Motioner i Första kammaren, Nr 78 (Motion 1934:78 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, Nr 78.

Nr 78.

Av herr Johansson, Johan Bernhard, m. fl., om anslag till det
frivilliga skytteviisendet.

Till 1933 års riksdag avgavs av Kungl. Majit icke någon proposition
rörande statsunderstöd till det frivilliga skytteväsendets befrämjande. Motionsvis
framfördes dock krav på sådant understöd, vilket emellertid med
hänsyn till det bekymmersamma statsfinansiella läget begränsades till
280 875 kronor eller det belopp, som av föregående års riksdag beviljats.
På statsutskottets förslag beviljade riksdagen emellertid blott 82 900 kronor
för budgetåret 1933—1934.

Detta starkt reducerade anslag har i sin helhet måst tagas i anspråk
för att uppehålla skytteväsendets centrala organisation. Därigenom hava
skytteföreningarna, d. v. s. skyttets alla aktiva utövare, berövats varje understöd
från statens sida till ammunition, till underhåll av skjutbanor, tävlingar
m. m., vilket allt är för den egentliga skytterörelsens bedrivande
oundgängligen nödvändigt.

Rörande det frivilliga skytteväsendets betydelse för rikets försvar hava
i till föregående riksdagar avgivna motioner en fullt tillfyllestgörande bevisföring
framlagts. För att ytterligare klargöra den frivilliga skjututbildningens
värde ur försvarssynpunkt bifoga vi en del uttalanden av militära
auktoriteter i skytteväsendets officiella organ »Svenskt skytte» (Bilaga).
Dessa uttalanden — det synes här böra understrykas — rikta sig alldeles
särskilt mot den på vissa håll förefintliga uppfattningen, att den moderna
beväpningen och den nutida stridens natur över huvud taget skulle hava
förringat eller rent av onödiggjort den personliga skjutskickligheten. De
nya vapnen kräva sålunda enligt de sakkunnigas uppfattning i oförändrad
grad goda och väl utbildade skyttar. Men den nuvarande organisationens
begränsade anslag och korta utbildningstid möjliggör icke, att de värnpliktiga
under sin militärtjänstgöring bibringas en tillfredsställande skjutfärdighet.
Än mindre är det med hänsyn till det fåtaliga antalet repetitionsövningar
möjligt att underhålla densamma. Det kan nämligen icke bestridas,
att skjutskickligheten är den kanske mest svårlärda av de militära
färdigheterna, och träffsäkerhet kan icke vinnas under en allt för kort
tidsperiod. Skjututbildningen kan sålunda icke forceras på samma sätt
som vissa andra militära övningsgrenar. En relativt kort utbildningstid
för de värnpliktiga måste då kompletteras med fortsatt skjututbildning
inom den frivilliga skytterörelsen. Sanningen härav är både insedd och
beaktad i andra länder med kort tjänstgöringstid. Det synes då .särskilt
betydelsefullt att till försvarets gagn utnyttja vår frivilliga skytterörelse,
vilken väl tillgodoser de militära kraven även på fältmässig skjututbild Bihang

till riksdagens protokoll 103i. 3 sami. Nr 78. 1

2 Motioner i Första kammaren, Nr 78.

ning och fördenskull uppställts såsom ett efterföljansvärt exempel i andra
länder.

Men den frivilliga skytterörelsen har också sitt värde på ett annat område
än det rent militära. Det heter härom i en till riksdagen år 1900
avgiven motion bl. a. följande:

»Men den frivilliga skytterörelsen har också en social betydelse. Den
fyller med glädje och tillfredsställelse mången ledig stund, som måhända
eljest skulle ägnats åt mindre förädlande förströelser, den sammanför på
frivillighetens väg till upphöjd tävlan män av annars vitt skilda samhällsklasser
och förenar dem som goda kamrater örn det mål, som heter fäderneslandets
fortfarande frihet och oberoende.»

Det synes angeläget att påpeka innebörden av detta uttalande. Det bör
kanske i anslutning härtill ifrågasättas, huruvida icke staten också med
hänsyn härtill bör finna med sin fördel förenligt att genom fortsatt understöd
uppehålla det kontrollerande samband med den frivilliga skytterörelsen,
som nu till ömsesidig båtnad förefinnes.

