om åtgärder mot narkotikamissbruket (Motion 1980/81:228 av Sten Svensson och Björn Körlof)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1980/81:228

Motion

1980/81:228

av Sten Svensson och Björn Körlof
om åtgärder mot narkotikamissbruket

o Det finns mellan 10 000 och 14 000 tunga narkotikamissbrukare i
Sverige.

o Och om någon månad kommer heroin att överflöda den svenska
marknaden, tror polisen,
o Skördarna i ”Den gyllene triangeln” är mycket goda i år. Det gör att
asiaterna vill ta tillbaka sina ”marknadsandelar”.

(Ingress till en kvällstidningsartikel i december 1980.)

En nedgång i bruket av narkotika åstadkommer man inte genom ensidiga
insatser på ett eller ett par områden. I själva verket krävs en mängd
samverkande åtgärder för att bryta den tragiska utvecklingskurvan. Ytterst
är den allmänna livsmiljöns utformning en avgörande faktor för individernas
anpassning i samhället. Narkotikamissbruket får inte till någon del tolereras!

Orsakerna till att vissa människor blir narkotikabrukare är ofta oklara och
sammanflätade i ett nätverk, där det är svårt eller omöjligt att ha en bestämd
uppfattning om vilken eller vilka ”pusselbitar” som varit av avgörande
betydelse i det enskilda fallet.

En betydande vetenskaplig och politisk debatt har utvecklats kring frågan
om vilken eller vilka faktorer som är viktigast.

Klart är dock att människan, miljön och medlet är huvudkomponenter i
detta orsakssammanhang.

Människan. Den individuella mottagligheten för narkotika bestäms bl. a.
av hur den enskilda människan reagerar på yttre påfrestningar, av hennes
psykiska stabilitet och av medfödda kroppsliga och psykiska egenskaper, av
attityder, nyfikenhet, ålder och mognad och av många andra faktorer och
upplevelser.

Miljön. Hela miljön, som den tidigare barndoms- och uppväxtmiljön,
familj och traditioner är betydande faktorer. Särskilt viktig är förekomsten
av en aktiv drog- eller missbrukskultur i omgivningen. Umgänget med
missbrukare och graden av närhet härtill har mycket stor betydelse - det kan
leda till utvecklandet av ett eget missbruk. Riklig förekomst av narkotika i
omgivningen ökar risken för att individen skall dras in i missbruk.

Medlet. Det medel man använder, hur mycket och hur ofta, dess verkan på
kroppen och beroendeframkallande egenskaper, toleransökning, abstinens
och dosering är av betydelse för utvecklingen av missbruket och dess
skadeverkningar.

1 Riksdagen 1980181. 3 sami. Nr 228

Mot. 1980/81:228

I det här sammanhanget är det viktigt att nämna att när narkotikaberoendet
väl har utvecklats/etablerats, fortsätter detta sin utveckling efter ett
eget mönster, oberoende av tidigare orsaker till bruket och ofta oberoende
av den nuvarande sociala situationen. Narkotikaberoendet tillkommer
således som en stark, självständig kraft i brukarens tillvaro.

En narkotikabrukare med ett utvecklat beroende är i allmänhet inte
beredd att ge upp sin situation. Händelser som kan motivera ett uppgivande
av bruket kan bl. a. vara:

o att drogkonsumtionen blir alltför dyr så att missbrukaren inte ens genom
brott kan få ihop till den önskade dagsdosen,
o att kroppsliga besvär gör bruket alltför plågsamt eller riskabelt (kanske
livshotande),

o att de juridiska och sociala följderna blir alltför betungande,
o att brukaren blir troende (religiöst, filosofiskt eller politiskt) och finner
det oförenligt med sin nya uppfattning att fortsätta sitt bruk.

Erfarenhetsmässigt uppkommer ofta frågan om varför det ”gått snett” för
vissa människor. Svaret kan - som även berörts - vara att finna i personliga
och sociala problem men även i kamrattryck, verklighetsflykt, nyfikenhet
eller annat.

Cannabispreparaten

Frågan om cannabispreparatens (hasch, marijuana och hascholja) farlighet
är sedan mitten av 1960-talet mycket kontroversiell. Anledningarna
härtill är många, men främst dessa: Cannabisrökningen spreds snabbt över
västvärlden i samband med ”ungdomsrevolten” under 1960-talet, de
vetenskapliga studierna över cannabisbrukets skadeverkningar var vid denna
tid få, föråldrade och huvudsakligen av utomeuropeiskt ursprung, lagstiftningen
var sträng och den allmänna medvetenheten i frågan var ofullständig.
Cannabisrökningen kom under 1960-talet att framstå som en protest mot det
etablerade samhället.

Mot den bakgrunden utvecklades en betydande argumentation för
frisläppande av cannabis. De stora ekonomiska intressena bakom narkotikahandeln
underblåste den argumentationen - man såg chansen till
utvidgade marknader för narkotika. Men också ärliga bedömare vilseleddes
av att kortvarigt cannabisbruk i allmänhet inte syntes medföra några psykiska
skador. Många ansåg cannabis farligt endast som ”inkörsport” till annat
missbruk.

Dokumentationen av cannabispreparatens skadeverkningar har blivit
betydande under de senaste åren. Skadorna kan indelas i tre huvudgrupper,
nämligen kroppsliga, psykiska och sociala skador.

Det bör nämnas att en enig vetenskaplig världsexpertis med representanter
från ett 50-tal länder vid en konferens i Wien i januari 1971 uttalade att

Mot. 1980/81:228

den verksammaste beståndsdelen i cannabis - tetrahydrocannabinol/THC är
så farlig att den bör anses jämförbar med LSD. (THC är också införd i 1971
års psykotropkonvention under gruppen hallucinogener tillsammans med
bl. a. LSD.)

De kroppsliga skadorna av cannabisbruk börjar nu bli alltmer kända.
Cannabisrökens skarpa etsande gaser retar slemhinnorna i luftvägarna och
kan därigenom vålla bronkit, rethosta och rinnande näsa. Laboratorieundersökningar
har visat att THC kan vålla kromosomskador. (Skador på
arvsmassan hos vita blodkroppar - nybildningen av vita blodkroppar
försämras.) Den praktiska betydelsen av dessa resultat är ännu inte känd.
Cannabisrökarens tandhygien kan vara mycket dålig liksom hans allmänna
kondition, vilket dock mera är resultatet av hans livsföring än av själva
missbruket. Andra skador som rapporterats bland kroniska cannabisbrukare
är hjärnskador, s. k. hjärnförtvining, och hormonella störningar främst hos
kvinnor. Djurförsök tyder också på att cannabis kan ha fosterdödande
effekter.

