Motioner i Första kammaren, nr 33 (Motion 1943:33 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, nr 33.

Nr 33.

Av herr Björnsson m. fl., om utredning angående inrättande av eli
statligt medicinskt forskningsråd.

Redan i statsbudgeten ingå anslag för sjukvård till betydande belopp.
Våra landsting och primärkommuner lia likaledes stora omkostnader för
sjukvården. Om härtill läggas de kostnader, som de sjuka ha att själva erlägga
för vård, och den minskning i arbetsinkomster de få vidkännas under
sjukdom och konvalescens, inses, att den totala bördan av sjukdom för individer
och samhälle blir synnerligen stor. I den mån man genom förbättrade
läkemedel och behandlingsmetoder kan minska denna börda, föreligger det
uppenbarligen utsikter till betydande besparingar, alldeles frånsett den lindring,
som därigenom kan vinnas för de sjuka och deras närmaste.

I nedanstående promemoria, som utarbetats av professorn vid Lunds universitet
Georg Kahlson tillsammans med ett antal andra medicinska forskare
och som här nedan återgives, redogöres för de villkor, under vilka den medicinska
forskningen i vårt land har att arbeta, samt föreslås inrättande av ett
medicinskt forskningsråd.

P. M. angående statligt understödd medicinsk forskning.

Sjukvårdskostnaderna i vårt land uppgå till mycket höga belopp. Utgifterna
för de civila sjukvårdsanstalterna och för sinnessjukvården utgjorde
1940 174 miljoner kronor. I den öppna sjukvården voro omkring 1 700
läkare verksamma. Apotekens omsättning utgör årligen 50—60 miljoner
kronor. Redan dessa poster belöpa sig tillsammans på omkring 250 miljoner
kronor om året. En viss föreställning om antalet till följd av sjukdom förlorade
arbetsdagar får man av antalet underhållsdagar å de civila sjukvårdsinrättningarna
och sinnessjukhusen, 25 miljoner för år 1938.

De åtgärder, som hittills lett till genomgripande ändringar till det bättre
inom medicinens olika områden och till radikala sänkningar av sjukvårdskostnaderna
framför allt genom minskad vårdtid (se bilaga 1), grunda sig
huvudsakligen på resultaten av medicinsk forskning. I det följande skall
bl. a. visas, att i vårt land den medicinska forskningens ekonomiska, personella
och organisatoriska resurser äro alldeles olillräckliga för att ge sjukvården
det vetenskapliga stöd, som erfordras och som i ett högt utvecklat
.samhälle måste vara önskvärt.

I. Den medicinska forskningens arbetssätt och allmänna behov.

De medicinska vetenskapernas enastående utveckling under de senaste
femtio åren har möjliggjorts företrädesvis genom tillämpning av kemiska
och fysikaliska arbetsmetoder, som lia blivit allt mer invecklade och dyrbara.

Forskningen har nästan helt koncentrerats till laboratorierna. Där skolas
den blivande forskaren och där göras såväl de stora upptäckterna som även

Bihang till riksdagens protokoll 19A3. 3 samt. Nr 33—35. |

Motioner i Första kammaren.

33.

det utåt mindre framträdande, långsamma förbättrande av de naturvetenskapliga
hjälpmetoderna. Viktigt är även den kliniska forskning, som tilllämpar
de i laboratorierna vunna resultaten och prövar deras värde inom
läkekonsten. En intim kontakt mellan de på laboratorierna verksamma vetenskapsmännen
och läkarna på kliniken utgör en förutsättning för nya
idéers framkomst och de teoretiska disciplinernas nyttiggörande.

Den tid är förbi, inom medicinen såväl som inom fysiken och kemien,
då stora upptäckter gjordes med primitiva hjälpmedel. Nu behövas laboratorier
med ett tillräckligt antal väl skolade forskare och hjälpkrafter, det
behövs pengar för apparater och material samt en effektiv organisation av
den medicinska forskningen i dess helhet.

II. Tillgången på medicinska forskare oell lärare i Sverige.

I docentutredningens betänkande och förslag rörande docentinstitutionen
av år 1938 finnas uppgifter örn antalet lärare och studerande vid de medicinska
fakulteterna och Karolinska institutet (sid 153—155). Nedanstående
tabell är hämtad ur detta betänkande:

Tabell 1. Antal professorer, laboratorer, lärare oell docenter saint docentstipendiater vid
Karolinska institutet (K) och de medicinska fakulteterna i Uppsala (U) oell Lund (L) jämfört
med antalet studerande under åren 1913—1939.

		Professorer		Laboratorer o. d.		Lärare biträdande	och lärare
	K.	U.	L.	K.	u.	L.	K. U.	L.
1913..	........ 24	15	12	6	2	—	5	4
1916..	........ 25	16	12	5	2	—	1 5	5
1919..	........ 24	16	11	7	2	—	4 6	9
1922..	........ 24	16	12	7	2	—	5 6	11
1925. .	........ 24	15	13	7	3	—	11 7	12
1928..	........ 24	14	13	7	5	l	17 6	12
1931..	........ 24	15	13	7	4	3	22 6	12
1934..	........ 24	15	13	7	4	4	22 6	17
1937..	........ 26	16	13	7	5	4	21 3	13
1938..	........ 26	16	14	7	5	3	21 5	16
1939..	........ 26	16	14	7	5	3	20 5	15
	Docenter därutöver	Docentstipendiater	Studerande
	K..	U.	L.	K.	U.	L.	K. U.	L.
1913..	........ 31	5	7	5	3	3	395 310	167
1916..	........ 27	4	7	5	3	2	490 392	188
1919..	........ 27	3	10	5	3	2	584 484	301
1922..	........ 26	4	8	5	5	5	894 535	364
1925..	........ 27	5	4	5	5	5	822 541	367
1928..	........ 32	7	6	5	5	5	983 563	464
1931..	........ 30	5	10	5	5	5	785 622	569
1934..	........ 36	5	7	5	5	5	841 584	546
1937..	........ 50	8	18	5	5	5	864 537	492
1938..	........ 50	12	19	5	5	5	895 532	477
1939..	........ 56	13	19	5	5	5	885 516	453
Av	tabellen framgår	att under loppet	av dessa	27 år,	i övrigt utmärkta

av en enastående materiell uppblomstring, antalet professorer vid de tre
medicinska fakulteterna förblivit nästan oförändrat (51 år 1913 mot 56 år
1939) och att antalet laboratorer stigit från 8 till 15. Professorer och labora -

Motioner i Första kammaren, nr 33.

torer utgöra den enda fasta personal, som på lång sikt kan inrikta sig på
vetenskapligt arbete. Stagnationen i antalet professorer och laboratorer är
så mycket allvarligare som under dessa 27 år antalet studerande stigit från
872 till 1 854 och undervisningsbördan därmed väsentligen ökats.

Det stegrade undervisningskravet har endast bristfälligt kunnat tillgodoses
genom anställandet av lärare i underordnad ställning, 40 stycken 1939
mot 9 år 1913. Alla dessa förordnas för kortare tid och kunna därför i
regel icke engagera sig för större forskningsuppgifter. Man kan således
konstatera en stagnation i utvecklingen till nackdel för det vetenskapliga
arbetet.

Ännu mera påtaglig blir denna stagnation vad de stipendierade docenterna
beträffar. I full överensstämmelse med utvecklingen i övrigt och det ökade
antalet studerande har även antalet docenter, förutom dem som redan ingå
bland lärare eller biträdande lärare, ökats från 43 år 1913 till 88 år 1939.
I motsats härtill är docentstipendiernas antal vid universiteten oförändrat
sedan 1922 och vid Karolinska institutet oförändrat sedan 1908. Av de 80
docenterna vid Karolinska institutet 1942 voro 33, således något mer än var
tredje, icke befordrade till överläkarebefattningar och sålunda berättigade
att inneha docentstipendium.

Icke stipendierade docenter måste givetvis helt eller företrädesvis ägna
sig åt förvärvsarbete och undandragas forskningen.

