om åtgärder mot AIDS (prop. 1987/88:79)
Motion 1987/88:So4 av Carl Bildt m. fl. (m)
Motion till riksdagen
1987/88:So4
av Carl Bildt m. fl. (m)
om åtgärder mot AIDS (prop. 1987/88:79)
Innehållsförteckning
Sammanfattning | Sida 1 |
Inledning | 2 |
HIV och AIDS - en bakgrund | 2 |
Den sociala och politiska utvecklingen | 3 |
En mängd insatser krävs | 3 |
Ledningsansvaret måste bli tydligare | 4 |
Det komplexa AIDS-problemet | 5 |
AIDS-frågans ideologiska perspektiv | 5 |
En strategi mot HIV/AIDS | 6 |
Fyra huvuduppgifter för arbetet mot AIDS | 6 |
1. Att stoppa smittspridningen | 6 |
Information | 7 |
Skolinformation | 8 |
Information i arbetslivet | 9 |
Särskilt utsatta personalgrupper | 10 |
Testning | 10 |
Tvångstestning | 12 |
Kontaktspårning, stöd och rådgivning | 12 |
Smittskyddslagstiftningen | 13 |
Bekämpningen av narkotikamissbruket | 13 |
Prostitution | 14 |
2. Hjälp och stöd åt de HIV-smittade och deras anhöriga | 15 |
3. Vården av de HIV-infekterade och AIDS-sjuka | 15 |
Stöd åt personalen inom vård och omsorg | 16 |
4. Forskningen måste ges bästa tänkbara villkor | 16 |
Biståndsmedel för bekämpande av AIDS | 18 |
Hemställan | 18 |
Sammanfattning
Den som för personligt ansvar, normer och levnadssätt på tal riskerar att bli
beskylld för att moralisera. Vi tar den risken. För det är med dessa faktorer
som kampen mot HIV-smittan står och faller. Därför trycker vi hårt på betydelsen
av det individuella, personliga ansvaret. 1
Mot.
1987/88
So4
1 Riksdagen 1987188. 3 sami. Nr So4
Samhällets ansträngningar för att hindra och lindra måste framför allt in- Mot. 1987/88
riktas mot att skapa ansvarsmedvetenhet. So4
AIDS är en fruktansvärt plågsam sjukdom som leder till döden. Det får
inte undanhållas i den allmänna informationen.
AIDS går inte att bota. Men sjukdomen går att behandla så att tillvaron
blir drägligare för de sjuka. De som drabbas skall ha en kärleksfull vård och
omsorg. AIDS är inte en sjukdom som någon förtjänar. Skamstämpeln
måste bort.
En väl utbyggd testning med kvalitet måste bli ett naturligt inslag i hälsooch
sjukvården.
I det följande föreslår vi en mängd åtgärder för att bekämpa HlV-epidemin.
Bl. a. gäller det informationen, skolutbildningen av barn och ungdom,
narkomanvården, forskningen, stödet till de smittade och sjuka och de anhöriga
samt stödet till och åtgärder till skydd för dem som utsätts för särskild
smittorisk i sina arbeten.
Vi föreslår vissa lagändringar, bl. a. att det i vissa situationer - i regel har
de samband med brott - skall gå att genomföra testning oberoende av den
testades samtycke.
Vi förordar också en sådan lagändring att den som medvetet och/eller ansvarslöst
sprider smitta kan straffas.
Vi föreslår - framför allt som ett stöd för forskningen - att en riksförening
mot AIDS inrättas. Vi ser gärna att regeringen hjälper till med att ta initiativ.
Till sist uppmärksammar vi behovet av åtgärder i u-länderna och föreslår
att det svenska biståndet i ökad omfattning inriktas på AIDS-bekämpning.
Inledning
Sjukdomen AIDS och infektion med HIV är ett av vår tids största problem.
HIV/AIDS har redan förändrat våra levnadsbetingelser och det ställs många
och delvis nya krav på såväl de enskilda människorna som på myndigheterna.
HIV-infektion med följande AIDS-sjukdom kommer att Önnäs i samhället
under all den framtid vi kan överblicka i dag. Vi har endast sett början
av HIV-epidemin.
Problemen relaterade till HIV/AIDS är komplexa. De rör vid de mest personliga
delarna av människans liv - sexuallivet, relationerna till den närmaste
omgivningen, förmågan att ta ansvar för sig själv och andra, normer
och levnadssätt. Smittskyddsarbetet står och faller med de enskilda människornas
vilja och förmåga att ta ansvar.
HIV och AIDS - en bakgrund
AIDS är en förkortning av Acquired Immune Deficiency Syndrome, förvärvad
immunbrist. Infektionen orsakas av ett smittsamt virus som benämns
HIV. HIV-smitta överförs genom sexuella kontakter, via blod och blodkomponenter
samt från mor till barn vid graviditet och förlossning.
HIV-infektionen och slutstadiet av virussjukdomen AIDS är en av de allvarligaste
sjukdomar mänskligheten utsatts för. HIV-infektion öppnar dör
ren för en rad svåra infektioner och sjukdomar, bl. a. cancer och skador på Mot. 1987/88
centrala nervsystemet och hjärnan. En del av symtomen hos en AIDS-pati- So4
ent beror direkt på infektion med HIV. Andra symtom beror på andra infektioner
och tumörformer som utvecklats genom det nedsatta immunförsvaret.
Vid HIV-infektion kan förekomma symtom från nästan alla organsystem.
Det första sjukdomsfallet i AIDS diagnosticerades i USA 1981 och i Sverige
1982. I Sverige hade t. o. m. 31 december 1987 159 personer utvecklat
AIDS, varav 78 personer är avlidna. Antalet HIV-positiva personer anmälda
t. o. m. 31 december 1987 är 1 701. Under december månad anmäldes
28 HIV-positiva personer. År 1987 rapporterades per månad 30-35 personer.
Osäkerheten om det verkliga antalet smittade är dock stor. Det kan uppskattas
till mellan fem och tio tusen i Sverige. Fördubblingstakten är för närvarande
14 månader.
Det tar en viss tid innan en person utvecklar antikroppar mot HIV. En
smittad person kan leva under många år utan att misstänka att han eller hon
blivit smittad. Ett stort antal smittbärare vet således inte om att de är smittade.
Trots att forskningen går framåt med stor hastighet, bedöms vaccin inte
kunna tas i bruk förrän allra tidigast i slutet av 1990-talet. Trots att hoppingivande
rapporter då och då förekommit i massmedia, tyder de senaste bedömningarna
på att inga avgörande framsteg gjorts i arbetet med att framställa
ett vaccin mot HIV. Botemedel är också avlägset även om vissa mediciner
som bromsar sjukdomsförloppet redan nu används, främst zidovudin
(Retrovir).
Detta innebär att HIV/AIDS-problemet kommer att växa. Hur många
smittade, sjuka och döda vi kommer att få i vårt land kommer att bero på
hur vi lyckas begränsa smittspridningen. Vi har all anledning att räkna med
att HIV-epidemin kommer att drabba allt fler och fler individer i vårt samhälle.
