Motioner i Första kammaren, Nr 259 (Motion 1931:259 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, Nr 259.

Nr 259.

Av herrar Lindhagen och Ström, Fredrik, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till byggnadsstadga.

Sedan regeringen för denna riksdag framlagt proposition (nr 79) med förslag
till stadsplanelag m. m., har nu också kommit en proposition (nr 192)
med förslag till byggnadsstadga, varöver äskats riksdagens yttrande.

Först må bemärkas, att över båda dessa propositioner hörts en del myndigheter
och ämbetsmän men icke kommunernas beslutande församlingar.
Denna ofullständighet i utredningen avspeglar sig i åtskilliga funktionaristiska
betraktelsesätt, som icke stå. i överensstämmelse med den kommunala självstyrelsens
principer och berättigade praktik.

I sak möter här frågan örn byggnadsstadgans räckvidd i förhållande till
stadsbildnings- eller stadsplanelagstiftningen.

Tidigare utfärdades alla författningar örn såväl fastighetsbildning i stad
och stadsliknande samhällen som slutmålet fastigheternas bebyggande i administrativ
väg. År 1907 överflyttades fastighetsbildningen väsentligen till
civillagens område. De s. k. sakkunnigas förslag av år 1928 ville dit förlägga
även huvudgrunderna för fastigheternas bebyggande. De båda propositioner
med förslag till stadsplanelag m. m. och byggnadsstadga, som förelagts
denna riksdag, bibehålla väsentligen 1907 års tudelning.

Sakkunnigas förslag synes mera framsynt, örn än det innehöll en del detaljer,
som mera hörde hemma i byggnadsordningarna. För allmänheten är
det en lättnad att hava de väsentliga stadgandena örn fastighetsbildning för
bebyggande och fastigheternas bebyggande samlade i i en författning. Ur
konstitutionell synpunkt blir det större reda och trygghet i författningen, genom
att de grundläggande stadgandena över hela området sammanfattas i en
av statsmakterna stiftad lag och att detaljföreskrifterna återfinnas i de av
kommunerna antagna byggnadsordningarna.

Lagformen är till för att skydda grundvalarna för rättsordningen mot administrativt
godtycke. Från en administrativ författning anser sig regeringen
berättigad meddela dispens genom en lex in casu. Det må besinnas, att i
sådana fall avgörandet i realiteten ligger hos en byråchef eller justitieministern.
Man kan verkligen instämma på visst sätt i uttalandet i propositio Bihang

till riksdagens protokoll 1931. 3 sami. 87 haft. (Nr 259.) 1

Vederbörandes
utlåtanden.

Lag eller
administrativ
stadga.

Motioner i Första kammaren, Nr 259.

nens uppfattning, att »exempelvis den i gällande stadga medgivna högsta
byggnadshöjden uppenbarligen icke varit lämplig för all slags bebyggelse».
Regeringen har nämligen, förmodligen av denna anledning, inom huvudstaden
i talrika fall mot byggnadsnämndens avstyrkande under förevändningar medgivit
ett högre byggnadssätt, än stadgan enligt sina ordalydelse och andemening
tillåtit. Dessa dispenser ha i sin mån brutit väg för ett allt högre byggnadssätt
nied därav följande fördyring av tomtmarken, ökade hyror och ohygieniska
bostadslägen. En annan fara ruvar över regeringens ensidiga avgörande,
så länge staten disponerar stora områden invid huvudstaden, vilka
lämpa sig som tomtmark med tillfälle till försäljningar till tomtmarknadens
högsta belopp, inbegripet oförtjänta jordvärdestegringar. Ingen svensk regering
har på denna punkt vågat ingripa på behjärtat sätt mot statsmaktens
benägenhet att sätta sin egen tomtspekulation före det allmännas bästa.

En nyhet i propositionen är den möjlighet, förslaget söker giva, att minska
dessa äventyr med mera omfattande stadsplanebeståmmelser. Det skall medgivas,
att regeringen bör ställa sig betänksammare mot dispenser både från
byggnadsstadgan och stadsplanebestämmelserna.. Men även stadsplanerna
fastställas i administrativ väg. Vår regerings traditionella benägenhet att
hellre försämra än förbättra en stadsplan, örn den berör statens mark, mäste
även här ingiva farhågor. Senaste exemplet är den Stockholms stad påtvingade
stadsplanen för del av Ladugårdsgärdet. Den är i och för sig från början
otillfredsställande på grund av hög bebyggelse och otillräckliga fria områden
samt icke minst trånga genomfartsvägar. Dessa senare stå trots vår
tids trafikbehov i skriande kontrast till 1866 års stadsplanekommittés vidsyn
i fråga örn Narvavägens, Karlavägens och Valhallvägens breddningar, vilka
nu i fortsättningen minskas för beredande av inkomster genom tomtförsäljningar.
Den sista försämringen bestod i förbehåll av möjligheter till eldstadsantalets
ökande från 32,000 till 45,000. Huvudstadens stadsplanekontor yttrar
härom, att »Gärdets stadsplan således, jämförd med de stadsplaner, som numera
komma till utförande över hela världen, blir enastående i sitt slag i fråga
örn låg kvalitet, vilket synes kontoret vara ett kulturland ovärdigt».

