Motioner i Första kammaren, Nr 331 (Motion 1933:331 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, Nr 331.

Nr 331.

Av herr Asplund, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående
anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten.

Kungl. Maj:ts den 24 sistlidne mars avlämnade proposition nr 211 angående
anslag till motverkande av arbetslösheten innehåller mycket utförliga
tabellariska uppgifter rörande av 1932 års utredning äng. beredskapsarbeten
verkställd inventering av såsom sådana lämpliga arbetsföretag. Å sid. 8 i propositionen
omnämnes, att efter nämnda inventerings slutförande direkt till
Kungl. Maj :t inkommit vissa andra förslag till beredskapsarbeten, varav de,
som äro kostnadsberäknade, i den mån de avse nästa budgetår, skulle draga
en sammanlagd kostnadssumma av 7 å 8 miljoner kronor. Av dessa äro sju st.
av mera betydande omfattning i propositionen angivna.

Bland övriga direkt till Kungl. Maj :t inkomna förslag, som på grund av Malmfältsfelande
kostnadsberäkningar och otillräcklig utredning i övrigt icke omnämnts ^förslag18
i propositionen och därför endast genom särskild motion torde kunna komma
under riksdagens omprövning, befinna sig ett pär, av representanter för de till
landsorganisationen anslutna avdelningarna av svenska gruvindustriarbetareförbundet
nr 4 i Malmoerget, nr 12 i Kiruna och nr 40 i Svartöstaden, Luleå,
samt av den till S. A. C. anslutna Kiruna lokala samorganisation i nov. och
dec. 1932 ingivna framställningar, varav avskrifter som bilagor A och B fogats
till denna motion. Efter att ha pavisat det svåra nödläge, varl arbetarna
såväl vid de lappländska järnmalmsfälten i Gällivare, Koskullskulle, Kiruna
och Tuolluvaara som å Svartöns malmutlastningsplats vid Luleå befinna sig
genom den vid Koskullskulle sedan maj 1932 helt nedlagda och vid de övriga
företagen med mera än halva arbetstiden inskränkta driften, vilket haft till
följd fullständig arbetslöshet för en stor del av arbetarna och reduktion av
månadsförtjänsten till ungelär samma nivå, som motsvarar enligt gällande bestämmelser
utgående arbetslöshetsunderstöd utan arbetsprestationer, för de övriga,
under inskränkt arbetstid sysselsatta arbetarna, hemställa arbetarnas representanter
örn vissa åtgärder från statens sida för att dels skaffa annat lämpligt
arbete åt de helt arbetslösa, varav flertalet icke inom överskådlig tid torde
kunna återfå för sin utkomst nödigt arbete vid malmfälten, dels bereda de vid
gruvarbetet ännu sysselsatta en något utökad arbetstid, en fråga som blir synnerligt
aktuell vid snart instundande förhandlingar örn förnyande av den 1 juli
i år utgående arbetsavtal.

För ali möjliggöra utökning av arbetstiden vid gruvorna föreslås av malmfältsarbetarna
statens medverkan dels till en väsentligt större gråbergsbrytning
i Kiirunavaara, än vad som nu bedrives, dels till utsprängande av en längre

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 3 sami. Nr 331. 1

Motioner i Första hammaren, Nr SS1.

utfraktstunnel i Kiirunavaara i enlighet med 1927 års malmavtal, dels slutligen
till brytning av fosforren malm i Kiirunavaara och framställning av fosforren
järnmalmsslig vid anrikningsverket i Malmberget med staten som förläggare,
att tillhandahållas inhemska förädlingsverk eller, i den mån avsättning
för sådant ändamål ej inom rimlig tid vinnes, i sista hand exporteras genom
LKAB:s försorg. För lagring av den fosforrena Kirunamalmen skulle anordnas
ett särskilt upplag å Svartön, varvid de arbetslösa malmarbetarna därstädes
skulle kunna beredas något arbete i stället för det de gått miste örn, därigenom
att de sex miljoner kronor till extra arbeten för tiden 1 januari 1932—30
september 1933, som LKAB enligt malmavtalet av år 1932 skulle anordna, synas
helt och hållet åtgå för sådana arbeten vid malmfälten. Statens mellankomst
torde även bliva nödig för att de många Svarvarbetare, som skaffat sig
egnahem, på grund av arbetslösheten icke skola förlora desamma.

För anskaffande av arbetstillfällen för de övertaliga malmfältsarbetarna, som
nu åtnjuta understöd eller icke längre ha några besparingar att leva på och
därför måste söka få arbete eller understöd under den närmaste tiden, föreslås
dels undersökningsarbeten vid Svappavaara gamla koppargruvor och, därest
brytvärda kopparmalmer där påträffas, försöksbrytning å desamma och indrivande
av en stoll längs kopparmalmzonen i järnmalmens liggande, dels arbeten
å en avloppstunnel vid Harsprånget m. m. Då emellertid dessa arbeten
icke torde kunna bedrivas under någon längre följd av år framåt, föreslås undersökning
av möjligheterna för ett återupptagande av kolbrytningen vid Sveagruvan
å Spetsbergen samt därav eventuellt föranledda arbeten för anläggningens
iståndsättande och förberedelser till igångsättande av gruvdrift där till
ett kommande år, då därtill lämpliga arbetare, som fortfarande befinnas icke
kunna få arbete i hemorten, kunde i större antal överföras dit från de mera
tillfälliga arbetena här hemma. Efter ett par tre års arbete där uppe skulle de
arbetare, som ej ha någon familj att försörja, kunna hava sparat ihop tillräckligt
kapital för att slå sig fram i hemlandet på egen hand, och efter hand
borde en kontinuerlig överflyttning av övertalig, särskilt yngre arbetskraft från
överbefolkade arbetargrupper till andra näringsgrenar kunna genomföras.

Innan vi gå vidare, anse vi oss böra uttala vår stora tacksamhet för socialministerns
under femte huvudtiteln i årets statsverksproposition gjorda erkännande
av den norrbottniska befolkningens svåra ekonomiska nödläge och det
stora behovet av hjälpåtgärder härför från det allmännas sida samt för hans
uttalande, att detta behov, i den mån så kunde ske, »borde i främsta rummet
tillgodoses genom åtgärder, som åsyfta att upprätthålla produktionen» -— en
mening, som även statsutskottet och riksdagen förklarat sig dela. Vi äro också
mycket tacksamma för allt, som redan gjorts för stora delar av Norrland
genom statsmakternas åtgärder för trävaruhanteringens stödjande. Vad den särskilt
för Norrbottens län icke mindre viktiga bergshanteringen beträffar, hysa
vi emellertid den av statsministern i årets remissdebatt uttalade uppfattningen,
som han trodde delades av många, »att vi icke rädda oss ur våra svång -

Motioner i Första hammaren, Nr S81.

heter endast med åtgärder, betingade av det allra närmaste betrycket». Enligt
val- mening är det härvidlag nödvändigt - - just beträffande dessa nordligaste
delar av vårt land — att samtidigt som man tillgodoser dagens stora behov av
arbetstillfällen -— utvälja härför nödiga arbetsföretag i främsta rummet med
hänsyn till den nytta de kunna göra, icke blott för att åstadkomma en omflyttning
av det för en lång framtid eljest kvarstående överskottet av arbetskraft,
som nu förefinnes särskilt i malmfältskommunerna, utan även för att
skapa förutsättningar för ett mera självständigt tillgodogörande än hittills varit
fallet av våra utmärkta järnmalmstillgångar. Det land, som hittills förbrukat
det mesta av vår fosforrika exportmalm, har minskat sin därpå grundade produktion
av tomastackjärn från 12.2 miljoner ton år 1913 till 4.1 milj. ton år 1931,
medan det land, som numera innehar Lothringen och Saargebietet, ökat sin tomasproduktion
fran 3.5 milj. ton år 1913 till 6.4 milj. ton år 1931, nion använder
därtill nästan enbart minettmalm från Lothringen. Vi måste själva se till att
kunna, bearbeta våra råvaror i tillräckligt förädlad form för att de skola kunna
finna marknad över hela världen. Det är därför, som vi vilja sätta sådana arbetsföretag,
som i malmfältsarbetarnas här återgivna förslag omnämnts, i första rummet,
utförande av avloppstunnlar för Porjus och Harsprånget, som förkorta tiden
för dessa kraftkällors färdigställande för järnhanteringens eller andra kraftkrävande
ändamål, samt iordningställande av kolbrytningen å Spetsbergen för
samma eller andra behov; den där möjliga produktionen går ju åt för täckning
av endast några få procent av landets nuvarande årsimport av stenkol
och inkräktar sålunda på intet sätt på möjligheterna vare sig att skaffa full
användning för vårt skogsavfall eller att träffa avtal örn betydande kolleveranser
från andra länder.

Pär att icke på något sätt ingå på tävlan med andra trakter av vårt land, där
arbetslöshet råder, örn de medel, som äskas i regeringens proposition örn beredskapsarbeten,
föreslå vi också, att de väsentliga kostnaderna för de i denna
motion föreslagna arbetsföretagen skola täckas av tillfälliga lånemedel, som
skola förräntas och amorteras med staten tillfallande royalty för från och med
år 1932 bruten malm i LKAB:s gruvor, vilken royalty utgår närmast efter å
bolaget belöpande frakttillägg av blivande vinstmedel. På 1931/32 års brytningutfallen
royalty, ca. 4.2 miljoner kr., har i budgetförslaget 1933/34 upptagits
med blott 100 kr., vadan ingen rubbning i budgetförslaget åstadkommes.

Till närmare belysande av växlingarna i antalet vid de norrbottniska gruvföretagen
efter tiden för sista malmavtalet anställda arbetare och i antalet arbetstimmar,
totalt samt per arbetare och år, utgjorda dels av egentliga gruvarbetare,
däri inräknade även anrikningsarbetare, dels av övriga, vid företaget
anställda, dels ock av samtliga arbetare, angivas här nedan dessa siffror dels
för gruvarbetarna inom hela Norrbottens län, dels för LKAB:s gruvor i Kiruna
(Kiiruna- och Luossavaara).

Såsom av dessa siffror framgår, har arbetarantalet vid de norrbottniska
malmfälten från år 1927, efter vars utgång det sista malmavtalet av samma år

Arbetarantalet
i
malmfälten■

Motioner i Första ''kammaren, Nr 331

i—<

H-»

cö

4->

ocö

cö

H-l

CÖ

78:

98;

f''

-H

Oj f

"rH

g s

»o

s-s

tfl

-O

9 ce

v a

<ci

CJ_

—

,—l

| ci

r-1

-V>

,—1

c 7

»o

©_

l©

ci''

◄

cä

■2 s

i—l

»(0

cö

y* o v.

Ph v os

-4-»

iTi

j..

<_>

•n V

V «S

r-(

»o

©^

•«-*

-v>

■g g

>—i

o 2

arbe-

tare

r*S

«o

Ci~

t''-

i-t

cä

»O

(XI

°<

;§ r

rH~

« g

tel

£ rH

''-i

»o

►O i©

Caj

.''7.

f-T

^ Ci

»r

£ "

«■»

*“■

trädde i kraft, trots den långvariga strejken 1928 hastigt ökats och kulminerade
under 1930, då ökningen från 1927 utgjorde för hela länet 764 (från
3,145 till 3,909), men sedan på två år nedgått till 2,942 (minskning 967) och
är nu ca. 2,579 (minskning 1,330). Vid LKAB:s gruvar i Kiruna steg
arbetarantalet från 1,767 år 1927 till 1,930 åren 1928 och 1929 (ökning 163),
men har sedan för varje år minskat med resp. 69, 74 och 254 man, så att arbetarantalet
i Kiruna den 1 april 1933 nedgått från 1929 med 537 man till
1.393. Vid LKAB:s gruvor i Malmberget ökades arbetarantalet från
1.011 år 1927 till 1,656 år 1930 (alltså med 645 man) för att sedan till 1

Motioner i Första hammaren, Nr 331.

april 1933 nedgå till 975, alltså en minskning från 1930 på 681 man. Tuolluvaaraarbetarnas
antal, som steg från 96 år 1927 till 113 år 1930, Ilar nu åter nedgått
till endast 69. Frejabolagets antal arbetare vid Kosk ulls-kulle, som 1927 var
271, steg till 298 år 1929, men nedgick sedan till 256 år 1931. Då driften
därstädes blivit fullständigt nedlagd sedan maj månad 1932, varefter endast
11 förmän varit i arbete som vakter m. m., så blir liela antalet numera i arbete
varande gruvarbetare inom Norrbottens län endast 2,448, en siffra som ligger
under antalet 1927 med 697 och antalet 1930 med 1,461 eller 37.4 °/o minskning
på två dr.

De av siffrorna i statistiska uppgifter rörande bergshanteringen för åren
1927—1932, å dels arbetarantal, dels för varje år utgjorda arbetstimmar beträffande
dels egentliga gruvarbetare och anrikningsarbetare, dels övriga vid
gruvorna anställda arbetare, framräknade medeltalen å per arbetare och år
utgjorda arbetstimmar, utvisa ända från 1927 ständigt sjunkande siffror, örn
man frånser den djupa vågdal, som framkallats av den sju månaders långa
sympatistrejken år 1928. För kalenderåret 1931 varierar nedgången i timantal
per år och arbetare för olika kategorier mellan 20 och 24 % av motsvarande
timantal för 1927, som då för gruv- och anrikningsarbetare var 2,131
och för övriga arbetare 2,286, medeltal 2,173 timmar per år. För Kiirunavaara
och Luossavaara har medeltalet arbetstimmar, som för 1931 utgjorde
78 % av motsvarande siffra för 1927, för sista året nedgått till 1,203 eller
58 % av 1927 och kommer liksom även för de övriga ännu i gång varande
fälten inom Norrbotten, Tuolluvaara och LKAB tillhöriga gruvor i Gällivare
malmberg att för 1933 nedgå till 912 timmar per år, örn icke någon höjning
av den för närvarande fastslagna maximiarbetstiden, 9V2 skift per arbetare och
månad, kan genom insatser från statens sida åstadkommas.

Till kompletterande av ovanstående uppgifter å inskränkning av såväl arbetarantalet,
1,304 man på drygt två år, som även arbetstiden per år, för
nästa år i medeltal för alla arbetare efter anförda maximitid av 912 timmar
Utgörande endast 42 % av arbetstiden 1927, anföres här från Norrbottens länshjäipkommitté
och Jukkasjärvi sockens arbetslöshetskommitté erhållna uppgifter
för sistlidne november månad över arbetslösheten inom nedan angivna kommuner:
(Se tab. å nästa sida.)

Från ordföranden i Jukkasjärvi sockens arbetslöshetskommitté lia erhållits
följande uppgifter angående de arbetslösa under mars manad:

Arbetslösheten i Jukkasjärvi kommun är vad landsbygden beträffar synner-,
ligell stor, emedan arbetet i skogarna under denna vinter nästan helt legat nere.
Fattigvården har också i stor utsträckning anlitats av bybor, varom fattigvårdsstyrelsen
torde kunna lämna erforderliga upplysningar.

T A. Ivis hjälpverksamhet ingår emellertid vad byarna beträffar att två st. i
Jukkasjärvi by, 8 st. i Käyrivuopio erhålla kontant understöd samt att 20 man
i byn Parakka lia under vintern bördts arbete i Kalix älv vid Parakkakurkkio.

Vad municipiet beträffar så visar rapporten till arbetslöshetskommissionen
flen 28 februari d. å, att 124 st. voro i statligt reservarbete samt i kommunalt

Arbetslösheten
i
malmfältskommunerna.