Det var i känslan av detta verkliga nödläge, som universiteten år 1938
begärde, att docentstipendiernas antal skulle ökas för Karolinska institutet
till 12 och för de medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund till 8 resp. 9,
och som 1938 års docentutredning föreslog Kungl. Majit en höjning till 10,
6 resp. 7, sammanlagt 23 mot dåvarande 15 docentstipendier. Dessutom föreslog
docentutredningen att 3 nya medicinska forskarstipendier skulle inrättas,
ett för vardera lärosätet. Tidigare fanns endast ett medicinskt vid
Karolinska institutet. Denna .senare form av understöd åt yngre vetenskapsidkare
ansågs vara synnerligen lämplig. Dessutom föreslog docentutredningen
en ökning av såväl docent- som forskarstipendiernas belopp från
6 000 till 8 000 kronor för de förra och från 7 000 till 9 000 kronor för de
senare.

Docentutredningens av 1938 förslag i ovan berörda hänseende lia icke
kunnat beaktas, varför ställningen är oförändrad. Det är icke förvånande,
att läkarutbildningssakkunniga nyligen konstaterat, att de akademiska lärarkrafterna
numera äro otillräckliga även för den rutinmässiga undervisningen.

Av ovanstående framgår, att den personalstab, som har möjlighet att bedriva
forskning vid våra medicinska högskolor, är begränsad, samt att dessa
lärares tid i mycket hög grad upptages av undervisning. I betraktande av den
utveckling, som återspeglas i tabellen, kan man ej heller i framtiden räkna
med en ändring till det bättre, örn icke särskilda åtgärder vidtagas för att
frigöra unga forskare för vetenskapligt arbete.

lil. Matcrielanslag, privata fonder.

De statliga materielanslagen, 225 890 kronor för år 1941/42 för de tre
medicinska fakulteterna tillsammans, äro knappast tänkta som bidrag till
forskning. De lia till syfte att säkerställa undervisningens materialbehov och
institutionernas skötsel.

A de allra flesta institutioner torde hela materielanslaget förbrukas för
ovan angivna ändamål utan att något blir övrigt för forskning. Detta för -

Motioner i Första kammaren, nr 33.

hållande är för tillfället så mycket mera kännbart som priserna gått upp
utan att materielanslagen ökats.

Det medicinska forskningsarbetet i Sverige möjliggöres därför huvudsakligen
genom bidrag från enskilda fonder. Ur sådana utbetalas årligen en
halv miljon kronor (tabell 2), varförutom en forskningsprofessur i biokemi
vid Karolinska institutet sedan några år underhålles med Nobelmedel.

Tabell 2. Fonder disponibla för medicinsk forskning i Sverige.

Årlig avkastning eller
utdelning
Kronor

Karolinska institutets fonder

Omkr. 250 000

Uppsala Universitet...... Regnellska fonden...................... »

Nobelstiftelsen .......... Den medicinska prisgruppens särskilda

fond ................................ »

Kungl. Vetenskapsakademien
................ 2 stycken Lindahlsstipendier å 5 000 .... »

Amundsons fond. Halva avkastningen disponibel
för medicinsk forskning.......... »

Konung Gustav V:s 80-års fond

................ För forskning i Sverige rörande de invalidi serande

folksjukdomarna, främst barnförlamning
och reumatiska sjukdomar,
samt för understöd av svenska forskares
studier utomlands.................... *

Konung Gustav V:s jubileumsfond
............ Utdelar till forskning årligen............ »

Cancerföreningen ........ Utdelar från Jacobsons fond till forskning

årligen .............................. »

Sällskapet för medicinsk

forskning ............ Utdelar f. n. årligen.................... »

Svenska Läkarsällskapets

vetenskapliga fonder .. Utdela årligen som understöd och pris .. *

15 000
40 000
10 000
3 500

75 000
20 000
8 000
21 000

44 000 (1938)

Summa 486 500

Utav dessa medel skall en femtedel, omkring 100 000 kronor ur Konung
Gustaf V:s jubileumsfond och 80-årsfonden samt cancerföreningens medel,
reserveras enbart för forskning rörande barnförlamningen, de reumatiska
sjukdomarna och kräftsjukdomen.

Stiftelsen Therese och Johan Anderssons minne bland Karolinska institutets
fonder utgör den värdefullaste tillgången på detta område. Ur den utdelas
för olika medicinska forskningsändamål f. n. omkring 190 000 kronor
årligen (tabell 3).

Ur stiftelsen Therese och Johan Anderssons minne utdelas anslag endast
för materialanskaffning och till assistans. Personligt understöd ges endast
undantagsvis. Oaktat de snäva principer, enligt vilka anslag ur stiftelsen
måste utdelas, varit väl kända, har under de senaste fem åren ett tre gånger
större belopp sökts än det tillgängliga. När dessutom nya forskningsprojekt
icke kunnat upptagas med fonden i fråga som ekonomisk garant och större
anslag endast undantagsvis kunnat beviljas, är det påtagligt att behovet av
medel för forskning på detta område mångdubbelt överstiger de tillgängliga
fondernas resurser. För närvarande blir det företrädesvis mindre i gång
varande undersökningar, som kunna understödjas.

Motioner i Första kammaren, nr 33. 5

Tabell 3. Stiftelsen Therese och Johan Anderssons minne vid Karolinska Institutet.

Å r	Tillgängligt belopp	Sökt belopp	Stockholm	Uppsala	Lund	Landet i övrigt
1930 ........	240 304	390 570	285 134	45 000	29 337	31 100
1931 ........	—	—	—	—	—	—
1932 ........	264 192	409 525	295 509	45 868	42 242	25 906
1933 ........	268 760	709 359	404 148	91 700	80 868	132 643
1934 ........	—	—	—	—	—	—
1935 ........	235 036	568 096	290 931	85 255	100 630	91 280
1936 ........	242 427	575 280	364 800	91 710	61 240	57 530
1937 ........	218 171	587 130	371 670	91 325	64 665	59 470
1938 ........	187 067	700 771	423 310	106 965	104 880	65 616
1939 ........	182 656	583 580	376 332	72 981	78 972	55 294
1940 ........	173 517	404 667	298 377	36 350	56 490	13 450
1941 ........	190 873	571 884	344 799	84 326	82 652	60 107
Summa	2 203 003	5 500 862	3 455 010	751 480	701 976	592 396
	(Beloppen avrundade till jämna kronor.)

IV. Erfarenheterna från ett Iand, där forskningsråd en längre tid verkat.

Erfarenheterna från alla kulturländer visa övertygande, att effektiv medicinsk
forskning leder till radikala sänkningar av sjukvårdskostnaderna.
Ett av de fruktbaraste initiativ, som hittills tagits inom medicinsk verksamhet,
utgick från just denna erfarenhet.

När folkförsäkringen infördes i England, utgick man från att alla de
hälso- och sjukvårdande institutioner, på vilka den skulle bygga, skulle bli
bättre utnyttjade, örn man jämväl gav ett effektivt stöd åt den medicinska
vetenskapen. I samband med lagen örn folkförsäkring (National Health
Insurance Act) av år 1911 infördes därför skatt av en penny per person att
utbetalas av finansministeriet till en kommitté för medicinsk forskning.
Denna trädde i funktion år 1913 och erhöll redan första året 53 000 pund.
År 1919 överfördes genom en ministeriel! förordning (Ministry of Health
Act) den administrativa kontrollen av kommitténs arbete från Försäkringskommissionen
till Kronrådet, Englands Privy Council, och kommittén omvandlades
till vad som senare benämndes The Medical Research Council,
det medicinska forskningsrådet, som förstatligades genom en kungl, förordning
år 1920. Samtidigt frigjordes dess anslag från folkförsäkringen och
höjdes till 125 000 pund per år. Sedan dess har anslaget ytterligare höjts,
och från olika håll ha tillkommit andra medel. Statens andel var år 1937—
1938 195 000 pund. Med detta medicinska forskningsråd fullbordades en
triad av viktiga, på likartat sätt uppbyggda organisationer för centralt planerande
och främjande av forskningen i England. I denna triad voro de två
övriga institutionerna The Department of Scientific and Industrial Research,
närmast motsvarande det nu i Sverige tillkomna statliga tekniska forskningsrådet,
och The Agricultural Research Council. För Englands medicinska
forskning blev Medical Research Council en mäktig drivfjäder i utvecklingen.
Rådets initiativ och resurser ha gagnat all medicinsk verksamhet, såväl
praktisk som teoretisk.

