Motioner i Första kammaren, Nr 70 (Motion 1930:70 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, Nr 70.

Nr 70.

Av herr Larsson, Johan August, m. fl., angående reducering
och reglering av vattenfallsstyrelsens taxor för till landsbygden
levererad elektrisk kraft.

Under en följd av år har kungl, vattenfallsstyrelsens prispolitik på den
till landsbygden levererade elektriska kraften varit föremål för riksdagens
uppmärksamhet. Vid föregående års riksdag framfördes sålunda i
motion II: 305 förslag örn skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan örn
taxesänkning. Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott avstyrkte emellertid
motionen under motivering, att vattenfallsstyrelsens taxor utan riksdagens
åtgörande visade nedgående tendens. »Vid sådant förhållande»,
säger utskottet, »och då utskottet, som alltjämt håller före, att ett förbilligande
av den till landsbygden levererade kraften bör eftersträvas,
med stöd av de anförda uppgifterna anser sig för tillfället kunna, utgå
ifrån, att vattenfallsstyrelsen jämväl i fortsättningen kommer att i möjligaste
mån tillgodose detta önskemål, är enligt utskottets mening något
ingripande från riksdagens sida för närvarande icke av behovet påkallat».
Detta utskottets yrkande blev av kammaren bifallet.

Det skall också erkännas, att en taxesänkning även fr. o. m. innevarande
år genomförts, men kvar står alltjämt en alltför ojämn fördelning
för olika avnämare, enligt vårt förmenande till stort men för landsbygden,
ävensom kravet på det från vattenfallsstyrelsen senare presenterade
konjunkturtillägget, landsbygdens krav på kraftigare sänkning av taxorna,
större likformighet i debiteringen samt återbetalning av redan erlagt
konjunkturtillägg.

Som bilaga följer dels en av sekreteraren och rådgivande ingeniören
vid Elektriska centralföreningen för västra Sverige u. p. a., Trollhättan,
Emil H. Andersén, verkställd utredning av vattenfallsstyrelsens landsbygdselektrifiering
inom Trollhättedistriktet, dels avskrift av till Konungen
ställda skrivelser från ovannämnda förening efter hållna sammanträden
i Trollhättan den 28 sistförflutna december och i Uddevalla den 4 innevarande
månad.

Ifrågavarande aktstycken giva en inblick i förhållanden, som enligt
vårt förmenande äro av rent skrämmande natur. Taxornas mångfald,
likvärdiga avnämares helt olika debitering samt vissa statens tjänstemäns
egendomliga uttalanden äro näppeligen ägnade att ingiva respekt
för staten som afffärsdrivare. Den har förr beskyllts för benhård formalism,
det förefaller som skulle kungl, vattenfallsstyrelsen pendlat över till
alltför stor »smidighet» för att nu icke använda ett starkare ord. Dess
bättre har det emellertid visat sig i det sunda moderna affärslivet, att

8 Motioner i Första kammaren, Nr 70.

principfasthet och smidighet ingalunda behöva utesluta varandra. Att
gent emot ett statens affärsdrivande verk behöva uppträda prutande som
gångna tiders marknadsuppköpare är icke ägnat ingiva förtroende, och
att köparen skulle, som det synes framgå av bilagda undersökningsprotokoll,
vara beroende av vederbörande tjänstemäns temperament än
mindre.

Landsbygdens befolkning, enkannerligen jordbruksnäringens utövare,
genomgår för närvarande en ekonomisk kris, vars verkningar statsmakterna
ägna ett stort och erkännansvärt intresse. Det förefaller därvidlag
vara helt naturligt, att uppenbara orättvisor gent emot denna samhällsgrupp
i första hand beivras. Och då de förhoppningar, som i ovan
citerade utskottsutlåtande vid förra riksdagen icke i den utsträckning
man väntat infriats, synes det helt naturligt med ett riksdagens ingripande.
Den av vattenfallsstyrelsen gent emot förra årets motionärer i ämnet
gjorda erinringen örn i verket investerat kapitals räntabilitet, att i uppgivna
procent icke ingick kapitalvärdet av outbyggda vattenfall, förefaller
något egendomligt, och konsekvenserna av tillämpningen av en dylik
beräkning äro ägnade ingiva oro, ty då vet man sannerligen icke, var
verkets krav på sin avnämare kan stanna.

Men icke endast omtanken örn de närmast ekonomiskt intresserade bör
härvidlag vara för riksdagens ståndpunktstagande utslagsgivande.

Vi hava icke ansett lämpligt ingå på vilken eller vilka taxor som böra
tillämpas gent emot avnämare av statens elektriska kraft utan hänvisa
härvidlag till bifogade utredning i ärendet. Däremot anse vi ett riksdagens
uttalande för lägre och likvärdiga taxor för landsbygdselektrifieringen
vara oundgängligen nödvändigt för att erhålla rättelse i de abderitiska
förhållanden.

Vi hemställa därför,

att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

att åtgärder för en reducering och reglering av vattenfallsstyrelsens
taxor för till landsbygden levererad
elektrisk kraft i huvudsaklig överensstämmelse med
bifogade utredning vidtagas och att därvid särskild
hänsyn tages till de s. k. bygdetaxorna, samt
att återbetalning av redan erlagda konjunkturtilllägg
måtte ske.

