Motioner i Första kammaren, Nr 51 (Motion 1924:51 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, Nr 51.

Nr 51.

Av herr Winberg, om Sveriges utträde ur Nationernas Förbund
m. m.

Vid fjolårets riksdag frambar undertecknad en motion, vari påyrkades
en utredning av frågan om Sveriges snarast möjligen utträde ur Nationernas
Förbund. Anledningen till, att själva klämmen innehöll ett dylikt yrkande,
var närmast att söka däri, att jag avsåg motionens behandlande av tillfälligt
utskott. Som bekant var emellertid kammarens majoritet av den meningen,
att en dylik motion borde remitteras till konstitutionsutskottet, och som motionstiden
till detta utskott redan var utgången, kunde motionen ifråga icke
remitteras och förty icke heller komma under riksdagens behandling.

Då jag fortfarande anser, att den motiveringen, vilken förebragtes i här
omnämnda motion vid fjolårets riksdag, allt fortfarande har sin fulla giltighet,
skulle det kanske ha varit tillräckligt att ånyo framlägga densamma
i oförändrat skick. Under det år, som] sedan dess gått, har emellertid så
många nya moment framkommit, vilka i hög grad ytterligare stärka den
uppfattning, som kom till synes i fjolårets motion, att det skulle vara orätt
att icke i största möjliga grad ge en sammanfattning av dessa.

Huvudskälen för min kritik av Sveriges kvarstående i Nationernas Förbund
äro alltjämt följande: Denna organisation har genom sina egna gärningar
avslöjat sin fullständiga oförmåga att ens i ringaste mån förverkliga
sina föreburna syftemål. För varje dag framstår den allt klarare som
det krassa redskapet för den genom våldsfrederna i Versailles och SaintGermain
segrande entente-imperialismen. Som ett tomt, numera ej ens
effektfullt kulisspel visa sig ansatserna ej blott att ordna de mellanfolkliga
förhållandena och »de små nationaliteternas rätt», utan även att inom folken
förbättra det dagligen växande och sig förvärrande nödläget exempelvis genom
utökande av arbetareskydd och »demokratisk, lagbunden frihet». Tvärtom
ha på bägge dessa områden genom Nationernas Förbunds direkta åtgöranden
sagda nödläge ytterligare vuxit ut över alla förut tänkbara gränser.
Särskilt pregnanta bevis härför utgöra det fullständiga fiaskot i Korfufrågan
samt rättslöshetens och våldets öppna triumf i Ruhrfrågan, oavsett så be -

Motioner i Första kammaren, Nr 51.

tydelsefulla fakta som t. ex. normalarbetsdagens reella spolierande med eller
utan formella lagändringar i en massa länder, alltsammans typiska karaktäristika
för det nu tilländalupna året 1923. I allt detta äro obestridligen
samtliga till Nationernas Förbund anslutna stater såväl juridiskt som moraliskt
meddelaktiga. Ingen av dem kan svära sig fri därifrån. Ingen av dem kan
i framtiden undgå att även för sin egen del bära ej blott ansvaret därför,
utan även de direkta faktiska följderna därav.

Nationernas Förbunds politik är den direkta frukten av våldsfrederna
i Versailles och Saint-Germain, dessa brutala avsteg från allt vad humanitet
och humanism heter. Härmed har även utopien om ett kapitalistiskt
»återuppbyggningsarbete» söndersmulats till intet. Det är obestridligt, att
Nationernas Förbund verkligen har ärligt åsyftat ett sådant — obestridligt
av den enkla orsaken, att detta låg i dess eget mest centrala livsintresse.
Utan en sådan »återhämtning» är solklart varje spår av förnuftig förutsättning
för ett kapitalistiskt Nationernas Förbund redan på förhand uteslutet.
Men det är lika obestridligt, att det nuvarande Nationernas Förbund faktiskt
icke har vidtagit eller ens har kunnat vidtaga en enda åtgärd, som
icke direkt motverkat och omöjliggjort varje som helst slags sådan »återhämtning».
Sällan har »historiens tragik» framstått för oss i så genomträngande
dager som i detta hänseende. Sällan om ens någonsin har den
kapitalistiska samhällsanarkien så obarmhärtigt avslöjat sitt eget innersta
väsende, sina hopplöst självmotsägande och självupplösande inre krafter.

Låt oss hålla oss till realiteterna. Vid ett kapitalistiskt »återuppbyggande»
skulle man till en tid ha kunnat bortse från Ryssland, det är sant. Landet
är visserligen ofantligt stort, folket ofantligt talrikt, naturtillgångarna ofantligt
rika. Men landet ligger avsides, folket har genom tsarismens förtryck
varit mycket efterblivet, och kommunikationerna ha hittills varit undermåliga.
Även ett starkt kommunistiskt Ryssland hade till en tid kunnat
hållas i schack av en stark internationell imperialistisk koncern, därom råder
intet tvivel. Man hade — om än med oerhört mycket större svårighet —
kunnat till en tid till och med bortse från U. S. A., ifall de europeiska
segerstaterna kunnat frigöra sig från sina amerikanska krigsskulder och helt
inrikta sig på en koncentrering av alla den europeiska kapitalismens krafter.
Men att bortse från Centraleuropa, från världens i kommunikationshänseende
mest centrala länder, från några av dess intelligentaste och kulturellt mest
framåtskridna folk på omkring 100 miljoner människor, från en stor del
av dess rikaste och bäst bearbetade naturliga produktionskällor, detta var
den kompletta dårskapen. Och icke nog därmed: man nedlägger den ytterligaste
kraft, tid, ansträngning på att söndersmula och lamslå just dessa
produktionskrafter, vilka voro absolut nödvändiga för det åsyftade »återuppbyggnadsarbetet»,
ja, vilka voro den första och oundgängligaste förutsättningen
för detsamma. Redan omedelbart efter skottet i Serajevo, en
månad före tyska arméns infall i Belgien, telegraferar ryske ambassadören

''V

Motioner i Första kammaren, Nr 51.

i Paris Isvolskij icke en, utan upprepade gånger till utrikesministeriet i
retrograd de förbundna (franska och engelska) regeringarnas energiska vilja
och föresats, att »det tyska riket skall förintas i>! Tanken kommer igen gång
på gång: »Tysklands framtida uppdelning»... »förintande av Tysklands politiska
och ekonomiska kraft».. . o. s. v. Det betonas, att detta är »nödvändigt»
med hänsyn till Englands, den tyska imperialismens jättekonkurrents,
deltagande i det tillärnade kriget. Vad som nu skett och sker, är
alltså något av ententen sedan årtionden tillbaka orubbligt beslutat och med
järnhård energi fullföljt, likaväl som Tyskland å sin sida drev en liknande
imperialistisk politik. Och märk väl: ententen heter nu Nationernas Förbund.
De små stater, som efter kriget anslutit sig till denna organisation,
ha antingen med ekonomiskt våld tvingats eller ock med »demokratiska»
illusioner lockats och tubbats därtill. Nationernas Förbund är identiskt med
den järnhårda makt, som konsekvent genomfört »Tysklands förintande» —
och som sedan — arbetar med händer och fotter på att »återuppbygga»
världen, vilket utan Tyskland är en omöjlighet.

