Motioner i Första kammaren, Nr 305 (Motion 1932:305 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, Nr 305.

Nr 305.

Av herr Reuterskiöld m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i 3 och 17 §§
lagen den 27 juni 1896 om rätt till f iske m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr lil om ändrad lydelse av lagen den 27 juni
1896 om rätt till fiske innebär — såsom också i flera över lagförslaget infordrade
utlåtanden framhållits — ett långt gående ingrepp i strandägarnas
lagligt förvärvade rättigheter. Det principiellt betänkliga i ett lagförslag av
denna innebörd förminskas icke genom den i propositionen föreslagna rätten
till ersättning till strandägare för mistad fiskerätt. De grundsatser för ersättningsfrågans
lösning, som i propositionen upptagits, äro allt för snävt begränsade.
Vid den verkställda utredningen har icke tillräckligt beaktats de
ekonomiska konsekvenser, som lagförslagets genomförande skulle medföra för
strandägarna. Därför saknas också i propositionen fasta grunder för bedömandet
av ersättningsfrågans innebörd och räckvidd. Den jämförelse med förhållandena
på västkusten, som i propositionen göres i syfte att styrka förmodandet
örn att skadeståndsanspråk endast i ringa omfattning äro att vänta,
säger i förevarande hänseende ingenting, då förhållandena på västkusten äro
helt andra än inom de områden, vilka beröras av den nu föreslagna lagändringen.
Detta erkändes också vid den tid, då lagändringen beträffande västkusten
genomfördes. I Kungl. Maj:ts proposition nr 2 till 1928 års riksdag
sammanfattades de skäl, som då ansågos tala mot lagstiftningens utsträckande
till rikets östra och södra kuster, sålunda:

»Införandet av etthundraåttiometersgränsen jämväl i fiskevattnen inomskärs
skulle i de östra och södra kustorterna verka alltför betungande för ägarna
av stranden. Dessa utnyttjade nämligen i stor utsträckning sin enskilda fiskerätt
genom fiske med fast redskap, som emellertid inom skären icke med fördel
kunde hållas inom den tillämnade etthundraåttiometersgränsen. Vidare hade
strandägarna ofta med stor kostnad upprensat notvarp utanför samma gräns
och för deras tillgodogörande anskaffat dyrbar redskap. Det stora flertalet
yrkesfiskare i hithörande delar av landet utgjordes i själva verket av strandägare,
vilka av gammalt idkat fiske vid sidan av jordbruk och ofta som huvudnäring.
I regel vore strandägarens fiskerätt av sådant värde för hans hemman,
att det tagits i beräkning vid köp och försäljning. Mången gång utgjorde
den hemmanets väsentligaste tillgång, representerande för vissa gårdar en år Bihang

till riksdagens protokoll 1932. 3 sami. SS höft. (Nr 305 306.) 1

Motioner i Första hammaren, Nr 305.

lig inkomst av tusentals kronor. För sådana yrkesfiskare, vilka icke tillika
vore strandägare, torde i allmänhet det nuvarande tillståndet, med möjlighet
för dem att genom arrende av strandägares enskilda fiskerätt skaffa sig en
uteslutande rätt, vara mera tillfredsställande än en lagändring i förslagets
riktning med därav föranledd konkurrens örn fiskeplatserna med mera tillfälliga
fiskare, tillhörande exempelvis den eljest i andra yrken sysselsatta arbetarbefolkningen.
I vanliga fall funnes ingen svårighet att på skäliga villkor
få till stånd en uppgörelse med strandägarna. Härtill komme, att i allt
fall fisket här gemenligen vore av sådan natur, att det krävde dispositionsrätt
jämväl till vattnet inom etthundraåttiometersgränsen. Reformen skulle säkerligen
mer skada än gagna fiskerinäringen i dess helhet. De biologiska förhållanden,
varav fisket inom skären vid dessa kuststräckor vore beroende, ägde
helt annan karaktär än å västkusten, och fiskets frigivande skulle därför äventyra
fiskevården. Vidare vore etthundraåttiometersgränsen praktiskt orimlig
i fråga örn de till sin bredd mycket skiftande vattenområdena inom skären.
Slutligen erbjöde tolkningen av uttrycket ''stadigt djup av två meter’, hänfört
till området inomskärs, synnerliga svårigheter. Den i kammarkollegiets förslag
betonade vinsten av reformen, att man skulle komma ifrån den stundom
något obestämda skillnaden mellan begreppen inom och utom skären, vore knappast
av någon verklig betydelse.»

Dessa betänkligheter föranledde 1928 dåvarande justitieministern Thyrén att
avvisa tanken på att utsträcka de för västkusten föreslagna fiskerättsbestämmelsema
till att gälla jämväl ostkusten.

Det synes vara en rimlig fordran att riksdagen vid beslutets fattande något
så när vet vad detta kan komma att innebära ifråga örn anspråk på skadestånd
från strandägare för mistad fiskerätt. Den hittills förebragta utredningen är
i detta hänseende otillfredsställande, överhuvud taget kunna starka anmärkningar
riktas mot det sätt, varpå utredningen i denna viktiga fråga bedrivits,
och som gjort att sagda utredning knappast kan erkännas såsom fullt objektiv
och sakligt riktig. Frånvaron dessutom av en allsidig utredning rörande den
föreslagna lagändringens ekonomiska konsekvenser synes lika anmärkningsvärd
som den brådska, varmed ärendet efter flera års utredning slutbehandlats,
och som vållat, att ortsbefolkningen under ogynnsamma förhållanden och på
synnerligen kort tid beretts ett ofta illusoriskt tillfälle att yttra sig över förslaget.
En allsidig utredning om strömmingsfiskets ekonomiska betydelse för
strandägarna saknas alltså. Innan en sådan utredning föreligger, är det icke
möjligt att bedöma räckvidden av det nu föreslagna ingreppet i strandägarnas
rättigheter. Mot det föreliggande förslagets enskildheter kunna även åtskilliga
anmärkningar göras, av vilka här endast några skola antydas.

En gränslinje 180 meter från stadigt tvåm etersdjup vid stranden är utomskärs
möjlig att uppehålla, ty öppna havet ligger utanför gränsen. Inomskärs
åter, åtminstone där skärgården är mera söndersplittrad, lärer denna gräns
praktiskt taget bliva omöjlig att hålla. Den ägofigur, som det »fria vattnet»
bildar, blir oformlig. Risk föreligger då att fria fiskare från avlägsna trakter
komma att göra intrång å vatten inom 180-metersgränsen.

Motioner i Första hammaren, Nr S05.

Det torde kunna övervägas, om ej det fria fisket vid Östgötakusten kunde
inskränkas till vissa mera öppna fjärdar och vikar, t. ex. Orrfjärden, Einnfjärden
och a. dyl., varest det är praktiskt möjligt att upprätthålla gränsen.
Större delen av norra Bråviksstranden tillhör Östkinds häradsallmänning och
är olämplig för notdragning. Ett frigivande av fisket utanför densamma är
mindre kännbart för jordägarna i häradet.

Det föreslagna skyddet för notvarpen är icke tillfredsställande och de föreslagna
utmärkningsbestämmelserna anses av den praktiska sakkunskapen vara
icke ändamålsenliga och oskäligen betungande. Ansvarsbestämmelserna lida
av oklarhet. Enligt lagförslaget föreligger åtalbart brott endast örn oriktig
skötsättning skett »utan strandägares samtycke». Med strandägaren kan icke
avses annan än den, i vars vatten skötarna sättas. Äger skötfiskaren strandägarens
samtycke, begår han alltså icke något brott, även örn andra fiskevattensägare
lida skada av den oriktiga skötsättningen.

Då det föreliggande lagförslaget icke tager tillräckligt hänsyn till de särskilda
förhållanden, som gälla för vissa av här ifrågavarande kustområden, och
då det icke innehåller sådana upplysningar, som erfordras för att riksdagen
skall bliva i stånd att bedöma dess konsekvenser ifråga om uppkommande
skadeståndsanspråk, få vi med åberopande av vad här anförts och med hänvisning
till de utredningar och handlingar, som här bifogas, hemställa,

att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 111.

Stockholm den 2 mars 1932.

Karl Andersson

i Eliantorp.

Per Gustafsson.

C. A. Reuterskiöld.
K. G. Westman.

Petrus Nilsson. Oscar Ericson. Alexander Nilsson.

Erik von Heland. Anton Pettersson.

I motionens yrkande instämma:

Nils Wohlin. Th. Borell.

K. J. Gustafsson.

M. Svensson.
Israel Lagerfelt. C. G. Hammarskjöld.

Motioner i Första kammaren, Nr 805.

Bilaga 1.

Till KONUNGEN.

Sedan vederbörande rättsägare beretts tillfälle att yttra sig över ett genom
justitiedepartementets försorg utarbetat förslag till ändrade bestämmelser rörande
rätten till strömmingsfiske med not och garn å rikets östra kust ävensom
över vissa i samband därmed framlagda lagändrings- och författningsförslag,
få undertecknade fiskevattensägare härmed i underdånighet anföra följande.

Nu gällande bestämmelser återfinnas i lagen den 27 juni 1896 örn rätt till
fiske enligt vilken med vissa undantag strömmingsfisket är förbehållet strandägarna,
inomskärs helt och hållet men utomskärs inom den s. k. 180-metersgränsen.
Utanför denna gräns står fisket utomskärs öppet för envar. Förslag
om ändring av dessa bestämmelser hava tidigare varit framlagda. Kungl,
kammarkollegium — eller rättare kammarrådet A. W. Dufwa -—- verkställde
sålunda på sin tid utredning rörande fiskerättsförhållandena vid rikets kuster
och i ett den 27 augusti 1924 av generaldirektören i kollegium och Dufwa å
kollega vägnar avgivet betänkande föreslogs bl. a. att för allt saltsjöfiske
skulle i huvudsak gälla samma regler, som då gällde för fisket utomskärs.
Förslaget föranledde år 1928 lagändring avseende fisket vid västkusten
under det att bestämmelserna rörande fisket vid Östersjöns stränder lämnades
oförändrade. Dufwas förslag väckte i vad det avsåg ostkusten mycket stort
motstånd från både strandägare och de myndigheter, som hade att yttra sig
över detsamma. I Eders Kungl. Maj:ts proposition nr 2 till 1928 års riksdag
sammanfattas betänkligheterna på följande sätt: »Införandet av etthundra -

åttiometersgränsen jämväl i fiskevattnen inomskärs skulle i de östra och södra
kustorterna verka alltför betungande för ägarna av stranden. Dessa utnyttjade
nämligen i stor utsträckning sin enskilda fiskerätt genom fiske med fast
redskap, som emellertid inom skären icke med fördel kunde hållas inom den
tillämnade etthundraåttiometersgränsen. Vidare hade strandägarna ofta med
stor kostnad upprensat notvarp utanför samma gräns och för deras tillgodogörande
anskaffat dyrbar redskap. Det stora flertalet yrkesfiskare i hithörande
delar av landet utgjordes i själva verket av strandägare, vilka av gammalt
idkat fiske vid sidan av jordbruk och ofta som huvudnäring. I regel
vore strandägarens fiskerätt av sådant värde för hans hemman, att det tagits
i beräkning vid köp och försäljning. Mången gång utgjorde den hemmanets
väsentligaste tillgång, representerande för vissa gårdar en årlig inkomst av
tusentals kronor. För sådana yrkesfiskare, vilka icke tillika vore strandägare,
torde i allmänhet det nuvarande tillståndet, med möjlighet för dem att
genom arrende av strandägares enskilda fiskerätt skaffa sig en uteslutande
rätt, vara mera tillfredsställande än en lagändring i förslagets riktning med
därav föranledd konkurrens om fiskeplatserna med mera tillfälliga fiskare, tillhörande
exempelvis den eljest i andra yrken sysselsatta arbetarbefolkningen.
I vanliga fall funnes ingen svårighet att på skäliga villkor få till stånd en
uppgörelse med strandägarna. Härtill komme, att i allt fall fisket här gemenligen
vore av sådan natur, att det krävde dispositionsrätt jämväl till vattnet
inom etthundraåttiometersgränsen. Reformen skulle säkerligen mer skada
än gagna fiskerinäringen i dess helhet. De biologiska förhållanden, varav

Motioner i Första kammaren, Nr 305. 5

fisket inom skären vid dessa kuststräckor vore beroende, ägde belt annan karaktär
än å västkusten, och fiskets frigivande skulle därför äventyra fiskevården.
Vidare vore etthundraåttiometersgränsen praktiskt orimlig i fråga
örn de till sin bredd mycket skiftande vattenområdena inom skären. Slutligen
erbjöde tolkningen av uttrycket ''stadigt djup av två meter’, hänfört till området
inomskärs, synnerliga svårigheter. Den i kammarkollegiets förslag^ betonade
vinsten av reformen, att man skulle komma ifrån den stundom något
obestämda skillnaden mellan begreppen inom och utom skären, vore knappast
av någon verklig betydelse.» Den år 1928 fungerande chefen för justitiedepartementet
delade dessa betänkligheter (se kungl. prop. sid. 18 ff.) och
framlade icke något förslag till ändrade lagbestämmelser för rikets östra och
södra kuster. Ändring kom emellertid som sagt till stånd beträffande västkusten
och innebar för denna endast ett lagfästande av sedan länge rådande
sedvanerätt. Vissa befolkningselement vid ostkusten_ hava emellertid särskilt
sedan krigsåren hyst intresse för en utvidgning av de icke strandägandes fiskerätt
och tid efter annan framställt krav å en revision av fiskerättsbestämmelsema.
Dessa krav fingo vid 1928 års riksdag sitt uttryck i en motion av redaktören
Karl Ward i Norrköping jämte flera andra socialdemokratiska riksdagsmän
från Östergötlands län. Motionen föranledde en riksdagens skrivelse
till Kungl. Majit med begäran örn fortsatt utredning och förslag örn ändrade
bestämmelser rörande fiskerätten å rikets östra kust. Det är med anledning
av denna riksdagens skrivelse, som den nu framlagda utredningen kommit till
stånd. En granskning av den upprättade promemorian giver vid handen, att
det icke vid denna utredning framkommit något, som ej varit känt förut. Det
föreligger alltså intet, som bör föranleda statsmakterna att frångå dc synpunkter,
som tidigare anlagts å frågan. Det nya i utredningen är endast själva
lagändringsförslagen. Man har frångått den ursprungliga tanken i Dufwas
förslag att låta samma regler gälla för saltsjöfisket utom- och inomskärs och
i stället inskränkt sig till att införa vissa undantagsregler för strömmingsfiske
med garn (skötar). Detta skulle sålunda fritt få utövas i det vatten, som har
ett djup av minst tio meter och finnes på större avstånd än 180 meter från
det ställe invid stranden, där stadigt djup av två meter vidtager. Man har
tydligen tänkt sig att genom dessa bestämmelser kunna jämka mellan strandägarnas
och den icke strandägande befolkningens intressen, så att den senare
skulle kunna tillerkännas fritt skötfiske, utan att de förres rätt träddes för
nära. Förslaget låter för den i praktiskt fiske oinvigde säkerligen bestickande.
Dessvärre medför det likväl ett allvarligt ingrepp i den strandägande befolkningens
rättigheter; att de sakkunniga även måste hava haft klart för sig
detta framgår därav, att det varit dem angeläget att söka skapa en rättsgrund
för sitt ändringsförslag. De göra sålunda gällande, att i äldre fiskeristadgor,
ända tills nu gällande lag trädde i kraft den 1 januari 1897, det »med viss
sannolikhet» varit tillåtet för varje svensk medborgare att utöva strömmingsfiske
jämväl inomskärs vid de delar av rikets östersjökust, där sådant av ålder
varit vanligt. »Viss sannolikhet» finna vi dock vara en dålig rättsgrund och
kunna icke tillmäta den nu återgivna uppfattningen vitsord.

