Motioner i Första kammaren, Nr 34 (Motion 1917:34 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, Nr 34.

Nr 34.

Av herr Gustafssorij angående årligt understöd åt landstormsmannen
K. P. E. Gustafssons från Odensjö änka och barn.

Den 8 augusti 1916 timade på Jönköpings regementes skjutfält
en sorglig olyckshändelse, därvid landstormsmannen nr 203 Karl Petrus
Elfton Gustafsson från Odensjö i Barnarps socken, vid markering för
truppens kammarskjutning, träffades av en kula med påföljd att han
strax därefter avled, efterlämnande änkan Ester Teresia Gustafsson, född
Vestberg, med fyra minderåriga barn i små ekonomiska omständigheter.

Genom krigsrätt hållen i Jönköping den 9—19 sistlidne september
har utrönts att vare sig den tjänstgörande befälhavaren, den man som
avlossade det dödande skottet, eller den skjutne landstormsmannen kan
anses vara skyldiga till olyckan, utan måste skulden ligga i andra i
protokollen omnämnda förhållanden. Därför har änkans ersättningsanspråk
mot dessa personer genom utslag från såväl krigsrätten i Jönköping
som kungl. krigshovrätten bortfallit. Det understöd i form av
livränta, som staten är skyldig att till änkan utbetala, uppgår till 180
kronor årligen jämte 90 kronor till varje barn, men denna summa
reduceras till högst 450 kronor årligen. Detta belopp må väl i ett
sådant olycksfall som det föreliggande anses allt för lågt, och man
styrkes i denna uppfattning genom militieombudsmannens framställning
till årets riksdag, om revision av förordningen av den 18 juni 1909,
om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

Med stöd av vad som anförts och styrkts genom bifogade bilagor
får jag vördsamt hemställa,

att riksdagen må bevilja änkan Ester Teresia
Gustafsson, född Vestberg, från Odensjö i Barnarps
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 3 samt. 17 käft. (Nr 34—35.) 1

2 Motioner i Första kammaren, Nr 34.

socken, en årlig livränta, som tillsammans med den
nu utgående må uppgå till 400 kronor årligen jämte
ett årligt understöd av 150 kronor för vart och ett av
hennes minderåriga barn intill dess att de fyllt 18 år.

Stockholm den 25 januari 1917.

K. J. Gustafsson.

I motionens syfte instämmer

J. W. Spens.

Bilaga 1.

Att Ester Teresia Gustafsson, född Vestberg, Odensjö Västergård, änka efter
avlidne Karl Petrus Elfton Gustafsson, är född den 30 september år 1883, (åttiotre)
och åtnjuter medborgerligt förtroende, betygar Barnarps församling i Jönköpings
län, den 19 januari 1917.

John B. Sjöstrand.

Kyrkoherde.

Bilaga 2.

Att avlidne Karl Petrus Elfton Gustafssons efterlevande änka Ester Teresia
Vestberg i Odensjö Västergård har med honom sammanavlade ännu levande barn
följande:

1. Karin Märta Linnea, född den 21 februari 1909,

2. Karl Gösta Valdemar, född den 3 april 1910,

3. Håkan Petrus Birger, född den 20 oktober 1913,

4. Ester Gabriella AnnSofi, född den 9 september 1915, intygas
Barnarps församling, Jönköpings län, den 17 januari 1917.

John B. Sjöstrand.

Kyrkoherde.

Motioner i Första kammaren, Nr 34.

Bilaga 3.

Utdrag av protokoll, hållet hos kungl. Jönköpings regementes krigsrätt i Jönköping
den 9 september 1916.

Nr 13.

Närvarande: Krigsdomaren R. Schéle. Auditören A. Wirgin. Kaptenen

Hj. Nordenfeldt. Kaptenen A. Jer ting.

De båda sistnämnda hade särskilt förordnats såsom ledamöter i krigsrätten
jämlikt 14 § i lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes den 23 oktober 1914.

Såsom åklagare tjänstgjorde krigsfiskalen S. Ljungstedt.

§ I Krigsrätten

sammanträdde på grund av följande handlingar:

»Regementsorder den 7 september 1916, nr 177. Krigsrätt. 2. Regementets
krigsrätt skall sammanträda den 9 dennes kl. 9 f. m. i II. bataljonens expedition
för förnyad undersökning rörande landstormsmannen nr 203 20/1902 Karlssons död.

Såsom ledamot i krigsrätten kallas auditören Wirgin, och har arméfördelningschefen
enligt stabs e. s. den 2 dennes, nr 2138, anbefallt chefen för A.6 att beordra
två kaptener att tjänstgöra såsom militära ledamöter.

Jönköping den 7 september 1916.

A. THAM.

Regementschef.

Ivar Rosberg.*

»Till chefen för kungl. Jönköpings regemente.

Genom undersökning vid krigsrätt den 12 innevarande månad är konstaterat,
att min man landstormsmannen nr 203 20/1902 Karl Petrus Elfton Gustafsson
(Karlsson) ljutit döden genom ett skott, som lossats av landstormsmannen nr 16
44/1900 K. A. Johansson Wildh.

Krigsrätten, varest vederbörande åklagare yrkade ansvar å Wildh för vållande
till min mans död, befriade Wildh från allt ansvar.

Krigsrättsundersökningen torde tydligen giva vid handen, att min man, då
han på föreskrivet sätt fullgjorde markering, vartill han kommenderats, dödats
genom ett av annan landstormsman under tjänstgöring lossat skott.

Sedan nu lossaren av skottet friats från ansvar, torde återstå att utreda,
huruvida ansvar för det skedda kan drabba något befäl av högre eller lägre grad.

Jag har äran härmed anhålla, att — därest icke fullständig utredning vid
krigsrätten skett rörande de omständigheter, vilka samverkat till det timade olycksfallet,
dylik utredning måtte med det första varda verkställd.

Enligt lag är jag berättigad att av kronan erhålla 75 kronor i begravningshjälp,
180 kronor i livränta för egen del samt 90 kronor för varje barn tills det

Motioner i Första kammaren, Nr 34.

fyllt 15 år — då det högsta, som årligen utgår, är 450 kronor, kommer således
första åren reduktion att äga rum — men tydligt är, att dessa belopp icke på långt
när förslå att ekonomiskt gottgöra den förlust, min mans död vållat mig och mina
barn. Han var nämligen ägare av en innevarande år inköpt hemmansdel, bebyggd
endast med en mindre backstuga. Under månaderna närmast före dödsfallet var
han dag och natt sysselsatt med uppförandet av ladugård på stället. Nu har jag
måst lega för arbetets fullbordande, och allt härefter nödgas jag hålla dräng för
hemmansdelens brukning. Hela det årliga belopp, som enligt vad ovan sagts kommer
att från kronan utgå till mig och barn, förslår ej ens till drängens kontanta lön.
Jag måste sålunda se till att söka av vederbörande ansvarsskyldige utfå vad som
må anses skäligen brista uti det allt för knappa skadestånd, som kronan laglikmätigt
består.

Jämte det jag sålunda vördsamt påyrkar ny undersökning — därest saken
till äventyrs må anses sådan tarva — får jag äran anhålla, att regementschefen
måtte, jämlikt § 2 i kungl. förordningen den 18 juni 1909, göra framställning om
bestämmande av ersättningen åt mig och mina barn, för vilket ändamål prästbevis
bifogas. Odensjö, Barnarp, Jönköping den 28 augusti 1916.

