Motioner i Första kammaren, Nr 76 (Motion 1940:76 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, Nr 76.

Nr 76.

Av herr Nordenson m. fl., örn anslag till åldersstöd åt privatsköterskor.

Under de senaste åren har vid ett par tillfällen privatsköterskornas pensionsfråga
bragts inför riksdagen. Så har bl. a. skett interpellationsvägen.
Välvilliga uttalanden lia gjorts från statsrådsbänken och nian har sålunda
hänvisat till den utredning, som Kungl. Maj:t ålagt medicinalstyrelsen att utföra.
Den 29 augusti i fjol överlämnade nämnda ämbetsverk den verkställda
utredningen till regeringen. Den utmynnade i förslag till pensionering genom
statens försorg av privatsköterskor i enlighet med i utredningen närmare
angivna grunder (utredningen är i avskrift bifogad motionen såsom bilaga 1).
Sedan statskontoret av principiella skäl avstyrkt medicinalstyrelsens förslag
(statskontorets yttrande bifogas motionen såsom bilaga 2) och sannolikt dessutom
på grund av de uppkomna statsfinansiella svårigheterna, har dock
Kungl. Majit i årets statsverksproposition icke upptagit något anslag för ändamålet.
Troligen har ärendet ställts på framtiden.

Även med allt beaktande av det statsfinansiella lägets krav kunna vi icke
finna, att tillräckliga skäl förebragts för att trots att utredning nu föreligger
ytterligare skjuta på denna frågas avgörande. Många av de sjuksköterskor,
varom här är fråga, befinna sig i stora ekonomiska svårigheter och måste —
efter decenniers kärleksfullt arbete att hjälpa medmänniskor — motse sin
ålderdom med oro och bekymmer. I anseende härtill och då den utgiftssumma,
som en pensionering skulle betinga, ej kan betraktas som särdeles
stor eller oöverkomlig, böra de tillfälliga statsfinansiella svårigheterna ej allena
få vara avgörande, allra helst som krisen och levnadskostnadernas stegring
för denna grupp betyder en skärpning av trycket och bekymren. Statsmakterna
böra i stället så skyndsamt som möjligt ta ställning till själva principfrågan,
huruvida denna kår bör komma i åtnjutande av pensionering eller
ej, och den förebragta utredningen borde ge tillräckligt material för ett
slutligt bedömande av denna fråga.

Det ligger i öppen dag, att privatsköterskorna ej kunna resa några rättsligt
grundade anspråk på pensionering genom det allmännas försorg. Ett
pensioneringsbeslut måste i stället grundas på billighetsskäl och på statens
uppskattning av deras verksamhets värde och betydelse. Enligt vår mening tala
bärande sådana skäl för att ifrågavarande sjuksköterskor erhålla en viss hjälp
för ålderdomen, utan att man därför behöver skapa något till sina finansiella
konsekvenser svårberäkneligt prejudikat i avseende å andra liknande tänkbara
samhällsgrupper. Även örn den privata sköterskeverksamheten ej varit
inordnad i den offentliga sjukvården, har den dock kompletterat denna och
— såsom medicinalstyrelsen framhåller — skapat en för samhället nödvändig
sjukvårdsreserv eller beredskapskår. Förekomsten av denna har otvivel -

Motioner i Första kammaren, Nr 76.

aktigt betytt en direkt ekonomisk fördel för det allmänna i så måtto, att
sjukhusvård ej behövt anlitas i den utsträckning, som eljest blivit ofrånkomlig.
Den verksamhet, som privatsköterskorna utövat, har ofta kunnat
vara lika kvalificerad och betydelsefull som den, sjukhussystrama utfört,
varför det måste te sig i hög grad formalistiskt att se pensionsfrågan uteslutande
med utgångspunkt från anställningsförhållandenas art och i anslutning
därtill skapa en ekonomisk klyfta mellan dem efter utförd livsgärning. Dessutom
kan man ej bortse från de villkor, under vilka de äldre privatsköterskorna
haft att utföra sitt samhällsviktiga arbete: deras ställning har kunnat vara
osäker, deras inkomster ha åtminstone längre tillbaka i tiden ofta varit små
samt otillräckliga för besparingar eller försäkringar, och karaktären av deras
krävande arbete gör dem jämförelsevis tidigt uttjänta — ett tiotal år innan
de bli berättigade till folkpension med tilläggspension. Vi kunna således icke
finna, att de av statskontoret resta principiella skälen mot en pensionering
äro bärkraftiga. Tvärtom finna vi samhällets intresse av att privatsköterskornas
verksamhet kunnat upprätthållas motivera en erkänsla mot den i form
av trygghet för ålderdomen genom det allmännas försorg.

När det gäller att fastställa, huruvida det allmännas hjälp borde lämnas
helt eller blott delvis av staten, har medicinalstyrelsen ansett uppgiften helt
böra åvila staten, medan statskontoret ifrågasatt — försåvitt hjälp över huvud
skulle lämnas — att uppgiften borde fördelas på staten och landstingen
respektive de städer, som ej deltaga i landsting. Statskontoret har härvid utgått
ifrån den av medicinalstyrelsen antydda synpunkten, att privatsköterskornas
verksamhet påverkat behovet av vårdplatser på allmänna sjukvårdsinrättningar
och därigenom minskat kostnaderna för dessa. Ehuru statskontorets
skäl för en uppdelning av utgifterna enligt vår mening ha mycket, som
talar för sig, måste det dock i praktiken vara förenat med de största vanskligheter
att finna en riktig fördelningsgrund framför allt mellan olika landsting
respektive städer, i den mån en privatsysters verksamhet sträckt sig över
ett vidare område. Dessutom kan anslagsbeloppets relativt ringa storlek näppeligen
motivera alla de besvär, som måste vara förknippade med en dylik
fördelning. Vi förorda sålunda att ifrågavarande uppgift helt övertages av
staten.

Medan medicinalstyrelsen kallat den föreslagna åldershjälpen åt privatsköterskorna
för pension, har statskontoret ansett att den med hänsyn till de
billighetsskäl, som kunde förestava den, borde benämnas understöd. I medicinalstyrelsens
förslag ha pensionsbeloppen — utan invändning från statskontoret
— uppenbarligen som regel tänkts bestämda till de i utredningen
angivna beloppen allt efter tjänsteår; endast där särskilda skäl därtill föranleda,
borde pension bestämmas till lägre belopp. Medicinalstyrelsen föreslog
ytterligare, att beviljandet av pension skulle ske genom statens pensionsanstalt,
medan statskontoret funnit lämpligare att överlämna åt Kungl. Maj:t
att bevilja »understöden». Slutligen må framhållas, att medicinalstyrelsen
efter särskilda undersökningar ehuru med stark reservation för deras tillförlitlighet
beräknat, att en pensionering enligt föreslagna grunder skulle be -

Motioner i Första kammaren. Nr 76.

tinga till en början en årlig kostnad för statsverket av 64,000 kronor. I övrigt
har statskontoret, under förutsättning att hjälp anses böra beviljas, i
stort godtagit medicinalstyrelsens förslag.

