om den ekonomiska politiken och budgetregleringen (Motion 1978/79:1124 av Olof Palme m. fl.)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion

Mot. 1978/79:1124

1978/79:1124

av Olof Palme m. fl.

om den ekonomiska politiken och budgetregleringen

Den internationella konjukturutvecklingen

Den djupa lågkonjukturen under 1974 och 1975 avlöstes av en relativt
kraftig uppgång under 1976. Men styrkan i denna uppgång blev inte bestående.
Under senare delen av 1976 gick OECD-området in i en långsammare
uppgångstakt. Ökningen av den totala produktionen har rört
sig om ca 3,5 % om året i volym under såväl 1977 som 1978.

Uppgången har visserligen varit stabil, men den har inte varit tillräckligt
kraftig för att eliminera den betydande arbetslöshet som uppstod
inom OECD-området under 1974 och 1975. Kapacitetsutnyttjandet var
fortsatt lågt.

Detta kan vara en förklaring till varför investeringarna ännu inte
kommit i gång i någon större utsträckning inom OECD-området. Kapacitetsutnyttjandet
kom under 1974 och 1975 ner på en så låg nivå att den
återhämtning som skedde under 1976 inte drog i gång den ökning av
kapitalbildningen som tidigare brukat ske under senare delarna av konj
unkturuppgångarna.

Den ekonomiska politiken i de stora länderna medverkade inte heller i
någon större utsträckning till att skapa gynnsamma betingelser för en
snabb återhämtning. Den ojämna fördelningen av överskotten resp. underskotten
i utrikeshandeln var en återhållande faktor — likaså rädslan
för att en snabb uppgång på nytt skulle sätta fart på inflationen. Den
ekonomiska politiken i de stora länderna styrdes alltså av andra mål än
tidigare med en starkare tonvikt på prisstabilitet och jämvikt i utrikeshandeln
och med en allt mindre hänsyn till sysselsättningen.

Utvecklingen i USA utgjorde emellertid ett undantag. Under både
1977 och en stor del av 1978 förde man en målmedveten expansionspolitik
i syfte att få fart på ekonomin och få ner den stora arbetslösheten. I
dessa avseenden var även politiken framgångsrik. Man fick till stånd en
ganska ordentlig produktionsuppgång, och arbetslösheten sjönk från
nära 8 % 1976 till 5 å 6 % under 1978. Den expansiva utvecklingen
ledde emellertid till att Förenta staterna fick ett kraftigt underskott i sin
bytesbalans, vilket i sin tur medförde ett betydande utflöde av dollar
och en tidvis kraftig försvagning av dollarkursen. Samtidigt sköt inflationen
ny fart. Denna situation ledde till växande krav på en mera återhållsam
politik. Beslut om en sådan fattades också under hösten 1978
med det klart uttalade syftemålet att dämpa inflationen och stabilisera
dollarkursen.

1 Riksdagen 1978/79. 3 sami. Nr 1124

Mot. 1978/79: 1124

Starka skäl talar nu för att åtstramningen av politiken kommer att få
effekt under 1979. Det fanns för övrigt redan innan de ekonomisk-politiska
besluten togs tendenser i riktning mot att konjunkturen av egen
kraft höll på att bromsas upp. Den kraftigt sänkta dollarkursen kan visserligen
leda till en förstärkning av USA:s export. Men denna motväger
inte den förutsatta relativt kraftiga nedgången av den inhemska efterfrågan.
Med en oförändrat restriktiv inriktning av politiken kommer sannolikt
produktionsökningen att stanna på 1 å 2 % under 1979 med en
successiv försvagning under loppet av året.

Den svagare utvecklingen i USA kommer sannolikt att motverkas av
en kraftigare uppgång i Västeuropa — då i första hand i Västtyskland.
Vid olika ekonomiska toppmöten under sommaren 1978 enades industriländerna
om en strategi som gick ut på att länder med låg inflation
och stark bytesbalans skulle stimulera sina ekonomier. Beslut i den riktningen
har sedermera tagits i såväl Förbundsrepubliken Tyskland som
Japan. Effekterna av dessa åtgärder kommer även att sätta sin prägel på
i varje fall första halvåret 1979. Tillsammans med en relativt väl hävdad
tillväxt i flera andra större OECD-länder leder detta till att tillbakagången
i Förenta staterna motvägs, så att hela OECD-området får en
fortsatt tillväxt under första delen av 1979 på i stort sett samma storlek
som man haft under senare år. Men i motsats till tidigare får denna uppgång
sin tyngdpunkt i Västeuropa — tidigare har den mest legat i Förenta
staterna och i Japan.

Utsikterna för andra halvåret 1979 är emellertid inte lika ljusa. Mycket
talar nu för att man i Västtyskland kommer att sätta in en finanspolitisk
åtstramning redan under sommaren 1979. Den accelererade
nedgången i USA kan då också komma att sätta sina spår i utvecklingen
i Västeuropa. På något längre sikt kan man alltså inte utesluta att
OECD-området går in i en fas med ännu långsammare utveckling än vi
haft på senare år. Detta skulle i så fall leda till växande sysselsättningsproblem
och ett fortsatt underutnyttjande av produktionsmöjligheterna.

Situationen på oljeområdet skapar dessutom en osäkerhet inför framtiden.
Krisen i Iran har medfört ett betydande bortfall i tillförseln av
råolja. Om detta bortfall blir långvarigt kan det förorsaka störningar i
denna för världsekonomin så betydelsefulla marknad.

OPEC-länderna har vidare beslutat om att genomföra höjningar av
oljepriset under 1979 med 5 % i kvartalet. Detta kommer att innebära
att prisnivån ökar med 10 % i genomsnitt för hela 1979. Genom den
inte minst psykologiska betydelse som oljepriset har kan detta beslut —
hur motiverat det än må vara för oljeländerna — skapa en förnyad
tveksamhet inför den framtida ekonomiska utvecklingen.

Det finns i anslutning härtill även anledning att ta upp frågan om den
mera långsiktiga utvecklingen i världsekonomin. Ett viktigt inslag i de
senaste årens utveckling har varit de relativt kraftiga förändringarna i

Mot. 1978/79:1124

strukturen av industriproduktionen. Den kraftiga industriella expansionen
i Japan var det första exemplet på en industrialisering utanför de
”gamla” industriländernas krets. Men under senare år har därutöver en
rad utvecklingsländer industrialiserats i snabb takt. De länder det gäller
återfinns främst i Sydostasien (t. ex. Hongkong, Sydkorea, Indien, Taiwan,
Singapore och Malaysia) och i Latinamerika (främst Mexico och
Brasilien). Genom en kombination av låga produktionskostnader och en
modern teknologi bjuder de nu industriländerna en kraftig konkurrens
på de områden som de koncentrerat sig på.

U-ländernas andel av världsexporten av industriprodukter är visserligen
fortfarande låg. Men den har mellan 1960 och 1975 i stort sett fördubblats
— ökat från 4 till 8 %. Eftersom den industriella expansionen i
dessa länder koncentrerats till ett fåtal branscher — t. ex. textil och konfektion,
vissa verkstadsprodukter och elektroniska komponenter — har
u-ländernas export under 1970-talet emellertid växt långt snabbare än
den totala handeln med dessa produkter. De har därför blivit en viktig
faktor i den internationella konkurrensen, och på vissa marknader har
situationen kännbart förändrats för produktionen i industriländerna.

Industrialiseringen av u-länder sker i en klart snabbare takt än vad
som skedde i i-Iänderna, när de befann sig i motsvarande utvecklingsfas.
Orsaken är uppenbarligen att u-länderna i dag kan förvärva modern
teknologi i stor skala. Det sker i viss utsträckning genom direkta biståndsinsatser.
Men huvudparten kommer u-länderna till del genom köp
av hela industriprocesser och genom multinationella företags direkta etablering.
Det är i hög grad genom de multinationella företagen som ny
produktionsteknik sprids till de nya industriländerna, och det är där ofta
genom dem som också produkternas avsättning säkrats i första hand
inom OECD-länderna.