Det är i varje fall av vikt att här vinna utredning örn de lokala sedvanor,
som kunna hava utbildat sig beträffande strömmingsfiske. Försök till dylik
utredning har skett såväl vid den inom kammarkollegium av kammarrådet
A. W. Dufwa omhänderhavda utredningen som ock genom justitiedepartementets
försorg av de senast anlitade sakkunniga. Ehuru dessa utredningar beträffande
nu avsedd fråga långt ifrån kunna betecknas som uttömmande, giva
de dock oförtydbart vid handen, att någon mera allmänt omfattande sedan
längre tid tillbaka bestående sedvana icke härskar. »Sedvanorna» befinnas
vara synnerligen växlande icke blott för mycket närbelägna orter utan även

Motioner i Första hammaren, Nr S05.

för olika tidsperioder. Det kan alltså fastslås, att de icke äro lämpade som
grund för lagstiftningsåtgärder, vars innebörd huvudsakligen avses innebära
ett lagfästande av i livet faktiskt bestående förhållanden. Det är omöjligt
för oss att på den korta tid, som för yttrandets avgivande tillmätts, åstadkomma
någon allmän utredning i denna fråga. Vi skola emellertid här framlägga
den utredning, som redan nu finnes tillgänglig beträffande vissa delar av
skärgårdsområdet.

I den riksdagsmotion, som närmast föranlett utredningen, hemställdes örn
särskilt aktgivande på strömmingsfisket i Bråviken. Anledningen till att
Bråviken i denna fråga kommit i förgrunden är att strävandena efter fritt
fiske inomskärs särskilt utgått från vissa befolkningselement inom Kvarsebo
socken vid Bråviken. Dessa strävanden, i vilka bemälta motion är en del,
hava tagit sig lika kraftiga som olämpliga uttryck. Det har sålunda bl. a.
utretts, att de personer, vilka undertecknat en den 6 december 1919 till Eders
Kungl. Maj :t ingiven framställning den 20 november 1919 rörande skötfisket
fråviken, vilken framställning föranledde uppdrag till kammarkollegium att
låta utsträcka Dufwas utredning att omfatta jämväl fiskerättsförhållandena i
Östergötlands län, träffade skriftlig överenskommelse innehållande att de skulle
påstå att skötfisket i Bråviken av ålder varit fritt för envar, att de i varje fall
skulle i största^ möjliga utsträckning bedriva skötfiske på främmande fiskevatten
i ändamål att söka skapa sådan hävd samt att alla de kostnader, som
kunde uppstå genom ett dylikt förfarande gemensamt skulle gäldas. Det är
givet, att sådana fördömliga metoder skärpte förhållandet mellan strandägarne
och skötfiskarne. Resultatet blev även ett par rättegångar. En av dessa
— motorbåtsskepparen John Andersson i Skönvik, Kvarsebo socken •/• ägarne
av Lönö egendom i östra Husby socken, godsägaren Jacob Wahren och
hans ^hustru Elisabeth Wahren — fick karaktären av ett prejudicerande princ.
ipmål, som efter dispens avgjordes genom Kungl. Maj:ts dom den 18 oktober
1928. Målet, i vilket utredningen var synnerligen vidlyftig, är i korthet refererat
i tidskriften Nytt Juridiskt Arkiv, årgång 1928 sid 480. Utredningen i
detta inål avhandlar utförligt förhållandena i Bråviken särskilt med hänsyn
till påståendena örn rådande sedvänjor. Från denna utredning tillåta vi oss
återgiva följande.

Kvarsebo socken, som är belägen vid Bråvikens norra strand inom Östkinds
härad och Östergötlands län, gränsar i öster och norr till Jönåkers härad i
Södermanlands län, i väster till Lösings härad i Östergötlands län och i söder
till Östra Husby socken i Östkinds härad. Den norra Bråviksstranden, som
följer en förkastningslinje, stupar brant ned i viken och utgör i geologiskt avseende
en del av den mäktiga moränås, som genom norra Östergötland sträcker
sig åt öster ut mot Östersjön. Asen i dess sträckning längs Bråviken är på
ett fåtal ställen genombruten av mindre betydande vattendrag. Den branta
strandsluttningen bestående av berg och grovt morängrus är givetvis otjänlig
för odling, och sådan har endast ägt rum i de dalgångar, som bildats omkring
de i viken utmynnande vattendragen. Den enda mera betydande av dessa dalgångar
utgöres av den väster örn Kvarsebo socken liggande Krokeksbygden.
Inom Kvarsebo socken är stranden särskilt brant och ogästvänlig. Bebyggelsen
är därför än i dag obetydlig och förekommer huvudsakligen vid Säter,
Djupvik och Hultstugan. Dessa orter återfinnas å generalstabskartan, som
giver en god föreställning om ortens beskaffenhet i topografiskt avseende. Den
långsträckta, breda åsen med sina stora kärr- och skogsmarker utgör gränsen
emellan Svealand och Götaland och var i äldre tider en svårgenomtränglig ödemark.
En stor del av dess område utgjordes av allmänningsskogar. Mera än
tre fjärdedelar av Kvarsebo socken upptages sålunda alltjämt av Östkinds

Motioner i Första hammaren, Nr 805.

häradsallmänning, och större delen av socknens strandlinje tillhör häradsallmänningen.

Vid södra bråviksstranden, som är mera sönderskuren och försedd med skärgård,
utbreder sig Vikbolandet med sin för brukning och bebyggelse tjänliga
slättnatur. Det är också en för sin rika odling sedan urminnes tid berömd
bygd. Här ligga vid sidan av gammal bondejord en rad stora domäner bland
dem Bråborgs och Skenäs ryktbara kungsgårdar. Den södra stranden av Kråkviken
har alltså sedan uråldrig tid upptagits av gammal kulturbygd. De på
Vikbolandet liggande östra Husby och östra Stenby socknar sträckte sig tidigare
tvärs över Bråviken, omfattande delar av det område, som nu upptages av
Kvarsebo socken.

Kvarsebo socken åter har i äldsta tider med säkerhet uteslutande bestått av
ödemark, som haft karaktären av utmark till den söder örn Bråviken liggande
kulturbygden, och det är först i ganska sen tid, som någon mera avsevärd bebyggelse
inom socknen ägt rum. Detta framgår bl. a. därav, att den stora
stråkvägen från Östergötland till Södermanland sedan urgammal tid gick
över Kolmården redan vid Krokek. Från Svintuna i Krokek drog sålunda
sveakonungen på sin eriksgata över skogen till Södermanland, och den stora
landsvägen från Norrköping över Nyköping till Stockholm går än i dag fram
genom denna del av trakten, under det att Kvarsebo socken alltjämt icke har
direkt landsvägsförbindelse utmed kusten varken åt väster med Östgötabygden
eller åt öster med Södermanlandsbygden. Att Kvarsebo socken först i sen tid
varit utsatt för någon bebyggelse utvisa de låga befolkningssiffrorna för orten,
av vilka här gjorts en sammanställning:

År Antal innevånare

1714

1750

1800

1805

1815

l,s30

1840

1850

1870

1874

1925

170

290

389

392

425

483

512

575

651

6*6

829

Befolkningssiffrorna från 1700-talet hava erhållits från landsarkivet i Vadstena.
Uppgifterna rörande övriga tider äro hämtade från Wilhelm Thams
»Beskrifning öfver Linköpings län» samt Magnus Höjers geografiskt-statistiska
arbete »Konungariket Sverige», del II, sid. 102.

I judiciellt avseende har socknen alltid lytt under Östkinds härad, som utgjorde
eget tingslag till omkring 1880, då det förenades med Björkekinds härad
till ett tingslag. Numera ingår Östkinds härad i Bråbygdens tingslag.

I ecklesiastikt hänseende utgör Kvarsebo socken numera eget pastorat, lydande
under Strängnäs stift. Till mitten av 1700-talet utgjorde det område,
som nu upptages av socknen, en del av östra Husby socken.

I kameralt avseende äger all i mantal satt jord inom Kvarsebo socken, med
undantag för kyrkoherdebostället ‘/2 mantal krono Östankärr, skattenatur. Så
har emellertid icke alltid varit förhållandet. Tillgängliga ortsbeskrivningar
t. ex. Thams beskrivning del II, sid 818 ff. och »Sverige» av Carl Ahlenius
m. fl. omtala sålunda, att nästan hela Kvarsebo socken —- d. v. s. den del, som
icke upptogs av allmänningen — under 1600-talet hörde till Skenäs kungsgård,

8 Motioner i Första kammaren, Nr 805.

vilket häntyder på sen bebyggelse av en självständig näringsidkande befolkning.

oMed anledning av de framställda påståendena om rätt till strömmingsfiske
på grund av urgammal hävd och uråldriga sedvänjor hava de källor, vilka kunnat
tänkas lämna några upplysningar örn förhållandena under gången tid i denna
del av riket, blivit underkastade undersökning.

Den närmast till hands varande officiella källan för inhämtande av uppgifter
om vårt lands tillstånd och beskaffenhet under gångna tider torde vara
landshövdingarnes till Kungl. Maj:t avgivna femårsberättelser. Landshövdingens
i Ostergötlands län femarsberättelser, vilka liksom berättelserna från rikets
övriga län först under 1820-talet började utgivas från trycket, ha i vad de
avse tiden 1819—1900 blivit genomgångna.

Berättelsen för femårsperioden 1822—1826 innehåller en utförlig geografisk
skildring av Östergötlands län.. I redogörelsen för länets allmänna beskaffeni
flores, att detsamma kan indelas i slättbygd, skogs- och bergsbygd samt
skärgård. Till skärgården hänföres »Gryts och S:t Anna Capeils socknar samt
Lönö och Jonsbergs Östra eller yttersta Socknedelar jemte en mängd af Öar
och Holmar, sträckande sig från Stränderna ut till hafsbandet». Till skogsbi1
bergsbygden räknas delar av Simonstorps, Krokeks och Qvarsebo socknar,
Finsponga län samt Kinda och Ydre härader, under det att övriga icke uppräknade
delar vore att anse såsom slättbygd. Näringslivet behandlas utförligt,
utan att dock fisket far något omnämnande bland huvudnäringarna. Under
rubriken binäringar anföres emellertid bl. a. helt kort »i skärgården strömmingsfångst
och sjöfart». Berättelsen giver sålunda vid handen, att Kvarsebo
socken på 1820-talet hade karaktär av skogs- och slättbygd, att strömmingsfisket
är en binäring i skärgarden, men att dit icke räknas Bråvikens stränder
utan endast det utanför dess mynning liggande, till Jonsbergs socken hörande
skärgårdspartiet. I följande berättelser hänvisas beträffande länets allmänna
beskaffenhet till 1822 ars berättelse. Beträffande fisket omnämner berättelsen
för åren 1823—1826 strömmingsfisket i skärgården såsom binäring. Berättelsen
för aren 1827 1831 omnämner icke alls fisket. I berättelsen för

åren 1832—1836 anföres beträffande fisket följande: »Fisket är en binäring
för skärgården och strandboeme vid hafsvikarne, samt för en del innevånare
uti orterne kring de stora sjöarne Sommen — — —. Näringen kan vara av
vigt för någon enskildt, och ger en god tillökning uti matförrådet för de hushåll,
hvilka idka den: men förutan någon försäljning i städerne af den färska
fångsten afyttras blott ringa ovantiteter af denna vara, och ingenstädes är yrket
särdeles indräktigt. Laxfisket i Norrköping, strömmingsfisket på vissa
ställen vid Östersjöns stränder samt ett och annat ålfiske äro de huvudsakligaste
■ .» Därjämte anmärkes, att strömming i mindre kvantiteter in föres

från »Calmare och Nyköpings län». I berättelsen för femårsperioden
1837 1841 anföres, att »fisket fortfar jämväl i enahanda skick, som uti sed naste

underdåniga berättelse omförmäles». Berättelserna för tidsperioderna
1842—1847 och 1848—1850 omnämna icke fisket vare sig såsom huvud- eller
binäring. Den hittills verkställda granskningen torde till full evidens visa.
att det före 1850 fullkomligt saknats betingelser för en självständig icke jordägande
fiskeribefolkning i Kvarsebo socken. Under senare hälften av århundradet
kommer emellertid fisket att öka i betydelse dels på grund av vidtagna
åtgärder för dess upphjälpande, vilka åtgärder vidtogos av strandägarna, dels
på grund av bättre kommunikationer och därav starkt ökade betingelser för
ett rationellt ekonomiskt utnyttjande av fisket. Den fortsatta granskningen
av landshövdingarnas berättelser skall tydligt komma att utvisa detta. I 1851
—1855 års berättelse talas först om jakten, vilken hänföres till tidsfördriv,
och därefter heter det: »Af större vigt är fisket, särskilt i Länets skärgård’

Motioner i Första hammaren, Nr 305.

