om bostadspolitiken (Motion 1987/88:Bo424 av Bengt Westerberg m. fl. (fp))

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:Bo424

av Bengt Westerberg m. fl. (fp)
om bostadspolitiken

Sammanfattning

I motionen föreslås en rad åtgärder i syfte att öka de boendes valfrihet och
åstadkomma en bättre fungerande bostadsmarknad.

Krissymptomen på bostadsmarknaden är många, bl. a. växande köer,
brist på smålägenheter bl. a. för ungdomar och flyktingar, låg rörlighet och
nyproduktion och växande bostadssubventioner. På en genomreglerad
marknad har den lättast att ta sig fram som har goda kontakter och är beredd
att betala svarta pengar.

Rörligheten på bostadsmarknaden måste öka. Det gör det lättare att tillgodose
fler människors bostadsönskemål. I detta syfte föreslås förändringar
av realisationsbeskattningen på bostadsrätter och ökad vikt vid lägesfaktorn
i bruksvärdessystemet.

Det bör bli lättare att bilda bostadsrätter. En rad regleringar som begränsar
dessa möjligheter bör tas bort. De hinder som socialdemokraterna
satt upp för boende i allmännyttigt ägda fastigheter att bilda bostadsrättsföreningar
bör tas bort. Alla förslag om hembud och priskontroll måste avvisas.

Regelsystemet bör kraftigt förenklas bl. a. genom avskaffande av lagen
om kommunal bostadsanvisning samt mark- och konkurrensvillkoren. En
ny byggnorm bör bli mindre styrande än den nuvarande.

Tendenserna att ge intresseorganisationer myndighetsliknande uppgifter
bör bromsas. Avgifter för fritidsverksamhet och boinflytande bör inte längre
betraktas som hyra. Det bör bli lättare för fristående hyresgästföreningar att
få förhandlingsrätt.

Bostadssubventionerna bör under ett antal år kraftigt reduceras. En ny
översyn av hela bostadsfinansieringssystemet och bostadsbeskattningen bör
genomföras.

Bostadspolitik i kris

De senaste åren har problemen på bostadsmarknaden blivit alltmer påtagliga:

• Bostadsköerna växer, särskilt i storstadsområdena.

• Bristen på smålägenheter skapar särskilda problem bl. a.-för flyktingar
och för ungdomar som vill skaffa sig en egen bostad.

• Nyproduktionen ökade något under 1987 men ligger fortfarande på en
låg nivå.

• Den låga rörligheten på bostadsmarknaden bl. a. till följd av regleringarna
och reavinstskatten förstärker människors svårigheter att finna en bostad
som passar deras önskemål och behov.

• Ett ombyggnads- och reparationsprogram, ROT, byggt på omfattande
subventioner har startat och dragit med sig ombyggnader som ofta blivit
mer ingripande än hyresgästerna önskat. Samma program har senare panikbromsats
i storstäderna i förhoppningen att detta skulle öka nyproduktionen.

• Möjligheterna att bilda bostadsrättsföreningar har på olika sätt försämrats
- senast genom riksdagens beslut att stoppa räntebidragen om allmännyttiga
fastigheter säljs till hyresgästerna.

• De reglerade hyrorna, som i alltför liten utsträckning påverkas av om bostaden
har ett centralt och attraktivt läge, har bidragit till framväxten av
svarta marknader och en betydande handel med hyresrätter.

• Kostnadskrävande bostadssubventioner bidrar till att hålla skattetrycket
uppe, medverkar till att driva upp byggkostnaderna och motverkar regionalpolitiska
strävanden genom att överhettade regioner där det byggs
mest får mest pengar. De når heller inte de grupper som bäst behöver
stöd.

• Nyproduktionens kostnader har stigit starkt under de senaste åren.

Alla krissymptom som nu uppträder på bostadsmarknaden kan inte regeringen
lastas för. Även kommunerna spelar en viktig roll i bostadspolitiken.
Vidare kan t. ex. snabba förändringar i efterfrågan och flyttningsmönster
skapa problem som i varje fall på kort sikt inte kan påverkas på politisk väg.

Men det råder ändå ingen tvekan om att socialdemokraterna bär ett betydande
ansvar för den situation som har uppstått. Bristen på smålägenheter
är t. ex. i hög grad en följd av en medveten socialdemokratisk politik,
såväl ute i kommunerna som på riksplanet där ROT-programmet och lagändringar
har drivit fram lägenhetssammanslagningar. Den låga rörligheten
beror bl. a. på skatteregler och regleringar som socialdemokraterna drivit
igenom och försvarar. Ingreppen mot bostadsrättsboendet är uttryck för en
ideologiskt betingad skepsis mot en boendeform där människor själva får ta
ansvar och äga sin bostad.

Regeringen har visat en anmärkningsvärd bostadspolitisk passivitet. Redan
före valet 1982 meddelade socialdemokraterna att bostadspolitiken
snabbt skulle ses över. Först hösten 1986 kom resultatet av denna skyndsamma
översyn, som inte medförde att något väsentligt bostadspolitiskt
problem fördes närmare sin lösning. Något nytt bostadsfinansieringssystem
föreslogs t. ex. inte. I stället infördes en rad nya subventionsformer.

Skillnaden mellan bostadspolitiken och den förda kreditpolitiken är slående.
På det senare området har det skett en för den svenska ekonomin hälsosam
- om än otillräcklig - omprövning av förlegade dogmer och regleringar
(vilket också haft positiva effekter för kapitalanskaffningen till bostadsbyggandet).
Bostadspolitiken har däremot fastnat i ett föråldrat mönster
och bygger i allt väsentligt på regleringar, subventioner och inskränkningar i
människors valfrihet.

Mot. 1987/88

Bo424

Vi lever fortfarande med de kristidsregleringar som vi har samlat på oss
under decennier och som i många fall tillkom när vi på kort tid skulle bygga
bort bostadsnöden. I dag när trångboddhet och ohygieniska bostäder är
ovanliga har vi en ny situation. Problemen ligger nu på ett annat plan: att
regleringarna hämmar framväxten av en fungerande bostadsmarknad där
människors önskemål står i centrum.

Tecknen på att ett omfattande bruk av administrativa regleringar har någon
gynnsam effekt t. ex. på rättvisan i boendet är få. Tvärtom vet vi att på
en genomreglerad marknad har den lättast att ta sig fram som har goda kontakter
och inte drar sig för att betala svarta pengar.

Vi lever också med omfattande bostadssubventioner vars svagheter inte
tillräckligt har uppmärksammats. Låt oss peka på några av dem.

- Det är ur fördelningspolitisk synvinkel ineffektivt att stödja en viss typ av
konsumtion såsom bostäder. I en rapport från Byggforskningsrådet har
det visats att de generella bostadssubventionerna totalt sett inte har någon
omfördelande effekt mellan hög- och låginkomsttagare. Följden blir
dessutom ofta att vissa bostadstyper och upplåtelseformer gynnas framför
andra på ett godtyckligt sätt. Långt effektivare är att rikta ett generellt
stöd, utan konsumtionsstyrande verkan, till de grupper som behöver det framför
allt barnfamiljer.

- Bostadssubventioner har en tendens att kapitaliseras på oförutseddda
punkter. Det innebär att det ofta är andra än de tänkta mottagarna som
tillgodogör sig de belopp som utgår. Subventionerna bidrar vidare till att
driva upp byggpriserna bl. a. genom att försvaga kostnadsmedvetandet.
Till ungefär samma slutsats kom Statens pris- och kartellnämnd vid sin
granskning av subventions- och regelverket inom bostadssektorn förra
året.