Även vi förorda, att medicinalstyrelsens förslag, i vad detta bl. a. avser
hjälpbeloppens maximum, levnadsålder för hjälpens beviljande, kravet på
tjänsteår och dessas beräknande, arten av tidigare tjänstgöring o. s. v., bör
läggas till grund för ett positivt riksdagsbeslut i frågan. Med hänsyn till de
särskilda skäl, som betinga åldershjälpen, torde dock uttrycket åldersstöd
vara ett adekvatare uttryck än pension, icke minst med hänsyn till lämpligheten
att undvika en prejudicerande term. Med beaktande av statskontorets
allmänna synpunkter liksom av det statsfinansiella läget synas oss skäl dessutom
tala för att åldersstöden, samtidigt som de maximeras på sätt medicinalstyrelsen
föreslagit, beviljas blott efter behovsprövning; först och blott i
den mån en privatsköterska befinner sig i mindre gynnsamma ekonomiska
omständigheter, bör hon med andra ord, åtminstone under nuvarande brydsamma
statsfinansiella förhållanden, komma i åtnjutande av hjälp. Genom
behovsprövningen avtrubbas även statskontorets invändningar mot den i medicinalstyrelsens
förslag 1 § 2 mom. intagna bestämmelsen, att åldersstöd ej
skulle tillerkännas den, vilken åtnjuter pension enligt civila tjänstepensionsreglementet
eller genast börjande tjänstepension hos statens pensionsanstalt.
I anslutning till vad vi här förordat torde — med åberopande av statskontorets
yttrande — uppgiften att bevilja åldersstöden lämpligast och följdriktigast
böra överlämnas till Kungl. Maj:t. Med hänsyn till de av oss föreslagna förändringarna
av villkoren torde det erforderliga anslagsbeloppet kunna beräknas
till 50,000 kronor men på grund av de ovissa beräkningsgrunderna beviljas
såsom förslagsanslag, allt under förutsättning att åldersstödsbeloppen
utgå fr. o. m. början av instundande budgetår. Vi hemställa, att utskottet —
såvitt dess utlåtande utmynnar i ett tillstyrkande av motionen — som villkor
för anslaget måtte benäget utarbeta förslag till ett reglemente för dessa åldersstöd
och därvid företa den omarbetning och översyn av medicinalstyrelsens
utkast, som detsamma med hänsyn till våra ovan gjorda förslag och i övrigt
kan tarva.

Slutligen vilja vi framhålla angelägenheten av att ifrågavarande sjuksköterskor
för framtiden skyndsammast på grundvalen av egna bidrag söka ernå
en lösning av sin pensionsfråga. Med hänsyn härtill synes det lämpligt
att riksdagen gör ett uttalande, att nya åldersstöd enligt av oss här ovan föreslagna
grunder blott må beviljas under ett visst antal år, förslagsvis fem. varefter
riksdagen på nytt må upptaga pensionsfrågan till prövning. Åldersstöd,
som under denna tid beviljats, böra dock även i fortsättningen utgå, i den
mån behovet härav styrkes.

Å andra sidan bör det framhållas, att den utredning, som medicinalstyrelsen
framlagt, blott avser en hjälp åt de privatsköterskor, som nu eller inom
den närmaste tiden upphöra med sin verksamhet. Förslaget inbegriper sålunda
icke äldre, redan avgångna sköterskor. Många av dessa befinna sig i synnerligen
ömmande omständigheter och äro i stort behov av hjälp liknande

Motioner i Första kammaren, Nr 76.

den som vi här ovan föreslå. Då någon utredning om deras förhållanden ej
föreligger, vilja vi nu inskränka oss till förhoppningen att statsmakterna
framdeles måtte se sig i stånd att visa även dessa sköterskor den erkänslan,
att de icke hehöva tillbringa ålderdomen under nöd och betryck.

Med åberopande av vad vi ovan anfört hemställa vi,

att riksdagen måtte för budgetåret 1940/1941 under tolfte
huvudtiteln bevilja ett förslagsanslag å 50,000 kronor till åldersstöd
åt privatsköterskor, att av Kungl. Majit utbetalas i
enlighet med av oss här ovan föreslagna, av riksdagen fastställda
grunder.

Stockholm den 23 januari 1940.

Harald Nordenson. Ivar Ekströmer. M. Svensson.

Motioner i Första kammaren, Nr 76.

Avskrift.

Bilaga 1.

Medicinalstyrelsens förslag.

Till Konungen.

Genom chefens för socialdepartementet ämbetsskrivelse till medicinalstyrelsen
den 3 juni 1938 har Eders Kungl. Majit uppdragit åt medicinalstyrelsen
att i samråd med statens pensionsanstalt verkställa utredning beträffande
frågan, huruvida och under vilka former det allmänna måtte kunna medverka
vid pensionering av äldre, i privatvård arbetande sjuksköterskor ävensom
att inkomma med det förslag, vartill utredningen måtte föranleda.

Berörda uppdrag har närmast föranletts av en till Eders Kungl. Majit ingiven,
den 14 januari 1937 dagtecknad framställning, vari borgarrådet Wictor
Karlsson m. fl. — här nedan benämnda kommitterade — hemställt, att
Eders Kungl. Majit ville vidtaga åtgärder för att bereda de i privatvård arbetande
sjuksköterskorna tryggare anställningsförhållanden samt pensionsrätt.

Såsom statskontoret framhållit i sitt utlåtande över kommitterades framställning,
innesluter den däri berörda frågan två problem, nämligen å ena
sidan det vidare spörsmålet om privatvårdens allmänna organisatoriska ställning
till den offentliga sjukvården och, å andra sidan, den mera begränsade
frågan örn eventuella åtgärder från statens sida i syfte att de äldre privatsköterskorna
omedelbart må komma i åtnjutande av pensionsförmåner. I
betraktande av bland annat vad chefen för socialdepartementet anfört i sitt
i andra kammaren vid 1938 års riksdag den 27 maj 1938 givna svar å en i
ärendet framställd interpellation torde formuleringen av uppdraget få anses
giva vid handen, att detsamma avser sistnämnda begränsade fråga.

Till åtlydnad av det sålunda givna uppdraget får medicinalstyrelsen efter
samråd med statens pensionsanstalt anföra följande.

En pensionering i egentlig mening av de i privatvård arbetande sjuksköterskorna
kan vid privatvårdens nuvarande organisation — vilken icke
inrymmer sådana anställningsförhållanden, som hittills ansetts utgöra ett
oeftergivligt villkor för statens medverkan till pensionering — näppeligen
betraktas såsom en statsmakternas angelägenhet. På grund av bland annat
att dessa sjuksköterskor utgjort och alltjämt utgöra en nödvändig beredskapskår,
som står till förfogande, då sjuklighet i större omfattning föreligger
eller då fråga är att bestrida arbetet å sjukhus eller i den öppna
vården vid fast anställda och pensionsberättigade sjuksköterskors ledighet,
och med hänsyn till att de överhuvud taget fylla en för det allmänna betydelsefull
uppgift, tala dock billighetsskäl för att särskilda pensioneringsåtgärder
av staten vidtagas för att bereda understöd åt uttjänta äldre privatsköterskor,
som kunna finnas vara i behov därav. Med denna utgångspunkt
har medicinalstyrelsen funnit sig böra i det följande framlägga förslag till
en efter här föreliggande förhållanden avpassad pensionering för dylika
sköterskor.