Stockholm den 20 januari 1930.

J. A. Larsson.

Joh. Johansson,

Friggeråker.

August Johansson.

Motioner i Första kammaren, Nr 70.

Bilaga.

Till Konungen.

Lantbrukare oell andra av landsortens befolkning inom västra Sverige,
abonnenter å elektrisk energi från Trollhätte kraftverk, samlade till
överläggning i Trollhättan, få härmed fästa Eders Kungl. Maj :ts uppmärksamhet
på vattenfallsstyrelsens godtyckliga prispolitik mot modernäringens
utövare, respektive de elektriska landsbygdsföreningarna, vilken
i ekonomiskt hänseende hittills omöjliggjort en alldeles nödvändig,
mera allmän, rationell elektrifiering.

Hedan nu finnas emellertid jordägare, som, så att säga, maskinellt
elektrifierat sitt jordbruk. När dylika gårdar föreningsvis sammanförts
till större grupper förbrukare, är jämförelse med industri tillämplig.

Därtill kommer att landsbygdsföretagen genom de långa ledningarna
äro utsatta för större omkostnader än industrien genom underhåll och ledningsförluster.

Storindustrien och specialindustrien arbeta vid priser på något öre
per kWh.

Andra industrier arbeta vid priser på 5—4 öre per kWh.

Landsortens befolkning får betala för högspänningsström under 1930,
medelpriser för herrgårdstaxan (60: oo + 6) av 12.5 öre per kWh, för den
s. k. landsbygdstaxan vid kronor 2: oo / enhet 10—8.5 öre per kWh, samt
vid industritaxor för landshygdsföreningarna 6.5 öre per kWh, med utnyttjande
inom normalt cirka 1,250—2,000 timmar.

Som synes föga enhetlighet.

Vi hemställa i underdånighet att Eders Kungl. Maj:t ville taga denna
för oss så viktiga fråga under närmare prövning, samt undersöka betydelsen
av billig kraft för jordbruket respektive landsbygdsföreningarna,
i likhet med industrien och småstäderna.

Vi hemställa icke blott att samtliga jordbrukare, respektive elektriska
distributionsföreningar och likställda, må komma i åtnjutande av direkt
lägre taxor vid nuvarande utnyttjning, respektive likformig, enhetlig
behandling från vattenfallsstyrelsens distriktsingenjörers sida, utan fastmer
även örn en taxeform, som mera underlättar en större förbrukning.

Den nuvarande landsbygdstaxans priser sjunka vid ökad utnyttjning
ytterst långsamt och betydligt mindre än taxor av industrityp.

Vi hemställa att förslagsvis huvudsakligen följande taxeform måtte
förordas:

a) Bottenkraftavgift av 160 kronor per kW och år.

(Effekt valfri.)

Bygdenätsavgift av 1:60 per enhet och år för uttag vid såväl 10 som
3 kW.

(Lika för alla.)

Förbrukningsavgift av 1 öre per kWh under hela året.

Motioner i Första kammaren, Nr 70.

Vi hemställa vidare om:

b) Bevidering av och enhetlig beräkning av enheter.

c) Kraftkontrakt löpande på kort tid eller i högst fem år med 3 månaders
uppsägning.

d) Återbetalning av de godtyckligt fixerade byggnadstilläggen, de s. k.
konjunkturtilläggen, som vattenfallsstyrelsen medelst extra kontrakt
tilltvang sig under det svåraste, elektriska belysningsbehovet.

e) Åtgärder från vattenfallsstyrelsens sida för avveckling av systemet
»egen» direktleverans till större egendomar, mindre industrier och kvarnar
etc., inom respektive föreningars distributionsområden.

f) Åtgärder från vattenfallsstyrelsens sida för understöd och samarbete
med våra lokala, elektriska kraftstationer.

g) Åtgärder från Kungl. Maj:ts sida för att bringa bygdekraftslagen i
praktisk tillämpning.

Trollhättan den 28 december 1929.

Underdånigst:

Elektriska Centralföreningen för västra Sverige u. p. a.

Johan Johansson. A. F. Bjurström. Linus Karlsson.

Vårgårda. Alfhem. Broddarp.

Karl Svenson. A. L. Edlund.

Örastom. Gärdhem.

Avskrift.

Utredning och rapport angående vattenfallsstyrelsens landsbygdselektrifiering
inom Trollhättedistriktet.

På särskilda uppdrag har undertecknad verkställt utredning angående
kungl, vattenfallsstyrelsens elektrifieringsmetoder, villkor och taxor inom
västra Sverige eller Trollhättedistriktet.

Allmänheten, speciellt landsbygdens befolkning, tänka sig oftast kungl,
vattenfallsstyrelsen respektive dess elektrifieringsmetoder, vi likör och
taxor jämförliga med t. ex. kungl, telegrafstyrelsens metoder och taxor
eller postverkets enhetspriser.

För utomstående torde det därför vara nödvändigt att lämna en redogörelse
eller rapport över den nu uppkomna ställningen.

Vad är anledningen till den stämning, som råder mot vattenfallsstyrelsen,
eller årligen och regelbundet återkommande protestmöten, riksdagsmotioner
etc.?

Svaret torde överskådligast klarläggas i efterföljande moment a, b, c, d»

Motioner i Första kammaren, Nr 70. 11

a) Brist på enhetlig behandling av fullkomligt likartade och lika stora
eller lika belägna elektrifieringsföretag.

