Motioner i Första kammaren, nr 279

Motion 1946:279 Första kammaren

Motioner i Första kammaren, nr 279.

3

Nr 279.

Av herr Forslund) i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till stipendier åt lärjungar vid högre läroanstalter
m. m.

I proposition nr 183 ha föreslagits ändrade grunder för bl. a. stipendier åt
lärjungar vid högre läroanstalter, folkhögskolor och kommunala och enskilda
anstalter för yrkesundervisning. Till lärjunge skulle enligt propositionen kunna
utgå vid högre läroanstalt ett högsta stipendiebelopp av 1 040 kr. per läsår
eller eirka 115 kr. per läsmånad, av vilket 500 kr. per läsår eller cirka 55 kr.
per läsmånad skulle utgå som grundstipendium utan behovsprövning till sådan
studielämplig lärjunge, som måste vara inackorderad å skolorten. Till elev vid
folkhögskola eller yrkesskola skulle enligt propositionen efter behovsprövning
kunna utgå ett högstbelopp av 90 kr. per läsmånad.

Man måste här konstatera, att icke endast stipendiernas högstbelopp äro olika
utan även stipendieprinciperna vid å ena sidan de s. k. högre skolorna och å
andra övriga ungdomsskolor. I vissa fall måste de föreslagna stipendiegrunderna
leda till orimligheter. Så t, ex. i nedanstående fall. Två ungdomar ha sin hemvist
i samma ort. En av dem är teoretiskt studiebegåvad, den andre är en praktisk
begåvning. Den ene går till ett läroverk, den andre intages i en yrkesskola
i samma stad. Den förre tillhör ett välbärgat hem, den andre ett mindre välbärgat
t jänstemanna- eller bondehem med ett beskattningsbart belopp av 4 000
kr. Den välbärgade ynglingen får utan behovsprövning 500 kr. per år i grundstipendier,
den mindre välbärgade får efter behovsprövning enligt nuvarande
grunder icke något stipendium. Äro båda eleverna obemedlade, får eleven i
läroverk eirka 115 kr. per månad till sin skolvistelse, under det att en elev
vid handelsskola eller verkstadsskola får högst 90 kr. Det synes, som örn en
viss premiering av eleverna vid de teoretiska skolorna skulle eftersträvas och
den hos många inrotade uppfattningen, att läroverken skulle vara »bättre»
skolor, skulle få ytterligare stöd, därest riksdagen utan vidare bifölle Kungl.
Maj:ts proposition. Tillströmningen av elever till läroverken är ovanligt god,
under det att yrkesskolorna i flera fall icke kunna fylla alla tillgängliga platser.

1945 års riksdag hade troligtvis åsyftat, att samtliga stipendiefrågor skulle
lösas efter enhetliga principer. Jag tillåter mig att citera riksdagens uttalande
i skrivelse nr 351, s. 4. Där anföres bl. a.:

»att enligt riksdagens mening starka skäl tala för den principen, att stipendierna
för såväl teoretiska som praktiska studier för helt obemedlade studie -

4

Motioner i Första kammaren, nr 279.

begåvade lärjungar från både landsbygden och städer eller andra tätorter
avpassas så, att de i huvudsak giva full behovstäckning. Riksdagen förutsätter
därför, att samtliga stipendiefrågor av nu förevarande eller liknande slag (studiehjälp
åt landsbygdens ungdom och ungdom från städer och andra tätorter,
stipendier till elever vid folkhögskolor och anstalter för yrkesundervisning m. m.)
örn möjligt redan vid nästa års riksdag komma att lösas i överensstämmelse
med den av riksdagen sålunda angivna principen.»

Departementschefen gör gällande i den nu avlämnade propositionen, att det
enligt hans förmenande är motiverat, att stipendierna vid folkhögskolor och
yrkesskolor äro lägre än vid läroverk och liknande skolor (s. 30), bl. a. därför,
att kurstiden är kortare vid de förra skolorna och arbetspremier utgå vid en
del verkstadsskolor, varjämte förekomsten av elevinternat, framför allt vid
folkhögskolor, gör inackorderingskostnaderna relativt låga. I viss mån är detta
riktigt, men i många fall blir skolvistelsen lika dyrbar för en elev vid en yrkesskola
som vid ett läroverk. Här må nämnas, att arbetspremier icke utgå vid
handelsskolor, tekniska skolor och icke ens vid alla verkstadsskolor. Många
elever vid yrkesskolor måste söka inackordering i privathem, och yrkesskolorna
med heldagskurser ligga i större och medelstora städer, vilka i regel tillhöra
dyrortsgrupp E—I, där i allmänhet ju också läroverken ligga. Arbetsåret 1942/43
tillhörde sålunda cirka 75 % av sådana yrkesskolelever skolor å E—I-ort.

Vid bedömande av behovet av stipendier åt elever vid läroverk och liknande
skolor får man heller icke glömma, att duktiga lärjungar kunna skaffa sig
ganska goda biförtjänster genom att ge privatlektioner åt elever i lägre klasser
ävensom skaffa sig förvärvsarbete under de jämförelsevis långa ferierna. Eleverna
vid yrkesskolorna lia i regel icke dessa möjligheter till extra inkomster
utanför skolan.

