Motioner i Första kammaren, Nr 358 (Motion 1936:358 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, Nr 358.

Nr 358.

Av herr Lindhagen, med hemställan i anledning av proposition
örn sjuårig folkskola att i organisation tages hänsyn
till vissa angivna angelägenheter.

I propositionen nr 99 föreslås inrättandet av en obligatorisk sjuårig folkskola,
vilket skulle ha betydelse särskilt för landsbygden.

Många överväganden och yttranden ligga till grund för propositionen. Av
dem framgår, att propositionen icke inskränker sig till en detalj, som felas i
det gällande systemet. Den rör sig uppenbarligen även med en framryckning
under tvekan, ja vånda, mot skolans alltid hägrande ouppnådda mål.
Nämligen att dana ett bättre människomaterial, som är mäktigt avsevärda
framryckningar även mot tillblivelsen av en bättre värld.

Det till synes obetydliga steget har sålunda i själva verket ett grundläggande
syfte. Propositionen synes mig därföre böra kompletteras med en något
vidare utsikt över skolans mål och medel. Endast därigenom kan större
klarhet vinnas om vad som bör vara uppgiften även för den tillämnade
sjunde klassen.

Denna motion gör icke anspråk på att vara ett utflöde av härskande eller
ifrågasatta pedagogiska läror. Det är endast såsom f. d. skolbarn, fader till
f. d. skolbarn och representant för det vanliga förståndet motionären tillåter
sig komma med några enligt mångas mening oundgängliga erinringar.

Därtill kommer, att till mig inkommit en petition från skolstyrelser och
lärarekårer i Gideå, Trehörningsjö och Björna socknar inom mitt valdistrikt
med hemställan, att på grund av denna frågas utomordentligt stora betydelse
måtte av riksdagen begäras en ny utredning, varvid större hänsyn tages
till i Norrland rådande förhållanden. För min del har jag ej haft tillfälle
att kunna sätta mig in i de stridigheter, som även inom skolan råda om ifrågavarande
proposition i berörda avseende. Att svårigheter möta särskilt i
Norrland för förslagets tillämpning i brist på lärarekrafter och ett övermått
av elevantalet i klasserna synes dock vara tämligen ostridigt. Enligt min
mening kan riksdagen ej undandraga sig att vid ett eventuellt bifall till propositionen
gå till grunden med dylika svårigheter och anvisa medel till deras
undanröjande i möjligaste mån.

De närmare skälen till motionens huvudsyfte synes mig lämpligast kunna
ske med bland annat återgivande av de framställningar som förr väckts av mig
i skolfrågan och då vunno omfattande gillande i skolkretsar. Därmed blir
ock konstaterat, att vad som då framhållits fortfarande väsentligen äger tilllämpning
på nuvarande förhållanden.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 3 sami. Nr 358.

Motioner i Första kammaren, Nr 358.

Förandligande av undervisningsväsendet.

I motionerna 1:119 för år 1919 och 1: 148 för år 1921 anfördes följande1:

»Det är ganska oroande, att de senaste årens händelser synas icke varit
tillräckliga för en allmän väckelse. Det längtas för mycket tillbaka till tider,
som varit, mera än till nya tider, som böra komma. Världskrigets offer ha
varit förgäves, örn vi icke vakna till insikt, att människorna nu måste börja
att gå till grunden med de så kallade frågorna.

De andliga verkligheterna förena oss och göra det på ett djupare och oupplösligare
sätt än de ekonomiska skiljaktigheterna söndra oss. I detta ligger
en stor förhoppning för att komma till rätta nied klasskillnaderna och skapa
en mänsklighet utan sådana olikheter.

Mången föreställer sig, att detta skall låta sig göra med bortseende från
detta andliga föreningsband. Man hoppas på ekonomiska omstörtningar till
och med genom tillgripande av inbördeskrig och föreställer sig, att ur sådana
våndor skall spira fram ett humanistiskt samhälle. Erfarenheterna ha dock
knappast givit skäl för en sådan uppfattning, och visst är, att blodsutgjutelsens
människor i stort förlora sin kompetens, även om de ägt sådan, att
deltaga i ett produktivt nydaningsarbete.

I själva verket är det icke olikheten i egendom i och för sig, som åstadkommer
klasskillnaderna, utan den olikhet i bildning, vartill denna olikhet
väsentligen föranleder. Vill man därför inlåta sig på det tankeexperimentet
att kunna snabbt utan alltför långsam evolution åstadkomma nya förhållanden,
erbjuder sig osökt den utvägen att nå målet genom att giva alla lika
bildningsmöjligheter. Det är säkerligen något i denna tankegång som föresvävat
ecklesiastikministern, då han i sitt anförande till statsrådsprotokollet
den 31 december 1918 motiverade förslaget örn tillsättande utav en skolkommission
med bl. a. följande ord:

''Kravet örn beredande av lika möjligheter för all ungdom, manlig såväl
som kvinnlig, att av samhället tillförsäkras den utbildning, som den individuella
utrustningen medgiver och som medborgarskapet förutsätter som nödvändig,
innesluter en djup och ofrånkomlig rättvisa.’

Emellertid har regeringen icke dragit ut konsekvenserna eller åtminstone
har den lämnat dem öppna tillsvidare. Det kräves också en ekonomisk nydaning,
som stödjer denna omvälvning i undervisningssystemet, för att icke
reformen skall stanna vid något halvgjort. Därtill kommer att regeringens
initiativ synes vilja begränsa den lika rätten till bildning till den punkt i den
nuvarande högre undervisningen, där gymnasiet täger vid, och sedan låta
endast särskilt begåvade ungdomar få fortsätta. På detta sätt löses icke
den sociala frågan utan skapas en ny privilegierad överklass.

En utväg synes da vara den, att all ungdom på statens och kommunernas
bekostnad beredes en likvärdig fostran ända fram till ett stadium, som motsvarar
ungefär den nuvarande studentexamen. De säkerligen ofantliga kost -

1 Jmf. motionen 1:150 år 1921.

Motioner i Första kammaren, Nr 358.

naclér, som detta skulle medföra, måste dock bestridas. De kunna ej vara
oöverkomligare än de krigförandes militärutgifter, men de skulle i olikhet
med dessa löna sig. De skulle nämligen inom loppet av en generation verkligen
lösa den sociala frågan och göra det på ett naturligt och smärtfritt sätt.

När alla människor på detta sätt fått en högre och lika bildning, bortfalla
klasskillnaderna av sig själva. Ingeli skall underkasta sig dem och ingen
skall komma ens på den tanken, att de borde bibehållas. Alla bliva nödsakade
att samarbeta för att på denna nya grundval ordna förhållandena.

Omkostnaderna finge tagas från den nuvarande militärbudgeten jämte undervisningsanslagen
i första rummet, och i den mån detta ej försloge, måste
andra utvägar beredas för att täcka den återstående bristen. Största svårigheten
erbjuder givetvis övergångsperioden, men kunna svårigheterna i att
uppfylla anspråken på krigens nedbrytande verksamhet övervinnas, böra också
och med glädje svårigheterna för ett ofantligt uppbyggande produktivt
arbete kunna betvingas.