Genom denna koncentration av industrisatsningarna till vissa speciella
produktområden och genom en klar inriktning på export till ilandsmarknaderna
har konkurrensen från u-länderna under 1970-talet
skapat betydande omställningsproblem inom de industrialiserade länderna.
Det gäller främst tekoindustrin och elektronikindustrin, men betydande
problem har även skapats för varven och inom handelsstålssektom.

Mot denna bakgrund är det förklarligt att det i våra länder uppstått
en debatt om behovet att skydda våra egna industrier och vår sysselsättning
mot denna typ av utlandskonkurrens. Även om motiv kan finnas
för handelspolitiska åtgärder under vissa förutsättningar och för speciella
områden, talar dock övervägande skäl mot en allmän skärpning av
handelspolitiken som ett medel att undgå de ekonomiska verkningarna
för våra länder av u-ländernas begynnande industrialisering.

Det avgörande skälet för denna inställning är att vägen ut ur fattigdom
och underutveckling även för dagens u-länder till en väsentlig del

Mot. 1978/79:1124

måste gå via en höjd teknisk nivå och ökade kapitalinsatser i en modern
industriproduktion. Skall detta kunna ske, måste u-ländernas produkter
kunna säljas på en någorlunda fri världsmarknad där industriländernas
efterfrågan även framdeles kommer att ha en avgörande betydelse.

Ett ytterligare skäl är att en utveckling mot välstånd även i u-länderna
är nödvändig för vår egen ekonomiska tillväxt på sikt. Med den
svenska industrins starka inriktning på export är vi beroende av en expanderande
världshandel. Detta har även bekräftats av utvecklingen under
de allra senaste åren. De nya industriländerna har nämligen under
senare år varit ett av de få verkligt expansiva inslagen i världshandeln.
De har bl. a. genom den intensiva industrialiseringsprocessen importerat
långt mera än vad de exporterat. Under 1977 exporterade Västeuropa
nära fem gånger så mycket industriprodukter till u-länderna som importen
därifrån. Arbetslösheten i Västeuropa hade med andra ord varit väsentligt
större om inte u-länderna fört en expansiv importpolitik.

Mycket tyder på att denna utveckling mot en snabb industrialisering
av nya länder kommer att fortsätta. Som ett litet och exportberoende
land måste vi försöka möta denna successivt skärpta konkurrens med
näringspolitiska åtgärder så att nödvändiga omställningar kan genomföras
i socialt acceptabla former. Det är inte genom sänkta reallöner som
vi skall möta denna nya situation i världsekonomin utan genom en förnyelse
och utveckling av vår industri. Härigenom lägger vi även
grunden för en fortsatt välfärdsutveckling i vårt land.

Den ekonomiska utvecklingen i Sverige under 1977 och 1978

De borgerliga partierna övertog regeringsansvaret 1976 i ett läge då
den ekonomiska utvecklingen i vår omvärld höll på att försvagas. Den
borgerliga regeringen ställdes snabbt inför stora ekonomiska problem,
vilka visserligen socialdemokraterna under valrörelsen klart framhållit
men som dessa partier inte tog på det allvar som situationen krävde. I
stället hade man gått ut med orealistiska löften om mycket kraftiga sysselsättningsökningar,
betydande skattesänkningar och bidragsökningar.

Den ekonomiska situationens allvar präglade knappast den borgerliga
regeringens första budget. Den var kraftigt expansiv, dock utan att anvisa
några lösningar på de grundläggande ekonomiska problem som vårt
land nu stod inför. Den allmänt expansiva politiken stod sig emellertid
endast tre månader. Under våren 1977 gjorde den borgerliga regeringen
en helomvändning. Genom en rad olika åtstramningsåtgärder riktade
mot löntagarna och hushållen inleddes den s. k. svångremspolitiken.
Kombinationen av en långsam internationell tillväxt och en hård inhemsk
åtstramning resulterade i att produktionen stod stilla under 1977
och 1978. Den privata konsumtionen gick kraftigt tillbaka, och arbets

Mot. 1978/79:1124

lösheten steg under 1978 till en mycket hög nivå. Särskilt ungdomarna
kom att drabbas hårt av den stora arbetslösheten.

Genom denna svångremspolitik skapades ett underutnyttjande av de
ekonomiska resurserna i vårt land som lett till mycket betydande produktionsförluster.
Jämfört med en utveckling med normal tillväxt låg
produktionen räknad i fasta priser vid utgången av 1978 åtminstone 20
miljarder kronor lägre än vad som var möjligt.

Det är givet att såväl sysselsättning, levnadsstandard som statsfinanser
skulle varit väsentligen mycket bättre om våra produktionsmöjligheter
hade utnyttjats i samma grad som under den socialdemokratiska regeringens
tid. Den borgerliga regeringens svångremspolitik har inneburit
ett slöseri med våra ekonomiska resurser, som är utmanande med tanke
på alla de behov och brister som fortfarande gör sig gällande i vårt
samhälle.

Det finns här anledning att framhålla att denna svaga ekonomiska utveckling
i första hand skapats genom en svag inhemsk efterfrågan. Mycket
i den ekonomisk-politiska debatten har uppehållit sig vid den
svenska exportindustrins utveckling. Men det faktiska förhållandet är att
nettoefterfrågan från utlandet (export av varor och tjänster minus import
av varor och tjänster) har stått för ett expansivt element under
både 1977 och 1978. Till en del har detta kommit till stånd genom en
importutveckling som har varit svagare än exportutvecklingen, men nettoeffekten
har likväl varit att den konkurrensutsatta delen av vår ekonomi
inte kan skyllas på den svaga utvecklingen. Den har i stället skapats
genom en nedgång av den privata konsumtionen och av kapitalbildningen.
I synnerhet har lageromslaget spelat en väsentlig roll.

I dessa avseenden har regeringen redovisat bedömningar av utvecklingen
som senare visade sig vara grovt felaktiga och missledande. Man
trodde exempelvis att BNP under 1977 skulle stiga med inemot 2 % och
att den privata konsumtionen skulle öka med 2,5 %. I själva verket
minskade båda kraftigt. Man trodde på en fortsatt uppgång av industriinvesteringarna.
I själva verket sjönk dessa med 17 % under 1977
och med 18 % året därefter. Den bild som den borgerliga regeringen givit
i sina finansplaner har på en lång rad punkter visat sig vara grovt
missvisande.

Åtstramningen av hushållens köpkraft står i bjärt kontrast mot budgetutvecklingen.
Underskottet i statens budget har vuxit i en takt som
saknar sin motsvarighet både tidigare i vårt land och i vår omvärld. I
viss utsträckning förklaras denna försvagning av utgifter som sattes in
för att möta den arbetslöshet som åtstramningen bidrog till att driva
fram. En ytterligare anledning till de försämrade statsfinanserna var de
automatiska utgiftsökningar som följde av den kraftiga inflation som
den borgerliga regeringens politik ledde till under 1977 och som även
fått omfattande statsfinansiella konsekvenser under 1978. Det omfat

fl Riksdagen 1978/79. 3 sami. Nr 1124

Mot. 1978/79:1124

tande slöseriet, t. ex. på kärnkraftsområdet, när det gäller projekteringen
av B3LA och vid företagsförvärv, har ytterligare förvärrat den statsfinansiclla
situationen. Fördyringarna och inkomstbortfallen till följd av
den borgerliga regeringens politik på kärnkraftsområdet kan för enbart
åren 1977 och 1978 uppskattas till ca 1,5 miljarder kronor.

