om arbetsmarknadspolitiken inför 1980-talet (Motion 1980/81:1433 av Olof Palme m. fl.)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1980/81:1433

Motion
1980/81:1433
av Olof Palme m. fl.

om arbetsmarknadspolitiken inför 1980-talet

1 Inledning

Våren 1979 presenterade sysselsättningsutredningen sina slutliga överväganden
rörande sysselsättningspolitikens mål och innehåll. Regeringen har
meddelat att proposition i frågan kommer att föreläggas riksdagen under våren
1981.

Med denna motion framlägger socialdemokraterna riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken.
De presenteras i sådan tid att regeringen bereds tillfälle
beakta vad socialdemokratin nu anför vid den slutliga utformningen av propositionen.

2 Arbetsmarknaden 1965—1979

Överväganden rörande arbetsmarknadspolitikens framtida uppgifter, förutsättningar
och utformning bör ta sin utgångspunkt i ett studium av den arbetsmarknadsutveckling
som fört fram till dagens förhållanden.

I det följande redovisas vissa utmärkande drag i skeendet under åren
1965-1979.

Arbetskraften

Antalet personer i arbetskraften ökade mycket snabbt under perioden
1965—1979. Ökningen, ca 500000 personer, förklaras främst av dels den särskilt
i början av perioden mycket betydande invandringen av utländsk arbetskraft,
dels den under hela perioden fortgående ökningen av antalet kvinnor i
arbetskraften.

Genom den snabba ökningen av antalet personer i arbetskraften kunde under
perioden skapas reala förutsättningar för en snabb ökning av antalet sysselsatta
och därmed produktion och välfärd.

Sysselsättningen

Bakom sysselsättningens kraftiga ökning under perioden 1965—1979, ca
482000 personer, dolde sig en kraftig omfördelning av sysselsättningen mellan
olika näringsgrenar. Den sedan decennier fortgående nedgången av sysselsättningen
i jord- och skogsbruk fortsatte om än i långsammare takt än tidigare.
1 Riksdagen 1980/81. 3 sami. Nr 1433

Mot. 1980/81:1433

Industrisysselsättningen stagnerade. Sysselsättningen inom byggnadsverksamheten
föll mot slutet av perioden tillbaka. Den kraftiga sysselsättningsökningen
bars upp av en snabb expansion av antalet sysselsatta inom tjänstesektorerna.
Särskilt snabb var tillväxten inom den offentliga tjänsteproduktionen.
Ökningen av antalet sysselsatta i denna del av ekonomin förklarar ensam
mer än hela den totala sysselsättningsökningen under perioden.

Under den studerade perioden förkortades den genomsnittliga arbetstiden
för heltidsarbetande. Samtidigt ökade antalet deltidssysselsatta mycket
starkt. Detta innebar att antalet arbetade timmar utvecklades klart svagare än
antalet sysselsatta. Denna utveckling till trots visar ökningen av den totala sysselsättningen
på betydande ekonomisk-politiska framgångar.

Arbetslösheten

Den snabba ökningen av antalet sysselsatta kunde inte förhindra en tendens
till ökning av arbetslöshetstalet under de här aktuella åren. De största ökningstalen
redovisas för ungdomar under 25 år samt arbetssökande i åldrarna
över 55 år. De regionala skillnaderna var ofta betydande.

Den samtidiga ökningen av antalet sysselsatta och antalet arbetslösa har blivit
en källa till förvirring i den politiska debatten. Den snabba sysselsättningsökningen
har tagits till intäkt för en positiv bedömning av utvecklingen. De
förhöjda arbetslöshetstalen har bildat utgångspunkt för kritik av den förda
sysselsättningspolitiken. Denna kritik har ytterligare underbyggts med uppgifter
rörande antalet sysselsatta genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

De arbetsmarknadspolitiska åtgärderna

. Antalet personer sysselsatta genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder har
vuxit snabbt under perioden efter 1965. Denna ökning återspeglar dels att den
totala arbetskraftsefterfrågan trots snabb ökning inte kunnat svara upp till
den totala arbetskraftsökningen, dels att den arbetsmarknadspolitiska ambitionsnivån
höjts. Särskilt snabbt har verksamheterna med arbetsmarknadsutbildning
samt vissa former av skyddad sysselsättning byggts ut.

Det över tiden växande behovet av särskilda arbetsmarknadspolitiska insatser
vid givna arbetslöshetstal har kommit att bilda utgångspunkt för analyser
rörande sysselsättningens framtida utveckling. Genom att samtidigt framhålla
fakta rörande minskande arbetstider, ökad frånvaro och förtidspensionering
har bilden av snabba sysselsättningspolitiska framgångar ifrågasatts. Oron
för den framtida sysselsättningen har förstärkts sedan den svenska ekonomin
under de senaste åren förts in i ett läge med grava balansbrister såväl externt
som internt.

Mot. 1980/81:1433

2.1 Arbetsmarknaden inför 1980-talet

En sammanfattning av de ovan redovisade utvecklingslinjerna liksom varje
försök att karaktärisera det aktuella läget på svensk arbetsmarknad blir med
nödvändighet motsägelsefull.

Å ena sidan står bilden av en i allt väsentligt framgångsrik sysselsättningsoch
arbetsmarknadspolitik. Arbetskraft har kunnat mobiliseras. Ett snabbt
växande antal människors vilja och förmåga till arbete har kunnat tas till vara.
Tidigare utestängda har kunnat beredas arbete.

Mot denna bild står uppgifter om kvardröjande men också nya och växande
sysselsättningsproblem. Hit hör växande ungdomsarbetslöshet, svårigheter
för äldre och arbetshandikappade, åter växande regionala obalanser, ett
ökande antal grava lokala sysselsättningsstörningar liksom mer eller mindre
tydliga tendenser till ökad utslagning och utestängning från arbetsmarknaden.
Till denna mörkare bild förs också allt oftare oron för växande främlingskap
i arbetsprocessen och utarmning av arbetets innehåll till följd av koncentration,
automation och datorisering.

Under loppet av 1970-talets senare hälft har denna senare bild kommit att
ytterligare förmörkas till följd av den alltmera alarmerande försvagningen av
den svenska ekonomin. Den ekonomiska tillväxten har stagnerat. Reallönerna
har sjunkit. Statsfinanserna har raserats. Underskottet i bytesbalansen har
vuxit. Inflationen har stigit. Industriinvesteringarna har rasat. Bostadsbyggandet
har fallit.

I den mån denna utveckling inte bryts över hela linjen kan omfattande negativa
konsekvenser för sysselsättningens utveckling knappast undvikas. Ingen
får längre förbise att vårt Iand försatts i ett läge där strävanden under decennier
att bygga upp svensk sysselsättning och produktionskraft snabbt kan raseras.
Först med ett upphävande av nuvarande balansbrister i ekonomin kan
tidigare sysselsättningspolitiska framgångar försvaras och de ekonomiskpolitiska
restriktionerna för en på nytt växande sysselsättning varaktigt elimineras.

Genom att ensidigt rikta uppmärksamheten på antingen uppgifter om de
sysselsättningspolitiska framgångarna eller de kvarstående och nya arbetsmarknadspolitiska
problemen kan två helt olika bilder frammanas rörande
vårt sysselsättningspolitiska utgångsläge. Ensam ger ingendera framställningen
en rättvis bild. Tillsammantagna kan bilderna lära oss förstå dels vad vi lyckats
uppnå, dels vad som återstår att göra. Bara med en sådan nyanserad bild
kan vi klargöra utgångspunkter för vår fortsatta arbetsmarknadspolitik. Två
sådana utgångspunkter är

O att vi numera tar till vara en mycket stor del av våra totala arbetskraftsresurser

O att stora ansträngningar krävs för att ytterligare öka antalet personer i
arbetskraften.

Med avbrott för kortare konjunkturstörningar kunde vi under hela efter

tl Riksdagen 1980/81. 3 sami. Nr 1433

Mot. 1980/81:1433

krigstiden avläsa fortlöpande sysselsättningsframgångar. Vi vande oss vid att
lämna uppnådda framgångar därhän som en gång för alla givna. Vår uppmärksamhet
vändes mot tidigare obearbetade problem. Den politiska debatten
handlade om i vilken takt positionsframflyttningarna kunde ske.

Så är det inte längre. Den svenska ekonomins utveckling under 1970-talets
andra hälft har fört oss därhän att våra sysselsättningspolitiska bekymmer numera
i växande grad inbegriper en allvarlig oro för våra möjligheter att framdeles,
och med bevarat realt utbyte för de arbetande, vidmakthålla dagens sysselsättningsnivå.
Vi kan inte längre ta uppnådda positioner för givna. I ett sådant
läge förvandlas krav om fortsatta arbetsmarknadspolitiska reformer lätt
till andrarangsmål. En sådan situation får inte tillåtas uppstå.

Den svenska ekonomins grava obalans utgör ett snabbt växande hinder för
en långsiktigt framgångsrik sysselsättningspolitik. Kortsiktigt kan vi låna oss
fram. Snart nog klargörs att ett stort och permanent bytesbalansunderskott är
ett oöverstigligt hinder för varje strävan att på sikt upprätthålla höga sysselsättningspolitiska
ambitioner. Därmed har ytterligare en utgångspunkt klarlagts
för en politik som syftar till bevarad och långsiktigt förstärkt sysselsättning
— återställande av balans i våra bytesförhållanden med utlandet.

Detta är utgångsförutsättningarna när socialdemokratin med sin politik angriper
balansbristerna i Sveriges ekonomi och formulerar sin fasta föresats att
O bryta inflation och dyrtid i syfte att på sikt etablera stabila priser
O häva underskottet i bytesbalansen och upphöra att låna pengar i utlandet
O sanera statsfinanserna
O återskapa framtidstron.

3 Arbetet. Vår viktigste tillgång

3.1 Arbetskraftens storlek och tillgänglighet

Sysselsättningsutredningens räkneexempel visar på att Sverige fortfarande
förfogar över en arbetskraftsreserv. Dess storlek kan diskuteras. Tillgängliga
beräkningar pekar mot att ytterligare 500 000—600 000 personer skulle kunna
tillföras arbetskraften. Detta blir dock möjligt först efter betydande insatser i
fråga om utbildning, barnomsorg, kollektivtrafik m.m. Även om uppskattningar
av detta slag alltid bär prägel av räkneexempel byggda på vissa antaganden,
torde ingen kunna hävda att våra samlade arbetskraftstillgångar numera
är till fullo ianspråktagna. Den ännu ej utnyttjade arbetskraftens faktiska
tillgänglighet kan visserligen vara begränsad till följd av olika förvärvshinder,
men dessa hinder kan brytas ned.

Utan att här gå närmare in på möjligheterna att frigöra lediga arbetskraftsresurser
kan vi således konstatera att en fortsatt sysselsättningsökning inte
hindras av brist på arbetskraft. Detta utesluter inte att vi numera nått så höga
arbetskraftstal att brist på arbetskraft tidvis kan utgöra starka lokala och/
eller yrkesmässiga restriktioner på sysselsättningsutvecklingen.

Mot. 1980/81:1433

I ett följande avsnitt kommer vi att mera inträngande behandla frågan om
åtgärder för att öka arbetskraftens tillgänglighet och ange detta som en central
arbetsmarknadspolitisk uppgift.

3.2 Behovet av arbetsinsatser och efterfrågan på arbetskraft

Med rätta pekas ofta på en rad otillfredsställda behov i dagens samhälle. Så
gör även sysselsättningsutredningen. Med exempel på allt som ännu återstår
att uträtta i samhället visar man att det finns behov av fortsatt ökade arbetsinsatser.
Slutsatsen blir att det ingalunda råder brist på arbetsuppgifter. Utredningen
låter detta synsätt bilda utgångspunkt för sina bedömningar av sysselsättningsutvecklingen
i offentlig sektor fram till 1985. Den angivna ökningen
med ca 275 000 personer grundas sålunda i antaganden om en ”förhöjd ambition”
för den offentliga tjänsteproduktionen. Detta är liktydigt med strävanden
att tillgodose fortfarande otillfredsställda behov. På samma sätt kan man,
exempelvis med utgångspunkt i vår bytesbalans, räkna fram vårt behov av
ökad varuproduktion.

Stannar analysen här har man teoretiskt angivit vad som borde och kunde
ske med sysselsättningen i framtiden om våra önskningar rörande ännu otillfredställda
varu- och tjänstebehov gick i uppfyllelse. Tyvärr har man därmed
inte bidragit med någon information om vad som vid varje tidpunkt är möjligt
att realisera i fråga om faktisk produktion av dessa varor och tjänster.

Behov av arbetsinsatser är alltså en sak. Den slutliga efterfrågan på arbetskraft
är en annan. Sysselsättningspolitiken skall visserligen grundas i kunskaper
om behovet av arbetsinsatser. Dess egentliga uppgift är emellertid att medverka
till att detta behov av arbetsinsatser översätts till en faktisk efterfrågan
på arbete och att denna arbetskraftsefterfrågan möts med motsvarande utbud
av arbetskraft. Det är denna uppgift som formar sysselsättningspolitikens
konkreta innehåll.

En analys av kraven på sysselsättningspolitiken kan alltså inte sluta med att
man anger behoven av arbetsinsatser. Tvärtom. Först med kunskap om dessa
behov är det möjligt inleda diskussionen om sysselsättningspolitikens utformning.