Det bör ej förbises att under övergångsperioden tillkomma ock utgifterna
för underhåll åt föräldrar, som behöva stöd av sina barns arbetskraft.
Denna fråga står dock redan nu på dagordningen i kravet på en human ålderdoms-
och invaliditetsförsäkring.

En sådan fullständig omgestaltning av vårt nuvarande orättvisa undervisningsväsende
förutsätter givetvis betydande omläggningsplaner. Sålunda måste
i kursen ingå även yrkesutbildning och produktiv verksamhet. Särskilt
borde någon tid ägnas att odla jorden och plantera. Därigenom härdas kroppen,
skapas en sinnets gemensamhet med naturen och åstadkommes bidrag i
naturprodukter till undervisningens omkostnader. Ett annat undervisningsämne,
som på detta sätt omsider kunde komma till sin rätt, vore vägledning
i samhällsetik och gott uppförande.^ Ungdomen skulle fostras till vördnad
för andras samveten, hänsyn till andras förutsättningar (miljön), strävan att
tyda andras handlingar till det bästa, ridderlighet i tänke- och umgängessättet,
till skydd för det svaga och förbisedda, för minoritetssiffror mot majoritetstalen,
att sätta saken före personen och partier, realdemokrati före formaldemokrati.

Det är en gammal vanföreställning, att endast barn och möjligen ungdom
kunna fostras till goda utvärtes seder, att vuxna kunna lära sig endast läxor i
teoretisk-tekniska ämnen och att ingen kan läras eller fostras till social etik
och humanitet. Det anses uteslutet att giva människorna vägledning även
i själens odling vid sidan av de tekniska kunskaperna. Enligt sakens natur
förhåller det sig däremot sannolikt så, att ju mer man kommer till mogen ålder,
desto mer har man förutsättningar på grund av sin erfarenhet örn livet
att vakna till insikt om de andliga verkligheternas betydelse icke minst för
egen fördel och framgång. Det första steget i denna riktning är att skapa
ett behov av en sådan vägledning, och har väl ett behov tillkommit, uppstår
av sig själv den anda, som befruktar och möjliggör ett sådant undervisningssystem.
Saken är icke heller förbisedd av pedagogiken, som tvärtom på senare
tiden däråt ägnat en viss teoretisk uppmärksamhet, och även internatio -

Motioner i Första kammaren, Nr 358.

nella kongresser ha åren närmast före världskriget hållits om »uppfostran i
moral». De ägde rum i London och Bryssel, och en tredje tillämnad kongress
i Madrid blev avbruten av kriget. I Japan och Frankrike har saken dessutom
börjat på allvar praktiseras i själva skolväsendet. Uti en framställning
om parlamentarismen år 1917 hos riksdagen tillät jag mig senast betona
denna angelägenhet och gjorde en hemställan, som dock denna gång ej vann
riksdagens bifall.

Man hör ofta, obetänksamt synes det mig, erinras mot en sådan lika undervisning
för alla till högre bildning, att därigenom skulle skapas ett släkte,
bland vilket ingen ville ägna sig åt det oundgängliga kroppsarbetet och i varje
fall icke åt det tyngsta handarbetet. Det är naturligtvis otillåtligt att resonera
på detta sätt, ty det innebär, att en viss del av medborgarna skola kvarhållas
i ett slags slavtillstånd för de grövre sysslorna.

Emellertid ligger det en svårighet även i detta, men saken måste i alla fall
lösas. För denna lösning får man delvis lita på allt större uppfinning av
maskiner, som i stället för människorna utföra det tyngsta arbetet. Motorplogarna
för åkerbruket visa hän mot en sådan utveckling. Vidare bör en
del sådana sysslor kunna utföras genom en allmän arbetsplikt och på det
sättet löses en del av grovarbetets sociala spörsmål. Slutligen blir praktiken
en helt annan, när handens och hjärnans arbete i den allmänna uppfattningen
på grund av den lika utbildningsnivån och den lika avlöningen kommer
att båda skattas lika högt. Det kommer då säkerligen också att visa sig, att
någon tvångsrekrytering icke behöver äga rum. Det kommer alltid att finnas
en myckenhet människor, som särskilt under de nya förhållandena känna
sig mera tilltalade av ett härdande arbete i naturen och fria luften eller
ett omtänksamt sysslande med händerna än det mera stillasittande arbetet
på kontor, i ämbetsverk och skolor m. m.

Alla dessa viktiga spörsmål är det nödvändigt, såvitt jag förstår, att beröra
just nu. En diskussion om dem får åtminstone icke saknas. Eljest kan
det lätt inträffa, att skolkommissionen stannar vid något obetydligt i saknad
av tillräcklig uppfordran att staka ut grundlinjerna för ett nytt samhälle.

Det är dessutom en särskild del av regeringens motivering och vägledning
för kommissionen, som synes mig tarva åtskillig uppmärksamhet och undersökning.
Det framhålles nämligen, hurusom det bör tillses att begåvningarna
tillvaratagas, från vilka samhällslager de än komma. Kraftiga statsåtgärder i
detta syfte, säges det, äro nödvändiga, därest icke en av landets värdefullaste
tillgångar skall i väsentlig utsträckning förfaras. Det tillägges, som redan
erinrats, att tillträdet till särskilt gymnasiet i större utsträckning än nu borde
göras beroende av verklig studiebegåvning. Åtgärder i sådan riktning motiveras
även med hänsyn till en alltmer tilltagande överproduktion av studenter.

Denna sak har verkligen två sidor, vilket man måste erinra sig. Det är nu
på det sättet, att fallenheten hos ett barn är antingen övervägande receptiv
eller också övervägande produktiv. Mera sällan kanske äro bägge sakerna
förenade, därför att naturen inte strör så rikligt med sina håvor över alla.

Motioner i Första kammaren, Nr 358. 5

Man får vara glad, om man har det ena eller det andra av dessa två viktiga
anlag.

Det är nu receptiviteten, som gör sig först gällande hos barnet och den
första ungdomen. Därför har man att söka skolans genier i barn med dessa
anlag. Vid dem fästa sig skolans lärare företrädesvis. Då åt dessa senares
subjektiva uppfattning blir överlämnat att utan någon appell utvälja dem
bland den uppväxande ungdomen, som skola släppas fram till högre lärokurser,
ryser man nästan vid tanken på, vilka orättvisor, som skola begås även
under ett sådant system.