Propositionen örn byggnadsstadga innehåller emellertid även bestämmelser,
åtminstone på papperet, som äro av betydelse och brådskande. Någon vilja
och förmåga hos riksdagen att inför propositionens fullbordade faktum giva
dem lags karaktär föreligger knappast. Kommunerna fa nog, i avvaktan pa
bättre tider, fortsätta med sitt passiva motstånd mot åtskilligt administrativt
godtycke under inflytande icke minst av statsmaktens nuvarande tomtspekulationspolitik.
Det framlagda förslaget till administrativ författning bör därför
helst antagas endast som ett provisorium.

Författnin- En annan fråga är stadgans giltighetsområde. Detta har enligt förslaget
hetsområde, utsträckts. Gällande byggnadsstadga innefattar endast regler om byggandet
i städer och stadsliknande samhällen, och även där anses stadgans tillämpninginskränkt
till det stadsplanen gda området. Det framlagda förslaget avser
att bliva tillämpligt- såväl inom nämnda samhällens hela områden som inom
områden på landet, för vilka byggnadsplan eller utomplansbestämmelser

Motioner i Första kammaren, Nr 259.

gälla. Därför Ilar, yttrar propositionen, benämningen »byggnadsstadga för
rikets städer» utbytts mot »byggnadsstadga».

Denna senare rubrik är väl å andra sidan för vidsträckt. Människovärdiga
bostäder är ett aktuellt problem även för den rena landsbygden. Särskilt
lantarbetarnas och deras vederlikars bostadsförhållanden lia ända sedan seklets
begynnelse tilldragit sig uppmärksamhet.

Denna erinran mot förslaget synes mig kunna även såsom en lystring örn
fortsättningen föranleda till, att författningens rubrik bringas till överensstämmelse
med dess begränsade innehåll och följaktligen erhåller förslagsvis
lydelsen »Byggnadsstadga för rikets städer och vissa områden å landet».
Vidare bör riksdagen begära förslag till byggnadsstadganden i erforderlig
mån även för övriga områden å landsbygden, särskilt med hänsyn till lantarbetarnas
och deras vederlikars bostadsförhållanden.

Enligt propositionen skall den utsträckta giltigheten av själva stadgan äga
motsvarande tillämpning å de byggnadsordningar, som med stöd av stadgan
skulle utfärdas.

Något oklarare synes vara, vad byggnadsordning kan få innehålla. Den vanliga
normen för ordningsstadgar brukar ju vara, att de skola innehålla mera
detaljerade föreskrifter men dock ej något, som strider mot huvudförfattningens
allmänna grundsatser. Ibland plägar detta för säkerhets skull uttryckligen uttalas
i huvudförfattningen.

Gällande byggnadsstadga säger härom allenast, att städernas planläggning
och bebyggande skola ske enligt byggnadsstadgan och städernas »i överensstämmelse
därmed» upprättade byggnadsordningar. Vidare föreskrives, att för varje
stad skall finnas byggnadsordning, »innehållande de föreskrifter, som utöver
denna stadgas bestämmelser anses erforderliga för ordnande av stadens byggnadsväsen».

Ibland framhålles, att dessa formuleringar medgiva även vad man kallar
skärpta bestämmelser i ordningsstadgan eller således även modifikationer av
byggnadsstadgans allmänna grundsatser. Det kan vara tveksamt, örn denna
tolkning är tillåten. Framträdandet av en sådan uttolkning utvisar dock ett behov
av skärpta bestämmelser i ordningsstadgarna för vissa kommuner i ett eller
annat avseende. Särskilt gäller detta för storstädernas bebyggande. En allmän
byggnadsstadga kan svårligen uppställa principer, som bliva tillfyllest både
för ett litet samhälle och för ett stort.

Det synes därför önskvärt, att stadgan uttryckligen medgiver, att skärpning
även i de allmänna grundsatserna må kunna inflyta i byggnadsordning. Vad
som kan tala häremot är den formella betänkligheten, att ordningsstadgan, som
beslutes av vederbörande kommun, skall underställas allenast länsstyrelsens
Provning. Denna prövning synes dock vara tillräcklig, örn både kommunens
beslutande församling och statens representant i länet äro ense om behovet. Någon
berättigad fruktan för obehörigt överskridande av den ävenledes viktiga
självstyrelsens principer bör ej i detta fall kunna hysas. Skulle tvekan därom
råda, återstår att i stadgan föreskriva, att i sådant fall enligt länsstyrelsens bedömande
byggnadsordningens föreskrift med sådan räckvidd bör underställas

Byggnadsordningarna.
Deras
innehåll:

Motioner i Första kammaren, Nr 259.

