Motioner i Första kammaren, Nr 59
Motion 1915:59 Första kammaren
Motioner i Första kammaren, Nr 59.
1
Nr 59.
Av herr Olsson, Oscar, angående skrivelse till Rungl. Maj:t i
fråga om upprättande av ett statstidningsföretag m. m.
I alla kultursamhällen har man vid den periodiska pressens första
mera betydande framträdande på många håll väntat sig mycket av den
i syfte att den skulle andligt höja och skola de delar av befolkningen,
vilkas uppfostran av olika anledningar blivit mindre grundlig, och att
detta pressens uppfostringsarbete skulle så småningom i sin mån utjämna
klyftan mellan de olika samhällsklasserna. På sina håll gick man så
långt, att man ansåg pressen som universitetets jämnbörding och att den
jämte detta hade ärvt de plikter, som den medeltida kyrkan en gång
hade gent emot folket. På många håll har man däremot i denna pressverksamhet
sett en fara för en lugn utveckling eller ett lugnt stillastående
— beroende på vad var och en ansett mest önskvärt — i det
man förmenat, att det till stor del vore pressens skuld att folket dragits
ifrån kyrkan, som ute bland de breda lagren skulle representera den
högre bildningen och det officiella samhället i såväl andliga som mångahanda
världsliga ärenden, och att samhällslivet därigenom skulle gå mot
upplösning och villervalla.
Man fruktade vidare en skadlig massuggestion genom tidningspressens
benägenhet att ideligen upprepa samma slagord och meningar
och att den lilla självständighet, som de breda lagren förut hade, skulle
genom tidningarnas dagliga skriverier gå förlorad, ävensom att folkets
andliga liv i det hela skulle genom densamma förflackas. Det var därför
inte heller med blida ögon, som de av religiösa stämningar gripna
djupa leden i vårt land först mottogo den för trettio å fyrtio år sedan
sig snabbt utvecklande periodiska pressen.
När man nu ser tillbaka på tidningspressens arbete under de tre
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 3 samt. 26 höft. (Nr 59.) 1
2 Motioner i Första kammaren, Nr 59.
årtionden, under vilka den tagit så stort uppsving, kan man inte annat
än erkänna, att här som på många andra ställen ligger »sanningen i
mitten».
De förstnämndas önskningar och förhoppningar, att pressen skulle
utöva ett stort uppfostrararbete, ha till en del uppfyllts, och inom pressens
medlemmar av alla färger kunna många namn nämnas, vilkas bärare i
hög grad tjänat folkupplysningens sak. Framför allt ha de breda lagren
genom pressen fått ojämförligt mera överblick över världen än de någonsin
förr haft.
Men inte heller den andra gruppen har visat sig bestå av idel
falska profeter. I allt för hög grad ha deras farhågor uppfyllts. Framför
allt sedan tidningsföretagen med sin yttre utveckling gledo över från
enskilda personer, som ägde och ledde dem och vilkas personliga anseende
delvis var beroende av deras företags skötsel, till opersonliga aktiebolag,
vilkas aktieägare icke ha något yttre ansvar för hur deras tidning ser
ut, och som därför ofta sköta tidningen med lejda krafter och hetsa dessa
att göra det på ett sådant sätt, att den inbringar mesta möjliga vinst
åt ägarne, har denna tidningspress blivit andligt allt tunnare och hållningslösare,
ja, ofta ogenerat sanningslös, och tar det ej så noga med
om den skall få dementera i morgon vad den tar in i dag, om den nu
över huvud dementerar något, ofta tiger den, i förlitande på att den av
de stora pappersdrakarne översvämmade allmänheten skall genast glömma
vad den läst till följd av lektyrens massa och dess servering huller om
buller utan inbördes sammanhang. Därmed har ock denna tidningspress
så småningom kommit att nästan helt förlora sin forna betydelse för
folkbildningens höjande.
Denna förskjutning nedåt det sluttande planet har fortgått oavbrutet
hand i hand med den yttre utvecklingen, och då denna på de sista åren
varit storartad — fruktansvärd hade kanske varit ett riktigare uttryck
med hänsyn till verkningarna av denna utveckling — torde man inom
kort stå inför det förhållandet, att den periodiska pressens inverkan på
arbetet för folkets höjande blir minus i stället för plus, blir ovännens,
som sådde ogräs i det vete, som samhällets bildningsinstitutioner sått
med mycket arbete och betydande kostnader.
Tidningspressens till det yttre storartade utveckling i våra dagar
har uppnåtts genom en förbättrad teknik inom själva tryckeriyrkets
såväl som på kommunikationernas område. De förbättrade maskinerna
ha i hög grad sänkt tillverkningskostnaderna per enhet, så att det
blivit möjligt även för den fattigaste att hålla sig med en daglig tidning.
Bättre ordnad och snabbare postbefordran, telegrafnätets utbred
-
Motioner i Första kammaren, Nr 59.
3
ning och telefonens framträdande och utveckling hava förorsakat ett
så snabbt utväxlande av underrättelser mellan jordens skilda delar, att
det endast sällan dröjer mer än dygnet om, innan man i sin tidningkan
läsa om mera betydande händelser, som timat på jordklotets andra
sida. Denna snabbhet i nyhetsförmedlingen eggar folket att följa med
vad som händer dag för dag långt mer än på den tiden för hundra år
sedan, då ett meddelande av även den mest brådskande och viktiga art
krävde veckor för att nå från Rom eller Paris till Stockholm.
En annan mäktigt bidragande orsak är affärslivets uppsving. Om
vi se i en tidning för omkring hundra år sedan skola vi finna att den
innehåller mycket litet av annonser, utom sådana, som kunna gå under
rubrikerna »Allmänna kungörelser» eller »Borttappat» samt »Nöjen».
Hantverkaren fann utan tidningens förmedling sin kundkrets, och knappast
någon tillverkare av varor gjorde detta för att få profit i så stor skala,
att han därigenom hastigt kunde samla rikedom, utan man nöjde sig i
regel med att sträva efter sin ståndsmässiga utkomst. Men sedan varutillverkningen
börjat ske i stor skala och i kapitalismens tecken, i syfte
att hastigast möjligt få största möjliga vinst, har affärslivet börjat att
i stigande skala genom tidningspressen vända sig till allmänheten och
det finnes nu firmor som ge ut hundratusentals kronor i annonser fölen
enda slags tvål eller cigarrett. Detta har å ena sidan för tidningsföretagen
medfört så avsevärda inkomster, att tidningarna kunnat tillhandahållas
allmänheten till priser, som betydligt understiga tillverkningskostnaden,
och varigenom tidningspressen säkert blivit mer jämnt
spridd även inom de fattigare folklagren än eljest skulle blivit fallet.
Men i andligt hänseende har, som ovan sagts, pressen ock så småningom
förfallit och förlorat sin förra självständighet, till stor del genom verkningarna
av denna inkomstkälla. Många upplysningar, som kunde lända
till allmänhetens fromma om knep och bedrägerier på såväl affärslivets
som andra områden, bli nu nedtystade, och det har t. o. m. gått så
långt, att tidningar finnas, som inhösta betydande summor på annonser
om läkemedel och andra varor, om vilka vederbörande tidningsutgivare
icke äro okunniga att deras försäljning är endast eu av lagen svåråtkomlig
form för bedrägeri gent emot allmänheten. På senare tider har
i vårt land vissa tidningars strävan efter stora annonsinkomster antagit
former, som, såvitt vi veta, äro alldeles enastående i Europa och rörande
vilka man kan tvivla om de moraliskt överskrida den rena utpressningens
gräns eller ej. Hit kan bl. a. räknas utgivandet av s. k. yrkeseller
industrinummer, vanligen endast utgående i något hundratal exemplar
och i vilka den firma i en viss bransch, som vill släppa till en mera
4
Motioner i Första kammaren, Nr 59.
betydande summa åt tidningen, kan få sina cbefer och fabriker fotograferade
och en reklamartikel rörande sin affär införd i numret, utan
att tidningen tar hänsyn till om den firman är mer eller mindre framstående
i facket, genom vilket förfarande naturligtvis allmänheten kan i
hög grad vilseledas beträffande olika fabrikanters betydelse för nationen
och deras fabrikaters värde. Därifrån är icke steget långt till den rena
korruptionen, och det berättas ju om vissa tidningsföretag, att de vid
förfäktandet om t. ex. en järnvägslinje bör genomlöpa den eller den
trakten, icke gärna göra detta utan erkänsla.
Men den stora spridning tidningspressen fått i våra dagar har
även en tredje betydande orsak. Det är den stigande folkbildningen,
som spirat ur folkskolans och trafikväsendets utveckling och delvis
genom pressens arbete under bättre dagar. De breda lagren ha alltmera
trätt ut ur sin förra isolering, bildat nationella och internationella
sammanslutningar inom var sina fack och bringas även därigenom till
större lust att följa dagens händelser på olika områden. Tidningen blir
det givna medlet härtill. Tidningspressen får sålunda nu mer än fordom
sig anvisat folkuppfostrarens viktiga kall och blir den enda uppfostraren,
när folkskolan och kyrkan i stort sett slutat den ungas fostran
i och med konfirmationen. Det är ett högst maktpåliggande uppdrag,
som den sålunda förr frivilligt åtagit sig och nu tvingas att handhava.
Jag skall ej gå in på i huru hög grad den misslyckats i detta; att den
endast i ringa grad nu har utsikt att lyckas är nära oomtvistligt.
Detta behöver ej bero på bristande god vilja hos dem som redigera
dessa tidningar. Utom på den ovan antydda orsaken, att ganska
oansvariga, opersonliga sammanslutningar i stor skala trätt i stället för
de enskilda personer, som förr ofta både ägde, redigerade och direkt
svarade för företaget, är det så att det, genom att även de minsta orter
kräva sina egna små lokalorgan, uppkommit en sådan mängd tidningar
att det blir allt svårare för enskilda personer att uppehålla en tidning,
som redigeras i sådan anda, att den i första rummet lägger an på
folkets upplysning och fostran; endast staten är mäktig denna stora
uppgift, till god del tack vare det förhållandet, att den själv är den
störste annonsören och behöver organ för sina meddelanden. Men de
privata tidningsföretagen ha i många fäll att välja mellan vad som
tjänar dess ekonomi eller att gå under i konkurrensen. Åven i sådana
tidningsföretag, som ägas av enbart ideella eller politiska sammanslutningar,
måste man ofta i så hög grad ta hänsyn till det ekonomiska
intresset, att det ideella blir lidande. Följden är att tidningspressen icke
för folket blivit den mäktiga hävstång till dess höjande till ett rikt och
Motioner i Första kammaren, Fr 59. 5
sunt andligt och medborgerligt liv, som man, som sagt, väntade av den
vid dess första stora utveckling för ett halvt århundrade sedan. Liksom
teatrarne numera för att locka den stora massan och därigenom hålla
sig ekonomiskt uppe, i stället för att ge historiska skådespel och andra
av uppfostrande art, i sorgligt hög grad nödgats tillgripa revyslams
och pajaspjäser, genom vilka folket förflackas och dess smak ödelägges,
så ha ock de flesta större tidningsföretagen för att samla en bred
publik och de med denna följande störa annonsinkomsterna allt mer
försjunkit i en skadlig sensationsjournalistik.
På dessa tidningars inrikesavdelningar skall man Unna, att det ej
så mycket gäller att kort och korrekt meddela allmänheten vad som
inträffat, genom vilket förfaringssätt man skulle få in långt fler meddelanden
än man nu får rum med, utan man söker genom tre å fyra
grova rubriker ovanför varandra inbilla allmänheten, att det är något
högst betydelsefullt man meddelar inunder rubrikerna, även om det ej
är fråga om annat än en skenande häst eller en kullblåst skorsten.
Följden blir att man har inte utrymme för ett så rikhaltigt nyhetsmaterial
som man annars skulle få in och även viktiga statssaker omtalas ofta
i en här eller där undanstucken petitnotis. Följden uteblir inte. En
ungdom, som växt upp i sitt hem där en sådan tidning hållits, vänjer
sig vid att mest fästa sig vid skvallret och bullret och litet eller intet
vid samhällets verksamhet och behov. Man kan ej sedan av den unge
med skäl vänta ett så utbildat medborgarsinne, att han för det allmännas
väl skall nöjd finna sig i att finna även sina personliga intressen
något kantstötta. Skall uppfostrarekallet helt vara överlåtet till en sådan
tidningspress, då skall folket snart mer än en väl vårdad trädgård likna
en försumpad djungel, i vilken alla fiender till ett ordnat samhälle stryka
omkring på rov.