Med särskild framgång har det engelska forskningsrådet ägnat sig åt att
tillvarataga de yngre forskarbegåvningarna. Samtidigt har det utarbetat och
främjat stora arbetsprogram inom vitamin- och hormonforskningen, rö -

Motioner i Första kammaren, nr 33.

rande klinisk medicin, hygien, epidemiska sjukdomar m. m., oell dess verksamhet
kan spåras i flertalet av de stora medicinska forskningsresultat, som
utgått från engelska kliniker och laboratorier. De utmärkta resultaten mana
till efterföljd, och medicinska forskningsråd finnas nu bl. a. i Förenta Staterna,
i Kanada och i Schweiz. Under nu pågående krig har det engelska
medicinska forskningsrådet gjort utomordentliga insatser för främjandet av
folkhälsa, nationell beredskap och försvarskraft.

Det länder regering och parlament i England till stor heder, att man icke
slagit sig till ro med vissa sociala reformer till folkhälsans gagn, utan att
landets ledning trängt tillräckligt djupt in i problemets kärna för att förstå,
att åtgärder till förmån för folkhälsa och sjukvård för att bli fullt effektiva
kräva ett motsvarande stöd åt den medicinska forskningen.

Även i Tyskland ha liknande synpunkter hävdat sig. Efter 1918 skapades
Notgemeinschaft der deutschen Wissenschaft, som sedermera utvecklats
till en bestående organisation under namn av Gemeinschaft der deutschen
Forschung.

I Schweiz togs i juni 1941 initiativet till en liknande organisation, Schweizerische
Akademie der medizinischen Wissenschaften. I detta schweiziska
forskningsråds arbetsuppgifter ingår enligt statuterna att »ekonomiskt och
moraliskt främja forskningen, att tillvarataga de yngre forskarbegåvningarna,
att främja sjukvården genom utnyttjande av vetenskapens möjligheter»
o. s. v.

V. Ett medicinskt forskningsråd behövs även i Sverige.

Mot bakgrunden av de engelska erfarenheterna, vilka omspänna i det närmaste
tre decennier, synes det oss uppenbart, att en motsvarande organisation
i Sverige skulle bli av stor nationell betydelse. Vår medicin, den teoretiska
såväl som den praktiska, skulle få stödet av en organisation, ägnad åt
själva grundförutsättningarna för sjukvården och läkekonsten. Vår forskning
skulle kunna inriktas på större, väl planlagda arbetsprogram. Personer
med håg och förutsättning för forskning skulle kunna beredas möjlighet att
helt ägna sig åt samhällsnyttig vetenskaplig verksamhet, varigenom landet
skulle tillförsäkras en stab av kunniga personer, i stånd att lösa även de
arbetsuppgifter, som självförsörjningen och det framtida hävdandet av vår
nationella ställning pålägga oss. Rådet skulle snabbt kunna till prövning
upptaga nya medicinska forskningsresultat och därigenom minska tiden
mellan en upptäckt och dess utnyttjande. I närvarande stund kan brist på
arbetsmöjligheter, brist på erforderlig vetenskaplig utbildning eller intresse
avsevärt försena utnyttjandet av medicinska framsteg, vilket i sin tur kan
innebära stora och onödiga ekonomiska förluster jämte offer av människoliv.
Slutligen skulle rådet även förmedla en välbehövlig kontakt mellan
myndigheterna och den medicinska forskningen, vilket är särskilt nödvändigt,
då större initiativ på sjukvårdens och medicinens område skola genomföras.
......

VI. Ett forskningsråd skulle gagna även militärmedicinen.

Ett statligt medicinskt forskningsråd skulle vara till oskattbar nytta ej enbart
för den civila utan även för den militära medicinska forskningen och
sjukvården.

Motioner i Första kammaren, nr 33.

Överläkaren vid S:t Eriks sjukhus, docenten i kirurgi vid Karolinska institutet,
med. dr Einar Pennan har 1942 i offentligt uppdrag studerat militärmedicin
i England. Han har därvid även haft tillfälle att studera det
statliga medicinska forskningsrådets arbete med hänsyn till dess insatser
inom krigsmedicinen. Han anför följande beträffande behovet av ett medicinskt
forskningsråd för militärmedicinen.

»En central organisation med uppgift att samordna och utnyttja ett lands
medicinsk-vetenskapliga resurser är en nödvändighet särskilt i krigstid. 1
England, där en sådan medicinsk-vetenskaplig organisation finnes (Medical
Research Council, Statligt Medicinskt Forskningsråd), har den under innevarande
krig visat sig vara till utomordentlig nytta. Rådet har tillsatt olika
kommittéer innefattande de främsta medicinska specialisterna jämte medicinska
representanter för de olika vapenslagen. Dessa kommittéer ha efter
omfattande undersökningar utarbetat föreskrifter lör behandling av sar-,
skott- och brännskador, chocktillstånd m. m. Kommittéer ha även tillsatts
med icke kirurgiska arbetsuppgifter för studiet av olika sjukdomar, tuberkulos,
näringsfrågor m. m. Resultaten lia publicerats fortlöpande i små
skrifter, som klarlägga och utreda de olika frågorna samt ange den lämpligaste
behandlingen. De framlagda resultaten lia varit så övertygande och
värdefulla, att dessa direktiv på såväl civila som militära sjukhus lett till
enstämmig efterföljd. Denna organisation har möjliggjort ett snabbt och
effektivt spridande av kännedomen örn viktiga fakta och nya rön. De mycket
stora medicinska framsteg och de utomordentliga resultat, som i England
vunnits t. ex. beträffande särbehandling, äro till stor del att tillskriva forskningsrådets
arbete.

För arméns sjukvård är i Sverige sörjt genom en förträfflig utrustning
och organisation. Av såväl militära som civila myndigheter och enskilda
bedrives ett omfattande arbete för att förbättra våra resurser och metoder
att behandla krigsskador samt sjukdomar i krigstid ävensom för att utnyttja
de erfarenheter av denna art, som göras på annat håll. Detta arbete bedrives
emellertid av myndigheter och institutioner, som i första hand lia att tänka
på administrativa eller undervisningsuppgifter, varför det ej kan bli så omfattande
och effektivt som under ett välutrustat statligt forskningsråds ledning.
Ej heller kunna de i och för sig värdefulla utredningar, som på uppdrag
verkställas av enskilda medicinska experter, få samma auktoritet som
arbeten och utredningar utgående från ett forskningsråd, omfattande en
grupp av landets förnämsta vetenskapliga representanter. Denna auktoritet
är erforderlig, örn de givna föreskrifterna skola få efterföljd.

En medicinsk-vetenskaplig centralorganisation av ovan angiven art är således
nödvändig för arméns sjukvård. Skapandet av en sådan organisation
skulle i allra högsta grad öka vår krigsberedskap.»

VII. Aktuella forskningsproblem av intresse för medicinen.

Alkohol forskning, närmast inriktad på bekämpande av alkoholism.

Allergiforskning i samband med studiet av de astmatiska sjukdomarna och
hudsjukdomarna.

Blodforskning rörande blodbrist, leukämier, trombossjukdomen m. lii.

Cellforskning inriktad på ärftlighetsproblem och frågor rörande uppkomsten
av maligna tumörer .särskilt med användande av ultravioleltmikroskopi
och elektronmikroskopi.

Motioner i Första kammaren. nr 33.

Ferment- oell hormonforskning grundad på biokemi och organisk kemi samt
dess kliniska tillämpning.