Om något enhetsreglemente finnes, så torde det dock icke vara officiellt,

Den synbara bristen på enhetlighet motsäger dock förekomsten av dylikt
reglemente eller riktlinjer för elektrifieringen respektive prisfrågan.

b) Långa, ända till 10—20 års kontrakt.

Nekar vederbörande att t. ex. skriva på ett 10-års kontrakt å högsta
taxepriset, hotar distriktsingenjören genast med avkoppling.

c) Den höga och för allmänheten även svårbegripliga landsbygdstaxan
i jämförelse med industriens och småstädernas enkla och billiga taxor av
industrityp med låga kWh-priser.

d) Hos de flesta föreningarna hava utöver det egentliga kontraktet,
sedan föreningarna delvis kommit i gång, stolpsättningen börjat eller arbetet
fortskridit så långt, att det knappast kunnat inställas, av respektive
distriktsingenjör tilltvingats ett extra tilläggskontrakt å betydande,
men högst olika, fixerade summor.

I samband härmed erinras örn den sedan flera år tillbaka ifrågasatta
aktionen för i lag fastställd s. k. elektrisk bygdekraft.

Detta är ett av de betydelsefullaste, men minst observerade landsbygdssträvande
till erhållandet av billig energi för bygden kring Trollhättan
och i fortsättningen även kring Lilla Edet, Vargön m. fl.

Det verkliga nettopris Västerbygdens vattendomstol eller Bygdekraftsinstitutet
örn något år kommer att fixera, och vilket pris så småningom
även kommer att fastställas av Kungl. Maj:t, torde bliva en betydelsefull
siffra, med vars hjälp man kan angiva storhetsordningen för modernäringens
extra beskattning i elektrifieringshänseende.

De metoder styrelsens tjänstemän sökt tillämpa för att hindra aktionen
har i viss mån mycket kraftigt i stället bidragit att öka intresset.

För att klarlägga graden eller få ett belägg för godtyckligheten även
inom denna del av styrelsens verksamhet anföres såsom exempel trenne
uttalanden av kraftverksdirektören i Trollhättan.

1) Bygdekrafts- och protestmöte i Vänersborg den 4 december 1926. Direktörens
svar på prisfrågor: »Bygdekraftspriset kan beräknas efter 10
eller flera olika metoder.»

2) Vattendomstolens sammanträde å tingshuset i Trollhättan den 26
augusti 1929.

Undertecknad hade föreslagit två slag av elektriska mätare så beskaffade,
att för de fall det till bygdekraftsmottagaren utgående effektbeloppet
av någon anledning överskreds, automatisk uppmätning respektive
registrering av överkraften skulle ske.

Direktörens svar: »Nej, det gå vi icke med på. Så snart effekten överskrides
kopplas kraften ifrån, så att kommunen får ligga i mörker eller
blir utan kraft.»

3) Sammanträde med kraftsverksdirektören i Trollhättan.

Vittne: Advokat II. Brodén.

På förfrågan örn »frivillig» leverans av elektrisk bygdekraft.

Direktörens svar: »Vi skola göra allt vad vi kunna för att hindra och
försvåra saken. Vi skola engagera ett helt kontor med ingenjörer och

Reglemente.

Kontrakts tider.

Landsbygds taxan.

Extra engångsavgift.

Bygdekrafts aktionen.

Olika taxeformer
och tillkomsten

därav.

12 Motioner i Första kammaren, Nr 70.

biträden för att behandla frågan samt göra det så ohyggligt dyrt som
möjligt.»

Som exempel på tillkomsten av olika taxeformer anföres:

1) Sotenäs elektriska distributionsförening och Smögens elektriska, Bohuslän.

Båda anläggningarna utgå från samma huvudlinje samt delvis från
en och samma staten tillhörig tertierstation.

Kyrkoherden, ordförande i Sotenäs E. D. F„ beställde helt enkelt elektricitet
utan att fråga örn priset. Han trodde, uppgives det senare, att
priset var lika överallt. Föreningen fick högsta taxan.

Smögens elektriska frågade och pressade priset. Det blev taxa 85: —
+ 13/4 öre, sålunda synnerligen billigt.

Hade Sotenäs även erhållit denna taxa, skulle en besparing på cirka

8,000 kronor örn året blivit följden under åtskilliga år.

Gravarne—Bäckevik begärde genom undertecknad 5 år senare energi å
Smögenlinjen till samma pris. Detta avslogs blankt av distriktsingenjören.

Efter 7 månaders underhandling beviljades samma pris, men då hade
dessa samhällen nödgats besluta att bibehålla sitt gamla dieselelektriska
likströmsverk.

2) Göteborgs norra skärgård—Hisingen.

Undertecknad föreslog att skärgården respektive de oelektrifierade delarna
av Hisingen skulle elektrifieras från en ny, gemensam tertierstation
och efter industritaxa, för att nedbringa administrationskostnaderna
samt sammanföra de olika belastningsobjekten å en gemensam mätare, i
och för ökad utnyttjning.

Detta avslogs blankt 1928.

Skärgården fick dock en låg industritaxa vid 100 kW = 80:--\- 2 efter

5 år 85: — + 2.