Och statens understöd är för rörelsens upprätthållande av synnerlig betydelse.
Ja, ehuruväl det frivilliga skytteväsendet i det väsentliga uppehälles
genom enskildas uppoffringar i tid, penningar och arbete, så kan man
påstå, att statens understöd icke kan undvaras. Detsamma är den vitt
utgrenade och omfattande rörelsens ryggrad, och de skjutandes uppoffringar
kunna icke i längden utfylla de brister för rörelsens ekonomi, som
genom utebliven statshjälp uppstå. Framför allt gäller detta i fråga örn
anskaffning av ammunition och skjutbanors underhåll. Tillhandahållandet
av ammunition i tillräcklig mängd är helt enkelt ett livsvillkor för
rörelsens vidmakthållande, särskilt på landsbygden. Och för detta ändamål
är statsunderstödet nödvändigt. Såsom i till förra årets riksdag avgiven
motion framhölls, har redan statsunderstödets nedsättning visat sig
resultera i en oroväckande ökning av antalet upplösta föreningar, och anledningen
härtill är så gott som helt att söka i svårigheten att anskaffa
ammunition. Detta förhållande kan med fog befaras hava haft en ödesdiger
inverkan på verksamheten detta år, då intet ammunitionsanslag funnits
att tillgå.

Allvarliga bekymmer framkallas också genom uteblivandet av anslag för
skjutbanors underhåll. I riket torde f. n. finnas omkring 1 500 skjutbanor,
till vilkas anläggning både staten och enskilda bidragit. Men anläggningarna
förfalla, örn de icke underhållas. Läget är nu sådant, att på flera
håll enskilda personer måst genom lån och växlar träda till för att hålla
verksamheten uppe.

Ett dylikt tillstånd kan icke tillåtas få fortfara. Det frivilliga skytteväsendet
är en för försvaret allt för dyrbar tillgång, för att den skall få förfaras.
Statens organisationsnämnd framhöll i sitt år 1931 avgivna betänkande,
att statsunderstödet till den frivilliga skytterörelsen icke kunde un -

Motioner i Första kammaren, Nr 78.

der någon längre tid begränsas ens till det av nämnden föreslagna beloppet
— 280 875 kronor — utan att rörelsens verksamhet äventyrades. Efter
erfarenheterna under det år, varunder det frivilliga skytteväsendet saknat
statens understöd för fyllandet av de mest oundgängliga behoven, kan man
våga det påståendet, att ytterligare ett år utan statsundersöd skulle ohjälpligt
hota rörelsens fortvaro.

I trots av denna ur försvarssynpunkt ytterst betänkliga fara för den frivilliga
skytterörelsens bestånd, har Kungl. Majit icke ansett sig böra avse
några medel för det frivilliga skytteväsendets befrämjande.

Skytteförbundens överstyrelse har i sitt till Kungl. Majit ingivna anslagsäskande
för budgetåret 1934—1935 på ett sakligt och övertygande
sätt motiverat önskvärdheten av ett anslagsbelopp till rörelsens främjande
av 470 000 kronor. Arméförvaltningen har för sin del icke ansett sig kunna
förorda ett högre belopp än det, som beviljades för budgetåret 1932—
1933, eller 280 875 kronor. Ehuruväl vi till fullo beakta de svårigheter,
som ett så begränsat anslag måste komma att bereda det frivilliga skytteväsendet,
och de vådor för detsammas framtid, som även av organisationsnämnden
enligt ovan framhållits, finna vi oss dock av statsfinansiella
skäl icke böra begära ett högre anslag än det av arméförvaltningen föreslagna.

Kungl. Majit har begränsat sin begäran om medgivande att till den vid
skytteförbundens överstyrelse anställda personalen utbetala dyrtidstillägg
till tiden intill den 1 juli 1934. Ifrågavarande medgivande bör utsträckas
att gälla även budgetåret 1934—1935.

På grund av det ovan anförda hemställa vi, att riksdagen måtte besluta,

dels att för det frivilliga skytteväsendets befrämjande
skall för budgetåret 1934—1935 upptagas ett anslag under
fjärde huvudtiteln å 280 875 kronor, och

dels att Kungl. Majit måtte medgivas rätt att utav reserverade
medel å skytteanslaget under budgetåret 1934—1935
disponera medel för utbetalande av dyrtidstillägg åt sekreteraren
och övriga biträden å skytteförbundens överstyrelses
expedition enligt de grunder, som komma att för sagda
budgetår fastställas för dyrtidstillägg till andra befattningshavare
i statens tjänst.

Stockholm den 22 januari 1934.

./. B. .Johansson.

Gösta Bagge.
Fritiof Gustafson.

Tli. Borell.

A. O. Frändén.

O. Berggvist.

M. Svensson.

Joli. Nilsson
i Kristianstad.

Motioner i Första kammaren, Nr 78.

Bilaga.

Den enskilda skjututbildningens betydelse för rikets

försvarskraft.

En serie sakkunnigeuttalanden för »Svenskt Skytte».