Vid sidan av det direkta stöd som riktats till företagen för att upprätthålla
sysselsättningen har även mycket omfattande åtgärder vidtagits
för att förstärka deras finansiella situation. Av störst betydelse är det
etappvisa borttagandet av den allmänna arbetsgivaravgiften, vilket sammantaget
lett till en budgetförsvagning på ca 8 miljarder kronor. Härutöver
kommer en rad andra förmåner som riktats speciellt till företagen.
Tillsammans med effekterna av de tre devalveringarna och en mycket
återhållsam löneutveckling har detta medfört att företagens finansiella
ställning kraftigt förstärkts under 1977 och framför allt under 1978.

Trots denna kraftiga förbättring av företagens ekonomi har emellertid
investeringarna försvagats. Särskilt kraftig har nedgången varit för industriinvesteringarna,
som på bara två år minskat med ca 30 %. Företagen
har således inte använt sina förstärkta finansiella resurser till ökade
investeringar utan har valt att i stället förstärka sin likviditet och sin finansiella
ställning. Sysselsättningen inom industrin har minskat. Den
generella politiken har således i detta avseende varit verkningslös. Trots
det omfattande finansiella stödet till företagen har man inte lyckats
vända den oroväckande utvecklingen på investeringsområdet.

Redan 1976 framstod det som klart att den svenska ekonomin stod inför
stora problem. Sviterna från krisen 1974—1975, den sedan dess försvagade
internationella tillväxten och tillkomsten av nya industriländer
skulle komma att leda till en skärpt konkurrenssituation och ett betydande
behov av nydaning inom det svenska näringslivet. Skulle vi kunna
klara de framtida sysselsättningskraven, måste en förnyelse och utveckling
komma till stånd inom vår industri som gjorde att vi kunde
möta de växande problemen. Som en följd härav var det också nödvändigt
att begränsa konsumtionsökningarna i förhållande till de kraftiga
uppgångar som skett under senare år.

Man kan mot bakgrund av den utveckling vi nu faktiskt haft under
1977 och 1978 — med alla de påfrestningar de inneburit för de svenska
löntagarna — fråga sig om utvecklingen under den borgerliga regeringens
tid fört oss närmare en lösning på dessa för vår framtid så centrala
problem. Tyvärr måste konstateras att detta inte är fallet. Politiken har
visserligen lett till en kraftig åtstramning av den privata konsumtionen
som lagt tunga bördor på de lägre inkomsttagarna. Detta har skett
samtidigt som den borgerliga regeringen fört en allmän fördelningspolitik
som lett till ökade klyftor i jämförelse med den socialdemokratiska
politiken.

Men dessa uppoffringar har inte skapat nya sysselsättningsmöjligheter

Mot. 1978/79:1124

genom ökade investeringar. Tvärtom har dessa minskat kraftigt. Vi har
dessutom fått en lång rad krisbranscher och en växande regional obalans.
Vi står med andra ord nu sämre rustade att lösa 1980-talets sysselsättningsproblem.

Den uppgång som man nu i finansplanen ser framför sig under 1979
förändrar inte i någon avgörande grad denna situation. Investeringarna
är fortfarande svaga, och strukturproblemen kvarstår. Snarare kan konjukturuppgången
— när den som nu kommer till stånd i ett läge med
kraftig finansiell obalans i ekonomin — skapa nya problem genom alltför
snabbt stigande vinster och stigande priser. Vi återkommer senare
till en närmare analys av utvecklingen framöver.

Målen för socialdemokratins ekonomiska politik

Huvudmålen för socialdemokratins ekonomiska politik är

att skapa arbete och välfärd åt alla och

att fördela produktionsresultat, förmögenheter och inflytande på ett
rättvist och demokratiskt sätt.

De ekonomiska förhållandena spelar en avgörande roll för samhällets
möjligheter att skapa sysselsättning och en ekonomisk och social trygghet.
Utvecklingen i vårt land alltsedan 1930-talet visar på ett övertygande
sätt att sociala och fördelningspolitiska mål kan förverkligas både
snabbare och mer genomgripande om den underliggande ekonomin är
stark och expansiv. Vid den produktionsnivå som vårt land numera
uppnått är de ekonomiska framstegen och åtgärder som stärker landets
produktionsförmåga alltså inte mål i sig utan endast medel för att uppnå
mera grundläggande sociala och politiska värden.

En fortsatt ekonomisk tillväxt är alltså ett väsentligt medel för att
skapa ökad sysselsättning och välfärd och för att utjämna inkomster och
förmögenheter. Föreställningen om att sysselsättnings- och fördelningsproblemen
lättare skulle lösas i ett samhälle med nolltillväxt saknar
stöd i erfarenheten. Tvärtom finns det mycket som talar för att strukturproblemen
kan bli avsevärt svårare att lösa i en sådan ekonomi och
att även motsättningarna skärps när det gäller fördelningen av de ekonomiska
resultaten. Inte heller i en ekonomi med nolltillväxt undgår
man kraven på omställning och anpassning till den internationella utvecklingen.
Men omställningarna blir betydligt svårare att möta när det
inte finns andra sektorer med ökande produktion och sysselsättning som
kan kompensera utvecklingen i de tillbakagående branscherna.

Det är emellertid för socialdemokratin ett oeftergivligt krav att de
växande resurserna fördelas på ett rättvist sätt och att den ekonomiska
tillväxten verkligen leder till en reellt ökad jämlikhet. Ett viktigt inslag i
jämlikhetspolitiken är ockå att det råder balans i fråga om arbete och
inkomster mellan olika delar av vårt land. Tillbakagången i dessa av

Mot. 1978/79:1124

seenden under den borgerliga regeringens tid kräver nu förnyade ansträngningar.

Ibland framförs argumentet att en minskad jämlikhet är en nödvändig
förutsättning för att den ekonomiska tillväxten skall kunna vidmakthållas.
Socialdemokratin har alltid tagit avstånd från dessa uppfattningar.
För oss är det gemensamma ansvaret för framtiden den på sikt enda
hållbara grunden för en fortsatt tillväxt av våra ekonomiska resurser.
Detta synsätt präglar vår skattepolitik. Det låg bakom tillkomsten av
ATP-reformen — en av de största tillväxtbefrämjande reformerna i vårt
land. Det är även ett viktigt motiv för arbetarrörelsens engagemang i
löntagarfonderna.

På samma sätt som en fortgående tillväxt av våra ekonomiska resurser
är stabila priser avgörande för såväl fördelningspolitiken som när det
gäller de långsiktiga sysselsättningsmålen. En fortgående inflation leder
ofta till en orättvis omfördelning av ekonomiska tillgångar och utgör på
sikt även ett hot mot sysselsättningen och den internationella konkurrenskraften.
En dämpning av den under senare år alltför höga inflationstakten
utgör därför ett nödvändigt led i en politik som syftar till att på
sikt trygga sysselsättningen och att skapa en rättvis fördelning av inkomster
och förmögenhet.

En viktig förutsättning för att vi skall kunna bibehålla vårt ekonomiska
oberoende och på våra egna villkor förverkliga målen full sysselsättning
och en rättvis fördelning av produktionsresultaten är vidare att
vi på lång sikt har balans i våra utrikes affärer. Ett över många år bestående
underskott leder till ett växande beroende av långivare. Betalningsbalansen
kommer även att belastas med växande räntebetalningar.
Den förbättring som kunnat registreras i vår utrikesbalans under 1978
sammanhänger i stor utsträckning med den borgerliga regeringens arbetslöshetsskapande
politik. I takt med att ekononomin nu tar fart finns
det mot bakgrund av den svaga finanspolitiken risk för att vi på nytt
kommer in i ett läge med växande underskott. Politiken måste därför inriktas
på att åstadkomma en långsiktig och stabil balans i våra utrikes
affärer.