Men ännu värre ställer sig saken både ur individens och samhällets nyttas
synpunkt, då man betänker, att de produktiva anlagen, som komma tram
i dagen först längre fram under inflytande av livets erfarenheter, äro oåtkomliga
för lärarens blick och föga uppskattade uti hans värdesättningar.
Det är ofta så, att det barn, som har anlag att tänka självt, att känna djupt,
gömmer på skapande krafter. För detta barn blir inlärandet av andras tankar
och andras erfarenheter något som kommer mera som ett tvång utifrån.
Detta ligger icke för barnet. Det är icke mäktigt av en sådan receptivitet
som barn med minneshjärnor utan särskilda individuella anlag. På samma
sätt med dem, som hava produktiva anlag i utvärtes mening för skapande ?v
de för oss alla så oundgängliga realiteterna för vardagslivets behov. Även
dessa anlag sitta icke på skolans högsäte utan döljas för den ytlige betraktaren
och komma först senare till sin rätt.

Men för att även de produktiva barnen, denna landets värdefulla tillgång,
skola bliva tillgodosedda, kräves att även dessa, och jag skulle vilja säga,
framförallt dessa, släppas fram till högre undervisning. Lärarkårernas erfarenheter
och omdömen räcka ej till för denna svåra uppgift. Det blir lätt
ett massmord på de reellaste begåvningarna, örn skolan får bestämma över
dem.

Dessa farhågor minskas ingalunda därav att regeringen förklarat sig ha
rekryterat skolkommissionen med företrädare för såväl skolmyndigheterna
som olika av revisionen berörda skolarter ävensom viktigare ämnen eller ämnesgrupper
inom skolan och dessutom ansett allenast riksdagens erfarenhetei
böra representeras inom densamma. Det senare förmodligen för att sedan
hjälpa till att förslaget går igenom, vare sig det blir bra eller dåligt. Men var
äro representanterna för föräldrarnas erfarenheter och för livet? De saknas
i det närmaste i skolkommissionen, såvida ej av en slump någon eller
några av medlemmarna äga kompetens även i detta. Med all respekt för de
formella tekniska insikterna må man akta sig att skapa en lärdomsöverklass,
helst med så äventyrliga metoder, som nu synes ifrågasättas. Skolans funktionärer
sakna i varje fall all befogenhet och kompetens att egenmäktigt föi -foga över barnens själar och framtidsöden.

Den fysiska hälsans missvårdande genom stillasittande, först i skolorna
och sedan i hemmen vid de dryga hemläxorna, är ett missförhållande så
stort, att det kanske just därför aldrig väcker någon uppmärksamhet hos
vederbörande.

6 Motioner i Första kammaren, Nr 358.

Med anledning av vad numera försports rörande inriktningen av skolkommissionens
arbete, nödgas jag under åberopande av förestående motiv
till motionen nr 119 i första kammaren vid 1919 års riksdag, hemställa: att
riksdagen ville anhålla hos regeringen, att undervisningen i skolorna måtte så
omorganiseras:

att all landets ungdom blir likvärdigt uppfostrad till högre bildning, lämpad
efter olika önskningar, anlag och uppgifter;

att staten övertager kostnaden för denna ungdoms underhåll och undervisning
under lärotiden, i den mån den ej kan annorstädes bestridas;

att i undervisningsplanen ingår även fostran i karaktärsdaning, medkänsla,
praktiskt arbete och kroppskultur;

att den nuvarande skolans favoriter den receptiva ungdomen ej undantränger
omtanken om den produktiva ungdomen, som är mera lagd för att tänka
själv; samt

att största misstro ägnas åt projekten om urval genom lärarekåren för tillträde
till högre lärokurser eller med andra ord en byråkratis nyckfulla och
känslolösa förfogande över barnens själar och framtidsöden utan dessas och
deras målsmäns samtycke, varigenom dessutom skulle tillskapas en ny överklass.
»

En beskärning av mångläseriet och strävan till en normalarbetsdag
även för skolarbetet.

I motionen 1: 148 år 1921 anfördes följande:

»Man kan mycket väl förstå, att uti en ensidigt materialistisk tid, som mekaniserar
allt, även skolan allt mer blivit ställd under detta inflytande. I
samma mån som människovärdet betyder föga och penningen allt, måste
även barnet bliva en maskindel utan anspråk att få utveckla sig till en personlighet.
Efter detta program har också skolan alltmer inrättats.

Det är förmodligen lönlöst att på något väsentligt sätt rubba detta tidsIyte,
om ej på samma gång en strömkantring äger rum i åskådningssättet
i sin helhet. Varsel om en mänsklig renässans spåras emellertid både här
och var, och da ma icke heller försummas att sätta även skolan under debatt.
Detta kan icke heller såsom hitintills få vara en befogenhet, förbehållet allenast
pedagoger. Även föräldrar och målsmän och överhuvud taget det vanliga,
sunda förnuftet böra få lia ett ord med i laget.

För det första måste enligt min uppfattning det sunda förnuftet på det
bestämdaste kräva ett radikalt avskaffande av mångläseriet, som alltmer
innästlat sig först och främst i elementarskolorna och där icke blott som
man föreställer sig i de övre klasserna. Därifrån sprider sig det onda nog
snart även till folkskolan (bottenskolan) och andra förberedande barnskolor,
vartill tendenser påstås icke saknas. Ett barn är ett barn, och dess ömtåliga
outvecklade hjärna är icke skapad för att övermagasineras med onödiga,
för denna hjärna plågsamma minnessaker. Ett dylikt våld på barnets natur
stannar icke vid pinan för tillfället. Det skadar i längden hjärnans förmåga

Motioner i Första kammaren, Nr 358.

till produktiv utveckling och självständigt tänkande och återverkar medelbart
förstörande på kroppens livsenergi. Här framlyser bjärt tidens mekaniska
kynne och dyrkan av kvantiteter. Att i allmänbildning framför allt
måste ingå själens förkovran och möjligheter till personens inre utveckling,
detta är något som står främmande för nutidens skolordningar.

Med mångläseriet syftas först på ett onödigt antal ämnen, som barnet
alldeles icke behöver inlära vid så unga år. Det är lämpligare att det får
vänta därmed till dess det visar sig, att barnet behöver ett dylikt ämne, och
då lära de sig det fortare och lättare. Att låta alla barn vid unga år inhämta
ett för dem betungande specialämne, därför att några av dem kanske behöva
kunskaper däri framdeles, detta är verkligen, så vitt jag kan förstå, ett alltför
befängt skolsystem. Även ur en flack allmänbildnings synpunkt måste
sunda förnuftet anhålla, att ej alla barn över hövan ansträngas. En begränsning
är alltid oundgänglig, och då bör den ske med hänsyn till barnets egen
förmåga och vikten, att det kan inhämta vissa konstitutiva element grundligt
i stället för att bibringas en grund kunskap i allt. Hopade detaljer, som
trängas om varandra i den lilla hjärnan, kunna icke smältas men upptaga
utrymmet för fostran i livets allvar och karaktärens utmejsling. Livets
skola är den förnämsta skolan, den teoretiskt-tekniska undervisningen måste
vara endast en måttlig överbyggnad på densamma.