Den sociala och politiska utvecklingen
De flesta svenskar torde ännu uppleva hotet från AIDS-epidemin som avlägset.
Informationskampanjerna har visserligen givit ökade kunskaper. Rapporter
i massmedia har också nått de flesta. HIV/AIDS torde dock ännu inte
ha nått människors vardag och påverkat människors beteende.
Så småningom kommer dock HIV/AIDS att påverka allt fler i familjer, i
vänkretsar och på arbetsplatser. Vad detta kommer att leda till för förändringar
av människors beteende, värderingar, syn på framtiden och samhället
är svårt att föreställa sig. Inte heller vet vi exakt vilka krav människor kommer
att ställa på politiker och myndigheter.
En mängd insatser krävs
Insatserna måste inriktas på att få den enskilda människan att inse situationens
allvar och ta sitt ansvar. Därför krävs många insatser såväl från enskilda
som från politiker och myndigheter.
1 * Riksdagen 1987188. 3 sami. Nr So4
Socialdepartementets AIDS-delegation skall samordna arbetet inom alla Mot. 1987/88
samhällets områden när det gäller att begränsa smittspridningen. Vidare So4
skall delegationen initiera information och forskning, bedöma resursbehov
och påtala behovet av omedelbara åtgärder, t. ex. i fråga om lagstiftning.
Enligt hälso- och sjukvårdslagen bär i första hand landstingen ansvaret för
befolkningens hälsa och därmed också för bekämpningen av HIV-infektion
och AIDS.
Kommuner och landsting har huvudansvaret för insatser inom narkomanvården
och för att förhindra att HIV-smitta sprids bland missbrukare.
Socialstyrelsen har tillsynsansvar enligt både hälso- och sjukvårdslagen
och smittskyddslagen. Statens bakteriologiska laboratorium, skolöverstyrelsen,
kriminalvården, smittskyddsläkarorganisationerna osv. har alla ett ledningsansvar
för arbetet med HIV-bekämpningen inom sina verksamhetsområden.
Ledningsansvaret måste bli tydligare
Regeringen säger i proposition 1987/88:79 om åtgärder mot AIDS att genom
att samhällets aktiviteter ytterligare behöver intensifieras och allt fler delar
av samhället omfattas måste samordningen förbättras. Rollfördelningen kan
behöva förtydligas och uppgifterna bör fördelas på ett klart och tydligt sätt
mellan dem som har ansvar för de olika åtgärderna.
Vi delar uppfattningen att rollfördelningen behöver förtydligas. Vi anser
att ledningsansvaret för olika verksamhetsområden och aktiviteter måste bli
tydligare fördelat och klarare uttalat. Tillräckliga resurser för arbetet måste
stå till förfogande.
I moderata samlingspartiets motion angående en bättre hälso- och sjukvård
föreslås att medicinalstyrelsen återinrättas, dels för att få en klarare ansvarsfördelning
på central nivå, dels för att säkerställa den medicinska kompetensen
och garantera att hälso- och sjukvården entydigt och klart byggs på
medicinsk vetenskap och beprövad erfarenhet. Ett återinrättande av medicinalstyrelsen
vore till gagn för AIDS-arbetet.
I avvaktan på att medicinalstyrelsen kan återinrättas måste socialstyrelsens
resurser för AIDS-arbetet förstärkas så att socialstyrelsen kan fullgöra
sitt centrala ansvar för tillsyn, planering, samordning och uppföljning av
AIDS-frågorna inom hälso- och sjukvården samt socialtjänsten.
Det vetenskapliga expertorgan som vi efterlyste för ett år sedan - ett krav
som riksdagen anslöt sig till - har ännu inte på grund av resursbrist kunnat
komma i gång med sitt arbete. Detta är otillfredsställande.
Med tanke på statens ansvar för AIDS-bekämpningen bör det extra bidraget
till de landsting och kommuner där HIV-smittan är extra utbredd utgå
tills vidare även efter år 1989.
Vad ovan anförts om förstärkning av socialstyrelsens resurser för AIDSarbetet,
om det vetenskapliga expertorganet och det extra bidraget till vissa
kommuner och landsting, bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.
4
Det komplexa AIDS-problemet Mot. 1987/88
So4
För att en strategi skall bli effektiv krävs en insikt om problemets karaktär
och vilka huvuduppgifter vi står inför. HIV-infektionen såväl som den tidsanda
vi lever i har vissa särdrag som är av betydelse för hur vi skall begränsa
skadeverkningarna.
Sjukdomen är för närvarande obotlig och dödlig. Detta ger problemet
sprängkraft i olika riktningar. I befolkningen föder den såväl ångest och
rädsla som engagemang och självbevarelsedrift. En obotlig sjukdom ställer
också mycket speciella krav på sjukvården, inte minst etiska.
Infektionen är dock under lång tid symtomfri hos de flesta. Många HIVsmittade
kan leva ett relativt normalt liv under flera år utan att vara sjuka,
samtidigt som de förblir smittbärare under resten av livet. Detta ställer stora
krav på den smittade själv men också på stöd från andra.
Möjligheten att genom eget ansvarstagande undgå smittan gör problemet
unikt. I de flesta fall kan den enskilda människan själv avgöra om han eller
hon skall utsätta sig för smitta eller inte. Det är ganska unikt för infektionssjukdomar
att en människa själv i så hög grad påverkar risken för att bli smittad.
Den tid och tidsanda i vilken vi lever påverkar hur vi kan lösa problemet.
Vi lever i ett samhälle med stor massmediai genomslagskraft. I vårt land kan
människor få och ta till sig kvalificerad information. Vi kan också öppet tala
om sexualitet och moral. Vi har förväntningar på ett långt liv. Samtidigt är
den mentala beredskapen för att möta död och svår sjukdom förmodligen
lägre än för bara ett halvsekel sedan, åtminstone hos den yngre befolkningen.
Vår tid präglas också av att människor tar ett allt mindre ansvar för sig
själva och sin omgivning. Den socialdemokratiska välfärdsmodellen innebär
att ”det allmänna” skall ombesörja vård och omsorg och alternativen är få.
Styrningen mot offentliga lösningar och de höga skatterna innebär att den
enskildes möjligheter att själv välja livsform, vård och omsorg är praktiskt
taget obefintliga.
AIDS-frågans ideologiska perspektiv
När olika åtgärder mot HIV och AIDS diskuteras blir debatten ofta ideologisk.
I HIV-epidemins spår finns djupa frågeställningar som rör etik, moral
och människosyn. Meningsskiljaktigheterna bottnar ofta i olika synsätt vad
beträffar människan, samhället och staten.
Det politiska systemet och dess styrmedel har begränsningar. Moderat politik
bygger på en sund kritisk hållning till den politiska styrningens möjligheter.