Lantbrukarna åter fingo den höga landsbygdstaxan 200:—/kW + 2:50/
enhet + 7 öre och 3.5 öre.

Anledningen till den låga taxan för skärgården torde möjligen vara,
att fiskarna hotade med att bygga eget dieselelektriskt verk. (Elektrifieringen
utfördes senare av ett utomstående bolag.)

Med dieselelektriskt verk kan energi för närvarande alstras avsevärt
billigare än de priser, som tillämpas genom statens landsbygdstaxa.

Ytterligare exempel från Västergötland:

3) Ö. Ånimskogs E. D. F. erhöll landsbygdstaxa.

Köpmannebro E. D. F. åter erhöll en specificerad industritaxa.

4) Torsereds E. D. F., Trollhättan, beställde elektricitet och fick högsta
taxan.

Gärdhems E. D. F., Trollhättan, beställde 3 år senare elektricitet, men
fick 60: — + 6-taxan.

5) Magra E. D. F. erhöll landsbygdstaxan.

Uplo egendom i samma socken åter erhöll en billig industritaxa.

6) Föreningarna kring Nossebro, Essunga och Bärebergs E. D. F. erhöllo
landsbygdstaxan.

Nossebro elektriska aktiebolag erhöll åter industritaxan.

7) Mellbydalens E. D. F. erhöll landsbygdstaxa.

Motioner i Första kammaren, Nr 70.

Södra Härene B. D. F. åter erhöll industritaxa.

8) Fölene E. D. F. erhöll landsbygdstaxa.

Vår går datr aktens E. D. F. industritaxa.

9) Skepplanda E. D. F. erhöll 60:— + 6-taxan.

Älvängens E. D. F. landsbygdstaxan.

10) Lerums elektriska erhöll industritaxa.

Angereds E. D. F. åter landsbygdstaxa.

Ytterligare några exempel från Bohuslän:

11) Lyse E. D. F. erhöll landsbygdstaxa.

Stångenäs E. D. F. åter industritaxa.

12) Foss & Håby E. D. F. = industritaxa.

13) Forshälla E. D. F. = landsbygdstaxa.

Ljungs E. D. F. = landsbygdstaxa.

V. Orusts E. D. F. = landsbygdstaxa.

14) Spekeröd & Ucklums E. D. F. = industritaxa.

Norums & Ödsmåls E. D. F. = industritaxa.

15) Torsby—Harestad E. I). F. = landsbygdstaxa.

16) Ytterby E. D. F. = landsbygdstaxa.

Säve E. D. F. = landsbygdstaxa.

17) Råda E. D. F. = landsbygdstaxa.

Landvetter E. D. F. = 60: — + 6-taxan.

Flera exempel torde vara överflödiga att nämna.

För att mera i siffror kunna belysa läget inom vattenfallstyrelsens UndersökTrollhättedistrikt
har Elektriska centralföreningen för västra Sverige ut- mngsdrkulär.
sänt frågeformulär till vattenfallsstyrelsens elektriska abonnenter.

Vidare hava andra undersökningar vidtagits och bar jag även tagit
del av sekreteraren för Bohusläns elektriska förening, herr K. I. Sköldéns,
helt separat införskaffat undersökningsmateriel.

1 och för ytterligare kontroll och muntliga uppgifter har jag på upp- Protestmöten.
maning av centralföreningens medlemmar i Bohuslän ordnat med offentliga
möten.

Ifrågavarande möten böllos i Trollhättan den 28 sistlidne december samt
i Uddevalla den 4 januari.

Vid båda mötena lämnade representanterna för Väst-Sveriges elektriska
föreningar upplysningar om distriktsingenjörernas metoder, vilket föranledde
närvarande riksdagsmän att fråga, örn det verkligen förhöll sig
så, och örn det icke fanns något enbetsreglemente. Ingen kunde dock
lämna någon upplysning härom.

Riksdagsman Hansson, Trollhättan, frågade direkt undertecknad, efter
vilka metoder, som styrelsens distriktsingenjörer gå.

Jag måste svara: »Det är mig fullkomligt obekant och har aldrig varit
möjligt fastslå.»

Allt har sedan 1918 skiftat med snart sagt varje företag och speciellt
vid ombyte av distriktsingenjörer, vilket i vattenfallsstyrelsens eget intresse
hade bort ske i något hastigare tempo. Detta senare har särskilt
observerats vid Trollhättans och Göteborgs distriktskontor.

På allra sista tiden lia tendenser till en viss enhällighet gjort sig gällande
genom distriktsingenjörernas försök att slopa alla kontrakt av in -

Styrelsens
skumning spolitik.

Styrelsens

kontrakt.

Olycksfall

§ 13-

Taxeformer.

14 Motioner i Första kammaren, Nr 70.

dustritaxetyp, samt införa den mera inkomstbringande »landsbygdstaxan».

En mycket aktad riksdagsman yttrade vid protestmötet i Uddevalla:
»Detta är ju affärsmetoder, som tillämpas av s. k. fula affärer.»

Med monopol och statens pondus bakom torde det för övrigt endast erfordras
en mycket ringa grad av intelligens för att efter årslånga underhandlingar
enligt »utmattningssystemet» och vid förnyelse av kontrakt,
oftast under avkopplingshot, göra en för styrelsen god affär med 10—20
års kontrakt.