Pensioneringens omfattning.

Vid övervägande av frågan örn pensioneringens omfattning ställes man i
första hand inför spörsmålet, vilka sjuksköterskekategorier, som skola inbe -

Motioner i Första kammaren, Nr 76.

gripas i pensioneringen, cl. v. s. vilka sjuksköterskor som i detta sammanhang
äro att hänföra till i privatvård arbetande sjuksköterskor. Kommitterades
framställning synes närmast avse sådana sjuksköterskor, vilka arbeta
i den privata sjukvård, som meddelas i hemmen på patientens bekostnad
samt privatsköterskor, vilka vårda enskild, å sjukvårdsanstalt intagen patient,
men därjämte även sjuksköterskor, vilka vikariera å befattningar i den
offentliga sjukvården eller å befattningar, vilka eljest kunna förenas med
rätt till pension av statsmedel. Däremot synas kommitterade icke hava ifrågasatt
åtgärder för pensionering av sjuksköterskor, vilka äro anställda hos
enskild läkare eller vid privata kliniker, sjuk- eller vårdhem eller vilka innehava
egna sjukhem. Då det torde vara sannolikt, att sistnämnda sjuksköterskor,
vilka enligt hävdvunnet bruk icke inrymmas under benämningen
privatsköterskor, komma att lämnas utanför en framtida organisation av den
privata sjukvården och då det måste anses angeläget att avväga nu övergångsvis
ifrågakommande pensioneringsåtgärder så, att sagda organisation
så vitt möjligt icke därigenom föregripes, torde berörda pensioneringsåtgärder.
i enlighet med vad kommitterade synas hava tänkt sig, böra begränsas
till att omfatta privatsköterskor för vård av patient i dennes hem eller
där denne eljest vistas, t. ex. å sjukvårdsanstalt, samt tillfälligt såsom vikarier
sysselsatta sådana privatsköterskor. I fall, där nu nämnd privatsköterska
med sitt arbete i privatvård eventuellt förenar anställning hos enskild
läkare, torde hon icke höra inbegripas i pensioneringen med mindre
privatvården utgör hennes huvudsakliga dagliga sysselsättning.

Det gäller vidare att taga ställning till frågan hur åldersgränsen skall dragas
mellan de privatsköterskor, som skola bliva delaktiga i den ifrågasatta
provisoriska pensioneringen, och de, vilka åtminstone tillsvidare höra lämnas
utanför densamma i avvaktan på den privata sjukvårdens framtida organisation.
Detta spörsmål sammanhänger i viss mån med spörsmålet, huruvida
den pensionering, varom är fråga, skall förbindas med avgiftsplikt eller
ej. Om avgiftsplikt skall utgöra en förutsättning för rätt till pension, kan
det ifrågasättas att sätta åldersgränsen relativt lågt, exempelvis vid en levnadsålder
av 35 å 40 år. En i detta sammanhang genomförd avgiftsplikt
är emellertid ägnad att föregripa den definitiva lösning av pensionsfrågan,
sorn framdeles kan befinnas böra komma till stånd i samband med privatvårdens
organisation. Härtill kommer, att de avgifter, som skulle kunna utkrävas,
skulle bliva av underordnad betydelse för pensioneringens ekonomi.
Då ifrågavarande privatsköterskor för närvarande i allmänhet sakna huvudmän,
vilka skulle kunna bidraga med avgifter, skulle nämligen avgifterna
komma att helt åvila sjuksköterskorna. Värdet av dylika avgifter skulle
motsvara allenast relativt obetydliga pensionsbelopp. Sålunda skulle, om avgiftsplikten
förutsättes upphöra vid den för sjuksköterskor gängse pensionsåldern
av 55 år samt under antagande av en räntefot av 3.5 % och dödlighetstabellen
R 32, en årsavgift av 50 kronor eller samma avgift, som en i
statens pensionsanstalt för ett tjänstepensionsunderlag av 1,000 kronor delaktig
sjuksköterska har att erlägga, icke förslå till bestridande av kostnaden
för högre pensioner än omkring 104, 70. 42 respektive 19 kronor, örn
avgifter börja erläggas vid 35, 40, 45 respektive 50 års ålder. Då avgiftsuppbörden
dessutom skulle vara vansklig att organisera, i varje fall beträffande
privatsköterskor, som ej tillhöra godkänd sjuksköterskebyrå, synes
frågan om avgiftsplikt för privatsköterskor böra ställas på framtiden. Sken
detta, synes i pensioneringen, vilken då närmast skulle få karaktären av
ålderdomsunderstödsverksamhet, tillsvidare andra privatsköterskor icke böra
inbegripas än de, som vid pensioneringens ikraftträdande uppnått en relativt
hög ålder, förslagsvis 50 år. Därvid torde man dock böra räkna med,

Motioner i Första kammaren, Nr 76.

att, därest definitiv pensionering av privatsköterskor icke genomföres inom
den närmaste femårsperioden, en nu övergångsvis anordnad pensionering
framdeles utsträckes till att omfatta jämväl de äldsta årsklasserna av de privatsköterskor,
som ursprungligen lämnats utanför densamma.

Billigheten synes kräva, att de övergångsanordningar, som kunna komma
att vidtagas för pensionering av äldre, i privatvård arbetande sjuksköterskor
jämväl få avse sådana privatsköterskor, som tidigare lämnat den
aktiva verksamheten på grund av framskriden ålder och därav betingad arbetsoförmåga.
Visserligen har det hittills varit en vedertagen regel, att nya
pensionsbestämmelser icke gjorts tillämpliga i fråga örn dem, som före
bestämmelsernas ikraftträdande lämnat den verksamhet, med vilken dylika
bestämmelser förknippats. Här är emellertid icke fråga örn pensionsbestämmelser
i .egentlig mening utan örn att under en övergångstid genom understöd
bispringa mer eller mindre nödställda personer, vilkas arbetskraft förbrukats
i en för det allmänna betydelsefull verksamhet. Med hänsyn därtill
och i betraktande jämväl av att på senare tid, i vissa fall i samband med en
generell pensionsreglering, pensionsförbättring tillerkänts tidigare avgångna
befattningshavare, synas principiella hinder icke föreligga för att i pensioneringen
inbegripa nu berörda förutvarande privatsköterskor.

I detta sammanhang må jämväl framhållas, att de i privatvård arbetande
sjuksköterskorna hittills i allmänhet fortsatt sin verksamhet så länge krafterna
så tillåtit och arbete av sådan art stått till buds, som vederbörande kunnat
åtaga sig. Någon viss avgångsålder för denna kategori sjuksköterskor
i likhet med vad förhållandet är med de fast anställda sjuksköterskorna, som
hava ordnade pensionsförhållanden, har man sålunda icke kunnat räkna
med.

