelserna
förmedlade u-landsinformationen. Dock bör dessa åläggas
att öppet redovisa anslagna medel. De kanske betydelsefullaste förmedlarna
av u-landsinformation är emellertid organisationer verksamma
i u-land som Röda korset, Rädda barnen och missionsorganisationerna.
Vi menar att det är önskvärt att dessa organisationer får möjlighet
att få generella bidrag från informationsanslaget på samma sätt
som i dag är fallet för löntagarorganisationer och studieförbund.
Moderata samlingspartiet vill

att biståndspolitiken skall utgöra ett stöd för de fattiga ländernas
egna strävanden att förbättra levnadsvillkoren för sina medborgare,
att inriktningen på u-landspolitiken skall vara sådan att den resulterar
i en rättvisare fördelning av tillväxten i världsekonomin,
att hjälpbehovet skall vara riktlinjen för biståndspolitiken,
att biståndet skall ha en stor multilateral andel,

Mot. 1978/79: 1108

att Sverige stöder kraven på en ny ekonomisk världsordning så länge
de utgår från en väl fungerande internationell ekonomi, kännetecknad
av en fri handel och ett fritt utbyte av kapital och kunnande,
att Sverige i princip skall verka för ett obundet bistånd,
att så länge en internationell överenskommelse om mer obundet bistånd
inte kan nås, en del av det svenska biståndet binds till upphandling
av svenska varor och tjänster,
att bindningsgraden behålls oförändrad för budgetåret 1979/80, jämförd
med innevarande år,

att ett system med s. k. blandade krediter introduceras i svensk ulandspolitik,

att informationen i mottagarländerna om utbudet av svenska varor
och tjänster förbättras,

att politiska bedömningar icke skall vara avgörande vid val av mottagarland
för svenskt bistånd,

att en nedtrappning av biståndet sker till programländer, vilka är aktivt
invecklade i militära operationer, som inte kan betraktas som vidtagna
i självförsvar,

att Sverige i dialogen med u-länderna uppmärksammar de mänskliga
fri- och rättigheterna och värdet av ett demokratiskt styrelseskick,
att särskild uppmärksamhet bör ägnas åt hur mänskliga fri- och rättigheter
tillämpas i mottagarländerna,
att biståndet till Vietnam 1979/80 halveras och att det fortsatta biståndet
senare prövas mot bakgrund bl. a. av utvecklingen i regionen,
att anslaget för katastrofhjälp höjs med 120 milj. kr. för att möjliggöra
kraftfulla insatser för att bistå flyktingar i Sydostasien,

att biståndssamarbetet med Cuba avslutas i och med utgången av nu
löpande avtalsperiod,

att det s. k. bredare samarbetet med Cuba begränsas till 5 milj. kr.,
att Sverige i samband med omförhandling av biståndet till Etiopien
tar upp frågan om de mänskliga rättigheterna i landet,

att en förutsättning för bistånd till befrielserörelser skall vara att
dessa har stöd i sådana resolutioner antagna av FN:s nationalförsamling
vilka Sverige med hänsyn till grunden för sin alliansfria utrikespolitik
ansett sig kunna stödja,

att u-landspolitiken inriktas på att inkludera inte bara insatser genom
SIDA utan även handelspolitikens utformning, svenskt näringslivs
möjligheter till insatser i kontakterna med u-länderna, forskningssamarbete,
kulturutbyte, samt missionens och de humanitära och fackliga
organisationernas verksamhet,

att kontakter knyts över gränserna inte bara på myndighetsnivå utan
också mellan människor, grupperingar och olika samhällssektorer inom
länderna,

att SIDA i större utsträckning aktivt engagerar sig i en kontaktför

Mot. 1978/79:1108

medlande verksamhet som hjälper universitet och skolor, föreningar,
organisationer och institutioner att knyta kontakter med organisationer
och människor i u-länderna,

att samarbete med u-länder utanför kretsen av programländer grundas
på principen om ömsesidig nytta,

att folkrörelser, som erhåller statligt stöd för u-landsinformation,
åläggs att öppet redovisa anslagna medel,

att SIDA:s informationsverksamhet gentemot allmänheten förbättras
och tillgodoser krav på opartiskhet och saklighet.

Den ekonomiska politiken

De gångna årens ekonomiska kris

Den svenska samhällsekonomin har under de senaste åren mött problem
av en storleksordning som saknar motsvarighet under efterkrigstiden.
Produktionsutvecklingen har varit svag; industriproduktionen
minskade från slutet av 1974 fram till och med första hälften av 1978.
Läget på arbetsmarknaden har varit ansträngt med en efter svenska
förhållanden betydande öppen och en än större dold arbetslöshet. Inflationstakten
har varit hög. Handels- och bytesbalansen har präglats av
växande brist på jämvikt. Hela branscher, som tidigare framstått som
stommen i det svenska näringslivet, har mött utomordentliga svårigheter.

Orsakerna till dessa svårigheter är av såväl kortsiktig, konjunkturell
som långsiktig, strukturell natur. De kraftigt ökade arbetskraftskostnaderna
under 1975 och 1976 var den främsta faktorn bakom det akuta
krisläge, som den svenska ekonomin befann sig i i slutet av 1976. Även
den ekonomiska politik, som fördes under dessa år medverkade emellertid
härtill liksom givetvis den svaga internationella konjunkturutvecklingen.

Problemen inom branscher som stål-, varvs- och tekoindustrin är av
delvis annan natur, om än dessa problem har förstärkts av kostnadsutvecklingen
i Sverige. Det finns i hela världen en betydande överkapacitet
inom varvs- och stålindustrin. Vad gäller tekoindustrin, som länge
brottats med svårigheter, är konkurrensen från länder med lägre arbetskraftskostnader
en viktig orsak.

Delvis sammanhänger våra ekonomisk-politiska problem också med
utvecklingstendenser i det svenska samhället som går tillbaks till åtminstone
mitten av 1960-talet.

De har samband med den offentliga sektorns och skattetryckets snabba
ökning under denna tid. Det fanns redan i början av 1970-talet anledning
att varna för följderna av att vi i Sverige avsatte mindre medel
till teknisk utveckling och forskning än jämförbara länder. En eftersatt
naturvetenskaplig och teknisk utbildning hör också till bilden.

Mot. 1978/79:1108

Våra svårigheter har sålunda både lång- och kortsiktiga orsaker. För
att komma till rätta med dem kommer det att fordras insatser på såväl
längre som kortare sikt. Den borgerliga trepartiregeringen lade genom
de åtgärder, som vidtogs under 1977 och 1978, grunden för en ekonomisk-politisk
konsolidering. Utsikterna för 1979 sådana de redovisas i
regeringens finansplan, av konjunkturinstitutet och andra organ ter sig
i dag betydligt ljusare än på flera år. En betydande BNP-tillväxt förutses.
Svårigheterna på arbetsmarknaden visar tydliga tecken att minska.
Möjligheterna för en fortsatt dämpning av inflationstakten är goda.
Handels- och bytesbalansen har markant förbättrats.

Trots detta kommer en rad problem att bestå. Jämvikten i bytesbalansen
är ännu inte återställd. Utrymmet för ökad såväl privat som offentlig
konsumtion kommer att vara utomordentligt begränsat. En omfattande
strukturomvandling inom svenskt näringsliv måste genomföras.
Målmedvetna insatser kommer att erfordras för att hålla tillbaka
den offentliga sektorns expansion och för att skapa utrymme för nödvändiga
reformer på skattepolitikens område.

Utvecklingen 1973—1976

År 1973 befann sig den svenska ekonomin i ett läge av relativ balans.
Vi hade ett betydande överskott i handels- och bytesbalansen. Sveriges
relativa arbetskraftskostnader hade utvecklats gynnsamt i förhållande
till omvärlden och svensk exportindustri hade lyckats vinna marknadsandelar
på den internationella marknaden.

Den stagnation som hade utmärkt 1970-talets första år, de förlorade
åren, hade också brutits — om än BNP-tillväxten fortfarande var lägre
än i flertalet jämförbara länder. De förhållandevis höga arbetslöshetssiffrorna
från 1971 och 1972 var på väg neråt.

De kraftiga råoljeprishöjningarna i samband med Mellanöstern-konflikten
kring årsskiftet 1973/74 medverkade till att den internationella
högkonjunkturen plötsligt bröts. Flertalet länder inom OECD-området
drabbades av stora bytesbalansunderskott gentemot de oljeproducerande
länderna. För att bemästra detta och de snabbt stigande priserna
gavs den ekonomiska politiken en mer restriktiv inriktning. Så skedde
dock inte i Sverige. I stället inleddes den s. k. överbryggningspolitiken,
som syftade till att hålla uppe aktiviteten i den svenska ekonomin tills
den internationella konjunkturen på nytt vände uppåt. En mer markant
uppgång beräknades dröja till en bit in på 1975. Den privata konsumtionen
stimulerades.

Ett förhållandevis återhållsamt avtal träffades mellan parterna på
arbetsmarknaden för 1974, vilket möjliggjorde en viss ytterligare förbättring
av Sveriges relativa kostnadsläge. Detta i kombination med en
för svensk exportindustri gynnsam prisutveckling på den internationella
marknaden gav också för 1974 en förhållandevis god exportutveckling.

Mot. 1978/79:1108 43

Index 1970=100

120

115

110

Relativpris

105

100

Marknadsandel

1970 | 1971 I 1972 | 1973 |1974 11975 11976 11977 11978 fl979

Diagram 1: Sveriges export av bearbetade varor. Utvecklingen av relativ

priser och marknadsandelar. Källa: Ekonomidepartementet, konjunkturinstitutet.

	I nationell valuta	Relativt konkurrentländer i nationell valuta	Effektiv valuta kurs	Relativt konkurrentländer i enhetlig valuta
Konsu ment priser	Export Arbetspriser kraftsi till- kostnad verkn.- per proind. ducerad enhet	Konsu ment priser	Exportpriser i tillverkn.ind.	Arbetskraftskostnad per producerad enhet	Konsu ment priser	Exportpriser i tillverkn.ind.	Arbetskraftskostnad per producerad enhet
Schweiz	19,2	15,1	20,8	-14,3	-25,9	-19,5	33,2	17,6	4,1	13,7
Västtyskland 18,6	28,0	19,0	-15,7	-17,2	-15,6	9,6	-5,6	-5,5	-5,5
Nederländ.	31,5	43,4	28,8	-3,1	-3,8	-19,0	8,2	7,5	7,3	-8,3
Canada	32,1	43,1	37,6	-2,4	-5,2	2,9	5,3	3,4	0,8	8,9
Förenta St.	28,2	50,6	23,1	-8,6	-0,1	-12,7	4,8	-3,3	5,9	-5,5
Sverige	33,1	40,8	66,5	-5,2	-8,3	20,3	3,6	2,9	2,3	23,1
Belgien	39,1	36,9	34,0	3,6	-7,8	1,0	2,4	8,0	-3,8	4,2
Frankrike	39,2	56,0	38,9	1,8	4,7	5,3	-4,3	-0,4	3,3	2,1
Japan	52,1	37,3	51,1	13,6	-8,3	12,3	-5,5	8,2	-12,3	8,0
Storbrit.	68,0	85,6	82,3	26,0	29,9	35,1	-24,4	-6,5	-0,6	9,5
Italien	62,7	87,5	64,1	22,8	33,3	25,0	-29,7	-13,2	-4,4	-8,7

Tabell 1: Utvecklingen av priser och arbetskraftskostnader 1973—1976. Procentuella förändringar.
Källa: OECD.

Mot. 1978/79: 1108

Marknadstillväxt

Svensk eskort

1							1
1971 '1972	1973	1974	[L975	i.976	1977	1978	1979

Diagram 2: Marknadstillväxt och svensk export av bearbetade varor 1971
—1979. Källa: Ekonomidepartementet och konjunkturinstitutet.

Samtidigt ökade emellertid importen kraftigt. På grund härav och till
följd av de höjda oljepriserna förbyttes 1973 års bytesbalansöverskott
på 5,3 miljarder kronor till ett underskott på 4,2 miljarder kronor, en
försämring på ett år med uppemot 10 miljarder kronor. 1974 blev ett
förhållandevis gynnsamt år för det svenska folkhushållet. Under
1975 började emellertid utvecklingen på allvar att gå snett. Det avtal
som träffades mellan parterna på arbetsmarknaden för 1975 och 1976
ledde till rekordstora löneökningar. Den offentliga sektorn gick före
vid avtalets tillkomst genom att avtal först träffades med de offentliganställda.
Ovanpå detta kom kraftiga höjningar av arbetsgivaravgifterna
såväl 1975 som 1976. På två år ökade arbetskraftskostnaderna
med mer än 40 procent. I förhållande till omvärlden ledde detta
till kraftigt höjda kostnader per producerad enhet. Av tabell 1 framgår
att Sveriges relativa arbetskraftskostnader per producerad enhet
mellan 1973 och 1976 ökade med hela 23 procent. Inget jämförbart

Mot. 1978/79:1108

land kommer i närheten av denna siffra. I Västtyskland, som i detta
sammanhang har särskilt intresse genom kopplingen mellan kronan och
D-marken inom ramen för det s. k. valutaormssamarbetet, sjönk under
motsvarande period de relativa arbetskraftskostnaderna per producerad
enhet med 5,5 procent.

De höjda kostnaderna tvingade de svenska företagen att höja sina
relativa priser. Detta ledde i sin tur till att de fick ökade svårigheter att
konkurrera på exportmarknaden. De förlorade marknadsandelar såväl
där som på hemmamarknaden. 1975 minskade världshandeln volymmässigt.
Den svenska exporten minskade mycket mer. 1976 ökade
världshandeln på nytt, men den svenska exporttillväxten var väsentligt
mycket mindre. Dessa samband framgår tydligt i diagrammen 1 och 2.

Den svenska industrins svårigheter att hävda sig på exportmarknaden
och den stimulerade inhemska efterfrågan, som överbryggningspolitiken
ledde till, medförde att den svenska handels- och bytesbalansen successivt
försämrades. Detta framgår av tabell 2.

1973 1974 1975 1976 1977 1978

Handelsbalans 6,8 —2,3 —2,0 —3,8 —4,5 6,0'

Bytesbalans 5,3 —4,2 —6,7 —10,5 —12,5 —3,9

Tabell 2: Bytesbalansens och handelsbalansens utveckling 1973—1978 (miljarder
kronor).

1 Enligt senaste tillgänglig statistik uppgår överskottet t'll 6,4 miljarder kronor.

Den svenska exportindustrins svårigheter att vinna avsättning för sina
produkter påverkade också industriproduktionens utveckling. Trots
lagerstöd som syftade till att förmå de svenska företagen att producera
på lager — och som ledde till uppbyggandet av väldiga överlager inom
näringslivet — minskade den svenska industriproduktionen från slutet
av 1974 fram till och med första hälften av 1978. Det framgår av diagram
3.

Den snabba kostnadsutvecklingen 1975 och 1976 fick också återverkningar
på inflationstakten; prisstegringarna, som 1974 hade uppgått
till ca 10 procent, såsom framgår av sammanställningen i tabell 3,
kom att ligga kvar vid denna historiskt sett mycket höga nivå. Prisstegringarna
under 1974 berodde huvudsakligen på den internationella
prisutvecklingen; under de följande åren var prisstegringarna däremot
huvudsakligen inhemskt genererade.

1971 1972 1973 1974 1975 1976 1977 1978

7,5 5,7 7,6 10,5 10,1 9,4 12,8 7,5

Tabell 3: Ökning av konsumentprisindex i procent 1971—1978. Förändring
december—december.

Källa: SCB, konjunkturinstitutet.

Mot. 1978/79:1108

Index 1974=100

OECD-anrådet

110 -

105

Sverige

100

1974

1975

1976

1977

1978

1979

Diagram 3: Industriproduktionens utveckling 1974—1979 i Sverige och
OECD. Källa: Ekonomidepartementet.

Den socialdemokratiska regeringens oförmåga att hålla pris- och
kostnadsutvecklingen under kontroll åren efter 1973 var dess allvarligaste
ekonomisk-politiska misslyckande. Den idé som överbryggningspolitiken
byggde på var i och för sig riktig, nämligen att vi i avvaktan på
en uppgång i den internationella konjunkturen skulle söka hålla den ekonomiska
aktiviteten uppe i den svenska ekonomin genom olika typer av
stimulansåtgärder. Någon analys av de förutsättningar som en sådan
politik måste uppfylla för att bli framgångsrik gjordes dock uppenbarligen
aldrig. Inte heller tycks den socialdemokratiska regeringen haft
klart för sig vilka krav på den svenska ekonomiska politiken som samarbetet
i den europeiska valutaormen innebar.

Det borde ha framstått som uppenbart, att det inte var förenligt med
balans gentemot utlandet att upprätthålla både en högre inhemsk efterfrågan
och en snabbare kostnadsutveckling. Om, som överbryggningspolitiken
förutsatte, man genom stimulansåtgärder skulle hålla den in

Mot. 1978/79: 1108

Privat

konsumtion

Produktion

Diagram 4: Produktions- och konsumtionsutveckling 1973—1977. Produktionen
avser den totala produktionen exklusive offentlig tjänsteproduktion.

hemska efterfrågan uppe på en högre nivå än omvärlden, hade det
samtidigt varit nödvändigt att hålla kostnadsutvecklingen på en lägre
nivå än våra konkurrentländer. I annat fall bleve en ökad obalans gentemot
omvärlden ofrånkomlig.

I själva verket fick vi såväl en snabbare kostnadsutveckling som en
högre efterfrågan än i jämförbara länder. Den totala konsumtionsökningen
1975 och 1976 låg högre än vad t. ex. 1975 års långtidsutredning
hade bedömt som långsiktigt möjligt. Den privata konsumtionen
ökade snabbare än enligt utredningens alternativ I — som lagt tyngdpunkten
på den privata konsumtionen — och den offentliga konsumtionen
snabbare än enligt utredningens alternativ II — det offentligtexpansiva
alternativet.

Resultatet av misslyckandet att hålla kostnadsutvecklingen under
kontroll blev att hela överbryggningspolitiken förfelades. Det framgår
av diagram 4. Den privata konsumtionen fortsatte att öka kraftigt 1975
och 1976, men den drog inte upp produktionen i motsvarande mån. I
stället kom en stor del av den ökade efterfrågan att riktas mot importen.
Den växande klyftan mellan konsumtion och produktion i diagrammet
återspeglar det samtidigt växande bytesbalansunderskottet.
Enkelt uttryckt — konsumenterna köpte utländska varor och tjänster
i stället för svenska därför att de senare blivit alltför dyra. Detta kunde
direkt avläsas på hemmamarknaden, där importkonkurrerande företag
förlorade marknadsandelar till utländska exportörer.

Mot. 1978/79: 1108

Detta var alltså läget när den borgerliga trepartiregeringen tillträdde
i oktober 1976. Den svenska ekonomin präglades av fundamental obalans.
Sedan sommaren 1976 hade också den svenska kronan varit utsatt
för stark press. En tredjedel av valutareserven hade runnit ut. Den
svenska ekonomins kris var akut.

Konsolideringspolitiken 1976—1978

En av den borgerliga regeringens allra första uppgifter blev att ta itu
med den valutakris som Sverige hamnat i under sensommaren 1976.
Den 18 oktober sänktes riktkursen för den svenska kronan med 3 procent
gentemot D-marken enligt beslut vid sammanträde med de länder
som deltog i det europeiska valutasamarbetet.

Det första steget i en politik syftande till att återföra den svenska
ekonomin i balans var att informera svenska folket om lägets allvar.
Från socialdemokratiskt håll hade läget systematiskt skönmålats. Den
borgerliga regeringen gick till ett dukat bord, påstods det, och i en socialdemokratisk
deklaration i oktober 1976 hette det:

Under socialdemokratisk ledning har den svenska ekonomin förstärkts
och utvecklats kraftigt. Vårt land kännetecknas av hög sysselsättning,
effektiv produktion, stora investeringar, sunda statsfinanser
och en i internationell jämförelse måttlig prisstegringstakt. Den svenska
ekonomin är stark.

Läget var, som framgått av redovisningen i det föregående, det rakt
motsatta på i stort sett samtliga punkter. Det blev den borgerliga trepartiregeringens
uppgift att informera om detta och att skapa förståelse
för de åtgärder, som senare skulle bli nödvändiga.

Den uppgift, som därefter förestod, var att återge det svenska näringslivet
dess internationella konkurrensförmåga. Det skedde i flera
steg. Det första kan sägas ha varit valutajusteringen i oktober 1976.
Nästa togs i samband med skatteomläggningen för 1977, då den arbetsgivaravgiftshöjning
som socialdemokraterna hade föreslagit halverades.
Den 6 april 1977 devalverades den svenska kronan med ytterligare
6 procent gentemot de tyska, belgiska och nederländska valutorna.
Samtidigt devalverades den danska och norska kronan 3 procent och
den finska marken 5,7 procent.

I samband med devalveringen presenterade regeringen ett stabiliseringspolitiskt
program innefattande:

1) En höjning av mervärdeskatten från 17,65 till 20,63 procent.

2) Införande av en investeringsavgift om 15 procent på vissa oprioriterade
byggnadsarbeten.

3) Senareläggning av vissa statliga förvaltningsbyggnader.

4) Temporärt prisstopp.

Syftet med åtgärderna var att bringa ner den inhemska efterfrågan.
Detta var en förutsättning för att devalveringsåtgärderna skulle lyckas.

Mot. 1978/79:1108

Den inhemska kostnadsutvecklingen skulle hållas tillbaka och företagen
i större utsträckning tvingas ut på den internationella marknaden.

Den 29 augusti 1977 genomfördes den tredje och sista devalveringen.
Sverige lämnade det europeiska valutasamarbetet och kronan skrevs ner
med 10 procent i förhållande till ett vägt genomsnitt av de 15 viktigaste
valutorna i svensk utrikeshandel. Den s. k. ”korgen” skapades. Samtidigt
tillkännagavs att den allmänna arbetsgivaravgiften skulle sänkas
till 2 procent och helt avvecklas i det inre stödområdet. Allmänt prisstopp
infördes.