Motioner i Första kammaren, Nr 381.

Antal arbetslösa försörjningspliktiga (F) och icke försörjningspliktiga (If)
inom Jukkasjärvi, Gällivare och Jokkmokks kommuner i november 1932.

	Jukkasjärvi	Gällivare	Jokkmokk
	F.män	If.män	F.män	If.män	F.män	If.män
Antal arbetslösa män, sysselsatta: 1. vid statliga reservarbeten........ 2. vid kommunala reservarbeten, därav	7	135	88	216	10	10
a) i kommunens egen regi lotan statsbidrag .	4
b) i kommunens egen regi med statsbidrag (k. kung. V» 1922 och 22/o 1928) .... 3. antal arbetslösa, uppbärande arbetslöshets-understöd			30		28	43
A. vartill bidrag av statsmedel enl. A. K:s medgivande utgår.......... ovan ej inräknade kursdeltagare ....	189	211 64	367	233	—	—
B. vars kostnader bestridas av enbart kom-munala medel............	132	0,
\| 4. Antalet hjälpsökande arbetslösa, som under månaden anmält sig, men som icke den sista i månaden kunnat beredas arbetslöshetshjälp i någon form och ej heller erhållit arbete i öppna marknaden........	71	342	243	430	127	170
Summa	403	S44	72S	879	105	223
Summa summarum för varje kommun	1,247	1,607	553

arbete 11 st., att 614 st. erhålla kontant understöd, varav 64 i åldern 15—25
år beretts arbete i kommunala yrkeskurser med statsbidrag, att fattigvården
understödde 192 st. samt att 417 st. icke erhållit hjälp i någon form. Summa
arbetslösa 1,358 st.

Under mars har de arbetslösas antal ökats från 1,358 st. till 1,372 den 24
dennes, och de icke hjälpta ha minskats från 417 st. till 399 st. samma dato.

Bland de anmälda arbetslösa äro att hänföra till gruvindustrien 827 st., till
byggnadsarbetare 53 st., till skogsarbetare 26 st., till jordbruksarbetare 15 st.,
till handelsarbetare 12 st., till mindre jordbrukare 6 st. och resten till grovarbetare.

Tillkomma utöver dessa uppgifter 400 anmälda från byarna till flottledsarbete,
vilket arbete icke under denna vinter har kunnat igångsättas.

Den icke minst allvarliga frågan synnerligast för municipiet är ungdomsarbetslösheten,
inför vilken man litet var står frågande, jag menar i detta sammanhang
ungdomar mellan 15—21 år. Kommunen saknar möjligheter hjälpa
annat än i mindre utsträckning, och något annat finns ej, åtminstone för pojkar,
än att slå dank med de menliga följder både för dem själva och samhället, som
detta otvivelaktigt för med sig. Kunde något göras även åt denna sak hur litet
som helst vore inte litet vunnet.

Kiruna den 24 mars 1933.

•/. O. Näslund.

Motioner i Första kammaren, Nr 831.

Enligt uppgifter från Norrbottens länshjälpskommitté var antalet arbetslösa
inom Jukkasjärvi och Gällivare kommuner i mars 1933 följande:

(Försörjningspliktiga = F, icke försörjningspliktiga = If.)

	Jukkasjärvi korum.	Gällivare kommun
	F. män	If.män	Summa	F.män	If.män	Summa
Antal arbetslösa vid reservarbeten:
! 1. Statliga................			119	65	129	194
i 2. Kommunala..............			11	26	6	32
\| Antal arbetslösa uppbärande arbetslöshetsun-
chrstad.................			650	545	430	975
\| 4. Antal hjälpsökande arbetslösa, anmälda
j under månaden, men ännu den sista icke beredda hjälp i någon form och ej heller i arbete i öppna marknaden........			592	lil	247	358
Summa män	475	897	1,372	747	812	1,559

Av ovanstående siffror framgår tydligt, att oaktat den stora minskning, som
skett i arbetstiden, en massa gruvarbetare dock under de två sista åren måst
avskedas, men att, även örn alla dessa skulle antagas hava kvarstannat inom resp.
kommuner, arbetslösheten för närvarande dock är mer än dubbelt så stor som
de avskedades antal. Tillsammans funnos den 1 april 1933 inom Jukkasjärvi
och Gällivare kommuner mot 1,461 avskedade gruvarbetare 2,931 arbetslösa
män, därav 1,222 försörjningspliktiga och 1,709 icke försörjningspliktiga. De
sedan långt tillbaka existerande svårigheterna för den uppväxande ungdomen i
malm fältssamhällena att få anställning i hemorten och de möjligheter, som föräldrarna
med oförminskade inkomster förut hade att bekosta de vuxna barnens
försörjning i hemmet, ha givetvis medverkat till en stor anhopning av arbetslös
ungdom i gruvsamhällena. Utsikterna för denna ungdoms försörjning där torde
för framtiden vara mycket mindre än förut. Någon malmexport ens tillnärmelsevis
av det omfång, som förutsattes i 1927 års malmavtal, torde hädanefter knappast
vara tänkbar. Vad Kiirunavaara och Luossavaara beträffar, har inte ens
den malmexport, som garanterades bolaget redan genom 1907 års avtal, kunnat
genomföras. Av de 75 milj. ton, som skulle få brytas i Kiirunavaara till 1932 års
slut, då statens lösningsrätt skulle inträda, återstå nära 2 miljoner ton obrutna,
även örn man, till allt vad som från och med 1908 brutits där, lägger vad som
brutits i Luossavaara på grund av senare avtal (av åren 1918 och 1927). Brytningen
i Gällivare täcker den på detta malmfält medgivna brytningen enligt
1907 års avtal jämte de nio miljoner ton, som enligt 1908 års malmavtal skulle
få brytas tillsammans i Kiiruna- och Gällivaregruvorna, och har därutöver lämnat
era 2)/2 miljoner ton slig, som torde drygt motsvara den varpmalm varöver bolaget
enligt 1907 års avtal ägt förfoga utöver i avtalet angivna exportmalmkvantiteter.
De stora exportmalmlagren i Luleå, och Narvik den 1 oktober 1932,
uppgående till 4,532,712 ton jämte vid gruvorna lagrade 236,222 ton samt hos

Malm frakterna.

Malmfrakterna
å
malmbanan
Luleå—Riksgränsen
och
deras inverkan
på gruvdriftens
uppehållande

linder nuvarande
kristid.

8 Motioner i Första kammaren, Nr 331.

malmkunderna och i tyska hamnar liggande lager å c:a 8 miljoner ton mäste
också under flera ar förlänga svårigheterna att återuppnå en malmproduktion
av normalt omfång.

Särskilt med hänsyn till dessa förhallanden har LK A TI sökt koncentrera
den numera starkt inskränkta gruvdriften i Kiirunavaara på gråbergsbrytning
i hängvägg och liggvägg, varigenom brytning och utfrakt av själva malmen
kunnat hållas nere. Den i Malmberget producerade järnmalmssligen har till
större delen lagrats i närheten av anrikningsverket. Då en så kraftig minskningav
det stora LKAB:s fraktmängder måste föranleda stora drifts- och ränteförluster
för malmbanan, vilka fördelas per ton fraktad malm å alla malmbefraktare,
bliva dessa tvungna att minska sin malmbrytning och utfrakt för att
ej få en alltför stor del av förlusterna övervältrade på sig med säker visshet
på förhand att förlora flera kronor på varje ton malm, även örn de skulle lyckas
sälja den omedelbart. En fortsatt tävlan att reducera malmtransporterna så
mycket som möjligt måste leda till allt större drifts- och ränteförluster för malmbanan.
Då 1932, som var det första året i en ny femårsperiod, redan visade en
förlust av 11.1 miljoner kr. och för 1933 beräknas en förlust av ytterligare 11.3
milj. kronor, måste följden av ett sådant förfarande, örn ej alldeles omedelbart
mycket förbättrade avsättningsmöjligheter mot förmodan skulle uppstå, bliva
en så stor samlad förlust vid femårsperiodens slut, att den knappast kan uttagas
till någon större del av LKAB.

Genom olika avtal mellan staten och LKAB har staten dels påtagit sig
mycket betydande kapitalinvesteringar för utbyggande av järnväg och vattenkraftsanläggningar
samt utvidgande av desamma allt efter de stigande krav som
ställts på grund av den undan för undan starkt ökade brytningen, dels beviljat
bolaget en betydande nedsättning i de normalt utgående fraktsatserna såväl till
Riksgränsen som till Luleå. Till gengäld bär staten tillförsäkrats rätt till ersättning
utöver de erlagda frakterna av LKAB till det belopp, varmed för
varje femårsperiod malmbanans driftskostnader jämte fem procents ränta å anläggningskostnaderna
tillsammans kunna överstiga inkomsterna från malmbanan.
Å andra sidan har staten förbundit sig att, innan staten inlöst T. G. 0:s
stamaktier i LKAB, icke låta annan frakta för export avsedd järnmalm ä
järnvägen Svartön—Riksgränsen mot billigare avgifter än deni, som medgivits
LKAB. Denna bestämmelse har tillämpats så, att all av andra företagare
fraktad malm, vare sig den förädlats inom landet eller exporterats, åsatts högre
normalfrakter än LKAB:s malm, och, med undantag för den inom landet
förädlade malmen, utöver dessa högre normalfrakter av S. J. belastats med en
mot resp. transportmängder svarande andel av LKAB:s garantitillägg, så
att summan av bottenfrakt och garantitillägg per ton blivit för alla befraktare
lika.

De enligt 1927 års avtal för LKAB gällande fraktsatserna sammanställas
här nedan med de av S. J. uttagna frakterna för Tuolluvaara och
Koskullskulle malmfält:

Motioner i Första hammaren, Nr 331.

		Från Malmberget (Kos-
			knllskulle) till
	Riksgränsen	Svartön	Riksgränsen	Svartön
Våglängd..............	129 km.	304 km.	236 km.	211 km.
Normalfrakter kr. per ton......	Kronor	Kronor	Kronor	Kronor
Tnollnvaara-malm..........	3: 21	4:17	_	_
(Frakthöjning över Kiirunavaara-malm)	(0:57)	(0: 69)	—	—
Koskull skullemalm .........	—	_	_	3:50
(Frakthöjning över Gällivare-malm) . . LKAB: före 1/i 1938 (undantaget	—	—	—	(0: 75)
Lnossavaaramalm).........	2: 64	3:48	3:43	2:75
för Luossavaaramalm.......	3: 21	4:17	—	- \|
LKAB: efter */i 1938 all malm . . .	3:01	3:85	3: 78	3:10

Till ytterligare försvårande av möjligheterna för de mindre gruvbolagen att
hålla gruvbrytningen i gång kommer, att de måste strax efter varje års slut
erlägga för året belöpande fraktillägg, som blir större i den mån LKAB koncentrerar
det arbete, som bolaget oaktat bristande avsättningsmöjligheter håller
i gång vid sina malmfält på hängväggsbrytning och andra, många år i förväg
utförda tillredningsarbeten, som ej ge några fraktkvantiteter åt malmbanan,
men bli nödvändiga, därest ej ökade lagerutrymmen i hamnarna anordnas. Dessa
mindre bolag åtnjuta ej den LKAB beviljade fördelen, att frakttilläggen få
innestå, tills vinst uppstått för gruvbrytningen.

Dessa säkra utsikter för bolagen att, i första hand för 1932 och sannolikt även
för kommande år, så länge malmlagren i hamnarna äro till större delen fyllda,
få utgiva långt mera i frakter till hamnarna, än som motsvarar malmens saluvärde
i hamnarna efter avdrag av brytningskostnader m. m., måste avhålla
bolagen att utnyttja sina möjligheter i övrigt att hålla gruvdriften och utfrakten
av malmen i gång. Malmbrytningen har också nedgått för åren

år 1929 år 1930 år 1931 år 1932

för Tnolluvaara från..... 130,305 ton 144,084 ton 89,566 ton till 39,763 ton

> Koskullskulle > ..... 244,301 > 211,348 > 204,931 . » 58,375 »

Anledningen till driftens nedläggande vid Koskullskulle i maj 1932, då alla
arbetare utom 11 förmän avskedades, var uteslutande de höga frakter med tilllägg,
som bolaget skulle bliva tvunget att betala, därest malmen utfraktades
(för lagring vid gruvorna finnas inga anordningar). För övrigt har bolaget
under tiden 1 oktober 1931—30 september 1932 utskeppat från Luleå 115,618
ton, men nedfraktat till Luleå endast 107,284 ton, alltså minskat lagret i Luleå
med över 8,000 ton. Malmlagret å Svartön rymmer 250,000 ton, men där finnes
nu endast några tiotusental ton, utrymme för något mera än 200,000 ton finnes
alltså där, motsvarande ett helt års normal brytning, även örn ingen export skulle

Motioner i Första hammaren, Nr 881.

Försök att
utvinna fosfor-ren
malm
och stig samt
apatit.

äga runi under detta år. Skulle bolaget kunna få säkerhet, att frakten per ton
malm icke skulle komma att överstiga ett visst belopp, som lämnade möjlighet
att undslippa direkta förluster, synas i övrigt malmlagrets nuvarande obetydliga
storlek och den avsevärda skeppningskvantiteten under senaste året bereda möjligheter
till ett återupptagande av gruvdriften, varvid kanske ett par hundra
man skulle kunna återfå sitt arbete örn än med förkortad arbetstid.

Tuolluvaara gruvaktiebolag har av sin årsbrytning, för 1932 39,763 ton, utöver
5,390 ton fosforren malm, som gått till de delägande svenska järnverken
för inhemsk förädling och därför icke drabbas av några tilläggsfrakter, endast
utfraktat 3,604 ton exportmalm till exporthamn, men lagt återstoden av brytningen,
30,769 ton, på hög vid linbanans ändpunkt vid malmbanan i Kiruna. Då
emellertid därvarande lagerplats börjar vara fylld och dess utvidgning försvåras
av markens sumpiga beskaffenhet och malmens ilastning i järnvägsvagnar på
grund av ökat avstånd skulle fördyras, föreligger risk att bolaget skall nödgas
helt inställa driften, därest icke fraktfrågan kan nöjaktigt uppklaras.

Då även vid nuvarande låga fraktkvantiteter S. J:s ordinarie personal måste
hava sin avlöning och vissa bottenavgifter måste betalas för den elektriska kraften,
betyder bortfallandet av de fraktavgifter, som skulle inflyta, örn de mindre
gruvföretagen skulle kunna hållas i gång genom garanterande av rimliga, fasta
fraktsatser, en närapå lika stor ökning av de fraktförluster för malmbanan, som
komma att drabba LKAB i form av frakttillägg. I den mån de av LKAB bedrivna
gruvarbetena ytterligare skulle överflyttas från malmbrytning och utfrakt
till gråbergsbrytning och andra förberedande arbeten, som icke lämna
något fraktgods till malmbanan, minskas ännu mera nuvarande malmtrafik och
ökas frakttilläggen per ton malm. Det faller av sig självt, att under nuvarande
förhållanden bör det vara i alla parters intresse att så långt möjligt fylla banans
fraktgodsbehov för utnyttjande av den vid banan bundna mänskliga och
elektriska kraft, som under alla förhållanden måste betalas.