I avseende å pensioneringens omfattning må slutligen framhållas, att den,
som tillerkänts tjänstepension enligt civila tjänstepensionsreglementet eller
genast börjande sådan pension enligt reglementet för statens pensionsanstalt
under alla förhållanden bör vara utesluten från rätten att komma i åtnjutande
av pension som privatsköterska.

Villkor för att kunna tillerkännas pension.

Om tillsvidare allenast de äldsta årsklasserna — 50 år och däröver —
av privatsköterskoma bliva delaktiga i pensioneringen, torde såsom villkor
för att komma i åtnjutande av pension i första hand böra fordras, att vederbörande
uppnått viss levnadsålder (pensionsålder). Denna ålder synes
lämpligen böra bestämmas till den för sjuksköterskor i det allmännas tjänst
gällande pensionsåldern, d. v. s. till 55 år. Visserligen vore det önskvärt,
örn genast börjande sjukpension kunde få tillerkännas vid mellan 50 och
55 års ålder inträdande varaktig arbetsoförmåga. Att medgiva detta torde
dock icke vara lämpligt med hänsyn till att den, som vid pensioneringens
ikraftträdande är endast obetydligt yngre än 50 år, förutsatts bliva tillsvidare
helt undantagen från pensioneringen, sålunda även örn varaktig arbetsoförmåga
skulle inträda efter 50 års ålder. Däremot synes det skäligt att
låta i pensioneringen inbegripen privatsköterska, som blir varaktigt oförmögen
till arbete före 55 års ålder, få komma i åtnjutande av pension, dock
först då bon uppnår sagda ålder.

För att förekomma att sjuksköterska, som under tiden fram mot pensionsåldern
arbetat i annan vård än privatvård, skall kunna bereda sig pensionsrätt
som privatsköterska genom att övergå till arbete i privatvård
strax innan bon uppnått sagda ålder, torde vidare böra fordras, att verksamheten
närmast före pensionsfallet under viss, icke alltför kort tidrymd
till väsentlig del omfattat privatvård. 1 sistnämnda hänseende synes för -

Motioner i Första kammaren, Nr 76.

slagsvis kunna föreskrivas, att arbete i privatvård under de senaste tio åren
skall hava förekommit i sådan omfattning, att därmed följt rätt att räkna
fem tjänsteår i enlighet med i det följande angivna grunder för tjänsteårsberäkningen.

För att privatsköterska skall komma i åtnjutande av pension bör därjämte
uppenbarligen fordras, att hon innehar ett betydande antal tjänsteår
i privatvård eller i vård, som befinnes böra vid tjänsteårsberäkning därmed
jämställas. Pension synes sålunda icke böra ifrågakomma i andra
fall, än där tiden för verksamhet i sådan vård motsvarar åtminstone större
delen av den tjänstetid, 25 år, som för nu pensionsberättigade sjuksköterskor
utgör villkor för erhållande av hel pension. Förslagsvis bör minimiantalet
tjänstår bestämmas till 15 eller samma antal tjänstår, som utgjort
minimiförutsättning för beviljande av s. k. riksdagspension och som
även kräves för att erhålla sådan helt av statsmedel bekostad pension, som
beviljas enligt de s. k. summariska pensionsbestämmelserna för arbetare i
statens tjänst. Av tjänsteåren torde åtminstone 10 böra hava förvärvats i
privatvård.

Tj anst år sberäkning.

Tjänstår böra i första hand få räknas för tid för verksamhet i privatvård
före 55 års ålder — tid för vikarietjänstgöring däri inbegripen. Då
fråga ej ° är om vikarietjänstgöring, torde 260 effektiva arbetsdagar böra
räknas såsom ett tjänstår (260 dagar = 365 dagar med avdrag för 65 sönoch
helgdagar m. m., 10 dagar för sjukdom samt 30 dagar motsvarande
semesterledighet). I fråga örn vikarietjänstgöring torde hela anställningstiden
böra tillgodoräknas. Därjämte synas emellertid tjänstår skäligen böra
lå räknas enligt de i reglementet för statens pensionsanstalt föreskrivna
grunder för tid för anställning i sådan sjuksköterskebefattning, som numera
kan förenas med pensionsrätt i nämnda anstalt, där ej tiden tilläventyrs
skall tagas i beräkning vid bestämmande av uppskjuten livränta enligt
civila tjänstepensionsreglementet eller av sådan, enligt jämförelsevis
förmånliga grunder beräknad uppskjuten tjänstepension enligt reglementet
för statens pensionsanstalt, som tillkommer den, vilken i förtid avgått från
sin befattning på grund av densammas indragning. Den omständigheten,
att privatsköterska under en del av sin verksamhetstid såsom sjuksköterska
innehaft anställning vid lasarett och dylikt utan att för sådan anställning
komma i åtnjutande av genast börjande tjänstepension, torde nämligen icke
böra föranleda, att hon försättes i sämre ställning än den, vars verksamhet
uteslutande varit förlagd till privatvården. Vid tillämpning av nu angivna
tUlgodoräkningsregler skulle tjänstår visserligen få räknas även för tid för
sadan anställning i sjuksköterskebefattning med delaktighet i statens pensionsanstalt,
som lämnats i förtid av annan anledning än befattningens indragning
och medfört viss reducerad rätt till s. k. uppskjuten tjänstepension.
Häremot torde dock intet vara att invända i betraktande av, att den
uppskjutna pensionen i sådant fall beräknas allenast å vederbörande befattningshavares
egna avgifter under det att den nu ifrågasatta pensioneringen
förutsatts skola tillgodokomma sjuksköterskorna utan att de härför
erlagt några avgifter. I fråga örn tjänstårsberäkningen enligt nu angivna
grunder torde den inskränkningen böra föreskrivas, att för ett och samma
kalenderår icke mera än ett tjänstår må tillgodoräknas.

Det torde vara att motse, att, där arbete i privatvård, som ej är att hänföra
till vikarietjänstgöring, icke förmedlats genom sjuksköterskebyrå eller
ägt rum innan de nuvarande bestämmelserna rörande dessa byråers verksamhet
trätt i kraft, det i vissa fall kan visa sig vara omöjligt för veder -

Motioner i Första kammaren, Nr 76.

börande pensionssökande att styrka omfattningen av arbetet i sådan vård.
För sådant fall synes det böra medgivas, att den pcnsionsprövande myndigheten
får uppskatta i dylikt arbete förvärvade tjänstår efter vad som befinnes
antagligt.

Pensionsbelopp.