Ester Teresia Gustafsson, f. Vestberg.>

Att avlidne hemmansägaren Karl Petrus Elfton Gustafsson, Bashult, med sin
efterlevande hustru Ester Teresia Yestberg har följande levande, omyndiga barn:

1. Karin Märta Linnea, född 21 februari 1909,

2. Karl Gösta Valdemar, född 3 april 1910,

3. Håkan Petrus Birger, född 20 oktober 1913,

4. Ester Gabriella Ann-Sofi, född 9 september 1915,
intygas Bamarps församling, Jönköpings län, den 10 augusti 1916.

Pastorsämbetet i Barnarp, Växjö stift.

John B. Sjöstrand,

kyrkoherde.

§ 2.

Då den anbefallda förnyade undersökningen rörande landstormsmannen nr 203
20/1902 Karlssons dödsfall nu å utsatt tid företogs till handläggning tillstädeskommo,
i åklagarens närvaro, löjtnanten Herman Gabriel Sundelin och korpralen nr 7/10
Karl Johan Bergman, mot vilka åklagaren förklarade sig eventuellt framställa
ansvarstalan, varjämte såsom målsägareombud för den avlidnes änka och barn inställde
sig sakföraren G. Malmros i Jönköping på grund av följande behörighetshandlingar: »Fullmakt

för innehavaren att i anledning av min man Petrus Gustafssons
(Karlssons) under landstormsövning genom vådaskott inträffade dödsfall föra min
talan och bevaka min rätt såväl inför krigsrätt och övriga domstolar eller myndigheter
som eljest; godkännande jag vad ombudet härigenom lagligen gör och låter.

Odensjö, Västergård den 10 augusti 1916.

Ester Gustafson.

E. Hagelberg.

Bevittnas:

Eric Sjöqvist.»

Motioner i Första kammaren, Nr 34.

»Fullmakt för innehavaren att i anledning av mina myndlingars far Petrus
Gustafsson Karlssons under landstormsövning genom vådaskott inträffade dödsfall
föra min talan och bevaka min rätt såväl inför krigsrätt och övriga domstolar eller
myndigheter som eljest, godkännande jag, vad ombudet härigenom lagligen gör och
låter. Odensjö, Bamarp, den 8 september 1916.

K. E. Johansson.

Bevittnas av:

E. V. Ljunggren. Adolf Hellberg.»

»Avskrift. Utdrag av förmynderskapsprotokollet, hållet vid lagtima hösttinget
med Tveta, Vista och Mo härad å tingsstället i Jönköping den 29 augusti 1916.

§ 21. Med bifall till en av rådmannen Rickard Schéle i Jönköping, såsom
ombud för änkan Ester Gustafsson i Odensjö, Bamarps socken gjord skriftlig ansökan
och jämlikt åtagande förordnades godsägaren K. E. Johansson därstädes till
förmyndare för sökandens och hennes avlidne man Karl Petrus Elfton Gustafssons
omyndiga barn, födda: Karin Märta Linnea den 21 februari 1909, Karl Gösta Valdemar
den 3 april 1910, Håkan Petrus Birger den 20 oktober 1913 och Ester Gabriella
Ann-Sofi den 9 september 1915; vid utövandet av vilken befattning den förordnade
hade att ställa sig lag och författningar till noggrann efterrättelse. Som ovan

Lösen en krona.

På häradsrättens vägnar:
Axel Boos.

Vidimeras:

E. V. Ljunggren.

Adolf Hellberg.*

Det skulle här antecknas, att regementets krigsrätt den 12 augusti 1916
under nr 12 i protokollet rannsakat angående landstormsmannen nr 16 44/1900
Karl Albin Johansson Wildhs eventuella vållande till Karlssons död samt genom
utslag samma dag frikänt Wildh från allt ansvar i detta hänseende.

Från förenämnda krigsrättsprotokoll skulle här i transummerade delar till
upplysning om olycksplatsens läge samt Sundelins och Bergmans förut avgivna
yttranden i saken intagas följande:

»Avskrift. Protokoll, hållet hos kungl. Jönköpings regementes krigsrätt i
Jönköping den 12 augusti 1916.

Vid nu företagen undersökning på platsen för olyckshändelsen antecknades:
att den del av skjutbanan, varest olyckan timat, vore belägen i en skogsdunge å
mark, som sluttade något emot väster och den där nedanför liggande Rocksjön, så
att skyddsskärmarna, vid vilkas södra eller, från skyttarnas platser sett, vänstra
sida måltavlorna för varje skjutövning anbragtes, stode å något lägre liggande
mark än de platser, som av skyttarna intoges, att skyddsskärmarna vore uppställda
i linje från norr till söder och i samma riktning numrerade 17, 18, 19 o. s. v.,
med vilka nummer, anbragta invid skyddsskärmens övre kant, jämväl de vid varje
skyddsskärm anbragta måltavlor betecknades, att avståndet från varje målpunkt till
den närmast därinvid belägna beräknades utgöra 5 meter, att de framför måltavlorna

Motioner i Första kammaren, Nr 34.

nr 17, 18 och 19, då de vore uppsatta på sina platser, anbragta pålar, angivande
avstånd av 15 och 20 meter från måltavlorna, vore i marken nedsatta snett framför
de måltavlor, till vilka de hörde, så att skyttar från sina platser till vänster om
nämnda avståndspålar komme att skjuta i trubbiga vinklar emot vederbörliga måltavlor,
att pålen, som angåve avståndet 20 meter från måltavlan nr 18, emot vilken
tavla Wildh vid olyckstillfället haft att skjuta, befunne sig åtminstone 2.7 meter
söder om en vinkelrätt emot samma tavla dragen rät linje, att mellan skyddsskärmarna
och avståndspålarna stode några höga furor, samt att i följd av en sådan
fura, det för en skytt, liggande till vänster om och hållande huvudet intill den
påle, som angåve avståndet 20 meter från måltavlan nr 18, vore omöjligt att se
numret å skyddsskärmen till målet nr 18.

Rörande omständigheterna vid olyckstillfället upplystes vidare, att skjutningen
ägt rum skjutlagsvis, därvid 1. skjutlaget haft att skjuta emot måltavlan nr 17,
2. skjutlaget emot måltavlan nr 18, 3. skjutlaget emot måltavlan nr 19 och 4.
skjutlaget emot måltavlan nr 20, att själva skjutningen liksom ock markeringen
bedrivits självständigt för varje skjutlag och oberoende av varje annat skjutlags
skjutning och markering, att såsom mål använts fyrkantiga å träramar anbragta
pappskivor med måltavlor, fastklistrade fyra intill varandra i kvadrat å varje sådan
skiva, att nämnda träramar, såsom avsedda allenast för skjutning från stående
färdigställning, ej kunnat vid skyddsskärmarna anbringas annorledes än å brösthöjd
men, å sådan höjd anbragta, nu begagnats även vid skjutning från liggande färdigställning,
samt att markeringen tillgått på det sätt, att, sedan skjutlagsbefälhavaren
kommenderat »patron ur» och »lediga», markören på kommando av skjutlagsbefälhavaren
framträtt från sin plats bakom skyddsskärmen och verkställt markering på
själva måltavlan.