I frågan angående reglering av de vanliga alldeles för knappt tilltagna
eller ordnade distributionsområdena erinras örn vattenfallsstyrelsens s. k.
skumningspolitik.

Denna metod består i att styrelsen kontraktsenligt förbehåller sig alla
bättre och större förbrukare, vilka kunna nås med i regel korta ledningar.
Dessa abonnenter få uttaga energi direkt från styrelsens linjer och till
lägre pris än de taxor, som lämnas den lokala distributionsförening, vilken
åter kontraktsenligt måste förbinda sig taga hand örn distributionen
till övriga mindervärdiga abonnenter inom ett visst s. k. distributionsområde.

Jag erinrar örn Sotenäs E. D. I''., Lyse E. D. F., Stångenäs E. D. F.,
Hindås E. D. F., Magra E. D. F., N. Björke E. D. F. m. fl.

Angående vattenfallsstyrelsens normala kontrakt synes mig, att desamma
böra omredigeras och undergå en närmare granskning.

Vill i detta sammanhang endast erinra örn § 13. Skadeståndsersättningsskyldigheter.

Trots att styrelsen enligt lag är ersättningsskyldig såsom ägare eller
innehavare av transformator m. in., överföres medelst § 13 all ersättningsskyldighet
för skador genom elektrisk ström på abonnenten.

De elektriska distributionsföreningarna få därför dragas med dryga,
extra årliga utgifter till försäkringspremier, låt vara att centralföreningen
för sina medlemmar lyckats att väsentligt nedbringa dessa premier.

Den här flera gånger angivna landsbygdstaxan utgår från och med
1 januari 1930 med:

Tomgångs- och bottenkraf tsar gift kronor 200: — (kW) (kilowatt)/år.

Effektbeloppet är delvis valfritt.

Enhetsavgift kronor 2:—/enhet/år vid 3,000 volt.

kronor 1:6o/enhet/år vid 10,000 volt.

Förbrukning sav gift

Maj, juni, juli, augusti 3.5 öre kWh (kilowattimma).

Övriga tider på året 7 öre/kWh.

Med nuvarande utnyttjning under sommarmånaderna blir i själva verket
förbrukningsavgiften över 6 örejkWh.

Vid en så hög förbrukningsavgift, till vilken ytterligare adderar sig
enhetsavgiften, sjunker den totala energikostnaden vid större utnyttjning
ytterst långsamt och kan under alla förhållanden och de mest gynnsamma
betingelser knappast understiga 8—7 öre/kWh.

Motioner i Första kammaren, Nr 70. 15

Jämför här industrien i städer och samhällen, som gynnas av industritaxor
med ytterst liten förbrukningsavgift.

En normal industritaxa har följande form:

Anslutningsavgift årlig.

Fast avgift per kW och år för visst maximalt effekthelopp.

Förbrukningsavgift varierande mellan */*—l3jt—2—2 1/a öre kWh.

Härav inses lätt att en större utnyttjning respektive avsevärt minskat
kWh-pris vid uttagning av större elektricitetsmängd icke är möjligt erhålla
med en taxeform av nuvarande landsbygdstyp.

I detta sammanhang erinras örn att endast cirka 60—70 procent i verkligheten
kommer till godo. Överskjutande elektricitetsmängd försvinner
vid ett landsbygdsdistributionsföretag i de långa linjerna, de mångå
transformatorerna etc., och därtill kommer kostnaderna för de vidlyftiga
distributionsnätens årliga underhåll.

Lantbruksnäringens utövare befinna sig härigenom i ett avsevärt sämre
läge än industrinäringen, vilken arbetar med ytterst små förluster.

I riksdagsmotionerna hava alltid förut ordats så mycket örn avskrivning
av överskulden.

Genom de årliga avsättningarna till förnyelsefonden torde denna s. k.
överskuld, praktiskt taget, nu kunna anses avskriven.

I vattenfallsstyrelsens inlaga till Konungen 1923 heter det: »Vid bestämmandet
av bygdenätsavgiften ligger det nära till hands att fördela
bygdenätskostnaderna i proportion till anslutna antalet »andelar». En
tariffenhet skall i likhet med en andel motsvara en hektar odlad mark,
och i övrigt i möjligaste mån motsvara andelsbegreppet.»

Till ledning för beräkning av dessa bygdenätsenheter har vattenfallsstyrelsen,
kraftverksbyrån, den 6 februari 1924 utarbetat vissa normer,
som sedermera även något justerats.

Allmän praxis vid landshygdsdistributionsföreningar är:

Jordbruksfastigheter.

En hektar odlad jord = Handel».

Obegränsad installationsrätt för lampor och motorer.

Andra fastigheter eller bostadslägenheter.

Två stycken lysplatser = 1 »andel».

Motorer beräknas särskilt efter överenskommelse.

Hur verkar nu dessa styrelsens beräkningar av tariff- eller bygdenätsenheter
1

Svaret är, att enhetlighet liksom på övriga områden även saknas här.

ökas antalet normala föreningsandelar med 20—25 procent, kommer
man i ganska god närhet av de av distriktsingenjörerna beräknade tariffenheterna.

1,000 st. enheter å 2:50/enhet utgör 2,500 kronor
1,250 » » » 2:—/ » » 2,500 »

Spelet med enhetsantalet är minst sagt egendomligt, men jag vill likväl
icke upptaga utrymmet med mer än tvenne fall.