Under hösten 1977 beslöts om en skatteomläggning även för 1978
samt om indexreglering av skatteskalorna. Även dessa åtgärder skall
ses som inslag i strävandena att återställa den svenska konkurrenskraften.
De medverkade till att möjliggöra det återhållsamma och ansvarsmedvetna
avtal, som under våren 1978 träffades mellan parterna
på arbetsmarknaden och som möjliggjorde en ytterligare sänkning av
Sveriges relativa arbetskraftskostnader.

Från och med den 1 juli 1978 slutligen avskaffades den allmänna arbetsgivaravgiften
helt. Till följd av den borgerliga trepartiregeringens
avgång i oktober 1978 kom den ytterligare omprövning av det samlade
uttaget av arbetsgivaravgifter, som hade förutskickats i 1978 års reviderade
finansplan, icke till stånd.

Importvärde — Import va/ue
Exportvärde — Expon va/ue

Skuggat område anger importöverskott

Shaded area indicates impon surplus

8000

18000

scoo

leooo

12000

3000

10000

1973 1974 1975 1976 1977 1978 1977 1978

Diagram 5: Export och import av varor. Miljoner kronor. Säsongrensade
kvartals- resp. månadsdata. Källa: Konjunkturinstitutet.

4 Riksdagen 1978/79. 3 sami. Nr 1108

Mot. 1978/79:1108

Återställandet av den internationella konkurrenskraften kan betecknas
som fas 1 i en politik syftande till att återföra ekonomin från fundamental
obalans till balans. Att under denna fas vissa i och för sig
icke önskade effekter gör sig gällande är ofrånkomligt. En devalvering
leder till höjda importpriser och sålunda till vissa inhemska prisstegringar.
Att en åtstramningsåtgärd av typen höjd moms också höjer priserna,
säger sig självt.

Den andra fasen inträder när effekterna av kostnadsanpassningen
slår igenom på exporten och importen. Under denna fas skall en förbättring
av handels- och bytesbalansen komma till stånd. Detta är också,
såsom framgår av diagram 5, vad som skedde. Redan i november

1977 kunde ett överskott i utrikeshandeln inregistreras.

1978 fick vi ett överskott i handelsbalansen på 6,0 miljarder kronor.
Såsom tidigare redovisats i tabell 2 motsvarade detta en förbättring av
handelsbalansen med 10,5 miljarder kronor. Bytesbalansens underskott
sjönk från 12,5 miljarder kronor 1977 till en knapp tredjedel härav

1978 — 3,9 miljarder kronor. Svensk exportindustri började återvinna
marknadsandelar såsom har framgått av diagram 1 ovan.

Årstakt, procent
Genomsnitt		12 mån.	6 mån.
1961—70 1971—75 1976	1977	till	till
		okt. 78	okt. 78

Förenta Staterna	2,8	6,7	5,8	6,5	8,9	10,1
Japan	5,8	11,5	9,3	8,1	3,3	3,8
Västtyskland	2,7	6,1	4,5	3,9	2,1	-0,1
Frankrike	4,0	8,8	9,6	9,8	9,3	10,7
Storbritannien	4,1	13,0	16,5	15,9	7,8	6,8
Canada	2,7	7,3	7,5	8,0	8,7	9,7
Italien	3,9	11,3	16,8	17,0	12,0	11,5
Belgien	3,0	8,4	9,2	7,1	3,9	3,7
Danmark	5,9	9,3	9,0	11,1	7,4	9,0
Finland	5,0	11,7	14,4	12,6	6,1	7,0
Grekland	2,1	12,3	13,3	12,1	12,0	7,1
Irland	4,8	13,3	18,0	13,6	8,2	10,0
Island	11,8	24,6	33,0	29,9	51,7	54,1
Luxemburg	2,6	7,2	9,8	6,7	3,3	3,0
Nederländerna	4,0	8,6	8,8	6,4	4,2	4,7
Norge	4,5	8,4	9,1	9,1	8,0	7,3
Portugal	3,9	15,4	19,3	27,1	25,6	20,7
Schweiz	3,3	7,7	1,7	1,3	0,4	-0,2
Spanien	6,0	12,1	17,7	24,5	16,1	15,9
Sverige	4,0	8,0	10,3	11,4	7,8	4,5
Turkiet	5,9	18,6	17,4	26,0	67,2	57,6
österrike	3,6	7,3	7,3	5,5	3,1	2,4
Australien	2,5	10,2	13,5	12,3	7,9	8,2
Nya Zeeland	3,8	10,2	16,9	14,3	11,2	10,7
Total OECD	3,4	8,6	8,6	8,9	8,2	8,5
OECD Europa	3,8	9,6	10,8	11,2	8,8	8,2
EEC	3,6	9,1	10,3	9,9	6,7	6,4

Tabell 4: Konsumentprisernas utveckling inom OECD-området.
Källa: OECD.

Mot. 1978/79: 1108

Under denna andra fas — konsolideringsfasen — bör också en dämpning
av inflationstakten inträffa. Även detta har skett. Av tabell 3 har
framgått att de beräknade prisstegringarna under 1978 är de lägsta sedan
1972. Än mer markant blir nedgången i inflationstakten mätt över
en 6-månadersperiod. Av tabell 4 framgår att Sverige under de 6 månaderna
fram till oktober 1978 hörde till de länder som hade den lägsta
inflationen inom OECD-området.

Den viktigaste uppgiften för den ekonomiska politiken under denna
andra fas är att söka hålla tillväxten uppe i ekonomin för att öka kapacitetsutnyttjandet
och därigenom frigöra produktiva resurser. Borttagandet
av den allmänna arbetsgivaravgiften under 1978 hade detta
syfte. De av riksdagen under hösten beslutade åtgärderna för att stimulera
konsumtionen kan ses i samma perspektiv.

Uppgiften att hålla den ekonomiska tillväxten uppe under 1978 försvårades
av de väldiga överlager inom industrin, som hade ackumulerats
under de föregående åren. Icke desto mindre tycks en ökning av
industriproduktionen ha uppnåtts någon gång under andra kvartalet
förra året. Den sedan slutet av 1974 sjunkande industriproduktionen
beräknas under 1978 ha ökat omkring 1 procent. BNP-ökningen uppskattas
till 2,5 procent — ett betydligt bättre utfall än vad det fanns
anledning att räkna med i förra årets finansplan.

Den tredje fasen inträder när den ekonomiska återhämtningsprocessen
fortskridit så långt att industriinvesteringarna på nytt börjar öka.
Under denna fas samt i viss mån under slutet av den andra bör dessutom
efterfrågan på arbetskraft på nytt öka.

	1976	1977	1977 3:e	4:e	1978 1 :a	2:a	3:e	Genom- Senaste snitt de notering tre senaste mån.
Förenta St.	7,7	7,0	6,9	6,6	6,2	5,9	6,0	5,9	5,8 okt.
Japan	2,0	2,0	2,1	2,0	2,1	2,2	2,3	2,3	2,3 sept.
Västtyskland	4,7	4,6	4,7	4,5	4,5	4,4	4,4	4,3	4,3 okt.
Frankrike	4,2	4,8	5,1	4,8	4,7	5,1	5,6	5,5	5,4 okt.
Storbritannien	5,4	5,7	5,8	5,9	5,8	5,6	5,6	5,6	5,6 okt.
Canada	7,1	8,1	8,2	8,4	8,4	8,6	8,5	8,4	8,2 okt.
Italien	6,7	7,2	7,7	7,4	7,1	6,8	7,5	7,5	7,5 juli
österrike	2,0	1,8	1,7	1,9	2,0	2,0	2,1	2,1	2,1 okt.
Australien	4,4	5,6	5,6	5,5	7,0	6,2	6,0	6,0	6,0 sept.
Belgien	5,8	6,6	7,0	7,0	6,9	7,1	7,2	7,2	7,1 sept.
Danmark	6,1	7,7	7,7	7,9	8,6	8,5	8,6	8,7	8,7 okt.
Finland	4,0	6,1	6,2	6,8	8,0	7,3	7,4	7,4	7,4 sept.
Irland	12,3	11,9	11,5	11,2	11,8	10,9		10,9	10,3 juni
Nederländerna	5,1	4,9	5,1	4,9	4,7	5,0	5,2	5,2	5,0 okt.
Norge	1,1	0,9	0,9	0,8	0,9	1,0	1,2	1,2	1,3 sept.
Spanien	4,9	5,7	5,9	6,3	7,0	7,1		7,1	7,1 juni
Sverige	1,6	1,8	1,9	1,9	2,4	2,0	2,5	2,5	2,5 sept.

Tabell 5: Relativa arbetslöshetstal i 17 OECD-länder 1976—1978.
Källa: OECD.

Mot. 1978/79: 1108

3.0

2.0

1971 1972 1973 1974 1975 1976 1977 1978

Diagram 6: Relativa arbetslöshetstal enligt arbetskraftsundersökningarna
1971—1978. Säsongrensade månadsdata. Källa: SCB och konjunkturinstitutet.

Den svenska ekonomin kan under senare delen av 1979 samt under
1980 förväntas vara i denna fas. En uppgång i näringslivets investeringar
förutses för 1979. Redan under senare delen av 1978 stod det
dessutom klart, att en omsvängning i arbetsmarknadsläget var på väg.
Nedgången i industrisysselsättningen minskade och antalet lediga platser
ökade. Det förbättrade arbetsmarknadsläget torde komma att bli
alltmer påtagligt under loppet av 1979.

Det finns i detta sammanhang anledning att notera, att trots att den
lågkonjunktur som den svenska ekonomin gått igenom under de senaste
åren varit väsentligt djupare än någonsin tidigare under efterkrigstiden,
har den öppna arbetslösheten ändå kunnat hållas nere på en internationellt
sett förhållandevis låg nivå. Det framgår av tabell 5. Arbetslöshetssiffrorna
har dessutom varit lägre än under åren 1971—
1973, såsom diagram 6 visar. Att detta varit möjligt sammanhänger givetvis
med de utomordentligt stora arbetsmarknads- och industripolitiska
satsningar som gjorts sedan 1976 för att bereda sysselsättning och
för att bistå företag som hamnat i ett krisläge. Dessa insatser har varit
nödvändiga för att förhindra omfattande företagsnedläggelser och kapitalförstöring.
Syftet har varit att bistå företag som hamnat i ett akut
krisläge men som i ett något längre perspektiv haft goda förutsättningar
att leva vidare.

Den fjärde fasen i den ekonomiska återhämtningsprocessen slutligen
inträder när ekonomin på nytt närmar sig fullt kapacitetsutnyttjande. I
slutet på den tredje fasen och under den fjärde måste den ekonomiska
politiken i ökad utsträckning inriktas på att motverka uppkomsten av

Mot. 1978/79:1108

flaskhalsar i ekonomin och motverka en efterfrågeinflatorisk utveckling.

Det är viktigt att på detta sätt anlägga en helhetssyn för att förstå
enskildheterna i den ekonomiska återhämtningsprocessen. 1977 var ett
dåligt år för det svenska folkhushållet med sjunkande BNP, minskad
privat konsumtion och stora prisstegringar. Sett i sitt sammanhang var
detta emellertid led i den ekonomisk-politiska återhämtningen. Det var
nödvändigt att hålla tillbaka den totala efterfrågan för att devalveringsåtgärderna
skulle få avsedda effekter. Prisstegringarna hade, som redan
framhållits, ett direkt samband med de vidtagna åtgärderna. 1978
blev ett år av konsolidering, som saken uttrycktes i OECD:s Sverigerapport
1978. Under första hälften av året fortsatte den privata konsumtionen
att minska men har därefter, i takt med att inflationen
bringats ned, på nytt ökat. Läget på arbetsmarknaden har varit ansträngt
och industriinvesteringarna har minskat såväl 1977 som 1978,
vilket direkt sammanhänger med den överkapacitet som tidigare uppkommit
i ekonomin samt med de väldiga överlager, som byggts upp.
Det hade inte gått att hoppa över någon fas i återhämtningsprocessen
utan risk för att slutresultatet hade äventyrats.

Sammanfattningsvis kan konstateras, att genom de ekonomisk-politiska
åtgärder, som vidtogs av den borgerliga trepartiregeringen under
i första hand 1977 och 1978, har vårt land kommit ur den krissituation,
där det befann sig 1976. Vi har kommit en bra bit på vägen mot
en återställd balans i ekonomin. Alla problem är visserligen långt ifrån
ur världen, men en god grund har lagts och utsikterna för 1979 är förhållandevis
ljusa.

Den socialdemokratiska kritiken

Den borgerliga trepartiregeringens ekonomiska politik följde, såsom
redovisats i det föregående, en konsekvent strategi. Den socialdemokratiska
kritiken av denna politik har däremot varit allt annat än konsekvent.

Hösten 1976 förnekade socialdemokraterna att Sverige över huvud
taget befann sig i en krissituation. Vi har ovan citerat socialdemokraternas
politiska manifest från hösten 1976, enligt vilket den svenska
ekonomin var stark. Rimligtvis måste detta ha hävdats mot bättre vetande.
Trots valrörelsen kan det inte ha varit den socialdemokratiska
regeringen obekant att en tredjedel av den svenska valutareserven rann
ut under sensommaren och förhösten 1976.

I början av 1977 hävdade socialdemokraterna att den ekonomiska politiken
inte var tillräckligt stram. En ökad stramhet borde åstadkommas,
menade man, genom ytterligare arbetsgivaravgiftshöjningar och
diverse andra skattehöjningar.

När så den borgerliga trepartiregeringen i april 1977 genomförde den

Mot. 1978/79: 1108

6-procentiga valutajusteringen samt redovisade sitt stabiliseringsprogram,
hade socialdemokraterna ändrat sig i fråga om behovet av åtstramning.
Den arbetsgivarhöjning de föreslagit i januari borde anstå
till 1978, menade man nu. Man kritiserade devalveringen och uttalade
sig än mer fördömande efter den senaste devalveringen i augusti 1977.

I den ekonomisk-politiska motion, som socialdemokraterna väckte
hösten 1977 med anledning av regeringens proposition om inriktningen
av den ekonomiska politiken, återkom de till kritiken av den ekonomiska
politiken för otillräcklig stramhet. Socialdemokraterna sade nej
till sänkningen av arbetsgivaravgiften fr. o. m. 1978. I motionen hette
det bl. a.:

För att man skall uppnå det avsedda syftet med en devalvering krävs
att den åtföljs av en allmänt restriktiv inriktning av den ekonomiska politiken.
Den borgerliga regeringen har gjort tvärtom. Efter det att devalveringen
offentliggjorts har regeringen på olika sätt annonserat åtgärder
som sammantaget innebär en försvagning av den statliga finanspolitiken
med åtminstone 15 miljarder kronor.

I sin ekonomisk-politiska motion i januari 1978 kritiserade socialdemokraterna
på en gång den ekonomiska politiken för otillräcklig stramhet
och för alltför stor återhållsamhet. Den ekonomiska politiken borde
läggas om och inriktas på att så snabbt som möjligt återföra vår ekonomi
till ett läge med fullt kapacitetsutnyttjande, hette det bl. a. Kravet
på en mer expansiv politik återkom i samband med 1978 års reviderade
finansplan samt under sommaren 1978. Socialdemokraterna motsatte
sig emellertid samtidigt den stimulans av ekonomin, som borttagandet
av den allmänna arbetsgivaravgiften fr. o. m. halvårsskiftet 1978 innebar.

Sommaren 1978 fick vi plötsligt från ledande socialdemokratiskt håll
höra att de aldrig hade varit emot nedskrivningen av den svenska kronan.

I oktober 1978 väckte socialdemokraterna en motion om åtgärder
inom den ekonomiska politiken i syfte att förbättra sysselsättningen.
Där hävdade de att den faktiska ekonomiska utvecklingen på väsentliga
punkter kommit att avvika från den bedömning som gjorts i 1978 års
reviderade finansplan och till vilken finansutskottets borgerliga majoritet
i allt väsentligt anslutit sig. Läget på arbetsmarknaden hade kraftigt
försvagats, menade man. Den svaga men trots allt positiva förändringen
av den samlade produktionen som kunnat registreras sedan mitten
av 1977 skulle inte ha hållit sig under senare delen av våren. Uppgången
i industrins orderingång skulle ha brutits och på nytt börjat försvagas.

Ifrågavarande motion torde representera något av rekord i ekonomisk-politisk
felbedömning. I den mån den ekonomiska utvecklingen
blivit en annan än vad som angavs i 1978 års reviderade finansplan,

Mot. 1978/79: 1108

har detta väsentligen varit till det bättre. BNP-tillväxten tycks ha blivit

2,5 procent mot 0,8 enligt den reviderade finansplanen; exportökningen
7,7 procent mot förutsedda 5,6; uppgången i bostadsinvesteringarna

18,6 procent mot 14,8.

Det är i den socialdemokratiska kritiken svårt att finna någon annan
röd tråd än en systematisk strävan att spela på den oro och det missnöje,
som den ekonomiska situationen och därav föranledda ekonomisk„
politiska åtgärder kan ha skapat. 1977 sköt socialdemokraterna in sig
på underskottet i bytesbalansen och den utländska upplåningen. När sedan
åtgärder vidtogs för att komma till rätta med dessa underskott kritiserades
åtgärderna och deras konsekvenser för prisutvecklingen. När
inflationstakten markant dämpats har man övergått till att skjuta mot
arbetsmarknadsläget.

Den genomgång av växlande socialdemokratiska ståndpunkter, som
vi här gjort, visar att socialdemokraterna konsekvent har motsatt sig i
stort sett allt som vidtagits i syfte att återställa balansen i den svenska
ekonomin. De har bedrivit en renodlad missnöjespolitik. De har inte varit
beredda att påtaga sig någon del av ansvaret för att reda upp de problem,
som den tidigare socialdemokratiska regeringen aktivt medverkat
till att skapa. Detta är beklagligt och beklämmande.

Utvecklingen under 1979
Tabell 6 återger den i årets finansplan redovisade försörjningsbalansen
för 1979. Vi kan i stort sett instämma i den bedömning av de eko

Miljarder Procentuell volymför

kr. 1977, ändring, 1975 års priser

löpande

priser 1977—1978 1978—1979

Tillgäng

Bruttonationalprodukt	350,5	2,5	5,4
Import	90,2	-6,6	9,2
Summa tillgång	440,7	0,5	6,2
Efterfrågan
Bruttoinvestering	72,2	-2,7	7,7
Näringsliv	35,2	-15,9	10,9
därav: industri	14,6	-18,0	3,1
Statliga myndigheter och affärsverk	7,9	14,1	0,4
Kommuner	14,4	0,8	4,8
Bostäder	14,7	18,6	8,6
Lagerinvestering	-2,5	(-1,4)'	(1,8)'
Privat konsumtion	188,8	-1,1	2,8
Offentlig konsumtion	100,8	3,2	2,7
Statlig	31,6	1,7	1,0
Kommunal	69,2	3,9	3,5
Tjänstenetto
Export	85,6	7,7	8,0
Summa efterfrågan	440,7	0,5	6,2

' Förändring i procent av föregående års bruttonationalprodukt.

Tabell 6: Preliminär försörjningsbalans för 1979 enligt 1979 års finansplan.

Mot. 1978/79: 1108

nomiska utsikterna, som där redovisas. En förhållandevis snabb BNPtillväxt
är sannolik, innefattande bl. a. en betydande uppgång i industriproduktionen
— enligt bedömningen i den preliminära nationalbudgeten
med hela 6,2 procent. Exporten kan förutses komma att fortsätta
att öka i sådan takt att svensk exportindustri återvinner ytterligare
marknadsandelar. En viss ytterligare förbättring av handelsbalansen
kan komma till stånd. Den privata konsumtionen kommer att öka efter
tillbakagången under 1977 och 1978. Därmed skulle den privata konsumtionen
under treårsperioden 1977—1979 öka med sammanlagt ca
0,8 procent. Investeringsaktiviteten kommer också att öka inkluderande
en uppgång i industriinvesteringarna. Den ökning av bostadsinvesteringarna
som påbörjades 1978 kan förväntas fortsätta om än i något
långsammare takt. Det innebär en vändning i den tidigare trenden under
1970-talet, då bostadsinvesteringarna — bortsett från en smärre ökning
år 1972 — minskat år från år. Även lagerinvesteringama kan förväntas
komma att ge ett positivt bidrag till efterfrågeutvecklingen.

På några punkter är emellertid enligt vår bedömning utvecklingen
förenad med betydande risker. Den BNP-ökning på 5,4 procent, som
förutses, är jämfört med utvecklingen i övrigt under 1970-talet stor.
Den har inte överträffats sedan 1969 och den är sålunda större än under
t. ex. 1970, då efterfrågedämpande åtgärder ansågs nödvändiga —
bl. a. det s. k. idiotstoppet på kreditmarknaden. Det kan ifrågasättas om
den svenska ekonomin i dagsläget klarar en sådan tillväxttakt utan störningar.
Risken för uppkomsten av flaskhalsar i ekonomin med därav
följande press uppåt på prisnivån är inte obetydlig.