Van angår pensionsbeloppen torde man böra hålla dem inom relativt
snäva gränser, ej endast av kostnadsskäl utan även för att icke föregripa
den definitiva pensionsordning, som framdeles kan komma att genomföras.
Vid beloppens avvägande synas lämpligen de pensionsförmåner, som tillkomma
i statens pensionsanstalt delaktig sjuksköterska, böra vara i viss
mån vägledande. Enligt de från och med den 1 juli 1936 gällande pensionsbestämmelserna
utgör för sådan sjuksköterska liel pension, för vilken
erfordras 25 tjänstår, 1,560 kronor. För ett betydande antal sjuksköterskor
gälla emellertid alltjämt äldre pensionsbestämmelser, enligt vilka hel
pension utgör 1,000 kronor med tillägg av pensionsförhöjning, 176 kronor,
eller sammanlagt 1.176 kronor. Sistnämnda belopp, reducerat med en tredjedel,
392 kronor, till 784 kronor, torde vara det högsta pensionsbelopp, som

— bortsett från dyrtidstillägg — skäligen bör kunna ifrågakomma för privatsköterska.
Reduktionen betingas därav, att avgifter för pensioneringen
förutsättes icke hava blivit erlagda. I betraktande av att pensionerad privatsköterska,
varom här är fråga, icke -—- i motsats till vad fallet är med
de i statens pensionsanstalt delaktiga sjuksköterskorna — synes kunna enligt
nu gällande bestämmelser rörande dyrtidstillägg komma i åtnjutande
av sådant tillägg, torde dock privatsköterskepensionens maximibelopp böra
sättas högre än 784 kronor, förslagsvis till 900 kronor. För att privatsköterska
skall komma i åtnjutande av pension till sådant belopp bör fordras,
att tjänsteårens antal uppgår till minst 25.

Till jämförelse må framhållas, att av de hel tjänstepension av 1,000 kronor
motsvarande pensionsförmånerna för i statens pensionsanstalt delaktig
sjuksköterska staten — under antagande av de för pensionsanstalten gällande
beräkningsgrunderna samt nu gällande grundtal i fråga om dyrtidstilllägg
— bestrider sammanlagt 1,280 kronor, nämligen hel pension 1,000 kronor,
pensionsförhöjning 176 kronor och dyrtidstillägg 276 kronor med avdrag
för den pensionsdel, 172 kronor, som motsvarar värdet av sjuksköterskans
egna avgifter, ävensom att maximibeloppet av den enligt de summariska
pensionsbestämmelserna för arbetare i statens tjänst till kvinnlig
arbetare utgående pensionen jämte därå belöpande dyrtidstillägg utgör 960
kronor.

Uppenbarligen bör pensionsbeloppet i viss mån avpassas med hänsyn till
antalet tjänstår. I betraktande av bland annat de förut antydda svårigheter
att bestämma exakta antalet tjänstår, som kunna väntas i åtskilliga fall, synes
pensionsskalan böra graderas efter tjänstårens antal med vissa lägre
intervaller, förslagsvis omfattande fem år. Utom förenämnda högsta pensionsbelopp
av 900 kronor skulle därvid allenast två olika pensionsbelopp
ifrågakomma, nämligen ett, då antalet tjänstår understiger 20 men uppgår till
minst 15, och ett, då antalet tjänstår uppgår till 20 men ej till 25. I hirra fallet,
där medelantalet tjänstår kan antagas till omkring 17.5, svnes pensionen

17-5 x 900

— mimnupensionen —• lämpligen böra bestämmas till ungefär —=

630 kronor eller, avjämnat nedåt, till 600 kronor. I senare fallet torde pensionen
böra sättas till medeltalet mellan minimipcnsionen, 600 kronor, och
maximipensionen, 900 kronor, eller till 750 kronor.

Emellertid synes icke nu angivna belopp under alla förhållanden böra tillkomma
sjuksköterskor, sorn uppfylla de uppställda fordringarna med av -

Motioner i Första kammaren, Nr 76.

seende å förvärvade tjänstår. Såsom i det föregående framhållits, är det här
fråga om en ren ålderdomsimderstödsverksamhet av klart provisorisk karaktär
i syfte att tillgodose en kategori personer, beträffande vilka det ingalunda
är säkert och kanske knappast sannolikt, att en ordnad pensionering
i egentlig mening kan komma att befinnas påkallad. Vid sådant förhållande
och med hänsyn till vikten av att icke föregripa en eventuell framtida organisation
rörande privatvården torde skälighetsprövning böra äga rum efter
mönster av vad som finnes föreskrivet i kungörelsen den 7 december 1934
med föreskrifter angående pensionering av viss arbetarpersonal i statens
tjänst (585) och berörda pensionsbelopp sålunda givas karaktären av maximibelopp.
Det torde dessutom råda viss tveksamhet, huruvida benämningen
pension fullt motsvarar det begrepp varom är fråga, men då denna benämning
använts, då det gällt liknande understöd i vissa andra fall, har medicinalstyrelsen
ansett, att pension utan olägenhet kan användas såsom uttryck
för det begrepp som här avses.

Prövning.

Prövningen av frågor rörande ifrågavarande pensionering bör tillkomma
statens pensionsanstalt, som dock, innan fråga om rätt till pension avgöres,
bör inhämta medicinalstyrelsens yttrande i ärendet.

Antalet privatsköterskar samt kostnadsberäkning.

För utrönande av det ungefärliga antalet sjuksköterskor, som arbeta eller
arbetat i privatvård, har medicinalstyrelsen genom cirkulärskrivelse till de
godkända sjuksköterskebyråerna anhållit om införskaffande av vissa uppgifter
rörande ifrågavarande sjuksköterskor. Samtliga till respektive byråer
anslutna sjuksköterskor av nämnda kategori, som uppnått 40 års ålder,
skulle härvid medtagas. Av det sålunda till styrelsen inkomna materialet
framgår, att antalet sjuksköterskor av berörda slag uppgår till 363. Häri
ingå emellertid 91 sjuksköterskor, vilka antingen innehava egna sjukhem
eller äro anställda å läkarmottagningar eller innehava annan fast anställning
av privat natur. Av de återstående 272 sjuksköterskorna äro 90 mellan
40 och 49 år gamla, medan de övriga 182 hava fyllt minst 50 år. Åldersgrupperingen
framgår av bifogade tablå 1.

Enligt vad ovan framhållits skulle endast de sjuksköterskor, vilka bland
annat uppfylla vissa angivna villkor med avseende å tjänstgöring i privatvård,
kunna komma i åtnjutande av eventuell pension. Granskas det föreliggande
materialet ur denna synpunkt, måste ännu en grupp sjuksköterskor
undantagas, nämligen ett antal av 61, vilka icke arbetat så lång tid i privatvård
som ovan föreslagits. Av återstående 121 sjuksköterskor komma 86
att under år 1940 uppnå en ålder av 55 år eller mer. Under förutsättning att
övriga 35 sjuksköterskor till dess de fyllt 55 år komma att tjänstgöra i privatvård
under ovan föreslagen tid, kommer deras tjänstårsantal att möjliggöra
för dem att erhålla pension.