3.3 Vad hindrar behovet av arbetsinsatser från att övergå i faktisk
efterfrågan på arbetskraft?

3.3.1 Offentlig arbetskraftsefterfrågan

Inkomsterna från den privata sektorns produktion används delvis för att finansiera
den offentliga tjänsteproduktionen. Den offentliga produktionsvolymen,
och därmed den offentliga arbetskraftsefterfrågan, är därmed beroende
av storleken på de resurser som överförs från privat till offentlig sektor.
Storleken på denna omfördelning varierar dels med storleken på den privata
produktionen, dels med skatte- och avgiftsuttaget.

Mot. 1980/81:1433

Våra möjligheter att översätta behovet av ökade arbetsinsatser i offentlig
regi till faktisk arbetskraftsefterfrågan är sålunda beroende av produktionsvolymens
utveckling i privat sektor. Vid högt skattetryck och negativ utrikesbalans
växer detta beroende.

Beroendet är inte ensidigt. Tvärtom bestäms förutsättningarna för privat
varuproduktion av de tjänster som det offentliga kan tillhandahålla — kommunikationer,
utbildning, barnomsorg etc. Vidare genomför den offentliga
sektorn en betydande upphandling av varor som produceras i privata företag.
Den privata varu- och tjänsteproduktionen torde numera ha nått ett sådant
beroende av den offentliga sektorns tjänster att effektiviteten i det moderna
industrisamhället helt skulle gå förlorad om detta beroende bröts. Samtidigt
finns det skäl att göra fullt klart för sig att det offentligas möjligheter att öka
denna tjänsteproduktion och upphandling är beroende av den enskilda sektorns
förmåga att genom ökad produktion och/eller ökad beskattning finansiera
utbyggnaden.

För socialdemokratin är det uppenbart dels att utrymmet för att öka det relativa
skatteuttaget i det korta och medellånga perspektivet numera framstår
som mycket begränsat, dels att eventuellt utrymme kan behöva tas i anspråk
för andra ändamål, främst att minska underskottet i den offentliga sektorns
sparande. Detta gör att en politik för ökad arbetskraftsefterfrågan i offentlig
sektor ej ensidigt torde kunna grundas i skattehöjningar.

Uppmärksamheten vänds i stället mot förutsättningarna för att ur den privata
produktionens tillväxt hämta underlag för växande offentlig tjänsteproduktion
och sysselsättning.

3.3.2 Privat arbetskraftsefterfrågan

Behovet av ökade arbetsinsatser inom varuproduktionen kan illustreras
med många exempel. Socialdemokratin har länge visat på den allmänt eftersatta
investeringsverksamheten med åtföljande krav på arbetsinsatser inom
bl. a. den investeringsvaruproducerande industrin. Hit kan vidare föras behovet
av ökat bostadsbyggande, utveckling och produktion av kollektiva transportmedel,
anläggningar för alternativ energitillförsel, återanvändning m. m.

Vårt behov av ökade arbetsinsatser inom varuproduktionen kan också styrkas
genom att peka på de produktionsansträngningar som krävs för att häva
den allvarliga rubbningen av bytesbalansen.

Nuvarande underskott i våra utrikesaffärer är ett uttryck för att vår förbrukning
överstiger vår produktion. Bytesrelationerna med utlandet kan stärkas
längs två vägar. Det kan ske genom ökad export. Det kan ske genom minskad
import. Den senare vägen kan visa sig förutsätta ekonomisk-politiska åtgärder
i syfte att minska den inhemska förbrukningen, vilka lätt blir allmänt
aktivitetsdämpande. Därmed blir detta en väg som för viss tid kan föra oss
bort från målet att öka sysselsättningen. Återstår då att öka produktionen för
antingen avsättning utom landet eller för ersättning av importvaror.

Mot. 1980/81:1433

Gemensamt för hela den privata varu- och tjänsteproduktionen är att den
skall avsättas på marknader. Förutsättningarna härför kan ä vissa fall påverkas
med politiska beslut som syftar till att direkt öka efterfrågevolymen. Detta
gäller exempelvis vid utveckling och produktion av varor för avsalu på nationella
marknader där offentliga organ är köpare. Ovan nämndes transportsystemen,
energiproduktion m. fl. varuområden. Här har socialdemokratin
redan angivit vägar för upphandling och därmed produktion/sysselsättning.

I flertalet fall kan dock marknadsavsättningen påverkas endast indirekt genom
politiska åtgärder. Detta gäller för alla marknader där producenterna söker
avsättning för sina varor med bl. a. marknadsföring, pris, produktutveckling,
service och kreditvillkor som konkurrensmedel.

Dock gäller att den medelsarsenal som står till förfogande för att genom politiska
beslut skärpa näringslivets konkurrensförmåga och därmed öka möjligheterna
att överföra behovet av arbetsinsatser inom den privata varu- och
tjänsteproduktionen i faktisk arbetskraftsefterfrågan i allt väsentligt är att söka
utanför arbetsmarknadspolitiken. Det är denna insikt som kommit till uttryck
i socialdemokratins upprepade kritik av de borgerliga regeringarnas
oförmåga att utveckla en samordnad sysselsättningsskapande politik. Redan i
partimotion till riksdagen i januari 1978 sammanfattade vi sysselsättningspolitikens
grundvalar på följande sätt:

För att trygga målet full sysselsättning krävs en målmedveten samordning
av handlandet inom ett stort antal verksamhetsområden. Riktlinjerna för den
ekonomiska politiken, finanspolitiken, närings- och branschpolitiken, energipolitiken,
bostadsbyggandet samt forsknings- och utvecklingspolitiken måste
utformas med utgångspunkt i en framtidsinriktad strategi, där politiska ställningstaganden
kan inordnas i ett system av samverkande åtgärder för utveckling
och sysselsättning.

4 Arbetsmarknadspolitik för ökad arbetskraft

Ur den ekonomisk-politiska strategi som socialdemokratin formulerat
framspringer grundläggande uppgifter för arbetsmarknadspolitiken under
1980-talet.

O Landets samlade arbetskraftsresurser skall frigöras.

O Tendenser till utslagning, utestängning och utarmning i arbetslivet skall
brytas.

Ett förbättrat tillvaratagande av våra verkliga arbetskraftsresurser kräver
åtgärder för att bryta ned de förvärvshinder som i dag håller människor utanför
arbetskraften. Åtgärderna skall alltså medverka till att öka den andel av
befolkningen som vill och kan förvärvsarbeta.

Genom åtgärder mot utslagning, utestängning och utarmning skall landets
arbetskapacitet ökas genom att den växande arbetskraften också tas till vara
genom produktiv sysselsättning. Åtgärderna skall alltså medverka till att öka
andelen faktiskt sysselsatta bland dem som vill och kan förvärvsarbeta.

Mot. 1980/81:1433

Skall arbetsmarknadspolitiken svara upp till dessa anspråk krävs åtgärder
som sträcker sig över vida fält.

4.1 Bryt förvärvshindren!

Vi har tidigare nämnt att räkneexempel pekar mot att det skulle finnas befolkningsmässigt
underlag för att högst väsentligt öka vår samlade arbetskraft.
Förutsättningen är att olika förvärvshinder som står i vägen för människors
möjligheter att delta i förvärvslivet avlägsnas. Ofta gäller att förvärvshindren
kan brytas ned först genom målmedvetna åtgärder inom politiska
områden utanför den specifika arbetsmarknadspolitikens ram. Dock motiveras
åtgärderna ytterst av sysselsättningspolitiska syften.

Vidare gäller att möjligheterna att nå framgångar i arbetet med att bryta
människors förvärvshinder, dvs. att öka det svenska folkhushållets produktionskraft,
är beroende av vår förmåga att skapa ökad efterfrågan på arbetskraft.
Den enskildes vilja och förmåga till egen ansträngning att bryta ned
hindren är i hög grad beroende av vederbörandes förväntningar om anställning,
arbetsförhållanden och utkomst. Nationens verkliga arbetskraftspotential
kan frigöras först med en ekonomisk politik byggd på framtidstro och
handlingsvilja som resulterar i utveckling och tillväxt. Den följande diskussionen
om vägar för att bryta de dominerande förvärvshindren bygger på denna
förutsättning.

4.1.1 Utbildnings- och yrkesbakgrund

Bristande utbildning utgör hinder för arbete för stora grupper. Personer
som står utanför arbetsmarknaden har kortare utbildning och är också yrkesutbildade
i mindre utsträckning än personer som tillhör arbetskraften.

Bristande yrkeserfarenhet utgör förvärvshinder för dem som för första
gången eller efter ett längre uppehåll söker sig in på arbetsmarknaden. Bristen
på arbetslivserfarenhet försvårar framför allt ungdomarnas och kvinnornas
inträde i arbetslivet. Flickornas mer begränsade yrkeserfarenhet, som är en
följd av starkt könsrollsbundna val av utbildning, arbete och praktik, gör att
de löper större risk att ställas utanför arbetsmarknaden än pojkar i samma ålder.

Genom den allt längre skolgången minskar ungdomarnas kontakter med yrkeslivet.
Utbyggnaden av gymnasieskolan och den nästan totala överföringen
av yrkesutbildningen till skolmässiga former ställer nya krav på att anordna
praktikmöjligheter för ungdomarna. De bristande yrkeserfarenheterna leder
ofta till orealistiska förväntningar på arbetslivet.

Redan denna översiktliga exemplifiering framhäver beröringspunkterna
mellan arbetsmarknadspolitiken och utbildningspolitiken.

Sett från arbetsmarknadssynpunkt kan bl. a. följande huvudproblem identifieras:

1. Den höga arbetslösheten bland ungdomar har varit ett av de stora pro

Mot. 1980/81:1433

blemen på arbetsmarknaden uner 1970-talet. Stora ungdomsgrupper lämnar
alltjämt skolan utan yrkesutbildning. En de! har inte ens fullbordad grundskoleutbildning
bakom sig. Många avbryter gymnasieutbildningen. Dessa
ungdomar möter problem i övergången från skola till arbetsmarknad och de
står för en stor del av arbetslösheten bland ungdomarna. Bristen på utbildning
är ett av deras svåraste arbetshinder, samtidigt som de saknar intresse för utbildning,
bl. a. därför att deras upplevelse av skolan är negativ. Till detta
kommer så de svårigheter för de unga som följer av att gymnasieskolans utbildningslinjer
i vissa fall är dåligt anpassade till den lokala och regionala arbetsmarknadens
specifika arbetskraftsefterfrågan.

2. Av det totala antalet personer utanför arbetskraften är de kortutbildade i
åldrarna över 45 år den dominerande gruppen. Ofta kombineras brister i utbildning
och yrkeserfarenhet med andra svårigheter att komma in på arbetsmarknaden.
Kravet på insatser i form av vuxenutbildning och arbetsmarknadsutbildning
kommer att vara mycket stort om dessa grupper skall kunna
ges förutsättningar att gå in på arbetsmarknaden.

3. Stora grupper som redan gått ut på arbetsmarknaden, inte minst till områden
som vård, barnomsorg etc., saknar egentlig yrkesutbildning. Skall dessa
grupper ges en fastare förankring på arbetsmarknaden måste de erbjudas yrkesutbildningsmöjligheter.
Av samma skäl måste utbildningsmöjligheterna
stärkas för den stora grupp arbetande som bara har en kort utbildning i yrket.
Dessa stora samlade utbildningsbehov underbygger kravet på ett system med
återkommande yrkesutbildning.

4. Förändringarna inom näringslivet kommer att fortsätta. Det kommer att
leda till förändring i yrkesstruktur och yrkesinnehåll. Det krävs att denna förändring
i tid kommer till uttryck i inriktningen av grundutbildningen och vidareutbildningen.
Både det allmänna utbildningssystemet, fortbildningen och
arbetsmarknadsutbildningen har här stora uppgifter.

Arbetsmarknadsutbildning (AMU)

AMU syftar till att genom yrkesutbildning underlätta ny- och återinträde i
arbetslivet. Särskilt viktiga uppgifter har AMU att lösa inom ramen för den
strukturella omvandling av arbetsmarknaden som alltid pågår och därvid underlätta
den yrkesmässiga rörligheten. Därmed tilldrar sig AMU ett särskilt intresse
vid överväganden rörande möjligheterna att bättre ta till vara landets
samlade arbetskraftspotential under den period av fortsatt snabb strukturomvandling
som ligger framför oss. Verksamhetens utformning och innehåll är
f. n. föremål för särskild utredning. Socialdemokratin vill för sin del lägga fast
bl. a. följande riktlinjer för den framtida utformningen av AMU.

O Under de senaste årens kraftiga störningar av den ekonomiska aktiviteten i
Sverige har tidvis ett mycket stort antal personer engagerats i AMU. Utbildningen
har således utnyttjats i syfte att hålla siffrorna för den öppna arbetslösheten
nere. AMU:s strategiskt viktiga ställning i en väl samordnad sysselsätt

Mot. 1980/81:1433

ningspolitik betingas av möjligheterna att genom utbildning dels bryta förvärvshinder
för personer som står utanför arbetskraften, dels bidra till en produktivitetshöjande
strukturell omfördelning av våra produktionsresurser.
Dessa möjligheter minskar i samma mån som AMU tas i anspråk för att kortsiktigt
hålla arbetslösheten nere. Vi har tidigare förordat en sådan inriktning
av den ekonomiska politiken att arbetslösheten kan kontrolleras. Därmed
skulle AMU i ökad grad kunna inriktas mot dels att höja yrkesutbildningsnivån
hos de sysselsatta, dels understödja en smidig omvandling av svensk produktionsstruktur.