Till följd av de senaste årens vikande industriproduktion finns det en
betydande överkapacitet inom svenskt näringsliv. I den mån denna kan
tas till vara ligger häri en stor tillväxtpotential. Frågan är emellertid i

SNI		1976 def.	1977 prel.	1978 prel.	1979 prognos
2	Gruvor och mineralbrott	- 1,7	-12,8	-10,8	5,0
2301	Järnmalmsgruvor	- 2,8	-18,2	-17,0	5,0
2302	Ickejärnmalmsgruvor	10,0	4,3	15,0	5,0
210, 220, 290	Övriga gruvor och mineralbrott	- 6,8	5,3	- 8,0	4,0
3	Tillverkningsindustrin	- 0,8	- 4,7	1,3	6,3
33111	Sågverk	- 0,1	- 4,1	1,9	2,7
34111	Massaindustri	- 6,2	-17,6	13,5	18,5
34112	Pappers- och pappindustri	10,9	3,0	11,5	7,5
353, 354	Petroleumraffinaderier m. m.	13,8	- 1,5	2,5	1,9
371	Järn- och stålverk	- 8,9	-14,0	4,0	10,0
372	Ickejärnmetallverk	2,2	0,8	3,0	6,0
38 ./.3841	Verkstadsindustri exkl. varv	- 2,3	- 6,5	- 0,5	8,0
3841	Varv	- 4,9	-11,7	-15,0	-15,0
3 resterande	Övrig industrisektor	1,5	- 1,1	2,5	5,0
2,3	Hela industrin	- 0,8	- 4,8	1,0	6,2

Tabell 1: Industriproduktionens utveckling 1976—79. Procentuell volymförändring. Källa: SCB och
konjunkturinstitutet.

Mot. 1978/79:1108

vilken utsträckning den ökade efterfrågan kommer att inriktas mot företag
och branscher, där det verkligen finns överkapacitet. Alldeles
klart är, såsom också framgår av tabell 7, att den största efterfrågeökningen
inte kommer att riktas mot de branscher, som haft den största
produktionsnedgången 1976—1978.

En förutsättning för att den förutsatta ekonomiska tillväxten skall
klaras utan uppkomst av flaskhalsar i produktionen torde vara en betydligt
ökad rörlighet på arbetsmarknaden mellan företag och branscher.
Arbetskraften måste förmås flytta från företag med överkapacitet
till företag med brist på arbetskraft. I första hand är det därvid en
ökad inomregional rörlighet, som måste eftersträvas. I viss mån kan
emellertid också en ökad interregional rörlighet komma att erfordras.

I finansplanen uttalas förhoppningen, att en ökad rörlighet på arbetsmarknaden
inom regionerna bör kunna främjas bl. a. genom förstärkta
arbetsförmedlingsinsatser. Vi befarar att detta inte kommer att
visa sig tillräckligt. Det finns anledning att påminna om, att regeringen
accepterat åtgärder sorn verkar i rakt motsatt riktning. Det gäller t. ex.
sysselsättningsgarantin för de varvsanställda.

Vi har från moderat håll tidigare berört dessa frågor, bl. a. i vår motion
1978/79: 88 om inriktningen av den ekonomiska politiken m. m. Vi
underströk där nödvändigheten av att de arbetsmarknadspolitiska insatserna
inte tillåts leda till en låsning av arbetskraften:

Det är desto viktigare i en situation då en ökning av efterfrågan på
arbetskraft redan nu gör sig gällande och kan komma att ytterligare
öka inom en överskådlig framtid. De arbetsmarknadspolitiska insatserna
måste underlätta en rörlighet mellan företag och branscher. I annat
fall är risken stor för att en uppgång i den svenska konjunkturen snabbt
leder till uppkomsten av flaskhalsproblem med ty följande inflationsrisker.

Redan i dagsläget finns det, trots en efter svenska förhållanden relativt
hög arbetslöshet, en rad företag som inte kan erhålla den arbetskraft
som efterfrågas. På många håll har det visat sig att den nödvändiga
flexibiliteten på arbetsmarknaden kommit att hämmas genom det
sätt på vilket olika arbetsmarknadspolitiska stödinsatser kommit att tilllämpas
och trygghetslagstiftningen att tolkas.

För att åstadkomma en ändamålsenlig användning av vårt lands resurser
och för att ta till vara den konjunkturförbättring som nu är på
väg — till fördel för hela det svenska folkhushållet — bör enligt vår
mening regeringen snarast låta föranstalta att en översyn av gällande
regler och deras tillämpning i ifrågavarande hänseende snarast kommer
till stånd. Redan nu pågår en utredning av den s. k. Åmanlagen. Säkerligen
behövs också bättre information om vad denna lag kräver. De
farhågor som på företagarhåll framförs är säkerligen många gånger
överdrivna, men de utgör likväl en realitet och inte sällan en hämmande
faktor vid nyanställning av arbetskraft.

Också det mycket stora budgetunderskottet — det beräknade utfallet
för innevarande budgetår anges i budgetförslaget till 44,7 miljarder kro

Mot. 1978/79: 1108

nor för innevarande budgetår och till 45,0 miljarder för budgetåret
1979/80 — inger oro vad gäller möjligheterna att begränsa prisstegringarna
under 1979 till de 5 å 6 %, som anges i finansplanen. Vi återkommer
nedan till frågan om budgetunderskottet.

Ytterligare en punkt i försörjningsbalansen inger betänkligheter. Det
gäller den kommunala konsumtionens ökning. År 1977 träffades en
överenskommelse mellan regeringen och kommun- och landstingsförbunden
om att så långt som möjligt begränsa de kommunala utdebiteringshöjningarna
för 1978. Inte desto mindre kom kommunalskattehöjningen
i genomsnitt att uppgå till 1,86 kr/skr, vilket är den största höjningen
någonsin. I juni 1978 träffades en ny överenskommelse. För
första gången enades parterna härvid om en specificerad riktpunkt för
den kommunala konsumtionens volymökning. Denna borde vara 3 procent
per år 1979 och 1980. Den prognos, som nu redovisas i finansplanen
avseende den kommunala konsumtionsökningen, innebär emellertid
att denna skulle komma att uppgå till 3,5 % för 1979.

Mot den angivna bakgrunden uttalar budgetministern förhoppningen
”att kommuner och landsting kommer att vara ytterligt återhållsamma
med nya utgiftsåtaganden under 1979 för att inte avvika från de överenskomna
riktlinjerna för volymutvecklingen”. ”Det kommunala budgetarbetet
inför 1980 bör givetvis också ges en sådan inriktning att
överenskommelsen följs”, heter det vidare. Enligt vår bedömning är en
kraftigare reaktion från statsmakternas sida motiverad. En omprövning
av gjorda transfereringsåtaganden gentemot kommunerna bör komma
till stånd.

Förra årets överenskommelse med kommunerna avsåg transfereringarna
under 1979. Kommunerna har kalkylerat in dessa i sina budgetar.
Några nedskärningar av de bidrag till kommunerna som utgår under innevarande
år är mot den bakgrunden inte realistiska. Däremot bör enligt
vår uppfattning redan nu ett beslut kunna fattas om begränsningar
av inkomstöverföringarna till kommunerna under 1980. En rimlig avvägning
vore därvid, att dessa skärs ner med ett belopp motsvarande
0,5 % av den kommunala konsumtionen eller med ca 450 milj. kr. Det
bör ske genom en nedskärning av anslagen till kommunerna under D 4
i budgetdepartementets huvudtitel med detta belopp och avse den del
därav, som skulle utgå under 1980.

Sveriges ekonomisk-politiska problem i ett längre perspektiv

Sveriges ekonomisk-politiska svårigheter är, såsom inledningsvis har
framhållits, ej blott av konjunkturell utan också av långsiktig, strukturell
natur. Sverige har under hela 1970-talet haft en långsammare ekonomisk
tillväxt än flertalet jämförbara länder. Från och med 1970 till
och med 1978 har BNP-tillväxten i Sverige sammanlagt uppgått till

19,6 %. Motsvarande siffra för europeiska OECD är 32,7 % och för

Mot. 1978/79:1108

hela OECD-området 35,0 %. Man kan med utgångspunkt från sådana
siffror konstatera, att om det svenska folkhushållet hade kunnat upprätthålla
samma tillväxttakt som genomsnittet i OECD-Europa under
1970-talet, så hade vi i dag förfogat över ökade resurser motsvarande
drygt 40 miljarder kronor.

I tabell 8 redovisas den ekonomiska tillväxten inom OECD-området
1961—1976. Av siffrorna framgår att Sverige till fram mot slutet av
1960-talet upprätthöll en tillväxttakt väl i paritet med genomsnittet för
såväl totala OECD sorn OECD-Europa. Därefter har vi emellertid sackat
efter.

Det fanns redan i början av 1970-talet anledning att varna för att
Sverige var på väg att få problem av strukturell natur. Från moderat
håll berörde vi detta bl. a. i våra motioner 1971: 562 och 1972: 296 om
den ekonomiska politiken. Inte minst varnade vi för följderna av den
nedgång i investeringsaktiviteten, som skett under 1960-talets senare
hälft, liksom otillräckliga satsningar på forsknings- och utvecklingsarbete.
En OECD-rapport från 1970 förutsåg att Sverige under 1970-talet
skulle kunna komma att förlora sin ställning som Europas rikaste land
till Frankrike. Det blev inte riktigt så — men det kan vara värt att no

	1970	1971	1972	1973	1974	1975	1976
Förenta staterna	-0,1	2,9	3,8	3,4	-1,3	-1,0	3,8
Japan	10,9	7,3	8,9	9,8	-1,0	2,4	6,0
Västtyskland	6,0	3,2	3,7	4,9	0,5	2,6	5,6
Frankrike	5,7	5,4	5,9	5,4	2,6	-0,1	5,6
Storbritannien	2,5	2,8	2,4	6,6	-0,6	-1,6	2,6
Canada	2,6	7,0	5,8	7,5	3,5	1,2	5,8
Italien	5,0	1,6	3,1	6,9	3,9	-3,5	5,6
Summa av dessa länder	2,5	3,9	5,6	6,2	-0,1	-0,7	5,6
Australien	5,0	5,5	3,4	6,1	2,4	1,9	3,8
Belgien	6,3	4,1	5,8	6,5	4,7	-2,1	5,7
Danmark	2,7	3,6	4,3	2,8	0,2	-1,1	5,3
Finland	8,3	2,4	7,0	6,5	4,3	0,9	0,3
Grekland	8,0	7,1	8,9	7,3	-3,6	6,1	5,9
Irland	3,2	4,0	5,4	4,4	1,4	0,3	3,2
Island	7,5	11,7	6,7	6,0	3,9	-0,6	3,4
Luxemburg	2,3	2,5	4,4	7,1	3,4	-7,7	2,9
Nederländerna	6,9	4,4	3,9	5,9	4,2	-1,2	4,6
Norge	4,2	4,6	5,1	4,1	5,3	3,5	6,0
Nya Zeeland	3,7	2,5	4,4	7,2	4,0	1,5	0,3
Portugal	9,1	6,6	8,0	11,2	1,1	-4,3	6,2
Schweiz	6,4	4,1	3,2	3,0	1,5	7,3	-1,4
Spanien	6,0	4,8	8,5	8,4	5,3	0,7	2,1
Sverige	5,0	0,7	2,6	3,5	4,0	0,9	1,5
Turkiet	4,9	9,1	6,6	4,4	8,5	8,8	8,5
österrike	7,8	5,3	6,4	5,8	4,1	-2,0	5,2
Totalt exkl. de sju största	5,8	4,4	5,2	5,7	3,6	0	3,5
Totalt OECD	2,9	4,0	5,5	6,1	0,4	-0,6	5,2
Totalt OECD Europa	5,2	3,7	4,4	5,7	2,1	-1,4	4,5
Totalt EEC	5,0	3,5	4,0	5,7	1,7	-1,8	5,0

Tabell 8: BNP-tillväxten inom OECD 1970—1976. Real BNP till marknadspris.
Procentuell förändring.

Källa: OECD.

Mot. 1978/79:1108

tera att Frankrike från och med 1970 till och med 1978 haft en tillväxt
på hela 43 % (mot Sveriges knappt 20).

Vad som inträffade under 1960-talets senare del var att Sverige började
förlora sin från efterkrigstidens tidigare år utomordentligt gynnade
ställning. Vi hade vid krigsslutet en oförstörd produktionsapparat. Vi
hade goda råvarutillgångar som efterfrågades i efterkrigstidens återuppbyggnadsarbete.
Vi hade en skicklig arbetskraft och kunde vinna avsättning
för i stort sett allt vi producerade. Under 1960-talet började
emellertid vårt försprång hämtas in. En modern produktionsapparat hade
vuxit fram i flera andra länder i Europa och svensk industri mötte en
hårdnande internationell konkurrens. Inom bl. a. teko-industrin var
dessutom konkurrens från de nya industristaterna redan en realitet.

För att behålla sin ställning hade Sverige under dessa år behövt göra
utomordentliga satsningar på teknisk forskning och utvecklingsarbete
samt på offensiva industriinvesteringar. Till väsentlig del kom emellertid
dessa satsningar aldrig till stånd. Det var inte industriinvesteringarna
och den tekniska forskningen som var den expansiva delen i den svenska
ekonomin utan den offentliga sektorn.

Bland de faktorer som verkade neddragande på investeringsaktiviteten
och de tekniska utvecklingssatsningarna var en sjunkande soliditet
och självfinansieringsförmåga, kopplad med sjunkande lönsamhet. Det
har också skett en nedgång i nyföretagandet, som i det längre perspektivet
framstår som oroande. Inte minst skatteutvecklingen torde ha
medverkat härtill. I det skattepolitiska avsnittet i denna motion påvisas
hur framför allt de höga marginalskatterna motverkat arbete, initiativ
och företagande. För de mindre och medelstora företagen gäller särskilda
skattesvårigheter. Man bör heller inte bortse från den skuld för
denna utveckling, som det allmänna debattklimatet haft. Sedan slutet av
1960-talet har det funnits tendenser inte minst i massmedia att framställa
vårt lands företagare som något slags andra klassens medborgare.

De långsiktiga, strukturella problemen kom att röna mindre uppmärksamhet
under åren 1972—1974 på grund av den speciella konjunktursituation,
som då förelåg. Under den extrema internationella
högkonjunkturen 1972—1973 hade den svenska exportindustrin inga
svårigheter att vinna avsättning för sina produkter. Vi fick 1974 i stället
en debatt om de s. k. övervinsterna. Därefter har emellertid strukturproblemen
på nytt uppenbarat sig och nu flerdubbelt mer påtagligt.
Som en direkt följd av de kraftiga oljeprishöjningarna kring årsskiftet
1973—1974 minskade efterfrågan på tankertonnage drastiskt. Det kom i
särskilt hög grad att drabba den svenska varvsindustrin, som specialiserat
sig på just denna typ av produktion. Varvskrisen fick också direkta
följdverkningar för den svenska stålindustrin, som hade varven som en
viktig avnämare.

Mot. 1978/79:1108

Ett under senare år alltmer uppmärksammat problem är också konkurrensen
från de nya industriländerna.

Tidigare hade som redan nämnts bl. a. teko-industrin drabbats därav.
Under 1970-talet har sedan dessa stater kommit att uppträda som konkurrenter
på allt fler marknader. En rad utvecklingsländer har byggt
upp en egen produktionskapacitet på t. ex. stålindustrins område. Den
svenska järnmalmsproduktionen har mött konkurrens från dagbrott i
bl. a. Brasilien, där brytningen kan ske till betydligt lägre kostnader än
här. Exemplifieringen skulle kunna fortsätta.

Konkurrensen från de nya industristaterna har gett upphov till protektionistiska
tendenser i flera länder. Krav på protektionistiska insatser
har också förekommit i den svenska debatten. Enligt vår uppfattning
bör emellertid framväxten av dessa nya industristater inte ses som
något enbart negativt, som vi bör skydda oss emot. Det är samtidigt fråga
om nya marknader som öppnar sig för våra produkter. Hittills har
också dessa stater importerat betydligt större kvantiteter från de äldre
industristaterna än de exporterat hit. De innebär emellertid ökade krav
på flexibilitet, anpassningsförmåga och utvecklingskraft i svenskt näringsliv.

I diagrammen 1 och 2 i det skattepolitiska avsnittet i denna motion
påvisas den offentliga sektorns utomordentligt snabba expansion. Den
offentliga sektorns utgifter i procent av BNP ökade mellan 1960 och
1978 från 33,2 % till 61,6 % procent. Enbart under 1970-talet är det
fråga om en ökning på mer än 14 procentenheter — från 47,3 till

61,6 %. Ju större del av våra samlade resurser som går till den offentliga
sektorn, desto mindre resurser blir kvar för utvecklingen inom andra
områden. En viktig förutsättning för att vi skall klara våra långsiktiga
strukturproblem är i det perspektivet att den offentliga sektorns expansion
effektivt kan begränsas under de kommande åren.

Långtidsutredningens perspektiv

Tabell 9 återger försörjningsbalansens utveckling 1965—1983 enligt
1978 års långtidsutrednings redovisning. En av utgångspunkterna för
utredningens arbete har varit, att jämvikten i den svenska bytesbalansen
skall vara återställd fram till mitten av 1980-talet. För att klara
detta skulle fordras en årlig exportökning på nära 8 % under det att
importen blott skulle få öka hälften så snabbt — med 4 % per år.

De antaganden, som långtidsutredningen utgår ifrån är i flera hänseenden
optimistiska. Det gäller exempelvis den internationella konjunkturutvecklingen.
Kalkylerna framstår som optimistiska också vad
gäller förutsättningarna att realisera en utveckling i enlighet med dessa,
även om den internationella utvecklingen skulle följa gjorda antaganden.
Den exportutveckling man räknar med skulle innebära att Sverige

Mot. 1978/79: 1108

Tabell 9: Försörjningsbalansens utveckling 1965—1983.

Milj. kr., Milj. kr., Årlig procentuell volymförändring

löpande 1975 års

priser priser 1965— 1970— 1974— 1977—

1977 1977 1970 1974 1977 1983

1. Privat konsumtion	189 293	154 657	3,0	1,6	2,1	1,8
2. Offentlig konsumtion	100 925	76 817	5,9	2,3	4,1	2,2
Statlig	31 688	24 592	1,6	1,2	1,6	0,9
Kommunal	69 237	52 225	8,9	3,0	5,3	2,8
3. Total konsumtion (1+2)	290 218	231 474	3,9	1,8	2,8	2,0
4. Bruttoinvestering
totalt	71 403	57 422	3,6	1,6	-1,7	2,8
Bostäder	13 867	10 232	1,3	-2,6	-5,3	4,1
Offentlig	12 310	9 981	7,8	-5,0	1,5	1,1
Stat	3 286	2 701	-0,1	2,8	-3,0	-0,4
Kommun	9 024	7 280	11,0	-7,6	3,5	1,6
Privat	45 226	37 209	3,3	5,2	-1,5	2,9
Industri	14 790	12 067	3,9	6,3	-5,0	4,7
5. Lagerförändring	-1 300	-1 353	(1 300)	(-2 300)	(-6 700)	(5 000)
6. Inhemsk resursförbrukning
(3 + 4 + 5)	360 321	287 543	3,8	1,5	1,0	2,4
7. Summa kapitalbildning
(4 + 5 + 8—9)	61 293	52 768	3,5	3,3	-9,6	10,1
8. Export av varor och tjänster	97 516	86 365	7,6	7,0	-2,5	7,9
9. Import av varor och tjänster	106 326	89 666	7,6	4,7	0,8	4,0
10. BNP	351 511	284 242	3,8	2,2	-0,1	3,7

Källa: 1978 års långtidsutredning.

fortsätter att återvinna marknadsandelar i den internationella handeln.
Detta förutsätter i sin tur att våra exportpriser kommer att öka långsammare
än genomsnittet för världshandelspriserna. Men för att denna
långsammare prisutveckling skall vara möjlig fordras dels en förhållandevis
god produktivitetsutveckling, dels att timlönerna inkl. arbetsgivaravgifter
skall öka väsentligt långsammare än hittills under 1970-talet.
Under det att timlönerna 1970—1977 ökade med drygt 14 % per år,
skulle ökningen fram till 1983 behöva stanna vid 8,3 %. Härmed skulle
konsumentprisernas ökning kunna stanna vid 6 % per år.

Ökningen av den offentliga konsumtionen skulle, som framgår av tabell
9, stanna vid 2,2 % per år. Det motsvarar nära nog en halvering
jämfört med 1974—1977. Den kommunala konsumtionens tillväxttakt
skulle behöva bringas ned från 5,3 % per år under motsvarande period
till 2,8 %. Vad gäller den senare siffran bör noteras, att den faktiska
ökningen för 1978 i finansplanen skattas till 3,9 % och prognosen för
1979 är 3,5 %. För att kalkylen inte skall spricka får den kommunala
konsumtionen efter 1979 inte överstiga 2,4 % per år. En sådan utveckling
torde för att kunna förverkligas fordra en målmedveten strävan att
hålla tillbaka den kommunala konsumtionens utveckling. Det är givetvis
i detta perspektiv som vårt förslag i det föregående om en nedskärning
av inkomstöverföringarna från stat till kommuner med 0,5 %
skall ses.

Trots den begränsning av den offentliga konsumtionens ökning, som

Mot. 1978/79: 1108

långtidsutredningen räknar med, skulle utrymmet för ökad privat konsumtion
vara utomordentligt begränsat. Det skulle stanna vid 1,8 %
per år.

Därav torde åtminstone 0,5 procentenheter tas i anspråk av gjorda
utfästelser gentemot våra pensionärer. I realiteten betyder en konsumtionsökning
på blott denna nivå, att betydande grupper av förvärvsarbetande
inkomsttagare inte kommer att få någon standardökning alls.
Större delen av löneökningarna fram till 1983 skulle alltså tas i anspråk
av skatter och av stigande priser. De skattehöjningar, som långtidsutredningens
scenario förutsätter, behandlas i det skattepolitiska avsnittet.