Då under det ogynnsamma strejkåret 1928 det med en total utfraktning på
malmbanan av ca. 3.5 milj. ton uppstod ett driftöverskott, frånsett räntekostnader,
av nära 363,000 kronor, torde man få räkna med att en årsutfrakt av c:a
3.4 milj. ton malm skall ung. täcka själva driftkostnaderna för banan. Och
denna kvantitet skulle man hava nått fram till under 1932, örn man låtit malmprocenten
på brutet berg gå upp till i 1927 års malmavtal medgivna 70 % i st.
f. endast 35.6 %, som malmprocenten dalade till genom den på hängväggen koncentrerade
gråbergsbrytningen å Kiirunavaara.

Sedan det visat sig, att de huvudsakliga malmköparna icke längre mäkta
fullfölja de mångåriga köpeavtal, för vilkas genomförande bolagets malmavtal
av 1913 och 1927 med staten skulle vara en nödvändig förutsättning, och utvecklingen
inom järnhanteringen hastigt övergår till en alltjämt ökad användning
av billigt järnskrot vid stålsmältningen, vilket förminskar åtgången av
järnmalm och ger andra stålframställningsmetoder stora fördelar framför den
basiska bessemermetoden, blir det en tvingande nödvändighet att söka annan

Motioner i Första Jcammaren, Nr 331.

användning för våra stora malmtillgångar, varigenom vi genom förädling i
viss grad, till tackjärn eller järnsvamp med anlitande av reduktionsmedel ur
Norrlands skogar och med dess vattenkraft samt med vidareförädling i största
möjliga utsträckning vid stålverken i Bergslagen, kunna med större exportvärde
per ton räknat fylla den i vår handelsbalans uppkomna bristen, som
eljes blir bestående genom den under alla omständigheter för framtiden minskade
malmexporten. En sådan partiell övergång till förädling inom landet underlättas
(man kunde även samtidigt säga nödvändiggöres) också i hög grad.
främst därigenom, att malmtillgången i vårt ojämförligt största malmfält å
djupare nivåer, vid de under åren 1914—1923 bedrivna stora djupundersökningsarbetena,
visat sig innehålla en långt större procent av fosforrena och
fosforfattiga malmer, än man tidigare beräknat. Såsom framgår av en statsutskottets
utlåtande nr 132 till 1924 års riksdag bifogad P. M. angående malmtillgången
å djupare nivåer i Kiirunavaara malmfält, även bifogad som bilaga
C till motion nr 264 år 1932 i Första kammaren (se sid. 27) beräknas
i runda tal den malmkvantitet, som finnes i Kiirunavaara till 600
meters djup under 185-meters nivån, till minst 750 miljoner ton, fördelad
i ungefär 165 milj. ton kvalitetsmalm (A°-malm under 0.010 och A1-malm under
0,015 °/o fosfor), 128 milj. ton A2-malm under 0,040 % fosfor, 70 miljoner
ton basisk martinmalm under 0,60 % fosfor och 387 miljoner ton basisk bessemermalm
över 0.60 % fosfor. Det måste givetvis innebära en kolossalt stor
fara för den nuvarande svenska ståltillverkningen, örn dessa stora tillgångar
på kvalitetsmalm, i stället för att tillförsäkra densamma en stor fördel i konkurrensen
med andra länders kvalitetsståltillverkare, skulle bliva föremål för
en export i större skala till dessa utländska konkurrenters stödjande. Då det nu
ifrågasatts, att staten skall ekonomiskt möjliggöra nya arbetstillfällen, som äro
nödvändiga såväl för den kvarvarande arbetarestammens existens som för de
övertaligas nödtorftiga försörjning tills andra arbetsmöjligheter yppa sig för dem
på annat håll, så böra i främsta rummet sådana åtgärder vidtagas, som bidraga
att främja ovan antydda användning av malmtillgångarna. Frågan örn en
malmförädling i större skala av Norrbottens järnmalmtillgångar Ilar visserligen
nyligen hänvisats till en kommitté för utredning, men denna torde under
alla förhållanden icke hinna komma till resultat, som kunna inväntas innan
något måste åtgöras för anskaffande av ytterligare arbetstillfällen för de arbetslösa
i malmfälten. I främsta rummet skulle vi härvidlag vilja sätta det i föreliggande
framställning gjorda förslaget, att staten, i analogi med vad som ägt
rum beträffande anskaffande av arbete åt stenindustrien i Bohuslän och
Blekinge, gör en beställning hos LKAB å vissa kvantiteter fosforren järnmalm
från Kiirunavaara eventuellt Luossavaara samt fosforren stig från Malmberget
att läggas på upplag för att efter hand levereras till de svenska järnverk,
nu befintliga eller eventuellt nya, som under de närmaste åren kunna
bliva i behov därav eller önska tillsats till egna malmer. Skulle ett sådant upplag
icke förbrukas för inhemska behov, så kunde ju det som återstår exporte -

Motioner i Första Tcammaren, Nr 331.

ras genom LKAB: s försorg, då man icke längre anser lönt att vänta på inhemska
avnämare och förhållandena på exportmarknaden lämna utrymme för
dess export. Jag anser en sådan malmleverans till staten rent praktiskt vara
lämpligare att skaffa arbetstillfällen, än att staten, såsom även föreslagits,
skulle bekosta en ännu ytterligare forcerad å hängväggen av Kiirunavaaramalmen
anställd gråbergsbrytning, som redan utförts många år i förväg. Då
man måste förutsätta att ett sådant malmlager icke bör kastas ut på exportmarknaden,
förrän det visat sig dels att malmen ej kail avsättas inom landet,
dels att export kan ske utan intrång för LKAB, kan det ju endast bli fråga
om en viss ränteförlust. Malmen har ju sitt värde ändå, och det bör därför
icke kunna göras någon invändning mot att inköpet av ett sådant lager finansieras
med lånemedel. Ehuru jag medger, att under normala förhållanden det
kunde vara skäl att vänta med en sådan åtgärd, tills den bleve motiverad av
någon direkt efterfrågan på malm för svenska verk eller till dess att den
blivande utredningen klargjort frågan örn en malmförädling i Norrbotten, sy-''
nes dock, då det nu gäller att söka finna utvägar till absolut nödvändiga arbetstillfällen,
någon tvekan icke behöva råda att handla utan -det dröjsmål, som
vore förenat med avvaktande av en sannolikt långvarig utredning.

Ehuru vederbörande gruvägare givetvis bäst kan själv avgöra, varifrån och
på vilket sätt samt huru stora kvantiteter fosforren malm och slig lämpligen
skulle kunna levereras, anser jag mig dock skyldig att komma med förslag
därom, grundade på de data jag erfarit angående förhållandena.

Vad beträffar Luossavaara och Kiirunavaara torde det vara möjligt att
kunna genom dagbrytning å Luossavaara eller i pall 190 och närmast underliggande
pallar i Vaktmästarens kulle å Kiirunavaaras nordända närmast norrom
profil 42 bryta rätt stora kvantiteter A-malm, och före avsändandet från
Kiruna avskilja sådana järnvägsvagnar, varå analyserna visa mindre än 0.010,
eventuellt 0.015 % fosfor, utan att återstoden får för hög fosforhalt för export-A-malm
(0.030 % fosfor). Vissa partier av A-malmen lia ju visat analyser
med betydligt lägre än 0.010 % på båda de angivna ställena. Under sista
räkenskapsåret lia i Luossavaara brutits 22,455.1 ton A-malm med i genomsnitt
65.93 °/o järn och 0.014 % fosfor, vilka halter fylla kravet på en kvalitetsmalm
för elektrisk masugn, när de vagnar, sorn hållit över medelhalten, avskiljas.
Man torde komma rätt långt med att i allmänhet avskilja den mullformiga
delen av malmen, exempelvis genom att slå malmen över ett galler,
då malmmullen i regeln brukar visa högre såväl fosfor- som svavelhalt och något
lägre järnhalt än den styckmalm, varur den härstammar. I regeln torde
den avskilda mullen i allt fall fylla kravet på en export-A-malm, då denna
medgives hålla 30 tusendels % fosfor. En undersökning baserad på de senaste
årens vagnsanalyser å avsända A-malmsvagnar med uppdelning efter fosforgränserna
0.010 %, 0.015 °/o och högre fosforhalter, skulle ge ett ganska tillförlitligt
besked örn möjligheten att hålla en särskild kvalitetsmalm för svenska
behov. Skulle man vilja gå så långt, att man nedkrossar export-A-malmen till

Motioner i Första hammaren, Nr 331.

en storlek, som är lämplig- för direkt uppsättning- å masugn eller annan reduktionsugn,
och därpå avskiljer den fosforhaltigare malmmullen, skulle sannolikt
möjligheterna väsentligt ökas för erhållande av större kvantiteter fosforren
malm.

Emellertid finnas ju de största tillgångarna av fosforfattig malm tillgängliga
i djupbrytningsetagerna närmast över och under Sjötunnelns nivå i Kiirunavaara.
En hel del av A-malmsmagasinen ovan Tunneln lära visserligen vara tömda,
men ännu finnas exempelvis i norra delen av Kunigundapartiet sex stycken så
gott som fulla magasin, vilka jämte tre sydligare, delvis urtappade, för tre månader
sedan torde lia hållit c:a 185,000 ton malm, vari enligt tidigare beräkningar
borde finnas c:a 150,000 ton A-malm. I Kaptensområdets södra del å 275
meters avvägning (närmast under Sjötunnelns nivå) skall finnas 115,000 ton
otappad malm i några A-malmsmagasin. Själva tappningen av den redan brutna
malmen ger visserligen inte så många nya arbetstillfällen, men medför omedelbart
tillfällen till tillredningsarbeten och därpå brytning för magasinens fullständiga
utstrossning till häng och ligg samt till full etagehöjd, som helt visst
är ett mera lämpligt och ekonomiskt fördelaktigare arbete än gråbergsbrytning
många år i förväg mitt under vintern med flera dagars uppehåll varje vecka,
varunder stora snömassor få tillfälle att fylla de mera utsatta pallarna. De medel,
som inbetalas för den för statens räkning lagrade malmen böra givetvis tagas
i bruk för utförande av detta arbete, varvid för varje tiotal ur magasinen urtappade
kubikmeter lös malm måste sprängas minst 12.5 kubikmeter fast mått, innan
såväl det förutvarande magasinet som den gjorda utvidgningen blir fylld.

Skulle det befinnas mindre lämpligt, att nu utföra denna leverans genom
tömning av den kvarvarande magasinerade A-malmen, så finnes i det förut
omnämnda Kaptensområdets södra del å 275 meters avvägning inom A-malmsområdet
söder örn profil 82 utförda omfattande tillredningsarbeten för brytning
av nya magasin, varur i så fall A-malm skulle kunna levereras till staten.
Sannolikt skulle det visa sig lämpligast, att man först tömde en del av de
färdiga magasinen, varvid man vunne erfarenhet, i vad män fosforrena malmvagnar
kunna erhållas vid tappningen, men att man sedan, jämte det att de
tömda magasinen utstrossades till full bredd och höjd och fylldes på nytt,
påbörjade nya magasin från 275 meters-nivån, där man särskilt lade an att
driva dessa med syfte att få med så litet som möjligt av den mera fosforhaltiga
malm, som ligger omedelbart utanför den fosforrena malmen. Man kunde
härigenom få klarlagt, huruvida det skulle vara praktiskt genomförbart att
vid brytning i stort utvinna någon större del av de fosforrena partierna i Kinin
amalmen. Lyckades detta vore det ej nödvändigt att, i fall en förädling av
norrbottniska fosforrena malmer skulle komma att igångsättas, från början
bygga järnväg till de statens egna malmfält, som äro särskilt avsedda att stå
till svensk malm förädlings disposition, och sätta i gång brytning å dessa, varmed
även skulle följa en viss malmexport, medan ännu hinder finnas för de
redan öppnade stora fyndigheternas utnyttjande i tillräcklig omfattning.

Motioner i Forsta kammaren, Nr 881.

Vad Gällivare malmfält beträffar, torde man ej kunna påräkna att erhålla
några avsevärda kvantiteter fosforren styckmalm. Visserligen påträffades vid
djupundersökningarna en mindre parallell till Välkommamalmen i dennas hängande
mellan 50 och 80 meter under Välkommastollens nivå å 143 m. avv. med
en fosforhalt av 0.007 å 0.012 %, men järnhalten var relativt låg, 52.6 ä 58.2
% och malmens dimensioner sannolikt ganska små. Här måste man nog tänka
på tillverkning av fosforren slig från anrikningsverket jämte apatitslig ur anrikningsavfallet
som ersättning för importerat råfosfat (år 1931 importerades
121,971 ton till 4,918,000 kronors värde) eller, därest apatitslig ej kari erhållas
med tillräckligt låg järn- och lerjordshalt och nog hög halt av fosfor för
vanlig superfosfattillverkning, för urlakning enligt dubbelsuperfosfatmetoden
eller Palmsermetoden (urlakning med elektriskt regenererad överklorsyra och
utfällning som difosfat, varvid.åtgå 1.31 kW-år per ton fosforsyra). För övrigt
kan man genom att helt enkelt inleda ammoniak, tillverkad exempelvis ur
elektrolytisk vätgas och luftkväve, uti den genom urlakning av vid superfosfattillverkningen
bildade gipsen erhållna fosforsyrelösningen framställa det värdefulla
kväve- och fosforsyregödselmedlet ammoniumfosfat. Synnerligen lämpligt
torde vara, att vid Rönnskär, där mycket stora mängder svavelsyrlighet
avgå med röken från rostugnarna anordna en produktion av ammoniumfosfat i
stor skala, varvid Porjuskraft eller Skellefteå stad tillhörig kraft kan få användning
för elektrolytisk vätgasframställning till ammoni aksyntesen. Av 10,000 ton
apatit och 3,100 ton svavel i form av svavelsyra samt 2,320 ton ammoniak, innehållande
1,800 ton luftkväve, och krävande 3,150 kW-år eller 2.76 miljoner
kWh skulle erhållas 8,260 ton ammoniumfosfat med 1,800 ton kväve och 4,200
ton fosforsyra. Jag har erfarit, att tillgångarna på äldre varphögar, varur
kan erhållas fosforren slig äro så begränsade, att någon större leverans
av sådan slig ej skulle kunna utföras, utan att för rågodsets erhållande motsvarande
ökning av exportmalmproduktionen måste ske. Av de kvaliteter
exportmalm, som hållas, vore D-malmen mer svårsåld än C-malmen, som håller
mindre fosfor. Nu lär även den stora mullbildning, som vidlåder en del av Dmalmen
göra denna mera svårsåld. Örn man skiljer malmmullen från styckmalmen
blir alltså den senare i större värde och skillnaden har, vid förekommande
värderingar av malmen på gruvbacken vid angränsande fält satts till
fyra kronor per ton. Då staten torde få svårt att inom landet avyttra någon
mera fosforhaltig malm, ligger det närmast till hands att såsom rågods till
anrikningsverket för erhållande av fosforren slig, förutom den varpmalm, som
erhålles genom en viss ökning av brytningen, använda motsvarande kvantitet
malmmull, helst av magnetitmalm av D-typ, som lättare än den blodstensblandade
låter anrika sig till lägre fosforhalt än 0.010 % och samtidigt lämnar
ett större utbyte av malmslig och ett på apatit rikare avfall än den vanliga
varpmalmen.