Angereds förening fick 1929 i juni månad ett nytt kontraktsförslag, att
gälla från och med 1 januari 1930 på 10 år.

Antalet tariffenheter å kronor 2: sofenhet var klart och tydligt angivet.

Likställighet
av näringen.

Beräkning av
bygdeenheter.

Motioner i Första kammaren, Nr 70.

På förfrågan från föreningen framhöll jag, att priset var fel och skulle
vara 2: —/enhet efter 1 januari 1930.

Distriktsingenjören i Göteborg förnekade detta, men lovade till sist, att
ändra kontraktet.

När nytt kontrakt så småningom, efter flera månaders vila, utsändes,
befanns antalet enheter ökade, så att totalbeloppet enligt den gamla beräkningen
2: so/enhet var ungefär detsamma eller något högre. Det valden
sänkning föreningen blev delaktig av.

Flakebergs E. D. F. skulle förnya sitt kontrakt. Föreningen hade fått
nys örn att Tråvad, Önum och Naum, fått nya kontrakt å kronor 1: —/tariff
enhet.

För att lugna Flakeberg, som endast hade ökat med 18 enheter på 4
år, från 996 till 1,014 enheter, skrev distriktsingenjören ut ett kontrakt
på 1:6o/tariffenhet. Man torde observera, att distriktsingenjören själv
godkänt 1,014 verkliga enheter, men nu angiver 1,245.

Flakeberg är 10,000 volts abonnent. Alltså ett enhetspris å kronor
2:— 1928.

2:—X 996 = kronor 1,992
1:80X1245 = » 1,992

Då föreningen på 4 år ökat med 18 st. enheter, torde det vara helt uteslutet
att på 5 år få ytterligare 201 st. enheter.

Kontraktet ser emellertid ovanligt ut med sitt från 2 kronor till 1:60
sänkta pris per tariffenhet 1928.

Då vidare 1:60 utgör det nya sänkta priset för 10,000 volt från 1 januari
1930 blir ifrågavarande förening ej delaktig av någon sänkning.

Huruvida de nämnda tre föreningarna i verkligheten erhållit ett pris
av 1 krona per enhet torde nog höra undersökas.

Jag tillåter mig göra ett utdrag av föreningens brev till undertecknad
respektive anföra distriktsingenjörens i Skara skrivelse till Flakebergs
förening, vilka tala för sig själva.

Flakeberg den 4 augusti 1928.

Herr ingenjör Emil H. Andersén, Göteborg.

Som någon Mariestadsresa ej kunde företagas, och något sammanträffande
ej sedan ägt rum, ber jag nu per brev få några råd och anvisningar
hur vi böra handla gent emot kraftverket i kontraktsfrågan.

Yi ha nämligen fått oss tillsänt för godkännande ett kontrakt, som
hl. a. innefattar, att föreningen skall erlägga:

a) En årlig bygdenätsavgift av 1 krona 60 öre per tariffenhet.

b) En årlig effektavgift av 200 kronor per kilowatt efter t. v. 4 kilowatt.

c) En energiavgift av 3 1/n öre under 4 månader och 7 öre under 8 månader
av året.

Vad vi nu särskilt lia fästat oss vid är bygdenätsavgiftens storlek. Den
är visserligen sänkt från 2 kronor till 1:60, men i gengäld äro tariff enheternas
antal höjt så pass att den summa, som föreningen skall utbetala
härför, med mer än 50 kronor överstiger vad förut utbetalts för år. Det

Motioner i Första kammaren, Nr 70. 17

är oss bekant att 3 st. föreningar i våra trakter nämligen Tråvad, Önum
och Naum, som under innevarande eller föregående år fått nya kontrakt,
lyckats få bygdenätsavgiften bestämd till 1 krona per tariffenhet. Vid
påpekande härav för ingenjör Landberg, säger han endast att »liknande
förhållanden ej föreligga för vår förening», och däri torde han otvivelaktigt
ha rätt, ty enligt ingenjör (Namn) i Skara utsago, så berodde
kraftverkets medgivande i detta fall på att dessa föreningar förut, (de
äro gamla föreningar), haft så låga taxor, att vederbörande ej vågade i
ett slag köra upp avgifterna i nivå med våra.

För oss verkar detta som den uppenbaraste orättvisa, det må tyckas
vara nog, att våra föreningar under den gångna 10-årsperioden fått betala
höga strömpris, och vi borde i fortsättningen, enligt vår mening,
behandlas lika.

Jag vill nu be örn Ni vill säga oss Eder mening, huruvida någon utsikt
firnes att ernå någon sänkning och i så fall ge oss de råd, som Ni kan
finna lämpliga.

Med största högaktning.
Namn.

Skara den 5 juni 1928.

Flakebergs elektriska distributionsförening, Flakeberg.

Flakebergs förening.

Med anledning av Eder skrivelse den 2 ds få vi meddela följande:

Enligt bifogade »Tariffenhetsnormer», som skall utgöra bilaga 3 i kontraktet,
utgjorde antalet tariffenheten inom Eder förening vid 1924 års
räkning 996 stycken. Enligt senast verkställd räkning under förra året
utgjorde antalet 1,014 stycken.