De verksamma beståndsdelarna i cannabis - cannabinoider - har mycket
lång utsöndringstid. Det tar sammanlagt en vecka för dessa att helt gå ur
kroppen. Motsvarande tid för andra droger, som alkohol eller morfin, är
omkring ett dygn. Den långa utsöndringstiden är f. n. föremål för omfattande
forskningsarbete och kan komma att förklara en del av de skadeverkningar
som långvarigt cannabisbruk ger upphov till.

De psykiska skadorna av cannabisbruket är mycket allvarliga. Cannabisbruk
ger efter en tid upphov till ett beroende, som kan vara lika svårt att bryta
som andra drogberoenden. Beroendet yttrar sig i ett tvångsmässigt begär att
använda cannabis för att nå de psykiska upplevelserna av ruset. För
cannabisbrukaren synes det särskilt vara kombinationen av välbefinnande,
upprymdhet (eufori), förändrade tanke- och associationsmönster samt den
förändrade verklighetsupplevelsen som är det eftersträvansvärda. Beroendeutvecklingen
sker - som när det gäller andra grupper av preparat - olika
snabbt hos olika människor till följd av olika personlighet, social situation,
bruksmönster och umgänge med brukare.

Det akuta ruset kan medföra betydande risker. En cannabispåverkad
person är olämplig som bilförare. Cannabisrökning påverkar också inlärningsförmågan
och minnet och är därför oförenlig med skolarbete eller
annan verksamhet som kräver intellektuell skärpa.

Ett höggradigt rus med stor dos cannabis kan framkalla ett svårt
förvirringstillstånd (s. k. akut toxisk psykos). Tillståndet yttrar sig i örö,
ångest, förvirring och ibland även våldsamhet. Efter några dagar avtar och
försvinner detta tillstånd. För personer med disposition för psykisk sjukdom
kan det dock utlösa ett långvarigt och svårbehandlat sjukdomstillstånd
(psykos), som kräver omfattande psykiatriska rehabiliteringsinsatser.

Abstinensbesvären vid hastigt avbrott av en längre tids cannabisbruk är
främst av psykisk art och yttrar sig i bl. a. trötthet, depression, retlighet,

1* Riksdagen 1980/81. 3 sami. Nr 228

Mot. 1980/81:228

insomningsproblem och allmän oro.

Sociala skador. En längre tids cannabisbruk kan medföra bl. a. personlighetsförändringar,
social isolering, försämrade skolprestationer och ett svårt
psykiskt och socialt förfall, där brukaren förlorat önskan att arbeta, studera
eller möta även enkla krav i det sociala umgänget. Tanke- och verksamhetssfären
koncentreras kring cannabisbruket - haschandet och gänget blir det
centrala. Intressesfären krymper och sociala kontakter undviks - t. o. m.
gänget blir efter hand av litet intresse; brukaren blir, för att använda hans
egen terminologi, ”insnöad” och ”nollställd”. Här beskrivna förhållanden
kan också utgöra grunden för att gå vidare till andra missbruksformer - i
sådana fall kan man tala om att cannabisbruket varit ”inkörsporten” till
annat missbruk.

Sammanfattningsvis kan sägas att de sociala skadeverkningarna beror på
dels missbrukets psykiska effekter, dels på umgänget med missbrukare.
Dessa faktorer gör att cannabisbrukaren kan förete ett höggradigt socialt
förfall.

Cannabispreparatens juridiska ställning har varit omdiskuterad under de
senaste 10-15 åren. Eftersom cannabis regleras i bl. a. den allmänna
narkotikakonventionen, kan det inte släppas fritt för privat konsumtion eller
straffbestämmelserna kring olaga hantering helt hävas med mindre än att
konventionen skrivs om. Detta anses dock vara politiskt omöjligt i dag.

Även i Sverige har frågan om cannabispreparatens juridiska ställning varit
uppe till diskussion vid flera tillfällen. I riksdagen nåddes emellertid 1976
enighet om att någon avkriminalisering av cannabispreparaten ej skall ske i
Sverige. Enighet nåddes också om att Sverige skall motarbeta alla
internationella strävanden att ändra bl. a. allmänna narkotikakonventionen i
riktning mot att göra det möjligt för anslutna parter att avkriminalisera
innehav av cannabis.

Sveriges Läkarförbund har i en särskild rapport, Cannabismissbrukets
medicinska effekter (1977), pekat på de olika riskerna med cannabisbruk och
helt avvisat den argumentation som tidigare förts till förmån för frisläppande
eller avkriminalisering av innehav. Läkarförbundet pekar också på att den
vetenskapliga dokumentationen i dag är tillräcklig för att motivera ett
bibehållande av gällande narkotikalagstiftning för cannabis.

Förbundssekreteraren Åke Marcusson i Ungdomens Nykterhetsförbund
anför i en cirkulärskrivelse följande synpunkter beträffande Myten om
hasch:

Det rullar en ny haschvåg över landet. Vi kan konstatera ett snabbt
stegrande intresse för hasch under den senaste tiden. Vi har sett mängder av
kringattiraljer i form av dekaler, T-shirt m. m. med budskap om att hasch är
bra. Vi har via våra medlemmar konstaterat att spridningen av hasch når
fram till skolor och fritidsgårdar över hela landet.

Samtidigt verkar det som om legaliseringsrörelser som t. ex. NORML
intensifierat sin lobbyverksamhet ute bland Europas parlament. Man kan
förvänta sig att trycket här i Sverige ökar.

Mot. 1980/81:228

Legaliseringsrörelserna kan endast existera om mytbildningen om
haschets ofarlighet sprids bland befolkningen. I Sverige har vi en unik
möjlighet till motaktion. Genom folkrörelserna och genom aktivt arbete på
skolor och fritidsgårdar kan vi nå ut till många människor med information
om haschets egentliga egenskaper.

Bruket av hasch breder ut sig över hela landet. Riksförbundet Narkotikafritt
Samhälle (RNS) säger i ett uttalande den 17 december 1980 bl. a.
följande:

Skadeverkningarna för enskilda och samhället kommer att bli omfattande.

Stora ungdomsgrupper totalpassiviseras och slås ut.

Mentalsjukhus och fängelser blir överfyllda och narkotikakriminaliteten
når sådan omfattning att samhället till slut har att välja mellan antingen
avkriminalisering eller att låta brottsligheten passera.

En sådan utveckling är ett hot mot både välfärdssamhälle och rättsordning.