Skydd för
stads karakteristiska

skönhetsvärden
och
profiler.

Byggnadsnämnden.

Självskrivenhet
eller
kommunal
självstyrelse.

Kungl. Maj:!. Vill man åter taga avstånd från. att byggnadsordning någonsin
får inrymma skärpning av huvudförfattningens principer, bör detta helst uttryckligen
föreskrivas.

Propositionens förslag i § 1 lämnar ännu mer än gällande författning utrymme
för en tolkning, som medgiver skärpta principers intagande i byggnadsordningen.
Nämnda paragraf utesluter nämligen gällande stadgas formulering, att
byggnadsordning skall upprättas »i överensstämmelse med byggnadsstadgan».
Det synes, som sagt, därför ej vara något att erinra emot nämnda formulering,
som medgiver, att byggnadsordning får upptaga bestämmelser, sorn, utöver vad
eljest föreskrivits, äro erforderliga för ordnande av stads byggnadsväsen. Denna
formulering utesluter på intet sätt tillkomsten i ordningsstadga av skärpning
av byggnadsstadgans allmänna principer. Men för tydlighetens skull bör åtminstone
i motiveringen uttryckligen betonas, att ett sådant innehåll är medgivet.

Det nu framlagda förslaget har, som sagt, i vad även det avser stadsplaner,
genom att giva stadsplanerna ett vidgat innehåll sökt bidraga till bevarandet i
synnerhet av en stads karakteristiska skönhetsvärden och profiler. I en stadsplan
kan dock ej bestämmas något örn de framtida, enskilda byggnaderna på
annat sätt än genom att de i någon mån standardiseras. Sedan kommer frågan
örn individualisering av de enskilda byggnaderna, och där är det byggnadsnämnden,
som beviljar byggnadslov och bestämmer, huru de enskilda byggnaderna
skola vara beskaffade till innehåll och utseende. För att i dessa fall kunna
tillvarataga en stads skönhetsvärden och profiler finnas i gällande byggnadsstadga
för rikets städer liksom i byggnadsordningen för Stockholms
stad särdeles otillräckliga bestämmelser. Ledamöter i huvudstadens byggnadsnämnd
lia plägat beklaga sig över, att författningarna ej skapa tillräcklig eller
tydlig befogenhet för ett skäligt hänsynstagande från nämndens sida.

Detta missförhållande skulle det nya förslaget i viss mån avhjälpa genom den
omsider nu föreslagna bestämmelse, som inrymmes i propositionens 42 §, så lydande:
»Åt byggnads yttre skall i övrigt givas den arkitektoniska form och
den färg, som gatu- och gårdsbilden fordrar och som byggnadsnämnden finner
lämplig såväl för byggnadens utseende i och för sig som för en god helhetsverkan».
Denna föreskrift klargör dock ej, vad det härvid framför allt gäller.
Den ser ej ut över »gatu- och gårdsbilden». Därför bör den förses med följande
tillägg: »Särskild uppmärksamhet bör ägnas skydd mot bebyggelse, som äventyrar
en stads karakteristiska skönhetsvärden och profiler». Till närmare
belysning av denna angelägenhet hänvisas till bifogade, hos Stockholms stadsfullmäktige
väckta motion.

Byggnadsnämnden utgör själen i byggnadsstadgans och byggnadsordningens
tillämpning. Enligt förslaget skall nämnden erhålla en vidsträcktare verksamhet
än hitintills. Nämndens organisation och arbetssätt är således en huvudpunkt
i författningen.

Vid övervägandet av en sådan organisation brottas fortfarande de två motsatta
grundsatserna för en kommunal nämnds sammansättning, nämligen självskrivenhet
eller kommunal självstyrelse.

Vid sekelskiftet var det en helig sak inom andra kammaren att avskriva

Motioner i Första hammaren, Nr 259.

självskrivenheten såsom utgångspunkt för bildandet av kommunala institutioners
styrelser. Självskrivenhetens förkastlighet bör väl fortfarande anses såsom
uppburen av den allmänna meningen, åtminstone så länge parlamentarismen
fortfarande anses, rätt uttolkad och tillämpad, vara att föredraga framför mekanisering
och envälde. Inom huvudstaden har också av stadskollegiet tillsatts
en kommitté för övervägande, i vad mån vår kommunala självstyrelse kan anses
olämpligt inkräktad av överståthållarämbetets självskrivna övervakning och
prövningsrätt. Såsom ordförande i denna kommitté har särskilt undertecknad
Lindhagen anledning att ägna någon närmare uppmärksamhet åt detta kapitel,
även såvitt rör nu förevarande ärende.

Byggnadsnämnden har i författningarna i viss mån kringgärdats med självskrivenhetens
garantier. Nämnden skall nödvändigtvis bestå av en trång krets,
även i de största städerna, och en avsevärd valrätt har tillagts magistraterna.
I övrigt äga dock stadsfullmäktige valfrihet.