Vi kan inte acceptera ett samhälle där staten och dess myndigheter ersätter
det personliga ansvaret. Vårt öppna samhälle skulle gå förlorat samtidigt
som - när det gäller HIV/AIDS - smittbekämpningen skulle bli ineffektiv.
Allt färre tar sitt ansvar när stat och myndigheter träder i det enskilda ansvarets
ställe.
Det är viktigt att ha en genomtänkt människosyn när HIV och AIDS diskuteras.
Om vi anser att de allra flesta människor kan omvandla sin innebo
ende självbevarelsedrift till ett personligt ansvarstagande, leder detta till Mot. 1987/88
vissa slutsatser om hur vi skall hantera problemen. So4
Vi moderater utgår från att varje människa har förmåga att ta ansvar för
sig själv, sin omgivning och den del av samhällsutvecklingen som vilar på de
demokratiska institutionerna.
Samtidigt anser vi att statsmakten måste kunna vara så stark att den kan
gripa in när människor inte vill och kan ta ansvar för sig själva och andra.
En strategi mot HIV/AIDS
En strategi mot HIV/AIDS måste grundas på den enskilda människans vilja
att ta ansvar och på det öppna samhällets möjligheter att få henne att göra
det. Samhällets insatser måste inriktas på att stärka den enskilda människan
i alla hennes roller.
Enskilda människor, familjen och vänkretsen har en stor betydelse för
normbildningen. I familjen och vänkretsen kan de flesta möta värme och
omtanke, där formas de ideal och normer som påverkar vårt levnadssätt.
Normer som leder til ett ansvarsfullt levnadssätt kan bli avgörande i kampen
mot HIV/AIDS. Att stärka familjens och vänkretsens förmåga att ta ansvar
är därför nödvändigt.
Särskilt viktigt är att barn och ungdom lär sig grundläggande värderingar
och normer samt att ta ansvar och visa hänsyn. Det sker i första hand genom
familjens försorg men också i skola, barnomsorg och fritidsverksamhet. Genom
en trygg miljö och uppfostran till fria, harmoniska medborgare grundläggs
ansvarstagande och motverkas missbruk av alkohol och narkotika.
För ansvarskännande individer, dvs. majoriteten av det svenska folket,
måste insatserna mot HIV bygga på frivillighet och på respekt för varje människas
möjligheter att utöva ett eget ansvar. Mångfald måste bejakas och
olika metoder prövas särskilt när det gäller stöd, vård och behandling.
För de få människor som inte är beredda att ta sitt ansvar måste däremot
tvång kunna tillämpas. Här måste staten vara stark: sätta upp fasta regler
och utöva dem med auktoritet och framgång. Att tillämpa frivillighet på
denna grupp är föga framgångsrikt och kan dessutom leda till att många ansvarskännande
individer tappar tilltron till samhället.
Fyra huvuduppgifter för arbetet mot AIDS
1. Att stoppa smittspridningen.
2. Hjälp och stöd åt de HIV-smittade och deras anhöriga.
3. Vården av de HIV-infekterade och AIDS-sjuka.
4. Forskningen måste ges bästa tänkbara villkor.
1. Att stoppa smittspridningen
Att hindra smittan från att spridas ytterligare är en av de mest centrala uppgifterna.
Det största problemet är att smittan når nya grupper av människor
innan de nås av insikten om att de utsätter sig för en risk.
HIV ansågs tidigare vara ett problem för vissa ”riskgrupper”. Många
hann smittas innan man förstod att smittan kan drabba alla. Det djupt tra- Mot. 1987/88
giska är att smittan sprids till människor som skulle undgå att smittas om de So4
hade full insikt.
Det finns inte något tillfredsställande mått på smittspridningen. Trots att
Sverige genom att införa kodad anmälningsplikt för HIV-infektion bättre än
något annat land i världen kan följa epidemin, är osäkerheten om det verkliga
antalet smittade stor.
Även om antalet nya smittade som upptäcks varje månad tycks stabilt, är
varje ny smittad en för mycket. Det får aldrig bli så att vi accepterar en viss
nivå på smittspridningen. En ”smygande” spridning kan få ett katastrofalt
resultat på litet längre sikt med en längre fram närmast explosionsartad utbredning
av HIV-smittan. Det behövs ett nytänkande, nya metoder, idéer
och projekt för att nå nysmittade och särskilt homosexuella och bisexuella
människor som förefaller ha minskat sin benägenhet att testa sig.
Det finns två stora smittvägar från de riskutsatta grupperna till den heterosexuella
befolkningen: sexualpartners till intravenösa missbrukare och
kvinnliga sexualpartners till män som har sex med andra män.
Den senare gruppen är svårare att nå än den förra, eftersom bisexualitet
till sin natur ofta är dold medan intravenöst missbruk i många fall medför
kriminalitet och därmed blir uppdagat. Eftersom smittan bland de homosexuella
fortfarande är det dominerande problemet, är det nödvändigt med riktad
information, uppsökande verksamhet och forskning omkring bisexualitet.
För attitydpåverkan och information måste många olika kanaler användas.
Ett arbetssymposium kan vara en väg att initiera forskning.
Vad ovan anförts om att sambandet mellan bisexualitet och smittspridning
skall ägnas större uppmärksamhet i enlighet med vad i motionen anförts bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Information
Eftersom det främsta spridningssättet är sexuellt umgänge är information,
som verkligen når var och en personligen och påverkar attityder och beteende,
avgörande för att hejda smittspridningen. HIV/AIDS angår alla. Inte
minst ungdomar måste få klart för sig att spridningen av HIV/AIDS i hög
grad beror på var och en och att man genom sitt eget agerande kan utsätta
sig för smitta.
Det effektivaste sättet att begränsa spridningen är således att påverka
människors beteende genom att ge information.
Informationen måste vara så ärlig, så rättfram och engagerande att den
väcker människor till insikt och agerande. Människor måste få klart för sig
att deras liv kan hotas i situationer som de tror är säkra.
Det är inte endast narkotikamissbruk som medför smittorisker utan även
alkoholmissbruk. Sambandet mellan alkoholförtäring och riskbeteende
måste betonas mer i informationskampanjerna.
Vi vet att de informationskampanjer som bedrivits i vårt land givit de
flesta allmänna kunskaper om sjukdomen. I denna begränsade bemärkelse
har kampanjerna varit lyckade. Vi vet samtidigt att endast få har ändrat sitt
beteende. I detta avgörande hänseende har kampanjerna misslyckats.
Den centrala kampanj som bedrivits under hösten 1987 har knappt varit Mot. 1987/88
synlig. Det finns också en fara i att människor känner en mättnad på infor- So4
mation genom broschyrer och annonser. Vi måste söka nya vägar att informera
och i högre grad använda oss av organisationerna både för att utforma
informationen och som informationskanaler. Vissa organisationer bedriver
också sedan länge ett värdefullt informationsarbete. Diskussion och engagemang
i HIV/AIDS-frågan måste stimuleras bland enskilda människor och
ännu fler enskilda organisationer. Organisationer av alla slag måste mobiliseras
i informationsarbetet.