Om narkotikapolitiken inte förenas med en fast kriminalpolitik förblir den
verkningslös - och tvärtom - om kriminalpolitiken inte får ett intimt stöd av
en narkotikapolitik med buffert i form av tillämpad sociallagstiftning,
kommer de redan överbefolkade fängelserna att behöva bli ännu fler för att
ta sig an offren för en utbredd narkotikamarknad.

Utan samordnad politik kommer missbruket att nå sådan omfattning att
avkriminalisering av vissa narkotikabrott samt legalisering av vissa narkotiska
preparat framstår som en sista oundviklig åtgärd för att i någon mån
vidmakthålla respekten för lag och rätt i ett narkotikaöversvämmat samhälle
som vill undgå rättssystemets sammanbrott till följd av överbelastning.

I decembernumret av RNS’ tidskrift Narkotikafrågan framhåller distriktsåklagare
Stefan Karlmark i Västerås att grovt narkotikabrott kan jämföras
med grovt spridande av gift, ett brott som har en betydligt grövre straffskala,
och fortsätter: ”1 dag vet vi hur farliga cannabispreparaten är. Då borde det
också vara rimligt att man i lagstiftningen kraftigt minskar de mängder
cannabis som krävs för att ett narkotikabrott skall bedömas sorn grovt. I dag
är det också så att knappast någon börjar sitt missbruk med någon annan
form av narkotika är just cannabis.”

Marknadsföringen

I bortåt 1 000 fall årligen underlåter åklagare att väcka åtal i fall där
personer påträffats med narkotika. Visserligen var innehaven av mindre
mängd, men enligt narkotikastrafflagen är det straffbart att över huvud taget
inneha narkotika.

Möjligheten att lämna åtalsunderlåtelse för narkotikainnehav har emellertid
lett till att bestämmelserna i riksåklagarens cirkulär skärpts. Men enligt
vår mening bör man söka gå längre i denna riktning. Fortfarande florerar
gatuhandel ganska fritt med kännedom om möjligheten att kunna inneha
små mängder narkotika utan att något allvarligt händer.

Mot. 1980/81:228

Vid bekämpning av narkotikaproblemet bör nämnas hur viktigt det är att
minska efterfrågan av narkotika, och på den punkten har utan tvekan polisen
en viktig roll genom att kontinuerligt och intensivt ägna sig åt att bekämpa
gatumarknaden. Lyckas polisen med detta, blir sannolikt följden en minskad
brottslighet i övrigt, inte minst i vad gäller egendoms-, vålds- och
häleribrotten. Dessutom bör följden bli en minskad nyrekrytering av
missbrukare.

Marknadsföringen tar sig också alltmer sofistikerade uttryck. För en tid
sedan distribuerades i Västsverige ett postorderhäfte, vari man saluförde de
tillbehör som narkotikabrukaren behöver. För att illustrera motionen på
denna punkt bifogas en kopia av häftet i fråga Se bilaga 1. (Ej tryckt)

Utvecklingen inom kriminalvårdsanstalterna

Andelen av missbrukare har ökat starkt bland de personer som dömts för
brott. Samtidigt har också permissioner och rymningar från anstalter ökat
markant. Under friheten bidrar internerna till att langarkedjorna hålls
intakta och att missbruket underhålls. Narkotikahandlarna har sålunda en
stor och växande marknad på fängelserna, och i många fall kan de själva
kontrollera affärerna därifrån.

I en artikel i tidningen GT förra året redovisas ett exempel som föranledde
en särskild framställning till riksåklagaren:

En man döms till fängelse i fyra år för bl. a. grovt narkotikabrott. Mannen
hade smugglat narkotika från Holland och han hade sålt narkotika i Sverige.
Redan efter fyra månader beviljas denne brottsling permission utan
bevakning. Han återvänder inte från permissionen utan grips ett halvår
senare på hemväg från Holland där han varit och köpt narkotika!

Tidningen kommenterar händelsen på följande sätt:

Tyvärr är detta fall inte unikt. Kriminalvårdsstyrelsen tillämpar sina
liberala - läs släpphänta - permissionsregler på ett samhällsfarligt sätt.
Naturligtvis bör vissa kategorier av brottslingar få permission och ges en
chans till återanpassning på ett tidigt stadium.

Lika uppenbart borde vara att samhället måste skydda sig mot vissa slags
våldsmän och mot storhandlare i narkotika. Det finns ingen grövre form av
brottslighet än den att införa och sälja stora mängder narkotika till tusentals
ungdomar. Speciellt förkastligt handlar de som inte själva är fast i
narkotikabruket, utan bara för egen vinnings skull ägnar sig åt denna ruskiga
hantering. Dessa människor går bokstavligen över lik och mängder med
mänskliga tragedier för att kunna rulla sig i pengar.

Personalen har f. n. stora svårigheter att komma åt missbruket och
langningen inom fängelserna. Andelen av narkotika- och läkemedelsmissbrukare
har ökat starkt bland de personer som dömts för brott. 1966
klassades 9 % av de intagna på anstalter som missbrukare. 1976 hade siffran
stigit till 34 %. F. n. antas emellertid missbruket ha en större utbredning och
omfatta minst hälften av alla i kriminalvården intagna.

Mot. 1980/81:228

Tidning för Skaraborgs län intervjuade vid årsskiftet tre vårdare vid
kriminalvårdsanstalten i Mariestad. Tidningen redovisar bl. a. följande:

På Mariestadsfängelset sitter ett 60-tal intagna i dag. Var fjärde är
narkoman. Knappt tio % av dem är dömda för brott mot narkotikastrafflagen
enligt en undersökning anstaltsledningen gjorde i somras.

- Visst finns det narkotika på anstalten. Det är inget att sticka under stol
med. Enligt vad vi hört så är Mariestadsanstalten en av de bäst förskonade
från den tyngre narkotikan

- Hachlukten känns

När narkotikan håller på att ta slut eller en ny sändning har kommit in
märker vårdarna det på de intagnas beteende.

- Vi håller på att förlora flera generationer. Åldern på de intagna sjunker
allt mer. Samtliga har de ett missbruk i botten.

Det är ett mycket rimligt krav att första försvarslinjen måste gå vid att
stänga ute langarna. Det är ett oeftergivligt krav att kriminalanstalterna skall
vara narkotikafria. Den som vårdas på anstalt måste rimligen kunna
garanteras att få vård i en drogfri miljö!

Narkotikan styr i dag inte bara internerna på anstalterna, utan dessa har
möjlighet att kunna fortsätta sin verksamhet inifrån anstalten. Det är därför
viktigt att förstärka visitationspatrullerna som faktiskt än så länge endast är
på prov. Dessa har hitintills visat ett mycket gott resultat inne på
anstalterna.