Det finns en uppenbar motsättning mellan å ena sidan de krav på
ökade arbetsinsatser som långtidsutredningen räknar med — som framgår
av tabell 10 skall industriproduktionen öka med 6,6 % per år och
produktiviteten med 7,2 %; siffrorna ligger än högre vad gäller verkstadsindustrin
— och å andra sidan den utomordentligt begränsade utdelning
i form av standardförbättring, som dessa arbetsinsatser skulle
ge. Risken för att den förutsatta ökade rörligheten på arbetsmarknaden
och den ökade produktiviteten inte kommer till stånd under dessa omständigheter
är avsevärd. Det finns också skäl att befara, att det kommer
att resas krav på reala löneförbättringar, som det med långtidsutredningens
siffror inte finns utrymme för. Resultatet av en sådan utveckling
skulle sannolikt bli att inflationstakten ökade. Det skulle i sin
tur kunna leda till att den förutsatta kostnadsutvecklingen inte uppnås,
att den erforderliga sänkningen av våra relativpriser inte åstadkommes
och att till följd därav exportökningen blir mindre än vad som krävs för
att balansen i våra utrikes affärer skall kunna återställas.

Den strategiska faktorn i långtidsutredningens kalkyler är enligt vår
bedömning den offentliga sektorns utveckling. Om inte den offentliga
utgiftsexpansionen kan bringas ner åtminstone så långt, som långtidsutredninge
förutsatt, är risken stor för att utvecklingen fram till 1983

	1965— 1970	1970— 1974	1974— 1977	1977— 1983
Industrin
Export	7,9	7,2	-2,6	8,7
Produktion	5,1	3,7	-2,6	6,6
Produktivitet	7,0	5,8	0,0	7,2
Investeringar	3,9	6,3	-5,0	4,7
Verkstadsindustrin
Export	11,7	8,4	-3,2	11,3
Produktion	6,6	4,7	-0,9	8,3
Produktivitet	6,9	5,5	0,7	7,8
Investeringar	5,7	5,4	-3,5	8,1

Tabell 10: Export, produktion, produktivitet och investeringar i industrin och
verkstadsindustrin 1965—1983. Årlig procentuell förändring. 1975 års priser.
Källa: 1978 års långtidsutredning.

Mot. 1978/79:1108

kommer att bli betydligt mindre gynnsam än man där räknar med. Den
ekonomiska obalansen skulle bestå. Den ekonomiska tillväxten skulle
ligga kvar på en allt för låg nivå samtidigt som inflationen skulle förbli
alltför hög. Situationen på arbetsmarknaden skulle förbli ansträngd.
Att vi lyckas nedbringa den offentliga sektorns tillväxttakt är en central
förutsättning för att vårt lands långsiktiga problem skall kunna
lösas.

Från socialdemokratiskt håll har 1978 års långtidsutredning kritiserats
för de vinstökningar för näringslivet, som den sägs innebära. Företagssektorns
driftsöverskott skulle mellan 1977 och 1983 öka från
23,5 till 41,3 miljarder kronor. Detta är, hävdar man, oacceptabelt ur
löntagarnas synvinkel. En sådan vinstökning inom företagen skulle vara
möjlig endast om löntagarna fick del därav genom tillskapandet av kollektiva
löntagarfonder.

Socialdemokraterna har uppenbarligen ingenting lärt av de senaste
årens utveckling. Vad som erfordras enligt långtidsutredningen är i
själva verket ingenting annat än en återgång från 1977 års osedvanligt
låga vinstnivå till de mer normala vinstnivåer som vi hade under 1970talets
första år. Detta framgår av tabell 11. Den antagna vinstnivån
ligger, som framhålls av långtidsutredningen, betydligt under de nivåer,
som uppnåddes under högvinståren 1973 och 1974.

Den låga vinstnivån år 1977 återspeglar den svenska ekonomins
utomordentligt prekära läge detta år. Att en återgång till en mer normal
lönsamhetssituation skulle erfordra tillskapandet av löntagarfonder
är en slutsats som bygger på en felaktig analys av verkligheten. Tillkomsten
av kollektiva löntagarfonder, som i realiteten skulle innebära
en omvandling av vårt ekonomiska system i socialistisk och korporativistisk
riktning, skulle tvärtom motverka den ekonomiska återhämtning,
som måste vara den ekonomiska politikens mål.

Den offentliga ut gift sexpansionen

Vi har i det föregående starkt understrukit nödvändigheten av en begränsning
av den offentliga utgiftsexpansionen. Det gäller givetvis den
offentliga sektorns ianspråktagande av reala resurser för konsumtionsoch
investeringsändamål. Inte minst måste effektiviteten inom den offentliga
sektorn ägnas ökad uppmärksamhet. Av tabell 9 framgick att

	1970	1971	1972	1973	1974	1975	1976	1977	1983
Löneandel (löner inkl. kollektiva avgifter)	63,6	67,2	67,4	62,2	56,5	65,3	70,4	75,0	65,0
Kapitalförslitningsandel	10,3	11,2	11,4	11,1	10,6	11,7	12,4	12,0	12,7
Vinstandel	26,1	21,6	21,2	26,7	32,9	23,0	17,2	13,0	22,3
Totalt	100	100	100	100	100	100	100	100	100

Tabell 11: Utveckling av löne-, kapitalförslitnings- och vinstandelar i den konkurrensutsatta sektorn
1970—1983. Källa: 1978 års långtidsutredning.

Mot. 1978/79:1108

1973/74 1974/75 1975/76 1976/77 1977/78 1978/79

70,9 83,2 97,7 114,8 137,3 160,9

Tabell 12: Statens utgifter 1973/74—1978/79. Miljarder kronor. Löpande priser.
Källa: RRV och 1979 års budgetförslag.

långtidsutredningen förutsatte att den offentliga sektorns konsumtion
och investeringar fram till 1983 skulle öka långsammare än BNP. Volymmässigt
skulle alltså den offentliga sektorns andel av BNP minska
något. Till följd av en snabbare kostnadsutveckling och en sämre produktivitetsutveckling
än i ekonomin i övrigt, skulle inte desto mindre
den offentliga konsumtionens andel av BNP mätt i löpande priser fortsätta
att öka.

Den offentliga sektorns utgifter expanderar emellertid väsentligt
mycket snabbare än vad konsumtionsutvecklingen ger vid handen. Tabell
12 återger hur statens totala utgifter ökat mellan budgetåret 1973/
74 och budgetåret 1978/79 i löpande priser. Det är en ökning på inte
mindre än 127 %. Under motsvarande period har konsumentpriserna
stigit med ca 61 %. Omräknat till fast penningvärde är det fråga om en
utgiftsökning på inte mindre än 40 % eller med 46,5 miljarder kronor
(i nuvarande prisnivå). Bruttonationalprodukten har under motsvarande
period ökat med ca 6 % i volym.

Den s nabbaste utgiftsökningen har vi haft på transfereringssidan.
Och denna ökning beräknas fortsätta.

Långtidsutredningen räknar med att de rena transfereringarna till
hushållen under perioden 1977—1983 realt kommer att öka med ca
16 %. Det är att märka att häri inte ingår socialförsäkringsutfall och
utbetalda pensioner. Lägger man till dessa blir ökningen än snabbare.

Enskilda poster i transfereringarna har ökat betydligt snabbare än
genomsnittet. Om man ser till bostadsbidragssystemet, som i detta sammanhang
är av särskilt intresse med tanke på de marginaleffekter som
det ger upphov till, ökade utbetalningarna under treårsperioden 1976—
1979 med realt ca 30 %.

Den offentliga sektorns snabbt ökande utgifter för transfereringsändamål
skapar naturligtvis ett motsvarande behov av snabbt ökande inkomster
för att finansiera transfereringssystemet. Vi är på väg att hamna
i en situation, där stat och kommun tar in allt mer pengar i form av
skatter och sociala avgifter och därigenom försätter enskilda och företag
i ett läge där de just på grund av bördan av skatter och avgifter blir
beroende av ytterligare ökade bidrag från det allmänna. Vi har hamnat
i en ond cirkel, där statens och kommunernas finansieringsbehov skapar
nya utgiftsbehov vilka i sin tur skapar nya finansieringsbehov. Och denna
onda cirkel leder till att en allt större del av nationens samlade resurser
kanaliseras via stat och kommun. Resurser som tidigare dispo

5 Riksdagen 1978/79. 3 sami. Nr 1108

Mot. 1978/79:1108

nerats direkt av enskilda och företag, fördelas i växande utsträckning av
det allmänna genom administrativa system. Friheten att på marknadens
villkor disponera resurser ersätts av fördelning i administrativ och byråkratisk
ordning.

Den nu beskrivna utvecklingen måste brytas om vi inte snabbt skall
hamna i en situation, där praktiskt taget landets samlade resurser förmedlas
via det allmänna i byråkratiska — och kostsamma — former.
Målmedvetna insatser måste sättas in för att bryta denna utveckling
som i annat fall leder till att en allt större del av vårt lands inkomsttagare
hamnar i en helt orimlig marginalskattesituation. Enligt vår uppfattning
bör för detta ändamål en expertkommission tillsättas bestående
av oberoende vetenskapsmän — ekonomer, statsvetare, jurister m. fl. —
med uppgift att studera skatte- och transfereringssystemets funktionssätt
och för att presentera förslag till hur dessa system skall kunna förändras
för att bryta utvecklingen mot ytterligare ökade skatter och
andra pålagor.

Ytterligare ett problem med anknytning till den offentliga utgiftsexpansionen
är statens växande budgetunderskott. För budgetåret 1979/
80 förutses, såsom redan påtalats, ett underskott på inte mindre än 45
miljarder kronor och det är sannolikt att underskottet kan komma att
bli än större.

En balanserad statsbudget är i sig inget mål. Den ekonomiska politikens
uppgift är att skapa balans i samhällsekonomin — inte i budgeten.
Den offentliga sektorns sparande måste, såsom framhålls i finansplanen,
ställas i relation till sparbristen i ekonomin som definitionsmässigt
överensstämmer med bytesbalansen.

Vi har i det föregående redovisat hur försämringen av Sveriges internationella
konkurrensförmåga under åren 1975 och 1976 gav upphov
till ett stort underskott i bytesbalansen. Flade staten inte låtit detta underskott
slå igenom i ett ökat budgetunderskott, hade den ekonomiska
utvecklingen under de senaste åren för såväl enskilda som företag kommit
att te sig väsentligt mer krisartad, än som nu blev fallet. Till betydande
del är underskottet resultatet av de insatser som gjorts på arbetsmarknadspolitikens
och näringspolitikens områden för att hålla sysselsättningen
uppe och för att klara företag i akuta krislägen. Om målet
hade varit balans i statsbudgeten, hade det inte funnits resurser för dessa
insatser. Vi hade haft en högre arbetslöshet, fler företagskrascher
och produktionen hade fallit djupare, än vad som nu blev fallet. Väl att
märka är också, att underskottet inom den konsoliderade offentliga
sektorn varit förhållandevis måttligt. 1977 var det inget underskott alls
och för 1978 stannade det vid 6 miljarder kronor eller ca 1,5 % av
BNP.

För 1979 ter sig utvecklingen mer oroande. Mätt över kalenderåret
ökar det statliga budgetunderskottet från 24 till 34 miljarder kronor

Mot. 1978/79:1108

och underskottet i den samlade offentliga sektorn från 6 till 18 miljarder
kronor. Ökningen är i första hand att hänföras till utgiftssidan.
Statens inkomster ökar volymmässigt med 1,7 % efter att ha minskat
både 1977 och 1978. Utgiftsökningen uppgår volymmässigt till hela

7,9 % — det är mer än den samlade volymmässiga kostnadsökningen
under 1977 och 1978, som stannade vid 6,3 %.

Den snabba utgiftsökningen beror i första hand på ökade transfereringsutgifter.
Enligt den preliminära nationalbudgetens beräkningar
okar statens utgifter mellan 1978 och 1979 med 16,6 miljarder kronor
i löpande priser; härav svarar ökade transfereringsutgifter för 14,2
miljarder kronor. Ökade transfereringar till kommunerna ( + 4,5 miljarder
kronor) och till företagen ( + 4,0 miljarder kronor) svarar för
mer än hälften av den totala utgiftsökningen. Transfereringsökningen
till företagssektorn sammanhänger främst med de särskilda industripolitiska
satsningarna på varvsindustrin, stålindustrin, skogsindustri m. fl.
branscher.

Med hänsyn till den uppgång i den svenska konjunkturen, som väntas
ske under innevarande år, är de stora budgetunderskotten förenade
med avsevärda risker. De medverkar till en likviditetsökning i den
svenska ekonomin som kan komma att verka inflationsdrivande. Ökade
insatser kommer under innevarande och nästa år att bli erforderliga för
att hålla underskottet inom rimliga gränser. Givetvis bör dessa insatser
ta sig uttryck i en allmänt restriktiv utgiftsprövning. En fortlöpande omprövning
av gjorda utgiftsåtaganden bör komma till stånd. Det bör i
detta syfte åläggas myndigheterna att vid sidan av vad som hittills gällt
utförligt redovisa konsekvenserna av en 5-procentig utgiftsbegränsning.
Riksrevisionsverkets myndighetsgranskning bör i ökad utsträckning inriktas
på att undersöka möjligheterna till besparingar.

I första hand måste återhållsamheten ta sikte på de områden som är
den främsta orsaken till de ökade utgifterna. Statlig upplåning för att
möjliggöra kommunala utgiftsökningar som ligger utöver vad det på
lång sikt finns samhällsekonomiskt utrymme för, ter sig sålunda alldeles
felaktig. Detsamma gäller för industripolitiska satsningar, avsedda
att fördröja den strukturomvandling som man i ett högkonjunkturläge
har de största förutsättningarna att genomföra på ett socialt acceptabelt
sätt. Inte minst med hänsyn till att konjunkturperspektivet i dag är
gynnsammare än vad som tidigare kunde förutses, när staten åtog sig
en rad industripolitiska kostnader, bör en översyn härvidlag komma till
stånd. Det bör uppdras åt regeringen att till riksdagen återkomma med
en redovisning av möjligheterna att begränsa kostnaderna för industripolitiken.

Moderata samlingspartiet vill

att den offentliga sektorns utgiftsexpansion skall begränsas genom
målinriktade insatser syftande till effektivisering och rationalisering;
gjorda utgiftsåtaganden bör fortlöpande omprövas,

Mot. 1978/79: 1108

att en expertutredning tillsättes i syfte att kartlägga och föreslå åtgärder
mot den s. k. rundgången i skatte- och bidragssystemen,

att gjorda industripolitiska åtaganden överses med hänsyn till den
ändrade konjunkturbilden i syfte att begränsa de industripolitiska kostnaderna,

att särskilda insatser görs för att begränsa den kommunala utgiftsökningen;
inkomstöverföringarna till kommunerna bör skäras ner med
0,5 % för 1980,

att åtgärder vidtas i syfte att medverka till en ökad rörlighet på arbetsmarknaden;
en översyn av direktiven för den arbetsmarknadspolitiska
verksamheten bör ske.

Skattepolitiken

Växande problem

1970-talet har präglats av snabbt stigande skattetryck. Därigenom
har också skattesystemets brister blivit allt mer påtagliga. Årliga skattejusteringar
har varit nödvändiga för att korrigera de mest allvarliga bristerna;
s. k. provisoriska skatteomläggningar har beslutats varje år mellan
1972 och 1976.

Moderata samlingspartiet har under en lång följd av år varnat för
konsekvenserna av denna utveckling. Vi har framhållit att skattesystemet
driver på inflationen och hämmar den ekonomiska utvecklingen.
Vi har påvisat hur det försvårar uppgörelser mellan parterna på arbetsmarknaden.

Utvecklingen har i dessa hänseenden givit oss rätt. Få kan längre
blunda för de problem i dessa hänseenden som skattesystemet skapat.
Skatterna motverkar lusten till initiativ, arbete och företagande. Allt
fler människor har uppfattningen att det inte lönar sig att arbeta och
att göra en extra arbetsinsats. Vi har fått en växande dold sektor i den
svenska ekonomin med arbetsbyten och transaktioner utan kvitton.
Djupt oroande är den uppluckring av skattemoralen, som under de
senaste åren blivit allt mer påtaglig.

Under senare tid har det emellertid också vuxit fram en ökad medvetenhet
om de problem som skattesystemet skapar. Bland löntagarorganisationerna
framför såväl SACO/SR som TCO krav på sänkta
marginalskatter och även från LO-håll har varnande röster höjts för
utvecklingen på skattepolitikens område. Uppmärksammade skattepolitiska
inlägg i debatten har också förekommit från enskilda medborgare.

Denna växande medvetenhet om de skattepolitiska problemen är
enligt vår uppfattning ett hoppfullt tecken på ett omtänkande. Den första
förutsättningen för att man skall kunna komma till rätta med ett problem,
är att detta uppmärksammas och erkänns. Vad som nu erfordras
är att man från statsmakternas sida målmedvetet inriktar sin politik

Mot. 1978/79: 1108

Inkomster i
procent av BNP

1950 1960 1965

0 © ©

C c c

1970 1975 1978

Diagram 1: Den offentliga sektorns andel av bruttonationalprodukten 1950
—1978. Källa: Nationalräkenskaperna.

mot stegvisa reformer i syfte att på nytt ge Sverige ett fungerande
skattesystem.

Skattetryckets utveckling

Skatternas primära uppgift är att skapa realekonomiskt utrymme för
den offentliga verksamheten. Det totala skattetryckets utveckling kan
mot den bakgrunden ses som spegelbilden av expansionen inom den
offentliga sektorn. Såsom framgår av diagram 1 uppgick den offentliga
sektorns andel av bruttonationalprodukten år 1950 till knappt en fjärdedel;
den hade år 1960 vuxit till en tredjedel av bruttonationalprodukten;
1970 uppgick andelen till nästan hälften; år 1977 passerades gränsen
60 procent av BNP.

Sverige hör till de länder som har den största offentliga sektorn i
världen, vilket framgår av diagram 2. Endast Nederländerna ligger här
före Sverige men har efter 1975 distanserats av oss. (Siffrorna i diagram
1 och 2 är inte direkt jämförbara.)

1950

1960

1970

1975

1976

1978

Primärkommuner1
Landstingskommuner
Total utdebitering2

7,93

3,00

10,00

11,62

4,38

14,62

15.00
8,06

21.00

16,11

10,21

25,23

16,47

10,78

26,15

17,48

12,46

28,71

Tabell 1: Kommunalskattens utveckling. Kronor per skattekrona.

1 Inkl. kyrkoskatt.

2 Primär- och sekundärkommunal utdebitering kan inte direkt adderas till
total utdebitering; vissa kommuner utgör eller har utgjort egna landstingsområden.

Mot. 1978/79: 1108

% %

51.2

49.4

46.:

Netherlands

34.4

Sweden

44.4

32.7

Norway

United Kingdom

32.2

44.0

43.2

Belgium

Denmark

42.1

28.;

41.9

30.7

Germany

40.9

33.6

Italy

32.4

40.3

Canada

France

29.4

36.3

40.2

Austria

34.0

32.1

29.5 United States

Australia

23.4

24.0

Japan

19.0

1962 1963 1964 1965

1968 1969 1970 1971 1972

Diagram 2: De offentliga utgifternas andel av BNP i 14 länder 1962—1975.
Källa: OECD.

Mot. 1978/79: 1108

Av sammanställningen nedan framgår hur de olika skatter, som tillsammans
konstituerar vårt skattesystem har utvecklats.

Den kommunala utdebiteringen har nära nog tredubblats sedan 1950.
Det framgår av tabell 1. Särskilt snabbt har den landstingskommunala
utdebiteringen ökat.

Den statliga inkomstskattens utveckling är det något svårare att enkelt
åskådliggöra. Det sammanhänger med progressiviteten i skattesystemet.
En ungefärlig bild erhålles genom att statens inkomster av direkta skatter
uttrycks i procent av bruttonationalprodukten såsom skett i tabell 2.
Relativt sett har som synes en viss sänkning skett under åren 1977 och

1978.

	1970	1975	1976	1977	1978
Direkt skatt i miljarder kr.	16,7	28,6	36,3	32,6	31,1
% av BNP	9,8	10,0	11,3	9,3	8,0

Tabell 2: Statens inkomster av direkt skatt 1970—78 enligt nationalbudgetens
redovisning.

Omsättningsskatten/mervärdeskatten redovisas i tabell 3. Siffrorna anger
hur stor del av priset som omsen/momsen utgjort. Omläggningen
från omsättnings- till mervärdeskatt skedde år 1969.

1960—1961 4 %

1962—1965 6 %

1966—1968 9 %

1969—1970 10 %

1971—mars 1974 15 %

april 1974—15 september 1974 12 %

15 september 1974—1 juni 1977 15 %

1 juni 1977— 17,1 %

Tabell 3: Omsättningsskattens/mervärdeskattens utveckling.

Olika arbetsgivaravgifter har under 1970-talet varit den främsta källan
för att direkt eller indirekt öka de statliga inkomsterna — indirekt
genom att vissa av dessa avgifter formellt inte redovisas som inkomster
hos staten utan till socialförsäkringssektorn. Av diagram 3 framgår hur
den totala arbetsgivaravgiftsbelastningen, beräknad på den genomsnittliga
industriarbetarlönen, har utvecklats sedan 1965. I diagrammet har
såväl lagstadgad som avtalsenliga avgifter medtagits.

Särskilt snabbt ökade avgiftsuttaget såsom framgår av diagrammet
mellan 1973 och 1977 — från 18,1 till 37,1 procent eller med 19 procentenheter,
dvs. mer än en fördubbling. Mellan 1977 och 1978 sjönk
däremot avgiftsuttaget något till följd av att den allmänna arbetsgivaravgiften
fr. o. m. den 1 januari 1978 sänktes från 4 till 2 procent och
fr. o. m. den 1 juli 1978 helt togs bort. 1979 sker på nytt vissa avgiftshöjningar,
vilket framgår av sammanställningen i tabell 4.

Mot. 1978/79: 1108

Avta Isen liga
_ avgifter

Procent pä årslönen

Diagram 3: Utvecklingen av lagstadgade och avtalsenliga arbetsgivaravgifter
1965—1978. I procent på genomsnittlig industriarbetarlön. Källa: SAF.