Det finnes särskilt ett område rörande medborgarnes uppfostran,
på vilket skolan, som den nu är inrättad, kan göra ytterst ringa, men
på vilket en väl skött tidningspress skulle kunna uträtta storverk. Detta
är när det gäller att lära folket att finna sig till rätta ute i världen,
ge det kunskaper om andra folk och deras förhållanden, vilket mycket
väl kan ske genom en väl skött utrikesavdelning i en tidning. Det
finnes icke en enda svensk tidning, som kan sägas ha en verkligt god
sådan avdelning och endast få tidningar, om vilka det kan sägas, att
deras utrikesavdelning är försvarbar inför även låga anspråk. I de
flesta stora tidningar — om de små lokalbladen kan man naturligtvis
icke tala här, då de sakna utrymme för en sådan avdelning — är utrikes
-
6 Motioner i Första kammaren, Nr 59.
avdelningen så osammanhängande, att den saknar varje folkuppfostrande
betydelse.
Åven ute i Europa äro i de icke officiella bladen utrikesavdelningen
oftast sämre än man knnde vänta. En tidning, »Frankfurter
Zeitung», och ävenså i viss mån »Times», utgöra i detta avseende hedrande
undantag. Läsarne av dessa tidningar kunna vara något så när
säkra om att de ej gå miste om skildringar av Japans, Förenta staternas,
Brasiliens och andra lika långt avlägsna länders statsregleringar,
viktigare riksdagsfrägor, mera betydande politiska strömningar och
dessas huvudpersoner och vid regeringsväxlingar de avgående och nykommande
ministärernas karakteristik, ävensom väl skrivna brev rörande
förhållandena på de ekonomiska och kulturella områdena m. in.
Vad en sådan utrikesavdelning har för en folkuppfostrande betydelse
behöver väl knappast påpekas, ej heller vilken skada för vårt
folks utveckling på skilda områden, som härflyter ur det olyckliga förhållandet,
att det i stället för en sådan utrikesavdelning i sin tidning
serveras en hel del krams utan värde för läsaren. Här bör staten ej
försumma att genom en egen, totalt opartiskt skött tidningspress fullfölja
det kostsamma uppfostringsarbete, som skolan och kyrkan börjat,
helst som detta uppfostringsarbete kan ge betydande inkomster i statskassan
i stället för som vanligen är fallet, utgifter.
På senare tider och särskilt under föregående år har pressens
vårdslöshet i utrikesfrågor i en del s. k. stora tidningar övergått till
ett för ledningen av vår utrikes politik i hög grad besvärande, okynnigt
uppträdande, som betänkligt närmar sig den betalde provokatörens.
Man har sett tidningar, som ha lagt bort varje hänsyn till att Europa
under nuvarande konflikttider girigt avlyssnar varje yttring, som kan
tydas som ett uttryck för folkstämningen. Det har stundom sett ut
som om all ansvarskänsla för land och folk varit bortblåst från en del
av denna press, som pockar på att vara »allmänhetens» språkrör och
talsman och värst har detta okynne tagit sig uttryck i de organ, där
man slätt icke har någon allmänhet bakom sig annat än tidningsredaktionen
själv eller kan på något sätt bevisa, att man har mandat att föra
någon enda samhällsgrupps talan. Vår utrikesavdelning torde aldrig
förr så ha fått erfara vad det vill säga att slåss med samvets- och
ansvarslösa människor som under det gångna året. På utrikespolitikens
område är det snart ett gammalt system att folket på sina skattsedlar
och med sitt liv och blod får betala de fönsterrutor, som oansvariga
eller köpta tidningar slå in, men därför är det icke sagt att detta missförhållande
skall bli gammalt härefter, sedan man så uppenbart sett
7
Motioner i Första kammaren, Nr 59.
vart systemet leder. Läser man de färgade böcker, som de olika i den
nu pågående konflikten indragna ländernas regeringar gett ut, skall
man snart finna i hur hög grad skulden till det krig, som nu ödelägger
generationers arbete i Europa, ligger hos en provokatorisk eller oansvarig
tidningspress, vars uttalanden nationalisterna i de olika länderna
tro eller låtsa sig tro vara identiska med folkets i vederbörande land
mening. Har man den ringaste aktning för det samhällsbyggnadsarbete,
som hundraden miljoner människor utföra och som kostar både
möda, offer och nöd för många, kan man ej i fortsättningen som hittills
låta okynniga och illvilliga människor lägga minor under dessa
dyrbara samhällsbyggnader.
Det är här samhällets plikt att gripa in och försvara sig.
Det bästa sättet för avvärjande av alla utrikespolitiska förvecklingar
till följd av en ansvarslös press’ uppträdande är att fråntaga
denna press det falska skenet av att vara allmänhetens eller statsviljans
språkrör. Bäst sker detta genom att staten själv skapar sig ett eget
stort tidningsorgan, vilket är så ordnat och lett, att det åtminstone med
fog kan säga sig vara denna statsviljas språkrör och vars uttalanden
de främmande regeringarne endast och allenast kunna hänvisas till.
Det är ett fullkomligt spektakel att ett par, tre personer, som icke
representera några andra än sig själva och icke ha något ansvar, kunna
ta sig för att i ett av dem ägt geschäftsorgan lägga sig i nationens
utrikespolitik med later och fasoner som om de representerade allt och
alla här hemma, i stället för, som den gamle legosoldaten på 1600-talet, »vem som vill betala bäst». Lagar den därtill så att dess utgjutelse!''
avtryckas i mera framstående organ i utlandet, så är vår utrikeslednings
och våra sändebuds arbete i tider som dessa avsevärt försvårat.
Man skall här hänvisa till att samhället kan skydda sig med lagstiftning
och att det redan finnes stränga lagbestämmelser för den som
på sätt här antytts bringar staten i fara.
Sådan lagstiftning finnes i alla länder, men att denna trafik från
en del av pressens sida dock fortgått, visar, att dessa lagbestämmelser
ej tjäna mycket till; de användas, man kan väl utan överdrift säga,
aldrig, även sedan det i de färgade böckerna påvisats vilken skuld
pressen har. Och hur mycket mindre då när endast besvärligheter för
regeringen och ingen öppen konflikt blir följden.
Endast en i hundratusenden exemplar utgående statens egen tidning
kan skapa bättre förhållanden på detta ömtåliga område.
Startandet av en statens egen tidning av så omfattande art som
8
Motioner i Första kammaren, Nr 59.
det här skulle vara fråga om torde nödvändiggöra uppsättande av ett
statstryckeri och inrättandet av eu Svenska statens egen telegrambyrå.
Frågan om ett statstryckeri har senast år 1913 varit föremål för
riksdagens behandling. Då väcktes en motion av herr J. A. Ingvarson
m. fl., i vilken motion det påvisades hur stora tryckningskostnaderna
äro endast för departementen. Endast för dem uppgingo tryckningskostnaderna
1910 till nära en halv miljon kronor och beräknades för
1913 till 528,000 kronor. Riksdagens tryckningskostnader uppgå till
över en tredjedels miljon kronor och om man så beräknar den väldiga
massa järnvägs- och andra biljetter, samt den mängd blanketter av alla
slag, som staten behöver, så förstår man att ett sådant tryckeri skulle
i vinst ge ett välbehövligt tillskott till statskassan. Andra kammaren
avslog dock motionen med 87 röster mot 83.
Vad telegrambyråfrågan beträffar är det onekligen något lösligt
ordnat, då några enskilda personer, utan någon kontroll från statens
sida, ha i sina händer att ge utlandet den bild av svenska förhållanden
som det faller dem in att ge, och framförallt är det i så upprörda tider
som dessa av stor vikt, att statsmakterna kunna sköta och kontrollera
denna förbindelse för vårt land med den övriga världen.
Kostnaderna för en statstidnings start skulle naturligtvis avsevärt
nedbringas, såväl vad byggnader som andra omkostnader beträffar, om
den förenades med statstryckeri och telegrambyrå.
Vad själva tidningen beträffar kunde den, om man så ville, först
så småningom utveckla sig. Det må bliva en eventuellt kommande utrednings
sak att i detalj på såväl det ena som det andra området utstaka
riktlinjer för tidningens verksamhet. Här må endast några uppslag
meddelas.
Rost- och inrikes tidningar böra återlösas från Svenska akademien,
som i stället erhåller omkring 50,000 kronor årligen till fullbordandet
av sitt ordboksarbete, vilket nu, som känt är, bestrides ur tidningens
överskott.
Tidningen utgives sedan under samma namn i en riksupplaga,
som dock bör vara betydligt utvidgad, helst till »Times» omfång, och
bör vara en opartiskt skött mönstertidning såväl på dagsnyheternas som
riksdagsreferatens, utrikespolitikens och litteraturens områden. Med tidningen
bör vid årets slut följa ett utförligt register över tidningens
innehåll, så att den kan bindas och användas som en uppslagsbok för
det gångna året.
Beroende på det resultat beträffande företagets framtidsutsikter,
som utredningen kan komma till, kunde möjligen en ombrytning ske,
Motioner i Första kammaren, Nr 59.
9
av tidningen till mindre upplagor, som under namn av »Stockholms
läns posttidning», »Kronobergs läns posttidning», »Jämtlands läns posttidning»
o. s. v. ginge ut en för vart län och en för Stockholms stad.
Åven länsupplagorna böra vara mönstertidningar i sin art. Beträffande
annonserna böra leveransannonser m. fl. näppeligen behöva intagas i
mer än den stora upplagan och endast hänvisningar till denna tas in i
de mindre upplagorna, vilka huvudsakligen skola vara officiella annonsorgan
för var sitt län. En gemensam lantbrukstidning, försedd med
register och lämplig att inbinda, torde kunna medfölja alla upplagorna
en gång i månaden.
Skulle så befinnas lämpligt kunde ju mycket väl flera län, t. ex.
de tre småländska eller de två skånska o. s. v., erhålla en tidning
gemensamt.
Rörande prenumerationspriset, ävensom om länsupplagorna borde
utkomma tre, fyra eller sex gånger i veckan, torde det vara bäst att ej
i förväg yttra sig innan eu undersökning ägt rum. Priset på länsupplagorna
måste vara så billigt, att de djupa leden kunde hålla sig
med tidningen, men i varje fall borde en del av papperspriset betalas
genom prenumerationspriset.
Kontrollen över tidningens opartiska skötsel skulle utövas av riksdagen,
vilken skulle välja företagets huvudredaktör samtidigt med att
den väljer justitie- och militieombudsmän.
Om en landskanslist i varje län finge åt sig uppdraget att mot
provision sköta sin länsupplagas förseende med annonser och han därvid,
ävenledes mot provision, understöddes av länsmännen och fjärdingsmännen
i länet, torde det ej dröja länge innan dessa länstidningar
skulle bli för statskassan ganska inbringande företag.
Att svenska staten ger ut ett eget tidningsorgan är, som bekant,
ingen ny idé. Redan Gustav Vasas brev äro till stor del att anse som
av honom skrivna, ofta långa utredande artiklar, i vilka han till allmänheten
på marknaderna och andra platser riktar förmaningar av vitt
skild art, ger råd och polemiserar mot de massor av falska rykten, som
av fiender till hans regemente spriddes om honom och hans regeringsåtgärders
innebörd. Likaså de tid efter annan av senare regeringar
vid utomordentliga tillfällen spridda proklamationer, som ej äro att anse
som förordningar, äro föregångare till senare statstidningar.
Sedan århundraden äger ock i själva verket svenska staten eu
egen tidning i Post- och inrikes tidningar, ehuru den nu ej på länge
redigerats för statens räkning utan för Svenska akademiens. Denna
institution erhöll den 20 december 1791 av Gustav III inkomsterna av
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 3 samt. 26 höft. (Nr 59.) 2
10 Motioner i Första kammaren, Nr 59.
tidningen. Svenska akademien både redan vid akademiens stiftande av
Konungen fått löfte därom, vilket även omnämndes i dess stat den 20
mars 1786. Samtidigt utsåg Konungen tre av akademiens ledamöter
att besörja och ansvara för tidningens utgivande och lät å akademiens
vägnar genom hovkanslersämbetet med dem upprätta arrendekontrakt i
januari 1792 för en tid av tolv år. Arrendet, som visade sig ganska
inbringande för arrendatorerna, förnyades gång efter annan.
Enligt Gustav IlLs cirkulär av den 22 december 1791, vilket än i dagär
gällande, skola inga kungörelser hava laglig verkan, så framt de ej
varit införda i Post- och inrikes tidningar. Tidningen har förut haft
andra privilegier, vilka nu äro upphävda, bl. a. portofrihet och likaså
det under Gustav IV Adolfs regemente tillkomna privilegiet att landsortstidningar
inte skulle få intaga andra nyheter än sådana, som först varit
intagna i Posttidningen.