äfvensom i Brå viken, och den öfverenskommelse, ägarne af sistnämnde fiskvatten
ingått till näringens skydd ^h ändamålsenliga bedrifvande, skall, såsom
man hoppas, blifva en allmännare väckelse till dess upphjelpande ur det förfall,
hvari äfven den genom långvarig vanvård råkat.» I 1856—1860 års berättelse
omnämnes fisket helt kort såsom binäring. I berättelsen för perioden
1861—1865 heter det: »Fisket idkas hufvudsakligen i skärgården samt är endast
der och i sjöarne Glan, Roxen, Boren och Wettern samt Motala ström af
någon betydenhet.» Som synes har den väntade uppryckningen av denna näringsgren
ännu icke kommit till stånd. Kommunikationsförhållandena torde
väsentligen vid denna tid ha varit ensartade med dem på 1830-talet, och det
torde därför vara antagligt, att förhållandena fortfarande voro likartade med
dem, som omtalades i berättelsen för åren 1832—1836. Åtminstone tyder följande
redogörelse för fisket i 1866—1870 års berättelse därpå: »Fisket, som
synnerligen i länets skärgård utgör en ganska viktig näringskälla och äfven
för länets Öfrige på sjöar och vattendrag i allmänhet rike delar lemnar icke
obetydliga bidrag till hushållens framfödande, har under perioden blifvit öfverallt
inom länet ordnadt genom stadganden därför, som efter det fiskevattensegarne
lemnats tillfälle att i ämnet träffa öfverenskommelser och fiskeri-intendenten
därefter blifvit hörd, af Eders Kungl. Maj :ts Befallningshafvande utfärdats
— — — den 8 februari 1870 för Bråviken och Slätbaken.» Fisket
har synbarligen alltjämt sin huvudsakliga betydelse såsom husbehovsfiske.
I berättelsen för åren 1871—1875 heter det endast: » Fisket bedrifves endast i
länets östligaste delar eller skärgårdstrakterna såsom näring---.» Be rättelsen

för decenniets senare hälft (1876—1880) innehåller intet rörande omfattningen
och betydelsen av fisket såsom näringsgren. Det omtalas emellertid,
att omsorg ägnats åt detsammas förbättrande genom anslag till fiskeriintendenten
för årligt biträde med undervisning uti och tillsyn över fisket. Under
1870- och 80-talen förbättras emellertid kommunikationerna väsentligt, och
reguljära ångbåtsförbindelser torde hava kommit till stånd i de farvatten, som
här ifrågakomma. Det är säkerligen detta, som är orsaken till att fisket efter
1880 snabbt tillväxer i betydelse. I 1881—1885 års berättelse heter det sålunda
: »Saltsjöfisket, som för skärgården är en ganska viktig näringsgren och
som bedrifves örn vintern med not, men under sommaren med skötar och mindre
redskap, uppgifves hafva varit medelmåttigt. Blott på Vikbolandet hafva omkring
50 hushåll deraf uteslutande sin bergning, mera än dubbelt så många
idka det såsom binäring och 10 ä 15 personer hafva sitt uppehälle genom uppköpande
och återförsäljning deraf. Ensamt vinterfisket mellan Qvarsebo och
Näfveqvarn i Bråviken lärer årligen inbringa mera än 10 000 kronor brutto.»
Enligt redogörelsen för handel och sjöfart ägde Norrköping under femårsperioden
4 segelfartyg och 10 ångfartyg. Fiskevattnet mellan Kvarsebo och Nävekvarn
tillhörde till största delen Östkinds häradsallmänning och Nävekvarns
bruk. I berättelsen för perioden 1886—1890 omtalas att strömmingsfisket
uppgives vara i avtagande, likväl med undantag för Bråvikens norra strand
»der fångsten i allmänhet varit god, under år 1889 till och med riklig, samt
beräknas lemna en årlig afkastning af 10 000 kronor». Berättelsen för perioden
1891—1895 upptager rörande fisket bl. a. följande: »Fisket i saltsjön
utgör fortfarande för skärgårdsbefolkningen en vigtig näringskälla. I synnerhet
lämna ål- och strömmingsfiskena — — — en särdeles riklig inkomst
---. Strömmingsfiskena, som bedrifvas örn vintern med not men

under sommaren med skötar eller smärre redskap, har, med undantag af år
1894, då ingen is fanns, varit synnerligen gifvande, ''och beräknas endast den
i Bråviken upptagna strömmingen i medeltal till ett årligt värde af minst
10 000 kronor.» Berättelsen för perioden 1896—1900 innehåller rörande fisket
bl. a. följande: »Hvad som i hög grad bidrager till att hålla ned intresset för

Motioner i Första kammaren, Nr S05.

insjöfisket är det oefterrättlighetstillstånd, som eger rum i afseende på eganderättsförhållandena
och deras tillämpning härvidlag. Ej nog med att man ofta ej
kan freda sitt eget vatten för icke delägares uppfattning att fiske skall vara en
allmänning, öppen för alla, utan äfven i icke skiftade sjöar — och icke skiftade
äro de flesta — tyckes det vara föga lönande för en egare att lägga ned
kostnad för fiskets upphjälpande, -— ---.»

»Af saltsjöfiskena är strömmingsfisket det viktigaste, det bedrifves med skötar,
sommar- och vinternot. De största fångsterna fås vintertid i yttre delen
af Blåviken (Östra Husby, Qvarsebo och Krokeks socknar). Synnerligen gifvande
var det på året 1900 kommande vinterfisket, då värdet däraf från dessa
tre socknar uppgafs stiga till öfver 75 000 kronor. Sannolikt kan strömmingsfisket
uppskattas till 175 000 ä 200 000 kronor för år. Belysande för detta
fiskes betydenhet är också att under femårsperioden från Vikbolandsbanan
afsändts icke mindre än 1 149 060 kilogram strömming.» I samma berättelse
omnämnes, att fiskets betydelse alltmer börjat att uppmärksammas och att
åtgärder till dess förbättrande vidtagits. Vikbolandsbanan i dess sträckning
från Arkösund till Norrköping öppnades för trafik under slutet av 1890-talet.
Det är anmärkningsvärt, att det uppskattade värdet å strömming fångad i
Brå viken under senare delen av 1890-talet är omkring 10 gånger större än värdet
för decenniets förra hälft.

Den överenskommelse mellan fiskerättsägarna, som omtalas i berättelsen för
perioden 1851—1855 innehålles i Konungens befallningshavandes utslag den 5
februari 1855. Utslaget giver vid handen, att Konungens befallningshavande
på ansökan sammankallat »egame till fisket i Bråviken» för att besluta om sättet
för fiskets utövande i Bråviken. I utslaget talas endast örn delägarna i fisket
och icke örn »fiskeribefolkningen» eller »ortens befolkning» i allmänhet, vilket
bort varit fallet, örn strömmingsfisket oavsett strandäganderätten allmänneligen
bedrivits av de i orten boende.

I Kungl. Kammarkollegii »Utredning rörande fiskerättsförhållandena vid rikets
kuster» hävdas av kammarrådet A. W. Dufwa den uppfattningen, att åtminstone
för den landsändas del, varom här är fråga, stadgandet i 1766 års
fiskeristadga om att all fiskerätt inomskärs tillkomme strandägarne icke stått
i överensstämmelse med de rättssedvänjor, som varit rådande vid fiskeristadgans
tillkomst. Då denna uppfattning sedermera ytterligare understrukits av
Kvarsebobefolkningen genom påståendena örn rätt till fritt fiske på grund av
sedvanerätt och såväl i målet som i flera framställningar till Kungl. Maj:t örn
ändrad lagstiftning till förmån för ett frigivande av strömmingsfisket å rikets
östra kust åberopats såsom billighetsskäl för ett bifall till sagda befolknings
påståenden och önskemål, har det varit angeläget att vid den företagna utredningen
söka få utrönt, under vilka förhållanden strömmingsfisket i Östergötlands
skärgård idkades under mitten av 1700-talet. Vid genomgång av äldre fiskerilitteratur
har det visat sig så lyckligt, att det just finnes ett specialarbete rörande
de efterforskade fiskeriförhållandena, nämligen »Enfalliga anmärkningar
om Öst-Giötha Skäre-Boars Öfliga Fiske-Sätt i Östersjön» utgiven och såsom
akademisk gradualavhandling försvarad vid Abo akademi, del 1 1753 och del 2
1754 av Johannes Enholm Eliaeson, Östgöte. Detta icke minst i kulturhistoriskt
avseende synnerligen unika arbete lämnar en redogörelse för de i fiskbeståndet
ingående arterna och deras utbredning, huru fisket bedrevs samt rörande
fiskerinäringens ekonomiska omfattning och betydelse. Arbetet finnes å
Kungl, biblioteket. En avskrift av vissa partier i del 1 bifogas här (Bil. 1).
Av Enholms arbete framgår tydligt, att fisket på 1750-talet var en binäring,
som vid sidan av jordbruket utövades av den strandägande befolkningen. Någon
fiskarbefolkning, som uteslutande livnärde sig genom fiskerinäring, fanns sålunda
lika litet då som nu. Enholm framhåller uttryckligen efter uppräkningen

Motioner i Första kammaren, Nr 305.

av de socknar, inom vilka strömmingsfiske förekom, att icke alla invånarna i
dessa socknar äga tillfälle till fiskeri utan endast de, som äro boende vid stranden,
dock att de, vilka bo i närheten »men sielfwa icke äga fiska-vattn, kunna
emot et visst arendes erläggande till vattu äganden, bruka ett eller flere slags
fiske-redskaper» (sid. 6). I sammanhang med beskrivningen över notfisket
anmärker Enholm, att varje vid sjön beläget hemman efter dess mantal har vissa
sig tilldelta vattuägor, utom vilka icke utan jordägarens tillstånd fick bedrivas
fiske, enär eljest åverkansbrott ansågs föreligga. Han omnämner även,
att det ofta var brukligt, att flera strandägare slogo sig samman och upprensade
notvarp, i vilka sedan fiske bedrevs gemensamt, ett än i dag rådande förhållande
(se sid. 27). Sammanställer man dessa uppgifter med vad senare
under § 4 anföres i skildringen av strömmingsfisket utom skären, bliver det
fullständigt klart, att något allmänt fiske oavsett strandäganderätten icke bedrevs
inomskärs. Enholm omtalar nämligen här (sid. 31) att, när strömmingsiångsten
inomskärs, vilken som förut sagts bedrevs av strandägarna vid vars
och ens strand, börjar förminskas, begiva sig de fiskande ut till vissa angivna
skär i yttersta havsbandet för att bedriva »et förmodat rundeligare fänge i
sielfva hafwet». Efter uppräkningen av åtskilliga skär, av vilka de flesta
lätt kunna återfinnas å sjökort och generalstabskarta, omtalar Enholm såsom
något särskilt anmärkningsvärt, att vid dessa »opräknade fiske-skär och hamnar
är Invar och en, som hälst will och behagar, lof-gifwit, at idka strömmingsfiske;
emedan de anses nästan som allmänningar, dock pläga de hålla sig mäst till de
skär, som äro hörande till den soken, der i fiskarena sielfwa bo och bygga».
När icke något allmänt lovgivet strömmingsfiske i Brå viken eller eljest inomskärs
i detta sammanhang omtalas, måste det anses såsom fullkomligt uteslutet,
att det på 1750-talet förekommit något sådant. Enholms arbete utgör ett synnerligen
kraftigt bevis för att 1766 års fiskeristadgas bestämmelser örn strandäganderättens
omfattning stodo i fullständig överensstämmelse med den på 1750-talet gällande sedvanerätten inom Östergötlands skärgård.

Slättbygden omkring Bråviken är en av vårt lands allra äldsta kulturbygder,
vilken omtalas redan i de gamla sagorna från vår forntid. Det är givet, att
ett sådant gammalt landområde på ett mycket tidigt stadium till alla sina delar
ockuperats med äganderättsanspråk. Den tid, då den första bebyggelsen ägde
rum, är så långt avlägsen, att det icke nu kan sägas, när här ännu fanns något
ingen mans land. Härav följer, att jorden med de »härligheter», som därtill
höra, med största säkerhet mycket tidigt blivit till fullo utnyttjade, och att
alla försök till intrång i jordäganderätten blivit avvisade. Under dessa förutsättningar
är det mycket litet antagligt, att den befolkning, som under relativt
sen tid uppstått på norra Bråviksstranden vid Kvarsebo, skulle tillåtits utnyttja
strandägarnas kring hela Bråviken fiskevatten och detta t. o. m. i sådan utsträckning,
att en siirskild fiskerinäring härigenom skulle hava uppstått. Presumtionen
ligger här mycket starkt emot Kvarsebobefolkningens påståenden,
och kända förhållanden stödja icke desamma. Såsom tidigare i målet framhållits
hade fisket såsom husbehovsnäring i äldre tider mycket stor betydelse,
vilket bl. a. framgår därav, att hänsyn tagits till fisket vid skattläggningarna.
Att strömmingsfisket redan för omkring sexhundra år sedan var av betydelse
framgår av en del äldre anteckningar rörande orten. Fredric Broocman uppgiver
i sin år 1760 utgivna »Beskriwning Öfwer tile i Öster-Giöthland befintelige
Städer, Slott, Sockne-Kyrkor, Socknar m. m.» att Östergötlands gräns mot
Södermanland genom rå och rör bestämdes redan 1263 av Birger Jarl och att
sagda gränsbestämning ytterligare 1282 fastslogs av Magnus Ladulås. Broocman
hämtar dessa uppgifter från gamla anteckningar från 1600-talet, vilka
omnämna, att den 10 juli 1399 hållits räfsteting i Söderköping av biskop Knut
i Linköping, Herr Steen Bengtsson och Per Thomaeson å drottning Margaretas

Motioner i Första hammaren, Nr S05.

vägnar, därvid beslöts, att en allmän skatterannsakning i orten skulle äga rum.
Denna hölls på drottningens befallning 1401, och rannsakningsmännen befalldes
att granneligen rannsaka om rå och rör emellan Östergötland och Södermanland
»efter att begge Landsendarne wörö alltid uti träta tillhopa örn Rågång både
örn Fiskeri och Skoggång». Broocman återgiver vidare en anteckning i »Stenby»
gamla kyrkobok nied anledning av tvistigheter örn fiskevattnen i Gråviken.
Enligt denna på 1500-talet gjorda anteckning skulle tvist uppstått emellan
Johan III och hertig Carl, emedan den senare ville gå »medh Södermannaland
mitt i Bråwikan, och wart jt stort buller medh notadretterna i Brå wikan». Med
anledning härav beordrade konungen fogden på Stegeborg Palne Eriksson, att
han skulle taga häradsbreven och förvara dem. Sedan konungen och hertigen
omsider förlikts, överlämnades breven till »Husaby» kyrka, i vars kyrkobok de
skrevos av. Det är fråga örn två dombrev, givna S:t Ilians dag 1520, avseende
det ena en rågångsreglering för utrönande av Östkinds häradsallmännings gränser
i vattnet. En avskrift av brevet återfinnes hos Broocman. Det är anmärkningsvärt,
att notdräkterna för strömmingsfångst så tidigt hade den betydelsen,
att särskilda gränsbestämningar i vattnet påkallades.

