Motioner i Första kammaren, Nr 98 (Motion 1922:98 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, Nr 98.

Nr 98.

Av herr Lindhagen, angående framställning till regeringsmakten
om intressepolitikens omvandling småningom till samvetspolitik
samt därigenom ock regeringars omvandling småningom
från partiregeringar till länsregering ar.

I den första hälsningen i år till riksdagens första kammare betecknade
ålders presidenten »segern för humanitetens krav» vara den enda borgen
för en lyckligare framtid. Från annat håll erinrades i samband med
riksdagens öppnande om »pliktuppfyllelsen» såsom lösningen på gåtorna.

Detta är på visst sätt andra tonfall än vid månget tidigare tillfälle.
Då har vanligen förehållits oss, att vårt folks bästa värn i mulna
tiders faror vore visserligen den egna kraften. Men denna kraft hade
sedan definierats såsom liktydig åtminstone i väsentlig del med vår
vapenmakt. De nya orden innebära säkerligen något mera än ett talesätt,
nämligen ett upplevat och känt behov av någon ny orientering.
När i kampen om makten och ägodelarna de materiella intressefronterna
svikta, då falla människornas barn tillbaka till rätten, till humaniteten,
till de gamla sanningarna såsom en andra och sista försvarslinje.

Emellertid vill det mycket till, innan dylika stämningar nå fram
till det verkliga provet, själ vöver vinnelsen. Vi syfta omedvetet i det
längsta att med humanitet vilja förstå andras humanitet mot oss och
med pliktuppfyllelse våra krav därom på andra. Det är många och
långa vagar innan inti-essenas gamla gemensamma program »egna
rättigheter och andras förpliktelser» omvandlas fram emot det tusenåriga
rikets program »egna förpliktelser och andras rättigheter».

Ingen vill säkerligen förneka, att denna omvandlingens väg går i
den rätta riktningen. Det bör icke heller kunna möta någon motsägelse,
att det är på eu sådan vandring, som man måste inrikta sig ju förr
dess hellre. Det undras mycket om med sådana förutsättningar någon,
åtminstone såsom privatperson, kan vidare se några förhoppningar i intressenas
upprepade raguarök med dess huller om buller av förvridna
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 3 samt. 37 käft. (Nr 98.) 1

Sol och Jord

enligt
Za'' othustra
(Persien)
f. 660 eller
630 före
Kristus.

2 Motioner i Första kammaren, Nr 98.

ansikten och knutna nävar i en sista upplösande strid om makten utan
förmåga.

Åtminstone kommer det alltid att finnas meningar, som livligt
förnimma, att något gott icke kan komma ur ett sådant tillstånd och
med förvissning stödja sin uppfattning på sakens natur och historiens
talande lärdomar. Åven en sådan meningsriktning har plikt att göra
sig hörd, icke minst på de ställen, där såsom i riksförsamlingarna våra
öden, så vitt på människoverk kan ankomma, skola länkas. I denna
framställning skall därför framhållas den solklara nödvändigheten, att
våra intressestrider småningom omvandlas fram till en allt större samhörighet.
Och vidare måste då erinras därom, att det enda, som kan
åstadkomma en så stor sak, är våra inre röster, rättsmedvetandet, samvetet.
Dessa röster föra nämligen samma språk hos alla, deras tal har
varit enahanda under årtusenden och de äro oåtkomliga för partiintressena.

Denna omvandling måste förverkligas på många sätt. Viktigt är
att erinra om, hur dessa gamla sanningar med alltid samma innehåll
uttryckts på olika sätt ända från den historiska tidens morgon. Därefter
må följa några personliga försök att lägga denna synvinkel på politiska
frågor, som stå på dag ordningen. Den ansats, som förra riksdagen
gjorde, blev ofullständig särskilt i återgivandet av de gamla förkunnelserna.
Då nu riksdagen sammanträder första gången efter nyval, i
vilka även kvinnorna deltagit, anser jag det även ur den synpunkten
vara påkallat att låta ifrågavarande oändligt försummade angelägenhet
med någon större konkretisering i innehållet komma till tals vid sidan
av de andra riksfrågorna.

■%-

De gamla sanningarna och (leras samvetspolitik.

Det gamla Persien, befolkat av iranerna, en kaukasisk indogermanisk
stam, står värdigt vid sidan av Kina och Indien såsom kulturstat,
men det hade sin egenart. Dess kulturdokument är »Avesta», en
religions- och moralurkund. Den gamla persiska civilisationens hjälte
bar namnet Zaratlmstra (Zoroaster). Han grundade också ett slags
religionssystem, som dock -ej direkt bekände någon tro på en personlig
gud. Symboler voro Qrmudz, solen, och Ahriman, jorden.

Zarathustras politiska program var i första hand att komma de
mäktiga till livs. Han menade, att till följd av hedendomen socialt
elände uppstått, i det storherrarna betvingade de mindre besittarna,
bragte dem i sitt våld med avgifter och räntor och tog deras kreatur.
Att råda bot på detta var »humanitetens begynnelse». En politisk upp -

Motioner i Första kammaren, Nr 98.

gift var även att taga hänsyn till djurens rättigheter, till vilken även
ock buddismen skattade. I Europa med genomsnittsmannen vid styret
har ofta såsom lösen för en ny tid uppställts satsen, att rättsmedvetandets
utveckling går i bredd med erkännandet av kvinnans rättigheter.
I det gamla Persien liksom i Indien gick man längre och uppställde
skonsamheten emot djuren såsom mätare på en civilisation.

Den agrarreform som Zarathustra sökte genomföra bestod i införandet
av boskapsskötsel, omläggning av behandlingen av djuren och
jord åt alla.

För att kunna lyckas i dessa materiella strävanden och för att på
samma gång höja människan till eu högre flykt, ansåg Zarathustra
emellertid det nödvändigt att grundlägga en livslörnyande andlig kraft.
Detta blev hans främsta historiska verk. Denna kraft var rättsinnighet,
som bestod i sanningskärlek, rättfärdighet och trofasthet. Det medel
eller den praktiska etik, genom vilken allt detta skulle ernås, formulerades
sålunda: »Låt mig vinna rättsinnighet genom renhet.» Renhet
åter bestod uti själens renhet och även i kroppens renhet. På denna
senare hölls också mycket strängt, och Avesta innehåller därför en mängd
hygieniska regler.

Man kan sålunda säga med en författare, professor Edvard Lehmann,
att den äldsta Avestas lagbud var, »en bondemoral om att skona djuren
och att odla jorden samt hålla sig ren från lögn och andlig besmittelse».
Denna statskonsts taktik var optimism. Man var övertygad om, att sanningen
skulle segra över osanningen (livslögnen), livet över döden, Ormudz över
Ahriman. På detta sätt blevo de gamla perserna rationalister, praktiska
med vaken blick för verkligheten, moralister och »dualistiska optimister»,
— d. v. s. de trodde på sammansmältningen mellan ande och materia
även i samfundsordningen till skillnad från den europeiska pessimismen
med sitt ensidiga antingen eller.

Iran blev på detta sätt, säger samme författare, ett starkt byggt
kulturland, innan det blev krigsmakt. I följd därav blevo dess senare
erövringar icke rövartåg utan mera statsbildningar. Persernas föregångare
assyrerna hade överallt i sina härnader framträtt såsom nedtrampare
och förtryckare. Annorlunda förfor den persiska statskonsten
(Kyros, Dareios). Var det erövrade landet krigiskt såsom Lydien, avväpnades
det med civilisation. Var det ett kulturfolk såsom greker,
fenicier och judar, vårdade man sig särskilt om dem och utnyttjade
deras kultur till rikets bästa. Efter få generationer stod där ett stort
rike från Indus till Donau, från Oxus till Nilens katarakter.

Makt och
formäga

av Laotxe
(Kina) 604-524 f. Kr.

4 Motioner i Första kammaren, Nr 98.

Det finns ett väsen, ofattbart och fullkomligt, som blev till före
himmel och jord, stilla och översinnligt, skilt från allt annat och oför-
änderligt, det sträcker sig överallt, men löper aldrig någon fara. Det
kan betraktas som alltings moder. Jag känner ej dess namn, därför
betecknar jag det med ordet tao. Jag vill göra ännu ett försök att
nämna det och kallar det: det stora. Namnet »det stora» innebär, att
det är obegränsat; att det är obegränsat innebär, att det är oändligt,
men såsom oändligt återvänder det alltid till sig självt.

Skulle jag helt oförmodat bliva uppmärksammad och ombetrodd
att styra i enlighet med tao, skulle jag mest frukta att själv framträda
på något sätt. Det stora tao är den rätta och fullkomligt jämna vägen,
men människorna tycka om sidostigarna.

Människan är vid sin födelse mjuk och späd, vid sin död åter
fast och stark. I naturen äro träd och örter i sin tidiga växt mjuka
och spröda, vid sin död åter torra och hårda. Sålunda stå fasthet
och styrka i nära samband med'' döden, mjukhet och spädhet åter med
livet. Därför segrar aldrig någon genom det råa våldets makt. Ett träd,
som är kraftigt, inbjuder till fällning. Det starka och det stora hava
sin plats nedantill, det späda och spröda sin ovantill. —

Det mjukaste ting i världen rusar emot och krossar det hårdaste.
Det som saknar fast substans tränger in, där inga springor finnas.

Verka, som verkade du icke, arbeta, som arbetade du icke, smaka,
som smakade du icke. Betrakta det lilla som stort, det knappa som
mycket; hämnas oförrätter med goda gärningar; förekom det svåra, medan
det är lätt; gör det stora, medan det är obetydligt och litet; ty allt
svårt i världen är i sin första begynnelse lätt, och allt stort i världen
är i sin första begynnelse litet. Den vise söker därför aldrig giva sig
sken av att utföra stordåd, och just på grund därav uträttar han de
största ting.

Den som lättvindigt ger löften, lägger sig ej vinn om att hålla
dem. Den som betraktar allt såsom lätt, skall finna allt svårt. Därför
synes den vise betrakta allt som svårt, och på grund därav möter han
aldrig några svårigheter.

Den vise framhåller ej sin egen person och blir därför bemärkt.
Han hävdar icke sin rätt och vinner därför erkännande. Han är fri
från självberöm, och därför uppmärksammas hans förtjänster. Han lider
ej av fåfänga och stiger därför i inflytande. Han inlåter sig ej i avundsjuk
ävlan, och därför kan ingen i hela världen tävla med honom. De
gamles ordstäv:

Motioner i Första kammaren, Nr 98.

»Att sig själv som bristfull känna
Det är vägen till fullkomning»

är därför ingalunda ett tomt ord. Allt verkligt fullkomnande består sålunda
däri, att man återvänder till ödmjukheten.

Den som söker efter att själv vara något, blir aldrig bemärkt. Den
som hävdar sin rätt, vinner aldrig erkännande. Den som berömmer sig
själv, får aldrig sina förtjänster uppmärksammade. Den som är fåfäng,
stiger ej i inflytande.

Från taos synpunkt är en sådan lik matrester eller bölder, som
ju alla torde avsky. Den som äger tao, inlåter sig därför aldrig med
en sådan.

Skulle någon önska komma i besittning av riket och tror sig
kunna åstadkomma det genom eget görande, kommer han enligt min
mening att misslyckas. Riket hör under den översinnliga världen och
kan ej vinnas genom eget görande. Skulle någon genom eget görande
vinna riket, skulle lian fördärva det. Skulle någon söka fasthålla det
såsom rov, skulle han förlora det.

De, som i enlighet med tao vilja bistå en regent, må ej söka vinna
välde genom vapenmakt. Sådant får sin vedergällning.

Törnen, tistlar växa ymnigt
På arméers lägerplatser
Uti stora härars fotspår
Hungersår beständigt följa.

Vapnen må vara aldrig så vackra, de äro dock olycksbådande ting,
hatade, jag vågar säga det, av alla. Därför vägra de, som äga tao, att
bruka dem.

Vapnen äro olycksbådande, de äro ej den vises verktyg. Endast
i yttersta nödfall använder han dem. Lugn och stillhet skattas av
honom högst. Seger genom vapenmakt är för honom något oskönt.
De som göra sådant till skönt, finna sin glädje i att döda människor.
Men den som har sin glädje i att döda människor, bör ej få ha något
inflytande på riksstyrelsen.

Uppriktigt tal är icke behagligt. Behagligt tal är icke uppriktigt.
Den gode inlåter sig ej i ordstrider; den som inlåter sig i ordstrider är
ej god. De som äga den sanna insikten höra ej till de högt lärde; de
som äro högt lärde sakna den sanna insikten.

Den vise lägger ej i hög för sig själv. Ju mer han lever för
andra, desto större framgång har han själv. Ju mer han giver åt andra,

Motioner i Första kammaren, Nr 98.

Personlighetens
kultivering av

Kongfutse
(Confusius)
(Kina)
551—479
f. Kr.

Välviljan

av Buddha
(Indien)
omkr 550—
470 f. K.

desto iner har han själv. HimmeJens väg är att alltid gagna, aldrig
skada. Den vises väg är verksamhet, men utan avundsjuk ävlan.

De trettio hjulekrarna förenas i en nav; men det är på dennas
ihålighet, som kärrans brukbarhet beror. Lera f''>rmas till kärl; men
dennas ihålighet bestämmer dess nytta. Dörrar och fönster huggas upp
för att göra ett rum beboeligt, men det är just på ihåligheten allt beror.
Därför är den materiella substansen av tingen nyttig, men det icke materiella
i dem är det, som är fullt användbart.

DeD stora kunskapens princip består i att belysa den lysande
dygden, i att förnya folket, i att bliva beståndande i den högsta förträffligheten.
Den, som vet att bliva beståndande, kan nå sitt mål, den
målmedvetne kan förbliva orörlig, den orörlige lugn. Med lugnet följer
moget övervägande, genom övervägaude ernås målet. Värjo ting har
sin rot och sina grenar, varje gärning sitt slut och sin grund. Den,
som vet vad som är först och vad som är sist, stål- nära den stora
principen.

De gamle, som önskade belysa den lysande dygden i riket, började
med att rätt styra staten; för att rätt kunna styra staten lagade de först,
att god ordning härskade i deras familjer. För att åvägabringa denna
goda ordning kultiverade de först sina egna personer. För att kultivera
sina egna personer rättställde de först sina hjärtan, för att rättställa
sina hjärtan lade de sig vinn om sannfärdighet i sina tankar, för att
bliva sannfärdiga i sina tankar gjorde de allt för att fullkomna sitt
vetande.

Att fullkomna sitt vetande består i att gå till grunden av tingen,
genom att gå till grunden av tingen blir ens vetande fulländat, är
vetandet fulländat, bliva tankarna sannfärdiga, äro tankarna sannfärdiga,
då följer hjärtats rättställande, med hjärtats rättställande följer personens
kultivering. Med kultiveringen av personen följer god ordning inom
familjen, med god ordning inom familjen ett rätt styrande av staten,
med ett rätt styrande av staten följer ostörd fred för riket.

s t Från himlens son till folket betraktade alla personens kultivering
som roten (till allt annat). Vårdslösa roten och ändå ordna grenarna, det
är omöjligt; och det kan ej förekomma, att man kan ringakta den
aktningsvärde och tvärtom.

Alla medel att i detta livet uppnå oförgänglig vinning hava icke
värdet av en sextondel av välviljan, hjärtats utlösning. Välviljan, hjärtats
utlösning, upptager dem uti sig samt lyser och glänser och strålar

Motioner i Första kammaren, Nr 98. 7

Och liksom all stjärnljusets glans icke har värdet av en sextondel av
månljuset, utan månljuset upptager den uti sig samt lyser och glänser
och strålar, så hava även alla medel i detta livet att uppnå ovansklig
vinning icke värdet av en sextondel av välviljan, hjärtats utlösning.
Välviljan, hjärtats utlösning, upptager dem uti sig samt lyser och glänser
och strålar. Och liksom i regntidens sista månad, om hösten, solen
uppgående på den klara, molnfria himlen fördriver Slit mörker i luftrummet,
samt lyser och glänser och strålar, så hava alla medel i detta
liv att uppnå oförgänglig vinning icke värdet av en sextondel av välviljan,
hjärtats utlösning. Välviljan, hjärtats utlösning, upptager dem
uti sig och lyser och glänser och strålar. Och likasom nattetid uti
den arla morgontimmen morgonstjärnan lyser och glänser och strålar,
så hava alla medel i detta liv att uppnå ovansklig vinning icke värdet
av en sextondel av välviljan, hjärtats utlösning. — —

En giver morgon, middagstid och afton en gåva av ända till
hundra krukor mat, och en annan fostrar morgon, middagstid och afton,
även blott ett ögonblick, välvilja i sitt hjärta, denne andre har därav
en större nytta. Därför boren 1 förkunna detta: välviljan, hjärtats utlösning,
vilja vi fostra, stegra, befordra, tillägna oss, utöva, vinna, rätt
använda.

Det som har hänt mig synes mig vara något gott, och omöjligen
kunna vi hava rätt, om vi tro att döden är nå^ot ont. Att delta är
sant, därpå har jag fått ett bevis. Ty det är nödvändigt, att det vanliga
tecknet skulle hava visat sig för mig, om jag icke hade gått någonting
gott till mötes. — — —

Men även I, domare, boren vara vid gott hopp med avseende på
döden och anse detta endast såsom visst, att det för en god människa
icke gives något ont varken i livet eller efter döden och att gudarna
icke äro liknöjda för en sådan människas angelägenheter. Icke heller
mitt öde har av en slump gestaltat sig. utan detta är för mig fullkomligt
klart, att det redan nu var bäst för mig att do och skiljas ifrån
jordelivets bekymmer. Det var därför som det vanliga tecknet ingenstädes
har mött mig, och det är därför, som jag icke vredgas på mina
domare och anklagare. Och likväl var det icke i denna avsikt de dömde
mig till döden och anklagade mig, utan emedan de trodde, att de därigenom
skulle skada mig. Denna deras bevekelsegrund är klandervärd.
Men om en enda sak vill jag bedja dem: då mina söner hava växt upp
till ynglingar, så hämnens på dem, Atenare, genom att tillfoga dem
samma kränkning och samma lidande, som jag har tillfogat eder. Om

Det oförgängliga av

Sokrctes
(Grekland)
469-399 f.
Kr. Slutorden
till hans domare.

Motioner i Första kammaren, Nr 98.

Den riktiga
och de oriktiga
statsförfattningarna.

Brottstycken
ur staten,
dialog av
Pluto (Grekland)
427—
347 f. Kr.

I sen dem hava omsorg om penningar och rikedom eller någonting annat
framför dygden, om de tro sig vara någonting och ingenting äro, så bannen
dem, såsom jag har bannat eder, därför att de icke vinnlägga sig om
det, de borde, och tro sig vara någonting, utan att äga något värde.
Om I gören detta, skall både mig själv och mina söner hava vederfarits
rättvisa av eder. Men det är redan tid att gå, jag för att do, I
för att leva. Vilkendera av oss går till det bättre, det är fördolt för
en var utom för gud.

Nu tror jag att vi kunna uppvisa, att staten skulle få en annan
gestalt genom en enda förändring, visserligen icke obetydlig och lätt, men
likväl utförbar. — — Det måste således fram, om vi också skola bliva
överspolade med åtlöje och hån alldeles som av eu storskrattande våg.

Om icke, säde jag, antingen filosoferna bliva konungar i staten eller
de, som nu kallas konungar och makthavande, i sanning och grundligt
ägna sig åt filosofien, och båda dessa, makten i staten och filosofien,
sammanfalla till ett, och om icke av de olika naturer, som nu uteslutande
vända sig till det ena med åsidosättande av det andra, de flesta nödvändigt
bliva uteslutna, då finnes det, min käre Glaukon icke någon befrielse
från det onda för staterna och, såsom jag tror, icke heller för människosläktet,
och förr skall icke heller denna statsförfattning, som vi nu hava
beskrivit, så vitt det möjligt är, bliva förverkligad och skåda solens
ljus. Det är detta, som redan länge har ingivit mig betänkligheter
för att tala, då jag ser, huru det till stor del skall strida mot den
allmänna föreställningen. Tj det är svårt att inse, att en annan statsinrättning
icke kan medföra lyckan varken i det enskilda eller i det
allmänna livet.

Du har, min käre Sokrates, sade han nu, härmed utslungat ett
sådant ord och ett sådant påstående, att du kan taga för givet, att
ganska många och därtill icke obetydliga män skola, så att säga, avkasta
manteln och sålunda läitklädda tillgripa det första bästa vapen de
påträffa och rusa emot dig i fullt språng för att vinna eu härlig seger.
Kan du icke med ditt tal slå dessa tillbaka och undkomma dem, så blir
du till straff verkligen tillintetgjord av deras hän. — — —

De (oriktiga) författningar, som jag menar och som även hava
särskilda benämningar, äro: den i allmänhet prisade kretensiska och
denna här lacedemoniska — (på annat ställe kallad timokrati eller
timarki) —; för det andra den även i andra rummet prisade så kallade
oligarkien, en författning, som lider av många brister; vidare den mot

Motioner i Första kammaren, Nr 98.

den förra motsatta och ur henne framgående demokratien samt slutligen
det ädla, från alla de föregående sig skiljande, tyranniet, statens fjärde
och sista sjukdom.--—

Vet du nu att det nödvändigt finnes lika många slag av mänskligt
sinnelag och karaktär som det finnes slag av statsförfattningar? Eller
tror du att statsförfattningarna uppkomma ur eken eller klippan och
icke av medborgarnas seder, vilka genom sin tyngd draga med sig och
bestämma allt annat?

På intet vis hava de något annat upphov än detta.

Om det nu gives fem slags statsförfattningar, så skall det således
även finnas fem slags själstillstånd hos de enskilde.

Sedan tvedräkten således uppstått, draga de två släktena, järnoch
kopparsläktet, till penningeförvärv och till besittning av jord, bostäder,
guld och silver; de andra båda åter, det gyllene och silversläktet,
som icke äro behövande utan av naturen rika, leda själen till dygden
och till den gamla författningen. I det de nu bruka våld och sträva
emot varandra, komma de slutligen överens om att fördela jorden och
bostäderna och förvandla dem i enskild eyendom. — — —

Sådana människor skola, liksom de i oligarkierna, hava en stark
åtrå efter penningar och i hemlighet sätta det största värde på guld
och silver, eftersom de hava egna skattkammare och förvaringsrum, där
de gömma det, och omhägnader kring sina boningshus, alldeles som
egna nästen, där de med sina kvinnor och vilka andra de behaga kunna
njuta och förbruka mycket.