Man har lyckats i grund. Och därför misslyckas man nu i grund. Kärnan
i Nationernas Förbund, d. v. s. i ententen, Frankrike och England, ser
vid början av år 1924 sina penningvärden dala med svindlande fart — francen
vacklar redan omkring 18 öre —, sin produktion förlamas, sina reparationsarbeten
ligga nere, sin arbetslöshet stiga i kapp med nationalskulden,
sina nationalinkomster sjunka till hissnande djup. Sista utsikten är rov och
åter nya rov, »rätten» har blivit en saga, våldet är enda rätt. Medan en
Sven Hedin och en Albert Engström slå alla Sveriges goda borgare med
skräck och raseri genom att ärligt skildra Rysslands framsteg vid årsskiftet
1923—1924, ger den ivriga ententevännen fru Elin Wägner kort tid förut
ut sin hopplöst förtvivlade »verklighetsskildring» i boken om »Ruhr och
Seine», en icke mindre ärlig reseskildring av ett opartiskt åsyna vittne.

När tillståndet faktiskt är sådant i segerstaterna själva, undrar ingen över,
att det är oerhört mycket värre i de centraleuropeiska stater, vilka utgöra
ententens direkta utsugningsobjekt, det vill säga de direkta offren för den
av Nationernas Förbund förda politiken. Den nationella sönderstyckning,
som jag i min fjolårsmotion skildrade, har ytterligare utökats nu fram emot
början av 1924, paralyserar produktionskrafterna och omöjliggör varje ekonomisk
och kulturell uppryckning. Att här tala om »återhämtning» är bittraste
hån och står i skriande motsats till den faktiska verkligheten. Alltjämt
sucka liksom för ett år sedan nationella minoriteter av hela eller halva
svenska befolkningens storlek under olika främmande, ofta lägre stående
och mindre framåtskridna nationers ok, oavsett detta enda stora himmelskriande
faktum, att från det tyska moderlandet med våld och mot egen
klart uttalad vilja lösryckts 6 miljoner tyskar, vilka tvingats att utgöra den
på grund av ekonomisk impotens ihjälsvältande republiken Österrike. Precis
lika många tyskar försmäkta som Frankrikes slavar under de mest upp -

Motioner i Första kammaren, Nr 51.

rörande och ohyggliga förhållanden i de ockuperade områdena. Ytterligare
1 miljon tyskar hållas med våld isärsprängda i Frankrikes båda små vasallstater
Danzig och Saarområdet, över 4 miljoner hållas rättslösa under Tjeckoslovakiets
och Italiens och troligen minst lika många (exakt statistik saknas)
under Polens ok. Alltså summa minst 21 miljoner tyskar eller omkring 4
gånger hela Sveriges befolkning, vilka alldeles utanför det nuvarande moderlandets
med våld konstgjorda kartnationsgränser berövas varje förmåga att
deltaga i det nationella produktionsarbetet, varje kulturell framstegsförmåga
och varje möjlighet att förverkliga det »återuppbyggnadsarbete», som
Nationernas Förbund fraserar om och någon gång även av själviska skäl
ärligt åsyftar! Inför dessa siffror blekna nästan de övriga antalen förtryckta
lösryckta nationsskärvor till relativa småtal: 3 miljoner ungrare fördelade
på Tjeckoslovakien, Rumänien och Jugoslavien, 3 miljoner turkar trälande
under Grekland och minst 8 miljoner ryssar och ukrajnare uppdelade på
Polen och Rumänien.

Man har sålunda lyckats i sina planer att förinta Tyskland. Men samtidigt
har man som sagt lyckats med någonting annat, som icke åsyftades:
att förinta sin egen produktion, hela Europas produktion, ja hela den kapitalistiska
världens produktion. »Tyskland måste förintas». Man har lyckats.
Tysklands kvinnor och barn förintas i miljoner. Och än mer, såsom
den officiella tyska läkarerapport skriver, vilken i min förra motion citerarades:
»detta är icke blott eu fara för den tyska framtiden, utan för hela
den vita rasen, ty det är väl knappast möjligt för grannfolken att i framtiden
isolera sig från Tyskland». De ohyggliga siffror och data, som jag då
i det sammanhanget offentliggjorde, äro för länge sedan föråldrade och på
ett rent av fasaväckande sätt distanserade. Se här några alldeles färska och
absolut tillförlitliga detaljer, vilka nästan uteslutande stödja sig på officiella
siffror och i övrigt på de mest trovärdiga åsyna vittnens intyg i december
månad 1923:

\id årsskiftet 1923—24 funnos i Tyskland 3 miljoner arbetslösa, därav
endast i Berlin 300,000. Reallönerna för de ännu arbetande ha minskats
till en fjärdedel, i vissa fall en sjättedel av de före kriget utbetalade —
redan då ofta otillräckliga — lönerna. Priserna äro oerhört stegrade, mat
och kläder nu betydligt dyrare än i Sverige, där dock som bekant tillståndet
ofta är olidligt för proletariatet. Berlins konsumtion av fläsk och nötkött
har i jämförelse med år 1913 minskat till hälften, hästkött däremot
ökat med 17 procent, hundkött med 282 procent. Det påpekas, att procentuellt
lider i Tyskland större lager av befolkningen av denna hungerkatastrof
än i Ryssland efter missväxten 1922. Även den forna medelklassen,
ja, småkapitalisterna proletariseras hastigt. Bönderna gå samma väg, enär
den stora arbetarebefolkningen icke längre kan köpa deras produkter. På
sina håll måste halva befolkningen taga offentligt understöd, så 52 procent
i Berlins proletärstadsdel Wedding och 25 procent av Miinchens — läkare! Av

Motioner i Första kammaren, Nr 51.

Berlins 12,000 studenter måste 8,000 uppehålla livet medelst tidningsförsäljning,
skoputsning, snöskottning och dylikt. På en dag begingo tre Berlinläkare
självmord av penningbekymmer. Överhuvud tilltaga självmorden
i uppskakande grad, likaså alla andra svältens följdföreteelser såsom tuberkulos,
prostitution, brott (särskilt egendomsbrott) m. m. Födelsernas antal
har sjunkit från 27 per tusen 1913 till 13 år 1923 — »lyckligtvis» skriver
den bekanta fru Mathilde Wurm. Det är sant, att alla dessa ohyggliga
fakta även måste skrivas på de tyska kapitalisternas konto, men den politik,
som föres av ententen, det vill realiter säga: av Nationernas Förbund,
kan ej frånkännas sin dryga part av ansvaret.