Restriktivare regler måste tillämpas för besökande till interner med
narkotikabrott i domen eller med pågående narkotikamissbruk, framför allt
på de slutna anstalterna. Enligt rättegångsbalken RB 23:11 får kroppsvisitation
äga rum på den besökande endast om det förekommer anledning
misstänka att narkotika skall anträffas. Erfarenhetsmässigt införs den största
delen av narkotikan till fängelserna genom besök till de intagna. På samma
sätt är känt att narkotikan stoppas upp i kroppens håligheter och således icke
kan anträffas i samband med kroppsvisitationerna.

Således är det nödvändigt att dessa bestämmelser ses över. Frågan om de
besökande enligt RB 28:12 skall kunna underkastas kroppsbesiktning måste
övervägas.

Man bör också begränsa penninginnehavet för internerna. I dag är gränsen
300 kr., men det cirkulerar hundratusentals kronor på anstalterna. Bestämmelserna
beträffande brevgranskning liksom rätten att utnyttja telefonautomater
måste skärpas för interner med narkotikabrott i domen eller med
pågående narkotikamissbruk. Regelbunden permission bör inte heller
medges för intagen i sluten anstalt som använt eller innehaft narkotika.
Obligatorisk identitetskontroll av besökare till de intagna bör också
införas.

Mot. 1980/81:228

Vården av missbrukare

Vad beträffar vården av missbrukare måste samhället självfallet ta hand
om dem som drabbas av missbruksskador. Ofta är det alkoholproblemet som
narkotikamissbrukaren skjuter skulden på. Täta sjukskrivningar på lösa
grunder är för många helt förödande. Pengarna från försäkringskassan går
givetvis direkt till inköp av narkotika. Vägras man sjukskrivning hos en
läkare går man till nästa. Efter ett par års sjukskrivningar har missbrukaren
eventuellt besökt något av rehabiliteringsalternativen av typen arbetsvärd
eller behandlingshem. Efter en tid, då man uttömt hela den terapeutiska
arsenalen utan resultat, är det inte ovanligt att förorda förtidspension.

Åklagare, domstolar och framför allt sociala centralnämnder vidtar alltför
sällan åtgärder mot själva missbruket för att stävja detta så tidigt som möjligt
medan det är förhållandevis lättbehandlat. Genom en nyligen ändrad
åtalspraxis kommer åklagaren att reagera även mot mindre innehav av
narkotika. Sociala centralnämnderna underlät att vidta åtgärder mot 1/3 av
de narkotikamissbrukare som remitterades till dem från åklagare under
1969-1971. Därefter har åtgärder från nämndernas sida av allt att döma blivit
avsevärt sällsyntare. Lagstiftningen borde därför skärpas i syfte att få
nämnderna att ingripa snabbt och kraftfullt mot själva missbruket.

En framgångsrik vård av dem som missbrukar narkotika kräver insatser på
ett så tidigt stadium som möjligt. De sociala myndigheterna bör genom
uppsökande verksamhet följa upp alla personer som omhänderhas på grund
av missbruk. Läkare och annan sjukvårdspersonal måste få bättre utbildning
i att spåra missbruksproblem bakom olika sjukdomar. Det är dessutom
mycket angeläget att intensifiera insatserna för att åstadkomma en effektivare
eftervård.

Sambandet narkotika - brottsutveckling

I Lägesrapport 1980 redovisar Brottsförebyggande rådet följande sammanfattande
synpunkter mellan brottsutvecklingen och narkotikabruket:

Sammanfattningsvis kan sägas att vi i dag inte med säkerhet vet hur mycket
narkotikamissbruket direkt eller indirekt hjälper till att öka den polisanmälda
brottsligheten i allmänhet och egendomsbrottsligheten i synnerhet. Det
faktum att återfallsbenägenheten i grövre brott är i stort sett likartad vare sig
man befinner sig i storstäderna med en tämligen hög narkomanfrekvens eller
på landsbygden med en låg narkomanfrekvens varnas för överdrifter medan
bl. a. de refererade studierna demonstrerar att narkotikan tycks vara en
betydelsefull brottsalstrande faktor för vissa typer av brott under vissa
perioder i vissa områden.

I samma rapport (1980:3) redovisas även ett antal artiklar rörande
narkotikabruket och brottsutvecklingen. Johannes Knutsson och Eckart
Kuhlhorn beskriver i sin artikel Makroåtgärder mot brott narkotikans
muliplikatoreffekt på följande sätt:

Mot. 1980/81:228

Vi har även studerat narkotikamissbrukets roll. Två populationer - 1970
och 1975 års checkbedragare - undersökte vi beträffande förekomsten av
narkotikamissbruk. Underlaget för denna del av undersökningen hämtades
från ett register som omfattar alla de ca 7 500 personer som vid något tillfälle
från april 1965 och fram till december 1979 i Stockholms centrala häkte
uppvisat stickmärken av injektionsmissbruk. Detta register har upprättats av
socialläkaren professor Nils Bejerot och innehåller bl. a. uppgifter om
debuten för narkotikamissbruket. Registret synes omfatta i stort sett den
övervägande andelen av Stockholms injektionsnarkomaner. Trots att enbart
ca 1/2 % av Stockholms vuxna befolkning hör till denna kategori, uppgick
deras andel i de båda populationerna till ca 50 %. Dessa 50 % svarade för två
tredjedelar av de belastningar som registrerades under en treårig uppföljningsperiod
efter den aktuella perioden.

Narkotikans betydelse för fortsatt brottslighet var ungefär lika stor som
alla övriga uppgifter om tidigare brottslighet, ålder, kön etc. samtidigt.

Ungefär hälften av narkomanerna hade debuterat i brottslighet före den
första injektionen. Det bör dock beaktas, att dessa data är mycket grova. Det
första injektionsmissbruket kan ha föregåtts av mer eller mindre långvarigt
narkotikamissbruk med ett annat intagningssätt och debutbrottet i polisregistret
är inte sällan den synliga toppen av ett kriminellt isberg, som
registrerats av de barnavårdande myndigheterna. En analys av dessa grova
data ger emellertid vid handen att narkotikamissbruk och kriminalitet
accelererar varandra och bäddar för återfallsbrottslighet.

Narkomanerna får en två-till tredubblad brottslighet - och detta gäller för
så gott som alla brottstyper - när de jämförs med icke narkomaner. Detta är
dock endast en grov skattning av narkotikans muliplikatoreffekt, som f. ö.
överensstämmer med utländska data.