Fisket var under äldre tider visserligen av stor betydelse men bedrevs icke
til] avsalu såsom självständig näring. Fiskets karaktär av husbehovsfiske
under gångna tider och försöken att rycka upp detsamma till en verklig fiskerinäring
framgår med stor tydlighet av 1800-talets landshövdingeberättelser.
Förefintliga ortsbeskrivningar lämna samma bild av läget. Per David Widegren
anför t. ex. i »Försök till en ny beskrifning öfver Östergöthland 1817—
1828» del. II sid. 300, vid beskrivningen av Skenäs kungsgård, att dess förmåner
äro bl. a. »ringa Fiske fastän dertill hörer Kongslotten af winternoten i
Bråwiken». Tham anför i sitt tidigare anmärkta arbete (del. I sid. 19G) under
näringar: »Af något större betydenhet är Fisket för en del orter. Dels
fiskas nemligen i skärgården, mest strömming, i S :t Annae socken, halfva
Gryt, samt Wikbolandets skär, i någon mån alwen vid Bråvikens norra stränder
i Qvarsebo och Krokek samt i Slätbaken; och i förstnämnda socknar (!)
utgör denna näring många gårdars förnämsta, snart sagdt enda inkomst, och
några tusende menniskors uppehälle eller förtjenst.» Såsom av anteckning i
kammarkollegii utredning framgår, eftergav Kungl. Majit och riksdagen genom
beslut på 1890-talet den sedan gammalt tills dess utgående kungslotten
från notdräkterna i Gråviken. Därest strömmingsfisket på den tiden såsom
näringsgren varit av någon större betydelse, torde det icke varit antagligt, att
Kungl. Majit och kronan avhänt sig en densamma sedan ålder tillkommande
rättighet. I så gott som alla de skattläggningar, som finnas anmärkta i kammarkollegii
utredning, anföres slutligen, att fisket var »ringa» eller »af ringa
värde» eller »till husbehof» etc. Under tidernas lopp förändras emellertid situationen
gradvis ända fram till omkring 1900, då genombrottet skedde och
strömmingsfisket i dessa bygder blev en synnerligen betydande näringsgren.
Orsaken härtill är naturligtvis främst beroende på de förbättrade kommunikationerna.
Under senare hälften av 1800-talet kommo ångfartyg alltmera i
bruk och kunde användas för transport av färsk strömming från fångstplatserna
och till avsättningsorterna. Under slutet av 1890-talet får Vikbolandet
smalspårig järnväg till Norrköping och omkring 1913 öppnas den bredspåriga
järnvägen Norrköping—Nyköping—Järna för trafik. Genom den samtidigt
pågående snabba utvecklingen på motorteknikens område blir det under 1900-talet möjligt för skärgårdsbefolkningen att till överkomliga priser skaffa sig
motorbåtar. Hand i hand med denna utveckling tilltager strömmingsfisket i betjMelse,
särskilt under krigsåren, då fisken blev ett viktigt tillskott till folkhushållet.
Under början av denna synnerligen snabba utveckling, åren 1882—
1902, nyttjades Östkinds häradsallmännings fiskevatten av häradsborna själva.

Motioner i Första hammaren, Nr 305.

Kvarsebobefolkningen bar sålunda under denna tid för strömmingsfiske disponerat
hela det utanför socknen belägna fiskevattnet, vilket vid sagda tid enligt
vad landshövdingeberättelserna utvisa synbarligen varit relativt givande i
förhållande till andra fiskevatten i bygden. Då allmänningsstyrelsen oaktat
Kvarseborepresentantens motstånd år 1902 beslöt utarrendera allmänningsvattnet,
blev Kvarsebobefolkningen åter hänvisad till sina egna fiskevatten.
Strömmingsfisket utgör emellertid nu en viktig näringsgren, som för fiskevattensägarna
giver betydande inkomster. Det är då ganska naturligt och
styrkes jämväl av en vittnesutsaga i målet, alt det är efter denna tid Kvarsebobefolkningens
fiske i andra delar av Blåviken begynner. Den urgamla sedvänjan
härstammar alltså uteslutande från det århundrade, i vilket vi nu
leva.

De ovan återgivna delarna av den från strandägaresidan förebragta utredningen
utgör en god grund vid bedömandet av tillförlitligheten av påståendet
örn fritt skötfiske på grund av urgammal sedvänja. I målet förekom synnerligen
vidlyftig vittnesbevisning för och emot denna sedvänja. Ett mycket stort
antal vittnen, tillkallade av den tilltalade Kvarseboskepparen, påstodo, att skötfiske
av ålder varit fritt för envar i Bråviken utanför en linje dragen mellan
Fogelhamn och Krokek. Många av dessa vittnen förklarades av överrätterna
jäviga, därför att de på grund av den förut omtalade överenskommelsen eller
eljest kunde vänta nytta och skada av målets utgång och om samtliga torde
gälla, att de mer eller mindre voro personligen intresserade av att målet fick
en för det fria skötfisket förmånlig utgång. Från strandägaresidan förebragtes
emellertid kraftig vittnesbevisning mot dessa uttalanden genom personer,
som voro helt fristående men ändock ägde god kännedom örn fiskerättsförhållandena.
Bland dessa äro särskilt att märka professoren emeritus Olof Hammarsten
i Uppsala, som var barnfödd å Lönö och där vistats både under sin
uppväxttid och senare, förre disponenten vid Nävekvarns bruk Reinhold Broström,
som under sin tid vid bruket ägnade särskilt strömmingsfisket synnerlig
omvårdnad, samt förre landsfiskalen och godsägaren O. E. Eriksson i Bossgård,
vars far och sedan han själv varit landsfiskal i det landsfiskalsdistrikt,
inom vilket de största fiskevattnen i Bråviken äro belägna. Eriksson arrenderade
dessutom under tiden 1902—1912 själv fisket i Östkinds Häradsallmännings
fiskevatten. Dessa och åtskilliga andra vittnen förnekade bestämt, att
skötfisket i Bråviken av ålder fritt fått hedrivas av envar.

Vittnesbevisning, å vilken de som vilja giva skötfisket fritt enbart stödja
sig, är emellertid ett dåligt bevismaterial. Från strandägaresidan verkställdes
därför undersökningar för att vinna bättre och tillförlitligare material för
frågans bedömande. Detta utredningsmaterial är delvis redan förut återgivet.
Dessutom genomgicks emellertid, särskilt med hänsyn därtill att ett stort antal
vittnen uppgåvo, att skötfisket enligt vad de själva visste och av deras förfäder
hört opåtalt fått fortgå utan att strandägarna beivrat överträdelser,
Öslkinds härads domböcker från och med år 1750. Utredningen gav till resultat,
att strandägarna särskilt i äldre tider kraftigt hävdade sin fiskerätt. Förr
var det synnerligen vanligt, att jordägare för att skydda sig hos domstol utverkade
vitesförbud mot åverkan å fastigheten. Denna utväg, som torde stått
till buds till omkring mitten av 1800-talet, då sådana vitesförbud ej längre meddelades,
användes synnerligen flitigt av strandägarna. Antalet vitesförelägganden,
meddelade av Östkinds häradsrätt, uppgingo för de år undersökningen
örn vitesförelägganden omfattade (stickprov från vissa år under en trettioårsperiod
omkring år 1800) i medeltal årligen till åtminstone något tiotal. Enligt
dessa vitesförelägganden var olovligt fiskande uttryckligen förbjudet och
vitesbesluten åberopas regelmässigt av häradsrätten i dess utslag rörande
olovligt fiske. Utredningen verkställdes med hänsyn till tidsutdräkten huvud -

Motioner i Första hammaren, Nr 305.

sakligen med ledning av saköreslängderna och domböckerna genomgingos blad
för blad endast för vissa år. Vid domboksgranskningen påträffades omkring
trettio rättegångar rörande olovligt fiske. Alla dessa hava visserligen icke
avsett strömmingsfiske, men de visa likväl, att strandägarna hyst intresse för
fisket och sökt freda sina fiskevatten. I målet ingavs de i bilagda förteckning
angivna utdrag ur domböckerna (bil. 2). Särskilt anmärkningsvärt alett
mål angående olovligt skötfiske mellan Jerkneöarna och Kvarsebolandet, i
vilket utslag meddelades den 2 september 1843. Genom utslaget, som fick
vinna laga kraft, dömdes under en tid, som sammanfaller med den åtskilliga
av Anderssons vittnen med sina utsagor avse, en person, som var ägare av i
mantal satt jord inom Kvarsebo socken för olovligt skötfiske, som uppenbarligen
ägt rum långt utanför den s. k. 180-metersgränsen. Häradsrätten, vilken
måste förutsättas hava ägt ingående kännedom örn förhållandena i orten —
detta mera då än nu, ty Östkinds härad var vid den tiden eget tingslag —
förklarar i sin motivering uttryckligen, att gränsen emellan häradsallmänningen
Kolmårdens och Jerkneöarnas fiskevatten går mitt i sjön emellan öarna
och Kolmården. Detta utslag bryter en gång för alla udden av alla Kvarsebobefolkningens
påståenden örn att strömmingsfiske med skötar å strandägarnas
vatten i Bråviken sedan gammalt vore ett av densamma idkat näringsfång,
som opåtalt fått bedrivas.

Förutom de nu omförmälta hava under senare tid förekommit ytterligare
rättegångar. Den 13 april 1909 dömde sålunda Östkinds m. fl. häradsrätt åtskilliga
torpare å Lönö för olovligt fiskande å Lönö vatten. Det är ovisst örn
här förelåg skötfiske, ehuru tiden för fiskets bedrivande februari—mars tyder
härpå. Den 7 april 1919 dömde emellertid samma häradsrätt på talan av
C. Holmgren å Björnö i Jonsbergs socken fiskaren Carl Palmgren till böter
och skadestånd för olovligt skötfiske å Björnö fiskevatten. I detta mål anförde
Palmgren, att dylikt fiske av ålder ansågs fritt i allmänna farleden,
vilket av åtskilliga vittnen vitsordades, ett vittne med tillägg att denna åsikt
numera vore övergiven. Genom Östkinds m. fl. häradsrätts utslag den 19 december
1928 dömdes två personer för olovligt skötfiske å Broxviks vattenområde
i Jonsbergs socken i mars månad 1926.

Rörande övriga delar av Östgötakusten har någon uttömmande utredning
under de få dagar, som för detta yttrandes avgivande stått till buds, givetvis
icke kunnat verkställas. Några ändock tillgängliga handlingar kunna dock
refereras. Rusthållaren Olof Fogberg i Mörje, Rönö socken, hade instämt
torparen Pehr Mårtensson på Kronudden och hans son Johan Pehrsson för det
de utlagt tolv strömmingsskötar å Fogbergs fiskevatten, i vilket mål majoren,
friherre Blechert Casimir Sparre i egenskap av strandägare inställde sig som
mellankommande part och gjorde ett med svarandena. Fogberg åberopade
Björkekinds häradsrätts den 15 oktober 1734 utfärdade och åren 1735, 1759,
1760, 1764 och 1766 genom kungörelse i Rönö kyrka förnyade förbud för allt
fiske vid Kronudden och Räfsholmen. I utslag den 14 mars 1775 § 51 dömdes
svarandena till böter för olovligt fiske. Hammarkinds häradsrätt dömde den
28 september 1752 § 6 på talan av Pär Håkansson i Eko Anders Andersson
d. y. i Nedergräntzö till böter för olovligt fiske, varjämte vitesförbud mot
olaga fiske på begäran utfärdades. Genom utslag den 7 november 1800 § 33
dömde samma häradsrätt uppå talan av bonden Nils Hansson i När och medparter
torparen Måns Andersson i Nybygge på Näs ägor till böter för olovligt
fiskande både med nät och sköten i kärandenas fiskevatten. Uppå talan av
Karl Svensson å Kettilö fällde Göta Hovrätt genom utslag den 20 oktober
1919 Karl Lindberg å Ekön till ansvar för olovligt strömmingsfiske med skötar
i fiskevattnet till 3/s mantal Kettilö i Gryts socken.

Strandägarna hava ofta, då de själva ej utnyttjat fisket utarrenderat det -

Motioner i Första hammaren, Nr 305.

samma eller tillåtit andra att fiska mot erläggande av s. k. vattenlott. Nävekvarns
bruk Ilar sålunda åtminstone sedan 1840-talet haft Krokholmen med
därtill hörande holmar och fiskevatten inom Tunabergs socken i yttre Bråviken
utarrenderade. Från arrendet var förr strömmingsfiske med not undantaget,
men numera är även detta utarrenderat.

Genom kontrakt den 13 november 1925 utarrenderade Tunabergs Trävaruaktiebolag
fiskerätten i bolagets vattenområde invid landskapsgränsen mellan
Södermanland och Östergötland.

Östkinds häradsallmännings fiskevatten var enligt allmänningsstyrelsens
protokoll utarrenderat under åren 1867—1882 samt 1903—1913. Vattnet lämpar
sig på grund av sin djuplek bäst för skötfiske.

Fiskevattnen under Broxviks fideikommiss i Jonsbergs socken, vilka äro
synnerligen vidsträckta, hava sedan gammalt varit utarrenderade. Skötfiske
har tillåtits mot erläggande av vattenlott.

Fiskevattensarrenden hava vidare förekommit och förekomma alltjämt allmänt
både längs Bråvikens stränder och utefter Östgötakusten i övrigt. Tiden
tillåter icke närmare utredning härom men vi finna det anmärkningsvärt, att
varken Dufwa eller justitiedepartementets sakkunnige ägnat denna fråga någon
utredning.