Den där skattkammaren, som den enskilde hade full av guld,
bringar en sådan stat i fördärv. Ty först uttänka de för sig själva
utgifter och vränga lagarna ditåt, utan att de lyda dem, varken de
själva eller deras kvinnor. — — —

I det vidare den ene ser på den andre och börjar tävla med honom,
bliva de snart allesamman så beskaffade. — — —

Från denna början gå de allt längre i förvärvande av penningar,
och ju högre värde de sätta på dessa, desto mer sjunker dygden i värde
hos dem. Eller förhålla sig icke rikedom och dygd till varandra så, som
om de vore lagda i tvenne vågskålar och båda alltid strävande åt motsatt
håll? — — —

Således stifta de då en grundlag som bestämmer omfånget av den
oligarkiska författningen, i det de stadga en viss summa penningar,
större, om färre, mindre, om flere skola hava del i den oligarkiska styBihang
till riksdagens protokoll 1922. 3 samt. 37 höft. (Nr 98.) 2

Motioner i Första kammaren, Nr 98.

relsen, stadgande på förhand att ingen må erhålla del i styrelsen, vars
förmögenhet icke uppgår till det bestämda taxeringsvärdet. — — —

Jo, så är det visserligen. — — —

En sådan stat är nödvändigt icke en, utan två, den ena bestående
av fattiga, den andra av rika, vilka bo tillsammans, men alltid stämpla
mot varandra.

Så uppstår då, förmodar jag, demokratien, när de fattige, efter
vunnen seger, bland det övriga partiet döda somliga och driva andra i
landsflykt samt åt alla övriga tillerkänna lika stor andel av borgarrätt
och statsförvaltning, varvid i allmänhet ämbetena i staten utdelas genom
lottdragning.

Ja på det sättet är demokratien inrättad, antingen hon framtvingas
med vapenmakt eller hon uppkommer därigenom att det andra partiet
av fruktan drager sig tillbaka.

På vad sätt, fortfor jag, leva nu dessa och huru är en sådan
statsförfattning för övrigt beskaffad? Ty uppenbarligen skall en demokratisk
man visa sig hava samma beskaffenhet. — — —

Icke sant, först och främst äro de fria och i denna stat råder
fullkomlig frihet i ord och handling, och det är här tillåtet en var att
göra vad han behagar?

Denna tyckes vara den skönaste av alla författningar. Liksom eu
brokig klädnad, där allehanda blommor äro invävda, så kunde även
denna genom sin brokiga mångfald av olika seder synas vara den
skönaste. Och liksom barn och kvinnor, när de betrakta något mångfärgat,
torde väl mängden anse denna författning för den skönaste.

Framkommer nu tyranniet ur demokratien ungefär på samma sätt
som demokratien ur oligarkien? — — —

Månne icke även demokratien i sin ordning bringas i upplösningav
det omättliga begäret efter det, som hon själv har förklarat såsom
sitt högsta goda?

Vad har hon då, menar du, förklarat för sitt högsta goda?

Friheten, svarade jag. Ty om denna skall du i en demokratisk
stat böra påstås, att hon är det allra skönaste och att därföre endast
denna stat är värdig att hysa en frisinnad man. — — —

Samma sjukdom, som uppkom i oligarkien och förde henne till
undergång, bringar även demokratien, där han i följd av den obegränsade
friheten tilltager i omfång och styrka, under slaveriets ok. Och
verkligen brukar varje överdrift i en sak slå över i sin motsats, både i

Motioner i Första kammaren, Nr 98.

väderleken och hos växter, hos djurkroppar och slutligen icke minst i
statsförfattningar. — — —

Överdrift i frihet, både hos den enskilde och hos staten, skall väl
icke slå över i något annat än i ytterligt slaveri. — — —

Då är det ock naturligt, att enväldet icke uppstår ur någon annan
statsförfattning än demokratien: ur den mest obegränsade frihet det
största och hårdaste slaveri. — — —

Brukar icke folket alltid framför andra uppställa en i spetsen för
sig och giva denne stor makt och anseende? —--

Detta är således tydligt, att när en envåldshärskare uppstår, han
icke uppspirar ur någon annan rot än folkledarens. — —

Den som stöder sig på våld och på ytan hycklar mildhet, blir yg^^sherrafurstarnas
ledare. Men han måste besitta ett stort rike. Den som stöder väldet av
sig på själsstyrka och övar mildhet, blir världens konung. En sådan
konung är icke beroende av sitt rikes storlek. Den som lägger under sig (Kina)
människor med våld, den lägger dem icke under sig i deras hjärtan, 372-289 f. Kr
utan blott emedan de icke äro honom vuxna i våld. Den som underlägger
sig människorna genom själsstyrka, den jubla de emot i sina
hjärtan och äro honom verkligen undersåtliga.

Mildhet bringar ära, hårdhet bringar skam.

Om någon ärar de värdiga och anställer de skickliga, så att de
bästa och visåste sitta i ämbetena, glades allt riddersfolk på jorden och
önskar att få tjäna vid hans hov. Om någon låter hålla uppsikt över
torgplatserna men icke upptager någon grundskatt, så glädas alla köpmän
på jorden och önska att få lägga upp sina varor på hans torg.

Om någon väl låter uppskriva de genomresande vid passen men icke
tager någon avgift av dem, så glädas alla vandrande på jorden och
önska att vandra på hans vägar. Om någon håller bönderna till ömsesidig
hjälp men icke utkräver någon skatt av dem, så glädas alla
bönder på jorden och önska att plöja på hans fält. Om någon icke
ifrån dem, som betala husskatt, ytterligare begär huvudskatt och dagsverksskyldighet,
så glädes allt folk på jorden och önskar att bliva
hans folk.

Om någon verkligen genomför dessa fem punkter, så blicka grannstaternas
folk upp till honom såsom fader och moder. Men att angripa
fader och moder genom sina barn det är något som, så länge det
funnits människor på jorden, ännu ingen fullt utfört. Därför har han
ingen fiende på jorden. Den som ej har någon fiende på jorden är

Motioner i Första kammaren, Nr 98.

guds verktyg. Att en sådan icke blir världens konung, har ännu aldrigförekommit.

Varje människa har ett hjärta, som icke kan fördraga andras lidanden.
Konungarna i den gamla tiden visade sin barmhärtighet däruti,
att de voro barmhärtiga i sin styrelse. Den som i barmhärtigt sinnelag
styr barmhärtigt, den kan låta den behärskade världen röra sig på
sin hand. Att varje människa är barmhärtig förklarar jag sålunda:
när människor för första gången se ett barn, som är i begrepp att falla
ned i en brunn, så reser sig i allas hjärtan fruktan och medlidande.
Icke emedan de vilja komma samman med barnets föräldrar, icke emedan
de vilja vinna beröm av grannar och vänner, icke emedan de frukta
skamligt förtal, uppföra de sig på detta sätt.

Ur denna synpunkt visar det sig: utan medlidande i hjärtat ingen
människa, utan skamkänsla i hjärtat ingen människa, utan känsla i
hjärtat för rätt och orätt ingen människa. Medlidandet är kärlekens
begynnelse, skamkänsla är pliktmedvetandets begynnelse, blygsamhet är
sedernas begynnelse, att skilja mellan rätt och oräit är vishetens begynnelse.
Dessa fyra anlag besitta alla människor lika väl som de besitta
sina fyra lemmar. Var och en som besitter dessa fyra anlag och
tror att han är oskicklig att utöva dom, är eu rövare mot sig själv.
Den som tror om sin furste att han icke kan utöva dem, är en rövarn
mot sin furste.

Den som i sitt jag besitter dessa fyra anlag och låter dem alla
utveckla och fullborda sig, den är såsom elden som begynt att brinna,
som källan vilken begynt att flöda. Den som uppfyller dessa anlag,
den förmår att skydda världen. Den som icke uppfyller dem, förmår
icke en gång att tjäna sina föräldrar.

^enligt" Om imiehållet i Nazaréens förkunnelse behöver icke ordas inför

XrLiS. en europeisk läsekrets. Det må endast erinras, att hans etik omfattade
(PalBstina.) både de materiella och andliga verkligheterna. Den bildade, vad man
skulle kunna kalla ett politiskt program, i vilket han lika som hans
förutnämnda asiatiska och europeiska föregångare sammanförde dessa
tingens båda sidor i ett leverne. Berättelsen om den rike mannen och
den svåra hänvisningen till honom att taga allt vad han ägde och
giva åt de fattiga, är ju ingenting annat än den radikalaste lösningen
av den sociala frågan. Inom de andliga verkligheternas värld mötas
vi åter av sådana programpunkter som: älsken edra ovänner, dömeu
icke så skolen i icke varda dömda, förlåt dem ty de veta icke vad de

Motioner i Första kammaren, Nr 98.

göra, vad i viljen att människorna skola göra eder det gören i ock
dem, sanningen skall göra eder fria, kommen till mig i alle som arbeten
och äro betungade och jag vill vederkvicka eder o. s. v.

Det är det egendomliga med dylika programpunkter, att de bliva
evigt unga och att ingen vågar bestrida, att det åtminstone ligger något
uti dem. Partiväsendet förstummas inför desamma, tvedräktens vapen
slås ur dess händer, hatet bleknar bort som en fredlös skugga och
hämnden kommer av sig vid ingången.

Drag dig tillbaka till lugnare, tryggare och ädlare sysselsättningar!
Anser du det vara lika gott, om du har dina tankar upptagna
av omsorgen, att spannmålsfororna utan svek eller vårdslöshet komma
in i sina magasiner, att de icke skadas av fukt och hetta, att de stämma
i vikt och mått, eller om du med din eftertanke nalkas dessa heliga
och höga ting: att efterforska gudarnas väsen, deras högsta goda, deras
livsvillkor och gestalt, vilket öde som väntar din egen ande, var naturen
bereder oss ett rum, när vi fått lämna kroppshyddan, vad det är
för en kraft, som håller världsbyggnadens tunga kroppar svävande i
rymden, och lyfter dem över den lätta materien, sänder eldens element
mot den högsta höjden och sätter stjärnorna i regelbunden rörelse, och
allt annat i värld stillvaron, det ena efter det andra fyllt av de underbaraste
fenomen?

Vill du icke lämna stoftets små bestyr därhän och med din själ
betrakta dessa höga ting? Nu, medan du är i din fulla kraft, är det
rätta tiden att vända dig till detta bättre liv. Om du det gör, väntar
dig en rikedom av ädelt vetande, lust och övning i dygder, glömska
av begären, du lär dig konsten att leva och konsten att do, du vinner
själens djupa ro mitt i denna orons värld.

Beklagansvärd är allas deras lott, som hava mycket att sköta, men
beklagansvärdast är deras, som icke ens ha sina egna bestyr att ombesörja;
som få sova, först när eu annan sover, som få vandra i en
annans steg, som få spisa, när och så, som det smakar en annan, som
måste älska och hata — känslor som minst av alla låta sig kommenderas
— efter en annans order.

Om dessa människor vilja veta, huru kort deras liv är, så må de
tänka efter, till hur stor del detta liv verkligen är deras eget. Då du
nu ser deras purpurbrämade toga, mer än en gång dem förunnad, då
du hör deras namn äras på forum, så hys ingen avund mot dem! Denna
äreställning vinnes för priset av livets förlust: för att ett enda år skall
få bära deras namn i konsulslistan, låta de alla sina år förstöras. Som -

Den rätta

levnads visheten av

Seneca
(Rom)

4 f. Kr.—

65 e. Kr.

Motioner i Första kammaren, Nr 98.

liga har döden skördat i själva begynnelsen av deras kamp för ärelystnadens
högsta mål, andra ha visserligen efter tusen förödmjukelser och
vedervärdigheter nått upp till ärans höjd, men väl komna dit upp, ha
de med grämelse funnit, att allt vad de strävat för icke var något annat
än en titel i gravskriften; åter andra ha, när de i sin höga ålderdom
glömt, att de voro gubbar och börjat uppgöra vittomfattande planer,
som skulle höra ungdomen till, mitt under den ovärdiga överansträngningen
sett ålderdomens vanmakt äntligen taga ut sin rätt.

Föraktlig är den, som vid hög ålder står vid domareskranket och
med andan i halsen jagar efter eu obildad folkhops bifallsrop under sitt
försvar för vilt främmande huvudmän. Skam över den, som levat ut
förrän han arbetat sig trött, och som mitt under sitt jäkt sjunker ned
och dör! Skam över den gamle girigbuk, som dör mitt i sina penningeberäkningar
under den länge bedragne arvingens hånleende!

Jag kommer ihåg ett exempel, som jag måste inflika. Det gäller
Turannius, en gubbe, som utmärkt sig för den mest pedantiska ar betsflit.
Då han överskridit sitt nittionde år och av kejsar Gaius utan sin
begäran erhållit tjänstledighet från ett ämbete i riksförvaltningen, lät
han lägga sig liksom på bår och begråtas, som vore han död, av sitt
kringstående husfolk. Hela huset sörjde den arbetsro, som förunnats
dess åldrige herre och upphörde icke med sin klagolåt, förrän han återfått
sitt arbete.

År det då ett så stort nöje att få do mitt i en mängd omsorger
och bestyr? Men sådan är de flestes håg. Begäret att hålla ut med
verksamheten varar längre än förmågan därtill. De kämpa mot ålderdomssvagheten,
och de finna själva ålderdomens börda tung endast ur
den synpunkten, att den avlägsnar dem från deras bestyr. Lagen
ålägger ingen någon militärtjänst efter det femtionde året, efter det
sextionde kallar den ingen till senator. Människorna ha svårare att
utverka sig vila av sig själva än av lagen.

Men under tiden, medan de ryckas hit och dit av andra, medan
de själva störa sina medmänniskor och ej giva varandra någon ro,
medan de alltså äro ömsesidigt olyckliga, blir ju livet utan någon behållning,
utan någon glädje, utan någon utveckling av själen. Ingen
har döden för ögonen, var och en sträcker sina planer och förhoppningar
i fjärran. Några planlägga till och med sådant, som tillhör
tiden efter deras bortgång, offentliga byggnadsverk skänkta i deras
namn, gladiatorers spel vid deras bål och storartade likbegängelse^ som
vittna om deras ärelystnad. Och dock borde de sannerligen få bäras

Motioner i Första kammaren, Nr 98.

ut vid facklor och vaxljus, som de små barnen, ty det liv de verkligen
hava levat, har icke varit längre än dessas.

En del av tillvaron står i vår makt, eu annan del icke.

I vår makt stå våra åsikter och drifter, vår åtrå och vedervilja —
med ett ord, allt som beror på vår egen verksamhet; — utom vår makt
stå kroppert, förmögenheten, anseendet, samhällsställningen och, med
ett ord, allt som inte beror på vår egen verksamhet.

Vad som står i vår makt är till sin natur friboret, oförhindrat,
obundet; vad som icke står i vår makt är svagt, trälbundet, fullt av förhinder,
och för vårt väsen främmande.

Glöm alltså aldrig detta: om du anser det trälbundna fritt och det
främmande för ditt eget, skall du förhindras, bedrövas, oroas och beklaga
dig över gudar och människor. Om du däremot anser för ditt
endast vad som är ditt och för främmande vad som beror av andra —
såsom det i själva verket är —, då är du obetvingelig, ingen kan hindra
dig, du har aldrig att klaga över någon, eller att anklaga någon, eller
att göra något, vad det vara må, emot din vilja; icke heller kommer
någon att kunna skada dig, och du får aldrig någon fiende ty intet
skadligt kan träffa dig.

Önska icke att händelserna må hända såsom du önskar; utan önska
att de må hända såsom de hända — därav kommer du att befinna dig
mycket bättre.

Glöm aldrig, då någon kommer i din väg, att vända dig till ditt
eget inre och rannsaka, vilket värn som är dig givet för ett sådant fall.

Ser du en vacker människa framför diy, är sinnesrenheten dig
given för just ett sådant fall. Gäller det prövningar, är det modet.
Gäller det att fördraga en skymf, är det saktmodet.

Om du vänjer dig vid ett sådant betraktelsesätt, skola dina inbillningar
aldrig få makt med dig.

Om du vill gå framåt, må du lugnt fördraga att i yttre måtto ta
dig ut som eu oförnuftig dåre; — bry dig inte om att ta dig ut som
en vis. Och om du i någras ögon tyckes något vara, fördubbla då din
vaksamhet gent emot dig själv. Ty du må veta att det inte är någon
lätt sak att på samma gång bevara troheten mot ditt sanna inre väsen och
dessutom det som yttre är; — det är tvärtom alldeles oundvikligt att
den som vänder sin uppmärksamhet mot det ena måste vända sin uppmärksamhet
från det andra.

Det som står
i vår makt

av Epiktttos
(GreklandRom)
lista
århundradet
efter Kristus.

Motioner i Första kammaren, Nr 98.

Du kan förbli oövervinnelig, om du aldrig inlåter dig i strid på
andra områden än det, där du måste segra.

Se till att om någon i din åsyn överhopas med ärebetygelse!’ eller
upphöjes till makt eller på annat sätt hugnas med lyckans håvor, du
inte låter din inbillning härom fara av med dig. Om det sanna goda
består i sådant, som beror av oss själva, så är ju detta icke rätta
platsen vare sig för avund eller tävlan. Du själv strävar varken att bli
fältherre eller senator eller konsul, utan att bli fri; — och till denna
frihet ges det blott en enda väg: förakt för allt, som icke beror av
oss själva.

Om det någonsin händer dig att blicka omkring dig i yttervärlden
för att se efter, om du väcker någons beundran, må du veta, att du har
förlorat allt, vad du hittills har vunnit.

Låt dig aldrig uppröras av sådana bekymmer som dessa: »Men
då blir jag ju en föraktlig människa och har intet att betyda någonstädes».
Om det är ett ont att vara föraktlig, så kan du väl icke råka
ut därför genom någon annan, ty ingen aunan kan göra dig lumpen.
Men beror det av dig själv att intaga de högsta ämbetena eller den
främsta platsen till bords? ingalunda; — hur kan sådant då göra dig
föraktlig? Hur kan det stå i någon annans makt att beröva dig din
betydelsefullhet — du, vars enda betydelse består i att vara betydande
i de ting, som bero av dig själv? —

Nåyon har blivit föredragen framför dig vid en bjudning eller vid
en överläggning eller ett rådslag. — Om sådant är en förmån, gläds
då över att den har vederfarits din nästa; är det ett ont, sörj då icke
över att du har undgått det.

Glöm aldrig hur omöjligt det är att uppnå lika mycket av vad
som icke beror av oss, som de, vilka eftersträva det, om du inte följer
deras exempel Hur skulle den, som aldrig uppvaktar en hög herre, utverka
lika mycket hos honom, som den, vilken uppvaktar honom oupphörligt?
eller den, som icke ansluter sig till hans följe, lika mycket
som den, vilken följer honom överallt? eller den, som aldrig smickrar
honom lika mycket som den, vilken smickrar honom oupphörligt? Du
är ju orättvis och obillig, om du vill gratis erhålla allehanda förmåner
utan att erlägga det pris de kosta.

Du har icke fått vara med vid en hög herres bjudning? — nej,
men du har heller icke betalt värden priset för hans middag; — den
kostar smicker, den kostar fjäsk; betala priset, om du vill köpa matvarorna.
Om du vill fara av med dem utan att betala, är du orättvis

Motioner i Första kammaren, Nr 98. 17

och obillig. — Har du då ingenting i behåll i stället för den middag
du gick miste om? Du har ju undgått att berömma en karl, som du
föraktar, och undgått att tåla hans fräckhet mot dem, som äro honom
underdåniga.

Vi urskilja lätt naturens mening, så snart det gäller någon annan.

Om till exempel din väns slav har slagit sönder ett dryckeskärl,
är du genast redo att säga: »Så där brukar det ofta gå.» Kom då ihåg
att vara lika redo att säga det om ditt eget går sönder.

Iakttag också samma regel när det gäller större saker: När en
väns hustru eller barn bär dött, vem säger då icke: »Sådant är människolivet!»
Men gäller det ens egna, då heter det: »Jag arma, olyckliga
varelse!» — Det vore bättre att påminna sig, vad man tänkte och
kände, när man hörde detsamma om andra.

Ser du någon tvätta sig hastigt, så säg inte: »han tvättar sig
slarvigt», utan säg: »Han tvättar sig hastigt». Ser du någon dricka
mycket vin, så säg inte: »han dricker alltför mycket vin», utan säg:
»han dricker mycket vin!» Hur vet du att han handlar olämpligt, innan
du har genomskådat orsaken till hans handlingssätt?

Om du iakttager detta, undgår du att ha en sak för ögonen och
falla domslut över en annan.

En oinvigds hållning och sätt är att vänta intet av sig själv —
varken skada eller gagn — utan allt av andra. En filosofs sätt och
hållning är att vänta all skada och allt gagn endast av sig själv.

Förbliv trogen din föreskrivna plikt såsom en gudomlig lag, vilken
det vore ett helgerån att överskrida. Och säger någon någonting om
dig fördenskull, så bry dig inte om det: det angår icke dig.

Har du eu gång förvärvat dig namnen god, anspråkslös, sanningskär,
förståndig, from, högsinnad, så se till, att du aldrig förtjänar de
motsatta benämningarna. Och skulle du någonsin förlora dessa namn,
så sök att genast återvinna dem. Kom också väl ihåg, vad dessa ord
innebära. Förståndig: sorgfälligt och samvetsgrant pröva och undersöka
allt; from: villigt taga emot vad allnaturen beskär; högsinnad: till sitt
andliga väsen vara höjd över varje obetydligt eller våldsamt fysiskt
ingrepp, över intig berömmelse, döden och allt annat sådant.

Om du nu lyckas bevara åt dig dessa namn, utan att dock efterfika
att andra nämna dig vid dem, så blir du en annan människa och
börjar leva ett annat liv. Ty att förbli densamma, som du hittills varit,
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 3 samt. 37 höft. (Nr 98.) 3

Den nya
människan

av Marcus
Aurelius
(Rom)
121—180
e. K.