För socialdemokratin är människors rätt till arbete och social trygghet
det främsta politiska målet. Vi kan nu konstatera att den borgerliga regeringens
politik inte kan lösa de stora problem vi står inför under
1980-talet. Snarare har man genom en svag finanspolitik och ett ensidigt
stöd till företagens vinster skapat ytterligare svårigheter att klara de
stora problem vi står inför. Vi måste i stället — i samverkan mellan
samhälle, löntagare och näringsliv — lägga grunden för framtidens sysselsättning.
Detta kommer att kräva ett hårt arbete. Men genom gemensamma
ansträngningar, genom långsiktighet och beslutsamhet i handlandet
kan vi lösa problemen och återskapa tryggheten och tillförsikten inför
framtiden.

Mot. 1978/79:1124

Utvecklingen under 1979

Enligt bedömningarna i folkpartiregeringens budgetproposition kommer
den ekonomiska utvecklingen under 1979 att vara kraftigt expansiv.
Bruttonationalprodukten (BNP) beräknas stiga med ca 5,5 %. Praktiskt
taget samtliga efterfrågekomponenter beräknas öka. Av störst betydelse
är visserligen lageromslaget, som inte bidrar till någon mera långsiktig
uppgång i ekonomin. Men därutöver ökar såväl den privata konsumtionen
som exporten med relativt höga tal.

Investeringssidan är dock förfarande svag. Visserligen redovisas i försörjningsbalansen
stora ökningstal — nära 8 % i total uppgång för bruttoinvesteringarna.
Detta är emellertid i stor utsträckning en statistisk illusion,
som uppstår till följd av att de stora utförsäljningarna från handelsflottan
nu beräknas upphöra. Industriinvesteringarna beräknas efter
sitt 30-procentiga fall under 1977 och 1978 endast öka med 3 %.

Det är likväl en anmärkningsvärt kraftig uppgång av BNP som förutses
i regeringens bedömningar. Man får gå tillbaka till slutet av 1960talet
för att hitta en lika snabb tillväxt. Skillnaden är dock den att uppgången
under 1979 sker i ett läge då ekonomin sedan flera år tillbaka
varit praktiskt taget stillastående. Som vi redan tidigare framhöll är underutnyttjandet
av våra ekonomiska resurser nu betydande. Uppgången
innebär därför endast att vi återtar en del av de produktionsmöjligheter
som vi gått miste om under den borgerliga regeringens tid.

Trots detta har man anlening att ifrågasätta om denna uppgång verkligen
kommer till stånd. I vad gäller exporten bygger den på flera osäkra
förutsättningar. Regeringen har reviderat upp den prognos för 1979
som OECD-organisationen presenterat så sent som i december månad.
Enligt denna prognos skulle utvecklingen under senare delen av 1979 bli
klart svagare. Regeringen har för sin del inte accepterat denna bedömning
utan tror på en oförändrad tillväxt under hela året. Vidare tror regeringen
på ett fortsatt återtagande av marknadsandelar. Enligt analyserna
i finansplan och nationalbudget skulle en väsentlig anledning till
de återvunna marknadsandelarna vara att den svenska exportindustrin
och den med importen konkurrerande verksamheten sänkt sina priser i
jämförelse med andra länder. Samtidigt har vi genom statistiken kunnat
konstatera att de svenska företagen på en lång rad områden redan kraftigt
höjt sina priser. Enligt den senast föreliggande konjunkturbarometern
räknar man med kraftiga prishöjningar även under första kvartalet
1979. Företagen har med andra ord inte följt regeringens uppmaning att
solidarisera sig med den förda devalveringspolitikens syften utan utnyttjar
det utrymme som denna skapat till prishöjningar och vinstförbättringar.
Men detta kan få som konsekvens att den volymmässiga uppgången
— och alltså även effekterna på produktion och sysselsättning
— blir lägre än vad man förutsatt i finansplanen.

Mot. 1978/79:1124

Den allmänna finansiella situationen — med de kraftiga ökningarna i
penningmängd och likviditet — gör att man även har anledning att ifrågasätta
den prognos för konsumentprisernas utveckling under loppet av
1979 som folkpartiregeringen redovisar i finansplanen. Enligt denna
skulle konsumentprisstegringen begränsas till 5 å 6 % under detta år.
I och för sig är detta ett med hänsyn till den långsiktiga utvecklingen
för högt tal. Inflationsbekämpningen måste inriktas på en prisstegring
som är väsentligt lägre. Inte desto mindre talar den för handen varande
ekonomiska situationen för att prisstegringarna under detta år kan bli
större än vad regeringen bedömer som sannolikt — om man inte vidtar
kraftfulla åtgärder för att begränsa inflationen. I den mån prisstegringarna
blir större än vad regeringen räknat med påverkas sannolikt den
privata konsumtionstuvecklingen i en negativ riktning.

Å andra sidan bör framhållas att konjukturinstitutet för sin del ansett
att den privata konsumtionen kommer att öka med 3,5 % under 1979 —
alltså klart mer än vad regeringen stannat för. Till grund för institutets
bedömning ligger en förutsättning om att sparbenägenheten nu — efter
ökningarna under senare år — kommer att vika. Regeringen har däremot
förutsatt att sparbenägenheten skall ligga kvar på en fortsatt hög
nivå, med en i förhållande till konjunkturinstitutets bedömningar lägre
konsumtionsstegring som följd.

Skulle den av konjunkturinstitutet beräknade ökningen komma till
stånd, framstår den i så fall som större än vad vi i ett längre perspektiv
— med hänsyn till alla de krav som bl. a. föreligger på investeringsområdet
— kan avdela för ökningar på detta område.

I fråga om bostadsbyggandet har regeringen gjort en optimistisk bedömning.
Detta beräknas öka med 8 å 9 % i volym under 1979. Samtidigt
kan vi konstatera att andelen outhyrda lägenheter i nyproduktionen
nu på nytt ökar i vissa delar av landet. Detta sker parallellt med att bostadsköerna
också ökar. Orsaken är att den borgerliga regeringen inte
lyckats kontrollera kostnadsutvecklingen i bostadsproduktionen. Hyrorna
i nyproduktionen har stigit så snabbt att många bostadssökande inte
har råd att ta de nya lägenheterna. Om man inte snabbt förstärker insatserna
på det bostadspolitiska området och bättre kontrollerar kostnadsutvecklingen,
finns det risk för att bostadsbyggandet inte alls kommer
att uppnå de tal man nu räknar med i finansplanen.

Även om läget på en rad punkter förfarande är osäkert, finns det
dock sammanfattningsvis mycket som nu talar för att den svenska ekonomin
kommit in i en uppåtgående konjunkturfas. Själva takten i uppgången
kan komma att avvika från regeringens bedömningar. På kapitalbildningens
och på exportens områden förefaller regeringen att ha varit
optimistisk i överkant, medan man i fråga om den privata konsumtionen
varit mer försiktig än konjunkturinstitutet. Totalt sett bör dock
uppgången i den svenska ekonomin bli klart markerad under 1979, vilket

Mot. 1978/79: 1124

i så fall bör innebära att vi kan återta en del av det som förlorats under
de två åren 1977 och 1978.

De ekonomisk-politiska konsekvenserna av denna utveckling diskuterar
vi i närmast följande avsnitt.

Finanspolitikens uppläggning

Folkpartiregeringens finansplan innehåller inga förslag till ekonomisk-politiska
åtgärder. I ett läge då vår samlade produktion beräknas
öka kraftigare än någon gång tidigare under 1970-talet låter man helt
enkelt den ekonomiska politiken oförändrat rulla vidare.

Om folkpartiregeringens optimistiska prognoser för 1979 skulle förverkligas,
är enligt vår mening finanspolitiken alldeles för expansiv. Den
representerar i så fall en bakvänd stabiliseringspolitik genom att vara
mycket expansivare under 1979 — då produktionen beräknas öka med

5.5 % — än vad som exempelvis var fallet 1977 då BNP minskade med

2.5 %.

Mycket talar emellertid för att den expansiva effekten i första hand
blir av finansiell natur. I likhet med vad som varit fallet under 1977 och
1978 förefaller finanspolitiken att i första hand ge upphov till en ökning
av företagens likviditet och deras finansiella sparande och i mindre utsträckning
stimulera produktionen och sysselsättningen.

