Motioner i Första kammaren, Nr 3 (Motion 1916:3 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, Nr 3.

Nr 3.

Av herr Wavrinsky, angående skrivelse till Konungen med begäran
om framläggande av förslag till livsmedelslag.

I motion nr 6 i andra kammaren 1908 hemställde jag, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t
förelägga riksdagen förslag till näringsmedelslag. Motionen hänvisades
till kammarens andra tillfälliga utskott, som i utlåtandet nr 27 hemställde,
det motionen ej måtte till någon andra kammarens åtgärd föranleda.
Utskottets hemställan bifölls.

Då jag nu åter drar denna viktiga fråga inför riksdagens prövning,
får jag åberopa min kortfattade motivering 1908, utskottets utredning
av frågan om svensk lagstiftning på detta område samt likaledes redogörelsen
för utlandets ifrågavarande lagstiftning utan att här upprepa
något därav.

Utskottets motivering för sitt avslagsyrkande lydde som följer:

»Av det ovan anförda torde framgå, att vårt land redan i lagar och
förordningar, gällande dels för hela riket, dels för städerna och slutligen
för vissa städer eller andra tätt bebyggda orter, äger såväl beaktansvärda
föreskrifter i fråga om lifsmedels förarbetning, försäljning och förvaring
som straffbestämmelser i fråga om förfalskning av livsmedel.

Klart är att detaljerade bestämmelser icke kunna utfärdas att gälla
för hela riket. Redan vår hälsovårdsstadga är uppdelad i för stad och
landsbygd skilda kapitel, men den ger ju överallt de kommunala myndigheterna
möjlighet att i avseende på bland annat slakterier, korvfabriker,
mejerier, matvaruhandel m. m. utfärda bestämmelser, i den mån
sådana av Konungens befallningshavande fastställas.

De utländska lagar, som ovan refererats, torde knappast i och för
sig vara mera effektiva än de bestämmelser, som vi äga i nu omtalade

Motioner i Första kammaren, Nr 3.

hänseenden, om också i vårt land icke finnes någon speciell lagstifning
angående näringsmedel.

De ''exakta bestämmelser rörande renhetsbegrepp och tillåtna halten
av vissa inblandningar i olika varor’, som motionären framhåller såsom
önskvärda, torde rörande vissa närings- och njutningsmedel kunna meddelas,
men i fråga om de flesta livsmedel torde detta vara otänkbart
redan på den grund, att vardagsspråkets beteckningar för dylika handelsartiklar
icke äro och icke kunna vara så noggranna, att de precisera
den ena eller andra varan med avseende på dennas sammansättning och
övriga egenskaper, så som sker exempelvis i fråga om läkemedel, rörande
vilka gällande farmakopé föreskriver noggranna bestämmelser i avseende
på sammansättning, frihet från tillblandningar m. m.

Slutligen måste en lagstiftning i motionens syfte för att varda effektiv
innehålla bestämmelser om kontrollen å födoämnen etc., över deras förarbetning,
försäljning o. s. v. Införande av en dylik kontroll är förenat
med stora kostnader och torde därför knappast kunna anordnas utom i
våra större städer, som ju sedan länge äga i stort sett tillfredsställande
kontrollanordningar. Skillnaden mellan befolkningsförhållandena och samfärdsmöjligheterna
i vårt land å ena sidan samt de stora kulturländerna
å andra sidan gör dessutom, att den ovan refererade utländska lagstiftningen
knappast är tillämplig hos oss i fråga om möjligheten av att anordna
en effektiv kontrollapparat, verksam inom skilda delar av vårt
vidsträckta land.»

Jag tillåter mig ur protokollet för den 9 april oavkortat återge
mina invändningar mot denna utskottets motivering.

»Utskottet säger, att det »torde framgå, att vårt land redan i lagar
och förordningar, gällande dels för hela riket, dels för städerna och
slutligen för vissa städer eller andra tätt bebyggda orter, äger såväl
beaktansvärda föreskrifter i fråga om livsmedels förarbetning, försäljning
och förvaring som straffbestämmelser i fråga om förfalskning av livsmedel.
» Utskottet har i det hänseendet lämnat en utredning, för vilken
jag är tacksam, och med stöd av denna utredning anser utskottet, att
något vidare icke behöver härvidlag åtgöras. För mig utgör emellertid
denna utredning snarare ett bevis för motsatsen. Den lagstiftning, som
vi nu ha, är, synes det, så heterogen och ofullständig, att vi verkligen
behöva något annat.

Utskottet åberopar sedermera, att »vår hälsovårdststadga är uppdelad

Motioner i Första kammaren, Nr 3.

i för stad och landsbygd skilda kapitel, men den ger ju överallt de
kommunala myndigheterna möjlighet att i avseende på bland annat slakterier,
korvfabriker, mejerier, matvaruhandel m. m. utfärda bestämmelser,
i den mån sådana av Konungens befallningshavande fastställas.» Ja,
däri ligger enligt min uppfattning betydliga olägenheter, och jag skall
be att med några exempel få visa, vartill detta leder.

I en kungörelse av den 11 april 1905 angående särskilda hälsovårdsföreskrifter
för Stockholm stadgas böter för försäljning av mjölk
med mindre än 3 procents fetthalt. Mjölk, som har lägre fetthalt, är
sålunda här i Stockholm att betrakta som förfalskad och får icke tillhandahållas
här. Men i Sundbyberg är sådan mjölk fullgod och får
säljas, såvida den icke i annat hänseende är så underhaltig, att den
faller under strafflagen.