Motioner i Första kammaren, Nr 98.

Frihetens
sanna rike.

En aning av
Karl Marx,
(Tyskland)
1818—1883
e. K.

och fora samma tillvaro av oro och förnedring, det vore att vara en
livets slav och likna de till hälften sönderslitna gladiatorerna, som höljda
av sår och blod bönfalla att bli sparade till morgondagen, fastän de då
i samma tillstånd skola prisgivas åt samma klor och käftar. Sök alltså
att arbeta dig upp till kretsen av dessa fåtaliga namn, och om du kan
hålla dig kvar där, så gör det, liksom vore du förflyttad till de
saligas öar.

Märker du emellertid, att du sjunker och ej är platsen vuxen, så
drag dig med glatt mod tillbaka till någon vrå, där du kan hävda din
plats, eller också lämna livet alldeles, men utan vrede, lugnt och frimodigt
och anspråkslöst; då uppnår du åtminstone så mycket, att du
lämnar det på detta sätt.

Ett kraftigt hjälpmedel för dig att hålla medvetandet om dessa
namn vaket inom dig är tanken på gudarna och vad de begära av alla
förnuftiga varelser: intet smicker utan blott strävan att bliva dem lika.
Minns också, att liksom endast det är ett fikonträd, som uppfyller ett
fikonträds bestämmelser, endast det är en hund eller ett bi, som uppfyller
hundens eller biets bestämmelse, så är endast den en människa,
som uppfyller sin mänskliga bestämmelse.

Frihetens rike tar i själva verket först vid, där det arbete, som
bestämmes genom nöd och yttre ändamålsenlighet, upphör. Det ligger
alltså enligt sakens natur hinsides den i egentlig mening materiella
produktionens sfär. Liksom vilden måste kämpa med naturen för att
tillfredsställa sina behov, uppehålla och reproducera sitt liv, så måste
även den civiliserade, och han måste det under alla samhällsformer och
alla möjliga produktionssätt. I och med sin utveckling vidgas detta
naturnödvändighetens rike, emedan behoven vidgas. Men samtidigt
vidgas de produktivkrafter, som tillfredsställa dessa. Friheten på detta
område kan endast bestå i att den socialiserade människan, de associerade
producenterna rationellt reglera denna sin stoffväxling med naturen,
bringa den under sin gemansamma kontroll i stället för att av en blind
makt fullgöra den med minsta möjliga kraftförbrukning och under de
för sin mänskliga natur värdigaste och adekvataste betingelserna. Men
detta förblir alltjämt ett nödvändighetens rike. Hinsides detta börjar
den mänskliga kraftutvecklingen, som är sitt eget självändamål, frihetms
sanna rike, som likvisst kan uppblomstra endast på detta nödvändighetens
rike såsom sin basis.

Motioner i Första kammaren, Nr 98.

Dagspolitiska frågor ur sämre tspolitikens synvinkel.

Under det händelserna i rasande förlopp gått mot Europas och väl
i någon mån även dess kolonialländers, Amerikas och Australiens, politiska
omdaning, breder sig tystnaden mörk och hotande över de gamla
världsdelarna Asien och Afrika.

Det är visserligen ganska begripligt, att dagspolitiken trampar ned
sig mest i den europeiska villervallan. Men man talar dock samtidigt
om något efteråt, om krigens avskaffande, om ett förbund mellan folken,
rättstankarnas och människovärdets räddning över huvud taget ur försumpningen
någorlunda upp på det torra.

Hur kan detta vara möjligt, om det gamla Europa och de nya
världarna tiga ihjäl de båda nämnda urkällorna till civilisationen och
betrakta deras dagsfrågor såsom oviktiga ämnen i diskussionerna om en
världsfred. Det är en familjekonselj allenast, och ur sådana rådslag
framgår sällan rätt och billighet för obefryndade.

Under världskriget ha de fredstankar, som någon gång tvingat sig
fram till övervägande från de krigförande ländernas regeringar och parlament,
sysselsatt sig väl med Asien och Afrika såsom kolonialland för
europeisk ekonomisk vinning, men icke med dessa världsdelars folk för
att slå vakt om dem såsom människor, giva erkännande åt deras kultur
samt tillerkänna dem i trångboddhet samma rätt att besitta jorden genom
kolonisation som europeerna. Det är visserligen sant, att centralmakternas
statsmän ibland förordat undertryckta utomeuropeiska folks
frigörelse från ententemakternas övervälde, liksom de senares statsmän
förordat motsvarande fördel för de av centralmakterna undertryckta
folken. Ingendera har emellertid velat börja med sig själv, och deras
förenämnda humanitära tal har företrädesvis varit ett omhölje för egna
själviska beräkningar och således icke någon som helst kulturinsats.
Ett undantag skedde, då, efter den andra ryska revolutionen, dess nybildade
regering proklamerade alla nationers självbestämmelser ätt och
sedan sökte göra en början i sitt eget land.

Under det oron således på ett nytt sätt börjar lägra sig över de
europeiska samhällena, nalkas över oss en förnimmelse starkare än förut
av det olösliga sambandet med den övriga världen. Den hotande ryska
revolutionen söker stöd hos Asien icke i något internationellt broderskap
utan i ett eventullt vapenbrödraskap. Men på samma gång kanske
nalkas också något av en påminnelse om det slumrande Asiens andliga
makter. Uti den tidskrift för den nya tiden, som började att utgivas

Östern och
Västern.

20 Motioner i Första kammaren, Nr 98.

av professor Nicolai men sedan upphört, lades programmet enligt tidens
uppfattning icke heller vidare än till Europas gränser. Tidskriftens
namn var »Det blivande Europa». Av en händelse skymtade emellertid
på vignetten den mäktiga skuggan från de gamla av europeerna andligen
bortglömda och materiellt nedtrampade folkslagen. Under den
europeiska rubriken med sin maskinella trycksvärta förtonade aningsfullt
i livets färger vålnaderna ''av Kinas och Indiens sagovärld. Manande
mötte för ögat det confusianska samhällets vapensköld »tachi» i rött
och mörkt, symbolen för urcellen i tillvaron med dess dualism av gott
och ont, samt det vita buddistiska korset, symbolen för förhoppningarna
om en renare värld.

En samverkan mellan Östern och Västern är emellertid så mycket
mera av behovet påkallad, som vi stå inför en stor tilldragelse, kallad
Asiens uppvaknande. De stora minnena ur Österns kultur överskugga
Europa. Bådas väsensart kunna gagneligt komplettera varandra. I
politikens historia representera Asien och Europa två olika världsåskådningar,
olika själsliga system för uppbyggande av ett samhälle.

Europas folk äro komna från invandrade stammar, som, hopade av
vitt skilda slag inom trånga gränser, befunnit sig i ständig kamp med
urinnevånarna och sinsemellan om makten och fördelarna. I dessa
strider behövde de naturkrafterna till hjälp och gjorde därför de stora
uppfinningarna. Rent biologiskt ha därför de samhällsordningar, som
framgått ur dylika situationer, likaledes präglats utav desamma. Att
organisera makt, eftersträva makt, bruka makt för materiella vinningars
skull på andras bekostnad, det har varit huvudsaken. Det andliga livet
stod också högt men mera på grund därav, att det utgjorde en tillflykt
för de förföljda och plågade minoriteterna och sanningsvittnena. Understundom
tog det även själva ledningen av tidsströmningarna och den
politik, som framgick ur dem, men lämnade då, trött på de materiella
konflikterna, den fasta marken och förlorade sig i det blå. Det blev
ett ständigt antingen—eller, men icke jord och sol på en gång såsom
naturen ordnat det. En liknande oreda, ehuru i ännu större omfattning,
försiggick i yngre historiska skeden uti särskilt västra delarna av Asien.
De oroliga nomadfolken därstädes läto höra av sig på många sätt, och
deras härjningar äro för européerna betecknade med namnen Attik,
Tshingiskaån och Tamerlån.

Längre bort däremot och tidigare i historien grundades och utövades
en hög kiiltur, synnerligen begriplig i och för sig själv, men så
främmande för europeisk taktik som möjligt. Det är därför, det bör
vara så nyttigt och befruktande, att västerlandet börjar spegla sig i

Motioner i Första kammaren, Nr 98.

dessa bortglömda, sällan upptäckta förebilder. De folk, om vilka bär
är fråga, hade åtminstone på den tiden stadgat sig någorlunda. De
voro icke på samma sätt gripna av vandringsfolkens ävlan. De förföllo
icke heller så fullständigt till något antingen-eller, de skapade under
andlig ledning nyktert åt sig en materiell kultur, byggd på jord och
arbete, samt en andlig, utmynnande i personlighetens utveckling till en
god människa. Mellan fyra- och sex-hundra år före vår tidräkning
började denna uppblomstring i österlandet.

Människorna äro säkerligen av naturen tämligen desamma i alla
världsdelar. De äro i varje händelse överallt lättledda. Därför har
traditionen, andan, i vilken de röra sig, en ofantlig betydelse. Med den
stiger och sjunker kulturen periodvis, samlas eller splittras individerna.

I soluppgångens länder blevo sålunda av tradition sådana samhällsvärden
som kärleksfullhet, välvilja, pliktuppfyllelse, måttfullhet,
sanningslidelse, ödmjukhet omistliga grundvalar vid de även där alltid
vanskliga försöken att fostra medborgarna och uppbygga ett samfund.
Statskonstens mål blev att tjäna livet, »rena hjärtat», söka det enkla, tala
utan lärdom på ett begripligt sätt till hela folket. Det gällde med
andra ord icke minst den för en europeisk partipolitiker förvånande
uppgiften att av medborgaren skapa en god människa och med sådana
redskap arbeta sig även fram emot broderskap, ekonomisk rättvisa och
i sak demokratiska institutioner (realdemokrati).

Inom Europa, Amerika och Australien har visserligen också allt
dylikt, som förenar och samlar, funnits nedlagt i vårt medvetande. Men
det har stannat vid ett dogmatiskt tämligen betydelselöst fromleri vid
högtidliga arbetslösa tillfällen. Traditionen har i det pulserande livet
samlat oss om ensidiga materialistiska åskådningar. Samhällslivet har
blivit en brutal ävlan om makt och materiella fördelar. Att vid
skapandet av en samhällsordning utlösa även de andliga verkligheterna
i politisk taktik har varit en för europeiska maktsökare och majoritetsmänniskor
hittills ofattlig uppgift.

Denna österns statskonst var således ej grundad på någon högre
lärdom utan mera på vardagslivets, vilket ock är det verkliga livets,
begripliga erfarenheter. Det var ej något ensidigt skattande åt den
ena eller andra av tingens två sidor utan ett praktiskt hänsynstagande
till dem båda, varken en religion eller en filosofi utan snarare morallagar
för det individuella livet och samhällsordningen. Men å andra
sidan uppstodo i följd därav eu del regler, som måste iakttagas, och
dessa nedsjönko ofta hos kommande släkten till besvärjelse i stället för

Motioner i Första kammaren, Nr 98.

symbolik och till vidskepelse i stället för begrundande av livets ursprung
och mening.

Nu om någonsin behöva Europa och de i dess spår uppvuxna nya
materialistiska världarna någon påminnelse om tillvaron jämväl av andliga
verkligheter. Österns civilisationer kunna lära oss åtskilligt, icke
minst då det nu gäller en föryngring i samhällsordningen och nödvändigheten
att åstadkomma även en själ i uppfinningarna, varorna och organisationerna.

Det är därför så karakteristiskt, att i ovan skildrade facerna av
Österns historia och dess utflöden mot de västra gränsmarkerna betecknas
topparna i det övertygade arbetet för en samhällsordning med
namn såsom Laotse, Kongfutse, Buddha, Zarathustra, Sokrates och
Kristus. I Västerns annaler betecknas samma sak av gestalter som
Alexander, Caesar, Tsar Peter, Robespierre, Napoleon, Marx, Bismarck
och hos eftervärlden sannolikt även Lenin. Man skulle nästan kunna
säga, att det var i sin ordning, då av förenämnda företrädare för Asiens
åskådning de fyra första uppnådde hög ålder och gingo bort utan att
ett hår kröktes på deras huvuden, under det att Sokrates och Kristus,
som levde på de europeiska gränsmarkerna, blevo mördade av byråkratien
och partierna. Såsom en sammanfattning må framhållas följande
satser.

Asiens gamla statskonst ville kärlek. Den europeiska statskonsten
har nästan alltid endast velat våld.

Asiens gamla statskonst var byggd på välvilja, sanningslidelse
och ödmjukhet. Det europeiska partiväsendet vältrar sig i maktutövning,
osanning och skrävel.

Asien trodde, att människorna borde börja med sig själva. I
Europa finnes överallt endast andras skuld och ingenstädes en egen.

Asiens gamla statskonst ville följaktligen vara uppbyggande och
fullkomnande. På europeiskt maktspråk kan den dock också kallas
revolutionär, d. v. s. omstörtande. Den var materiellt revolutionär genom
sin fordran på ekonomisk rättvisa, den var andligt revolutionär genom
sitt krav på själens odling, den var taktiskt revolutionär genom sin resning
mot våldet såsom kulturmedel.

Den europeiska statskonsten ställer sig själv städse inför nödvändigheten
av omstörtningar i egendomsförhållandena. Men den framträder
på alla händer såsom en reaktionär motståndare mot de båda
andra revolutionerna och misslyckas i följd därav merendels i allt väsentligt.
De andliga kartellerna äro även den europeiska demokratiens skötebarn,
och de följa samma »kapitalistiska» lagar som de ekonomiska trusterna.

Motioner i Första kammaren, Nr 98. 23

Förklaringarna till dessa stora olikheter ligga i historiens förlopp.
Facit av detsamma blev emellertid, att Asien försökte ödmjukt bygga
sin politik på sanningar, under det Europa alltjämt kommenderar under
självförhävelse fram en politik, byggd på läror med trånga horisonter.

Vad som tar hänsyn till livets, tingens två sidor, till sol och jord
i förening, kallas en sanning. En lära i egentlig mening är åter något,
som räknar företrädesvis endast med endera av dessa sidor. Den framträder
oftast såsom en resning mot en motsatt läras förtryck och slutar
med att sätta dit i stället sitt eget.

Lärorna företräda livets enfald, de sönderriva människorna, splittra
dem för alla vindar, göra dem till trälar. Sanningarna slå vakt om
livets mångfald, de läka såren, samla människorna, göra dem fria.

Lärorna skänka människorna herrar, avlönade överstepräster, byråkrater,
som på fullaste allvar tro sin kallelse och egen utkomst vara att
sätta sin lära över allt annat, att tvinga den på sina egna och andra
med våld och våld, ja, med »järn och blod», om icke något annat hjälper.
Sanningarna åter innefatta en oavlåtlig uppfordran till att tjäna livet
och människorna med välvilja och att i detta finna även sin egen verkliga
fördel.

De europeiska demokratierna tro sig komma med något nytt, ehuru
de uti det väsentliga äro vasaller under det förflutna och dess metoder
(formaldemokrati). Såsom undertryckta kämpa de av nödtvång för andlig
frihet och våldets avväpning, men väl i maktens grannskap anse de sig
nödsakade gå i de gamla hjulspåren. För att nå den nyckfulla gudinnan
och hålla henne fast, gripa de till vad man kan kalla fortsatt andlig
kapitalism, ny militarism eller bådadera.

Vad tiden nu framför allt kräver, är väl en samling av människorna.
Vilka nya möjligheter skulle ej falla över dem, vilka ekono miska

och andliga verkligheter skulle ej snart nog komma alla till del
i dessa fruktbara brytningstider, om livets uppbyggande och fullkomnande
krafter såddes med kärlek och beslutsamhet på samma gång
över markerna.

I stället se vi våldsväldena resa sina huvuden fortfarande som
förut. De gamla reaktionära tronerna ramla, och fylkesväldena från
höger till vänster skynda att slåss om ledigheterna.

Den gamla lösen var »järn och blod». Den nya lösen är densamma.
Ja, bakom skymtar en förtvivlad lära, som till och med från känner

människorna en själ — en lära lika ful, nedbrytande och mot naturen,
som fabrikernas sot, larm och löneslaveri, ur vilka den sprungit fram.

Motioner i Första kammaren, Nr 98-

Man måste emellertid vara optimist. I all synnerhet därför, att allt
visar, hurusom den europeiska ödesläran icke ensam härskar över oss,
utan att det personliga initiativet, viljans makt, också är en faktor att
räkna med som få andra.

Å andra sidan reser sig frågan, huruvida lösningen av tillvarons
gåta ligger i en återgång till det enkla, såsom Asiens visdom under
ursprungliga förhållanden bjöd, eller om kurirtåget, som överväldigande
rusar in på en larmande europeisk huvudstads bangård, fortfarande bör
för oss bli symbolen för ett ideal? Detta är svåra spörsmål. En människovän
vill kanske helst svara ja till det förra, en människokännare
. måste sannolikt böja sig för det senare. Den romerske kejsaren Julianus,
kallad avfällingen, försökte av ideella bevekelsegrunder en återgång till
hedendomen i följd av den kristna kyrkans begynnande förfall. Han
kämpade dock förgäves emot det påträngande Asiens själsliga krav och
måste enligt sägnen på dödsbädden bekänna: du har segrat Galilé. Sedan
segrade i alla fall det gamla Europa på omvägar och föll ned i dyrkan
av sin hedendom: makten och ägodelarna.

Nu vill det till, om gamla Asien än en gång skall segra över det
gamla Europa men göra det varaktigt på det sättet, att det blivande
Europa uppgår såsom en trofast länk i en hel och renare värld. Österns
djupare ande och västerns mäktigare materia måste sammansmälta till
ett. Då börjar något nytt i världshistorien.

Humanistiskt Utgångspunkter.

manifest.

Eu ny politik, Världshistorien är eu berättelse om strider mellan lärorna med

°*amiadsan- förbiseende av sanningarna. Lärorna bygga företrädesvis på endera av
* ningar. tingens två sidor och splittra. Sanningarna söka sammansmälta de
''mlT)11 andliga och materiella verkligheterna och samla.

Hittills ha teorierna och deras praktik huvudsakligen rört sig i
pendelsvängningar mellan oförsonade motsatser, såsom idealism och
materialism, rationalism och empirism, allt uttryck för solen och jorden
i människans natur. Den idealistiska läran såsom ensam världsförbättrare
tar icke tillräcklig hänsyn till den materiella verkligheten och slutar i
dimmiga chimärer utan varaktig återverkan på livet, såpbubblor, som
glänsa ett ögonblick i solen och försvinna. Den materialistiska läran
såsom ensam världsförbättrare beaktar icke tillräckligt den andliga verkligheten
och resulterar väsentligen i omflyttningar av maktförhållanden,
vilka icke förbättra mänskligheten. Den goda viljan därtill dränkes till
sist i blodpölar och blir på det sättet till intet.

Måhända skall Europa nu icke undgå att fullfölja sin ensidigt

Motioner i Första kammaren, Nr 98.

materialistiska lära och fullkomna sig ytterligare i hunger- och blodsoffer.
Det kommer därefter en tid, då mänskligheten trängtar till räddning
genom en upplösning av dessa motsatsförhållanden och en innerlig
samhörighet mellan de två skilda sidorna i människans natur och i hennes
verk. Att redan i dag förbereda denna samlade rörelse är en hög uppgift
för alla människor.

Andligen äro vi alla bland olika samhällsgrupper, trots individuella
gradationer, till intellekt och karaktär samma slags folk. De andliga
verkligheterna förena oss. Begreppen »alla» inom en nation och »mänskligheten»,
mellanfolkligt sett, .måste därför bli sociala, politiska begrepp.
Materiellt äro vi också till behoven samma slags folk. Om de mänskliga
strävandenas yttersta mål i och för sig råder knappast någon strid.
Detta är grundläggande utgångspunkter.

Det som alltid kommer att särprägla människorna är den naturliga
självbevarelsedriften och skillnad i anlag. Det, som söndrar människorna,
är den primitiva själviskheten. Det, som skärper motsatserna till
det yttersta är den oförtjänta skillnaden i fördelningen av materiella
värden och bildningstillfäilen, möjliggjord genom samhällsordningens
skydd för planlös produktion och konsumtion av materiella och andliga
värden. Detta reser klass emot klass.

Program.

Utplånandet av dessa nedbrytande missförhållanden kan endast
ske genom ekonomiska omdaningar och själarnas kultivering på samma
gång — med stöd tillika av en realdemokratisk författning, d. v. s. en
ordning, som bygger på sinnelagets demokrati och icke blott formernas.

Därvid måste följande ekonomiska, andliga och politiska riktlinjer
vara vägledande:

1) Ekonomiska riktlinjer.

Jorden och dess rikedomar tillhöra alla, den brukas endast för
sina förnuftiga ändamål och fridlyses från de strider, för vilka den nu
är den främsta tummelplatsen.

Ett tryggt hem i gemenskap med naturen är varje människas
oförytterliga behov och rättighet.

Produktion, varuutbyte och samfärdsel tillföra konsumtionen efter
dess behov de bästa varor till minsta tillverkningskostnad. Spelet om
oförtjänta vinster omöjliggöres. Slaveriet under kapitalet avlyftes och
i stället kommer- arbetet för egen och allas räkning. Kreditväsendet
bör vara till för att hjälpa medborgarna och icke för att förtjäna på dem.

Individen får sitt och samhället sitt.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 3 samt. 37 höft. (Nr 98.)

Motioner i Första kammaren, Nr 98.

Den nuvarande ekonomiska desorganisationen bör med andra ord
upphöra att vara en länk i den högsta samhällsordningen.

2) Andliga riktlinjer.

Ingen samhällskultur kan resas annat än på individernas kultur.
Ingen individuell kultur kan byggas annat än på andliga och materiella
faktorer i förening. Ingen andlig frigörelse nås med endast teknisk
bildning, utan därtill fordras även själens odling.

Alla ha därför rätt till en fullgod uppfostran och en likvärdig
teoretisk-teknisk undervisning. Medborgarnes karaktärsdaning måste bli
en grundläggande samhällsangelägenhet och allt omhuldas, som kan
främja personlighetens inre utveckling såväl som kroppslig hälsa. Dock
är det till sist självverksamheten, som är betydelsefullast, arbetet som
adlar mannen.