Den nu föreslagna författningstexten ger däremot anvisning på en sammansättning,
som helt utesluter representation för det allmänna, medborgerliga omdömet
samt i själva verket övermannar nämnden med självskrivenhet.

Vad angår övriga nämnder ha stadsfullmäktige fria händer att själva bedöma
den lämpliga sammansättningen med hänsyn till både sak och person. I huvudstaden
skedde visserligen i samband med borgarrådsinstitutionens införande en
brutal renässans av den gamla självskrivenheten, i det borgarrådet blev självskriven
ordförande och vice ordförande utsågs av stadskollegiet inom sig. Numera
har avskaffats vice ordförandens utseende av den kommunala regeringen,
varigenom stadsfullmäktiges valrätt utvidgats och nämnderna återfått sin rätt
att välja åtminstone sin vice ordförande.

Beträffande antalet ledamöter i byggnadsnämnden föreskrives i gällande
stadga, att nämnden skall bestå av fem eller tre ledamöter, allt efter vad i stadens
byggnadsordning bestämmes. Det gives således en minimisiffra, avpassad
för små samhällen, och en maximisiffra, avsedd för medelstora och större samhällen.
Det ligger väl nära till hands, att det även stadgas en förhöjd maximisiffra
för de största städerna eller helst ingen maximisiffra alls. Bestämmandet
av antalet uppåt bör med förtroende kunna överlämnas åt kommunen själv
att bedöma efter föreliggande behov. Ett sådant avgörande faller obestridligt
inom omfånget för den självstyrelse, som utgör grundvalen för våra kommunala
författningar.

Detta var bostadskommissionens (1919) uppfattning. Dess förslag hade ingen
maximigräns men höjde i stället minimiantalet till fem. Den s. k. kommittén
(1920) föreslog, att nämnden skulle bestå av fem ledamöter, där ej i
byggnadsordning bestämdes, att antalet skulle vara sju. Kommittén motiverade
sjutalet bland annat med, att detta ock medförde möjlighet till arbete på avdelningar,
vartill rätt infördes i kommitténs förslag. De s. k. sakkunniga (1928)
föreslogo, att byggnadsnämnden skall bestå av fem ledamöter, dock med följande
modifikation (6 §): »Finnes för någon stad med hänsyn till omfattningen
av byggnadsnämndens arbetsuppgift eller eljest sådant påkallat, må Konungen
på framställning av staden fastställa andra grunder för byggnadsnämn -

Byggnadsnämnden.

Ledamöternas
antal.

Motioner i Första kammaren, Nr 259.

Byggnadsnämnden.

Ledamöternas
kvalifikationer.

Experter.
Magistratens
valrätt.

dens sammansättning och arbetssätt än de i detta kapitel stadgade.» Det senast
till vederbörande funktionärers hörande utsända förslag till byggnadsstadga
(1930) innehöll: »Byggnadsnämnden skall bestå av fem ledamöter;
dock må i byggnadsordningen bestämmas, att antalet skall vara sju eller tre.»

Detta var ett resonabel förslag, avpassat för små, medelstora och stora städer.
Årets proposition (1931) bibehåller däremot gällande bestämmelser med
den motiveringen, att befogade erinringar däremot knappast framkommit, att
utökningen av antalet ledamöter i vissa fall till sju sålunda knappast synes påkallad
och att, örn behov av sådan ökning i något fall skulle uppstå, detta behov
borde tillgodoses, genom att Konungen på särskild framställning medgåve
ett högre antal.

Man finner således, att ovannämnda fem förslag ifrån bostadskommissionens
lojala och praktiska uppskattning av självstyrelsens principer gått fram
alltmer på ett bakåtsträvigt och opraktiskt åsidosättande av densamma. Detta
trots att samtidigt självstyrelsen i övrigt under inflytande av tidsutvecklingen
tagit allt fastare och mera vidgade former genom krav dels på avskaffande av
magistraternas kontroll och inrättande av särskilda stadsstyrelser, vilket ock
redan skett i huvudstaden och fögderistäderna, och dels på minskad befogenhet
för länsstyrelserna till ingripande i den kommunala självstyrelsen.

Propositionen går, som sagt, längst uti försök till stäckande av städernas
rörelsefrihet i förenämnda punkt. Den vill i själva författningen ej ens öppna
en utväg, såsom de tidigare förslagen dock göra, att för de större städerna kunna
besluta en ökning åtminstone till sju ledamöter. Ja, ej ens för huvudstaden
med dess ständigt växande befolkning och dess hopade uppgifter och dess utbrytning
ur den gamla begränsade självstyrelsen. Huvudstadens fastighetsnämnd
tillstyrkte enhälligt det remitterade förslaget på denna punkt. Inom
Stockholms stads valnämnd har nyligen enhälligt gjorts gällande, att för
Stockholm bör antalet vara åtminstone sju.