Beträffande förslag till förändring i tidningens förhållande till
staten, yilka under senaste halva århundradet varit före i riksdagen,
hänvisas till en motionen åtföljande bilaga.
På grund av vad här ovan anförts hemställes,
att första kammaren ville för sin del besluta
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det Kungl. Maj:t täcktes låta utreda i vad mån
staten ekonomiskt och på annat sätt kunde erhålla
fördelar genom upprättandet av ett statstidningsföretag
i samband med ett statstryckeri och eventuellt en
statens egen telegrambyrå samt för riksdagen framlägga
de förslag, vartill denna utredning kan föranleda.
Stockholm den 4 februari 1915.
I motionärens yrkande instämmer
Oscar Olsson.
David Bergström.
Motioner i Första kammarm, Nr 59.
11
Bilaga.
Då herr Lindhagen år 1910 väckte sin motion nr 203 om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående upphörandet av Post- och inrikes tidningar och dess ersättande
med en statstidning och denna motion hänvisats till andra kammarens tillfälliga
utskott nr 5, utarbetade detta utskotts ordförande, herr Bror Petrén, en utmärkt
översikt över frågan om denna tidning och de motioner, som förekommit i riksdagen
rörande densamma. I denna bilaga är denna översikt mestadels ordagrant följd.
I densamma heter det bland annat:
Innan utskottet inlåter sig å ett närmare bedömande av den utav motionären
gjorda hemställan, anser sig utskottet böra till belysning av den föreliggande frågan
förutskicka några uppgifter angående Post- och inrikes tidningar och den institution,
som handhaver dess utgivande, ävensom en redogörelse för dels de uti ifrågavarande
ämne tidigare väckta förslag och dels de nämnda tidning närmast motsvarande
tidningar i våra nordiska grannländer.
Post- och inrikes tidningar samt Svenska akademien.
Post- och inrikes tidningar är Sveriges äldsta egentliga tidning.. Med kortare
avbrott har den om ock under växlande titlar ägt bestånd allt sedan mitten av 1600-talet. Från början avsedd att förmedla allenast utländska nyheter kom den efter hand
att innehålla förutom annonser jämväl inhemska nyheter, utan att tidningen dock
tog någon befattning med den inländska politiken. Utgivandet av tidningen, vilken
från 1735 benämndes Stockholms Post tidningar, tillkom ursprungligen postverkets
chef såsom ett tjänsteåliggande. Efter det uppsikten^ över tidningens utgivande
överflyttats å kanslikollegiet, uppdrog kollegiet efter någon tid den närmaste ledningen
av tidningens skötsel åt överpostdirektören; och uppstod till följd därav
efter hand den uppfattningen, att denne ämbetsman hade privilegium å tidningens
utgivande. I de tillstånd till tidningsutgivning, som före 1766 års tryckfrihetsförordning
meddelades andra personer, plägade av kanslikollegiet inrymmas bestämmelser,
som skyddade ifrågavarande tidning för all konkurrens. Vid sidan av denna
tidning utgavs emellertid från 1760 av överpostdirektören Matthias Benzelstjerna
efter vederbörligt tillstånd en för inhemska nyheter avsedd, icke officiell tidning,
benämnd Inrikes tidningar.
Då konung Gustav III den 20 mars 1786 instiftade svenska akademien,
utfåste han, att av den inkomst, som för »Svenska Avisornas» utgivande åtnjötes
av generalpostdirektören, skulle vid först infallande ledighet av detta ämbete för
evärdeliga tider åt akademien utgå en årlig summa av 1,000 riksdaler, vilket belopp
ungefärligen motsvarade den då beräknade inkomsten av de tvenne åsyftade tidningarna
Stockholms Post tidningar och Inrikes tidningar.
Sedan Benzelstjerna den 11 mars 1791 avlidit, utfärdade Gustav III den 20
påföljande december det i motionen omförmälda privilegium för akademien till
utgivande av nyss nämnda två tidningar.
12
Motioner i Första kammaren, 1Sr 59.
Privilegiibrevet är av följande lydelse:
»WI Gustaf etc. göre veterligt, åt som WI i nåder godt funnit, åt de tidningar,
som hittills under öfverpostdirecteurens tillsyn utkommit, hädanefter och
framgent af Svänska Academien skola vårdas; så hafve WI i kraft af detta Vårt
Nådiga Privilegium velat för evärdeliga tider förunna denna Academie rättighet
åt ensam förlägga och utgifva de så kallad Posttidningarne, hvilkas föremål egentligen
är åt meddela Utländske Nyheter åt allmänheten, såsom ock Inrikes Tidningarne,
till hvilka afl. Statssecreteraren och Postdirecteuren Matth. Benzelstjerna 1760 uppgå!''
planen: och detta med efterföljande vilkor och förmåner:
l:o) Academien åtnjuter postfrihet ifrån Hamburg till Stockholm för de
Utländske Avisor och Journaler, som till Tidningarnes underhållande kunna fordras,
och en lika frihet ifrån Stockholm till Hamburg för de exemplar af Academiens
Tidningar, som till utländske orter komma åt afgå.
2:o) Kommer Academien åt i all dess vidd njuta det Privilegium, som vid
inrättningen af Inrikes Tidningarne förberörde år den 12 Augusti blef Statssecreteraren
Benzelstjerna personligen förunnadt: och åligger det således Postverket åt
lemna Academien alt det biträde som till insamlande af nödige och nyttige underrättelser
hittills vanligt varit eller af Academien till ändamålets befrämjande
begäras kan.
3:o) Ingen annan än Svänska Academien må äga inom Riket postfrihet
för Tidningar.---— — — —• — — — — —--—--— — — —
4:o) Skulle Academien vilja göra någon förbättring med dessa Tidningar,
antingen till sakernas fördelning eller annorledes, äger hon frihet åt sådant hos
Oss i underdånighet anmäla, och sedan WI lemnat Vårt Nådiga Bifall, detsamma
verkställa.
5:o) Inga andra Kungörelser rörande Testamenten, Skuldfordringsmål, Concourser,
Åuctioner, Förmynderskap, tjensters ledighet och förgifvande, Markegångstaxor
m. m. anses såsom i Laga ordning utgifne än de som uti ofta nämnde Postsamt
Inrikes Tidningar blifvit införda.
6:o) Academien äger frihet åt på vissa år emot en stadgad afgift till en
eller flere uplåta sin rätt till Tidningarnes författande och utgifvande, då den eller
de, som med Academien afhandlat, skola noga bibehållas vid alla de förmåner,
som af Oss henne i Nåder tilldelte blifvit.
Emot desse förmåner åligger det Svänska Academien åt om oftanämde Utoch
Inrikes Tidningars författande, tryckande och utgifvande draga försorg på ett
sätt, som uppfyller ändamålet och befrämjar Vårt Nådiga Nöje.
Och som afsigten med det Nådiga Privilegium WI härmedelst tillagt Svänska
Academien är, både åt bibehålla och befordra en för det Allmänna nyttig inrättning,
såsom ock åt gifva et förnyadt vedermäle af det synnerliga hägn, hvarmed WI
omfatta Academien, så vele WI ej allenast skydda Academien för alt slags intrång
i detta Privilegio utan ock i synnerhet till förekommande af eftertryckning hafva
stadgat, åt den som dristar eftertrycka eller utgifva Academiens Tidningar, skall
bota 100 Rdr Specie och mista Exemplaren.»
13
Motioner i Första kammaren, Nr 59.
I samband med tillkomsten av detta privilegiebrev utfärdades ock den 22
december 1791 ett kungl. cirkulär till alla kollegier och publika verk, i vilket
cirkulär föreskrevs bland annat, att som kungörelser eller så kallade notifikationer
icke ansåges medföra laglig verkan, så framt de ej intoges uti nämnda tidningar,
men akademien icke kunde förbindas att på sin bekostnad därom besörja, borde
vederbörande, vilka icke redan genom särskild kungl. resolution därifrån vore frikallade,
då kungörelserna insändes, tillika därför erlägga betalning enligt den taxa,
som akademien uti tidningarna meddelade allmänbeten.
I början av 1800-talet förordnades vidare, att genom hovkanslerns försorg
och under hans inseende skulle i dessa tidningar införas under namn av officiell
artikel sådana beslut, författningar och åtgärder, vilka Kungl. Maj:t ansåge böra
komma till allmänhetens kunskap.
Enligt av Gustav III vid privilegiibrevets utfärdande lämnade föreskrifter
skulle akademien själv ombesörja utgivandet av tidningarna genom de av hennes
ledamöter, åt vilka Konungen på av honom fastställda villkor lämnade företaget
på arrende. Till och med 1832 omhänderhades utgivandet på dylikt sätt, och var
därunder arrendatorernas vinst å företaget ganska betydlig. Antalet prenumeranter
å de båda tidningarna, vilka från och med 1821 sammanslogos till en daglig tidning
under benämning av Post- och inrikes tidningar, uppgick vid berörda tidpunkt till
ej mindre än inemot 8,000.
Efter 1832 års utgång övertog emellertid akademien själv tidningen och
utgav densamma genom en av henne utsedd redaktör, så att behållningen ingick
till akademiens kassa. Men redan i maj 1834 avlät akademien till Kungl. Maj:t
en skrivelse, däri akademien, på grund av svårigheten för en vitter korporation
att efter tidens fordringar besörja utgivandet av en politisk tidning, uttryckte den
önskan att få till staten avträda sitt privilegium emot en årlig ersättning av 5,200
riksdaler banko, vilken summa ungefärligen motsvarade vad de legala annonserna
inbringade och tillika vore för akademiens årliga utgifter oundgängligen behövlig.
Kungl. Maj:t biföll denna anhållan på det sätt, att akademien erhöll tillstånd
att från och med 1835 på fem års tid överlåta sitt privilegium till den, som av
hovkanslern antogs att efter fastställd plan utgiva en svensk statstidning. I enlighet
härmed upprättades sedermera mellan hovkanslern och akademien ett av Kungl.
Maj:t gillat kontrakt, varigenom akademien mot ett årligt statsvederlag av 5,200
riksdaler banko överlät sitt ifrågavarande privilegium på fem års tid å kanslirådet
P. A. Wallmark. Titeln å tidningen, vilken såmedelst blev ett särskilt regeringsorgan,
ändrades samtidigt till Sveriges statstidning eller Post- och inrikes tidningar.
I kungl. brev den 28 november 1835 föreskrevs, att, på det icke statstidningens
redaktion skulle bliva i saknad av påräknad annonsinkomst, de räkningar, som av
redaktionen blivit meddelade eller framdeles bleve meddelade å de av vederbörande
verk införda annonser, skulle gottgöras av de till expenser för nämnda verk anslagna
medel; och den 1 februari 1836 anbefalldes statskontoret att för sådana
publika ämbetsverk, åt vilka särskilda expensmedel icke vore på stat anslagna, låta
av statsanslaget till expenser för de publika verken, efter rekvisition, direkt gottgöra
förfallna annonskostnader.
Statstidningen, åt vilken ett särskilt tryckeri 1835 uppsattes på statens
bekostnad, åsamkade emellertid statsverket stor årlig förlust, varför kontraktet i
slutet av 1838 uppsades av hovkanslersämbetet. Sedan underhandlingar kommit
14
Motioner i Första kammaren, Nr 59.
till stånd med akademien, förnyades dock kontraktet på oförändrade villkor till
slutet av 1841. Det belopp å ej mindre än 52,876 riksdaler 23 skillingar 1 rst.
banko, varmed statstidningens utgifter intill sistnämnda års utgång översköto dess
inkomster, blev sedermera jämlikt Kungl. Maj:ts proposition till 1844 års riksdag
ur statsverkets räkenskaper avskrivet.
Sedan Kungl. Maj:t definitivt uppsagt arrendet med 1841 års utgång, upprättades
i december samma år emellan akademien, å ena, samt kanslirådet Wallmark,
å andra sidan, ett kontrakt, varigenom tidningen av akademien utarrenderades till
Wallmark mot samma arrendebelopp, som staten erlagt. Kort förut hade Kungl.
Maj:t till underlättnad för statstidningens fortsatta utgivande föreskrivit, att för alla
rikets styrelse och förvaltning rörande eller därmed sammanhang ägande artiklar,
vilka ej tillhörde tidningens officiella avdelning, men till följd av särskild befallning
i tidningen infördes, skulle ersättning meddelas av därtill efter omständigheterna
anvisade tillgångar.
Kontraktet med Wallmark förnyades årligen till och med 1845, då ett
kontrakt på tre år avslöts, vilket 1847 transporterades på kungl. sekreteraren J. C.