Likviditetsökningarna inom företagssektorn är nu så kraftiga att de
hotar återgången till en bättre balans i vår ekonomi. En förutsättning för
att devalveringspolitiken skulle lyckas var att den följdes upp av en
konsekvent stabiliseringspolitik. Löntagarorganisationerna tog för sin del
på sig ett betydande ansvar under 1978 och 1979 för att devalveringarna
skulle få sina avsedda effekter. Varken den tidigare borgerliga regeringen
eller folkpartiregeringen visar emellertid ett motsvarande ansvar
vid utformningen av finanspolitiken. Denna hotar nu att helt omintetgöra
de effeker man siktade till med devalveringarna. Om inte finanspolitiken
stramas åt, hotar en acceleration av inflationen en ny försvagning
av vår bytesbalans och därigenom på sikt även växande svårigheter på
sysselsättningens område.

Enligt vår mening måste finanspolitiken inriktas på att långsiktigt
trygga sysselsättningen och återskapa den fasta grund för en fortsatt social
och ekonomisk välfärdsutveckling, som nu hotar att gå förlorad.
Det främsta målet för vår poitik är att återföra ekonomin till ett läge
med full sysselsättning och ett fullt utnyttjande av vårt lands produktionsmöjligheter.
Som vi tidigare framhöll motsvarar det nuvarande underutnyttjandet
mycket stora belopp. Den av regeringen förutsedda uppgången
under 1979 kommer inte — trots att den är så pass kraftig — att
föra oss tillbaka till ett läge med full sysselsättning. Den reala expansionen
måste därför fortsätta med en betydande kraft under flera år. Den

Mot. 1978/79:1124

måste därvid inriktas på kraftigt ökade investeringar för att vi skall
kunna lösa de många krisbranschernas och krisorternas problem och
skapa de nya arbetstillfällen som kommer att krävas under 1980-talet.

Såväl den borgerliga regeringens som folkpartiregeringens ekonomiska
politik försvårar emellertid en sådan långsiktig återhämtning. Det
väldiga budgetunderskottet, som i väsentliga delar inte gett upphov till
någon real efterfrågan under 1978 och 1979, har i stället skapat en
överlikviditet som nu utgör ett allvarligt inflationshot inför utvecklingen
under kommande år. Dessa effekter kommer sannolikt inte att få någon
större omfattning förrän under senare delen av 1979 och under 1980.
Men då kan den snabba ökningen av penningmängd och likviditet utlösa
en okontrollerbar pris- och kostnadsutveckling. Då kan sysselsättningen
på nytt komma att vika och företagens investeringsvilja ytterligare försvagas.

Vad som i detta läge behövs är en finansiell åtstramning av i första
hand den kraftiga överlikviditet som skapats inom företagssektorn. Det
är denna överlikviditet som hotar den framtida stabiliseringen av vår
ekonomi genom de inflationsdrivande effekter den får på kredimarknad,
avtalsrörelse och betalningsbalans.

Mot bakgrund av den redovisning av företagssektorns finansiella utveckling
som ges i finansplanen och nationalbudgeten och som då har
regeringens mycket optimistiska utveckling till grund skulle det finnas
anledning att sterilisera överlikviditeten inom företagssektorn i en omfattning
som svarar mot åtskilliga miljarder kronor. Näringslivets finansiella
sparande förbättras med nära 30 miljader kronor mellan 1977 och
1979. Det ligger nu på en högre nivå än i en rad andra OECD-länder.
En fortsatt snabb prishöjning inom den svenska exportindustrin kan
göra denna situation ännu mera tillspetsad.

I vår motion om skattepolitiken har vi föreslagit att man inför en allmän
produktionsfaktorskatt. Med den utformning som vi där föreslagit
bör den ge ca 2,5 miljarder i skatteinkomster per procentenhet. Avsikten
med denna skatt är att den skall träffa samtliga inkomster som skapas i
produktionen innan de fördelas på de i produktionen deltagande produktionsfaktorerna.
Hur mycket som därefter återstår att förhandla om
i avtalsrörelserna och hur detta skall fördelas på löner resp. kapitalinkomster
får avgöras mot bakgrund av konjunkturförhållanden och vinstsituationen.
En allmän utgångspunkt måste dock vara att denna nya
skatt inte skall övervältras på vare sig exportpriserna eller på den inhemska
prisnivå. I detta avseende skiljer den sig således från mervärdeskatten
som genom hela sin konstruktion måste komma att höja konsumentpriserna
och därigenom även — via bl. a. olika kompensationskrav —
kostnadsnivån för de svenska företagen.

Mot denna bakgrund finns det mycket som talar för att den finansiella
åtstramning som vi ser som ett nödvändigt inslag i politiken fram

Mot. 1978/79:1124

över åstadkommes genom att man inför en allmän produktionsfaktorskatt
av det slag vi föreslagit i vår skattemotion. Tidpunkten för dess införande
måste väljas med hänsyn till behovet att i tid kunna bromsa den
inflationsutveckling som regeringens nuvarande politik hotar att leda
till. Ju längre man skjuter på en förr eller senare ofrånkomlig åtstramning
av finanspolitiken, desto större risk är det för att inflationen hinner
ta fart, och desto kraftigare åtgärder måste man då sätta in för att få
bukt med denna. Ju längre man dröjer med åtgärderna, desto större blir
riskerna för att utvecklingen på kreditmarknaden och på valutaomårdet
hamnar i ett nästan okontrollerbart tillstånd.

Enligt vår mening bör en viss åtstramning sättas in redan under loppet
av innevarande år. Om den nu förutsedda konjunktur- och likviditetsuppgången
kommer till stånd, bör en mer allmän finansiell åtstramning
åstadkommas under 1980 genom att man då inför den av oss föreslagna
produktionsfaktorskatten. Beslut om detta bör emellertid ske på
ett relativt tidigt stadium under 1979. Härigenom markerar statsmakterna
sin bestämda vilja att förhindra att en ny inflationsvåg — liknande
den vi hade 1977 — kommer till stånd. Ett viktigt mål för den ekonomiska
politiken måste i den nu föreliggande situationen vara att bryta
de inflationsförväntningar som eljest kommer att uppstå.

När det gäller storleken på den förstärkning av statsfinanserna som
bör uppnås talar nu kända förhållanden för att produktionsfaktorskatten
borde ge en inkomstförstärkning i storleksordningen 7—10 miljarder
kronor, dvs. läggas på nivån 3 å 4 %. Hänsyn har därvid tagits till att en
del av denna inkomstförstärkning bör användas för att sänka den direkta
skatten på hushållen.

Vi vill emellertid inte nu binda oss för nivån på en produktionsfaktorskatt.
Detta bör ske först när man — klarare än vad som nu är fallet
— kan bedöma konjunkturutvecklingen och likviditets- och vinstökningarna
inom företagen. Skatteomläggningen för 1980, som förutses leda
till en sänkning av den direkta skatten på hushållen, har också en självklar
betydelser vid dessa överväganden genom att den leder till motsvarande
minskningar av statens inkomster.

Det bör vidare övervägas om inte särskilda åtgärder måste sättas in,
om tendenser till kraftiga övervinster börjar uppträda i enskilda företag
eller branscher under 1979 och 1980. Dessa åtgärder kan då utformas
på ett likartat sätt som skedde 1974 — dvs. med en klar inriktning på
att stimulera investeringarna och i former som gav de anställda ett betydande
inflytande över medlens användning.

Vi återkommer med preciserade förslag på dessa punkter senare under
våren 1979.

Som vi närmare utvecklar i vår skattemotion måste införandet av en
allmän produktionsfaktorskatt medföra att offentliga arbetsgivare belastas
med samma avgifter som näringslivet får vidkännas i fråga om den

Mot. 1978/79:1124

del av produktionsfaktorskatten sorn avser löner. Om inte detta sker
skulle dubbla kostnadsnivåer skapas på arbetsmarknaden med en del
icke önskvärda effekter på lönebildningen som följd.