»Anser Ni att den enskilda skjututbildningen, vars främjande är det frivilliga
skytteväsendets mål, har någon betydelse för rikets försvarskraft?»
Denna fråga har av tidskriften Svenskt Skytte, officiellt organ för skytteförbundens
överstyrelse, riktats till ett antal för frågans besvarande eminent
sakkunniga personer. Deras uttalanden följa här nedan, det första avgivet
av chefen för generalstaben generalmajor Bo Boustedt:

Betydelsen ur militär synpunkt av den frivilliga skjututbildningen, huvudsakligen
bedriven i form av enskild skjututbildning samt dessutom såsom
fältskjutning i patrull m. m., har särskilt under senare år upprepade
gånger och från skilda håll ifrågasatts. I samband med vapenteknikens utveckling
har således framhållits, att den personliga färdigheten i skjutning
med eldhandvapen (gevär, karbin) icke kan tillmätas sådant värde ur försvarssynpunkt,
att ett understödjande av det frivilliga skytteväsendet från
statsmakternas sida kan anses motiverat.

Mot detta påstående måste framhållas, att en mångfald nya vapen visserligen
tillkommit, men att de gevärsbeväpnade fortfarande utgöra flertalet
inom infanteritruppförbanden. Även om den gevärsbeväpnade delen
av infanteriet giver förbanden den erforderliga stötkraften, kvarstår dock
alltjämt kravet på att välriktad eld med gevär, särskilt på de kortare
avstånden, skall kunna avgivas.

För ett land, som vid mobilisering kan utrusta samtliga förband med
erforderligt antal moderna vapen (kg, ksp, grk, infkan o. s. v.) och som
organiserar dessa förband med personal, som erhållit en tillräckligt lung
utbildning i fred, under vilken även skjututbildningen med eldhandvapen,
gevär och karbin blivit tillgodosedd, har den frivilliga skjututbildningen av
naturliga skäl icke samma betydelse som för ett land, där utrustningen
vid mobilisering med moderna vapen är otillräcklig och där tjänstgöringstiden
är för kort. I senare fallet måste eldhandvapen (gevär och karbin)
fylla bristen på övriga vapen och den frivilliga skjututbildningen komplettera
den personliga färdigheten i skjutning. De flesta länder måste också,
därest samtliga till förfogande stående årsklasser värnpliktiga inkallas, på
detta sätt täcka bristerna i modern utrustning och personlig skjutfärdighet.
Hos oss har således den frivilliga skjututbildningen en mycket viktig uppgift
att fylla.

I det följande skola framläggas några exempel på den stora betydelse,
man i utlandet tillmäter den enskilda skjututbildningen och skjutskickliglieten.

I Schweiz, vars härordning är byggd på milissystemets grund, äro samtliga
subalternofficerare, underofficerare, underbefäl, meniga m. fl., som äro
utrustade med gevär eller karbin samt tillhöra »linjen» och »lantvärnet»,
skyldiga att fullgöra i lag fastställda skjutövningar. Varje skjutpliktig skall
såsom aktiv medlem tillhöra en i vederbörande hemort befintlig skytteförening.
De skjutpliktiga stå under militär kontroll enligt särskilda därför
utfärdade bestämmelser. Föreskrifter finnas även beträffande de åtgärder,

Motioner i Första kammaren, Nr 78.

• 5

som skola vidtagas mot sådan skjutpliktig, som icke efterkommer gällande
bestämmelser rörande skjutplikten.

I Italien ingår skjututbildningen såsom en viktig gren i den förberedande
militära utbildningen. Inom italienska armén betraktas geväret och karbinen
såsom de enda individuella vapnen, varför soldatens förtroende till
desamma måste ökas genom omsorgsfull skjututbildning. Verkan av gevärs(karbin-)
elden anses bero mera än vid andra vapen på skyttens självtillit
och skjutskicklighet.

I Frankrike finnas av staten understödda frivilliga skytteföreningar med
militärer såsom ledare och instruktörer. Skjutskickligheten värderas högt
mom franska armén. Goda skjutresultat belönas på olika sätt. Elitskyttar
uttagas. I exercisreglementet för infanteriet framhålles geväret (karbinen)
såsom det individuella vapnet par préference.

I England äger militär ungdomsutbildning bl. a. rum i skytteföreningar
för gossar med omkring 200 000 medlemmar. De viktigaste utbildningsgrenarna
äro skjutning och exercis. I vederbörliga exercisreglementen för
armén framhålles bl. a., att målet för utbildningen med gevär är att göra
soldaten förtrogen med och skicklig i att handhava detsamma.

I Finland är den frivilliga skytteverksamheten huvudsakligen koncentrerad
till skyddskårsorganisationen. Anslutningen till skyddskårsorganisationen
är frivillig. Skyddskårernas huvudstab har, för höjandet av skytteverksamhetens
och vapenvårdens effektivitet, bl. a. bestämt, att i samtliga
skyddskårer skola finnas vittutgrenade organ, sammansatta av personer,
som äga förutsättningar att bibringa utbildning i skjutning. Viktigast är
därvid, att även inom den minsta skyddskårsavdelning finnes en person,
som kan övervaka till avdelningen hörande skyddskåristers skjututbildning
samt vapnens vård.

Under en följd av år hava icke oväsentliga anslag beviljats för anläggande
av skjutbanor.