De andliga kartellerna uppstå på enahanda sätt och följa samma
lagar som de ekonomiska trusterna. * De resa maktställningar åt sig på
våra själar, och därför böra tillfällena därtill förekommas. Den andliga
kapitalismen är en fruktansvärd verklighet, likaväl som den ekonomiska
och den uppbäres dessutom av alla politiska partier.

Den nuvarande andliga desorganisationen bör med andra ord upphöra
att vara en länk i den högsta samhällsordningen.

3) Politiska riktlinjer.

Respekten för människans liv måste vara ett axiom, dödsstraffets
avskaffande en kulturnödvändighet, människornas avväpning en livsfråga,
varje »makt utan ädelmod och mildhet något, som vi ej böra fördraga
att se».

Vördnad för andras samveten, hänsyn för andras förutsättningar —
miljön, strävan att tyda andras handlingar till det bästa, ridderlighet i
tänke- och umgängessättet, skydd för det svaga och förbisedda, för
minoritetssiffrorna mot majoritetstalen, saken före personer och partier,
realdemokrati före formaldemokrati.

Ingen individ, inget kotteri, ingen klass, ingen nation har någon
kompetens eller befogenhet att självtaget härska över en annan. Herraväldet
över sig själv, känslan av egna förpliktelser är den enda
regim, som leder till verklig demokrati.

Alla böra beredas tillfälle att göra gällande sin goda förmåga,
och ingen tillåtas en maktutövning, varigenom man ruinerar både sin
egen och andras förmåga.

Målet är att bli en enda broderlig mänsklighet utan klasskillnader.

Den nuvarande desorganisationen i författningen bör med andra
ord upphöra att vara en länk i den högsta samhällsordningen.

Motioner i Första kammaren, l\r 98.

Taktik.

Vägen till friheten ligger i det meniga folkets, medborgarnas,
massornas egen personliga frigörelse från träldom under lärorna och
partierna. Partierna äro en spegelbild av det nuvarande systemet. De
företräda en eller få sidor av verkligheten och livet. De bygga på
läror, sällan på sanningar. Ett sådant ensidigt partitagande uppammar
självtillräcklighet, förkväver självansvaret, censurerar befruktande meningar
och alstrar sterilitet. Detta allt befordrar uppkomsten av å ena
sidan en okritiskt troende, ledd massa och å andra sidan ett nytt övervälde,
än ärligt fanatiskt, än oärligt demagogiskt och än resignerat konservativt.
Överallt vid skiljovägarna möta oss auktoritetskrävande vägvisare
till lärornas och partiernas fållor. Dylik ensidig och otillräcklig
undervisning betyder allt för ofta uppfordran till underkastelse under
något, som det endast är ett fåtal förbehållet att kunna förstå.

Människorna måste dock någon gång få tillstånd att gå till sig
själva och skapa sin egen lättfattliga filosofi. Där skola de upptäcka
en värld av hårda erfarenheter och mitt ibland dem ett eget outsläckligt
rättsmedvetande, en enhet i mångfalden. Vi måste alla bli människor.
Det ekonomiska vanstyret nedbryter kroppsligen. Det materialistiska
enväldet i dogmerna och den gamla partipolitiken ruinerar
själsligen. Folket — det vill säga vi alla — bör tillåtas att bli upplyst
och suveränt, beredas möjligheter att kunna börja med sig självt
och behärska sig självt. Det måste, sålunda rustat, såsom individer
och genom sina organisationer träda fram och omedelbart inverka på
utvecklingen i världen.

Den ovan antydda idé- och realpolitiken vill praktiska resultat i
stort och smått. Vägarna måste vara många, de kunna än gå fram
breda och utstakade, än tagas tusenden efter lägenheterna, dock alltid
med utsikt mot målen och känning med ovan betonade grundsatser för
taktiken. Dessa vägledningar få således icke, såsom i partipolitiken,
vara krav, som vi lägga på andra, utan måste bliva rättesnören, som
vi trots den mänskliga naturens brister försöka småningom tillämpa på
oss själva i vår egen politik.

Saken själv och den anda, i vilken den verkar, äro drivande,
befruktande krafter, som intet annat. Sakligt arbete, upplysning och
hänförelse äro taktik, mera nyskapande än agitation, vädjan till primitiva
instinkter och desperation.

Genom att sålunda gå fram mot bestämda, begripliga mänskliga
mål i stället för oklara utsikter, genom att fritt söka känning med san -

Motioner i Första kammaren, Nr 98.

ningar i stället för att träla under läror, genom att bygga på mångsidig
sakpolitik i stället för ensidig partipolitik, genom att söka samla
människorna med välvilja i stället för att driva dem bort ifrån varandra
med ovilja, — genom att kanske rent av skatta något mera åt
kärlek och något mindre åt hat, bör även över det samhälleliga arbetet
kunna komma en anda, mäktig att samla den allmänna opionen om
höga mål.

I den mån människor kunna fritt enas om ett sådant åskådningssätt
höjes det politiska och sociala livet från ett ruinerande partigräl
med våldet som yttersta argument till en kulturrörelse, som blir produktiv
och i tillfälle att uträtta något av beståndande värde. En ny anda
ensam kan åstadkomma vad måttfulla lagar väl kunna befrämja men
aldrig skapa.

-t

Humanismen i sin ovan angivna vida betydelse är icke något
fristående. Den vill växa fram ur det närvarande sådant detta framgått
ur de två senaste huvudströmningarna, liberalismen och socialismen.
Dess program, såsom det numera ''uttryckligen avfattats även i de
svenska socialistiska partiernas författningar, är att avskaffa fattigdomen,
bereda ekonomisk och andlig frihet för glla och-jämna vägarna för alla
till bröd, frihet och självansvar.

Det gäller emellertid, i all synnerhet i dessa brytningstider, att
föra detta program ut i livet, att vidga begreppet fattigdom till att
omfatta icke blott den materiella utan även den andliga nöden. Åven
den så kallade statsmakten, som dock så väsentligt ingriper i våra öden,
bör väl någon gång förnimma, att dess uppgift även kräver direkt omvårdnad
om livets högsta värden.

Man plägar säga att de andliga verkligheternas framförande på
detta sätt såsom en politisk faktor vid sidan av de materiella är den
ensammes väg. Nu bör den emellertid omsider i alla länder bli
mångas och med tiden de mångas. Detta måste för övrigt ske någon
gång, därför att naturens ordning fordrar det, därför att detta är livets
mening.

I enlighet väsentligen med dessa riktlinjer, rätt förstådda och ej
partipolitiskt misstydda, inbjuda vi härmed likasinnade, oavsett samhörighet
med det ena eller andra av de nuvarande partierna:

att deltaga i en rörelse Öland alla människor med följande oåterkalleliga
och ståndigt vägledande mål:

att genom ekonomiska omdaningar och själarnas kultivering på

Motioner i Första kammaren, Nr 98.

samma gång — med stöd tillika av en realdemokratisk samhällsordning
— förvandla alla människor till en enda broderlig mänsklighet utan klassskillnader.

En gång året 1919 skulle ett bland de tusende mötena äga rum.
Det gällde att väcka politiskt intresse inom huvudstadens studentkår.

Styrelsen hade gjort vad den kunnat. Som inledare hade vunnits
en bemärkt riksdagsman, som skulle inleda diskussion om »partiskiljande
moment i svensk inrikes politik».

Nå, lokalen blev icke fullsatt. Tiden är för obändig för att godtaga
annat än rafflande föreställningar. Och även intellektualismen följer
med sin tid. Men ett eller annat hundratal unga män och kvinnor förutom
ett par inbjudna hade samlarts i alla fall.

Inledaren, en konservativ politiker, kom till det ingalunda oväntade
resultatet, att äganderätten i dess nuvarande organisation var det
partiskiljande momentet. Rena sanningen således, till en mycket stor
del åtminstone. Åven då han idealiserade detta krassa begrepp, kunde
anhängare av andra uppfattningar icke undgå att giva honom rätt i en
del erinringar mot demokratien. Någon lösning på livsgåtorna är dock
med en sådan ståndpunkt icke att vänta och antyddes icke heller. Slutintrycket
blev, att nu gällde det fortfarande att ta till knytnävarna
på alla håll för att slå sig fram till taburetterna eller den så kallade
makten.

Under diskussionen ifrågasatte någon, om det icke vore fruktbarare
att till grund för våra betraktelser också lägga det, som förenar
människorna i stället för det, som skiljer dem åt. Det finnes, utvecklade
talaren, något som enar människorna på ett vida varaktigare sätt
än tillfälliga materiella olikheter skilja dem. Detta mänskliga inom oss
kunde omsättas exempelvis i kravet att vi borde i den praktiska politiken
samla oss om att »avtorka lidandets tårar» såsom orden slumpvis
folio.

I en replik inlät sig inledaren ganska utförligt på denna paroll.

»Det är omöjligt», säde han oförbehållsamt. »Det är en privatsak,
som ej har med politiken att göra.»

Under inledningsföredraget och den närmast följande diskussionen
hade auditoriet genom mimik och åtbörder livligt avspeglat olika stämningar.
En del av de närvarande, kanske de flesta, voro synbarligen
tämligen ense med inledaren. Till de humoristiska inläggen skrattade
publiken, vilka olika meningar man än hade.

Då talaren åter nu framslungade sitt »omöjligt» gent emot eu

Högförräderi.

30 Motioner i Första kammaren, Nr 98.

samverkan för att avtorka lidandets tårar, blev denna studentpublik
plötsligt stilla och allvarlig. Jag såg så tydligt, hur knappast någon
var beredd att följa även denna paroll. Det uppstod bos de unga påtagligen
en inre diskussion. Och mellan vilka fördes den? Jag tror
att den fördes mellan deras miljö och deras samveten.

Till denna upplevelse anknöt sig för mig ett annat minne. Någon
tid förut pågick debatt inom huvudstadens socialdemokratiska vänsterkommun
över ett ämne, som var formulerat annorlunda men i själva
verket till innehållet tämligen detsamma. Åven där fördes på tal det,
som borde och kunde samla människorna. Och även där svarades: »det
är omöjligt».

I morgonväkten till en ny tid förnekas fortfarande, att det finnes
andliga makter inom oss, som frambära samma program och bönfalla
om dess uppfyllande. Det är omöjligt ropas från skilda håll. Och från
de höga bergen statsmakten, kyrkan, pressen, byråkratin, partiställena,
svarar ekot runt omkring hånande och kallt: omöjligt!

Liksom de unga studenterna stanna människorna i gemen först
häpna och tveksamma inför det omänskliga talet. Men så gripas även
de slutligen av yrseln. Det brusande människohavet fräser av omöjligheter,
tillhyggena komma i gång, giftbägarna tömmas och blodet flyter
i strömmar.

Vilken hemsk tragedi är icke detta. Det enda, som är möjligt,
kallar man för omöjligt. Och det som i alla tider visat sig vara omöjligt,
det och endast det tror man vara möjligt.

Man må tvista, huruvida det begrepp, som kallas staten, är en
förtryckareapparat eller en fredsstiftare. Säkert är, att det senare är
föremålet för allas önskningar och det förra allt för ofta det faktiska
förhållandet. Så länge möjligheter erbjudas oss att till egen fördel
kunna härska över varandra, folk över folk, klasser över klasser, lärda
över olärda, män över kvinnor, karrierister över massorna och så vidare,
kommer förtrycket att göra sig brett i högsätet vid sidan av en eller
annan välvilja..

Var och en, som svingat sig upp till en dylik obehörig maktställning,
idealiserar den för att kunna behålla den, — också ett bevis
på tillvaron även i det mest förbenade av ansatser till ett samvete.
Man inbillar sig, att man företräder rättsordningen och allas säkerhet.
Ett uppror från de förtryckta betraktas därför ej såsom den mänskliga
sak, som den är. Varje förgripelse mot den bestående ordningen sär -

Motioner i Första kammaren, Nr 98.

skilt i dess grundvalar måste stämplas som ett brott. Detta brott kallas
i alla makthavares strafflagar för högförräderi.

Det är med tillfredsställelse man kan konstatera, att även i detta
äro alla människor lika varandra. Envälden, fåvälden, klassvälden, folkvälden
alla äro de färdiga med stegel och hjul för högförräderi. Anses
resningen alltför hotande och utrymme för dess avfärdande ej kunpa
beredas i tillgängliga domstolslokaler och fängelser, tillgriper man så
kallad terror. Åven denna senare företeelse är lika på alla händer med
den skillnaden vanligen, att ju mer den hotade makten står fjärran från
de mänskliga drömmarna om ett broderskap, ju mera lågsint och hänsynslöst
blir också blodbadet.

Världskrigets epok har genljudit av skymford om högförräderi av
andra och dånet av de bilor, som fallit efter detta kommando. Samtidigt
ha nästan alla dessa stränga herrar levat högt på sitt eget högförräderi.
Ett bevis således bland tusenden, att världen icke kommer
att gå ett tuppfjät framåt, så länge den styres på detta obegåvade sätt
utan förstånd på den fördel man bereder både sig och andra genom att
i sina statsmaximer börja med sig själv.

År 1916 höll en Finlands blivande statsminister inför medlemmar
av neutrala konferensen i Stockholm ett föredrag om det finska folkets
rätt att leva sitt eget fria liv. Intet låg honom då närmare än att
finska folket och dess ledare, om möjlighet yppades, hade både rätt och
plikt att för detta mänskliga kravs uppfyllande begå högförräderi mot
den ryska staten. De behövde dock icke begå detsamma. Det förunderliga
inträffade nämligen, att nämnda stat sedan fick en ledning, som,
vad man än må säga om densamma, framkommen till makten, kanske
för första gången i världshistorien fattade sin uppgift vara att strida
för mänskligheten och på den vägen söka varaktig lycka även för ett
fädernesland. Denna statskonst började därför med sig själv i tillämpningen
av nationernas självbestämningsrätt såsom den första grundvalen
för ett mänsklighetens samhälle. Finland var bland de första främmande
folk under det ryska väldet, som av den ryska regeringen mottog sin
nationella frigörelse såsom en självklar sak, när den påfordrades. Sedan
ha de finska politikerna sökt vidga sitt krav även till Fjärrkarelen med
åberopande av samma rättsprincip, ett krav som också nu i dagarna
tillmötesgåtts, ehuru kanske på ett annat sätt än man tänkt sig.

Men så kom provet. Den åländska befolkningen, intensivt kännande
sin gamla samhörighet med Sverige av historiska, geografiska, språkliga
och ekonomiska skäl och fruktande den finska nationalismens hän -

Socialise ringen.

32 Motioner i Första kammaren, Nr 98.

själlöshet i framtiden, vädjade till Europa ''att efter folkomröstning få
söka skydd, frihet och trevnad i den gamla modersfamnen. Den senaste
akten i detta skådespel visade, hurusom den man, som år'' 1916 krävde
sitt lands befrielse och säkerligen var beredd att vinna den även genom
högförräderi, sedan själv i spetsen för en finsk regering lät häkta de
åländska ledarna av ett så naturligt krav för ingenting mindre än fullbordat
högförräderi. Här kan verkligen tillämpas det gamla statsmannaordet:
»Om du visste, min son, med hur liten vishet världen regeras».

Visserligen är det svårare för finländarna att medgiva ålänningarnas
självbestämningsrätt än för svenskarna att mottaga densamma. Det
förra kräver nämligen självövervinnelse, under det svenskarna till synes
tillföres en fördel. Och det är icke sagt, att den svenska politiken,
ställd inför liknande prov, skulle kunnat höja sig till någon flykt. Vi
minnas, hurusom ej länge sedan svenska medborgare trakasserades,
häktades och dömdes för högförräderi under ledning av en högt stående
person för det de deltagit i en konferens för protest mot Sveriges indragande
i världskriget och en vädjan eventuellt till folket att vägra
sin medverkan därtill.

Ålandsfrågan löses framtidsdugligt endast med rätten. Självbestämningsrätten
skulle ju bli ett av vederlagen för världskrigets hemsökelser.
Men även om, trots allt, vitt slaveri här fortfarande anses
böra juridiskt upprätthållas, går detta slavkontrakt tillbaka till traktaten
i Fredrikshamn. Genom denna våldsakt avstods Finland med /iland av
Sverige till Ryssland. Ryssland måste vara med och slutgiltigt bestämma
konsekvenserna av traktatens upphävande. Allraminst lär Finlands
frigörelse skett med avsikt från rysk sida att låta finnarna förtrycka
en gammal svensk befolkning, som önskar och kan återförenas
med moderlandet.

En lösning med rätten kunde visa de finska politikerna vägen till
den verkliga lyckan även för deras eget land.

Socialiseringen är kanske den viktigaste dagspolitiska frågan för
tillfället. Det är nämligen formeln, under vilken socialdemokratien,
kommen till makten, söker lösa sitt program. Helt naturligt för övrigt.
Detta program mynnar ju närmast ut i att vilja upplösa det onaturliga
och äventyrliga motsatsförhållandet mellan arbetsgivare och löntagare.

Diskussionens ofruktbarhet på denna punkt är, så vitt jag förstår,
uppenbar. För det första därför, att höger och liberaler icke alls diskutera
principfrågan: är systemet privat arbetsgivare och löntagare ett riktigt
kristligt och lyckosamt system, som bör för all framtid bibehållas eller

Motioner i Första kammaren, Nr 98.

icke? Detta är huvudfrågan. Besvaras den nekande, måste en mänsklig
diskussion inriktas på utvägarna för att åstadkomma andra verkligt
lyckliga förhållanden.

Socialdemokratien får väl anses vara klar med principen. Då
emellertid hela dess teori och praktik icke är byggd på att framföra
saken också såsom eu mänsklig rättsfråga, i vilken bör vädjas till alla,
utan företrädesvis såsom en maktfråga, där man utan hänsyn till andra
och utan vädjan till allas rättskänsla, söker uteslutande med makt —
majoritetsvåld, strejkvåld och vapenvåld — genomföra en socialiseringtill
förmån för arbetarna, resa sig svårigheterna som berg. Då man
vägrar att i sin tjänst taga andlig frigörelse och självansvar, samt även
själv dyrkar den andliga kapitalismen, kommer det sannolikt icke på
länge någon ande i företaget. Från alla dem, som av denna partipolitik
våldsamt uteslutas från mänskligheten, måste förväntas en förtvivlad
obstruktion. Bland de egna leden, för vilka som sagt självansvaret
fortfarande förkunnas ej vara någon politisk angelägenhet och därför
också börjat uteslutas ur programmen, komma utomordentliga svårigheter
att resa sig genom brist på den pliktuppfyllelse i arbetet, som skulle
ersätta profiten och tvånget såsom produktionsfrämjande krafter. Arbetarna
komma att taga sina enbart materialistiska läror och läro förkunnare
på orden. Det kapitalistiska systemet: minsta möjliga arbete
mot mesta möjliga lön eller vinst, blir fortfarande tongivande.

Dessa vanskligheter har högersocialismen på känn i följd av både
maktens ansvar och samhörighet i mångt och mycket med den andra
sidan. Den sökq,r då lösa dem, icke genom att tillika gå fram på nya
mänskliga linjer utan genom att försöka lirka med den i ämnet idélösa
konservatismen och gammalliberalismen. Följden blir, att den snärjes
icke blott i sin egen själlösa materialism utan även av de förres principlöshet.

Detta synes den socialistiska politiken längre till vänster vilja
undgå genom att ställa sig avvisande mot halvmesyrer samt framställa
krav på omedelbar socialisering med obönhörligt maktspråk. Den stora
svagheten åter i detta program är, så vitt jag förstår, att det icke resonerar
om följderna och möjligheterna för produktionen. Den tid, den
sorg menar man. På sin höjd hoppas man, på åtskilliga händer åtminstone,
att kunna övervinna den principlösa obstruktionen från de
borgerliga och de stora mellanlagren }4terst genom terror. Någon tanke
på nödvändigheten av massornas fostran till självansvar för att kunna
övertaga de nya uppgifterna förekommer också här ganska sällan. På
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 3 sam!. 37 höft. (Nr 98.) 5

Motioner i Första kammaren, Nr 98.

detta sätt äventyrar jämväl denna till hälften principfastare riktning att
bliva snärjd i sina förehavanden och förhoppningar av både sin egen
själlösa materialism, de borgerligas och alla mellanlagrens principlöshet
samt högersocialdemokratiens dubbelställning.

Under så nedslående förhållanden må man icke förundra sig, att
många medborgare börja ana den enda utvägen uti en politik, som
söker mobilisera även de andliga, enande idealen och krafterna hos alla
människor.

I en broschyr om »socialiseringsfrasen», utgiven av eu dansk organiserad
arbetare, Carl Hoyer i Odense, framhåller också denne, att arbetarna
endast genom sina egna företag, om de voro dugliga, kunde erövra marknaden,
då de som konsumenter representerade ett stort antal och därigenom
kunde socialisera samfundet. Detta vore. den enda form för socialisering,
som kunde lyckas och hade berättigande. Den socialisering, som
en del profeter krävde, vore en formernas socialisering. »Det är personlighetens
och sinnelagets socialisering det gäller och — först och främst
arbetareklassens egen socialisering. Så länge arbetarna icke kunna socialisera
sig själva — det vill säga uppfostras till hänsyn i förhållandet mellan
arbetarna inbördes, och arbetarna lära sig sina egna saker ordentligt —
hur i all världen kunna de då begära att komma hän till att socialisera
den övriga delen av samfundet och styra detta»?

Detta är humanistisk politik, ett exempel på den andliga frihetens
uppgift i organiserandet av materien.

Tre vägar. Politikens positiva uppgift är ju ostridligt att förverkliga vad man

alltid kallat »friheten» och uträtta detta för alla. Otaliga människor
och i själva verket vi allesammans uti våra bästa stunder mena därmed
frigörelse samtidigt ur både andlig och ekonomisk fattigdom. Denna
uppfattning stöder sig på naturlagarna. Den kan undertryckas eller
tillfälligtvis glömmas men aldrig avlivas. Den står oavlåtligt upp igen
såsom den ende oövervinnlige.