Effekterna på kommunernas ekonomi av en ny avgift på deras lönekostnader
är dock inte entydiga. Den på kort sikt viktigaste frågan för
kommunerna är hur de totala lönekostnaderna inkl. denna nya avgift
kommer att utveckla sig. Avräknas denna nya avgift i en betydanden utsträckning
från löneökningsutrymmet, kommer dess omedelbara kostnadseffekter
att bli små för kommunerna. I gengäld kan den i så fall få
en mera långsiktig effekt på utvecklingen av kommunernas skatteunderlag.

Enligt vår mening bör effekterna på kommunernas ekonomi av denna
nya avgift beaktas. Detta kan dock först ske i samband med att man har
en tydligare bild av den kommunala sektorns totala utveckling och i anslutning
till andra skattepolitiska överväganden.

Vad som redan i dagsläget framstår som helt nödvändigt att fatta beslut
om är emellertid att kraftigt öka stimulansen av industriinvesteringarna
och den tekniska utvecklingen och forskningen och att göra detta i
former som verkligen effektivt påverkar investeringsaktiviteten. Trots
den kraftiga likviditetsökningen och företagens anmärkningsvärt stora
finansiella sparande ligger industriinvesteringarna fortfarande kvar på
en mycket låg nivå. Den borgerliga regeringens generella och ovillkorade
stöd till företagens vinster har således inte givit något resultat. Vad
som nu behövs är en politik som verkligen omvandlar den höga likviditeten
i en investeringsvilja. Man har redan nu gått för långt i fråga om
en generell stimulans. Vad som i stället krävs är riktade åtgärder som
ger resultat i form av offensiva och sysselsättningsskapande projekt.

Vi har alltsedan januari 1977 föreslagit förstärkta insatser som skulle
vända den nedåtgående investeringsutvecklingen. Vi har föreslagit att
man skulle inrätta en strukturfond som skulle ställa riskvilligt kapital till
förfogande för offensiva, framtidsinriktade satsningar. Vi vidhåller detta
förslag och föreslår att en strukturfond inrättas, i vars styrelse skall ingå
representanter för såväl löntagare, näringsliv som samhälle. Strukturfonden
skall anvisas 2 miljarder kronor av budgetmedel och ges möjligheter
att med statsgaranti på de internationella lånemarknaderna låna upp ett
lika stort belopp. Fondens kapacitet bör således redan från början vara
4 miljarder kronor.

Vi vill även peka på att regeringen under hösten 1978 i enlighet med
vad vi tidigare föreslagit förstärkt avdrags- och bidragsmöjligheterna för
bl. a. industriinvesteringar som görs under 1979. Vi föreslår nu dessutom
även förstärkta insatser för forsknings- och utvecklingsarbetet
inom industrin. Vi återkommer senare i vår med ett detaljerat förslag
om detta.

De tidigare nämnda riskerna för en försvagning av bostadsbyggandet

Mot. 1978/79:1124

bör även nu föranleda omedelbara åtgärder. Vi riskerar att hamna i en
situation med stagnerande bostadsbyggande samtidigt som bostadsköerna
ökar. Vi vidhåller därför vårt tidigare förslag att ett stående
ränte- och amorteringsfritt lån skall utgå för flerfamiljshus som igångsätts
under 1979. Ett beslut härom bör åtföljas av ett prisstopp på byggnadsmaterial
och en förstärkt kontroll av entreprenadpriserna.

Den borgerliga regeringens ekonomiska politik har lagt tunga bördor
på olika utsatta grupper i samhället. I jämförelse med den socialdemokratiska
politiken har den lett till växande klyftor. Åtstramningen har
inte fördelats efter bärkraft, utan högre inkomsttagare och kapitalägare
har fått en relativt sett förmånligare behandling under den borgerliga
svångremspolitikens år.

Mycket talar därför för att åtgärder borde sättas in som rättar till de
fördelningspolitiska orättvisor som den borgerliga politiken medfört. I
det följande kommer vi att föreslå en del åtgärder på skatteområdet som
har detta syfte. Vi föreslår även en förstärkning av bostadsbidragen för
att hjälpa barnfamiljerna, som hårt drabbas av den borgerliga dyrtiden.
Ytterligare åtgärder kan behöva sättas in på detta område framöver.
Den närmare preciseringen av dessa bör dock anstå tills frågan om
skatteomläggningen för 1980 klarnat.

Den borgerliga regeringens ekonomiska politik har inte inordnats i ett
långsiktigt och planmässigt återställande av den svenska ekonomins
styrka. Man har alltför mycket förlitat sig på generella åtgärder och på
de fria marknadskrafternas spel. Resultatet har i stort sett endast blivit
en likviditetsökning inom näringslivet — utan att man härigenom åstadkommit
den investeringsökning som 1980-talets utveckling ställer krav
på. Vi har inte utnyttjat den lediga kapaciteten för att bygga för framtiden.
Vi har härigenom förlorat värdefull tid. Det är då desto mer angeläget
att men nu med kraft vänder den svaga utvecklingen på kapitalbildningens
område och genom kraftigt ökade investeringar skapar de
nya sysselsättningsmöjligheter som utvecklingen framöver kommer att
kräva.

De allmänna riktlinjerna för budgetpolitiken

Den borgerliga regeringen och sedermera även folkpartiregeringen
har försökt försvara den kraftiga försvagningen av statsfinanserna med
hänvisning till att detta varit nödvändigt för att upprätthålla sysselsättningen.
Detta är emellertid långt ifrån fallet. Den borgerliga regeringen
hade en dålig kontroll över statsutgifterna och bedrev på vissa områden
en direkt slösaktig utgiftspolitik. Mycket betydande belopp har exempelvis
lagts ner på att fortsätta projekteringen på ett flygplan som med stor
sannolikhet icke kommer att byggas. Handlingsförlamningen på energi

Mot. 1978/79:1124

politikens område har kostat och kommer att kosta statskassan mångmiljardbelopp,
vilket med en vettig energipolitik skulle ha kunnat undvikas.
Man har vidare i en rad fall betalat överpriser på företag. Detta var
exempelvis fallet vid bildandet av SSAB. Det var även fallet vid bildandet
av det statliga databolaget.

En annan viktig anledning till den kraftiga försvagningen av statsfinanserna
är den borgerliga regeringens användning av generella åtgärder
med en låg ekonomisk-politisk effektivitet. Ett exempel på detta är
slopandet av den allmänna arbetsgivaravgiften, vilket lett till en försvagning
av statsbudgeten med ca 8 miljarder kronor. Genom denna åtgärd
avsåg visserligen regeringen att förstärka företagens vinstsituation och
därigenom indirekt öka investeringsbenägenheten. Men som vi framhöll
i föregående avsnitt visar utvecklingen under 1978 och 1979 att man
inte genom denna allmänna utspridning av statsmedel kunnat åstadkomma
de avsedda effekterna. Medlen har dessutom fördelats på ett sådant
sätt att de i större utsträckning stött de sektorer inom svensk ekonomi
som inte möter någon utländsk konkurrens — detta i ett läge då
behovet av en förstärkning av vår exportindustri och den med importen
konkurrerande hemmamarknadsindustrin är fortsatt mycket stort. Det
kan därför med fog hävdas att skattebetalarnas och löntagarnas medel
hade kunnat användas på ett effektivare sätt, om användningen styrts
direkt till sitt avsedda syfte.

Socialdemokraterna har under de två tidigare åren tagit på sig den för
ett oppositionsparti otacksamma uppgiften att föreslå en starkare budget
än vad regeringen föreslagit. Genom att socialdemokraterna dessutom
hela tiden förordat en mera sysselsättningsskapande politik hade man
kunnat undvika den kraftiga försvagning av inkomstsidan som den
svaga ekonomiska utvecklingen under 1977 och 1978 medfört. Man kan
därför med fog hävda att om de socialdemokratiska förslagen till ekonomisk
politik följts, så skulle budgetunderskottet varit klart mindre än
vad det nu faktiskt är.