Dessa skildringar skulle kunna mångfaldigas. Endast ett exempel till
må anföras, innan jag går vidare i min tankegång. Det är i en artikel,
vilken cirkulerat genom den svenska hög erpressen, vi läsa följande:

»Mest beklämmande ter sig eländet bland befolkningen i arbetarekvarteren.
Om man bara strövar igenom några gator i Berlins nordliga och östliga
kvarter, ser man nog för att få en outplånlig bild av den skriande nöden.
Redan husen, vilka sedan början av kriget icke undergått någon reparation,
erbjuda i sitt smutsiga tillstånd en tröstlös anblick. Kvinnorna stå i grupper
tillsammans på gatorna och underhålla sig med tal om de svindlande
priserna på alla förnödenheterna. Endast det som är absolut nödvändigt,
kan köpas, stumma betrakta de butikernas skyltfönster, där så många saker
som de skulle behöva, finnas! Men sådana inköp måste uppskjutas på
obestämd tid». O. s. v. i det oändliga.

Ytterst bottnar detta Europas himmelskriande elände i den kapitalistiska
samhällsanarkiens eget väsende. Men likväl — bland alla yttre symptom
på denna anarki, bland alla dess för tillfället verkande, dagsaktuella orsaker
till eländet faller ingen oss så skarpt i ögonen som den politik, vilken Nationernas
Förbund närmast företräder. Det vilar på grundvalen av Versaillesfreden,
vilken ju ingår som väsentlig beståndsdel i själva förbundspakten.
Det är de i denna våldsfred triumferande segernationerna, som
bildat Nationernas Förbund, som utgöra huvudbeståndsdelen däri, som genom
detta förbund antingen positivt begått eller ock — ofta i strid mot de formella
förbundsstadgarne — blundat för de mest uppenbara rättskränkningar.
Med fullt fog betecknar Svenska Dagbladet årsminnet av den våldsfred,
varur Nationernas Förbund sprang fram som »ett ohyggligt fyraårsminne».
Och det är förbundet, som ytterst drabbas av den mycket riktiga anmärkningen:
»Fyra långa år av outsägliga lidanden har världen suckat under
denna freds bestämmelser». Men ej nog därmed: suckat — märk det väl
under de krigsrustningar och det evigt överhängande krigshot, som utgör
detta förbunds signatur i lika hög grad som hundra år tidigare dess naturliga
stamfaders, »den heliga alliansens».

Nationernas Förbund har redan från början ålagt sina medlemmar rustningsförpliktelsen.
Det är ju detta som alltid stämt den svenska högern
trots dess nationalistiska betänkligheter — så relativt vänligt mot förbundet.

Motioner i Första kammaren, Nr 51.

När förre excellensen Hederstierna för en tid sedan höll sitt beryktade tal
med dess värma maning till rustningsförbund med de vitas Finland, så
byggde han just på de förpliktelser, vilka — och däri hade han rätt —
kunna för Sveriges del utläsas ur dess medlemskap i förbundet. »Utrikesministern»,
skriver Stockholms Dagblad i sitt försvar för sagda tal den 31
oktober 1923, »håller nämligen före, att Finland, i händelse av anfall österifrån,
såsom medlem av Nationernas Förbund närmast bör kunna påräkna
svenskt bistånd såsom ett resultat av Folkförbundets eget ingripande i händelserna,
(kursiverat i artikeln). Annorlunda uttryckt: han anser att Nationernas
Förbund i första rummet söker förmå Sverige att lämna hjälp.--

Resonemanget överensstämmer helt och hållet med Nationernas Förbunds
anda och syften». Emellertid heter det också karaktäristiskt nog i ett annat
sammanhang i samma ledande artikel: »Nationernas Förbund har (nämligen
som fredsvärnare) visat sig mera maktlöst, än även måttfulla optimister
tidigare föreställt sig; dualismen mellan stora och små stater har framträtt
starkare. A andra sidan har spänningen och oron tilltagit».

Det har sitt intresse att jämföra uttalanden sådana som ovanstående med
vad som sades vid det tillfälle, då svenska riksdagen beslöt Sveriges inträde
i förbundet. Nuvarande excellensen Trygger yttrade då — helt visst under
djup känsla av ansvar — dels att han visserligen ansåg oss nödda och
tvungna att inträda i förbundet, men dels även, att han icke hyste några
som helst illusioner om förbundet. Härpå svarade herr Gustav Möller bland
annat, att han skulle känna sig ganska ängslig, ifall Nationernas Förbund
hade fullkomlighetens prägel, vilken det nu ej bar. Sannerligen, herr Möller
bör alltjämt kunna vara lugn. Den prägeln får aldrig Nationernas Förbund.
Så mycket ha vi nu sett av dess verksamhet.

Denna känsla trycker med beklämmande tyngd alla ansvarsmedvetna
andar i tiden. Vi minnas alla de uttalanden, som gjordes av sydafrikanske
premiärministern Smuts. Han yttrade bland annat: »Vi ha nu hunnit fyra
år framåt i tiden efter Versaillesfreden, men ännu ha vi icke fått fred.
Kriget har endast förts över på det ekonomiska området. Vi nalkas alla

ett säkert och oundvikligt nederlag i detta senaste krig. —--Ingen

skadeståndsbetalning är möjlig, så länge Ruhrockupationen fortgår. Den
hotande splittringen av Tyskland är delvis en följd av Frankrikes förskräckliga
(dreadful) politik. Frankrike bär ett tungt ansvar inför historien. Folken
äro allvarligt uppskrämda över Frankrikes rustningar till lands och i
luften. Franska regeringen har lånat smärre stater stora summor för att
stilla deras vargaptit på rustningar. Det är fara värt, att en alltför tillmötesgående
politik i fråga om de interallierade skulderna kunde sätta
Frankrike i tillfälle att lämna subsidier till militarismen på kontinenten.
Om detta fortfar, måste Storbritannien åter rusta sig till sitt eget självförsvar».