För att få bättre kunskaper om narkotikans muliplikatoreffekt krävs flera
uppgifter än de som vi har tillgängliga - sådan undersökning är planerad.
Säkert är emellertid att narkotikan accelererar den här undersökta brottsligheten
och har en påtaglig betydelse för Stockholms totala brottsnivå.

I maj 1980 presenterades resultaten av utredningen om narkotikamissbrukets
omfattning (UNO), som fått i uppdrag att genomföra en övergripande
kartläggning av narkotikamissbruket i landet, framför allt det tunga
missbruket.

Enligt UNO:s rapport (Ds 1980:5) är mellan 10 000 och 14 000 personer
tunga narkotikamissbrukare. Till tungt missbruk har utredningen i rapporten
hänfört allt injektionsmissbruk och allt dagligt missbruk oavsett preparat. De
beräkningar UNO gjort bygger på en landsomfattande undersökning där
man under sex månader inhämtade uppgifter från myndigheter och
institutioner i hela landet som i sin verksamhet kommer i kontakt med
narkotikamissbrukare. UNO visar i rapporten särskilda siffror för storstäderna.
Tillsammans svarar de tre storstadsområdena för omkring 60 % av det
uppskattade totala tunga narkotikamissbruket i landet. I den aktuella
rapporten från Brottsförebyggande rådet ges också en beskrivning av det
förändrade mönstret vad beträffar val av stimulantia. Rådet framhåller bl. a.
följande synpunkter:

Mot. 1980/81:228

Centralstimulantia är fortfarande det mest använda medlet men också
bruket av heroin och andra opiater är omfattande. Utanför StorStockholmsområdet
tycks också en betydande ökning av injektionsmissbruket
ha skett sedan slutet av 1960-talet. UNO har kommit fram till att
Stor-Stockholmsområdet har ungefär 2 700-3 700 injektionsmissbrukare.
Denna skattning står i bra överensstämmelse med såväl Bejerots undersökning
om injektionsmissbrukare i Stockholms centralarrest under 1965-1970
(Bejerot 1974) samt den missbrukspopulation som enligt en bedömning av
Enroth och Lenke (1980) kan tänkas svara för en stöldkriminalitet av ca 45
miljoner kronor i Stockholm.

SPANARK-rapporterna

I oktober 1979 beslöt rikspolisstyrelsen tillsätta en arbetsgrupp (SPANARK-gruppen)
som fick till uppgift att utarbeta förslag till effektivisering
av spaningen mot den organiserade narkotikabrottsligheten. Arbetsgruppen
har därvid haft att överväga och framlägga förslag till

1) nya och okonventionella metoder för spaning

2) effektivare tekniska hjälpmedel för spaning

3) effektivisering av informationsbehandlingen.

Förslagen riktar sig mot bekämpningen av den allvarligare narkotikabrottsligheten.

I denna trilogi av rapporter har redovisats ett mycket ambitiöst åtgärdsprogram,
som det finns all anledning för statsmakterna att noggrant pröva.
En sammanfattning av arbetsgruppens förslag redovisas i bilaga 2. Aktuell
narkotikastatistik, som belyser dagssituationen, redovisas i bilaga 3.

I ett interpellationssvar i december 1980 aviserade justitieministern en rad
åtgärder som regeringen har övervägt under hösten. Statsrådet Winberg
anförde bl. a. följande i den aktuella interpellationsdebatten:

Det är naturligtvis ytterst angeläget att bekämpa narkotikabrottsligheten
och försöka komma till rätta med drogmissbruket. Medlen är inte bara
kriminalpolitiska, utan stora ansträngningar måste också göras på det sociala
vårdområdet. I en proposition som snart ligger på riksdagens bord kommer
regeringen att föreslå att minimistraffet för grovt narkotikabrott och för grov
varusmuggling avseende narkotika skall höjas från ett till två års fängelse.
Syftet är att än kraftigare än f. n. markera samhällets avståndstagande till
den ofta internationellt förgrenade narkotikahanteringen, där gärningsmännen
hänsynslöst exploaterar andra människors nyfikenhet eller beroende.

Utländska medborgares brottslighet är ett ämne som länge har varit nära
nog tabubelagt. När jag själv tog upp frågan i den allmänna debatten tidigare
i höst, var det därför att jag anser att problemet måste tas på allvar. Den helt
övervägande andelen utlänningar som bor här i landet har anpassat sig väl
och gör en utomordentligt värdefull insats i det svenska samhället. Men man
kan inte komma ifrån att utlänningar är överrepresenterade i brottsstatistiken,
särskilt när det gäller brott mot person och annan allvarlig kriminalitet.
Även om man tar hänsyn till köns- och åldersfördelningen, kvarstår
överrepresentationen.

Mot. 1980/81:228

Det är mycket tillfredsställande att regeringen aktivt bearbetar narkotikaproblemen.
Avsikten med denna motion är att ytterligare tillföra
synpunkter som kan beaktas i det fortsatta beredningsarbetet avseende de
ytterligare åtgärder som enligt vår mening måste till för att säkerställa en
långsiktig lösning av de problem som i det föregående redovisats i denna
motion. För detta ändamål skall följande sammanfattande synpunkter
anföras.

Sammanfattning

I dag är innehav av narkotika - överlåtelse, saluhållande eller tillverkning grovt
narkotikabrott om det kan bedömas att det utgjort led i en verksamhet
som bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt avsett särskild stor
mängd eller eljest varit av särskilt farlig art. Detta brott har efter svenska
förhållanden en vid straffskala, nämligen fängelse mellan 1 och 10 år.

Svenska haschrökare förbrukade under 1980 över 11 ton hasch och
marijuana. Om allt hade sålts till gatupriset, 60 kr. per gram, skulle värdet av
haschet vara knappt 700 milj. kr. Tillsammans med ca 400 kg amfetamin,
heroin och fenmetralin och mindre mängder opium, LSD och kokain visar
den tillgängliga statistiken för 1980 att värdet av den svenska gatuförsäljningen
av narkotika kan beräknas till mer än en miljard kronor!

Vi anser att narkotikabrottet kan jämföras med grovt spridande av gift
eller smitta, som har avsevärt grövre straffskala, nämligen fängelse mellan 4
och 10 år eller livstid. Detta brott bedöms som grovt om det skett med uppsåt
att skada annan till liv eller hälsa eller om många människor utsatts för faran.
Narkotikabrottslingars verksamhet riktar sig huvudsakligast mot ungdomar,
och langarnas intresse är att missbrukarna introducerar kamrater i missbruket.
Till skillnad från grovt spridande av gift eller smitta ger narkotikalangningen
enorma vinster, varför det grova narkotikabrottet framstår som en
gynnad form av grovt spridande av gift eller smitta. Regeringen borde därför
ha föreslagit en väsentligt kraftigare skärpning av straffet i stället för den nu i
propositionen (1980/81:76) föreslagna höjningen av minimistraffet för det
grova narkotikabrottet från 1 till 2 års fängelse.