Enligt socialdemokraternas mening utgör det stora budgetunderskottet
en allvarlig fara för framtiden. I en uppåtgående konjunktur medför
det risker för en kraftig inflationsuppgång. De betydande ränteutgifterna
intecknar budgetens utgiftssida på ett sätt som äventyrar en fortsatt
utbyggnad av välfärden. Den svaga statsfinansiella situationen gör
också att vi står sämre rustade, om vi på nytt skulle hamna i ett läge
med kortsiktiga påfrestningar för sysselsättningen. Även om underskottet
i sin helhet skulle kunnat placeras på den svenska kreditmarknaden,
leder det dessutom till icke önskvärda effekter på förmögenhetsfördelningen.
Man skuldsätter staten och därigenom alla skattebetalare med
betydande belopp — men gynnar samtidigt med olika skattefavörer en
förmögenhetsbildning hos bankerna och de grupper som har ekonomiska
möjligheter att öka sin förmögenhet.

Mot. 1978/79:1124

Enligt vår mening bör av dessa olika skäl budgetpolitiken inriktas på
att ta ner budgetunderskottet till en betydligt lägre nivå än vad det nu
ligger på. Vi vill redan nu föreslå en rad inkomstförstärkande åtgärder,
vilka tillsammans med de finansiella effekterna av våra förslag på energipolitikens
och skattepolitikens områden leder till en förstärkning av
budgeten på ca 2,5 miljarder kronor — efter det att hänsyn tagits till de
av oss föreslagna utgiftsökningarna. Därutöver bör ytterligare åtgärder
vidtas för att ytterligare nedbringa underskottet för budgetåret 1979/80.
Av skäl som tidigare redovisats är vi inte i dag beredda att ta slutlig
ställning till omfattningen av dessa åtgärder.

Även om en klar förbättring av budgetläget kan åstadkommas 1980,
är detta dock endast ett första steg på vägen mot en för framtiden helt
nödvändig sanering av statsfinanserna. Den långsiktiga budgetpolitiken
måste inriktas på att ta ner underskottet till en nivå som står i överensstämmelse
med en långsiktig balans i vår ekonomi. Om vi inte gör
detta, kommer detta underskott att ta i anspråk en alltför stor del av
vårt samlade sparande, ett sparande som vi — i stället föra att med
detta finansiera löpande statsutgifter — måste använda för att bygga upp
den nya industristruktur som skall klara 1980-talets sysselsättning och
välfärd.

Socialdemokraternas budgetförslag för budgetåret 1979/80

Mot bakgrund av vad som tidigare anförts om den ekonomiska politikens
inriktning redovisas i det följande de förändringar i regeringens
budgetförslag som föreslås av den socialdemokratiska riksdagsgruppen.

Vi föreslår besparingar i fråga om regeringens utgiftsförslag med ca
808 milj. kr. Samtidigt föreslår vi ökade utgifter av konsumtionsnatur
m. m. på ett något mindre belopp eller ca 760 milj. kr. Förslaget om att
inrätta en strukturfond, som vi ånyo framför, medför utgifter om 2 000
milj. kr. Slutligen föreslår vi en rad inkomstförstärkningar om sammanlagt
4 390 milj. kr.

Totalt sett innebär således våra förslag att underskottet i regeringens
budgetförslag kan minskas med ca 2 438 milj. kr.

Statsinkomsterna budgetåret 1979/80

I syfte att förstärka budgeten nästa budgetår bör en rad inkomstökningar
ske.

Avgiftsunderlaget för socialavgifter till barnomsorgen bör fr. o. m.
den 1 juli 1979 utvidgas till att avse även egenföretagare. För budgetåret

Mot. 1978/79:1124

1979/80 beräknar vi de härav följande intäkterna för statsverket till 250
milj. kr.

MBL-utbildningen bör finansieras av produktionen genom att arbetarskyddsavgiften
höjs med 0,07 % fr. o. m. den 1 juli 1979. Detta ger
en inkomstökning på 150 milj. kr.

Vidare föreslår vi att basen för arbetsgivaravgifterna den 1 juli 1979
utvidgas till att omfatta förmån i form av bil. Denna utvidgning beräknas
leda till en ökning av statsinkomsterna med 450 milj. kr. nästa budgetår.

Vi föreslår att förmögenhetsskatten höjs med 30 % fr. o. m. den 1 juli
1979. Inkomstökningen härav under budgetåret 1979/80 beräknas till
200 milj. kr.

Vissa ändringar av reglerna för beskattning av familjeföretag föreslås
fr. o. m. den 1 januari 1980, vilket ger en merintäkt budgetåret 1979/80
om 100 milj. kr. motsvarande 200 milj. kr. för helår. Innebörden av de
föreslagna ändringarna är dels en återgång till vad riksdagen beslutade
våren 1976 om fördelning av inkomst mellan makar m. m., dels en återgång
till tidigare regler för förmögenhetsskatt för småföretagare.

Den fr. o. m. år 1979 tillämpade indexregleringen av skatteskalorna
bör slopas fr. o. m. år 1980. Härigenom ökar statsinkomsterna för budgetåret
1979/80 med 1 500 milj. kr.

Sammanlagt innebär detta att inkomsttiteln skatt på inkomst och förmögenhet
samt socialförsäkringsavgifter m. m. bör räknas upp med

2 650 milj. kr. till 57 150 milj. kr.

Stämpelskatten vid förvärv av fast egendom och tomträtt samt för inteckningar
föreslås bli höjd fr. o. m. den 1 juli 1979. Härigenom ökas inkomsterna
nästa budgetår med 550 milj. kr. till 1 349 milj. kr.

Fordonsskatten för lastbilar och traktorer m. m. bör vidare höjas med
40 % den 1 juli 1979, vilket ger en inkomstökning på 290 milj. kr. Inkomsttiteln
Vägtrafikskatt bör därför räknas upp med detta belopp till

3 560 milj. kr.

Den tillståndsgivning och kontroll som olika myndigheter genomför
enligt miljölagens bestämmelser bör avgiftsfinansieras fr. o. m. budgetåret
1979/80. Avgifterna uppgår beräkningsmässigt till 100 milj. kr. En
ny inkomsttitel benämnd Miljöavgifter bör föras upp med ett belopp av
100 milj. kr.

Skogsvårdsavgiften bör räknas upp från f. n. 0,09 % till 1,09 %
fr. o. m. den 1 juli 1979. På detta sätt medverkar skogsägarna direkt till
finansieringen dels av det statsbidragssystem för röjnings- och gallringsåtgärder,
som vi föreslår i vår motion om skogsnäringen, dels till de produktionsfrämjande
skogsvårdsinsatser, som vi föreslår under jordbrukshuvudtiteln.
Inkomstförstärkningen om ca 200 milj. kr. används således
för att täcka olika utgifter.

De senaste årens handlingsförlamning på energiområdet har lett till

Mot. 1978/79:1124

fördyringar på grund av både långsammare utbyggnadstakt och försenad
idrifttagning av kärnkraftsreaktorer. Kostnaderna härför är svåra
att beräkna men uppskattas till ca 800 milj. kr.

Statsutgifterna budgetåret 1979/80

Vårt förslag avser såväl utgiftsminskningar som utgiftsökningar. Först
redovisas de av oss föreslagna utgiftsminskningarna.

Under försvarsdepartementets huvudtitel föreslår vi, i enlighet med
vad vi yrkade i motionen 1976/77: 1504, en lägre utgiftsnivå än regeringen.
I särskild motion rörande försvarspolitiken föreslås en minskning
av utgifterna för militärt försvar med 448 635 000 kr.