Hellberg. Denne arrenderade tidningen till och med år 1856, varefter densamma
varit av akademien utarrenderad till amanuensen A. L. Björck (1857—1865), akademiens
ledamot C. W. A. Strandberg (1866—1877), litteratören E. Bäckström (1878
— 1886), kanslisekreteraren P. R. Strandberg (1887—1894) och filosofie kandidaten
J. R. Spilhammar, vilken ännu innehar arrendet.
Tidningen hade emellertid redan 1844 återfått sin ännu i dag bibehållna titel
Post- och inrikes tidningar, samtidigt varmed Kungl. Maj:t förordnat, att de legala
kungörelser och annonser, vilka enligt lag eller särskilda föreskrifter borde genom
»allmän» tidning offentliggöras, skulle, intill dess annorlunda förordnades, införas i
den under sagda benämning i stället för statstidningen utkommande tidning.
Från 1889 åtföljes tidningen dels vanligen en gång i veckan av en bilaga,
benämnd »Tidning för leveranser till staten m. m.», och dels för varje månad av
ett register över vissa i tidningen införda annonser.
Med nuvarande utgivaren av tidningen J. R. Spilhammar äro kontrakt avslutade
dels av akademien och dels av Kungl. Maj:t.
I det mellan Spilhammar och akademien ingångna kontrakt, vilket gäller
för ett kalenderår i sänder med ömsesidig uppsägelserätt inom nio månader, har
av akademien å Spilhammar överlåtits den rättighet att vara utgivare av ifrågavarande
tidning med därtill hörande tidning för leveranser till staten och övriga
bihang, som i följd av kungl. hrevet den 20 december 1791 och övriga kungl. brev
kunna anses tillkomma akademien.
Bland de åligganden, som enligt detta kontrakt påvila utgivaren, märkas:
att städse i tidningen begagna ett värdigt och vårdat språk;
att undvika tvister rörande politiska ämnen;
att utan obehövligt dröjsmål i tidningen intaga de uppsatser, som av cheferna
för de särskilda regeringsdepartementen kunna honom meddelas;
15
Motioner i Första kammaren, Nr 59.
att vid debiteringen av betalning för de i tidningen införda annonser ställa
sig till noggrann efterrättelse den taxa, som akademien fastställt och som
skall i varje nummer till allmänhetens efterrättelse kungöras;
att underkasta sig den kontroll över debiteringen, som akademien finner
skäligt anordna; samt
att i årlig arrendeavgift för tidningen till akademien erlägga dels för i
tidningen och dess bihang använt annonsutrymme om 2,525,000 millimeter
25.000 kronor att under året utgå kvartalsvis, och dels för det därutöver
i tidningen med tillhörande bihang anlitade annonsutrymmet efter B kronor
17 öre för varje fullt hundratal millimeter att, efter frånräknande av till
1.000 kronor bestämd gottgörelse för det månatliga registret, betalas under
loppet av januari månad påföljande år, med rätt dock för utgivaren att,
i den händelse annonspriset skulle varda nedsatt under den av akademien
fastställda taxa av 4 4/I0 öre för millimeter av enkel spalts höjd. tillgodoräkna
sig en mot minskningen i annonsinkomst svarande nedsättning av
arrendet till akademien.
Det mellan Spilhammar, såsom utgivare av ifrågavarande tidning, samt Kungl.
Maj:t gällande kontrakt, vilket ingåtts den 30 november 1909 och gäller för ett
kalenderår i sänder med tre månaders ömsesidig uppsägelserätt, innehåller följande
bestämmelser:
l:o) Utgivaren ansvarar för att tidningen ordentligt utkommer varje söckendag.
2:o) Det åligger utgivaren att städse begagna i tidningen ett värdigt och
vårdat språk, att undvika tvister rörande politiska ämnen samt att utan ersättning
tidningen intaga:
a) de meddelanden, som dittills lämnats under rubriken »officiellt»;
b) underrättelser från Kungl. Maj:ts kansli, till omfång ungefärligen motsvarande
de under 1909 intagna;
c) kortare statistiska uppgifter av allmännare intresse, såsom månadsrapporter
angående statsverkets inkomster, brännvinsbränningen, utvandringen ur riket m. m.;
d) kortare uppsatser för dagen, vilka vederbörande departementschefer önska
få i tidningen införda.
3:o) Däremot får tidningen åtnjuta förmånen att av Kungl. Maj:t och Dess
regering i så måtto betraktas och behandlas såsom officiell, att alla officiella och
legala kungörelser, där ej i särskilda författningar annorlunda stadgas, såsom dittills
i första hand i tidningen införas. Om utnämningar och andra regeringsåtgärder
lämnas meddelanden från statsdepartementen samtidigt till tidningen och till aktiebolaget
Svenska telegrambyrån, regeringen obetaget att, om sådant^ skulle finnas
lämpligare, låta meddelande i första hand lämnas till tidningen, som då har skyldighet
ombesörja, att meddelandena omedelbart uppsättas i korrektur och i sådant
skick tillhandahållas telegrambyrån.
4:o) Vidare erhåller tidningen skyndsamt del av alla till kungl. kabinettet
för utrikes brevväxlingen ankommande telegram, som äro lämpliga att oftentliggöras.
Angående bilagan »Tidning för leveranser till staten m. m.» har mellan
Kungl. Maj:t och Spilhammar upprättats särskilt kontrakt av huvudsakligt innehåll,
att i densamma skola införas de kungörelser, varom stadgas i §§ 10 och 60 av
16
Motioner i Första kammaren, Nr 59.
kungi. förordningen den 17 november 1893 angående statens upphandlings- och
entreprenadväsende m. m., samt att annonsavgiften icke må överstiga Post- och
inrikes tidningars vanliga annonspris.
Det annonspris av 4 X/1Q öre för millimetern, som, på sätt förut uppgivits,
för närvarande gäller för Post- och inrikes tidningar har ägt bestånd allt sedan
detsamma i december 1877 blev av akademien fastställt.
Till jämförelse mellan nämnda tidnings och andra i huvudstaden dagligen
utkommande tidningars annonspris må här meddelas följande, av utskottet sammanställda
tablå:
Tidningens namn | Spaltbredd | Annonspris per | Annonspris | Högre pris inrikes tid-ningar | ||
Före texten | Efter texten | Medel- pris | ||||
; Post- och inrikes tidningar ....................... | 61 | 4.4 | 4.4 | 4.4 | 4.4 | - |
i Aftonbladet, huvudupplagan ....................... | 61 | 10 | 8 | 9 | 9 | 4.6 |
» landsortsupplagan.................. | 61 | 8 | 5 | 6.5 | 6.5 | 2.1 |
Aftontidningen................................................ | 67 | 10 | 8 | 9 | 8.2 | 3.8 | |
Dagen ............................................................ | 60 | 10 | 8 | 9 | 9.15 | 4.75 |
Dagens Nyheter, Stockholmsupplagan........ | 61 | 10 | 8 | 9 | 9 | 4.6 |
» » nationalupplagan ............ | 61 | 6 | 5 | 5.5 | 5.5 | 1.1 |
Nya Dagligt Allehanda, Stockholmsupplagan | 66 | 10 | 8 | 9 | 8.3 | 3.9 |
» » » nationalupplagan .... | 66 | 8 | 6 | 7 | 6.5 | 2.! |
Social-Demokraten ........................................ | 60 | 8 | 7 | 7.5 | 7.6 | 3.2 |
Stockholms Dagblad .................................... | 66 | 10 | 8 | 9 | 8.3 | 3.9 |
Svenska Dagbladet....................................... | 65 | 10 | 8 | 9 | 8.4 | 4 |
Svenska Morgonbladet ................................ | 60 | 6 | 5 | 5.5 | 5.6 | 1.2 1 |
Prenumerationspriset för Post- och inrikes tidningar har alltsedan 1878 utgjort 15
kronor för år, oberäknat postbefordringsavgift. Från och med 1890 utgives emellertid
för rikets lantkommuner en särskild s. k. kommunalupplaga, vilken dock är till
innehållet alldeles identisk med den andra upplagan, men varav ett exemplar lämnas
till varje kommun mot ett prenumerationspris av 7 kronor 50 öre för år, oberäknat
postbefordringsavgift.
Enligt av utskottet inhämtade uppgifter utgör för närvarande antalet prenumeranter
å Post- och inrikes tidningar i huvudstaden 520 och i landsorten 1,123, å
den s. k. kommunalupplagan 7 och å enbart leveransbilagan i huvudstaden 370 och
i landsorten 948.
Svenska akademien, som enligt de för densamma utfärdade stadgar, har till
sitt »yppersta och angelägnaste göromål att arbeta uppå svenska språkets renhet,
styrka och höghet», ombesörjer såsom bekant f. n. utgivandet av en omfattande
17
Motioner i Första kammaren, Nr 59.
historisk ordbok över svenska språket, vilket arbete fortgått alltsedan mitten av
1880-talet och torde kunna förväntas vara avslutat först om 40 ä 50 år.
Av statsmedel åtnjuter akademien sedan början av 18 (0-talet allenast ett
under åttonde huvudtiteln uppfört ordinarie anslag av 2,250 kronor avsett till bestridande
av akademiens löpande utgifter.
Frånsett vissa donationsfonder utgöras akademiens enskilda^ medel huvudsakligen
av de inkomster, som tillfallit och alltjämt tillfalla henne på grund av det
i kungl. brevet den 20 december 1791 innefattade privilegium. En av friherre
B. von Beskow mot lösen av 50,000 riksdaler riksmynt till akademien donerad
fastighet i huvudstaden har för några år sedan av akademien avyttrats för 335,000
kronor. .
Beträffande akademiens enskilda medel hava riksdagens revisorer är 184b,
1859, 1869, 1872, 1883 och 1887 gjort framställning om, att räkenskaperna över
desamma måtte hållas tillgängliga för granskning. Dessa framställningar hava
emellertid av akademien avböjts, och Kungl. Maj:t har ej funnit skäl att därom
meddela akademien förständigande.
Från och med 1894 ha dock, efter därom av akademien till Kungl. Maj:t
gjord framställning, från akademien till kammarrätten överlämnats årliga räkenskaper
över dels inkomsterna av Post- och inrikes tidningar och dels utgifterna
för ordboksarbetet, de senare bestående i arvoden för redaktionen och för excerpter
samt hyra m. m. för scriptoriet.
Jämlikt nämnda räkenskaper hava de av akademien för aren 1900—1908
uppburna arrendemedel för tidningen samt akademiens åren 1900—1909 för ordboksarbetet
havda utgifter belupit sig till följande belopp, nämligen:
| Arrendeinkomster | Utgifter för |
År | för tidningen | ordboksarbetet |
1900 .......................... | .......................... 43,422: 29 | 47,039: 49. |
1901........................... | ......................................... 43,058: o-s | 49,022: 12. |
1902........................... | .......................................... 48,678: 4 5 | 45,880: 38. |
1903.......................... | ........................................ 48,637: 2-t | 38,575: 29. |
1904......................... | ......................... 49,604: 09 | 40,504: 6 2. |
1905........................... | ..................................... 51,930:8 7 | 46,422: ei. |
1906......................... | ...................................... 56,806: 33 | 47,738:41. |
1907.......................... | ......................................... 62,578: 90 | 47.118: 08. |
1908......................... | .......................................... 84,759: 39 | 47,701: 82. |
1909 ....................... | ........................ (ej ännu redovisade) | 44,592: 55. |
Sedan akademien beslutat att för ordboksarbetet oavkortat använda de
akademien av tidningen tillfallande inkomster hava de belopp, varmed nämnda inkomster
somliga år överskjutit kostnaderna för ordboksarbetet, fonderats för att i
mån av behov användas för samma ändamål.
Nämnda s. k. ordboksfond utgjorde vid utgången av år:
1905 40,397 kronor 48 öre.
1906 ........................................................... 43,052 » 96 »
1907 ............................................................ 50,263 » 66 »
1908 ........................................................... 65,006 » 40 »
1909 ........................................................... 105,480 » 73 »
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 3 sand. 26 höft. (Nr 59.)
3
18
Motioner i Farstu kammaren, Nr 59.
Tidigare uti ifrågavarande ämne väckta förslag.
Utskottet övergår härefter att redogöra för de särskilda förslag, som i de uti
motionen berörda hänseenden tidigare framställts.