O Under uppbyggnadsskedet karaktäriserades AMU av betydande flexibilitet.
Kurser kunde lätt startas och läggas ned. Med tiden har verksamheten
kommit att karaktäriseras av institutionalisering och tendenser till tröghet.
Med tanke på den vikt vi tillmäter AMU i arbetet för att dels frigöra potentiella
arbetskraftsresuser, dels utveckla produktionsstrukturen finner vi det
nödvändigt bryta denna tendens.

O I perioder med hög ekonomisk aktivitet har bristen på yrkesarbetare tidvis
utgjort en besvärande restriktion på våra möjligheter att höja produktionen.
Vidare har under hela efterkrigstiden gällt att brister på yrkeskunnig arbetskraft
anmälts av företagen även under de djupaste konjunkturdämpningarna.

Dessa förhållanden understryker vikten av en fortsatt utvidgning av verksamheten
med bristyrkesutbildning. En sådan utbyggnad bidrar till att bättre
än hittills ta till vara den totala arbetskraftsefterfrågan. Genom den yrkesrörlighet
som en utbyggd bristyrkesutbildning skulle möjliggöra frigörs samtidigt
platser för nytillträdande.

O Betydande delar av vår arbetskraft finns bland medelålders och äldre kvinnor.
Samtidigt är det så att kvinnor i åldrarna 45—64 år möter särskilda svårigheter
när de söker sig ut på arbetsmarknaden. Dessa kvinnor är i dag underrepresenterade
i den totala grupp människor som får del av de olika arbetsmarknadspolitiska
hjälpmedlen i syfte att bryta förvärvshindren. Antalet
kvinnliga kursdeltagare över 45 år i AMU är t. ex. lågt.

Sysselsättningsutredningen och AMS har bedrivit försöksverksamhet med
syfte att stimulera äldre arbetssökande att utnyttja arbetsmarknadsutbildningen.
Försöket har bl. a. gått ut på att genom särskilda informationsbroschyrer
och information på arbetsförmedlingarna, informationsträffar med
äldre arbetssökande, besök på AMU-center och företag påverka äldre arbetssökande
till att genomgå arbetsmarknadsutbildning.

Resultaten från försöken är uppmuntrande. Verksamheten bör därför utvecklas
och föras vidare till delar av landet med låg kvinnlig yrkesverksamhetsgrad.

Praktik

Bristande yrkesbakgrund utgör ofta ett besvärande förvärvshinder. Skall
detta förvärvshinder brytas fordras ett väl fungerande system för praktiktjänstgöring.
Detta bör bygga på följande grund.

Mot. 1980/81:1433

O Sysselsättningsutredningen har utförligt behandlat frågan om praktikanställning.
Utredningen har lämnat ett flertal konkreta förslag till åtgärder för
att förbättra tillgången på praktikplatser. Man har också angivit särskilda
riktlinjer för definition av begreppet praktikarbete.

Det är nödvändigt att samhället intensifierar sitt arbete med att skaffa fram
praktikplatser. Det krävs då en klar definition och avgränsning av begreppet
praktikplats. Sysselsättningsutredningens förslag till definition fyller enligt
vår mening väl detta krav. Lagen om anställningsskydd bör därför nu kompletteras
så att en definition av praktikanställning enligt sysselsättningsutredningens
förslag får stöd i lagstiftningen.

O Sysselsättningsutredningen har också föreslagit att länsarbetsnämnderna
skulle få befogenheter att inom ramen för främjandelagen anskaffa praktikplats
åt alla som genomgår en utbildning där praktik är obligatorisk.

Det är vår uppfattning att samhället fullt ut måste ta ansvaret för att ungdomar
garanteras praktik, när denna ingår som en föreskriven del av utbildningen.
Då måste samhället också ha möjlighet att fullgöra detta ansvar.
Främjandelagen bör därför kompletteras så att länsarbetsnämnderna får befogenhet
att anskaffa platser åt dem som behöver praktik som en obligatorisk
del av sin gymnasieutbildning.

Introduktion och inskolning

Effekterna av aldrig så väl utvecklade system för utbildning och praktiktjänstgöring
kan äventyras om de avslutande skedena i övergången från utbildning
till arbete inte fungerar. Detta fäster uppmärksamheten på introduktionens
och inskolningens betydelse.

Som en konsekvens av senare års utbildningsreformer har utbildningen på
nästan alla yrkesinriktade linjer fått större inslag av allmänna ämnen och
mindre av speciella yrkesfärdigheter. Även en framtida gymnasieskola bör ha
såväl studieförberedande som yrkesförberedande inslag. Detta innebär att
introduktions- och inskolningsinsatser i företag och förvaltningar även framdeles
kommer att ha stor betydelse. De bör ingå som en allt viktigare del i personalpolitiken
på varje arbetsplats.

4.1.2 Avstånd till arbetsplatserna — kommunikationer

Många människor ställs i dag utanför arbetskraften till följd av för långa
avstånd och för dåliga kommunikationer mellan bostaden och arbetsplatsen.
Samtidigt visar aktuella undersökningar att mindre än var tionde person i den
potentiella arbetskraften är beredd att flytta för att få ett arbete.

Arbetstillfällenas och bostädernas lokalisering

För att nå en god anpassning mellan arbetstillfällen och arbetskraft måste
ökad vikt läggas vid att åstadkomma en sådan lokalisering av bostäder och ar+2
Riksdagen 1980181. 3 sami. Nr 1433

Mot. 1980/81:1433

betsplatser att resandet mellan arbete och bostad underlättas. Kommunerna
har här en viktig uppgift när det gäller att väga in sysselsättningsaspekter i bebyggelseplaneringen.
Viktigt är också att man i ett utbyggt interkommunalt
samarbete beaktar möjligheterna till arbetspendling mellan närliggande kommuner
genom att planera lokaliseringen av arbetsplatser och bostäder på ett
sätt som underlättar en sådan pendling.

Arbetsmarknadsmyndigheterna, den gemensamma huvudmannen för den
regionala personaltrafiken i länet och de fackliga organisationerna bör ges en
starkare ställning i arbetet med den övergripande fysiska planeringen på länsplanet
för att garantera att ökande vikt fästs vid de sysselsättningspolitiska
kraven.

Länsstyrelsernas möjlighet att följa upp sysselsättningsfrågorna i kommunernas
fysiska planering bör skrivas in i byggnadslagstiftningen. Bl. a. bör
krav ställas på kommunerna att i de fysiska översiktsplanerna redovisa hur
nya arbetsplatsområden skall kunna nås med allmänna kommunikationsmedel
liksom hur man från bostadsområdena skall nå arbetsplatserna.

Kommunikationer och pendling

Kommunikationerna är av största betydelse för möjligheterna att genom
daglig pendling nå de arbeten som finns inom den egna regionen. Även om det
fortfarande finns brister i vägnätet är inte längre vägarnas standard något
större hinder för resande mellan bostad och arbete. Det gäller då för dem som
har tillgång till bil.

Det är sämre om man ser till pendlingsmöjligheterna med allmänna kommunikationsmedel
som buss och tåg. Den kollektiva trafiken är i dag på
många orter dåligt utbyggd samtidigt som den är dåligt anpassad för resor till
och från arbetet.

Försöksverksamhet med utbyggd kollektivtrafik för arbetsresor i mindre
och medelstora kommuner visar i många fall att det på morgnar och eftermiddagar
finns ett outnyttjat kapacitetsutrymme på bussidan som kan användas
för utbyggd kollektivtrafik för arbetsresor.

Olika studier visar på en mycket stor spridning i börjande- och slutandetiderna
hos de förvärvsarbetande. Denna spridning begränsar möjligheterna
för många att utnyttja de kollektiva trafikmedlen för arbetsresor. Detta understryker
betydelsen av en samordning av arbetstiderna för att göra det möjligt
för flera att färdas med kollektiva trafikmedel till och från arbetet. Samtidigt
finns regioner — bl. a. i storstadsområdena — där förhållandet är det
motsatta och där en spridning av börjande- och slutandetiderna på morgnar
och eftermiddagar vore att föredra från trafiksynpunkt.

Flyttning mellan lokala arbetsmarknader

På samma sätt som det kan finnas anledning till samhälleliga insatser för att
underlätta den dagliga pendlingen mellan bostad och arbete har samhället ett

Mot. 1980/81:1433

ansvar för att på olika sätt stödja de människor som i samband med att de byter
eller börjar ett arbete också byter bostadsort.

Det är särskilt angeläget att kommunerna, arbetsgivarna, de fackliga organisationerna,
arbetsförmedlingen och den lokala föreningsverksamheten samarbetar
för att de nyinflyttade på alla sätt skall finna sig till rätta på den nya
hemorten. Det kan här vara fråga om förbättrad information om arbetskraftsefterfrågan
på andra orter, information om de allmänna förhållandena
på inflyttningsorten, information om kommunal service, introduktion i arbetet
m.m. Genomgående är det här fråga om insatser som hitintills försummats.
Det blir av största betydelse för möjligheterna att bryta upp nuvarande
tendenser till förstelning av arbetsmarknaden att dessa frågor i det fortsatta
ägnas ökande uppmärksamhet. De åtgärder som vidtogs på inflyttningsorterna
i samband med utlokaliseringen av statlig verksamhet från Stockholm kan
tjäna som en god förebild för de insatser som vi åsyftar.

Ett avgörande hinder för den enskilde som önskar flytta till ett nytt och
bättre arbete är ofta bristen på lämplig bostad på inflyttningsorten. Till följd
av krisen inom bostadsbyggandet har detta blivit ett allt allvarligare hinder.
Ett ökat bostadsbyggande blir därmed av största betydelse för möjligheterna
att åstadkomma en smidigare anpassning på arbetsmarknaden.

Samhällets stöd till den yrkesmässiga och geografiska rörligheten syftar ytterst
till att underlätta för den enskilde att skaffa ett lämpligt arbete och på det
sättet ge den enskilde en förstärkt position på arbetsmarknaden. Under senare
år har det ekonomiska stödet vid flyttning byggts ut. Alltfort hävdas dock att
samhällets stöd ej fullt ut gottgör de flyttande för deras ekonomiska uppoffringar
i samband med flyttningen. Detta har föranlett krav på att de ekonomiska
bidragen till de flyttande höjs så att de minst täcker den faktiska kostnaden
i samband med flyttningen. Vidare har framförts förslag om en sådan
vidgning av stödsystemet att en större andel av de människor som måste byta
bostadsort vid ett arbetsbyte skulle få rätt till ekonomisk kompensation. Genom
att medge oinskränkt rätt till flyttningsstöd oavsett till vilken ort flyttningen
sker skulle antalet flyttare med flyttningsbidrag öka högst väsentligt.
Ett reformerat bidragssystem bör därför ev. kombineras med regler om ett
visst minsta avstånd till den nya arbetsplatsen samt att arbetet skulle vara förmedlat
genom arbetsförmedlingen.

Skäl kan anföras för en sådan bidragskonstruktion eftersom den skulle avse
flyttningar i alla geografiska riktningar. Sysselsättningsutredningen har principiellt
förordat en sådan reform men har dock inte ansett sig ha tillräckligt
underlag för att kunna ta ställning till vilka effekter, samhällsekonomiska och
andra, som en sådan reform skulle få. Socialdemokratin finner dock frågan så
viktig att den bör närmare utredas.

Mot. 1980/81:1433

4.1.3 Barnomsorg

De brister som fortfarande finns i samhällsservicen utgör förvärvshinder
för stora grupper. Problemen är kanske mest påtagliga för barnfamiljerna och
därmed för kvinnorna.

Möjligheterna för föräldrar med barn att förvärvsarbeta är beroende av hur
samhället sörjer för att deras barn får omvårdnad och tillsyn under arbetstid.
Undersökningar visar att det viktigaste skälet till att kvinnor i åldrarna 25—44
år med barn inte förvärvsarbetar är brister i utbyggnaden av barnomsorgen.

Dessa förhållanden understryker behovet av en fortsatt utbyggnad av barnomsorgen.
I särskild motion till riksdagen föreslår nu socialdemokraterna att
en samlad behovsbedömning och utbyggnadplan för den kommunala barnomsorgen
arbetas fram för den fortsatta utbyggnaden fram till målet full behovstäckning.

4.1.4 Ålder

Ålder är i sig inte ett förvärvshinder. Med åldern följer emellertid ofta förhållanden
som kan bidra till ökade svårigheter på arbetsmarknaden. Det är
framför allt den yngsta och den äldsta arbetskraften som drabbas. Vi har tidigare
behandlat åtgärder för den yngre arbetskraften. Här skall diskuteras förslag
till åtgärder för de äldsta.

Faktorer som i kombination med åldern kan utgöra förvärvshinder är t. ex.
utbildning, yrkeserfarenhet, inlärnings- och omställningsförmåga, den fysiska
arbetsförmågan samt i vissa sammanhang bestämmelser om åldersgränser.

