Motioner i Första kammaren, Nr 47 (Motion 1917:47 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, Nr 47.

Nr 47.

Av herr Y011 Koch, med förslag till lag om reglering av bostadshyror.

Det synes nu vara ställt utom allt tvivel, att den brist på bostäder
som sedan ett år rått i flera av våra städer kommer att stegras till verklig
bostadsnöd. Det kan också förutses, att detta läge av många hyresvärdar
kommer att utnyttjas till en högst betydande hyresstegring. Av
den i Stockholm utgivna hyreslistan framgår, att lediga lägenheter knappt
stå att anskaffa och i pressen har meddelats, att för moderna lägenheter
med värme, som nu uthyras till den stundande hösten, begäres 150 å 200
kronor mera per rum än förut. För rum med hypermodern inredning
begäres nu lägst 650 kronor per år mot 450 å 500 kronor för två år sedan,
för rum, som 1915 kostade 600 ä 650 kronor, begäres 800 kronor.1 Sannolikt
komma även rum av enklare beskaffenhet att i många fall utsättas för
en proportionell eller än större ökning. Vi stå inför en hyresstegring av
vida allvarligare natur än den, som inträffade förra året.

Alldeles oavsett de åtgärder, som kunna vidtagas för att stimulera
byggnadsverksamheten, blir det därför en uppgift av den största betydelse
för statsmakterna och kommunerna att söka ingripa mot sådan hyresstegring,
som kan anses oskälig.

Den 5 maj 1916 utfärdades med anledning av en framställning från
bostadskommissionen en kungl. förordning om medling i vissa hyrestvister
m. m. Den hyresreglering beträffande smålägenheter, som med denna förordning
åsyftades, är helt och hållet beroende på frivillighet. Något tvång
att anmäla hyresstegringar är icke stipulerat, ej heller hava de enligt förordningen
upprättade kommunala hyresnämnderna makt att fastställa det
hyresbelopp, de kunna finna skäligt. Den hyresvärd, som motsätter sig

1 Uppgifter om hyresstegring å smålägenheter av enklare beskaffenhet hava icke
erhållits.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 3 saml. 24 käft. (Nr 47.)

Motioner i Första kammaren, Nr 47.

hyresnämndens medlingsförslag, riskerar endast att nämnden offentliggör
sitt förslag och på detta sätt så att säga brännmärker en i strid mot detta,
vidtagen hyresförhöjning.

Hyresnämnderna skulle samtidigt fungera såsom organ för bostadsförmedling,
men även denna grundar sig helt och hållet på frivillighet.
Bostadskomraissionens förslag, som i övrigt följdes av Kungl. Maj:t, hade
i denna punkt gått vida längre, i det att däri påyrkats föreskrift om
skyldighet för hyresvärdar att anmäla inträffad hyresledighet och skedd
uthyrning.

Mot att hyresregleringen grundades på frivillighet, hade socialstyrelsen
haft att framställa viktiga erinringar. En till tvister mellan hyresvärdar
och hyresgäster begränsad förlikriingsverksamhet förmodade styrelsen
ej skulle bliva av någon större omfattning och betydelse. I måhända flertalet
fall torde nämligen hyresökningen ej giva anledning till någon tvist
— den uppsagda hyresgästen ser sig utan vidare om efter en annan lägenhet
eller hyresvärden hyr omedelbart ut lägenheten åt ny hyresgäst. För
att kunna utöva det vidsträckta inflytande på hyrespriserna, som måste
åsyftas, syntes det därför styrelsen nödvändigt att utsträcka nämndernas
reglerande verksamhet i förevarande avseende. De borde sålunda, utan att
någon hyrestvist förelåge, äga att upptaga till behandling frågan om hyresstegring.
Även framhöll styrelsen att det syntes på sina håll kunna förekomma
sådana förhållanden, att nämnderna måste utrustas med en mer
vittgående befogenhet i avseende å själva hyresregleringen. I likhet med
vad som redan genomförts i England och Norge samt föreslagits i Danmark1
skulle då nämnderna äga att träffa bindande beslut i fråga om hyrespriser.

Vid ett i Stockholm hållet opinionsmöte mot hyresstegringen den
22 maj 1916 — alltså efter utfärdandet av förordningen om hyresnämnder
— framhölls i antagen resolution, att hyresnämnderna icke beklätts
med tvångsmakt och att deras verksamhet byggts på det tillmötesgående,
som kunde visas från husägarnas sida. Komme icke det tillmötesgående
att visas, som erfordrades för ett tillfredsställande resultat av förlikningsnämndernas
verksamhet, förväntade mötet att nämnderna liksom i andra
länder förlänades större befogenhet att giva eftertryck åt det allmännas krav.

Med den erfarenhet, som nu föreligger från hyresnämndernas verksamhet,
torde kunna påstås, att den åsyftade hyresregleringen blivit av
ytterst ringa omfattning och betydelse. 1 svenska stadsförbundets tidskrift
(årg. 1916, Nr 7) har publicerats resultatet av en enquéte bland ordförandena
i hyresnämnderna vid slutet av september förra året. Undersöknings -

1 Sedermera föreskrivet i Danmark genom lag den 9 juni 1916.

Motioner i Första kammaren, Nr 47.

materialet är mycket begränsat, beroende på att en del nämnder alltför
sent trätt i funktion, och endast i Stockholms bägge hyresnämnder synes
något nämnvärt antal fall av medling hava förevarit. Man finner att i
Stockholm sammanlagt endast 169 anmälningar om hyrestvist handlagts
och, såvitt av den publicerade statistiken framgår, har i endast sex (6) fall
av dessa förhandlingarna inför nämnden lett till någon nedsättning av
hyresvärdens anspråk, varav i 2 fall genom jämkning under hand inför
nämnden och i 4 fall enligt av nämnden framställt medlingsförslag, som
antagits av bägge parterna. Därjämte har dock i 17 fall förlikning träffats
mellan parterna, utan att nämnden alls behövt ingripa; resultatet i dessa
fall angives icke.

I många fall (84) har den av hyresvärden begärda hyresökningen
ansetts befogad och i några fall (6) hava de sökande återtagit sina anmälningar
eller har (5 fall) hyresvärden ej kunnat åläggas personlig inställelse.

Granskar man särskilt de 23 fall, då medlingsförslag framställts,
finner man att förslaget antagits av parterna i endast 6 fall, men förkastats
i 17 fall, varav i 16 fall av hyresvärden.

Aven om resultatet av nämndernas förlikningsverksamhet varit ringa
eller så gott som intet, må icke förnekas att de haft betydelse i andra
avseenden. Sålunda har sannolikt icke utan visst fog framhållits, att deras
blotta tillvaro varit ägnad att verka dämpande på planerade hyresstegringar.
Även har deras uppgift att förmedla uthyrningar av smålägenheter
i vissa städer — Stockholm har icke tillagt sina hyresnämnder sådan
uppgift — länt till gagn, om också i saknad av anmälningsplikt för hyresvärdarna
förmedlingen icke kunnat taga någon större omfattning.

Med den akuta bostadsbrist, som nu står för dörren, kan emellertid
befaras, att den nytta nämnderna kunnat göra, skall gå alldeles om intet.
Hyresvärdarna torde under nu rådande förhållanden näppeligen genom
nämndernas förefintlighet låta sig avskräcka från att vidtaga så stora hyresförhöj
ningar, som läget på hyresmarknaden synes motivera, och något
nämnvärt antal anmälningar om lediga lägenheter kan icke väntas inlöpa,
då lägenheterna äro så efterfrågade som nu.

Till förekommande av eu hyresstegring, som skulle till det yttersta
betunga de av dyrtiden hårt pressade mindre bemedlade folkklasserna,
synes därför allt skäl föreligga att nu skrida till en utvidgning av nämndernas
befogenheter och ett stärkande av deras ställning. Erfarenheten
från de i våra nordiska grannländer inrättade hyresnämnderna synes också
i hög grad tala för att denna våg beträdes. Såsom nyss omtalades, hade
i dessa länder nämnderna beklätts med makt att fastställa hyrespriserna,

Motion er i Första kammaren, Nr 47.

varvid skall tagas hänsyn till vad soin är skälig hyra under normala förhållanden
med tillägg för stegring i omkostnader och räntor. I kommun,
där hyresnämnd tillsatts, får hyran för smålägenheter icke höjas utan att
nämnden givit sitt samtycke, eu bestämmelse som givits retroaktiv verkan
från visst datum. I Norge äger nämnden full frihet att efter objektiva
grunder fastställa hyran, medan den i Danmark gjorts pliktig att samtycka
till hyresökning, om hyresgästen på tillfrågan icke har något att
invända mot ökningen. Dessa bestämmelser jämte en om skydd för hyresgäst
mot uppsägning under viss tid efter det nämnden fattat sitt beslut
voro de grundläggande i de lagar, som i Norge och Danmark utfärdades
resp. 10 maj och 9 juni 1916 (bil. 1 och 2).

Sedermera har den norska lagen erhållit ett betydelsefullt komplement
och en liknande tilläggsbestämmelse har föreslagits av den danska
regeringen. I Norge begagnade sig en del husägare av sin rätt att uppsåga
hyresgästerna, innan nämnden fått hand om ärendet, och ifrågavarande
lägenheter togos i besittning av industriella företag för deras arbetare
eller apterades till andra ändamål än bostäder. Med anledning
härav har i provisoriska förordningar av den 26 augusti och 10 november
1916 (bil. 3 och 4) bestämts, att hyresgäst icke kan med laga verkan
uppsägas eller bostadslägenhet tagas i bruk för andra ändamål utan hyresnämnds
samtycke. I Danmark hava åter hyresvärdarna begagnat sig av
sin rätt att uppsäga före ärendets behandling i nämnd för att öva tvång
på hyresgästerna att samtycka till hyresstegring. Till förhindrande härav
har föreslagits, att uppsägning från hyresvärdens sida icke är giltig med
mindre nämnden givit sitt samtycke, och detta skulle gälla såväl större
som mindre lägenheter. Derina bestämmelse skulle äga retroaktiv verkan
från dagen för lagförslagets framläggande för riksdagen (den 9 november
1916) i Köpenhamn med grannkommuner (där hyresnämnd redan finnes
tillsatt), men kan på ansökan utsträckas till andra kommuner. Lagen härom
(bil. 5) utfärdades den 22 december 1916.