Med det hittills sagda tro vi oss hava visat, att det icke finnes eller med
rådande förhållanden under tidernas lopp kunnat utbilda sig någon urgammal
sedvänja, vilken nu rättvisligen bör lagfästas. Det bästa beviset för att sådan
sedvänja icke föreligger är att snart sagt varje person, som omvittnar densamma,
har sin egen uppfattning om dess innehåll. Med urgammal sedvänja
torde man avse en praxis, som är fast utbildad och så gammal, att ingen kan
säga när och hur den uppkommit. Någon sådan sedvänja beträffande fritt
strömmingsfiske existerar uppenbarligen icke. De gjorda uttalandena örn sedvänjor
äro i stället i högsta grad växlande. De flesta säga helt allmänt, att
de hört sägas, att skötfiske av ålder varit fritt för envar. Sådana uttalanden
äro givetvis fullständigt värdelösa, ty i nuvarande stund finnes icke en skärgårdsbo,
som ej hört detta sägas. De som vilja ha skötfisket frigivet hava
ej heller försummat att så ofta tillfälle givits i ord och gärning manifestera
denna uppfattning. Ryktet sprides och växer snabbt särskilt ute på landsbygden
och steget från en hörsägen till en urgammal sedvänja behöver ej vara
särdeles långt. Åtskilliga utsagor hava emellertid varit mera detaljerade. T
Lönöprocessen erhölls en god provkarta. Där talade flera vittnen örn fritt
skötfiske ända intill stranden, å »djupt vatten», i segelleden, intill ett avstånd
av 180 meter från land eller stadigt tvåmetersdjup o. s. v. Anmärkningsvärt
är även att olika sedvänjor skulle kunna förefinnas t. o. m. inom fiskevatten,
som ligga intill varandra, vilket icke rätt väl stämmer överens med påståendet,
att till grund för sedvänjan ligger nödvändigheten att följa strömmingsstimmen
i dess drev. Inom området mellan Arkösund och Lönö skulle sålunda
strandägarna av gammalt själva förbehållit sig skötfisket, under det att i
Lönö vatten fritt fiske tidigare skulle fått äga rum. Liknande uttalanden
finner man flerstädes även beträffande den mellersta och södra delen av landskapets
kust. I Gryts socken säges t. ex., att strandägarnas egna skötsättningar,
d. v. s. de bästa platserna, städse varit respekterade. Vi kunna icke
finna det vara annat än rena meningslösheten att tala örn urgamla sedvänjor,
när ingenstädes enighet råder örn »sedvanan». I själva verket föreligger det
varken »sed» eller »vana» utan i stället oseder, som av strandägarna mer eller
mindre motvilligt tolererats från grannars eller socknebors sida. Någon ringa
grund måste det nämligen finnas flir de framställda påståendena, huru lösliga
de än äro. Vi kunna emellertid till en början fastslå, att det aldrig någonsin
varit tal örn att tillåta »envar svensk man» att fritt fiska med skötar på öst -

Motioner i Första hammaren, Nr 305.

götakusten. Redan Enholm påpekar, att utomskärsfisket vid vissa angivna
holmar och skär huvudsakligen bedrevs av sockneborna. För en del år sedan
började yrkesfiskare från Blekinge att fiska strömming med skötar i Östgötaskärgården.
Tilltaget mötte enhälligt motstånd och de fingo draga sig tillbaka
och fiska utom skären. Däremot förekommer det och har som redan Enholm
anmärker redan i äldre tid förekommit, att många mindre strandägare
gemensamt utnyttjat fiskevattnen på så sätt att de fiskat å varandras vatten.
Ett sådant bruk i den mån det förekommit kan emellertid rimligen ej tagas
till intäkt för påstående om rätt till fiske för en var på grund av sedvänja. Vidare
är det givet, att fiske till husbehov eller nödtorftig försörjning mångenstädes
bedrivits av smärre lägenhetsägare och annat sådant folk i de större
strandägarnas vatten och att detta av barmhärtighetsskäl eller för grannsämjans
skull fått äga rum opåtalt, i den mån det ej direkt skadat ägarens eget
fiske. Det bör vara allom bekant, att det särskilt i mindre tätt befolkade bygder
icke är alltför angenämt att behöva beivra åverkansbrott, i synnerhet örn
dessa icke i det speciella fallet medföra direkt mera betydande skada. Strandägarnas
sålunda visade prov på överseende och försynthet mot grannar och
socknebor bör icke bestraffas med att deras fiskerätt fråntages dem. I detta
sammanhang må ock påpekas svårigheten att beivra olaga fiske. I regel är
det omöjligt att ernå fullt bindande bevisning. Skötarna utläggas ofta på
aftonen och upptagas på morgonen, d. v. s. äro utlagda under mörker. Det
är jämväl svårt att bestämma ägogränserna i vattnet. Av kostnadshänsyn har
därför mången strandägare trots misstankar om tjuvfiske måst låta vid saken
bero. Men den omständigheten, att olovligt fiske bedrivits, bör väl rättvisligen
ej till ytterligare förfång för strandägarna räknas de felande till godo. Vi
hava påpekat hurusom »sedvanan» varit anmärkningsvärt lokalt betonad. Utredningarna
visa även, att den för samma plats växlat med olika tidsperioder.
Orsaken härtill är givetvis den, att de olika ägarna av en fastighet med olika
kraft vårdat sig örn fisket och värnat sina rättigheter. Det är dock icke rimligt
att bristande vilja eller förmåga i detta avseende från en strandägares sida
skall lända andra strandägare, som väl hävdat sina rättigheter, till förfång.
I detta sammanhang vilja vi påvisa ett gott exempel å huru en av ålder allmänt
utbredd uppfattning kan uppkomma. I den ovan anmärkta Lönöprocessen
härskade full enighet mellan parter, vittnen och sakkunniga, att Bråviken låg
inomskärs och att alltså reglerna örn inomskärfiske principiellt voro tillämpliga.
Häradsrätten förklarade emellertid av okänd anledning, att Bråviken
var en öppen havsvik, för vilken reglerna örn utomskärsfiske borde tillämpas.
I justitiedepartementets P. M. har nu (s. 15) antecknats, att det »bland fiskarbefolkningen»
(sådan finnes ej) »vid Bråviken är en allmänt utbredd uppfattning,
att denna vik är en öppen havsvik, och att före tillkomsten av nu
gällande lag örn rätt till fiske strandäganderätten där varit lagligen inskränkt
till vattnet närmast land». Den förra uppfattningen har första gången år 1926
lancerats av häradsrätten och den senare har uppenbarligen föranletts av
justitiedepartementets sakkunnigas rättshistoriska utredning. Man har svårt
att få förtroende till en utredning, som upptager så lösliga uttalanden och tillmäter
dem bevisvärde.

Vi vilja härefter till behandling upptaga frågorna om strömmingsfiskets ekonomiska
betydelse förr och nu samt de nu framlagda lagförslagens följder i
ekonomiskt avseende. Vi vilja då till en början framhålla såsom i hög grad
beklagligt, att dessa frågor icke av de sakkunniga ägnats någon utredning. I
juridiskt hänseende var saken genom tidigare undersökningar tillräckligt ventilerad.
Den tämligen ytliga utredningen för utrönande av eventuella sedvänjor,
som endast innebar ett upprepande av Dufwas undersökning har icke varit
ägnad att fördjupa uppfattningen i sagda fråga. Sakens viktigaste sida, dess

Motioner i Första kammaren, Nr SOS.

betydelse både för de enskilde och i nationalekonomiskt avseende bär helt förbigåtts.
Det konstateras endast, att statistik saknas, något som i stället
borde hava föranlett särskild undersökning. För oss är det dessvärre
omöjligt att framlägga någon uttömmande utredning i frågan. Tiden tilllåter
det icke, och erforderlig sakkunskap står ej utan vidare till buds. Vi få
därför inskränka oss till att anföra vissa synpunkter, vilka vi hoppas bliva
beaktade.

I den ovan återgivna rättshistoriska utredningen är framhållet, att både
fiskesättet och fiskets betydelse i ekonomiskt avseende förr voro väsentligen
annorlunda än i våra dagar. Fiskesättet framgår dels av Enholms utförliga
beskrivning, dels ock bl. a. av landshövdingeberättelserna för perioderna 1881
—1885 och 1891—1895. Uttalandena visa, att vinternotfisket även i äldre
tider var det mest betydande. Det pågick så länge isen bar. Under våren bedrevs
därefter fiske med sommarnot. Detta fiske pågick till omkring midsommar,
varefter skötfisket vidtog och fortsatte under sommarens lopp. I yttre
havsbandet bedrevs skötfiske även under hösten. I landshövdingeberättelserna
nämnes, att strömmingsfisket bedrives om vintern med not och örn sommaren
med skötar och mindre redskap. Av stort intresse är i detta sammanhang ett
vittnesmål, avlagt i ovan omnämnda rättegång angående olaga fiske vid Kettilö
i Gryts socken. Svaranden ville värja sig med invändningen, att skötfiske
fick bedrivas av envar oavsett strandäganderätten. Ett av svaranden åberopat
vittne anförde: »För omkring 50 år sedan, då fisket (avses skötfiske) van ligen

idkades mest under juli och augusti, var det sed att alla fiskade gemensamt
i »djupen» mellan såväl i målet avsedda holmar som annorstädes i skärgården.
(Kursivering och anmärkning gjord av oss.) Numera bedrives det
viktigaste strömmingsfisket om vintern icke blott med not utan även med skötar.
Sommarfisket är i jämförelse därmed mindre betydande. De numera för
fiske under vintern använda skötarna äro betydligt större än äldre tiders skötar.
De utsättas jämväl under isen. Särskilt under den kallare årstiden vid
tillfällen då fisket ej är synnerligen givande få skötarna oavbrutet ligga ute i
vattnet och vittjas endast 2 å 3 gånger i veckan. Skötarnas placering och förhalning
under isen sker med tillhjälp av s. k. underdragslinor, som utläggas
med anlitande av långa stänger, s. k. rån. Utläggandet är förenat med mycket
stora besvär, vadan anordningarna ej borttagas förrän ny fiskeplats uppsökes.
Det sålunda med mera permanenta anordningar bedrivna vinterskötfisket har
en helt annan karaktär än det ända till början av detta sekel bedrivna mera
enkla sommarskötfisket. Sommarskötfisket konkurrerade icke, i varje fall
icke i nämnvärd grad, med notfisket, det då för tiden enda ur näringssynpunkt
betydande strömmingsfisket. Detta framgår även därav att, såsom fiskeriintendenten
Hessle och hans medsakkunnige framhållit, den vandrande strömmingen
går in i skärgården under senhösten och kvarstannar där under vintern.
Fisket efter den vandrande strömmingen är det mest betydande. Skötfisket
under sommaren gäller endast den i skärgården stationära s. k. fjärdströmmingen,
som fångas under lektiden. De nu påvisade förändringarna i
fiskesättet äro av stor betydelse för bedömandet av denna lagstiftningsfråga,
iVintcrskötfiske, som är det för notfiskarna mest besvärande, kan under inga
omständigheter vara hänfärligt under den påstådda urgamla sedvänjan. F»et
är egendomligt, att de sakkunniga vid utredande av de lokala sedvänjorna icke
samtidigt undersökt de olika sätten för fiskets bedrivande. Med hänsyn till
vad nu anförts bör under alla omständigheter skötfiske under vintern i annans
vatten vara ^förbjudet, ty tillstånd till sådant fiske kan icke innebära lagfästande
av någon sedvänja.

Såsom utredningen giver vid handen har strömmingsfisket i äldre tid säker Bihang

till riksdagens protokoll 1032. 3 sami. 83 höft. (Nr 305_306.) 2

Motioner i Första hammaren, Nr S05.

ligen haft sin största betydelse såsom husbehovsfiske men därefter mer och mer
utvecklats till en verklig fiskerinäring. Denna fiskerinäring bedrives emellertid
uteslutande av strandägarna. En utvidgning av_ rätten till skötfiske skulle
emellertid komma att innebära en omläggning av fiskerinäringen å ostkusten.
För närvarande finnes det på ostkusten söder örn Norrland icke någon egentlig
stam av yrkesfiskare. Förhållandena här äro helt olika mot på västkusten,
där de verkliga yrkesfiskarna aldrig äro strandägare. Skillnaden mellan bönder
samt fiskare och sjömän är oerhört skarp. Då strandägarna intensivt utnyttja
fisket, finnes det ur nationalekonomisk synpunkt ingen anledning att
söka skapa en omläggning av detsamma. Härvidlag bör även beaktas, att
strandägarna hava intresse av att vårda sitt fiske, vilket icke, i varje fall ej i
samma utsträckning, kan väntas bliva fallet med de s. k. fria fiskarna, bland
vilka f. ö. nu endast i ringa utsträckning dväljas verkliga yrkesfiskare utan
mera andra yrkesmän (tull- och lotsbetjänter, skeppare, handlande, jordbruksarbetare
m. fl.), som önska bedriva fiske som binäring. I denna fråga vilja
vi särskilt hänvisa till vad Kungl. Lantbruksstyrelsen och Kungl. Domänstyrelsen,
landstinget i Kalmar läns norra landstingsområde och hushållningssällskapet
därstädes ävensom fiskeriintendenten i östra distriktet m. fl. anfört
(se Kungl. Maj:ts proposition nr 2 till 1928 års riksdag sid. 14 ff.). Fiskeriintendentens
utlåtande, som där ej finnes utförligare refererat, bilägges
(Bil. 8).