Betydande andel av den potentiella arbetskraften är personer i åldersgruppen
55—64 år, varav den största andelen är kvinnor. Vidare gäller att
äldre arbetssökande genomsnittligt har en nästan dubbelt så lång arbetslöshetstid
som yngre. Bakom dessa förhållanden döljer sig bl. a. fördomar och
negativa attityder till äldre arbetskraft hos både arbetsgivare och arbetskamrater.

De äldre grupperna har inte haft samma möjlighet till grundläggande skolutbildning
som de yngre. Detta i kombination med att inlärningsförmågan
kan avta med stigande ålder medför att de äldre är mindre yrkesmässigt rörliga
i en omställningsprocess. Den geografiska rörligheten är också mera begränsad.

Det offentliga pensionssystemet har anpassats till de äldres situation på arbetsmarknaden.
Flexibel pensionsålder och deltidspension syftar till att ge
äldre arbetstagare möjlighet till en successiv nedtrappning av förvärvsarbetet.
Förtidspensionen har också utformats så att den kan utgå till äldre arbetstagare
p. g. a. arbetsmarknadsskäl. Dessa vidgade möjligheter för äldre arbetstagare
att få sin försörjning har inte enbart haft en positiv effekt. Sålunda bedöms
exempelvis vid en driftinskränkning försörjningssituationen vara
bättre för den äldre än för den yngre och detta tillåts sedan slå igenom vid bedömningen
rörande vem som bör lämna arbetet.

Utan att ifrågasätta grunderna för nuvarande pensionsrättigheter för med

Mot. 1980/81:1433

borgarna blir det för socialdemokratin allt angelägnare att framhäva de äldres
rätt att stå kvar i arbetslivet. Denna hållning underbyggs av vår syn på behovet
av att tillvarata våra samlade arbetskraftsresurser.

Lagen om anställningsskydd och främjandelagen har som syfte att säkra de
äldres och handikappades ställning på arbetsmarknaden. Det förbättrade stödet
i lagstiftningen har emellertid inte kunnat förhindra fortsatt snabb minskning
av andelen sysselsatta i åldrarna 55—64 år. Förtidspensionering har blivit
allt vanligare i dessa åldrar. Anställningsskyddslagen spelar i dessa fall uppenbarligen
liten roll.

Den formella lagstiftningen är inte tillräcklig för att hejda utslagningen av
äldre arbetskraft. Lagstiftningen måste därför kombineras med ett intensifierat
arbete ute på arbetsplatserna för att med olika åtgärder hjälpa de äldre att
stanna kvar i produktionen. Det blir vidare alltmera angeläget att göra särskilda
ansträngningar för att stödja de äldre som trots allt förlorar sin anställning.
I ett följande avsnitt om solidarisk personalpolitik går vi djupare in i dessa
spörsmål.

4.1.5 Arbetstider

Av särskilda undersökningar har framgått att personer som står utanför arbetskraften
har mycket bestämda önskemål om både arbetstidens längd och
dess förläggning. Det innebär att otillfredsställande arbetstider, i förhållande
till den enskildes förutsättningar och önskemål, kan vara ett stort förvärvshinder.

Detta kan tas till intäkt för krav på ökad flexibilitet i utläggningen av arbetstiden,
vilket emellertid i så fall bör ske i sådana former att nuvarande könssegregering
av arbetsmarknaden, med män på heltid och kvinnor på deltid,
motverkas. Samtidigt accentueras kravet på en starkare ställning i arbetslivet
för de deltidsarbetande. Detta gäller t. ex. i fråga om försäkringsskydd samt
utbildnings- och befordringsmöjligheter.

Variationerna i arbetstid mellan könen visar på ett starkt samband mellan
arbetstid och ansvaret för barn. Eftersom barnansvar och arbetet i hemmen
är kraftigt snedfördelat mellan könen har många kvinnor i dagens samhälle en
sådan arbetsbörda i hemmet att deltidsarbete blivit deras enda möjlighet till
förvärvsarbete. De alltjämt ensidiga könsrollerna leder därigenom till en kraftig
könsskillnad i fråga om arbetstider och om ställning på arbetsmarknaden.
En relativt stor grupp av de deltidsarbetande kvinnorna är delvis arbetslösa
och inom vissa branscher, främst handeln, får de deltidsarbetande ofta ta
största bördan vid produktionsinskränkningar genom en minskning av arbetstiden.

Det är angeläget att deltidsarbetande får praktiska möjligheter att övergå
till heltidsarbete. Dessa aktualiserar ånyo behovet av en utbyggnad av barnomsorgen.
Av stor betydelse blir också opinionsbildning och andra åtgärder
för att få till stånd en jämnare fördelning av hushållsarbete och barnansvar
mellan män och kvinnor. Målet måste vara ett samhälle där män och kvinnor
deltar i arbetslivet och familjelivet i lika utsträckning och på lika villkor.

Mot. 1980/81:1433

4.2 Kraftsamling mot förvärvshindren

Med denna genomgång har vi velat teckna konturerna av det komplex av
faktorer som vanligen sammanförs i begreppet förvärvshinder. Trots att genomgången
bara kan göras översiktlig framgår klart att mera påtagliga framgångar
i arbetet med att bryta ned dessa hinder kan vinnas först efter noga
samordnade åtgärder över vida politiska fält. Detta är ingen ny iakttagelse.
Vid upprepade tillfällen har analyser av och riklinjer för sysselsättningspolitiken
tagit sin utgångspunkt i våra samlade potentiella arbetskraftstillgångar
och deras tillgänglighet. Detta skedde i den socialdemokratiska regeringens
proposition 1976 rörande en samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik.
Så skedde i slubetänkandet från sysselsättningsutredningen. För socialdemokraterna
står det dock klart att allmänna klarlägganden inte förslår. Det är
vidare uppenbart att ett framgångsrikt arbete för att bryta förvärvshindren
inte längre blockeras till följd av bristande kunskaper om hindrens verkliga
karaktär och verkningar. Avgörande är nu i stället vår förmåga att översätta
denna information i praktiskt politiskt arbete.

5 Arbetsmarknadspolitik för ökad sysselsättning

I det tidigare avsnittet har vi utvecklat riktlinjer för en politik som syftar till
att mobilisera våra arbetskraftsresurser genom att bryta ned förvärvshinder.
Nationens samlade arbetskapacitet tillvaratas emellertid slutgiltigt först i det
ögonblick som arbetskraften går in i arbete. I detta avsnitt utvecklar vi vår syn
på arbetsmarknadspolitikens roll i en samordnad politik för att ta till vara den
växande arbetskraften genom ökad sysselsättning.

Våra möjligheter att hävda och förbättra våra levnadsförhållanden är i
grunden beroende av vår förmåga till effektiv produktion. Under överblickbar
framtid vilar vår produktionsförmåga tungt på industrin, som i hårdnande
internationell konkurrens skall finna avsättning för sina produkter. Detta
talar bl. a. för en politik där vi med ett förbättrat utnyttjande av naturvetenskap,
teknik och yrkeskunskaper hävdar vår industris kapacitet och stärker
dess konkurrenskraft.

Men tidigare perioder med snabb produktionstillväxt har gett lärdomar. Vi
vet att viktiga svenska industribranscher kunnat göra stora produktivitetsvinster
genom övergång till produktion i stor skala. Vi vet att detta medfört
olägenheter i form av ökad kapitalkoncentration. Vi vet att många företags
effektivitet kunnat höjas kraftigt först efter genomgripande omdaning av produktionsförloppet.
Ofta har förändringarna inneburit en uppbrytning av arbetsprocessen
i kortare arbetsmoment, där den enskildes yrkeskunskap har
fått minskande betydelse för poduktionsresultatet. Trots utnyttjande av
mindre skolad arbetskraft har produktiviteten ändå kunnat höjas kraftigt
tack vare snabbt ökat utnyttjande av avancerad teknisk produktionsutrustning.

Mot. 1980/81:1433

Dessa förändringar, som möjliggjorde en kraftig produktivitetsstegring och
fram till mitten av 1970-talet snabbt stigande reallöner, hade sitt pris. Många
arbetstagare kom att känna det som om de förlorat överblicken över den samlade
produktionsprocessen. Man förlorade insikten om det egna arbetets betydelse
för det samlade produktionsresultatet. Den uppdrivna arbetstakten och
produktionsprocessens organisation kom att avskärma de arbetande från varandra.
Känslan av arbetsgemenskap tunnades ut. Delaktigheten i och medansvaret
för kamraternas arbete hämmades.

Det är i brytningspunkten mellan dessa båda utvecklingslinjer, å ena sidan
kravet på balans i svensk ekonomi genom ökad produktion och å den andra
insikten om tillväxtens pris, som sysselsättningspolitiken skall formas. Produktionen
måste byggas ut, den internationella konkurrenskraften stärkas,
modern teknik utnyttjas och effektiviteten hållas hög. Samtidigt måste oron
för arbetslivets villkor, den regionala balansen och den framtida miljön tas på
djupt allvar. Allt fler menar sig se de negativa sambanden mellan å ena sidan
de åtgärder som krävs för att höja näringslivets produktivitet och lönsamhet
och å den andra dessa åtgärders effekter i form av uppdriven arbetstakt, utarmning
av arbetsprocessen, växande företagsbildningar, växande förmögenhetsklyftor,
geografisk kapitalkoncentration, rovdrift på naturtillgångar och
nedsmutsning av luft, mark och vatten.

För socialdemokratin är det uppenbart att dessa iakttagelser är riktiga. En
ensidig, ohämmad jakt på produktionsökning kan få dessa konsekvenser.
Visserligen skall produktionskraften utvecklas. Men det får inte ske till priset
av att arbetande slås ut och utestängs från arbetslivet. Det får inte heller ske
till priset av allt större privatekonomisk maktkoncentration. Ej heller får det
ske till priset av allt större regionala obalanser och växande hot mot vår yttre
miljö.

Dessa krav och föresatser måste alla samtidigt prägla de kommande årens
politik för att föra landet ur krisen. Därmed ställs Sverige inför en väldig utmaning.

Det är från dessa utgångspunkter som 1980-talets arbetsmarknadspolitik
skall formas med yttersta syfte att tillvarata våra samlade arbetskraftsresurser.
Förutsättningarna för att genom aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder
bygga under för en samlad ekonomisk politik för utveckling och sysselsättning
bör inledningsvis läggas fast genom ett klargörande av arbetsmarknadspolitikens
egentliga innehåll, dess möjligheter och begränsningar.

Arbetsmarknadspolitiken kan sägas bestå av två huvudfunktioner

1. En konjunkturpolitisk funktion som utvecklats ur kravet att hålla den
öppna arbetslösheten nere i tider med sviktande allmän ekonomisk aktivitet.
Alla de åtgärder som under årens lopp utvecklats i detta syfte utgör komplement
till de instrument för konjunkturutjämning som den ekonomiska politiken
förfogar över. Av detta följer att misslyckanden inom den övergripande
ekonomiska stabiliseringspolitiken, som kommer till uttryck i växande konjunkturarbetslöshet,
konsekvent leder till ökade anspråk på arbetsmarknads

Mot. 1980/81:1433

politiska åtgärder. Krav på stora arbetsmarknadspolitiska ansträngningar i
form av t. ex. beredskapsarbeten kan därmed delvis bli att uppfatta som uttryck
för ett allmänt stabiliseringspolitiskt misslyckande.

2. En strukturpåverkande funktion som utvecklats ur strävan att varaktigt
stärka den enskildes möjligheter att få och behålla ett förvärvsarbete. I detta
syfte har utvecklats verksamheterna med platsförmedling, yrkesutbildning
inom AMU, utbildnings- och stödinsatser för handikappade, anpassningsverksamhet
på arbetsplatserna, lagstiftning om trygghet i anställningen m. m.
Till denna funktion kan också föras flertalet regionalpolitiska instrument.

I allt väsentligt ansvarar arbetsmarknadsverket för arbetsmarknadspolitikens
båda huvudfunktioner. De skall därmed tryggas inom en given administrativ
ram. Av detta följer att i den mån som kravet på stabiliseringspolitiskt
motiverade insatser växer så minskar möjligheterna att upprätthålla och
utveckla de struktupåverkande aktiviteterna.

En analys av den faktiska utvecklingen under de senaste femton åren ger vid
handen att kravet på stabiliseringspolitiska insatser inom arbetsmarknadspolitiken
hela tiden vuxit. Särskilt stora sådana bördor har lagts på arbetsmarknadsverket
under de sista åren på 1970-talet.

Det torde stå klart att den utveckling mot ett bättre tillvaratagande av våra
samlade arbetskraftsresurser som socialdemokratin förordar ställer stora krav
på en effektivt arbetande arbetsförmedling i vad avser såväl platsförmedling
som arbetsför beredande åtgärder. Detta kräver att resurser som tidigare långa
tider bundits i arbetet för att bekämpa konjunkturbetingad arbetslöshet nu
kan frigöras. Detta blir i sin tur möjligt först i ett läge där den ekonomiska politiken
fått en utformning som bättre än nu svarar mot övergripande stabiliseringspolitiska
krav.

En första förutsättning för en aktivering av arbetsmarknadspolitiken blir
därmed en ny ekonomisk politik.