Dessa farhågor äro ingalunda överdrivna. Åt Polen har Frankrike ny -

Motioner i Första kammaren, Nr 51.

ligen lånat 15 miljoner pund till rustningsändamål, åt Rumänien 6 miljoner
pund. Sådant är tillståndet inom Nationernas Förbund. De utomstående
staterna tvingas med eller mot sin vilja att följa med på den sålunda inslagna
stråten. I Amerika har under senaste sommaren krigs- och marinministrarna
i U. S. A. gemensamt utarbetat ett förslag angående förstärkandet
av befästningarna vid Panamakanalen, vilket förslag förelagts kongressen.
Det avser uppställandet av en rad moderna kanoner av 40 centimeters
kaliber samt ökandet av luftstridskrafterna inom kanalzonen. Ett
led i samma utveckling är segermakternas stärkande av dem av de besegrade
staterna, vilka äro villiga att direkt eller indirekt deltaga i Nationernas
Förbunds politik. Medan Tyskland pressas med skadeståndet utöver alla
tänkbara gränser, har under året det bulgariska skadeståndet nedskrivits till
en obetydlighet. Denna detalj i den förda politiken är mycket betydelsefull.
N:r 2807 av den bulgariska tidningen L’echo de Bulgarie, år 1923
skriver: »Bulgarien kan, befriat från den mara, som sedan många år demoraliserat
landet, från och med i dag med förtröstan motse framtiden! Under
den kommande kristiden äro de bördor, som pålagts det bulgariska folket,
betydligt minskade». Samtidigt säger ministern Stambulinski i ett tal:
»Det nya avtalet betyder Bulgariens återställelse och dess närmande till ententemakterna».
Man förstår detta, när man läser att till skadeståndskommissionens
förfogande ställts endast de 5—6 procent av statsinkomsterna,
vilka bestå av tullinkomsterna. Medan i freden i Neuilly stipulerades ett
skadestånd av 2 1/a miljarder guldfrancs, slipper nu Bulgarien undan med
högst en tjugondei därav! Där ser vi dubbelheten i segermakternas skadestånds-»moral».
Men vi förstå också avsikterna, som dölja sig där bakom.
Resultatet visade sig, då Bulgarien vid Lausanne-konferensen något senare
i fjol helt slöt upp vid sina välgörares sida!

Den avgående amerikanske ministerns i Stockholm Ira Nelson Morris har
(i hans bok om sin verksamhet 1914—23) under det gångna året framlagt
klara reflexioner över Sveriges förhållande till tidsläget. Hans lärorika anteckningar
visa, huru den svenska neutralitets viljan småningom uppmjukats
icke minst genom dem, som ständigt förde ordet neutralitet på tungan;
huru vår traditionella neutralitetspolitik principiellt uppgivits i och med
Sveriges deltagande i Nationernas Förbund. Med massor av detaljer bevisar
han den så inaugurerade politikens »drastiska åtgärder», såsom han uttrycker
sig. Nationernas Förbund som fredsgarant är maktlöst enligt hans
mening, innebär ingen trygghet, endast faror. Alltjämt hopas farorna för en
ny katastrof, som när som helst kan bryta lös. Det kan tilläggas, att själva
»Le Temps» i Paris i oktober 1923 Öppet hotar, att om ej Frankrikes skadeståndspolitik
mot Tyskland järnhårt genomföres, »löper Nationernas Förbund
fara att brytas sönder»! Är inför sådana vittnesbörd tiden ännu ej
inne för Sverige att undandraga sig vådan av en samhörighet, som hotar
med sådana faror, sådant ansvar?!

Motioner i Första kammaren, Nr 51.

Läs vidare holländske utrikesministerns rapport den 14 december 1923
rörande Nationernas Förbunds vacklande opportunistiska hållning i Korfufrågan,
vilken jag i det följande skall närmare ingå på. Hans slutsats är
den, att garantipakterna, i den form de framlagts för fjärde folkförbundsförsamlingen,
absolut stå i strid mot folkförbundspakten på grund av den
dominerande ställning, de särskilda garantipakterna intaga i församlingens
förslag. »Folkförbundet syftar till att organisera länderna på folkrättslig
basis, medan de speciella garantipakterna endast skulle resultera i en maktgruppering
i samma stil som den gamla jämn viktspolitikens och i motsats
till den tanke, som var grunden till Nationernas Förbund». Blott 15 av de
nära 50 Genévedclegationerna röstade för den föreslagna garantipakten. Bland
dessa 15 befunno sig icke de Skandinaviska länderna och Holland, ej heller
sådana stora makter som Japan och Italien.

Bemärk även professor Einsteins i Friedenswarte offentliggjorda motivering
för hans utträde ur Nationernas Förbunds kommission för intellektuellt
samarbete. Han framhåller, att förbundet hittills icke uppträtt mot någon
om än aldrig så brutal handling av de härskande stormakterna. Einstein
anser att förbundet icke blott icke förverkligat sitt höga ideal, utan snarare
misskrediterat det. Sedan han lyckönskat folkförbundskommissionen till att
ha fått en så förträfflig man som professor Lorentz i Haarlem till hans
efterträdare, uttalar han förhoppningen, att Nationernas Förbund i framtiden
skall kunna få honom att ändra omdöme! Men tror någon att det
skall ske?

Det saknas ej heller svenska uttalanden, som visa en alldeles likartad
tankegång djupt inne i läger, som eljes äro mig och mina partivänner fullständigt
motsatta. Jag kan ej neka mig nöjet ännu en gång citera excellensen
Trygger:

»Garantiavtalet äventyrar självt freden (det gällde den gången Tyskland)
genom den pariasställning, i vilken de besegrade staterna alltjämt kvarhållas.
Komma även de neutrala att ställa sig som skyddsvakt kring segrarne, men
måste vägra motsvarande skydd åt de besegrade, därför att dessa i vissa fall
ej få skyddas eller äro oförmögna att å sin sida giva en effektiv motgaranti,
och sker detta under Nationernas Förbunds medverkan, har denna institution
uppenbarligen förvandlats till ett redskap för genomförande av de avslutade
fredstraktaterna och måste följaktligen avstå från anspråket att vara mänsklighetens
och den verkliga fredens tjänare.» (Enligt N. D. A. den 5 sept.
1923). Man torde väl ge mig rätt i, att hr Tryggers allra värsta farhågor
i det avseendet numera äro besannade.

Samma dag sagda citat reproducerades, uttalar Sv. D. farhågan för, att
Genevekonferensens delegater »offra realpolitiska mål för aktioner, som inspireras
av rent realpolitiska syften, men till vilkas befrämjande utnyttjas
nitälskan om icke realpolitiska mål». Stockholmstidningen går ännu längre
och finner, att trots alla granna fraser moralen icke har någon reell bety -

Motioner i Första kammaren, N:r 51.

delse för Nationernas Förbund. Det vore likgiltigt, om Nationernas Förbund
eller ambassadörkonferensen avgjorde Korfufrågan. I bäggedera fallen blir
det den brutala maktens, ej rättens, argument, som avgör frågan. Tjänar
det under sådana förhållanden någonting till, att småstaterna stanna kvar i
Nationernas Förbund? Tidningen för sin del svarar jakande: »Måhända
skulle deras representanter göra större nytta genom att stanna kvar och
inom förbundet vid alla tillfällen klart och skarpt framhålla motsättningen
mellan förbundets idé och stormaktspolitiken.» Vilken underbara logiska
saltomortal blott kan förklaras genom den ännu underbarare liberala utopismen.
Jag nödgas instämma med kritiken från ett sådant motståndareorgan
till mig som N. D. A.: »Deras uppgifter skulle alltså vara att stanna

kvar såsom moralpredikanter eller levande förebråelser mot de storas rövarliv.
» St. T. replikerar: »Naturligtvis kommer förr eller senare den tidpunkt,
då man måste göra klart för sig, om förbundet över huvud kan komma att
motsvara sitt ändamål.