I detta sammanhang vilja vi något uppehålla oss vid den s. k. Kvarsebofiskarnas
framställning den 20 november 1919 till Eders Kungl. Majit samt den
därpå grundade motionen till 1928 års riksdag, vilka handlingar i alla utredningar
citeras och åberopas. Vi vilja till en början påpeka, att ingen av dem,
som undertecknat skrivelsen till Konungen, är verklig yrkesfiskare. Se angående
undertecknarnas verkliga yrken m. m. bifogade år 1925 upprättade förteckning
(Bil. 4). Lagändringar i fiskerättsligt avseende till förmån för
handlande, fabrikörer, självförsörjande industriarbetare och dyl. äro knappast
befogade. De i merberörda skrivelse samt i motionen utvecklade farhågorna
för att Kvarsebofiskarna skulle berövas sina existensmöjligheter, örn de ej tilllätes
fiska, äro alltså falska. Bästa beviset härför är att socknens befolkning
rett sig väl trots att strandägarnas fiskerätt sedan Lönöprocessen börjades med
ett eller annat undantag verkligen respekterats och trots att strömmingsfisket
under de senare åren överhuvud vari dåligt. Den kommunala uttaxeringen har
sjunkit och omkostnaderna för fattigvård äro sällsynt låga. Utdrag ur taxerings-
och debiteringslängder för åren 1917—1922 bilades åtskilliga strandägares
skrivelse till 1928 års riksdag. Av desamma inhämtades att inkomsterna
av rörelse eller yrke voro små. Socknens flesta innevånare voro nämligen fastighetsägare,
arrendatorer eller löntagare. Den nationalekonomiska betydelsen
av det fria Kvarsebofisket syntes därför vara ingen och det privatekonomiska
utbytet synnerligen ringa.

De sakkunniga hava tydligen avsett att jämka mellan de stridiga intressena
och velat föreslå lagbestämmelser, enligt vilka skötfisket efter strömming skulle
kunna givas fritt utan att strandägarnas kvarstående ensamrätt till not- och
fjällfiske träddes för nära. Dessvärre förverkliga bestämmelserna ingalunda
detta syfte. Till en början måste det framhållas, att den s. k. 180-metersgränsen
är synnerligen olämplig inomskärs. Den bliver svårare att tillämpa ju
mera söndersplittrad kusten är. Östgötakusten är synnerligen sönderskuren
medelst vikar och fjärdar, sträckande sig långt in i landet och bekransad av en
skärgård omfattande en mängd större öar, mindre holmar och skär. Att i
dessa vatten strängt upprätthålla 180-metersgränsen bliver praktiskt omöjligt.
Småvattenomräden insprängda här och var skulle bliva tillåtna för skötfiske
under det att strandägarna finge behålla vattnet mellan dem. Fiskevattnen

Motioner i Första hammaren, Nr 305.

Wiva på detta sått synnerligen svårbevakade. Med den tendens, som hittills
förmärkts hos de skötfiskande elementen, komma dessa säkerligen icke att
nämnvärt bemöda sig att respektera strandäganderätten. Tvisteanledningar
skapas alltså genom dessa bestämmelser, som tvivelsutan komma att skapa
otrevnad bland befolkningen i skärgården. Åtminstone de större strandägarna
kunna visserligen anordna ständig fiskeribevakning, men detta lärer bliva
ett kostsamt företag.

\ Örre än det nyss anförda är emellertid att notfisket kommer att bliva i
hög grad lidande och pa sina ställen måhända helt skövlat. Detta innebure
beklaglig nationalekonomisK förlust. Strömmingen tillhör för närvarande
i de östra delarna av vårt land de billigaste näringsmedlen. Skövlas vinternotfisket,
kommer detta att medföra minskad tillgång och ökade priser. Vinternotfisket
kan skadas pa många sätt. För närvarande vårdas synnerligen
omsorgsfullt de en gång uppdragna notvarpen, och strandägarna tillåta under
inga omständigheter skötfiske i desamma. Skötarna förankras nämligen i
botten eller fästas vid pålar och dylikt. Det behövs endast att skötarna en
stormdag slita sig och ankaret bliver kvarliggande, för att varpet skall bliva
odugligt. Då noten sedan dragés, slites den nämligen sönder. Exempel härpå
finnas i stort antal. På egendomen Mauritzbergs vatten i Bråviken hava sålunda
flera^ givande notvarp måst nedläggas, därför att ankare eller andra dylika
föremal blivit liggande i desamma. I en närbelägen egendoms vatten
hände samma sak. Försök gjordes att med dykare upprensa varpet, men sedan
cirka 10 000 kronor resultatlöst nedlagts å företaget, måste detsamma uppgivas.
Det är icke att förvänta, att notvarpen skola vårdas av skötfiskarna,
allrahelst lagförslagen uttryckligen förutsätta, att skötfiske skall äga rum
även i notvarp, då de ej dragas. Handräckning för märkens borttagande kan
nämligen erhållas, örn notvarp hållas utmärkta, då de ej begagnas. Nu är förhållandet
det, att vissa notvarp kunna under några år vara mycket givande,
under det att de andra ar giva mindre. Under dessa år giva ofta andra notvarp
mera. Örn nu skötfiskama, bland vilka ofta finnas rena amatörfiskare
utan någon ansvarskänsla, tillåtas husera fritt i varpen, kunna dessa så småningom
bliva förstörda det ena efter det andra j Då man vet att en medelstor
vinternot betingar ett pris av cirka 3 000 kronor, förstår man, att här stå
stora värden på spel för strandägarna. Därest skötfisket nödvändigt skall frigivas,
torde det bliva en oundviklig nödvändighet att notvarpen fullständigt
fridlysas och att bestämmelser givas till skydd mot stormdrivna skötar med
deras ankare. Det kan för sådant fall tänkas, att strandägaren läte å karta
eller sjökort utmärka varpet samt erhölle Kungl. Maj:ts befallningshavandes
fridlysning av detsamma. Kartan kunde hos Kungl. Maj:ts befallningshavande
hållas tillgänglig eller genom Kungl. Maj :ts befallningshavandes
försorg publiceras. I Kungl. Maj:ts befallningshavandes makt skulle givetvis
även stå att upphäva fridlysning, som befanns sakna berättigande. Den
i det framlagda förslaget ifrågasatta utmärkningen av notvarp är opraktisk
och för strandägarna oskäligen betungande. Märkena komma att skruvas sönder
av isen. Vid öppet vatten kunna de vidare förväxlas med märken för sjöfarten.
Och de mycket tunga ankare och kättingar m. m., som måste användas,
kunna bliva en fara för notvarpen, om de tappas i desamma. Skall en
utmärkning^ på föreslaget sätt likväl nödvändigt framtvingas, bör den rättvisligen
ske pa statens bekostnad. Det linnes ingen rimlig grund, varför strandägarna
först skola frantagas en del av sitt fiske och sedan åläggas ytterligare
bördor för att bevara vad som lämnas dem övrigt.

De sakkunniga hava vidare till skydd för notfisket föreslagit vissa bestämmelser
örn sättande av skötar. Sådana skulle oj la utsättas i en sammanhängande
sträcka av större längd än 450 meter eller med mindre avstånd mellan

Motioner i Första hammaren, Nr 305.

skilda garnsträckor än 200 meter, ej heller närmare notvarp, som för tillfället
användes, än 300 meter. Dessa bestämmelser äro icke tillräckliga för att
skydda strandägarnas notfiske. Inloppen till tämligen stora inomskärsvatten,
å vilka ett betydande strömmingsfiske bedrives, äro ofta trånga. Härtill kommer
att strömmingen endast går in i de djupaste lederna. Trots de givna inskränkningarna
för skötars sättande lärer det icke bliva svårt att i betydande
grad hindra strömmingens invandring och alltså ödelägga allt det innanför
varande fisket. Genom anlitande av olika tunga sänken kunna skötarna sättas
på olika djup. På detta sätt kunna skötarna bilda liksom en vägg från
botten till ytan. Trots föreskriften örn vissa luckor mellan skilda garnsträckor
kan en ny sådan »vägg» sättas framför luckan o. s. v., så att ett för fisken
praktiskt taget ogenomträngligt hinder uppstår. Systemet har av skötfiskare
på sina håll tillämpats till stort men för notfisket. En vinter slog sålunda
notfisket i Blåviken fel, mindre av brist på strömming än på en sådan skötsättning
i norra inloppet till viken. Anmärkas bör även, att de i lagen givna
inskränkningarna gälla endast mellan skötfiskarna och just den strandägare
på vars vatten skötarna sättas. De äro alltså ej givna till förmån för andra
strandägare, som dock ofta hava lika stora intressen som fiskevattensägaren.
För närvarande, då endast strandägarna utnyttja fiskevattnen, föreligger ringa
risk för sådant obehörigt förfarande, som här avhandlas. Då bestämmelserna
örn garns sättande endast äro givna till förmån för den strandägare, i vars
vatten de sättas, följer att annan strandägare ej kan beivra överträdelse. Det
måste även betraktas som tveksamt, örn överträdelse är underkastad ansvar med
den formulering 24 kap. 14 § strafflagen äger. Det måste slutligen tagas i
betraktande, att det i praktiken är hart när omöjligt att kontrollera skötsättningarna
och skaffa bevis för överträdelser. Landsfiskalerna stå ej omedelbart
till förfogande ens då grova brott äro begångna än mindre för att mörka
vinternätter ligga ute å sjön och kontrollera, huru skötar sättas. Praktiskt
bliva de notfiskande strandägarna alltså helt beroende av skötfiskarna. Vi anse
därför att nu avhandlade bestämmelser, örn lagändring över huvud skall
komma till stånd, under alla förhållanden måste omarbetas, så att nu påvisade
missförhållanden kunna förebyggas. De föreslagna bestämmelserna äro i allo
otillräckliga.

Det är vanskligt att utan närmare utredning uttala sig örn innebörden i
ekonomiskt avseende av de nu framlagda lagförslagen. Vi hade för vår del
väntat, att särskilt denna fråga i den nu verkställda utredningen skulle tagits
under behandling. Så har emellertid icke skett, vilket måste anses synnerligen
beklagligt. Att saken för strandägarnas del kan få vittgående ekonomiska
följder lärer emellertid icke av någon kunna förnekas. Fisket har sedan äldsta
tider tagits i betraktande vid beskattningen av de fastigheter, som. hava vattenrätt
i saltsjön. Detta framgår bl. a. av de skattläggningshandlingar,. som
finnas anmärkta i Dufwas utredning. Nuvarande taxeringsvärden äro i stor
utsträckning baserade på den fiskerätt, som tillkommer fastigheterna. En inskränkning
i fiskerätten måste med nödvändighet medföra sänkning av dessa
värden. Att märka är även att fastigheterna gått i handel och betalats med
värden, i vilka fiskerätten inberäknats. För många smärre fastigheter särskilt
inom Jonsbergs, S:t Anna3 och Gryts socknar utgör fisket den enda av
betydelse varande förvärvskällan. Särskilt för dessa mindre fastighetsägare
ute i havsbandet, vilka nu föra ett hårt och slitsamt liv för sill nödtorftiga bärgning,
kan ett frigivande av fisket få katastrofala följder. Även de större egendomar,
som nu äga ett rikt givande vintemotfiske, kunna lida stort avbräck.
För ett stort antal av dessa egendomar utgör strömmingsfisket en inkomstkälla
fullt jämställd med eller överträffande jordbruket. År med rikt givande
fiske kunna inkomsterna för de större egendomarna gå upp till 50 ä

Motioner i Första kammaren, Nr SOS.

100 000 kronor. Även för relativt små fastigheter kan det röra sig om ganska
avsevärda belopp. Å andra sidan ha vid dessa fastigheter stora kapital lagts
ned just i själva fiskerirörelsen. Redan själva noten med tillhörande anordningar
representera betydande värden. Vidare hava byggnader uppförts och
kostnader nedlagts för att bereda notfolket logis m. fl. dylika utlägg. Skulle
dessa kapitalutlägg helt eller delvis onyttiggöras, komme betydande förluster
att tillskyndas fastighetsägarna.

En omständighet, som helt synes hava blivit förbisedd, är de ytterst vanliga
fiskevattensarrendena eller arrenden av fastighet med tillhörande fiskevatten.
Arrendatorerna äro enligt kontrakten tillförsäkrade rätten att fiska
i visst vatten. Nu inkräktas vattnen av främmande skötfiskare, som kunna
ödelägga notfisket, lägga beslag på de förmånligaste skötsättningarna samt
öppna konkurrens å fiskmarknaden. Ställningen för dessa arrendefiskare kan
i många fall bliva synnerligen bekymmersam och rättsförhållandet mellan dem
och arrendeupplåtarna i rättsligt avseende oklart. Frågan bör ägnas närmare
uppmärksamhet.

I särskilt lagförslag ha framlagts vissa bestämmelser örn ersättning för
mistat skötfiske. 1 kommentaren till dessa förklara de sakkunniga, att de
tydligen icke kunna medföra några mera avsevärda kostnader för det allmänna.
Detta torde ock vara en fullt riktig förmodan. Så som ersättningsbestämmelserna
äro formulerade torde det vara tämligen säkert, att ingen
strandägare kommer i åtnjutande av ersättning. Och likväl minskas förvärvsmöjligheterna
samtidigt som strandägarna få dragas med de på grund av
fisket förhöjda taxeringsvärdena å deras fastigheter. Örn ej orättvisa skall
vederfaras strandägarna, bliver det oundgängligen nödvändigt att ersättningsbestämmelserna
helt omarbetas.

Under åberopande av det ovan anförda få vi i underdånighet hemställa, att
den verkställda utredningen samt framlagda förslag icke föranleda någon förändring
i nu gällande bestämmelser om rätt till fiske inomskärs vid Smålands,
Östergötlands och Södermanlands kuster. Skulle Eders Kungl. Majk likväl
på grund av vad i saken förekommit finna ändrade bestämmelser nödiga, hemställa
vi emellertid att Eders Kungl. Majit, innan proposition avlåtes till riksdagen,
täcktes förordna örn förnyad undersökning, genom vilken särskilt utredas
de ekonomiska följderna av en inskränkning i strandägarnas fiskerätt
samt att, därest en sådan utredning kommer till stånd, här ovan av oss anförda
synpunkter måtte vinna beaktande. En sådan utredning torde lämpligen
böra under respektive länsstyrelsers överinseende anförtros åt särskilda,
med de lokala ortsförhållandena väl kunniga personer. Den väckta frågan är
av största vikt för hela kustbefolkningen, och vi våga därför hoppas, att intet
kommer att underlåtas, som är ägnat att undanröja den oro och de allvarliga
betänkligheter, som förslaget bland större delen av befolkningen uppväckt.
Vi vilja i detta sammanhang flista Eders Kungl. Maj :ts uppmärksamhet på
att utredningen till skärskådande framlagts under en årstid, då det varit
ytterst ringa möjligheter för befolkningen i gemen att taga del av densamma.
På grund av naturhinder är den i skärgården boende befolkningen under december
månad, innan vattnet frusit till, ofta avskuren från förbindelse med
fastlandet. Så har varit förhållandet under december 1931. Utredningen har
hållits tillgänglig hos vederbörande landsfiskaler, och största delen av kustbefolkningen
har haft lång väg (omkring 5 mil) till den ort, där utredningen
legat för granskning tillgänglig. Därest proposition avlåtes till riksdagen och
lagändring på grund av densamma beslutes, kommer alltså den nya lagstiftningen
till befolkningens kännedom först sedan hela frågan blivit av statsmakterna
avgjord. Vi våga hysa den uppfattningen, att det varken är nödigt
eller lämpligt att i kustbefolkningens liv och rättigheter så djupt ingripande

22 Motioner i Första hammaren, Nr 305.

förändringar alltför brådstörtat genomföras. S:t Ånna m. fl. socknar i decem
ber 1931.