5.1 Arbetsmarknadspolitiken i konjunkturpolitiken

Aktiviteten i den svenska ekonomin undergick under 1970-talet betydande
svängningar. Särskilt under åren 1977 och 1978 medförde den kraftiga konjunkturdämpningen
i kombination med snabbt växande strukturella problem
i viktiga industribranscher att kravet på insatser för dämpning av den öppna
arbetslösheten kraftigt stegrades. Därmed pålades arbetsmarknadspolitiken
mycket omfattande stabiliseringspolitiska uppgifter.

Den mycket stora åtgärdsvolymen för att bekämpa konjunkturarbetslösheten
i kombination med begränsade resurser för att administrera en så omfattande
åtgärdsvolym, medförde att utrymmet för platsförmedling och arbetsförberedande
åtgärder för särskilt utsatta grupper starkt begränsades. Därmed
kunde dessa insatser inte ges den omfattning och form som krävts för att
ge dessa grupper en förstärkt ställning på arbetsmarknaden. Arbetsmarknadsverket
(AMV) har funnit detta särskilt allvarligt eftersom utvecklingen under

Mot. 1980/81:1433

hela 1970-talet medfört en tilltagande obalans mellan de arbetssökandes yrkesönskemål
och de lediga platsernas sammansättning, liksom mellan arbetsgivarnas
krav och de arbetssökandes kvalifikationer. Detta är en utveckling
som hela tiden medfört ökade krav på individuellt inriktade platsförmedlingsåtgärder.

Den regionala utjämning i sysselsättningen som kunde uppnås under 1970talet
första hälft bröts mot slutet av decenniet. Följden blev att dé regionala
obalanserna på arbetsmarknaden åter förstärktes. Sysselsättningsskapande
åtgärder inom arbetsmarknadspolitikens ram fick därför väsentligen svara för
den regionala utjämningen. Detta hämmade ytterligare möjligheterna att koncentrera
arbetsmarknadspolitikens resurser till åtgärder till förmån för de svagaste
grupperna.

Bedömare är ense om att Sverige nu går in i en ny period med minskande
ekonomisk aktivitet och växande arbetslöshet. Liksom tidigare kommer konjunkturnedgången
i första hand att drabba nytillträdande och andra grupper
med en svag ställning på arbetsmarknaden. En begränsning av sysselsättningsexpansionen
inom den offentliga sektorn kommer att påverka möjligheterna
att upprätthålla en hög sysselsättningsnivå bl. a. för nyinträdande kvinnor. En
annan faktor som påverkar sysselsättningsmöjligheterna för inte minst kvinnor
är den utveckling mot ökad datoranvändning som pågår inom handel och
kontor.

Möjligheterna att med olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder hålla sysselsättningen
uppe och arbetslösheten nere under den konjunkturdämpning som
nu förestår sammanhänger med styrkan och varaktigheten i konjunkturavmattningen
och, som vi tidigare understrukit, med utformningen av framför
allt den ekonomiska politiken i övrigt. Skulle ansvaret för stabiliseringspolitiken
åter övervältras på arbetsmarknadspolitiken, med åtföljande intrång på
de redan i utgångsläget begränsade resurserna för strukturpåverkande insatser,
kommer detta åter att negativt påverka möjligheterna att genomföra arbetsmarknadspolitikens
allt viktigare uppgift att bryta förvärvshinder och
stärka den enskildes ställning på arbetsmarknaden.

Med dessa utgångspunkter övergår vi till att redovisa våra överväganden rörande
möjligheterna att utveckla arbetsmarknadspolitikens stabiliseringspolitiska
funktion.

O AMV har i olika sammanhang understrukit betydelsen av att användningen
av AMU i konjunkturpolitiken utvecklas. Vi har tidigare pläderat för ökad
flexibilitet i AMU. I detta syfte bör utvecklas former för att köpa utbildningskapacitet
i företag och förvaltningar under en konjunkturdämpning. Skall en
sådan verksamhet få tillräcklig volym bör länsarbetsnämnderna inventera
möjligheterna till utbildningsköp i god tid. På motsvarande sätt bör ledig kapacitet
i det reguljära skolväsendet tas till vara för den undervisning i allmänna
ämnen som ingår i AMU.

O I olika sammanhang har framkommit att svårigheterna att tillvarata
AMU:s kapacitet för utbildning inom industriyrken har ökat under andra

Mot. 1980/81:1433

hälften av 1970-talet. Detta kan sammanhänga med de osäkra utsikter till arbetsplacering
inom utbildningsyrket som råder vid en konjunkturdämpning.
Liksom AMV finner vi det därför angeläget att försöka skapa sådana förutsättningar
att den som påbörjar en utbildning inom ett industriyrke också kan
påräkna ett arbetserbjudande inom utbildningsyrket efter fullföljd utbildning.
Detta bör t. ex. kunna ske genom direkta överenskommelser om anställning
mellan förmedling, arbetstagare och företag redan vid utbildningens början.

O Beredskapsarbetena utnyttjades under den senaste konjunkturdämpningen
till stor del för att dämpa den öppna ungdomsarbetslösheten. Dessa arbeten
blev dock ofta bara en tillfällig lösning på arbetslöshetsproblemet. Vid
en kommande konjunkturdämpning är det nödvändigt att det reguljära skolväsendet
ges bättre möjligheter att fånga upp ungdomar utan yrkesutbildning.
Gymnasieskolans yrkesinriktade utbildning och möjligheterna till företagsanknuten
utbildning, yrkesorientering och praktik måste ges sådan omfattning
och kvalitet att dessa insatser tillgodoser ungdomarnas krav på en konkurrenskraftig
yrkesutbildning.

O En minskande total efterfrågan i ekonomin kan i första hand väntas drabba
nyinträdande arbetskraft, dvs. främst ungdomar och kvinnor. Även om
platsförmedlings- och utbildningsinsatser bör ges prioritet är det nödvändigt
med en beredskap för sysselsättningsskapande åtgärder för dessa grupper. För
en del av de arbetslösa ungdomarna kan beredskapsarbeten behövas. Mot
bakgrund av erfarenheterna från den senaste konjunkturdämpningen bör
dock för särskilt svårplacerade ungdomar andra alternativ övervägas som kan
leda till en mer långsiktig lösning av sysselsättningsfrågan. Ett rekryteringsbidrag
till arbetsgivare som ger ungdomar, som arbetsförmedlingen anvisat, fast
arbete kan vara en sådan åtgärd. Även för andra grupper av arbetslösa kommer
det att finnas ett fortsatt behov av beredskapsarbeten eller andra direkt
sysselsättningsskapande åtgärder vid konjunkturnedgångar. Detta gäller inte
minst de arbetshandikappade.

O Åtgärder för att hävda industrisysselsättningen kommer att spela en central
roll i den kommande konjunkturavmattningen. Erfarenheterna pekar på
att det inte är tillräckligt att förhindra uppsägningar och permitteringar. Det
gäller också att upprätthålla personalrekryteringen. Mot denna bakgrund bör
därför alla möjligheter att stabilisera sysselsättning och personalrekrytering
inom industrin över en konjunkturdämpningsperiod tillvaratas. Det är i bl. a.
detta ljus våra förslag i det följande om utbildningsfonder i företagen skall ses.
O Av central betydelse är vidare åtgärder för att upprätthålla företagens produktionsvolym
och för att stabilisera lagerinvesteringarna. Medgivanden att
utnyttja såväl de särskilda som de allmänna fondavsättningarna bör åter planeras
så att ett frisläpp effektivt kan bidra till att utjämna sysselsättningsvariationerna
inom såväl byggnadsverksamhet som varuproducerande industri.
Offentliga byggnadsinvesteringar och industribeställningar bör ånyo planeras
så att de får en sysselsättningsstabiliserande effekt. Detta gäller inte minst bo

Mot. 1980/81:1433

stadsbyggandet och de kommunala investeringarna. Olika åtgärder bör övervägas
i syfte att bredda den kommunala investeringsreserven. Bl. a. bör sysselsättningsutredningens
överväganden rörande kommunala investeringsreserver
närmare studeras.

O Dessa åtgärder torde dock inte vara tillräckliga för att upprätthålla sysselsättningen
inom industrin med dess starka internationella konjunkturberoende.
Liksom under den senaste konjunkturnedgången kommer det därför att
behövas mer direkta företagsinriktade åtgärder för att hålla sysselsättningen
uppe.

Av de åtgärder som tidigare prövats har olika former av utbildningsstöd visat
sig vara av särskild betydelse. Dessa stödformer har även så till vida en
offensiv karaktär som en höjning av arbetskraftens kvalifikationer gör företagen
mer konkurrenskraftiga.

En invändning mot utbildningsstödet i dess hittillsvarande utformning har
varit att det endast syftat till att undvika uppsägningar och permitteringar.
Det är emellertid av största vikt att också personalrekryteringen upprätthålls.
Därför bör ifrågasättas om inte utbildningsstödet — i likhet med vad som varit
fallet med lagerstödet — bör förbindas med villkor att sysselsättningen under
bidragsperioden upprätthålles på minst oförändrad nivå. Företagens möjligheter
att uppfylla ett sådant krav skulle öka om utbildningsstödet också tillläts
omfatta den arbetskraft som behöver nyanställas för att ersätta den naturliga
personalavgången. Ett villkor borde dock vara att det föreligger en utbildningsplan
som framtagits i samverkan med arbetsmarknadens parter.

O Under den senaste konjunkturnedgången spelade den då snabba utbyggnaden
av den offentliga sektorn en central roll för stabilisering av sysselsättningen.
I samma mån som utbyggnadstakten nu reduceras ökar behovet av att den
utbyggnad som trots allt kommer till stånd anpassas med hänsyn till det allmänna,
konjunkturellt betingade, arbetsmarknadsläget.

O Den offentliga sektorns upphandling för konsumtion och investeringar
från den privata sektorn uppgick under 1979 till ca 60 miljarder kr. enligt riksrevisionsverkets
uppskattning. Möjligheterna att konjunkturanpassa denna
upphandling bör närmare undersökas.

0 Särskild uppmärksamhet bör ägnas metoder för att bereda fast anställning

1 företag och förvaltningar för ungdom som sysselsätts i beredskapsarbeten.

5.2 Det svenska folkhushållet. Produktion och fördelning

Vi har i det tidigare utvecklat vår syn på arbetsmarknadspolitikens stabiliseringspolitiska
roll. Vi framhöll därvid betydelsen av att de konjunkturpolitiska
bördorna på arbetsmarknadspolitiken minimeras. Vår hållning härvidlag
betingas av vår övertygelse att Sverige kan föras ur den nu akuta ekonomiska
krisen endast om vi förmår varaktigt mobilisera landets samlade förmåga
till produktivt arbete. Detta innebär dels krav på en övergripande ekonomisk
politik som bidrar till att skapa en jämn och hög aktivitet i svensk ekono

Mot. 1980/81:1433

mi, dels allt klarare inriktning av de arbetsmarknadspolitiska resurserna på åtgärder
syftande till nedbrytning av förvärvshinder och eliminering av förhållanden
som leder till utslagning och utestängning från arbete.

I det följande koncentrerar vi vår uppmärksamhet på dessa offensiva avsnitt
i arbetsmarknadspolitiken. Vi finner skäl att som grund för våra överväganden
i dessa stycken inledningsvis utveckla vår övergripande syn på frågan
om arbete och försörjning i det svenska folkhushållet.

Varor och tjänster är resultat av arbete. Genom arbetet läggs grunden för
den totala försörjningen i samhället. Den möjliga konsumtionen är beroende
av den mängd arbete som vi förmår frigöra. Slutgiltigt bestäms produktionsvolymen
även av de produktionsmedel i övrigt som finns vid varje tillfälle.
Med tiden har den ökade produktionsförmågan hos nya maskiner och produktionsprocesser
kommit att betyda mer för produktionsresultatet än den
enskilde arbetarens ansträngningar. Men också maskinerna och produktionsmetoderna
i övrigt är resultat av arbete.

Genom ökat utnyttjande av arbetskraftstillgångarna, framgångsrika tilllämpningar
av naturvetenskapliga och tekniska landvinningar samt omstrukturering
av ekonomin har den totala produktionen undergått en exempellös
utveckling. Genom en konsekvent utbyggnad av den gemensamma sektorn
har en långtgående omfördelning av denna produktionstillväxt till förmån för
de svagaste blivit möjlig. Bl. a. har detta inneburit att människor som till följd
av hög ålder, sjukdom, sociala omständigheter eller arbetslöshet inte kunnat
försörja sig genom arbete ändå har fått sin grundförsörjning tryggad. Denna
försörjningsnivå har också successivt kunnat höjas. För stora inkomstgrupper
har vi kommit så långt att pension, sjukförsäkring, sociala bidrag etc. kan täcka
en mycket stor del av inkomstbortfallet. Detta har kommit att innebära att
sambandet mellan individens möjligheter att delta i förvärvsarbete och hans
konsumtionsmöjligheter har blivit mindre påtagligt i det enskilda fallet.

Även om sålunda sambandet mellan individens arbete och konsumtion numera
kunnat brytas genom en framgångsrik fördelningspolitik, gäller för
folkhushållet som helhet samma obönhörligt ekonomiska villkor som alltid.
Den samlade förbrukningen måste rymmas inom den totala produktionen.
Underlaget för omfördelning till förmån för de svaga måste hämtas ur produktionen.
Varje ytterligare inkomstöverföring till de svagaste måste i allt väsentligt
hämtas ur produktionens tillväxt.