	1978	1979
ATP1	11,75
Sjukförsäkringsavgift	9,6	+ 1,0
Folkpensionsavgift	8,3
Barnomsorgsavgift	1,3	+ 0,3
Arbetslöshetsförsäkring	0,4
Arbetsmarknadsutbildning	0,4
Arbetsskadeförsäkring	0,4
Vuxenutbildning	0,2
Delpensionsförsäkring	0,2
Lönegaranti	0,1

1 Utgår på inkomstdelar mellan 1 och 7,5 basbelopp.

Tabell 4: Lagstadgade arbetsgivaravgifter 1978 och
1979.

Skattekvoten anger förhållandet mellan den totala skattebelastningen
och bruttonationalprodukten. Dess utveckling framgår av tabell 5. Där
redovisas också hur stor del av den totala skattekvoten som den kommunala
beskattningen svarar för.

Det har från socialdemokratiskt håll gjorts gällande, att skattekvoten
aldrig ökat så snabbt som mellan 1976 och 1978. Av tabell 5 framgår
att detta är felaktigt. Skattekvoten ökade mer enbart mellan åren 1975

	1970	1971	1972	1973	1974	1975	1976	1977	1978
Skattekvot Därav: kommu	39,3	42,7	43,7	42,4	43,4	44,0	49,7	52,7	53,5
nalskatt	11,8	11,8	13,2	12,5	12,1	12,0	12,6	14,8	16,6

Tabell 5: Den totala skattekvotens utveckling och den kommunala beskattningens
andel härav 1970—78.

Källa: Konjunkturinstitutet.

Mot. 1978/79:1108

och 1976 än mellan 1976 och 1978. Det framgår också att den kommunala
sektorn svarade för en större ökning av skattekvoten än vad
denna ökade totalt. Härvidlag har utvecklingen under de senaste åren
skilt sig från förhållandet tidigare under 1970-talet, då statens skatteinkomster
ökat betydligt snabbare än den totala skattekvoten.

Marginalskatter och marginaleffekter

I takt med det växande skattetrycket har också marginalskatterna,
dvs. skatten på den sist tjänade kronan, skärpts. Det har blivit mindre
kvar av en löneökning, ett extraarbete eller en övertidsersättning. Det
är inte minst detta förhållande som nödvändiggjort de årliga provisoriska
skatteomläggningarna — skatteomläggningarna har erfordrats för
att möjliggöra avtal mellan parterna på arbetsmarknaden.

Diagram 4 illustrerar hur marginalskatterna utvecklats sedan 1971.
Figuren har gjorts så, att den' visar marginalskatterna för samma reala
inkomster, uttryckta i 1978 års penningvärde. Under perioden 1971—78
har emellertid de reala lönerna ökat, vilket inneburit att de verkliga
marginalskatterna för en vanlig inkomsttagare stigit än mer än vad som
framgår av diagrammet. På en genomsnittlig industritjänstemannalön
var marginalskatten 1971 60 % och 1978 74 %.

Liksom i fråga om det totala skattetrycket ligger Sverige i toppen vad

Marginalskatt

40.000 60.000 80.000 100.000 120.000 160.000

Diagram 4: Marginalskatter 1971 och 1978. Inkomster i 1978 års priser.

Mot. 1978/79:1108

gäller marginalskatten. Det framgår av tabell 6, som hämtats från
OECD-publikationen Public Expenditure Trends. Siffrorna i tabellen
avser förhållanden år 1974. Progressionen mäts i tabellens kolumn
(A—B)/A X 100. Det använda progressivitetsmåttet är något speciellt;
här skall blott konstateras att om skattesystemet vore helt proportionellt
så blir progressivitetssiffran lika med 0 och om alla inkomster utöver
vad som svarar mot en inkomstsituation A skattas bort så blir siffran 75.

Sverige ligger som synes högst i fråga om progression. Inte i något
annat land får en familj behålla mindre av en merinkomst än i Sverige.
Progressionssiffran för Sverige ligger 83 % över genomsnittet för
OECD-området för inkomsttagare utan barn. Progressionen är särskilt
hög för familjer med barn.

Progressionssiffrorna i tabell 6 inkluderar effekterna av det sociala
bidragssystemet. Progressionseffekter uppkommer nämligen inte bara
genom progressionen i skattesystemet utan också till följd av sociala förmåner
som avtrappas vid stigande inkomster. I det svenska skatte- och
förmånssystemet uppkommer sådana marginaleffekter bl. a. genom

— avtrappade bostadsbidrag

— reglerna om existensminimum

— reglerna om särskilt avdrag vid beskattningen av pensionärer

— inkomstberoende avgifter t. ex. för barntillsyn.

Familj utan barn Familj med två barn

A B (A—B)/ A B (A—B)/

Ax 100 Ax 100

Australien	81,5	68,3	16,2	85,5	69,6	18,6
Belgien	77,6	65,6	15,5	92,6	72,9	21,2
Canada	83,3	70,3	15,6	88,8	72,9	17,9
Danmark	62,6	47,4	24,3	67,4	48,6	27,8
Finland	71,1	56,1	21,1	75,6	57,2	24,3
Frankrike	88,9	78,0	12,3	101,1	84,5	16,4
Förenta Stat.	78,6	69,3	11,8	83,2	71,3	14,3
Grekland	92,3	90,1	2,4	92,9	89,8	3,3
Irland	79,8	60,6	24,1	87,5	64,3	26,5
Italien	93,2	76,8	17,6	101,5	78,5	22,6
Japan	89,1	80,5	9,7	91,4	81,8	10,5
Nederländerna	66,9	63,6	4,9	75,4	66,0	12,4
Schweiz	80,4	65,0	19,2	85,0	66,4	21,9
Storbritannien	73,3	67,9	7,4	79,0	69,6	11,8
Sverige	66,7	48,6	27,1	75,1	51,6	31,2
Västtyskland	73,5	62,7	14,7	76,3	64,8	15,0
österrike	78,9	73,5	6,8	94,9	78,0	17,8

Den disponibla inkomsten är den sammanlagda bruttoinkomsten minus
inkomstskatt och sociala avgifter plus inkomstöverföringar till hushållen.

A = Enbart mannen arbetar och har en inkomst motsvarande en genomsnittlig
industriarbetarlön.

B = Båda makarna tjänar vardera en dubbel industriarbetarlön (tillsammans
400 procent av den genomsnittliga industriarbetarlönen). Skillnaden
mellan A och B, dividerat med A, används som indikator på progressionseffekten
(i procent).

Tabell 6: Disponibel inkomst i procent av den samlade bruttoinkomsten samt

progressionen inom OECD-området. Källa: OECD.

Mot. 1978/79: 1108

Intervall Ensamstående Gift med hemmamake Gift med förvärvsarbetande

tusen kr.

Samma ink. Maken

30 000 kr.

		0 barn	1 barn	2 barn	0 barn	1 barn	2 barn	3 barn	4 barn	0 barn	2 barn	1 barn	3 barn
20—	30	46,9	44,7	41,1	94,3	100,0	100,0	100,0	100,0	45,1	71,4	46,5	100,0
30—	40	47,9	46,2	46,2	62,3	95,6	94,4	100,0	100,0	39,2	63,1	63,3	67,2
40—	50	60,4	65,1	67,3	60,4	60,1	90,1	100,0	100,0	47,2	51,8	65,7	74,9
50—	55	59,9	70,9	70,9	68,9	68,9	68,9	100,0	100,0	55,7	54,5	60,1	76,8
55—	60	59,7	75,7	75,7	69,8	72,9	72,9	100,0	100,0	59,7	58,9	64,1	80,8
60—	70	63,2	86,5	86,5	63,2	82,9	82,9	100,0	100,0	63,2	62,8	67,6	75,8
70—	80	71,2	87,7	94,7	71,2	85,3	92,3	95,2	100,0	71,2	70,2	71,2	71,2
80	90	75,7	79,3	81,3	75,7	75,7	77,7	96,8	100,0	75,7	75,3	75,7	75,7
90—	100	77,7	82,1	82,1	77,7	77,7	77,7	83,7	100,0	77,7	77,7	77,7	77,7
100—	110	79,7	78,9	78,9	79,7	79,7	79,7	79,7	93,2	79,7	79,3	79,7	79,7
110—	120	81,7	81,7	81,7	81,7	81,7	81,7	81,7	81,7	81,7	81,7	81,7	81,7
120—	-150	81,7	81,7	81,7	81,7	81,7	81,7	81,7	81,7	81,7	81,7	81,7	81,7
150—	-200	86,2	86,0	86,0	86,2	86,2	86,2	86,2	86,2	86,2	86,1	86,2	86,2

Förutsättningar: Den genomsnittliga kommunala medelutdebiteringen har antagits bli 28,70 kr 1978.
Marginaleffekterna avser de sammanlagda effekterna av marginalskatt, bostadsbidrag (riksbestämmelserna;
inkomstnivåerna har i beräkningarna antagits vara 13,5 % lägre 1976 än 1978), daghemsavgifter
(enligt Kommunförbundets rekommenderade taxa från 1974) och existensminimiregler (socialhjälpsnormerna
för Storstockholm och kommunalskattelagens existensminimiregler, det genomsnittliga basbeloppet
för 1978 har antagits bli 12 600 kr). Inkomstbegreppet är beskattningsbar inkomst +5 000 kr.

Tabell 7: Totala marginaleffekter 1978 för 12 familjetyper.

Källa: 1972 års skatteutrednings betänkande 1977: 91.

Här skall inte göras någon fullständig genomgång av ifrågakommande
marginaleffekter. Tabellerna 7 och 8, som hämtats från 1972 års skatteutrednings
betänkande översyn av skattesystemet (1977:91) illustrerar
väl de problem, som det här är fråga om.

Av tabell 7 framgår att för barnfamiljer med hemmamake marginaleffekter
av storleksordningen 70 å 80 % är det normala förhållandet,
dvs. av en inkomstökning på 100 kr. får man inte behålla mer än 20 å
30 kr. För familjer med tre eller flera barn uppgår marginaleffekterna
i stora inkomstskikt till 100 % — familjens standard påverkas över
huvud taget inte av ökade eller minskade arbetsinkomster. En extra
arbetsinsats ger inget som helst positivt bidrag till familjeekonomin.

Tabell 8 belyser skattesituationen för pensionärer. Dessa drabbas som
synes vid förhållandevis blygsamma inkomster av en total marginaleffekt
på över 75 % vid ökade sidoinkomster till följd av avtrappning
av extra avdrag och kommunalt bostadstillägg. I enlighet med vad som
krävts av bl. a. moderata samlingspartiet beslöt riksdagen på den borgerliga
trepartiregeringens förslag att ge pensionärerna möjlighet att erhålla
s. k. statskommunalt bostadsbidrag när detta ställer sig fördelaktigare än
det särskilda kommunala bostadstillägget för pensionärer. Detta har bidragit
till viss minskning av marginaleffekterna för pensionärer.

Företagarnas beskattning

Också kategorin företagare befinner sig i marginalskattehänseende i
en särskild situation. I diagram 3 åskådliggjordes arbetsgivaravgifternas

Mot. 1978/79:1108

Ensamstående folkpensionär
Sido in komst	Ålders pension	Pen sionstill skott	Brutto- Extra ■ inkomst avdrag (= kol. 1+kol. 2 + kol. 3)	Skatt	KBT Dispooch/eller nibel instats- komst komm. (kol. 4— bostads- kol. 6 + bidrag kol. 7)	Total margi nal - effekt vid ökad sidoinkomst	därav skatte skala	beroende på - avtrappning av
extra avdrag	KBT
1	2	3	4	5	6	7	8	9	10	11	12
0	11 778	3 853	15 631	10 200	0	6 000	21 631	0*7 1	19,4	7,7	0,0
1 000	11 778	3 853	16 631	9 800	271	6 000	22 360	Z /, 1
2 000	11 778	2 964	16 742	9 800	301	6 000	22 441
3 000	11 778	1 964	16 742	9 800	301	6 000	22 441
4 000	11 778	964	16 742	9 800	301	6 000	22 441
5 000	11 778	0	16 778	9 700	332	6 000	22 446
6 000	11 778	0	17 778	9 300	759	5 951	22 970	47,6	30,5	12,2	4,9
7 000	11 778	0	18 778	8 900	1 186	5 618	23 210	76,0	30,5	12,2	33,3
8 000	11 778	0	19 778	8 500	1 613	5 284	23 449	76,1	30,5	12,2	33,4
9 000	11 778	0	20 778	8 100	2 040	4 951	23 689	76,0	30,5	12,2	33,3
10 000	11 778	0	21 778	7 700	2 467	4 618	23 929	76,0	30,5	12,2	33,3
11 000	11 778	0	22 778	7 300	2 894	4 284	24 168	76,1	30,5	12,2	33,4
12 000	11 778	0	23 778	6 900	3 321	3 951	24 408	76,0	30,5	12,2	33,3
13 000	11 778	0	24 778	6 500	3 748	3 618	24 648	76,0	30,5	12,2	33,3
14 000	11 778	0	25 778	6 100	4 175	3 284	24 887	76,1	30,5	12,2	33,4
15 000	11 778	0	26 778	5 700	4 630	2 951	25 099	78,8	32,5	13,0	33.3
16 000	11 778	0	27 778	5 300	5 085	2 618	25 311	78,8	32,5	13,0	33,3
17 000	11 778	0	28 778	4 900	5 540	2 284	25 522	78,9	32,5	13,0	33,4
18 000	11 778	0	29 778	4 500	5 995	1 951	25 734	78,8	32,5	13,0	33,3
19 000	11 778	0	30 778	4 100	6 450	1 618	25 946	78,8	32,5	13,0	33,3
20 000	11 778	0	31 778	3 700	6 905	1 440	26 313	63,3	32,5	13,0	17,8
22 000	11 778	0	33 778	2 900	7 863	1 440	27 355	47,9	34,2	13,7	0,0
25 000	11 778	0	36 778	1 700	9 416	1 260	28 622	57,8	37,0	14,8	6,0
30 000	11 778	0	41 778	0	12 259	660	30 179	68,9	42,4	14,5	12,0
35 000	11 778	0	46 778	0	14 589	30	32 219	59,2	46,6	0,0	12,6
40 000	11 778	0	51 778	0	17 190	0	34 588	52,6	52,0	0,0	0,6

Tabell 8: Disponibel inkomst och marginaleffekter för ensamstående pensionär.
Källa: 1972 års skatteutredning.

utveckling. Den vanliga inkomsttagaren känner inte direkt av dessa avgifter,
eftersom de erläggs av arbetsgivaren och aldrig redovisas för inkomsttagaren
såsom de skatter på hans lön som de de facto utgör. För
företagaren, som själv erlägger sina arbetsgivaravgifter, är dessa emellertid
i allra högsta grad en realitet. De medverkar till en situation, där
det normala är att den egna företagaren har marginalskatter på mellan
80 och 90 %, såsom framgår av tabell 9.

En betydande grupp familjeföretagare befinner sig också i ett annat
hänseende i en extrem skattesituation. Det sammanhänger med gällande
regler för arvs- och förmögenhetsbeskattning. Eftersom förmögenhetsskatten
erläggs med beskattade medel måste företagaren för att klara
denna ta ut mycket betydande belopp som inkomst före skatt ur före

Mot. 1978/79:1108

Taxerad inkomst kr.	Marginalskatt V /o	Marginalskatt inkl. egenavgifter V /o
50 000	55	68
60 000	62	73
70 000	68	77
80 000	73	81
100 000	77	81
120 000	81	84
150 000	86	89

Tabell 9: Marginalskattesituationen för egenföretagare andra halvåret 1978
med hänsyn till egenavgifter. Kommunalskatt 28 kr.

taget. Detta framgår av tabell 10, där en jämförelse också görs mellan
en företagare och en inkomsttagare med lika stor inkomst efter skatt.
För att erhålla en disponibel inkomst på 40 000 kr. efter skatt måste
företagaren ta ut hela 361 538 kr. Löntagaren får samma disponibla inkomst
vid en taxerad inkomst på 65 851 kr.

1 samband med den s. k. småföretagarpropositionen, som den borgerliga
trepartiregeringen föreläde riksdagen hösten 1977 genomfördes vissa
lättnader i fråga om kapitalbeskattningen. Ifrågavarande problem är
emellertid långt ifrån ur världen, såsom också framhölls i propositionen.
Den var att se som ett första steg.

	Företagare	Anställd
”Bruttoinkomst”	361,538	86,529
Arbetsgivaravgift	65,074	20,678
Taxerad inkomst	296,464	65,851
Statl. ink.skatt	135,089	8,673
Kommunalskatt	81,750	17,178
Förmögenh.skatt	39,625	—
Ink. efter skatt	40,000	40,000

Tabell 10: Skattesituationen för företagare och anställd
år 1978. Företagen antages ha en beskattningsbar förmögenhet
på 2 miljoner kronor.

Skattepolitiska problem

Det höga skattetrycket och de höga marginalskatterna skapar problem
i en rad hänseenden. Följande problemkatalog gör långt ifrån anspråk
på fullständighet.

Skattesystemet försvårar avtal mellan parterna på arbetsmarknaden.
Detta har redan påtalats i det föregående. För att rimliga avtal över
huvud taget skulle kunna träffas, har årliga provisoriska skatteomläggningar
varit nödvändiga. Det gällde i särskilt hög grad innan skattesystemet
indexreglerades. För att vid oförändrade skatteskalor kompensera
en normalinkomsttagare för inträffade prisökningar på 10 procent
— den inflationstakt vi hade 1974—1977 — behövdes en bruttolöneökning
av storleksordningen 15 procent eller mer. Löneökningar av

Mot. 1978/79:1108

1960	-1969	1969—1975	1969—1973	1973—	1975
DI	LES	DI LES	DI LES	DI	LES

Australien	2,9	2,2	4,1	3,8	5,7	4,4	1,0	2,6
Belgien	3,7	2,8	4,7	3,2	6,4	5,4	1,3	-1,3
Canada	3,1	1,3	5,0	2,1	5,6	1,9	3,8	2,5
Danmark1	3,8	4,2	1,4	0,3	1,6	0,6	1,0	-0,9
Frankrike	4,8	3,8	4,5	3,0	5,5	3,1	2,6	2,9
Förenta Staterna	3,1	1,5	2,3	0,2	3,8	1,3	-0,7	-1,9
Italien*	5,7	5,8	3,0	5,6	5,1	8,6	-1,0	-1,3
Japan3	8,3	6,3	6,5	6,9	8,5	8,5	2,3	3,7
Nederländerna	4,8	3,1	3,0	1,6	4,1	1,4	0,7	2,0
Storbritannien	1,7	0,8	3,0	3,6	4,3	4,8	0,6	1,1
Sverige	2,8	2,4	3,0	1,0	1,6	1,2	5,8	0,6
Västtyskland	3,9	4,2	3,2	3,3	3,8	3,8	1,9	2,3
österrike	4,0	—	4,5	—	5,5		2,5	—
OECD genomsnitt	4,0	3,2	3,7	2,9	4,7	3,8	1,6	1,0

Notes: DI = Disponibel inkomst. LES = Lön efter skatt.

1 Till 1974.

•Till 1973.

• Från 1963.

Tabell 11: Utveckling av real disponibel inkomst och lön efter skatt i olika
länder. Källa: OECD.

denna storleksordning skulle emellertid tendera att ytterligare driva på
inflationen, vilket i sin tur skulle medföra än större krav på kompenserande
löneökningar osv. Det skapades en ond cirkel skatter—löner—
priser.

Genom de provisoriska skatteomläggningarna har löntagarna givits
viss kompensation för inträffade prisstegringar i form av nedjusterad
statlig inkomstskatt. Därigenom har behovet av stora bruttolöneökningar
kunnat begränsas. En samtidig konsekvens har emellertid varit att arbetsmarknadsparternas
möjlighet att genom sina avtal påverka realinkomster
och kostnadsutveckling starkt har kringskurits. De för standardutvecklingen
avgörande besluten har alltmer kommit att åvila statsmakterna,
under det att vad som bestäms i förhandlingarna på arbetsmarknaden
de facto blir inflationstakten. Detta ganska orimliga förhållande
framgår bl. a. av tabell 11. 1973—1975 ökade den reala disponibla
inkomsten per capita i Sverige med 5,8 % per år. Härav svarade
ökad lön efter skatt för blott 0,6 % — resten, 5,2 %, är alltså att hänföra
till andra faktorer. Detta är ett internationellt sett extremt förhållande.
Det normala är att lönen är den för standardutvecklingen avgörande
faktorn, vilket också tidigare varit det normala förhållandet i
Sverige.

Marginalskatterna driver på inflationen. Vi har ovan visat hur marginalskatterna
medverkat till att driva på inflationstakten. Ett antal undersökningar
har under senare år vidtagits i syfte att söka fastställa i
vilken utsträckning s. k. ”tax push” inflation förekommer i verkligheten,
dvs. i vilken utsträckning löntagarna som kollektiv begär och lyckas

Mot. 1978/79: 1108

erhålla kompensation för höjda skatter och avgifter på ett sätt som
driver på inflationen. Två sådana undersökningar redovisades i OECDpublikationen
”Public Expenditure Trends”. Det befanns bl. a. att ”övervältring
av personlig inkomstskatt stark stöds av resultatet, som pekar
mot att lönekrav formulerade med hänsyn till inkomsten efter skatt har
blivit ett verkligt fenomen i flertalet OECD-länder. Graden av övervältring
varierar emellertid betydligt. De erhållna resultaten svarar mot
ett mer eller mindre fullständigt genomfört lön-efter-skatt-tänkande i
Belgien, Västtyskland, Storbritannien, Sverige och Finland.”

Beskattningen dämpar lusten till arbete, initiativ och företagande. Det
är för svenskt vidkommande helt klart att så är fallet. Den nedgång i
nyföretagandet som ägt rum under 1970-talet måste anses ha ett klart
samband med skatteutvecklingen. Det torde också stå klart att den
minskade benägenheten att acceptera övertidsarbete eller ta en ställning
som kräver skiftesgång eller obekväm arbetstid i övrigt liksom den avtagande
viljan att ta på sig mer ansvarsfulla arbetsuppgifter har ett direkt
samband med skatte- och bidragssystemets utformning. Det lönar sig
inte att arbeta, är en inställning som i ökad utsträckning blivit en
realitet.