Ett annat exempel. Kakao är för närvarande utsatt för förfalskning
i stor utsträckning på grund av de höga priser, som den för närvarande
betingar. Kakao är en produkt av kakaobönan, som befrias från sina
skal; fullt befriad från skalen kan emellertid kakao icke bli. Ku finnes
i Sverige ingen bestämmelse om, huru mycket skaldelar får finnas i
kakao, och detta gör, att lagskiparne icke kunna säga, om en viss
kakao är mängd eller omängd. Det kan därför, om man går till väga
så som utskottet förordar, inträffa, att det kan bliva så, att kakao får
försäljas med ända till 10 procent skaldelar i Haparanda, men däremot
icke med mer än 3 procent i t. ex. Södertälje, 5 procent i Norrköping
o. s. v. Om det skulle bli som utskottet tänkt sig, skulle alltså inträda
ett oefterrättlighetstillstånd, som jag tror knappast skulle kunna bestå.
Det blir, om jag så får uttrycka mig, så, att envar har sin egen definition
å vad som menas med kakao. Det är påtagligt, att den vägen
skola vi icke gå.

Enhetlighet i lagstiftningen kräves. Det är därför jag i min motion
påpekat, att * exakta bestämmelser rörande renhetsbegreppet och tillåtna
halten av vissa inblandningar i olika varor äro i såväl producenters
och handlandes som konsumenters intresse». Den saken tror jag skall
vara självklar. Jag har mig bekant, att förre generaldirektören Almén
givit ut ett häfte till ledning för bedömande av upphandlingar för
arméns och flottans räkning och med anvisningar om, huru varorna
skola vara beskaffade. Detta utgör ett bevis för att man har behov
av definitioner i detta avseende beträffande de olika näringsämnenas
sammansättning.

Motioner i Första kammaren, Nr 3.

Utskottet säger, att dylika bestämmelser »torde rörande vissa närings-
och njutningsmedel kunna meddelas». Men hur skall detta kunna
ske, om det icke sker genom en enhetlig näringsmedelslag? Och utskottet
fortsätter därpå: »men i fråga om de flesta livsmedel torde detta
vara otänkbart redan på den grund, att vardagsspråkets beteckningar
för dylika handelsartiklar icke äro och icke kunna vara så noggranna,
att de precisera den ena eller andra varan med avseende på dennas
sammansättning och övriga egenskaper, så som sker exempelvis i fråga
om läkemedel.» Ja, det medger jag gärna, men så noggranna bestämmelser
behövas icke heller med avseende å näringsmedel. Jag behöver
i det avseendet blott hänvisa till margarinlagen. Genom denna lag har
man fått klargjort vad smör är; det blir där definierat på ett sätt, som
förebygger förfalskningar, åtminstone i någon avsevärd grad. Jag undrar
just, huru det skulle ha gått, om begreppet smör hade måst arbeta
sig fram vid margarinets uppkomst på det sätt, att man först kallat
margarinet för margarinsmör och så låtit »margarin-» falla bort och det
hetat »smör» alltsammans. Något sådant har emellertid icke lagstiftarne
velat vara med om, utan stiftat en särskild lag för margarin och skilt
detta från smör, så att dessa båda näringsämnen nu äro två olika saker.
Men oaktat man sålunda vet vad smör är, kan dock inträffa svårigheter.
I England har en ny lag stiftats, vilken föreskriver, att smör icke får
innehålla mera än 16 procent vatten. Denna lag trädde i kraft den 1
januari i år, och den inverkar på vår smörexport på ett eklatant sätt.
Det är uppenbart, att man i Sverige försäljer smör med betydligt högre
vattenhalt, men om sådant smör skulle bliva exporterat till England,
skulle det komma att sätta vår smörexport i en sådan ställning, att det
efter mitt förmenande måste på det högsta beklagas. Skånska smörexportföreningen
har också i skrivelse till regeringen anhållit, att Kungl. Maj:t
ville för pågående riksdag framlägga förslag om införande av en lag,
som förbjuder tillverkning och handel med smör, innehållande högre vattenhalt
än 16 procent, och exportföreningen förklarar, att kraftiga medel
måste anlitas för att åt vårt svenska smör bevara dess en gång vunna
anseende. Det enda medlet härför är — säger föreningen — införandet
av en lag i Sverige, som förbjuder tillverkning av smör med högre vattenhalt
än 16 procent. Där ha vi ett talande exempel på, huru behövlig
en enhetlig lagstiftning i detta hänseende är.

Utskottet hänvisar till »vardagsspråkets beteckningar». Jag har
emellertid mycket litet förtroende till dessas tydlighet, och jag tillåter

Motioner i Första kammaren, Nr 8.

mig att även i det hänseendet anföra ett litet exempel. Det säljes här
något, som kallas konjak. Det skulle egentligen vara en destillering på
vindruvor, men den vara, som säljes här i Sverige, är egentligen i regel
— om det finnes något undantag, vågar jag icke yttra mig om — ingenting
annat än brännvin med sockerkulör och någon del konstgjord essence.
Så ha verkligen vardagsspråkets beteckningar varierat. På samma sätt
förhåller det sig med sockerdricka. Sockerdricka skall bestå av sockerlag
med tillsats av vatten, men vi veta, att i de flesta fall består sockerdrickat
av vatten och sackarin utan ett spår av socker — men det kallas
i alla fall för sockerdricka.

I Aftonbladet för den 2 april lästes följande notis, som är värd beaktande:
»Humbug i mjöl. Nyligen berestes industriella platser i Sydsverige
av en tysk handelsresande, som överräckte ett kort till så många
kvarnindustriens män, som han kunde uppsnoka. Kortet var av följande
lydelse: Lilbecker Holzmehlwerke. Aug. Lanckhals & C:o, Lfibeck. Ueberreicht
durch K. A. Gosch. Och vad ville hr Gosch? Jo, han visade
fram prof på till pulver malet trä, uppblandat med träaska, vilken med
stor fördel kunde användas till att uppblanda mjöl med. Storartad förtjänst,
förstås, skriver en korrespondent till Sm.-P.»