Örn man för att taga ett exempel tänker sig att för leveranser till staten
av fosforren slig och eventuellt apatitslig, den av LKAB planerade brytningen

Motioner i Första kammaren, Nr 381.

skulle ökas med 200,000 ton berg och malm, som enligt medelmalmprocenterna
för åren 1927—1931 antagas lämna 26,200 ton varpmalm och 144,500 ton exportmalm,
och att för anrikning skulle uttagas motsvarande kvantitet, 144,500
ton av den svårexporterade D-malmsmullen jämte ovannämnda 26,200 ton
varpmalm, så innehålla dessa kvantiteter, örn man utgår från ungefär samma
procenthalter som de för 1931 års produktion uppgivna medelhalterna eller
60.7 % järn och 0.9 % fosfor för D-malmen (mullen) och resp. 40.9 och 0.818 %
för varpmalmen, tillsammans c:a 136,000 ton ren magnetit (om allt järn beräknas
vara i form av magnetit) och 8,200 ton ren apatit. Vid en utvinninggenom
anrikningen av 85 % skulle i sligerna erhållas resp. 115,600 ton ren
magnetit och 6,970 ton ren apatit. Vid normal årsbrytning i Malmberget lär
ensamt ur anrikningsavfallet kunna erhållas c:a 12,000 ton apatit.

Ett bedömande av den ökning av arbetskvantiteten, som uppstår genom en
sålunda ökad brytning, har jag sökt göra med tillhjälp av de uppgifter, som
lämnats å under 1931 utgjorda arbetstimmar för dels underjordsarbetarna i
Kiirunavaara, dels gruv- och sovringsverks- samt anrikningsarbetarna i Malmberget
samt därav framkomna siffror å åtgångna arbetstimmar per ton brutet
berg under jord, för sovrat berg och för ton anrikat rågods i Malmberget. Därvid
har sålunda icke medtagits den arbetsökning, som kan uppkomma för diversearbetarna
genom ökningen av brytning och anrikning m. m., ökade transporter
och dylikt. Ej heller har medtagits det arbete, som åtgår för flotering av
apatit ur avfallet, vilket ännu är föremål för försök i Malmberget. Jag har då
kommit till följande minima av arbetstimmar, som skulle tillkomma under
förutsättning av följande leveranser till staten: Från Malmberget: Brytning
och sovring av 200,000 ton berg och malm samt anrikning av 115,600 ton fos:
förren järnmalmsslig ur varpmalm och D-malmsmull: 342,000 arbetstimmar,
motsvarande ökning för nuvarande arbetsstyrka i gruvor och anrikningsverk,
c:a 800 man, på ett år 428 timmar, jämte nuvarande årstimmar 912 + 428 =
1,340 arbetstimmar per år, eller 14 skift per månad. Örn arbetet lämnas åt
återintagna arbetare och med samma arbetstid per år, skulle kunna sysselsättas
ytterligare 375 man med en arbetstid av 912 timmar per år. Skulle nu pågående
försöksflotering av apatit ur anrikningsavfall utfalla efter förväntan,
tillkommer ytterligare arbete med utförande av anordningar för flotation i
stor skala, varvid skulle enligt ovan gjorda beräkning kunna utvinnas ytterligare
c:a 7,000 ton apatitslig.

Från Kiirunavaara: Vid brytning av 150,000 ton A-malm under jord 181,840
timmar motsvarande på nuvarande arbetareantal 945 man en ökning av 192
timmar per år, till nuvarande 912 timmar alltså 1,104 timmar eller 11.5 skift
per månad i st. f. nuvarande 91/2 skift. Med bibehållande av 912 timmar pr år
skulle ytterligare 198 man kunna intagas i arbete.

Från Luossavaara: Vid brytning av 50,000 ton malm i Luossavaara har beräknats
en arbetsåtgång för gruvarbetarna (således ej diversearbetarna medräknade)
av 55,600 arbetstimmar, fördelade på nuvarande 122 gruvarbetare

Motioner i Första hammaren, Nr 331.

456 timmars ökning + nuvarande 912 alltså per år 1,368 arbetstimmar eller
1414 skift per månad eller, med bibehållande av 912 timmar per år, nyintagning
av 61 man. Gemensamt för Kirunas och Luossavaaras 1,034 gruvarbetare
skulle ernås en ökning av 230 arbetstimmar till 1,142 timmar per år motsvarande
12 skift per månad.

Då enligt vad som uppgivits den nuvarande arbetstiden av 9V2 skift per
månad icke ger högre bruttoinkomst åt den arbetande, än vad en arbetslös familjeförsörjare
med hustru och tre barn enligt nuvarande bestämmelser erhåller
i understöd för nödtorftig försörjning av sig och sin familj, med skyldighet folden
förre att medgiva avdrag för hyra och skatter, torde det vara ganska
förklarligt, örn ett långvarigare, sådant förhållande skulle hos många arbetare
väcka missmod och förtaga viljan till att fortsätta med arbetet. Jag måste
därför för min del bestämt förorda, att statens insatser göras dels för att de i
arbetet kvarvarande måtte erhålla en avsevärd förlängning av arbetstiden från
nuvarande O1/!» skift pr månad dels, och givetvis i motsvarande omfattning för
att skaffa arbete åt dem, som icke kunna inom en rimlig framtid lia utsikt till
arbete i malmfälten. I det förra syftet lämpa sig bäst de åtgärder med beställning
av för förädling inom landet lämpliga malmkvaliteter ävensom apatitslig,
som skaffa arbetstillfällen vid själva gruvorna. Till det senare anser jag andra
i föreliggande framställning föreslagna åtgärder vara särskilt lämpliga.

Beträffande det ifrågasatta återupptagandet av kolbrytning å Spetsbergen
får jag till en början hänvisa till kommerserådet Sidenvall utredning av december
1925 angående kolbrytning i Sveagruvan, såsom bilaga A fogad vid
kungl, propositionen nr 195 år 1926. Denne beräknar kolpriset per ton eif
Göteborg till kr. 19: 86 med utgångspunkt från arbetslöner, som ligga 20 %
över Kirunalönerna 1925. Jag anser emellertid, att det nuvarande läget vid
malmfälten är sådant, att man väl skulle kunna utgå ifrån att, om det år 1924
eller 1925 ansågs erforderligt, att arbetslönen vid Spetsbergen borde ligga 20 %
högre iin dåvarande arbetslöner i Kiruna, arbetslösa, ogifta d. v. s. icke-familjeförsörjare,
nu skulle kunna taga arbete vid Spetsbergen för samma arbetslöner,
som nu gälla i Kiruna, örn därmed följde rätt till arbete varje arbetsdag i veckan.
Med en sådan reduktion, som torde motsvara ung. 25 % av Spetsbergslönerna
1924—25 och en lika stor reduktion av dåvarande fraktkostnader m. m., vilket
också lärer överensstämma med nuvarande prisförhållanden på fraktmarknaden,
borde kostnaden per ton kol eif Göteborg också kunna nedbringas med c:a
25 %, alltså från dåvarande pris mellan 19 och 20 kr. per ton till ung. 15
kronor, ett pris, som ju ligger ganska nära de engelska kolens. Ännu förmånligare
ställer sig priset beträffande de kol. som med fördel skulle kunna införas
över Narvik för förbrukning inom Norra Sverige. Då härigenom skulle kunna
finnas ganska goda utsikter för att kunna bryta kolen och forsla hem dem utan
någon förlust, därvid man givetvis får avstå från att erhålla ränta på tidigare
nedlagt kapital, så anser jag det böra allvarligen övervägas, huruvida ej ett
igångsättande av brytningen borde äga rum, så snart det kunnat konstateras, att

Motioner i Första kammaren, Nr SS1. 17

detta icke omöjliggöres genom den 1925 timade branden, som väl dock nu borde
ha slocknat. I varje fall blir branden utan betydelse om man vid sidan av den
gamla gruvan II å samma flöts öppnar en ny gruva utan kommunikation med
den gamla och med en ny utfraktstunnel, som lämpligen kunde anläggas några
hundra meter väster örn den förutvarande, där branden ägt rum, varigenom såväl
linbanan som avståndet från gruvöppningen till arbetarbostäderna blir kortare.

Man kan väl dock knappast få en undersökning utförd förrän till första öppet
vatten, och sedan torde nog genom branden nödvändiga reparationer taga en stor
del om ej hela sommaren i anspråk, så att någon större arbetsstyrka lär ej kunna
dirigeras dit, förrän tidigast på hösten 1933. Örn en stadigvarande brytning där
kommer till stånd, skulle enligt min uppfattning detta företag kunna tjäna till att
åstadkomma en cirkulation av övertaliga gruvarbetare och andra arbetslösa, som
lämpa sig för arbete däruppe, och som vore villiga att taga sådant för att
efter ett par ars arbete där kunna återvända hem till Sverige med ett sparat
kapital på 5 å 6,000 kronor, varmed vederbörande skulle kunna ges möjlighet
att börja med något förvärvsarbete, för vilket han hade särskild lust och fallenhet
och därmed bliva oberoende. Genom en sådan cirkulation av yngre
arbetslösa, icke-familjeförsörjare med frisk vilja att våga något för att slå sig
fram, skulle mycket kunna göras till avhjälpande av särskilt den synnerligen
bekymmersamma ungdomsarbetslösheten. För vårt lands del vore det säkert
också fördelaktigt, icke blott att kunna förbättra handelsbalansen genom minskad
stenkolsimport, utan även att få tillbaka sådana friska krafter med ett
visst, örn ock icke så stort rörelsekapital vid återvändandet hem.

Då det emellertid tar ett år, innan något avsevärt antal arbetslösa skulle Undersökkunna
placeras däruppe, måste andra åtgärder vidtagas för att till dess skaffa nin9avS™Parbetstillfällen.
Förslaget örn undersökningsarbeten å Svappavaara koppargru-Ppär gruvel
vor och vid gynnsamt utfall försöksbrytning därstädes å kopparmalm är givetvis
att varmt förorda, även örn endast ett fåtal arbetslösa kunna sysselsättas där i
början. (Se vidare bilagorna E och F.)

Det föreslagna återupptagandet av schakt- och tunnelarbeten vid Har- Arbeten vid
språnget skulle kunna giva rätt många arbete. Vid arbetenas nedläggande HarsPran9etdär
var ett schakt till den blivande maskinsalen och avloppstunnelns
övre ända färdigt neddrivet och de fyra övriga sänkschakten längs
avloppstunneln delvis avsänkta. I samband med framställning örn nedläggande
av arbetena och anslag för inlösen av 32 egna hem och 5 affärslokaler,
som enskilda byggt vid Harsprånget uttalades i 1922 års statsverksproposition
att vattenfallsstyrelsen framhållit, »att byggnadsplatsen, tack vare
tillgängliga transportanordningar, bostäder och arbetsmaskiner väl lämpade sig
för bedrivande av nödhjälpsarhctc, huvudsakligen för vana bergsprängningsarbetare,
varvid arbetet i sänkschakt och tunnlar kunde nied fördel bedrivas
även vintertid». Då färdigställandet av kraftstationen även med stark forcering
beräknas taga en tid av 31/2 år, som är viii lång väntetid för eventuella

Bihang till riksdagens protokoll 19SS. 3 sami. Nr 331. 2

Motioner i Första kammaren, Nr 881.

företagare, som önska utnyttja en annalkande konjunktur, borde det ju vara
lämpligt att i en tid av svår arbetslöshet bland för arbetet lämpliga arbetarekategorier,
låta dessa något år i förväg utföra den mest tidkrävande delen av
arbetet, som just är avloppstunneln. Det är icke blott möjligheterna för en
järnförädling i Norrland och behovet av kraftkrävande företag för tillgodogörande
av sågverksavfall och skogsavfall (wallboardtillverkning och dyl.) vätgas-framställning
för hydrering av ved, för ammoniak- och salpeterframställning
ur luftens kväve m. m., som i en nära framtid kommer att förbruka stora krafttillgångar,
man måste ha kraften till billigt pris och tillgänglig inom relativt
kort tid efter anmälan. Sedan kraftledning numera framförts från Porjus via
Skellefteå stads och Norrfors kraftnät ända ner till Indalsälven, kan ju kraft
från Porjus och, efter färdigbyggande av Harsprånget, även därifrån levereras
inte blott till Norrbottens olika delar utan till hela södra Norrland och genom
Sillreanläggningen i form av värdefull toppkraft, som eljest måste ersättas med
ångkraft. Genom den blivande elektrifieringen av stambanan från Stockholm till
Ånge och Krylbo—Örebro öppnas även överföringsmöjligheter till mellersta Sverige
och ytterligare avsättning av Norrbottenskraft även örn ej några större kraftförbrukare
framträda i Norrbotten. Vattenfallsstyrelsen har också enl. 1932 års
statsverksproposition i sin framställning örn anslag till en andra avloppstunnel
vid Porjus, som ej togs upp i statsverksproposition av regeringen, men efter
motioner likväl beviljades av riksdagen, anfört, att den möjligheten visserligen
icke är utesluten »att ytterligare någon minskning i kraftförbrukningen kan
inträffa», men att »deri ej gärna kan bliva annat än tillfällig. Vid konjunkturutvecklingens
återhämtning kommer säkerligen rik tillgång på billig elektrisk
kraft att vara ett villkor för svensk industri att bestå och göra sig gällande. På
vissa områden bebådas en avsevärd ökning av kraftförbrukningen.»

Jag vill slutligen framhålla, att ett utförande just nu av de mest tidskrävande
delarna av Harsprångsanläggningen med anlitande av arbetslösa gruvarbetare,
som skulle efter viss tids arbete i Harsprånget kunna överföras till
annat arbete, eventuellt tillbaka till i reserv hållen hängväggsbrytning i Kiruna
eller till Spetsbergen, skulle vara bästa sättet att få det mesta arbetet vid Harsprånget
utfört utan risk för att en större bosättning skulle äga rum av arbetare,
som efter arbetenas fullbordande blevo arbetslösa och komme att betunga Jokkmokks
kommun. Uppskjuter man däremot att göra något så länge, att arbetet
efter inträffade bättre konjunkturer på grund av ökade kraftbehov måste göras
under stark och fördyrande forcering, så har man alla utsikter att komma i ovan
antydda dilemma, varjämte man löper risken att högkonjunkturen går över
innan kraftverket blir färdigt. Under alla förhållanden bleve dessa arbetens
utförande av mycket större nyttighetsgrad än en ytterligare forcerad gråbergsbrytning
i Kiirunavaara. Det torde ej vara otänkbart, att under nuvarande
starkt inskränkta drift vid malmfälten en hel del oanvänd maskinell utrustning
för borrning, bergutfrakt m. m. i den mån vattenfallsstyrelsen ej
har sådan disponibel skulle kunna utlånas av LKAB med hänsyn till, att ett

Motioner i Första hammaren, Nr 881. 19

större antal arbetslösa gruvarbetare skulle kunna under avsevärd tid få arbete
vid tunnelarbetena. (Se bil. D sid. 29.)

Vad beträffar finansieringen av såväl ifrågasatta arbeten vid Harsprånget
sora av kostnaderna för malmupplag å Svartön, övertagande av malm och slig
från LKAB oell förlagskapital för återupptagande av kolbrytningen å Spetsbergen,
synes en tillfällig upplåning kunna äga runi, örn man bestämmer sig
för att exempelvis med royaltymedel, som staten bär eller får tillgodo hos LKAB
amortera dessa lån. Vad vid Harsprånget utförda arbeten beträffar, behövde
sålunda först i den mån kraften vinner avsättning förutsättas, att statens vattenfallsverk
skulle börja att svara för ränta å de gjorda anläggningarna.