Sexualhormonernas betydelse för bekämpande av sterilitet. •
Farmakologiska, fysiologiska och kliniska prövningar av läkemedel och behandlingsmetoder
med bekantgörande av dessas resultat för läkarkåren.
Hypertonisjukdomen.

Isotopforskning i syfte att med isotoper till de vanliga biogena elementen
utreda ämnesomsättnings- och livsprocesser.

Kirurgisk specialforskning närmast rörande hjärn-, lung-, kärl- och plastikkirurgi.

Militärmedicin innefattande över- och undertrycksfysiologi och angränsande
områden av fysiologin av intresse för armén, marinen och flyget.
Neurofysiologi med särskild inriktning på studiet av sinnessjukdomarnas
somatiska underlag och deras behandling.

Virusforskning av intresse för ärftlighetsproblemen och för sjukdomsfall.

VIII. Forskningsrådet och de medieinska fakulteterna.

Man frågar sig, om de önskemål, som ovan berörts, ej enklast skulle
kunna realiseras genom en ökning av anslagen till de medicinska fakulteterna.
Så kan dock ingalunda sägas vara fallet, ty oavsett att en anslagsökning
i och för sig är nödvändig, utgör dock ett centralt forskningsråd en
kraftkälla av annan art och med andra principiella möjligheter än vad som
stå de medicinska fakulteterna till buds.

I likhet med det engelska medicinska forskningsrådet borde den nya organisationen
vara i stånd att från en central, fristående utgångspunkt kunna
oavbrutet överblicka och inventera våra resurser i personal och utrustning
samt forskningsprogrammen inom medicinens olika områden. Den måste
överväga arbetets dirigering efter huvudlinjer, uppdragna med beaktande
av inventeringens resultat, de föreliggande resurserna såväl som behovet av
utveckling inom .särskilt betydelsefulla områden. Förutsättningen för ett
lyckligt genomförande av denna uppgift är en fri och oberoende ställning,
i stil med den som forskningsrådet haft i England. De medicinska fakulteterna
äro företrädesvis organ för undervisningen och för den till de medicinska
högskolorna anknutna sjukvården. Fakulteterna ha i stor utsträckning
att var för sig bevaka sina egna intressen.

Det engelska forskningsrådet har även spelat en viktig roll såsom en förmedlande
länk mellan den medicinska forskningen och staten. Såsom exempel
må nämnas, att dess sakkunskap anlitas för att planlägga och genomföra
de stora forskningsprogram, som krigen 1914 och 1939 nödvändiggjort.
Det engelska samhället har haft stora fördelar av att alltid på snabbaste och
effektivaste sätt genom forskningsrådet kunna anlita och mobilisera rikets
medicinska forskning och sakkunskap.

I England har intet som helst motsatsförhållande uppkommit mellan de
många medicinska fakulteterna och forskningsrådet. Samarbetet har varit
mycket intimt och harmoniskt. Tack vare forskningsrådet lia pengar, forskare
och hjälpkrafter kunnat dirigeras till de för de olika arbetsuppgifterna
bäst lämpade laboratorierna och institutionerna vid högskolorna, där det
medicinska forskningsarbetet alltjämt har sin huvudsakliga hemvist. Det
engelska forskningsrådet har i främsta rummet förbättrat arbetsmöjligheterna
inom redan bestående institutioner; endast i ringa omfattning lia särskilda,
från högskolorna fristående forskningsinstitut upprättats.

Motioner i Första kammaren, nr 33. 5)

IX. Det engelska forskningsrådets sammansättning och befogenheter.

Medical Research Councils fristående ställning och effektiva arbetssätt har
säkrats genom en smidig organisation. Atta medlemmar representera vetenskapen,
en överhuset, en underhuset och en finansvärlden. De vetenskapliga
medlemmarna kunna icke omedelbart omväljas, sedan de arbetat en period
av fyra år. De tillsättas av Kronrådet, som dessförinnan konsulterar Medical
Research Council och preses för Royal Society, Englands motsvarighet till
kungl, vetenskapsakademien. Royal Society omfattar dock i avsevärt större
utsträckning representanter för medicinen än vetenskapsakademien i Sverige.
Rådet väljer utanför sin krets en sekreterare och bland sina medlemmar
ordförande och ekonomisk rådgivare. Sekreteraren sköter rådets byrå
och dess praktiska arbete. Medical Research Council följer oavbrutet den
medicinska forskningens utveckling, behov och möjligheter genom specialkommittéer
på vetenskapens olika områden och beslutar på rekommendation
och initiativ av dessa kommittéer. Rådet har full förfoganderätt över
sitt statsanslag och mottager även privata donationer för sina ändamål.

X. Organisationsplan för det svenska medicinska forskningsrådet.

I syfte att centralt främja och organisera den medicinska forskningen i
Sverige föreslås upprättandet av ett medicinskt forskningsråd, utrustat med
statsanslag och erforderliga befogenheter. Rådet borde förslagsvis bestå av
13 medlemmar, varav 8 borde vara aktiva medicinska forskare, förslagsvis
4 från Karolinska institutet och vardera 2 från universiteten i Uppsala och
Lund. Dessa medlemmar föreslås första gången av respektive fakulteter,
sedermera av rådet självt och utses av Kungl. Majit efter föredragning av
chefen för socialdepartementet. Som ständiga medlemmar i rådet föreslås
universitetskanslern och chefen för medicinalstyrelsen. På förslag av chefen
för socialstyrelsen utnämnas till medlemmar i rådet en ledamot av riksdagens
första och en ledamot av dess andra kammare, samt en person representerande
det ekonomiska livet.

Mandatperioden för rådets medlemmar föreslås vara fyra år, dock så
att rådets först tillsatta medlemmar avgå efter lottdragning eller efter överenskommelse
inom rådet det fjärde, femte och sjätte året efter utnämningen,
fyra det fjärde och femte året, tre det sjätte.

Bland de icke självskrivna medlemmarna utser Kungl. Majit efter föredragning
av chefen för socialdepartementet ordförande. Ordförandens mandat
gäller för fyra år.

Medlems och ordförandes mandat borde undantagsvis kunna förlängas
med en mandatperiod.

Rådet har full beslutanderätt beträffande användningen av de medel, som
stå till dess förfogande, och utser självt sina administrativa organ. Sekreterare
utses utanför rådets krets.

Sekreteraren verkställer rådets beslut, för mötesprotokoll och utger den
av rådet godkända årsberättelsen.

Revision av rådets räkenskaper sker genom statsrevisorerna.

Årsberättelsen och revisionsresultatet förelägges chefen för socialdepartementet
och godkännes av Kungl. Majit.

Rådet uppgör för varje år förslag till understöd av forskningsprogram och
forskare samtidigt med att budget uppgöres för motsvarande arbetstid.

Rådet tillsätter nödiga specialkommittéer för olika forskningsområden i

Motioner i Första kammaren, nr 33.

syfte att följa behovet av utveckling av centrala medicinska problem inom
dessa områden och inhämtar specialkommittéernas utlåtanden beträffande
inkomna förslag till understöd och även beträffande inom rådet uppkomna
initiativ till stöd åt medicinsk forskning.

1 görligaste mån inleder och upprätthåller rådet samarbete med högskolor,
sjukhus, fonder, institutioner, myndigheter och enskilda personer i syfte att
främja landets medicinska forskning, hälso- och sjukvård.

Av denna promemoria torde framgå, att den medicinska forskningen i
vårt land är i det väsentliga knuten lill de medicinska högskolorna, vilka
hava till huvuduppgift att utbilda läkare samt att de offentliga anslag, som
stå dessa anstalter till buds för forskningsarbete, äro synnerligen knappt
tillmätta. Utom från dylika anslag kunna medicinska forskare få ekono-*
miskt stöd för sitt arbete fran enskilda donationsfonder med belopp, som
tillsammans utgöra 500 000 kr. pr år. Sådana donationsmedel utdelas i regel
efter ansökan, och av i promemorian lämnad tabellarisk översikt synes
att sökandena endast lia utsikt att erhålla en mindre del av vad som
begäres.