Enligt här föreliggande förslag skulle tre olika pensionsbelopp kunna utgå
till privatsköterskor: 900 kronor till dem, som enligt ovan angivna beräkningsgrund
kunna tillgodoräkna minst 25 tjänstår, 750 kronor till dem,
som hava minst 20 men ej 25 tjänstår samt 600 kronor till privatsköterskor
med 15 men icke 20 tjänstår. Av (här icke bifogad) tablå 3 inhämtas, att
av antalet sjuksköterskor, som äro födda 1885 eller tidigare och som sålunda
under år 1940 uppnå 55 års ålder eller tidigare uppnått denna ålder,

39 äga möjlighet till pension å 600 kronor = 23,400 kronor

32 * » > » » 750 » = 24,000 »

15 » » » » 900 » = 13,500 »

Summa 60,900 kronor.

Motioner i Första kammaren, Nr 76.

Medtagas jämväl de sjuksköterskor, som äro födda 1886 och vilka sålunda
uppnå 55 års ålder under år 1941, kommer antalet att ökas med 5 och tabellen
i fråga erhåller då följande utseende:

41 äga möjlighet till pension å 600 kronor = 24,600 kronor

34 » » ^ 750 » = 25,500

16 » » » » » 900 » = 14,400

Summa 64,500 kronor.

Årskostnaden för den ifrågavarande pensioneringen skulle sålunda i sistnämnda
fall belöpa sig till 64,500 kronor, vilken summa dock givetvis måste
betraktas såsom synnerligen approximativ, då bland annat senare av sjuksköterskorna
införskaffade intyg och uppgifter kunna komma att vålla omkastning
i den berörda grupperingen.

Under åberopande av vad ovan sålunda anförts får medicinalstyrelsen,
med överlämnande av dels en av inspektrisen över sjuksköterskeväsendet
fröken Kerstin Nordendahl upprättad, den 12 juli 1939 dagtecknad P. M.
dels ock uppgjort förslag till kungörelse i ämnet, hemställa, att Eders Kungl.
Maj:t täcktes vidtaga åtgärder för beredande av pension åt ifrågavarande
privatsköterskor i huvudsaklig enlighet med ovan berörda förslag.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit generaldirektören Höjer,
medicinalrådet Edén, föredragande, t. f. byråchefen Bastman samt sjuksköterskeinspektrisen
Kerstin Nordendahl, varjämte närvarit ordföranden i
styrelsen för statens pensionsanstalt Olsson samt ledamöterna i samma styrelse
Björn och Lindstedt.

Stockholm den 29 augusti 1939.

Underdånigst
J. AXEL HÖJER.

Einar Edén H. Ramberg.

Förslag till bestämmelser rörande pensionering av äldre, i privatvård
arbetande sjuksköterskor.

§ 1.

1. Pension enligt denna kungörelse må efter prövning av vad i varje
särskilt fall finnes skäligt, kunna under nedan angivna villkor tillerkännas
den, vilken arbetat såsom sjuksköterska i privatvård och vilken före den 1
juli 1940 uppnått 50 levnadsår.

2. Med arbete i privatvård förstås i denna kungörelse sådant av sjuksköterska
förrättat, avlönat men med särskild anställning icke förenat arbete
i sjukvård, vilket utgjort hennes huvudsakliga dagliga sysselsättning.

3. Pension må ej tillerkännas den, vilken åtnjuter pension enligt civila
tjänstepensionsreglementet eller genast börjande tjänstepension från statens
pensionsanstalt.

§ 2.

1. Tjänstår, som avses i denna kungörelse, beräknas för tid, under vilken
sjuksköterska med den kompetens,som är föreskriven såsom villkor för
godkännande av reglering av sjuksköterskebefattning enligt § 5 reglementet
för statens pensionsanstalt, före uppnådda 55 levnadsår,

Motioner i Första kammaren, Nr 76.

a) arbetat i privatvård eller tjänstgjort såsom vikarie å sjuksköterskebefattning
av sådant slag, som avses i § 60 mom. 1 e) sagda reglemente, eller

b) innehaft fast anställning i sjuksköterskebefattning, som i a) sägs.

2. Vid sådan tjänstårsberäkning enligt 1 mom. a), som icke avser tid för
tjänstgöring såsom vikarie å sjuksköterskebefattning, räknas 260 hela arbetsdagar
som ett tjänstår. Kan exakta antalet arbetsdagar icke behörigen
styrkas, må detsamma uppskattas till vad som med hänsyn till föreliggande
omständigheter befinnes antagligt. Arbetsdag med till en del avkortad arbetstid
räknas som motsvarande del av dag.

Avser tjänstårsberäkningen tid för tjänstgöring såsom vikarie å sjuksköterskebefattning,
beräknas tjänstår för anställningstiden.

3. Vid tjänstårsberäkning enligt mom. 1 b) skola de i § 21 mom. 1 reglementet
för statens pensionsanstalt angivna grunderna i tillämpliga delar lända
till efterrättelse. Därvid skall dock iakttagas, att tjänstår icke må beräknas
för tid för anställning, som grundlagt rätt till uppskjuten livränta enligt
civila tjänstepensionsreglementet eller till sådan uppskjuten tjänstepension,
som enligt reglementet för statens pensionsanstalt tillkommer den, vilken
avgått från sin befattning på grund av densammas indragning.

4. Vid tjänstårsberäkning må ej för något kalenderår tillgodoräknas mera
än ett tjänstår med avdrag för sådan tid av året, under vilken anställning,
som i 3 mom. andra punkten sägs, må hava innehafts.

§ 3.

För att sjuksköterska, som i 1 § sägs, skall kunna tillerkännas pension erfordras a)

att hon uppnått 55 levnadsår,

b) att hon kan räkna 15 tjänstår, därav 10 enligt 2 § 1 mom. a)

c) att hon för de senaste 10 åren innan hon uppnått 55 levnadsår kan
räkna 5 tjänstår enligt 2 § 1 mom. a).

§ 4.

1. Där pension beviljas, bör densamma bestämmas i förhållande till an -

talet tjänstår till nedan angivna belopp för år räknat:

Om antalet tjänstår understiger 20 ................. 600 kronor

» » » uppgår till 20 men ej till 25 ... 750 »

» > » » » 25 eller mera....... 900 »

Där särskilda skäl därtill föranleda, må pension bestämmas till lägre belopp
än nu sagts.

2. Pension utgår från och med månaden näst efter den, under vilken
sjuksköterska uppnått 55 levnadsår, till och med den månad, under vilken
pensionstagaren avlider, dock att pension till sjuksköterska, som uppnått
55 levnadsår före den 1 juli 1940, utgår från och med nämnda dag.

§5.

Fråga om pension enligt denna kungörelse prövas av statens pensionsanstalt,
som verkställer utbetalning av pensionen månadsvis.

Innan fråga om pension av statens pensionsanstalt avgöres, skall pensionsanstalten
inhämta medicinalstyrelsens yttrande i ärendet.

Motioner i Första kammaren, Nr 76.

Avskrift.

Bilaga 2.

Statskontorets yttrande.