Erfarenheterna från Norge och Danmark erhöllo en sakkunnig belysning
vid den bostad skongress, som i närvaro av representanter från
våra grannländer hölls i Stockholm under dagarna 21—23 september 1916.
Av här bilagda yttranden vid kongressen av sekr. R. Arnesen från Kristiania
och overretsassessor Rasmussen från Köpenhamn (bil. 6 och 7)
framgår, att hyresregleringen särskilt i Norge framkallat stor tillfredsställelse
i vida kretsar. Aven om givetvis icke den nya lagstiftningen
väckt belåtenhet hos hyresvärdarna, så hava de dock i allmänhet lojalt
och utan att yttra något mera högljutt klander ställt sig densamma till
efterrättelse. Anmärkningsvärt är särskilt den norske representantens på -

Motioner i Företa kammaren, Nr 47.

pekande, att egentligen endast fastighetsspekulanterna låtit förnimma missnöje.
I Köpenhamn synas dock hyresgästerna icke hava varit fullt belåtna
med lagen, något som uppenbarligen berott på, att, såsom nyss
framhölls, hyresvärdarna medelst hot om uppsägning kunnat öva påtryckning
på hyresgästerna för att genomdriva önskade hyresförhöjningar. 1
en gemensam framställning till inrikesministeriet från ordförandena i
Köpenhamns hyresnämnder har påpekats, att donna brist i lagen till väsentlig
del har gjort densamma verkningslös, och har påyrkats en lagändring
i den riktning, som regeringen sedermera föreslagit för riksdagen (se ovan).

Att emellertid hyresregleringen haft en vida större effekt i grannländerna
än hos oss, framgår av meddelade siffror. Den norske representanten
vid bostadskongressen uppgav, att i Kristiania under de första 10
månaderna hyresnämnden handlagt c:a 600 ärenden och att i två tredjedelar
av de intill juni 1916 behandlade fallen hyresnämnden vägrat tillstånd
till hyresförhöjning. 1 Köpenhamn behandlade de nio där inrättade
nämnderna under den första månaden tillsammans c:a 2 000 ärenden, varav
enstaka rörde sig om hela kvarter i staden, och i allmänhet var den hyresstegring,
vartill nämnderna lämnade sitt medgivande, mycket måttlig.

De erfarenheter, som gjorts i våra grannländer, torde vara ägnade
att lämna en lämplig anvisning å de grunder, efter vilka eu effektiv hyresreglering
skulle kunna åvägabringas i vårt land. Först och främst synes
det uppenbart, att en lagstiftning i ämnet bör rikta sig mot varje oskäligförhöjning
av hyran i de lägenheter, varom fråga är, och att förhöjning
icke bör kunna ske, utan att den reglerande myndigheten därtill lämnat
sitt tillstånd.

För att ernå vederbörlig effekt bör ett sådant lagstadgande .förenas
med straffbestämmelser av lämplig skärpa.

I fråga om villkoren för myndighetens samtycke till begärd hyresförhöjning
synes den norska lagstiftningen vara att föredraga framför den
danska. Att, såsom i Danmark bestämts rörande smålägenheter^ göra
myndighetens rätt att nedsätta det av hyresvärden begärda beloppet beroende
av framställd invändning från hyresgästens sida, kan lätteligen för-’
anleda, att ett otillbörligt tvång övas från hyresvärdens sida. Av fruktan
för att bliva skild från lägenheten kan nämligen hyresgästen förmås att
samtycka till en hyresökning, som han eljest icke skulle hava funhit sig
uti och som icke kan anses skälig. På grund härav har ock, såsom nyss
nämndes, den danska lagen till väsentlig del blivit verkningslös.. Härpå
har man, såsom jämväl omnämnts, i det nyligen framlagda danska lagförslaget
sökt råda bot genom bestämmelse, att hyresnämnds samtycke erfordras
för varje uppsägning av hyresavtal och att nämnden vid prövning

Motioner i Första kammaren, Nr 47.

härav »skal tage sa?rligt Hensyn til, om der föreligger saaden Grund til
Opsigelse, åt denne rnaa siges åt stomme med Billighed».

I Norge har hyresnämnden rätt att oberoende av hyresgästens förhållande
till kravet å hyresförhöjning fastställa hyran till belopp som må
anses skäligt. Emellertid har man även i Norge, såsom förut anförts, ansett
sig behöva stipulera särskilt skydd mot uppsägning av hyresgäst.
Enligt provisorisk förordning av den 26 augusti 1916 kan hyresgäst icke
med laga verkan uppsägas, utan att hyresnämnd lämnat sitt samtycke.
Sådant samtycke erfordras dock icke då hyresgäst försummat att erlägga
avtalad hyra eller eljest gjort sig skyldig till »mistig forhold». Ytterligare
har i en provisorisk förordning av den 10 november 1916 bestämts, att
bostadslägenhet, som omfattas av lagen om hyresreglering, icke får tagas
i bruk för afifärsändamål o. dyl. utan hyresnämnds samtycke.

Huruvida ett förbud mot hyresförhöjning utan myndighets tillstånd
bör kompletteras med föreskrift om att tillstånd erfordras även för
uppsägning från hyresnämndens sida av hyresavtal i allmänhet, kan
sättas ^ i fråga. Uppenbart är emellertid, att, om myndighetens rätt
att fastställa hyran göres oberoende av hyresgästens samtycke till begärd
hyresförhöjning, icke samma trängande skäl föreligger för ett
stadgande om tillstånd till uppsägning som därest lagstiftningen erhåller
samma innehåll som i Danmark. I det förra fallet synes prövningsrätten
i fråga om uppsägningar närmast avse att skydda mot uppsägning, som
företages för att inreda lägenheten till annat ändamål än bostad. Det
kan dock tänkas, att, om regleringen inskränkes till att omfatta exempelvis
endast möblerade lägenheter, hyresvärdarna i stor omfattning skulle uppsäga
sina hyresgäster och sedermera uthyra lägenheterna möblerade samt
därigenom undandraga sig lagens tillämpning, dill förebyggande av en
sådan eventualitet synes ett stadgande om tillstånd till uppsägning av
hyresavtal vara lämpligt. Förbises må icke heller, att ett dylikt stadgande
sätter den reglerande myndigheten i tillfälle att öva en vida mer ingående
kontroll över hyresmarknaden, än därest allenast förbud stipulerades mot
hyresförhöjning utan särskilt tillstånd. Givetvis bör dock härvid göras
undantag för de fall, då hyresvärden uppsäger avtalet på den grund att
hyresrätten förverkats av sådan anledning, varom stadgas i hyreslagen,
eller eljest uppsägning sker enligt särskild bestämmelse i samma lag,

Mot varje lagstiftning, som avser att reglera hyran, har invänts,
att den redan nu starkt reducerade byggnadsverksamheten därigenom
skulle ytterligare hämmas och bostadsbristen ökas. Begränsas emellertid
regleringen till att endast gälla de fall, då förhöjning i förut avtalad hyra
för en lägenhet begäres, synes denna invändning i det väsentliga icke

Motioner i Första kammaren, Nr 4.7.

kunna göras gällande. En ytterligare garanti mot eu skadlig inverkan ä
bostadsmarknaden får sökas i de regler, som fastställas för myndighetens
prövning av hyresbeloppets storlek i varje särskilt fall. Härvid torde
kunna tjäna till ledning de grunder, efter vilka sådan prövning bör ske
enligt gällande förordning av den 5 maj 1916 om medling i vissa hyrestvister.
Enligt denna förordning bör hyresnämnd söka utreda, i vad mån
ökade utgifter för fastigheten (räntor, underhåll och andra omkostnader)
skäligen giva fog för en hyresstegring. Härav torde följa, att höjda låneräntor,
kostnader för omplacering eller förnyelse av lån, utgifter för reparationer
och ombyggnader, ökade kostnader för underhåll in. m. böra till
skäligt belopp inräknas i den hyresökning, som får krävas. Självfallet
bör detsamma gälla om annan ersättning (för värme, belysning in. in.),
som hyresgästen på grund av hyresavtalet är pliktig att utgiva.

Erinras må i detta sammanhang därom, att i Norge hyresnämnderna
även givits befogenhet att nedsätta oskälig hyra (efter förut skedd
uppsägning av hyresavtalet). För nämndernas hyresreglerande verksamhet
hava i grannländerna uppställts fullt objektiva normer, så att vid hyresbeloppets
fixerande skall tagas till utgångspunkt vad som kan anses vara
skälig hyra under normala förhållanden med tillägg för inträffad stegring
i räntor och driftsomkostnader. För att icke hyresregleringen skall alltför
hårt drabba fastigheter, som uppförts under rådande tid av abnormt
stegrade material- och arbetspriser, har dock uttryckligen stadgats att
hänsyn skall tagas till byggnadskostnad^-^ i fråga om hus, som börjat

byggas efter den 1 augusti 1914. I Danmark hava därjämte lägenheter,

som för första gången tagits i bruk efter det lagförslaget förelädes riksdagen
(den 10 april 1916), undantag^ från lagens tillämpning.