Av förslaget framgår att man vill begränsa möjligheterna att bedöma ett
brott som grovt, om det skett i större omfattning eller avsett särskilt stor
mängd. Vidare framgår att brottet skall avse väsentligt större mängder
narkotika än vad som nu är fallet för att bedömas som grovt.

Den kanske allvarligaste bristen är att om en narkoman överlåter
narkotika, detta anses vara mer förmildrande än om en annan person gör det.
Eftersom det är narkomanerna som sköter om missbrukets spridning - och
icke langarna som dock tar vinsterna därav - kommer effekten mer eller
mindre att bli att stora svårigheter uppstår för att förhindra missbrukets
fortsatta utbredning.

Den avancerade narkotikahanteringen liksom kriminaliteten i övrigt

Mot. 1980/81:228

bedrivs i stor skala av multinationella brottssyndikat. Det finns ett i detta
sammanhang mera svenskt problem, nämligen att vårt land utövar en
särskild dragningskraft på kriminella personer. Till detta bidrar det
materiella välståndet som erbjuder en god marknad för narkotikahanteringen
men också för kriminaliteten i övrigt. En annan viktig förutsättning är den
på grund av svag föräldraauktoritet och allmän släpphänthet ganska
oskyddade ungdomen. Men vad som gör Sverige till en trivsam plats för
förbrytare är den relativt låga upptäcktsrisken, lindriga straff och en i
utländska ögon överraskande hantering av fängelsepermissioner. Dessutom
tillkommer en generös lagstiftning och praxis när det gäller att förvisa
utlänningar.

Den internationella narkotikabrottsligheten skall angripas genom nära
samverkan mellan främst tull och polis i de berörda länderna. Betydande
insatser och stränga påföljder krävs också för att förhindra införsel och
överlåtelse.

Det har som tidigare framhållits varit vanligt med åtalseftergift för
innehavare av små mängder narkotika. Enligt uppgift rör det sig om
700-1 000 fall per år, kanske flera. Självfallet har detta påverkat langarnas
verksamhet, och den har anpassats till denna felaktiga och missriktade
”liberalisering”.

All erfarenhet visar att så länge efterfrågan på narkotika är stor och
narkotikahandeln lönsam, kommer en i dag inlåst grossist att ersättas med en
ny i morgon. Därför kommer efterfrågan, dvs. antalet narkotikamissbrukare,
att bli helt avgörande för om kampanjen mot missbruk kommer att röna
framgång eller inte. Insatser som riktas enbart mot produktion eller
distribution av narkotika har visat sig otillräckliga. En framgångsrik
narkotikapolitik måste därför förmå missbrukarna att sluta med sitt missbruk
och upphöra med sin roll som kunder och medlöpare till narkotikasyndikaten
och den organiserade brottsligheten. Även innehav av små mängder
narkotika måste beivras för att försvåra langning och fortsatt bruk av
narkotika.

Vi måste öka möjligheterna till tvångsingripanden mot dem som idkar
gravt bruk av narkotika, då vederbörande riskerar att skada sig själv eller
annan och då möjligheterna till frivilliga insatser uttömts. När en ung
människa hamnar i missbruket eller råkar i klammeri med rättvisan, är
snabba och väl avvägda ingripanden från samhället nödvändiga.

”Låt-gå-politiken” leder oftast till fortsatt missbruk eller fortsatt brottslighet.
Det är inte ”humant” att låta personer som kommit på sned sjunka allt
djupare i narkotikaträsket. När sedan samhället väl ingriper kan det vara för
sent. Vi gör säkert individerna en större tjänst om vi ingriper tidigt.

Samhället besitter i själva verket stora resurser för förebyggande och
bekämpande åtgärder inom narkotikaområdet. Men dessa resurser är
splittrade i vad gäller både organisation och ansvar.

Myndigheter såsom skola, socialvård, polis, domstolar och kriminalvård

Mot. 1980/81:228

arbetar mot detta strukturproblem efter olika förutsättningar med olika mål
och tyvärr alltför sällan i samverkan.

Samhället kan enligt vår uppfattning inte effektivt förebygga missbruket
med nuvarande insatser genom olika sektorer. Samhället kan inte heller
effektivt bekämpa narkotikabrottslighet genom en sektororganisation. Om
detta allvarliga samhällsproblem skall kunna bekämpas fordras ett omtänkande
på flera plan.

Socialförvaltningen i Gotlands kommun, som sedan några år bedrivit
försöksverksamhet med samordnad missbruksvård på Gotland, har tidigt
varit inne på dessa tankegångar. I en gemensam skrivelse till socialdepartementet
framhöll sjukvårdsstyrelsen och sociala centralnämnden i Gotlands
kommun i slutet av 1977 bl. a. följande synpunkter:

För att kunna vända den högst oroande utvecklingen i form av ökat
drogmissbruk fordras insatser på många plan. På det förebyggande området
behövs en kraftig kunskapsökning hos samhällets vårdpersonal, lärare, polis,
fritidspersonal, arbetsmarknadspersonal m. m.

Vidare behövs en kunskapsökning hos allmänheten bestående bl. a. av
föräldrar, barn, ungdomar och ensamstående. Denna kraftiga kunskapsökning
kan ej förmedlas genom ensidig envägskommunikation, typ informationsfolders
och föredrag. Kunskapsökningen måste ske med metoder som
verkligen kommer åt männsikors attityder och handlingsmönster. Detta kan
ske genom att kunskapsförmedlingen blir både teoretisk och känslomässig.

Synpunkterna äger alltjämt aktualitet - det är snarare så att de måste
framhållas med ökad skärpa. De åtgärder som samhället måste vidta bör
mera bygga på insikter än på åsikter om den verklighet, de bakomliggande
orsakssammanhang, som leder fram till olika former av missbruk och
brottsligt beteende. Ytterst handlar debatten om formerna för individens
frihet och ansvar, om föräldrars ansvar och om fostran av barn och ungdom i
hem och skola. Vi måste också påverka attityderna i vårt samhälle och inte
enbart nöja oss med att påverka människornas beteende.