Underdånigst

Tunabergs Trävaruaktiebolag:

Olof Danielsson.

Knut Andersson, Högö Näfveqvarn.

Johan Fredrick Österberg, Stia Uttervik
Koppartorp.

Jacob Wahren, Lönö, Östra Husby.

Axel Andersson, samfiskare, Lönö,
östra Husby.

Karl Ture Öhman, arrendator av Nävekvarns
Bruks fiskvatten.

Axel Ludvig Karlsson, arrendator av
Mauritzbergs fiskvatten i Östra Husby.

Helmer A:son Sjöberg, ägare av
Mauritzberg, Östra Husby, gen. J.
Wahren enl. fullmakt.

Gösta Pauli, ägare av Jonsbergs säteri,
gen. Jacob Wahren enl. fullmakt.

Bernh. Svensson, ägare av Tjockisholm,
Jonsberg gen. Wald. Odenrick enl.
prokurafullmakt.

Gösta Linderholm, fiskare, Kungshäll,
Kvarsebo.

Knut Linderholm, fiskare, Kungshäll,
Kvarsebo.

Hulda Andersson, ägare av fiskevattnet
till Stensö, Ö. Husby.

Allan Anderson, ägare av fiskevattnet
till Stensö, Ö. Husby.

Lennart Anderson, ägare av fiskevattnet
till Stensö, Ö. Husby.

Gunnar Andersson, ägare av fiskevattnet
till Stensö, Ö. Husby.

Sven Ordell, ägare av Färjestadens
egendom Ö. Husby.

G. Beckman, ägare av Bjursunds säteri,
Loftahammars socken Kalmar län.

C. Holmgren, fiskevattensägare.

G. Leuhusen, baron, delägare i not.

Otto Taube v. Block, fiskevattensägare,
delägare i flera notar, Broxvik.

Gunilla Eriksson, arrendator av Björnö
fiskevatten.

Gunnar Karlsson, arrendator av Broxviks
fiskevatten.

Aug. Nilsson, delägare i 2 notar
(strömmingsnotar).

A. G. Andersson, delägare i strömmingsnot
och fiskevatten.

Aktiebolaget Näfveqvarns Bruk:

Th. Lundén.

G. E. Johansson, delägare i not (strömmingsnot).

O. E. Gustafsson, delägare i (strömmingsnot).

K. A. Eriksson, delägare i strömmingsnot
och fiskevatten.

F. S. Ericksson, fiskare.

Otto Johansson, och

H. Wahlström arrendatorer vid Iso
Broxvik.

K. A. Westerdahl stärbhus, ägare av
Vs nit. Gränsö.

Axel Bergström, hemmansägare, Lindöja,
ägare av flera strömmingsnotar.

Gustaf Bergström, hemmansägare,
Lindöja, strömmingsnotägare.

August Lindström, hemmansägare,
Gränsö, ägare av strömmingsnot.

Gustaf Andersson, hemmansägare,
Arkö, ägare av strömmingsnot.

Wictor Ohlsson, hemmansägare, Arkö,
delägare i strömmingsnot.

H. och A. Grentzelius, Arkö, delägare
i strömmingsnot.

Aug. Anderson, arrendator, Arkö, delägare
i strömmingsnot.

Augusta Herrström, Arkö, delägare i
fiske.

Ada Herrström, Arkö, delägare i fiske.

G. Stenbäck, Arkö, delägare i fiske.

Gustaf Westerberg, Arkö, hemmansägare.

C. A. Reuterskiöld. Gottenvik.

Axel Sandell, Aspöja.

Otto Aspling, Aspöja.

Hjalmar Carlsson, Aspöja.

Anders Asplund, Aspöja.

M. W. Asplund, Aspöja.

N. Byhlin, Aspöja.

John Skärlund, Aspöja.

H. Aronsson, Aspöja.

Th. Skärlund, Aspöja.

Axel Skärlund, Aspöja.

H. Forsman, Aspöja.

Albert Tolin, Aspöja.

J. Hemmingson, Aspöja.

Axel Hemmingson, Aspöja.

Motioner i Första hammaren, Nr 305.

Karl Sandell, Aspöja.

Herbert Karlsson, Aspöja.

A. F. Hemmingsson, Aspöja.

Algot Söderholm, Aspöja.

S. Joh. Söderholm, Aspöja.

G. Spens, Ängelholm pr Börrum.

Axel Larson, Ramsdal, S:t Anna.

P. A. Torlamb, Ramsdal, S:t Anna.

P. G. Andersson, Korsnäs Börrum.
David Magnusson, Strand Börrum.

Ä. F. Andersson, Hagsätter Börrum.
Gustaf Eriksson, Lövhagen Gryt.
Gustaf Karlsson, Röllbacken, Börrum.
J. A. Svensson, Högtorpet, Börrum.
Martin Friberg, Örntorpet, Börrum.
Carl Carlsson, Kejsarnäs, Börrum.

E. Vasteson, Dal, Ando.

E. Andersson, Ängelholm, Börrum.
[Walter Gustafsson, Lilla Näset, Börrum.

Hugo Olovsson, Idö, Ando.

Gustav Flygare, Fredriksnäs, Gryt.
Oscar Anderson, Håskö, Gryt.
Henning Andersson, Malsna, Gryt.

G. Gustafsson, L:a Ålö, Gryt.

Karl Jansson, Kvarntorp, Gryt.
Walfrid Magnusson, Stadshammar,
Gryt.

Arvid Malmberg, Åbäcksnäs, Gryt.
Linus Axberg, Breviksnäs, Gryt.

A. W. Langström, L:a Syltvik, Gryt.
David Langström, L:a Syltvik, Gryt.
Fritz Hallgren, Stora Ålö, Gryt.
Helge Hallgren, St. Ålö, Gryt.

A. Westman, St. Ålö, Gryt.

G. Magnusson, St. Ålö, Gryt.

Ragnar Andersson, Emtö, Gryt.

Bror Svensson, Lövvik, Gryt.

M. P. Åströms stärbhus, Lövvik, Gryt.

O. T. H. Kjellberg, Bondekrok, Gryt.
Ax. Johnsson, Kråkmarö, Gryt.

Elis Söderqvist, Kråkmarö, Gryt.

J. A. Johnson, Kråkmarö, Gryt.
Ferdinand Olsson, Getterö, Ando.

Erik Nilsson, Fredriksnäs, Gryt.

Aug. Eriksson, Strömmen, Gryt.

Viola Danielsson, Kärsholm, Rönö.
Gustaf Rosenqvist, Manheim, Dagsbergs
socken.

Edvin Wahlström, Slättö Ando.

Karl Käcker, Slättö Ando.

Aron Svensson, Finnö Ando.

Arvid Andersson, Finnö Ando.

Helge Bengtson, Svensborg Ando.

Albert Johansson Slättö Ando.

Alb. Jansson, Hindö S:t Anna.

Folke A. Jansson, Hindö S:t Anna
Louise Stenbock f. Mörner, Herrborum.
Söderköping.

Fridolf Andersson, St. Rimo, S :t Anna*
Vallentin Mattsson, Espholm S:t Anna.
John Magnusson, St. Rimo.

C. A. Wastesson, Espholm S:t Anna.
U. Södling, Espholm S:t Anna.

Karl Bengtsson, Svensborg Ando.
Edvin Eriksson, Wrångö S:t Anna.

A. F. Svensson, Wrångö S:t Anna.

A. I. Pettersson, Herrborum, S:t Anna.

F. Andersson, Slättö Ando.

F. Boqvist, Sundö.

Elof Gustavsson, Blindvik S :t Anna.
Algot Pettersson, Gråtebo S :t Anna.
Albin Nilsson, Benningevassa, S:t
Anna.

Klas Pettersson, Slättö Ando.

Helfrida Holstensson, Finnö Ando.
Helga Magnusson, Idö Gryt.

Holsten Magnusson, Finnö Ando.

H. Pettersson, Sundö.

Erik Karlsson, Kallsö, Gryt.

Ludvig Eklund, Svenmanö S:t Anna.
Harry Johansson, Skaftö Ando.
Wilhelm Södling, Marö-S:t Anna.

John Asplund, Lagnö Sankt Anna.

N. G. Nilsson, Lagnö, Sankt Anna.
Waldemar Eklund, Gränsö S:t Anna.
Augusta Eklund, Gränsö Sankt Anna.
C. J. Carlsson, Mårsängen, S:t Anna.
C. A. Carlsson, Besbo Sankt Anna.
Algot Pettersson, Uvmarö S:t Anna.
Ejnar Andersson, Gränsö S:t Anna.
Axel Granbäck, Gränsö S:t Anna.
Albert Wastesson, Lagnö S:t Anna.
Hugo Pettersson, Gränsö S:t Anna.
Axel Pettersson, Gränsö, S :t Anna.
Hilding Södling, Marö, Sankt Anna.
Simon Pettersson, Gränsö S :t Anna.

S. P. Nilsson, Uvmarö, S:t Anna.

W. Sjögren, Uvmarö, S:t Anna.

C. F. Sunn, S:t Anna.

Wiktor Olsson, S:t Anna.

C. A. Sundgren, Nedre Lagnö S:t
Anna.

P. A. Dahlberg, Gränsö, Sankt Anna.
Emil Langström, Lagnö, S:t Anna.
Karl Pettersson, Holma S:t Anna.
Gustaf Sunman, Sanda, S:t Anna.

Motioner i Första hammaren, Nr 305.

Gustaf A. Johansson, Uvmarö S:t
Anna.

Carl Kjellgren, Korsholma Ando.

Josef Andersson, Finnkroken Ando.

Werner Andersson, Trännö, Söderköping.

Carl Eklöf, Trännö, Söderköping.

Helge Andersson, Trännö, Söderköping.

Gunnar Svensson, Trännö, Söderköping.

August Svensson, Trännö, Söderköping.

Anders Andersson, Trännö, Söderköping.

Adolf Andersson, Trännö, Söderköping.

G. F. Andersson, Trännö, Söderköping.

Werner Andersson, Ö. Bottna, Söderköping.

A. Wigren, Aventorp, Söderköping.

J. L. Karlsson, Kindtorp, Söderköping.

Bror Andersson, Stora Ulvebo.

Eric Nilsson, Bottna Söderköping.

Jonas Nilsson, Bottna Söderköping.

Axel Karlsson, Bottna Söderköping.

O. K. Månson, Bottna Söderköping.

Axel Nilsson, Bottna Söderköping.

A. T. Magnussons stärbhus, gm. H.
Magnusson, Idö, Gryt.

Bob. Lewander, Ulvmarö S:t Anna.

Erik Karlsson, Kattedal, Tryserum.

Oskar Carlsson, Kattedal, Tryserum.

Gustaf Janse, Kvädö, Gloo och Liknevarp.

Uno Magnusson, Lilla Vik, Gloo.

Carl Eriksson, Slätvik, Längådna.

Allan Eriksson, Slätvik, Längådna.

Budolf Petersson, Fintorp, Tryserum.

C. J. Pettersson, Bankeböta Tryserum.

Helge Lybeck, Fogelvik, Valdemarsvik.

Oskar Johansson, Betesdalen Långrådna.

Axel Dahlgren, Bäckaskog, Långrådna.

Märta Lybeck, Åsvik, Kråkvik, Brevik.

Hj. Hallinder, Windö, Skeppsgården.

K. A. Gustafsson, Vindö och Järnemåla,
Skeppsgården.

K. G. Gustafsson, Eds säteri, Västra
Ed.

Harald Hjalmarson, Tindared, Eds
bruk.

Göran Pettersson, Tindared, Arnäs Eds
bruk.

Helge Andersson, Hjulby Lofta.

Hedin, Ottinge och Ve mantal Hjulby,
Lofta.

Henning Andersson, Gökstad, Lofta.
Hjalmar Nilsson, Hasselby, Lofta.
John A. Sundberg, Egenäs, Lofta.
Gustaf Wiström, Gundleudd, Lofta.
Sköld Svensson, Halsäng, Lofta.

Sven Johansson, Åkerholm, Lofta.

Nils Johansson, Ekeby, Lofta.

För Unio egendom Alb. Nordström
gn ?

C. V. Carlsson, Aleglo, Loftahammar.
Matts Stenhammar, Aleglo, Loftahammar.

Carl Gustafsson, Aleglo, Loftahammar.
Hugo Johansson, Aleglo, Loftahammar.
Hilma Johansson, Aleglo, Loftahammar.

Eskil Johansson, Aleglo, Loftahammar.
Melker Nelsson, Aleglo, Loftahammar.
Ernst Anderson, Aleglo, Loftahammar.
Gunnar Forssman, Aleglo, Loftahammar.

Erik Jonasson, Aleglo, Loftahammar.
Sven Niklasson, Aleglo, Loftahammar.
Oskar Johansson, Askerum.

Johan Larsson, Bågvik.

Algot Larsson, Bågvik.

Ture Johansson, Bågvik.

Hjalmar Krats, Bågvik.

Ture Johansson, Bågvik.

Sköld Simonsson, Bågvik.

A. Bengtsson, Bågvik.

Georg Karlsson, Björkö.

Gustaf Jacobson, Björkö.

Tor Axelsson, Björkö.

C. J. Larsson ?, Byvik.

Ettungsson ?, Bjursund.

David Andersson, Byvik.

Gust. Söderlund, Bredvassa.

Folke Björkén, Grundemar.

Oscar Björkén, Grundemar.

Algot Johansson, Grundemar.

Erik Carlsson, Kårö.

Matilda Andersson, Kårö.

Ernst Andersson, Kårö.

William Pettersson, Kårö.

Joel Karlsson, Hula.

Josef Klasson, Hulöhamn.