Löjtnant Sundelin anförde:

Jämlikt Kungl. Maj:ts nådiga befallning skulle landstormsmännen under den
korta tiden av fem dagar, varunder de nu inkallats, bedriva skjutövningar, och det
ehuru flera av dem icke någonsin förut handskats med gevär av den numera använda
modellen. Då härtill komme, att den nu inkallade truppen av landstormsmän
vid närmare bekantskap befunnits synnerligen odisciplinerad och att befälet
över dem vore allt för fåtaligt, så framstode faran av skjutövningar med dem i
öppen dager. Löjtnant Sundelin, som över truppen förde befälet, hade därför befallt,
att vid alla skjutövningar av truppen skyttarna skulle lämnas i största möjliga
lugn och frid, och att skjutlagen skulle få sköta sig själva så mycket som
möjligt. Under dagen närmast före olycksdagen hade truppen, utan att någon
olycka, sådan som den förevarande, inträffat, bedrivit skjutövningar på samma plats
och på samma sätt som vid olyckstillfället, dock med den skillnad att skjutningarna
ägt rum vid olyckstillfället på 20 meters avstånd och dagen därförut på 15 meters
avstånd från måltavlorna. Skjutningarna hade båda dagarna letts av landstormsmannen
nr 66 40 99 Pettersson under överinseende av löjtnant Sundelin.

Att vid skjutningen från liggande färdigställning använts måltavlor å ramar,
avsedda allenast för skjutning från stående färdigställning, berodde, efter vad löjtnant
Sundelin uppgav, därpå, att måltavlor å ramar för skjutning från liggande
färdigställning icke funnits tillgängliga.

Beträffande det vid olyckstillfället använda markeringssättet förmälde löjtnant
Sundelin, att markering instruktionsenligt kunde ske även på det sätt, att markören,

Motioner i Första kammaren, Nr 34.

bibehållande sin plats bakom skjutskyddet, för skyttarna utvisade skjutrosultatet på
en särskild ovanför skjutskyddet anbragt måltavla, vilken användes endast för
markeringen, men att detta senare markeringssätt, såsom opraktiskt och olämpligt,
blivit utdömt.

Åklagaren,--—--— —--— —--- — — — — —--

begärde vittnesförhör med----—--—---— korpralerna nr

7/10 Karl Johan Bergman — — — — — — — — — — — — — —---

vilka vid krigsrätten närvarande samt ojäviga lämnade och befunna fingo avlägga
sanningseden, om vars vikt de erinrades, varefter de avgåvo följande vittnesmål:

Bergman: Såsom befälhavare för 2. skjutlaget hade vittnet legat omedelbart
till höger om Wildh, då denne skjutit. Vittnet, som legat med kroppen i vinkel
emot Wildh men med huvudet intill honom, både haft den påle, som angåve avståndet
20 meter från målet nr 18, vid knäna. Wildh liksom de övriga skyttarna
i skjutlaget hade nämligen, för att utsikten emot målet ej skulle hindras genom
det träd, som stode skymmande i vägen mellan nämnda avståndspåle och målet nr
18, vid skjutningen måst intaga sina färdigställningar ett stycke till vänster om
samma påle å plats, som vittnet nu utvisade i full överensstämmelse med Wildhs
egen visning av platsen. Då Wildh dagen förut skjutit emot riktigt mål, nr 18,
ehuru då på 15 meters avstånd, hade vittnet icke kunnat tänka, att Wildh nu skulle sikta
å annat mål. Vittnets kommando hade för övrigt varit så tydligt, att det ej bort
kunna missförstås av Wildh. Vittnet hade nämligen, innan skott av någon man i
skjutlaget fått lossas, högt och tydligt frågat: »Ser ni målet, adertonde tavlan?»
Denna fråga hade han även givit Wildh, därvid denne invänt: »Ja, men det är hål på
den.» Vittnet hade nu sett hål på nedre högra måltavlan vid sitt skjutlags mål,
varför vittnet genmält: »Skjut på den övre vänstra.» Wildh, som härpå lossattre
skott i följd, hade vid det tredje skottet utbrustit: »Å vem var det, som gick i
vägen? Nu sköt jag den.» I samma ögonblick både Carlsson kommit framraglande.
Vittnet hade då sprungit fram för att möta Carlsson men av löjtnant Sundelin tillsagts
att springa efter vatten, varför vittnet måst skyndsamt lämna platsen.

Vittnet tilläde, att vittnet ej hade något att anmärka emot platsen för omförmälda
avståndspåle, vilken, såvitt vittnet kände, alltid stått på samma plats.

På fråga om det använda markeringssättets riktighet uppgav vittnet, att
markeringen vore olika vid olika kompanier av regementet, men att även markering
å särskild tavla förekomme.

Vittnet uppgav slutligen, att skyttarna under skjutningen visat sig nervösa.
Efter vittnets förmenande vore detta dock rätt naturligt, då flera av dem aldrig
lossat några skott med mausergevär.

Som ovan ex officio

Ragnar Strömbom.-»

Sundelin och Bergman förklarade sig vidhålla sina uppgifter uti berörda
protokollstransumten, Sundelin dock med den förklaringen, att några detaljupplys -

Motioner i Första kammaren, Nr 34.

ningar borde rättas i enlighet med innehållet i följande, av Sundelin nu ingivna
skrift, till vilkens innehåll Sundelin även i övrigt hänförde sig:

»Till Krigsrätten vid Kungl. Jönköpings regemente.

Med anledning av att ansvar å mig yrkas för det landstormsmannen nr 16
Johansson-Wildh vid skjutövning den 8 sistlidne augusti nedsköt landstormsmannen
nr 203 Gustafsson anhåller jag att få anföra följande beträffande kammarskjutning
i allmänhet:

l:o) Kammarskjutning utföres dels som precisionsövningar dels som tillämpningsövningar
och terränglinjeskjutningar.

2:o) För precisionsövningar finnes i kap. 2 § 4, mom. 24, »Skjutbanor och
målskjutningsmateriel för arméns skjutövningar med handvapen» fastställd svängtavla,
som möjliggör markörens kvarstannande bakom skyddet vid markering. Denna
svängtavla — befintlig å regementets bana å Skillingaryd och å kungl. Smålands
artilleriregementes bana — finnes ej å regementets nya bana.

Jag åberopar härvid i särskild skrivelse skjutsakkunnigt utlåtande.

3:o) Under tiden 1914—våren 1915 fanns ingen som helst skottavla å regementets
kammarskjutningsbana, utan var man vid precisionsövningar hänvisad till
att fästa en reducerad precisionstavla på en pinne i marken mellan markörskydden.

Härigenom var markören absolut tvungen att vid markering lämna skyddet,
vilket sålunda blev en vana även vid precisionsövningar.

4:o) Under loppet av 1915 blevo skottavlor tillgängliga men av ej fastställd
modell. Dessa tavlor markeras antingen utanför skyddet, varvid markören går fram,
eller å en ovanför skyddet anbragt tavla, varvid markören stannar inuti skyddet.

Det senare markeringssättet är ej fastställt i vederbörliga instruktioner; ej
anbefallt å någon order vare sig för armén eller regementet; ej ens vid regementet
demonstrerat.