Är det f. ö. någon, som på allvar vill göra gällande, att det var rättssynpunkterna,
som fingo göra sig gällande vid avgörandet av Ålandsfrågan?
Knappast! Det var i stället politiska lämplighetssynpunkter. Man visste,
att finnarna vore ett påstridigt släkte. Dessutom hade de slagit ned den
finska arbetarklassen, något som säkert räknades dem till godo hos
många av dem, vilka deltogo i avgörandet. Å andra sidan visste man
att svenskarne på förhand förklarat sig skola godtaga det beslut, som
komme att fattas. Alltså var det bekvämast och lämpligast att ge finnarna
rätt. På vilken sida den verkliga rätten låg, det blev sedan en andrahandsfråga.

Ingalunda mindre komprometterande för förbundets prestige är den s. k.
Vilnafrågan. Förbundsrådet hade avgjort tvisten mellan Litauen och Polen
så, att Vilna skulle tillfalla Litauen. Polen vägrade emellertid att finna sig
i detta utslag och besatte utan vidare Vilna. Det hette visserligen då, att
besättandet var general Zeligovskys egenmäktiga affär, som icke den polska
regeringen hade något ansvar för, men numera är det offentligt känt, att
åtgärden vidtogs på den polske presidentens yrkande. I början tänkte förbundet
söka hävda sin överhöghet, och man dirigerade trupper från en hel
del stater även — från Sverige — som skulle fördriva polackerna, men när
det kom till kritan torkade det hela in. Polackerna residera fortfarande i
Vilna trots förbundets utslag och utan att detta synes göra min av att skaffa
respekt för sin ståndpunkt.

Under den senast gångna sommaren har en motsvarande aktion igångsatts
mot den fria staten Danzig, en aktion, om vilken det i hög grad ligger inom
möjlighetens gränser, att den kan bliva snart nog en ny eldhärd i Europa.
Ministerkonseljen har förklarat d. 14 sistlidne maj, att »Polen var tvunget
använda alla till förfogande stående medel att säkerställa sina suveräna
rättigheter.» Militära dispositioner ha vidtagits, och den nyssnämnde gene -

Motioner i Första kammaren, N:r 51.

ral Zeligovsky har utnämnts till kårkommendant vid »Polska havet». Ja,
han lär vid ett inkognito företaget besök i Danzig ha inspekterat hamnanläggningarna
och höjderna kring staden, där tidigare fästningsanläggningar
funnos. Denna episod bör ses mot bakgrunden av Polens för ett par år
sedan gjorda fruktlösa försök att få till stånd en örlogshamn vid sin egen
östersjökust.

Vi kunna härtill lägga påpekandet i all korthet av Nationernas Förbunds
tolererande av sådana våldsbragder som general Hallers ockupation av
Ost-Galizien, d’Aannunzios tåg till Fiume och Korfantys infall i övre Schlesien.

Men det allra värsta — »i själva verket torpeden under arken» (såsom
N. D. A. uttrycker saken d. 5 sept. 1923) — är Ruhrockupationen. Det
är intet överord, när man betecknar den franska militärens infall i det vapenlösa
och fredsbegärande Rhenlandet som ett nidingsdåd, vilket kan jämställas
med tyskarnes infall 1914 i Belgien. Vid anfallet på Kruppverken i Essen
d. 1 april 1923 massakrerade fransmännens vilda negertrupper tyska arbetare
i massor och mördade 13 av dem. Dessa befunnos skjutna i ryggen. Skjutningen
på de värnlösa och flyende skedde utan någon föregående varning.
Ehuru indignationen ej blott i U. S. A. utan även i de övriga ententestaterna,
speciellt England, var ytterligt stor, rörde Nationernas Förbund ej ett finger.
Ja, marskalk Foch uttalade i »Revue de France» samma mening, som vi
nyss sågo tolkad av Monsieur Poincaré: »Fredsfördraget har icke löst frågan
om Frankrikes militära säkerhet, och den ekonomiska kris, som i Frankrike
uppstått till följd av Ruhrområdets ockupation, får under inga omständigheter
leda till, att det kanske sista tillfället att reglera detta problem till
Frankrikes förmån tillspillogives. Frankrike kan icke nöja sig med Tysklands
avväpning, vare sig den är ärligt genomförd eller icke. För Frankrike
och Belgien finnes endast en enda garanti, och detta är Rhenövergångarnes
varaktiga besittning.» Det är ytterst betecknande, att alldeles samtidigt
härmed vidtager Frankrikes köpta vasallstat Polen hotande rörelser i
övre Schlesien. Under tiden utvecklas hela det diplomatiska intrigspelet
mellan England, Belgien och Frankrike i samband med Loucheurs underhandlingar
i London — ett tomt kulisspel, som redan från början troligen
aldrig åsyftade något resultat och endast var till för att gjuta olja på allmänna
opinionens upprörda vågor. Hela politiken går allt mera klart och
tydligt ut på Tysklands ytterligare sönderslitande genom det konstgjorda
frambringandet av en »Rhenländsk republik». Därför avvisas också genast
helt bryskt Tysklands mycket moderata förslag till krisens avveckling genom
moratorium, utrymning av de besatta områdena samt fixerandet av en definitiv,
rimlig skadeståndssumma. Tysklands anbud på betalning av 30 miljarder
guldmark avvisas hånfullt såsom »alldeles oantagligt.» Man meddelar
nu, att ej ens med 50 miljarder skulle man låta sig nöja.