Hjalmar Karlsson, Hulöhamn.

Ernst Karlsson, Hulöhamn.

Lars August Johansson, Hulöhamn.
Henning Svanson, Hulöhamn.

S. Fransén, Grindö.

Motioner i Första hammaren, Nr 805.

David Andersson, Hultö.

Otto Johansson, Hultö.

Albert Petersson, Hallmare.

A. J. Larsson, Hallmare.

K. P. V. Karlsson, Hallmare.

J. H. Pettersson, Hallmare.

Martin Pettersson, Hallmare.

Wilhelm Andersson, Lerglo.

Thure Aronsson, Rossdal, Loftahammar.

John Pettersson, Rossdal, Loftahammar.

Johan Mattsson, Rossdal, Loftahammar.

A. P. Johansson, Rossdal, Loftahammar.

Pritz Johansson, Rossdal, Loftahammar.

Gusten Wilhelmsson, Rågö, Loftahammar.

Henrik Jansson, Rågö, Loftahammar.
Josef Karlsson, Udda, Loftahammar.

S. W. Stenberg, Stadsholmen, Loftahammar.

Albert Enge, Sandbyhov, Loftahammar.

Harald Anderson, Landtb, Östra Ed.
Arvid Andersson, Landtb, östra Ed.

C. G. Gustavsson, Landtb, östra Ed.

J. O. Andersson, Landtb, östra Ed.
Anton Gustavsson, Landtb, Östra Ed.
Hjalmar Johansson, Landtb, östra Ed.
C. J. Åman, Landtb, östra Ed.

John Johansson, Landtb, östra Ed.
Hugo Carlsson, Landtb, östra Ed.

Alf Andersson, Landtb, Östra Ed.
August Carlsson, Landtb, östra Ed.
Adolf Andersson, Weländebo, Östra
Ed.

Henning Karlsson, Averum, Östra Ed.
Hjalmar Jonsson, Averum, östra Ed.
Bernhard Karlsson, Averum, östra Ed.
R. Björkman, Blankaholm, Solstad,
Bjulebo.

J. E. Edlund, Eko, Värskär, Västervik.
Georg Fleetwod, Gläntsjö, Västerö.

C. J. Berg, Skanvik.

B. Svensson, Gräntzudde.

F. B. Renhorn, Grantorpet.

Esse Thorell, Åldenbäck pr Västervik.-Emil Andersson, Yttertveta.

C. Teurnell, Samsvik och Bergebo.
Edvard Johansson, Stora Hörtingerum.
T. Berglund, Helgerum å Rumna.

Joh. Thunblad, Dagsbo, Verkebäck.
A. E. Wiström, Örö, Skaftet.

A. F. Kihl, Norra Malmö.

Harry Jansson, Jutskär, Loftahammar!
E. W. Petterson, Glada, Loftahammar!
John G. Engström, Hultö, Västrum.
Nils Andersson, Långö, Västrum.

Hans Andersson, Händelö, Västrum.
Isak Löfström ?, Händelö, Västrum.
A. M. Nilsson, Händelö, Västrum.
Artur Johansson, Händelö, Västrum.

O. Bengtsson, Händelö, Västrum.

C. J. Nilsson, Händelö, Västrum.

W. J. Larsson, Händelö, Västrum.

K. J. Jönsson, Händelö, Västrum.

C. E. Klasson, Jutskär, Loftahammar.
Anton Karlsson, Händelö, Västrum.
K. J. Andersson, Händelö, Västrum.
Erland Jönsson, Händelö, Västrum.
Jöns Nilsson, Händelö, Västrum.

Emil Johansson, Händelö, Västrum.
Ernst Johansson, Händelö, Västrum.
Maurits Johansson, Händelö, Västrum.
Augusta Johansson, Händelö, Västrum.
Gotthard Bengtson, Händelö, Västrum.
Erik Karlsson, Händelö, Västrum.

Carl Nilsson, Hasselö, Västervik (enl,
fullmakt).

Johan Nilsson, Hasselö, Västervik.

A. J. Lagerberg, Hasselö, Västervik.
Josef Hultgren, Hasselö, Västervik.
Hjalmar Nilsson, Hasselö, Västervik,
A. Johansson, Repvassa, Solstadström,
A. Svensson, Arnö, Tryserum.

J. A. Svensson, Fisketorpet, Gloo.
Hjalmar Edberg, St. Kalfö, Skeppsgården.

Helge Karlström, Annö, Djurglo, Valdemarsvik.

Motioner i Första kammaren, Nr 805.

Bil. 2.

Såsom ett tillägg ville vi söka framhålla några av de synpunkter som äro rådande
i den yttre skärgården.

I yttre skärgården är varje strandägare också fiskare och har fisket här
sedan urminnes tid idkats av strandägaren och hans folk. Det var först under
krigstiden som en del personer från fastlandet började idka strömmingsfiske
och har vi skärgårdsbor aldrig tillåtit något strömmingsfiske på vårat vatten.
Som våra fiskevatten äro mycket små så behöva vi dem för eget bruk, men örn
ifrågasatta lagförslaget skulle gå igenom så komme vi att bliva mycket lidande
av det.

Då vi nämligen driver ålfiske vid varje skär ända ut till havet och detta
fiske pågår under månaderna juni, juli, augusti, september och oktober, och
skulle då allmänheten hava rätt att vistas bland holmar och skär under dessa
månader så kan det befaras att vi ej får hava våra ålhåmmor i fred, och vi
sålunda berövades vår rätt; och då ålfisket kräver en mycket dyrbar redskap
och mycket arbete, och det är vår viktigaste inkomstkälla så äro vi mycket betänkliga
örn förslaget.

Sammalunda angående sjöfågeln, i synnerhet Ejdern, vilken kommer till våra
skär för att häcka, under april och maj månader och är det då fullt av fiskebåtar
bland skären så stannar den ej utan begiver sig till andra kuster och då
berövas våra skär något av sin natur och vi ett välbehövligt tillskott till vår
försörjning.

Då vi skärgårdsbor nu leva under svårt ekonomiskt betryck, och någon utkomstmöjlighet
för det uppväxande släktet på andra områden äro mycket små,
få vi vördsamt anhålla att inga åtgärder måtte vidtagas som i ännu högre
grad skulle försvåra våra levnadsförhållanden.

Yi anse det också mindre välbetänkt att stifta en lag som skulle gynna de
tillfällesvis fiskande på skärgårdsbornas, de egentliga fiskarenas bekostnad.

Aspöja Arkösund i December 1931.

Å samtliga klagoskriften undertecknades vägnar.

Axel Sandell.

Motioner i Första kammaren, Nr S05.

Bilaga 3.

Avskrift.

KUNGL. MALTS BEFALLNINGSMVANDE

ÖSTERGÖTLANDS LÄN.
Landskansliet.

Till KONUNGEN.

I nådig remiss av den 28 maj 1925 har det blivit Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavande
anbefallt att, efter hörande av länets landsting och hushållningssällskapets
förvaltningsutskott samt sedan vederbörande rättsägare genom
tillkännagivande i länskungörelserna lämnats tillfälle att yttra sig, avgiva
utlåtande över en inom Kammarkollegium utarbetad utredning rörande fiskerättsförhållandena
vid rikets kuster samt vissa av utredningen föranledda förslag
till ändringar i lagen den 27 juni 1896 örn rätt till fiske.

Till åtlydnad härav får Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavande överlämna
yttranden i ämnet från landstinget och hushållningssällskapets förvaltningsutskott
ävensom ett i protokollsform avfattat utlåtande över förslaget från
fiskerättsägare i länet, vid vilket sistberörda utlåtande jämväl fogats avskrift
av ett av fiskeriintendenten i distriktet på begäran av Lantbruksstyrelsen meddelat
yttrande i ärendet. Några andra yttranden i detta ämne hava, oaktat genom
utfärdad länskungörelse tillfälle till yttranden över förslaget lämnats, icke
kommit länsstyrelsen till handa.

För egen del får Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavande i ärendet underdånigst
anföra följande.

Den viktigaste av de föreslagna lagändringarna är otvivelaktigt den, som avser
att beträffande saltsjöfisket utsträcka nu gällande rättsregler rörande utomskärsfisket
att omfatta även fisket inomskärs. Genom det utarbetade lagförslaget
i denna del berövas strandägarna utan något som helst vederlag en fiskerätt,
som de i fullkomlig överensstämmelse med gällande lagstiftning sedan
bortåt två sekel tillbaka varit berättigade utöva. Att ett mot vanliga rättsregler
i fråga örn helgden av bestående rättigheter så stridande lagförslag överhuvud
taget kunnat framställas, torde vinna sin förklaring av förhållandena
inom vissa andra län, där till skydd för fiskeribefolkningens berättigade intressen
kraftiga hjälpmedel till äventyrs kunna vara på sin plats. Den i ämnet
igångsatta utredningen avsåg till att börja med icke Östergötlands län, och anledningen
till att utredningen sedermera kommit att omfatta även detta län torde
vara den i utredningen omförmälta framställningen från vissa fiskare m. fl,
inom Kvarsebo socken, vilken framställning avsåg vidtagande av åtgärder för
tillförsäkrande åt sökandena av rätt att utöva deras gamla näringsfång med
skötfiske i Bråviken. Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavande, som ingalunda
ställde sig avvisande till denna framställning, men som ansåg, att sökandenas
ifrågavarande rätt icke kunde på ett fullt bindande sätt konstateras annorledes
än genom rättegång, föreslog i skrivelse av den 12 mars 1920, att statsverket
i någon form skulle lämna sitt bidrag till utförandet av en dylik rättegång.
Emellertid ansågs en utomrättslig undersökning mera lämplig, sanno -

Motioner i Första kammaren, Nr 305.

likt i främsta rummet av det skälet, att en dylik undersökning redan igångsatts
beträffande andra delar av riket. Resultatet av denna utredning föreligger
nu, och det lärer knappast kunna påstås, att fiskarenas rätt till ifrågavarande
skötfiske genom densamma blivit ådagalagd. Det torde val icke vara
sannolikt, att en ytterligare utredning skulle giva ett annat resultat. Då fiskarena
sålunda för utövande av sitt skötfiske icke torde med framgång kunna
stödja sig på nu bestående rättigheter återstår den frågan, huruvida för tillgodoseende
av dessa fiskares eller med dem likställda näringsidkares intressen
verkligen kräves en även för detta län gällande ny lagstiftning av den enligt
länsstyrelsens uppfattning mycket betänkliga och med avseende å sina konsekvenser
på andra lagstiftningsområden ytterst farliga art, som i förslaget åsyftas.
Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavande håller för sin del bestämt före, att
så icke är förhållandet. Örn verkligen fisket för Kvarsebobefolkningen i fråga
är ett sådant livsvillkor, som i framställningen göres gällande, och örn från
strandägarnas sida ett oresonligt motstånd mot detta fiske reses, lärer andra åtgärder
böra tagas under övervägande, innan strandägarnas fiskerätt utan vidare
reduceras på det i förslaget angivna sätt. Ur rent principiell synpunkt
torde det möta mindre betänkligheter att under vissa förutsättningar och efter
prövning i varje särskilt fall tillerkänna yrkesfiskare rätt till tvångsarrende
av fiskevatten, som för utövande av deras näring äro oundgängligen nödvändiga.
Analogier till en dylik lagstiftning torde kunna hämtas bland annat
ur den s. k. ensittarelagen. För att än ytterligare bispringa fiskarena torde i
fall, då särskilt behov därav föreligger, statsbidrag till fiskearrendet kunna
ställas i utsikt. Längre synes man emellertid under inga förhållanden böra gå.

Det torde vara uppenbart, att, örn en lagstiftning av den i förslaget, såvitt
nu är fråga, angivna art skall genomföras och således ett synnerligen vittomfattande
och, efter vad utredningen i detta län giver vid handen, i ekonomiskt
hänseende mycket betydelsefullt ingrepp i strandägarnas rättigheter göras,
detta dock icke bör ske utan att osedvanligt kraftiga skäl tala för en lagstiftning
i sådan riktning. Dylika skäl föreligga icke för Östergötlands län. Tvärtom
synes fiskeriintendentens yttrande i ärendet giva vid handen, att icke ens
för fiskarena själva lagstiftningen skulle vara uteslutande förmånlig och att
densamma för fiskerinäringen såsom sådan skulle bliva rent av fördärvbringande.
Under sådana förhållanden tillåter sig Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavande
bestämt avstyrka genomförandet av det föreliggande lagförslaget
i denna del inom Östergötlands län, och är Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavande
även av den uppfattningen, att förslaget ej heller inom övriga län
bör vinna tillämpning, utan att befintliga missförhållanden på detta område
böra avhjälpas genom medel, som äro av mindre genomgripande beskaffenhet
och bättre stå i överensstämmelse med den likväl ganska allmänt erkända principen
att på laglig grund bestående rättigheter böra av statsmakterna i möjligaste
mån respekteras.

Beträffande lagförslaget i övrigt torde Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavande
kunna fatta sig mera kort. Det synes Eders Kungl. Maj :ts Befallningshavande
lämpligt, att begreppet »fast fiskredskap» tydligt definieras och att
en omredigering av § 1 i lagen örn fiske för detta ändamål vidtages; emellertid
synes, på sätt förvaltningsutskottet och fiskeriintendenten framhållit, förhållandena
inom Östergötlands län påkalla sådan formulering av förslaget i
denna del, att därav tydligt framgår, att ryssjor och därmed jämförlig fiskredskap
skola hänföras till fast redskap.

Den föreslagna omformuleringen av § 3 lärer beröra Östergötlands län endast
i vad avser mom. d och i denna del allenast innefatta en nödvändig konsekvens
av den ifrågasatta, av Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavande avstyrkta
ändringen i bestämmelserna om strandägarnes fiskerätt. Under så -

Motioner i Första hammaren, Nr 305.

dana förhållanden saknar Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavande anledning
förorda någon ändring av § 3 mom. d i oftaberörda lag.

Beträffande det föreslagna uteslutandet av § 4 i fiskelagen anser sig Eders
Kungl. Maj:ts Befallningshavande böra instämma i vad förvaltningsutskottet
i detta hänseende anfört, dock att Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavande
icke är beredd intaga någon bestämd ståndpunkt beträffande det djup, som i
lagstadgandet bör angivas såsom förutsättning för fiskets bedrivande.

Underdånigst:

ERIC TROLLE.

V. E. von der Lancken.