Republikens president har år 1930 uppsatt ett vandringspris för att sporra
skyddskårsorganisationen till bedrivande av stridsskjutning och på så sätt
utveckla skyddskåristernas stridsmässiga verksamhet samt deras stridsskjutningsförmåga.

Föreningen Osoaviachim — i Sovjetunionen — är en allmän försvarsförening,
som erhåller ekonomiskt understöd samt förses med materiel och
instruktörer av staten. Medlemskap är frivilligt, i realiteten dock obligatoriskt
för vissa kategorier, främst de värnpliktiga och reservbefälet.

Den betydelse, man inom Sovjetunionen lägger på skjututbildningen,
framgår bl. a. av följande officiella uttalande år 1929 av folkkommissarien
för armén och marinen:

»Det är nödvändigt, att alla Osoaviachimorganisationer, med understöd
av parti och statliga organ, främst koncentrera sig på befolkningens skjututbildning.
Denna måste under den närmaste framtiden läggas såsom grund
för Osoaviachims verksamhet. Det är nödvändigt att giva organisationen ett
tillräckligt antal finkalibriga gevär och billiga patroner. Man måste organisera
skjutövningar med armégevär och kulsprutor. Skjutsport och skjuttävlingar
måste erhålla vidsträckt spridning med obligatoriskt deltagande av
befolkningens huvuddel.»

I femårsplanen för Osoaviachims utveckling (1929—1933) upptogs hl. a.
anläggandet av 4 000 försvarets hus och skjutbanor, vapen- och ammunitionsförråd
m. lii.

Motioner i Första kammaren, Nr 78.

6 *

I ett under år 1933 utkommet arbete, »Die deutsche Miliz der Zukunft»,
Verlag Mittler und Sohn, Berlin, som behandlar frågan angående uppbyggandet
av Tysklands försvarsorganisation på milissystemets grund, framhålles
med all önskvärd tydlighet den stora betydelse, som anses böra
fästas vid den enskilda skjututbildningen med eldhandvapen.

Sålunda framhålles, hurusom samtliga värnpliktiga under sin tjänstetid
böra vara skyldiga att århgen på bestämda tider skjuta ett visst antal
övningar på avstånd 150—300 m (minst 5 skott varannan månad). De, som
icke uppfylla fastställda fordringar, böra verkställa omskjutning. Värnpliktig,
som uppnått särskilt dåliga skjutresultat eller som avsiktligt uteblivit
från skjutövningarna, bör bestraffas antingen med att inkallas till genomgång
av extra utbildning eller med böter (i svårare fall fängelse).

Bo Boustedt.

Överste Tage af Klercker:

»En synnerligen viktig gren i det frivilliga försvarets tjänst.»

Den på sina håll rådande åsikten, att skjututbildningen skulle hava förlorat
sin betydelse och att strid med eldhandvapen icke skulle i nutida krig
förekomma, är felaktig och grundar sig på den uppfattningen, att framtidens
krig skulle bliva uteslutande ett kemiskt krig. Även örn man måste
erkänna, att de kemiska stridsmedlen alltmera komma till användning i
krigföringen, så är det otänkbart, att icke fortfarande eldstriden — även
med eldhandvapen — kommer att i synnerligen stor utsträckning förekomma.

Skjututbildningen med eldhandvapen kommer alltså att även i framtiden
bliva en av de viktigaste utbildningsgrenarna i det militära utbildningsarbetet.
Vad värdet av den frivilliga skjututbildningen inom skytterörelsen
beträffar så är detta givetvis beroende av såväl utbildningens omfattning
som sättet för densammas bedrivande. Med de riktlinjer, som äro för det
frivilliga skytteväsendet uppdragna och av statsmakterna fastställda, torde
man kunna påstå, att den frivilliga skjututbildningen är ur försvarssynpunkt
värdefull.

Genom skolskjutövningarna danas skyttar med goda nerver, lugn och träffsäkerhet,
och genom de numera talrikt förekommande fältmässiga skjutningarna
såväl enskilt som i trupp med därtill hörande målbestämningsövningar
bibringas skyttarna även sådana för eldstriden erforderliga egenskaper,
som uppmärksamhet, iakttagelseförmåga och sinnesnärvaro eller
med ett ord eldisciplin.

Vad en dylik utbildning innebär såsom förberedelse för värnpliktigas
militära skjututbildning samt för vidmakthållandet och förkovrandet av
under värnpliktstjänstgöring vunnen skjutfärdighet ligger i öppen dag, och
enligt mitt förmenande torde endast en åsikt om den frivilliga skytterörelsen
böra göra sig gällande, nämligen att den är en synnerligen viktig gren i
det frivilliga försvarets tjänst, som bör av statsmakterna på alla sätt omhuldas.

Stockholm den 7 maj 1933.

Tage af Klercker.