Ja, det är en smart affärsman. Man börjar med att blanda upp en
ringa mängd dylikt pulver i mjölet under påstående, att det är nyttigt
och ökar så småningom. Jag har hört uppgivas, att en dylik försäljare
skall ha förklarat, att cellulosan i träet verkar lika fördelaktigt som klibeståndsdelar,
vilka ju, såsom vi veta, äro nyttiga för matsmältningskanalerna.
Om vi lämna denna sak i lugn och ro och begreppen på
detta sätt få variera, var skall det då till sist sluta?

För att taga ett annat fall, vill jag erinra om, hurusom talk användes
till att glätta gryn med. Det har i dagspressen förekommit artiklar
därom, där denna sak utförligt refererats. År det tillåtet, frågar jag,
att göra så, och huru mycket talk får bli kvar bland grynen, utan att
dessa äro mängda? Därom torde ingen kunna giva mig besked.

I gårdagens nummer av Svenska Dagbladet, tror jag det var, läste
jag följande telegram från Köpenhamn: »Förfalskning av solroskakor i
stor utsträckning. Upptäckt i Köpenhamns frihamn. (Enskilt till Svenska
Dagbladet). Köpenhamn, lördag. Förfalskningar av solroskakor i
stor utsträckning ha upptäckts i härvarande frihamn. För någon tid
sedan konstaterades, att en sändning solroskakor, som kom från Svarta
havstrakten, innehöll 2 procent salt i stället för den dyrare solrosoljan.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 3 saml. 2 haft. (Nr 2—3.) 2

Motioner i Första kammaren, Nr 3.

Observationerna fortsattes och det visade sig, att nästa sändning innehöll
24 procent och den tredje ända till 34 procent.» Nu ha visserligen omfattande
åtgärder vidtagits för att få utrönt, vilka fabriker det är, som
tillverka dylika varor, men detta bör i alla fall vara ett giv akt för oss
och visar, huru det går till i handeln med näringsmedel.

Det är ju gott och väl, att strafflagen säger, att man icke får sälja
mängt för omängt, men vad menas då med mängt och omängt? Jag
vill påminna om en process, som för närvarande pågår i Eskilstuna. Jag
tror, att den pågått ett hälft års tid, och ett hälft dussin advokater ha
tagits i anspråk för densamma, och väl ett lika antal kemister ha tillkallats
för att förklara och bestämma, huruvida den mjölk, som saken
gäller, varit förfalskad eller icke, och så vidt jag vet har man ännu icke
kommit till något resultat i målet. Om vi icke ha några bestämmelser
om, huru de viktigare näringsmedlen skola bedömas, komma strafflagens
bestämmelser att sväva i luften.

Utskottet säger vidare — och det med en för mig förvånande säkerhet:
— »Klart är, att detaljerade bestämmelser icke kunna utfärdas
att gälla för hela riket». Jag vill emellertid erinra om, att utskottet
självt visar, att exempelvis med giftstadgan något sådant kan äga rum. A
sid. 7 läsa vi följande två paragrafer ur nämnda stadgar: »§ 31. Ej
må vara, avsedd till förtäring, till salu hållas eller försäljas, om den är
omedelbart förpackad i papper eller annat omslag, som är färgat, målat,
glättat eller tryckt med giftig färg eller annat giftigt ämne, ej heller i
folium av annan metall än tenn eller tennfolium, vars blyhalt är större
än 1 procent; dock att detta stadgande ej har avseende å te, inneslutet
i originalpackning. — § 32. 1. Ej må tillverkas, till salu hålläs eller

försäljas kärl • eller redskap för beredning, förvaring eller servering afvara,
avsedd till förtäring, så vida kärlet eller redskapet är så beskaffat,
att vid dess användning varan kommer i omedelbar beröring med bly,
blyhaltig kautschuk eller färg, eller med emalj (glasyr), varur vid en
halvtimmes kokning med fyra-procentig ättiksyra bly utlöses, eller med
legering (förtenning), innehållande mer än 1 procent bly, där ej legeringen
använts till lödning, i vilket fall den må innehålla 10 procent
bly.»

Detta visar ju, att det går mycket väl för sig att ha detaljerade
bestämmelser i dylika fall, och för övrigt behöva icke bestämmelserna
vara så detaljerade, när det gäller de förhållanden, jag nyss relaterat.
Jag ber att få rikta uppmärksamheten på denna sak speciellt därför, att

Motioner i Första kammarett, Nr 3.

förfalskning av livsmedel i stor skala pågår och är i tillväxt, och detta
är en fara för oss, som jag här icke behöver närmare ingå på.

Till sist har utskottet yttrat sig om den kontroll, som skulle bliva
nödvändig, för den händelse sådana lagbestämmelser skulle komma till
stånd, som jag här förordat. Ja, det är visserligen sant, att en kontroll
då skulle bliva behövlig och att den skulle komma att medföra vissa
kostnader, men, mina herrar, vi ägna ju för närvarande stor omsorg i
fråga om kontroll av gödningsmedel och den föda, som gives åt våra
husdjur, och är det då icke skäl att vi kontrollera den föda, som utbjudes
åt oss såsom näringsmedel? Jag frågar blott.

Nu kan man visserligen svara, att det blir svårt att åstadkomma
detta på landet, men svårigheten är icke så stor, som man föreställer
sig. Yi ha ju i städerna att tillgå sådana anstalter, våra laboratorier,
kemiska stationer och dylika, och då det går för sig i Tyskland — jag
har här i min hand en tysk förordning i detta hänseende, som visar, att det går
bra för sig — så kan jag icke förstå, varför det icke skulle gå också här.

Näringsmedlen stiga, kan jag säga, dag för dag, i pris, och vi veta
icke, om denna stegring skall upphöra eller om den icke nått gränsen,
men överallt klagas över fördyrandet av våra livsmedel och på samma
gång över att vi få fördärvade, uppblandade eller förfalskade varor.
Kunna vi i längden låta det gå på detta sätt och nöja oss med de bestämmelser,
som finnas i några enstaka förordningar och i vår strafflag
och som icke sätta våra lagskipare i stånd att bedöma, om i det ena
eller andra fallet en vara är tillåtlig eller icke, och skola vi låta allting
utveckla sig, om jag så får säga, på lösa boliner? Jag tror icke vi böra
göra det.