I dag överstiger det svenska folkhushållets förbrukning dess produktion.
Denna situation kan inte tillåtas bestå. Det finns bara två vägar att gå för att
rätta till denna obalans.

O Den ena vägen innebär att balansen återställs genom att den interna förbrukningen
pressas ned. Detta kan bara åstadkommas genom sänkta reallöner
och nedskärningar i de sociala trygghetssystemen. Detta är en politik som
leder till minskad aktivitet och växande arbetslöshet. Den drabbar först och
främst de svagaste. Denna väg beträder nu de borgerliga partierna. De hotar
därmed att rasera själva grundvalarna för det system för produktion och fördelning
i folkhushållet som byggts upp under decennier.

Mot. 1980/81:1433

O Den andra vägen innebär att landets samlade produktionsresurser, arbete
och kapital, mobiliseras för att genom ökad aktivitet häva balansrubbningen
Detta är den fulla sysselsättningens politik. Detta är socialdemokratins väg.

Socialdemokratins krav på en utveckling av arbetsmarknadspolitiken underbyggs
inte längre enbart av vår allmänna syn på arbetets värde för individ
och samhälle. Till detta läggs nu också kravet på att avvärja det snabbt växande
hotet mot existerande välfärdssystem. Detta hot kan avvärjas först när vi
förbättrat vår förmåga att ta till vara arbetsviljan hos alla dem som ställts
utanför produktionen.

Varje utveckling mot en ordning där allt flera för sin försörjning blir beroende
av produktionen från allt färre måste brytas.

5.2.1 Solidarisk personalpolitik

Sverige står inför uppgiften att häva stora balansbrister i ekonomin. Produktionen
måste effektiviseras och växa. Men kravet på produktionsökning
får inte rättfärdiga metoder som reser krav på de arbetande som allt färre
människor kan uppfylla. Tvärtom måste produktionsprocesser och arbetsvillkor
utvecklas därhän att allt färre slås ut från arbetslivet till följd av utarmning
och förslitning samtidigt som allt fler bereds möjligheter nyinträda i eller
återvända till arbetslivet.

Utarmning och förslitning

Med utarmning menar vi de negativa konsekvenserna för arbetsinnehåll
och arbetsut formning som teknisk utveckling och rationalisering många gånger
innebär. Arbetsuppgifterna delas upp i små moment och görs så enkla och
okomplicerade som möjligt. Därmed minskar fordringarna på yrkesskicklighet.
Arbetsuppgifter skapas som varken utvecklar de anställdas intresse eller
deras kunskaper. Till utarmningen hör också att arbetsuppgifterna många
gånger utförs i en miljö där gemenskap och samarbete mellan arbetskamrater
förhindras genom arbetets uppdelning och organisation i övrigt.

Med förslitning menar vi de fysiska effekterna av en påfrestande arbetsmiljö.
Ofta hör utarmning och förslitning nära samman.

Socialdemokratin bygger sin politik för ökad sysselsättning på insikten om
att utarmning och förslitning är en konsekvens av produktionsprocessens utformning.
Genom att ändra produktionsmetoder och arbetsorganisation blir
det följaktligen möjligt att bryta de mekanismer som leder till utslagning.

Vi vet vidare att produktionstekniken i framtiden kommer att förändras
snabbt. Dessa förändringar kan leda till nya påfrestningar och risker, men de
kan också innebära stora möjligheter att förbättra arbetsvillkoren. Vad det nu
handlar om är att blottlägga riskerna, vidta motåtgärder samt noggrant tillvarata
teknikutvecklingens möjligheter.

Mot. 1980/81:1433

Utslagning

Utslagning är en process som skall ses som resultatet av en kedja av omständigheter.
Med utslagning menar vi det förhållandet att människor som haft ett
förvärvsarbete förlorar detta och inte kan få något nytt. Denna utslagning
sker alltså i två led. Först tvingas man lämna sitt arbete, därefter anses man
inte uppfylla de krav som ställs för att få ett nytt.

Vi har tidigare konstaterat att allt fler människor känner en växande oro för
sina möjligheter till försörjning på en arbetsmarknad där efterfrågan på arbetskraft
bestäms av en ohämmad jakt på produktivitetsvinster och produktionsökning.
Denna oro underbyggs av en växande kunskap om det pris vi redan
fått betala för produktionsutvecklingen i form av utslagning och utestängning.
Låt oss redovisa några sådana data.

O Antalet personer som vid de månatliga arbetskraftsundersökningarna uppger
sig vara oförmögna att ta ett förvärvsarbete har ökat mycket påtagligt i
åldrarna över 45 år för både kvinnor och män. Utvecklingen mellan 1965 och
1975 framgår av figuren nedan. De streckade staplarna anger tillskottet av arbetsoförmögna.
Det rör sig i flera fal om mer än en fördubbling.

20i

□ ’9f>5

nX	>4 kA		vX >x >X tA	>x lO	'J «J <X tA	*x >x v •J lA kC
m	lA	kA	«n ia	kA	lA »A	lA iA lA
n		\n	n >x	»A	m >/ ia	i -J lA
Gifta			Icke gifta	Gifta	Icke gifta
män			män		kvinnor	kvinnor

O Parallellt med denna utveckling har det sedan slutet av 1960-talet skett en
kraftig ökning av antalet personer med långa sjukskrivningar och förtidspension.
En uppdelning på yrkesgrupper visar att andelen förtidspensionerade i
de äldre åldersgrupperna är 3—4 gånger högre i vissa arbetaryrken än i de stora
tjänstemannagrupperna. De regionala skillnaderna i förtidspensioneringen
är betydande, vilket anses avspegla bl. a. tillgången på arbete i olika delar av
landet.

Mot. 1980/81:1433

O Antalet personer som placerats i skyddat arbete, arkivarbete m. m. har
ökat mycket kraftigt under de senaste decennierna. Detta beror delvis på ökade
sysselsättningspolitiska ambitioner. Men det har också tagits till intäkt för
att möjligheterna för t. ex. handikappade att finna sysselsättning på den
öppna arbetsmarknaden har försämrats.

O Bakom talen i den offentliga statistiken kan dölja sig en betydande dold utslagning.
Vi syftar då på det förhållandet att kvinnor som inte längre orkar
med ett förvärvsarbete går tillbaka till hemmet utan att de anmäler sig till arbetsförmedlingen
eller söker förtidspension. Många kvinnor har en svag anknytning
till arbetsmarknaden. Ofta är det frågan om ett oregelbundet deltidsarbete.
De känner sig hela tiden delvis som hemmafruar. När de drabbas
av nedsatt hälsa och arbetslöshet övergår de helt oförmärkt till hemmafrurollen.

Utestängning

Som utestängda betraktar vi de arbetslösa eller nytillträdande som inte befinnes
hålla inåttet för lediga arbeten. Utestängning blir det andra ledet i utslagningsprocessen.

Till de vid en given tidpunkt utestängda bör inte enbart räknas de som är
registrerade som arbetslösa. Hit bör också räknas de s. k. latent arbetssökande,
dvs. de som vid en viss tidpunkt hade velat och kunnat arbeta men inte var
anmälda som arbetssökande. 1979 uppgick de till i genomsnitt 45 000 personer.
Många andra har inrättat sitt liv utifrån förutsättningen att de inte kommer
att få något arbete. De räknas då inte ens som latent arbetssökande även
om många av dem egentligen hade velat ha ett arbete. Vi vet att en stor del av
de kvinnor som arbetade i eget hushåll skulle söka arbete om det fanns något
arbete att tillgå och om barnomsorg och resorna till arbetet kunde gå att lösa
på ett bra sätt. Vilka tal det här rör sig om har vi fått en uppfattning om vid redovisningen
tidigare av kalkyler rörande de verkliga arbetskraftstillgångarna i
riket.

Förtidspension

En förtidspensionering föregås i regel av långa sjukskrivningsperioder. Det
är därför oroande när framlagda rapporter om sjukfrånvaron visar att ökningen
av sjukfrånvaron till största delen beror på en ökning av de långa sjukskrivningarna.
Även upprepade korta sjukskrivningar kan vara en varningssignal
om förestående utslagning. Vidare gäller att sambanden mellan arbetsmiljö
och sjukfrånvaro är mycket tydliga.

Allt detta talar för en skärpt uppmärksamhet på sjuktalens utveckling, vilket
skulle möjliggöra en tidig uppfångning av förhållanden som i sin yttersta
konsekvens leder till utslagning.

Antalet personer med förtidspension/sjukvårdsbidrag i åldrarna 16—64 år

Mot. 1980/81:1433

har ökat från 150000 år 1968 till 181000 i början av år 1971 och 284000 i början
av år 1979. Ökningen har varit snabbast i de högre åldrarna. Var fjärde
man i åldern 60—64 år är nu förtidspensionär. Även i åldrarna 50—60 år har
förtidspensioneringen ökat relativt snabbt.

Majoriteten förtidspensionärer har starkt försämrad hälsa. De har slitits
ner av ett hårt arbetsliv och har kämpat länge för att kunna hålla sig kvar i arbetet.
De har i regel undersökts många gånger av läkare och utretts grundligt
av försäkringskassan. Dessa faktiska förhållanden styrker vårt behov av ett
system med förtidspension. Varje onyanserad plädering för minskad förtidspensionering
måste därför avvisas. Människor som har rätt till och behöver
den trygghet som förtidspensioneringen ger skall värnas. Förtidspensioneringen
skall ses som ett välfärdssystem som erbjuder ekonomisk trygghet när
arbetsförmågan uttömts. Behovet av pensionering av yngre och medelålders
personer blir i ett betydande antal fall ett uttryck dels för att människor far illa
i och slås ut ur arbetslivet, dels för vår bristande förmåga att organisera arbetsliv
och produktion så att allas arbetsförmåga kan tas till vara.

Redan denna redogörelse torde ha gjort klart att det krävs åtgärder över
vida fält för att bryta de mekanismer som slutar i utslagning. Ingreppen måste
börja i produktionsprocessens uppbyggnad, gå vidare över förbättringar av
den samlade arbetsmiljön i fysisk och psykosocial bemärkelse, inbegripa en
mera solidarisk personalpolitik i det enskilda företaget samt slutligen kompletteras
med mera direkta arbetsmarknadspolitiska åtgärder i syfte att stödja
de arbetssökande på vägen in i arbetslivet. Det samlade målet för alla dessa ansträngningar
skall vara att bereda allt fler arbete i produktionen samtidigt som
allt färre skall hänvisas till pensionering eller särlösningar i form av skyddad
sysselsättning utanför det reguljära produktionslivet.

5.2.1.1 Produktionsteknik

Den produktionsansträngning som nu ligger framför det svenska folkhushållet
är betydande. En ensidig jakt på maximal volymtillväxt kan dock inte
tillåtas eftersom detta lätt skulle kunna driva fram tekniktillämpningar och
produktionsprocesser som formas utan hänsynstagande till de arbetande, deras
behov och förutsättningar. Detta skulle snart nog visa sig vara en oacceptabel
utveckling. Människor skulle slitas ner. Allt fler skulle svikta och slås ut.
Kortsiktiga företagsekonomiska vinster skulle visa sig leda till en samhällsekonomiskt
ohållbar situation där allt färre pressades allt hårdare i arbetslivet
medan allt flera gjordes beroende av de sysselsattas ansträngningar. Detta får
inte ske.

Under 1970-talets första hälft inleddes arbetet med arbetslivets demokratisering.
Med de borgerliga regeringarna avstannade detta arbete. Den bästa garantin
för att morgondagens produktionsteknik och produktionsprocesser utformas
med utgångspunkt i människors behov och förutsättningar består i att
ge de arbetande ett reellt inflytande över de beslut som föregår utveckling, in

Mot. 1980/81:1433

troduktion och tillämpning av ny teknik i företagen. Det är därför en första
och avgörande förutsättning för att den produktionsansträngnäng som nu förestår
skall kunna genomföras med utgångspunkt i människornas krav att arbetet
för arbetslivets demokratisering omgående återupptas.

Men samhällets ansvar för att styra utvecklingen rätt måste sträcka sig
längre. Sådana teknologiska förutsättningar måste skapas att de krav på produktionsprocessens
utformning som de arbetande kommer att ställa också
kan tillgodoses. Detta bör kunna ske längs flera vägar.

O Utveckling av system för finansiellt stöd till enskilda företag eller branschorganistioner
för forskning om och utveckling av mänsklig produktionsteknik

O Inrättande av sammanhållna enheter för forskning och utveckling av produktions-
och processteknik som formas i mänskliga krav
O Offentliga utvecklingsbolag för introduktion och marknadsföring av produktionsteknik
som utvecklats med allmänna medel.