Det finns också andra vinnare i systemet. Den som fått en nyproducerad
och subventionerad hyreslägenhet har t. ex. möjligheter att tillgodogöra sig
delar av subventionen genom svart försäljning eller genom att helt lagligt
lämna lägenheten som en del av betalningen för ett småhus.

- Bostadssubventionerna är en omfattande statsfinansiell belastning och biddrar
därmed till att hålla skattetrycket uppe. Om man räknar in effekterna
av underskottsavdragen beräknas kostnaderna under 1988 enligt budgetpropositionen
uppgå till 38 miljarder kronor (utan avdrag för intäkter av fastighetsskatten),
varav räntebidrag och liknande stödformer uppgick till ca 15,8
miljarder kronor. Flera faktorer talar också för att subventionerna kommer
att öka framöver, till följd av ROT-programmet som för in tidigare osubventionerade
lägenheter i systemet men även till följd av nybyggnationen
som hela tiden ökar antalet subventionerade årgångar.

- Bostadssubventionerna bidrar också till att förstärka de regionala obalanserna
genom att en stor del går till redan överhettade områden. På detta
sätt förs inom bostadssektorn en fördelningspolitik som går på tvärs med
statsmakternas regionalpolitiska ambitioner. Avsevärda resurser överförs
på detta sätt från mindre expansiva delar av landet till de större städerna trots
att bostadsmarknaden för det äldre beståndet visar att det finns en
efterfrågan på bostäder vid högre priser än dem som sätts i den subventionerade
nyproduktionen.

Mot. 1987/88

Bo424

Bostadsmarknaden

Läget på bostadsmarknaden har förändrats kraftigt under de senaste åren.
Det rekordhöga byggandet under slutet av 1960-talet och 1970-talet ledde
till en mättning av marknaden och många kommuner fick problem med outhyrda
lägenheter.

Under 1983 fanns ca 40 000 outhyrda lägenheter. I dag har antalet sjunkit
till ca 10 000 och de tomma lägenheterna finns i huvudsak i 15 kommuner
företrädesvis i Bergslagen och övriga Mellansverige.

För några år sedan redovisade de flesta kommunerna ett överskott på bostäder
eller en bostadsmarknad i balans. 1984 redovisade 44 kommuner
brist på bostäder. 1987 redovisar 164 kommuner brist på bostäder.

Den 1 april 1987 stod 446000 personer i bostadskö. Av dessa var 138000
ungdomar. Knappt hälften av ungdomarna står i kö i storstadsområdena.
Två tredjedelar av de köande vill ha en tvårummare eller mindre. I Stockholm
består kön av drygt 120000 och kön växer. Men bilden är givetvis mer
nyansrik än vad dessa siffror antyder. Långt ifrån alla bostadssökande har
akuta problem.

Under 1980-talet har bostadsbyggandet sjunkit och ligger nu på en låg nivå,
ca 30000 per år. Under den andra halvan av 1970-talet byggdes omkring
50000 lägenheter årligen.

Befolkningstillväxten har varit relativt låg. Mellan 1975 och 1985 ökade
befolkningen med endast 150000 personer. Under denna tidsperiod ökade
dock antalet hushåll med 345000. Vi får allt fler småhushåll.

Under samma period som antalet småhushåll har ökat kraftigt har antalet
smålägenheter minskat. Mellan 1980 och 1985 har antalet lägenheter om
högst ett rum och kök minskat med 100000. Denna utveckling är resultatet
av en medveten politik. Genom statligt stöd har omfattande ombyggnader
genomförts som lett till färre och större lägenheter.

Trögheter på marknaden som skapats av politiska beslut leder till ett ineffektivt
utnyttjande av bostäderna. Några exempel på detta är hyreslägenheter
som endast används för övernattning bl. a. därför att hyrorna ligger
långt under marknadsnivå. Bostadsrättslägenheter står tomma i avvaktan
på lägre reavinstskatt på vinsten. Hyror som avviker kraftigt från marknadsnivåerna
skapar främst i storstäderna en trögrörlighet på marknaden.

Vi har således hamnat i en situation där utbudet av lägenheter stämmer illa
överens med efterfrågan. I storstadsregionerna är denna skillnad mest
markant. Detta drabbar i hög grad ungdomar som är nytillträdande på bostadsmarknaden
och ofta efterfrågar små lägenheter. Men det drabbar även
andra småhushåll, t. ex. pensionärer som gärna vill flytta till en mindre lägenhet.
Bostadsbristen gör det svårare att minska institutionsboendet och
att klara flyktingmottagandet.

Bostadsbristen beror dock inte på att subventioner har saknats. Det är
tvärtom den mycket höga subventionsgraden av ombyggnader som har lett
till den kraftiga utslagningen av antalet smålägenheter. I nyproduktionen
har subventionerna antagligen medfört en högre inriktning på stora lägenheter
jämfört med vad som skulle ha varit fallet om de boende fått bära
kostnaden. De hyresrabatter m. m. som den socialdemokratiska regeringen
har infört har förstärkt denna tendens.

Mot. 1987/88

Bo424

Liberal bostadspolitik

De boendes önskemål måste enligt folkpartiets uppfattning vara utgångspunkten
för bostadspolitiken. Valfriheten måste öka. Staten skall inte genom
ekonomiska styrmedel eller administrativa regleringar gynna eller
missgynna vissa upplåtelseformer, bostadstyper eller fastighetsägare.

Bostadspolitiken måste nu läggas om så att användningen av kristidsregleringar
- med förebilder i 1940-talets helt annorlunda bostadssituation minskar,
behovet av subventioner begränsas och valfriheten för de boende
ökar. Detta innebär att marknadsmekanismerna, som bättre än centrala
regleringar avspeglar människors önskemål, bör ges ökat spelrum inom bostadspolitiken.

Vi anger i det följande de riktlinjer som enligt folkpartiets mening bör
gälla för bostadspolitiken.

• Det är ett viktigt bostadssocialt mål att alla skall ha tillgång till en bra bostad.
Vi har en hög bostadsstandard i Sverige även om det fortfarande
finns undantag. Institutionsboendet bör minskas i ordnade former och i
den takt alternativ kan ordnas. De som bor på institution bör ges en så
hemlik miljö som möjligt och de som så önskar skall ha rätt till eget rum.
Stora ansträngningar bör göras så att småhushåll lättare kan hitta en passande
bostad. De svårigheter som i dag möter bl. a. flyktingar, ungdomar
och ensamstående från splittrade familjer kan inte accepteras. Utslagningen
av smålägenheter måste stoppas.

• De byråkratiska och reglerande inslagen i bostadspolitiken måste minska.
Byggnormerna måste begränsas. Åtgärder måste vidtas som skapar
mer av direktkontakt mellan byggare och konsument, så att kreativiteten
i byggandet stimuleras och bostäderna i högre grad utformas i enlighet
med människors önskemål. Ekonomiska styrmedel måste ersätta administrativa
regleringar för att begränsa ombyggnadsverksamheten i överhettade
områden.

• Bostadssubventionerna måste kraftigt reduceras och stödet riktas direkt
till de grupper som har särskilda behov, främst barnfamiljerna.

• Den enskilda människan måste ges förutsättningar att själv ta ansvar för
sitt boende. Därför bör ökade möjligheter skapas för dem som önskar
äga sin bostad. Det bör bli lättare att ombilda hyreshus till bostadsrättsföreningar.
En omfattande satsning på bostadsrätter skulle bidra till
att lösa en rad bostadspolitiska problem, bl a. de snabbt stigande bostadsrättspriserna
i vissa områden, de ökande förvaltningskostnaderna och behovet
av ett ökat boendeinflytande.