Det har alltså berott på en ren slump, om vederbörande truppbefäl har haft
en aning om dess befintlighet eller ej, detta helst som markeringstavlan ovanför
skyddet ej är fast utan måste anbringas för varje skjutning genom vederbörande
befälhavares försorg. I annat fall skulle den ju genom sin befintlighet åtminstone
ha väckt misstankar, att den funnes för något bestämt ändamål.

Själv har jag aldrig sett detta markeringssätt praktiseras, men lär detsamma
vara synnerligen obekvämt, tidsödande och för markörerna svårläst.

5:o) Medelst markörvisaren visar markören »klart till skjutning» eller ej.
Detta skall och kan med lätthet av skytten iakttagas.

Då Wildh sköt mot 19:e tavlan visade markören, att skjutning mot denna
ej fick äga rum.

6:o) Vid tillämpningsövningar finnes intet annat sätt att markera än att
markören lämnar skyddet, och risken — om nu någon dylik finnes — torde väl
vara densamma vare sig målet är figur eller en precisionstavla.

7:o) Det är ej anbefallt, att elden skall avbrytas, då markering sker, utan
är det tvärtom brukligt att markering sker skjutlagsvis, medan elden pågår å
övriga skjutlag.

Och mig veterligen har aldrig något som helst tillbud till olycka förut inträffat
genom att elden vid ej markerande skjutlag fått pågå. Och varje risk borde
också vara fullkomligt utesluten på grund av den betydliga felsiktning som erfordras

Motioner i Första kammaren, Nr Hl.

för att någon med sin eld skall kunna komma in på sidoskjutlagets område. Som
exempel torde få anföras att 5 m:s fel i sida vid kammarskjutning på 20 m.
fordrar samma felsiktning som 75 m:s fel i sida vid skolskjutning på 300 in.

Och vid sidan av vilken skolskjutningsbana —- militär och civil — pågår ej
trafiken ogenerat på betydligt mindre avstånd från den skjutande avdelningen.

Utom dessa allmänna synpunkter anhåller jag att få framhålla följande.

För skjuttiden vid kammarammunition finnas visserligen inga uppgifter tillgängliga,
men då den skarpa ammunitionens större laddningsvikt torde motvägas av
dess större projektilvikt, torde man kunna räkna med samma skjuttid för kammarammunition
eller på 20 m. 0.0 3 sekunder. I varje fall är skjuttiden även vid
kammarammunition för 20 m. en mycket liten bråkdel av en sekund.

Jag bestrider, att den skjutne markören kunnat förflytta sig på någon bråkdels
sekund från skyddet till den plats, där han träffades, och jag påstår, att en
aldrig så litet uppmärksam skytt haft god tid att upptäcka Gustafsson och inhibera
det dödande skottet.

Vid den ifrågavarande skjutningen var min uppgift att med skjutlag om
20—30 man under 2 timmar skjuta 10 skott per man. En i sig själv fullkomligt
omöjlig uppgift, som sannerligen ej inbjuder till någon tidsutdräkt utöver den vanliga.
Det kunde sålunda ej falla mig in att använda något annat markeringssätt
än det vanliga, så mycket mindre som jag efter 5 skott mot precisionstavla skulle
skjuta en tillämpningsövning om 5 skott, varvid markören — som jag ovan framhållit
— är absolut tvungen att lämna skyddet, och något skäl till att markera den
ena övningen på ett sätt, den andra på ett annat, ej torde finnas. Något inställande
av elden vid samtliga skjutlag under markering kunde lika litet komma ifråga, då
detta varken är anbefallt eller brukligt och tidsödande med vanlig trupp är detta i
ännu högre grad fallet med landstormstrupp, där en är färdig att avgiva sitt skott
inom några sekunder, en annan först efter några minuter.

Det förtjänar vidare framhållas, att detta landstormskompani dagen förut sköt
samma övning (på 15 m.) med samma skyttar mot samma tavlor. Det gick
lyckligt. Vid olyckstillfället sköt lista och 2:dra landstormskompaniet samtidigt —
skjutningarna lika ordnade vid båda kompanierna. — Det gick också lyckligt vad
beträffar cirka 200 på omkring 16 år ej vapenövade landstormsmän. Det var endast
den för några få år sedan avskedade, under flera år vapenövade, i korpralskola med
beröm godkände, f. d. halvtroppschefen, f. d. skjutlagsbefälhavaren Johansson-Wild,
för vilken detta blev för mycket. Jag påpekar särskilt, att skjutlagsbefälhavaren
Bergman, sedan han klart och tydligt angivit målet mot den med stora siffror utmärkta
tavlan nr 18, som den 2:dra från höger så mycket lättare att hålla reda
på, vidtog det extra arrangemanget att tillfråga skytten, om han uppfattat målet.
Först sedan detta bejakats fick skottet lossas. Vad mera kan väl rimligtvis begäras
av befälet? Någon liten smula eftertanke och ansvar måste man väl också få förutsätta
hos truppen. För den händelse att ansvaret drabbar befälet, om skytten behagar
skjuta åt ett annat håll än det anbefallda, torde detta leda till konsekvenser,
som göra varje militär skjutövning omöjlig.

Vidare anhåller jag att få betona, att Johansson-Wild omedelbart efter
olyckan — i motsats till vid förra rättegångstillfället — oförbehållsamt vidgick, att
Bergmans målangivning i tydlighet ej lämnade något övrigt att önska.

Då det mot mig väckta åtalet åtminstone delvis torde få förutsättas ha sin
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 3 samt. 17 käft. (Nr 31—35.) 2

Motioner i Första kammaren, Nr 34.

grund i åklagarens vid förra rättegångstillfället bildade uppfattning om saken, torde
det vara min rätt, att i korthet bemöta några av dåvarande svarandeombudet framhållna
synpunkter, som möjligen skulle kunna anses vara för mig besvärande.

Det framhölls, att medan marken var sluttande från skytten mot målet tavlan
ej var anbragt vid skyddets nedersta utan vid dess mellersta del. Jag vädjar till
den i skjutning aldrig så litet förfarne, om icke denna tavlans placering är en just
på grund av markens lutning motiverad och välbetänkt åtgärd.

Det framhölls vidare, att Johansson-Wild blivit nervös, dels emedan jag
anmodat en annan landstormsman att röra på benen, dels därför att han nödgats
till skjutbanan bära två små pappaskar med patroner. Mig var det obekant att
ens ett litet barn kunde altereras av dylika bagateller. Och jag — den medicinskt
obildade truppofficeren — måtte väl ändå fritagas från att vid mina övningar räkna
med dylika abnormiteter. Borde icke i stället den man, vars nerver äro till den
grad förstörda, anmäla detta för läkaren, så att han förklaras till vapentjänst oduglig
i stället för att till fara för sig själv och andra bära vapen och att vederbörande
officer därefter göres ansvarig för skedda olyckor?

Under framhållande av:

att regementets kammarskjutningsbana saknar fastställd materiel;
att den ifrågavarande skjutningen icke på något som helst sätt letts i strid
mot någon enda bestämmelse i gällande instruktioner och order;

att risk vid densamma möjliggjorts endast genom den exceptionella slöhet,
liknöjdhet och brist på ansvar, varpå vissa individer vid denna landstormstrupp
visat prov vid denna och följande skjutningar, mina synnerligen utförliga instruktioner
och allvarliga förmaningar till trots;

att styrkt blivit, att Johansson-Wild fått klar och tydlig order att skjuta
mot tavlan 18, med »ja» bekräftat att han riktigt uppfattat denna order men det
oaktat skjutit åt annat håll;

fritager jag mig och allt vid skjutningen tjänstgörande befäl från allt ansvar
till det skedda och hemställer, att det mot mig väckta åtalet till alla delar ogillas,
varvid jag särskilt anhåller att få framhålla, det en föregående krigsrätt genom nu
redan laga kraft vunnet utslag funnit ren olyckshändelse föreligga och att icke ens
Johansson-Wild kunnat till ansvar i saken fällas. Jönköping den 9 september 1916.