I vårt dagliga slit måste vägarna till detta mål bliva tusenden.
Naturen är en vävnad av skiftningar utan gränser och livet en mångfalld
utan tal. Universalmedlen, schablonerna, dogmerna för dagen kunna
uppvigla människorna för en stund om en enda allena saliggörande
yttre metod. Men de döda oftast deras eftertanke, skapa på detta sätt
intet eller föga eller förstöra allt. I årtusendenas ljus föra de lyckligtvis
också alltid endast dagsländans liv.

Emellertid måste det ock finnas en fälttågsplan och i den vägar
läggas för framåtryckningen. Dessa kunna icke annat än gå fram breda

Motioner i Första kammaren, ''Nr 98.

och utstakade. Nu som tillförne tvista vi och slåss om två och komma
alltid att göra det. Skulle det icke vara tillrådligt att i stället någon
gång försöka börja ena oss alla om en tredje.

Man kan förstå, att människor av intresse om förvärvad egendom
eller enkel självbevarelsedrift nu längta tillbaka till det forna tillståndet.
Det gav dock möjligheter, det producerade mycket och prisen voro
billigare. Med några förbättringar i tekniken skulle kanske dessa möjligheter
mera än som tidigare skett kunna stå öppna även för alla.
Detta betyder en återgång till den gamla breda vägen.

Dessa illusioner äro farliga och farligast därför, att de bygga på
frånvaro av ledande, ur naturens anvisningar framsprungna grundsatser,
vilka dock väl knappast kunna avskaffas såsom vägledare för livet, såvida
detta ej fortfarande skall föras vilse.

De grundsatser, som just nu behövas, äro icke nya, därför att
människans natur icke kan vara annat än densamma. Det är icke fråga
om några omvälvningar eller revolutioner, fast man kallar det så vid
ytligt betraktande. Grundvalarna, som en gång måste komma till
heders, kunna aldrig bli något annat än de gamla sanningarna. Talet
nämligen om människokärleken och den nya människan, som blir ett
med densamma genom att övervinna sig själv. Den gamla brytningen
således mellan de jordbundna själviska drifterna (primitiv egoism) och
de altruistiska soliga ingivelserna (civiliserad egoism).

När man därför i brytningstider som dessa fordrar eu återuppståndelse
av mänsklighetens ledstjärnor och gör det med ett så utomordentligt
fog, så förenklas å andra sidan problemet ofantligt och göres
till synes så lättfattligt för de flesta, mest nödlidande, om man begränsar
sina förväntningar allenast till det materiella. Läror ha gått förut
och banat vägen för ett sådant åskådningssätt. De ha allt mer skapat
en uppfattning, att det materiella är allt och att människan saknar en
själ. De äro en skapelse av industrialismens inferno. Läran är vorden
lika ful, skrikande och mot naturen som fabrikernas sot, larm och onatur,
ur vilka den sprungit fram.

Ett sådant tänkesätt kan icke skapa nytt annat än genom att förstöra
det gamla och göra det från grunden. Det förmår ej heller någonsin
att höja sig till något herravälde över sig själv. Det saknar förmåga
av solskenets regim och måste ta sin tillflykt till grälet och slagsmålet.
Åro människorna icke stort mer än djur eller tillåtas de av den
nuvarande materialistiska partipolitiken icke vara annat, så finnes det
ingen annan utväg än den totala förstörelsen mer eller mindre — i
själva verket mot allas innersta önskan.

Motioner i Första kammaren, Nr 98.

Detta är den andra vägen och även den är bred. En generation
måste då offra sig. Lenin säger understundom åt sitt folk: ni måste
underkasta er tio gånger så stort lidande som det nuvarande. Många
eftersägare söka åter övertyga sig själva och de så kallade massorna
att blott de få makten och genast grundligt förstöra allt det gamla,
komma tämligen med detsamma den stora befrielsen och åtskilligt av
dess lyckomöjligheter. I varje fall vida mer än vad det stora flertalet
nödlidande före världskriget fick i mat, kläder och bostäder.

Lenin är här sanningssägaren, såvitt jag förstår, den målmedvetne
materialisten, som obönhörligt drar ut även ödet i sin lära och icke
söker smickra bort massorna med blåa drömmar.

En sådan utväg kan och kanske även måste skapa en ny och
bättre värld. Visserligen icke för oss men för våra efterkommande. Ur
askan höjer sig säkerligen med tiden en ny fågel Fenix såsom en dylik
utvecklingslinje brukar bildlikt framställas.

Gives det då icke någon tredje väg? En väg, som kan skänka
liv även åt det nu levande, som kan göra det utan ständiga äventyr
att vi falla tillbaka i det gamla, en väg som snabbare, fullkomligare
och mänskligare leder fram till den drömda återuppståndelsen och till
de nya människorna.

Denna väg finnes, blott människorna vilja upptäcka den och av
sina ledare tillåtas att beträda den. Det är den gamla visdomens väg,
förkunnad för alla tidsåldrar och vördad av oss alla. Det är sanningens
makt, som röjer den, det är de andliga förmögenheterna inom oss alla,
våra av naturen inplantade möjligheter till självtukt, som äro vägvisare.
Den vandringen är icke heller någon vandring på rosor. Det är en
kampens väg, en samfälld kamp, en kamp mot andlig och ekonomisk
fattigdom på samma gång, en kamp mot den andliga kapitalismen, men
också för avskaffande av det ekonomiska privilegierade klassväsendet,
eu klasskamp på visst sätt således även den.

Utgångspunkterna och metoderna blott äro andra. 1 stället för
krav på andra och icke tillika på oss själva, i stället för en brutal
tävlan om yttre makt med försmående av inre förmåga, i stället förståndigt
skapande av nytt motstånd och nytt våld med undanskjutande
av möjligheterna till oemotståndlig sanning, så ligger den tredje vägens
genius och taktik uti en oavlåtlig vädjan till den realitet, som kallas
människornas samveten, till deras gemensamma söndagsprogram för att
genom denna solskenets regim tina upp alla mörka skrymslen och väcka
liv i alla frön, som ligga gömda i våra hjärtan.

Det är kanske hopplöst att nu vänta sig någon annan utväg än

Motioner i Första kammaren, Nr 98.

endera av de två förstnämnda vägarna. Förr eller senare leda de oss
dock igen åter vilse.

Så mycket större skäl då att samtidigt börja lägga grund för den
tredje, oberoende av ledande privilegierades eller ledda massornas primitiva
instinkter för dagen. Utan att denna den andliga kampens och
lidandets väg blir uppenbar, kommer aldrig någon fågel Fenix med evigt
liv att stiga upp ur askan ens av den gamla världens totala undergång.
Framtiden tillhör de gamla sanningarna och oss alla.

Detta är vad man kallat den smala vägen. Även den måste en
gång bliva bred, det vill säga officiell och lämna utrymme även den
för de äntligen mot sin frigörelse vandrande, hitintills evigt kujonerade
massorna.

Frågan kan synas egendomlig i en tid, som just är socialismens.
Men den behöver verkligen framställas. Uppfattningarna av begreppet
äro nästan lika många som skiftningarna i livsförhållandena.

Socialismen är ett namn på än en epok i historien, än en längtan
efter befrielse från dess olyckor, än en lära, som anser sig ha funnit
ett botemedel, än en statskonst, som tar läran på orden och söker gå
till handling.

De europeiska vandringsfolken ha icke haft synnerlig tid för annat
än en kamp med urinnevånarna och slagsmål sinsemellan om bytet. Ur
detta tillvarelsesätt framsprungo författningar byggda på makt utan förmåga,
sociala tillstånd byggda på motsättningar mellan för tryck are och
förtryckta, ett tänkande rest dogmatiskt på stridande läror med försmående
av de gamla samlande sanningarna samt revolutioner begynnande
med halvgångna ideal och slutande med en lekande omväxling
allenast i form och person av de gamla orättrådigheterna.

Detta krigstillstånd födde vidare de stora uppfinningarna. Naturens
krafter mobiliserades till hjälp i detta allas nedtrampande av alla.
Sålunda uppstod industrialismen med sin massproduktion, sin ofantliga
uppblomstring av alla kvantitativa värden och sitt masselände. Stridens
vågor brusade nu som stormfloder mellan individer och nationer. Den
allmänna värnplikten möjliggjordes och föddes följaktligen. Det yttersta
våldet fick ett uppsving som aldrig tillförne. Det hela slutade sist i
den olympiad, som kallas världskriget och ännu fortsätter att löpa ut
sin lina uti de ekonomiska och politiska inbördeskrigen. Efteråt kommer
icke osannolikt syndafloden.

Det ständiga våldet under dessa epoker tvang individer, klasser,
samfund, samlade folk till ett motvärn, som tillvaratog och fördjupade

Vad är
socialism?

Motioner i Första kammaren, Nr 98.

de förbisedda andliga värdena, i samma mån våldet var omättligt. De
stenade, brände, korsfäste sanningsvittnena, de ensamma grubblarna,
bildstormare, resningar mot auktoriteter och läror, uppror av politiskt
och ekonomiskt undertryckta, allt detta skapade det bästa av kännande,
tänkande och handlande, som kan uppvisas. Detta är den verkliga
europeiska kulturen, en minoritetskultur, som lyser genom tiderna.

En blick tillbaka på det senaste solvarvet, begynnande med upplysningstidens
vårbrytning, mognande i franska revolutionens utbrott
och slutande i världskrigsålderns vinter är mycket upplysande. Först
de behjärtade försöken att komma till något bättre med enbart idealistiska
läror, som åkallade solen, anden, förnuftet. De glänste ett ögonblick
som såpbubblor och försvunno eller dukade under för egna pockande
ekonomiska doktriner. Sedan i stället de förtvivlade försöken med ledning
av redan från början principiellt materialistiska läror, som släpa
sig i stoftet, frånkänna människan en själ samt sluta i blod.

Sålunda har aftonlandets politik varit ledd företrädesvis av materialistiska
åskådningar, som i sin statskonst ytterst utmynnat i kampen
mellan individ och samhälle. Från statsmerkantilismen slog politiken
över till den liberala näringsfriheten för att nu igen söka en utväg i
den socialistiska samhällsekonomien, bakom vilken redan lurar en ny
individuell revolt i de skymtande anarkistiska strömningarna och andra
anlopp mot statsbegreppet.

Den »andliga kultur», med vilket detta partiväsende ibland ståtar,
visar sig mestadels syfta endast på den tekniskt-vetenskapliga kulturen.
Denna står närmare materialismen och är i varje fall något annat än
själsodlingen, personlighetens kultivering.

Den epok under detta virrvarr, som skapade den industriella massproduktionen,
har blivit socialismens epok. Det var trälarna i fabrikerna,
som av självbevarelsedrift reste sig för att undgå förgörelsen. Detta är
det stora i socialismen. Dess skuggsidor ligga i dess begränsning, eu
naturlig följd av människornas begränsning samt styrelsers, ledares och
lärdomsförkunnares öde att vara födda ur denna begränsning och till
dess upprätthållare.

För det första tilldrogo sig fabrikerna och det rörliga kapitalet
huvudparten av uppmärksamheten. Jorden och övriga livsförhållanden
glömdes bort. Redan av denna förskjutning uppkom slagsida vid seglatsen.

V idare tillägnade sig intellektualisterna i rörelsen en lära, som
naturnödvändigt blev lika brutal, bullrande och mot naturen, som fabrikernas
sot, larm och onatur, ur vilka den sprungit fram. Den stora

Motioner i Första kammaren, Nr 98-

samlingen om människornas anpassning efter deras miljö gjordes alltmer
till den enda sanningen. Karl Marx måste betona det ekonomiska
såsom motvikt mot idealismen. Eftermarxisterna betrakta åter de så
»kallade massorna mera såsom ting äu såsom varelser med tillika inre
medfödda, av utvecklingen skapade förnimmelser, som höja dem över
djuret.

Följden av denna själlösa materialism i läran har icke kunnat bliva
mer än en. Den socialdemokratiska politiken, likaväl som den borgerliga,
sysslar endast med de ekonomiska värdena. De andliga värdena,
av vilka livet väl också består, det så kallade samvetets röst, som förenar
alla människor på ett vida varaktigare och djupare sätt än tillfälliga
ekonomiska olikheter skiljer dem, denna andra stora sida i naturens och
människans liv bannlyser den socialistiska politiken lika väl som de
borgerliga partiernas politik från allmän omtanke. Den överlämnas av
dem alla åt den »enskilda företagsamheten» och med samma effekt
som på det ekonomiska området. Från yttersta högern till yttersta
vänstern falla vi varandra i armarna på denna punkt.

Åven socialdemokratien är således på detta område intet annat än
eu gammal-liberal rörelse. Den följer borgardömet i dess dyrkan av
den andliga kapitalismen. Något behov av att avskaffa den andliga
fattigdomen ens i rörelsens eget inre liv märkes knappast. Tvärtom
uteslöt det svenska socialdemokratiska arbetarepartiet vid sin kongress
år 1919 ur sitt program självansvaret och den andliga friheten såsom
programmatiska vägledningar. Och detta just vid en tidpunkt, då partiet
skulle försöka borttaga profiten och tvånget såsom produktionens
hävstänger och givetvis icke hade någon annan ordning att falla tillbaka
på än pliktuppfyllelsen i arbetet. Den svenska socialdemokratiska
vänstern har redan begynt med samma utsöndring ur programmet av
dess andliga innehåll; ur de officiella sinnelagen är det säkerligen även
där tämligen fullständigt avskaffat. Det ligger kanske därför något uti
det paradoxala yttrandet ej länge sedan av eu dansk anarkist, att »socialdemokratien
är den sista blomfnan på kapitalismens träd» —'' vilket ej
utesluter, att de kunna bli liera.

Denna andliga kapitalism hos socialdemokratien äventyrar att förborgerliga
densamma även på det materiella området trots allt. Fackföreningsrörelsen
är ju icke någonting annat äu en oundgänglig kamp
på borgerlig mark med borgerliga vapen för borgerliga ändamål. Och
då omsider tiden kom för att göra verklighet av de nya idealen, sammankrympa
dessa förklarligt nog till en med maktmedel — majoritets-,
strejk eller vapenvåld — frestad socialisering av de materiella produk -

Motioner i Första kammaren, Nr 98.

tionsmedlen utan något behov av någon vädjan till alla eller att göra
människorna såsom sådana bättre, och än mindre att börja med sig själv.

Stor fara är då för handen att även detta verk sammanstörtar.
Antingen sammanstörtar det åt höger, kvävt av den gamla världens»
tusende armar och dess obstruktion emot våldet. Valvindarna åt höger
i de skandinaviska länderna varsla härom. De vacklande stora mellanlagren
äro icke heller politiskt uppfostrade att tänka annat än på sig
själva och allraminst på hela mänsklighetens principiella frågor och så
drives socialdemokratien att försöka sig på ett ännu större våld. Eller
ock sammanstörtar det åt vänster, sannolikt även här mera i följd av
den inre förvandlingen än det yttre motståndet. Kampen på Moskvas
gator mellan Lenins bolsjevikiska och Maria Spiridonovas socialrevolutionära
soldater samt den blodiga inre uppgörelsen nyligen i retrograd
mellan de landsflyktiga finska kommunisterna tala ett språk, som knappast
kan missförstås. De enbart materialistiska lärorna sluta, såsom det
svenska humanistiska manifestet kanske icke så oriktigt uttrycker sig,
även här, liksom den borgerliga materialismens världskrig, uti blodpölar
och bliva på det sättet till intet.

Under sådana förhållanden står socialdemokratien, hunnen till sin
toppunkt, måhända inför den nedgång, som öppnar sig på andra sidan.
Dess öde hotar att bli detsamma som liberalismens. Man kan åtminstone
fråga sig, om den skall bliva en etapp på vandringen mot ljuset eller
en milstolpe allenast på vägen mot en ny undergång eller eu ännu mer
fulländad förstörelse.

Därför har denna av en historisk utveckling betingade rörelse icke
varit förgäves. Genom misslyckanden röjas vägarna kanske mer än
genom framgången. Och än mer, det väsentliga i socialismen lever
kvar, nämligen det olärda behovet hos människorna i gemen efter befrielse.
Detta källsprång växer, fördjupas, vidgas, är benäget omfatta allt och
alla under nya namn kanske för samma innehåll. Det är endast läran
och dess statskonst, som bliva efter, stagnera och försvinna. Socialismens
väsen är ingenting annat än det mänskligas väsen och det dör aldrig.

På detta sätt skola även de liberala lärornas och socialistiska lärornas
öden giva världen nya erfarenheter om naturens egna vägar, ånyo
uppenbara hurusom sol och jord, ande och materia, kärlekslivet och de
materiella nödvändigheterna endast genom att sammansmälta till en enhet
skapa liv.

Bakom tumlet, splittringarna och förödelsen resa sig med andra
ord igen de gamla sanningarna med sina två sidor, sin försoning och

Motioner i Första kammaren, Nr 98. 41

sin helbrägdagörelse över skuggornas värld. Österns rikare ande ock
västerns mäktigare materia finna varandra ock bliva ett.

Det är två makter inom Europa, som för tillfället stå såsom härskare:
ententen ock sovjetmakten. Båda äro härskare på grund av sina segerrika
vapen. De äro det ock såsom målsmän för olika mäktiga klassintressen.
Men också på grund av sina idéer eller den förra maktens
uppfattning om det praktiskt möjliga ock den senare maktens grundsats
om det teoretiskt riktiga.

Båda stödja sig för dagen förnämligast på sina vapen ock sina
intressen. Men fråga är, om icke idéerna kanske mest hålla dem flytande,
under det vapnen och intressena hota att störta dem båda.

Dessa två makter tävla nu att draga alla andra till sig för att
behärska dem till hjälp i sina syften. Ententen har hösten 1920 i
Genöve hållit det första delegerade-mötet med nationernas förbund,
som dock icke är något annat än ett förbund av regeringar. Där skulle
man försöka slå ett slag för oklara mål med tillitande av regeringschefers
diktaturer och gammal förvittrad diplomati, så långt de räcka.
Moskva åter har i juli 1920 utsänt ett ultimatum till den övriga världen
i form av tj ugnen punkter med krav i huvudsak på upphävande av
all personlig frihet såsom det enda trollmedel, som kan leda in i det
tusenåriga riket.

Inom ententen uppstod ganska mycken oenighet om vad delegerade-mötet
skulle utnyttjas till och vad som där borde få ifrågakomma.
Statskonsten rör sig obönhörligt om två kända saker: bevakandet av
intressen och utnyttjandet av maktmedel. De stora rättskraven få, så
vitt man kan förstå, en ganska dröjande plats på dagordningarna. På
sin höjd någon skumplöjning på försök här och där i markerna. Inget
behjärtat försök att upprycka något ogräs med rötterna för att få eu
god äring på samhällsåkern.

Det officiella Sverige har tagit sitt parti och gått till nationernas
förbund. Den svenska regeringen skall spela med efter det uppgjorda
programmet. Den behöver icke taga någon hänsyn till det svenska
folkets känslor och stämningar. Den utfärdar instruktioner på egen
hand med ledning av tre eller fyra personers privata meningar och
håller dem hemliga. Den ställer sig ovillig till djupplöjning åtminstone
nu. Till och med den s. k. parlamentariska kontrollen, som var älsklingsbarnet
för demokratien i opposition, har blivit styvbarn sedan demokratien
blev regeringsmakt.

Icke heller Moskva verkar övertygande med sina imperialistiska
Bihang till riksdagens ''protokoll 1922. 3 samt. 37 höft. (Nr 98.) 6

Geneve och
Moshua.

Motioner i Första kammaren, Nr 98.

befallningar, som måste splittra ocli föröda i stället för att samla. En
gång träffade jag vid en järnvägsstation en medlem av det socialdemokratiska
högerpartiet. Han frågade, om jag läst de tjuguen punkterna,
och förmenade, att ingen väl kunde vara med om något dylikt.
Härpå svarade jag, att dessa punkter ej alls väckt min förundran. De
voro, såvitt jag förstod, det benhårda och ödesbestämda uttrycket för
den materialistiska historieuppfattningen, vilken min interlokutör förmodligen
pliktskyldigast gillade. Härpå svarade han icke något.

Man måste fråga sig, om vi icke på denna väg efter den ekonomiska
kapitalismen med dess följe av andlig kapitalism nu stå inför den
andliga kapitalismens verkligt stora epok.

Huru lika äro icke förenämnda två makter även i -andra avseenden
än de ovan redan anmärkta. Vapnen äro desamma. Av en förslagenheten
i deras tävlan är hämtad ur den gamla Adams arsenal
sedan årtusenden. Båda utmynna väl, trots förklädnader, i några få
människors diktatur med mål att »leda» andra. Ingen fråga således
om att vörda individen såsom en värld för sig och förhjälpa honom till
den självständighet, som han behöver. T stället lämnas detta såsom
någonting, som får komma efteråt av sig självt bäst det kan.

Båda maktgrupperna söka hålla kvar makten genom »utrensningar»
och portförbud för nationer, klasser, partier, individer. År
detta icke just beviset för en vacklande grund och känsla av svaghet?
Huru kan inan hoppas att genom dylika självgoda våldsgärningar vinna
någonting för mänskligheten? Helst när de förmodligen mer eller mindre
upplysta män och kvinnor, som skola verkställa utrensningarna, ej ens
börja med att utrensa skuggsidorna även i sin egen karaktär, vilka
sannerligen äro lika stora som hos andra dödliga.

Så spelas det fortfarande krona och klave om människosjälar.
Detta spel vore hopplöst, om det icke funnes en likhet till mellan de
båda maktgrupperna, vilken här sparats till sist. Månne icke bakom
alla vanskligheterna ligger såsom det enda bestående en god vilja på
båda hållen, och syftar icke denna goda vilja, när allt kommer omkring,
i själva verket till samma mål?

Huru skola vi då under vår myckna materia kunna upptäcka och
bringa i dagen detta källsprång? Den verkliga kristendomen ger ju åtskilliga
lärdomar i denna livets konst. Det gamla Asiens vishetsförkunnare
och humanistiska statsmän hava i sin kamp mot osanningen,
den ekonomiska orätten, den andliga kapitalismen och funktionarismen
till förmån för alla människor givit världen en strålande vägledning till
det som nu mest fattas oss. Men än mer, inom allas bröst bor det

Motioner i Första kammaren, Nr 98. 43

något, som i våra tjusa ögonblick tigger och ber att få komma till tals
i denna livsfråga.