Sedan Kungl. Majit genom beslut den 3 juni 1938 uppdragit åt medicinalstyrelsen
att i samråd med statens pensionsanstalt verkställa utredning
beträffande frågan, huruvida och under vilka former det allmänna skulle
kunna medverka vid pensionering av äldre, i privatvård arbetande. sjuksköterskor
ävensom till Kungl. Maj:t inkomma med det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda, har medicinalstyrelsen efter samråd med statens
pensionsanstalt inkommit med föreliggande förslag i ämnet.

Enligt detta förslag skulle pension efter prövning av vad i varje särskilt
fall funnes skäligt kunna under angivna villkor tillerkännas den, som arbetat
såsom sjuksköterska i privatvård och som före den 1 juli 1940 uppnått
50 levnadsår.

För att sådan sjuksköterska skulle kunna tillerkännas pension erfordrades,
bland annat, att hon uppnått 55 levnadsår, att hon kunde räkna 15
tjänstår samt att hon för de senaste 10 åren innan hon uppnått 55 levnadsår
kunde räkna 5 tjänstår, allt enligt närmare angivna bestämmelser.

Pensionsbeloppet skulle för år räknat utgöra 900 kronor, om antalet
tjänstår uppginge till 25 eller mera, 750 kronor, om antalet tjänstår uppginge
till 20 men ej till 25, samt 600 kronor om antalet tjänstår understege
20. Då särskilda skäl därtill föranledde, skulle pensionen kunna bestämmas
till lägre belopp än nu nämnda.

Prövningen av pensionsrätten skulle ankomma på statens pensionsanstalt,
efter medicinalstyrelsens hörande.

Förenämnda utredningsuppdrag till medicinalstyrelsen har, såsom styrelsen
framhållit, närmast föranletts av en till Kungl. Maj:t ingiven, den 14
januari 1937 dagtecknad framställning, vari hemställts, att Kungl. Majit
måtte vidtaga åtgärder för att bereda de i privatvård arbetande sjuksköterskorna
tryggare anställningsförhållanden samt pensionsrätt.

I ett den 19 mars 1937 avgivet utlåtande över denna framställning framhöll
statens pensionsanstalt bland annat följande.

Huvudsyftet med framställningen syntes vara att åstadkomma bättre ordnade
pensionsförhållanden för de i privatvård arbetande sjuksköterskorna,
och för vinnande av detta syfte ifrågasattes i första hand, att en utredning
skulle företagas rörande privatvårdens inordnande i den offentliga sjukvården.
Örn en sådan genomgripande förändring av privatvårdens organisation
skulle väcka betänkligheter, ansåges andra utvägar, i huvudsak byggande
på nuvarande förhållanden, böra ifrågakomma.

Med anledning av denna uppläggning av problemet ville pensionsanstalten
framhålla, att enligt dess åsikt de rena sjukvårdssynpunkterna — och
ej önskemålet örn bättre pensionsvillkor för sköterskorna — torde böra vara
avgörande vid ett eventuellt inordnande av privatvården i den offentliga
sjukvården, örn — såsom av framställningen syntes framgå — i det föreliggande
ärendet pensionsfrågan vore kärnpunkten, borde därför först och
främst undersökas, örn icke en tillfredsställande pensionering kunde ordnas
utan väsentliga rubbningar i den nuvarande organisationen av privatvården.
Därvid kunde särskilt vara anledning att pröva, huruvida det icke

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 3 sami. Nr 75—76.

Motioner i Första kammaren, Nr 76.

vöre möjligt att genomföra en sådan anordning, att sjuksköterskebyråerna
av anslutna sköterskor över exempelvis 30 års ålder obligatoriskt upptoge
viss avgift i och för inbetalning till lämplig försäkringsinrättning (ej statens
pensionsanstalt).

Örn däremot en anknytning av privatvården till den offentliga sjukvården
skulle ur rena sjukvårdssynpunkter sett anses påkallad, för vilket vissa
skäl onekligen talade, komme problemet i ett annat läge. I sådant fall skulle
givetvis en pensionering genom statens pensionsanstalt kunna ifrågasättas.

Spörsmålet, huruvida vid ett ordnande av pensionsförhållandena för de
i privatvård arbetande sjuksköterskorna anledning kunde föreligga att från
det allmännas sida vidtaga särskilda åtgärder för att för de äldre sköterskorna
åstadkomma lindring i pensioneringskostnaderna, måste röna stark
inverkan av i vad män privatvården vid ett blivande nyordnande av förhållandena
på området kunde komma att betraktas såsom en det allmännas
angelägenhet.

Under hänvisning till vad sålunda anförts uttalade pensionsanstalten, att
den funne de i den då föreliggande framställningen berörda frågorna förtjäna
att göras till föremål för en närmare utredning.

I sitt den 14 augusti 1937 avgivna utlåtande i ärendet uttalade statskontoret
bland annat följande.

Att det för bedömandet av frågan, örn och i vad mån anställnings- och
pensionsförhållandena för dessa sjuksköterskor borde regleras genom det
allmännas försorg, erfordrades en allsidig och förutsättningslös utredning
framginge även av vad styrelsen för svenska landstingsförbundet och
svenska stadsförbundets styrelse anfört i ärendet. I de av dessa styrelser
avgivna yttrandena hade nämligen framhållits, att, med hänsyn till den
nuvarande utvecklingen på den slutna kroppssjukvårdens område och till
distriktsvårdens och dispensärvårdens utbyggande, det ej kunde bedömas,
hum stort arbetsområde, som kunde komma att återstå för s. k. privatsköterskor.
Ännu mindre kunde det enligt statskontorets uppfattning för
det dåvarande bedömas, om och i så fall i vilka former det allmänna borde
lämna sin medverkan till förbättrande av privatsköterskomas anställningsoch
pensionsförhållanden.

Vad anginge själva huvudsyftet med föreliggande framställning — att få
till stånd bättre ordnade pensionsförhållanden för ifrågavarande sjuksköterskor
— gav statskontoret helt sin anslutning till de synpunkter på denna
fråga, som styrelsen för statens pensionsanstalt framfört i sitt ovanberörda
utlåtande i ärendet.

Utan att på något sätt taga ståndpunkt till frågan om och i vad mån det
allmänna borde lämna sin medverkan till ordnandet av privatsköterskornas,
anställnings- och pensionsförhållanden, ansåg även statskontoret, att det
icke vore ur vägen, att en utredning av hithörande förhållanden komme till
stånd.

Statskontoret får i anledning av förevarande remiss till en början framhålla,
att det i nu föreliggande ärende — såsom uttryckligen angivits ,
Kungl. Maj :ts förenämnda beslut den 3 juni 1938 — allenast är fråga örn
det mera begränsade spörsmålet om det allmännas medverkan vid pensionering
av äldre, i privatvård arbetande sjuksköterskor.

Enligt statskontorets mening hava emellertid några omständigheter icke
blivit anförda, som kunna föranleda ämbetsverket att frångå den uppfattning,
åt vilken statens pensionsanstalt och statskontoret givit uttryck i sina
ovanberörda utlåtanden över den av borgarrådet W. Karlsson m. fl. ingivna
framställningen rörande här avsedda sjuksköterskors anställnings- och pensionsförhållanden.