• På en bostadsmarknad som skall kunna tillgodose de boendes önskemål
måste det vara relativt lätt att byta bostad t. ex. när familjens storlek förändras.
En ökad rörlighet gör att alla - även ungdomar och andra småhushåll
- lättare kan hitta en bostad som passar deras behov. En ökad
rörlighet är därför fundamental även från bostadssocial utgångspunkt. Vi
föreslår därför i det följande förändringar i skattereglerna och principerna
för hyressättningen i detta syfte.

Mot. 1987/88

Bo424

• ROT-programmet bör läggas om så att det inriktas på en varsam ombyggnad.
Statliga lån bör normalt inte utgå vid lägenhetssammanslagningar.
Subventionerna vid ombyggnadslån bör sänkas. De boende bör
själva få avgöra om ombyggnadsåtgärder inne i deras lägenheter skall genomföras.

Bostadsbristen

Antalet hushåll i bostadskön är givetvis inget mått på hur många bostäder
som behövs men det är en indikation på att det på åtskilliga håll behövs ett
ökat bostadsbyggande. Det är givet att kommunerna, som har ansvaret för
bostadsbyggandet, i sin planering särskilt bör beakta behovet av små lägenheter.

Det finns dock ingen anledning att bygga särskilda lägenheter för ungdomar
- med undantag för studentbostäder där behovet av små och tillfälliga
rum och lägenheter talar för en särlösning. Behovet av bostad ändras
inte enbart därför att man uppnår en viss ålder. Vi avvisar särskilda bostadsbidrag
till ungdomar av detta skäl men givetvis också på grund av de problem
som bostadsbidrag generellt skapar.

En ökad nyproduktion kan verka hämmande på de kraftiga prisökningar,
som ägt rum främst på bostadsrätter. Fler bostadsrätter men också fler hyreslägenheter
skulle verka dämpande på prisutvecklingen. I dag är bostadsrättslägenheten
ofta det enda tillgängliga alternativet för den som vill ha en
liten lägenhet.

Nyproduktionen medverkar också till en högre rörlighet på bostadsmarknaden.
Det uppstår ofta kedjeeffekter som leder till att flera hushåll kan tillgodose
sitt bostadsbehov.

Även om en stor del av intresset just nu måste riktas mot nyproduktionen
bör man ändå minnas att den motsvarar en procent av det befintliga bostadsbeståndet.
Ett bättre utnyttjande av det äldre beståndet genom ökad
rörlighet är en viktig och alltför ofta bortglömd metod att tillgodose människors
bostadsönskemål.

Reavinstreglerna för bostadsrätter innebär att beskattningen minskar
kraftigt, med en fjärdedel under det andra, tredje och fjärde innehavsåret.
Detta leder till att det ofta är lönsamt att vänta med försäljningen. Samtidigt
vill bostadsrättsföreningarna minska andrahandsuthyrningen, vilket
innebär att det i allmänhet är lönsamt att låta bostadsrättslägenheten stå
tom i avvaktan på en lägre beskattning.

Detta förstärks ytterligare genom att det vid köp av en annan bostad inte
är möjligt att få uppskov med reavinstskatten vid försäljningen av en bostadsrätt.

Reglerna för reavinstskatten bör därför ändras dels så att det blir möjligt
att få uppskov med reavinsten, dels så att reavinsten beräknas efter de principer
som gäller för beskattning av reavinst vid försäljning av småhus.

Bruksvärdessystemets tillämpning innebär att hyrorna särskilt i storstadsregionernas
centrala delar ligger långt under marknadsnivå. Detta gör det

Mot. 1987/88

Bo424

lönsamt an använda lägenheter som övemattningslägenheter därför att hyran
kanske endast motsvarar kostnaden för en natt på hotell.

Följden av detta reglerade system blir bl. a. överskottsefterfrågan. Bristande
överensstämmelse mellan det pris som människor är beredda att betala
och det pris som gäller medför ett ineffektivt utnyttjande av bostadsbeståndet.
Det blir t. ex. svårt att flytta från en äldre, stor och billig lägenhet
till en ny och mindre om hyran för den nybyggda lägenheten inte är väsentligt
lägre.

Bruksvärdessystemet skapar också en omfattande svart marknad. Även
om denna marknad tenderat att fungera allt mer ”friktionsfritt” så finns det
givetvis betydande svårigheter med en marknad där många omvägar måste
gås för att marknadsvärden skall kunna realiseras och vissa vägar är kriminaliserade.
De moraliska problem som en starkt reglerad bostadsmarknad
medför skall inte underskattas.

Ombyggnadsverksamheten har inneburit att tusentals smålägenheter har
slagits ut. Avgången av lägenheter vid de ombyggnader som sker nu är dock
väsentligt lägre. Under 1986 minskade antalet lägenheter i ombyggda fastigheter
med 7%.

Villkoren för statliga lån till ombyggnader bör skärpas. Det bör inte vara
möjligt att erhålla sådana lån till sammanslagningar av lägenheter såvida det
inte finns ett påvisbart överskott på smålägenheter på orten.

Ökad satsning på bostadsrätter

Mångå människor önskar bo med bostadsrätt. Många uppskattar den förening
av enskilt ägande och gemensamt ansvarstagande i demokratiska former
för fastigheten som bostadsrättsboende erbjuder. Detta medför många
gånger också lägre boendekostnader. Nära förknippat med det enskilda
ägandet är den fria överlåtelserätten av bostadsrättslägenheter.

Det finns i dag omkring 600 000 bostadsrättslägenheter. Antalet har ökat
kraftigt under efterkrigstiden. Det är dock fortfarande endast en mindre del
av alla bostäder som upplåts med bostadsrätt, ca 14%.

Som vi tidigare understrukit måste behovet av bostadssubventioner minska.
En ökning av kontantinsatserna och bostadssparandet i fråga om bostadsrätter
bör därför eftersträvas.

Hyresgästernas företrädesrätt vid försäljning

Under den tid folkpartiet hade ansvar för bostadspolitiken beslutade riksdagen
bl. a. att underlätta ombildningar från hyresrätt till bostadsrätt. Hyresgäster
som bildade en bostadsrättsförening fick förköpsrätt till en fastighet
när den såldes. Bostadsrättslagen kompletterades med en bestämmelse
där det klargjordes att bostadsrätter får överlåtas fritt.

Riksdagens beslut innebar att hyresgästerna fick rätt att inlämna en intresseanmälan
gällande förvärv av fastigheten. Om två tredjedelar av de boende
förklarade sig intresserade av en ombildning erhöll de företräde vid en

Mot. 1987/88

Bo424

försäljning av fastigheten. Fastigheten fick således inte säljas utan att först
ha erbjudits till de boende. Denna rätt gavs till alla hyresgäster, oberoende
av ägare.

Riksdagens majoritet ändrade emellertid propositionen så att bostadsrättsförening
ansluten till rikskooperativ organisation undantogs från kravet
på två tredjedels majoritet av hyresgästerna för att förköpsrätt skulle inträda.
Folkpartiet anser fortfarande att propositionens ursprungliga förslag
är att föredra. Kravet på kvalificerad majoritet bör dock mildras så att det
räcker med enkel majoritet. Det bör vidare räcka med tre lägenheter för att
denna rätt att bilda en bostadsrättsförening skall gälla. Riksdagen bör besluta
om ändringar i bostadsrättslagen i enlighet med dessa riktlinjer.