I fråga om hyresregleringens omfattning torde den lämpligen böra
begränsas till smålägenheter av samma storlek, som avses i gällande förordning
om medling i vissa hyrestvister (högst fyra rum, kök däri inbe gripet).

Dock bör regleringen enligt förordnande av Konungen kunna utsträckas
att omfatta även större lägenheter. Att utsträcka regleringen till
möblerade lägenheter och enkelrum torde i regel icke vara lämpligt.

En viktig förutsättning för att ett förbud mot hyresförhöjning utan
särskilt tillstånd skall kunna ernå önskad verkan, är att bestämmelsen
härom gives retroaktiv verkan. Lämpligen torde kunna föreskrivas, att
uppsägning från hyresvärdens sida, som skett viss tid före lagens utfärdande
eller senare, är utan laga verkan, därest icke tillstånd lämnats av
den reglerande myndigheten. Såväl i Norge som i Danmark har lagstiftningen
givits retroaktiv karaktär.

Motioner i Första kammaren, Nr ål.

Vad beträffar organisationen av de hyresreglerande myndigheterna
och deras verksamhetssätt torde bestämmelserna härom i gällande förordning
av medling i vissa hyrestvister in. in. i väsentliga delar kunna tjäna
till ledning. Bland de ändringar, som kunna betingas av att hyresregleringen,
på sätt ovan sagts, göres obligatorisk, rnå här endast nämnas, att
antalet ledamöter i hyresnämnderna synes böra ökas med hänsyn till det
utvidgade verksamhetsområdet samt att paritetisk representation av hyresvärdar
och hyresgäster torde bliva erforderlig såsom en garanti för att de
närmast berörda intressena bliva vederbörligen beaktade.

I samband med eu revision av gällande förordning om medling i
vissa hyrestvister synes slutligen även böra prövas, om icke den hyresförmedling,
varom stadgas i § 10 av förordningen, bör göras mera effektiv.
I den framställning, som föranledde förordningens utfärdande, hade statens
bostadskommission föreslagit bostadsförmedling, grundad på skyldighet
för hyresvärdarna att till hyresnämnden anmäla inträffad hyresledighet
och skedd uthyrning av smålägenheter. Emellertid fann sig Kungl. Magt
icke böra föreskriva annat än förmedling grundad på frivilliga anmälningar.
Den erfarenhet som nu föreligger från hyresnämndernas verksamhet
synes tala starkt för betydelsen av en mera omfattande bostadsförmedling
och visar, att en sådan näppeligen kan komma till stånd utan anmälningstvång,
såsom föreslagits av bostadskommissionen. Skälen för en sådan
anordning hava utförligt angivits av kommissionen och synas särskilt äga
betydelse under nu rådande förhållanden, då allt större svårigheter yppas
att anskaffa bostad, framför allt för mindre bemedlade familjer med många
barn. Såsom kommissionen anfört, skulle ock hyresnämnderna beredas ett
värdefullt stöd i sin hyresreglerande verksamhet genom den fortlöpande
kännedom om hyresmarknaden, som erhålles med ledning av regelbundet
inlöpande anmälningar om lediga lägenher och skedda uthyrningar. Alla
skäl; synas därför tala för att vad bostadskommissionen härutinnan föreslagit
blir i lagstiftningsväg genomfört.

Vad här ovan anförts skulle under vanliga förhållanden utmynna i
en hemställan, att riksdagen ville besluta i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t måtte med beaktande av de i motionen framförda
synpunkterna utarbeta och för riksdagen framlägga de lagbestämmelser,
som kunna befinnas erforderliga. Vid sådant förhållande skulle
emellertid mer än ett år förflyta, innan en lagstiftning i ämnet komine till
stånd, och all sannolikhet talar för att syftet med lagen därigenom skulle
i väsentlig mån förfelas. Inför den bostadsbrist, som nu förefinnes, kan
sannolikt väntas att från hyresvärdarnas sida kommer att framställas anspråk
på en högst betydande hyresstegring till den stundande hösten och

Motioner i Första kammaren, Nr 47.

en sådan skulle under ovan angivna förutsättning också kunna genomföras
utan hinder av lagstiftningen. Att detta i inånga fall skulle medföra
högst menliga följder, särskilt för de av dyrtiden redan hårt tryckta mindre
bemedlade folkklasserna, torde knappast behöva framhållas. Omflyttningarnas
antal skulle ökas och framkalla en mängd eljest onödiga kostnader,
det ofta alltför ringa bostadsutrymme, varmed de mindre bemedlade förut
måst nöja sig, skulle behöva ytterligare avknappas, svårigheterna att erlägga
hyran skulle tillväxa och förorsaka vräkningar o. s. v. Även kan
tänkas, att för staten skulle uppkomma stora kostnader genom nödvändigheten
att träda emellan med hyresbidrag. Visserligen torde i många fall
en mindre hyresökning icke kunna undvikas, beroende på stegrade ränteoch
andra omkostnader. Men det kan ock befaras, att det rådande läget
på bostadsmarknaden av ett stort antal hyresvärdar komme att utnyttjas
till en oskälig hyresstegring, vilken genom lämpliga lagbestämmelser skulle
kunnat stävjas.

Vid sådant förhållande synes det. vara av synnerligen stor vikt, att
vägar utfinnas för att en lagstiftning i ämnet må komma till stånd med
mindre tidsutdräkt än under vanliga förhållanden plägar krävas.

En möjlighet härtill torde erbjuda sig däruti, att riksdagen beslutar
för sin del antaga en provisorisk lag, genom vilken Kungl. Maj:t —
i likhet med vad som skett på andra, jämförliga områden under den rådande
kristiden — bemyndigas utfärda de föreskrifter, som erfordras för
att nå det i motionen angivna syftet.

På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa,

att riksdagen ville för sin del antaga följande

Lag om reglering av bostadshyror.

Med upphävande av vad i k. förordningen den 5
maj 191ö om medling i vissa hyrestvister m. m. stadgas
förordnas som följer.

1 §■

Finnes vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig,
eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden,
att hyror för bostadslägenheter stegras väsentligt
över vad förhållandena påkalla, äge Konungen, där
så prövas nödigt, i erforderlig omfattning förordna, att
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 3 sand. 24 käft. (Nr 47.) 2

Motionet'' i Första kammaren, Nr 47.

sådan uppsägning av gällande hyresavtal angående bostadslägenhet,
som från hyresvärdens sida skett högst
två månader före förordnandets utfärdande eller senare,
är utan laga verkan, därest icke tillstånd därtill lämnas
av särskild för kommunen eller del därav tillsatt hyresnämnd,
samt att vid nya hyresavtal angående bostadslägenheter
viss av hyresnämnd bestämd hyra ej må
överskridas.

Från förordnande, som ovan sägs, må Konungen
medgiva de undantag, som kunna prövas skäliga.

2 §•

Tillstånd till uppsägning, varom i 1 § av denna
lag sägs, erfordras dock icke, då hyresvärden på grund
av vad i 3 kap. 21—24 §§ av lagen den 14 juni 1907
om nyttjanderätt till fast egendom stadgas, är berättigad
att uppsäga hyresavtalet.

3 §•

Vad i denna lag stadgas om hyra gäller även
annan ersättning, som hyresgästen på grund av hyresavtalet
är pliktig att utgiva.

4 §.

Prövas sådana förhållanden, som i 1 § av denna
lag avses, vara för handen, äge Konungen ock i erforderlig
omfattning förordna, att det skall åligga envar,
som för egen eller annans räkning uthyr inom angivet
område belägen bostadslägenhet eller del därav, att till
kommunens hyresnämnd anmäla hyresledighets inträde
och upphörande.

5 §-

Den som med vetskap därom att för kommun, där
han äger eller innehar lägenhet, som i denna lag avses,
av Konungen meddelats förordnande, som i 1 § sägs,
uppsäger hyresavtal utan att tillstånd av hyresnämnd

Motioner i Första kammaren, Nr 47.

enligt Konungens förordnande därtill erhållits eller vid
nytt hyresavtal angående sådan lägenhet betingar sig
högre hyra än hyresnämnd bestämt, straffes med böter
från och med fem till och med tiotusen kronor, och
vare uppsägningen eller det nya hyresavtalet utan laga
verkan.

6 §•

Försummar den, som enligt 4 § är skyldig att
anmäla hyresledighets inträde eller upphörande, att fullgöra
sådan anmälan eller lämnar han därvid mot bättre
vetande oriktiga uppgifter, straffes med böter från och
med fem till och med ettusen kronor.

7 §•

Den, som under den tid, då han är ställd under
tilltal för förseelse mot denna lag, fortsätter samma förseelse,
skall, då han därtill varder lagligen förvunnen,
för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits,
fällas till de böter, som äro stadgade för sådan förseelse.

8 §•

Förseelse mot denna lag eller enligt densamma
givna föreskrifter skall åtalas av allmän åklagare. Sådant
åtal anhängiggöres i stad hos polisdomstol, därest särskild
sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare
och, där sådan icke finnes, vid allmän domstol samt å
landet vid allmän domstol. Om klagan över domstols
eller poliskammares beslut i dessa mål galle vad i allmänhet
angående besvär i brottmål finnes förordnat. 9

9 §•

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan.
Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skall
förvandling ske enligt allmänna strafflagen.

Motioner i Första kammaren, Nr 47.

10 §.

Konungen äge meddela de närmare föreskrifter,
som må erfordras för tillämpning av denna lag.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen,
enligt därå meddelad uppgift, utkommit från trycket i
Svensk författningssamling och gäller till och med den
30 april 1918.

Jag tillåter mig hemställa, att vederbörande utskott ville vidtaga de
ändringar och jämkningar i förslaget, som kunna anses vara nödiga.