Jag kan icke finna mig nöjd med det slut, vartill utskottet kommit,
och jag skall därför tillåta mig yrka bifall till min motion, »att
Riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl.
Maj:t förelägga riksdagen förslag till näringsmedelslag». Man har häremot
anmärkt, att jag icke inryckt njutningsmedlen, men av min motivering
framgår, att jag talar om närings- och njutningsmedel i ett sammanhang,
och då jag icke kan uppdraga gränsen mellan de båda, har
jag för korthetens skull kallat alltsammans för näringsmedel, såsom fallet
är i andra länders lagstiftning i detta hänseende. Jag måste nämligen
erkänna, att njutningsmedlen hava något näringsvärde också, och även
i de njutningsmedel, mot vilka jag kämpar, nämligen spritdryckerna,
finnas i viss mån näring, därför att de spara fett i människokroppens

Motioner i Första kammaren, Nr 3.

ekonomi. De måste emellertid betecknas såsom dåliga näringsmedel, då
man tar hänsyn till den skada, som de på samma gång åstadkomma.

Med detta har jag endast velat förklara, varför jag i mitt yrkande
endast nämnt näringsmedel, ehuru jag även däri innefattar njutningsmedel.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till min motion.»

På detta svarade utskottets ärade ordförande huvudsakligen genom
att åberopa utskottets framställning.

»Jag vill fästa uppmärksamheten på, att det är många lagar och
förordningar, som gälla för hela riket, men just i avseende å bland annat
hälsovården, så har det varit nödvändigt att göra så, att man fått olika
föreskrifter för stad och land, detta helt enkelt därför, att det i många
avseenden är omöjligt att på landsbygden tillämpa föreskrifter, som äro tillkomna
just med avseende å städernas särskilda förhållanden», framhöll han.

Och för att illustrera svårigheten för en enhetlig lagstiftning på
detta område framställde han den frågan om motionären kan lämna definition
på vad »korv» är. Men strax därefter meddelar han, att »man
i Tyskland varit så förnuftig, att man just å födoämnens tillblandning
på olika sätt tagit hänsyn till de särskilda orternas uppfattning om vad
exempelvis begreppet korv betecknar på en viss ort.»

Ja, varför skulle man ej i Sverige också vara »förnuftig» vid utarbetande
av en närings- och njutningsmedelslag?

Körande andra länders livsmedelslagar förklarade utskottet, att de
»knappast torde i och för sig vara mera effektiva än de bestämmelser vi nu
äga». Men ligger icke häri ett ovilligt erkännande av deras företräde?

Kammaren liksom utskottet fann det emellertid allt bra som det är.

Till samma uppfattning kan jag ej bekänna mig. 1908 fann jag,
att den sakkunskap, som fått uttryck i utskottets utlåtande genom sin
kategoriska form gjorde varje försök att under den närmaste tiden återupptaga
frågan i riksdagen ändamålslöst. Tiden och erfarenheten måste verka.

Vad har då tiden och erfarenheten lärt oss?

Ingeniör Thure Sundberg, som med statsunderstöd studerat livsmedelskontroll
i Tyskland, Frankrike och Schweiz, har härom, enligt vad
N. D. A. på sin tid inhämtade, inlämnat en längre berättelse till medicinalstyrelsen,
innefattande bland annat några uttalanden av intresse beträffande
motsvarande svenska förhållanden.

Ingenjör Sundberg anmärker, att våra myndigheter, om man frånser
mjölkkontrollen, endast undantagsvis ägna någon uppmärksamhet åt den
frågan, huruvida de varor vi förtära verkligen äro förfalskade.

Motioner i Första kammaren, Nr 3.

»Orsakerna till detta förhållande synas till stor del vara att söka
däri*), att livsmedelskontrollen hos oss huvudsakligen blivit en veterinär
angelägenhet. Om våra kemister — i likhet med utlandets — ägnat
tillräckligt intresse åt densamma, skulle vi kanske redan ägt en tidsenlig
lag mot livsmedelsförfalskningar och en motsvarande kontroll. Det
är icke överensstämmande med vårt lands på de flesta områden erkänt
höga kultur, att vi försumma detta gebit. Exempelvis må nämnas, att
Spanien i detta fall kommit före ossl

Livsmedelsförfalskningarna äro visserligen ingen nyhet för vår tid,
men de spela numera en mycket större roll än förr på grund av den
utvecklade livsmedelsindustrien.

De höga livsmedelsprisen inbjuda också till förfalskningar, och dessa
underlättas genom den tekniska kemiens stora möjligheter.

Det är verkligen på tiden, att vi på allvar tänka på att igångsätta
en verksam kontroll samt att utbilda specialister på denna uppgift. Icke
minsta uppmärksamheten hör ägnas åt de varor, som vi mottaga från utlandet.
Särskilt må i detta samband nämnas vinerna, ty i det stycket
låta vi säkert bedraga oss.

De nuvarande förhållandena med bristande lagstiftning och kontroll
betyda — frånsett andra synpunkter — ett gynnande av den icke redbara
livsmedelshandeln och industrien till förfång för den redbara. Hos
dem, som vilja representera den sistnämnda, måste man därför finna sympati
för en reform i här åsyftad riktning.