På förslag av den socialdemokratiska regeringen beslutade riksdagen våren
1983 att ytterligare inskränka hyresgästernas förköpsrätt så att hyresgäster
i fastigheter som ägs av bl. a. stat, landsting, kommun eller allmännyttigt
bostadsföretag inte har denna rätt. Genom en lagändring har det
också slagits fast att kommunens förköpsrätt går före de boendes. Folkpartiet
anser att de boende, som så önskar, skall ha företräde vid försäljning
oavsett vem som äger fastigheten och oavsett vem som är köpare.

De kommunala bostadsföretagen bör vara lyhörda inför önskemål från de
boende om att överta fastigheten, även om det i mindre attraktiva områden
blir för ett marknadslågt pris. Det kan dock ibland vara en bra metod för att
komma till rätta med problem i ett bostadsområde att de boende får överta
fastigheten och därmed ges möjlighet att ta ett större ansvar.

Räntebidrag

Riksdagens majoritet beslutade i december 1987 på förslag av regeringen att
räntebidrag skall dras in om en allmännyttigt ägd fastighet säljs till en av de
boende bildad bostadsrättsförening. Beslutet hade sin udd riktad mot de
kommuner som vill öka andelen bostadsrätter och på detta sätt främja ett
utökat inflytande och ansvarstagande från de boendes sida. Dess orättvisa
karaktär underströks ytterligare av att HSB och Riksbyggen vid riksdagsbehandlingen
undantogs från den nya regeln. Denna tendens att gynna två socialdemokratin
närstående organisationer är ett direkt stötande inslag i regeringens
bostadspolitik.

Riksdagen bör besluta om en återgång till de regler som tidigare gällde.

Hembud

Socialdemokraternas negativ inställning till bostadsrättsboende märks också
genom den lagändring som trädde i kraft den 1 maj 1985. Efter valet 1982
lovade den nye bostadsministern Hans Gustafsson att lägga fram en proposition
om hembud och priskontroll. Sedan detta kritiserats kraftigt tillsattes
i stället 1983 års bostadsrättskommitté.

Medan utredningen arbetade började dock HSB att tillämpa en treårig
hembudsskyldighet i en del nybildade föreningar. Detta innebar att man inte
hade rätt att fritt överlåta sin bostadsrätt under de tre första åren utan en

Mot. 1987/88

Bo424

1* Riksdagen 1987188. 3 sami. Nr Bo419-424

dast fick sälja tillbaka den till HSB för i princip den ursprungliga insatsen.

Detta var uppenbart ett kringgående av förbudet i lagen mot hembudsskyldighet.
HSB undvek nämligen att ta in kravet på hembud i föreningens
stadgar. I stället träffade den regionala HSB-organisationen ett avtal med
den bostadssökande om hembudsskyldighet. Trots att detta avtal var lagstridigt
erhöll man ingen lägenhet om man inte skrev på avtalet.

Detta kringgående av lagen ledde till att marknadsdomstolen förbjöd
HSB att fortsätta med hembudsskyldigheten. Den socialistiska riksdagsmajoriteten
ändrade våren 1985 lagen så att HSB:s och Riksbyggens hembudsskyldighet
blev tillåten. Detta skedde på förslag av majoriteten i bostadsutskottet
och utan någon beredning av ärendet.

De förslag som 1983 års bostadsrättskommitté lade fram 1985 var mycket
långtgående. Kommunen föreslogs bl. a. få vidsträckta möjligheter att, över
huvudet på de boende, tvinga på bostadsrättsföreningar regler om hembud
och priskontroll. Ett genomförande av utredningens förslag skulle ha fått
mycket negativa effekter. De skulle ha lett till två sorters bostadsrätter, en
med priskontroll och en utan, vilket skulle pressat upp priserna ytterligare
på de bostadsrätter som inte omfattas av priskontrollen. De innebär också
ett angrepp mot bostadsrätten som boendeform. Hembud skapar rättsosäkerhet
och medför ”svarta” pengar.

Regeringen tvingades, bl. a. efter en mycket negativ remissopinion, att
säja nej till bostadsrättskommitténs förslag. Det bör dock noteras att bostadsministern
i proposition 1986/87:37 framhållit att han inte är främmande
för att införa hembudsskyldighet i alla bostadsrättsföreningar. På den socialdemokratiska
partikongressen har han också uttalat att en rad motioner bl.
a. med krav på hembud - är ”känslomässigt bifallna”. Senare har nya
restriktioner och regleringar aviserats.

Folkpartiet vill gå i motsatt riktning. Enligt vår uppfattning talar de skäl
som anförts mot bostadsrättskommitténs förslag även för att den nu gällande
hembudsskyldigheten avskaffas.

”Folkrörelsekooperativ”

Efter en lagändring för några år sedan undantogs s. k. folkrörelsekooperativ
från kravet på att söka förvärvstillstånd vid köp av fastighet. Med detta begrepp
skulle förstås att endast HSB och Riksbyggen men inte SBC (Sveriges
Bostadsrättsföreningars Centralorganisation) var befriade från kravet att
söka tillstånd.

Den kritik som riktats mot begreppet folkrörelsekooperativ föranledde
dock regeringen att föreslå en skrivning i lagtexten som inte innehåller begreppet
folkrörelsekooperativ. Den hösten 1986 beslutade lagstiftningen
diskriminerar dock SBC på exakt samma sätt som tidigare.

Folkpartiet motsätter sig denna särbehandling av SBC av flera skäl. SBC
är inte mindre folkrörelse än de två andra organisationerna. Det finns ingen
anledning att i lagstiftningen lägga sig i organisationernas uppbyggnad.

Vi anser att lagstiftningen bör ändras så att undantaget från kravet på förvärvstillstånd
gäller för rikskooperativ organisation, regional organisation

Mot. 1987/88

Bo424

av bostadsrättsföreningar och bostadsrättsförening som är ansluten till en
rikskooperativ organisation. Detta får konsekvenser för bostadsrättslagen,
lagen om förvärv av hyresfastighet m. m. och lagen om fastighetsmäklare.

Realisationsvinstbeskattning

Reavinster beskattas olika beroende på upplåtelseform. Reglerna för realisationsvinstbeskattning
av bostadsrätter ändrades för ett par år sedan så att
beskattningen blir evig. Beroende på hur länge bostadsrätten har innehafts
upptas en viss andel av reavinsten till beskattning. Det finns ingen möjlighet
att få uppskov med beskattningen även om reavinsten används till att köpa
en ny bostad.

Dessa regler skiljer sig från dem som gäller för villor. Vid en försäljning
av en villa får inköpspriset i princip räknas upp med inflationen. Det finns
också en rätt till uppskov med skatten om man köper en annan villa.

Det är önskvärt att samma principer gäller för realisationsvinstbeskattning
av villor och bostadsrätter. Avsaknaden av regler om uppskov hämmar
rörligheten på bostadsmarknaden. De uppgifter som förekommit om att regeringen
avser att ta bort uppskovsrätten för villor är därför oroande. Rörligheten
på bostadsmarknaden är så låg att det i stället krävs åtgärder som
ökar rörligheten. Det bör således vara möjligt att få uppskov när man säljer
sin bostadsrätt eller villa oavsett om man köper en bostadsrätt eller villa.