Överstelöjtnant G. Ehrenborg:

»Det militära värdet av frivilliga skytterörelsens arbete har stegrats.»
Under riksdagsdebatten om anslaget till det frivilliga skytteväsendet framhöllo
vissa talare, att detta numera saknade betydelse för vårt försvar.
Arméns mekanisering, de tunga infanterivapnens allt större betydelse för

Motioner i Första kammaren, Nr 78.

striden m. m. utgjorde de skäl, som efter gammal slentrian lingö utgöra
lämpliga utgångspunkter för avslagsyrkandena, i de fall där dessa icke
bottnade i fullständig försvarsovilja och pacifism. Det synes mig därför
önskvärt att granska i vilken mån sagda yttranden ur militär synpunkt
äro hållbara eller icke.

Den moderna striden kräver såväl vid anfall som försvar, att automatvapen,
granatkastare orh specialpjäser i långt större antal än förr tillföras
förbanden och att dessas organisation i stort och smått anpassas därefter.
Ett dylikt arbete pågår f. n. även inom vår armé.

Vid anfallet kommer också, örn jag bortser från artilleriets deltagande,
striden för de långa avstånden att öppnas av de tunga infanterivapnen
och vissa specialvapen, medan man strävar efter att med hjälp av denna
eld låta gevärsinfanteriet framrycka mot den fientliga ställningen. Någon
»promenad» in i och genom denna blir det dock sannerligen icke, utan
förr eller senare måste gevärsinfanteriets hela eldkraft utnyttjas och då
under synnerligen krävande förhållanden. Det avstånd, på vilket gevärsinfanteriets
eldstrid måste börja för att anfallet framgångsrikt skall kunna
genomföras, växlar naturligen; senast 400—600 m från fiendens ställning
måste dock varje gevär i främsta linjen vara i verksamhet. På grund av
den moderna stridens hela natur är eldledningen av det minsta förbandet,
gruppen, mycket svår, ofta nog t. o. m. omöjlig. Den enskilde skytten bliver
därför mer eller mindre överlämnad åt sig själv, vilket ställer stora krav
på hans handlingskraft och omdöme. De mål, fienden möjligen visar, äro
små och otydliga samt uppträda endast korta ögonblick. Detta kräver av
den enskilde skytten, att han självständigt kan avgiva en välriktad eld
utan att slösa med den svårersättliga ammunitionen. Sedan anfallet väl nått
fiendens ställning, är framgången därmed icke säkrad, ty anfallet måste
fortsättas genom hela ställningen till dess ryggsida. Under detta fortsatta
anfall äro de tunga vapnens medverkan försvårad, varför gevärsinfanteriet
ofta måste lita till sin egen kraft. Härför fordras av den enskilde skytten
självständigt handlande och ett skickligt utnyttjande av geväret.

Vid försvaret söker infanteriet att i det längsta undandraga sig verkan
av den mot ställningen riktade artillerielden och elden från fiendens tunga
vapen. I det ögonblick fiendens artilleri av hänsyn till egna truppers säkerhet
måste sluta med sin eld mot försvarsställningen eller förlägga denna
eld till annan terräng och hans stormning således börjar, måste försvarets
hela eldkraft ögonblickligen utnyttjas. Utgången av striden beror härvid
sannerligen icke endast på de tunga vapnen utan även på varje gevärsskytts
förmåga att självständigt avgiva en lugn och välriktad eld.

Striden kräver sålunda alltjämt av varje skytt, att han med omdöme och
skicklighet samt ofta utan att befälets ledning gör sig gällande vet att hantera
sitt vapen. Det arbete, som för nåendet av detta mål — höjandet av
den personliga skjutskickligheten — bedrives och sedan länge bedrivits inom
det frivilliga skytteväsendet har sålunda ingalunda förminskats i militärt
värde, utan har detta värde under senare år i stället stegrats på grund av
vår korta värnpliktstjänstgöring.

Det är därför också av verklig betydelse att största möjliga antal värnpliktiga
efter erhållen militärutbildning inom de frivilliga skyttarnas led
sträva att vidmakthålla sin skjutskicklighet på skolskjulningsbanan och i
terräng. Under år 1932 voro icke mindre än 60,000 värnpliktiga inskrivna
i denna på bred grund lagda oell alla samhällsklasser omspännande rörelse.

Motioner i Första kammaren, Nr 78.

Under sagda år lossades icke mindre än 12 miljoner skott och året förut
utgåvos 21/2 miljoner kronor enskilda medel eller omkring 5/6 mer än statsmakterna
för det året anslogo. Siffror som tala.

Antalet medlemmar, värnpliktiga och andra, måste naturligen avsevärt
sjunka, örn grunden för hela rörelsen, statsanslaget, och då särskilt anslaget
till fri ammunition, indrages.

Om så sker mister rörelsen naturligen snart nog sin militära betydelse,
men detta icke därför att den överlevt sig själv utan därför att den berövats
möjligheten till liv — till gagn för fäderneslandet.