Mångläseri äger också rum på det sättet, att ett ämne specialiseras för
mycket. Detta är lika farligt för barnets utveckling ur ovannämnda synpunkter.
Dessutom är det betänkligt därför, att här kontrollen på skolan
och lärarna är ännu svårare.

Under min skoltid hade man icke så många ämnen och inlärde icke så
mycket detaljer i olika ämnen, såsom nu synes vara fallet exempelvis i den
undervisning, som säkerligen i överensstämmelse med praxis nu meddelas
mina två barn, en flicka och en gosse örn 15 och 14 år. Jag tror knappast,
att denna lättnad i min undervisning har länt mig till skada och minskat min
allmänbildning. När behov av mera vetande i senare tider yppats, har jag
kunnat fylla det med vida större lätthet, och när inget behov inträtt, ha detaljerna
ej heller varit behövliga för mig.

Barn kunna indelas uti receptiva, produktiva och obegåvade barn. De
sistnämnda räcka icke till för skolan. Skolan räcker icke till för de produktiva
barnen. Endast de receptiva hava någon hemortsrätt i densamma. Det
är endast de första, som skolan därför kallar »begåvade». Det är de, som
få de högsta betygen. Det är de, som komma vid ett eventuellt ifrågasatt
urval att bliva de lyckliga. Sådan är skolan för närvarande och sådan kommer
den med sin nuvarande organisation att förbliva. Detta trots att livet
lärt, att »skolans» begåvningar falla till föga uti livet, där det gäller förmåga
av egna tankar, egna initiativ och egen karaktär, mera än minneskunskaper
för att slå sig fram för egen del eller uträtta något för det allmänna.

Mycket äventyrligt är också det godtycke, som den enskilde läraren allt
efter sin personliga naturell är i tillfälle alt utöva och också utövar i specialisering
av ett ämne. Tendensen är påtaglig och mången tror sig göra sitt

Motioner i Första kammaren, Nr 358.

bästa genom att påtvinga barnet så mycket man tror sig att kunna proppa i
detsamma. I de enskilda statsunderstödda läroverken är denna fara dubblerad
genom frånvaro av omtänksam och effektiv kontroll på valet av läroböcker.
Någon som helst hänsyn till föräldrarnas utgifter för det ständiga
och godtyckliga anskaffandet av nya läroböcker, icke sällan till en obetydlighet
begagnade, tages knappast, så vitt jag förstår. Även detta är en viktig
erinran, särskilt från hem med måttliga eller otillräckliga inkomster.

Man måste förvåna sig exempelvis över, varför ett barn, som måste pinas
med dessa för oss ytterligt konstiga och främmande språken, skall behöva
lära sig läsa uppsatser på tysk provinsialism med uttryck, som aldrig förekomma
i tyskt riksspråk; varför de skola forceras vid unga år i matematik
med de krångligaste tal, som se ut som alplandskap i både täljare och nämnare
utan praktisk betydelse för livet; varför de skola plågas nied huvudräkning
i taluppgifter, för vilkas lösning vuxna personer alltid begagna sig
av papper och penna; varför de skola kunna redogöra för innehållet i olika
kapitel i apostlarnas brev; varför de skola berövas allt språkintresse, genom
att vid mycket unga år börja forceras med dessa för de flesta oöverkomliga
skrivningar på tyska och franska, vilka för dem, som icke hava dessa språk
till modersmål, måste förefalla helt enkelt barbariska i sin nyckfulla oregelbundenhet
o. s. v.

Det har med fog, såsom mig synes, blivit anmärkt, att genom det alltmer
utvecklade mångläseriet betages barnet både lust och förmåga att lära sig
någonting grundligt och förkovra sig genom extraläsning i något visst ämne.
Barnet förlorar kärleken till skolarbetet och söker instinktivt reda sig genom
att taga saken så lättvindigt som möjligt. För att skolan skall bliva en skola
för livet och för livsduglighet och ej en träningsanstalt för minneskunskaper
och tanklöshet, är det icke nog med formella omstöpningar genom att flytta
det ena hit och det andra dit, något som vår praktiska politik i allmänhet inskränker
sig till. En sådan utväg lämnar alltid efter sig besvikelse och nödvändiggör
nya experiment med samma negativa resultat.

Det går oroande rykten örn, att skolkommissionens arbete i åtskilligt hotar
att utmynna i en dylik förtröstan å former utan väsentlig omskapning av
innehållet. Emellertid tror man, att den dock skall komma med en verklig
nyhet, helst densamma också bebådas i kommissionens instruktion. Denna
nyhet är urvalet av de »mera begåvade» för rätt att överflyttas till högre undervisning.
Detta urval skulle ske till och med vid övergången från den blivande
bottenskolan till den nuvarande tredje eller fjärde klassen i elementarskolan.
Därtill göres detta val av lärarna. Man ryser nästan vid blotta
tanken på denna ohyggliga exekution och den uppdelning, som därigenom
skulle komma att ske i två olika samhällsklasser. En »begåvad», som utses
redan vid unga år av slumpen och privilegieras till befordringsutsikterna och
herraväldet i världen, och en »obegåvad», som får reda sig så gott han kan.
En företrädesrätt således för de receptiva barnen på bekostnad av de produktiva.
En tillfällighet där läraren, även han en ofullkomlig människa,
skall få spela lott om människoöden efter sitt gottfinnande, som ej kan undgå

Motioner i Första kammaren, Nr 358.

enligt all mänsklig erfarenhet att influeras av stämningar, bristande vyer
och psykologi, byråkratisk okänslighet, favoritskap, relationer och konjunkturer.
Å andra sidan de stackars barnen, där tillfällig kondition, blyghet,
nervositet, ännu outvecklade men slumrande anlag få bli avgörande för att
grusa föräldrars förhoppningar och en människas livsöde.

Detta är så likt styrelserna i alla tider. Samhället är byggt på ett inferno
och för att ändra på förhållandena något, så skapar nian i stället ett annat.
Den enda någorlunda lyckosamma och mänskliga lösningen synes mig vara,
att, såsom i annan motion föreslagits, alla barn, som önska det, berättigas
och beredas tillfälle till en högre bildningsgrad, motsvarande vår studentexamen
men organiserad naturligtvis på ett helt annat sätt. Vid den tidpunkten
blir det också vida lättare både för dem och för andra att bedöma,
vad de möjligen kunna duga till.