Det kan också bli ödesdigert med ett alltför utslätat och lugnande budskap.
Även om läget i vissa andra länder är klart sämre än i Sverige kan en
alltför ljus beskrivning av situationen i vårt land få människor att tänka:
”Jaså, det var inte så farligt.” Den önskvärda beteendeförändringen åstadkommes
därmed inte och situationen kan förvärras.
En alltför lugnande information kan senare leda till att människor anser
att de inte blivit tillräckligt uppmärksammade på problemets allvarsgrad.
Myndigheterna kan komma att få vidkännas en svår förtroendeförlust. Vi
får inte hamna i en situation där människor inte litar på vad myndigheterna
säger och därmed blir oemottagliga för vidare information.
Vad ovan anförts angående informationen bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna.
Skolinformation
Ungdomarna är den viktigaste gruppen att nå med information. Skolan har
här en mycket viktig uppgift samtidigt som dess betydelse för att ge barn och
ungdom fostran, etiska regler och normer är stor. Lärarens roll är mycket
stor.
HIV-smittan har nu börjat spridas heterosexuellt i ungdomsgruppen. Den
information som givits tycks inte ha påverkat ungdomarnas sexualvanor till
ett från smittosynpunkt mindre riskabelt beteende. Enkät- och intervjuundersökningar
bekräftar detta liksom den ökade spridningen av klamydia i
ungdomsgruppen. Detta är utomordentligt allvarligt. Vi kan därmed inte
bortse från risken för att HIV-smittan får ordentligt fotfäste bland unga pojkar
och flickor.
HIV/AIDS-information har bedrivits i skolorna i ökande men varierande
omfattning alltsedan frågan blev aktuell. Erfarenheterna från projekt ute i
landet visar att svenska ungdomar är välinformerade när det gäller fakta.
Många är dock främmande för att HIV/AIDS kan drabba dem själva. Ungdomarna
är ofta oroade och vill ha en vuxen att tala med.
Om man vill åstadkomma en attityd- och beteendeförändring som innebär
att ungdomar är rädda om sig själva och varandra och skyddar sig mot HIVsmitta
räcker det inte att förmedla information och fakta genom envägskommunikation.
Andra pedagogiska metoder måste användas.
Lärarna behöver fortbildning när det gäller såväl undervisningsmoment
som metoder. Det är viktigt att behandla HIV/AIDS som en del av de sexuellt
överförda sjukdomarna eftersom ungdomarna uppfattar klamydia som
en mer påtaglig risk än HIV. Information om HIV/AIDS, liksom om andra
sexuellt överförda sjukdomar, måste ingå i all samlevnadsundervisning. Till- Mot. 1987/88
fälle till samtal måste finnas, liksom utrymme för bearbetning av egna frå- So4
gor, attityder och värderingar.
En fördjupad undervisning om HIV/AIDS måste ges i samtliga årskurser
och klasser i gymnasieskolan och på grundskolans högstadium. Avgångsklasserna
är särskilt viktiga. Undervisningen måste ske i små grupper där
man kan uppnå en dialog med eleverna för att åstadkomma förändringar i
attityder och beteenden.
Skolöverstyrelsen har utarbetat ett fortbildningsprogram avseende
HIV/AIDS i gymnasieskolan och på grundskolans högstadium. I ett första
steg genomförs utbildning av länshälsolag om fyra till fem personer som därefter
fungerar som kursledare i steg två. Detta steg omfattar utbildning av
hälsolag om fyra till fem personer vid varje gymnasie- respektive högstadieskola.
Totalkostnaden har av SÖ beräknats till 37,4 milj. kr. Insatser och
kostnader torde dock kunna fördelas över ett par budgetår.
Skolöverstyrelsen har dock för budgetåret 1987/88 endast erhållit 3,5 milj.
kr. som bidrag til en informations- och utbildningssatsning vid landets gymnasieksolor
om HIV/AIDS.
Information till skolungdomar är den viktigaste informationssatsningen.
Den nödvändiga lärarfortbildningen torde svårligen kunna inrymmas inom
ramen för anslagen till fortbildningen av lärare såsom anförs i proposition
1987/88:79. Erforderliga resurser inom ramen för AIDS-anslaget måste därför
ställas till skolöverstyrelsens förfogande så att fortbildningsprogrammet
kan genomföras. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Information i arbetslivet
På många arbetsplatser finns oro för att bli HIV-smittad, dels därför att någon
arbetskamrat kan bli smittad, dels för att man i arbetet kan träffa på
smittade. Informationsinsatser har inletts runt om i landet. Erfarenheten visar
att där man informerat ordentligt har rädslan minskat.
Arbetsmarknadens parter har ett ansvar för informationsinsatser inte
minst för att motverka tendenser till utstötning och diskriminering av HIVsmittade
och riskutsatta grupper. Företagshälsovårdens roll och ansvar
måste betonas.
Statsmakternas och vetenskapens information och uttalanden spelar en
avgörande roll. Entydiga signaler om rätten för den HIV-smittade att under
ansvar leva ett så normalt liv som möjligt är nödvändiga, liksom en god information
om vad det innebär att leva, arbeta och umgås med en HIV-smittad
person.
I de allra flesta situationer kan en HIV-smittad person fortsätta att leva i
sin normala miljö, men problem kan komma att uppstå på vissa arbetsplatser.
Även om man kan anta att det finns arbetsplatser där det är rimligt att
hävda att det är olyckligt att ha en HIV-smittad person är det viktigt att påpeka
att för de allra flesta innebär arbete och social kontakt med HIV-smittad
ingen som helst risk för smitta.
Arbetsmarknadens parter bör komma överens om hur man ska hantera Mot. 1987/88
situationer då det är lämpligt att en HIV-smittad ändrar sina arbetsuppgifter So4
eller byter arbete.
Särskilt utsatta personalgrupper
Det finns ett antal grupper som löper större risk än andra att exponeras för
HIV i arbetet: personal inom hälso- och sjukvården, socialtjänsten samt polisen
och kriminalvården. Det är nödvändigt att snabbt bygga ut informationen
på arbetsplatserna och att då prioritera de grupper som kan få en nära
kontakt med smittade.
På flera håll i landet, i exempelvis Göteborg och Malmö, har informationsdagar
ordnats för all personal i hemtjänst och barnomsorg. I Malmö
finns tankar på att även gå ut med information till föräldrarna till barnen i
barnomsorgen.
Att sekretessen fungerar är mycket viktigt för tilltron till sjukvården.
Detta gäller särskilt för HIV/AIDS-patienter men också för alla andra. Det
är nödvändigt att ge kontinuerlig information till de anställda om sekretesslagarna
och att se över gällande rutiner och föreskrifter så att sekretessen
upprätthålls.