Även örn medicinskt forskningsarbete delvis utföres av studerande vid
högskolorna är det uppenbart, att dylikt arbete kvalitativt och kvantitativt
blir i hög grad beroende av lärarnas insatser i form av ledning och medverkan.
Det förtjänar därför särskilt beaktas, att lärarepersonalens antal
vid de medicinska högskolorna under den 27-årsperiod (1913—39), som i
promemorian redovisas, ökats endast relativt obetydligt, under det att antalet
studerande mer än fördubblats. Härtill kommer, att det i Sverige icke
finnes något organ, som sörjer för att de personella och materiella resurserna
vid våra högskolor bliva så effektivt som möjligt utnyttjade. Här
skulle sannolikt mycket kunna vinnas genom lämplig fördelning av arbetsuppgifterna
med hänsyn till de olika förhållandena vid de 3 högskolorna.

I promemorian redogöres vidare för åtgärder, som i detta avseende vidtagits
i vissa andra länder och särskilt i England för att främja samarbetet
olika institutioner emellan i fråga örn medicinska forskningen, samt antydas
de resultat, som därigenom kunnat vinnas.

Det torde visserligen vara allmänt bekant, att den medicinska forskningen
under de senaste årtiondena gjort framsteg, som blivit till oerhört
gagn för diagnostisering och behandling av .sjukdomar. Men vi anse det
likväl icke överflödigt att ge en mera konkret belysning härav genom att
till denna motion bilägga en av laboratorn vid karolinska institutet Erik
Jorpes lämnad översikt över »Några socialt viktiga medicinska landvinningar».
Enligt vår mening visar denna översikt till fullo, att forskningsarbetet
inom de för praktisk sjukvård grundläggande forskningsgrenarna
givit utomordentligt fruktbärande resultat, även örn de ses uteslutande från
socialekonomisk synpunkt. Det finnes ingen anledning antaga att icke fortsatt
forskningsarbete kan giva lika värdefulla resultat, även örn utveck -

Motioner i Första kammaren, nr 33.

lingen på detta område kräver alltjämt ökade insatser icke minst i form
av laboratorieutrustning o. d. Att det icke saknas arbetsuppgifter torde
vara ställt utom tvivel, och promemorian innehåller en i detta avseende belysande
uppräkning av ett antal aktuella forskningsproblem av intresse
för medicinen. Det kan med tillfredsställelse noteras, att dr Jorpes i sin
översikt kan peka på åtskilliga områden, där svenska forskare gjort betydelsefulla
insatser på många områden, och vi finna det rimligt, att vårt
land på den medicinska forskningens område bör i den mån våra ekonomiska
resurser det medge erhålla ett nödvändigt ekonomiskt stöd.

Författarna till promemorian föreslå inrättandet av ett statligt medicinskt
forskningsråd för främjande av medicinsk forskning i vårt land och
ange grundlinjerna till en organisationsplan för ett sådant råd. Men de
hava icke lämnat några synpunkter för bedömande av anslagsbehovet. Såsom
vi hava fattat syftet med inrättandet av ett sådant råd skulle dess arbetsuppgifter
vara i huvudsak följande:

Främjande av sådan forskning, vars resultat äro av betydelse för medicinska
framsteg och upptäckter såsom inom kemi och fysik, i den mån de
beröra medicinen, fysiologi, farmakologi, bakteriologi ifi. fl.;

att verka för ett effektivt utnyttjande av samordnande av landets personella
och materiella resurser för medicinsk forskning såväl inom de
teoretiska som praktiska disciplinerna;

att följa, pröva och bekantgöra den in- och utländska forskningens för
medicinen betydelsefulla resultat;

att verka för sådana medicinska åtgärder till förebyggande och botande
av sjukdomar, som kunna minska de ekonomiska bördorna av sjukdom
för individ och samhälle.

Den motivering, som lämnats för inrättandet av ett sådant råd, linna vi
fullt övertygande och vilja därför tillstyrka förslaget så långt. Däremot
förefaller det oss som om organisationsplanen innehåller vissa förslag, som
äro diskutabla, varför en närmare utredning beträffande denna enligt välmening
är nödvändig. Bl. a. förefaller det oss böra närmare undersökas,
huruvida det föreslagna medlemsantalet icke är väl stort och huruvida det
skulle vara lyckligt att på sätt som skett bestämma att t. ex. ett par av rådets
medlemmar skola utgöras av riksdagsledamöter. Vidare skulle det
enligt vår mening vara lyckligt om sakkunskapen i fråga örn sjukhusekonomi
kunde bliva företrädd inom detsamma.

Vad slutligen kostnaderna beträffar, i den mån de icke föranledas av
rådets egen verksamhet, skola vi icke ens tillåta oss någon uppskattning.
Uppenbart är, att rådets verksamhet kan ge bättre resultat i den mån det
får ökade ekonomiska möjligheter att lämna ekonomiskt stöd åt forskare.
Ä andra sidan torde det inom en kostnadsram, sorn måste anses mycket
blygsam i förhållande till de belopp vårt sjukdomsväsen kräver, bliva möj -

Motioner i Första kammaren, nr 33.

ligt för rådet att verka stimulerande och samordnande inom området för
sin verksamhet. En utredning härutinnan är självfallet nödvändig.

Under hänvisning till vad nu anförts få vi föreslå,

att riksdagen måtte besluta hos Kungl. Majit hemställa
dels om en utredning angående'' inrättande av ett statligt
medicinskt forskningsråd med uppgift att främja medicinsk
forskning i Sverige samt att verka för tillgodogörande inom
vårt sjukvårdsväsen av in- och utländska forskningsresultat,
och dels örn framläggande för riksdagen av därpå grundat
förslag.

Stockholm den 18 januari 1943.

Edv. Björnsson.
Axel Löfvander.
John Björck.
Harald Nordenson.
Joli. Friggeråker.
Edgar Sjödahl.

Lennart Bondeson.
Ruben Wagnsson.

J. Sandén.
Knut Petersson.
William Nisser.
B. A. Nilsson.

Nils Herlitz.
Sam Larsson.
Gösta Siljeström.
C. P. V. Gränebo.
Arvid De Geer.

K. J. Olsson.

Georg Andrén.

Albert Forslund.

Motioner i Första kammaren, nr 33.

Bil arta.

Några socialt viktiga medicinska landvinningar.

Sammanställning gjord av Erik Jorpes, med. dr, laborator i kemi och farmaci,

Karolinska institutet.

De epidemiska sjukdomarna.

Det moderna samhället gestaltar sig i hygieniskt hänseende alldeles annorlunda
än gångna tiders samhällen, i det att förödande epidemier icke
längre förekomma. För den nutida generationen äro pest, kolera och
smittkoppor så gott som okända. Dock voro de på sin tid även för
Europa en ännu grymmare verklighet än tidens förödande krigshändelser.
Såsom mänsklighetens gissel ha dessa i gångna tider varit mera fruktade
och ställt till mycket större förödelse än krigen. De kunna nu hållas borta
från kultursamhällena. Även en råd andra förödande infektionssjukdomar
såsom fläcktyfus kunna utan svårighet förebyggas, medan andra såsom
nervfebern, paratyfus, dysenteri och difteri fortfarande
uppträda men endast i enstaka fall eller såsom mindre epidemier, vilka snabbt
begränsas. Denna omgestaltning av samhällena har blivit möjlig genom den
bakteriologiska vetenskapens utveckling börjande med Pasteur.