Stockholm den 26 januari 1917.

G. H. von Kock.

Motioner i Föräta kammaren, Nr 47.

Bil. 1.

Lov om kommunal reglering av Kusleie.

(Av 10 maj 1916).

§ 1.

Naar et kommunestyre finder, åt husleieforholdene i kommunen eller dele
av kommunen krsever det, kan det beslutte, åt husleien, herunder indbefattet
fremleie, skal vane undergå regulering ved en av kommunestyret valgt husleiensevnd.

Reguleringen skal gjselde beboelsesleiligheter paa indtil tre rum med eller
uten kjekken (pikevaerelse medregnet). Dog kan kommunestyret beslutte, åt reguleringen
skal omfatte ogsaa leiligheter paa flere rum og andre rum end beboelsesrum,
enten i eller uten förbindelse med saadanne. Kommunestyret kan
videre beslutte, hvorvidt og i hvilken utstakning reguleringen skal omfatte utleie
eller fremleie av moblerte leiligheter eller enkelte rum, enten alene eller i
förbindelse med kost, opvarmning, belysning eller opvartning.

§ 2.

Husleiensevnden skal vane paa tre medlemmer, som vselges for ett aar.
Et av medlemmene opneevnes som formand. Der vallges samtidig tre varamsend.

Naevndens medlemmer maa vaere kjendt med bolig- og husleieforhold
blandt medlemmene skal der vtere mindst en eier av leiegaard og en leieboer.

Naevnden traeffer sin avgjorelse med almindelig stemmeflerhet; den er hare
besluta ingsdygtig, naar alle medlemmer er tilstede. Nämnden kan til enhver tid
omgjpre sine beslutninger.

Naar forholdene gjor det (önskelig, kan der vadges flere husleiensevnder.
Disse kan samarbeide under ledelse av en faelles formand.

Kommunestyret kan gi n aer mer e forskrifter for noevndens (naevndenes) virksomhet
og tilstaa medlemmene godtgjprelse av kommunekassen för deres arbeide.

;,§ 3. b

Naar kommunestyret har fattet beslutning som nmvnt i § 1, kan husleie
for leilighet som angit i beslutningen ikke retsgyldig forhoies uten husleiensevndens
samtykke. Efter klage fra leieboer kan nämnden ogsaa paa byhusleie nedsat
fra den tid, som der kan bli lovlig opsagt til. Kommunestyret kan i sine for -

14 Motioner i Första kammaren, Nr 47.

skrifter bestemme, åt navnden kan paaby husleien nedsat fra samme tid, selvom
ikke klase föreligger.

Ved avgjorelsen av, om husleie skal tillätes 1''orhoiet eller paabydes nedsat,
skal navnden gaa ut fra, hvad den skjonner vilde vare rimelig leie under normale
forhold, med tillag för stigning i rentefot og driftsutgifter. For bygninger,
hvis op for el se er paabegyndt efter läte august 1914, skal der ogsaa tages hensyn
til byggeomkostningene.

Som forhoieise av husleie regnes ogsaa, åt der paakegges leieboerne nye
forpligtelser av ekonomisk art.

§ 4.

Hvis husleieniEvnden negter samtykke til en husleieforhoielse, kan leieboeren
ikke uten navndens samtykke retsgyldig opsiges til fraflyttelse i tidsrummet,
fra forhoielsen blev kravet, indtil tolv maaneder derefter. Hvis husleienavnden
nedsatter en husleie, er likeledes opsigelse uten navndens tillåtelse
ugyldig, forsaavidt den tilsigter fraflyttelse i tidsrummet, fra klage er indgit,
eller — hvis klage ikke föreligger — fra navndens förste behandling av saken,
indtil tolv maaneder derefter. Hette gj ålder dog ikke i tilfalde av manglande
betaling av leien eller an det mistig forhold.

§ 5-

Naar en leieboer begjares utkastet, og betingelserne for utkastelse er tilstede,
skal eksekutionsmyndigheten forkynde for leieboeren opfordring til åt flytte
inden én uke med tilkjendegivende om, åt han ellers vil bli kastet ut.

§ 6-

Utleier, som kraver eller mottar hoire husleie, end denne lov hjemler,
straffes med böter eller fängsel indtil tre maaneder. Den formeget betaite leie
skal tilbakebetales.

§ 7.

Naar kommunestyret har fattet beslutning som navnt i § 1, blir husleieforhoielser
for leiligheter paa indtil tre rum og kjokken (pikevarelse medregnet),
som er foretat efter 17 december 1915, ugyldige, hvis ikke husleienavnden tillåter
forhoielsen. Den formeget betalte leie skal tilbakebetales.

Det samme gjalder husleieforhoielse for andre leiligheter og rum, som
kommunestyrets beslutning omfatter, naar forhoielsen er foretat efter denne lovs
ikrafttraden.

§ 8.

Denne lov trader i kraft straks.

Den provisoriske anordning av 17 december 1915 angaaende husleie op kaves.

Motioner i Första kammaren, Nr 47.

Bil. 2.

Lov om Fastseettelse af Husleje.

(Af 9 Juni 1916.)

§ 1.

Hvor Forholdene efter Kommunalbestyrelsens Sb0n taler derför, kan denne
nedssette et eller flere Naevn til åt varetage, åt Lejen af de i Kommunen beliggende
Beboelseslejligheder og saadane Butikker, Yaerksteder, Kontor- og Lagerlokaler,
der har tilliggende Beboelse, ikke forhojes udover, hvad der vilde v tern
en rimelig Leje under normale Forhold med Tillaeg for Stigning i llente- og
Driftsudgifter og for Udgiften til Forbedringer ved Lejligheden.

De i denne Lov fastsatte Bestemmelser med Hensyn til Husleje skal ligeledes
vivre gaeldende for Forhoj else af de til Lejen knyttede Till regs af gift e r, saasom
Godtgorelse for Trappebelysning, Trapperengoring, Centralvärme m. v., samt
med Hensyn til Indforelse af saadan Tillaegsafgift og til Overforelse til Lejeren
af Pligten til Lejlighedens Vedligeholdelse, helt eller delvis.

Kommunalbestyrelsens Beslutning om Nedså; ttelse af Naevn skal offentliggores
paa hensigtsmaessigst Maade.

Hvert Nievn skal bestaa af en Formand og 4 andre Medlemmer.

Kommunalbestyrelsen (i Kobenhavn Borgerrepresaentationen) vaelger —
blandt eller udenfor sine egne Medlemmer — ved Forholdstal efter den D’Hondtske
Metode Naevnets 4 Medlemmer, der skal vaere kendte med Bolig- og Huslejeforhold,
og af hvilke 2 skal vmre Husejere, 2 Lejere. Der vselges samtidig efter
samme Regler 4 Suppleanter, en for hvert Medlem. Der bor saa vidt muligt
gives de i Kommunen veerende Grundejerorganisationer Lejlighed til åt gore
Indstilling om Yalget af de Medlemmer af Naevnet, der skal vivre Husejere.

Formanden vadges af den stedlige Underdommer (i Kobenhavn af Justitiariu3
i den kgl. Landsover- samt Hof- og Stadsret.)

For åt Naevnet skal vivre heslutningsdygtigt, skal mindst 3 Medlemmer
eller Suppleanter vaere til Stede. Naevnet er ulonnet; Stillingen som Medlem er
borgerligt Ombud. Afgorelserne triefles ved Stemmeflerhed. For saa vidt Forholdene
maatte gore det onskeligt, åt der i en Kommune va;]ges flere Nievn, hvert
for sit Distrikt, bor der Ande Samarbejde Sted mellem disse Nsevn angaaende
erne for deres Virksomhed.

ed Fastsaettelse af Husleje skal Naevnet medvirke efter Reglerne i § 4

og flg -

§ 2.

Motioner i Första kammaren, Nr 47.

§ 3.

Bestemmelserne i naervaerende Lov kommer ikke til Anvendelse paa Overenskomster
mellem Ejer og Lejer, der er trufne för 11. April 1916, ligesom Loven
ikke gaelder for Lejligheder, der ikke har v;eret beboede f0r den nsevnte Dag.

§ 4.

Med Hensyn til Beboelseslejligheder, for bvilke den pr. 11 april 1916 gceldende
Lejesum överstiger

i K0benhavn, Erederiksberg og Gentofte Kommune....... 400 Kr. aarlig

i Kobstaeder med over 20,000 Indbyggere............ 300 » »

i andre Kobstaeder og paa Landet............... 200 » »

gaelder f0lgende:

Naar en Husejer kraever Förnöjelse af Huslejen og Lejeren ikke efter
Na;vnets Nedsaettelse har samtykket heri, kan Lejeren forelaegge Sägen for Naevnet,
der efter att bave givet begge Parter Lejlighed til åt udtale sig afg0r, om
Forh0jelse kan Ände Sted, og i bekraeftende Fald i bvilket Omfång.

Overenskomster, der er afsluttede i Tiden mellem den 10. april 1916 og
Naevnets Nedsaettelse, samt Krav fra Husejeren, der er meddelte Lejeren skriftlig
inden dette sidste Tidspunkt, skal af Lejeren v;ere forelagte for Naevnet inden en
Maaned, efter åt det er nedsat. Senere fremkommende Krav skal vaere forelagte
inden en Maaned, efter åt Lejeren bar faaet skriftlig Meddelelse om Kravet.
Oversiddes disse Frister, bar Lejeren tabt sin Ket til åt forehegge Sägen for
Naevnet.

§ 5.