Redan vid riksdagen 1840—41 väcktes i då avgiven motion förslag om utgivande
genom någon av Kungl. Maj:t förordnad person av en officiell tidning,
vilken skulle innehålla endast regeringens officiella meddelanden, ämbetsverks och
officiella auktoriteters kungörelser samt alla slags legala annonser och vilken tidning
borde förena de båda fördelarna att för möjligast lägsta betalning införa nämnda
kungörelser och annonser och att för möjligast lägsta prenumerationsavgift hållas
allmänheten till hända utan att åtnjuta något direkt understöd av statsmedel.
Denna framställning avstyrktes av vederbörande utskott under påvisande,
hurusom en dylik tidning, vilken otvivelaktigt måste anses lända till förfång för
det åt svenska akademien meddelade privilegium, säkerligen skulle föranleda anspråk
på ersättning åt akademien genom ökade statsanslag; och blev utskottets hemställan
av samtliga stånden bifallen.
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 28 oktober 1850 yttrade dåvarande lagberedningen,
att under fortgången av dess arbete den fråga ofta förekommit, huruvida
för de talrika fall, då enligt lagar och författningar, stämningar, andra kallelser
eller underrättelser av varjehanda slag skulle meddelas allmänheten genom tidningar,
det sätt, som därtill begagnades, verkligen kunde antagas vara för ändamålet
tillfyllestgörande. Enligt beredningens mening borde nämnda meddelanden, på vilkas
iakttagande ganska många människors hela välfärd ej sällan berodde, införas i
något kungörelseblad, som kostnadsfritt utdelades till varje församling och till
offentliga myndigheter för att överallt i riket vara tillgängligt för envar, som därav
ville hämta någon upplysning.
I proposition till riksdagen 1865—1866 gjorde Kungl. Maj:t framställning om
anvisande av visst anslagsbelopp i syfte att, enär hinder då mötte för framläggande
av förslag till ett fullständigt ordnande av en officiell tidning, genom överenskommelse
med utgivaren av Post- och inrikes tidningar tills vidare bereda de med
en dylik tidning avsedda fördelar genom att för varje kommun i riket tillhandahålla
ordföranden i kommunalstämman ett exemplar av nämnda tidning för att
sedan, på sätt kommunalstämman bestämde, hållas tillgängligt för kommunens medlemmar.
Till stöd för denna framställning åberopades, förutom lagberedningens
ovan nämnda uttalande i fråga om legala tillkännagivanden, jämväl angelägenheten
av att ej mindre befolkningen bereddes tillfälle att taga kännedom om de redogörelser
för allmänna ärenden, som borde intagas i en officiell tidning, utan även
regeringen ägde ett organ, varigenom den kunde för den stora allmänheten och ej
blott för ett fåtal prenumeranter meddela de upplysningar, som ansåges behövliga
för att förklara regeringens åtgärder och utveckla grunderna för dess beslut.
Statsutskottets majoritet tillstyrkte den gjorda framställningen under hemställan
tillika, att, som det ävenledes vore av vikt, att representationens förhandlingar
bleve inom landet kända genom fullt tillförlitliga, om än kortfattade redo
-
19
Motionär i Första kammaren, Nr 59.
görelser, tidningens utgivare måtte tillförbindas att, på sätt som kunde bliva föreskrivet,
i tidningen införa jämväl redogörelser för nämnda förhandlingar.
Propositionen vann emellertid icke riksdagens bifall. I skrivelse till Kungl.
Maj:t den 19 juni 1866 anmälde rikets ständer, att de vid prövning av framställningen
ansett sig äga giltig anledning betvivla, att de åsyftade ändamålen skulle
genom den föreslagna åtgärden vinnas i någon mån, som motsvarade därtill erforderliga
kostnader. Ordförandena i kommunalstämmorna kunde icke förpliktas
att i sitt hem hålla tidningen tillgänglig för den, som önskade taga kännedom om
densammas innehåll; och även om lämplig plats för läsningen bleve beredd, torde
därigenom endast de närmast boende komma i tillfälle att begagna sig av den
erbjudna förmånen. Att åstadkomma en allmän cirkulation av tidningen mellan
kommunens medlemmar syntes jämväl vara overkställbar^ Vad anginge det
åberopade behovet för regeringen att äga ett organ inom tidningspressen, vore
regeringen redan under dåvarande förhållanden i tillfälle att genom Post- och inrikes
tidningar meddela allmänheten erforderliga upplysningar, och ett vidare deltagande
å regeringens vägnar i den offentliga diskussionen över politiska och administrativa
frågor syntes varken vara av behovet påkallat eller kunna leda till åsyftad följd.
Vid 1871 års riksdag påyrkades i en av herr J. Sjöberg inom andra kammaren
avgiven motion, att till Kung], Maj:ts disposition måtte ställas visst anslagsbelopp
för upprättande av ett kungörelseblad, benämnt Sveriges allmänna tidningar.
I motiveringen till nämnda hemställan framhölls, att det åt svenska akademien
givna privilegium, såsom icke av Ivungl. Maj:t förnyat efter tillkomsten av
1812 års tryckfrihetsförordning, för länge sedan upphört att äga giltighet. Men i
händelse denna uppfattning skulle befinnas oriktig, borde akademien, mot avstående
från privilegiet, genom statsanslag beredas ersättning för därigenom mistade inkomster.
Post- och inrikes tidningars uppgift hade enligt motionärens mening
aldrig blivit klart fattad. Av dess dubbla egenskap av officiell och icke officiell
följde, att densamma beträffande den icke officiella delen måste uppträda i tävlan
med andra tidningar för att göra sitt innehåll så omväxlande som möjligt, och detta
bemödande måste åter i större eller mindre grad misslyckas just på grund av tidningens
ställning i förhållande till regeringen. Enligt motionärens uppfattning borde
tidningen för framtiden inskränkas till att återgiva dels officiella, meddelanden och
dels legala kungörelser och tillkännagivanden. Tidningens omfång skulle därigenom
komma att inskränkas till omkring hälften av det dåvarande. Av större vikt än
det tidigare ifrågasatta kostnadsfria utdelandet av tidningen till varje kommun i
riket vore säkerligen, att prenumerationspriset bleve väsentligt nedsatt, exempelvis
till 4 riksdaler riksmynt för år. Visserligen kunde det med skäl antagas, att en
tidning av nu angivna beskaffenhet och omfång skulle kunna uppehållas utan statsunderstöd,
men intill dess detta blivit av erfarenheten bekräftat, borde likvisst ett
mindre anslag för ändamålet beviljas.
Uti det av statsutskottet över motionen avgivna utlåtande, vilket av båda
kamrarna bifölls, anfördes, att, ehuru utskottet icke ville bestrida giltigheten av
de utav motionären framställda anmärkningar mot dåvarande anordningen av Postoch
inrikes tidningar, utskottet dock ansåge de i sådant hänseende anförda förhållanden
icke innebära tillräcklig anledning att då frånträda samma anordning,
helst det av motionären framlagda förslaget till en officiell tidning syntes giva skäl
20
Motioner i Första kammaren, Nr 59.
till väsentliga anmärkningar. Sålunda vore det mer än tvivelaktigt, om en tidning,
som icke i någon mån redogjorde för sådana dagens händelser, för vilka intresset
dåmera utbredde sig till allt vidare kretsar, skulle även med det antydda prenumerationspriset
kunna ernå en så allmän spridning, att de underrättelser, som däri innehölles,
kunde anses vara för envar tillgängliga. Under inga förhållanden borde
staten billigtvis undandraga sig att lämna akademien ersättning för de inkomster,
som av Post- och inrikes tidningar tillflöte densamma.
Vid riksdagen 1877 väcktes inom första kammaren av herr A. O. Wallenberg
en motion, däri föreslogs, att riksdagen måtte på ordinarie stat uppföra 50.000
kronor för att, på sätt regeringen funne lämpligt, användas till upprättande av en
tidning, som inom pressen skulle representera regeringens åsikter och önskningar.
Motionen avstyrktes av statsutskottet, som i däröver avgivet utlåtande påvisade,
hurusom regeringen ej saknade tillfälle att vare sig i Post- och inrikes
tidningar eller annat pressorgan meddela erforderliga upplysningar samt bringa
sina åsikter till allmänhetens kännedom.
Statsutskottets avstyrkande hemställan bifölls av båda kamrarna; och då
Wallenberg vid 1879 års riksdag förnyade motionen, blev densamma ävenledes av
statsutskottet avstyrkt och av bägge kamrarna avslagen.
I en vid 1888 års riksdag inom andra kammaren väckt motion hemställdes
av herr A. P. Danielson om utredning i syfte att alla legala tillkännagivanden av
såväl ämbetsmyndigheter som enskilda måtte i de fall, då sådana offentliga tillkännagivanden
vore enligt lag och författningar dem ålagda, införas i en statstidning,
vilken skulle vara avsedd uteslutande för dylika tillkännagivanden jämte
meddelanden från regeringen och riksdagen i vissa ärenden samt utgivas under
statsmyndighets kontroll och så anordnas, att tillkännagivandena skulle medföra
minsta möjliga kostnad för vederbörande, varförutom utredningen även borde omfatta
i vad mån och på vilket sätt samma statstidning borde kostnadsfritt utdelas.
Till stöd för denna hemställan anförde motionären bland annat: att den
annonsering, som funnes i lag anbefalld och som upptoges i Post- och inrikes tidningar,
vore till följd av annonsernas dyrhet en tunga för den stora allmänheten
och särskilt för den fattigare befolkningen mycket tryckande; att, då svenska
akademien icke vederbörligen förnyat det henne givna privilegium, hinder därav ej
kunde möta för ordnandet av den lagtvungna annonseringen på ett mera tidsenligt
sätt; att den beskattning, som nämnda annonsering innebure, icke borde få godtyckligt
bestämmas av en institution av ifrågavarande slag; att den föreslagna
statstidningen borde kostnadsfritt utdelas till ämbetsverk och myndigheter samt rikets
alla kommuner; samt att annonspriset för legala annonser borde beräknas så lågt,
att i genomsnitt endast kostnaden för tidningens utgivande bleve ersatt.
Det andra kammarens tillfälliga utskott, till vars behandling motionen hänvisades,
anförde i sitt över motionen avgivna utlåtande — efter att hava erinrat
om det i 1 § 3 mom. tryckfrihetsförordningen förekommande stadgande, att äldre
privilegier å skrifters utgivande, förlänta till allmänna inrättningars understöd, ej
ägde kraft för längre tid än 20 år efter förordningens tillkomst, med rätt dock för
Kungl. Maj:t att dem, varje gång, på högst 20 år förnya — att enligt av utskottet
föranstaltade efterforskningar det svenska akademien förlänade tidningsprivilegium
21
Motioner i Föräta kammaren, Nr 59.
säkerligen icke blivit av Kungl. Maj:t någon gång förnyat. Om oek .således berörda
privilegium sannolikt icke lade binder i vägen för Kungl. Maj:t att, efter uppsägning
av den med Post- och inrikes tidningars utgivare avslutade överenskommelse,
meddela förordnande, varigenom officiella och legala kungörelser konnne
att i första hand införas i annan tidning, ansåge dock utskottet åtgärd, varigenom
akademien skulle gå miste om nämnda tidnings avkastning, vilken vore akademiens
förnämsta inkomstkälla och snart sagt ett livsvillkor för att den skulle kunna fortsätta
sin verksamhet och fullborda det påbegynta ordboksarbetet, icke böra vidtagas
utan i sammanhang med anordning, genom vilken akademien bereddes ersättning för
vad hon såmedelst förlorade. Med påvisande, hurusom det icke vore företrädesvis
den fattigare befolkningen, som betalade annonserna i Post- och inrikes tidningar,
och att det näppeligen borde ifrågasättas, vare sig att statsverket skulle vidkännas
någon del av kostnaden för de legala kungörelser, vilkas gäldande ålåge enskilda
personer, eller att priset för dessa annonser, vilka med avseende å korrekturläsning
och dylikt krävde större noggrannhet och omsorg än andra i tidningar publicerade
tillkännagivanden, skulle sättas lägre än det, som i allmänhet lägst gällde i övriga
svenska dagliga tidningar, förklarade sig utskottet anse, att all skälig anledning till
klagan över annonsernas dyrhet skulle undanröjas, om priset kunde nedsättas från
dåvarande 12 Va öre för petitrad (—4 '',./10 öre för millimetern) till 10 öre för dylik
rad. Efter att vidare hava framhållit, att den viktigaste fordran, som borde ställas
på en tidning av ifrågavarande slag, vore, att densamma bleve i största möjliga
mån spridd i hela landet, så att dess innehåll bleve känt och beaktat av den stora
allmänheten, varförutan hela kungörelsesystemet vore i grund och botten förfelat,
påvisade utskottet, hurusom av alla dagliga tidningar, som utgåves i Stockholm,
Post- och inrikes tidningar hade det lägsta prenumerantantalet, vida understigande
alla de andras. Då följaktligen tidningen i sitt dåvarande skick icke lämpade sig
för upptagande av officiella och legala kungörelser, ansåge utskottet en ändring i
förevarande avseende påkallas av omsorgen om allmänhetens intresse. I likhet med
motionären ansåge utskottet, att i stället för nämnda tidning borde utgivas en statstidning,
som lämpligen kunde benämnas Sveriges allmänna tidningar. Tidningen
borde utkomma värjo helgfri dag och innehålla, förutom meddelanden från regeringen
i den omfattning, som dittills varit fallet beträffande Post- och inrikes tidningar,
endast annonser, nämligen dels officiella och legala kungörelser — däribland ock
riksgäldskontorets, vilka säkerligen åsyftats av motionären med uttrycket »meddelanden
från riksdagen i vissa ärenden» -— och dels andra annonser av alla slag
med undantag av sådana, vilkas innehåll vore i något avseende olagligt eller
opassande. Annonspriset borde ej sättas högre än 10 öre för petitrad, och prenumerationspriset
borde liksom priset å lösa nummer hållas synnerligen billigt samt gratisutdelning
äga rum till ämbetsverk, myndigheter och kommuner och tidningen dessutom
framläggas å lämpliga offentliga lokaler. Utgivandet av tidningen, vilkens
tryckning borde utbjudas på entreprenad, borde ske under civil- eller justitiedepartementets
överinseende av en särskilt för ändamålet anställd person, vilkens avlöning
kunde hållas mycket måttlig, då någon litterär eller politisk kompetens ej erfordrades,
och vilken borde äga erforderliga, helst kvinnliga biträden för räkenskapsföring och
korrekturläsning m. in. Att en dylik tidning, rätt skött, skulle inbringa medel, tillräckliga
att betäcka ej allenast alla statsverkets utgifter för företaget, utan ock
den ersättning, som borde tillkomma svenska akademien, hölle utskottet för högst
22
Motioner i Första hammaren, Nr 59.