Propositionen fastslår i lagtexten, att behovet icke är påkallat. Men örn sålunda
mot förmodan ett sådant behov skulle uppstå, ställes i utsikt, att det möjligen
kan tillgodoses i nåder genom dispens, d. v. s. det ovannämnda, farliga,
administrativa godtyckets avgörande i strid mot sin egen författning. Prövningen
av behovet skall då tillika i realiteten verkställas av någon byråchef eller
justitieministern, vilka själva ej hava någon erfarenhet av behovet men så mycket
större skäl att bevaka författningens bakåtsträviga mentalitet.

På grund av vad sålunda anförts, synes mig författningen böra fastställa
ett minimiantal av tre personer och intet maximiantal eller, örn detta ej bifalles,
uttryckligen i författningens text, på sätt kommittén och sakkunniga föreslagit,
åtminstone ställas i utsikt ett författningsenligt val av minst sju ledamöter.

Vad därefter angår kvalifikationerna hos byggnadsnämndens ledamöter, förutsätter
den kommunala självstyrelsens princip, att stadsfullmäktige eller deras
vederlikar på landet med sin större insikt örn behovet och personerna få fritt
välja ledamöter.

Gällande byggnadsstadga lämnar ock stadsfullmäktige valfrihet beträffande
de tre ledamöter, som ej skola utses av magistraten. I det utkast, som senast

Motioner i Första hammaren, Nr 259.

utsändes från justitiedepartementet för vederbörande funktionärers i riket hörande,
var tillagt den allmänna begränsningen: »Till ledamöter böra utses personer,
som kunna antagas vilja främja sunt byggnadsväsende och god byggnadskultur».
Det tillädes sedan, att »av de utav stadsfullmäktige utsedda
ledamöterna skola såvitt möjligt en besitta byggnadsteknisk sakkunskap och
en, vilken utses på förslag av hälsovårdsnämnden, vara särskilt skickad att
tillse att de hygieniska kraven vinna behörigt beaktande». Huvudstadens
byggnadsnämnd tillstyrkte även i den delen berörda förslag.

Det nu framlagda förslaget upphäver på denna punkt helt den kommunala
självstyrelsen. Det borde väl varit tillfyllest, åtminstone vad det sist utsända inslaget,
på sätt ovan sägs, allmänt uttalar. Propositionen har i motivering
och text sökt sörja därför, att samtliga ledamöter tillika måste vara tekniska
specialister. Det föreskrives nämligen, att samtliga ledamöter dessutom, såvitt
möjligt, skola hava praktisk erfarenhet i byggnadsfrågor och därmed sammanhörande
spörsmål samt att en ledamot, likaså såvitt möjligt, bör vara lagfaren.
I motiven betonas, att nied praktisk erfarenhet i byggnadsfrågor avses
»erforderlig byggnadsteknisk sakkunskap, såväl högre som lägre» samt att
kravet på erfarenhet i spörsmål, som sammanhöra med byggnadsfrågor, avser
även erforderligt beaktande av bostadshygieniska och brandtekniska synpunkter.
Givetvis är det möjligt, åtminstone i en större stad, att besätta nämnden
med idel tekniska yrkesspecialister. Orden »såvitt möjligt» synas således i
dylika städer få avseende endast på den lagfarna ledamoten.

Förslaget vill således ej lämna något utrymme inom nämnden för malsmän
för den stora allmänhetens tänkesätt, erfarenheter och behov. Det är icke nog
med att ledamöterna kunna antagas vilja främja sunt byggnadsväsen och god
byggnadskultur. De måste tillika vara yrkesspecialister i byggnadsfrågor och
därmed sammanhörande spörsmål. Såsom ett kuriosum må omnämnas, att de
sakkunniga dessutom ville lia företrädd inom nämnden »god insikt örn hembygdsvård».

Självstyrelsen och det allmänna medborgerliga omdömet portförbjudas jämväl
därigenom, att magistraten skall utse ej mindre än två av de fattiga fem
ledamöterna. Det senast utsända förslaget upptog valrätt för magistraten till
endast en ledamot. Detta gillades av huvudstadens byggnadsnämnd utom av
en medlem (stadsfullmäktiges ordförande), som föreslog, att alla ledamöterna
i nämnden skulle väljas av stadsfullmäktige.

Byggnadsnämnden är visserligen ingen specialdomstol. Men den skall
tolka åtskilliga författningar och även i viss mån döma över förseelser mot
byggnadsförfattningarna. Att stadgan därför uppställer krav på, att en
ledamot bör vara lagfaren, synes vara berättigat. Att valet av denna ledamot
lägges i magistratens hand kan utgöra en garanti därför och tillika medföra
fördelen, att den lagfarne jämväl besitter erfarenhet i domarbefattningar. Anses
ytterligare en lagfaren ledamot vara önsklig, vilken mening vi ej dela, böra
dock fullmäktige tillsätta även denna plats.

Att lägga hos magistraten valrätt till två ledamöter i nämnden är däremot
ett, särskilt i vår tid, opåkallat ingrepp i den kommunala självstyrelsen. För -

Supplean terna.