Genom tendenser av detta slag medverkar skattesystemet till att
minska takten i den ekonomiska utvecklingen i samhället. Enligt vår
uppfattning finns det ett direkt samband mellan skattesystemets utveckling
och det faktum att Sverige tillhör de länder, som under hela 1970talet
haft den långsammaste ekonomiska utvecklingen inom OECDområdet.
Skattesystemet och det höga skattetrycket har i själva verket
minskat våra möjligheter att genomföra bl. a. önskvärda reformer på
olika områden. Det är i ett längre perspektiv ett hot mot vårt sociala
trygghetssystem. Motsättningen mellan gjorda åtaganden gentemot pensionärerna
och den yrkesverksamma befolkningens krav på ökat konsumtionsutrymme
har påtalats av bl. a. fackliga företrädare. Det är nödvändigt
att vi får ett produktionsstimulerande skattesystem, inte minst
för att eliminera sådana motsättningar.

De höga skatterna undergräver skattemoralen. Det har under de
senaste åren uppkommit vad man skulle kunna kalla ett ökat skattemedvetande
hos svenska folket. Det är ingen tillfällighet att olika gördet-själv-aktiviteter
fått ökad omfattning. Det är klart lönsamt för den
enskilde att ta ledigt för att själv utföra t. ex. olika hantverksarbeten
framför att anlita yrkesmän även om det därvid utförs väsentligt mycket
mindre effektivt. Olika former av arbetsbyten förekommer också —•
målaren målar åt bilmekanikern, som i sin tur lagar målarens bil. Kvittolösa
transaktioner har vidare ökat i omfattning. Vissa arbeten går knappast
att få utförda om betalningen inte sker ”skattefritt”.

Vi har en växande grå eller svart sektor inom den svenska ekonomin
med transaktioner mer eller mindre utanför lagens råmärken. Att av

Mot. 1978/79: 1108

göra hur stor denna sektor är är givetvis — det ligger i sakens natur —
förenat med betydande svårigheter. Klart är emellertid att den är stor.
Professor Gunnar Myrdal konstaterade i en artikel i tidskriften Ekonomisk
Debatt nyligen ”att vi genom dåliga lagar håller på att bli ett folk
av fifflare”. Mycket talar för att den karaktäristiken är riktig.

Skattepolitiska framtidsperspektiv

1978 års långtidsutredning har behandlats närmare i det ekonomiskpolitiska
avsnittet i denna motion. 1 långtidsutredningen redovisas bl. a.
beräkningar avseende skatteutvecklingen fram till år 1983. Beräkningarna
implicerar, heter det, en höjning av den totala direkta hushållsbeskattningen
— kommunal och statlig — i storleksordningen 7 miljarder
kronor.

Detta är, framhåller långtidsutredningen, i ett historiskt perspektiv
inte någont ökning i det direkta skatteuttagets tillväxttakt. Mätt som
procentandel av BNP uppgick hushållens direkta skatteinbetalningar år
1970 till 19 %. 1977 var andelen 23 % och blir med de av utredningen
gjorda sifferantagandena 26% år 1983. Däri skulle ingå en ökning av
den kommunala utdebiteringen med 20 öre om året eller med sammanlagt
1 krona fram till 1983.

Det totala skatteuttaget (inkl. arbetsgivaravgifter) uppgick enligt långtidsutredningen
1977 till 53 % av BNP. Den del därav som utgjorde
direkta och indirekta skatter uppgick till 39,8 % av BNP. Fram till
1983 skulle de senares andel öka till 41,4 % av BNP. Det totala skatteuttagets
andel av BNP skulle öka till 55,1 %.

Ovannämnda siffror innebär i ett historiskt perspektiv en betydande
minskning av skatteuttagets ökningstakt såsom framgår vid en jämförelse
med siffrorna i tabell 5 och av tabell 12, som hämtats ur långtidsutredningens
betänkande. Icke desto mindre innebär 1978 års långtidsutrednings
framtidsperspektiv en ytterligare — om än måttlig — skatteskärpning.
De skattepolitiska problem som behandlats i det föregående
är inte ägnade att bli mindre allvarliga i detta perspektiv.

Vid en bedömning av siffermaterialet i 1978 års långtidsutredning
bör man hålla i minnet, att detta i flera hänseenden är baserat på förhållandevis
optimistiska antaganden om den internationella konjunktur

År	Direkta skatter	Indirekta skatter	Totalt
1965	17,8	11,6	29,4
1970	20,5	12,9	33,4
1974	21,2	13,7	34,9
1977	24,2	15,7	39,9
1983	27,4	14,0	41,4

Tabell 12: Uttag av direkta och indirekta skatter. Löpande priser, procent av
BNP till marknadspris. Källa: 1978 års långtidsutredning.

Mot. 1978/79: 1108

Milj. kr, Milj. kr, Årlig procentuell volymförändring

löpande 1975 års

priser priser 1965— 1970— 1974— 1977—

1977 1977 1970 1974 1977 1983

1. Privat konsumtion	189 293	154 657	3,0	1,6	2,1	1,8
2. Offentlig konsumtion	100 925	76 817	5,9	2,3	4,1	2,2
Statlig	31 688	24 592	1,6	1,2	1,6	0,9
Kommunal	69 237	52 225	8.9	3,0	5,3	2,8
3. Total konsumtion
(1+2)	290 218	231 474	3,9	1,8	2,8	2,0

Tabell 13: Konsumtionsutvecklingen enligt 1978 års långtidsutredning.

utvecklingen, pris- och kostnadsutvecklingen i Sverige osv. Dessa frågor
har tidigare berörts i det ekonomisk-politiska avsnittet. Långtidsutredningens
bedömningar förutsätter också — och det är inte minst ur
skattepolitisk synvinkel centralt — en betydande uppbromsning av den
offentliga konsumtionsökningen jämfört med utvecklingen under de
senaste åren. De aktuella siffrorna framgår av tabell 13. Den offentliga
konsumtionen skulle totalt få öka med 2,2 % per år 1977—1983 mot
4,1 % per år 1974—1977, dvs. nära nog en halvering. Den kommunala
sektorns konsumtionsökning måste nedbringas från 5,3 % per år 1974
—1977 till 2,8 %.

Det torde stå klart att en begränsning av den offentliga sektorns tillväxttakt
i enlighet med långtidsutredningens kalkyler förutsätter en
konsekvent och målmedveten politik från statsmakternas sida. Detta
gäller i särskilt hög grad den kommunala expansionen. Den typ av frivilliga
överenskommelser, som flera gånger i rad träffats mellan statsmakterna
och kommunerna, har i detta hänseende inte haft avsett resultat.
Det är troligt att en utgiftsbegränsning av denna storleksordning förutsätter
utvecklandet av nya styrinstrument.

Trots den av långtidsutredningen förutsatta begränsningen av den
offentliga konsumtionsökningen skulle utrymmet för ökad privat konsumtion
fram till 1983 begränsas till 1,8% per år. Det finns vid en
bedömning av denna siffra anledning att påminna om vad som i 1976
års reviderade finansplan uttalades om 1975 års långtidsutrednings
alternativ II, enligt vilket den privata konsumtionen fram till år 1980
skulle kunna öka med 2 % per år och den offentliga konsumtionen
med 2,9 % per år:

En given utgångspunkt vid den ekonomiska politikens utformning
måste vara att den aktiva befolkning som åstadkommer resurstillväxten
också får del av dess resultat i form av en ökad personlig konsumtion.
En politik som innebär att den aktiva befolkningen under en hel femårsperiod
skulle få en i det närmaste oförändrad real inkomststandard —
samtidigt som det totala resursutrymmet växer med 3 % om året —
framstår inte som realistisk. Den skulle skapa svåra motsättningar på
arbetsmarknaden, ge upphov till konflikter och påskynda inflationen.
Den skulle också snabbt skapa spänningar gentemot de grupper som

6 Riksdagen 1978/79. 3 sami. Nr 1108

Mot. 1978/79:1108

redan är tillförsäkrade en betydande årlig standardstegring. En sådan
politik kan och bör inte föras.

Om den av långtidsutredningen förutsatta begränsningen av den
offentliga utgiftsexpansionen inte skulle uppnås, skulle utrymmet för
ökad privat konsumtion bli i motsvarande mån än mer kringskuret. En
fortsatt konsumtionsökning av samma storleksordning som 1974—1977
inom den offentliga sektorn skulle reducera utrymmet för privat konsumtionsökning
med ca 1,5 % per år. Vad som skulle återstå skulle
knappt vara tillräckligt för att motsvara gjorda utfästelser gentemot
pensionärerna. En sådan utveckling skulle givetvis i än högre grad än
vad som gällde 1976 vara förenad med de ovan från 1976 års reviderade
finansplan citerade farorna. En sådan politik kan och bör inte
föras.

Den skattepolitiska hotbild, som avtecknar sig i det perspektivet att
den offentliga utgiftsexpansionen inte kan bemästras utan fortsätter som
hittills innebär alltså att under de kommande åren — bortsett från år
1979 — hela den reala inkomstökning som de yrkesverksamma grupperna
i samhället kan komma att uppnå måste skattas bort. Det skulle
ju inte finnas utrymme för reala löneförbättringar efter skatt. För betydande
grupper i samhället skulle en sådan utveckling medföra direkta
standardförsämringar.

De skattepolitiska problem, som är påtagliga redan i dagsläget, skulle
i ett sådant perspektiv ytterligare förvärras. Än större grupper än i dag
skulle finna att de hamnat i en situation med totala marginaleffekter
på mellan 80 och 100%; än större grupper skulle dra slutsatsen
att ytterligare arbetsinsatser inte lönade sig. Strävan att kompensera sig
för inträffade skatteskärpningar skulle bli än mer markant än den varit
hittills under 1970-talet. Den dolda ekonomin skulle växa ytterligare.

Den här skisserade utvecklingen skulle snart komma att stå i direkt
motsättning till de övergripande målen för den ekonomiska politiken —
full sysselsättning, stabila priser, ekonomisk tillväxt och jämvikt i betalningsbalansen.
Strävandena att kompensera sig för inträffade skatteskärpningar
för att bevara konsumtionsstandarden skulle medverka till
att driva upp priser och kostnader — tendenserna till ”tax push” inflation
skulle förstärkas. Detta skulle sannolikt ske oberoende av om
skatteskärpningen skedde via den direkta skatten, indirekta skatter eller
arbetsgivaravgifter. Mekanismerna genom vilka pris- och kostnadsökningarna
skulle komma till stånd skulle skilja sig något, men slutresultatet
skulle bli detsamma.

Genom en snabbare kostnadsökning än vad långtidsutredningen förutsatt
i sina kalkyler, skulle den förbättring av den svenska industrins
internationella konkurrenssituation, som är förutsättningen för en fortsatt
förbättring av vår handels- och bytesbalans inte komma till stånd.
Export- och importkonkurrerande industri skulle på nytt drabbas av

Mot. 1978/79:1108

ökande svårigheter. Detta skulle i sin tur få återverkningar på produktions-
och sysselsättningsutvecklingen. Behovet av fortsatta, stora och
kostsamma arbetsmarknadspolitiska och industripolitiska insatser skulle
bestå och eventuellt växa.

Om inte skattepolitiken och utgiftspolitiken medvetet inriktas på att
hålla tillbaka den offentliga sektorns utgifter och behovet av skatteskärpningar,
är risken stor att Sverige på nytt snabbt skulle hamna i den
situation, som vi befann oss i år 1976 men från ett än sämre utgångsläge.

De antaganden som gjorts i 1978 års långtidsutredning om den
offentliga sektorns tillväxt kan mot denna bakgrund inte betraktas som
någon sorts minimikalkyl. Det förhåller sig tvärtom så, att det rimliga
målet måste vara att få ner den offentliga utgiftsexpansionen till en
lägre nivå. I annat fall kommer utrymmet för vårt lands långsiktiga
ekonomisk-politiska utveckling nödvändiga skattepolitiska reformer inte
att vara tillräckligt. Redan med den begränsade ökning av skattetrycket
som långtidsutredningens beräkningar förutsätter kan det nämligen allvarligt
ifrågasättas om den i verkligheten låter sig realiseras och om inte
skattesystemets destabiliserande verkan kommer att vara så stark att
kostnadsutvecklingen riskerar att skena i väg.

Den borgerliga trepartiregeringens skattepolitiska insatser

Den borgerliga trepartiregeringen hann mellan åren 1976 och 1978
påbörja ett skattepolitiskt reformarbete. Den statliga sektorns krav på
ökade skatteinkomster har hållits tillbaka.

De viktigaste åtgärderna som vidtagits har varit:

1) Beslut fattades om indexreglering av den statliga inkomstskatten
fr. o. m. 1979. De i år gällande skatteskalorna har alltså justerats med
hänsyn till inträffade prisstegringar.

2) Två skatteomläggningar avseende åren 1977 och 1978 genomfördes.
Skatteomläggningarna fick en sådan profil att de för betydande
inkomsttagargrupper motsvarade en indexreglering av skattesystemet,
dvs. de motverkade en automatisk skärpning av skattetrycket.

3) Arbetsgivaravgifterna tilläts inte fortsätta att stiga. Den allmänna
arbetsgivaravgiften togs bort i två steg — den 1 januari 1978 och den
1 juli 1978.

4) 1972 års skatteutredning fick nya direktiv och utredningens arbete
slutfördes liksom arbetet i den kommunalekonomiska utredningen och
i företagsskatteberedningen. I 1972 års skatteutredning enades de borgerliga
partierna bl. a. om en plan för marginalskattesänkningar i tre
steg.

5) Lättnader genomfördes i fråga om förmögenhetsbeskattningen av
familjeföretag. Arvsskattereglerna ändrades i syfte att underlätta generationsväxlingar.

6) Den s. k. faktiska sambeskattningen av egenföretagare togs bort

Mot. 1978/79:1108

Beskattningsbar inkomst	Skatteskala för år 1978, %	Steg 1		Steg 2		Steg 3		Total för änd ring, pro cent enhe ter	Av riks dagen beslu tad skat teom•äggning för 1979
Basen heter	Kr år 1978	Skatte skala %	För änd ring, pro centen heter	Skatte- Förskala, ändlig ring, procentenheter	Skatte skala, %	För änd ring, pro centen heter
— 3	— 15 000	2	2		2		2
3— 5	15 000— 25 000	4	4	—	4	—	4	—	—	—
5— 6	25 000— 30 000	8	8	—	8	—	8	—	—	—
6— 7	30 000— 35 000	13	11	-2	9	-2	8	-1	- 5	—
7— 8	35 000— 40 000	16	15	-1	14	-1	13	-1	- 3	—
8— 9	40 000— 45 000	21	18	-3	16	-2	13	-3	- 8	-1
9—10	45 000— 50 000	27	23	-4	18	-5	13	-5	-14	-2
10—11	50 000— 55 000	31	27	-4	23	-4	18	-5	-13	-2
11—12	55 000— 60 000	34	30	-4	26	-4	23	-3	-11	-1
12—13	60 000— 65 000	35	33	-2	30	-3	28	-2	- 7	—
13—14	65 000— 70 000	40	38	-2	36	-2	33	-3	- 7	—
14—15	70 000— 75 000	45	42	-3	40	-2	38	-2	- 7	—
15—16	75 000— 80 000	45	44	-1	43	-1	43	—	- 2	—
16—20	80 000—100 000	49	49	—	49	—	49	—	—	—
20—30	100 000—150 000	53	53	—	53	—	53	—	—	—
30—	150 000—	58	58	—	58	—	58	—	—	—

Tabell 14: 1972 års skatteutrednings förslag till marginalskattesänkningar i tre steg samt av riksdagen
1978 beslutad marginalskattesänkning för 1979.

genom att gränsen då särbeskattning skulle inträda sänktes till 400 timmar.

Det är utomordentligt angeläget att den borgerliga trepartiregeringens
avgång hösten 1978 inte tillåts leda till att det fortsatta skattepolitiska
reformarbetet avbryts. Den behandling som skattepolitiken rönt i regering
och riksdag under hösten förra året inger oro. Det förslag till
sänkta marginalskatter som den nya regeringen föreläde riksdagen omfattade
endast ungefär halva steg 1 enligt 1972 års skatteutrednings förslag.
Vid förslagets behandling i riksdagen blev förslaget ytterligare
stympat, så att det slutligen kom att omfatta blott ca en fjärdedel av
skatteutredningens första stegvisa sänkningsförslag.

I tabell 14 redovisas 1972 års skatteutrednings förslag till marginalskattesänkning
i tre steg samt den av riksdagen beslutade justeringen för

1979.

Det är också utomordentligt betänkligt att arbetsgivaravgifterna på
nytt tillåtits stiga från och med årsskiftet 1979.

Krav på skattepolitiken

Mot bakgrund av den genomgång av vårt skattesystems funktionssätt,
våra skattepolitiska problem och det skattepolitiska framtidsperspektivet,
som gjorts i det föregående, framstår enligt vår uppfattning en rad krav

Mot. 1978/79:1108

på det fortsatta skattepolitiska arbetet inom regering och riksdag som
uppenbara.

1. Den offentliga sektorns utgiftsexpansion måste begränsas. Vi har
kommit i en situation, där det är rimligt att tala om att vi nått skattetaket.
Det är mot denna bakgrund nödvändigt att så långt hålla tillbaka
den offentliga sektorns resursanspråk att någon ytterligare skärpning
av skattetrycket inte sker.

2. Den kommunala utgiftsexpansionen måste ägnas särskild uppmärksamhet.
Höjda kommunalskatter svarar för en betydande del av det
skärpta skattetrycket under 1970-talet. Det har varit inom den kommunala
sektorn som den offentliga utgiftsexpansionen gått snabbast; i
särskilt hög grad gäller detta landstingen. De frivilliga överenskommelser
som hittills träffats mellan staten och kommunerna i syfte att hålla tillbaka
skatteökningarna har inte varit tillräckligt effektiva. Detta är frågor
som bl. a. har diskuterats av 1976 års kommunalekonomiska utredning.
Utredningen förordar en utbyggnad av systemet med frivilliga överenskommelser
framför lagstiftning om kommunalt skattetak. överläggningarna
bör enligt utredningen ges en fastare form än hittills.

Vi delar uppfattningen att man så långt som möjligt bör söka undvika
den typ av ingrepp mot den kommunala självstyrelsen, som lagstiftning
om det kommunala skatteuttaget skulle innebära. Samtidigt
måste det emellertid stå klart, att om frivilliga överenskommelser inte
heller i framtiden får avsedda resultat, kommer det att bli nödvändigt
för statsmakterna att i detta hänseende utforma nya styrinstrument.
Lagstiftning om någon form av skattetak är i detta hänseende en nära
till hands liggande typ av åtgärd. Göres inget kan än mer långtgående
ingrepp i den kommunala självstyrelsen bli nödvändiga.

Enligt vår uppfattning är det också nödvändigt att i ökad utsträckning
låta kommuninvånarna direkt göra avvägningen mellan utbyggd
kommunal service och skattehöjningar. Medborgarna bör ges möjlighet
att i rådgivande kommunala folkomröstningar ta ställning till förslag om
höjd kommunal utdebitering.

3. Offentliga tjänster bör i ökad utsträckning avgiftsfinansieras. I den
utsträckning ytterligare utbyggnad av offentliga tjänster befinns önskvärd
eller nödvändig bör dessa i högre grad än i dag finansieras genom kostnadsrealistiska
avgifter, ökad avgiftsfinansiering av befintligt tjänsteutbud
bör också övervägas.

På en rad områden är möjligheterna till avgiftsfinansiering begränsade
— det gäller givetvis områden såsom långtidsvård och åldringsvård.
Inom andra sektorer kan man emellertid gå längre än i dag är fallet.
En fördel man härvid också skulle kunna vinna, vore ett rikare tjänsteutbud
genom att privata initiativ blir möjliga genom vilka vissa av det
offentligas tjänster eventuellt skulle kunna tillhandahållas till lägre kostnader
än vad som i dag är fallet.

Mot. 1978/79: 1108

4. En planmässig sänkning av marginalskatternas måste komma till
stånd. De höga marginalskatterna verkar, såsom framhållits i det föregående,
klart återhållande på lusten till arbete, initiativ och företagande.
De har också medverkat till uppkomsten av en grå sektor i vår ekonomi.
Marginalskatterna i normala inkomstlägen bör inte överstiga 50 %.

Genomförandet av en skatteomläggning av detta slag bör vara möjlig
inom loppet av en period på ca tre år. Det bör ske i samråd med bl. a.
löntagarorganisationerna så att icke önskade fördelningspolitiska effekter
kan undvikas genom att kraven på löneförbättringar avpassas efter erhållna
marginalskattesänkningar.

5. Ett marginalskattetak bör snarast införas. Till följd av de kommunalskattehöjningar
som ägt rum under senare år kan stats- och kommunalskatten
tillsammans ge marginalskatter överstigande 85 %. Enligt
vår uppfattning är detta inte rimligt, och moderata samlingspartiet har
mot denna bakgrund i 1972 års skatteutredning reserverat sig till förmån
för ett tak vid 85 %. I ett något längre perspektiv och i takt med
att marginalskatterna justeras ned bör också detta tak sänkas. 70 % är
ett rimligt mål för ett marginalskattetak.

6. En samordning mellan skattesystem och sociala bidragssystem måste
komma till stånd. Vi har i det föregående visat hur skattesystemet tillsammans
med gällande regler för bostadsbidrag, existensminimiregler
och särskilda regler för pensionärernas beskattning kan ge totala marginaleffekter
på upp till 100 % i vanliga inkomstlägen. Detta är helt
orimliga och oacceptabla förhållanden. En snar översyn av dessa regler
måste komma till stånd med utgångspunkt från vad som är en rimlig
inkomstomfördelning och vilken behållning av en inkomstökning som
för olika grupper måste anses skälig. När, såsom nu, gällande regler kan
ge 100-procentiga marginaleffekter fungerar dessa inte längre på ett sätt
som står i någon rimlig samklang med intentionerna bakom dessa.