Med Hensyn til andre Beboelseslejligheder gaelder folgende:

0nsker en Husejer åt forh0je Lejen, skal han give Meddelelse derom til
Naevnet, hvorefter dette med et nmrmere bestemt Varsel afaesker vedkommende
Lejer Erklaering over Forhojelsen eller efter Omstaendighederne inkalder ham til
Mede for sig. Dersom Lejeren enten erklterer, åt han intet har att erindre mod
Forh0jelsen, eller han undlader åt afgive Erklaering eller ndebliver fra det Mode,
hvortil han maatte vaere tilsagt, meddeler Naevnet uden videre Samtykke til den

Eaagaeldende Forboj else, med mindre det efter samtlige foreliggende Omstaendigeder
skonner, åt Lejeren har bandiet under utilborlig Tvang fra Ejerens Side,
og åt Ejerens Krav derhos staar i Misforhold til, hvad der ydes fra hans Side.
I sidstnsevnte Tilfaelde saavel som hvis Lejeren gor Indsigelse mod Forhojelsen,
afgor Naevnet, efter åt bave givet begge Parter Lejlighed til åt udtale sig, om
Forhojelse kan finde Sted, og i bekraeftende Fald i hvilket Omfång.

Dersom Forbojelse af Huslejen er vedtaget i Tiden mellem den 10. April
1916 og Naevnets Nedsaettelse, skal vedkommende Husejer inden 14 Dage efter
sidstnaevnte Tidspunkt anmelde For hoj el sen for Naevnet, som derefter overensstemmende
med Heglerne i foregaaende Stykke traeffer Afgorelse om, hvorvidt Forhojelsen
bor opretboldes, eller den helt eller delvis skal bortfalde.

Motioner i Första kammaren, Nr 47.

§ 6.

For Butiker, Vaerksteder, Kontor- og Lagerlokaler med tilliggende Beboelse,
jfr. § 1, gmlder efter Lejens Storrelse Reglerne i §§ 4 eller 5.

§ 7.

Hvis der efter den 10. April 1916 afsluttes (er afsluttet) nyt Lejemaal om
en Lejlighed, for hvilken det forudgaaende Lejemaal skal ophore i Henhold til
Opsigelse fra Ejerens Side, given efter den naevnte Dag, skal Sp0rgsmaalet, om
der kan tages hojere Leje af den nye Lejer end af den tidligere, i alle Tilfaelde
af Ejeren forelaegges for Naevnet og åt'' dette afgores efter Reglerne i § 1, l:ste
og 2:aet Stykke, jfr. § 8, uden åt den nye Lejers Indvilligelse i Lejens Forhojelse
kommer i Betragtning.

§ 8.

Yed de Afgorelser, som Naevnet traeffer, skal det gaa ud fra, hvad der efter
dets Skön vilde vaere en rimelig Leje under normale Forhold med Tillaeg för den
Stigning i Rente- og Driftsudgifter, der paavises eller av Naevnet skonnes åt have
fundet Sted. For Bygninger, hvis Opforelse er paabegyndt efter 1. August 1914,
skal der tages Hensyn til Byggeomkostningerne.

For saa vidt der efter Lejerens 0nske foretages Forbedringer ved en Lejlighed,
eller for saa vidt Lejen af saerlige Grunde er lavere end af tilsvarende
Lejligheder i samme Ejendom, skal der som Regel meddeles Tilladelse til forhoidsmaessig
For hoj el se af Lejen, ligesom der med Hensyn til Tillaegsafgifterne,
jfr. § 1, eller den til saadanne Afgifter svarende Del af Lejen kan tillädes en
passende Forhojelse i Forhold til Prisstigningen.

Gaar Naevnets Afgorelse ud paa, åt Lejeren skal have Nedsaettelse i sin
Leje, skal det af barn mulig allerede for meget betalte Belob godtgores ham med
Fradrag i det först forfaldende Huslejebelob; hvis Lejeren er opsagt til Fraktning,
skal det for meget betalte Belob tilbagebetales ham kontant inden 14 Dage
efter, åt Naevnets Afgorelse er truffet.

Naevnets Afgorelser angaaende Forhojelse eller Nedsaettelse af Husleje kan
hverken gores til Genstand for Appel til Domstolene eller til hojere Myndighed,
med mindre Naevnet har handiet udenfor sin Kompetence eller paa anden Maade
overtraadt de i naervaerende Lov givne Bestemmelser.

§ 9.

Naar en Lejer har förelagt Naevnet Sporgsmaal om Lejeforhojelse, eller
naar Naevnet har naegtet Samtykke til en af Ejeren begaeret Lejeforhojelse, kan
vedkommende Lej"er lkke uden Naevnets Samtykke opsiges til Fraktning tidligere
end til den förste Flyttedag, der falder mindst 6 Maaneder efter Sägens Isänkning
för Naevnet; Ejerens Ret til åt ophaeve Lejemaalet i Tilfaelde af manglande
Lejebetaling eller anden Misligholdelse af Lejekontrakten er ham forbeholdt.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 3 sand. 24 höft. (Nr 47.) 3

Motioner i Första kammaren, Nr 47.

§ io.

Den Husejer, som overtraeder denne Lovs Bestemmelser, straffes med B0der
fra 10 til 1,000 Kr. ■ ,

Naar Nsevnet har truffet Afg0relse om Fastsaettelsen af Lejen for en Lejlighed
eller for Lejlighederne i en Ejendom, kan dette Sp0rgsmaal ikke paa ny
forelsegges for Nsevnet forinden Udl0bet af 6 Maaneder fra Afgorelsens Dato og da
kun, for saa vidt der er fremkommet nyt i Sägen.

§ IL

Denne Lov trader i Kraft straks; dens Gyldighed oph0rer samtidig med
Lov Nr 106 af 23. April 1915, jfr. Lov Nr. 306 af 1. December s. A. om Betalingshenstand
med Pantegseld.

Bil. 3.

Provisorisk anordning om förbud mot opsigelse av leieboere.

Yi Haakon, Norges Konge, gjpr vitterlig:

1 benböld til grundlovens § 17 bestemmes:

§ 1. Naar et kommunestyre har fattet beslutning om kommunal regulering
av husleie overensstemmende med lov av 10 mai 1916, kan leier i kommunen eller
vedkommende dele av kommunen av saadan leilighet, som omfattes av beslutningen,
ikke retsgyldig opsiges uten husleiensevndens samtykke. Yed avgj0relsen av, om
opsigelse skal tillätes eller ikke, skal nsevnden ta sirlig hensyn til, om leieboeren
paa rimelige vilkaar kan skaffe sig anden tjenlig bolig.

Nsevndens samtykke til opsigelse kraves dog ikke i tilfmlde av manglende
betaling av leien eller andet mislig forhold fra leieboerens side.

§ 2. Denne anordning trader i kraft straks.

Git paa Kristiania slot den 26 august 1916.

Under Vor baand og rikets segl.

HAAKON.

(L. s.)

Gunnar Knudsen.

Hesselberg.

Motioner i Första kammaren, Nr 47.

Bil. 4.

Provisorisk anordning om förbud mot bruk av beboelsesleilighet til forretnings lokale.

Vi Haakon, Norges Konge, gjpr vitterlig:

I henhold til grundlovens § 17 bestemmes:

§ 1. Naar et kommunestyre har fattet beslutning om kommunal reglering
av husleie overensstemmende med lov av 10 mai 1918, kan ledighet i kommunen
eller vedkommende dele av kommunen, der omfattes av beslutningen, og som hittil
bar vaeret benyttet til beboelse, ikke tages i bruk til forretningslokale, saasom
kontor, butik, lager, fabrik-, verkstedslokale e. lign., uten husleienaevndens samtykke.

Ved avgj0relsen av, om samtykke skal meddeles, skal nämnden ta sirlig
hensyn til, om bruk som nsevnt vil medf0re forvaerrelse av boligforholdene i
kommunen.

§ 2. Den, som overtrseder forbudet i § 1 eller medvirker hertil, straffes
med b0ter eller fängsel indtil 3 maaneder.

§ 3. Denne anordning trseder i kraft straks.

Git paa Kristiania slot den 10 november 1916.

Under Vor haand og rikets segl.

HAAKON.

(L. s.)

Gunnar Knudsen. Uesselberg.

Bil. 5.

Lov om Tillag til Lov Nr. 187 af 9. juni 1916 om Fastsaettelse af Husleje.

(Av 22 December 1916.)

§ 1-

I Kpbenhavns, Eredriksberg og Gentofte Kommuner er Opsigelse fra Ejerens
Side af de i Lov Nr. 187 af 9. Juni 1916 omhandlede Lejemaal kun gyldig,
naar vedkommende Huslejenaevn giver Samtykke til Opsigelsen.

Ved Afgprelsen af, om Opsigelse skal tillädes, skal Nsevnet tage sirligt
Hensyn til, om der föreligger saadan Grund til Opsigelse, åt denne maa siges åt
stemme med Billighed.

§ 2.

Bestemmelsen i § 1 kommer til Anvendelse paa Opsigelser, der er meddelte
Lejeren paa denne Lovs Forelseggelsesdag, den 9 November 1916, eller senere.

Motioner i Första kammaren, Nr 47.

§ 3.

För Opsigelse fra Ejerens Side, der er meddelt Lejeren forinden denne Lovs
Forelaeggelsesdag, gselder vedblivende Bestemmelseme i Lov Nr. 187 af 9. Juni 1916.

§ 4.

Ejerens Ket til åt ophrnve Lejemaalet i Tilfselde af Misligholdelse fra Lejerens
Side er barn forbeholdt.

Nsevnene er berettigede til fra offentlige Myndigheder åt erholde den
Bistånd, som Neevnet skanner förnöden til Fremskaffelse af Oplysninger ved AfgOrelsen
af, hvorvidt Samtykke til Opsigelse skal gives.

Parterne ere pligtige til efter Tilsigelse fra Nasvnet åt give Mode för dette
o g afgive mundtlig Förklaring.