Motioner i Första hammaren, Nr 259.

Rätt att avsäga
sig
ledamot skap
i byggnadsnämnd.

slaget medgiver visserligen, att magistraten hädanefter äger utse båda dessa
ledamöter även utom sin krets. Men detta kommer säkerligen liksom hittills
ej att bliva förhållandet, åtminstone ej inom samhällen, där ledamotskapet är
förenat med arvode. Det är mänskligt, att här liksom överallt annorstädes arvodesfrågan
lätt blir en huvudsak, och magistraterna komma därför att lämna
utan avseende att till sin andre man utse, såsom förslaget påbjuder, en teknisk
yrkesspecialist i byggnadsteknik, bostadshygien eller brandteknik. Särdeles
verklighetsfrämmande framträder föreningen Sveriges stadsarkitekter, då den
förordar, att magistraten fortfarande skall utse två ledamöter, »då detta ju ej
utesluter, att magistraten valde en i byggnadsärenden väl kunnig, ej lagfaren
person».

Det är så mycket mera påkallat att nu avskriva denna magistratens dubbelrepresentation,
då ju processlagsreformen definitivt avser att avskaffa magistratsväsendet
samt en kunglig kommitté år 1928 enhälligt förordat, att magistraternas
kommunala befogenheter böra bortfalla och städerna i stället styras
av en stadsstyrelse, som utses av dem själva. I huvudstaden är denna reform
redan genomförd samt magistraten begränsad väsentligen till att företräda allenast
stadens domstolsväsende.

Givetvis bör nämnden ha tillgång till experter i mån av behov. De behöva
därför ej nödvändigtvis sitta i nämnden. Detta senare kan också vara olägligt.
Den s. k. expertisen på skilda områden är ofta färgad av tillfälliga lärda skolor
och dogmbildningar, som med tiden komma att utbytas av andra och vilkas ensidighet
lättare genomskådas av det vanliga medborgarförnuftet med mera oförvillad
blick på de stora sammanhangen.

Förslaget föreskriver jämväl, att nämnden skall till sitt biträde hava en
stadsarkitekt samt att arkitekten och annan kontorspersonal liksom även länsarkitekten,
förste provinsialläkaren och provinsial- eller stadsläkaren ävensom
brandchefen skola äga att närvara vid nämndens sammanträden och deltaga i
överläggningarna men ej i besluten samt, där de så önska, få sin mening till
protokollet antecknad.

Då nu förslaget tillika föreskriver, att samtliga medlemmar i nämnden utom
möjligen den lagfarne skola vara yrkesspecialister i byggnadsteknik, bostadshygien
och brandteknik, så komma dessa expertiser sålunda att bli dubbelrepresenterade
med dels medlemmar av nämnden och dels rådgivare åt dessa. Det
allmänna medborgerliga omdömet blir däremot fullständigt undanskjutet. Detta
således som sagt i strid både mot gällande byggnadsstadga som väsentligen
även mot det senaste till vederbörande funktionärers hörande utsända förslaget
till byggnadsstadga.

Man måste fråga sig, örn ej även suppleanterna med lika fog böra få vara
närvarande vid sammanträdena, deltaga i överläggningarna men ej i besluten
och få sin mening till protokollet antecknad. Detta praktiseras ej av huvudstadens
byggnadsnämnd men väl av andra nämnder därstädes. Ett påbud därom
i stadgan bör givas.

I regel uppställas hinder för ledamot i nämnd eller styrelse att avsäga sig
uppdraget. Enligt § 10 mom. 2 må dock avsägelse äga rum, endast »örn han är

Motioner i Första kammaren, Nr 259.

ämbets- eller tjänsteman och av sin befattning hindras att fullgöra uppdraget».
Detta giver nog en avglans av nämndens tillämnade funktionaristiska organisation.
Gällande byggnadsstadga och hälsovårdsstadgan ståta med samma antikvitet.
Rätteligen bör det väl stå: »Om han av sin befattning, sitt yrke eller
annan skälig anledning hindras att fullgöra uppdraget.»

Gällande stadga föreskriver, att val inom byggnadsnämnden alltid skall ske
med slutna sedlar. Detta är en gammal, parlamentarisk grundsats, som avser
att skydda minoriteter och enskilda personer. Den är fortfarande stadgad för
alla större val, för vilka jämväl gäller en ökad skärpning av valhemligheten
genom föreskriften om valskärmar. I äldre stadganden om även mindre valkorporationer
återfinner man ofta, kanske oftast, en absolut föreskrift, att val
skall ske med slutna sedlar, såsom ock är fallet i gällande byggnadsstadga.
På grund av parlamentarismens spirande förfall ej minst genom intrång från
tidens diktaturströmningar har den gamla valhemligheten, såsom i förslaget
skett, börjat utbytas mot motsatsen, under förbehåll dock, att det gamla skyddet
kan bibehållas, »där så begäres». Helgden av den gamla ordningen är emellertid
ännu så inpräntad i rättsmedvetandet, att, då ingen föreskrift finnes örn
valsättet, anses det merendels såsom oskriven lag, att val skall ske med slutna
sedlar, dock med den inskränkningen, att, örn de valberättigade därom besluta,
val kan förrättas med s. k. acklamation, d. v. s. godkännande utan vidare av
en uppgjord lista på kandidater eller ett förslag helt enkelt på de avgåendes
omval.