sannolikt, helst som det kunde antagas, att i en dylik tidning skulle i riklig mängd
sökas plats även för privata annonser. Utskottet hemställde av huvudsakligen nu
återgivna skäl om eu utredning, huruvida ej, sedan det med utgivaren av Post- och
inrikes tidningar gällande kontrakt efter vederbörlig uppsägning upphört att gälla,
en tidning, avsedd att upptaga vissa meddelanden från regeringen ävensom officiella
och legala kungörelser samt andra annonser, kunde under statsmyndighets kontroll
utgivas och spridas på sätt utskottet antytt, samtidigt med att ersättning bereddes
svenska akademien för den minskning i inkomst, som akademien genom upphävandet
av Post- och inrikes tidningars officiella egenskap kunde visa sig komma att få
vidkännas.
Utskottets hemställan bifölls utan votering av andra kammaren.
Det första kammarens tillfälliga utskott, som därefter fick frågan till behandling,
kunde emellertid för sin del icke biträda detta beslut. Utskottet förmenade
nämligen, att, även om svenska akademiens privilegium genom underlätet förnyande
kunde anses hava gått förlorat, det vore riksdagen föga värdigt att, sedan under
mer än 50 år därefter nämnda privilegium fortlevat, påkalla åtgärder, som skulle
tillintetgöra detsamma. Därjämte hyste utskottet ur klokhetssynpunkt betänkligheter
mot den ifrågasatta statstidningen. Det överensstämde icke med de i allmänhet
hos oss gällande grundsatser, att staten skulle för egen del inlåta sig på
företaget att utgiva en tidning, som skulle redigeras av en statens ämbetsman såsom
sådan, och ännu mindre vore det tillrådligt, att tidningen delvis skulle försörja sig
med enskilda annonser och således inlåta sig på en för enskilda tidningar förlustbringande
tävlan på ett för tidningars existens så viktigt område som annonseringen.
Om åter de enskilda annonserna, vilka dessutom lätteligen kunde ådraga vederbörande
utgivare ansvar och ersättningsskyldighet, uteslötes, och tidningen skulle i
en mängd exemplar gratis utdelas samt hava lågt försäljnings- och annonspris, vore
det tvivelaktigt, om den förmådde väl bära utgifterna och tillika lämna akademien
full ersättning för dess förlust. I likhet med andra kammarens utskott ansåge dock
utskottet det högeligen önskligt, att de legala kungörelserna erhölle vidsträcktare
spridning, än då vore händelsen; och kunde detta huvudsakligen ske dels genom utdelande
till myndigheter och korporationer av den i fråga om annonsering officiella
tidningen och dels genom att medelst lägre prenumerationspris och mera lockande
innehåll vid sidan om annonserna förvärva tidningen ökat antal prenumeranter.
Aven funne utskottet det beaktansvärt, om något kunde åtgöras till minskning i
kostnaden för den lagtvungna annonseringen, vare sig genom lägre annonspris eller
sådan lagändring, att kungörelse behövde införas blott två gånger i de fall, där
deras införande tre gånger då vore föreskrivet. Utskottet, som ansåge att frågan
påkallade en närmare utredning, och att denna utredning borde i så litet bindande
ordalag som möjligt överlämnas åt Kungl. Maj:t, hemställde fördenskull, att riksdagen
mätte hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning, om och vilka åtgärder borde
vidtagas för att de kungörelser, vilka enligt lag och författningar skulle i allmänna
tidningarna införas, kunde vinna större spridning och medföra mindre kostnad, än
då vore fallet.
Då detta utskottsbetänkande förekom till behandling inom första kammaren,
hävdades där med styrka, att medan privilegiet i fråga om rätten att utgiva Postoch
inrikes tidningar vore förfallet, ägde däremot det akademien givna privilegium
att, så länge akademien utgåve nämnda tidning, få alla legala publikationer där
23
Motioner i Första kammaren, Nr ött.
införda ännu gällande kraft. Vidare uppgavs, att utgifterna för en kostnadsfri utdelning
av tidningen till värjo kommun i r iket skulle, enligt av akademien uppgjord
kostnadsberäkning, belöpa sig till över 20,000 kronor om året.
Utskottets hemställan blev av första kammaren utan votering avslagen.
Vid 1889 års riksdag återupptogs frågan medelst en inom andra kammaren
av herr A. P. Danielson väckt motion, däri tillika anhölls om visst anslagsbelopp
för den begärda utredningens verkställande.
Statsutskottet, till vars behandling motionen överlämnades, hemställde i avgivet
utlåtande om utrednings åvägabringande dels angående upprättandet av en
statstidning i enlighet med andra kammarens beslut föregående år, och dels om
och i vad mån, med anledning av den minskning i svenska akademiens inkomster,
som därav kunde föranledas, understöd borde beredas akademien till fullbordande
av det pågående ordboksarbetet.
I en vid detta utlåtande fogad reservation av sju utskottsledamöter från
första kammaren hemställdes om en utredning, vilka åtgärder borde vidtagas, för
att de kungörelser, som enligt lag och författningar skulle i allmänna tidningarna
införas, kunde på lämpligare sätt och för mindre kostnad, än då vore fallet, bliva
för kommunerna i riket tillgängliga. I sådant syfte ifrågasattes av reservanterna,
att de legala annonserna skulle i särskilt avtryck av Post- och inrikes tidningar
tillhandahållas kommunerna mot ett pris, som endast motsvarade den verkliga kostnaden
för en sådan upplagas utgivande.
Utskottets hemställan bifölls utan votering av andra kammaren, varemot
första kammaren likaledes utan votering avslog såväl vad utskottet som reservanterna
hemställt; och förklarades frågan härmed hava förfallit.
Vid 1890 års riksdag väcktes åter inom andra kammaren av herr A. P.
Danielson motion i ämnet, däri hemställdes om ett förslagsanslag av högst 15,000
kronor att ställas till Kungl. Maj:ts förfogande för utgivande av en statstidning i
enlighet med andra kammarens beslut de två närmast föregående åren.
Statsutskottet tillstyrkte motionen, under framhållande av att enligt utskottets
förmenande tidningens inkomster skulle, trots den kostnadsfria utdelningen till
ämbetsverk, myndigheter och rikets kommuner, komma att fullt betäcka kostnaderna
för dess utgivande.
Mot utskottets utlåtande, vilket denna gång ej innehöll något som helst uttalande
om beredande av ersättning åt svenska akademien, reserverade sig samtliga
utskottsledamöter från första kammaren.
Utskottets hemställan avslogs i båda kamrarna, i den andra efter anställd
votering med 97 röster mot 89.
Vid 1895 års riksdag yrkade herr L. Jönsson i Sandby uti en inom andra
kammaren avgiven motion, att utredning måtte verkställas, om och i vilka fall
inskränkning kunde ske i den genom lag och författningar stadgade legala annonseringen.
Motionen bifölls av båda kamrarna på tillstyrkan av lagutskottet, som i sitt
över motionen avgivna utlåtande särskilt framhöll, hurusom en förändring i fråga
om den legala annonseringen vore önsklig dels ur synpunkten att söka åstadkomma
24
Motioner i Första kammaren, Nr 59.
minskning i kostnaderna för vederbörande annonsörer och dels huvudsakligast av
den anledning, att det stadgade annonseringssättet icke medförde den därmed åsyftade
verkan att sprida kännedom om ett visst faktum eller en viss händelse till alla
dem, som därav kunde hava intresse.
Den riksdagens skrivelse, som i ämnet avläts till Kungl. Maj:t, föranledde
emellertid ej annan åtgärd än ändring beträffande kungörelsesättet i ett särskilt fall.
Slutligen väcktes vid 1896 års riksdag inom andra kammaren av herr L.
Jönsson i Sandby en motion, däri hemställdes om föranstaltande, dels att den legala
annonseringen måtte genom gratisutdelning till ämbetsverk, myndigheter och kommuner
erhålla den största möjliga spridning i landet, och dels att kostnaden för
denna annonsering, vilken kostnad icke borde sättas högre, ån som nödvändigt
fordrades för kungörelsernas uppsättning och tryckning in. m., måtte, vare sig
annonseringen ägde rum i ett redan befintligt tidningsorgan eller helst i en ny legal
annonstidning, bestämmas efter en taxa, som av Kungl. Maj:t efter utredning i
ämnet fastställdes.
I motiveringen till denna hemställan framhölls i huvudsak följande: Den
stora allmänheten, som i sina viktigaste intressen berördes av de i Post- och inrikes
tidningar införda legala tillkännagivanden, hade rätt att fordra, att dessa komme
till allmänhetens kännedom. Med hänsyn till nämnda tidnings obetydliga spridning
lämpade den sig emellertid i sitt dåvarande skick icke för upptagande av dylika
tillkännagivanden. Svenska akademien hade genom sitt privilegiibrev fatt rätt att
bestämma taxan för den legala annonseringen. Utan rimlig anledning hade denna
från och med 1878 blivit höjd med 30 å 40 procent, och ingen säkerhet funnes,
att den icke framdeles kunde höjas ännu mera. Det vore olämpligt, att en enskild
korporation hade uteslutande bestämmanderätt över den beskattning, som genom
nämnda annonsering vore pålagd icke blott den enskilde, utan jämväl staten och
kommunerna, och som till väsentlig del drabbade många av landets fattigare samhällsmedlemmar.
Då de flesta legala annonser maste införas tre gånger och sättningskostnaden
därigenom kunde reduceras, skulle säkerligen vilken annan tidning
som helst vilja ombesörja annonseringen mot mindre än hälften av den då utgående
avgiften. Svårigheterna att få frågan om den lagtvungna annonseringen tillfredsställande
löst bleve givetvis större, i samma mån som akademiens inkomster av
Post- och inrikes tidningar år för år ökades. Antagligen skulle akademien icke
vara obenägen att, mot erhållande av en viss summa för bedrivande av ordboksarbetet,
avstå från rätten att besörja nämnda annonsering, synnerligast som inkomsten
därav komme att väsentligt reduceras, om riksdagens uttalande för inskränkning
i densamma ledde till någon påföljd. Och riksdagen skulle å sin sida förvisso
icke underlåta att genom anslag understödja berörda arbete, helst som statsverket
genom billigare annonsering säkerligen skulle få ersättning lör vad därtill årligen
utgåves. En ny legal annonstidning behövde ingen textavdelning. Borttoges de
betydliga utgifterna för den i den nuvarande legala annonstidningen förekommande onödiga
texten, kunde med säkerhet betydliga besparingar vinnas och de legala annonserna
införas för mindre än hälften av det gällande priset. Beträffande beskaffenheten
av eu dylik tidning delade motionären den uppfattning, som kommit till uttryck
i andra kammarens beslut vid 1888 års riksdag. Ett annat sätt vore aat
erbjuda den legala annonseringen till något redan befintligt tidningsorgan med stor
Motioner i Första kammaren, Nr åt). 25
spridning. Ett lämpligt sådant vore ej svårt att finna. De legala annonserna kunde
införas antingen på en från de övriga, icke legala, skild plats eller ock i en särskild
bilaga, upptagande endast legala kungörelser.