Rosersberg i maj 1933.

G. Ehrenborg.

Chef för skjutskolan för infanteriet och kavalleriet.

Överstelöjtnant G. A. Nyqvist:

»Varje försök att med sakliga skäl förringa den enskilda skjutskicklighetens
betydelse borde vara uteslutet.»

Red. har bett mig om ett svar å nedanstående fråga: Anser ni, att den
enskilda skjututbildningen, vars främjande är det frivilliga skytteväsendets
mål, har någon betydelse för rikets försvarskraft?

För den, som sakligt ser på de militära problemen, ter sig den framställda
frågan närmast förvånande, då svaret synes giva sig självt. De förhållanden,
vilka föranlett red:s begäran örn ett uttalande, synas dock betinga framhållandet
av några synpunkter till frågans klarläggande.

Under världskriget, på vars erfarenheter vi för våra krigsförberedelser
till stor del hava att bygga, framträdde, som bekant, krav på en synnerligen
högt uppdriven skjutskicklighet hos den enskilde soldaten. Detta har också
sedermera inom olika länder varit föremål för beaktande och tagit sig uttryck
i åtgärder både under värnpliktsutbildningen och utanför densamma
i avsikt att därigenom bringa upp den enskilde mannens färdighet i skjutning
till en mot dessa krav svarande nivå. Att man även hos oss på militärt
håll insett och inser betydelsen av, att armén kan under krig beredas tillgång
på träffsäkra skyttar, framgår redan därav, att fredsutbildningen av
de värnpliktiga till avsevärd del syftar just till att bibringa den enskilde
soldaten god färdighet i skjutning. Det värde, som tillmätes uppnåendet
av tillfredsställande resultat på detta område, framgår också tydligt av den
tid, som under värnpliktsutbildningen är anslagen till soldatens utbildning i
skjutning. Enligt gällande utbildningsföreskrifter för infanteriet avses sålunda
för skjututbildning 20 % av hela den disponibla tiden eller 5 %> mer,
än vad som ägnas åt en så viktig utbildningsgren som fälttjänst. För att
ytterligare öka de värnpliktigas skjutskicklighet ägnas stor uppmärksamhet
åt strävandena att förmå de värnpliktiga till flitigt deltagande i frivilliga
övningar inom skytteföreningarna vid truppförbanden. Slutligen torde böra
påpekas, att skjututbildningen är den enda utbildningsgren, vari under värnpliktsutbildningen
uppnådda goda resultat av staten belönas med medaljer
och märken att bäras till militär uniform. Av det sålunda anförda torde de
militära sakkunnigas uppfattning örn den enskilda skjututbildningens betydelse
ur försvarssynpunkt vara på ett tillfyllestgörande sätt klarlagd.

Insikten om skjututbildningens betydelse för försvaret är emellertid till
finnandes icke endast hos de militära sakkunniga. Även från parlamentariskt
håll har skjutfärdighetens värde starkt understrukits. Sålunda fram -

Motioner i Första kammaren, Nr 78.

hävde på sin tid försvarsrevisionen, att den frivilliga skytterörelsen på grund
av genom densamma bibringad färdighet i skjutning »ur försvarssynpunkt
måste tillmätas ett mycket stort värde».

Det torde heller knappast kunna bestridas, att den personliga skjutskicklighetens
betydelse måste förväntas i framtiden bliva minst lika stor, som
den varit och är. Och dess betydelse torde icke komma att minskas, även
om det kommer till stånd också hos oss en ombeväpning av infanteriet hän
mot en ökning av antalet automatgevär. Också för deras handhavande
erfordras goda skyttar, om de skola bliva till avsedd nytta.

Varje försök att med sakliga skäl förringa den enskilda skjutskicklighetens
betydelse borde sålunda vara uteslutet. Detsamma gäller om strävandena
att underkänna den frivilliga skytterörelsens betydelse för skjutskicklighetens
utvecklande. För att få detta klart för sig behöver man
endast hava sett resultaten av en tävlan i fältskjutning inom en svensk
skytteförening.

Naturligen vore mycket att i denna fråga ytterligare tillägga, men red:s
krav på korthet tvingar mig att begränsa mig till det nu sagda.

G. A. Nyqvist.

Major N. Rosenblad:

»Genom statens stöd tjänar skytterörelsen försvarets intressen.»