Bästa och snabbaste sättet att få en lösning på kontrollfrågan vore
onekligen, om det i hälsovårdsstadgan, som ju för närvarande är under
omarbetning, bleve hälsovårdsnämnderna ålagt att utöva kontroll med avseende
på livsmedelsförfalskningar (oavsett huruvida dessa förfalskningar
anses vara av sanitär betydelse eller icke). Skulle så icke ske, bleve
konsekvensen — då man icke får förutsätta, att livsmedelsförfalskningar
kunna anses betydelselösa, även om de icke ha rent sanitär betydelse
— att någon annan myndighet måste taga hand om denna kontroll.
Att på detta sätt uppdela livsmedelsundersökningarna vore emellertid synnerligen
olämpligt. Det är för övrigt icke möjligt att uppdraga en bestämd
gräns mellan det ena och det andra slaget av förfalskningar; och
av flera skäl, bl. a. ekonomiska, vore det icke välbetänkt att driva mer
än ett slags kemiska undersökningsanstalter för livsmedel.

*) Jag autor efter N. D. A.

Motionären.

Motioner i Första kammaren, Nr 3.

Emellertid, oavsett vem det närmast bör åligga att handhava kontrollen,
är det att börja med ett viktigt önskemål, att mera ingående
livsmedelsundersökningar i större utsträckning bli utförda. Behovet av
en ny lagstiftning på detta område kommer då säkerligen snart att göra
sig starkt gällande, och först när tillräckligt undersökningsmaterial föreligger,
kunna efter våra förhållanden fullt anpassade normer uppställas
för de olika slagen av livsmedel.»

I en annan huvudstadstidning anför samma sakkunnige rörande kontrollen
i Stockholm följande:

»De stora bristerna i den svenska livsmedelslagstiftningen ha
många gånger framhållits och äro även officiellt erkända. Men om lagen
är bristfällig, bör man likväl icke försumma tillsynen över att nu gäl
lande bestämmelser efterlevas. Som bekant existera åtskilliga lagliga
föreskrifter beträffande handeln med livsmedel m. m. Utom hälsovårdsstadgan
och strafflagens ord att det icke får säljas »ondt för gott, mängt
för omängt» finnas giftstadgan, margarinförordningen, brännvinsförsäljningsförordningen
m. m. Men hur övervakas månne i Stockholm efterlevnaden
av dessa bestämmelser?

Det kan fastslås, att ett noggrant övervakande av hithörande bestämmelser
icke är möjligt utan ett systematiskt utförande av olika slags
laboratorieundersökningar. I vad på hälsovårdsnämnden ankommer är
kontrollen ordnad, men nämndens skyldigheter och befogenhet äro begränsade,
den har alltså egentligen icke till uppgift att beifra lifsmedelsförfalskningar,
för så vitt icke dessa ha direkt sanitär betydelse. Detta
åligger emellertid den allmänna polisen.

Beträffande giftstadgan råder nog bland allmänheten den uppfattningen,
att övervakandet tillkommer hälsovårdsnämnden, men i verkligheten
har denna myndighet endast att övervaka en mindre del därav.
Att i avseende på närvaro av giftiga ämnen övervaka handeln med barnleksaker,
tapeter, vävnader, kosmetiska medel m. m. åligger polisen, icke
hälsovårdsnämnden.

Giftstadgans par. 42 lyder: »Allmän åklagare skall med noggrannhet
tillse efterlevnaden av denna stadga samt i de fall, då gift eller
annat gods är att anse förbrutet, beslag därå verkställa». Men hur är
en noggrann tillsyn möjlig, då polisen icke har något laboratorium till
sitt förfogande för utförande av därför nödvändiga kemiska undersökningar? Liknande

är förhållandet med margarinförordningen. Man kan så -

Motioner i Första kammaren, Nr 3.

lunda säga, att det knappast existerar någon offentlig kontroll över smörhandeln
i Stockholm. Om smörförfalskning upptäckes och beifras, är
detta mera tillfälligtvis och beror åtminstone i några fall därpå, att
misstänkta prov stundom genom hälsopolisen inlämnas till hälsovårdsnämndens
laboratorium och där undersökas. Denna sak åligger emellertid
icke hälsovårdsnämnden, utan allmänna åklagaren och eventuellt
andra personer.

I fråga om brännvinsförsäljningsförordningen är ganska säkert, att
vissa förhållanden inom vinhandeln skulle varit väsentligt bättre, om
denna förordnings bestämmelser beträffande vin på rätt sätt tillämpats,
vilket innebär, att kemisk kontroll på saluhållna viner skulle utövats.
För närvarande är tillståndet på detta område sådant, att en fullständig
omvälvning är behövlig.

I jämförelse med utländska storstäder äro förhållandena i Stockholm
med avseende på kontroll å livsmedel och andra förbrukningsartiklar
(såväl vad staten som kommunen angår) oförsvarligt efterblivna.
Exempelvis i Berlin har Polizeipräsidium länge haft sitt laboratorium för
undersökning av »Nahrungs- und Genussmitteln sowie Gebrauchsgegenstände»,
dessutom finnes ett laboratorium för »hygienische und gewerbliche
Zwecke»,'' som står till stadens förvaltande myndigheters förfogande.
I Hamburg finnes ända sedan 1878 ett kemiskt laboratorium
och numera även det hygieniska institutets storartade laboratorier bl. a.
för livsmedelsundersökningar. I Paris finnes ett stadens laboratorium
med en mångsidig uppgift. Detta sorterar under polisprefekturen. Och
för övrigt även i kontinentens mindre städer äro hithörande förhållanden
i regeln ordnade på ett oklanderligt sätt.

Att någonting måste göras i Stockholm för att komma till ett bättre
sakernas tillstånd torde vara uppenbart för var och en, som något vill
sätta sig in i frågan. Hur saken lämpligen bör ordnas må överlämnas
åt vederbörande myndigheter att avgöra.»

Att förfalskning av våra livsmedel pågår i mycket stor utsträckning
och i ständigt växande, verkligt hotande omfång bestrider ingen med
någon kännedom om denna fara. Ehuru kontrollen är så ringa äro de
bevis som givas övertygande. Jag skall icke ingå på den frågan närmare
utan hänvisar till handelskemistens i Stockholm John Lan dins
arbete om »Förfalskning av närings- och njutningsmedel», offentliggjorda
resultat av undersökningar, verkställda av prof. Lagerheim och dr H.
Huss, samt till Stockholms stads hälsovårdsnämnds årsberättelse 1912.