Det andra kammarens tillfälliga utskott, till vars behandling motionen hänvisades,
uttalade såsom sin uppfattning: att Post- och inrikes tidningar genom sin
obetydliga spridning icke uppfyllde de krav, som allmänheten vore berättigad att
ställa på en tidning för legala tillkännagivanden; att det vore olämpligt, att en
enskild korporation hade uteslutande bestämmanderätt över den beskattning, som
genom den legala annonseringen vore pålagd icke blott den enskilde, utan även
staten och kommunerna; samt att en statstidning, avsedd för i lag föreskrivna kungörelser,
skulle kunna utan förlust för statsverket utgivas med ett annonspris av
omkring hälften av det dåvarande. Utan att vilja ingå i prövning, huruvida svenska
akademiens privilegium på offentliggörande av legala tillkännagivanden vore förverkat
eller icke, ville dock utskottet uttala såsom sin mening, att även om det
vore förverkat, skulle det icke vara riksdagen värdigt att utan gottgörelse upphäva
ett privilegium, som fått fortleva 60 år efter den tid, då det skulle hava förfallit,
samt att svenska akademien vore en institution, vilkens väl borde ligga varje svensk
man om hjärtat, och att enkannerligen dess ordboksarbete vore av den betydelse
för vårt språk, att akademien icke Unge berövas medel att kraftigt och ostört
bedriva detsamma. Erforderliga penningmedel borde fördenskull på annat sätt
beredas akademien, och riksdagen skulle därtill säkerligen befinnas villig, synnerligast
om samtidigt kunde beredas någon lättnad i annonseringsbördan. Vad anginge
motionärens alternativa förslag om utgivande av en statstidning med gratisutdelning
till kommuner och ämbetsverk eller den legala annonseringens verkställande
genom något redan befintligt tidningsorgan, hyste utskottet gent emot det
senare alternativet allvarsamma betänkligheter. Att giva en enskild tidning ett
dylikt monopol vore att premiera densamma på ett för alla dess konkurrenter rent
av förkrossande sätt och skulle visserligen kunna förverkliga det eftersträvade målet
av billiga annonser med stor spridning men på samma gång försvåra tidningspressens
tidsenliga utveckling och framåtskridande. Utskottet ansåge sig därför böra
avstyrka detta förslag. Mot det förstnämnda alternativet ville utskottet anmärka,
att det icke syntes lämpligt, att en statstidning inläte sig i konkurrens med enskilda
tidningar i fråga om icke legala annonser, utan borde den inskränka sig till att
vara vad benämningen statstidning antydde: eu tidning för legala kungörelser. I
övrigt funne emellertid utskottet detta alternativ vara beaktansvärt. Av huvudsakligen
nu återgivna skäl hemställde utskottet, som ansåge frågan böra i så litet
bindande ordalag som möjligt överlämnas åt Kungl. Maj:t, att riksdagen måtte
anhålla om utarbetande av förslag dels till sådan ändring i sättet för den legala
annonseringen, att denna icke bleve dyrare än vad till omkostnadernas betäckande
krävdes och på samma gång erhölle den största möjliga spridning genom gratisutdelning
till ämbetsverk och kommuner, och dels till åtgärder, varigenom svenska
akademien hölles skadeslös för den minskning i inkomster, som måste uppkomma,
om akademiens rättighet att ombesörja den legala annonseringen upphörde.
Andra kammaren biföll utan votering denna utskottets hemställan.
Det första kammarens tillfälliga utskott, till vilket frågan därefter hänvisades,
lämnade i sitt över densamma avgivna avstyrkande utlåtande en utredning
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 3 samt. 26 höft. (Nr 59.) 4
26
Motioner i Första kammaren, Nr 59.
angående beskaffenheten av och priset för de i Post- och inrikes tidningar med
tillhörande leveransbilaga förekommande annonser.
Av denna utredning, som närmast avsåg att klargöra, i vad mån den mindre
bemedlade delen av befolkningen berördes av de för den legala annonseringen gällande
priser framgår:
att av den annonsinkomst, som debiterats för de under tiden från och med
den 1 till och med den 20 mars 1896 utkomna nummer av tidningen med nämnda
bilaga, belupit sig:
å annonser från bolag, banker, affärsmän, teatrar ävensom dödsannonser
26.7 procent;
å annonser om auktioner, stämningar, bevakningar, borgenärssammanträden,
lagfarter, skiften, arv och testamenten, omyndighetsförklaringar, förkomna växlar
och dylikt 51.7 procent;
å annonser om äktenskapsjäv och namnförändringar 1.x procent; samt
å annonser från statsinstitutioner och kommuner (utom annonser från riksbanken
och annonser om auktioner å kronoegendomar) 20.5 procent;
att enligt omförmälda beräkningar skulle å ett år belöpa sig:
1022 annonser om namnförändringar med ett medelpris om 0:4 6 kr. och
820 » » äktenskapsjäv » » » » 1:24 »;
samt att enligt beräkningar, som grundats å tio nummer av tidningen under
februari månad 1895, en årgång av densamma vid berörda tid kunnat antagas innehålla
bland annat:
18,210 konkursannonser ......................................... | ... ä | 1: 4i | kronor | |||
2,940 lagfartsannonser ........................................ | ... » | 2: 6 8 |
| |||
2,880 | auktionskung | örelser..................................... | ... » | 4: so | » | |
2,100 | annonser | om | arv ......................................... | ... » | 2: 07 | » |
960 |
| » | preskription ......................... | ... » | 3: 43 | :* |
330 | » |
| förkomna växlar ................ | ... » | 0: 8 8 | » |
450 | » |
| ståndskogslikvid ................. | » | 4: 88 | » |
300 | » |
| intecknings dödande............ | » | 4: 14 |
|
270 |
|
| delgivning av lagsökning . | ... » | 4: 31 | » |
210 | » | » | försvunna personer ............ | ... » | 1: 54 |
|
210 |
|
| boskillnad ............................. | ... » | 1: 45 |
|
ISO | » | » | bärgat gods ......................... | ... » | 3: 3 4 | y. |
180 |
| » | expropriation........................ | . .. » | 3: 4 8 | » |
180 | » | » | delgivning av stämning .... | ... » | 4: 40 |
|
30 |
| » | urarvagörelse........................ |
| 1: 67 |
|
I utskottsutlåtandet framhölls, hurusom den av utskottet sålunda verkställda
utredningen icke gåve stöd för uppgiften, att den mindre bemedlade delen av landets
befolkning till någon väsentligare del berördes av den legala annonseringen.
Den omständigheten, att Post- och inrikes tidningars prenumerantsiffra ställde sig
synnerligen låg, motvägdes enligt utskottets förmenande i icke ringa mån av det
bland övriga tidningar rätt allmänt vedertagna bruk, att var för sin läsekrets meddelade
de tillkännagivanden i nämnda tidning, vilka kunde för platsen vara av något
intresse eller äga allmännare vikt; och det kunde ifrågasättas, om icke dessa tillkännagivanden
på detta sätt nådde en större allmänhet, än om tidningens direkta
Motioner i Första kammaren, Nr 59. 27
spridning uppbringades till jämförlighet med även de större dagliga huvudstadstidningarnas.
Men i vad fall som helst syntes icke så genomgripande åtgärder som
de föreslagna behöva vidtagas för att åvägabringa den ökade spridningen av tidningens
annonser. Utskottet föreställde sig, att därest det sammandrag av värjo
månads mera viktiga tillkännagivanden, vilket vid början av nästföljande månad
såsom bihang till tidningen offentliggjordes, icke blott, såsom då vore fallet, tillhandahöllos
dess prenumeranter, utan bereddes självständig spridning såsom gratisblad
bland allmänheten, skulle denna åtgärd beiinnas fullkomligt tillfyllestgörande.
Icke alla annonser vore av lika vikt och icke överallt funnes lika intresse att få del
av dessa tillkännagivanden. Mycket talades för en del år tillbaka om nödvändigheten
för lantkommunerna att äga tillgång till tidningen, ehuru därför skulle möta
hinder i dess höga prenumerationspris. Men sedan i följd därav detta pris från
och med 1890 nedsatts med hälften för ifrågavarande kommuner, hade det påstådda
intresset visat sig så försvinnande litet, att högst 11 kommuner något år begagnat
sig av den medgivna förmånen. Tidningen hade emellertid icke blott sig ombetrodd _
den legala annonseringen, utan den tjänade därjämte regeringen till officiellt organ.
Ville man nu, utan avseende å sistberörda förhållande, i den legala annonseringens
intresse vidtaga anordningar, varigenom tidningen berövades den ekonomiska förutsättningen
för sin existens, hade man ock därmed framtvungit behovet av nya
anordningar även med hänsyn till åvägabringandet av ett annat officiellt tidningsorgan
för regeringen. Detta finge icke förbises vid bedömandet av de ekonomiska
resultat, vilka skulle för statsverket uppkomma av den ifrågasatta ändringen med
den legala annonseringen. Det föreliggande ärendet syntes utskottet böra behandlas
med synnerlig grannlagenhet såsom avseende en rättsfråga, vilken, därest icke
vederbörande rättsinnehavare frivilligt inginge på att avstå från sin rätt, icke kunde
lösas annorledes än på judiciell väg. Det anmärkningsvärda förhållande, att andra
kammaren, utan att motionärens hemställan därtill givit anledning, för sin del anhållit
om åtgärders vidtagande för att hålla svenska akademien skadeslös för den
minskning i inkomster, som skulle inträda genom upphörandet av akademiens rätt
till den legala annonseringen, utgjorde ett påtagligt bevis för även andra kammarens
önskan att undvika till och med varje sken av någon åsyftad rättskränkning. Detta
syftemål syntes dock än bättre vinnas genom att åt akademiens eget initiativ lämna
de åtgärder, som i fråga om den legala annonseringen kunde anses önskliga.
Utskottets hemställan, att första kammaren icke måtte biträda medkammarens
beslut, blev av förstnämnda kammare utan föregående överläggning bifallen.
De Post- och inrikes tidningar närmast motsvarande tidningar i våra
nordiska grannländer.
I Norge utfärdades den 19 juni 1882 i enlighet med stortingets beslut en lag om
utgivande av en offentlig kungörelsetidning. Jämlikt denna lag skall ifrågavarande
tidning utgivas såsom bilaga till norsk författningssamling minst en gång i veckan
samt innehålla — förutom kungörelser, som dessförinnan författningsenligt skulle
införas i norsk rikstidning eller vederbörande stiftstidning — meddelanden från
Norges bank, kungörelser om lediga tjänster och om exekutiva auktioner för försäljning
av fäst egendom samt andra offentliga kungörelser, som enligt Kungl. Maj:ts
föreskrift skola däri intagas, varförutom statens och kommunernas myndigheter äga
28
Motioner i Första kammaren, Nr 59.
att få i tidningen införda även andra offentliga kungörelser. Annonspriset skall
bestämmas så, att kostnaderna för tidningens utgivande därigenom täckas. Tidningen
skall kostnadsfritt tillställas de tjänstemän och funktionärer, som av Kung!. Maj:t
bestämmas, samt till allmän kännedom utläggas på lämpliga ställen, såsom börser,
tingsställen, kommunernas offentliga lokaler och järnvägsstationer m. m. Postverket
ombesörjer mot viss ersättning tidningens utdelande. Närmare bestämmelser angående
lagens tillämpning meddelas av Kung!. Maj:t eller den, som Kungl. Maj:t
därtill bemyndigar.
Norsk kungörelsetidning utkommer i regel varje söckendag. Prenumerationspriset
å tidningen, vilkens utgivande står under tillsyn av statssekreteriatet, som
jämväl meddelar de närmare bestämmelserna angående gratisutdelningen, är 4 kronor
om året. Annonspriset har alltsedan 1894 utgjort 9 öre för rad korpusstil och 7
öre för rad petitstil. Omkring 5,000 exemplar av tidningen utdelas kostnadsfritt
eller hållas tillgängliga i förenämnda offentliga lokaler.