Under tiden göra de förödande följderna av denna politik sig snart känn -

Motioner i Första kammaren, Nr 51.

bara. Naturligtvis först på det ekonomiska området. Ingen nationalekonomiskt
kunnig människa förundrar sig över, att detta underbara slags »återuppbyggnadsarbete»
går ut just över den franska industrien själv. Redan
en månad efter besättandet av Ruhr förklarar ordföranden i Comité de
Forges, de Wendel, i Metz. Handelskammare inför ett ingeniörsmöte, att
den lothringska industriens produktionsförmåga för närvarande vore starkt
inskränkt genom Ruhr konflikten. 75 procent av de masugnar, vilka 1922
varit i drift, vore nedlagda, och endast 20—25 procent av de sagda år förbrukade
järnmalmsmängderna kunde nu utnyttjas. Industrien måste dessutom
göra stora penningoffer för arbetslöshetsunderstöd. De Wendel betecknade
det påstående, såsom felaktigt, att de franska storindustrimännen vore
upphovsmän till Ruhrockupationen för att därmed utestänga den tyska konkurrensen.
Man hade tvärtom varken frågat eller underrättat dem före
ockupationen.

I Ruhr växer eländet över alla gränser. Arbetarnes framprovocerade förtvivlan
och upplopp nedslås i blod. För att även om möjligt provocera
tyska regeringen till motsvarande steg drager man sig ej ens för att genom
krigsrättsdomarne i Werden göra en del storfinansiärer av baron Krapp von
Bohlens typ till ett slags nationalmartyrer — något som också mycket riktigt
upprör all världens kapitalistpräss oändligt mycket mer än all den gränslösa
proletära nöden och nedslaktandet av de många absolut oskyldiga arbetarne.
Det är nu, tyskarna som sin sista förtvivlade nödfallsutväg anlita
det passiva motståndets taktik. Hela vanvettet i den av Nationernas Förbund
tolererade våldspolitiken börjar bli klart för alla. Till och med en
man sådan som Keynes nödgas i Londonpressen i maj 1923 konstatera:
»Den skada, som vållats Europa av den stora reparationslegenden, är oberäknelig.
Då vi blicka tillbaka, kunna vi se, att den världspolitik, som
följts från 1919 till 1922, visserligen undan för undan reducerat legendens
dimensioner, men dock aldrig övergivit den för den enkla sanningen, och

att detta aldrig medfört något gott--—. Men det finns också andra

legender, framsprungna ur känslor, som voro naturliga under kriget, såsom
den om alla våra allierades fullkomligt dygdiga avsikter och om alla våra

fienders fullkomligt depraverade karaktärer---. De andra ländernas

likgiltighet inför frågan, huruvida den fransk-belgiska invasionen i Ruhr är
etti riktigt och lagligt företag, synes mera skadlig för objektiv avväpning
och skiljedom än själva invasionens faktum». Men »objektiv avväpning och
skiljedom», detta var ju just Nationernas Förbunds föregivna syftemål.
Hårdare kan alltså ej kritiken över detta uttalas, än vad här från mycket
bemärkt borgerligt engelskt håll sker. Undra på, att lord Robert Cecil måste
i Underhuset rapportera från sin agitationsresa för Nationernas Förbund i
Amerika, att han funnit Ruhrockupationen vara ett avgörande hinder, då
det gällde att övertyga amerikanarna om ärligheten i Europas (läs: förbundets)
freds vil ja.

Motioner i Första kammaren, Nr 51.

Den franska ockupationen fortsättes emellertid med besättande av stora
delar av östra Rhenstranden, bland annat delar av Badens huvudstad Karlsruhe.
Förintelsen av Rhenlandets industri och kommunikationer fortgår.
Franska regeringen avvisar alla tyska regeringens förslag obesedda. Inför
Frankrikes militära maktutveckling vaknar den gamla antagonismen mellan
detta land och England, och under sommaren börja de kapprusta under
ömsesidiga utökningar av luftflottiljerna. I direkt strid mot Nationernas
Förbunds beslut behandlas Saarområdet numera som en fransk slavköloni,
där varje spår av medborgarrätt utplånas. Jag påminner vår svenska liöger
om Nya Dagligt Allehandas varnande pekfinger den 1 juli: »Folkförbundet
skulle få plikta med den lilla resten av sitt moraliska anseende, om Saarområdet
verkligen skulle förbliva en afrikansk koloni mitt i Europa». Jag
påminner vår socialdemokrati om herr Brantings oupphörliga platoniska maningar
till »folkrätt» och »demokrati» inom förbundsrådet. Tror någondera
parten numera ärligt på ringaste möjlighet att realisera dessa vackra tankar?
Finns det någon av dem, som ej vet, att förbundsrådets beslut att undersöka
förhållandena i Saar från början till slut var en ohöljd parodi både på vilja,
rättsmedvetande och makt hos förbundet?

Rätt så klart har förresten medvetandet härom utformats i chefernas för
svenska marinförvaltningen och marinstaben i augusti avgivna yttrande rörande
försvarsrevisionen: »Den plan för en allmän rustningsbegränsning, som
enligt förbundsakten skulle utarbetas genom försorg av förbundsrådet, står
alltjämt långt ifrån sitt förverkligande.---För närvarande synes för bundet

icke vara en freden med säkerhet garanterande institution. Det tillkom
på en tid, då de nationella motsättningarna stodo som skarpast, och
dess stadgar äro invävda i en fredstraktat, som av de segrande makterna
dikterades för avväpnade motståndare. Förbundsakten kan sålunda icke inom
sig bära den idé om samförstånd, som borde vara utgångspunkten för ett
förbund av den art, varom här är fråga. Redan vid Sveriges inträde i förbundet
påtalades den oklarhet och i vissa fall otydlighet, varav förbundsakten
led, och den olägenhet som följde av, att vissa makter stode utanför

förbundet. Dessa tvister kvarstå.---Den enda fråga av vikt, som

berörde vårt land, löstes emot svensk uppfattning om rätt, och i det stora
hela har förbundet icke övat något väsentligare inflytande på de stora internationella
problemen. Det står till synes främmande för de förhållanden,
som framskapats, och för de handlingar, som alltjämt förvärra världens finansiella
nödläge». Naturligtvis står jag fullkomligt främmande för utlåtandets
slutsats: ökade svenska rustningar. Men dess skarpa kritik är lika sann
som berättigad särskilt inför Saar- och Ruhrfrågans behandling.

Samma beska kritik går igen i Göteborgs Handels Tidning den 4 augusti:
»Där står nu Frankrike i Ruhr. Det har stuckit in en grov järnstör i en
ytterst sinnrik och invecklad mekanism och står nu och gapar av förvåning
över, att den icke längre fungerar. Det är de elaka tyskarna, som sabotera

Motioner i Första kammaren, Nr 51.

dess arbete. Bara den tyska regeringen befallde det passiva motståndets
upphörande, så skulle maskinen börja snurra. Att några tro, att järnstören
gör förtret, beror bara på, att de fallit offer för den illistiga tyska propagandan.
Att alla länders näringsliv, icke minst vårt eget, får deltaga i de
förluster, som vållas av detta underliga sätt att sköta industrien, anses icke
giva dem någon rätt att yttra sig i frågan. — Vi andra folk ha ingen tillfredsställelse
av att iakttaga, huru Frankrike förstör även sina egna finanser.
Svårigheterna skola växa för oss alla genom det finansiella trassel, som
Frankrike invecklar sig i. Dess inhemska skulder belöpa sig nu till inemot
300 miljarder francs och dess utländska till omkring 105 miljarder, då man
efter gällande kurs omräknar de officiella 35 miljarderna. Dessa skulder ökas
årligen och månatligen, medan den franska järnindustrien står stilla av brist
på koks».