Motioner i Första kammaren, Nr 3.

I mitt anförande under debatten i Andra kammaren 1908 redogjorde
jag för en del missförhållanden, och utskottets ordförande började också
sitt genmäle med att talaren »skulle kunnat hålla på mycket längre om
han velat fortsätta och meddela kammaren de olika slag av förfalskningar,
som faktiskt förekommo i marknaden. Det är alldeles klart och
utskottet har icke heller förnekat detta; ingen annan lärer väl heller
kunna förneka det». Jag betraktar därför den saken såsom fullt konstaterad.

Den avgörande frågan är denna: är vår nuvarande lagstiftning tillräcklig
och tillfredsställande för sitt ändamål, vilket 1908 års tillfälliga
utskott kategoriskt ville fastslå.

För att belysa denna fråga skall jag återgiva en artikel i Kemi
och Bergsvetenskap, Teknisk Tidskrift nr 86 för september 1915.

»Om några rättegångar angående livsmedelsförfalskning.

Det är sällan svenska domstolar hava att behandla mål angående
förfalskade födoämnen och njutningsmedel, i synnerhet om man undantager
mjölk. Emellertid är det ingalunda så väl beställt, att detta förhållande
beror på, att förfalskade livsmedel sällan skulle förekomma hos
oss, utan förklaringen är naturligtvis den, att kontrollen och lagstiftningen
beträffande livsmedel är ett högeligen försummat område. Bristerna
härvidlag hava under de senaste åren många gånger framhållits,
även i officiella skrivelser, och underströkos i ett utskottsutlåtande vid
den senaste riksdagen.

För att med exempel ur verkligheten belysa de nuvarande förhållandena
på ifrågavarande område, skola här omnämnas utslagen i några
mål, vilka anhängiggjorts vid Stockholms rådsturätt och som grunda sig
på undersökningar, utförda vid stadens hälsovårdsnämnds kemiska laboratorium.
Kättegångarna hava tillkommit på så sätt, att kemisten inlämnat
rapport över utförda undersökningar till hälsovårdsnämnden, som i nedannämnda
fall efter fattat beslut överlämnat handlingarna till överståthållareämbetet
för polisärenden. Denna myndighet har därefter föranstaltat
om åtal.

Mål angående bärsafter (slutförda i dec. 1912). Åtalen gällde tre
tillverkare, enär i dessa fall de påsatta etiketterna syntes vara avsedda
att vilseleda köparen ifråga om varans beskaffenhet.

En av dessa tillverkare hade försett sitt fabrikat av körsbärssaft

Motioner i Första kammaren, Nr 3.

med ett intyg av en liandelskemist, varav framgick, att proven befunnits
»fria från giftiga metaller, främmande färgämnen, konstgjorda eterarter
eller andra främmande beståndsdelar samt utgjordes av med rörsocker
försatta oblandade naturliga bärsafter». Härmed försäkrades alltså, att den
oblandade bärsaften endast försatts med rörsocker. Saften innehöll emellertid
»glykos» (stärkelsesirap). Kådsturättens utslag innehåller, att, ehuruväl
svaranden erkänt, att »glykos» blivit tillsatt, »likväl och som förfarandet
att försälja på ovan beskrivna sätt tillverkad saft med etiketter
av angivet innehåll icke kan anses som förseelse mot stadgandet i
22 kap. 13 §, 2 mom. strafflagen* samt berörda förfarande icke heller
eljes är med ansvar i lag belagt, finner rådsturätten åklagarens i målet
mot svaranden förda ansvarstalan icke kunna bifallas».

En annan tillverkare hade försålt produkter under benämningarna
»prima sockrad hallonsaft», »prima sockrad körsbärssaft» etc., vilka utgjordes
av med tjärfärgämne färgade konstprodukter med hög » glykos»-halt. Utslaget lyder: »Som det förfarande, vilket i målet lagts svaranden
till last, icke är av beskaffenhet att enligt lag medföra ansvar, finner
rådsturätten åklagarens i målet mot svaranden förda ansvarstalan icke
kunna bifallas.»

Den tredje tillverkaren, som är bosatt i landsorten, hade till Stockholm
försålt med tjärfärgämne färgade konstprodukter, kallade »prima
hallonsaft» etc. samt försedda med inskriptionen: »Hushållskokad ren

natursaft garanteras». Denne skyllde beträffande sistnämnda inskription
på felexpediering samt blev likaledes frikänd.

Dessa utslag hava icke överklagats, vilket torde få tydas så, att
allmänna åklagaren ansett detta icke kunna leda till bättre resultat.

Mål angående förfalskat smör. Två skilda gånger hade påvisats,
att en handelsidkerska i Västergötland till Stockholm i parti försålt
margarinblandat (starkt kokosfett- och mjölhaltigt) smör såsom smör.
Allmänna åklagaren yrkade, att säljaren måtte fällas till ansvar för brott,
som omförmäles i 22 kap., 13 §, 2 mom. strafflagen, alternativt till
ansvar för förseelse mot k. förordningen angående kontroll å tillverkningen
av margarin m. m. av den 13 okt. 1905, enär de levererade
smörpartierna, ehuru hänförliga till margarin, icke varit försedda med
beteckning, som föreskreves i nämnda förordning.

* Detta stadgande lyder sålunda: » Lag samma vare» (straffes med böter eller fängelse), »där
man säljer eller annorledes emot vedergällning föryttrar ont för gott, mängt för omängt eller det,
varuti man vet fel vara, utan att sådant uppenbara; — —>

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 3 samt. 2 höft. (Nr 2—3.)