§ 6.

Til § 2, 2det Stycke, i Lov Nr. 187 af 9 Juni 1916 fojes som nyt Punktum:
»I Kobenhavns, Frederiksberg og Gentofte Kommuner kan ingen vsere Medlem af
Naevnet som Husejer uden åt yttre Ejer og Udlejer af mindst 7 Lejligheder, Og de
som Lejere valgte maa ikke vare Husejere.»

§ 7.

I § 9, 4de Linie, i Lov Nr. 187 af 9 Juni 1916 sendres Ordene »förste Flyttedag»
till: »förste ordinsere April eller Oktober Flyttedag».

§ 8.

I Kommuner, i hvilke Huslejensevn er nedsatte, er de Husejere, som i Tiden
efter 1. September 1916 bar opsagt Lejere, pligtige til inden 14 Hage efter nserv
seren de Lovs Ikrafttrseden åt meddele Nsevnet Oplysning herom samt om Grunden
til Opsigelsen og om den aarlige Lejesum for den opsagte Lejer og for den
nye Lejer eller, saafremt Lejligheden ikke er udlejet paa ny, dens fremtidige Lejevserdi;
som Leje betragtes ethvert Vederlag — aarligt eller en Gång för alle —
fra Lejerens Side. Overtrsedelse heraf straffes med Boder fra 10—500 Kr. Boderne
tilfalder Statskassen. Sagerne behandles som offentlige Politisager.

§ 9.

Bestemmelseme i naervserende Lovs §§ 1—6 kan ved kongelig Anordning
og med de Lempelser, Forholdene nodvendiggor, udvides til åt omfatte andre
Kommuner end de i § 1 nsevnte, forsaavidt Indstilling derom sker fra vedkommende
Kommunes Bestyrelse. Hvor dette Under Sted, regnes Lovens Gyldighed
fra Datoen for Kommunalbestyrelsens Indstilling.

§ io.

Denne Lov trreder straks i Kraft.

Moticntr i Första kammaren, Nr 41.

It il. 6

Anförande vid bostadskongressen av Sekreterare Arnesen, Kristiania.

Ärade församling! Som vi väl alla ha hört från olika håll här, ha vi i
Kristiania haft bostadsnöd nu i många år, och nöden har nått särskild intensitet
under de sista sex åren. En av följderna av bostadsnöden har varit de stigande
hyrorna. Det var också på tal, innan kriget kom, att vi skulle få en reglering av
hyrorna, och när kriget kom i augusti 1914 och det sattes maximipriser på mat
och på många andra förnödenheter, så uppkom också spörsmålet om att sätta
maximipris även på hushyra. Emellertid blev detta krav icke tillmötesgått, och
då det sedan visade sig, att byggandet av bostäder hade fullkomligt avstannat
med undantag för de byggnadsföretag, som kommunen drev, så blev bostadsnöden
värre och hushyran steg. Till slut växte det upp en kraftig opinion, ledd naturligtvis
av arbetarna, mot dessa stigande hushyror, och denna opinion blev så stark,
att vi i december 1915 fingo en kungl. förordning om hyresreglering. Denna förordning
bestämde, att de kommuner, som så önskade, kunde få antaga denna förordning
för sin del. Förordningen gäller således icke för hela landet, utan blott
för de kommuner, som önskade begagna sig av den. Förordningen innehöll förbud
mot ökning av hyran för lägenheter om högst 3 rum och kök utan tillstånd av
den nämnd, som vederbörande kommun skulle tillsätta. Denna nya lag blev strax
populär i Norge och den blev genast antagen av 12 städer och landskommuner,
som ligga i närheten av större städer. I dessa städer och kommuner ha således
också valts de hyresnämnder, som skola behandla alla ärenden om hyresökning.
Såsom nämnt, stadgar förordningen, att om en husägare önskar lägga på hyran,
han måste söka tillstånd därtill hos nämnden och nämnden skall avgöra frågan.
Den hyresnämnd, som blivit vald i Kristiania, är sammansatt på det sättet, att
den består av en representant för hyresgästerna, en för husägarna samt en ordförande,
som intager en mera neutral ställning. Kommunalstyrelsen företager valet.
Jag blev vald till representant för hyresgästerna, snickaremästare Berge, som vant
närvarande här, har varit representant för husägarna. Vi fingo genast ett antal
ärenden, men jag vill genast anmärka, att sedan vi fick denna hyresreglering i
Kristiania, så har det icke blivit så många ärenden angående ökning i hyrorna.
I Kristiania finnas väl nu omkring 55- eller 60,000 lägenheter. Jag har icke någon
siffra med mig, ty jag hade icke förberett mig på att uppträda här, men jag antar
att det har väl kommit in nu under loppet av tio månader omkring 600 ärenden
om hyresökning, och det är ju icke så mycket.

o Yi behandlade nu dessa ärenden på det sättet, att vi gingo runt i husen
och sågo på varenda lägenhet, och sedan höllo vi ett sammanträde efteråt och bestämde
för varje lägenhet, om hyresgästen skulle få någon påökning på hyran eller
icke. Resultatet av. vår verksamhet har jag sammanfattat i ett föredrag, som jag
höll i juni månad i Kristiania om hyresregleringen. Det visade sig att omkring
2/s av alla de avgöranden vi fällt gått i den riktningen, att ansökningen har avslagits
och nämnden således icke givit sitt tillstånd till att höja hyran. Av resten

Motioner i Första kammaren, Nr 47.

har en del fått den begärda ökningen, om nämnden efter förebragt motivering
funnit densamma vara rimlig, och andra ha fått pålagt en del av den fordrade
ökningen. Nämnden är nämligen icke bunden vid det belopp, varom husägaren
ansökt, utan kan också gå en medelväg och giva tillstånd till hyrans ökning med
en del av beloppet.

Till grund för sitt bedömande har nämnden naturligtvis i första hand lagt
lägenhetens beskaffenhet, men å andra sidan har nämnden icke tagit hänsyn till
vad en husägare har givit för egendomen i köpesumma. Om vi det skulle ha gjort,
skulle det icke ha varit mycket bevänt med hela denna hyresreglering, ty då
skulle man icke kunnat stoppa den spekulation i egendomar, som pågick i Kristiania.
Hyresnämnden tar således blott en översikt av vad egendomen är värd och
vilket värde lägenheten har, och så bestämmer nämnden hyran därefter.

Jag skall genast anmärka, att samarbetet inom nämnden har varit mycket
gott och att i så gott som alla avgöranden nämndens ledamöter — hyresgästen,
husägaren och ordföranden — varit ense. Jag har icke här någon statistik över
hurudana hyrorna varit i Kristiania, men när jag säger, att en så stor del av ansökningarna
som i/s blivit avslagna, så inses det ju lätt, att hyrorna, innan denna
lag tillkom, ha varit mycket höga i Kristiania.

Denna kungl. förordning, som var utfärdad av regeringen och som i enlighet
med grundlagens bestämmelser skall gälla blott till dess stortinget sammanträder
— det är nämligen så hos oss, att regeringen kan utfärda sådana förordningar,
men de träda ur kraft i samma ögonblick som stortinget samlas — visade sig
emellertid hava ganska många brister. Den hade bland annat den bristen, att
hyran icke kunde nedsättas av nämnden, och det var ju många husägare, som
hade passat på att höja hyran, innan denna förordning trädde i kraft, och dessa
hyror kunde man icke sätta ner. En annan brist i förordningen var, att det icke
stadgats något straff för överträdelse av nämndens bestämmelser om hyran. När en
husägare icke fick tillåtelse av nämnden att lägga på hyran, kunde han helt enkelt
underlåta att taga hänsyn till nämndens avgörande, han kunde lika väl kassera
in den förhöjda hyran, utan att nämnden eller någon annan myndighet hade någon
som helst hållhake på honom.

Men den allra största bristen i förordningen var att en driven husägare
eller en husägare, som icke intresserade sig något för denna reglering, kunde, när
han ansåg sina intressen icke tillräckligt tillvaratagna av nämnden, säga upp
hyresgästen och göra honom husvill. Arbetarna sände därför genast in en framställning
till regeringen om hur förordningen verkade och krävde reformer.^ Regeringen
skred genast till en undersökning och regeringen har i detta spörsmål visat
sig mycket lyhörd för hyresgästernas krav, och vi fingo därför en lag av den 10
maj 1916, som gav hyresnämnderna befogenhet även att sätta ned hyror. Jag har
icke lagen till hands nu, men expeditionschefen i departementet är här närvarande
och kan giva de upplysningar som önskas. Genom denna lag blef förordningen
betydligt utvidgad, och nämnden fick, som sagt, befogenhet att sätta ned hyror,
och i de fall, där nämnden hade antingen förbjudit ökning av hyran eller nedsatt
hyran, kunde icke husägaren efteråt gå och säga upp hyresgästen och göra
honom husvill. Den största vinsten med detta var således, att man kunde nedsätta
orimliga hyror och samtidigt också skydda hyresgästen mot att bli uppsagd.
Därjämte infördes i denna lag av den 10 maj även bestämmelse därom, att en
husägare, som överträdde dessa föreskrifter, kunde straffas.

Motioner i Första kammaren, Nr 47.

Sedan denna la" kom till stånd, ha ytterligare flera kommuner i landet
antagit lagen. Kristiania kommun har också utvidgat den första förordningen. Den
gällde blott lägenheter om högst tre rum och kök, så att en husägare, som hade lägenheter
om tre rum och kök, måste fråga nämnden om tillåtelse att höja hyran,
men en husägare med lägenheter om fyra rum och kök och vidare uppåt slapp
att be om sådant tillstånd, ty sådana lägenheter folio utom lagen. Nu blev emellertid
lagen av den 10 maj förändrad .även på det sättet, att kommunalstyrelsen
själv kunde bestämma, huru stor omfattning lagen skulle ha i kommunen, iföljden
härav blev, att i Kristiania beslöt kommunalstyrelsen, att förordningen skulle
gälla alla boningslägenheter från ett rum och ända upp till tio eller tolv rum
eller hur många som helst.