Nåväl, tills vidare segrade det råa våldet, medan Nationernas Förbund
bara satt alldeles stilla och lät det ske — naturligt nog då förbundets politik
numera är identisk med Frankrikes. Tyskland, prässat utöver all rimlig
förmåga av det rådande vanvettet, måste giva vika, och den 11 september
telegraferades den not från tyska riksregeringen till Paris och Briissel, varigenom
det passiva motståndet i Ruhr förklarades upphävt. Frankrike hade
fullständigt segrat och kunde därutöver tillåta sig allt gentemot den tillintetgjorda
gäldenären. Ja, mer än så, när i Folkförbundets andra kommission
den 8 september föreslogs några ytterst platoniska fraser i skadeståndsfrågan,
förklarade Frankrike, att »om en offentlig diskussion i denna
fråga skulle komma till stånd, komme den franska delegationen icke att
vägra att deltaga i densamma (tänk så nådigt), men den skulle i förväg
göra de uttryckligaste förbehåll beträffande rådets eller församlingens kompetens».
Man får ej, undra på, att Sydafrikas ombud i förbundsrådet, professor
Murray, om skadeståndsfrågans behandling begagnar så starka ord, som att
»förbundet under fyra långa år icke kunnat lösa detta problem, och under
den tid har världen, som styres av förbundsrådet, blivit utarmad och förlorat
allt hopp.»---Detta enda icke lösta problemet drager Europa

i förtvivlan och ruin. Därmed har en situation uppstått, som förmått England
och Frankrike att öka sina stridskrafter. Krigsfaran i framtiden är
förvisso allvarsam, och det gives intet säkrare medel att utbreda fruktan för
krig, än när en makt plötsligt besätter en annan makts område med sina
trupper. Jag vill ej bruka sensationella ord och ej tala om den europeiska
civilisationens ruin, men det är ett absolut säkert faktum, att det mänskliga
livets nivå för många generationer högeligen försämrats genom att skadeståndsfrågan
icke lösts.

Det svenska ombudet, frih. Mareks von Wurtemberg, inlindade visserligen
sitt instämmande häri i en del allmänt hoppfulla fraser, men fastslog dock,
att »sanningen är, att vårt förbund alltjämt är ganska svagt. — Den oro
och den osäkerhet, som för närvarande råda i Europa, trots att freden, som

Motioner i Första kammaren, Nr 51.

det vill synas, är återställd på papperet, ha lett till den naturliga följden,
att Nationernas Förbund icke har kunnat uppnå den styrka, som vännerna
av en ny internationell ordning hade rätt att hoppas vid tiden för dess tillkomst.
Det är under denna svaghetsperiod, som Nationernas Förbund har
måst genomgå den kris, vilken satt till och med dess existens på prov».
Huru friherre Mareks efter detta konstaterande av fakta kan ytterligare uttala
hoppet om liv för detta dödfödda foster, är sannerligen för vanligt sunt
förnuft obegripligt. Då är fru Mia Leche i Göteborgs Handels Tidning bra
mycket oförbehållsammare: »Blir det så, att förbundet skulle köpa Frankrikes
bevågenhet genom fullständig overksamhet i skadeståndsfrågan (något
som ju skedde), så får man väl antaga, att ögonen öppnas på alla dem, som
ej önska Nationernas Förbunds fortbestånd till varje pris, utan endast i den
mån det visar sig vara ett organ för internationell rättvisa».

Men innan Ruhraffären hunnit föras fram till den tillfälliga slutpunkt,
den för ögonblicket nått, hade en ny, fullt ut lika sensationell politisk »affär»
låtit Nationernas Förbund i om möjligt än högre grad än beträffande tyska
skadeståndsfrågan själv avslöja sin inneboende impotens såsom rätts- och
fredsgaranti och sin fullständiga identitet med de för tillfället härskande
våldsmakternas materiella intressen. Låt oss nu även ett ögonblick stanna
inför Korfufrågans behandling och Nationernas Förbunds fiasko därvid:

Den 29 augusti innehöll hela den svenska prässen några på tämligen obemärkt
plats och med liten stil undanskjutna telegram om, att fyra italienska
officerare, medlemmar av gränskommissionen vid italiensk-albaniska gränsen,
mördats, en i dessa vilda trakter ej ovanlig eventualitet. Troligen hade såsom
senare med ganska stort fog gjorts gällande, dådet begåtts av någon
av de därstädes ständigt härjande albanska banditligorna. Ej spår av bevis
fanns, att gärningsmännen varit greker, än mindre att bakom dem stode
grekiska regeringen. Det hela betraktades som en relativ, under morgondagen
glömd bagatell. Nästa dag är annan låt i skällan. Världen allarmeras
av det sensationella meddelandet, att Mussolini ögonblickligen begagnat
tillfället att göra mordet till förevändning för ett överfall på Grekland och
i en våldsam not till detta lands regering pålagt denna såväl det juridiska
som det moraliska ansvaret för mordet. Genom ett ultimatum, skarpare än
Österrikes till Serbien i juli 1914, fordrar Mussolini i 7 punkter de mest
kännbara och kränkande gottgörelser av grekiska regeringen. Vid sidan av
en del löjligt teatraliska, men för Grekland ytterligt förödmjukande ceremonier
(salutskott för italiensk flagga in. in., in. in.) kräves inom fem dagar dels
upprättandet av en italiensk extra judiciell domstol i Grekland, dels betalning
av 50 miljoner lire i skadestånd. Ytterligare nästa dag, den 31 augusti,
talar hela prässen — denna gång under feta rubriker på första sidorna —
icke om annat än att Italien redan är klart att med vapenmakt överfalla
Grekland, vilket land avvisat Mussolinis ultimatum. Samma dag sker det
brutala våldsdådet. Korfu bombarderas av italienska flottan, varvid särskilt

Motioner i Första kammaren, Nr 51.

det hjältedådet utföres, att en skola, upplåten åt utländska flyktingbarn, förintas
med alla sina skyddslingar, varjämte blodbad anställes i den vapenlösa
staden. Staden och ön besattes av italienska trupper.