5.2.1.2 Bättre arbetsmiljö

Parallellt med reformeringen av arbetsrätten utvecklades under 1970-talets
första hälft arbetsmiljölagstiftningen och genomfördes särskilda finansiella
satsningar för att förbättra arbetsmiljön. Vi finner det vara av största betydelse
för strävandena att minska förslitning och skador samt att öka möjligheterna
till deltagande i arbetslivet att de intentioner som låg till grund för dessa reformer
förverkligas. Detta kräver

O att arbetet med att överföra den nya arbetsmiljölagens stadganden i tilllämpningsföreskrifter
intensifieras
O att den offentliga tillsynen och inspektionen av arbetsplatser tillförs nödvändiga
resurser

O att de fackliga organisationerna ges förutsättning bevaka och utveckla arbetsmiljöförhållandena
på alla arbetsplatser
O att rättstillämpningen effektiviseras vid brott mot arbetsmiljölagstiftningen

O att företagshälsovården vidareutvecklas.

5.2.1.3 Personalpolitik

Personalpolitikens utformning i företagen har hittills i allt väsentligt varit
en angelägenhet för arbetsgivaren. Den har formats med utgångspunkt i företagens
hållning till frågor som rör teknik och ekonomi. Därmed har personalpolitikens
slutliga innehåll blivit en spegling av företagsledningarnas människosyn.
Denna kan i vissa fall avvika från den människosyn som präglar de
demokratiska och humanitära strävandena i det samhälle där företagen verkar.
Det kan gälla synen på det rimliga i att anställa både kvinnor och män, att
satsa på utbildning för dem som tidigare har kort utbildning, att underlätta

Mot. 1980/81:1433

för människor med handikapp att få meningsfullt arbete osv. En första viktig
uppgift blir därför att bryta de fördomar som i dag alltför ofta får styra personalpolitiken
i företag och förvaltningar.

De anställda och personalpolitiken

I dag bereds de anställda och samhället möjlighet delta i personalpolitiken
genom anpassningsgrupper, MBL-förhandlingar, skyddskommittéer och i
viss mån genom styrelserepresentation. I vissa företag har man dessutom personalkommittéer,
jämställdhetskommittéer eller andra grupper som jobbar
med personalfrågorna.

De fackliga organisationerna har fått en förstärkt ställning i personalpolitiken
genom bl. a. anställningsskyddslagen. MBL ger också facket möjligheter
till överläggningar om personalplaneringen och personalpolitiken. Vidare har
de medbestämmandeavtal som hittills ingåtts tagit upp personalpolitiken som
ett väsentligt område för medbestämmande. Fortfarande är dock det fackliga
inflytandet på personalpolitiken begränsat. I de fall de fackliga organisationerna
bereds tillfälle medverka sker detta ofta på ett alltför sent stadium.

Denna ordning kan inte accepteras. Nya vägar bör nu utvecklas för att ge de
anställda möjligheter att med ett reellt inflytande delta i arbetet för en förtänksam
personalplanering.

Arbetsmarknadspolitik för solidarisk personalpolitik

För socialdemokratin är det naturligt att genom samhälleliga insatser stödja
denna utveckling mot en solidarisk personalpolitik under ökat deltagande av
de anställda. Detta kan ske längs många vägar. Vi vill här ge några exempel.
O Vi har tidigare understrukit behovet av en fortsatt utveckling av medbestämmandet
i arbetslivet. Sedan reformarbetet i dessa stycken nu i allt väsentligt
avstannat blir det en första viktig uppgift att noga kartlägga effekterna av
gällande lagstiftning ute i arbetslivet, identifiera den gällande lagens svagheter
och med uppställda mål för ögonen genomföra de förstärkningar av de arbetandes
lagfästa rättigheter som visar sig nödvändiga. Behovet av en utvecklad
lagstiftning förstärks till följd av de svårigheter som tornats upp i förhandlingarna
om ett medbestämmandeavtal på den privata arbetsmarknaden.

0 På samma sätt bör utan tidsförlust verksamheten med anpassningsgrupper

1 företagen utvärderas. Dessa gruppers formella kompetens inom företagets
personalpolitik bör stärkas, deras resurser bör utvecklas och förenas med eget
ekonomiskt ansvar, allt i syfte att maximera deras möjligheter att hejda utslagningen
och bryta utestängningen.

O Arbetet med uppbyggnaden av ett system med utbildningsfonder i företagen
bör forceras. Ursprungligen underbyggdes kravet på utbildningsfonder
med behovet av ytterligare stabiliseringspolitiska instrument. Genom att använda
fondmedlen för personalutbildning skulle aktiviteten i företagen kunna

Mot. 1980/81:1433

utjämnas mellan hög- och lågkonjunktur. Behovet av utbildningsfonder understryks
av den aktuella utvecklingen på arbetsmarknaden. Genom en ökning
av personalpermitteringar övervältrar företagen betydande delar av sin
personalkostnad på de erkända arbetslöshetskassorna och därmed ytterst på
staten, som genom statsbidrag i betydande omfattning finansierar kassornas
verksamhet. Arbetslöshetsförsäkringens syfte har aldrig varit att på detta sätt
bidra till en konjunkturstabilisering av företagens produktionskostnader. Nuvarande
utveckling måste därför brytas. Ett system med utbildningsfonder erbjuder
därvid särskilda möjligheter.

Vad vi tidigare anfört om solidarisk personalpolitik ger ytterligare motiv för
att introducera ett system med utbildningsfonder. Samtidigt anges därmed
nya uppgifter för systemet. Det skall sålunda kunna tas i anspråk för att dels
stärka redan anställdas ställning i företagen genom fördjupad yrkesutbildning
eller utbildning för nya arbetsuppgifter, dels underlätta nyrekryterades introduktion
och anpassning i arbetet. Denna väg kan utbildningsfonderna medverka
till att stärka den enskildes personliga utveckling och öka delaktigheten,
ansvaret och engagemanget i produktionen.

O Nuvarande system med statligt stöd för anpassning av arbetsplatser samt
arbetshjälpmedel bör ses över. Stödets storlek och inriktning bör utformas
med beaktande av samhällets alternativa kostnader för arbetstagare som ställs
utanför produktionen. Särskild uppmärksamhet bör ägnas möjligheterna att
differentiera stödet med hänsyn till samhällets alternativa kostnader i det enskilda
fallet.

O Gällande främjandelagstiftning för nyanställning resp. trygghet i anställningen
bör vidareutvecklas dels genom fortlöpande förtydliganden av arbetsgivarnas
ansvar för tillvaratagande av allas arbetsförmåga, dels ökade resurser
för koncentrerade förmedlingsinsatser på lokal och regional nivå.

0 Nya former för samhälleligt engagemang bör utvecklas. Ramarna bör vidgas
för att genom regelrätta kontrakt eller andra företagsspecifika lösningar
maximera effekterna av statsstimulanserna.

Socialdemokratins slutsats

Vi vet i dag att ett flertal av samhällets instrument för att stödja den enskilde

1 hans ansträngningar för arbete ofta inte når innanför arbetsplatsens portar.
Vi har vidare angett det som en förstahandsuppgift att förändra utgångspunkterna
för arbetsgivarnas personalpolitik. Detta blir möjligt först genom ökad
medverkan av de anställda och deras fackliga organisationer ute på de enskilda
arbetsplatserna. Socialdemokratins föresats är att med arbetsmarknadspolitiska
åtgärder, alltifrån lagstiftning till ekonomiska stimulansåtgärder, förverkliga
en sådan ordning.

Med ändrade värderingar och utgångspunkter i övrigt för såväl anställningstrygghet
som nyrekrytering på den enskilda arbetsplatsen läggs en god
grund för att genom utvecklade insatser från arbetsmarknadsverkets sida till

Mot. 1980/81:1433

varata de svagas ställning och därmed effektivt medverka till ett fullt utnyttjande
av vårt lands hela arbetspotential.

Därmed skulle också reella förutsättningar skapas för ytterligare positionsframflyttningar
inom sysselsättningspolitiken. Vi har tidigare pekat på vissa
oroande tendenser vad gäller drag i utvecklingen av förtidspensioneringen. Vi
har vidare noterat ett över tiden växande antal människor som sysselsätts genom
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. De strävanden som socialdemokratin
ställer sig bakom med kravet på en solidarisk personalpolitik kan konkretiseras
med särskilda mål i båda dessa hänseenden.

1. Den skyddade verksamheten har utvecklats ur en ambitiös politik för allas
rätt till arbete. Det ursprungliga målet var att genom en kedja av åtgärder
från arbetsprövning över arbetsträning och efter en tids skyddad sysselsättning
ge den enskilde fast förankring på den reguljära arbetsmarknaden. I allt
väsentligt har denna målsättning ej kunnat uppnås. Övergången från skyddat
arbete till reguljära anställningar utanför verkstäderna har varit liten.

Genom ett konsekvent genomförande av de föresatser rörande utveckling
av en solidarisk personalpolitik som socialdemokratin här uttrycker bör de ursprungliga
intentionerna bakom den skyddade verksamheten nu förverkligas.

Genom systematiska arbetsmarknadspolitiska insatser bör den betydande
arbetskraftsresurs som i dag engageras i produktion inom Stiftelsen Samhällsföretag
på sikt kunna tas till vara i den reguljära produktionen. Reformarbetet
bör drivas med sådan kraft att behov av sysselsättning i särskilda organisationsformer
bör kvarstå endast för gravt handikappade arbetstagare. Deras
sysselsättning bör allt framgent kunna tryggas i särskilda former.

2. Ökningen av det totala antalet förtidspensionärer skall väsentligen ses
som ett mått på den enskildes faktiska behov av ett utbyggt pensionssystem. I
den del pensioneringen av yngre och medelålders personer återspeglar en situation
med utslagning och utestängning från arbetsmarknaden måste denna
förändras.

I syfte att förverkliga detta mål bör övervägas om riktlinjerna för den politik
för solidarisk personalpolitik som vi angivit tidigare kan kompletteras med
ändringar i gällande regler för förtidspension. En sådan väg kan visa sig vara
att yngre och medelålders personer som aktualiseras för förtidspension enligt
nuvarande regler i stället för pension/sjukbidrag garanteras särskild rehabiliteringslön.
Av särskild betydelse skulle detta kunna visa sig vara för personer
under 30 år.

Från trygghetssynpunkt är de båda stödformerna likvärdiga, men man
skulle genom ett sådant system få bättre garantier för att kraftfulla rehabiliteringsinsatser
görs för att tillförsäkra unga handikappade tillträde på arbetsmarknaden.
Man skulle också vinna ytterligare tidsutrymme för sådana insatser.
Man bör även pröva vissa frågor som LO har aktualiserat, t. ex. möjligheten
av en mer flexibel utformning av förtidspensioneringen — med mönster
från delpensioneringen — samt möjligheter till vilande förtidspension för alla
förtidspensionärer.

Mot. 1980/81:1433

Rehabiliteringslönen skulle utgöra den enskildes grundtrygghet under den
tid vederbörande med stöd av intensifierade uppföljnings- och rehabiliteringsinsatser
från arbetsmarknadsmyndigheterna söker sig fram till en fast anknytning
till arbetsmarknaden. Förtidspension för grupper i dessa åldrar borde
komma i fråga först sedan samtliga vägar för prövning/träning och introduktion
i arbetslivet visat sig fruktlösa.

5.3 Regionalpolitik

5.3.1 Utgångsläget

Den allmänna ekonomiska utvecklingen och därmed sysselsättningsutvecklingen
i stort är av avgörande betydelse för möjligheterna att föra en framgångsrik
regional balanspolitik.

Socialdemokratins politik för sysselsättning och regional utveckling gav
fram till 1976 uppmuntrande resultat. Genom en samlad ekonomisk politik
som lade grunden för ett expansivt näringsliv och en fortgående förstärkning
av den svenska industriaktiviteten kunde vi dels hävda och utveckla sysselsättningen
i den privata sektorn, dels skapa förutsättningar för en kraftfull utbyggnad
av den offentliga sektorn och dess verksamhet till förmån för den enskilde.
Den svenska ekonomin växte till i rask takt. Genom den aktiva lokaliseringspolitiken
blev det möjligt att omfördela resultaten av den ekonomiska
tillväxten och med framgång motverka koncentrationskrafterna i den privata
marknadsekonomin.

Särskilda lokaliseringspolitiska insatser blir ineffektiva när den totala sysselsättningen
stagnerar. Arbetskraftsefterfrågan som kan styras till svaga regioner
minskar eller uteblir samtidigt som redan etablerad sysselsättning slås
ut eller hotas. Utvecklingen under de senaste åren har gett en drastisk och
ovälkommen illustration till dessa grundläggande förutsättningar för
regional- och lokaliseringspolitiken. Med växande arbetslöshet och minskat
antal arbetstillfällen i ofta redan tidigare sysselsättningssvaga regioner har de
mest utsatta områdena åter pressats tillbaka.

De regionalpolitiska konsekvenserna av den svaga ekonomiska utvecklingen
har tillspetsats genom dramatiska strukturproblem inom flera industribranscher.
Därmed har situationen nu blivit besvärande långt utanför de
egentliga regionalpolitiska stödområdena samtidigt som läget blivit akut ansträngt
i flera skogslän.

5.3.2 Politik för regional balans

Människor i olika regioner skall erbjudas likvärdiga sysselsättningsmöjligheter
och en likvärdig tillgång till social, kommersiell och kulturell service
samt god miljö. Detta är regionalpolitikens övergripande mål, formulerade
under socialdemokratins ledning och fastlagda av statsmakterna. Dessa mål
ligger fast.