Lagen innehåller också den bestämmelsen, att man kan taga med möblerade
lägenheter, man kan taga med kontorslokaler och alla slags lokaler, men i Kristiania
ha vi blott tagit med bostadslägenheter.

Nu är det klart, att denna lag icke är alls populär inom husägarkretsar,
men det skall också erkännas att husägarna i Kristiania ha ställt sig mycket
lojala emot den nya lagen. De enda, som icke tycka om lagen och brumma över
den, äro de, som spekulera i egendomar, som köpa och sälja sådana, ty för dem
har det omöjliggjorts att hyran kan komma uppåt, så att de kunna få större
köpesumma, när de skola till att sälja egendomen.

Nu ha vi under den sista månaden enligt lagen av den 10 maj också begynt
att praktisera nedsättning av hyror. Nu är det naturligtvis förfärligt vanskligt
för en man, som kanske har köpt sitt hus dyrt, om så här utan vidare hushyran
skulle nedsättas. Men man skall bomma ihåg, att vi under hela den tid
lagen tillämpats blott tagit hänsyn till vad lägenheten är värd och vad egendomen
är vård. Vi voro ute på eu förrättning för ett par veckor sedan, när vi blott
hade sådana fall, där det förelåg ansökningar från hyresgäster om nedsättning i
hyran, och det visade sig, när vi höllo vårt sammanträde efteråt då vi skulle avgöra
saken, att alla dessa ansökningar om nedsättning blevo bifallna enhälligt
av nämnden, och dessa ansökningar rörde dock jag tror 8 eller 10 egendomar.
Alltså, både husäga nies representant, hyresgästernas representant och nämndens
ordförande voro med pa att hyran skulle nedsättas. Men det var naturligtvis en
annan sak, som vi icke voro eniga om, och det var, hur långt ned hyran skulle
sättas. I fråga därom blev det naturligtvis omröstning. Husägarnes representant
ville naturligtvis icke sätta ned till ett minimum, men hyresgästernas representant,
d. v. s. jag i detta fall, ansträngde mig naturligtvis för att vi skulle få hyran
nedsatt till ett så rimligt belopp som möjligt. I det stycket voro vi naturligtvis
oeniga i flera av dessa avgöranden.

in ^ror ^c^e> jag säger för mycket, om jag säger att denna lag av den

10 maj om hyresreglering är den mest populära lag, som tillämpas i Kristiania
stad, ty den är omtyckt av alla stånd, både hög och låg, med undantag naturligtvis
för dem, som äro husägare, och speciellt dem, som äro spekulanter i hus.
Eljest är den som sagt mycket populär och det visar sig att lagen på intet sätt
blir missbrukad. Här kan ju ske missbruk, men en garanti däremot ligger däri,
att husägarnes organisation själv utpekat den man, som de vilja ha med i nämnden,
och hyresgästerna den, som de vilja ha utsedd. Vi skola komma ihåg, att
fastän m lagen har praktiserats i tio månader, har det ännu icke hänt att det
har stått ett offentligt angrepp på nämndens avgöranden i någon av Kri^tiania

Motioner i Första kammaren, Nr 4 7.

stads tidningar. Annars veta vi ju, att tidningarna gärna taga emot ett angrepp
på en offentlig myndighet och icke äro så noga därvidlag, men nämndens avgöranden
ha icke varit angripna i dagspressen.

Det vanskligaste med hela lagen är naturligtvis frågan, efter vilken beräkning
man skall bestämma en hyra. Här ha vi två saker att stödja oss på, den ena
är skattetaxeringen. (Vart tionde år hålles i Norge skattetaxering.) Varje husägare
måste till nämnden lämna uppgift om hur stor hushyran är, och nämnden
kan således bedöma dennas storlek i förhållande till taxeringsvärdet. Men så ha
vi ock en annan sak att stödja oss på och det är priset per kvadratmeter. Det
hände en gång i Kristiania under den förfärliga nedgångsperiod vi hade, då alla
egendomars värde i staden gick ned med 40 %, att det uppsattes såsom ett program
inom hyresförsäkringen, som är en organisation av fastighetsägarne, att
hyran skulle komma upp till 4 kronor 50 öre eller 5 kronor per kvadratmeter,
allteftersom det var fråga om en större eller mindre lägenhet. Emellertid visar
det sig nu att hyran ligger betydligt över detta belopp. Vi ha haft hyror på 6,
7 och ända upp till 8 å 9 kronor per kvadratmeter.

I fråga om nedsättningen av hyror vill jag också upplysa, att vi nedsätta
icke blott när det göres ansökan om nedsättning, utan nämnden har också fått
bemyndigande att nedsätta hyror av egen drift. Detta är nämligen en sak som
vi erfarit, att hyresgästerna i Kristiania icke äro mycket benägna att klaga,
emedan de äro rädda för förföljelse från husägarnes sida. När det är så ont om
bostäder i staden, är det lätt att bli husvill, och detta är i många fall detsamma
som hela familjens undergång. Därför ha icke hyresgästerna vågat klaga, och
det har därför oftast varit rent tillfälligtvis, som nämnden kommit på att hyran
varit enormt hög uti någon viss lägenhet. Det händer också att husägaren okär
på hyran och nämnden icke får veta ett ord därom, emedan hyresgästen icke
törs klaga.

Emellertid skall den saken nu också komma att bättra sig. Det visade sig
nämligen att bostadsnöden blev så stark, att industrien icke tick arbetare, utan
de bestå fabriker i Kristiania saknade arbetsfolk. Därför begynte nu i juni,
juli och augusti och kanske också tidigare industrien att köpa upp hyreshus i
Kristiania och, så snart de köpt in ett hus, sades hyresgästerna upp för att
fabrikerna skulle bereda plats för sina egna arbetare. Det åstadkom panik bland
hyresgästerna, när det visade sig att fabriker köpte det ena stora huset efter det
andra och sade upp alla hyresgästerna, så att en hel del blevo husvilla och en

annan del höllo på att bli det. Hyresgästerna gingo därför åter in till den

liberala regering, som vi ha, och klagade sin nöd och sade: Det går icke an att

hyresgästerna skola bli ställda på gatan på detta sätt av industrien och av andra
spekulanter. Ni måste beskydda oss. Regeringen var lyhörd också på denna
punkt, och nu för en månad sedan, den 26 augusti, fingo vi en ny kung! förordning,
som säger att ingen hyresgäst kan uppsägas utan att nämnden giver sitt

samtycke därtill. Först då kunde alla hyresgäster i Kristiania känna sig beskyddade.
Denna nya förordning gäller alla de platser, där man antagit lagen
av den 10 maj. . .

Denna förordning har också genast kommit till tillämpning, ty det visade
sig att det fanns fabriker, som köpt in egendomar och ämnade ögonblickligen
inreda dem för sitt ändamål och blott väntade på att säga upp hyresgästerna i
rätta ögonblicket. Men förordningen kom som en blixt från klar himmel, och

Motioner i Föräta kammaren, Nr 47.

när vi i nämnden ha fått dessa ärenden till avgörande, så ha vi naturligtvis
måst intaga den ståndpunkten, att hemmen måste först och främst beskyddas och
att fabriken, när den skall utvidga sig, får lov att bygga för sitt behov och icke
göra om hemmen till fabriker. Detta har naturligtvis å andra sidan åstadkommit
förvirring inom industrien, men även denna förordning blev mottagen med
stor tacksamhet av befolkningen i allmänhet.

Hela denna lagstiftning om hyresreglering är som förut nämnts provisorisk.
Den kan ju icke heller vara annat, ty det är ju rent preventiva åtgärder, som
äro föreskrivna. Det enda, som kan lindra bostadsnöden, är naturligtvis att man
skaffar flera hus. Men det var nödvändigt i Norge att beskydda hyresgästerna,
och om icke denna lagstiftning hade kommit, så skulle hyrorna ha gått upp precis
på samma sätt som frakterna. Det fanns intet hinder för att hyrorna kunde gå
upp ackurat som skeppsfrakterna, ty det var brist på lägenheter, och alla som
voro i besittning av egendomar kunde ju sätta upp hyrorna, och detta gjordes
också i stor utsträckning, om också icke av alla.

Av regeringen hade föreslagits att lagen skulle gälla så länge Konungen
bestämde. Detta var föreslaget i avsikt att giva lagen den provisoriska prägel,
som var tillämnad. Emellertid ändrade stortinget detta och beslöt att lagen skall
gälla tills stortinget upphäver den. Detta ger oss hyresgäster förhoppning om
att vi också i framtiden skola få en lag om hyresreglering, även om den icke blir
sådan den nu är formad, och i varje fall är det vårt hopp att hyrorna för folks
hem skola bli föremål för offentlig kontroll.

Bil. 7.

Anförande vid bostadskongressen av Overretsassessor Rasmussen, Köpenhamn.