Man tycker: nu om någonsin är stunden inne för Nationernas Förbund
att ögonblickligen ingripa och visa, vad det går för. Här föreligga öppendagligt
alla de i förbundspakten uttalade förutsättningarna för ett sådant
snabbt ingripande, vilket man i Vilnakonflikten verkligen först gjorde de
praktiska ansatserna till (låt vara att de sedan aldrig fullföljdes). Men nej:
förbundsrådet sammanträder visserligen och besluter — uppskov under tre
dagar »under uttalande av förhoppningen, att icke de båda intresserade staterna
till dess komma att begå några handlingar, som kunna tillspetsa situationen».
Sedan Italien tillspetsat situationen redan till det yttersta och då
Grekland är urståndsatt att göra någonting alls. Vilken ynklig fars! Förbundsstadgarnas
artikel 10, enligt vilken Italien gjort sig förfallet till bojkott
och straff, namnes ej ens under debatten i rådet, under vilken italienska
ombudet Salandra öppet föreslår, att rådet skall konstatera sin inkompetens
och hänskjuta saken till den s. k. »ambassadörskonferensen», en av ententemakterna
vid våldsfredemas genomförande inrättad institution av deras egna
handgångna män. Endast lord Cecil, med vilken herr Branting och de övriga
skandinaviska ombuden förena sig, gör invändningar. De sistnämnda
hota till och med ett ögonblick att lämna rådskonferensen, om rådet ej upptager
frågan till behandling — för att sedan ändå lugnt stanna kvar och
svälja förödmjukelsen.

Det är nu, som Grekland inser Nationernas Förbunds fullständiga värdelöshet
som rätts''varnare och fredsgarant. Det böjer sig för våldet och er
bjuder sig den 4 september att — ehuru det förklarar sig oskyldigt till
mordet i Janina, — på grund av sin värnlöshet deponera de krävda 50
miljoner lire i en schweizisk bank. Hela tiden fortsätter förbundsrådes sitt
maktpåliggande arbete att — oupphörligt besluta nya uppskov. Italien svarar
på Greklands och förbundsrådets undfallenhet genom att den 6 september
besätta en rad nya öar — »för att skydda Korfu». Enda synbara —
eller rättare hörbara — resultat är, att hr Brantings milda och moraliska
vältalighet åter höres i Gent;ve. Den svenska socialdemokratiens ledare har
verkligen talat så många och vackra och sanna rättfärdighetens ord om
denna sak, att det kunde synas vara på tiden för hans parti att nu äntligen
taga de oundgängliga logiska konsekvenserna i levande handling av dt''
många ordens oemotsägliga premisser.

Nu ingriper ambassadörkonferensen själv den 7 september på eget initiaoch
instämmer i Italiens ultimatum till Grekland med några små ändringar,
bland vilka den viktigaste synes vara, att Grekland skall med 21 skott vardera
salutera även för de engelska och franska flaggorna. Härmed förklara
sig Italien och Frankrike mycket belåtna, förbundsrådet drager en lättnadens
suck, och lord Rothermore kan i sina engelska tidningar spydigt nog

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 3 samt. 14 höft. (Nr 50—51.) 2

Motioner i Första kammaren, Nr ål

konstatera: >Bara en dag efter att lord Robert Cecil i Généve hotat med att
sända en brittisk eskader till grekiska farvatten, förklarade brittiske representanten
i Paris, att eskadern i stället sändes för att bevista de grekiska
hedersbetygelserna åt den italienska sjöstyrkan i Pireus.»

Affärens upplösning är känd. Grekland faller undan på alla punkter av
ambassadörskonferensens ultimatum och fullgör dem. Sedan Nationernas
Förbund satt pricken över ket, då det gällde att bevisa sin absoluta inkom
petens, genom att till och med neka att upptaga Korfus utrymmande till
diskussion, avfattar det den 28 september en förklaring, att — förbundspaktens
artiklar 15 och 16 ännu äga bestånd. Världens sista »folkrättsliga»
illusioner ha skingrats för alla utom för några lika välvilliga och renhjärtade
som verklighetsfrämmande utopister. Och vi kunna låta ridån gå ned över
den blodiga farsen med danska »Politikens» resignerade slutreplik: »Vi göra
oss icke längre många illusioner om Généveförsamlingens förmåga att hindra
mellanfolkliga konflikter.»

Men det praktiska resultatet här blev precis detsamma som det av Vilnafrågans
fiasko: Den obestraffade har fått blodad tand. Innan ännu Korfu farsens

ridåfall inträffat, är Fiumes officiella ockupation en lika levande
verklighet, inför vilken Nationernas Förbund står lika handfallet som inför
alla sina många föregående fiaskon. Dess konto är klart: Debetsidan är

fullskriven med Europas materiella och kulturella ruin. På kreditsidan läsas
blott två poster. Den ena är eu resolution mot omoraliska böcker. Den
andra — och den är verkligen högst betydelsefull — är det ofrivilliga av
slö jandet inför all världen av förbundets eget och därmed hela den privat
kapitalistiska samhällsanarkiens hopplösa brådstörtande mot undergångens
brant.

Trots allt vad som här anförts och vad som ytterligare skulle kunna anföras,
skall man säkerligen invända: Det må vara sant, att Nationernas

Förbund har blivit en fruktansvärd desillusion, men ett utträde är dock endast
en handling av negativ natur och man skapar naturligtvis därmed icke
något bättre att sätta i stället.

Härpå är då att svara: För det första är ett utträde ur bär ifrågavarande
institution det enda sätt, på vilket det svenska folket för sin del kan befria
sig från medansvarighet i den olycksdigra politik, för vilken denna institution
fått och allt fortfarande får tjäna som instrument, och redan detta är i och
för sig tillräckligt motiv för ett utträde. Därtill kommer, för det andra, att
man icke kan hoppas på något nytt i stället för det gamla, förrän man
gjort klart för mänskligheten, att det gamla endast är en illusion, oförmöget
att lösa de stora uppgifter, som nu skulle tillkomma eu sammanslutning
folken emellan och sålunda, i stället för att främja en förnuftig utveckling,
står hindrande i vägen för densamma.

I en sådan situation blir det i och för sig negativa på samma gång ott
steg i positiv riktning.

Motioner i Första kammaren, Nr 51.

Med stöd av vad sålunda anförts hemställes.

1) att riksdagen för sin del beslutar Sveriges utträde ur
Nationernas Förbund, samt

2) att riksdagen i skrivelse till Kungi. Maj:t hemställer,
att Kungl. Maj:t, med biträdande av detta riksdagens beslut,
må anmäla Sveriges utträde ur Nationernas Förbund,
samt i övrigt vidtaga de åtgärder, som kunna föranledas av
detta besluts realiserande.

Stockholm den 20 januari 1924.

C. ^Vinberg.