Herman G. Sundelin,
löjtnant.»

Därjämte ingav Sundelin följande intyg:

•»Intyg. På begäran av löjtnant H. Sundelin intygas härmed, att den enda
för närvarande fastställda skottavlan för kammarskjutningsbanor är den i kap. 2
§ 4. mom. 24 i ''skjutbanor och målskjutningsmateriel för arméns skjutövningar med
handvapen'' omförmälda svängtavlan. (Pl. XII skottavla för kammarskjutning.) Av
sparsamhetsskäl har kungl. Jönköpings regementes kammarskjutningsbana ej anordnats
med denna skottavla utan med en annan tavla av ej fastställd modell.
Vidare intygas att denna sistnämnda tavla ej fanns tillgänglig ännu då kammar -

Motioner i Första kammaren, Nr 34.

skjutningsbanan använts i flera månader utan först senare blivit det, samt att densamma
aldrig blivit till användning anbefalld. Jönköping den 2 september 1916.

OTTO SJÖGREEN.

överstelöjnant vid Kungl. Hiilsinge regemente.

Överstelöjtnant O. Sjögreens egenhändiga namnteckning bevittna:

P. Erik Rydén, Ivar Rosberg,

löjtnant. kapten.»

Åklagaren förklarade sig på fråga tillerkänna detta intyg samma vitsord
som om det blivit inför rätten beedigat.

På särskilda frågor uppgav Sundelin att anordningarna vid skjutbanan vid
olyckstillfället varit såsom vanligt, att han icke hade varken rättighet eller skyldighet
att ändra något av de fästa anordningarna vid banan, att honom veterligt ingen
gjort anmärkning mot skjutbanans beskaffenhet, att han emellertid gärna medgåve
att de sneda pålarna och de mellanstående träden vore olämpliga och hinderliga
för skjutningen, att inga instruktioner för banans användande funnes samt att det
använda markeringssättet varit brukligt och icke ansetts medföra någon olägenhet
eller fara.

Malmros förklarade härefter, att målsägarna icke förde någon ansvarstalan,
men av den eller de, som kunde anses skyldiga till vållande av Carlssons död,
yrkade utbekomma ett årligt skadestånd åt änkan å 500 kronor och för ett vart av
de fyra barnen å 200 kronor, till dess de hunnit vuxen ålder.

Sedan, krigsrätten härefter tagit skjutbanan och anordningarne vid densamma
i betraktande, varvid fastslogs riktigheten av den ovanintagna beskrivningen å densamma,
begärde Sundelin vittnesförhör med kaptenen Germund Ragnar Adolf Lindgren,
löjtnanterna Axel Folke Strömberg och Edgar Helge Löwenadler samt underlöjtnanterna
Axel Abraham Tage Lingmark och Edgar Westberg, vilka personer,
vid rätten närvarande, efter pårop företrädde samt ånga avlägga sanningseden, om
vars vikt de erinrades, varefter de, hörde var för sig, avgåvo följande vittnesmål:

l:o Lindgren: vittnet förklarade, att den fastställda modellen av svängtavlor,
vilka möjliggöra markörernas kvarstannande i skyddsställningen, ännu vore gällande.
Svängtavlor funnes emellertid ej numera på Jönköpings regemente. Kammarskjutningen
vore numera ställd på avskrivning, vadan sådana tavlor ej längre hade
samma användning som förr. Tavlor av den modell, som vid den målet rörande
skjutövningen använts, hade kommit i bruk vid skjutskolan och från denna hade
användningen av dessa så kallade skånska tavlor spritt sig till regementena. Grundtanken
vid skjutning å sådana tavlor vore i avseende å markeringen, att markören
icke behöver visa sig, utan markerar ovanför skyddet på en särskild mindre sådan,
vilket förfaringssätt vore brukligt på skjutskolan. Intet hindrade dock, att även
det andra markeringssättet med markören framträdande ur skyddsställningen kunde
användas, vilket nog vore brukligt å sina håll. Löjtnant Sundelin kunde sålunda
ej göras ansvarig för användning av något felaktigt markeringssätt, helst som ingen
instruktion om markering funnes fastställd. Vid tillämpningsövningar måste man
med den skjutmateriel, som finnes, räkna med att markören går fram från skyddet

Motioner i Första kammaren, Nr 34.

vid markering. Vid 15 å 20 meters avstånd mellan tavlorna brukade markering
ske växelvis mellan skjutlagen utan något gemensamt kommando av »eld upphör».
Hurudan praxis varit på Jönköpings regemente kunde vittnet ej yttra sig om, då
han i flera år legat kommenderad på skjutskolan. Vittnet gynnade principiellt markering
varje skjutlag för sig, vilket icke borde innebära någon fara, helst som det
ålåge varje karl att noga hålla reda på sin ordningsföljd i skjutning t. ex. från
höger och den tavla, han skall skjuta på. Vittnet vitsordade även Sundelins uppgifter
i skriften om proportionen i felriktning mellan kammarskjutning och skarpskjutning
samt angående skjuttid.

Sedan Sundelin framhållit, att vid tavlan 19, då det dödande skottet avlossats,
icke på vederbörligt sätt visats klart för skjutning, vitsordade vittnet, att
markören, då det är klart för skjutning, skall hava markörstickan synlig över skyddets
kant.

Tillfrågad angående sin uppfattning om anledningen till olyckan förklarade
vittnet sig anse, att densamma uppkommit genom samverkande olyckliga omständigheter,
samt förty måste betecknas såsom ren olyckshändelse. Någon skuld för det
inträffade kunde icke läggas befälet till last, men måste vittnet anse att Wildh, som
lossat det dödande skottet, gjort sig skyldig till vårdslöshet.

2:o Strömberg: vitsordade, att inga tavlor av författningsenlig modell funnes
å skjutbanan samt att icke blivit anbefallt varken något särskilt markeringssätt ej
heller att elden skulle avbrytas, då markering skedde. Under år 1915 var en gång
meddelat, att demonstrering av de nu använda tavlorna skulle äga rum, men hade
vapenofficeren icke kommit tillstädes, vadan någon demonstrering icke blivit av.
Vittnet brukade själv tillämpa sättet med markering skjutlagsvis under pågående
skjutning vid andra skjutlag, dock icke under de första dagarna, trupp ryckt in.

Sedan härefter uppgivits, att Wildh skjutit 13 skott, innan det dödande
skottet lossades, förklarade vittnet sig anse, att efter 13 skott man ovillkorligen
kunde använda det friare markeringssättet, helst som det i detta fall vore fråga
om landstormstrupp, som förut varit övad.

Åklagaren förklarade sig härefter icke vilja bestrida de faktiska förhållanden,
som nu omvittnats, varefter Sundelin, enär de övriga vittnena skulle höras om
samma förhållanden som de förra, avstod från de återstående vittnenas hörande.