Vad beträffar lagringsplatsen för de föreslagna malm- och sligupplagen,
torde sligen lämpligast kunna lagras vid anrikningsverket i Vitåfors, Malmberget,
medan däremot A-malmen från Kiruna, för vilken lämplig lagringsplats
ej lär finnas i Kiruna, helst torde böra föras till Svartön vid Luleå, där lagringsplats
för ett par hundratusen ton utan större kostnader torde kunna beredas
omedelbart söder om den med beredskapsanslag av järnvägsstyrelsen nyligen
iordningställda lagringsplatsen, vilken icke lärer kunna giva plats åt annat
än Gällivaremalm, som nedföres under vintern nästa år. Genom anordnande av
denna särskilda lagerplats och malmlagrets uppläggande där tillgodoses även
i någon män de arbetslösa ordinarie malmarbetarnas å Svartön behov av arbetstillfällen.
(Kostnadsförslag å tre alternativ finnes i bilaga C.) Slutligen åstadkommer
en nedfraktning i förväg till Svartön under nuvarande obetydliga befraktning
av malmbanan en minskning av de frakttillägg, som LKAB måste
utgiva för att täcka driftskostnader och ränta å det i malmbanan nedlagda kapitalet,
en minskning, som i det närmaste blir lika stor som de fraktbelopp, som
utgå för de nytillkomna fraktkvantitetema.

Då det på visst håll i tidningspressen gjorts gällande, att en statsbeställning Användninav
fosforren malm och slig från de lappländska malmfälten skulle, liksom även ^ndsJalm''
de gjorda stenbeställningarna i Bohuslän och Blekinge, med nödvändighet resul- vid svenska
tera uti ett större offer åt Neptunus i väster och söder av gatsten och i norra damverk.
Bottenhavet av järnmalm, det senare förunderligt nog, efter det att malmen,
ratad av alla svenska järnverk, exporterats och därigenom omöjliggjort den lilla
export av fosforren järnmalm, som ännu pågår från Bergslagen (uppenbarligen
till gynnande av utländska kvalitetstillverkare och förfång för svensk export
av kvalitetsstål), sa torde det vara skäl att här framhålla, i vilken omfattning
svensk järnhantering under de senaste trettio åren tillgodogjort sig norrbottniska
malmer. Intressenterna i Tuolluvaara Gruvaktiebolag, några av våra
allra förnämsta stålverk i Bergslagen, Sandviken, Uddeholm, Degerfors, Bofors,

Lagersta, Korsbacka och Iggesund, hava under åren 1903—1932 förbrukat
681,638 ton Tuolluvaara A-malm,, de senare åren med en maximihalt av 10
tusendels % fosfor. Vårt enda järnsvampverk i industriell skala, Höganäs, har
åren 1911—1930 uteslutande använt stig av Gällivare varpmalm för hela sin
järnsvamptillverkning, 108,380 ton, varav exporterats 20,379 ton, medan resten,

Motioner i Första hammaren, Nr S81.

88,000 tern, gått till svenska stålverk som tillsats i kvalitetsstålugnarna. Tillverkningen
har sedan 1931 legat nere på grund av depressionen, men det råder
intet tvivel därom, att icke järnsvamp är mycket önskvärd för kvalitetstillverkningen
även för framtiden och att den efter numera utarbetade gasreduktionsmetoder
och med tillgång till billigt såg- och skogsavfall samt elektrisk kraft,
varav övre Norrland har oerhörda kvantiteter outnyttjade, skulle kunna tillhandahållas
till ett synnerligen billigt pris, örn fosforren malm eller slig stöde
till buds från ett sådant upplag, som det föreslagna. Slutligen har till olika
svenska järnverk under åren 1902—1932 levererats 38,738 ton Kiirunavaara
A-malm. Tillsammans ha under de sista 30 åren till förädling inom landet
använts 1,435,460 ton fosforfattig malm och slig från de lappländska malmfälten.

S amnianfattnin g.

De i denna motion förordade åtgärderna avse, dels att snarast möjligt bereda
okade arbetstillfällen åt den vid de lappländska järnmalmsfälten och vid Svartens
lastageplats vid Luleå bosatta arbetarbefolkningen och att samtidigt så
mycket som möjligt begränsa under kristiden uppkommande driftsförluster för
malmbanan Luleå—Riksgränsen genom att även under denna tid söka få
fram tillräckliga kvantiteter malm till befraktning för att kunna sysselsätta
åtminstone den fast avlönade personalen och utnyttja en avsevärd del av det
kraftbelopp, som motsvarar för kraften utgående minimiavgifter. Därigenom
minskas även statens risk att efter några år nödgas göra större avskrivningar å
sina fordringar för dessa garantitillägg, som ensamt för 1932 uppgå till 11.1
milj. kr. Dessutom avses med vissa av åtgärderna att åstadkomma en kontinuerlig
avfolkning av den övertaliga arbetskraften vid malmfälten i den man
detta kan visa sig nödvändigt — och underlätta dess överförande till andra
orter och dess självförsörjning för framtiden inom andra näringsgrenar. Samtidigt
åsyftas att kunna ersätta åtminstone några procent av hittillsvarande väldiga
stenkolsimport med från statens egna kolfält å Spetsbergen hämtade kol, brutna
av svensk arbetskraft.

Ifrågavarande åtgärder, vilkas genomförande givetvis förutsätter förhandlingar
och överenskommelser med vederbörande gruvföretag och andra i de särskilda
frågorna intresserade parter och myndigheter, kunna sammanfattas salunda: 1)

Medgivande för de mindre gruvföretagen vid Tuolluvaara och Koskullskulle
angående motsvarande beräkningsgrunder och betalningsvillkor, som medgivits
LKAB för under femårsperioden 1932—1936 utgående garantitillägg
för å malmbanan Svartön—Riksgränsen fraktad malm;

2) För samtliga malmtrafikanter befrielse från eller restitution av de garantitillägg,
som belöpa å de malmkvantiteter, som antingen avsänts till svenska

Motioner i Första kammaren, Nr 831.

verk för förädling inom landet eller som motsvara ökning under resp. år av
malmlagren i hamnarna dels vid 1933, dels vid 1934 års slut;

3) Försök dels vid brytning av A-malm i Kiirunavaara eller Luossavaara
med avskiljande av en fosforren malmkvalitet med under 10, resp. 15 tusendels
procent fosfor, dels ock vid anrikningsverket i Malmberget försök med
framställning av fosforren järnmalmsslig och (ur avfallet) av apatitslig samt
den utvunna malmens och sligens övertagande av staten för tillhandahållande åt
svenska förädlingsverk; örn arbetena utföras av LKAB, kunde brytnings- och
fraktkostnader förskotteras av staten. En anläggning för utvinning av 12,000
ton apatit per år har beräknats kosta 50,000 kronor.

4) Anslag för stödjande av företag, åsyftande nyttiggörande av järnmalmen
åtföljande apatit ävensom i allmänhet en utvidgad, nuvarande import ersättande
produktion av konstgödselmedel av inhemska råvaror, såsom, jämte apatiten,
de stora svavelkistillgångarna i norra Västerbotten, luftens kväve och våra stora
krafttillgångar; även för aluminiumframställning torde stödåtgärder kunna ifrågasättas.
För en produktion av 3,000 ton aluminium per år skulle krävas c:a

9,000 kW eller 79 miljoner kWh.

5) Anordnande av särskild upplagsplats å Svartön enligt något av beräknade
tre alternativ (kostnaderna resp. 230,000, 65,000 och 130,000 kronor) för i
Kiruna brutna, fosforrena malmkvaliteter, varvid arbete kan beredas de sedan
länge arbetslösa malmarbetarna å Svartön; örn ökat utrymme behöves även för
andra malmkvaliteter kunde alla alternativen utföras, varvid erhålles utrymme
för 2 miljoner ton för en sammanlagd kostnad av 425,000 kr. (Se bil. C.)

6) Återupptagande av arbete å sänkschakt och å den 4.2 km långa avloppstunneln
vid Harsprånget samt den andra avloppstunneln vid Porjus, som blir
av c:a tre km längd örn den förläggas i nivå med vattenytan närmast nedom
Långseleforsen och medför fyrtio procents högre kraftutvinning för varje
turbin, som, i stället för i Porjus nuvarande maskinsal, insättes å tjugutvå
meter djupare nivå, samt dessutom åstadkommer besparingar på kanske något
tiotal miljoner kronor genom motsvarande reduktion av den blivande Harsprångsdammens
höjd. Skulle så befinnas förmånligare, kunde såväl andra avloppstunneln
vid Porjus som dammbyggnaden och andra anläggningar vid
Harsprånget än avloppstunneln inbesparas, örn denna sistnämnda förlänges
ytterligare c:a sju km in under Porjus kraftstation och där anlägges ny maskinsal
jämte andra utrymmen på den nya tunnelns nivå c:a 105 meter under
nuvarande maskinsal, varigenom totala fallhöjden blir c:a 160 meter, uttagen
i en enda kraftstation. För det alternativ, som befinnes lämpligast, skulle
arbetet med utsprängande av maskinsal och tillhörande utrymmen också kunna
utföras, örn arbetslösheten blir mycket långvarig. Väljes alternativet med särskild
kraftstation vid Harsprånget, kan även arbetet med dammbyggnaden
därstädes, för vilket vissa förberedelser äro utförda redan år 1922, påbörjas,
om så finnes lämpligt. Örn ifrågasatta tunnlar göras av ungefär samma
tvärsektion, som den under utförande varande avloppstunneln vid Krångede av

Motioner i Första kammaren, Nr 331.

116 kvm area, så behöver ingen dubblering ske, då en sådan tunnel mer än
ersätter två stycken av Porjustunnelns tvärsektion 50 kvm men blir betydligt
billigare i utförande. Då enligt gjorda undersökningar det berg, genom vilket
Harsprångstunneln kommer att gå, är mycket fastare än vad fallet var
vid Porjus och spricksystemet efter älven vid Harsprånget stupar åt väster,
så finnas goda utsikter för att en tunnel av större dimension skall kunna utan
fara för ras utföras. (Se skiss å bil. D.)

7) Undersökningsarbeten genom Sveriges geologiska undersöknings försorg
å Svappavaara gamla koppargruvor samt, örn anledning därtill gives, försöksbrytning
å påträffade malmförekomster samt indrivande av en undersökningsort
längs kopparmalmzonen i järnmalmens liggande, vilken ort även kan tjäna
som utgångspunkt för en djupundersökning av järnmalmen och som utfraktsort
för en blivande järnmalmsbrytning. (Se bilagor E och F.)

8) Undersökning av och iståndsättande av anläggningarna vid Sveagruvan å
Spetsbergen. Därest risk fortfarande anses förefintlig att öppna grava II, där
branden år 1925 ägde rum, borde tillredningsarbeten utföras för upptagande
av brytning under följande år å den undre flötsens obrutna delar på riskfritt
avstånd från den förut brutna gruva II så nära som möjligt till nuvarande utfraktanordningar
i dagen. Örn detta arbete påbörjas tidigast möjligt denna
sommar, borde ett ganska stort antal arbetare kunna sättas in i gruvarbete
där i början av sommaren 1934.

Då de flesta av här ifrågasatta företag ha till syfte att giva staten tillhöriga
fyndigheter av olika slag ett ökat värde såväl direkt, som indirekt genom
att befrämja ökad användning inom landet av i dessa statens fyndigheter
befintliga råvaror, torde det vara berättigat att för ändamålet använda tillfälliga
lånemedel, som lämpligen kunde förräntas och amorteras i den mån staten tillkommande
royalty från LKAB.s lappländska järnmalmsfält inflyter. För brytningsåret
1 oktober 1931—30 september 1932 lärer upplöpa en royalty av ungefär
4,197,000 kronor, vilken dock enligt 1932 års malmavtal får innestå tills
statens järnvägar tillkommande fraktillägg blivit betalt, men därefter skall
utgå av tillgängliga vinstmedel, innan någon utdelning å TGO :s aktier får äga
rum. För under halvåret 1/10 1932—31/3 1933 utfraktad malm c:a 870,700 ton
har staten tillgodo ytterligare c:a 1,306,000 kr. i royalty, alltså per */4 1933
inalles 5.5 miljoner kronor. Vi anse oss under sådana förhållanden böra begränsa
anslagskravet för samtliga i punkterna 1—8 upptagna förslag för nästa
budgetår till fyra miljoner kronor, men torde något försök till uppdelning av
denna summa på de olika punkterna här vara ändamålslöst, då ju vår mening
är att det bör tillkomma Kungl. Majit att bestämma härom efter prövning av
de olika uppslagen. Anslaget torde böra givas såsom reservationsanslag.

På grund av den stora arbetslöshet, som råder i malmfältskommunerna även
bland ungdom och annan arbetskraft, som ej lämpar sig till här ovan ifrågasatta
arbeten, ha önskemål uttalats, att även vissa vägarbeten skulle komma

Motioner i Första kammaren, Nr 881.

till utförande inom dessa kommuner. Då vi ej ännu hunnit få nödiga data beträffande
dessa, måste vi här inskränka oss till ett uppräknande av dem:

9) Inom Jukkasjärvi socken söder örn Kiirunavaara malmberg gående väg
från Kiruna via Kaalasluspa till Holmajärvi på norra sidan av Kalix älv, 3
mils sträcka, beräknad kostnad 400,000 kronor; (Se bilaga G.)

10) Den i prop. nr 211: s arbetsförteckning upptagna vägen Gällivare—
Tjautjasjärvi norr örn Gällivare malmberg, kostnad 75,000 kr. 4 månaders arbetstid.
400 arbetarmånader;

11) Väg mellan Gällivare—Abborrträsk, Gällivare socken, 2 mil, 250,000
kr. kostnad;

12) Väg Porjus—Luleluspen, Gällivare socken, 1.5 mil, 200,000 kr. kostnad;

13) Slutligen vilja vi även föra i åtanke ett vägarbete inom södra Norrbotten,
nämligen iståndsättande till allmän väg av revirvägen Muoskosel—Laver—militärvägen
Vistträsk med biväg till staten och Bolidens gruvaktiebolag
tillhöriga kopparmalmsfyndigheten norr örn Storlaversjön 63 km, kostnad

730,000 kronor.

Under åberopande av ovan anförda fa vi alitsa vördsamt hemställa,

att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr
211 ville,

A) för bestridande av de under 1—8 här ovan angivna
bidrag och arbetsföretagskostnader i den utsträckning och med
den fördelning Kungl. Maj :t må pröva och bestämma, för budgetåret
1933—1934 anvisa ett reservationsanslag av fyra miljoner
kronor att utgå av tillfälliga lånemedel, som förräntas och
amorteras av inflytande royalty fran LKAB:s gruvdrift i
Norrbottens län;

B) hos Kungl. Maj:t hemställa, att under 9—13 angivna
vägföretag måtte få inbegripas bland de arbeten för arbetslöshetens
bekämpande, för vilka Kungl. Maj:t hos riksdagen
begärt anslag.

Stockholm den 20 april 1933.

C. I. Asplund.

I motionens syfte instämmes.

Karl A. Johansson.

P. Sandström.

D. Hansén

Motioner i Första kammaren, Nr 881.

Avgift. Rilaga A

Till Regeringen.

Den ekonomiska världskrisen har även hårt drabbat Norrbottens gruvarbetare.
Vid Frejabolagets gruvor i Koskullskulle är driften sedan sex månader
helt nedlagd och vid LKAB i Kiruna, Malmberget och Svartön har arbetsstyrkan
på två och ett halvt år reducerats till omkring hälften och de återstående
ha genom driftsinskränkning fått sina inkomster minskade med omkring
65 °/0.