Majoriteter och deras ledare önska i allmänhet öppet val eller val med acklamation.
Det är ganska pinsamt i en sådan situation för en minoritet eller enskild
person att begära val med slutna sedlar. Förslagsställaren blir misstänkt,
illa omtyckt och förlorar lätt sina möjligheter. I regel drar man sig för en
sådan framställning. Opinionsyttringar eller varsel åtminstone örn missnöje
eller skiljaktiga meningar bli på detta enkla sätt omöjliggjorda.

Val inom byggnadsnämnd bör således ej avdemokratiseras genom antagande
av propositionens formulering, som synes lånad från de s. k. sakkunnigas enahanda
förslag och nog även har andra yngre förebilder.

På grund av vad sålunda anförts, hemställes,

att riksdagen ville med anledning av proposition nr 192 med
förslag till byggnadsstadga för sin del begära:

l:o. att stadgans rubrik förändras förslagsvis till »Byggnadsstadga
för rikets städer och vissa områden å landet»;

2 :o. att förslag uppgöres till byggnadsstadganden i erforderlig
mån även för bebyggelsen i övrigt å landsbygden, särskilt
beträffande bostäder åt lantarbetare och deras jämlikar;

3:o. att i stadgan eller åtminstone i motiven tydligt uttalas,
att byggnadsordning även må inrymma skärpning av stadgans
grundsatser, eller, örn detta ej bifalles, stadgan förtydligas
med uttrycklig föreskrift, att så ej får ske;

4:o. att till § 42 göres följande tillägg: »Särskild uppmärk -

Valsättet
inom byggnadsnämnden.

Yrkanden.

Motioner i Första kammaren, Nr 259.

samhet bör ägnas skydd mot bebyggelse, som äventyrar en
stads karakteristiska skönhetsvärden och profiler»;

5 :o. att § 9 mom. 1 ändras så, att något maximiantal för
ledamöter i byggnadsnämnd ej fastställes, eller, örn maximiantal
anses böra fastställas, detta bestämmes till sju medlemmar
antingen i själva stadgan eller enligt stadgans medgivande
i byggnadsordning, samt att magistratens utnämningsrätt begränsas
till utseende av en lagfaren ledamot;

6:o. att beträffande kvalifikationerna i övrigt för ledamotskap
i byggnadsnämnd i 9 § mom. 1 bibehålies främst gällande
stadgas valfrihet eller tillägges högst förslagets uttryck »Till
ledamöter böra utses personer, som kunna antagas vilja främja
sunt byggnadsväsen och god byggnadskultur»;

7:o. att § 10 morn. 2 b erhåller följande förändrade lydelse:
»örn han av sin befattning, sitt yrke eller annan skälig anledning
hindras att fullgöra uppdraget»;

8:o. att vid val inom byggnadsnämnd omröstningen, i likhet
med vad nu är föreskrivet, alltid skall ske med slutna sedlar
och följaktligen i § 11 mom. 2 orden »där så begäres» utgå;

9 :o. att Kungl. Maj :t måtte överväga och för riksdagen framlägga
förslag till sammanförande av de huvudsakliga bestämmelserna
för fastighetsbildning i byggnadsändamål och fastigheternas
bebyggande i en gemensam författning, som antages
att gälla såsom lag.

Stockholm den 10 april 1931.

Carl Lindhagen.

Fredrik Ström.

Motioner i Första kammaren, Nr 259.

Bilaga.

Motion i Stockholms stadsfullmäktige rörande åtgärder
till skydd mot bebyggelse, som äventyrar en stads
skönhetsvärden.

Stockholm är en vacker stad. Några säga den vackraste i världen, andra
en av de vackraste. Staden är uppbyggd på sju holmar och resligt fastland
i växlande formationer. Den ligger som ett gyllene smycke i bandet av Mälarens
och Saltsjöns arkipelager. Fjärdar, strömmar, vikar och kanaler omkransa
staden och genomkorsa den mitt i dess hjärta.

Stadens skönhet består således i dess många profiler i rikliga nyanser. Dessa
skönhetsvärden äro en givmild gåva av naturen. De äro stadens arv och ägo,
dess adelsmärke genom tiderna. De kunna förhöjas genom bebyggelsen men
de kunna också förstöras eller skadas genom densamma. Naturens gåva till
staden måste därför skyddas mot vandalismen genom lag. Detta är en stadens
och rikets gemensamma angelägenhet. Det bör vara en grundlag för svenskarnas
huvudstad.