Syfilis och malaria, tropisk sömnsjuka och gula febern äro
andra välkända mänsklighetens gissel, som hållit sig intill vår tid och kunna
ge även den nu levande generationen en erinran örn, vad de betytt i gångna
tider. Malarian, gula febern och sömnsjukan spela fortfarade en stor roll
i varmare länder. Kultiverandet av stora sträckor av vår jord och utförandet
av vissa större arbetsföretag såsom byggandet av Panamakanalen ha möjliggjorts
genom vår kännedom om dessa sjukdomars spridningssätt. Gula febern
har man nyligen, liksom tidigare skett med malarian, lärt sig förebygga
genom att utrota parasiter, som sprida sjukdomen i fråga. I kininet fann
man tidigt ett specifikt medel mot malaria. I kampen mot syfilis och malaria
har kemoterapin firat sina första stora triumfer. Ehrlichs ryktbara »606»
eller salvarsanet och dess efterföljare neosalvarsanet demonstrerade inför
en häpen samtid, vad systematisk naturvetenskaplig, biologisk och kemisk
forskning kan uträtta. Hans syntetiska fenylarsenikpreparat befriade blodet
från syfilisspirocheter och gav vid vissa sjukdomar möjlighet till en »therapia
sterilisans magna», en riktning för det medicinska handlandet, som med
den moderna sulfonamidterapin nått sin fulländning. Även om syfilis ännu
har stor utbredning i vissa länder, kan man klart skönja, att den i andra
länder nied lämpliga anordningar bör kunna utrotas. Den effektiva terapin
i förening med en noggrann social kontroll hade här i landet före det pågående
kriget gjort nyförvärvad syfilis till en rätt så sällsynt sjukdom. Vad
malarian beträffar, lia nya syntetiska medel mot densamma lämnat det
bästa skydd mot infektion. Genom dem möjliggöras och underlättas icke
blott dagens krigiska företag i Afrika, Asien och Ryssland utan även kommande
fredligt liv i dessa länder. Detsamma gäller i lika hög grad den tropiska
sömnsjukan, mot vilken såväl människor som djur måste behandlas
med kemiska medel, delvis erinrande örn salvarsanet. Man har icke utan
skäl sagt, att dessa medel utgöra en förutsättning för det tropiska Afrikas
utnyttjande för .större kulturell bebyggelse.

Motioner i Första kammaren, nr 33.

Kemoterapin vid infektioner.

Den kanske största medicinska upptäckt, som någonsin gjorts, är s u 1 f o namidterapin
vid bakteriella infektioner. Rörande denna anförde
professor Nanna Svartz vid Karolinska sjukhuset, Stockholm, i ett
föredrag nyligen:

»Ingen torde för närvarande äga ens ett ungefärligt begrepp örn vad
sulfonamidterapin hittills betytt i ekonomiskt hänseende. Så mycket är emellertid
klart, att det rör sig örn enorma summor.

Dels har ett utomordentligt stort antal personer räddats till livet, dels
har i ännu större antal fall sjukdomstiden avsevärt förkortats. Vi behöva
endast ett ögonblick låta tanken stanna vid den mångfald av pneumonifall
runt om i världen, som undgått döden genom sulfonamidpreparat. I de stora
krigshärarna används sulfonamidpreparat dagligdags mot pneumonier, vidare
mot septiska affektioner, mot gasbrand m. m. Puerperalsepsis synes
med senaste tidens preparat blivit lättare påverkbar. Septiska meningiter,
cerebrospinalmeningiter äro på ett oanat sätt tillgängliga för behandling.
Vid en utbredd meningitepidemi på 8 000 fall i Afrika var mortaliteten utan
sulfonamidterapi 75 %, i fall behandlade med sulfonamid 11 %.

Erysipelas är numera i regel relativt lätt behandlad. De ulcerösa contenia
kunna i stor utsträckning påverkas. Polyarthrit kan i vissa fall läka ut.

•Tag förbigår i detta sammanhang de kirurgiska åkommorna, de otolaryngologiska
och de venereologiska, eftersom desamma komma att behandlas
av andra.

Bland sådana fall, som även utan sulfonamidpreparat möjligen skulle ha
kunnat räddas till livet, finns vidare ett stort antal, som med all säkerhet
genom kemoterapi undgått invaliditet. Nämnas må endast ett par exempel.
Vid cerebrospinalmeningit har säkerligen bestående dövhet i många fall
förhindrats. Vid pneumoni ha långvariga bronchiter, lungabscesser etc. ej
sällan undgåtts. Vid ulcerös coht har patienten i många fall sluppit ifrån
ständiga diarréer m. m.

Alldeles oavsett de utomordentligt stora ekonomiska vinster, som nedsatt
mortalitet, minskad sjukdomsduration, förhindrad invaliditet innebär i nationalekonomiskt
hänseende, medför kemoterapien också för individen, för
familjen resultat av genomgripande betydelse. Så är givetvis fallet med
varje effektivt botemedel, men det är säkerligen icke någon överdrift att
säga, att ingen annan behandlingsmetod räddar så många sjukdomsfall från
dödlig utgång och förhindrar invaliditet och spridandet av svåra sjukdomar
i större utsträckning än sulfonamidföreningarna. Av utomordentlig betydelse
är också det förhållandet, att nya preparat tvivelsutan undan för undan
komma att framställas, vilka komma att inverka på hittills icke påverkbara
sjukdomstillstånd.»

På vitt skilda områden av medicinen har denna terapi kommit till användning.
Här i Sverige föreligga statistiska undersökningar över densamma
vid akuta öroninflammationer (Hamberger 1942) och vid gonorré
(Hellerström 1942). Tidigt insatt behandling förkortar tiden för öronflvtningarna
och gör att komplikationer, som kräva större operationer, uppträda
endast hos vart tjugonde fall, medan de utan denna behandling pläga
träffa vart femte fall. Dessutom är det numera möjligt att rädda %—3A
av fallen till livet vid infektionens spridning till hjärnhinnorna. en komplikation,
som förr nästan alltid ledde till döden.

Motioner i Första kammaren, nr 33.

Behandlingen av gonorrén har genom sulfonamidpreparaten revolutionerats.
Vårdtiden för de å sjukhus intagna kvinnliga patienterna har
minskats från 9—13 veckor till 4—5 veckor per patient. Komplicerande inflammationer
i de inre könsorganen uppträda nu hos männen ungefär i vart
lionde fall mot tidigare i nästan vartannat fall. Frekvensen hos kvinnorna
är nu 22 % mot tidigare 40 %. Medan vårdtiden för de 1 176 patienter, som
1932 vårdades å S:t Görans sjukhus i Stockholm, avdelning för smittosamma
könssjukdomar, var 50,3 dagar per patient, var densamma 1942 för 606 palienter
29,4 dagar. 61 resp. 44 % av fallen lågo inne för gonorré. Med beaktande
av sjukdomens frekvens, 11—12 000 nya fall årligen i Sverige, i storstäderna
2—3 ggr mera än samtliga anmälda epidemiska sjukdomar tillsammans,
äro dessa terapins landvinningar synnerligen viktiga såväl vad
vårdtiden som vad komplikationerna beträffar, det senare emedan man vet.
att sterilitet hos kvinnan i 8,5 % av fallen beror på komplikationer till denna
sjukdom.

Sulfonamidterapin insättes nu rutinmässigt vid infektioner i mjukdelar
och .skelett såsom karbunklar, flegmone, erysipelas, senskide- och ledinfektioner,
benröta och komplicerade benbrott, allt tillstånd, som utan denna
behandling kunna få ett mycket mera långdraget förlopp. Den tillgripes
även vid inflammationer i blindtarm, gallvägar, bröst- och bukhåla samt i
urinvägarna. Den har sålunda blivit nästan ett universalmedel mot infektioner.
vilket underlättar organismens kamp mot de vanligaste bakterierna.