Hedan i slutet av 1930 började inskränkningen av arbetstiden till fem dagar
i veckan och under 1931 sänktes den till fyra dagar för att från början
av 1932 ytterligare sänkas till tre dagar i veckan eller till i genomsnitt
tolv skift per månad. Från och med november månad i år och framöver skall
arbetstiden minskas ännu mer, nämligen med två och ett halvt skift per månad,
enligt senaste meddelande från gruvförvaltningen.

I det längsta hyste man hopp örn att dessa åtgärder endast voro av tillfällig
karaktär och att framförallt ytterligare inskränkningar av arbetstiden
icke skulle behöva ifrågakomma. Men tyvärr synes det som örn dessa inskränkningar
skola bliva långvariga.

Dessa, steg för steg genomförda inskränkningar av driften har bragt det
dithän, att särskilt gruvarbetarna nu befinna sig i en situation, som för varje
dag blir allt mer påfrestande och outhärdlig, och att dessutom malmfältskommunerna
hotas av ekonomisk katastrof örn icke en ändring sker snart. Den
stora arbetslöshet, som finnes inom respektive kommuner, .framgår av följande
siffror. Den 31 oktober funnos i Gällivare kommun 1,381 arbetslösa och i
Jukkasjärvi 1,005, vilket oerhört tynger samhällena, och mot våren 1933 är
det mycket sannolikt att dessa siffror komma att väsentligt ökas genom ytterligare
avskedanden från LKAB.

c^''®r de arbetare, som fa gå pa inskränkt arbetstid, inträder snart det förhållandet,
att de bliva urståndsätta betala de höga skatter, som bliva en naturlig
följd av driftsinskränkningen. Och för mången arbetare räcker icke
den nuvarande inkomsten ens till det nödvändigaste såsom mat, hyra bränsle
lyse, sjukförsäkringar och dylikt, utan har redan ett 70-tal av bolagets arbetare
i Gällivare och Jukkasjärvi kommuner fått anlita fattigvården för att
hålla den värsta nöden från sina hem.

. Arbetarna ha genom sina fackorganisationer flera gånger gjort framställningar
till LKAB med begäran örn ekonomisk hjälp i någon form, t. ex. hyresbidrag
eller dylikt, men praktiskt taget ha alla dessa framställningar avslagits
med motivering att medel saknas för dylika ändamål. Vi anse oss därför
nödsakade att vända oss till regeringen och staten, och än mer som staten
är hälftenbrukare och ägare av de norrbottniska gruvfälten och därmed vår
arbetsgivare, med begäran att regeringen vidtager sådana åtgärder, som dels
bereder arbete åt de arbetslösa och dels möjliggör för LKAB att snarast utöka
arbetstiden för de arbetare, som nu komma att endast få arbeta omkring
9% skift i månaden.

Vi få bär nedan påvisa en del arbeten, som ganska snart skulle kunna
igångsättas örn därför erforderliga medel anvisades:

I en av bergmästare Asplund vid 1931 års riksdag framlagd motion i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition »angående anslag till beredskaps -

Motioner i Första kammaren, Nr 331.

arbeten för motverkande av arbetslösheten», påpekar motionären bland annat
en del förberedande arbeten vid Harsprånget, såsom sänkschakt och tunnlar.
Dessa arbeten äro av sådan beskaffenhet att de kunna bedrivas även under
vintertid, dessutom tillkommer den fördelen att tillgängliga transportanordningar,
bostäder och arbetsmaskiner redan delvis finnas å arbetsplatsen. Vi
anse att omkring 250 man skulle kunna beredas arbete vid Harsprånget med
dessa tunnelarbeten.

Vidare vill vi påpeka ett annat arbete, vilket icke omedelbart ger så mycket
arbetstillfällen men kanske så mycket mer i framtiden, nämligen en del
undersökningar av statens malmfyndigheter i Svappavaara. Det lär förhålla
sig så att dessa malmfyndigheter innehålla malm av betydligt högre kopparhalt
än övriga fyndigheter i landet och skulle kunna lämna en värdefull och
för guldets fullständiga utvinnande ur Bolidensmalmen nödvändig tillsatsmalm,
vars exploaterande bland annat skulle betydligt underlätta fullgörandet
av kopparleveranser till de delar av Statens järnvägar, som äro beslutade att
elektrifiera.

Men innan någon brytning i Svappavaara kan ske måste en del undersökningar
göras och enligt sakkunnige skulle i första hand en ort av omkring
400 meters längd sprängas och möjligen en del diamantborrningar behöva utföras.

Ett annat arbete som vi också vill fästa regeringens uppmärksamhet på, och
som troligen skulle kunna bereda arbete åt ett hundratal arbetare, är att så
fort ske kan undersöka möjligheterna för att återupptaga kolbrytningen i
Sveagruvan på Spetsbergen.

Utöver dessa arbeten kunna vi framhålla, att det troligen finnes möjligheter
till en väsentligt större gråbergsbrytning i Kiirunavaara än vad som
nu bedrives. Aven örn det kan anmärkas att en forcerad gråbergsbrytning nu
skulle borttaga en del arbeten för en framtid, så anse vi dock att under nuvarande
förhållanden detta arbete kan igångsättas.

Vidare skall enligt malmavtalet mellan staten och LKAB en längre utfartstunnel
i Kiirunavaara sprängas. Detta är också ett arbete som vi anse
redan nu kan fullföljas.

Ävenså vill vi framhålla att staten genom bolaget låter bryta och lägga på
upplag sådan fosforren malm och slig, som sedan skall kunna användas för
inhemsk förbrukning, eller örn detta inte anses lämpligt, upplagen överlämnas
till bolaget för export, då sådant tillfälle gives.

Även örn dessa av oss här ovan framförda uppslag och synpunkter icke rädda
oss ur det nödläge, vi befinna oss uti, så anse vi dock att det skulle vara en
god hjälp för oss och kommunerna, örn de framförda förslagen kunde förverkligas.

Skulle regeringen lia andra möjligheter och åtgärder att tillgripa för att ytterligare
bisträcka oss, ha vi naturligtvis ingenting däremot, utan tvärtom.

Kiruna och Malmberget den 17 november 1932.

Enligt uppdrag av:

Nils Svensson. P. A. Lindström.

Otto Thålin. H. Ramberg.

Svenska Gruvindustriarbetareför- Kiruna Lokala Samorganisa bundets

avdelningar 4, 12. tion.

•/. P. Dahlén.

Motioner i Första kammaren, Nr 331.

Bilaya B.

Till Statsrådet och Chefen för Socialdepartementet,

Stockholm.

Vid uppvaktning inför socialministern den 12 nov. framburo representanter
för LKAB:s arbetare i Malmberget och Kiruna en skrivelse, vilken dels relaterade
det allmänna nödläge, vari gruvarbetarna genom avskedande och inskränkningar
vid bolaget blivit försatta i, och dels upptog vissa krav örn regeringens
ingripande i sådant syfte, att utökad arbetstid skulle bliva möjlig, och
ävenledes att arbete skulle beredas för de redan avskedade arbetarna. Förtroendeman
Edvard Matsson framförde vid samma tillfälle muntligen LKAB:s
arbetares å Svartön framställning i enahanda syfte. Någon specificerad plan,
för vad arbetarna på Svartön ansågo vara möjliga utvägar för att åstadkomma
arbetstillfällen, kunde på grund av mellankommande hinder då ej framläggas,
men vilja vi nu framföra, vad vi anse vara framkomliga utvägar för beredande
av arbete.

Vi understryka ytterligare vad som redan sagts örn det allmänna nödläge
driftsinskränkningarna åstadkommit, och tillägga att, därest icke förhållandena
genom någon regeringens åtgärd snarast omgestaltas till det bättre, den
tilltagande nöden och eländet växer oss över huvudet, så att vi ej se annan utväg
än att bli omhändertagna av den allmänna fattigvården, trots att vi intet
högre önskar än att genom arbete försörja oss. Så ansträngd som Luleå
stad redan förut är av stor arbetslöshetsstyrka, är det ju knappast heller möjligt
att den kan bereda arbete för oss, som nu efter den 1 januari 1933 genom
inkorporering kommer att tillhöra Luleå stad. Enär största delen av arbetarna
äro lägenhetsinnehavare och nu äro urståndsätta att fullgöra sina skyldigheter
till stat och kommun, vädja vi, att regeringen vidtager sådana åtgärder
att exekutiva ingrepp förhindras.

Vi begära att regeringen med alla medel, som stå den till buds, befrämjar,
och, örn så anses nödigt, med statsmedel garanterar och understödjer de
strävanden, som gå ut på att få till stånd en malmförädling inom Sverige i
vidsträckt bemärkelse, och att den som en första åtgärd häruti inriktar sig
på att de redan planerade anläggningarna av Norrbottens järnverk invid Luleå
må komma till fullbordan. Som ett ur våra synpunkter lämpligt arbete anse vi
det i malmfältsarbetarnas skrivelse framställda förslaget att staten låter bolaget
på statens bekostnad bryta och å Svartön lägga på upplag sådan fosforren
järnmalm, som kan förväntas vinna avsättning till svenska järnverk för
tillverkning av kvalitetsstål och i den mån den ej blir härtill förbrukad kan
längre fram vid lämpligt tillfälle genom bolagets försorg exporteras. Arbetstillfälle
skulle därigenom i första hand beredas oss vid iordningställande av
en särskild upplagsplats, då nuvarande utrymmen å Svartön torde vara otillräckliga,
och borde vid detta arbete mänsklig arbetskraft i största möjliga utsträckning
komma till användning. När malmen sedan kommer att lagras och
åter utlastas, medför detta också i någon mån ökade arbetstillfällen.

Sedan av de hos LKAB fast anställda 130 malmarbetarna å Svartön 65 st.
den 1 maj 1932 avskedats och de kvarvarandes arbetstid nedsatts till 8 å 10
skift per månad, har i slutet av samma maj månad driften vid Frejabolagets
gruvor i Koskullskulle nedlagts och dess malmarbetare å Svartön, 20 till antalet,
varit helt utan arbete frånsett sammanlagt 9 skift vid lastningen av de

Motioner i Första hammaren, Nr 881.

tre malmbåtar, som tinder sommaren och hösten avhämtat Frejamalm från
Svartön. Därigenom ökas givetvis svårigheterna för oss att erhålla arbete på
orten, där ju även i övrigt en mycket stor arbetslöshet sedan länge är rådande.

Nu har ju i senaste malmavtalet med staten LKAB förbundit sig att utöver
en mot bolagets malmskeppning fullt svarande malmbrytning med tillhörande
förberedande arbeten till motarbetande av ökad arbetslöshet bland
bolagets arbetare såväl å Svartön som i Kiruna och Malmberget utföra förberedande
arbeten och malmbrytning jämte upplagring samt andra arbeten, som
därmed kunna äga samband, för ett sammanlagt belopp av minst sex miljoner
kronor, räknat för tiden från den 1 januari 1932 till och med den 30 september
1933. Av referat i dagens tidningar synes också, att bolagets styrelse
i sin årsberättelse uppgiver, att bolagets arbeten avvägas så, att enligt kontinuerligt
gjorda beräkningar i möjligaste mån exakt sex miljoner kronor skola
under den angivna tidsrymden komma att nedläggas på omförmälda slag av
arbeten utöver malmbrytning, motsvarande skeppningen jämte däremot svarande
förberedande arbeten. Å Svartön ha dock hittills inga sådana arbeten
utförts.

Då vi hysa den bestämda uppfattningen, att nämnda summa icke på långt
när blir tillräcklig att bereda arbete ens för bolagets arbetare i malmfälten,
få vi på det enträgnaste hemställa, att från statens sida ytterligare åtgärder
i samma syfte snarast vidtagas och att därvid särskilt utväljas sådana
arbeten, vilka såsom det föreslagna malmupplaget å Svartön giva ökade arbetstillfällen
även åt bolagets arbetare därstädes och därmed bidraga till lindrande
av vårt nödläge.

Svartöstaden, Luleå den 23 december 1932.

Avd. 40 av Svenska Gruvindustriarbetareförbundet:

Styrelsen.

Motioner i Första hammaren, Nr 331.

Statens järnvägar.
Form. nr 238 A
(1917)

Bilaga C.

Kostnadsförslag för anordnande av upplagsplats för malm å Svartön
enligt 18. biö ritning nr 736.

1	2	3	4		5	6
Arbetets beskaffenhet	Mått- enhet	Mängd	Kostnad för mått-enhet	Detalj- kostnad	Summa kostnad
			Kr.	öre	Kr.	öre	Kr.	\| öre
Upplag enligt alternativ I 580,000 ton.
Skogsröjning..............	kvm	32,000	—	05	1,600	—
Jordschaktning och stensprängning med jor-dens transport och utfyllning i schakten	kbm	12,000	3	50	42,000	_
D:o d:o med jordens borttransporterande från platsen.............	>	29,000	5	_	145,000	_
Terrassering för decauvillespår och mötes-plats ................	m	500	12	_	6,000	_
Brygga för malmens utlastning.....	>	40	75	—	3,000	—
Decauvillemateriell...........					1,000	—	198,600	_
Diverse kostnader...........							31,400	—
Summa kronor							230,000	—
Därest plankbeklädnad erfordras å plan och slänter åtgår härför 2,200 kbm 3" plank för en kostnad av 110,000: — kr.
Upplag enligt alternativ II 420,000 ton. Skogsröjning och stubbrytning......	kvm	27,000		10	2,700
Jordschaktning och stensprängning med jor-dens transport och utfyllning i schakten	kbm	8,000	3	50	28,000	_
Terrassering för decauvillespår och mötes-platser ...............	m	700	12	_	8,400	_
Spår av brukbara Täler.........	>	400	12	—	4,800	—
Spårväxel...............	st.	1			2,000	—
Decauvillemateriell...........					1,000	—
Bro över järnvägsspåret.........					6,000	—
Flyttning av ledningsstolpar och kontakt-ledning ...............					500	—
Signal- och säkerhetsanordning.....					3,000	—	56,400	_
Diverse kostnader ...........							8,600	—
Summa kronor							65,000	—
Därest plankbeklädnad erfordras å plan och slänter åtgår härför 1,900 kbm 3'''' plank för en kostnad av 95,000: — kr.

Motioner i Första hammaren, Nr 831.

1	2	3	4		5	6
Arbetets beskaffenhet	Mått- enhet	Mängd	Kostnad för mått-enhet	Detalj- kostnad	Summa kostnad
Kr.	öre	Kr.	öre	Kr.	öre
Upplag enligt alternativ lil.
1,000,000 ton.
Skogsröjning och planering.......	kvm	50,000	—	25	12,500	—
Jordschaktning och stensprängning med jor-		8,000		50	28,000
dens transport i schakten.......	kbm	3	—
D:o d:o med jordens transport i bank .	>	4,500	5	—	22,500	—
Malmlossningsbrygga..........					20,000	-»
Spår av brukbara Täler.........	m	1,200	12	—	14,400	—
Spårväxlar...............	st.	2	2,000	—	4,000	—
Ballastning..............	kbm	1,000	4	—	4,000	—
Decauvillemateriell...........					1,000	—
Signal- och säkerhetsanläggning.....					3,000	—
Kontaktledning.............					2,500	—	111,900	_
Diverse kostnader...........							18,100	—
Summa kronor Därest plankbeklädnad erfordras å plan och slänter åtgår härför 4,700 kbm 3" plank för en kostnad av 235,000: — kronor. I samtliga alternativ ingå ej kostnader för markförvärv.							180,000

Luleå den 10 januari 1933.

Henning Bäckman.

Motioner i Första hammaren, Nr 331.