Avgiften per t. e. utgör för närvarande, såsom framgår av Eder tidigare
tillsänd skrivelse, 2 kronor. För 996 t. e. skulle bygdenätsavgiften
således uppgå till 2 X 996 = 1,992 kronor, d. v. s. samma belopp, som angives
i kontraktsförslaget. Emellertid medgives ökning av antalet tariffenheter
år 1924 med intill 25 procent utan att detta medför höjning av
bygdenätsavgiften. Detta uttryckes i kontraktet på det sättet, att ett med
25 procent förhöjt tariffenhetstal debiteras efter 1:60 kronor/t. e. Således
erhålles 996 + 25 procent = 1,245 t. e. å 1: 60 = 1,992 kronor.

Detta betyder sålunda, att föreningen kan öka sin nuvarande anslutning
från 1,014 t. e. till 1,245 t. e. utan att bygdenätsavgiften ökas. Det är således
av stort intresse för föreningen att öka sin anslutning.

Det är riktigt, att vissa föreningar vid övergång från tidigare kontrakt
av speciell art till kontrakt enligt nu gällande norm fått bygdenätsavgiften
nedsatt, men beror detta på speciella förhållanden, som ej föreligga
för Eder förening.

Högaktningsfullt

STATENS VATTENFALLSVERK
TROLLHÄTTE KRAFTVERK.

Distriktsingcnjören i Skara.

Namn.

Bihang lill riksdagens protokoll 1930. 3 sand. 21 haft. (Nr 69—70.) 2

Motioner i Första kammaren, Nr 70.

Engångsavgifter.

Såsom exempel å engångsavgifter anföres:

Bohuslän.

Sotenäs E. D. F.......................kronor 10,000

Skaftölandets E. D. F................. » 15,000

Stångenäs E. D. F..................... » 10,000

Foss & Håby E. D. F................. » 40,000

Forshälla E. D. F..................... » 8,000

V. Orusts E. D. F..................... » 45,000

Bäve E. D. F......................... » 4,500

Spekeröd & Ucklums E. D. F........... » 20,000

Hjärtuna E. D. F..................... » 1,500

Ytterby E. D. F....................... » 10,000

Torsby—Harestads E. D. F............. » 6,000

Säve E. D. F........................... » 18,500

Romelanda E. D. F................... Ingen avgift.

Hindås E. D. F.......................kronor 10,000

Västergötland.

Tösse—Tydje E. D. F.................kronor 9,000

Ö. Ånimskogs E. D. F................. » 5,000

Vassända Naglums E. D. F............. » 20,000

Västra Tunhems E. D. F............. » 15,000

Åsaka E. D. F......................... » 4,000

N. Björke E. D. F..................... » 8,000

Magra E. D. F....................... » 12,000

Bälinge E. D. F....................... » 5,000

Rödene E. D. F....................... » 5,000

Angered E. D. F....................... » 6,000

Fölene E. D. F....................... » 16,000

S. Härene E. D. F..................... » 12,000

Vår går da traktens E. D. F.............Ingen avgift.

Grolanda E. D. F.....................kronor 36,000

Till dessa siffror anföres tills vidare endast:

Forshälla E. D. F. har begärt återfå beloppet 8,000 kronor.

Vattenfallsstyrelsen har erbjudit återbetala 4,000 kronor, emedan tertierstation
icke blivit byggd.

Föreningen har avslagit erbjudandet och begärt återbetalning av hela
beloppet + 480 kronor, utgörande likvid för 120 kilogram kompensationskoppar
å 4 kronor.

Ytterby lilla förening blev debiterad 10,000 kronor för sin tertierstation,
låt vara att en industriabonnent något senare fått anslutning till samma
station. Ytterby E. D. F. har även högsta andelsavgift av 235 kronor.

Torsby—Harestad E. D. F. uppgiver att distriktsingenjören begärde

10,000 kronor, men prutade till 6,000 kronor.

Åsaka E. D. F. har fått betala 4,000 kronor, enligt kontrakt av den 2
augusti 1918 på grund av exceptionellt ökade kostnader för byggande av
linje- och transformatorstation.

Såväl linjen som tertierstationen voro emellertid byggda året förut, 1917,
till Västergötland—Göteborgs Järnvägs A/B. torvindustri, Bred—Mosse.

Den 19 juni 1918 beslöt Åsaka E. D. F. att bygga sin distributionsanläggning
enligt anbud av den 6 juni 1918.

Motioner i Första kammaren, Nr 70. 19

Angående tillvägagångssätten i övrigt hänvisas till förut angivna metoder
om tilläggskontrakt, sedan arbetet igångsatts.

Vid vissa industritaxor hos landsbygdsföreningarna händer det att effektbeloppet
överskrides. Detta kan t. ex. bliva fallet under trösknmgsperioder.

Styrelsen debiterar då icke blott den normalt utgående årsavgiften per
kW/år, respektive förbrukningsavgift per kWh, utan dessutom ett extra
tillägg, som i vissa fall torde kunna klassifieras såsom en »straffavgift».

Ett enda exempel torde vara nog att anföra: S. Härene E. D. F.

Föreningen har industritaxa, som utgår med:

90 kr. IkWI lår + 2 öre/ kWh.

Följande avgifter för små effektuttag över det kontrakterade hava debiterats: -

År 1920.1 4: 6 6 kW/å 135: — kr. /kW + 4 öre kWh + extra 7.5 %.