Vapenofficeren löjtnant C. J. Egnell tillkallades härefter och upplyste på
särskilda frågor, att av Kungl. Maj:t anvisats 1,000 kronor för anläggande av
kammarskjutningsbana, att dessa medel icke räckt till för att anlägga en skjutbana
enligt gällande instruktion, att någon anmälan därom, att medlen ej räckt till, icke
gjorts och att ingen begäran om ytterligare medel för ändamålet framställts, att
från regementschefens sida någon instruktion för skjutbanans handhavande icke
utfärdats, men att en gång på cirkulär föreskrivits att Egnell skulle giva sådan
instruktion, vilket emellertid ej blivit av, samt att vid anläggningen av skjutbanan
man på grund av utrymmesskäl måst sätta markörskydden för nära intill varandra.

Sundelin bestred åtalet till alla delar under hänvisning till vad i målet förekommit.
.

Bergman förklarade sig jämväl bestrida åtalet, då han ej gjort sig skyldig
till någon som helst försummelse. Han hade tydligen frågat Wildh, innan skottet
gick, om han sett måltavlan nr 18, å vilken jämväl visats klart till skjutning. Att
Wildh siktade i vinkel å tavlan nr 19 i stället, hade varit omöjligt för Bergman

Motioner i Första kammaren, Nr 34. 13

att upptäcka, då en sådan felriktning icke kunde iakttagas från sidan, där Bergman
tåg.

Åklagaren anhöll härefter om uppskov i målet för vidare utredning och
utsatte krigsrätten med bifall härtill detsamma att åter förekomma tisdagen den 19
innevarande månad, kl. 9 f. m., då i åklagarens närvaro, Sundelin och Bergman
•skulle personligen tillstädeskomma samt likaledes målsägama, därest de så aktade
nödigt, skulle iakttaga inställelse.

Som ovan ex officio:

Alvin Wirgin.

Utdrag av protokoll, hållet hos Kungl. Jönköpings regementes krigsrätt i Jönköping
den 19 september 1916.

Nr 14.

Närvarande: Krigsdomaren Ii. Schéle. Auditören A. Wirgin. Kaptenen
Hj. Nordenfeldt. Kaptenen A. Jerling.

Såsom åklagare tjänstgjorde krigsfiskalen S. Ljungstedt.

§ I Upplästes

följande handling:

»Regementsorder den 9 september 1916, nr 119. Krigsrätt. 6. Sedan regementets
krigsrätt, som enligt regementsorder 177/1916, punkt 2, denna dag sammanträtt,
beslutat, att för ytterligare handläggande av målet rörande landstormsmannen
nr 203 20/1902 Carlssons död ånyo sammanträda den 19 dennes kl. 9 f. m., skall
detta sammanträde äga rum i kasernofficerarnas expedition. Jönköping den 9 september
1916.

A. THAM,

regementschef.

Tvär Rosberg.»

§ 2.

Då det den 9 dennes under nr 13 i protokollet handlagda målet rörande
landstormsmannen nr 203 20/1902 Carlssons dödsfall nu ånyo företogs till handläggning
tillstädeslcommo, i åklagarens närvaro, löjtnanten Herman Gabriel Sundelin och
korpralen nr 7/10 Karl Johan Bergman, varjämte såsom förut som ombud för målsägarna
inställde sig sakföraren G. Malmros i Jönköping.

Protokollet från föregående rättegångstillfälle upplästes och lämnades utan
anmärkning.

Från företedda handlingar skulle här antecknas, att från Jönköpings regemente
gjorts framställning om ett anslag å 2,200 kronor för anordnande av kammar -

Motioner i Första kammaren, Nr 34.

skjutningsbana, men att endast, såsom i förra protokollet antecknats, 1,000 kronor
för ändamålet beviljats.

Såsom ostridigt antecknades på begäran av Sundelin, att han vid i målet
omförmälda skjutövningen hela tiden varit å skjutbanan tillstädes.

Åklagaren ingav och hänförde sig härefter till följande nu ingivna handlingar:

»Till Kungl. Jönköpings regementes krigsrätt.

På grund av vad som framkommit i den vid krigsrätten anbefallda förnyade
undersökningen rörande landstormsmannen nr 203 20/02 Gustafssons dödsfall, får
jag vördsamt anföra följande:

Löjtnant Sundelin har i sin vid krigsrättssammanträdet den 9 innevarande
månad åberopade skrift bland annat framhållit, ’att en aldrig så litet uppmärksam
skytt haft god tid att upptäcka Gustafsson och inhibera det dödande skottet’. Av
allt man velat lägga landstormsmannen Johansson-Wildh till last, trodde jag knappast,
att något sådant skulle kunna tillvitas honom. För mig står det klart, att Gustafsson
trälfats av kulan i samma ögonblick, han lämnade sitt markörskydd. Av samma
uppfattning syntes också vid krigsrättssammanträdet den 12 sistlidne augusti en av
krigsrättens militära ledamöter varit och mot denna uppfattning hade, såvitt jag
kan minnas, löjtnant Sundelin då icke något att erinra.

Beträffande kapten Lindgrens uppfattning angående Wildhs förmenta vårdslöshet
vid skottets avlossande vill jag framställa spörsmålet, huruvida kapten Lindgren
känner till alla detaljer vid skjuttillfället. Vid det samtal jag hade med kapten
Lindgren någon dag före sistlidet krigsrättssammanträde, syntes det emellertid mig,
som om kapten Lindgrén vore obekant med, huru vid sagda tillfälle tillgått. Emellertid
får väl Wildhs delaktighet vara utagerad genom krigsrättens utslag den 12 sistlidne
augusti.

Angående markeringssättet vid kammarskjutning åberopar jag vad överstelöjtnant
Sjögreen vid kungl. Hälsinge regemente och kapten Rudolf Stridbeck vid
kungl. Kalmar regemente i till mig ställda skrivelser framhållit. Överstelöjtnant
Sjögreen skriver sålunda: ’att vid kammarskjutning, då svängtavlor i regeln användas,
markering sker, medan markören står bakom skyddet’. I sin beskrivning över Kalmar
regementes kammarskjutningsbana framhåller kapten Stridbeck: ''Markören får icke
på något sätt framträda åt den sida, tavlan skjuter fram.’ Kapten Stridbeck omnämner
tillika ett markeringssätt vid landstormsövningar, då markören uppehåller
sig på samma plats som skytten. Enligt det vid krigsrättssammanträdet den 12
augusti 1916 förda protokollet anförde löjtnant Sundelin bland annat, »att jämlikt
Kungl. Maj:ts befallning skulle landstormsmännen under den korta tiden av fem
dagar, varunder de nu inkallats, bedriva skjutövningar och det, ehuru flera av dem
icke någonsin förut handskats med gevär av den numera använda modellen. Då
härtill komme, att den inkallade truppen av landstormsmän vid närmare bekantskap
befunnits synnerligen odisciplinerad, och att befälet över dem vore allt för fåtaligt,
så framstode faran av skjutövningar med dem i öppen dager.’ Jag undrar, skulle
icke försiktigheten under sådana omständigheter bjudit att använda det riskfria
markeringssättet? Härtill vill jag endast foga följande utdrag ur korpral Bergmans
vittnesmål: ''Vittnet uppgav slutligen, att skyttarna under skjutningen visat sig
nervösa. Efter vittnets förmenande vore detta dock rätt naturligt, då flera av dem
aldrig lossat några skott med mansergevär.'' Av allt, som framkommit vid denna

Motioner i Första kammaren, Nr 34.

undersökning synes det emellertid vara ett ostridigt faktum, att därest markering
ägt rum bakom markörskyddet, så hade icke någon tilldragelse som ifrågavarande
kunnat inträffa.