För tuberkulosens bekämpande lia de sociala åtgärderna hittills visat
sig mest effektiva. Genom dem har mortaliteten i tuberkulos i landet tryckts
ned till en tredjedel av densamma vid senaste sekelskiftet, och man kunde
hysa goda förhoppningar, att denna spetälskan närstående sjukdom under
gynnsamma .sociala förhållanden liksom den senare skulle kunna utrotas.
Emellertid har världens utarmning genom krigen nu grusat denna förhoppning
för någon generation framåt. Till de sociala åtgärderna kunde även
räknas två nya riktlinjer i tuberkuloskampen, Calmette-vaccinationen och
skärmbildfotograferingen. Den förra har tidigast här i landet av prof. Wallgren
genom tillämpning i stor skala visats ha ett bestämt värde i syfte att
skydda barn mot smitta av tuberkulos. Skärmbildfotograferingen är en
detalj, som underlättar och ökar värdet av massundersökningar för tidig
diagnos av sjukdomen i fråga. För samma ändamål, tuberkulosens liksom
även andra infektioners tidiga upptäckande, har den av prof. R. Fahraeus i
Uppsala utarbetade sänkningsreaktionen blivit av stort värde. Barnförlamningen,
poliomyeliten eller Heine-Medins sjukdom är en invalidiserande
folksjukdom, som här i landet varit föremål för ett alldeles speciellt intresse.
Den bär en svensks namn, emedan barnläkaren Medin var den förste, som
år 1898 beskrev sjukdomens akuta stadium och dess epidemiska natur.
Smittans spridning har också under årslånga epidemiologiska studier klarlagts
av en svensk, chefen för Statens bakteriologiska laboratorium, professor
Carl Kling. Den sker på alimentär väg med vatten eller av vattnet
infekterade födoämnen. Vetskapen härom är den första förutsättningen för
sjukdomens bekämpande. En svensk uppfinning, barospiralorn, härrörande
från den fysiologiska institutionen i Lund, har vid denna sjukdom i vissa
fall med förlamning av andningscentrum genom underhållande av konstgjord
andning verkat livräddande. Det svenska samhället och dess statsöverhuvud
lia redan gett den medicinska forskningen på della område eli värdefullt
erkännande genom ali de lill Konung Gustaf V:s 80-årsdag insamlade medlen

Motioner i Första kammaren, nr 33.

anslagits till de invalidiserande folksjukdomarnas, främst barnförlamningens
och de reumatiska åkommornas, bekämpande.

Bristsjukdomarna: engelska sjukan, skörbjugg, beri-beri

och p e 11 a g r a ha genom den fysiologiska forskningen till sin natur blivit
klarlagda och med lämpliga medel praktiskt taget utrotade. Ännu för en
mansålder tillbaka var engelska sjukan en mycket vanlig åkomma såväl i
städerna som på landsbygden. Försenad utveckling i barnaåldern, vanställd
kroppsbyggnad, lyten och invaliditet voro vanliga resultat av densamma.
Nu har den allmänna kännedomen örn sjukdomen, insikten i barnavård och
vitaminpreparatens lättåtkomlighet så gott som eliminerat denna sjukdom
ur det moderna samhället. De tre övriga nämnda avitaminoserna, skörbjugg,
beri-beri och pellagra, spela numera icke heller någon roll utom under förhållanden,
där näringshygienens enklaste krav icke blivit beaktade.

Med vitaminlärans utveckling ha även i många andra hänseenden förutsättningar
skapats för en sund dietetisk livsföring, vilken givetvis motverkar
ohälsa och gynnsamt återverkar på människans kroppsliga och själsliga utveckling,
på hennes välbefinnande och arbetsförmåga.

De glandulära insufficienssjukdpmarna: sockersjuka och blodbrist
kunna nu effektivt behandlas med hormonpreparat, insulin resp.
leverpreparat.

Sockersjuka träffar ungefär en på var femhundrade person och blir
därigenom en vanlig åkomma. I Sverige finnas över 12 000 fall, troligen
över 15 000. Sedan 1922 har insulinbehandling tillämpats över hela världen.
Insulinet upptäcktes 1921 av Banting och Best i Toronto, Canada. Alla yngre
sockersjuka måste obligatoriskt behandlas med insulin och även de äldre
må bättre med behandling. Utan insulinbehandling pläga de yngre bland de
sockersjuka icke kunna hålla sig vid liv längre än ett eller ett par år. En enquéte
till de sockersjuka i Sverige har visat, att de nu levande i åldern 16—50
år haft sjukdomen i medeltal omkring 8 år, och t. o. m. barnen under 16
år lia redan levat i medeltal 4,5 år sedan sjukdomen uppträdde. Enligt självdeklarationerna
kände sig 73 % av dem under 35 år subjektivt friska. Omkring
60 % av de sockersjuka i åldrarna under 65 år lia enligt egen uppskattning
fullgod eller nästan fullgod arbetsförmåga. I stort sett har dessa
människors liv genom insulinbehandlingen blivit tämligen normalt.

För per nido s anemi vårdas i Sverige årligen omkring 1 300 personer
å lasaretten, och troligen skötes ett ännu större antal utanför sjukhusen.
Denna sjukdom hade förr ett relativt snabbt förlopp, och omkring
29 % av de å sjukhusen intagna fallen avledo utan att kunna hjälpas. Efter
upptäckten av lever- och magpreparatens verkan på denna sjukdom har
dödligheten gått ned till omkring 3 % av de intagna fallen. Med lämplig
kontroll och behandling kunna dessa personer nu hålla sig friska och arbetsföra.

Leverterapin mot perniciös anemi upptäcktes 1926 av Minot och Murphy
i Boston, U. S. A.

Trombossjukdomen.

De senaste årens forskningar ha lett till att man nu fått medel att effektivt
behandla trombossjukdomen. en åkomma, som tidigare icke kunnat påverkas.
I blodpropp insjukna i Sverige årligen minst 5 000 personer, därav över
tusentalet i anslutning till förlossningar. Liggtiden förlänges i dessa fall med
i medeltal omkring 6 veckor. Bland de kirurgiska fallen plägar vart sjunde

Motioner i Första kammaren, nr Fl.

och bland barnsängskvinnorna med blodpropp var tjugonde avlida i denna
åkomma. Ärligen rapporteras här i landet mellan 100 och 500 fall av död
i blodpropp i lungan. Det synes som örn man nu med koagulationshämmande
medel, närmast lieparinet och möjligen även med andra medel, skulle
kunna bryta udden av denna sjukdom, åtminstone i de fall, som kunna
diagnosticeras tidigt. Hittills ha praktiskt tagel alla här i Sverige regelrätt
behandlade fall, uppemot 400, kunnat stiga upp efter i medeltal en vecka,
enstaka fall efter ett par veckor.

Enbart ett förkortande av liggtiden med 0 veckor per fall .skulle för Sveriges
vidkommande betyda en inbesparing av 200 000 liggdagar å sjukhusen
om året, vilket i kostnader och förlorade arbetsdagar motsvarar flera miljoner
kronor årligen.

Härtill kommer ännu att trombossjukdomens följdtillstånd, bensår och
svullna ben, ofta verka invalidiserande. I Danmark, där denna sak studerats,
kom man till, att enbart bensårssjukdomen 1936 vållade samhället kostnader
och förlust av arbetsdagar för omkring 2 miljoner kronor.

De allergiska sjukdomarna lia genom de senare årens forskningar blivit
tillgängliga för terapi på ett alldeles annat sätt än förr. Man har kommit
underfund med att icke blott den vanliga astman utan även allsköns andra
sjukdomstillstånd bero på en allergisk överkänslighet. Hit höra snuva, bihåleaffektioner,
tarmaffektioner, hudutslag, yrkeseksem m. m. Sedan man
nu lärt sig spåra upp de olika allergenerna, som alstra överkänsligheten i de
olika fallen, har det i regel blivit en lätt sak att eliminera den skadliga faktorn
eller att göra vederbörande okänslig för densamma. En mycket stor
grupp av samhällsmedborgare, merendels i deras bästa ålder, kan därigenom
göras arbetsduglig, varförutom vederbörande befrias från ett oftast synnerligen
besvärande lidande. Den modernaste utformningen av denna behandling
är de s. k. astmahemmen, där astmatiska skolbarn sammanföras och
lå leva i en retningslri hemmiljö. På detta område äro ännu stora resultat
att vänta, icke minst vad hudsjukdomarna beträffar.