Mot. 1980/81:1433

De instrument som statsmakterna skapat för att förverkliga dessa mål har
dock utvecklats med utgångspunkt i ekonomisk-politiska villkor vilka starkt
avviker från dagens förhållanden. Särskilt gäller detta det lokaliseringspolitiska
stödsystemet.

Lokaliseringspolitiken utvecklades i syfte att motverka den kraftiga befolkningsomflyttning
som skedde i spåren av den snabba omföringen av produktionsresurser
från jord- och skogsbruket till den växande industriproduktionen
och sedermera tjänsteproduktionen.

De yttre villkoren för lokaliseringspolitiken var vid denna tid relativt entydiga.
De svenska basnäringarna utgjorde en stabil grund för industriverksamheten
som helhet. Verkstadsindustrin konsoliderades och moderniserades. Vetenskapliga
och tekniska landvinningar fann industriell tillämpning och blev
grunden för nya snabbt växande branscher och delbranscher. Men koncentrationstendenserna
förstärktes. Befolkningsomflyttningarna blev allt kraftigare
som konsekvens av lokal överefterfrågan på arbetskraft. De sociala och samhällsekonomiska
olägenheterna av en fortsatt sådan utveckling blev tydliga
såväl på inflyttnings- som utflyttningsorterna. Lokaliseringspolitiken utvecklades
i syfte att stimulera en sådan geografisk omfördelning av det nytillkommande
produktionskapitalet att tendenserna tili befolkningskoncentration
kunde brytas. De enskilda instrumenten formades därefter.

I dag är de yttre ekonomisk-politiska villkoren radikalt annorlunda. Flertalet
basnäringar står mitt uppe i en smärtsam omställning. Gamla industribranscher
som textilindustrin pressas tillbaka. Traditionellt starka branscher som
t. ex. verkstadsindustrin möter växande problem. Industriinvesteringarna
sviktar och därmed också möjligheterna till nya inbrytningar som kan kompensera
för nedgångarna. Denna utveckling har inneburit allvarliga sysselsättningsstörningar
på ett stort antal orter utanför de regioner som ursprungligen
ansågs i behov av särskilda lokaliseringspolitiska stödinsatser. Då samhället
under detta skede i stort endast förfogat över blott ett genomarbetat system
för finansiellt stöd till industriverksamhet, lokaliseringspolitiken, har allt
större delar av landet ansetts böra ingå i de områden som kan bli föremål för
stöd. Strukturella problem har angripits med instrument utformade för att
motverka geografisk koncentration. De stödområden, som ursprungligen
kunde avgränsas med utgångspunkt i relativt entydiga regionala befolkningsutvecklings-
och arbetslöshetstal, har steg för steg vidgats och omfattar nu
mycket betydande delar av landets areal. Samtidigt har det också blivit allt
vanligare att lokaliseringspolitikens stödformer kommit till användning för
ofta betydande punktinsatser vid gravare lokala sysselsättningsstörningar
långt utanför de egentliga stödområdena.

De senaste årens utveckling av de lokaliseringspolitiska instrumentens användning
är följaktligen inte i första hand en återspegling av en fortgående befolkningsomflyttning
som drabbar befolkningstalen i allt större delar av riket.

1 stället bör den uppfattas som en konsekvens av dels växande industripolitiska
problem, dels brist på strategi och verktyg i den strukturpåverkande näringspolitiken.

Mot. 1980/81:1433

Den situation som nu råder kräver att den samlade politiken för regional
balans aktiveras. Följande riktlinjer kan anges:

O Den svenska ekonomin har förts in i ett läge med allvarliga obalanser. Socialdemokratin
avser häva dessa balansrubbningar genom ökad produktionskraft,
baserad på fullt utnyttjande av våra arbetskraftsresurser. Grunden för
denna utveckling skall skapas genom en planmässig utveckling av den svenska
industrisektorn. Samhällets medverkan i dessa stycken skall ske bl. a. genom
en kraftfull näringspolitik utan geografiska begränsningar och som differentieras
med hänsyn till regionala förhållanden.

I detta sammanhang vill vi särskilt uppmärksamma den geografiska uppsplittring
av verksamheten i vissa större företag som kunnat iakttas under senare
år.

Medan den egentliga produktionen sker i anläggningar ute på industriorterna
koncentreras verksamhet som rör företagsledning, administration, marknadsföring,
forskning och utveckling etc. till ett fåtal större orter. Därmed utarmas
industrimiljön ute på de gamla industriorterna. De långsiktiga lokala
produktionsmöjligheterna undergrävs. Sysselsättningsökningen kommer
storstadsområdena till del. De framtida möjligheterna att bedriva framgångsrik
industriproduktion ute på de gamla industriorterna blir i hög grad beroende
av vår förmåga att bryta dessa koncentrationstendenser.

O Sedan grunden lagts för en på nytt växande total produktion och sysselsättning
kan vi återgå till en ordning där det egentliga lokaliseringspolitiska stödsystemet
i högre grad än i dag inriktas mot områden med långsiktigt sviktande
befolkningsutveckling och geografiskt oförmånligt läge.

5.3.3 Lokalisering av sysselsättning i privat sektor

Nuvarande system för finansiellt stöd till lokaliseringsföretag har traditionellt
haft sin tyngdpunkt i subvention för anskaffning av industriellt produktionskapital.
Denna ordning synes ha medverkat till att stödföretagen orienterats
mot relativt kapitalkrävande produktion. Detta drag kvarstår alltjämt
trots senare års utbyggnad av det egentliga sysselsättningsstödet. Då det primära
målet för de lokaliseringspolitiska ansträngningarna är att så långt möjligt
ta till vara den outnyttjade arbetskraften i stödområdena torde tyngdpunkten
i ett framtida stödsystem böra läggas på stödinstrument som stimulerar
till mera sysselsättningsintensiv produktion. En sådan omorientering torde
böra kombineras med utbyggda insatser för teknisk utveckling inom stödområdet
i syfte att öka diversifieringen av produktionsstrukturen och förbättra
möjligheterna till lokal vidareförädling av råvarorna.

Erfarenheterna från nuvarande stödsystem visar vidare att kraftiga subventionsnivåer
torde erfordras för mera påtagliga resultat i form av nya lokaliseringar
resp. utbyggnad av redan pågående produktion. Samtidigt står det
klart att även kraftigt förhöjda stödinsatser framstår som samhällsekonomiskt
lönsamma.

Mot. 1980/81:1433

En reformering av nuvarande stödsystem bör syfta till ökad enkelhet. Denna
bör bl. a. bestå i en förenkling av systemets administrativa hantering. Samtidigt
bör systemet formas med utgångspunkt i entydiga krav på motprestationer
från stödföretagets sida i form av ökad sysselsättning.

I detta sammanhang bör också vissa allmänna villkor för statligt finansiellt
stöd till företag närmare övervägas. F. n. föreskrivs som villkor för stöd att
mottagaren kan visa att de anställda uppbär lön och andra anställningsförmåner
som är minst likvärdiga med dem som utgår enligt tillämpligt kollektivavtal.
Detta villkor gäller bl. a. för regionalpolitisk! stöd. Regeln har närmast införts
i syfte att garantera att samhällsstöd lämnas endast till seriöst arbetande
företag. Svårigheterna vid den praktiska tillämpningen har dock visat sig så
påtagliga att det kan starkt ifrågasättas om regeln fått avsedd effekt. Sålunda
torde arbetsgivarens försäkringar rörande nivån på utbetalda löner endast gälla
vid tidpunkten för stödansökan. Vad som därefter sker låter sig svårligen
kontrolleras. Ännu allvarligare är att arbetsgivare utanför kollektivavtalskretsen
inte kan erbjuda de anställda det försäkringsskydd som kan uppås genom
gällande avtalsförsäkringar. Redan dessa svagheter i nuvarande stödordning
motiverar att man nu undersöker möjligheterna för en sådan skärpning av
stödvillkoren att statligt finansiellt stöd i princip förbehålls kollektivavtalsbundna
arbetsgivare.

Målet skall vara en effektiv användning av stödmedlen. I debatten har tid
efter annan framförts tanken på att företag i stödområdena skulle befrias från
skyldigheten att erlägga viss del av utgående sociala avgifter för den anställda
personalen. Med de krav på motprestationer som vi reser kan en sådan förbehållslös
subventionering inte accepteras.

Frågan om administrativa system för lokaliseringspåverkan har aktualiserats
vid flera tillfällen. År 1976 introducerades en ordning med friviliga överläggningar
mellan ett antal större företag och staten inför beslut om nyinvesteringar.
Systemets värde har inte kunnat bedömas då investeringsverksamheten
kraftigt reducerades under de påföljande åren.

1 ett skede med ökande nyinvesteringar aktualiseras ånyo frågan om etableringskontroll.
Med utgångspunkt i de krav på fullt utnyttjande av den totala
arbetskraften i landet som socialdemokratin nu för fram bör denna fråga
särskilt övervägas. Särskilt bör former för påverkan av den privata tjänsteproduktionens
lokalisering uppmärksammas.

5.3.4 Lokalisering av sysselsättning i offentlig sektor

Det finns anledning att utgå ifrån att den totala sysselsättningen i offentlig
sektor kommer att fortsätta att öka under kommande år även vid en svag utveckling
för ekonomin som helhet. Framgångar för en politik för ökad produktion
och sysselsättning i den privata sektorn lägger grunden för en ytterligare
förstärkning av denna utveckling.

Den offentliga sysselsättningens tillväxt kommer dock att vara ojämnt re

Mot. 1980/81:1433

gionalt fördelad. Större delen av ökningen kommer att ske i storstadsområdena.
Men även i övriga län kommer den offentliga sysselsättningen att växa genom
fortsatt utbyggnad av landstingskommunal och primärkommunal verksamhet.
Till dels kommer ökningen i den offentliga sysselsättningen att betingas
av växande lokala behov av offentlig tjänsteproduktion. Sysselsättningstillväxten
kan i denna del följaktligen ej tas i anspråk för en omfördelning
till förmån för sysselsättningssvaga regioner, läns- eller kommundelar. 1
andra stycken kommer sysselsättningsökningen att ske i central och regional
statlig förvaltning.

I motsats till lokalt betingad offentlig tjänsteproduktion kan denna typ av
verksamhet omlokaliseras. Så har även skett genom två tidigare omgångar
med utflyttning av statlig verksamhet från Stockholmsområdet. Sedan denna
utflyttning genomförts har antalet sysselsatta i offentlig verksamhet inom
Stockholmsområdet fortsatt att öka i snabb takt.

Behovet av ett nytillskott av arbetstillfällen är i dag stort i många delar av
landet. Samtidigt gäller att den totala arbetskraftsefterfrågan i storstadsområdena
och då framför allt i Stockholmsområdet även i fortsättningen torde
komma att utvecklas starkare än för riket i allmänhet. Arbetsmarknadsproblemen
i dessa regioner torde mera bestå i en svag utveckling för industrisysselsättningen
och därmed tilltagande risker för en alltmer ensidig arbetsmarknad.
Denna snedvridning i arbetskraftsefterfrågan torde kunna hävas först
genom planmässiga näringspolitiska insatser för industriexpansion. Till detta
kommer att i storstadsområdena finns stora grupper med speciella behov av
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det gäller bl. a. invandrare.

Mot denna bakgrund bör nu arbetet inom den särskilda delegationen för
prövning av frågor rörande lokalisering av statlig verksamhet intensifieras.
Delegationen bör svara för en bred genomlysning av den centrala statliga förvaltningen
i avsikt att klargöra vilka ytterligare omlokaliseringar som kan visa
sig möjliga. Särskild uppmärksamhet bör ägnas möjligheterna att omlokalisera
delar av myndigheter med relativt klart avgränsade funktioner. Nytillkommande
verksamhet bör så långt möjligt lokaliseras utanför Stockholmsregionen.

Även regional statlig verksamhet torde kunna spridas över länen i större utsträckning
än f. n. och därmed bidra till en jämnare sysselsättningsnivå inom
de olika regionerna. På motsvarande sätt torde finnas skäl att öka uppmärksamheten
på lokala sysselsättningsbehov vid organisation, utbyggnad och lokalisering
av landstingskommunal och, i större kommuner, även primärkommunal
tjänsteproduktion och förvaltning. Riktlinjer för ett sådant ökat beaktande
av lokala sysselsättningsbehov vid lokalisering av landstingskommunal
och primärkommunal verksamhet bör utarbetas i särskild ordning under medverkan
av företrädare för staten, landstings- och primärkommunerna.

Mot. 1980/81:1433

6 Hemställan

Med hänvisning till vad sorn anförts hemställs

att riksdagen godkänner de riktlinjer som förordats i motionen beträffande
dels arbetsmarknadspolitiken, dels regionalpolitiken.

Stockholm den 27 januari 1981

OLOF PALME (s)

CURT BOSTRÖM (s)
INGVAR CARLSSON (s)
HANS GUSTAFSSON (s)
LILLY HANSSON (s)

LENA HJELM-WALLÉN (s)
PAUL JANSSON (s)

GÖRAN KARLSSON (s)
OLLE WESTBERG (s)
i Hofors

MAJ-LIS LANDBERG (s)
ESSEN LINDAHL (s)

LISA MATTSON (s)
THAGE PETERSON (s)
ANNA-GRETA SKANTZ (s)
INGVAR SVANBERG (s)
LARS ULANDER (s)
VALTER KRISTENSON (s)

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1981