Jämlikt regementsbefälhavarens skrivelse den 16 innevarande månad och på
grund av vad vid undersökningen framkommit, yrkar jag ansvar å löjtnant Sundelin
och korpral Bergman för vad som kan anses ligga dem till last beträffande landstormsmannen
nr 203 20/02 Gustafssons död. Jönköping den 19 september 1916.

S. Ljungstedt,

krigsfiskal.»

»Herr krigsfiskalen S. Ljungstedt, Jönköping.

Med anledning v. skrivelsen den 9 september får jag äran meddela:
att vid kammarskjutning, då svängtavlor i regeln användas, markering sker,
medan markören står bakom skyddet,

att vid korthållsskjutning, som är nytt för sista året, något bestämt markenngssätt
ej fastslagits utan överlämnats åt vederbörande befälhavare att därom
bestämma,

att någon fara ej förefinnes vid markeringssättet å Jönköpings regementes
kammarskjutningsbana, därest markörer och skyttar iakttaga givna föreskrifter,

. Ja8 såsom regementsofficer personligen ej lett kammarskjutningen, något
som tillkommer kompani- och plutonchefer,

att i regeln å arméns kammarskjutningsbanor användas svängtavlor med
markeringssätt för sådana,

att, såsom ovan framhållits, banan under min tjänstgöring vid I. 12:s regemente
visat sig för ändamålet lämplig,

att banan anlagts av vapenofficeren vid Jönköpings regemente, som jag tror
vid banans anläggning var löjtnant Sundström,

att en dylik bana utan olägenhet lärer hava använts vid I. 24 eller I. 25, och
lärer fortfarande användas därstädes — modellen har utgått från överstelöjtnant
Trägårdh som förut varit aktiv officer vid I. 25, samt

att ett regementes skjutbanor handhavas dels av kasemofficerare, i vad rörer
den fasta och bundna materielen, samt dels av vapenofficerare, i vad rörer den
rörliga materielen. Gävle den 13 september 1916.

Otto Sjögreen,
ö verstelöj tnant.»

»Hultsfred den 12/9 1916-

Herr krigsfiskal S. Ljungstedt, Jönköping.

Jag har emottaga krigsfiskalens brev av 9 dennes och tagit del av såväl
dess som tidningsartikelns innehåll. Emellertid är jag ur stånd att göra något
bedömande i saken, eftersom jag icke sett anordningarna vid 1.12 och ej kan bilda
mig någon uppfattning om förhållandena, då jag ej heller sett en kammarskjutningsbana
av förevarande typ.

. Vår kammarskjutningsbana har ungefär 2 meter höga och 1.2 5 meter breda
markörskydd av trä med mellanliggande sandlager mellan träväggarna samt utanför

Motioner i Första kammaren, Nr 34.

skyddet utsatt träram med papp, på vilken tavlorna klistras; eller utstående käppar,
på vilka figurerna fästs. Markören får icke på något sätt framträda åt den sida,
täflan skjuter fram.

nnMarkeringstaJMa

Sr eller
—1J-7|markering5/igurer

Fiqurer

Markören hör, när skottet slår i sandvallen bakom tavlorna, drager då in
tavlan, ser var skottet tagit, klistrar, sätter ut tavlan igen och markerar med
markörstickan å markeringstavlan. _ _ _

Dessa skyddsanordningar gjordes, när vi hade kraftigare ammunition med
svartkrut och blykula. Nu böra skärmarna möjligen få anses för väl solida för den
s. k. Normakulan, som är en mycket liten träkula, som klätts med ett tunt metallskal.
Denna Normakula har ansetts mycket ofarlig och jag har själv sett, hur vid
prov på skjutskolan (Rosersberg) man skjutit på varandra på 200 meter, men kulan
icke kunnat gå fram så långt.

Markörskydden på nya kammarskjutningsbanor ha kanske på grund därav
gjorts av annan typ, än vi sedan gammalt hava här på Hultsfred.

Jag vet, att man på landstormsövningar på andra håll skjutit mot en lägre
höjd som bakgrund så gott som var som helst ute i terrängen utan risk för omgivningen,
och hava då markörerna varit på samma plats som skyttar för att sedan
på tillsägelse springa fram och markera.

Detta är det enda jag kan lämna krigsfiskalen som svar på frågorna.

Högaktningsfullt
Rudolf Stridbeck.»

Svarandena förklarade sig på fråga åt de två sistintagna intygen lämna
samma vitsord, som om de blivit inför rätten beedigade, dock under uppgift, att
ingendera visste, huru anordningarna å kungl. Kalmar regementes skjutbana voro.

Båda svarandena bestredo härefter ånyo på det bestämdaste, att de låtit
någon försummelse komma sig till last vid i målet omförmälda skjuttillfället, hänförande
sig Sundelin särskilt till följande nu ingivna skrift:

»Till krigsrätten vid kungl. Jönköpings regemente.

Samme åklagare, som vid krigsrätten den 12 augusti fann för JohanssonWild
så pass besvärande omständigheter vara för handen, att han å Wild yrkade

Motioner i Första kammaren, Nr 34.

ansvar för vällande till annans död, men då ej hade något som helst ansvarsyttrande
å mig, tagel- nu i stället Johansson-Wilds försvar under gillande av ansvar ä mig.
Det synes mig böra fordras tungt vägande skäl för att motivera en dylik förändring
i uppfattning. Men så vitt jag kan finna har varken vid krigsrätten den 9 dennes
eller i dag något som helst för mig besvärande framkommit. Tvärtom har jag —
bliven part i målet haft anledning anföra och med vittnen styrka en hel del
fakta som med önskvärd tydlighet torde visa, att om något fel är begånget, så icke
är det av mig eller övrigt vid skjutningen tjänstgörande befäl. Och då jag hela
tiden varit av den övertygelsen, att om några omständigheter förefinnas, som ej
kunna skrivas på skjutbanans eller den rena olyckshändelsens konto, dessa måste
tillskrivas Johansson-Wild, kan man väl knappast begära, att jag själv åtalad skall
ändra _ åsikt och påtaga mig någon förment försummelse. Att jag icke är ensam
om min nyssnämnda övertygelse, därom vittna till fullo såväl vid förra krigsrätten
avgivna vittnesmål, som varje uttalande i saken från militärt håll, vilket kommit
till min kännedom.

Vid förra krigsrätten avstod jag från en del vittnesförhör, dock först sedan
åklagaren förklarat av mig framhållna med vittnen redan styrkta fakta ostridiga.
Jag finner det synnerligen anmärkningsvärt, att åklagaren nu icke desto mindre
söker bestrida dessa mina bevis, eu omständighet, som sannerligen manar mig till
anhållan om uppskov för vittnesförhörets fortsättande.

Då emellertid jag för min del redan med vittnen styrkt alla mina påståenden,
medan åklagaren icke styrkt ett enda av sina, överlämnar jag målet.