Beskattningen av reavinster vid försäljning av bostadsrätter bör utformas
i enlighet med de principer som gäller för egnahem, dvs. med indexuppräkning.
De nuvarande reglerna leder till att många väntar med försäljning av
lägenheten för att på detta sätt få en lägre skatt. Ibland hyrs dessa lägenheter
ut i andra hand men det förekommer att bostadsrättslägenheter står
tomma i väntan på en lindrigare reavinstbeskattning. Detta torde bli ännu
vanligare om innehavare av bostadsrätter riskerar åtal för att de tar ut självkostnadshyror
vid andrahandsuthyrning — ett förslag som bostadsministern
aviserat.

Övrigt

Även i övrigt bör beskattning av bostadsrättslägenheter och egnahem ske
efter samma principer. Förutom skillnaderna i reavinstbeskattning finns det
olikheter i de ekonomiska villkoren för innehav genom att villaägare måste
ta upp en schablonintäkt medan motsvarande beskattning inte sker av bostadsrätter,
fastighetstaxeringen samt arvs- och förmögenhetsbeskattningen.
Även om det kan finnas tekniska svårigheter att utforma en enhetlig beskattning
så är dessa skillnader inte försvarbara.

Det har blivit lättare att använda bostadsrätten som säkerhet för lån. Det
är dock angeläget att se över möjligheterna att låna pengar genom att ge
ökade möjligheter att ställa säkerhet vid lån för köp av bostadsrättslägenhet.

För att förenkla förhållandena på bostadsmarknaden, inte minst för konsumenterna,
bör det vara enkelt att omvandla äldre typer av sammanslutningar
såsom bostadsföreningar till bostadsrättsföreningar. De hinder
som finns för detta bör tas bort.

Mot. 1987/88

Bo424

Färre regleringar

Bostadsmarknaden är en av de mest reglerade sektorerna i samhället. Bland
de statliga och kommunala styrinstrumenten kan bl. a. nämnas bostadslångivningen,
förvärvs- och förköpslagstiftningen, markvillkoret och bostadsanvisningslagen.
Regelsystemet är så omfattande och svåröverskådligt
att det är svårt att få en tillfredsställande överblick. Vi anser att det krävs en
avreglering.

Förköpslagen

Kommunerna har rätt till förköp enligt förköpslagen. Denna lag infördes
när bostadsbyggandet var väsentligt högre än i dag. Genom förslag i proposition
1983/84:141 har lagen även utvidgats. Folkpartiet motsatte sig denna
utvidgning.

Bakgrunden till införandet av kommunernas möjlighet till förköp var
bl. a. en önskan att dämpa markprisstegringen och att dra in oförtjänt värdestegring
till det allmänna. Kommunernas behov av markförvärv torde nu
vara markant mindre. Det finns dessutom möjlighet att tillgripa expropriation
för att tillgodose behovet av mark.

Den förändrade situationen på byggmarknaden motiverar en översyn av
förköpslagstiftningen i dess helhet.

Bostadsanvisningslagen

Riksdagen har nyligen beslutat om en ny lag om kommunal bostadsanvisning.
Folkpartiet motsatte sig den nya lagen och begärde också att den
bostadsanvisningslag som infördes 1980 skulle avskaffas.

Enligt vår mening är den nya lagen om kommunal bostadsanvisningsrätt
både onödig och skadlig. Onödig eftersom det har visat sig att kommunerna
nu har kunnat få tillgång till lägenheter för bostadsförmedlingens räkning
genom frivilliga avtal med fastighetsägarna. Skadlig eftersom den ger kommunen
en mycket stark ställning gentemot den enskilde husägaren och riskerar
att hämma rörligheten på bostadsmarknaden.

Folkpartiet föreslår därför att bostadsanvisningslagen avskaffas.

Bostadsförmedlingarna

Bostadsförmedlingarna kan spela en aktiv roll för att öka rörligheten på bostadsmarknaden
och göra denna effektivare. För att få resurser för att t. ex.
arbeta aktivt med byten bör bostadsförmedlingarna ha möjlighet att ta ut
avgifter för sin verksamhet.

Mark- och konkurrensvillkoren

För närvarande gäller undantag från markvillkoret för s. k. styckebyggda
småhus. Tidigare fanns även ett undantag från markvillkoret för mark i saneringsområden.
Markvillkoret innebär att marken skall förmedlas av kommunen
för att rätt till statliga bostadslån skall erhållas. I praktiken innebär

Mot. 1987/88

Bo424

markvillkoret numera främst att kommunen ges möjlighet att ställa en
mängd krav på byggnationen utöver plan- och bygglagens bestämmelser innan
dispens från markvillkoret lämnas.

Vi anser att markvillkoret bör avskaffas. Kommunernas möjligheter att
styra byggandet är tillräckliga, inte minsta genom den fysiska planeringen.

Konkurrensvillkoret innebär att bostadslån vid byggande av flerfamiljshus
bara utgår om byggnadsarbetena upphandlats genom att anbud tagits
in. Det har nu visat sig att byggföretagen ofta kan förhandla fram bättre pris
och högre kvalitet. Konkurrensvillkoret är moget att avskaffas. Det skulle
också öka byggföretagens möjligheter att bygga referensobjekt.

Byggnormer m. m.

Det finns ett behov av färre och mindre styrande regler för byggandet. Den
översyn av byggnormen som planverket genomfört bör enligt vår mening leda
fram till färre bestämmelser. En mindre styrande byggnorm leder dels till
att utrymmet för fantasi och för att tillgodose människors varierande önskemål
ökar, dels till att kostnaderna för byggande i viss utsträckning kan minska.

Folkpartiet anser att bostadsfinansieringssystemet bör ändras så att bostadssubventionerna
kraftigt minskar. Detta utvecklas längre fram. Bostadsfinansieringsreglerna
bör då väsentligt luckras upp.

PBL

Den 1 juli 1987 trädde en ny plan- och bygglag i kraft. Under hela reformarbetet
betonade folkpartiet vikten av en ny och modern lagstiftning på detta
område men vi ansåg att regeringens förslag hade så allvarliga brister att
det måste avslås och ersättas av ett nytt förslag.

I vår reservation till BoU 1986/87:1 angav vi ett flertal punkter där vi anser
att PBL har brister. Det är betecknande att riksdagen tvingades göra
justeringar innan lagen ens hade trätt i kraft. Våra förslag till förändringar
har främst syftat till att stärka den enskildes ställning. Vi anser att lagen har
sådana brister att det redan finns anledning att göra en översyn. Den bör
bl. a. syfta till följande förändringar:

• Den enskildes ställning bör framhävas tydligare. I stället för att i lagen
skriva att mark får bebyggas om det är lämpligt ur allmän synvinkel bör
lagen utformas så att det finns en rätt att bygga men att den kan inskränkas
beroende på allmänna intressen. Härigenom utformas lagen i
enlighet med Europarådskonventionen angående skydd för de mänskliga
rättigheterna.

• Genomförandetiderna skall normalt vara 15 år. Minimitiden skall vara 10
år och någon maximitid skall inte finnas.

• Kommunen skall inte ges möjlighet att utan normalt expropriationsförfarande
lösa in mark som inte har bebyggts sedan genomförandetiden har
löpt ut.

• Kommunernas möjligheter att besluta att åtgärder får vidtas utan krav på

Mot. 1987/88

Bo424

bygglov bör utökas väsentligt, t. ex. avseende byggande av garage, förråd
och bastu.

• Alla skall ha rätt att göra mindre tillbyggnader eller mindre ombyggnader
även om åtgärderna strider mot detaljplan eller andra bestämmelser.

• Det skall vara lättare att få bygglov i områden som inte är detaljplanerade.

• Kommunen skall inte kunna vägra bygglov i mer än två år med hänvisning
till att kommunen avser att upprätta en detaljplan.