Hälso- och sjukvårdspersonalen utgör en frontgrupp i arbetet att begränsa
HIV-smittan och hjälpa smittade och sjuka. Personal som har eller har haft
sådan kontakt med en patient att blodsmitta kan uppkomma måste kunna få
information om att patienten är HIV-positiv.
Patienterna bör dessutom vara skyldiga att uppge HIV-smitta för behandlande
hälso- och sjukvårdspersonal och tandvårdspersonal.
Även inom andra yrkesområden, det kan gälla inom polisen, kriminalvården,
tandvården eller socialtjänsten, förekommer att personal i tjänsten utsätts
för risk för blodsmitta. Det måste då vara möjligt för berörd personal
att få information om huruvida den person som misstänks ha kunnat sprida
smitta är HIV-positiv eller ej.
Vi förutsätter att lämpliga författningsändringar som syftar till att skydda
särskilt utsatta personalgrupper kommer att föreslås i den aviserade propositionen
om ny smittskyddslag.
Testning
En så omfattande testning som möjligt är angeläget. Den visar smittans utbredning
i samhället och framtida sjukvårdsbehov. Den är också ett vapen
mot vidare smittspridning och i arbetet att spåra redan smittade. Därför är
det viktigt att aktivt uppsöka grupper som kan befaras ha utsatt sig för eller
kan sprida smitta.
Vid testningen kommer människor i kontakt med sjukvården och skall,
om de är smittade, få information och anvisningar om hur deras livsföring
måste anpassas så att de inte för smittan vidare. Människor som inte är smittade
bör få råd om hur de även i framtiden skall undvika smitta.
Enligt smittskyddslagen är den som har anledning att anta att han eller
hon har smittats med HIV skyldig att söka läkare och underkasta sig den
undersökning, provtagning och behandling som behövs. Vederbörande är Mot. 1987/88
skyldig följa av läkaren givna föreskrifter. So4
Enligt vår mening bör testningen successivt byggas ut så att den kommer
att kunna omfatta så stora delar av befolkningen som möjligt.
Målet skall vara att HIV-test skall göras rutinmässigt som ett led i allmänna
eller särskilda hälsokontroller och att HIV-testning skall vara ett naturligt
och självklart inslag i hälso- och sjukvårdens verksamhet. Aktiva testningserbjudanden
bör dessutom ges till riskutsatta grupper även sedan HIVtest
genomförts vid samtliga blodprov.
Detta är en naturlig konsekvens av vår slutsats att vi kommer att få leva
med en växande HIV-epidemi under all den framtid vi i dag har möjlighet
att överblicka.
I det första skedet är det naturligt att testresurserna främst koncentreras
på de grupper som bedöms som mest utsatta. Genom en väl utformad testningsstrategi
måste ansträngningarna då riktas mot dem som kan befaras
vara smittade och resurser satsas på att nå dem med upprepade provtagningar.
I det fortsatta arbetet och i takt med att nya och avsevärt enklare och tillförlitligare
HIV-test tas fram, är det naturligt att testningen byggs ut till en
rutintestning på det sätt vi angett. Samtidigt måste resurser finnas för den
som av olika skäl vill återtesta sig oftare än vad rutinkontakter med hälsooch
sjukvården leder till. Det åligger hälso- och sjukvården att erbjuda alla
som önskar testa sig tillfälle att göra det kostnadsfritt.
För att provtagningen skall vara ett bra medel i smittbekämpningen, nå
nysmittade, bibehålls människors förtroende och kunna spåra en smittads
tidigare sexuella kontakter, krävs kvalitet i testningsprogrammen och att
testningen är lättillgänglig för dem som önskar provtagning. Testning som
gäller en sexuellt överförd sjukdom ställer särskilt höga krav på skydd av den
enskildes integritet, information, rådgivning samt psyko-socialt och medicinskt
omhändertagande. Testningssituationen kan vara dramatisk för den
enskilde.
Det finns flera rikstäckande HIV-undersökningar, bl. a. av blodgivare
och inom kriminalvården. Alla gravida kvinnor skall erbjudas provtagning
för HIV. Därutöver skall vissa andra grupper erbjudas testning enligt AIDSdelegationens
rekommendationer. Det gäller bl. a. personer som uppsöker
infektionskliniker, mottagningar för veneriska sjukdomar, för neurologi,
psykiatri och gynekologi. Testprogrammet skall också utvidgas till att gälla
personer i internationell tjänst, personer från högriskområden utanför Sverige
och sjukvårdspersonal.
Erfarenheten har visat att den som blir erbjuden ett HIV-test i de flesta
fall accepterar detta.
För att följa epidemiförloppet i befolkningen görs också HIV-analyser på
stora mängder avidentifierade prover.
Denna stegvis utvidgade testningsverksamhet, liksom prioriteringen av
gravida kvinnor, innebär en successiv utbyggnad av testningsverksamheten
som vi förordade i januari 1987. Vi föreslog också att HIV-test borde kunna
göras vid samtliga blodprov.
Regeringens proposition 1987/88:79 visar att landstingen utökat testverk
samheten enligt AIDS-delegationens rekommendationer men att ytterligare Mot. 1987/88
insatser bör göras för att programmet skall kunna genomföras fullt ut. So4
Vi instämmer i detta och i att en kartläggning av HIV-smittan i ungdomsgrupperna
är angelägen. Vi anser det dock nödvändigt att i större utsträckning
påskynda såväl genomförandet som en utvidgning till ytterligare grupper.
Att värnpliktiga ungdomar bör erbjudas provtagning påpekade vi i janauri
förra året. Människor med sexuellt överförda sjukdomar som besöker
andra mottagningar än mottagningar för sexuellt överförda sjukdomar bör
erbjudas test, liksom patienter som besöker hudmottagningar, osv. Analyser
på avidentifierade prover bör också utökas.
Vad ovan anförts om utvidgningen av HIV-testningen bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.
Tvångstestning
Även med ett genomtänkt och väl utbyggt testningsprogram av hög kvalitet
torde behov av tvångstestning uppstå. Det måste i vissa situationer finnas
möjlighet att testa en person oberoende av samtycke.
Det kan gälla t. ex. våldtäktsmän som vägrar testa sig eller personer som
attackerat personal med kanyler eller spott samtidigt som de säger sig vara
HIV-positiva. Det bör också gälla andra personer som man på goda grunder
misstänker har kunnat sprida smitta.
Regeringen bör skyndsamt lägga fram lagförslag med denna innebörd.
Kontaktspårning, stöd och rådgivning
Att HIV-smittades sexuella kontakter nås av information och kommer till
provtagning är viktigt för att stoppa smittspridningen. De flesta smittade är
angelägna om att hjälpa till, men det är svårt och känsligt för dem att avslöja
sina partners, kontakta dem och informera dem. Någon skyldighet för en
smittad att uppge kontakter till behandlande läkare finns inte. Arbetet med
kontaktspårning kräver därför skicklighet och erfarenhet. Förtroende för
sjukvården är en förutsättning för framgångsrik behandling och nödvändigt
för partneruppföljningen.