Under utbildningsdepartementets huvudtitel yrkar vi avslag på ökningen
av statsbidraget till företagsutbildning och inbyggd utbildning
med 9 milj. kr. Vi räknar också med en besparing på anslaget Bidrag till
särskilda kulturella ändamål med 850 000 kr.

I fråga om jordbruksdepartementets huvudtitel har en ingående
granskning anslag för anslag skett. Denna granskning har lett till att en
rad besparingar föreslås. Sammanlagt uppgår de till ca 250 milj. kr. De
föreslagna ändringarna i denna huvudtitel redovisas utförligt i en särskild
motion av socialdemokraterna, vilken vi hänvisar till.

Huvudtiteln Riksgäldsfonden innehåller huvudsakligen räntor på
statsskulden. Som framgår av våra förslag redovisar vi i övrigt en budgetförstärkning
om drygt 2,5 miljarder kronor. Effekten härav slår inte
fullt igenom på statsskuldräntorna budgetåret 1979/80, men en nedräkning
av statsskuldräntorna med 100 milj. kr. bör likväl kunna ske.

Vi övergår nu till att redovisa av oss föreslagna utgiftsökningar.

Under utrikesdepartementets huvudtitel föreslår vi i särskild motion
att 5 030 000 kr. anvisas under olika anslag i syfte att öka de svenska
insatserna för nedrustningsändamål.

Under försvarsdepartementets huvudtitel föreslår vi en ökning av anslaget
Civilförsvar med 1,1 milj. kr.

Under socialdepartementets huvudtitel lägger vi fram flera reformförslag.

Vi anser det nödvändigt med ett omedelbart beslut om en utbyggnadsplan
för långtidssjukvården. Programmet gäller femårsperioden 1980—
1984 och innebär att 10 000 nya platser skall tillkomma inom långtidssjukvården
och att en ökad personaltäthet skall tillkomma i denna vårdsektor.
Ett belopp av 160 milj. kr. bör anslås härför under nästa budgetår.

Vidare föreslår vi att bidraget till pensionärsorganisationerna ökar
med 500 000 kr.

För åtgärder inom missbruksområdet föreslår vi ett treårigt program
om sammanlagt 100 milj. kr. Utgifterna under budgetåret 1979/80 blir

Mot. 1978/79:1124

32 milj. kr. Folkrörelsernas betydelse och ansvar betonas. Programmets
tyngdpunkt läggs på insatser i ungdomsgrupperna och inom arbetslivet.
Förslagen omfattar också insatser för en bättre vård, bl. a. genom försök
med nya vård- och behandlingsmetoder.

Vi vill bl. a. anvisa 50 milj. kr. för åtgärder inom barn- och familjepolitiken.
Dessa medel avser olika behovsorienterade personalinsatser i
förskolan.

Till beredskapslagring av läkemedel m. m. föreslås 8 milj. kr., varav
7,8 milj. kr. under kapitalbudgeten och 0,2 milj. kr. under driftbudgeten.

Under kommunikationsdepartementets huvudtitel föreslår vi att ytterligare
600 000 kr. avsätts till NTF för dess barn- och ungdomsverksamhet.

Under budgetdepartementets huvudtitel föreslår vi att ytterligare 11,4
milj. kr. anvisas till riksskatteverket. Härav avser 1,4 milj. kr. utökad
skattekontroll och 10 milj. kr. en informationskampanj mot skattefusk
och skatteflykt.

Under utbildningsdepartementets huvudtitel föreslår vi förstärkta kulturanslag
med sammanlagt 2,8 milj. kr. för en rad ändamål, bl. a. inom
folkrörelsernas kulturella verksamhet.

Vi föreslår att 30 milj. kr. anvisas för den allmänna fritidsverksamheten
i skolan.

För att förbättra arbetsmiljön i skolan föreslår vi insatser om sammanlagt
133 milj. kr. Härav avser 95 milj. kr. insatser för ökad personaltäthet
inom grundskolan och 5 milj. kr. insatser i gymnasieskolan, 27 milj.
kr. fler platser inom gymnasieskolan och 6 milj. kr. bidrag till studieoch
yrkesorientering m. m.

Studiecirkelbidraget bör räknas upp med 2 kr. per timme jämfört med
regeringens förslag, vilket medför en merutgift om 22 milj. kr.

För uppsökande verksamhet i bostadsområden föreslås ett bibehållet
statsbidrag av 2 milj. kr.

Vi föreslår vidare att 2 milj. kr. utgår till löntagarorganisationerna för
utbildning av skolinformatörer.

För utökad förskollärarutbildning föreslås 2 milj. kr.

För studiesociala åtgärder vill vi anvisa ytterligare 18 milj. kr. Härav
avser 4 milj. kr. studiebidrag och 14 milj. kr. avsättning till studiemedelsfonden.

För en förstärkning av presstödet, i huvudsak till organisationstidskrifterna,
föreslår vi 14,7 milj. kr.

Inom jordbruksdepartementets område föreslår vi att ytterligare 5
milj. kr. avsätts för åtgärder inom miljövården.

För utökad lagring för beredskapsändamål föreslås under handelsdepartementets
huvudtitel ytterligare 8,4 milj. kr.

Inom arbetsmarknadsdepartementets huvudtitel föreslår vi 22 milj.
kr. för arbete åt handikappade. Dessutom vill vi avsätta 2 milj. kr. för

Mot. 1978/79:1124

ett kommunalt program för invandraråtgärder. För utbildning av fler
vapenfria tjänstepliktiga föreslås 2,6 milj. kr.

Inom bostadsdepartementets område föreslår vi att ytterligare 195
milj. kr. avsätts för förbättringar av bostadsbidragen.

Vidare föreslår vi åtgärde för att öka bostadsbyggandet till en utgift
av ca 200 milj. kr. Denna utgift uppvägs dock mer än väl av de besparingar
som vi samtidigt föreslår, dels genom en skärpt priskontroll på
byggkostnaderna, dels genom att vi vill begränsa de nya underhållslånen
till att inte avse privata bostadsföretag och genom att vi vill återgå till
tidigare gällande låneregler för bl. a. enskilt ägda hyreshus. Beräkningstekniskt
för vi upp ett i jämförelse med regeringens förslag oförändrat
anslag till lånefonden för bostadsbyggande.

Inom industridepartementets område vill vi avsätta 2 000 milj. kr.
nästa budgetår för att inrätta en strukturfond.

Anslaget till STU föreslås öka med 20 milj. kr. för att uppnå samma
ökningstakt för den tekniska forskningen som för övrig forskning. Till
en nyinrättad fond för uppfinnare vill vi avsätta 5 milj. kr.

Under kommundepartmentets huvudtitel bör ytterligare tjänster inrättas
vid länsstyrelserna för att sköta den av oss föreslagna tillstånds- och
kontrollverksamheten på miljöområdet. Vidare föreslår vi nya tjänster
på länsstyrelsernas mervärdeskatteenheter för att förbättra registreringskontrollen.
Anslaget bör därför räknas upp med (3 000 000 -f
2 140 000 = ) 5 140 000 kr.

Hemställan

Med hänvisning till vad som anförts hemställs
att riksdagen

1. godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken
som har förordats i motionen,

2. godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som
har förordats i motionen.

INGEMUND BENGTSSON (s) VALTER KRISTENSON (s)

LENA HJELM-WALLÉN (s) ANNA-GRETA SKANTZ (s)

Stockholm den 25 januari 1979
OLOF PALME (s)

ERIK ADAMSSON (s)

GÖRAN KARLSSON (s)

INGVAR CARLSSON (s)
HANS GUSTAFSSON (s)
BENGT GUSTAVSSON (s)
LILLY HANSSON (s)

ANNA LISA LEWÉN-ELIASSON (s)
ESSEN LINDAHL (s)

LISA MATTSON (s)

THAGE PETERSON (s)

PAUL JANSSON (s)

INGVAR SVANBERG (s)

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1979 790043