För att återgå till den nuvarande skolan och särskilt elementarläroverken
leder mångläseriet till en alltmera onaturligt förlängd arbetsdag. Särskilt i
de högsta klasserna ha de i genomsnitt med läxläsning en arbetsdag av 10
timmar och därutöver. För industriarbetare har nyligen införts 8 timmars
arbetsdag. Det vore på tiden att även för skolbarn införa en normal skolarbetsdag,
vilket för ett barn i uppväxtåren säkerligen icke enligt naturens
lagar bör få överstiga 6—8 timmar i de högre och 4—6 i de lägre klasserna.
Hur dessa timmar skola förläggas, må vara en öppen fråga. Huvudsaken
är, att barnets fysik, energi och andliga hälsa ej fortfarande få undergrävas,
såsom sker med det nuvarande systemet. För sin hälsa behöver barnet en
lång sammanhängande tid av dygnet för att kunna i tillräcklig omfattning
ägna sig åt det för harn i synnerhet så oundgängliga utelivet med sport och
lekar i naturen (minst 2—3 timmar), åt sina individuella intressen och åt
familjelivet. Därtill kommer den lika oavvisliga nödvändigheten, att barnen
måste även genom skolans ingripande beredas tillfälle att gå tidigt till sängs.
Det är högst förvånande, att så länge kunnat från skolväsendets sida underlåtas
att, såvitt på skolkurserna ankommer, ägna någon hänsyn till sistnämnda
nödvändighet. Ingenting är vanligare än oundgänglig nattläsning på
läxor, och vilket släkte skall kunna framgå ur ett sådant hygieniskt missförhållande.

I tre andra motioner behandlas dels frågan örn likställighet i undervisningen
för alla, dels innehållet i de läseböcker, som skola bibringa specialkunskaper
utan förhör och betygssättning utöver skolans ordinarie schema,
och dels angelägenheten, att undervisningsplanens huvudgrunder ej avgöras
ensidigt av lärarna och sist ecklesiastikministern utan ock underställas riksdagen
såsom representant åtminstone i någon mån för föräldrar, målsmän
och det vanliga sunda förnuftet.

På grund av vad sålunda anförts hemställes: att riksdagen ville anhålla,
att regeringen måtte, av hänsyn till skolbarnens andliga och kroppsliga hälsa
samt sunda utveckling i övrigt, inrikta det pågående arbetet för en skolreform
därhän:

att för skolarbetet införes en normalarbetsdag, inberäknad läxläsningen,

Motioner i Första kammaren, Nr 358.

om högst 6—8 timmar för de högre klasserna och 4—6 timmar för de lägre
stadierna och helst så ordnad, att skolungdomen erhåller en samlad fritid
under återstoden av dygnet;

att för genomförande av en sådan ordning avskaffas det nuvarande mångläseriet
nied dess växande utvidgning av ämnena och dess tilltagande specialisering
inom desamma;

att undervisningsproblemet i stora drag lägges så, att undervisningen skall
omfatta ett grundligt inlärande av de viktigaste elementen, en förandligad
överblick över naturens liv utan överlastning av tekniska detaljer samt en
förstående översikt över människans historia icke blott i det egna landet och
Europa utan jämväl i den övriga världen;

att denna fostran likaledes skall skänka impulser till själsdaning, praktiskt
arbete och kroppskultur med betonande i sistnämnda avseendet särskilt
av tillräckligt friluftsliv och möjlighet att kunna gå tidigt till sängs; och bör
i dessa tre avseenden skolan samverka med hemmen även å tider, som ej ingå
i nämnda normalarbetsdag.»

Medinflytande vid bestämmande av huvudgrunder för skolreformer.

I motionen 1:150 år 1921 anfördes följande:

»När ett förfogande från det allmännas sida skall äga rum, varigenom
något intrång, även blott formellt, skall ske i någons penningar och villkoren
för dess begagnande, anses detta merendels icke kunna tillåtas utan riksdagens
medverkan. Sker det i beskattningsväg, besluter riksdagen ensam. I
andra fall erfordras en civillag. Annorledes gestaltar det sig, då fråga är om
andliga värden. I sådana fall besluter regeringen merendels efter eget gottfinnande.
Detta är också ganska naturligt för intressepolitiken. Det materiella
är allt, anden är ingenting.

Av detta skäl är även ordnandet av uppfostringsväsendets grundsatser ett
privilegium för regeringen. Riksdagen fäster icke ens några villkor vid anslagen
än såvitt rörer de yttre och kvantitativa förhållandena. Den anda åter,
i vilken det hela skall ledas, ligger tämligen utanför riksdagens intressesfär.

Om det nu är så, att bättre förhållanden ej kunna förväntas, utan att anden
kommer till samma rätt som materien, måste väl därav bli en följd, att riksdagens
medverkan påkallas även för bestämmandet av det andliga innehållet
i skolplanerna. Ett ytterligare skäl därtill ligger däri, att pedagogerna väl
icke skola ensamma få förfoga med äganderätt över barnens själar, utan att
även föräldrar, målsmän och det sunda förnuftet skola få någon medbeslutanderätt
i dessa dispositioner. En alldeles särskild anledning till ett sådant
krav föreligger just nu.

Hitintills har man experimenterat sig fram och tillbaka i skolfrågan. Makulaturismen
har till slut fått ett resultat i hand och sedan har det snart befunnits
att man styrt i oriktig kosa. Ett nytt experiment förberedes nu. Dess
huvudsyfte borde väl vara att borttaga den klasskillnad, som uppkommer i

Motioner i Första kammaren, Nr 358.

följd av olika rätt till bildning. Ett trevande mot detta mål synes ock förefinnas.
På samma gång man emellertid söker varligt närma sig förenämnda
olikhet i rättigheter förefaller det, att man, såsom merendels plägar ske, med
den andra handen återtager gåvan. Införandet av en ny olikhet i rättigheter
står för dörren. Det gäller icke något mindre än att sortera alla barn i två
olika klasser »begåvade och obegåvade» och kanske göra det redan vid omkring
12 års ålder. De begåvade skola få gå fram till kunskaper och de befogenheter,
som sedan kunna följa därav. De andra skola hänvisas till praktiska
yrken, som det heter. Exekutorerna av detta egyptiska barnamord
skola bli lärarna. Föräldrar och målsmän få inget inflytande över detta förfogande
över sina barns själar och framtidsutsikter.

Man kan väl, så vitt jag förstår, knappast tänka sig ett mera »obegåvat»
förslag. Det är ett typiskt prov på, vad vår tids materialistiska intellektualism
med dess förbiseende av anden och dess vördnad för teknik och minneskunskap
högst mäktar komma med. Förslagets genomförande blir ingenting annat
än ett massmord på de produktiva barnen och andra även. Orgier av orättvisor
i övrigt och skapandet av nya klasskillnader. Föräldrar och målsmän
måste bestrida, att pedagogerna sitta inne med någon som helst gudomlig befogenhet
eller mänsklig kompetens för en sådan brutal framfart med det dyrbaraste
de äga. Vilken tanke att till och med vid 12-årsåldern, då barnets
anlag äro ännu så outvecklade, tilltro sig att göra en sådan sortering och med
stöd av ett så flackt intellektualistiskt bedömande som här är ifrågasatt. Vilka
sidoinflytanden komma ej att dessutom spela in i form av byrokratisk känslolöshet,
nyckfullhet, relationer, favoritskap och förbiseenden av tusen slag.