Yi europeiska partimän och materialister måste tycka, att detta
är nonsens. Ty vi förstå det icke. Men det kan hända, att dessa
tankar skola överleva till och med oss. Ja, det kan måhända rent av
inträffa, att de försmådda sanningarna skola en gång betvinga lärorna
och deras partier.

Därmed kommer säkerligen först till synes åtminstone något av
— »den sista striden», förlåtande och kampglad, solvarm och ljungande.

Genom världspressen gick för någon tid sedan budskapet om
borgmästarens i Cork död efter eu självvald svält i 73 dagar, 12 timmar
och 40 minuter. Det var nästan, som om alla andra tilldragelser
ställdes för ett ögonblick i skuggan. Samvetena började för en gångart
komma till tals. Ja, kanske även en praktisk politisk fråga, som
synts olöslig, kan få någon impuls till sin lösning genom denna till
synes lilla tilldragelse. Åven Englands vänner i kriget började bli betänksamma.
Amerika lovade att framlägga den irländska frågan inför
nationernas förbund. Fransmännen menade, »att lordmayorns tragiska
död komme att intressera hela mänskligheten för Irlands sak». En
fransk tidning skrev på dödsdagen till och med: ett förhållande faller i
dag i ögonen, det finnes en irländsk nation.

Vad hade då inträffat, som plötsligt kunde åstadkomma så mycketV
Hur kan i vårt materialistiska Europa, där den högsta läran och praktiken
för dagen är, att människan icke har en själ, en dylik immateriell
tilldragelse väcka en sådan uppmärksamhet, ja, rent av eftertanke?

Det beror väl helt enkelt därpå, att det tydligen finns inom oss
något mera än materia och att läran och praktiken ha misstagit sig.
Vi ha verkligen till och med i vår tid och i vår världsdel vad människorna
förr obestridligt haft i alla tider och i alla världsdelar: ett
samvete.

Denna händelse ådagalade ock, hurusom livets okränkbarhet måste
vara grunden till en sedlig samhällsordning. Den samhällsordning, som
kränker så djupt och ger sä litet hopp om förändring, att en människa
icke finner någon annan utväg än att själv offra sitt liv för att världen
må komma till något bättre, den samhällsordningen har dömt sig själv.
Den har på detta sätt förgripit sig på livets okränkbarhet. Ur detta
övergrepp har framgått ett nytt, strålande bevis, att människans immateriella
liv är något måttlöst förmer än hennes muskelstyrka, ägodelar
och andra yttre maktmedel.

Samvetets

makt.

Motioner i Första kammaren, Nr 98.

Skandinavien
och Argentina
i nationerna»
förbund.

Men allting har två sidor. Dagen efter detta dödsbud kom ett
nytt pressmeddelande på eu undanskymd plats och utan kommentarier.
Telegrammet lydde: »Ytterligare en hungerstrejkare har avlidit i Corkfängelset.
»

Vem är denne man eller kvinna? Icke ens namnet namnes. Världspressen
och dess läsare ägnar ej någon tanke åt den döde. Dock var
den sak, för vilken han offrade livet, densamma och hans hjältemod var
lika stort. Tydligen ha våra samveten blott ofullkomligt kommit till
tals. Det är fortfarande något av ett parti- och societetssamvete, som
känner och bugar endast för rangplatser och förnämiteter.

Du lilla okända förbisedda martyr, som fick giva ditt liv så gott
som förgäves, mottag åtminstone denna blomma på din redan igenskottade
och förgätna grav!

Vårt skandinaviska regeringsombud reste år 1920 till första delegerademötet
i Genöve med ett litet eget program på fickan. Svenska folket,
å vars vägnar det skulle avgivas, borde för all del icke få veta något
om detsamma. Men så kom det olyckligtvis till dess kunskap på skvallervägen
genom ett telegram från London.

Programmet bestod av fyra små juridiska välvilligheter. Det gällde
att plåstra något, nu i början helt försiktigt, med förbundets författning.
Den goda avsikten var klar och oförtydbar. Och varje förbättring
i världens organisation, även den minsta, har ju en viss betydelse.

De skandinaviska regeringarnas statsmän kommo till ort och ställe.
De höggo upp sina fyra små vakar i det nya statslivets av segerfreden
frusna vatten Där stodo de nu kuttrande och sökte värma sig något
vid det lilla skvalpet i issörjan.

Den stora stormaktsmajoriteten rynkade ögonbrynen. »Vad är
detta för smörja», sade den. »Inga löjliga försök till fallgropar i den
utstakade banan för våra isjakter».

Och så beslöto de, att de skandinaviska vattenpussarna skulle
väsentligen frysa ihop igen och bliva i harmoni med det hela. Icke
i år i" varje händelse fick smolk i mjölken förekomma.

De skandinaviska ombuden sväljde förtreten och låtsade som om
det regnade. Den som vinner tid vinner råd, tänkte de förmodligen.
Kanske ihågkommo de också från skolkurserna, att det är de fridsamma,
som skola besitta jorden.

Det fanns emellertid ett enfant terrible i församlingen. Detta var
Argentinas representation. Den föreslog ändringar i förbundsförfatt -

Motioner i Första kammaren, Nr 98.

ningen, gående vida utöver skandinavernas förslag. De argentinska
förslagen satte fingret på de svagaste punkterna i författningen och ville
gå till botten med frågorna.

Det är nog icke bekant för de flesta européer, att'' de pacifistiska
idéerna, som i den övriga världen fått nöja sig med slavens roll vid
regeringarnas och krigens triumfvagn, uti Argentina trängt sig fram
och blivit en regeringsprincip. Alla konflikter med grannarna har Argentina
främst av alla sökt avveckla fredligt. Det har praktiskt taget
avskaffat sin armé. Och på dess initiativ har på gränsen mellan landet
och dess mest oroliga granne, Chile, rests ett Kristusmonument, en motsvarighet
till fred*monumentet på gränsen mellan Norge och Sverige.

Naturligtvis gick det Argentina ännu sämre än Skandinavien. Men
Argentina tog därav ett annat intryck. Dess ombud fingo av sin regering
— märk väl rent av en regering — order att giva folkförbundet
ungefär följande meddelande: »Den här leken roar oss icke längre.
Vi tänka icke övergiva våra ideal. Adjö!»

Argentinas ombud tillkännagåvo tillika, att »vår regerings huvudsyfte
med sändandet av delegation till denna församling var att genom
ändringsförslag kunna medverka till en författning, i vilken regeringen
hoppades att finna de ideala grundsatser förverkligade, vilka Argentina
alltid förfäktat på det internationella området och från vilka det icke
kan vika.»

Nu började de officiella rösterna här och var bekymra sig över
det okloka i ett sådant steg. Såsom det alltid brukar ske. Men samtidigt
telegraferades det om »oro i Genéve», det kom något mer positiva
röster in i de följande debatterna, och snart meddelade telegrafen
därifrån, att »nationernas förbund måste så snart som möjligt prestera
ett positivt arbete för att icke förlora förtroendet».

I stora tider förfrysa de små tankarna. Det finns inget annat
program, som värmer och kan sätta liv även i de små, ingalunda oviktiga
detaljerna, än att släppa på solskenet och låta det på en gångsmälta
ålit. Endast de yttersta sanningarna kunna väcka samvetena
och förbjuda motsägelser.

Det kan tvistas, huruvida Argentina behövt formellt utträda för
att vinna gehör. Huvudsaken är, att det sagt ifrån och på ett sådant
sätt, att det väckte eftertanke och förstods åtminstone ute i världen.
Argentina hade förlorat i omröstningen men stod som segrare i saken.
De skandinaviska ombuden åter fingo nöja sig med att i det stora hela
flyta efter i det stora kölvattnet. De nödgades till och med den gången

Samvets ttaten.

46 Motioner i Första kammaren, Nr 98.

tala emot de gamla svenska systerfolkens, Esters, Letters och Litauers frihetsförklaring.
Det blev Italien och andra, som bröto en lans för den saken.

Så var det den gången med vad som brukar kallas »klokhet och
hänförelse i politiken».

Inga drömmar ha väl gäckats så fullständigt som drömmen om
eu idealstat. Och ändå är det ingen längtan, som återkommer så ofta.
Ja, man kan säga, att den lever obruten genom seklerna. Även den dag
som i dag är går denna förhoppning såsom en varm golvström genom
människohavet.

Varför gäckas denna dröm överallt, i alla tider och så fullständigt?
Förmodligen därför att människorna icke mäkta att förverkliga den.
Eller måhända förbjudas de av något öde att göra det. Plato har i sin
dialog om den riktiga och de oriktiga statsförfattningarna på ett utsökt
sätt för sin del belyst orsakerna.

Då vi nu emellertid trots allt syssla med problemet, beror det väl
på, att våra erfarenheter pocka på något bättre, och någon inre röst
säger oss, att det är nödvändigt. I dialogen tröstar oss också Sokrates
med, att idealstaten skulle kunna åstadkommas »genom en enda förändring,
visserligen icke obetydlig och lätt, men likväl utförbar». Detta
medel angives vara, att de rättrådiga, filosoferna, övertaga styrelsen.
Det är samma krav, varmed Björnstierne Björnson i sitt politiska skådespel
»Jakob Lange och Tora Parsberg» avslutar skildringen av det politiska
livets nattsidor. Den längtan, som växer fram ur den dystra berättelsen,
förtätas i den norska dialogens slutord: när skola de goda bli
de styrande?

Jag vet nu icke, om Plato eller Björnson eller vi miljoner människor,
som i stilla ögonblick sända en liten suck åt samma håll, därmed
förmena, att man skulle ens kunna skilja människorna i goda och
onda. Det är nog en vansklig sak. Lika litet utförbart är påtagligen
•ett bedömande att efter eu sådan sortering lyfta de goda upp till de
officiella tinnarna. Det goda är för tungt. Naturvetenskapen eller den
moderna sociologien kommer aldrig att uppfinna en hävstång, som
mäktar det.

För övrigt, det finns icke längre några goda filosofer i den gamla
goda meningen. De naturvetenskapliga uppfinningarna hava förvandlat
de forna filosofiska skolorna till fossilier i sin myckna materia. Inga
nya kunna slå rot i brist på andlig näring. Sociologien är ännu en
formaldemokrati, som ej förmår skapa något av intet. Ty det bor icke
någon gud inom den. Majoriteter och minoriteter ha icke heller något

Motioner i Första kammaren, Nr 98. 47

bruk för filosofer vid statsrodret. De behärskas av sina särintressen,
förankrade i vissa dagspolitiska frågor. De äro ej uppfostrade till annat
än ävlan kring den heta gröten. Under detta tillvarelsesätt »segrare
en i dag, en annan i morgon. Den ena oriktiga statsförfattningen avlöser
den andra.

Ådagalägger icke detta, att vi behöva ett annat grepp på frågan?
Eller med andra ord, ett praktiskt grepp. Låtom oss avstå från att
söka sortera människorna, en uppgift, som är hopplös därför att den är
omänsklig. Lika litet lärer det löna sig att söka konvojera några utvalda
fram till den nuvarande makten, som för övrigt skulle komma att fördärva
dem alltför lätt. Må vi uppgiva försök till författningar med
vertikala gränser mellan skilda människor. Kapitalets och proletariatets
diktaturer äro utförbara men oriktiga. Filosofiens diktatur är riktig
men icke utförbar.

Vad då i stället? Må det tillåtas mig taga fasta på ett litet minne
såsom en uppslagsända.

Såsom student i Uppsala besökte jag knappast några föreläsningar.
Jag fann snart, att de togo onödig tid, som kunde användas bättre genom
hemarbete. Av nyfikenhet på den orginelle professorn i teoretisk filosofi,
Sigurd Eibbing, lockades jag emellertid såsom nykomling besöka
en allmän föreläsning av honom i Gustavianum. Ironisk och humoristisk
som vanligt svängde han sitt gissel åt olika håll. Och så sade han
vid ett tillfälle med sitt hånande tonfall, inlett med några eggande interjektio
ner: »Naturvetenskaperna äro som små barn. De säga som den
lilla gossen om den stora stenen, som han ej förmådde lyfta: den stenen
kan inte lyftas. Detta därför, att lian icke kunde det.» Detta intermesso
brände sig in i mitt medvetande. Jag kände harm över det spefulla
angreppet på naturvetenskapen, och jag hänfördes på samma gångöver
den andens frihetsförklaring, som låg i det utslungade påståendet.

Vad betydde denna oreflekterade harm och hänförelse på samma
gång. Jag tror, att de avslöjade den vanliga lilla människans medfödda
förnimmelse av det olösliga sammanhanget mellan sol och jord, nödvändigheten
att börja sitt medlemskap i staten med sin egen fostran
genom de goda egenskapernas sakta inträngande i och omvandling av
de onda.

Denna instinkt hänvisar således till en sammanslutning mellan de
goda anlagen hos alla människor genom en vädjan i statslivet över alla
och vid alla tillfällen till deras inre röster, eller såsom de ock bruka
kallas, våra samveten. Den riktiga och på samma gång utförbara stats-v
författningen är väl eu horisontel författning. Den är en demokratisk

48 '' Motioner i Första kammaren, Nr 98.

författning, där aristokratien eller filosofien inom alla människor sättes
till allas styresman. Denna förvissning sammanfaller med Platos ord
om att »en riktigt ordnad stat ovillkorligen i första rummet måste vara
en uppfostringsanstalt».

Det tusenåriga riket eller idealstaten, byggd på former, är en
teori. Samvetsstaten, framsprungen ur livets realiteter, är en möjlighet.

Nu vet jag mycket val, att i den gamla liberalismens filosofi och
statskonst betonades övervägande, att alla människor voro i grunden
goda. De nya materialistiska strömningarna åter förhåna detta påstående
såsom ett pjoller. För att då visa sig riktigt stvva på linan advocera
de sig bort till den motsatta ytterligheten. Människan saknar
fri vilja, säga de, och är således förmodligen ingenting annat än ett djur.

Varför denna meningslösa slitning mellan läror? Vartör av lärdom
och envetenhet gå bort ifrån det verkliga förhållandet, nämligen
att alla människor äro i grund och botten både goda och onda, ibland
fria, ibland ofria?

År det emellertid nödvändigt, att det onda skall få leva rövare
inom oss och således också i staten? Skulle icke till och med en statsstyrelse
kunna finna sig uppfordrad att göra vardagspolitik av sina
söndagsprogram, att söka mobilisera de goda krafterna inom alla människor,
resa en gräns för härjandet och därefter rent av gå till ett förlåtande
anfall och vinna en seger? År det måhända icke i själva verket
detta som Sokrates menade vara »utförbart»?

En sådan förmodan låg gömd i det svenska vänstersocialistiska
partiets humanistiska författning av år 1917. Mången — åtminstone
jag — hade bundit vårt väsens innersta längtan vid en sådan utveckling.
Det var en vårlärka, som sökte svinga sig mot solen, och på
samma gång en tornsvala, som skulle susa i väg med vår längtan i
fördubblad flykt mot blåa horisonter.

Västerns officiella statskonst kan på grund av sitt väsen icke annat
än förakta dylika drömmar. Partipolitiken tvingas av sitt öde och sina
ledband att göra dem fågelfria. Så kom även från europeiska östern
en befallning att förneka dem i morgonväkten och grusa den riktiga
författning, som vi sökt uppbygga omkring desamma. Det var väl en
försmak även där av funktionarismens begynnande öde att slå sönder
realdemokratiens idéer, en förkänning av tyranniets uppkomst ur demokratien,
såsom Pluto skildrar det.

Det fordrades, att vi skulle bryta ned vår författning av 1917,
som vi uppbyggt i kärlek till människorna, och grusa allt i vad den
höjer sig över den ryska företrädesvis materialistiska författningen.

Motioner i Första kammaren, Nr 98.

En ny handske till de många andra är kastad, låtom oss upptaga
den. Ett nytt förakt för personlighetens integritet och våra bästa tankar
väller sin skugga framför sig, låtom oss avvisa det. Icke med hån,
tillhyggen och blod, såsom alla de oriktiga statsförfattningarna göra.
Må vi människor i gemen på alla våra inre och yttre fronter med naturlagarnas
hjälp sträva uthålligt och tålmodigt, trots allt, för solskenets
regim i folkens samvetsstat.

Det förhåller sig med samhällslivet på jordklotet liksom med detta
senare självt. Det sjuder och kokar i innandömena. Men detta jäsande
liv hålles i tygeln av ett förstelnat skal, som omsluter det hela och
dock vid ett eller annat tillfälle ej kan förhindra elden att bryta fram
genom omhöljet.

Aven i vår tid brottas livet med formerna, kämpa de oräkneliga
mänskliga lidelserna och behoven med samhällsordningen. Av kända
anledningar är denna kamp tillspetsad till sitt yttersta just nu. Skall
livet icke nu omsider lyckas spränga de omänskliga formerna, frågas
från ett håll. Månne icke samhällsordningen skall bestå provet och
tvinga tillbaka det rasande anloppet, spörjes ängsligt från ett annat håll.
lidandets stämmor söka tusenfalt att göra sig hörda. Människan-slaven
bänder hela sin kraft för att slita formalismens tvångströjor. Det är
en tid för det myckna talandet och för ropandet framför de stängda
portarna till livets förgårdar. När skall detta tusenstämmiga sorl omsider
tystna? När skall all denna kraft, som ödslas i fåfäng brottning
mot dessa murar, få en bättre användning? Mänskligheten längtar
osläckligt efter idog handling, efter den stora tystnaden, där man hör
spadtagen, som förvandla obruten mark till åkerfält.

Inför dessa påfrestningar kunna fördomarna, lagarna, privilegierna
icke längre stå alldeles oberörda. Man måste åtminstone av självbevarelsedrift
göra något för att dämma på något sätt emot den nya hotande
syndafloden. Kanske bland dessa olustförnimmelser i det beståendes
obönhörlighet också blandar sig ofrånkomligt någon glimt av samvete.

Denna målning ger, tror jag, en ganska god bild av det nuvarande
tillståndet och av de senaste tidernas så kallade sociala arbete, som fyller
statsmakten med så mycket bekymmer. Något måste göras, men hjärtelaget
har icke genomströmmat våra bevekelsegrunder eller våra handlingar.
Man sätter intressepolitiken till läkare för missförhållandena
eller med andra ord bocken till trädgårdsmästare. De många förhindren
anmäla sig i stormkolonner från alla väderstreck och bygga upp sina
taggtrådsstängsel mot de framryckande mänskliga behoven.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 3 samt. 37 höft. (Nr 98.) 7

Makulatur
ismen.

Motioner i Första kammaren, Nr 98.

En ny
milstolpe.

Denna kamp mellan form och innehåll kan, med hänsyn till dess
gestaltning i vår tid, kallas makulaturismens tidevarv. Det tornar upp
murar av papper, uppskov och ouppfyllda löften. Men sorlet från det
stora människohavet upphör aldrig, förrän intressepolitikens polarvatten
sköljts bort av samvetspolitikens varma golvström.

Må vi ej heller förglömma, att individen också är ett litet samhälle,
som avspeglar enahanda tvedräkt mellan samvetet och den yttre
fördelen. Den senare uppfinner där enahanda förevändningar för att
kunna slå dövörat till för det förra. Uti denna konflikt bottnar ytterst
oron i det stora konstruerade samhället.

Nu äro visserligen även makulaturismens lappverk icke alltid utan
värde. Det hjälper stundom en och annan här och några där. Ja, ibland
när påfrestningarna äro våldsamma, kan ångesten och kanske något litet
även samvetet på eu slump göra avsevärda medgivanden.

Icke ens förenämnda små framsteg ses gärna på vissa håll. Man
tycker att det går för fort även med en sådan snigelgång samt är glad
och lycklig att i stället få använda omkostnaderna till skytteanslag, ett
litet krigsfartyg eller en mycket stor kanon. Det är då så mycket
angelägnare att samtidigt betona en motsatt väg.

Först måste upptäckas, hurusom tidens påfrestningar mötas inom
administrationen och av intressepolitiken med makulaturism i utredningarna
och obstruktion i förslagen.

Därnäst måste behjärtas, att detta makulaturismens tidevarv ställes
på avskrivning och statsmakten i stället söker genom samvetspolitik
och verklig kristendom skänka lidandet tillräcklig hjälp i rätt tid och
i de enstaka fallen lika väl som i de många.

De mänskliga (humanistiska) idéerna —
sådana de fattats av skribenten, genomlevats under
gästbesök i olika partier, samt medelst oförändrat
politiskt arbete från hösten 1896 sökts göras gällande
— redovisades på den sista svenska vänstersocialistiska
kongressen år 1921 medelst följande
inlaga, föredragen under långfredagens principdebatt.

Då jag av förbiseende försummat att inom bestämd tid avgiva
en tillämriad framställning till kongressen i motionsväg, återstår mig
endast att göra ett uttalande på detta sätt omedelbart till kongressen.

Till en början tillåter jag mig då erinra om den skrivelse, som
av mig avläts till minoritetskonferensen i Västerås i slutet av förra året.
I denna skrivelse anfördes följande:

Motioner i Första kammaren, Nr 98.

»Låtom oss till eu början konstatera det begripliga faktum att tidsförhållandena
drivit partiet in på uppfattningar och utvägar, som i väsentliga
punkter icke stå i överensstämmelse med de åskådningar och stridslinjer, som
besjälade oss eller det stora flertalet eller åtminstone lagskrivarna vid den tidpunkt,
då partiet bildades. Detta är förklarligt och har också lett till, att inom
partiet nu förefinnas tre huvudriktningar.

Den ena är bolsjevikernas, som vilja inplanta de ryska förebilderna även
hos oss och göra det till varje pris eller åtminstone i huvudsak. Den andra riktningen
motsvarar tämligen de tyska ''oavhängiga5. Dess anhängare äro påverkade
delvis av det mäktiga inflytandet från öster, delvis av förhållandena
hemma och intaga därför en mellanställning, som ej kan bestämt fastslås utan
måste växla efter den olika påverkande förmågan hos de två skilda inflytelserna.
Ingendera av dessa båda riktningar ägnar någon nämnvärd tanke åt
det nya i partiets författning. Bolsjevikerna rent av ogilla det, ja, en och annan
har troskyldigt och uppriktigt betecknat det som ''bara smörja’. De oavhängiga
åter ha icke tid att syssla något vidare med författningen, vilken kanske
icke heller är så synnerligen djupt förankrad i deras hjärtan på grund av
partilivets påfrestningar.