Det av överstyrelsen för yrkesutbildning beräknade högsta stipendiebeloppet,
90 kr. per arbetsmånad, angavs också i överstyrelsens utredning 1944 endast
kunna räcka till täckande av en obemedlad elevs minimiutgifter, då synnerligen
gynnsamma betingelser förefunnos å kursorten, och överstyrelsen framhöll, att
det med nyssnämnda högstbelopp i regel icke bleve möjligt för obemedlad elev
att bevista kurs, där endast privat inackordering står till buds.

Att de centrala ämbetsverken (skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning,
såsom ock lantbruksstyrelsen beträffande stipendierna vid lantmannaoch
lanthushållsskolor) i sina anslagsberäkningar för budgetåret 1946 räknat
med ett högsta stipendiebelopp av 90 kr. per arbetsmånad torde delvis ha berott
därpå, att 1945 års riksdag fastställt studiehjälpen åt landsbygdens ungdom
att utgå med högst 800 kr. per läsår till helt obemedlad lärjunge, vilket blir
ungefär 90 kr. per läsmånad. Anslagsberäkningarna lia tydligen skett i avvaktan
på den samordning av stipendiegrunderna, för vilken riksdagen år 1945 uttalat
sig.

Det synes riktigast, att en sådan samordning göres med det snaraste. Departementschefen
har själv uttalat, att han ämnar följa stipendiefrågan med

Motioner i Första kammaren, nr 279.

5

fortsatt uppmärksamhet, och förmodar, att han måhända får tillfälle att ett
kommande budgetår återkomma till denna fråga (s. 29). I avvaktan på en
samordning förefaller det vara ändamålsenligt att icke nu införa några nya
stipendieprinciper beträffande stipendierna vid läroverken, utan stipendierna
böra i sin helhet bli behovsprövade i enlighet med föregående års riksdagsbeslut.
Det synes också vara riktigast att i avvaktan på en överarbetning av
de olika stipendieförslagen ett enhetligt högstbelopp fastställes för samtliga
här berörda skolor, och jag finner det skäligt, att detta högstbelopp under nästa
budgetår fastställes till 100 kr. per läs- eller arbetsmånad, vilket stipendium
alltså skulle utgå till obemedlad, å kursorten inackorderad elev. För annan
elev bör beräknas det mindre belopp, som den stipendieprövande myndigheten
kan finna skäligt, varvid må förutsättas, att så vitt möjligt enhetliga normer
skola tillämpas för samtliga stipendieärenden. Därjämte bör ersättning utgå
till behövande elev för nödvändiga resekostnader i samband med skol- eller
kursvistelsen.

Med anledning av vad departementschefen anfört i propositionen (s. 201
angående stipendier åt lärjungar i klass l4 och l5—25 i nuvarande läroverksorganisation,
får jag anföra, att jag icke finner det rimligt eller logiskt, att
»det utjämnande grundstipendiet», som ju förutsättes utgå till studielämpliga
elever, skall utgå till elever, som äro så unga, att de egentligen tillhöra folkskolestadiet
(klass l6—25 i läroverk motsvara ju klass 5 och 6 i folkskolan).
Departementschefen anför ju själv några rader högre upp i sitt uttalande, att
det torde »vara lämpligt, att återhållsamhet iakttages med stipendier åt lärjungar
i realskolans begynnelseklasser med hänsyn till den osäkerhet i bedömandet
av lärjungarnas förmåga att med framgång fullfölja studierna till
examen, som alltid förefinnes beträffande nyintagna lärjungar». Det synes icke
vara logiskt, att sådana »osäkra» lärjungar skola kunna tilldelas ett grundstipendium,
för vilket föreskrivits studielämpligTiet som ett första villkor.

På grund av vad nu anförts får jag hemställa, att riksdagen måtte besluta,

att under budgetåret 1946/47 stipendier åt behövande lärjungar
vid högre läroanstalter, folkhögskolor, kommunala och
enskilda anstalter för yrkesundervisning, centrala verkstadsskolor,
verkstadsskolor för viss arbetslös ungdom, flygmekanikerskolan
i Mölndal, sjömansskolor samt vid folkliga musikskolan
i Arvika må utgå med högst 100 kr. per läs- eller arbetsmånad,
att till sådan behövande lärjunge må utgå jämväl ersättning
för nödvändiga resor från och till skol- eller kursorten,
att vid stipendietilldelningen så vitt möjligt enhetliga normer
skola tillämpas,

att stipendier icke böra utgå till lärjungar i sådana klasser
i läroverk och liknande skolor, som motsvara folkskolans klasser
5—6.

6

Motioner i Första kammaren, nr 279.

att hos Kungl. Maj :t anhålla om fortsatt utredning angående
möjligheten att erhålla enhetliga stipendiegrunder vid samtliga
ungdomsskolor samt

att, därest ovannämnda förslag vinna riksdagens bifall, vidtaga
de jämkningar i de äskade stipendieanslagen för budgetåret
1946/47, som härav kunna föranledas.

Stockholm den 21 mars 1946.

Albert Forslund.