Bilaga I).

Plan och profil över Törnsfallen, Harsprånget
och mellanliggande fallsträcka.

Planskala 1:150,000.

Profilens lä:

Profilens

1:600.

^vKroVselsf orsén

Å kartskissen bilaga D skola siffrorna å nedersta nivån vara resp. 210, 200, 190, 180

i stället för 200, 190, 180, 170.

Motioner i Första hammaren, Nr 831.

Av avskrift.

Bilaga E.

Kungl. Maj:ts och Rikets
Kommerskollegium

Bergsbyrån Stockholm den 14 februari 1933.

Dnr. B 36.

Till Körningen.

Sedan Svenska gruvindustriarbetareförbundets avdelningar n:r 4 och 12 samt
Kiruna lokala samorganisation den 17 november 1932 gjort framställning örn
bland annat beredande av arbete åt de arbetslösa vid malmfälten i Norrbotten,
Ilar Kommerskollegium genom remiss den 21 januari 1933 erhållit befallning
att avgiva yttrande över samma framställning i vad den avser undersökningar
av statens malmfyndigheter i Svappavaara.

Sveriges geologiska undersökning har i sitt handlingarna bifogade yttrande
den 21 december 1932 uttalat, att utsikterna att inom Svappavaara malmfält
numera påträffa kopparmalm, som skulle vara brytvärd utan samband med
samtidig järnmalmsutvinning, förefölle att vara synnerligen osäkra. Örn emellertid
med hänsyn till nu rådande svåra arbetslöshet undersökningsarbeten nu
skulle igångsättas, förordar Undersökningen först utförande av ett par diamantborrhål,
varefter örn resultatet av borrningen gåve anledning därtill, skulle
följa schaktsänkning och ortdrivning.

Kollegium har från bergmästaren Asplund införskaffat här bilagda yttrande,
i vilket han förordar 1) en geologisk undersökning av berggrunden inom
den viktigaste kopparmalmszonen, 2) undersökning av stupningsförhållandena
genom diamantborrning eller sänkning efter någon malmanledning samt 3) en
undersökningsstoll längs malmzonen i liggandet av järnmalmen.

Kollegium får med återställande av remissakten för egen del anföra följande.

Liksom Sveriges geologiska undersökning anser Kollegium, att tillgodogörande
av möjligen förekommande kopparmalm i Svappavaara normalt borde
äga rum i samband med samtidig brytning av järnmalmen därstädes. I anslutning
därtill skulle man kunna göra gällande, att de undersökningsarbeten, vilka
skola föregå upptagande av brytningen, icke böra verkställas allt för långt
före den tid, då exploateringen av den järnmalm, som ingår i fyndigheten, kan
komma till stånd.

Emellertid kan man ju hoppas, att i Svappavaara anträffa kopparmalm, som
skulle kunna vara brytvärd för närvarande, och örn en brytning verkställdes
med vederbörlig hänsyn till blivande brytning av järnmalmen, borde den kunna
utföras utan att förorsaka större olägenhet för järnmalmens senare tillgodogörande.
Den nuvarande situationen på arbetsmarknaden medför även att varje
rimligt förslag till åvägabringande av arbetstillfällen behöver prövas.

Den av bergmästaren förordade första åtgärden, det vill säga den geologiska
undersökningen av berggrunden inom den viktigaste kopparmalmszonen, vill
Kollegium tillstyrka. Utförandet av undersökningen borde anförtros Sveriges
geologiska undersökning. Huruvida det av bergmästaren nämnda beloppet räcker
för ändamålet, är omöjligt att bedöma på förhand. Skulle till exempel en
nämnvärd guldhalt anträffas, erfordrades för provtagning och analysering
ganska stora belopp, varför Kollegium efter samråd med Geologiska undersök -

Motioner i Första kammaren, Nr 831.

ningen, som upplyst att för arbetet i fråga extra arbetskrafter måste anlitas,
anser att ramen bör vidgas till högst 15,000 kronor.

Först sedan resultatet av en sådan undersökning föreligger, torde man kunna
avgöra, huruvida tillräcklig anledning förefinnes, att undersöka malmzonen
på djupet och sättet därför.

I viss mån oberoende av den geologiska undersökningens resultat skulle en
stoll i liggandet om järnmalmen kunna ifrågasättas. Denna skulle nämligen
omedelbart kunna tjäna som lämplig utgångspunkt för undersökning av såväl
kopparmalmen som järnmalmen samt i en framtid, då endera eller båda malmsorterna
skola brytas, användas för utfrakt av det brutna berget samt för avledande
av vattnet över stollens nivå. Om brytvärd kopparmalm icke finnes,
och alltså stollen skulle få betydelse endast för järnmalmens tillgodogörande,
synes arbetet på densamma emellertid icke kunna betraktas såsom angeläget.
Den tidpunkt, då exploaterandet av järnmalmen i Svappavaara kan komma att
påbörjas, förefaller nämligen, åtminstone för närvarande, att vara mycket avlägsen.
Det synes därför knappast lämpligt att före erhållande av resultaten
från den geologiska undersökningen fatta ståndpunkt till frågan om eller när
stollen bör utföras.

Kollegium anser sig därför nu omedelbart endast kunna förorda

att Sveriges geologiska undersökning erhåller i uppdrag att verkställa en
geologisk undersökning av berggrunden inom den viktigaste kopparmalmszonen
i Svappavaara samt

att för bestridande av kostnaderna härför ett belopp av högst 15,000 kronor
i mån av behov ställes till Undersökningens förfogande.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit generaldirektören Fryxell
samt kommerseråden Sohlman och Sidenvall, föredragande.

Kael Sidenvall.

Underdånigst
K. A. FRYXELL.

/C. G. Hindbeck.

Bilaga F.

Till Kungl. Maj.ts och Rikets Kommerskollegium.

Med återställande av remisshandlingarna får jag härmed vördsamt avgiva
infordrat yttrande över en av arbetarorganisationerna i Kiruna och Malmberget
gjord framställning örn beredande av vissa arbetstillfällen, i vad densamma
avser undersöknings- m. fl. arbeten å Svappavaara gamla koppargruvor inom
Svappavaara statsgruvefält i Jukkasjärvi socken av Norrbottens län.

Kopparmalmsfyndigheterna i fråga äro till största delen belägna omedelbart
väster örn och å liggandesidan örn den där befintliga järnmalmsförekomsten,
en knapp kilometer söder örn landsvägen till Kiruna cirka. 45 kilometer öster
örn järnvägsstationen i Kiruna. De upptäcktes år 1654 och blevo omedelbart
föremål för en efter den tidens förhållanden intensiv brytning. Den rikaste
malmen utsovrades och smältes i ett par råkopp arhyttor vid Svappavaara, var -

Motioner i Första hammaren, Nr 331.

efter råkopparn fördes efter en släpväg ned till Torne älv och vidare med pråmar
utför älven genom ett flertal forsar till Kengis järnverk, där en garhytta
fanns för raffinering av kopparn, som sedan utsmiddes till plåtar efter beställning
och exporterades huvudsakligen till Holland, varifrån verksägarna,
bröderna Abraham och Jakob klomma, tidigare inflyttat till Sverige. Efter
1670, då svårigheterna för fortsatt gruvdrift blevo allt större dels på grund av
ökat vattentillopp, dels på grund av tilltagande djup på de i form av lodräta
schakt genom tillmakning avsänkta gruvorna och ökad fara för arbetarna genom
ras från de sönderbrända gruvväggarna, inskränktes driften alltmera. Tillverkningen
hade före nämnda tid uppgått till 600 å 800 skeppund årligen, varvid
endast den rikaste malmen utsovrats och fattigare lämnades kvar på varphögarna.
På grund av beskickningens höga kopparhalt gick också en hel del
koppar i slaggen. Då Mommorna slutligen vid sjöolyckor på Södra Bottenhavet
förlorade en mängd brukseffekter, däribland 400 skeppund kopparplåtar, vilkas
värde motsvarade större delen av deras rörelsekapital, inskränktes driften
vid Svappavaara ytterligare. De arbetare, som stannade kvar i Svappavaara,
började en slags kooperativ råkoppartillverkning. De under gruvornas glansperiod
högst ofullständigt sovrade varpen omsovrades upprepade gånger, varvid
man ej alltid iakttog försiktigheten att ej kasta varpen över de delar av berget,
där man borde sökt efter malmens utsträckning i fält. De kopparhaltiga slagghögarna
vid hyttorna omsovrades också och den kopparrikare slaggen omsmältes
på nytt. Den tillverkade råkopparn delades mellan arbetarna och fördes till
Kengis, där man betalade en del av dess värde med avräkning av till arbetarna
utlämnat mjöl m. m. och använde resten av råkopparns värde till avbetalning
å brukets gäld.

Man försökte visserligen så långt möjligt länsa de förut brutna bästa gruvorna
och bränna eller spränga lös den malm, som ännu fanns kvar på botten
och i gavlarna, men mäktade ej att få ut några större kvantiteter, då större delen
av arbetstiden gick åt till att köra vatten och från väggarna nedrasat
berg. Redan 1686 uppgjordes en plan att i järnmalmens liggande från norra
ändan av berget driva en stoll under de bästa gruvorna av 215 famnars längd,
varigenom man skulle kunna komma ned på cirka 44 famnars djup under bergets
topp och avleda vattnet från flertalet av gruvorna (den s. k. Storgruvan
skall dock vara 52 famnar, alltså 8 famnar djupare än den påtänkta stollen).
Förslaget var uppe till övervägande flera gånger under 1700-talet och ännu
1830 uppgjordes ett förslag till en sådan stoll av dåvarande ägaren av Kengis
bruk, brukspatron Ekström. Men kapital saknades alltjämt för det efter dåvarande
förhållanden mycket vidlyftiga arbetet.

Då hinder mötte för fortsättande av arbetet i de gamla gruvorna, sökte man
i bergets dagyta, där denna var åtkomlig mellan de vitt utbredda varphögarna,
efter nya malmanledningar, som brötos så länge malm fanns kvar eller tills vattentilloppet
vid större djup hindrade arbetets fortsättande. Då slutligen såväl
malmbrytning som sovring av de gamla varpen och råkoppartillverkningen vid
Svappavaara definitivt nedlades år 1785, skall enligt de rätt ofullständiga årsuppgifterna
i bergmästarerelationerna den totala tillverkningen från 1656 hava
uppgått till cirka 1,050 ton råkoppar.

Bland de många beskrivningarna av koppargruvorna å Svappavaara synes
bergmästaren, sedermera bergsrådet P. Adlerheims relationer från 1740-talet,
hans gruvkarta och hans till bergsrådet S. G. Hermelin överlämnade mineraliesamlingar
från Svappavaara vara värda särskilt beaktande. De ha också legat
till grund för Hermelins beskrivning av fältet i hans 1804 tryckta »Försök

Bihang till riksdagens protokoll 1033. 3 sami. Nr 331.

34 Motioner i Första hammaren, Nr 331.

till Mineralhistoria öfver Lappmarken och Vesterbotten», varur här några
utdrag göras:

»Kopparmalmsgångarne äro åtskillige, såsom de på kartan med grönt uppdragna
streck utvisa. De fleste äro belägne på Vestra sidan örn jernmalmsgången.
De stryka mest i N. N. O. och S. S. V., en del jemnsidig^ en del med olika
strykning stöta till hvarandra. De stupa 10 grader från lodrätan, den rikaste
malmen till Öster; men en del af de svagare till Vester. Den förra stupningen
är den allmännaste och åt samma sida, som bergsträckningen sluttar. Gangårds
aflossningar äro på åtskilliga ställen ordentlige, och på djupet hafva de mot
Jernmalmsgången, hvaremot de stupa, dels aflossning, dels äro de dermed förenade.
I allmänhet hafva de gångar, som äro närmare Jernmalmen, varit mera
beständige och rike, än de som äro till längre afstånd derifrån. Mesta Kopparmalmen
har varit Kopparglas (= -glans?), med någon gul Kopparkis i grynig
glimmerblandad qvarts, hvilken åtskiljer sig från Hällearten dermed, att den är
mera rödaktig, än grå, mera fingrynig, och blandad med åtskilliga andra bergarter,
hvilka i det följande skola anföras. Kopparmalmsgångarnes bredd har
merändels varit 5 till 6 fot, stundom 3 fot, och på en del ställen till 2 famnars
mäktighet.»

Utom järnmalm anges följande malmmineral såsom befintliga:

»Kopparmalm, hvaraf större delen består af Kopparglas och mångfärgad
Kopparmalm eller Kopparlasur, samt någon del gul Kopparmalm eller Kopparkis
någon gång gedigen koppar på drusig qvarts, och vid de flesta gångarnes
aflossningar Koppargrönt och Kopparblått, dels derbt och dels tunnbladigt.

Malakit, af dunkel och af spanskgrön färg, dels tät, dels mjölig, dels smaragdgrön
och kristallinisk.

Guld, gediget i Kopparlasur med qvarts är funnet år 1742 vid Stockenströms
Grufva, hvaraf profsten är insänd till Kongl. Bergs Collegii Mineralsamling.

Kobolt, vittring på bergarterne från Storrymningen och från Stockenströms
grufva, utan vidare Koboltmalm.

Svafvelkis inblandad i malmen.

Arsenikalisk kis i åttasidiga hvita kristaller.

Molybden af blygrå färg, dels insprängd, dels körtelvis.»

De olika gruvorna, som plägat indelas i tre grupper efter sitt läge i förhållande
till järnmalmsfyndigheten, nämligen de västra och de norra samt de
östra gruvorna, beskrivas var för sig. De längst åt sydväst belägna ligga på
större avstånd från järnmalmen och benämnas å Adlerheims karta Varpskärpningen,
Storskärpningen, Lillskärpningen, Jöns Ols grufva, Vestergrufvan och
Vesterortsgrufvan. Samtliga här uppräknade gruvor förbigås här, då de synas
vara att hänföra till den av Hermelin såsom svagare betecknade typen. De av
den rikare typen, som ligga på västra sidan och i närheten av järnmalmen och
hava stupningen åt öster liksom denna äro följande:

»Södergrafvan av 11 famnars djup och Jakobs- eller Stora Södergmfvan af
48 famnars djup, äro arbetade på tre jemnsidiga kopparmalmsstreck, hvarå
äfven en särskild jordrymning blifvit gjord. I dess grufvor bestå arterne af
Kopparglas och Jernmalm, fint och jemt hopblandade med ringa bergart, så
att partiklarne knappt med blotta ögat kunna skönjas, utom vid skiffringen,
hvarest de äro mera tydlige. Jakobsgrufvan börjades år 1656 och ödelädes år
1679, såsom Relationerne anföra, för vattensjuka, ehuru vacker malm ännu
varit på Grufvans botten. En ort, kallad Norrorten, har i denna Grufva blifvit
drifven mot Storgrufvan på en gång af allenast en half fots bredd, men af god
Kopparmalm med Jernmalm åtföljd på begge sidor. I Stålnackens skärpning

Motioner i Första kammaren, Nr 381.

hafva arterne sammanstött från Vestra och Storgrufvorna, och finnes i det
qvarstående berget emellan Stålnackensgrufva och Storgrufvan röd grynig
qvarts med mycken telgstensblandning och fläckar af Kopparlazur.