Slutligen föreligger en tredje riktning, humanisterna, vilka deltagit uti
partiets bildande just på grund av de nya inslagen i dess författning och därför
fortfarande hålla hårt på densamma. De äro bland det genuina partifolket
säkerligen numerärt de fåtaligaste. Men de föreställa sig, att deras tankar —
som icke äro något annat än alla människors tankar i våra ljusa ögonblick —
ha en längre livslängd än de båda andra riktningarnas idéer och tro som sagt
för övrigt, att nämnda tankar ha en liten boning innerst inne hos alla människor
och följaktligen också hos bolsjevikerna och de oavhängiga inom vårt
parti. Det är vår livliga övertygelse att just ur denna gemenskap skall i tidernas
fullbordan komma det ofattbara, som en gång återförenar allt, vilket nu
går isär i brist på en ledande mänsklig tanke och ett anklagande mänskligt
samvete.

Det nya i partiets författning var som bekant, att den ville följa naturens
lagar och sammansmälta även i de politiska strävandena de materiella
och andliga verkligheterna. Detta står uttalat i de allmänna grundsatserna,
som ha en avdelning för det materiella och en sidoordnad för det andliga, samt
sluta med en förväntan på tillkomsten av ett ''socialismens och humanismens
samhälle’. Det politiska dagsprogrammet bär också spår av denna författnings
tvåkönade egenskaper. Slutligen tillkommo de demokratiska grundlagarna,
kronan på verket, vägledningen för partiet i dess inre liv. Enligt den borde
detta senare så gestalta sig, att vi först av partiet självt i dess inre förhållanden
skapade ett litet idealsamhälle, innan vi gjorde anspråk på att bliva pekpinnar
för andra. För att nu taga endast ett exempel skulle allmän omröstning
inom partiet försiggå så att varje medlem bereddes först objektiv kunskap,
erhöll den största möjliga andliga frihet i sitt beslut. En styrelse inom
partiet bordo därför anse det såsom en samvetssak, att alla riktningar inom
partiet med stöd av partiets press, kassor och goda vilja bereddes en sådan frihet
från all slags ledning av andra. Ja, vi borde helst känna oss riktigt olyckliga,
om icke andra riktningar än min egen, såvitt på mig ankom, erhöll sitt,

Motioner i Första kammaren, Nr 98.

innan jag tog ut mitt. Detta måste ock leda till rättvisa, då de andra riktningarna
borde resonera på samma sätt.

Nu tror jag emellertid, att vi misstagit oss på vår förmåga. Partiet är
för närvarande en bild av det kapitalistiska samhället, vilket icke är någonting
annat än en bild av den gamle Adams samhällsskick. Ekonomisk och andlig
kapitalism göra sitt yttersta, och de olika riktningarna söka utsuga varandra i
mån av resurser. Vi sända ut till omröstning ej klara uttalanden om idéer och
allraminst vår egen författnings idé utan endast parlamentariska försök till
missledande formuleringsskicklighet. Och ''folket’ bestås blott med partiundervisning.
''Höglundarna’ segra där de ha tidningarna och ''Vennerströmmarna'',
där tidningarna äro deras. De flesta röstberättigade komma att sitta hemma.
Och det är då förklarligt, att den riktning, som sitter inne med alla våra gemensamma
resurser och använder dem för egen räkning, måste lyckas bäst i
utövningen av våra gamla förvillelser. Idéerna må vara hur vackra som helst.
Så länge vi människor, som skola förverkliga dem, äro för korta i rocken, lära
de fortfarande komma att göra bankrutt. Så har det åtminstone gått till under
årtusenden.

Då Lenin eu tid låg dold i Hälsingfors, förmedlades hans korrespondens av
en finne, som i och för fullgörandet av detta vanskliga uppdrag gjort förbehåll
att få läsa breven. Denne förmedlare bär berättat mig, att i ett av dessa brev
till en ryss, bosatt i Stockholm, yttrades om bland andra de svenska vänstersocialisterna:
''Vi måste leda dem och det vore ett brott emot dem, om vi icke
gjorde det’. Uti detta yttrande röjer sig väsensskillnaden mellan den Leninska
enkönade författningen och det svenska vänsterpartiets tvåkönade författning
av 1917. För den senare är en sådan uppfattning främmande, den menar tvärtom:
''Vi måste göra allt för att bereda varje människa möjlighet till självständighet,
och det vore ett brott emot människorna om vi icke gjorde det’.

Nu stå vi inför ett handgripligt försök till denna ledning. Det har kommit
en befallning österifrån, att vi skola bryta ned vår författning av år 1917,
grusa allt, i vad den höjer sig över den ryska företrädesvis materialistiska författningen.
En människa, som heter Zinovjev, lär vid sovjetlcongressen i
Moskva sistlidne sommar förklarat, att alla som önska iipprättliålla vår författning
böra utkastas ur det parti, som de i kärlek till människorna bildat, och
han lär därvid även uppräknat mitt namn.

Jag är icke den, som låter en utkastad handske ligga, när det är nödvändigt
att upptaga den. I detta fall anser jag det vara nödvändigt. Ingen
människa är född att vara Zinovjevs slav och icke någon annans heller. Men
än mer. Plato siade en gång om ''den riktiga och de oriktiga samhällsförfattningarna’.
Han målade med ovanskliga färger, hur tyranniet till sist födes
ur formaldemokratien och föröder dess idéella liv. När den ryska demokratien
nu segrat med vapen på de yttre fronterna, är tiden kanske inne för dess funktionarism
att gå själv i ledband i den gamle Adams fotspår och 1 sovjetmaktens
inre liv förkväva till döds de idéer, som värmt oss och i kärlek burit de
besjälade och ärbetssamma ryska funktionärerna till tinnarna. Naturligtvis är
det hopplöst allramest i ett litet land att för tillfället kunna slå vakt om de
andliga värdena, föraktade av den gamla världen och angripna med tillhyggen
av den nya. De båda motsatserna falla även här som vanligt på detta om -

Motioner i Första kammaren, Nr 98.

råde varandra i armarna. De ha kvantiteterna för sig — till eu tid. Men
de gamla sanningarna komma att överleva dem båda, detta är väl ändå det
enda som är säkert i världsordningen.

Med dessa erinringar i största korthet, har jag velat tillkännagiva för
konferensen, vad det enligt min mening nu egentligen gäller. För min del
kan jag under inga förhållanden ''till varje pris’ ansluta mig till vare sig ’Höglundare’
eller ’Vennerströmmare’ och jag tror, så vitt jag kunnat finna, att
åtminstone de flesta anhängare av humanismens slutliga segertåg genom världen
känna på ungefär samma sätt. I detta parti kvarstår jag därför väsentligen
för att vara med och skydda vår författning från de många materialistiska
angreppen, till dess den är en grushög bara. Det parti jag kan tillhöra
måste ha en sådan författning eller åtminstone skänka anhängarna av en sådan
författning samvetsfrid och aktning. Jag kan således ej tillhöra någon
av de två om makten stridande riktningarna inom partiet, så länge deras
funktionärer — de evigt kujonerade och ledda massorna ha ingen skuld —
måste av sitt öde och sina ledband direkt förgripa sig på en sådan författning
eller ock ej ha någon verklig plats för densamma i sitt medvetande.»

Det förslag till ny författning för partiet, som nu föreligger, bekräftar
helt och hållet de ovannämnda farhågorna. Det känner icke till
någon del av de allmänna grundsatsernas andliga hälft, samt avskriver
deras förväntan på tillkomsten av ett »socialismens och humanismens
samhälle». Det utplånar det politiska programmets krav, att medborgarnas
karaktärsdäning och deras personligheters inre utveckling
skall vara en samhällsangelägenhet. De rester av de demokratiska grundlagarnas
fordran på självansvar, självövervinnelse och andlig frihet inom
partiet äro sammanställda med premisser och beskurna med förbehåll,
vilka stå i skriande motsägelse mot dessa reliker. De senare verka som
förvittrade bitar av en och annan kapitäl, vilka sticka fram ur den fullständiga
förödelsen. Det är samma utveckling, som inom det högersocialdemokratiska
partiet, där man 1920 också utrensade ur författningen
det själsliga innehållet. En fullständig omstörtning i författningsformen
föreligger således. Frågan är då, om detta betyder ett framsteg
eller en tillbakagång, om därigenom lägges grunden till segrar eller
nederlag för de. mänskliga idéerna och det mänskliga broderskapet.

För min del betraktar jag det som en tillbakagång och ett varsel
om ett nytt nederlag. Partiet återförenas ju på deuna punkt med den
gamla världen och dess övriga intressepartier. De senare bliva ju återigen
ett i sitt fikande efter den egna makten och sin kolartro på de
egna våldsmedlens trollmakt. Alla säga att det icke finnes några
andra möjligheter än detta intressepolitikens splittrings- och förödelsearbete.
Man märker ej, att omöjligheten ligger inom oss själva i lika
mån. Det är djuret inom oss, som ej förmår något annat än rov och

Motioner i Första kammaren, Nr 98.

våldsamheter mot varandra. Eu bekväm och medelmåttig politik således
som helt naturligt skyndar sig att såsom ett obekvämt och oroande
element utkasta ur författningarna och levernet alla antydningar om
samvetspolitik, milda seder och endräkt.

Därvid glömmer man också, att det finnes även en andlig kapitalism
vid sidan av den ekonomiska. Man förbiser likaledes, att kapitalismen
icke är produkt av några säregenskaper hos vissa människor eller
vissa stater utan en skapelse av den mänskliga naturen sådan den i sina
avigsidor återfinnes hos oss alla och sådan den gestaltar sig såsom en
följd av allas strävande efter egen makt utan förmåga. Det nu föreliggande
förslaget till författning är därföre i denna punkt lika alla andra kapitalistiska
författningar. Målen må vara hur vackra som helst, de förstöras
i alla fall, när vi, som skola förverkliga dem, envisas att vara för korta
i rocken.

En trängre ram för mänskligt liv, än det nu föreliggande förslaget
erbjuder, kan knappast framvisas. Det innebär vad jag skulle
vilja kalla toppunkten av en andlig kapitalism, det hotar med ett byråkratiskt
ok, som en gång blir outhärdligt och bär därigenom fröet inom
sig till sin egen undergång på bekostnad som vanligt av de uppriktiga
ideal, som man förgäves velat främja. Så länge den egna makten
och dess upprätthållande med egna våldsmedel äro partiernas ideal, får
man ej förundra sig över, att de byta om åsikter lika lätt och oreflekterat,
som man byter en rock. Ett sådant parti är, som Höglund så
riktigt uttryckt sig, en organisk växt, »som utvecklas och växlar utseende
under påverkan av årstider och naturförhållanden». Alla intresseparter
ha därför till sist gått under och misslyckats. Deras motto, om
jag så må uttrycka mig, har i den historiska tidens morgon för nära
tretusen år sedan mejslats av siaren Lao-tse. Det lyder sålunda: »Den,
som söker genom eget åtgörande vinna riket, han kommer att fördärva
det, och den, som söker fasthålla det såsom rov, han kommer att förlora
det.» Då detta nya intresseparti liksom den gamla världens företeelser
börjar sin kapplöpning efter makten med ett avståndstagande från sin
egen karaktärsdaning, har det därmed enligt min tro redan i sin begynnelse
spikat den första spiken i sin egen likkista.

Emellertid uti detta intressepartiernas raseri kan ligga en utväg
och kanske den enda utvägen, sådana vi människor nu äro. På den vägen
kommer man nämligen väl omsider till kaos. Må vi således avstå från
de bedrägliga förspeglingarna att genom vår vålds- och intressepolitik
skapa något paradis, där honung och manna flyta. Det löftesrika målet
kan icke bliva, så underligt det låter, annat än den tämligen fullständiga

Motioner i Första kammaren, Nr 98.

tillintetgörelsen. Legenden omtalar, att vi tidigare haft en syndaflod,
som korn över människosläktet för dess oförbätterlighets skull. Genom
kaos bli vi äntligen bröder. Då upphöra alla möjligheter till löneförhöjningar,
konkurrens och olikhet i mat, kläder och andra materiella
fördelar. Frysande, svältande, döende få människor i gemen söka börja
om igen från början och söka göra det bättre. Det är dock icke alldeles
säkert, att de ens därigenom skola lyckas. När de kommit på
benen igen och det börjat arta sig för dem, begynner kanske samma
dans som förut, om olyckorna ej förmått omdana deras vilja och göra
den god. Alldeles säkert kommer det att gå så, om deras nya författningar
lika väl som deras gamla från yttersta högern till yttersta vänstern
blunda för eller rent av förbjuda en sådan omskapning av viljan.

För min del återstår vid detta tillfälle ingenting annat än en
erinran om, att det gives även en annan väg, som verkar som ett majregn
över en förtorkad jord, som utan förstörelse, hunger och mördande
leder med vida större visshet till en verklig och bestående kommunism
icke blott i materiella ting utan även i åtnjutande av andliga värden.
Jag ser i drömmen, hur lyckligt och obetvingligt de demokratiska partierna
på en ständigt vidgad sammanhållande front skulle ryckt fram
emot mänsklighetens befrielse, om de behållit sin ungdomsfriskhet, utövat
milda seder och vädjat till samvetena i stället för till de egna intressena
och tillhyggena.

Visserligen förstår jag, att i den mån de gamla demokratiska intressepartierna
blommat ut, måste nybildningar växa fram i deras spår.
Kommunismen är icke heller något namn att skämmas för. Det betecknar
väl en mänsklighetens dröm sedan gammalt. Skada blott att
nybdduingarna bereda sig att nå sina mål med ansiktet vänt mot samma
undergång. Det var detta öde, med vilket vi sökte brottas år 1917
genom att åtminstone i vår författning höja det politiska arbetet upp
på ett mänskligt plan.

Experimentet med intressepartier såsom bärare av en mänsklig
författning är emellertid från och med i dag avslutat, åtminstone i
denna lilla vrå av världen. Intressefronten från höger till vänster med
det inbördes slagsmålet, mördandet av kroppar och själar och det samfällda
utlandet av samvetena, som aldrig tager slut, framtvingar alltmer
nödvändigheten av en samvetsfront. Men vi träflas säkerligen åter
någon gång i morgonrodnad en.

Små tuvor kunna stjälpa stora lass säger ett visdomsord. Ålandsfrågan
är en liten angelägenhet, lär en av folkförbundets rapportörer

Nationernas
sjtllvbe stämning
ar ätt inför
svensk
intressepolitik.

Motioner i Första kammaren, Nr 98.

hava yttrat. Men tänk ändå, om den skulle med tiden i sin mån bli
en liten medverkande anledning till en omskakning av åtminstone två
herravälden och detta därför att den berör en stor princip, som blivit
kränkt. Jag syftar för min del härvid på det stora regeringsvälde, som
kallar sig folkförbundet. Och vidare på den sekreta, oligarkiska svenska
utrikespolitiken, som nu förvånar sig över folkförbundet, huru den själv
merendels efterliknat detsamma och kanske till stor del just därför nu
tappat spelet.

Någon har nere i Geneve ganska gudlöst kallat den svenska rättskänslan
i detta fall för spegelfäkteri. Månne det ej ligger något under
detta påstående. Åtminstone borde det nu efteråt gå upp för utrikesdepartementet
och dess förtroendemän, att den framhållna svenska kampen
i detta fall för nationernas självbestämningsrätt icke gärna kan
vinna någon respekt eller ens tilltro, om den ej giver sig tillkänna även
i andra gärningar, där ett instinktivt eget intresse ej kan lura bakom
desamma.

Men hur ställer sig egentligen den svenska meritlistan i detta avseende? Under

tio år ha de svenska partiledningarna av alla färger inom
riksdagen motsatt sig initiativ från svensk sida i denna sak och därmed
också ådagalagt sin likgiltighet för densamma. Det nordiska interparlamentariska
förbundet, lett av de största partiernas spetsar, har ställt
sig på samma ståndpunkt, ja till och med två gånger förklarat, att
nationernas självbestämningsrätt ej föll inom förbundets verksamhetsområde.

Under hela världskriget låg vår utrikespolitik uti ide, såvitt det
gällde att slå ett slag för en mellanfolklig rättsordning. Inga ideal
fingo, så vitt på oss berodde, komma till synes. Detta kanske mest
därför att intressepolitiken ej äger några ideal. Under sådana förhållanden
var även nationernas självbestämningsrätt en sluten bok i svensk
politik.

När de tre forna svenska syskonfolken, ester, letter och litauer
sträckte ut sina händer och vädjade till Sverige om stöd och hjälp i
sina vanskligheter med ett erkännande av deras självbestämningsrätt, *
möttes de endast av kyla och oförstående från det svenska spelet bakom
utrikesdepartementets nedfällda rullgardiner. En interpellation i ärendet
vid 1920 års riksdag besvarades avvisande därmed, att de. ännu lågo i
krig med Sovjetryssland'' samt att London och Paris ännu ej givit sitt
erkännande.

Vid nationernas förbunds första delegerademöte hösten samma år

Motioner i Första kammaren, ■Nr 98. 57

fanns det icke heller någon plats för de tre små nationerna vid härden.
De skandinaviska ombuden förnekade dem, tills vidare därför att de stora
gjorde det. Det var andra främmande ombud, som fingo föra deras
talan.

När sedan ententen plötsligt ändrade politik gent emot Estland
och Lettland, då blev svensk utrikespolitik färdig med att inom åtta
dagar följa efter i kölvattnet. Lydlandspolitik således, så vitt jag kan
förstå.

Icke ens då var man färdig att taga även Litauen med, därför
att de stora icke tillåtit det. Nu voro dock gränserna klara mot Ryssland,
men den ovissa gränsen mot Polen utgjorde nu det andra stora
föreburna hindret. Men även Polen både ju samma oklara gränser mot
Litauen och bur kunde man då erkänna Polen, vilket redan för länge
sedan skett. Jo därföre, att Polen var stort och gynnat, under det att
Litauen var svagt och ännu mer än Polen behövde skydd.

Ja, den svenska utrikespolitiken gick så långt i självuppgivelse,
att då vid 1921 års riksdag interpellationen om Litauens erkännande
upprepades, blev denna gång interpellationen efter samråd med utrikesdepartementet
med stor majoritet till och med förvägrad av första kammaren.

Allmänna fredskongressen i Luxemburg 10—13 augusti 1921 förordade
däremot Litauens erkännande och beslöt framställning därom till
nationernas förbund.

Senare hösten 1921 ingick meddelande om, att Schweiz erkänt
Litauen även de jure (rättsligt), vilket framkallat stort jubel i den
litauiska pressen. Schweiz väntade ej på tillstånd från London och
Paris. Icke heller blev det imponerat av frågans svenska behandling,
om vilken jag tror mig veta att man tidigare gjort sig underrättad.
Stackars gamla Sverige! Inför detta modiga föredöme började vi dock
blygas något. Till sist kom då under schweizisk betäckning tvekande
och dröjande även ett svenskt erkännande till det gamla syskonfolket
och grannlandet.

Men än mer. Så länge Tyskland var mäktigt i kriget, var det
tillåtet i vårt land för utlänningar att föra upplysningsverksamhet om
undertryckta nationer och särskilt sågs en propaganda för Indien med
välvilligt överseende. När åter lyckan växlade och vi på kuppen blevo
medlemmar i ententens folkförbund, då förbjöds ögonblickligen samma
propaganda. Lika känslolös, som man förr varit för engelska föreställningar,
lika villigt gick man sedan de engelska önskningarna till mötes.

Under allt detta förnekande av någon svensk uppgift i tillvaraliihang
till riksdagens ■protokoll 1922. 3 saml. 37 höft. (Nr 98.) S

58 Motioner i Första kammaren, Nr 98.

tagandet av nationernas självbestämningsrätt blev Ålandsfrågan allt
akutare. Då vaknade plötsligt de svenska politikernas »rättskänsla», men
tyvärr bara för detta folkefärd. Nordiska interparlamentariska förbundet
uttalade hösten 1920 på svenskt initiativ, att grundsatsen om nationernas
självbestämningsrätt borde inskrivas i folkförbundets konstitution,
ehuru förbundet senast 1914 förmenat att denna fråga ej föll inom dess
verksamhetsområde. Åven svenska riksdagen har i år omsider beslutit
göra en hänvändelse till regeringen i ämnet och likaså svenska interparlamentariska
gruppen.

Detta plötsliga nyvaknade intresse för en rättsgrundsats får lätt
en bismak av intressepolitik, då det ej stödes av någon framförd och
ådagalagd övertygelse i andra förekommande fall. Och vad har inträffat!
Det finns en liten regeringskommitté för frågor rörande folkens förbund.
Den består av ungefär samma personer, som representera Sverige
vid folkförbundets möten i Geneve, den föreslår själv sina instruktioner
och detta förslag liksom regeringens beslut därom äro hemliga
handlingar. Till denna kommitté remitterades riksdagens skrivelse om
nationernas självbestämningsrätt. Förslaget avstyrktes på några rader,
»åtminstone för närvarande», och regeringens beslut fattades i överensstämmelse
därmed. Ålandsfrågan var då löst. Var den plötsligt uppflammande
förståelsen för nationernas självbestämningsrätt en omedveten
bemantling allenast av ett svenskt intresse, och slocknade förståelsen,
när detta intresse icke längre var aktuellt?

Man har vid Ålandsfrågans avgörande också tagit intryck av att
den stora svenska allmänheten skulle saknat intresse för frågan. Detta är
sant så till vida, som den har föga intresse för någon utrikespolitik.
Detta beror på sekretessen och oligarkin i utrikespolitikens handhavande.
Den ledande politiken har alltid hållit folket borta från detta regeringsprivilegierade
område. Detta är, såvitt jag förstår, den andra stora
skötesynden i det svenska utrikespolitiska styrelsesättet. Denna har
också i sin mån bidragit till det svenska nederlaget.