Motioner i Första kammaren, Nr 76.

Förutsättningen för att i privatvård arbetande sjuksköterskor skola komma
i åtnjutande av en statligt reglerad pensionering måste enligt statskontorets
mening vara, att denna form av sjukvård organisatoriskt samordnas
med den allmänna sjukvården.

Statskontoret anser sig därför alltjämt böra vidhålla den jämväl av statens
pensionsanstalt hävdade uppfattningen, att pensioneringen av ifrågavarande
sjuksköterskepersonal bör, intill dess organisationsfrågan erhållit
sin lösning, ordnas på sätt statens pensionsantalt tidigare förordat.

Häremot kan visserligen invändas, att medicinalstyrelsen i föreliggande
förslag allenast avsett att bringa nuvarande äldre sjuksköterskor i enskild
tjänst en omedelbar hjälp, i den mån vederbörande därav vore i behov och
uppfyllde jämväl övriga för understödets erhållande uppställda villkor.

1 avseende härå vill emellertid statskontoret framhålla, att medicinalstyrelsen
uttryckligen ansett sig böra räkna med att, därest definitiv pensionering
av privatsköterskor icke genomfördes inom den närmaste femårsperioden,
en nu övergångsvis anordnad pensionering framdeles skulle utsträckas
till att omfatta jämväl de äldsta årsklasserna av de privatsköterskor, som
ursprungligen lämnats utanför densamma. Härigenom skulle i själva verket
denna grupp av i privat verksamhet sysselsatta medborgare på det allmännas
bekostnad erhålla en ordnad ålderdomsförsörjning, som icke tillkommer övriga
medborgaregrupper. Särskilt betänklig synes en sådan anordning vara
i betraktande därav, att den föreslagna förmånen skulle tillkomma även
dem, som redan före bestämmelsernas ikraftträdande lämnat sin sköterskeverksamhet.
En dylik retroaktivitet har icke medgivits ens beträffande statens
egna befattningshavare. (Jfr tjänstepensionsreglementet för arbetare
m. fl. pensionsförfattningar.)

Statskontoret vill även framhålla, att den motivering, som av medicinalstyrelsen
anförts för det framlagda förslaget — nämligen att det här icke
vore fråga om pensionsbestämmelser i egentlig mening utan endast örn att
under en övergångstid genom understöd bispringa mer eller mindre nödställda
personer, vilkas arbetskraft förbrukats i en för det allmänna betydelsefull
verksamhet —• synes vara väl ägnad att åberopas såsom stöd för
anspråk på enahanda förmån från andra grupper medborgare, som med
fog kunna göra gällande, att även deras verksamhet är av sådan samhällelig
betydelse, att de borde komma i åtnjutande av enahanda förmåner, som nu
föreslagits för privatsköterskorna.

Ämbetsverket finner sig därför böra avstyrka medicinalstyrelsens föreliggande
förslag.

Därest emellertid i trots av nu angivna principiella betänkligheter åtgärder
av provisorisk art skulle finnas omedelbart böra vidtagas i syfte att bereda
sjuksköterskor i privatvård ålderdomsunderstöd i någon form, får statskontoret
som sin mening uttala, att förutsättningen härför måste vara, att privatsköterskornas
verksamhet påvisas vara av direkt samhällsnyttig betydelse
även i den meningen, att av stat och kommun vid sjukhus och andra vårdanstalter
bedriven sjukvård därigenom påverkas på så sätt, att en minskning
av vårdplatsbehovet inträder. I anslutning till denna förutsättning synes det
emellertid böra tagas under övervägande, örn icke det föreslagna åldcrdomsunderstödet
bör utformas som en förmån åt de sköterskor, som ägna sig åt
bär avsedda privatvård, i syfte att underlätta deras kvarblivande i denna
verksamhet. Med hänsyn till det sålunda angivna syftet med understödsverksamheten
torde de föreslagna bestämmelserna icke böra begränsas att avse
de sköterskor, som uppnått viss högre ålder, utan utsträckas till att omfatta
samtliga privatsköterskor, som alltjämt ägna sig åt denna sjukvårdsverksamhet.
Å andra sidan lärer, såsom redan framhållits, anledning ur nu an -

Motioner i Första kammaren, Nr 76.

givna synpunkter icke finnas att låta understöd av allmänna medel utgå till
sådana privatsköterskor, som vid bestämmelsernas genomförande redan upphört
med verksamheten.

Beträffande storleken av ifrågavarande ålderdomsunderstöd och de närmare
villkor, som skulle gälla för deras erhållande, synas med ovan angivna
ändringar de av medicinalstyrelsen föreslagna detaljbestämmelsema i stort
sett kunna läggas till grund för bestämmelser i ämnet.

I följande hänseenden lära dock jämkningar böra tagas under övervägande.

Till undvikande av missförstånd och för att klart framhäva förmånens
karaktär av understöd synes ordet »pension» i bestämmelserna böra utbytas
mot ordet »understöd».

Vidare vill statskontoret ifrågasätta, huruvida icke den i 1 § 3 mom. intagna
bestämmelsen, att understöd ej skulle tillerkännas den, vilken åtnjuter
pension enligt civila tjänstepensionsreglementet eller genast börjande
tjänstepension från statens pensionsanstalt, understundom kan komma att
leda till mindre tillfredsställande resultat. Enligt ämbetsverkets mening synes
dylik tjänstepension icke ovillkorligen böra utesluta möjlighet till erhållande
av understöd. Vid understödets beviljande bör emellertid hänsyn tagas till
förekomsten av dylik pension. Därvid bör givetvis tillses, att understöd icke
tillkommer den, som åtnjuter tjänstepension till samma eller större belopp
än det understöd, som enligt bestämmelserna kan ifrågakomma.

Med hänsyn till den diskretionära behovsprövning, som är avsedd att föregå
beviljandet av ifrågavarande understöd, anser sig statskontoret slutligen
böra ifrågasätta, huruvida denna prövning lämpligen bör anförtros åt en
underordnad ämbetsmyndighet. Såvitt statskontoret kan finna, torde övervägande
skäl tala för att Kungl. Majit förbehåller sig denna prövningsrätt.

Med hänsyn till det angivna syftet med bestämmelserna, synes det statskontoret
kunna övervägas, huruvida icke kostnaderna för de ifrågavarande
understöden böra delvis bestridas av huvudmännen för de sjukvårdsanstalter,
vilkas behov av vårdplatser påverkas av privatsköterskornas verksamhet,
d. v. s. i stort sett av staten och av landstingen respektive de städer, som ej
deltaga i landsting. Nu angivna kommuner torde i så fall böra bidraga till
denna understödsverksamhet.

I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarierna Björn och Johnsson.

Stockholm den 10 oktober 1939.

Gunnar Bildt.

Underdånigst:
VILHELM BJÖRCK.

/Gunnar Berglöf.

Stockholm 1940. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

400348