Om samhällets resurser skall kunna utnyttjas på ett riktigt sätt måste två
viktiga förutsättningar vara uppfyllda:

1. Insatserna måste riktas mot den allvarligaste brottsligheten och då
särskilt mot dess svagaste länkar.

2. De resurser som utnyttjas måste mot bakgrund av vad de riktas mot
vara allsidigt sammansatta. De måste kunna arbeta snabbt och effektivt utan
hindrande byråkratiskt och administrativt krångel i form av t. ex. gränsdragningen
mellan myndigheter. Slutligen måste avsikten vara att uppnå
bestämda mål på kort och lång sikt.

Vi anser att narkotikaproblemet nu nått en sådan omfattning, oaktat
ökade traditionella samhällsinsatser, att helt nya metoder och insatser
erfordras.

Vi hävdar att detta problem av många människor upplevs som en så
allvarlig fara för vårt samhällsliv och vår rättsäkerhet att fortsatt arbete inom

Mot. 1980/81:228

de traditionella mönstren kommer att leda till risk för undergrävd tilltro till
vårt samhälles möjligheter att på allvar komma åt narkotikabruket med alla
de risker och konsekvenser detta kan medföra.

Vad som krävs för bekämpning av narkotikaproblemet är en snabb och
effektiv organisation som har överblick över hela strukturen och snabbt kan
ingripa, utreda, lagföra och följa upp effekterna av sina insatser genom hela
kedjan från inledande insatser i skola, socialvård, polis m. m. till kriminalvård
eller narkomanvård och anpassning i samhället.

Organisationen skall inte behöva följa myndighetsgränser. Den skall
snabbt kunna på konsult- eller arvodesbas knyta till sig sakkunskap i form av
t. ex. juridisk, medicinsk eller social expertis och ges medel som svarar mot
en bestämd målsättning, exempelvis att under en 3-årsperiod pressa tillbaka
narkotikamissbruket med minst 50 %.

Strävan skall vara att komma åt missbruket, riktad samtidigt mot alla delar
av strukturens svaga punkter. Vi tror att sådana riktade insatser snabbt skulle
kunna pressa ned bruket och återställa tilltron till samhällets förmåga att
skänka trygghet för medborgarna.

Vi förordar därför att man snarast utreder förutsättningarna för att skapa
samordnade organ, lokalt, regionalt och centralt, för ledning av förebyggande
och bekämpande av narkotikabruk och narkotikabrottslighet.

Hemställan

Mot bakgrund av vad som ovan anförts hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär ett samlat åtgärdsprogram
mot narkotikamissbruket,

2. att riksdagen hos regeringen begär en snabb undersökning av
möjligheterna att samordna samhällets resurser för bekämpande
av narkotikamissbruket i överensstämmelse med vad som
anförts i motionen.

Stockholm den 12 januari 1981

STEN SVENSSON (m)

BJÖRN KÖRLOF (m)

Mot. 1980/81:228

Bilaga 2

SAMMANSTÄLLNING AV ”SPANARK-GRUPPENS” FÖRSLAG

LA GS T1FTNINGSFÖRSLA G

att rikspolisstyrelsen hemställer hos regeringen om utredning av frågan om
”kronvittnen” och dessas rättsliga behandling

att rikspolisstyrelsen hemställer hos regeringen om ändring av lagen om
TV-övervakning därigenom att lagen kompletteras med bestämmelse som
stadgar undantag för polisens verksamhet

att rikspolisstyrelsen hemställer hos regeringen att i lag tas in bestämmelser
som möjliggör för polisen att - utan hinder av bestämmelserna om
hemfridsbrott och olaga intrång - bedriva spaning från vissa utrymmen som
f. n. åtnjuter skydd mot polisiärt inträng

att rikspolisstyrelsen hemställer hos regeringen att narkotikastrafflagen ses
över vad gäller möjligheterna att ingripa mot innehavsbrottet redan på
försöks-, förberedelse- och stämplingsstadierna
att rikspolisstyrelsen hemställer hos regeringen om ändring av och tillägg
till nuvarande och i proposition 1975/76:202 föreslagna bestämmelser om
telefonavlyssning vad gäller kravet på misstankens styrka, initiativtagande
myndighet, interimistiska förordnanden och beslutande

att rikspolisstyrelsen hemställer hos regeringen att bestämmelserna om
telefonavlyssning skall omfatta även telexmeddelanden

att rikspolisstyrelsen hemställer hos regeringen att 27 kap. 16 § RB erhåller
tilläggsbestämmelse som - i likhet med lagen (1952:98) med särskilda
bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål - ger polisen rätt att av
televerket få uppgift på telefonsamtal som expedierats till eller från viss
telefonapparat.

att rikspolisstyrelsen hemställer hos regeringen om utredning av frågan om
lagstiftning som skyddar det legala instrumentet telefonavlyssning mot
användning av kryptoutrustade telefonapparater

att rikspolisstyrelsen hemställer hos regeringen om ändring av bestämmelserna
i 4 kap. 9 a-b §§ BrB om olovlig avlyssning med tekniska hjälpmedel
och olovligt anbringande av sådana hjälpmedel till förmån för polisiär spaning
mot grov narkotikabrottslighet i enlighet med föreslagna bestämmelser om
telefonavlyssning

att rikspolisstyrelsen hemställer hos regeringen om utredning av polisens
rätt till tillträde till enligt regeringsformen fridsskyddade utrymmen för
anbringande och återtagande av spaningsteknisk utrustning

att rikspolisstyrelsen hemställer hos regeringen om utredning av frågan om
rätt för polisen att anbringa (och återta) pejlingsutrustning i eller på (resp.
från) en persons kläder eller andra medföra tillhörigheter

Å TGÄRDSFÖRSLA G

att rikspolisstyrelsen hemställer hos regeringen om särskilda medel för köp
av narkotika i spaningssyfte

att rikspolisstyrelsen tar initiativ till diskussioner med berörda parter inom
polisväsendet om användandet av fria spanare

att rikspolisstyrelsen hemställer hos regeringen om rätt för styrelsen att

Mot. 1980/81:228

placera en narkotikapolis i Ankaral Istanbul som sambandsman för Mellanöstern/Främre
Orienten och en i Köpenhamn

att rikspolisstyrelsen - inom ramen för Interpolverksamheten - verkar för
ett s. k. poolsystem där medverkande länder bevakar tekniska innovationer
och rapporterar detta till generalsekretariatet samt att länderna gemensamt
står för eventuella utvecklingskostnader

att rikspolisstyrelsen verkar för att leasingmedgivandet för narkotikaspaning
förlängs att gälla efter den 1 juli 1980

att rikspolisstyrelsen verkar för att fasta fordon tilldelas narkotikarotlarna
efter normen 1:5

att rikspolisstyrelsen skapar rutiner för ett rullande fordonsbyte mellan
narkotikarotlarna