• Kommunens beslut om förhandsbesked om rätt att bygga skall gälla i
minst ett år.

• Det skall inte vara möjligt att i en detaljplan reglera handelns utveckling.

• Organisationer som berörs av en plan skall ha möjlighet att påverka planarbetet
och rätt att överklaga beslut.

• Ersättningen till fastighetsägare för vissa bebyggelsereglerande åtgärder
som t. ex. att vägra rivningslov och skydd för kulturhistoriskt värdefulla
fastigheter bör utformas så att enskildas rätt bättre tillvaratas.

• Ersättningsreglerna till markägare i områden med äldre planer med nyby
ggnadsförbud bör bli generösare.

• Klimatdata bör beaktas vid bebyggelseplanering.

Hyressättningen

Bristerna i bruksvärdessystemet har blivit allt mer uppenbara. Utvecklingen
har gått i hyresreglerande riktning trots att avsikten är att nå en friare hyresmarknad.
Det har t. ex. träffats flera centrala överenskommelser mellan
SABO och Hyresgästernas Riksförbund om storleken på hyreshöjningarna.

De allmännyttiga bostadsföretagen har inte heller lyckats erhålla kostnadstäckning.
Bristen på självkostnadstäckning har medfört att fastighetsunderhållet
ofta eftersatts vilket bl. a. lett till ytterligare subventioner.

Det är också uppenbart att hyressättningen inte motsvarar hyresgästernas
värderingar. Faktorer som bostadens läge påverkar hyresnivån endast marginellt.
Detta har lett till en omfattande svart marknad för attraktiva hyreslägenheter.

Det är önskvärt att de boendes preferenser bättre tillgodoses. Bruksvärdessystemet
medger att den sk. lägesfaktorn ges ökad vikt. Denna möjlighet
bör utnyttjas i en helt annan utsträckning än vad som görs i dag. För
att ytterligare understryka detta bör hyreslagen ses över så att detta framgår
ännu tydligare.

Organisationsmakt

Organisationerna utgör en viktig del av vårt samhällsliv. Fria och livskraftiga
organisationer är en förutsättning för en väl fungerande demokrati.
Statsmakterna har uppmuntrat framväxten och bibehållandet av ett rikt och
varierat föreningsliv.

Ett samhälle med mycket starka organisationer är emellertid inte problemfritt.
Särintressen gynnas lätt på bekostnad av helhetens intressen.

Mot. 1987/88

Bo424

Även den enskilde individen kan lätt komma i kläm.

Intresseorganisationerna har fått alltmer myndighetsliknande uppgifter,
och uppgörelser mellan staten och organisationerna blir allt vanligare. Organisationernas
roll på bostadssektorn är särskilt omfattande. Utöver representation
i statliga kommittéer och offentliga organ har organisationerna
även givits utrymme i den dömande makten.

1969 tillkom hyresnämnderna i sin nuvarande form. De var ursprungligen
avsedda att fungera som medlingsinstanser. Efter hand har de emellertid erhållit
prövningsrätt i allt fler frågor.

En hyresnämnd består i regel av en lagfaren ordförande samt två ledamöter
från hyresmarknadens organisationer, Fastighetsägareförbundet eller
SABO respektive Hyresgästernas Riksförbund. Talan mot hyresnämnds beslut
förs hos bostadsdomstolen. Även denna instans har en majoritet av organisationsföreträdare,
tre lagfarna och fyra intresseledamöter.

Det kan i många fall synas praktiskt att hyresmarknadens parter finns representerade
i den dömande instansen. Det är dock betänkligt från rättssäkerhetssynpunkt.
Människors förtroende för den dömande maktens oberoende
och integritet kan urholkas genom intresseledamöternas delaktighet
i rättstillämpningen.

Det förekommer inte sällan att intresseledamöterna ställs inför mer eller
mindre uttalade intressekonflikter. Det är t. ex. inte tillfredsställande att ledamöter
från Hyresgästernas Riksförbund i hyresnämnden deltar i beslut
huruvida hyresgäster i en från Hyresgästernas Riksförbund fristående förening
skall ges förhandlingsrätt eller inte.

Den dömande makten bör vara opartisk i ett rättssamhälle. Hyresnämnds
och bostadsdomstols uppgifter bör därför överföras till allmän domstol.

Av de myndighetsliknande funktioner som under senare år har tilldelats
intresseorganisationerna kan nämnas att hyresgäströrelsens godkännande,
s. k. hyresgästintyg, i regel krävs för bygglov då en fastighetsägare vill bygga
om sin fastighet. Vid utfärdande av hyresgästintyg bör i stället den mening
gälla som företräds av en majoritet av de boende i den berörda fastigheten.

Ett annat exempel kan hämtas från det pågående ROT-programmet. En
förutsättning för att räntebidrag till underhåll skall utbetalas är att hyresgäströrelsen
får ta del av fastighetsägarens ekonomiska information beträffande
underhållssituationen. Det är tveksamt om sådana uppgifter skall
åläggas en intresseorganisation.

Genom hyresförhandlingslagen har organisation av hyresgäster givits rätt
att förhandla även för icke-medlemmars räkning. Endast ett fåtal från Hyresgästernas
Riksförbund fristående föreningar har erhållit förhandlingsrätt.
Detta är otillfredsställande. Hyresförhandlingslagen måste därför ändras
så att föreningar som inte är anslutna till Hyresgästernas Riksförbund
ges ökade möjligheter att erhålla förhandlingsrätt.

Avgörande för erhållande av förhandlingsrätt bör vara att föreningen åtnjuter
förtroende från en majoritet av hyresgästerna i den berörda fastigheten
eller fastigheterna. Bedömningar av föreningens kvalifikationer, förhandlingskapacitet
eller långsiktiga målsättning skall vara av underordnad
betydelse.

Mot. 1987/88

Bo424

1 dag erlägger hyresgästerna, dvs. såväl medlemmar som icke-medlemmar,
speciella avgifter via bostadsföretagen direkt till hyresgäströrelsen.
Dessa avgifter är förhandlingsersättningen, boinflytandeersättningen och
ersättning för fritidsverksamhet. De betalas i dag som en del av hyran.

Ersättningen för boinflytandeverksamhet uppskattades av Hyresgästernas
Riksförbund för några år sedan till ca 35 milj. kr. och för fritidsverksamhet
till ca 50 milj. kr.

Avgifterna utgör en viss andel av totalhyran och tas ut med stöd av avtal
mellan Hyresgästernas Riksförbund och fastighetsägaren. Till skillnad från
vad som gäller för förhandlingsersättningen finns inget direkt lagstöd för uttag
av avgifter för fritidsverksamhet eller verksamhet som avser boinflytande.

Utgångspunkten för besluten om bruksvärdessystemet var att de allmännyttiga
företagen skulle ta ut hyror som täcker deras kostnader, den s.k.
självkostnadsprincipen. Det är inte rimligt att betrakta ersättning till den
verksamhet som hyresgäströrelsen bedriver som en del av företagens självkostnader.

Avgifter för fritidsverksamhet och boendeinflytande bör således fortsättningsvis
inte betraktas som hyra. I flera stora bostadsföretag har fritidsavgiften
också avskaffats eller modifierats. Hushållen bör själva ges rätt att
bestämma vilka fritidsaktiviteter de vill delta i och bidra till ekonomiskt.