På landets mottagningar för sexuellt överförda sjukdomar finns en unik
kompetens och stor erfarenhet av rådgivnings-, informations- och smittskyddsarbete
hos inte minst kuratorerna. Dessa mottagningar skulle kunna
fungera dels som samordnare, dels i samverkan med t. ex. skola och arbetsliv
ge information direkt till olika grupper.
De skulle också kunna utgöra centra för information, kontaktspårning,
stöd och rådgivning för smittade inom resp. landsting. Den läkare/kurator
som själv har liten erfarenhet av rådgivning, stöd, kontaktspårning osv. bör
vid behov kunna remittera sina HIV-smittade patienter till en sådan mottagning
eller få hjälp därifrån i sitt arbete.
Det är nödvändigt att det i varje landsting finns ett centrum eller flera
centra med expertis för kontaktspårning, stöd, rådgivning och kvalificerad
hjälp åt smittade.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Smittskyddslagstiftningen
Statens övergripande ansvar för hälso- och sjukvården måste stärkas. Därför
har vi i vår motion om en bättre hälso- och sjukvård föreslagit att medicinalstyrelsen
återinrättas och att en länsläkarorganisation åter kommer till
stånd. HIV-epidemin ger ytterligare motiv för dessa förslag. Snabba, samordnade
riksinsatser är nödvändigt, liksom fortlöpande uppföljning, utvärdering
och anvisningar av en sammanhållen, centralt placerad medicinsk expertis.
Vi ser det följaktligen som självklart att ansvaret för smittskyddet även i
fortsättningen skall vara en statlig angelägenhet. Vi avvisar tanken att det
huvudsakliga ansvaret för smittskyddet skulle läggas på landstingskommunerna,
vilket socialministern avser föreslå i den aviserade propositionen om
en ny smittskyddslag.
De allra flesta HIV-smittade människor både vill och kan ta ansvar för sig
själva och andra om man ger dem tillräckligt med information och stöd. Att
HIV/AIDS finns i smittskyddslagen är dock nödvändigt för att reglera ansvar
och skyldigheter såväl för den enskilde som för läkaren. Särskilt viktigt
är detta i de enstaka fall där den enskildes ansvar brister.
Den nuvarande smittskyddslagen är inte anpassad till HIV/AIDS även om
vissa justeringar av lagen gjorts. Det brådskar därför med den nya lagen.
Den måste vara så klar och entydig som möjligt och underlätta smittskyddsarbetet.
Det är viktigt att smittskyddsläkarens roll förstärks liksom hans/
hennes möjligheter att bedriva ett effektivt smittskyddsarbete. Från smittskyddssynpunkt
är det angeläget att den nya lagen underlättar kommunikationen
mellan smittskyddsläkaren och socialtjänsten.
Lagen skall motverka diskriminering och slå vakt om integriteten. Den
skall också ta hänsyn till HIV-infektionens komplexa karaktär och spridningssätt.
Vi har tidigare i denna motion under rubrikerna Särskilt utsatta personalgrupper
och Tvångstestning föreslagit tillkännagivanden till regeringen
när det gäller bl. a. smittskyddslagstiftningen.
Därtill vill vi föreslå att det skall vara straffbart att sprida HIV-smitta.
Detta skulle understryka både den rättsliga och moraliska skyldigheten för
en smittad att på förhand underrätta en sexualpartner om sin smitta.
Eftersom nuvarande brottsbalksregler är svårtillämpliga, är det nödvändigt
att snabbt överväga sådana åtgärder att straff kan ådömas den person
som medvetet och/eller ansvarslöst sprider HIV-smitta.
Regeringen bör skyndsamt förelägga riksdagen lagförslag med detta syfte.
Bekämpningen av narkotikamissbruket
Spridningen av HIV-smitta bland narkotikamissbrukare har ställt narkomanvården
inför nya problem som kräver snabba och offensiva insatser. Bekämpningen
av narkotikamissbruket måste nu drivas med största kraft även
av detta skäl.
Att bromsa smittspridningen bland narkotikamissbrukare och deras sexualpartners
- och därmed ut i samhället i övrigt - är den mest överhängande
uppgiften för HIV/AIDS-arbetet. Mot. 1987/88
Våren 1987 beslöt riksdagen om ett tillkännagivande när det gäller narko- So4
manvården, bl. a. efter moderata motionskrav. Riksdagen uttalade bl. a. att
det är angeläget att insatserna för att utveckla nya och bättre vårdformer
fortsätter och även intensifieras och att det när det gäller vården av och tillgången
på platser för missbrukare råder förhållanden som inte längre kan
accepteras.
Av proposition 1987/88:79 framgår att bristerna fortfarande är stora. Visserligen
anges att narkomanvården utvecklats. Samtidigt framgår av propositionen
att bl. a. bristen på behandlingsplatser är mycket allvarlig. Vi anser
därför att socialtjänsten måste intensifiera den uppsökande verksamheten
för att nå missbrukarna, bl. a. samarbete med hälso- och sjukvården, polisen
och kriminalvården. Hög prioritet måste ges åt uppgiften att aktivt söka
upp och motivera missbrukarna till vård på ett tidigt stadium av missbruk.
Målet måste vara att nå samtliga missbrukare för provtagning, avgiftning och
behandling.
Antalet vårdplatser för narkotikamissbrukare måste öka. De enskilda organisationernas
behandlingshem arbetar med stor flexibilitet och variation
och med många idéer och stort engagemang. Utvecklingen av metoder och
nya arbetsformer främjas genom användning av enskilda behandlingshem. I
andra motioner har vi lagt konkreta förslag för förbättrade arbetsmöjligheter
för ideell verksamhet inom vårdområdet.
Det är också nödvändigt att komma till rätta med bristen på platser för
missbrukare som omhändertagits för vård enligt LVM. I samband med HIVproblemet
har kraven i detta avseende ökat på huvudmännen. Huvdmannaskapet
för LVM-vården bör inte minst av detta skäl återföras till staten.
Även formerna för och innehållet i vården för de HIV-smittade som omhändertagits
med stöd av LVM måste få en god lösning. Den maximala vårdtiden
måste enligt vår mening förlängas till ett år.
I och med HIV-smittspridningen bland narkotikamissbrukare får LVM en
ny och större roll. Av 3 § LVM framgår att vård får beslutas om den enskilde
till följd av missbruket utsätter sin fysiska och psykiska hälsa för allvarlig fara
eller om han till följd av missbruket kan befaras komma att allvarligt skada
sig själv eller någon närstående. Vi anser att denna indikation bör utvidgas
till att gälla även vid fara för annan person och inte enbart närstående, eftersom
HIV-smittade missbrukare som inte följer angivna föreskrifter kan utgöra
en klar fara för annan persons hälsa. Detta kan till exempel gälla HIVsmittade
missbrukare som ägnar sig åt prostitution.