I Danmark utfärdades den 28 januari 1908 i överensstämmelse med riksdagens
beslut en lag om utgivande av en statstidning från och med den 1 april påföljande
år. Enligt denna lag skall ifrågavarande tidning, genom det allmännas
försorg, utgivas varje söckendag samt innehålla de offentliga kungörelser, vilka
dessförinnan författningsenligt skulle införas i »Berlingske Tidende» och övriga
auktoriserade tidningar, samt därutöver allenast de meddelanden, som regeringen
kan finna anledning att lämna allmänheten. Annonspriset fastställes av inrikesministern;
och har denna likaledes att bestämma vilka kungörelser som skola intagas
kostnadsfritt samt prenumerationspriset för tidningen och vilka myndigheter som
skola få densamma sig tillsänd gratis ävensom de åtgärder, som skola vidtagas för
att för allmänheten underlätta delfåendet av tidningens innehåll.
Enligt av inrikesministeriet den 6 februari 1904 utfärdad kungörelse utgör
prenumerationspriset å tidningen 4 kronor om året samt annonspriset 25 öre för
varje kungörelse utan hänsyn till dess storlek och det antal gånger, som den införes,
samt därutöver 10 öre för varje rad korpusstil.
I cirkulär från inrikesministeriet den 1 i sistnämnda månad är vidare föreskrivet,
att de kungörelser, vilkas gäldande skulle ankomma å staten, men vilka
dittills införts kostnadsfritt i de auktoriserade tidningarna, skola utan betalning
intagas i statstidningen, samt att bland andra samtliga kommunalbestyrelser skola
utan ersättning få tidningen sig tillsänd med anmaning att söka ombesörja, det
tidningen framlägges eller uppspikas på en för vederbörande kommuns medlemmar
lätt tillgänglig plats.
I Finland finnes sedan gammalt en officiell tidning, vilken utkommer dels
å svenska språket under titeln: Finlands allmänna tidning, och dels å finska språket.
Denna tidning, i vilken införas legala annonser och tillkännagivanden på sätt därom
i lagar och författningar särskilt föreskrivits, utgives av en utav kejserliga senaten
utsedd redaktion och tryckes i senatens tryckeri. Den tillställes kostnadsfritt endast
senatens expeditioner. Annons- och prenumerationsprisen bestämmas av senaten
och äro för närvarande, annonspriset 10 penni för petitrad och prenumerationspriset
8 finska mark för helt år.
29
Motioner i Första kammaren, Nr 59.
Som ovan antytts, väcktes i andra kammaren år 1910 av herr Lindhagen en
motion nr 203, däri bland annat yrkades att riksdagen ville hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte taga i övervägande, huruvida och under vilka villkor Post- och inrikes tidningar
kunde upphöra samt ersättas med en statstidning för den legala annonseringen och
meddelanden från regering och riksdag m. m.
Andra kammarens tillfälliga utskott nr 5, som behandlade motionen hemställde,
att andra kammaren i anledning av förevarande motion ville för
sin del besluta, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det Kungl. Maj:t täcktes taga i övervägande, huruvida åtgärder böra vidtagas
för tillgodoseendet av de utav utskottet beträffande Post- och
inrikes tidningar angivna önskemål samt, därest hinder därför skulle befinnas
möta, huruvida och under vilka förutsättningar nämnda tidning
kan upphöra samt ersättas med en statstidning av den utav utskottet
angivna beskaffenhet.
I sin motivering anför utskottet huvudsakligen följande:
Den meningen hade sedan länge varit allmänt rådande, att Post- och inrikes
tidningar med hänsyn till sin ringa spridning icke tillfredsställande fyller de krav,
som med fog kunna ställas å ett organ för den legala annonseringen.
Väl var det så att för åtskilliga av de förhållanden, som skola kungöras i
Post- och inrikes tidningar, även annat kungörelsesätt är föreskrivet, såsom i ortstidning
eller i vederbörande kyrkor eller länskungörelser, ävensom åtskilligt av vad
som kungöres i Post- och inrikes tidningar sprides vidare genom notiser i den
övriga pressen. Detta skedde dock ej med ett flertal för vederbörande intressenter
synnerligen viktiga tillkännagivanden, såsom exempelvis kungörelser om arv åt till
vistelseort okända bodelägare, personers försättande i omyndighetstillstånd eller förklarande
för döda samt stämningar och konkursansökningar gentemot å okänd ort
vistande personer m. m.
Att anstalter borde träffas för åstadkommande av större spridning bland
allmänheten av den publikation som innehåller de legala tillkännagivandena, ansåg
utskottet vara ovedersägligt. Därför torde det vara erforderligt att låta i avsevärd
utsträckning gratis sprida den ifrågävarande publikationen.
Motionären hade ock fästat uppmärksamheten å olämpligheten av att en
publikation, som innehåller de legala tillkännagivandena, på ett partifärgat sätt
uttalar sig i sociala och politiska ämnen för dagen. Motionärens uppfattning om
det principiellt oriktiga i ett dylikt förhållande delades till fullo av utskottet.
Vidare vore något synnerligen olämpligt att en korporation som Svenska
akademien skall äga att bestämma det pris, efter vilket såväl staten som kommuner
och enskilda hava att betala de tillkännagivanden, vilkas införanden i Post- och
inrikes tidningar är föreskrivet i lag och författningar.
Beträffande nämnda tidnings upphörande och ersättande av en verklig statstidning,
avsedd för den legala annonseringen och möjligen även för tillkännagivanden
från regeringen och riksdagen ville utskottet framhålla att, som det syntes utskottet
på fullgoda skäl, man ansett, att, även om tidningsprivilegiet skulle i rättsligt hänseende
befinnas vara förfallet, det icke vore riksdagen värdigt att beröva Akademien
inkomsterna av Post- och inrikes tidningar, utan att lämna henne vederlag därför.
30
Motioner i Första kammaren, Nr 59.
En statstidning ansågs böra upptaga, förutom de kungörelser och annonser,
som enligt lag eller särskilda föreskrifter skola genom allmän tidning offentliggöras,
de tillkännagivanden och uppsatser, som enligt det mellan nuvarande utgivaren av
Post- och inrikes tidningar samt Kungl. Maj:t gällande kontrakt åligger den förre
att utan ersättning intaga i nämnda tidning. Att utsträcka en dylik tidnings uppgift
att vara ett språkrör för regeringens åsikter och önskningar i de inom pressen
debatterade politiska spörsmålen, ansåg utskottet icke vara att tillråda. Möjligen
skulle tidningen ock böra innehålla, utom vissa meddelanden från riksgäldskontoret,
kortfattade uppgifter från riksdagen, meddelade från dess kansli, men någon text
därutöver syntes utskottet i en dylik tidning icke böra ifrågakomma. I vad mån
en sådan tidning lämpligen bör upptaga andra annonser än de legala, hade tidigare
inom riksdagen varit föremål för olika meningar. Vägande skäl hade därvid enligt
utskottets mening anförts emot, att en tidning av förevarande slag skulle i obegränsad
utsträckning emottaga enskilda annonser.
Prenumerationspriset å den ifrågasatta tidningen borde sättas betydligt lägre
än det för Post- och inrikes tidningar nu gällande. För vinnande av den vidsträcktare
spridning av tidningen bland allmänheten som betingas av dess egenskap
att vara organ för den legala annonseringen borde tidningen bliva i avsevärd utsträckning
kostnadsfritt utdelad. Angående annonspriset syntes det utskottet önskvärt,
att priset för densamma anpassades så, att de med tidningens utgivande förenade
kostnader komme att täckas, utan att statsverket därpå bereddes något
nämnvärt överskott. Att priset i så fall skulle komma att understiga det för Postoch
inrikes tidningar nu gällande var antagligt. I den mån åter som den ifrågasatta
tidningens spalter skulle hållas öppna även för andra annonser än legala torde
invändningar ej med fog kunna göras emot att tidningen lämnade ett däremot,
svarande överskott. Bestämmandet av annonspriset borde tillkomma Kungl. Maj.t.
Då utskottet emellertid hyste tvivel om lämpligheten av att i större omfattning
utvidga uppgiften för en statstidning, hade det icke ansett att i händelse av Postoch
inrikes tidningars upphörande nödigbefunna årsanslag till Svenska akademien
skulle kunna i nämnvärd mån beredas medel på det av motionären anvisade sätt.
d. v. s. ur tidningens annonsinkomster.
De missförhållanden som förefunnos beträffande nämnda tidning, skulle kunna
undanröjas utan att tidningen upphörde eller statsverket därför åsamkades någon
kostnad genom att få tidningen mera spridd bland allmänheten, så att den bättre
än hittills varit fallet kan komma att uppfylla sitt ändamål. En kostnadsfri utdelning
av tidningen i ganska stor utsträckning förordades. Bl. a. syntes liksom i
Norge och Danmark envar av rikets cirka 2,500 kommuner böra äga att gratis
bekomma tidningen.
En motvikt mot den ökning i utgifter som uppkomme genom denna gratisutdelning
kunde ernås genom att tidningens textinnehåll bleve begränsat till vad
som föreslagits i fråga om den beramade statstidningen.
Därest de önskemål, vilka utskottet sålunda tillåtit sig uttala beträffande
Post- och inrikes tidningars text och gratisutdelning samt fastställandet av den
för de legala annonserna av akademien antagna taxa, skulle visa sig genom förhandlingar
med akademien kunna förverkligas, syntes det utskottet, som om med
frågan om tidningens upphörande och ersättande av en statstidning skulle utan
olägenhet kunna anstå till en tidpunkt, då något större anslag för ordboksarbetet
Motioner i Första kammaren, Nr 59. 31
icke längre erfordrades ocli frågans lösning kunde ske utan att för statsverket medföra
väsentliga utgifter.
Skulle åter hinder möta för nämnda önskemåls realiserande, särskilt vad
angår gratisutdelningen av Post- och inrikes tidningar, anser emellertid utskottet
att det, i enlighet med motionärens hemställan, borde tagas under omprövning,
huruvida och under vilka förutsättningar nämnda tidning kunde upphöra samt ersättas
med en statstidning av den utav utskottet angivna beskaffenheten.
Utskottets yrkande vann andra kammarens bifall.
Sedan beslutet delgivits första kammaren hänvisade denna ärendet till sitt
första tillfälliga utskott.
I ett utlåtande, nr 16, hemställde sistnämnda utskott att första kammaren
måtte så till vida biträda andra kammarens i ärendet fattade beslut, att första
kammaren ville för sin del besluta, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj.-t
anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes utreda huruvida och under vilka former Postoch
inrikes tidningar såsom organ för allmänna kungörelser och legala annonser
kunde kostnadsfritt komma rikets samtliga kommuner till hända.
Vad anginge tidningens textinnehåll borde, så länge akademien bibehölles
vid sin gamla rätt att utgiva tidningen, dess medlemmar äga tillfälle att där framlägga
sina åsikter med avseende på vitterhet och skön konst samt att genom anmälningar
och kritiker följa och fästa uppmärksamhet på företeelserna på detta
område och sålunda tillgodose de intressen, vilkas vårdande särskilt ålåge akademien.
Beträffande texten i övrigt skulle en avsevärd besparing antagligen kunna
vinnas genom indragning av utrikes- och följetongsavdelningarna m. m., men det
kunde å andra sidan ej bestridas att särskilt utrikesavdelningen för många läsare
hade ett visst intresse.
Under alla förhållanden borde tidningens hållning i politiska och sociala
frågor vara neutral, så att tidningen i dylika frågor icke uttalade sig i viss partiriktning.
Beträffande önskemålet, att Kungl. Maj:t måtte komma att fastställa taxa
för de i tidningen förekommande legala annonser, anslöte sig utskottet till andra
kammarens uppfattning härutinnan.
Däremot ansåge utskottet det icke nödigt eller lämpligt, att hos Kungl.
Maj:t för närvarande begärdes en alternativ utredning angående tidningens ersättande
med en statstidning.
Detta utlåtande blev av första kammaren godkänt och som andra kammarens
beslut i frågan således icke blivit oförändrat antaget, blev ärendet jämlikt 63 §
riksdagsordningen för vidare behandling återlämnat till andra kammaren, varefter
denna genom beslut hänvisade ärendet till sitt femte tillfälliga utskott för förnyad
behandling.
Detta hemställde:
att andra kammaren, med frånträdande av sitt förut i ärendet fattade beslut,
ville biträda första kammarens beslut, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla det Kungl. Maj:t täcktes utreda huruvida och under vilka villkor Post- och
inrikes tidningar såsom organ för allmänna kungörelser och legala annonser må
kostnadsfritt komma rikets samtliga kommuner tillhanda.
Denna utskottets hemställan bifölls den 14 maj av andra kammaren, varpå
riksdagen den 2 juni 1910 avlät skrivelse i ärendet till Kungl. Maj:t.