18 Motioner i Första kammaren, Nr 3.

I rådsturättens utslag den s/i 1915 heter det: »I målet är väl utrett,
att tilltalade handelsidkerskan A. T. B., vilken uti sin i Y. i Västergötland
belägna affär idkar försäljning av smör och margarin, varvid i förekommande
fall smöret ompackas och omarbetas av likaledes tilltalade
handelsbiträdet A. E. B., till handlanden J. här i staden den 12 och 23
sistlidne sept. i kommission försålt två partier smör, det ena om 65 å 70
och det andra om 100 kg., vilka befunnits uppblandade med betydande
mängder främmande ämnen, sannolikt växtmargarin. Men enär det mot
de tilltalades nekande genom den i målet förebragta utredningen icke
kan anses lagligen styrkt, att de tilltalade uppsåtligen på angivet sätt
mängt sagda smörpartier eller eljest gjort sig skyldiga till förseelse i
av åklagaren angivet hänseende, alltså finner rådsturätten åklagarens i
målet förda talan icke kunna bifallas».

Allmänna åklagaren har överklagat detta utslag, och klämmen i

Svea hovrätts utslag den 17/s 1915 lyder sålunda: »--I besvären har

Stendahl yrkat ändring i rådstuvurättens utslag så vitt angår påståendet
att A. T. B. måtte fällas till ansvar för förseelse mot ovanberörda kungl.
förordning den 13 okt. 1905. Kungl. hovrätten har tagit i övervägande
vad handlingarna sålunda samt i övrigt innehålla, och enär ifrågakomna
varupartier till J. levererats såsom smör, samt vid sådant förhållande
A. T. B. icke kan läggas till last, att hon med desamma icke förfarit i
enlighet med föreskrifterna i den av Stendahl åberopade förordningen,
finner kungl. hovrätten ej skäl göra ändring i rådstuvurättens utslag
såvitt det överklagats.»

Det är att förmoda, att åklagaren icke nöjt sig med detta utslag.

Mål angående med konstgjort invertsocker förfalskad honung.
Honung av det ifrågavarande slaget hade av en handlande D. i Lund
försålts till olika handlande i Stockholm. Säljaren ägde icke någon bigård,
utan importerade honung samt sålde sådan under benämning:
»Äkta slungad honung. Biodlarnas honung. Bigården, Lund.» Den
av honom använda etiketten utgjordes av Sveriges allmänna biodlareförenings
äldre etikett (med obetydlig förändring), som han tillägnat sig
genom att inregistrera densamma, vilket föreningen hade försummat att
göra. De sex undersökta hithörande proven, av vilka ett blivit ingående
undersökt och vilka samtliga gåvo starkt positiv Feches reaktion, men
innehöllo diastas, voro dels tagna ur två partier honung — det ena å
1,000 kg. — dels inköpta i en speceriaffär. Det må nämnas, att D. inför

Motioner i Första kammaren, Nr 3.

rätten förnekat, att de sistnämnda proven härstammade från honom, ehuruväl
de voro försedda med hans inregistrerade etikett.

I rådsturättens utslag (den 1&I«. 1915) heter det:

»Enär såsom vittne hörde ingenjören S. måste anses vara angivare
och sålunda jävig att i målet vittna, varder med bifall till svarandens,
handlanden D., därom framställda yrkande S. förklarad för återgångsvittne
och hans vittnesmål frånkänt kraft av laga bevis.»*

»Vidkommande härefter själva saken, så enär det icke mot svarandens
bestridande kan anses ådagalagt, att svaranden, på sätt åklagaren
påstått, vid fullgörande av i målet avsedda leveranser av honung gjort
sig skyldig till bedrägligt förfarande, alltså varder åtalet av rådsturätten
ogillat, men skall svaranden själv vidkännas sina rättegångskostnader.»

Detta rådsturättens utslag var emellertid icke enhälligt. Allmänna
åklagaren har överklagat detsamma, men hovrätten har ännu icke givit
sitt utslag.

Mål angående med »glykos» (stärkelsesirap) förfalskad honung. Den
ifrågavarande honungen hade av en handlande E. H. i Stockholm försålts
dels till andra handlande, dels i hans egen affär. Honungen välförsedd
med etikett »Extra fin slungad honung från L. F. H:s bigård,
K.» L. E. H. är biodlare, ordförande i en kretsförening av Sveriges
allmänna biodlareförening, och E. H. är dennes son. Den senare har
uppgivit, att han olovligen använt faderns namn å sin förfalskade vara,
samt, som av nedanstående framgår, erkänt, att han blandat honungen
med »glykos».

Eådsturättens utslag (den 10ls 1915) lyder: »Ehuru svaranden, handlanden
E. H., erkänt, att han under hösten 1914 här i staden försålt
med glykos blandad honung, förvarad i burkar åsätta etiketter, i vilka
burkarnas innehåll uppgivits vara extra fin slungad honung, likväl och
som svaranden genom sitt berörda förfarande ej kan anses hava gjort sig
skyldig till förbrytelse, som avses i 22 kap., 13 §, 2 mom. strafflagen,
finner rådsturätten åklagarens mot svaranden förda talan icke kunna bifallas».
— I likhet med det närmast föregående är detsamma överklagat.

* Här må anmärkas, l:o) att S. utfört den till grund för åtalet liggande undersökningen av
honungen och däröver avgivit rapport till hälsovårdsnämnden, 2:o) att en kemist i Malmö, utan
att hava undersökt honungen i fråga, lämnat svaranden ett par i handlingarna intagna utlåtanden,
3:o) att hälsovårdsnämndens laboratorium i anledning av detta utslag anmodat en utomstående,
sakkunnig person att undersöka ett ur ett av ifrågavarande honungspartier uttaget nytt prov, och
har denne bestämt uttalat, att honungen är försatt med riklig mängd konstgjort invertsocker.

Motioner i Första kammaren, Nr 3.

Kan man säga, att den svenska folkhälsan med sådan lagstiftning
är skyddad mot den oerhört sig utbredande livsmedelsförfalskningen?