Infanteriets beväpning har under och efter världskriget utvecklats till
att omfatta utom gevär och finkalibriga automatvapen även granatkastare
och lätta kanoner. Antalet gevärsskyttar inom infanteriförbanden har följaktligen
för att möjliggöra ett tillgodoseende av samtliga erforderliga vapen
måst minskas. Det är emellertid oriktigt att tro, att gevärets riktiga handhavande
därigenom förlorat i betydelse. Det är genom insiktsfull samverkan
av alla de angivna vapnen, som ett resultat kan ernås. Infanteriets huvuddel
är alltjämt beväpnad med gevär och finkalibriga automatvapen, och för
dessas betjänande är den personliga skjutskickligheten av utomordentlig
betydelse. I den nutida striden, där den enskilde skytten i större utsträckning
än förr är hänvisad till sig själv och sin egen förmåga, kommer en
god skytt t. o. m. att ha större betydelse än tidigare, då anvisningar och
rättelser från befälet kunde lättare erhållas. Blotta medvetandet örn egen
styrka eller överlägsenhet i fråga om skjutförmåga måste bliva av moralisk
betydelse under stridens påfrestningar.

Den frivilligt organiserade skytterörelsen har på grund av det understöd
och därmed följande kontroll, som staten hos oss lämnat, kunnat utvecklas,
så att den drives icke som enbart sport utan med bestämt mål att
så lägga verksamheten, att det tjänar försvarets intressen. Detta framgår
såväl av det vapen, som användes, som av skjutprogrammet. Härvid må
särskilt framhållas de direkta tillämpningsövningarna av fältmässig natur.

Det har icke från något sakkunnigt håll påståtts, att den frivilliga skytterörelsen,
så som den hos oss bedrives, icke skulle vara av stor betydelse för
den enskilde soldatens användbarhet och därmed för försvaret. Det sammanhörande
av olika samhällsklasser till gemensamt frivilligt arbete i försvarets
tjänst, som i skytterörelsen nu tack vare statsanslaget i sådan utsträckning
kan äga rum, har vidare en psykologisk betydelse, som icke får
underskattas.

At! motståndarna lill försvaret och den frivilliga skytterörelsen icke vilja

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 3 sami. Nr 78. 2

Motioner i Första kammaren, Nr 78.

bevilja anslag till dessa ändamål, är förklarligt, men det vore ärligare, om
för denna ståndpunkt icke argument av tekniskt militär natur användes,
vilka för dem, som äro inne i förhållandena, komma att framstå såsom
konstruerade och oriktiga.

N. Rosenblad.

Kapten Gunnar Brinck:

»Svaret på frågan kan icke bliva annat än ett rungande ja.»

I den militära utbildningen ingår grenen »skjutning» med omkring 20 %
av utbildningstiden. En ganska avsevärd tid anses sålunda erforderlig att
nedlägga på den värnpliktiges skjututbildning. Skulle det frivilliga skytte -väsendet och den där förvärvade skjutförmågan icke längre äga någon
betydelse för försvaret, vore detta liktydigt med, att geväret spelat ut sin
roll i ett krig. Vöre detta riktigt, skulle alltså det militära utbildningsarbetet
i vad rör grenen skjutning med rätta kunna betraktas som borkastad tid.
Den, som icke vill rikta en dylik allvarlig anmärkning mot försvarsväsendets
representanter, inser utan vidare att den uppställda frågan icke kan få mera
än ett svar.

Det frivilliga skytteväsendets betydelse för rikets försvarskraft har ökats
i samma mån som den militära utbildningstiden avkortats.

Den före värnpliktstjänstgöringens fullgörande redan danade skytten sparar
tid för det militära utbildningsarbetet. Han kan erhålla en mera fullständig
utbildning på andra områden, bibringas befälsutbildning o. s. v.
På liknande sätt — den, som efter värnpliktstjänstgöringens fullgörande
vidmakthåller eller utvecklar den en gång förvärvade skjutförmågan, fullgör
på sitt område en s. a. s. repetitionsövning, ävenledes av stort värde för
försvaret.

Svaret på den uppställda frågan kan förvisso icke bliva annat än — ett
rungande ja!

Även om det ligger i viss mån utanför den uppställda frågan bör tilläggas.

Det är icke endast med hänsyn till bibringandet av en nyttig skjutförmåga,
som vi äro det frivilliga skytteväsendet tacksamma. Bibehållandet av
ungdomens spänst, ett hurtigt sinnelag, gott kamratskap — utan hänsynstagande
till sociala skrankor eller politiska meningsskiljaktigheter — äro
värdefulla biprodukter vid sidan av skjututbildningen, som det frivilliga
skytteväsendet alstrar. En så värdefull tillgång i ofredens dagar som sambandet
mellan soldat och skytt, mellan det frivilliga skytteväsendet och rikets
försvarskrafter borde för alla ligga i öppen dager.

Gunnar Brinck.

Kapten vid generalstaben.

Löjtnant Fr. Josephson:

En talande episod från fälttjänstövningarna i Östergötland 1925.