På kirurgins område ha särskilt neni- o- resp. hjärnkirurgin, 1 ungkirurgin
samt plastikkirurgin tilldragit sig uppmärksamhet genom
den utveckling de undergått under den senaste tiden. Det har blivit
möjligt att rädda många eljest hopplösa fall med tumörer på hjärnan, kring
ryggmärgen eller i lungorna, sedan man utarbetat tekniken att angripa dessa
områden. Neurokirurgin har på det mest eklatanta sätt genom operativa ingrepp
lyckats häva tillstånd med svåra smärtor eller förlamningar. Lika
påtagliga äro även plastikkirurgins resultat, som nåtts med en elegant uppdriven
teknik och väl utnyttjad erfarenhet.

Vid sidan av dessa specialgrenar har även allmänkirurgin i hög grad utvecklats.
Diagnostiken Ilar förfinats genom röntgen och kliniska undersökningsmetoder,
bättre bedövningsmedel ha framställts, så att nu allmän
narkos ofta blir överflödig, njur- och hjärtfunktionsprov upplysa örn operationsrisken
m. m. Själva operationstekniken tiar givetvis även den utvecklats.

Strålbehandling oell röntgendiagnostik.

Strålbehandlingen (radioterapien) daterar sig från de utomordentligt
viktiga upptäckter, som gjordes i slutet på förra århundradet, nämligen
Röntgens upptäckt av »X-strålarna». numera kallade röntgenstrålarna (år

Bihang till riksdagens protokoll I!) 5.7. ,''l sami. Nr .VI—tili. 2

Motioner i Första kammaren, nr 33.

1895), Becquerels upptäckt av radioaktiviteten (1896) och makarna Carie’.?
upptäckt av grundämnet radium (1898). Strålbehandlingen har lått sin ojämförligt
största betydelse i fråga om kräftsjukdomarna, men numera behandlas
även ett stort antal icke elakartade sjukdomar, t. ex. akuta och kroniska
inflammationer samt rubbningar av den inre sekretionen, i många fall framgångsrikt
med strälterapi.

Genom en intensiv forskning av fysiker och röntgenologer samt eli utomordentlig!
omfattande kliniskt studium av strålningens verkningar och verkningssätt
på normala och sjukliga vävnader, som bedrivits icke minst här
i landet, har strålbehandlingen på några få decennier utvecklats från det
första, mycket ofullkomliga försöksstadiet, då strålningens användning ofta
medförde stora risker både för patient, läkare och personal, till en jämförelsevis
exakt arbetande vetenskap.

Även dosmätningstekniken har fulländats genom geniala mätmetoder och
instrument, på vilket område svensken Sievert verksamt bidragit genom konstruktionen
av den s. k. kondensatorkammaren. Slutligen är det skäl att
erinra om de storartade röntgenterapianläggningar, som gjorts i U. S. A.
och andra länder, men som ännu saknas i vårt land, nämligen superhigh
voltage» — apparater för en spänning av närmare 1 miljon volt. Dessa apparaters
strålning är nästan lika »hård», d. v. s. genomträngande, som radiums
^-strålning.

I fråga örn radiumterapien har utvecklingen speciellt förts framåt genom
införandet av »teleradiumbehandlingen» eller distans-radiumbehandlingen
(3—12 cm avstånd mellan radiet och den bestrålade hudytan), som skedde
ungefär samtidigt i U. S. A. och Sverige (i vårt land genom Bervens och Lyshoims
insatser). Inom den gynekologiska radiumterapien har vårt land gjort
en ytterst betydelsefull insats. Den s. k. Stockholm-metoden, vars principer
först angåvos av Forssell och som sedan utarbetades av Heijman, användes
numera vid ett flertal olika kliniker i många länder. Den klinik för radioterapi
och forskning, som av John Berg och Gösta Forssell grundades med
Radiumhemmet i Stockholm år 1910, har fått ett mycket högt betyg i den
internationella vetenskapliga diskussionen och har gagnat vår sjukvård och
vårt lands anseende utåt i mycket hög grad. Konung Gustav V:s jubileumsfond
för kräftsjukdomarnas bekämpande är ett uttryck för den allmänna
uppskattning, som kommit denna gren av den medicinska forskningen
till del.

Men det är icke blott för terapin utan i ännu högre grad för sjukdomstillstånds
diagnosticerande som Röntgens uppfinning utnyttjats.
Med röntgenstrålarnas hjälp studeras nu icke blott skelettet utan även kroppshålorna,
de inre organen, mag- och tarmkanalen, njur- och urinvägssystemet,
könsorganen, nervsystemet samt på sista tiden även ledhålorna, hjärtat och
blodkärlen. Denna undersökningsteknik är första förutsättningen för en
tidig diagnos av vitt skilda åkommor. Sålunda användes numera i stor
skala den s. k. skärmbildfotograferingen för att upptäcka tidig tuberkulos
vid massundersökningar. Röntgenundersökning föregår de flesta operativa
ingrepp och ger ofta upplysningar, som göra stora operativa ingrepp
överflödiga och inbespara onödiga liggdagar på sjukhusen.

Den högt drivna diagnostiska tekniken har på vissa områden möjliggjorts
endast tack vare de utmärkta retningsfria kontrastmedel, som den kemiska
forskningen ställt till förfogande, vilka tillåta noggrann fotografering av
gallvägarna, njurarna och blodkärlen i friskt och sjukt tillstånd.

Motioner i Första kammaren, nr 33.

Chockhehandlingcn vid sinnessjukdomar.

I överensstämmelse med vår bristfälliga kännedom örn nervsystemets funktion
och om själslivets underlag står vår kända oförmåga att terapeutiskt
påverka de flesta sinnessjukdomarna. Framstegen grunda sig här på tillfälliga
empiriska iakttagelser, såsom fallet är med den på senaste tiden införda
chockterapin. Denna är annars ett ganska betecknande exempel på
hurusom nian med enkla medel, insulin och elektrochock. när deras verkan
en gång upptäckts, kan nå rätt så betydande resultat.

Det uppges från fackmannahåll (Ekblad 1942) att schizofrenifallen, som
åtminstone vissa perioder utgöra 65 % av de på sinnessjukhusen inneliggande
patienterna, genom insulinbehandling inom de första 6 månaderna
av sjukdomen i 50—60 % tillfriskna omedelbart efter behandlingen och i
ytterligare 12—15 % bil arbetsföra, samt att de visat en mycket ringa återfallstendens
under de två år, hithörande fall kunnat observeras.

Den andra formen av chockbehandling, elektrochocken, har visat sig verksam
särskilt vid melankolierna. Utav 74 fall av äkta melankoli, som under
de senaste två åren å Karolinska sjukhusets Psykiatriska klinik fått denna
behandling, tillfrisknade 59 fall eller 80 % omedelbart i anslutning till densamma
(Silfverskiöld och Wretblad 1942). Även de atypiska melankoliformerna
voro påverkbara. Även om man räknar med en viss recidivrisk, betyder
dock möjligheten att snart kunna skriva ut dessa fall mycket för
sjukvårdsplatsernas effektiva utnyttjande och ännu mera för patienterna
själva icke minst för deras återgång till deras förra arbete. Ett återinträde
i arbetet efter ett par månader sker merendels lätt, även örn det gällt vistelse
å sinnessjukhus. De, som få ligga inne ett halvår eller i vissa fäll i åratal,
råka däremot i en alldeles annan belägenhet vad arbetsmöjligheterna och
ekonomin beträffar.

Med beaktande av sinnessjukdomarnas stora utbredning oell de kostnader
vården av de sinnessjuka drar, omkring 50 miljoner årligen, bli även de
minsta framsteg på detta område synnerligen värdefulla. Det visar sig redan
nu, att Stockholms stads behov av nya vårdplatser för de sinnessjuka ej är
så akut som tidigare, oaktat genom inflyttningen antalet fall ökas med
50—70 årligen. De här berörda behandlingsmetoderna, som för ett stort
antal sjuka med de vanligaste formerna av sinnessjukdomar kunna förkorta
vårdtiden till några månader i stället för den tidigare alltför ofta årslånga
sjukhusvistelsen, representera enbart de mycket stora belopp, om värdet av
dem mätes i kontanter. I dessa fall tillkommer dessutom återvinnandet av
patienternas själsliga hälsa, en förmån, som givetvis måste mätas även med
andra mått än de materiella.