Vad ovan anförts om inriktningen av narkomanvården, om antalet vårdplatser
på behandlingshem, om huvudmannaskapet, formerna för och inriktningen
på LVM-vården samt indikationerna i LVM bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
Prostitution
De prostituerade är ofta narkotikaberoende. Våra förslag till åtgärder mot
narkotikamissbruket omfattar därför också många prostituerade.
I diskussionerna om åtgärder mot HIV/AIDS krävs ofta hårda åtgärder
direkt mot prostitutionen. Krav på kriminalisering framförs. Mot. 1987/88
En direkt kriminalisering av prostitutionen skulle kunna leda till att den So4
äger rum i det fördolda. Det skulle medföra att de prostituerade skulle utsättas
för än större faror. Socialtjänsten skulle få sämre möjligheter att hjälpa
de prostituerade tillbaka till ett normalt liv. Däremot skulle en kriminalisering
av smittspridningen och en utvidgning av indikationerna i LVM enligt
vad som ovan föreslagits underlätta nödvändiga ingripanden mot smittade
prostituerade och deras kunder.
Attityden mot utnyttjandet av prostituerade måste utgöra ett mer markant
inslag i HIV/AIDS-kampanjerna i fortsättningen. Den uppsökande
verksamheten måste intensifieras. Den hjälper de prostituerade och ”stör”
kunderna.
Kvinnliga prostituerade behöver, när de tas om hand för vård, särskilda
vårdhem för enbart kvinnor.
2. Hjälp och stöd åt de HIV-smittade och deras anhöriga
Människor som smittats med HIV kräver mycket hjälp och stöd. Det stödet
kan komma från den närmaste omgivningen, men hjälp behövs också utifrån.
Dessutom kommer även de anhöriga att behöva råd och hjälp för att
klara den dagliga situationen.
Det är viktigt att stöd kan ges så nära den enskilde HIV-smittade som möjligt
och gärna i form av samarbete mellan sjukvården och enskilda organisationer.
Det bästa stödet torde vara att en smittad får fortsätta leva och arbeta
i sin vanliga omgivning så länge som möjligt.
De centra med expertis för kvalificerad hjälp åt smittade i varje landstingsområde
som föreslagits under rubriken Kontaktspårning skulle kunna
bistå enskilda och organisationer med sakkunskap. Det behövs därutöver en
mångfald av stöd- och vårdformer samt jourverksamhet.
Enskilda, ideella organisationer, kyrkan och samfunden bör tillmätas en
mycket stor betydelse när det gäller att stödja smittade och deras anhöriga.
Många organisationer har också sedan länge utfört ett synnerligen förtjänstfullt
arbete bland smittade och sjuka, och de har stor erfarenhet och kunskap.
I vilken utsträckning samhället kommer att lyckas med att få så många
HIV-smittade som möjligt att leva under ansvar beror i hög utsträckning på
hur samhället uppträder mot dem. Därför är informationskampanjer för att
vidga förståelsen för de HIV-smittades situation så viktiga, inte minst på arbetsplatserna.
Trots en utvidgad kontroll av gravida kvinnor, kommer även i fortsättningen
barn med HIV-smitta att födas. Det är vår gemensamma skyldighet
att se till att dessa barn får en människovärdig tillvaro.
3. Vården av de HIV-infekterade och AIDS-sjuka
HIV-infektion och sjukdomen AIDS ställer stora och delvis nya krav på
sjukvården. De största problemen i den svenska sjukvården finns dock redan
i systemet. Kostnadskrisen, storskaligheten, köerna, personalavgång
arna och bristen på valfrihet för patienterna är sjukvårdens grundproblem. Mot. 1987/88
Utan en lösning av dessa kommer vården av HIV-smittade och AIDS-sjuka So4
att bli en stor belastning på såväl vårdorganisationen som samhällsekonomin.
Infekterade och sjuka kommer att behöva många olika former av sjukvård.
Hemsjukvården kommer att spela en stor roll. De sjuka har rätt till att
få såväl en god medicinsk vård som att få leva sin sista tid i en varm och
medmänsklig miljö. Småskalig vård och enskilda initiativ blir nödvändiga för
att föra vården närmare patienten och göra den mer medmänsklig.
Olika former för vård och behandling av HIV-smittade och AIDS-sjuka
bör prövas och utvärderas. Möjligheterna för enskilda vårdinitiativ bör öppnas
och underlättas. Vårdformerna bör kunna utvecklas i olika riktningar
efter patienternas önskemål. Sjukförsäkringen skall följa patienten till den
vård patienten själv väljer. I vår sjukvårdsmotion behandlas detta mer utförligt.
Stöd åt personalen inom vård och omsorg
Inte minst för att underlätta personalrekrytering behövs olika vårdformer så
att personalen kan välja arbetsgivare och arbetssätt.
Den personal som arbetar bland HIV-smittade och AIDS-sjuka människor
behöver omfattande fortbildning, handledning och stöd, eftersom vården
kan vara mycket känslomässigt påfrestande. Detta gäller inte minst personalen
i hemtjänsten och hemsjukvården. Olika stödformer bör prövas,
t. ex. samtalsgrupper.
Så har skett exempelvis vid infektionskliniken i Lund som hösten 1985
startade psykiaterledda samtalsgrupper. Grupperna träffades en timme i
veckan, sammanlagt tio gånger. Vid avslutningen av samtalsserien rapporterade
de flesta deltagarna att det kändes lättare i arbetet. Den psykiska pressen
verkade ha minskat. Efter ett år gjordes ytterligare en utvärdering och
personalen angav tre viktiga resultat:
1. Fördomarna gentemot homosexuella personer hade minskat ganska
mycket.
2. Rädslan för smitta hade minskat mycket.
3. Man hade lärt känna varandra bättre och upplevde förståelse och medkänsla
för varandras problem, något som ökat sammanhållningen. Man
hade fortsatt tala mera om upplevelser av patienter och kände stöd från
varandra.
4. Forskningen måste ges bästa tänkbara villkor
Enskilda och politiker kan på olika sätt minska skadeverkningarna av
HIV/AIDS, men lösningen på AIDS-problemet kan bara forskarna finna.
Brist på resurser får inte hindra forskningen när det gäller HIV/AIDS. Ej
heller får statlig byråkrati bromsa såsom när det gällde säkerhetslaboratoriet
för produktion av HIV-antigen vid SBL.
Över hela världen pågår en intensiv forskning. Forskningen har kommit
mycket långt när det gäller att kartlägga HIV-virus, men ännu har man inte Mot. 1987/88
kunnat finna botemedel eller vaccin. Det är nödvändigt att främja interna- So4
tionaliteten i forskningsarbetet och underlätta utbyte av erfarenheter. Det
är viktigt att Sverige deltar i såväl nordiskt som europeiskt samarbete, t. ex.
med EG, liksom i samarbete med WHO. Erforderliga resurser för detta
samarbete måste ställas till förfogande.