Den s. k. underhållsreformen, dvs. rätten för hyresgäster att själva utföra
reparationer, har nyligen permanentats. Vi anser dock att lagstiftningen bör
utformas så att det blir möjligt för hyresgäster att träffa överenskommelse
med fastighetsägaren även om det inte finns någon förhandlingsordning.

ROT-programmet

Under folkpartiets tid i regeringen påbörjades ett omfattande arbete med
stadsförnyelse. Det berörde ombyggnadsfrågor men också förnyelse och
komplettering av befintliga bostadsområden.

Efter regeringsskiftet 1982 infördes det s. k. ROT-programmet. Det led
av påtagliga svagheter bl. a. därför att det medförde alltför ingripande ombyggnader,
saknade samband med andra stadsförnyande åtgärder, ökade
behovet av bostadssubventioner och innebar subventioner av löpande underhåll.

Under 1988/89 beräknas behovet av utbetalningar av det särskilda räntebidrag
som utgår för förbättring av bostadshus öka till 550 milj. kr. Detta
har dock varit positivt i den bemärkelsen att skillnaderna i kostnad mellan
en försiktig upprustning och en omfattande ombyggnad har minskat.

Stödet till ombyggnad och underhåll bör utformas så att det blir mer förmånligt
att göra en mer varsam upprustning, vilket ofta överensstämmer
med hyresgästernas önskemål. Det är därför angeläget att ge de hyresgäster
som berörs större möjligheter att påverka.

Detta inflytande bör dock utövas av de hyresgäster som berörs av ombyggnaden
och inte av hyresgästorganisation. Vi anser således att det s. k.

Mot. 1987/88

Bo424

hyresgästintyget som normalt krävs för att få byggnadslov för åtgärd utöver
lägsta godtagbara standard (LGS) bör utfärdas av de berörda hyresgästerna.
På samma sätt bör ombyggnadslån för hyreshus normalt endast beviljas
om de berörda hyresgästerna tillstyrker ombyggnaden.

För ombyggnad inne i lägenhet bör normalt krävas att lägenhetsinnehavaren
har tillstyrkt ombyggnaden. Underhåll såsom byte av avloppsstammar
måste givetvis kunna utföras men byte av t. ex. köksutrustning bör endast
kunna ske om hyresgästen accepterar detta.

I den bostadspolitiska proposition som lämnades hösten 1986 visade regeringen
att även den insett betydelsen av ökad varsamhet vid ombyggnader.
De medel som regeringen föreslog, och riksdagen godkänt, kan dock inte
accepteras.

Regeringen kan numera begränsa volymen på ombyggnadsverksamheten
genom rambegränsningar. I storstäderna har regeringen beslutat om mycket
kraftiga begränsningar av ombyggnadsverksamheten. Detta är dock ingen
garanti för att de ombyggnader som genomförs sker mer varsamt eller att de
mest angelägna projekten genomförs först.

Det enda säkra resultatet är att ombyggnadsverksamheten minskar. Regeringens
avsikt är att på detta sätt öka nybyggnadsverksamheten. Det är
dock tveksamt om det är möjligt att uppnå sådana tvära kast i inriktningen
av byggnadsverksamheten.

Vi avvisar av dessa skäl rambegränsningar som en metod att påverka omfattningen
av ombyggnadsverksamheten. Vi anser dock att strävan efter
mer varsamma ombyggnader bör medföra att villkoren för ombyggnad förändras.
Det räntebidrag som utgår för lån till ombyggnader bör således justeras
ner i förhållande till det som utgår för nyproduktion. Härigenom uppnås
automatiskt en ökad inrikning på nyproduktion. Vi föreslår i en särskild
motion en sänkning av räntebidragen för ombyggnad och räntestödet till underhåll.
Samtidigt bör rambegränsningarna för ombyggnadslån avskaffas.
Som vi anförde i anslutning till regeringens bostadsproposition hösten 1986
anser vi heller inte att räntestöd för underhåll skall kunna utgå till miljonprogrammets
årgångar.

Bostadsfinansiering

Den höga subventioneringen av bostadsbyggandet har lett till att praktiskt
taget samtliga nya bostäder finansieras med subventionerade lån. Bostadssubventionerna
är nu så höga att de ungefär motsvarar halva produktionskostnaden.

Bottenlån som ges på marknaden täcker 70% av den godkända produktionskostnaden
(låneunderlaget). Därutöver utgår statliga lån med 22-30%
beroende på vilken kategori byggherren tillhör.

Räntan på bottenlån och statliga bostadslån subventioneras genom räntebidrag.
Det utgår för att täcka skillnaden mellan den garanterade räntan
och marknadsräntan. Den garanterade räntan varierar första året mellan
2,35% och 4,9%. Den garanterade räntan trappas årligen upp med 0,5%

Mot. 1987/88

Bo424

för egnahem och med 0,25% för s. k. flerbostadshus. Marknadsräntan är
för närvarande ca 12%.

Den garanterade räntan är högre för egnahem som upplåts med äganderätt
därför att ägaren där kan tillgodogöra sig det underskott som uppstår
genom att räntan är avdragsgill. Om man förenklar förhållandena något kan
man säga att räntan skall vara dubbelt så hög för småhusägaren som för den
kommunala bostadsstiftelsen för att kapitalkostnaden skall bli lika hög.

Det har skett en viss trendmässig ökning av bostadssubventionerna, särskilt
räntebidragen, under en följd av år. Under 1980-talet har ökningstakten
begränsats till följd bl. a. av avdragsbegränsningen, avskaffandet av
de retroaktiva räntebidragen och extra upptrappningar av den garanterade
räntan. Denna politik inleddes av de borgerliga regeringarna och har sedan
i viss mån fullföljts av den socialdemokratiska regeringen. Att döma av
årets budgetproposition, där räntebidragen bedöms öka med 2,5 miljarder
kronor, tycks dock regeringen nu ha tappat greppet om utvecklingen. Bostadsdepartementets
anslag ökar mest i regeringens budgetförslag.

Bostadssubventionerna kommer sannolikt att fortsätta öka. Om räntenivån
är oförändrad och nybyggandet oförändrat kommer räntebidragen
1992/93 att öka till 20 miljarder kronor (mot beräknade 15,8 nästa budgetår).
Varje ny årgång medför högre kostnader än den minskning som sker
i tidigare års produktion.

Folkpartiet anser att bostadssubventionerna bör reduceras kraftigt. Det
finns flera skäl till detta som utförligt utvecklades i inledningsavsnittet.

En lägre inflation och därmed lägre räntor skulle automatiskt leda till lägre
subventioner. Bostadsfinansieringssystemet kan dock inte utformas så att
det fungerar tillfredsställande endast om räntenivån är låg. En teoretiskt tilltalande
lösning är att införa real beskattning och reallån. Härigenom skulle
vi uppnå i stort sett samma förhållanden som de som råder då inflationen är
mycket låg eller obefintlig.

Det har dock visat sig att införandet av real beskattning skulle medföra
stora övergångsproblem. Folkpartiet föreslår därför i stället i en annan motion
till årets riksmöte en omfattande reformering av skattesystemet med en
något annorlunda inriktning.

Denna innebär en kraftig sänkning av marginalskatterna till 40% för de
allra flesta inkomsttagare. Vidare bör bl. a. inkomstslagen kapital och egnahem
slås ihop till en inkomstkälla som beskattas med 40%. Detta medför
också att underskottsavdragens värde för inkomsttagaren blir 40% av avdraget.
Ett genomförande av en skattereform med denna inriktning ökar
förutsättningarna för att minska bostadssubventionerna.