Och under åberopande av att intet som helst framkommit, som kan i ringaste
mån läggas mig till last utan fastmera blivit styrkt, att jag på intet sätt felat mot
någon instruktion, order eller föreskrift, förnyar jag min anhållan, att krigsrätten
måtte till alla delar ogilla åklagarens mot mig gjorda ansvarsyrkande. Jönköoin«-den 19 september 1916. °

Herman G. Sundelin
. Löjtnant.»

Sundelin ville slutligen ännu en gång framhålla, att några svängtavlor icke
funnes å skjutbanan samt att något visst markeringssätt å de nya tavlorna aldrig
föreskrivits. 6

Sedan målet härefter av samtliga parter överlämnats till prövning, avkunnade
krigsrätten efter hållen enskild överläggning följande, därvid beslutna

Utslog.

Enär genom vad i målet förekommit blivit utrett, att varken svarandena
Sundelin eller Bergman, ej heller någon annan kan anses vållande till landstormsmannen
nr 203 20/1902 Petrus Karlssons eller Gustafssons död, vilken händelse
fastmer må anses hava uppkommit genom åtskilliga samverkande olyckliga omständigheter ty

och som icke heller blivit styrkt, att svarandena Sundelin eller Bergman
gjort sig skyldiga till vårdslöshet eller försummelse i tjänsten

alltså varda svarandena Sundelin och Bergman från allt ansvar i målet
frikända.

Vid denna utgång av målet varda målsägarnes skadeståndsanspråk av krigsrätten
ogillade.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 3 sand. 17 höft. (Nr 34—35 ) 3

Motioner i Första kammaren, Nr 34.

Talan mot detta utslag fullföljdes genom besvär, som skola till kungl. krigshovrätten
ingivas sist före kloekan 12 å tjugonde dagen från denna dag; dock vare
det klagande tillåtet att i stället inom nämnda tid avlämna sina besvär till den
befälhavare, som föranstaltat om krigsrättens sammankallande; åliggande det befälhavaren
att ofördröjligen insända besvärshandlingarna till krigsöverdomstolen.

Som ovan ex officio:

Alvin Wirgtn.

Rätt utdraget, betygar -Jönköping den 6 oktober 1916.

Avskrift.

Bilaga 4.

Kungl. Maj:ts och Rikets Krigshovrätts utslag på de besvär Iandstormsmannen
nr 203 20/1902 Karl Petrus Elfton Karlsson-Gustafssons
änka Ester Teresia Gustafsson, född Vestberg, och godsägaren K. E.
Johansson i Odensjö, den senare såsom förmyndare för makarna Gustafssons
omyndiga barn Karin Märta Linnea, Karl Gösta Valdemar, Håkan
Petrus Birger och Ester Gabriella Ann-Sofi, anfört över ett av kungl.
Jönköpings regementes krigsrätt den 19 september 1916 meddelat utslag
i mål emellan krigsfiskalen S. Ljungstedt, å tjänstens vägnar, ävensom
Ester Teresia Gustafsson och Johansson, å ena, samt löjtnanten Herman
Gabriel Sundelin och korpralen nr 7,10 Karl Johan Bergman, å andra
sidan, angående ersättningsskyldighet på grund av vårdslöshet och försummelse
i fullgörande av tjänsteplikt; Givet i Stockholm den 15 november
1916.

Av handlingarna i målet inhämtas:

Under kammarskjutningsövning i augusti 1916 med en avdelning landstormsinän
vid ovannämnda regemente, därvid Sundelin förde befälet över avdelningen och
Bergman tjänstgjorde såsom skjutlagsbefälhavare, blev Karlsson-Gustafsson under
tjänstgöring såsom markör träffad av ett skott, varav döden följde.

Ljungstedt har vid krigsrätten yrkat att, enär Sundelin och Bergman genom
vårdslöshet och försummelse av fullgörandet av dem vid nämnda skjutövning åliggande
tjänsteplikter varit vållande till Karlsson-Gustafssons död, Sundelin och Bergman
måtte härför fällas till ansvar.

Ester Teresia Gustafsson och Johansson hava yrkat förpliktande för Sundelin
och Bergman eller annan, som kunde anses vara vållande till Karlsson-Gustafssons
död, att årligen i skadestånd utgiva till Ester Teresia Gustafsson femhundra kronor
och till vart och ett av makarnas ovanbemälda barn tvåhundra kronor, till dess
det hunnit vuxen ålder.

Krigsrätten har genom sitt utslag utlåtit sig: Enär genom vad i målet
förekommit blivit utrett, att varken Sundelin eller Bergman, ej heller någon annan
kunde anses vållande till Karlsson-Gustafssons död, vilken händelse fastmer finge
anses hava uppkommit genom åtskilliga samverkande olyckliga omständigheter, ty

1»

Motioner i Första kammaren, Nr 34.

och Horn icke heller blivit styrkt, att Sundelin eller Bergman gjort sig skyldiga till
vårdslöshet eller försummelse i tjänsten, alltså bleve Sundelin och Bergman frän
allt ansvar i målet frikända; och bleve vid denna utgång av målet Ester Teresia
Gustafssons och Johanssons skadeståndsanspråk av krigsrätten ogillade.

Kungl. krigshovrätten har tagit målet i övervägande; och enär i målet icke
blivit ådagalagt, att Sundelin eller Bergman genom vårdslöshet eller försummelse i
fullgörande av dem med avseende å ifrågavarande skjutövning åliggande tjänsteplikter
varit vållande till Karlsson-Gustafssons död, prövar kungl. krigshovrätten
lagligt fastställa det slut överklagade utslaget innehåller.

Klagan över kungl. krigshovrättens utslag må av Ester Teresia Gustafsson
och Johansson hos Kungl. Maj:t föras genom besvär, vilka skola sist före klockan
tolv å trettionde dagen från den dag, då utslaget delgavs klaganden, ingivas till
Kungl. Maj:ts nedre justitierevision. Vid besvären foge klaganden ej allenast överklagade
utslaget samt krigsrättens och kungl. krigshovrättens i målet förda protokoll,
såvitt deras insändande ej jämlikt 30 kap. 40 § rättegångsbalken åligger kungl.
krigshovrätten, utan ock Kungl. Maj:ts befallningshavandes bevis om nedsättning
av fullföljdsavgift, etthundrafemtio kronor, samt av enahanda belopp till säkerhet
för den kostnadsersättning, som Kungl. Maj:t kan komina att tillerkänna klagandens
motpart. Företer klaganden bevis, att kiaganden nedsatt sistnämnda belopp, men
icke bevis om nedsättning av stadgad fullföljdsavgift, skall vid besvären fogas sådant
intyg om fattigdom, som i 30 kap. 22 § rättegångsbalken sägs. Kan klaganden ej
heller förete bevis om nedsättning av föreskrivet belopp till säkerhet för motpartens
kostnadsersättning, skall ansökan om tillstånd att utan hinder därav fullfölja talan
fogas vid besvären och vara åtföljd av sådant intyg om fattigdom, som nyss är
sagt. Har en part nedsatt belopp, som ovan nämnts, galle det även för motpart.

På kungl. krigshovrättens vägnar:

JOHAN LAGERBIELKE.

(Stämpel.)

Edv. Grape.

Bestyrkes
Ivar Rosberg,
regementskvartermästare.

(