Det utgick ifrån en husägareförening ett tillkännagivande, att driftsomkostnaderna
för egendomar hade stigit med c:a 50 procent. Detta åstadkom, att hyresgästerna
blevo oroliga och att myndigheterna blevo oroliga, och frågan upptogs
till behandling av en prisregleringskommission, som skulle söka reglera priserna

{iå allt vad nödvändighetsartiklar heter. Denna kommission föranstaltade om ett
agförslag. Det var lika radikalt som det norska och antogs med några ändringar
av folketinget, men landstinget modifierade det ytterligare, och så pass nyligen
som den 9 juni i år fastställdes lagen. Liksom den norska lagen överlåter även
denna lag åt kommunerna att själva bestämma, om de vilja ha hyresnämnd tillsatt
eller icke. De flesta större städer ha naturligtvis begagnat sig av möjligheten
av att få hyresnämnder tillsatta och i främsta rummet Köpenhamn. I Köpenhamn
har man nu nio hyresnämnder, som var och en består av fyra medlemmar,
nämligen två hyresgäster och två husägare samt eu ordförande, och dessa
nio nämnder ha delat upp staden i nio kretsar. Det har tagit någon liten tid för
nämnderna att komma igång. Det skulle ju utses trettiosex medlemmar och lika

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 3 samt. 24 höft. (Nr 47.) 4

Motioner i Första kammaren, Nr 47.

många suppleanter, och sedan skulle nämnderna skaffa sig sekreterare, och detta
har gjort att nämnderna först efter den 1 juli kunde börja sin verksamhet.

Jag kan säga, liksom herr Arnesen, att denna lag är populär, men om
den är det i samma betydelse, som herr Arnesen tog detta ord, vågar jag icke
bestämt säga. Den är populär i den bemärkelsen, att det har visat sig ett stort
intresse i alla kretsar, men om lagen från någondera sidan är omtyckt, kan jag
icke bestämt yttra mig om, därtill har erfarenheten varit för kort. Husvärdarna
mena naturligtvis i allmänhet, att lagen går deras intressen för nära, och hyresgästerna
å sin sida anse att de icke fått nog.

Lagen är moderat såsom det mesta av det vi danskar företaga oss, och den
har bl. a. icke bestämmelsen, såsom den norska, att nämnderna kunna nedsätta
hyran. Lagen har såsom utgångspunkt den dag i april, då den först förelåg i
folketinget, så att alla hyresavtal, som blivit ingångna före denna dag, äro giltiga.
Dem kan man icke röra vid, om än hyran är aldrig sä hög. Det är blott de hyresavtal,
som äro ingångna efter lagens framläggande i riksdagen, som nämnderna
kunna behandla. 1 fråga om sådana avtal har lagen delat lägenheterna i två
klasser efter hyresbeloppen. Gränsen är satt vid en siffra som efter stockholmska
förhållanden synes låg, men som med våra förhållanden i verkligheten innefattar
alla smålägenheter. I fråga om alla lägenheter intill en årlig hyra av 400 kronor
skall husvärden anmäla för nämnden varje höjning han vill företaga. Det
går således icke till så, att hyresgästen skall klaga, utan värden skall själv anmäla
saken för nämnden, och så skall nämnden undersöka förhållandena och avgöra
huruvida hyran får höjas. I fråga åter om lägenheter med över 400 kronors
hyra, skall hyresgästen klaga hos nämnden. Grunden till dessa stadganden är
naturligtvis att en mindre hyresgäst intager en mera vansklig ställning i förhållande
till sin husvärd, och att en sådan hyresgäst skulle draga sig för att göra
sig ovän med sin värd. Därför har man föreskrivit att i fråga om mindre lägenheter
värden själv skall komma till nämnden och fråga, om han får lov att höja
hyran. Större hyresgäster återigen äro mera självständiga, och därför överlämnas
åt dessa att själva klaga.

Då anmälan om hyreshöjning kommer in till nämnden, skall nämnden fråga
vederbörande hyresgäst om han godkänner denna hyreshöjning. Det tillgår i Köpenhamn
så, att man genom stämningsmän avfordrar vederbörande hyresgäst en
förklaring, att han är ense med sin värd därom, att hyran höjes från en viss dag
med ett visst belopp. Om han icke svarar eller svarar ja, så är frågan avgjord.
Här föreligger således en skillnad mot den norska lagen, som fastställer hyran,
oavsett om hyresgästen och hyresvärden äro eniga om en förhöjning. Här kan
således hyresgästen under alla förhållanden säga, att han vill vidbliva sitt kontrakt.
I och för sig förefaller det också som om man i den enskilda avtalsfrihetens
intresse icke borde gå längre än att det skulle vara hyresgästen tillåtet
att betala den hyra, om vilken han kan överenskomma med sin värd. Säger åter
hyresgästen nej och förklarar sig icke vara enig med hyresvärden om förhöjningen,
så kan nämnden företaga en undersökning. Härvidlag går man tillväga på
samma sätt som i Norge. Det företages i allmänhet en besiktning av nämnden.
Lagen är i sin helhet baserad på det fria lekmannaomdömet, och det ligger i
nämndens befogenhet att då fastställa en maximihyra för lägenheten. Huruvida
man även hos oss liksom i Norge skall kunna Konstatera stor enighet mellan
hyresvärdarna och hyresgästerna, är det för tidigt att uttala sig om, då lagen

Motioner i Företa kammaren, Nr 4i.

varit i kraft faktiskt blott en dryg månads tid. Jag har emellertid den uppfattningen
att här stå starka intressen emot varandra. Emellertid tror jag också att
husägarna hos oss som i Norge skola finna, att deras intressen äro så väl tillvaratagna
inför nämnden, att det icke sker dem någon orätt. Hyresgästerna åter,
särskilt dessa små hyresgäster, för vilka hyran betyder så mycket och som alltid
i värden se litet av fienden, de tycka sig nu, när det verkligen kommit en lag,
icke kunna få nog och önska att nämnden skall kunna bestämma hyran i varje
fall. Det uttalades i riksdagen upprepade gånger, att lagens ändamål var att
hindra utsugning och hindra ett begagnande från husvärdarnas sida av de gynnsamma
konjunkturerna till att skaffa sig oskäliga hyror. För att husvärdarnas
berättigade intressen skola bli tillgodosedda kräver lagen uttryckligen, att nämnden
skall taga hänsyn till alla prisstegringar i materialier och i alla andra utgifter,
som åligga eu husvärd. Nämnden får icke stoppa byggnadsverksamheten
utan måste taga hänsyn till byggnadskostnaderna för egendomar, uppförda efter
den 1 augusti 1914, d. v. s efter krigets utbrott. Men vår uppfattning i Köpenhamn
är densamma som i Norge, att själva priset på egendomen är utan betydelse.
Om husvärden köpt sin egendom i billiga tider och sedan låtit sina hyresgäster
bo för billig hyra, så får han dock sätta upp hyran till vad som är normalt.
Men å andra sidan har en person, som köpt en egendom dyrt, icke lov att
höja hyran över det normala. Lagen säger att hyran skall bestämmas till rimlig
hyra under normala förhållanden. Vid ett gemensamt möte i Köpenhamn mellan
samtliga nämnder, ha vi kommit till det resultatet, att en normal hyra för Köpenhamn
var hyran vid krigets början. Detta kan synas bra hårt för husägarna,
men å andra sidan har hos oss statsmakterna skyddat husägarna på ett sätt, som
jag tror saknar motsvarighet i Norge, nämligen genom en moratorielag, som föreskriver,
att å lån mot hypotek i fastigheter räntan icke får förhöjas samt att
lånet icke får sägas upp. Denna lag anknyter sig till hyreslagen på det sätt att
båda upphöra samtidigt. Båda gälla, liksom fallet är med den norska lagen,
blott provisoriskt, till årets utgång, men de komma givetvis båda att bli förlängda.

I fråga om avgöranden av spörsmål om hyresförhöjning kan jag upplysa
om att lagen, i jämförelse med vad herr Arnesen uppgav hava varit fallet i
Norge, hos oss begagnats i icke så ringa omfattning. De nio nämnderna i Köpenhamn
behandlade under loppet av den första månaden omkring 200 framställningar
var och en, alltså tillsammans bortemot ett par tusen framställningar, och
enstaka bland dessa rörde sig om hela kvarter i staden. Detta tillskrives naturligtvis
den omständigheten, att värdarna i stor utsträckning velat begagna lagen
till att skaffa sig den hyresförhöjning, som lagen ger tillåtelse till. För att få
upplysningar om de prisstegringar, som drabbat husvärdarna, ha nämnderna vänt
sig dels till arbetsgivarföreningar och dels till Köpenhamns statistiska kontor,
och nämnderna ha därvid kommit till det resultatet, att den allmänna prisstegringen
för de utgifter, som vila på en värd, i Köpenhamn uppgå till blott 30
procent. De kostnader en värd har att vidmakthålla sin egendom ha vi efter
uPPåjffer beräknat till 10—16 procent. Det är att märka, att detta är den prisökning,
som grundar sig på den allmänna konjunkturstegringen. Att särskilda
omständigheter kunna giva anledning till större förhöjning är givet. Det kan ju
hända, att husvärden funnit det klokt att vidtaga åtskilliga förbättringar i egendomen,
och dessa giver lagen också uttrycklig tillåtelse till att utnyttja.

Motioner i Första kammaren, Nr 47.

Detta har naturligtvis åstadkommit att Köpenhamns husvärdar i stor omfattning
begärt mindre hyreshöjningar, men av vad jag hittills sett i nämnderna,
måste jag säga till husvärdarnas beröm, att de såsom helhet — undantag finnas
ju alltid — na hållit måttan. Yi äro ju ett moderat folk i Danmark, det är ju
kant, och således äro också både våra husvärdar och våra hyresgäster moderata
och resonliga.

Huruvida lagen är populär, som i Norge, är som sagt vanskligt att såga.
De olika grupperna ha nog var och en sin mening, men så vitt jag vet bär jag
icke sett lagen i Danmark angripen uti pressen, vi få vara glada att vi ha det
som vi ha det, när vi höra talas om de stockholmska hyrorna.

Stockholm 1917. Knngl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & SBner.

170499