Vid en minskning av bostadssubventionerna måste beaktas att alla upplåtelseformer
skall behandlas lika. Det är alltså angeläget att neutralitet råder
mellan egnahem och flerbostadshus.

En reform av detta system bör genomföras under en följd av år. Det är
svårt att innan frågan utretts ange i vilken takt sänkningen bör ske. Ett riktmärke
bör dock vara att subventionerna reduceras med ca 1 miljard kronor
om året under en femårsperiod. Bostadsfinansieringssystemet bör bli föremål
för en snabb översyn i syfte att minska subventionerna i den angivna

Mot. 1987/88

Bo424

takten. I en särskild motion föreslår vi en viss extra upptrappning av den garanterade
räntan och besparingar på några ytterligare anslagsposter.

I den översyn av bostadsfinansieringssystemet som nu bör komma till
stånd bör möjligheten övervägas att inte låta låneunderlaget stiga i takt med
inflationen. Härigenom undviks att inflationen leder till högre bostadssubventioner.
En minskning av bostadssubventionerna torde också kräva en
successiv uppräkning av de garanterade räntorna. En ytterligare förenkling
bör genomföras genom en långtgående schablonisering.

Även innan denna översyn är klar finns det anledning att vidta förändringar
i bostadsfinansieringssystemet. Räntebidragen är knutna till lånen
vilket innebär att den som finansierar en bostad med eget kapital eller
amorterar mer än vad som krävs går miste om subventionen. Detta motverkar
strävandena att öka sparandet. Räntebidragen bör därför utgå oavsett
om bostaden finansierats med egna medel eller med lån - på samma sätt
som redan sker för räntestödet till underhåll.

Det är också önskvärt att ta bort de restriktioner som finns för att på
marknaden erbjuda lån där kostnaderna omfördelas över tiden. Sådana lån
skulle underlätta finansieringen vid köp av äldre småhus och innebära att
det skapas ett alternativ till statliga lån som inte är helt orealistiskt. Lägre
bostadssubventioner kommer också att leda till ett ökat intresse för sådana
lånetyper.

Räntebidragen utgår på skilda villkor beroende på bl. a. upplåtelseform.
De allmännyttiga bostadsföretagen åtnjuter exempelvis mer förmånliga villkor.
Det är angeläget att sådana skillnader jämnas ut.

Frågan om låneförvaltningens framtida organisation återkommer vi till i
anslutning till regeringens kommande proposition.

Det är angeläget att stimulera ungdomars regelbundna sparande för bl. a.
bostadsändamål. Härigenom grundläggs goda sparvanor samtidigt som beredskapen
att möta stora och oväntade utgifter ökar. Även med ett regelbundet
sparande krävs dock kompletterande lånemöjligheter t. ex. för bostadsanskaffning
eller bosättning.

Sådana lånemöjligheter existerar sedan flera år, bl. a. genom sparlån och
särskilda bosparformer. Sedan 1986 har ungdomar mellan 18 och 28 år en
lånerätt vid sparande inom allemanssparande!. Vi anser att det är angeläget
att stimulera ungdomars sparande för bostadsändamål genom att även införa
skattefrihet för ränta, utdelning eller realisationsvinst på ungdomars
bosparkonton i bank. Någon nedre åldergräns bör inte finnas.

Beskattning

Folkpartiet motsatte sig införandet av fastighetsskatten. Vi anser att bostadssektorns
belastning på statsbudgeten skall minska genom att subventionerna
minskar, inte genom införandet av nya skatter. Vi anser också
att fastighetsskatten är olämpligt utformad då den inte tar tillräcklig hänsyn
till bärkraften hos olika fastighetsägare.

Fastighetsskatten beräknas ge 5,7 miljarder kronor under 1988. Beskatt

Mot. 1987/88

Bo424

ningen av fastigheter bör ingå i den översyn av bostadsfinansiering och beskattning
som enligt vår mening snarast bör genomföras i syfte att kraftigt
minska bostadssubventionerna.

Allmännyttiga bostadsföretag och privata fastighetsägare bör beskattas
efter samma principer. Starka skäl, både regionala hänsyn och principiella
om konsumtionsstyrning, talar för ett avskaffande av progressiviteten i intäktsschablonen
för egnahem.

Hemställan

Med hänvisning till vad ovan anförts hemställer vi

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ökade möjligheter att bo i bostadsrätt,

2. att riksdagen beslutar om ändring i 2 § lagen om förvärv av hyresfastighet
beträffande s. k. rikskooperativa organisationer i enlighet
med vad som anförts i motionen,

[ att riksdagen beslutar om ändring i 2 § andra stycket i lagen om
fastighetsmäklare s. k. rikskooperativa organisationer i enlighet med
vad som anförts i motionen1],

3. att riksdagen beslutar om ändringar i 60 a § bostadsrättslagen
beträffande s. k. rikskooperativa organisationer i enlighet med vad
som anförts i motionen,

4. att riksdagen beslutar stryka 14 § andra stycket bostadsrättslagen
(hembud),

[ att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om beskattning av bostadsrätter2],

[ att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ökade möjligheter att ställa säkerhet vid lån för
köp av bostadsrätt1],

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en lagändring så att de boende har företräde
vid försäljning oavsett vem som äger fastigheten och oavsett
vem som är köpare,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om borttagande av hinder för att omvandla äldre typer
av sammanslutningar såsom bostadsföreningar till bostadsrättsföreningar,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en översyn av förköpslagen,

8. att riksdagen beslutar avskaffa lagen om kommunal bostadsanvisningsrätt,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts angående upphävande av besluten om slopande av
räntebidrag vid överlåtelse av allmännyttiga bostadsföretag eller sådana
bostadsföretags bostadsbestånd m. m.,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om bostadsförmedlingars rätt att ta ut avgifter,

Mot. 1987/88

Bo424

11. att riksdagen beslutar avskaffa markvillkoret,

12. att riksdagen beslutar avskaffa konkurrensvillkoret,

13. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av PBL i enlighet
med vad som anförts i motionen,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om hyresgästernas inflytande över underhållet,

15. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i hyreslagen
så att ersättning för boinflytande och fritidsverksamhet inte
skall anses som hyra,

16. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i hyresförhandlingslagen
så att avgörande för erhållandet av förhandlingsrätt
blir att föreningen åtnjuter hyresgästernas förtroende,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ökad vikt för lägesfaktorn i bruksvärdessystemet,

[ att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skattefrihet m. m. för ungdomars bosparande1],

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om lån för ombyggnader som innebär lägenhetssammanslagningar,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om borttagande av administrativa begränsningar av
byggandets omfattning,

20. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i bostadssaneringslagen
så att vid utfärdande av hyresgästintyg för ombyggnad
den mening skall gälla som företräds av majoriteten av de
boende i fastigheten,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om lägenhetsinnehavares möjlighet till veto vid ombyggnad
inne i lägenhet,

22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en översyn av bostadsfinansieringssystemet och
bostadsbeskattningen med sikte på minskade bostadssubventioner i
enlighet med vad som anförts i motionen,

23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om lika villkor för alla upplåtelseformer och kategorier
av fastighetsägare vid utbetalning av räntebidrag.

Stockholm den 25 januari 1988

Bengt Westerberg (fp)

Ingemar Eliasson (fp) Kerstin Ekman (fp)

Karin Ahrland (fp) Birgit Friggebo (fp)

Anne Wibble (fp) Jan-Erik Wikström (fp)

Erling Bager (fp)

' 1987/88:L724

2 1987/88:Sk439

3 1987/88 :Fi605

Mot. 1987/88

Bo424

Graphic Systems AB, Göteborg 1988