att rikspolisstyrelsen verkar för att narkotikarotlarnas fordon kan förses
med falska registreringsskyltar

att rikspolisstyrelsen hemställer om medgivande till köp, försäljning och
skrotning av begagnade bilar

att rikspolisstyrelsen i kommande petita begär medel för ytterligare en s. k.
spaningsbuss och tre motorcyklar för spaningsändamål och depåplacering
att rikspolisstyrelsen verkar för att radiosystem 450 kommer samtliga
narkotikarotlar till godo

att rikspolisstyrelsen vidtar erforderliga åtgärder för utbyggnad av
kryptoutrustning beträffande samtliga radio stationer

att rikspolisstyrelsen omplacerar befintlig kryptoutrustning för fasta fordon
till förmån för narkotikarotlarna och därvid skyndsamt tillför Falu polisdistrikt
kryptoutrustad basstation
att rikspolisstyrelsen tilldelar varje narkotikarotel 1-2 i väskor inbyggda
radiostationer med krypto för förhyrda fordon

att rikspolisstyrelsen tilldelar varje narkotikarotel en mobil kryptoutrustad
radiostation för ledning av spaningsoperationer

att rikspolisstyrelsen tilldelar varje depå s. k. repeatér med krypto
att rikspolisstyrelsen tilldelar varje depå utrustning för avlyssning av biloch
sjötelefonsystemen

att rikspolisstyrelsen låter komplettera de optiska hjälpmedlen vid narkotikarotlarna
i enlighet med föreslagna normer

att rikspolisstyrelsen hemställer hos regeringen om medel för telefonavlyssningsutrustning
för stationärt och interimistiskt bruk till narkotikarotlarna

att rikspolisstyrelsen tilldelar narkotikarotlarna akustiska hjälpmedel i
enlighet med föreslagna normer

att rikspolisstyrelsen låter komplettera de elektroniska hjälpmedlen (i
övrigt) vid narkotikarotlarna i enlighet med föreslagna normer

att rikspolisstyrelsen tar initiativ till att utveckla dataanvändningen i
spaningsarbetet såväl i fråga om enskilda ärenden som avseende mera
allmängiltiga spaningsregister och register för underrättelseförfarandet
att rikspolisstyrelsen medverkar till att narkotikarotlarna tillgodoses med
skrivmaskiner enligt styrelsens norm för skrivmaskiner

att rikspolisstyrelsen tilldelar varje narkotikarotel en elektronisk våg
att rikspolisstyrelsen tar fram erforderliga väskor för tekniska hjälpmedel i
spaningsarbetet

att rikspolisstyrelsen tillsätter en partsammansatt arbetsgrupp för att utreda
frågan om behov för spaningsbruk av andra skjutvapen än nuvarande

Mot. 1980/81:228

tjänstevapen, vapenhölster, knivutrustning och gasutrustning samt skottsäkra
västar

att rikspolisstyrelsen organiserar en teknisk utvecklingsenhet vid rikskriminalsektionen

att rikspolisstyrelsen organiserar en underrättelseenhet vid rikskriminalsektionens
narkotikarotel och därvid vidtar föreslagna förändringar av rotelns
enhetsindelning

att rikspolisstyrelsen även i fortsättningen avdelar minst två man vid
interpolsektionen för internationella kontakter i fråga om narkotikabrottslighet

att rikspolisstyrelsen etappvis begär medel för 20 nya polismanstjänster
med särskild lönesättning och 4 akademiskt utbildade befattningshavare för
placering vid UF-enheten

att rikspolisstyrelsen verkar för att generaltullstyrelsen avdelar en tulltjänsteman
för tjänstgöring vid UF-enheten

att rikspolisstyrelsen verkar för att det inom Interpols ram skapas en pool
av polismän som är villiga att i annat land utföra översättning och
tolkning

att rikspolisstyrelsen tillsätter en partsammansatt arbetsgrupp med uppgift
att utarbeta utbildning i underrättelseförfarandet

Mot. 1980/81:228

Bilaga 3

RIKSPOLISSTYRELSEN
Polisbyrå II
Rikskriminalsektionen

MÅNADSSTATISTIK NARKOTIKA
Hela riket, januari-november 1980
Jfr med motsv. period 1979

Anmälningar, misstänkta personer, resursinsatser

Rad Uppgiftens art	Oktober	Januari-oktober
	1980	1979	1980
	Antal	Antal	Antal
1 Inkomna ärenden (anmälningar)	1 008	6 340	9 945
2 Hörda personer, misstänkta för tillv./
saluh./överl.	330	2 563	3 538
3 - därav utlänningar	45	296	577
4 Hörda personer, misstänkta för enbart
innehav	624	3 535	5 633
5 - därav utlänningar	38	188	291
6 Anhållna personer	320	2 363	3 326
7 -därav utlänningar	45	332	545
8 Häktade personer	127	874	1 174
9 - därav utlänningar	31	185	320
10 Antal beslag av narkotika (beslagtillfäl
len)	476	3 275	5 368
11 Antal polismän som huvudsakligen
varit sysselsatta m. spaning/utredn. i		Medeltal	Medeltal
narkotikaärenden (månadsarb. krafter)	342	331	340

Mot. 1980/81:228 19

ca
cn

2 _•
c x
< 2

§ |

e 0X) —

5 ca —

"c75 i*-t

c X)
< 2

x x.

5 to °
■ä ooi>
5 ca —
< “ i2

O, fO
cn cn

•a- in x
O m CN

00 u-l

^ vo

r- on

vo VO 00 ov
Tj- to

rn i-H

Tj-avcNvoocmaor^m

(N r- in
•'0

ud o v
VO CN
<N (N

(N T—

00 <N
Ov

ca
x
B ,S

ca w

<3 S

2 CL
UL

<L> iC

X X

ca ca

e c -g S -C a M •§ g Q E

aO>uoc?“^5

= .s

p «

-* OD

6 i§
8 S

ö w
p ca
c ^
o x

*8 9

ca u. •
c ca Cl
öo c p

3 E

~ sr e CL

ca ca ^ o P A» oo .q

UUOSOSCU!<Ä3c8

:ca

i2 oo

4) X*

O *2

•a

é >

jja
. "cl T3

■ § =5
-o rt °

S <"• sa
c :ca u, _c
1 x: ca
j u ^ cm
' 00 c _

< T-f C3 «

> - :ca X

i h- äd »o

i oo g oo

i ^ -Ö vo

' T o ^

> Z >

ra ^ ra
:ra !H =«

Q > Q

GOTAB 66213 Stockholm 1981