I propositionen framhålls att den medicinska forskningen kring
HIV/AIDS bör främjas liksom samhälls- och beteendevetenskaplig forskning
som ett underlag för det epidemiologiska arbetet. Vi instämmer i detta
men vill också framhålla vikten av klinisk forskning. I relation till HIV/AIDS
kan klinisk forskning delas upp i tre områden:
- Epidemiologisk forskning som framför allt sysslar med att kartlägga vilka
faktorer som styr smittspridningen och hur man skall kunna påverka dessa
faktorer. Den består både av individrelaterade undersökningar av typen
kontaktspårning och av mer statistiska undersökningar.
- Prognostiska metoder och utvärdering av diagnostiska metoder.
- Behandlingsforskning, både i vad gäller komplicerade sjukdomstillstånd
och i vad gäller grundsjukdomen.
Gemensamt för de kliniska forskningsområdena är att vi traditionellt är
svaga. Det finns inga speciella institutioner som är inriktade på de olika områdena.
Intresserade kliniker får utöver sin normala arbetsbörda försöka
hantera väsentliga problemställningar. De nödvändiga kringresurserna
kring projekten skapas då inte, vilket gör att projekten går långsamt och datakvaliteten
blir lidande. Det är dock nödvändigt för HIV/AIDS-bekämpningen
och behandlingen av smittade och sjuka att klinisk forskning stimuleras.
Forskningen ställer stora krav på resurser, och ett kraftigt ökat behov av
medel kan förväntas för framtiden. Detta får inte medföra att andra angelägna
forskningsområden åsidosätts på grund av resursbrist. I dag kanaliseras
forskningsmedlen till AIDS-forskningen främst genom MFR, STU,
SBL och Industrifonden. Dessa måste ges möjlighet att ge ett långsiktigt och
expanderande stöd till HIV/AIDS-forskningen. Det är av mycket stor betydelse
att långsiktigheten garanteras.
En riksförening för forskning mot AIDS skulle kunna få en stor betydelse
för AIDS-forskningen på samma sätt som Riksföreningen mot cancer via sitt
forskningsråd haft betydelse för cancerforskningen.
I januari 1987 krävde moderata samlingspartiet i en kommittémotion att
regeringen skulle ta initiativ för att underlätta bildandet av en riksförening
mot AIDS med en sammansättning liknande den som Riksföreningen mot
cancer har. Yrkandet avslogs med motiveringen att det redan fanns planer
på bildandet av en förening.
Ingenting har dock hänt i frågan. Visserligen har åtta organisationer startat
en riksinsamling mot AIDS för att få medel till kamp mot AIDS i form
av olika insatser. Detta initiativ är lovvärt. Insamlade medel kan komma organisationernas
arbete mot AIDS till godo men även gå till viss forskning.
Riksinsamlingen ersätter dock inte en riksförening mot AIDS.
Regeringen bör agera så att en riksförening mot AIDS snarast kommer
till stånd. Med en sådan förening ges enskilda människor, organisationer och Mot. 1987/88
företag möjlighet att donera medel till AIDS-forskningen. So4
Vad ovan anförts om att brist på resurser inte får hindra forskningen när
det gäller HIV/AIDS, om att denna forskning skall ges ett långsiktigt och
expanderande stöd, om vikten av klinisk forskning och om en riksförening
mot AIDS bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Biståndsmedel för bekämpande av AIDS
För många länder, särskilt i Afrika, är AIDS en katastrof. Detta vet vi även
om vi i övrigt ej har fullständiga uppgifter om antalet smittade och sjuka.
Viljan att lämna uppgifter om smittade och sjuka har dock ökat i de flesta
länder även om osäkerheten i sifferuppgifterna fortfarande är stor och säkerligen
inte speglar den verkliga situationen.
Många av de drabbade länderna är fattiga och har stor brist på hälso- och
sjukvårdsresurser. Detta gör att deras behov av såväl bilateral som multilateral
hjälp från andra länder och genom organisationers försorg är mycket
stort.
Redan nu intar Sverige en framskjuten position som stödgivare till drabbade
länder. Lägets allvar kräver att man inom ramen för det svenska biståndet
i ökad omfattning uppmärksammar behovet av stöd till AIDS-bekämpning
i u-länderna.
Vad ovan anförts om stödet till AIDS-bekämpning i u-länderna bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en förstärkning av socialstyrelsens resurser
för AIDS-arbetet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett vetenskapligt expertorgan som ett led i AIDSbekämpningen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att det
extra bidraget till de landsting och kommuner där HIV-smittan är särskilt
utbredd bör utgå tills vidare, även efter 1989,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att sambandet
mellan bisexualitet och spridning av HIV-smittan bör ägnas
större uppmärksamhet i fråga om information, uppsökande verksamhet
och forskning,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om informationens inriktning i allmänhet och dess betydelse
i synnerhet i skolan och arbetslivet,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att skolöverstyrelsen ges tillräckliga resurser
för fortbildningsprogrammet inom ramen för AIDS-anslaget,
18
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådana författ- Mot. 1987/88
ningsändringar som syftar till att bättre skydda särskilt utsatta So4
personalgrupper i enlighet med vad i motionen anförts,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utvidgning av HIV-testningen,
9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådana författningsändringar
som medför HIV-testning oberoende av samtycke i
vissa fall i enlighet med vad i motionen anförts,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om expertis för kontaktspårning, stöd och rådgivning i
varje landsting,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
smittskyddet även i fortsättningen bör vara en statlig angelägenhet,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
i övrigt anförts om smittskyddslagstiftningen,
13. att riksdagen hos regeringen begär skyndsamt lagförslag som
innebär att den person som medvetet och/eller ansvarslöst sprider
HIV-smitta skall kunna straffas,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om narkomanvårdens inriktning,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den
maximala tiden för vård enligt LVM bör förlängas till ett år,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att huvudmannaskapet
för LVM-vården bör överföras till staten,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att indikationerna
i 3 § LVM utvidgas till att gälla även fara för annan person,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om hjälp och stöd åt de HIV-smittade och deras anhöriga,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att enskilda,
ideella organisationer, kyrkan och samfunden bör tillmätas en
mycket stor betydelse när det gäller att stödja HIV-smittade och deras
anhöriga,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nödvändigheten av ett expanderande och långsiktigt
stöd till HIV/AIDS-forskningen,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts i fråga om en riksförening mot AIDS,
19
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i mo- Mot. 1987/88
tionen anförts om nödvändigheten av att inom ramen för det svenska So4
biståndet i ökad omfattning uppmärksamma behovet av stöd till
AIDS-bekämpning i u-länderna.
Stockholm den 23 januari 1988
Carl Bildt (m)
Lars Tobisson (m)
Anders Björck (m)
Nils Carlshamre (m)
Rolf Dahlberg (m)
Bo Lundgren (m)
Arne Andersson (m)
i Ljung
Ingegerd Troedsson (m)
Ingrid Sundberg (m)
Rolf Clarkson (m)
Ann-Cathrine Haglund (m)
Sonja Rembo (m)
Per-Olof Strindberg (m)
gotab Stockholm 1988
20