7. Pensionärernas särskilda skatteproblem måste lösas. De särskilda
marginaleffekter som sammanhänger med pensionärernas speciella skatteförhållanden
har diskuterats i 1972 års skatteutredning. Utredningens
moderata ledamöter reserverade sig till förmån för ett system med
skatterabatt.

Den beskattningsbara inkomsten och skatten skall enligt förslaget beräknas
på samma sätt för pensionärer som för skattskyldiga i aktiv
ålder. Därefter uträknas hur mycket av skatten som hänför sig till folkpension
och pensionstillskott, varvid antas att dessa förmåner utgör den
enda inkomsten. Denna skatt efterges i form av skatterabatt.

Skatterabatten skall beräknas individuellt och således anpassas till den
kommunala utdebiteringen i hemortskommunen. Strävan skall vara att
kostnaderna för skattebortfallet skall fördelas mellan stat och kommun
på ett sätt som så nära som möjligt överensstämmer med nuvarande
ordning. Efter hand som folkpension och pensionstillskott höjs och skat

Mot. 1978/79: 1108

ten på dessa inkomster stiger, kommer skatterabatten att växa i samma
takt.

önskvärt vore att skatterabatten alltid kunde omfatta skatten på de
grundläggande pensionsförmånerna oavsett den totala inkomstens storlek.
I nuvarande statsfinansiella läge måste emellertid rabatten avtrappas.
Det bör då ske med 10 % av den taxerade inkomst som överstiger
beloppet för folkpension och pensionstillskott. Gränsen där avtrappningen
skall börja fastställes av regeringen för varje särskilt år.

Genom det föreslagna systemet uppnås likhet i skatteberäkningen för
folkpensionärer och skattskyldiga i aktiv ålder. Skatterabatten medför
att folkpension och pensionstillskott för dem som erhåller endast dessa
grundläggande förmåner är skattefria. Den förmånsställning som pensionärerna
intar i skattehänseende redovisas dessutom på ett klarare sätt.
Vidare minskas marginaleffekterna för det stora flertalet folkpensionärer.
Förslaget skall ses som ett första steg mot en mera rättvis behandling
av pensionärerna i ekonomiskt hänseende.

De närmare detaljerna i ett system med skatterabatt för pensionärerna
bör enligt vår mening utredas.

8. Rundgången i skattesystemet måste angripas. Genom de marginaleffekter
som skatte- och bidragssystemet nu ger upphov till skapas
automatiskt behov av ökade bidrag. Den som har 100-procentiga eller
mycket höga marginaleffekter vid inkomstökningar kan inte förbättra
sin ekonomiska situation genom ökade inkomster. En löneökning ger
i realiteten ingen som helst ökning av den disponibla inkomsten. Enda
sättet att kompensera en inkomsttagare som befinner sig i denna situation
för t. ex. inträffade prisstegringar är att öka bidragen. De höga
skatterna skapar ett bidragsbehov som i sin tur förutsätter högre skatter.
Det skapas en rundgång i systemet som för vissa familjetyper mycket
väl kan leda till slutresultatet att skatter och bidrag tar ut varandra.
Men rundgången i sig skapar såväl kostnader som byråkrati. Möjligheterna
att inom ramen för skatte- och bidragssystemet minska denna
rundgång genom en bättre anpassning av beskattningen till familjernas
faktiska försörjningsbörda bör utredas. Barnfamiljer där båda makarna
eller ensamförälder arbetar bör ges rätt till avdrag för styrkta barntillsynskostnader.
Dessa frågor behandlas även i det ekonomisk-politiska
avsnittet i denna motion.

9. Skattesystemet bör befrämja ett ökat hushållssparande. Regelbundna
justeringar av förmögenhetsbeskattningen bör vidtagas i syfte att förhindra
en automatisk skatteskärpning. En förenkling av reglerna för beskattning
av aktier bör komma till stånd. En utredning bör ske av möjligheterna
att införa ökad individuell beskattning av kapitalinkomster
för att få bort den nuvarande orättvisa sambeskattningen. Hithörande
frågor behandlas även i avsnittet om spritt ägande.

10. Skattesystemet bör i ökad utsträckning användas för att befrämja

Mot. 1978/79:1108

en gynnsam regionalpolitisk utveckling. Dessa frågor diskuteras i det
regionalpolitiska avsnittet i denna motion.

11. Avdragsrätt för gåvor till ideella organisationer bör införas. Det
ankommer på regeringen att lägga förslag i detta hänseende.

12. Skattesystemet är ett viktigt industripolitiskt instrument. Skattepolitiska
åtgärder i syfte att befrämja utvecklings- och forskningsinsatser
inom näringslivet behandlas i det näringspolitiska avsnittet.
Ovan har belysts hur förmögenhets- och arvsbeskattningen i förening
med inkomstbeskattningen lägger tunga bördor på betydande grupper
familjeföretag. Vissa lättnader i detta hänseende genomfördes av den
borgerliga trepartiregeringen. Åtgärderna hade emellertid begränsad omfattning
och fortsatta insatser bör komma till stånd. I ett längre perspektiv
bör målet vara att det i ett företag arbetande kapitalet inte blir föremål
för förmögenhesbeskattning.

Alytt skattesystem?

I den skattepolitiska debatten har ett flertal förslag lagts fram, innebärande
en mer eller mindre genomgripande omvandling av det svenska
skattesystemet och de principer detta bygger på. Inom ramen för 1972
års skatteutredning diskuterades dels ett förslag till s. k. utgiftsskatt, dels
förslag till progressiv löneskatt. Det förra förslaget, som utarbetats av
professor Sven-Olof Lodin, innebar i korthet att skatten skulle beräknas
med utgångspunkt från den skattskyldiges konsumtionsutgifter i stället
för på inkomsten. Det senare förslaget innebär en vidareutveckling av
systemet med arbetsgivaravgifter så att uttaget av dessa skulle ges en
progressiv utformning. Förslag har också väckts om s. k. produktionsfaktorbeskattning.

Förslaget till progressiv löneskatt avvisades av skatteutredningen. Det
gäller såväl alternativet att låta en progressiv löneskatt helt ersätta den
progressiva inkomstskatten som att låta ett sådant system komplettera
inkomstskatten. Vi delar skatteutredningens uppfattning i denna fråga.

De förslag till produktionsfaktorbeskattning som förts fram i debatten
har hittills varit mycket oklara till sin innebörd. De har närmast
haft karaktären av en utbyggnad av systemet med arbetsgivaravgifter.
De framlagda förslagen har samtidigt betydande likhet med mervärdeskattesystemet.

Det är enligt vår uppfattning angeläget att diskussionerna om alternativa
skattesystem — inklusive utgiftsskatt — fortsätts och fördjupas.
Vi anser det inte möjligt att i dagsläget ta ställning till förmån för ett
skattesystem som utgår från i grunden andra principer än det nuvarande.
Utredningsarbetet om möjligheterna till förändringar inom ramen för
det nuvarande skattesystemet bör också fortsätta. Det bör emellertid ske
med utgångspunkt från mindre snäva direktiv än vad 1972 års skatteutredning
arbetade med.

Mot. 1978/79: 1108

Flera av de förslag som lagts fram i dea skattepolitiska debatten har
avsett åtgärder i syfte att eliminera eller reducera effekterna av den rätt
till avdrag för kostnader, som är en av grundvalarna i det nuvarande
skattesystemet. Vi delar inte de värderingar som ligger bakom sådana
tankegångar. Avdragens syfte är att anpassa beskattningen till skatteförmågan.
Den vars ekonomi är belastad med exempelvis räntebetalningar
eller kostnader för resor till och från arbetet har uppenbarligen en lägre
skatteförmåga än den med samma nominella inkomst som inte har
några motsvarande kostnader.

Det ligger sålunda inget principiellt orättvist i systemet med rätt till
avdrag för bl. a. räntekostnader. I den mån icke avsedda effekter härvidlag
kan uppkomma i samband med en hög inflation, motiverar i och
för sig inte detta några radikala ingrepp i skattesystemets konstruktion.
Det är genom åtgärder mot inflationen, som man skall komma till rätta
med sådana effekter. Även om en mer genomgripande omläggning av
skattesystemet skulle aktualiseras, bör även därvid principen om anpassning
av beskattningen till skatteförmågan bibehållas.

Moderata samlingspartiet vill

att principbeslut fattas om en plan för successiva marginalskattesänkningar
syftande till att marginalskatten i vanliga inkomstlägen inte skall
överstiga 50 %,

att 1980 års marginalskattesänkning skall vara av en storleksordning
motsvarande resten av steg 1 och åtminstone halva steg 2 i 1972 års
skatteutrednings förslag,
att beslut fattas om införande av ett marginalskattetak; som ett första
steg bör detta sättas till 85 % fr. o. m. år 1980,

att nya regler skapas för den kommunala skatteutjämningen, som
bl. a. medger större möjligheter att ta hänsyn till kommunernas särskilda
problem; riksdagen bör däremot inte nu binda sig för ökade
transfereringar till kommunerna,

att en utredning tillsätts med uppgift att granska barnfamiljernas
speciella skattesituation i syfte att få fram förslag om hur nuvarande,
i många fall helt orimliga, marginaleffekter skall kunna motverkas,

att det uppdras åt regeringen att utarbeta förslag till ett system med
skatterabatt vid pensionärernas beskattning.

Näringspolitik

Krisernas bakgrund

De gångna åren har varit präglade av djupgående kriser i betydande
delar av vårt näringsliv. Sysselsättningen har hotats för orter och hela
näringsgrenar. Den statliga näringspolitiken har tvingats till den ena

Mot. 1978/79:1108

”brandkårsutryckningen” efter den andra för att värna sysselsättningen
och bidra till en omstrukturering i socialt acceptabla former av förslag
och branscher. Aldrig tidigare har så stora krav ställts på närings- och
sysselsättningspolitiken som under de senaste två åren.

Orsakerna till den situation vi hamnade i var flera. Den internationella
ekonomiska krisen spelade en betydelsefull roll, liksom det faktum
att några av våra traditionella tunga exportindustrier började möta en
hårdnande konkurrens från de s. k. nya industriländerna. Men avgörande
för krisens djup och utbredning över vårt näringsliv var de missgrepp
som utmärkt den socialdemokratiska ekonomiska politiken och
näringspolitiken under början och mitten av 1970-talet. Det var inte
en ”kapitalismens kris” vi upplevde. Det var en kris delvis frambringad
och alldeles avgjort fördjupad genom en felaktig politik.

Det svenska välståndet har baserats på den svenska exportindustrins
framgång på världsmarknaderna. När det andra världskriget slutade
och Europa låg i ruiner, stod Sverige med en utbyggd produktionsapparat,
och i takt med att Västeuropa återhämtades och världshandeln liberaliserades
kunde det svenska näringslivet successivt öka sin export
och sitt bidrag till den svenska välståndsutvecklingen. Vi upplevde några
”gyllene decennier” av till synes sorglös ekonomisk tillväxt och näringspolitiska
framgångar.

Men gradvis har förutsättningarna för vårt näringsliv kommit att
förändras. Västeuropa återuppbyggdes, och de länder som varit våra
kunder blev nu också våra konkurrenter. Ständigt allt fler länder byggde
upp en industri, som på viktiga områden förmådde att ta upp konkurrensen
med vår egen. I dag ser vi hur de framgångsrika länderna
i tredje världen på viktiga sektorer satsar på en accelererad industrialisering
som inte kan undgå att påverka också vårt eget land. Den internationella
konkurrensen har hårdnat, och därmed skärps också de krav
som ställs på vårt näringsliv och vår näringspolitik.

Det var detta som socialdemokraterna i regeringsställning aldrig insåg
och i oppositionsställning fortfarande vägrar att förstå. I stället för
att föra en näringspolitik som underlättade för företagen, började de
att belasta dem med allt högre kostnader i form av arbetsgivaravgifter
och allt fler restriktioner och föreskrifter på olika områden. Medvetet
drev de en politik som tycktes syfta till att försämra lönsamheten i näringslivet
för att göra företagen mera beroende av statligt och annat
offentligt kapital.

Under den senaste internationella krisen satsade socialdemokraterna
på en ekonomisk politik som kom att göra ont värre. Genom de kraftiga
kostnadsstegringarna 1975 och 1976 försämrades företagens konkurrenskraft
drastiskt. När den internationella konjunkturen började
återhämta krafter, kunde 1976 det av socialdemokratisk näringspolitik
kraftigt försvagade näringslivet inte följa med i uppsvinget. Tvärtom

Mot. 1978/79:1108

hamnade Sverige i den mest djupgående industriella kris som vårt land
genomlevt i modern tid.

Trepartiregeringens åtgärder

Att återställa näringslivets konkurrenskraft, och därmed förutsättningarna
för välståndsutveckling, blev trepartiregeringens viktigaste
uppgift. Genom kraftfulla och inte alltid populära åtgärder lyckades
den vända utvecklingen, och läget är i dag i alla hänseenden bättre än
det var vid regeringsskiftet 1976. Alla problem är inte lösta, men i dag
pekar utvecklingen uppåt. Den nedåtgående kurvan är bruten.

För att lösa ofta mycket akuta problem tvingades trepartiregeringen
till mer omfattande statliga ingripanden än någon annan svensk regering
under efterkrigstiden. Mycket stora belopp måste satsas på näringspolitiken.
Hela branscher omstrukturerades under statlig ledning
och med statligt finansiellt stöd.

Framför allt kom insatserna att koncentreras till tre speciellt utsatta
branscher — varven, stålet och tekoindustrin. Närmare nio tiondelar
av de näringspolitiska åtgärderna gällde dessa tre branscher.

Alla storvarv i Sverige är i dag statsägda, därför att det bara var
staten som kunde ta det finansiella och politiska ansvaret för den
successiva nedläggning som måste ske av en stor del av vår varvsindustri.
Samhällsekonomiskt hade det varit fel att tillåta omedelbara
konkurser, med många tiotusental arbetslösa och mycket omfattande
och dyrbara krav på arbetsmarknadspolitiska insatser från staten. Nu
möjliggörs en successiv nedläggning i socialt acceptabla former. Kostnaderna
för varvspolitiken är emellertid utomordentligt stora, vilket
gör att varvsinsatserna hör till de största offentliga satsningar som någonsin
gjorts i vårt land.

Även stålindustrin kom att drabbas hårt av kombinationen av höga
kostnader, vikande efterfrågan och hårdnande konkurrens. Trepartiregeringens
första näringspolitiska åtgärd blev att tvingas betala sluträkningen
för de verklighetsfrämmande drömmarna om ett Stålverk 80.
En omfattande omstrukturering av svensk stålindustri genomfördes,
vilken ledde fram till bildandet av Svenskt Stål AB med 50 % statligt
delägande.

Men regeringens åtgärder var inte enbart ”brandkårsutryckningar” för
att rädda storföretag i akuta krissituationer. Samtidigt påbörjades en
näringspolitik avsedd att på sikt förbättra förutsättningarna för företagandet
generellt, och inte minst för de små och medelstora företagen.

Med den s. k. småföretagspropositionen våren 1977 togs ett samlat
grepp för att förbättra villkoren för de sistnämnda företagen. Deras
beskattning lindrades, delar av krånglet som de drabbats av togs bort,
kapitalförsörjningen underlättades och nya regionala utvecklingsfonder
till deras stöd inrättades.

Mot. 1978/79:1108

Socialdemokraternas alternativ

Under dessa år har socialdemokraterna försvarat den politik som
ledde Sverige in i krisen, förnekat problemens existens och föreslagit
åtgärder som helt bortsett från det utomordentligt bekymmersamma
läge som rått och i viss utsträckning fortfarande råder. Socialdemokraterna
har motsatt sig varje enskild åtgärd som trepartiregeringen vidtagit
för att värna sysselsättningen och förbättra näringslivets konkurrenskraft.

De gick emot devalveringen och avskaffandet av löneskatten. I stället
föreslog de höjningar av löneskatterna med tillsammans omkring 8 %.
Hade socialdemokraterna i regeringsställning fått möjlighet att genomföra
den politik som de förordat i opposition, skulle kostnadsläget för
en stor del av vår exportindustri i dag ha varit ca 25 % högre än vad
det nu är. Vårt ekonomiska läge hade då varit näst intill katastrofalt.

Vid den socialdemokratiska partikongressen hösten 1978 drogs riktlinjerna
upp för den framtida socialdemokratiska näringspolitiken. Återinförda
löneskatter skulle finansiera s. k. strukturfonder med vilka svaga
företag skulle förstatligas. Staten skulle göra upp planer och regler för
hur enskilda branscher skall utvecklas. Förberedelser skulle göras för
att förstatliga alla banker. Kollektiva fackföreningsfonder skulle genomföras
så fort man kommit på en lämplig teknisk utformning av de
grundläggande principer man var överens om. Näringslivets lönsamhet
skulle inte få förbättras på det sätt som är nödvändigt för att återvinna
balans och trygghet i ekonomin. Socialdemokraternas program
var ett program för en krisekonomi, som snabbt skulle kunna omvandlas
till en statsstyrd planekonomi.

Debatten om framtiden

Under de senaste månaderna har debatten om vårt näringslivs framtid
kommit att intensifieras. Olika rapporter har gett bränsle åt ett meningsutbyte,
där analyser och prognoser som recept varit högst skiftande.

Inte minst har en rapport utarbetad på bl. a. industridepartementets
uppdrag av Boston Consulting Group tilldragit sig uppmärksamhet. I
den döms hela svenska branscher ut som hopplösa, och i allmänna
ordalag efterlyses en industripolitik där staten, fackföreningarna och
företagen gemensamt fattar beslut om näringspolitiken.

Bostongruppen målar en alltför mörk och ensidig bild av läget och
svensk industris framtidsmöjligheter. Svensk verkstadsindustri har goda
förutsättningar att hävda sig i den internationella konkurrensen så
länge den ekonomiska politiken sköts rätt. Även vår skogsindustri har
goda möjligheter, om vi kan hålla våra kostnader under kontroll.

Det är inte i ett statsstyrt och byråkratiskt sökande efter ”niseher”

Mot. 1978/79:1108

och projekt som vår industriella framtid ligger. Så gott som samtliga
större näringspolitiska satsningar som staten gjort har lett till omfattande
förluster och problem. Det var bara några år sedan den dåvarande regeringen
satsade på en framtid för en utbyggd varvs- och stålindustri.
Statliga jätteprojekt leder sällan till annat än stora förluster.

Framtiden ligger i en politik som satsar på att med generella medel
stärka alla våra företag och att bevara ett fritt näringsliv och en ekonomi
i balans. Erfarenheterna har lärt oss att det största hotet mot vår
välfärd är en missriktad näringspolitik och en felaktig ekonomisk politik.
Därför bör näringspolitikens syfte vara att förbättra för vårt näringsliv
i dess helhet och skapa gynnsammast möjliga förutsättningar
för företag och sysselsättning i alla branscher och regioner i vårt land.

Trepartiregeringens åtgärder för att komma till rätta med de samhällsekonomiska
problem som förelåg hösten 1976 bekräftar hur överlägsna
generella insatser är framför selektiva. De kräver inga styrande
beslut från de politikers och myndigheters sida som aldrig kan besitta
samma kompetens och blick över marknaden och dess förutsättningar
som ett decentraliserat näringsliv med dess hundratusentals olika beslutsfattare.
Selektiva åtgärder snedvrider dessutom konkurrensen och
skadar företag som arbetar utan stöd. De urholkar också kostnadsmedvetandet
och leder lätt till att de stödda företagen lägger över ansvaret
för företagen på statsmakterna.

En fri ekonomi

Den svenska välfärden har vuxit fram genom enskilda initiativ och
frivilligt samarbete. Det är positiva tillgångar som vi bör slå vakt om.

Vårt ekonomiska system måste bygga på konsumentens fria val, på
frihet att starta och driva företag och på enskild äganderätt. Den enskilda
äganderätten ger individen en trygghet och ett oberoende som
inte finns i ett socialistiskt samhälle.

I den ideologiska debatten mot marknadsekonomin talar socialister
om hur farligt det är att låta utvecklingen styras av ”anonyma marknadskrafter”.
Men de s. k. marknadskrafterna är inte anonyma. De som
påverkar utvecklingen i Sverige utgöres av 8 miljoner svenska konsumenter,
några hundratusen små och stora företag samt — på grund av
vårt stora internationella beroende — av miljoner konsumenter och
tusentals företag i utlandet. I det marknadsekonomiska systemet ingår
också alla de lagar och förordningar som påverkar det ekonomiska livet.
Marknadskrafterna är inte anonyma, men de är många. Och just i detta
faktum ligger fördelen i att förlita sig till marknadskrafterna framför att
koncentrera den ekonomiska makten till ett fåtal.

Om den ekonomiska utvecklingen skulle anförtros en politisk eller
byråkratisk elit, då skulle det finnas anledning till oro, oro för felaktiga

Mot. 1978/79:1108

beslut med olyckliga konsekvenser, oro för bristande utrymme för initiativ
och idéer, och — sist men inte minst — oro för friheten och för
konsumenterna — vårt lands medborgare.

Marknadsekonomi är en ekonomi som styrs av många. Alternativet
är en ekonomi som styrs av få. Därför bör marknadsekonomin bevaras
och utvecklas och de åtgärder som kan krävas från statsmakternas sida
vara av generell natur.

Under den senaste tioårsperioden har den svenska ekonomin omvandlats
från en förhållandevis fri ekonomi till en alltmer reglerad och
byråkratiserad ekonomi.