Storgrufvan af 52 famnars djup har gifvit ymnig och rik malm. Jemte dess
rymd på djupet äro tvenne orter drifne, den ene af 4, den andre af 17 famnars
längd på Södra väggen och dessutom genombrott till Storrymningen. Denna
Grufva arbetades med mycken drift från Verkets början till år 1670; men ödelädes
3 år derefter. Sedan har stundom något arbete blifvit drifvit på väggarne,
såsom år 1701, då 4 arbetare i 4 månader erhöllo malm till 8 skeppund koppar.
När denna grufva ödelemnades, skola ännu malmfläckar varit på botten; men
af stark vattenådra, som på djupet inkommit, har vidare brytning blifvit
hindrad.

Stor gruf very mningen har fordom gifvit den bästa malmen, hvilken skall
varit utgången på djupet, då Grufvan år 1671 ödelädes, och sedan har den
genom ras blifvit af sten uppfylld på botten. I bredvid varande skärpningar
är arbetat på jemnsidiga malmsträckor, samt i Stockenströms grufva, hvarest
gången delar sig, gör en svängning och åter förenar sig, omkring en mellanbalk
af qvarts, som är blandad med Koppargrönt. Arterne i dessa gångar hafva
mest stående skifring.

Norra Grufvorna kallas Sankt Eriks grufva eller Stora Norrgrufvan, jemte
åtskilliga skärpningar, hvaraf de fleste ej på kartan äro utsatte. Eriksgrufvan
upptogs 1657 och arbetades till år 1672, och har på sin tid gifvit god malm
af Kopparglas och Kopparlazur i qvarts och kalksten. Söder örn denna grufva
mot Jernmalmsgången är ett 5 famnars mäktigt gråberg, af samma art som det
i Storgrufvan. Krangrufvan och de flera försök, som å denna trakten blifvit
gjorda, hafva de vanlige gångarter; men malmfyndigheten tyckes ej hafva
varit betydande, utan synas dessa arbeten mera hafva blifvit anlagda efter
stora lossnor, hvarmed i detta malmfält alltid följa Kisvittring och Koppargrönt,
än efter fyndiga malmgångar.

I de Östra Grufvorna är gångarten af gröfre sammansättning, än vid de
Vestra gangarne, och mera lik allmänna Hällearten i de omkringliggande berg.
I Smedsgrufvan synes malmen stryka i N. N. V. och S. S. O., och en glimmersköl
af % fots bredd, som går genom malmstrecket, och åter en sådan gråbergsmittel,
som i Storgrufvan, sätta snett öfver gången i N. O. och S. V.
Denna Grufva, arbetad i sednare tider, har gifvit mera svavelkisblandad malm,
än som funnits i de äldre grufvor, dock med blandning af Kopparlazur. På lika
sätt sorn. denne hafva Bengt Ols- och Järnvä ggsgrufvorna sig förhållit, med
mycken inblandning af tälgsten och hornblende.»

Av ett visst intresse är förekomsten på olika ställen av kvartsgångar, bestående
av grynig, röd kvarts med fin svart glänsande glimmer, nämligen omedelbart
söder örn S:t Eriks- eller Stora Norrgruvan, i Smedsgruvan öster örn
järnmalmen, i Stålnackens skärpning mot Storgruvan samt i Stockenströms
gruva, där gediget makroskopiskt guld påträffats med kopparlazur i kvarts.
Sadan kvarts skall också enligt Hermelin finnas på de mera beständiga och rikhaltiga
»kopparmalmsgångar», som finnas väster örn och närmare intill järnmalmen.
Det synes föreligga goda skäl att underkasta dessa kvartsförekomster
en närmare undersökning genom provtagning och analyser för att utröna, huruvida
någon avsevärd guldhalt finnes pa flera ställen, än det sedan gammalt
kända, i Stockenströms gruva. Förekomsten av arsenikkis samt av »vittring
av kobolt» (vilka båda metaller hava ett visst samband med guldets förekomst
i Boliden, där för övrigt först pa senaste tiden för blotta ögat synligt guld

Motioner i Första kammaren, Nr 331.

uppdagats), såväl i Stockenströms gruva som i Storrymningen, äro ytterligare
skäl, som tala för en undersökning genom provtagning och analyser å antydda
ställen.

En sådan mera på ytan gående undersökning borde emellertid utsträckas till
de hittills icke undersökta partier, som ligga mellan de förnämsta gruvorna närmast
väster om järnmalmen samt söder örn den sydligaste av dem, Södergruvan.
Såväl åt sistnämnda håll som från Storrymningen åt norr förbi de mindre
gruvorna Pastorsgruvan och Qvists skärpning och S:t Eriks- eller Stora Norrgruvan
ha redan efter den första »rovbryningen» på Södergruvans och Storgruvans
malm legat uppkastade vitt utbredda varphögar, som troligen verkat
avskräckande vid letningar efter nya malmskärpningar och förlett vederbörande
att giva sig ut på de små förekomster, som legat på sidan om den egentliga
kopparmalmzonen närmare intill järnmalmen. Då varphögarna emellertid närmast
järnmalmsgränsen, som ligger relativt högt, icke kunna hava någon större
tjocklek, torde det vara förenat med ganska måttliga kostnader att undersöka
berggrunden genom övertvärande blottningar även på sådana ställen, där kopparmalmförande
zonen kan antagas gå fram under varphögarna, jämte nödiga
mindre sprängningar för erhållande av friskt berg.

Då enligt Adlerheims relationer av 1746 och 1748, ävensom enligt den
karta, som finnes i 1875 års undersökningskommissions år 1877 tryckta berättelse
angående »malmfyndigheter inom Gellivare och Jukkasjärvi socknar
av Norrbottens län» åtminstone tre efter varandra liggande kopparmalmslager
skola finnas i närheten av järnmalmens liggande gräns, norr örn S:t Eriksgruvan,
torde man böra utföra några övertvärningar av kopparmalmzonen även
åt detta håll, varigenom man kunde få närmare vägledning, huru en eventuell
undersökningsstoll, påbörjad norr örn gruvbergets brant sluttande norra ända,
bör förläggas och inriktas efter kopparmalmzonen. Det nordligaste av dessa
kopparmalmslager synes motsvara det, som av Adlerheim angivits ligga några
och trettio famnar i N. O. från Lilla Norrgruvan (= Krangruvan) och ung.
10 famnar djupare ned i berget, »varuti lazuren är mörkviolett och ungefär
av två fingers bredd i dagen genomvittrad av blått och grönt».

Innan några vidlyftigare anstalter vidtagas för undersökningar av kopparmalmtillgången
å djupare nivåer synes sålunda en undersökning av berggrunden
inom den viktigaste kopparmalmzonen strax väster örn och längs järnmalmsfyndighetens
liggandegräns böra företagas under ledning av en erfaren
malmgeolog med tillgång till för jordrymningar och sprängningar nödiga arbetskrafter,
vilka torde kunna fås till större delen bland från gruvarbetet i Kiruna
sedan ett år entledigade gruvarbetare, som antingen återvänt till sina hembyar
Svappavaara och andra angränsande byar eller ännu finnas i Kiruna. Då
gott utrymme finnes i Svappavaara by för ett betydligt större antal arbetare,
än som här kunna komma att behövas, behöver man icke ha några som
helst bekymmer eller utgifter för deras förläggning och proviantering. Kostnaderna
för denna undersökning av kopparmalmszonen i berggrundens yta torde
ej behöva överstiga i runt tal 10,000 kronor.

Med ledning av härvid framkomna data beträffande kopparmalmens bredd
och längdutsträckning i fält torde sedan befinnas lämpligt att göra en undersökning
av stupningsförhållandena antingen genom fortsättande av något
lämpligt beläget äldre diamantborrhål, exempelvis det med F V å numera
bergmästare Hj. Nordqvists karta av år 1905 över Svappavaara betecknade
borrhål, som ligger i ett tvärprofilplan ung. 40 meter norr örn Storrymningens
norra och ung. sjuttiofem meter söder örn S:t Eriksgruvans södra gavel, lutar

Motioner i Första kammaren, Nr S31.

55° från horisonten, är ca. 70 meter djupt oell når ett par meter in i järnmalmens
liggande, vårföre nian kan ha anledning antaga, att om ej den malmförande
zonen är helt avbruten mittför detta borrhål, man bör kunna påträffa
densamma ganska snart. Högst trettio ä 40 meters fördjupning av borrhålet
torde därför behöva ifrågakomma. Skulle förhållandena i dagen ej giva
skäl att antaga förefintligheten av malm i detta profilplan, kan ju tänkas att
nian borrar ett nytt hål från dagen å lämplig punkt eller, -— ur arbetstillfällesynpunkt
kanske lämpligare — driver ett sänke efter någon av de i malmzonen
påträffade malmansamlingarna för dennas närmare undersökande ned mot den
nivå, i vilken det kunde befinnas lämpligt att från planen norr örn gruvberget
indriva en längs malmzonen i järnmalmens liggande gående undersökningsstoll.
Detta sänke kunde sedan tjäna dels till ventilation av stollen och till en
inriktning av densamma i malmzonen, dels till utgångspunkt för en försöksbrytning
av den malmlins, på vilken sänket blivit drivet.

Om de gjorda förundersökningarna giva anledning till antagandet, att brytvärd
kopparmalm överhuvud kan finnas, så torde, då redan genom äldre tiders
arbeten å fältet bar konstaterats, att de förefintliga kopparmineralen
tillböra de kopparrikaste som finnas, med kopparhalter till 70 å 80 % i rent
mineral, och att de redan genom sovring utan anrikning kunnat lämna en
rik beskickning till råkopparhyttoma, örn en försöksbrytning anställes, en del
malm kunna utplockas av den rikhalt, att den kan bära kostnaderna för en
biltransport, helst med träkolsdrift, till Kiruna och därifrån med järnväg till
Bolidens smältverk vid Rönnskär, elär en sådan kopparrik malm med eller utan
guldhalt skulle bliva mycket välkommen nied hänsyn till behovet av mera
koppar i smältugnarnas beskickningar, än vad som finnes i Bolidenmalmen,
varigenom guldutvinningen ur denna skulle bliva mera effektiv. Skulle det
sedan vid framdrivandet av undersökningsstollen visa sig, att tillgångarna på
kopparmalm icke äro så stora, att de utöver brytnings- och andra kostnader
kunna helt amortera kostnaderna för stollen, måste denna i allt fall bliva
av stort värde, frånsett ränteförluster nära lika med de nedlagda kostnaderna,
för en blivande järnmalmsbrytning, då dess nivå kan utväljas så att stollen
efter nödig utvidgning blir fullt lämplig som utfraktsstoll för all den järnmalm,
som kan brytas över blivande järnvägsnivå utan att vatten och malm
behöver uppfordras, sannolikt minst 10 miljoner ton. Då beträffande järnmalmen
i Svappavaara, som av Staten förvärvats år 1908 för en summa, inberäknat
Leveäniemi, av i allt 8.5 miljoner kronor, vilken nu med räntor torde
få räknas tredubblad, men inga som helst undersökningsarbeten under hela
denna tid påkostats och vad Svappavaara beträffar även före statens förvärv
så gott som inga djupundersökningar av järnmalmen ägt rum, kunde det vara
på tiden att göra något även i detta avseende, örn avsättningsförhållandena bli
förbättrade till dess staten erhåller fri dispositionsrätt för export av järnmalmen.
Vad kopparmalmen beträffar, så torde det, särskilt örn det konstateras
att tillgångarna äro för små, att därpå grunda något självständigt förädlingsverk,
vilket man kanske får räkna som sannolikast, vara fördelaktigast
att uttaga vad som finnes kunna bära transportkostnaderna medan ännu avsättningsmöjligheter
finnas till Boliden och Rönnskär. Skulle någon avsevärd
guldhalt visa sig befintlig i Svappavaaras kopparmalm, så tillkommer det motivet,
att guldet för närvarande har en verklig högkonjunktur.

För att nå fram till Södergruvans södra gavel torde den ifrågasatta stollen
få påbörjas så långt norrut, att den får en längd av åtminstone 400 meter
under tak och kräva en tid av åtskilligt över ett år för sitt färdigställande.
Läget och därmed djupet samt kostnaden av den ifrågasatta sänknin -

Motionär i Första kammaren, Nr 831.

gen kan ej heller fastställas, förrän undersökningar å den kopparmalmförande
zonens utgående i dagen blivit utförda. Först nied ledning av dessa resultat kan
också bedömas, huruvida någon diamantborrning bör företagas, vilken dock
icke blir av något större värde ur arbetslöshetssynpunkt, jämfört med en avsänkning
på någon malmlins, som kan komma till nytta såväl för stollens
inriktande som för en försöksbrytning. Att före denna undersökning kunna
beräkna något bestämt anslag för dessa eventuella arbeten är givetvis icke
möjligt. Förslagsvis torde dock ett belopp på 80,000 kronor kunna angivas såsom
lämpligt. Örn nödig materiell och maskinell utrustning för arbetenas utförande
kunde i större utsträckning få lånas av LKAB torde för nämnda belopp
nödiga undersökningar i dagen ett sänke någonstädes norr örn S:t Eriksgruvan
samt större delen av den ifrågasatta stollen kunna utföras.

Stockholm den 8 februari 1933.

C. I. Asplund.

Bilaga G.

P. M. rörande väg från Kiruna över Kaalasluspa och Puoltsa till stranden
av Holmajärvi i Jukkasjärvi socken, Norrbottens län.

De väghållningsskyldige i Jukkasjärvi socken hade å vägstämma den 28
augusti 1932 uttalat sig för anhållan hos Länsstyrelsen örn förordnande för
förrättningsman att verkställa undersökning och upprätta arbetsplan för anläggning
av väg från Kiruna med sträckning efter materialvägen fram till
banvaktsstugan nr 484 samt därefter norr örn Kakkurijärvi och efter höjdsträckningarna
strax norr örn Kaalasjärvi, med ångbåtsbrygga vid Holmajärvi
och med bivägar till Kaalasluspa, Jänkänalusta och Puoltsa.

Vid sedermera på grund av Länsstyrelsens förordnande av Vägingeniören
företagen undersökning, visade det sig fördelaktigare att framdraga vägen söder
örn Kakkurijärvi och höjdsträckningarna vid Kaalasjärvi.

Det vore för arbetslöshetens bekämpande i Jukkasjärvi socken av synnerligen
stor betydelse örn anläggning av denna ödebygdsväg kom till utförande.
För den jordbrukande befolkningen i Jukkasjärvi socken, som sedan gammalt
är beroende av kontantförtjärist för sitt uppehälle, har tidigare skogsarbete
och säsongarbete vid gruvorna stått till buds, men på grund av depressionen
inom dessa näringsgrenar är denna inkomstkälla för närvarande helt och hållet
stängd, varför vägarbete är så gott som den enda möjligheten till kontant
inkomst.

Från gruvorna i Kiruna och Tuolluvara avskedades åren 1931 och 1932
300—400 man. En stor del av dessa voro från byarna i Jukkasjärvi socken.

Länsstyrelsens i Norrbottens län treårsplan för vägarbeten åren 1934—1936
upptager vägarbeten i Jukkasjärvi vägdistrikt i ovanligt ringa omfattning,
och äro en del av dessa arbeten redan utförda. Så är fallet med vägbyggnaden
J ukkas järvi—Laxforsen—Kauppinen.

Vägstyrelsen får härmed varmt förorda igångsättande av anläggning av
ödebygdsväg Kiruna—Kaalasluspa—Puoltsa—stranden av Holmajärvi såsom
beredskapsarbete instundande sommar.

Kiruna den 18 april 1933.

Jukkasjärvi vägstyrelse.

H. Hammarén

ordf.

Stockholm 1933. Kungl. Hovboktryckeriet Iduns Tryckeri A.-B.
336523