Härom yttrar prof. T. Thunberg i sin tidskrift Hygienisk Revy under
rubrik Yår oefterrättliga näringsmedelslagstiftning: »Ständigt måste det
upprepas, att vi bär i Sverige äro på efterkälken med vår näringsmedelslagstiftning.
Yi sakna ej endast en systematisk kontroll av våra
näringsmedel, utan även lagbestämmelserna mot förfalskningar på detta
område äro otidsenliga. Yisst ba vi eu grundläggande bestämmelse, som
med böter eller fängelse straffar, »där man säljer eller annorledes emot
vedergällning föryttrar ont för gott, mängt för omängt eller det, varuti
man vet fel vara, utan att sådant uppenbara». Men i många fall synes
den bestämmelsen på ett för lekmannen ofattligt sätt vara oanvändbar.»

❖ 5*S

❖

Att uppfattningen beträffande behovet av en livsmedelslag grundligt
ändrats sedan andra kammaren 1908 avböjde mitt yrkande i detta ärende
framgår framför allt därav, att medicinalstyrelsen i september 1913 ingick
till Kungl. Maj:t med en framställning om vidtagande av åtgärder för
åvägabringande av en lagstiftning mot livsmedelsförfalskning. Någon
åtgärd i detta syfte har emellertid ej av Ivungl. Maj:t vidtagits.

Med anledning av motion i andra kammaren, nr 92, av herr
Magnusson i Skövde beslöt riksdagen anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes utarbeta
förslag till bestämmelser, varigenom tillverkare av frukt- och bärsafter,
frukt- och bärviner, läskedrycker, fruktmarmelader, lemonadpulver
och likartade surrogat åläggas att antingen genom anbringande å saluhållen
vara av etiketter, varå förutom tillverkarens namn angivas de
ingredienser, varav respektive varor äro tillverkade, eller annorledes
medverka till förhindrande av naturprodukters förväxlande med konstprodukter,
ävensom att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga de åtgärder i övrigt,
som i ärendet kunde anses erforderliga. Andra kammarens andra tillfälliga
utskott fäste i motiveringen till sitt utlåtande nr 2 uppmärksamheten
»på det sedan länge trängande önskemålet om åstadkommande av
en effektiv lagstiftning mot livsmedelsförfalskning i allmänhet» och belyste
frågan om sådan lagstiftning beträffande vissa slag av livsmedel —-frukt- och bärsafter — med kompetenta bedömares utlåtanden, till vilka
hänvisas.

Motioner i Första kammaren, Nr 3.

Nu kan det tyckas att härmed vore nog gjort från riksdagens sida
för åstadkommande av en tillfredsställande livsmedelslag. Men riksdagens
beslut i fjol ger anledning befara, att den enhetliga lagstiftning,
vartill jag i min motion 1908 syftade, ej skall i största möjliga utsträckning
sättas såsom mål.

Den ömtåliga punkten är kostnaderna för kontrollen. Utskottet
1908 hänvisade särskilt härpå samt att kontrollen försvåras av vårt lands
utsträckthet. Det är sant. Men frågan är vad nationen utan denna
kontroll får släppa till i förlorad hälsa och kraft. Yårt utsträckta läge
är en svårighet också för vårt försvar mot yttre fiender. Men vi bjuda
ändock till att värna oss mot dem till det yttersta.

Naturligtvis möta stora svårigheter på landsbygden. Men då det
gäller en så landsviktig angelägenhet som den ifråga, måste dessa svårigheter
övervinnas så gott man kan. Jag upprepar, man måste energiskt
och målmedvetet gripa försvaret mot våra inre fiender an. I Tyskland
är exempelvis näringsmedelskontrollen på landet genomförd. I Ch. Ztg.
1906, sid. 885 läses:

»Nach Verfiigung des preussischen Ministers des Innern sollen die
Eegierungspräsidenten die Landräte, und diese wieder die ihnen unterstellten
Polizei-organe und namentlich auch die Gendarmen anweisen in
bestimmten Abschnitten regelmässig bei sämtlichen Nahrungs- und Genussmittelfabrikanten
und -händlern Warenproben zu entnehmen und diese
dem nächstliegenden chemischen Untersuchungsamt zur Kontroll einzusenden.
»

Betydelsen av en effektiv näringsmedelslagstiftning är emellertid
icke blott av hygienisk utan i dessa tider mer än någonsin av ekonomisk
natur. Nu då prisstegringen på nästan alla livsförnödenheter åstadkommit
utbredd nöd och för stora skaror betyder svält, hur orättfärdigt
är det icke att samhället ej kraftigt söker skydda mot uppskörtning av
snikna, omättligt vinningslystna, som avyttra förfalskade varor, varigenom
vid köp efter vikt för den i bästa fall odugliga, i mycket^stor utsträckning
ytterst skadliga delen av varan får betalas samma pris som för
den dugliga.

Det är upprörande, att en sådan orättfärdighet kan tolereras, att
sådana handlingar ej äro åtkomliga av lagen på grund av otidsenlig lagstiftning.

Och hur demoraliserande verkar ej detta låt-gå-system ur köpmanssynpunkt.
Den i ordets fulla bemärkelse mördande konkurrensen, som

Motioner i Första kammaren, Nr 3.

dessa förfalska^ underhålla, måste förleda de samvetsgranna fabrikanterna
och köpmännen att antingen följa det dåliga exemplet eller också
att ligga under i konkurrensen.

Yarthän detta leder i längden kan man lätt tänka sig.

I detta sammanhang torde det vara av betydelse att påpeka, vilken
vinst det skulle bereda den köpande allmänheten, om en hel del livsmedelsprodukter,
exempelvis ägg och bröd, som nu säljas styckvis, såldes
efter vikt. Därigenom skulle också kontrollen underlättas.

På grund av det ovan anförda får jag därför hemställa,

att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t snarast möjligt förelägga
riksdagen förslag till livsmedelslag.

Stockholm den 15 januari 1916.

Edvard Wavrinshj.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1916.