Så länge geväret är infanteristens huvudvapen — och detta har ännu
ingen velat bestrida — så länge måste också den enskilda skjutskickligheten
icke blott ha betydelse, utan därtill en mycket stor betydelse för rikets
försvarskraft. Denna försvarskraft är nämligen till väsentlig del beroende
av skjutskickligheten. Liksom varje annan militär utbildning måste även
skjutskickligheten först förvärvas och därefter genom fortgående träning

Motioner i Första kammaren, Nr 78.

underhållas. I båda dessa hänseenden har den frivilliga skytterörelsen icke
minst under den nuvarande korta utbildningstiden för våra värnpliktiga en
stor uppgift att fylla.

Tillåt mig anföra ett par exempel.

Den, som en gång bevittnat, huru våra år 1914 mobiliserade landstormsmän,
trots uppriktig vilja att göra sitt bästa, tafatt och bortkomna hanterade
det vapen -— geväret — som vid inkallelsen sattes dem i händerna, sett
dem, varma av iver, generade över att inte kunna och förtvivlade inför
huru de skulle kunna reda sig, om det nu bleve allvar av, säger jag, kan
aldrig och skall aldrig underskatta den betydelse den frivilliga skytterörelsen
har för stärkandet av vår försvarskraft.

Fälttjänstövningarna i Östergötland år 1925 visade på ett slående sätt, att
den korta utbildningstiden för de värnpliktiga ej varit tillräcklig för ingjutandet
av erforderlig elddisciplin. I den glesa barrskogen söder om Skänninge
stad stötte vår egen styrka en dag oförmodat ihop med en pluton
östgötar — våra »fiender». På ett ögonblick brast besinningen. Man sköt
och kände sig lugnad av smällarna, stod på knä och sköt, ställde sig kapprak
och sköt, sköt utan att sikta och utan att ens hinna sätta geväret till
axeln, utan nöjde sig med att hålla det i färdigställning och smälla av. Det
var med ett ord paniken under fredsfälttjänstövning. Men mitt inne i plutonen
låg det två värnpliktiga, bakom det skydd ett par stora tuvor erbjöd,
dem de använde som stöd, siktade lugnt och fyrade av, som örn de legat
på skjutbanan. Det blev »eld upphör» och så småningom lugnade sig truppen
och började — skämmas över sitt beteende nyss. Men de två, sorn
bestått sitt eldprov, intresserade mig särskilt, och jag började fråga ut dem
närmare. »Jo», svarade de, »vi ha gjort lika lång tid som de andra, men
vi ä’ medlemmar i Stockholms skarpskytteförening, och det är klart, att
man då inte rusar upp och bär sig åt som de andra grabbarna, som inte
ä’ vana.»

Jag hade blivit en erfarenhet rikare och fått en ytterligare bekräftelse på
vad jag kände ända sedan ungdomsåren, nämligen skytterörelsens stora,
fosterländska betydelse för stärkandet av vår försvarskraft.

Fr. Josephson.

Försvarsrevisionens och generalkommissionens uttalanden.

»Skytteväsendet måste ur försvarssynpunkt tillmätas ett mycket stort
värde.»

I anslutning till ovanstående sakligt sett avgörande uttalanden vill Svenskt
Skytte erinra om hur den senaste försvarsrevisionen ställde sig till frågan.

Enligt revisionens mening kunde det icke bestridas, att skytteväsendet
med dess nuvarande omfattning ur försvarssynpunkt måste tillmätas ett
mycket stort värde. Genom detsamma beredas, yttrade revisionen, de värnpliktiga
tillfälle att såväl före påbörjandet av den militära tjänstgöringen
förvärva sig skjutskicklighet som efter dennas fullgörande på ett effektivt
sätt underhålla densamma. Med hänsyn härtill ansåg revisionen det önskvärt,
att denna rörelse på det ena eller andra sättet inramades i själva
försvarsorganisationen. Försvarsrevisionen framhöll vidare att därest den
frivilliga skytterörelsen skulle kunna upprätthållas, krävdes ovillkorligen,
att den allt fortfarande komme i åtnjutande av statsanslag, som enligt
revisionens mening borde uppföras på ordinarie stat. Med hänsyn till

Motioner i Första kammaren, Nr 78.

nödvändigheten att begränsa försvarskostnaderna nödgades revisionen föreslå
en reducering av anslaget till skytteväsendet, varigenom det skulle
komma att utgå med 750 000 kr. Revisionen ansåg, att med detta anslag
skulle verksamheten kunna »nöjaktigt upprätthållas».

Generalkommissionen förklarade sig dela försvarsrevisionens uppfattning,
att »det frivilliga skytteväsendet ur försvarssynpunkt borde tillmätas en
mycket stor betydelse» och ansåg det nämnda anslaget för lågt, varjämte
generalkommissionen liksom revisionen uttalade, att skytteväsendet borde
inramas i försvarsorganisationen. Det bör tilläggas, att dåvarande chefen
för generalstaben, som i sitt förslag till försvarsorganisationen upptog det
ovannämnda anslagsbeloppet, gav uttryck åt samma reala uppfattning.

CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM 1934.
400644