Till detta svenska vållande kommer det utslagsgivande rådets beskaffenhet.
Det kan väl icke vara annat än hopplöst att lägga de världsomfattande
avgörandena i händerna på några gamla intressepolitiker
utan sinne säkerligen för någon samvetspolitik.

Under den förenämnda allmänna fredskongressen i Luxemburg
beslöts uttala ett beklagande, att ententens högsta råd och ej nationernas
förbund fått i sin hand avgörandet av tvisten om Schlesien.
Jag tillät mig fråga, varför man hade så stort förtroende till det ännu

Motioner i Första kammaren, Nr 98.

mycket ofullkomliga nationernas förbund. Jag erinrade om det avgörande,
som förbundet redan träffat i Ålandsfrågan, och motiven därför. Vi i
Sverige ha ej något förtroende för nationernas förbund, sade jag. En
del av församligen skrattade och en fransman stod upp och sade, att jag
hade fullkomligt rätt.

Dagen därpå kom meddelandet, att högsta rådet just hänskjuta
saken till nationernas förbund. Stor rörelse av tillfredsställelse bland
kongressens ledande, som avbröto förhandlingarna för att meddela församlingen
det glada budskapet.

Men varför skola vi förvåna oss över rapportörernas uttalande i
Ålandsfrågan och förbundets beslut därom. Det är ju den gamla vanliga
intressekompromissen utan grundsatser, som även vi här hemma tillämpa
efter råd och lägenhet.

Det bör väl vara ostridigt, att begreppet socialpolitik ligger mycket
fjärran från varje exakt vetenskap. Det är lindrigt sagt ett mycket
svävande begrepp, i vilket kan inläggas vad som helst, allt efter personlig
åskådning för att icke säga personligt intresse. Dess innehåll
blir med andra ord lätteligen bestämt av politiska åskådningar för dagen.
Åmnet kallas därför numera ärligt för socialpolitik i stället för det försiktigare
uttrycket sociologi, med vilket man tidigare sökt bemantla det
vanskliga innehållet.

Nu är det visserligen sant, att den socialpolitiska forskningen
närmast skall bestå uti en undersökning av de bestående förhållandenas
natur och sedan överlämna åt världen att dra vilka slutsatser den vill.
En sådan undersökning är dock också fundamentalt betingad av den
undersökandes personliga känsla och uppfattning av vad som bör vara
rätt, billigt eller överkomligt. För övrigt tillåter ej ämnets natur i belysning
av livsförhållandena, att man stannar vid sådana negationer.
Därför gör man det icke heller. Innehavarna av lärostolar i denna
konstruerade vetenskap hava sitt hjärta med på ett eller annat ställe i
det politiska partilivet och framträda ofta även såsom aktiva politici.
Då om icke förr får man handgripligt veta vad den s. k. vetenskapen
menar med socialpolitik, och studiekretsen lär icke heller undgå att få
förnimmelser därav antingen genom undervisningens negativitet inför
livsfrågorna eller genom förtäckt propaganda från katedern eller i skrift
för något eller några av de i dagspolitiken mest framträdande intressesträvandena.

För min del kan jag således också endast bedöma begreppet socialpolitik
på grundvalen av en personlig åskådning.

Vad är socialpolitik? -

Motioner i Första kammaren, Nr 98.

Socialpolitiken är en uppgift för rättskänslan vida mer än för den
vetenskapliga tekniska begåvningen. Den har att undersöka hela samhällets,
men på samma gång också varje enskild människas vanskligheter
ur våra samvetens, icke våra intressens synpunkter över vad som,
mänskligt sett, är varje människas rätt och plikt. Den bör vidare därav
draga slutsatser för framtiden och, i vad på den ankommer, gå till
handling för att giva gestalt i vardagslivet åt det i människonaturen
inplantade rättsmedvetandet. Namnet socialpolitik är lånat från de första
ytliga betraktelserna över tidens vånda. Det namn, som uttömmer och
fördjupar den fråga det gäller, är samvetspolitik. Det lär icke kunna
bestridas av någon, att detta åtminstone är socialpolitikens verkliga
innebörd och konsekvens. Det är så mycket angelägnare, att denna
livsfråga icke, såsom plägar ske, alldeles undanskymmes vid organisationen
av en undervisning i ämnet vid ett universitet. Ungdomen vid universiteten
utvecklar sig nämligen alltmer i oförstånd inför livsfrågorna.
Universiteten bliva på detta sätt i vår materialistiska tid utbildningsanstalter
företrädesvis för den byråkrati, som en gång skall i sin ordning
behärska och förtrycka oss, och för den inflytelserika skara av »hindrare»,
som motsätta sig den verkliga befrielsen.

Socialpolitik är för övrigt ett begrepp, som tillskapats och framförts
av den så kallade vänsterpolitiken. Omvårdnaden om dess vidare
framfärd är emellertid exempelvis vid Stockholms högskola anförtrodd
åt två högerpolitici, ett verkligen skämtsamt utslag av akademiskt befordringsväsende.
Detta sett ur partipolitisk synpunkt, vilken, såsom
ovan erinrats, i de flesta spörsmål, som ej äro av ren naturvetenskaplig
natur, kommer att vila även över vetenskapliga discipliner och i all
synnerhet över de ekonomiskt-sociala disciplinerna.

Miniatärbild ningar.

I arbeten över Sveriges historia bruka på första sidorna möta
avbildningar av några synnerligen primitiva stenredskap, med vilka
den äldre stenålderns svenskar sökte betjäna sig för tillgodoseende av
sina oundgängligaste levnadsbehov. På sidorna därnäst pläga återfinnas
en del stenverktyg av fullkomligare och konstnärligare art. Det är den
yngre stenålderns minnesmärken.

Europa och således även Sverige har emellertid prövat sig fram
med primitiva medel jämväl för tillverkning av samhällskultur. De äldsta
bemödandena tillgrepo självhärskarmakten, representerad vanligen av
psykiskt och fysiskt vansläktade fursteättlingar. Denna mycket enkla
stenålder efterträddes av en senare, som sökte komma till rätta med
människorna genom parlamentarism. Dennas tip-top äro de s. k.

Motioner i Första kammaren, Nr 98.

ministärbildningarna, vilka skola göra det. De materiella uppfinningarna
ha rastlöst gått framåt. De andliga verktygens historia är däremot eu
snigelgång. I tidernas längd skola sannolikt ministärbildningarna i vår
tid inregistreras som allenast ett steg på sin höjd från gammal till
ung stenålder på samhällsetikens område.

Det bleve för vidlyftigt att här upprulla ridån för det moderna
skådespel, som kallas ministerkris och det därav framfödda regeringsbildandet.
Den, som vill se och tänka över vad han förnimmer, behöver
för övrigt inga utläggningar.

Vare det nog att konstatera till en början, att utvecklingen är så
litet framskriden, att någon uppfinning ännu icke gjorts för tillverkning
av en mänsklig stat och en rimlig ledning för densamma. Det gäller
tills vidare att skapa icke en landsregering utan en partistat och eu
partiregering för den, byggd på underlaget av något obestämbart, som
kallas parlamentarisk majoritet.

Denna förtvivlade uppgift är så vansklig, att man måste börja
med ett lån från den äldsta stenåldern av ett stycke monarkism. Ingenting
är nämligen mera avlägsnat från demokrati i djupare bemärkelse
än tillverkningen av en parlamentarisk ministär. Saken är en privatangelägenhet
för en mycket liten inre krets inom det eller de ‘partier,
som blinda konjunkturer utsett att i sin tur och ordning föra en dagsländas
liv vid makten. Sedan denna lilla krets dubbat en monark,
kallad statsminister, tillkommer det enligt någon oskriven lag faktiskt
honom ensam att välja de övriga ministrarna. Det kan då icke undgås,
att behovet för härskaren att omgiva sig med vasaller, vänskapsför- •
bindelser och annan dylik sidohänsyn spelar in. Ur detta avgörande
framgår slutligen en del hyggliga medmänniskor, vilka som helst, envar
plötsligt inom sitt departement herre över liv och död, kan man gått
säga.

Vad nu sagts om riksdagen och regeringen gäller ock exekutivkommittéer
och kommissarier i det nyaste intressepartiets statsordning.
Det är, misstänker jag, endast huvudet i busken, en lek med ord för
samma sak i stort.

Man föreställer sig gärna, att »regeringen» är något sublimt överväsende,
som förstår allt och väger allt på guldvikt. I själva verket
är regeringen merendels i de speciella ärendena ingenting annat än ett
på ovan antytt sätt tillkommet statsråd eller någon av hans byråchefer,
som gör vad honom lyster.

När en sådan regering åter i vissa uppmärksammade frågor måste
framträda utåt, möta utomordentliga vanskligheter. Den skall balansera

Vargarna.

62 Motioner i Första kammaren, Nr 98.

på partisynpunkter, och den varken kan eller får taga vägledning av de
ovauskliga värdena. Den skall tillgodose ett materiellt intresse, och för
ändamålet måste den ligga på hanen gent emot andra intressen, som

känna sig hotade och trakta efter ministärens liv. Strid och kiv således

först och sist om icke i alla fall så dock i en myckenhet saker och
främst uti de viktigaste. Det är vad som bjudes en partiregering under
dess korta tillvaro. Mången vill kanske till denna skildring invända
ett: det är ej så lätt skall mästarn tro. Detta har icke heller menats.
Säkerligen kan världens styrelse under nuvarande tidsålder ej gestaltas
stort bättre. Med det sagda har endast återgivits i bild ett skede ur
den politiska stenålder, i vilken vi ännu befinna oss.

Men vilka uppfinningar av nya och bättre verktyg kunna motses
i kommande tidsåldrar av människoandens historia? Skall släktet hinna
fram någon gång ända till en guldålder, innan solen slocknar? Kommer
icke likväl utvecklingen att naturnödvändigt gå i den riktningen, att

man finner med sin fördel förenligt att allt mer utbyta de klumpiga

stridande intressena mot det fina enande verktyg, som står till buds i
och genom våra samveten?

En ministärbildning i samvetspolitikens guldåder blir något helt
annat än uti intressenas stenålder. En regering behöver då icke bygga
på någon som helst parlamentarisk majoritet i vår tids bemärkelse. Hur
valen än utfälla, är regeringens politik representerad hos samtliga de
valda, ty samtliga ha de ett samvete, till vilket regeringen kan appellera.
Kanske till sist man icke behöver några val alls, åtminstone icke några
parlamentariska. Å andra sidan skulle regeringen kunna erbjudas snart
sagt vem som helst. Ty var och en, som sättes på regerings bänken,
har också ett samvete. Kanske rent av till sist bortföll också behovet
av en regering i vår tids bemärkelse.

Men hur är det? Samvetet finns ju redan nu såsom en färdig
produkt av en avslutad utveckling, fastän det tillsvidare blivit undansatt
i våra politiska skräpkamrar. Man måste då fråga sig, om det verkligen
skall behövas hundratusenden år ännu för att komma ur den andliga
stenåldern. Skulle det verkligen vara ogörligt att under överskådliga
tider begynna en av alla beslutad fredlig revolution i ändamål att
degradera intressena till undersåtar och upphöja samvetet till regent.

Homo homini lupus.

Vid ett tillfälle våren 1918 gjordes en framställning till mig att
hålla ett föredrag på Skansen om kärleken till jorden. Föredraget skulle
äga rum på Svenska Flaggans dag den 6 juni.

Motioner i Första kammaren, Nr 98. 63

Det må icke förnekas, att partimänniskan inom mig började krångla
något. Svenska Flaggans dag var ju, trots försäkringarna om neutralitet,
ansedd såsom eu fest för högerpartierna i landet. Man brukade,
kanske icke utan fog, säga, att det ofta var en hyllning för svenska
flaggan såsom en symbol för den svenska chauvinismen. Eller således
också i mångt och mycket en militärväsendets fest för flen svenska
krigsäran i forntiden och varför icke även framdeles.

Nå, denna töckniga olustförnimmelse försvann tämligen hastigt.
Andra stämningar rusade till och åstadkommo en hälsosam motvikt.

En vänlig inbjudan borde ju besvaras vänligt till en början. Ja,
än mer, varför icke jakande? Varför försumma ett tillfälle att göra en
särsyn gällande för just den publik, som ansågs få saker och ting framställda
för sig annorlunda?

Sedan medvetandet väl kommit så långt, slög det mig, att samvetspolitikens
program var ju att distansera intressena och frånvända
sig till alla. Om man föreställer sig ha något att säga, borde det
framför allt framföras till dem, som icke känna till saken, och i all
synnerhet till motståndarna. »Evangelium» skall ju »predikas för hedningarna».

Nu började tydligen en viss förhävelse giva situationen en motsatt
vändning. Jag avbröt resolut samspråket mellan de inre rösterna
och svarade sändingabudet, att jag gärna ville komma. För säkerhets
skull förbehöll jag mig yttrandefrihet, vilket villigt beviljades. Å andra
sidan uttalades en önskan, att talet måtte avslutas med något leve för
flaggan, vilket ock villfors.

Det var en vacker vårdag med sol och ljus grönska. Föredraget
skulle äga rum vid den enligt mitt tycke festligast belägna talarstolen
på Frejakullen. Vid sidan fladdrade en flagga med blått och gult.
Nedanför och runt omkring hade lägrat sig eller stodo, såsom man
sade, flera tusen medmänniskor av alla möjliga slag, såvitt jag kunde
finna.

Nåväl, talet gick av stapeln efter förmåga. Det rörde sig om
jordens betydelse såsom jag i mina bästa drömmar uppfattat densamma.
Framställningen belystes med små bilder ur verkligheten. Sedermera
vidgades ämnet utöver våra egna gränser fram mot hela världens jordfråga
såsom i grunden densamma som vår egen. Härmed kom anförandet
osökt in på internationalismen. Det betonades, att vår nationella
uppgift vore att utgöra en länk i den internationella broderskedjan av
olika folk. Färgerna i den svenska flaggan vore en symbol just för en

Motioner i Första kammaren, Nr 98.

sådan kallelse. Det blåa betecknade firmamentet, som sträcker sig över
alla folk. Det gula betjMde solen, som lyser lika varmt och vänligt
över alla.

Till sist infriades löftet om levet för flaggan, och i anslutning till
det sagda höjdes det för flaggan såsom en sådan vägledare som nyss
nämnts.

Någon misstämning över framställningssättet förspordes icke alls.
Tvärtom förnams ibland bifallsyttringar även vid sådana påståenden,
som skulle vara nya för den plats, varifrån de nu uttalades. Aven levet
besvarades lika taktfast som någonsin. Efteråt följde publikens vanliga
älskvärda handklappningar, vilka ingalunda föreföllo mattare än efter
ett chauvinistiskt föredrag inför en krigspublik.

Efter festen voro samtliga talare för dagen inbjudna av bestyrelsen
till en liten kollation. Där voro vi också många slags människor. Icke
heller här något som helst missljud mot talet för det internationella
broderskapet. Tvärtom framhölls i mer än ett anförande med verklig
värme sympati och förståelse för dess synpunkter.

Det har fallit ur mitt minne, om det var omedelbart före eller
efter denna tilldragelse, som jag befann mig i en annan sammankomst
med idel demokrater. Man kunde med fog ha väntat sig, att en person,
som annonserats såsom talare eller redan talat på den brännmärkta
dagen, skulle blivit särskilt illa åtgången, ja kanske bortvisad med det
hårdaste tal.

Detta inträffade dock icke. Kanske bidrog därtill, att det gällde
en person, om vilken ibland säges, att han ohjälpligt gör, vad som
faller honom in. Det togs i varje fall mjukt på saken. Det förlösande
ordet, som på samma gång slog vakt om den vilsegångne, frambars av
min gode vän Ture Nerman, som milt och saktmodigt mitt i ett annat
sammanhang yttrade: y>Det år lönlöst att predika tio Guds bud för vargarna
på Skansen.»

Den lyckade formuleringen hälsades med bifallsyttringar. För min
del svarade jag icke något, om ej minnet sviker. Ty episoden förde
tankarna med våldsam kraft och trygghet långt, långt bort framåt i
tiden, fjärran från den plats, där vi befunno oss.

Det signade ordet har sedan blivit nästan en trosformel för våldet,
betraktat såsom en religion. Man behöver blott citera den, och alla
tvivel falla till föga.

Motioner i Första kammaren, Nr 98.

För att bygga oss ett litet tältläger på vägen mot detta framtidsrike
sammanslöto sig några personer ur skilda politiska partier till ett
förbund för »humanistisk politik» på grundvalen av ett i januari 1919
utfärdat »humanistiskt manifest». För min del begagnar jag dock numera
hellre ordet »samvetspolitik» i stället för humanistisk politik.

Vi trodde, att människan borde börja att ställa vissa fordringar
även på sig själv och icke blott på andra.

Vi kände att det försummade begreppet »alla» väl borde återvinna
någon hedersplats. En vädjan till det bästa hos alla människor eller
deras samvete vore också en väg och enligt historien en bättre väg
förmodligen än hotet om våld och förgörelse mot varandra, ja kanske
den enda vägen i tidernas längd.

Vi förmodade även nästan med visshet, att ett demokratiskt parti
saknade befogenhet och förmåga att uträtta något utåt, om det ej började
med att skapa ett någorlunda idealiskt samliv inom sig självt. Nu
äro demokratiska partier liksom alla de andra dyrkare av andlig kapitalism,
upprätthållare av den andliga fattigdomen. De äro på yttersta
vänstern likaväl som i mitten och i yttersta högern en avbild av det bestående
samhället. En monark, ett hov, en krigsmakt av funktionärer.
Partitidningar, som censurera upplysning och sanning och hålla folket
borta från oväld och klarsyn. Ett skeninflytande av de menige och all
verklig makt hos de omenige. Tävlan och ofta hemska strider inbördes
om äreställena och befordringarna.

Det humanistiska manifestet möttes visserligen med övervägande
likgiltighet, men också på många håll med bifall. Inom vissa demokratiska
kretsar väckte det betänksamhet. Man visste icke riktigt, hur
man borde ställa sig till detsamma.

Så småningom tog dock partiinstinkten ut sin rätt. Ett visst
häcklande begynte. Men i alla fall med en viss moderation. Ty dels
befann man sig härvid på hal is och dels betraktades det nya företaget
som tämligen ofarligt för att icke säga dödsdömt. Det är ju även möjligt,
att denna senare uppfattning var riktig.

När oviljan emellertid någon gång rusade till, uttrycktes denna
vanligen så, att förbundet borde vara så god och med sin humanism
vända sig till överklassen och borgarna, som behövde den, och icke
alls till underklassen och arbetarna. Med skärpa framfördes detta vid
en diskussion på Viktoriasalen om humanistisk politik av författaren
Algot Ruhe. På denna villsamma appell till publiken svarade en del
ungdomar med skallande bravorop. Aven en och annan ytterligare talare
betonade i debattens fortsättande samma synpunkt.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 3 sand. 37 käft. (Nr 98.) 9

Motioner i Första kammaren, Nr 98.

Yrkande.

Detta bifallsrop erinrade mig om de tidigare applåderna till ett
ogillande av just en dylik hänvändelse. De båda opinionsyttringarna
sammanlagt kunde icke annat än fördubbla en längtan, långt, långt
bort, fjärran från intressenas tummel utan rim och utan reson.

Finnes det måhända vargar även på andra ställen än på Skansen?
Jo minsann! Djuret ligger på lur hos alla människor och intressant äi’,
att det i stort sett har på pricken samma karaktärsdrag, var det befinner
sig.

Icke minst rasande äro de utsluppna vargarna på de partipolitiska
tundrorna, där djuren frysa, svälta och sönderriva varandra lekamligen
och andligen.

På detta fält är begreppet »alla» okänt. Där är varje intresse, stort
eller litet, ett bönehus för sig, som är färdigt till vilka religionskrig
som helst. Där är man alldeles för förnäm och självgod att umgås
med andra och tala till andra. Där upprätthålles livet mest genom
inavel, och resultatet blir degenererad avkomma av blinda, döva, lama
och lytta tankefoster och viljeyttringar. Där går personligheten under
och därifrån leder ett blint öde oblidkeligt världens oavlåtliga undergång
med grusande av alla försök att återuppbygga densamma.

Med hänvisning till dessa bilder ur det förflutna och nutiden tilllåter
jag mig såsom en opinionsyttring hemställa,

att riksdagen och dess ledamöter ville skänka
något erkännande åt intressepolitikens omvandling
småningom till samvetspolitik samt därför hos regeringsmakten
hemställa, att den ville låta i sina förslag
ett sådant betraktelsesätt komma till någon rätt
samt därigenom småningom också omvandla regeringar
från partiregeringar till landsregeringar.

Stockholm den 31 januari 1922.

Carl Lindhagen.

Motioner i Första kammaren, Nr 98.

INNEHÅLL.

Nya tonfall .....................................................................................

De gamla sanningarna och deras samvetspolitik

Sol och Jord av Zarathustra

Makt och förmåga av Laotse ................................................

Personlighetens kultivering av Kongfutse (ConfuQius)

Välviljan av Buddha ...............................................................

Det oförgängliga av Sokrates ..............................................

Den riktiga och de oriktiga statsförfattningarna av Plato
Vägen till världsherraväldet av Mong-Dsi (Mencius)

Kärleken enligt Kristus .....................................................

Den rätta levnadsvisheten av Seneca
Det som står i vår makt av Epiktetos
Den nya människan av Marcus Aurelius
Frihetens sanna rike. En aning av Karl Marx

Dagspolitlska frågor ur samvetspolitikens synvinkel

östern och västern .............................................................

Humanistiskt manifest ...........................................................

Omöjligt ....................................................................................

Högförräderi ................................. ...........................................

Socialiseringen .........................................................................

Tre vägar ..................................................................................

Vad är socialism? ......................................................................

Geneve och Moskva ...............................................................

Samvetets makt ..........................................................................

Skandinavien och Argentina i nationernas förband..................

Samvetsstaten..............................................................................

Makulaturismen .........................................................................

En ny milstolpe..........................................................................

Nationernas självbestämningsrätt inför svensk intressepolitik

Vad är socialpolitik?..................................................................

Ministärbildningar.....................................................................

Vargarna...................................................................................

Yrkande ........................................................................................

Sid.

8
11
12
13
15

30
32
34
37
41

44
46

50
55

60
62
66