Man och man emellan säga pedagogerna uppriktigt, att frågan är örn en urskilning
mellan begåvade och obegåvade. Officiellt heter det visst, att den
skillnad som skall göras är mellan teoretiskt och praktiskt begåvade barn.
Inom lärarvärlden menar man emellertid ofta, att lärjungar med praktisk
läggning äro obegåvade. Hur kan man för övrigt komma med den herostratiska
tanken att dela upp hela mänskligheten i en teoretisk och praktisk del
och göra det redan från den tidigare barndomen. Målet för allt mänskligt
strävande måste vara att förena teori och praktik och i all synnerhet, när det
gäller personligheten, som ju består av ande och materia, och ej får på detta
sätt klyvas i två hälfter som ett slaktat djur i en slaktarbod.

Man försäkrar nu visserligen, att de praktiskt begåvade barnen skola för sin
slutkurs erhålla samma anseende som de andra för sin. Ingen kan dekretera
ett anseende. Det är livet, som bestämmer anseendet efter befogenheterna
och inflytandet. I den kampen komma lärdomsmeriterna hädanefter
som förut att taga för sig lejonparten av anseendet.

Det finnes nog endast en väg, på vilken denna sak kan ordnas. Det är
att taga oss sådana vi äro samt söka förbrödra oss så gott sig göra låter med
tålamod och fördragsamhet. Först lika möjligheter för alla och sedan må
barnen och föräldrarna bestämma, varthän barnen skola gå och icke några
funktionärer med sin ojämna och krassa syn, på vad som ej är deras eget.
Går det icke alls, utan endast med uppenbar svårighet, för ett barn på en in -

Motioner i Första kammaren, Nr 358.

slagen väg, blir han nog framdeles såsom hitintills avpolletterad av omständigheterna.
Ett och annat underbetyg, särskilt vid unga år, är ofta endast ett
tillfälligt utslag för maklighet eller slummer hos en intuitiv begåvning, som
med tiden dock kommer att i realitetens värld kunna gå långt förbi den receptiva
plugghästen.

Det påstås, att inom lärarkåren förefinnes mångenstädes stort intresse för
den ifrågasatta gallringen. Detta är icke heller underligt. Varhelst en maktbefogenhet
vinkar, sträcker människan ut sina händer, och ingen underkänner
sin egen kompetens. Kan då makten i detta fall förenas med vunnen
större bekvämlighet för dess innehavare, blir makten ofta instinktivt så mycket
mer eftersträvansvärd. Det är då så mycket mer angeläget att i tid se sig
före och förekomma, att en ecklesiastik minister, stödd av en opinion bland
skolans funktionärer, tar sig före att enväldigt förfoga över barnens själar och
framtidsöden kanske utan ens riksdagens medinflytande på det ena eller
andra sättet.

Det hemställes alltså: att riksdagen ville anhålla, att huvudgrunderna för
den tillämnade skolreformen icke bringas till utförande, utan att riksdagen
erhåller medinflytande på det sätt, som kan befinnas av förhållandena påkallat.
»

Fostran i social etik och individuell levnadskonst.

I en omfattande författningsmotion II: 289—300 år 1917 yttrades av mig följande''.

»En dylik politisk uppfostran1 2 är emellertid icke nog och den behöver även
för sitt självändamål stöd av något mera. Problemet vidgar sig till ett krav
på hela folkets uppfostran till andlig frihet (självansvar) lika väl som uppgåendet
i det materiella.

Västerlandets samhällen äro byggda på härskaror av författningar, som
medborgarna hava att ställa sig till efterrättelse. De äro skyldiga att underlåta
åtskilligt och göra annat. För lydnadens övervakande kräves mycket
ämbetsmän och även militären är avsedd lika mycket för vad man kallar
den inre fienden. Den folkundervisning som bestås utmynnar i att bibringa
någon så kallad allmän bildning och sedan formella insikter för ämbetsmannakallet
eller tekniska kunskaper i ett oundgängligt yrke.

Alldeles försummat är däremot omsorgen om karaktären, väckandet av
känslan för sanning och rätt, danandet av förmågan hos medborgarna att
tänka själva, att styra sig själva, att förena makt med mildhet och överhuvud
att utveckla sina egna personligheter.

Att tala om kultur utan andligen fria personligheter och örn demokratiska
ordningar utan demokratiska människor är en motsägelse. Den europeiska
samhällsordningen har blivit en ensidig materiell kultur, en penningekultur,

1 Nr 289 sid. 34—36 och sid. 79.

2 I det föregående hade erinrats om »en ångestfylld nödvändighet att rycka folkets politiska
uppfostran ur partiväsendets och partipressens händer». En första insats kunde vara »en statstidskrift
för politiska frågor» med rätt för olika meningar att komma till tals med egna ord.

Motioner i Första kammaren, Nr 358.

en poliskultur, en auktoritetskultur, en majoritetskultur, en förtryckarekultur.

Det gamla söker ända på dödsbädden motsätta sig förändringar. Den
kristna kyrkan framsprungen ur en åskådning, vilken predikade revolution
mot en sådan samhällsuppfattning som den nu bestående, har för länge sedan
kapitulerat för makten. Den inlär i skolorna sina dogmer, men skyddar det
bestående mot förkunnelse av den kristna etiken. Universiteten, som skulle
vara sanningssökandets värn, äro i stort vordna redskap åt maktöverheterna.

Även där det inses, att något är ur led, ser man felet endast i det ekonomiska
eller tror den andliga renässansen vara något, som kan och bör komma
först efteråt. Den yttersta vänstern, som dock vill omdana världen, lägger
sista hand vid fulländningen av förfallet genom att böja knä för detsamma,
såsom ett uttryck för en vetenskaplig lära. Marxismens epigoner, misshandlande
mästarens mening, synas vilja tvinga världen att tillsvidare giva sig
redlöst i den ekonomiska miljöns våld och icke lägga någon vilja i en längtan
till självansvaret. Det kan dock icke skapas i det jordbundna utan solens
värme, det är uteslutet att omskapa materien utan att i den ingjuta en ande.
Evolutionerna ske genom enhetlig och samtidig samverkan mellan två stora
krafter, som leda den. Detta är naturvetenskapligt. Historien och livet, sådant
det är, vitsorda med tusen röster detta sakförhållande.

Dunkla aningar om förenämnda avgrund i vår civilisation börja emellertid
röra sig som fredlösa skuggor i vårt samhällsliv. Man kan även spåra
famlande ansatser mot det nödvändiga. Det börjar diskuteras, om icke folkens
uppfostran till självansvar också är en angelägenhet av vikt, när allt
kommer omkring.

Uti en kongress, »tile first international moral education congress», hållen
i september 1908 vid universitetet i London, rörde sig diskussionen mer eller
mindre omkring detta ämne. En andra kongress hölls år 1912 i Haag. Vid
båda tillfällena var Sverige officiellt representerat. Ett tredje sammanträffande
var planerat att äga rum i Spanien men avbröts av kriget.