Vår nuvarande blandekonomi fungerar inte problemfritt. Biandekonomin
kan inte fungera som en effektiv fri ekonomi om de grundläggande
drivkrafterna har tagits bort eller i hög grad försvagats.

En snabb strukturomvandling för att anpassa näringsstrukturen till
nya förutsättningar bör eftersträvas. Rörligheten på arbetsmarknaden
måste förbättras inom respektive regioner. Ny företagandet måste underlättas
och stimuleras.

Företagens roll

Marknadsekonomin bygger på decentraliserade beslut, på frihet för
producenter och konsumenter att träffa avtal och att självständigt besluta
vad de önskar tillverka respektive köpa. Staten fastställer ramarna
för företagens och de enskilda människornas verksamhet och beslut och
tar ansvar för den samhällsekonomiska balansen.

Företagen har under 1970-talet i allt större utsträckning pålagts nya
krav och uppgifter från samhällets sida. Samtidigt kvarstår företagens
traditionella uppgift — att så effektivt som möjligt producera varor
och tjänster. Varje krav eller restriktion som innebär att produktionen
påverkas negativt är en kostnad som dels ytterst drabbar konsumenterna
eller skattebetalarna, dels minskar antalet sysselsättningstillfällen
i landet. Nu gäller det att inte öka företagens kostnader. Nu måste de
om möjligt minskas.

Statens roll

Den rollförändring mellan stat och näringsliv som vi eftersträvar på
näringspolitikens område innebär att statens uppgift skall vara att främja
tillväxt och sysselsättning generellt och inom olika geografiska regioner,
men inte att styra utvecklingen mellan och inom olika branscher.
Beslut som rör produktion av enskilda produkter måste med nödvändighet
fattas nära marknaden och kan inte centraliseras.

Offentliga myndigheter bör, i stället för att bygga upp en akutmottagning
för näringslivet, ägna sig mer åt den egna sektorns problem. Eftersom
den offentliga sektorn tar i anspråk över 60 % av den samlade
produktionen, är en effektiv planering och kontroll av de offentliga
uppgifterna oundgänglig.

Mot. 1978/79: 1108

Den nödvändiga strukturomvandlingen
Statligt stöd

Om det svenska näringslivet skall kunna fullgöra sin uppgift att skapa
tillväxt och sysselsättning under internationell konkurrens, måste det
vara utsatt för ständig förnyelse, omställning, anpassning och omstrukturering.
Företag, produkter och produktionsmetoder som blivit omoderna
måste få ge plats för nya.

Statens roll när det gäller utvecklingen inom enskilda branscher bör
vara problemorienterad. S. k. branschstödjande åtgärder skall syfta till
att underlätta strukturomvandling i problembranscher. Åtgärderna skall
bestå av kreditstöd, utbildningsbidrag, konsultinsatser och exportfrämjande
åtgärder. Sådana stödåtgärder måste vara konkurrensneutrala
inom branschen och inte innebära att icke utvecklingsbara företag tilllåts
expandera på bekostnad av utvecklingsbara. En annan princip bör
vara att åtgärderna skall vara tidsbegränsade och utgöra en ”hjälp till
självhjälp”. En tredje princip bör vara att i största möjliga utsträckning
främja ökad export.

Den ökade konkurrensen från låglöneländerna som orsakat strukturella
problem i många branscher är inte resultatet av någon plötslig
förändring, utan av en industriell utveckling och industriella satsningar
i dessa länder under en följd av år.

Industriverket kan i samarbete med andra statliga prognosorgan, t. ex.
Styrelsen för teknisk utveckling, kontinuerligt följa och rapportera en
bedömning av läget inom olika industriella sektorer. För att följa utvecklingen
i andra länders näringsliv bör utrikesförvaltningen utnyttjas
mer än nu. Särskilt den tekniska utvecklingen bör blir föremål för
kontinuerlig bevakning och prognosverksamhet, lämpligen i samarbete
med bl. a. Ingenjörsvetenskapsakademien.

Rörligheten på arbetsmarknaden

Att arbetsmarknaden blivit mer låst beror inte på att arbetsmarknadspolitiken
förändrats och att målet rörlighet på arbetsmarknaden formellt
uppgivits. Den ökade trögheten är en följd av flera andra faktorer.

Många människor anser det vara av stort — kanske t. o. m. omistligt
— värde att få bo kvar på sin ort. I begreppet ”livskvalitet” kan
den egna orten betyda mer än en högre ekonomisk standard. Att ryckas
upp från den miljö i vilken man själv och familjen rotats möter av
naturliga skäl motstånd.

En ökning av den regionala och lokala rörligheten på arbetsmarknaden
är en förutsättning för att vårt lands tillgångar i kapital och arbetskraft
skall kunna tillvaratas och att framtidsinriktade och expansiva
företag skall kunna bidra till vårt välstånd och vår sysselsättning.
Intresset för att byta arbete speciellt vid driftsinskränkningar kan för

Mot. 1978/79: 1108

bättras genom att arbetsmarknadspolitiken kanaliseras, med avgångsvederlag
och varselbidrag.

En försöksverksamhet med intensiva arbetsförmedlande insatser vid
driftsinskränkningar bör prövas. Den intensifierade arbetsförmedlingen
bör utformas som diskussioner med de anställda (väsentligt fler än antalet
varslade) om deras framtidsplaner och möjligheter. Erbjudande
om vidareutbildning, omplacering utom eller inom företaget m. m. bör
kunna komma i fråga. En intensifierad arbetsförmedling skulle också
kunna bedrivas som utvecklingssamtal med respektive arbetstagare.

En utvärdering och översyn av arbetsmarknadsstyrelsens verksamhet
och funktioner bör ske. Arbetsmarknadspolitikens otillräcklighet att anvisa
och förmedla arbetstillfällen respektive arbetskraft utgör ett hot mot
den ekonomiska återhämtningen.

En effektivisering av arbetsmarknadspolitiken bör främst syfta till en
förbättrad lokal rörlighet på arbetsmarknaden mellan företag, branscher
och yrken.

Åmanlagarna

De s. k. trygghetslagarna har nu varit i kraft så länge att det är möjligt
att dra slutsatser om deras inverkan på sysselsättningen. Uppenbart
är att den kortsiktiga tryggheten för de redan anställda har ökat.
Den långa lagstadgade uppsägningstiden har medfört, att avskedanden
av konjunkturskäl blivit mycket dyrbara. Framför allt motverkar lagstiftningen
icke motiverade avskedanden.

Arbetsgivarna har dock samtidigt blivit försiktigare med nyanställningar.
Företaget/institutionen måste räkna med att den som anställs
måste behållas även om vederbörande kanske inte motsvarar anställningens
krav. Den återhållsamhet på rekryteringssidan som detta medfört,
ställer givetvis framför allt den som inte har någon tidigare anställning
i en ofördelaktig situation.

Det är inte endast arbetsgivarna som blivit försiktigare. Även den
enskilde anställde har blivit försiktigare. Man kan förstå den anställde
med 10—15 anställningsår som omsorgsfullt överväger även ett fördelaktigt
erbjudande om en ny anställning i ett annat företag. Ökad lön
— om den är tillräckligt stor med tanke på skatteeffekterna — lockar
naturligtvis liksom förbättrade utvecklingsmöjligheter i ett nytt företag.
Men mot detta vägs den trygghet vederbörande vunnit i sin tidigare
anställning. I det nya företaget har den anställde ”kommit sist in”. I en
eventuell lönsamhetskris med åtföljande personalminskningar blir det
den som ”korn sist in” som enligt Åmanlagarna skall ”gå först ut”.
Rörligheten eller principen om ”job rotation” inom arbetslivet motverkas
därigenom.

Tillgången på yrkesutbildade medarbetare är som bekant liten, och
i många företag finns intresse av att anställa ungdomar utan tidigare

Mot. 1978/79:1108

yrkeserfarenhet. Att så inte sker kan bl. a. förklaras av den utformning
som 3 och 5 §§ i lagen om anställningsskydd fått.

I 5 § stadgas att ”anställning gäller tills vidare om ej annat har avtalats”
och att ”avtal om att anställning skall avse viss tid, viss säsong
eller visst arbete får träffas endast om det föranledes av arbetsuppgifternas
särskilda beskaffenhet”.

I 3 § andra stycket heter det ”utan hinder av första stycket får avvikelse
från 5 § andra stycket göras med stöd av kollektivavtal som på
arbetstagarsidan slutits eller godkänts av organisation som är att anse
som huvudorganisation enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt”.

Denna utformning av lagtexten har resulterat i att möjligheter till
s. k. provanställning endast föreligger i de fall då överenskommelse
härom träffats genom centrala kollektivavtal mellan s. k. huvudorganisationer.
Sådana överenskommelser har inrymts i några kollektivavtal
men tillämpas ytterst restriktivt. Formellt finns det dock en möjlighet
att provanställa exempelvis ungdomar utan tidigare arbetserfarenhet.

Sådana möjligheter står emellertid inte till buds för de mer än 80 000
arbetsgivare som står obundna av kollektivavtal. En förändring i lagtexten
så att rätt till provanställning alltid föreligger skulle positivt
påverka de mindre företagen att nyanställa medarbetare. F. n. sitter en
kommitté, som bl. a. behandlar dessa problem.

Ungdomsarbetslösheten

Ett allvarligt problem är ungdomsarbetslösheten. Trepartiregeringen
vidtog en lång rad åtgärder inom arbetsmarknadspolitiken för att mildra
verkningarna och dämpa svårigheterna. Men på längre sikt krävs det
mera grundläggande insatser mot ungdomsarbetslösheten. Ungdomsarbetslösheten
är bara i viss utsträckning konjunkturberoende och därför
måste åtgärder mot den till stor del vara av permanent karaktär.
Till våra krav på att minska särskilt ungdomsarbetslösheten hör följande:

a. En satsning på en expansiv näringspolitik som skapar totalt sett
fler arbetstillfällen.

b. Avvärj hotet om kollektiva löntagarfonder. Redan nu tvekar
många att satsa och utveckla företag, eftersom man kan bli fråntagen
frukterna av sina insatser. Mindre nyföretagande och utebliven expansion
innebär färre nyanställningar, vilket drabbar främst ungdomen.

c. Gör utbildningen i skolan mera kvalitetsinriktad. Då förbereds
eleverna bättre för arbetslivet i ett avancerat industriland. Skolan måste
vara en arbetsplats som ger såväl kunskaper och färdigheter som träning
för arbetstagarens roll på en arbetsplats ute i arbetslivet.

d. Förbättrat ekonomiskt stöd till kommunerna för att anordna direkt
yrkesinriktad utbildning i företagen. Härvid avses bidrag till bl. a.

7 Riksdagen 1978/79. 3 sami. Nr 1108

Mot. 1978/79:1108

förhyrning av lokaler utanför skolan och ökat särskilt statsbidrag per
år och klass för utbildning inom industri och hantverk. De s. k. lärlingsbidragen
bör göras likvärdiga med det stöd statsmakterna lämnar till
motsvarande utbildning i bl. a. arbetsmarknadsstyrelsens regi. Statsbidragen
bör dessutom göras mer flexibla för att i större utsträckning
kunna komma mindre arbetsplatser till del.

e. Statliga myndigheter och verk, kommuner, landsting, privata företag
och organisationer måste omedelbart ges möjlighet att öka antalet
beredskapsarbeten för ungdomar. Medel härför bör anvisas av regeringen.

f. Att anställa någon är med nuvarande regler en miljoninvestering,
och det är många, framför allt mindre företag, som ej vågar ta de
riskerna. En generell rätt till provanställning skulle enligt en undersökning
av företagsekonomiska institutionen i Lund kunna skapa ca
100 000 nya arbetstillfällen.

g. Medel bör anvisas för uppsökande verksamhet bland unga förtidspensionärer,
i syfte att erbjuda rehabilitering, utbildning och arbete.
Unga förtidspensionärer som deltar i försöksverksamhet med varvad
utbildning och praktik samt korta påbyggbara yrkesinriktade kurser ges
vilande pensionsrätt.

h. På arbetsförmedlingarna bör insatser för ungdomar prioriteras.
Individuell arbetsförmedling för samtliga ungdomar som slutar skolan
och saknar arbete bör ske.

i. Ställ krav i de fall då ungdomar på alltför lättvindiga grunder avvisar
arbetserbjudanden.

Bättre villkor för mindre företag

En av lärdomarna från de senaste årens ekonomiska kris för flera
betydelsefulla branscher och stora företag bör vara en ökad insikt om
riskerna med att göra vårt land beroende av utvecklingen i några få
branscher och av produktutvecklingen inom några få storindustrier.

Inte bara som källa till initiativ och till spridning av sysselsättningstillfällen,
utan också som medel för att åstadkomma riskspridning, finns
det anledning att främja utvecklingen av små och medelstora företag
och av nya företag.

De små och medelstora företagens självfinansieringsmöjligheter måste
ökas. Även företag, vilka icke drivs i aktiebolagsform, bör få möjlighet
till skattefri avsättning av vinstmedel.

Möjligheterna för små och nystartade företag att skaffa riskvilligt
kapital via aktiemarknaden kan ökas genom att affärsbankerna får vidgade
möjligheter att verka som emissionsinstitut.

Arvs- och förmögenhetsbeskattningen leder till stora problem för
familjeföretagen. Effekterna av arvs- och förmögenhetsskatterna blir
att företagens existens hotas genom alltför stora uttag ur rörelsen och
genom orimlig skattebelastning vid generationsskifte.

Mot. 1978/79: 1108

Trepartiregeringens s.k. småföretagarpaket innebar en förbättring
av reglerna för beräkning av skattepliktigt belopp vid kapitalbeskattningen.
På sikt bör den del av förmögenheten som finns arbetande i ett
familjeföretag helt befrias från förmögenhets- och arvsskatt. I denna
fråga återkommer vi i samband med den aviserade propositionen om
företagsbeskattningen.

För de mindre företagen är uppbörds- och uppgiftsskyldigheten särskilt
betungande och upplevs som ett mycket stort problem. Arbetet
med de uppgifter som företagen måste förse de statliga myndigheterna
med är så kostsamt att ersättning bör utgå. Detta skulle medverka till
en dämpning av uppgiftskraven.

Investmentbolag

Genom att gemensamt bilda ett investmentbolag och till det överlåta
äganderätten till sina företag skulle flera familjeföretag på en ort uppnå
såväl ökad riskspridning som förbättrade möjligheter till kapitalförsörjning.
Det gemensamma bolagets kreditvärdighet bör på grund av
riskspridningen bli större än summan av de ingående företagens, vilket
underlättar tillförseln av lånat kapital.

Dessutom skapas möjlighet att genom nyemission av aktier i det
gemensamma investmentbolaget också anskaffa riskvilligt kapital. Sålunda
kan de anställda på detta sätt beredas möjlighet att förvärva
aktier i det egna företaget, men samtidigt uppnå en viss riskspridning.

Eftersom investmentbolaget står som ägare till de ingående småföretagen,
kommer de tidigare ägarna att bli anställda företagsledare. Därigenom
behöver inte generationsskiften vara samma hot mot småföretagens
överlevnad som de ofta är i dagens familjeföretag.

Denna nya företagsform kan förutom det gemensamma ägandets fördelar
också ge fördelar i form av gemensam administration, marknadsföring,
utbildning m. m.

Dagens skattelagstiftning lägger hinder i vägen för samgåenden av
detta slag. De samgående familjeföretagen skulle komma att beskattas
som vid försäljning. Eftersom bildandet av lokala och regionala investmentbolag
av detta slag tvärtom bör stimuleras, bör lagstiftningen ändras.

Nyföretagande

Nyetableringen av företag minskade under hela senare delen av
1960-talet och större delen av 1970-talet. Först under 1978 bröts trenden.

1950- och 1960-talens tillväxtbranscher var verkstadsindustrin och
den platsbearbetande industrin. Inom dessa branscher ökade den totala
sysselsättningen mellan 1954 och 1968 med nämrare 106 000 personer.
Bakom tillväxten låg ett ganska omfattande nyföretagande. Enbart
bland företagen med mindre än 100 anställda finner man sammanlagda
sysselsättningsökningar motsvarande 60 % av den totala till

Mot. 1978/79:1108

100

växten inom branscherna. Slutsatsen är uppenbar: Inom alla delar av
industrin finns viktiga expansiva områden för den industriella utvecklingen
som det gäller att ta till vara. En industripolitik som utgår från
att enbart de större företagen har speciella förutsättningar att bära
upp den fortsatta tillväxten är därför inte försvarlig.

I stort gäller att de nyetablerade företagens problem är desamma
som småföretagens. Att skapa ett mer gynnsamt klimat för små och
medelstora företag i allmänhet bidrar till en ökad nyetablering av företag.

Att nyetableringen av företag är otillräcklig är oroande av flera skäl.
Nyföretagande skapar tekniska framsteg, ny produktion och nya sysselsättningstillfällen.
Två tredjedelar av landets drygt hundra börsnoterade
företag startade en gång som små familjeföretag. De av dagens
familjeföretagare inom industrin som själva startat sina företag har tillsammans
skapat sysselsättning för närmare 200 000 personer.

Statliga företag

När staten engagerar sig som företagare, innebär det risk för att
statens roll som objektiv i det ekonomiska livet blandas samman med
rollen som företagare. Det är svårt att i längden upprätthålla konkurrens
på lika villkor mellan å ena sidan enskilda företag som grundas på
personligt risktagande och å andra sidan statliga företag som finansieras
med skattemedel och vars ägare utgörs av hela ”samhället”.

Det måste således fordras starka skäl, om staten skall engagera sig
som företagare. Permanent bör det i princip bara ske på områden med
s. k. naturliga monopol.

Följande principer bör gälla för den statliga företagssektorn:

— De statliga företagen skall förvaltas av självständiga företagsledningar.
Det politiska inflytandet ska utövas via reguljära former för
ägandeinflytande i företag, inte via direkta kontakter av typen ”ministerstyre”.
Koncernbildningen Statsföretag AB är positiv såtillvida att
den främjar denna självständighet.

— Då staten vill rädda sysselsättningen är tidsbegränsat statligt stöd
till privata företag ett bättre alternativ än statligt övertagande. Därmed
klarläggs de verkliga samhällsekonomiska kostnaderna för de sysselsättningsskapande
åtgärderna. Subventionerna bör upphöra så snart
detta kan ske utan att den långsiktiga sysselsättningen äventyras.

— Om staten trots allt tvingas ta ägaransvaret för ett företag —
t. ex. av sysselsättningsskäl — skall åtgärder sättas in för att få företaget
på fötter igen. Så snart företaget kan säljas utan förluster för staten
skall detta ske.

— En plan för omstrukturering av den statliga företagsamheten bör
upprättas. Denna plan skall ange vilka statliga företag som det inte finns
bärande skäl för staten att behålla. I samband med den till i vår avi

Mot. 1978/79:1108

101

serade näringspolitiska propositionen har vi för avsikt att återkomma
med ett konkret förslag.

Lönsamhet — investeringsvilja

Den viktigaste uppgiften under de närmaste åren är att återställa det
svenska näringslivets lönsamhet och konkurrenskraft till en nivå som
tryggar vår framtida välfärd. Att konkurrera framgångsrikt på internationella
marknader är nödvändigt för företagen i ett land med liten
hemmamarknad.

Den sedan 1965 — med undantag för det s. k. övervinståret 1974 —
successivt sjunkande lönsamheten måste höjas till en rimlig nivå. Vi
kan inte i längden leva med ett ”de pressade marginalernas näringsliv”,
som får allt svårare att investera och främja tillväxten, att anställa fler
och därmed främja sysselsättningen och att klara kostnadsökningar utan
att behöva höja priserna. Resultatet blir att fler enskilda företag och
fler branscher hamnar i riskzonen.

	1974	1975	1976	1977
Bruttovinst	16 000	14 139	13 212	12 276
Dito i % av försäljningen	12,8	10,4	8,7	7,7
Beräknat avskrivningsbehov	-5 400	-6 400	-7 217	-8 206
Resultat	+ 10 600	+ 7 739	+ 5 995	+4 070
Räntor m. m. netto	-4 400	-4 683	-4 129	-3 332
Beräknat nettoresultat	4 200	2 679	1 580	135

Försäljnings- och resultatutveckling. Börsnoterade företag exkl. banker
(milj. kr.).

Storleken på näringslivets investeringar är av avgörande betydelse
för expansionstakten i vår ekonomi och därmed för sysselsättning och
välståndshöjning. För att investeringsnivån skall kunna hållas på en tillräcklig
nivå fordras både investeringsvilja och finansieringsmöjligheter.

För investeringsvilja krävs såväl förväntad lönsamhet som en efterfrågan
på produkterna som är större än tillgänglig produktionskapacitet.
Lönsamheten bestäms i allt väsentligt av hur löner, priser och produktivitet
utvecklas i Sverige i förhållande till våra konkurrentländer.
Vid givna växelkurser är det ett förstahandsmål för den ekonomiska
politiken att nedbringa inflationstakten i Sverige, så att den i vart fall
inte är högre än i de länder med vilka vi har en omfattande handel.
Det är likaledes ett mål för den ekonomiska politiken att se till att den
totala efterfrågan — inhemsk och utländsk — är så stor att vår till
förfogande stående kapacitet utnyttjas. Eljest blir det svårt att motivera
ytterligare investeringar.

Den övervägande delen av företagens investeringar i anläggningar
och ökat rörelsekapital finansieras med medel från den löpande verksamheten.
Sjunkande vinster påverkar därför företagens förmåga att

Mot. 1978/79:1108

102

Kapitalförtäring -5:70

Skaft och
utdeln ca 4:00

Räntekostn 4:60

Kvarhål Ina
medel, mm
3:60

Avskrivningar
11:80

Kapital

Utdeln ca 2.50

Löneskatt 2:50

Skatt ca 3:00

Räntekostn 2:30

Övriga
arbetsgivaravgifter
20:60

Avskrivningar

8:90

Löneskatt 2:40
Övriga
arbetsgivaravgifter
8:30

45:20