» 1921. £ 8: 96. » ■■» 135:— » / » +4 » / » + » Kr. 88.69.

» 1922. “ 9: io »! » 135:- » / » + 4 » / » — 15°^.

» 1923. 13: 7 9 » » 101: 2 5 » / » +3 » / » + 30 %.

» 1924. 13: 0 7 » » 101: 25 » / » -j- 3 » / » -j- 30

» 1925. Räkningen är utlämnad till riksdagsman E. Bengtson, Kullen.

» 1926.	4	kW	å	90	— kr.	/kW +	10	%
	9: 94	»	»	90	- »	/ »	+	25	%
» 1927.	4: —	»	»	90	- »	/ »	+	10	0/ /o
	7: 7	»	»	90	- »	/ »	+	25	0/ /o
» 1928.	4	»	»	90	- »	/ »	+	10	0/ ''0
	9: 07	»	»	90	- »	/ *	+	25	%

-f- 2 öre/kWh.
+ 2 öre/kWh.
+ 2 öre/kWh.

Såsom en lämplig avslutning å detta moment torde dessa »straffavgifter»
jämföras med den plikt, styrelsen betalar vid driftsavbrott, eller 1 öre
per kilowattimme.

Den verkstälda utredningen giver vid handen, att följande medelpriser
per kWh nu betalas:

A) Stor- och specialindustrien 0.5—1 öre/kWh.

B) Andra industrier och småstäder 5—4 öre/kWh.

C) Herrgårdstaxan 60:00+ 6, 12.5 öre kWh inkl. straffavgift.

D) Landsbygdstaxan vid 2: oo/enhet 10—8.5 öre/kWh.

E) Industritaxa för landsbygdsföreningar 6.5 öre/kWh inkl. straffavgift.

I här angivna medelpriser inom taxa C, D, E, ingår icke ränta och
amortering av engångsavgifter till styrelsen.

Priserna stå sålunda i verkligheten i motsvarande högre belopp.
Granskas nu dessa siffror i samband med vad som förut anförts, ser
man genast skillnaden mellan lantbruksnäringens elektricitetsvillkor i
jämförelse med övriga näringars.

Man inser vidare lätt, att taxorna C och D äro hopplösa.

Då ingiver taxa E större förhoppningar, att vid ökad utnyttjning kunna
få ned priset.

Tyvärr elimineras detta nära nog helt av styrelsen, vilken vid varje
nytt kontraktstillägg å ökad effekt, alltid bestämmer högre pris.

Straffavgifter
för uttag över
kontrakt.
Driftsavbrott.

Jämförelse
mellan olika
taxor.

Motioner i Första kammaren, Nr 70.

Kraftverkets Kraftverksdirektören vid Trollhätte kraftverk uppgav vid bygdekraftsräntabilitet
institutets första, offentliga sammanträde i Trollhättan den 27 augusti
miljonerna rå 1929: »Kraftverket har 1928 inlevererat 6.6 procent å det belopp, vartill

naturkraft, kraftverket är bokfört, inbegripet de 15 miljoner kronor, som naturkraften
är beräknad vara värd, motsvarande cirka 100 kronor per hkr.»

Byråchef F. Malm meddelade samtidigt, att det ålåge »kraftverket» att
bereda staten vinst å de ifrågavarande 15 imaginära miljonerna.

Dessa 15 miljoner, som anses motsvara statens sedan urminnes tider
ägda fallandelar, skola sålunda göras räntabla på landsbygdens bekostnad.

Utöver detta erinras örn att vinsten å järnvägselektrifieringen bokföringstekniskt,
enligt uppgift, överförts på Västeråsstationen.

Den verkliga vinsten å Göta Älvdalsverken är sålunda avsevärt större
än den officiellt angivna.

1915 uppgavs det i kraftverket investerade kapitalet till 12.2 miljoner
kronor.

1918/1919 till 23 miljoner kronor.

De imaginära 15 miljonerna hava först observerats sedan bygdekraftslagen
kommit till.

Helhetsintrycket av ovan anförda torde icke närmare behöva definieras.

Under trycket av verkliga läget bar emellertid resolutionerna utkristalliserats
och enhälligt antagits.

Enhetligt reglemente, reglering av priserna, omredigering av kontrakten,
torde väl vara ofrånkomligt.

Att åter tillsätta en komitté för utredning av frågan är fullkomligt
hopplöst, såvida riksdagen icke först lämnar direktiv för beräkningsgrunderna.

Såsom kraftverksdirektören uppgav vid Vänersborgsmötet: »Man kan

räkna efter 10 eller flera olika metoder.»

Ett sätt vore, att stor- och specialindustrien, respektive städerna, med
utnyttjning över 4,500 timmar för prima kraft frånskiljas som A-abonnenter.

Alla övriga sammanföras såsom B-abonnenter med å samtliga fördelade
kostnader.

Därefter kan man diskutera frågan:

Skola landsbygdsföreningarna placeras i en särställning såsom mest
gynnad näring med särskilt statsanslag?

Göteborg den 7 januari 1930.

Emil H. Andersén.

Sekreterare och rådgivande ingenjör
vid Elektriska Centrallöreningen tor
Västra Sverige u. p. a., Trollhättan.

Utgivare av tidskriften Ljus och Kraft.

800349. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1930.