Emellertid synes saken ännu behandlas såsom företrädevis en fråga örn
undervisning i skolorna. Detta program har även börjat utföras i Japan och
i viss mån i Frankrike, måhända även på andra ställen. Saken har dock betydelse
för alla områden. Detta synes sammanfalla med uppfattningarna inom
en rörelse, som under benämningen rättsdemokrati framträtt i Danmark
och även i Sverige. Denna riktning försöker dock närmast fördjupa äganderättsbegreppet
och förvandla det till ett rättsbegrepp. Nyligen har från detta
håll utkommit en handbok örn »rättsmoral i privatliv och statsstyrelse». Den
är författad av tre danskar, en läkare Severin Christensen och två pedagoger
fil. dr Axel Dam och rektor Lambec samt är avsedd alt tjäna till grundval
för undervisning i rättsmoral vid undomsskolor samt till självstudium. Ur
boken må återgivas följande uttalande:

»Ett underordnande av moralen under den juridiska rättens överhöghet
tjänar i hög grad att förorena moralbuden. Jämsides med blid, som lia sitt
ursprung i rättfärdiglietsidén, finner man nämligen sådana, som endast upp -

Motioner i Första kammaren, Nr 358.

kommit genom att en härskande politisk majoritet haft makt att göra sin
kanske av egoistiska partiintressen bestämda vilja till lag i landet. Detta
har åter fört till den ganska utbredda uppfattningen, att det överhuvud taget
icke existerar någon annan princip för bestämmandet av rätt och orätt än —
maktägarens vilja. En ungdom, som växer upp under sociala förhållanden
som de nuvarande och utan annan vägledning än den, de politiska agitatorerna
giva, löper icke någon större risk att växa upp till ett verkligt rätttänkande
folk, som förmår skilja mellan rättfärdighetskrav och ordningar,
grundade på siffrornas makt.»

I första hand är det nog målsmännen för olika samhällsintressen som
måste nås. Barn och ungdom äro föga mottagliga för teorier; där kräves det
uppfostran genom föredöme och leverne. Främst måste statsförfattningen
själv gynna tillkomsten av andlig frihet för alla samt hindra uppkomsten
av makt för några få med stöd av ofria majoriteter. Vi stå sålunda här inför
både en författningsfråga och en offentlig alldeles försummad uppfostringsfråga.

På anförda skäl hemställes att riksdagen ville anhålla att Kungl. Maj:t
måtte överväga, huruvida ej medborgarnes karaktärsdaning och deras personligheters
inre utveckling bör vara en samhällsangelägenhet samt själv
vidtaga och, i den mån riksdagens medverkan erfordras, föreslå riksdagen
åtgärder för genomförandet av denna uppgift, för såvitt den kan främjas
genom uppfostran och undervisning uti undervisningsanstalterna och på det
praktiska livets områden.»

Den 29 maj 1934 väcktes av mig i Första kammaren en interpellation så
lydande:

»Såsom skolyngling fick jag lära mig under kristendomslektionerna, att
man bör gå ut och predika för hedningarna.

Nutidens tillspetsade ekonomiska problem med sin syndaflod av partibildningar
har gestaltat det så för oss, att vi företrädes för att icke säga uteslutande
gå ut och predika för partivänner. Livsproblemen skola med andra
ord befruktas icke minst genom inavel. Vetenskap och erfarenhet vitsorda,
att därmed skapas blinda, döva, lama och lytta tankefoster och viljeyttringar.

Kollektivismen, som följer tidens väsende i spåren, blir gärna hyende fölen
sådan ensidig utbildning. Det är följaktligen icke för tidigt, att mänskligheten
nu börjar resa ett värn även kring människans själ. Vi böra återgiva
den sin tillbörliga maktställning. Över den kommande epoken vilar som en
kallelse sökandet av den gyllene medelvägen mellan andens skapande krafter
och materiens blinda öde, en medelväg, som ger individen sitt och samhället
sitt.

Den som är lyhörd förnimmer allt tydligare, hurusom aningarna örn en
sådan renässans suckar från djupen även under denna väntans tider. De ligga
som en bottenstämning under alla epokers strider. De ha kommit till uttryck

Motioner i Första kammaren, Nr 358.

i Zarathustras program om sammansmältning mellan ande och materia, även
i samfundsordningen; i Laotses förkunnelser om motsättningarna mellan makt
och förmåga; i Konfutses utläggningar örn personlighetens kultivering såsom
roten till allt annat; i Buddhas predikningar örn välviljan, hjärtats utlösning
såsom den ovanskligaste vinningen; i Sokrates’ tal örn det oförgängliga samt
dygdens företräden framför penningen såsom grundval för den riktiga statsförfattningen;
i den av Mong-Dsi utstakade vägen till världsherraväldet; i
Nazaréens förkunnelse örn kärlekens evangelium; i Senecas undervisning om
den rätta levnadsvisheten; i Epiktetos’ sanningssägeri örn det, som står i vår
makt; i Marcus Aurelius’ drömmar om den nya människan; ja även i Karl
Marx’ aning på ett ställe om frihetens sanna rike.

Dessa äldre tiders individuella erinringar om levnadsvisheten och dess betydelse
även för statsförfattningarna fortlöpa oavlåtligt med den tidsbetonade
skillnaden allenast, att de nu framföras av kollektiva sammanslutningar.

Det vore vägledande att få en specifikation på dylika ansatser. Exempel
ur min erfarenhet må anföras: En internationell sammanslutning för etisk
uppfostran (l’éducation morale) verkar med hjälp av uppmärksammade
världskongresser. I Japan och Frankrike, kanske flera länder, ingå ansatser
till dylik uppfostran i skolprogrammen. Det franska nationella syndikatet av
offentliga lärare i Frankrike och kolonierna utger en tidning kallad 1’Ecole
Libératrice, som innehåller rikliga uppslag i ämnet. I Sverige verkade från
1919 Humanistiska förbundet några år framåt i samma syfte. Partiorganisationer,
utslag vanligen av den ekonomiska kampen, lia väl sällan eller aldrig
individens självansvar på sitt program.

Svenska socialdemokratiska partiets stadgar upptogo dock åren 1911—1924
en påminnelse därom, utformad i kravet på andlig och ekonomisk frihet
för alla och jämnandet av vägarna för alla till bröd, frihet och självansvar.
Detta inslag upptogs sedan av det norska socialdemokratiska partiet samt av
det sedan år 1917 under någon tid utbrutna vänstersocialistiska partiet, som
närmare utformade programpunkten i en särskild författning, kallad demokratiska
grundlagar. I svenska riksdagen ha även under årens lopp från
senaste sekelskiftet väckts åtskilliga motioner, som tangera ämnet.

Till Stockholms högskola är av fil. doktor Eneroth given en donation för
en professur, vars verkliga uppgift nyligen varit föremål för vidlyftiga diskussioner.
Anledningen till meningsskiljaktigheterna kan vara att söka i formuleringens
främlingsskap i penningens tidevarv. Testators ordalag innefatta
en visionär utlösning av en uppgift, som i vår tid framstår som den största
och på samma gång den mest försummade. I korthet sagt önskar testator,
såsom uttytts av mig, skapa en professur i social etik och individuell levnadskonst.

I denna ödestimma tillåter jag mig därför anhålla örn kammarens tillstånd
att få till ecklesiastikministern framställa följande spörsmål:

1) Anser ej regeringen, i likhet med de flesta för att ej säga alla människor,
att undervisningsväsendet i landet bör förbindas med vägledning även
i social etik och individuell levnadskonst?

Motioner i Första kammaren, Nr 358.

2) Kan det förväntas, att regeringen i sådan händelse är villig att söka, till
en begynnande offentlig diskussion, framlägga ett program för ett slikt till
syftet revolutionerande inslag i karaktärsdaning och självansvar och därigenom
även en samling till ett folk?

3) Är regeringen redan nu beredd att uttala sig för att, i utbyte mot
mindre viktiga befattningar och discipliner, i förenämnda syfte till en början
inrättas läroanstalter vid högskolor, kurser vid övriga skolor samt fordringar
för tillträde till ämbetsbefattningar av olika slag?»

På denna interpellation svarade icke ecklesiastikministern, trots att den
blev av Första kammaren beviljad. På min fråga varför så ej skett, svarade
Arthur Engberg, att han ej visste vad han skulle svara. Det återstod mig
då ingenting annat än att själv söka besvara frågan inför riksdagen. Det
skedde i ålderspresidenttalet till talmannen den 21 juni 1934 i följande ordalag: »En

gapande avgrund i ungas occh gamlas fostran är därföre den totala
frånvaron i statens organisation av praktisk vägledning i social etik och individuell
levnadskonst. Må vi dock förstå ecklesiastikministerns underlåtenhet
att besvara en interpellation i ämnet vid den gångna riksdagen. Det
är nog för mycket begärt, att han nu i vår tids brådska skall kasta sig i avgrunden
och söka fylla densamma.»

I princip synes dock Engberg vara helt ense med interpellanten. Detta
framgår av hans uppmärksammade skoltal vid skolhusinvigningar i skilda
städer. Vid ett av de senaste tillfällena yttrade sålunda ecklesiastikministern:

»Ingen torde kunna bestrida, att framstegen på alla områden varit och äro
ofantliga. Det går väl knappast en dag utan att en ny upptäckt göres, en
ny uppfinning träder ut i livet. Men bar månne människan själv blivit moraliskt
bättre i och under denna väldiga tekniska utveckling? Hur har man
inte älskat att tala om den oerhörda skillnaden mellan vildén och kulturmänniskan!
Månne icke läran om, att mänsklighetens moraliska förträfflighet
stegras i kapp med dess s. k. kultur, lidit skeppsbrott? För egen del
tvekar jag icke örn svaret. Det har blivit förfärande klart för den allvarliga
eftertanken, att vad som hotar oss med en oöverskådlig katastrof, är det
dystra faktum, att nutidens oerhörda tekniska resurser äro verktyg i händerna
på varelser, vilka i moraliskt avseende icke är en bit bättre än de,
som icke kommit längre än till stenyxorna.» Vad som krävdes var fostran av
»den goda viljan». »Här måste hem och skola hjälpas åt.»

Det må till sist erinras, att i januari 1918 utfärdades ett humanistiskt manifest
med en mängd undertecknare. Det angav sig vilja verka för en »ny
politik byggd på gamla sanningar». Det är intaget i motionen nr 98 år 1922
i Första kammaren (sid. 24—29). På grundval av detsamma organiserades
ett humanistiskt förbund med ett månadsblad kallat »Sol och Jord». Med

Motioner i Första kammaren, Nr 358. 17

anledning av detta framträdande arrangerade Arbetarnas bildningsförbunds
Stockholmsavdelning en föredragsserie i Folkets hus A-sal hösten 1918
med början den 6 november över ämnet: »En ny politik byggd på gamla
sanningar — från utopi till verklighet.» Föreläsningarna höllos av undertecknad
och voro till antalet tio. Det har sagts mig, att de föranledde en
viss omläggning i förbundets aktionsprogram — således en ansats till »verklighet».

Det humanistiska inslaget 1911 i socialdemokratiska partiets program utgick
ur detsamma i partiets allmänna programrevision 1924. Nu har således
inget politiskt parti den andliga friheten på sitt program vid sidan av de politiska
och ekonomiska programmen. Med vänstersocialistiska partiets och
humanistiska förbundets avsomnande i följd av tidsförhållandenas påfrestningar
försvann även där motsvarande program. »Vakthållningen kring människans
själ» är följaktligen nu icke vidare organiserad såsom även en angelägenhet
för statskonsten. Men inom varje människa vakar förnimmelsen
mer eller mindre om denna vakthållnings nödvändighet för skapande av en
internationell rättsordning.

Den föreliggande propositionen säger sig nu syfta till att möjliggöra särskilt
för landsbygden en ökad undervisning för ungdomens fullkomnande i
sann bildning. Det sjunde läsåret kan ju användas till mångahanda, men särskilt
betonas förkovringen i räkning och svenska. De sakkunniga, vilkas förslag
ligger till grund för och åberopas i propositionen, betona de nämnda
ämnenas betydelse för personlighetsutvecklingen. Fortsättningsskolan, som
föreslås skola förkortas, anse de ha betydelse även för karaktärsdaningen, och
det betonas särskilt att just dessa ämnen skulle också vara särskilt karaktärsdanande.

Inför en sådan utsikt i vårt skolväsendes framsteg bör också icke förglömmas
det viktigaste av allt, för vilket den förestående utredningen vill giva
ett utryck, gällande för övrigt hela vårt skolsystem.

Det hemställes därföre,

att riksdagen moel anledning av propositionen nr 99 örn
obligatorisk sjuårig folkskola med mera ville:

1) vid beviljande av anslag till det äskade ändamålet tilllika
ägna uppmärksamhet, att örn möjligt erforderliga medel
beviljas för anskaffande av tillräckliga lärarkrafter och möjligheter
till minskning av lärljungsantalet i alltför stora skolklasser,
såsom den första förutsättningen för en god och karaktärsdanande
undervisning;

2) hemställa, att Kungl. Maj:t måtte förordna och tillse,

att i undervisningsplanen ingå även fostran till praktiskt

arbete och kroppskultur;

Bihang till riksdagens protokoll Hina. 3 sami. Nr 358.

Motioner i Första kammaren, Nr 358.

att den även kommer att omfatta karaktärsdaning och
medkänsla eller med andra ord social etik och individuell
levnadskonst;

att mångläseriet beskäres och en normalarbetsdag även för
skolarbetet eftersträvas;

att den nuvarande skolans favoriter, den receptiva ungdomen,
ej undantränger omtanken örn den mera produktiva
ungdomen;

att urval för tillträde till högre lärokurser ej hänsynslöst
lägges i en lärares hand.

Stockholm den 24 mars 1936.

Carl Lindhagen.

366850. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1936.