En sådan lag finnes icke. Den allmänna opinionen och enskildas samvete
ha i någon mån under tidernas lopp rest ett värn emot förintelsen. Naturens
konturer hava dessutom varit så mäktiga, att de mångenstädes trots
allt ej kunnat eller ännu ej hunnit av människohand i sina grunddrag förvanskas.

Vår tids maskinkultur med sina kolossala resurser har dock förmåga att
kunna rasera den stoltaste natur mera än gångna tiders vanstyre förmått.

Icke minst hotade äro Söders höjder med sina dominerande profiler och
sin ofullbordade bebyggelse. Det kooperativa »skandalhuset» i Stadsgården
ruinerade utsikten över det från Slussens lågland uppstigande höglandet samt
ödeläde stadens stoltaste historiska utsikt. Snett ovanför denna ofärd på
stadens profil har rests ett mindre s. k. skandalhus, som sönderbryter den gamla
idylliska bebyggelsens klättrande uppför branterna, krönta av våra förfäders
stolta skapelse, Katarina kyrkas strålande silhuett, ett monument, som ej kunnat
ännu alldeles bortskymmas.

Vad bär nutidens människoverk åstadkommit i fråga örn återstoden av
Katarinahöjdernas över segelleden upptornade massa? Hela berget över vattnet
är bortsprängt med sina konturer för att lämna rum för industriella ändamål,
vilka i brokig, trivial omväxling brösta sig mot bakgrunden av den släthuggna
bergväggen. Det har dock kanske varit oundgängligt.

Ovanpå denna bergvägg har såsom ett motstycke till våra fattiga förfäders
konstverk, Katarina kyrka, av vår tid med sina rika materiella resurser byggts
en av vårt lands andligen fattigaste kyrkobyggnader, Sofiakyrkan. Såsom
en motsägelse mot densamma ligger på höjdsluttningen i stadsplanen insprängt
»Anna Lindhagens». lilla friluftsmuseum över den tid, som varit, tillika en
pietetsfull vakthållning kring det gamla bergets urformationer.

Den enskilda företagsamhetens bebyggelse i övrigt på denna del av Söders
höjder har varit osammanhängande men någorlunda skonsam. Man har inskränkt
sig till fristående byggnader med rimlig arkitektur och någorlunda

Motioner i Första hammaren, Nr 259.

presentabla takresningar. Vackrast och mest representativt är Olle Engkvists
av Ragnar Östberg ritade hus med sitt konstnärligt brutna tegeltak. Vilka
öden, som denna söderprofil i sina ännu obebyggda delar kan mota, är obekant.

Beträffande Mariasidan av södra bergen klättrar ännu ett band av den
gamla stadsdelens terrassformiga, måttfulla bebvggelse på ett dekorativt och
välgörande sätt upp emot höjdpunkterna, där en anspråkslös men rimlig kyrka
utgör pricken över detta i.

Sedan har den nya tiden tagit på sitt ansvar att efter sitt kynne bebygga
den stora återstående höjdsträckan fram emot Pålsundet och längs detsamma
fram mot fastlandets slutpunkt på denna sida. Det äldsta storstadshuset, som
reser sig över Mariahissen, gör sig väl i terrängen med en respektabel takresning
samt en del tornutsprång, vilka på denna plats synas mig långt ifrån
fördömliga. Såsom en kontrast häremot utbreder sig längre bort det s. k.
Gubbhuset i renässansstil, som onekligen också utgör en prydnad för bergåsen.
Ett visst område i närheten är tillika avsatt för större enfamiljshus
såsom ett anständigt inslag i denna utsatta profil i stadsbilden. Längre bort
vid Pålsundets början och efter dess hela längd resa sig däremot gigantiska
hyreshus i hopgyttrad massa utan konstnärliga takresningar. Från motsatta
stranden verka de fabriksstad utan skönhet, helst som en stor del av husens
fasader bestå av fabriksdystert rött tegel utan rappning. Det tillplattade plåttakshavet
med sina skorstensdekorationer gör icke heller någon människa glad.
Ett förmildrande inslag är det parkbestånd, varmed de klippor dekorerats, på
vilka husen resa sig.

Nu bär också krönet närmast byggnaden över Mariahissen börjat bebyggas
med hyreskaserner. De själas skola uppföras i en sammanhängande länga
utan konstnärliga takresningar och med brandgavlar, som höja sig något den
ena över den andra. Det säges, att stor möda blivit nedlagd på att giva
någon harmoni åt dessa plåttakskonstruktioner med sina skorstensprydnader.
En förmodligen ganska otacksam uppgift. Även bär får den enskilda företagsamheten
i huvudsak råda, och det är rimligt, att den, i brist på tillräckligt
uttryck i författningarna för den gamla rättsregeln »land skall med lag
byggas», inrättar sig efter sin ekonomiska fördel för tillfället. Framför dessa
byggnader lärer ett smalt parkområde skola reserveras. Men i profilen dominera
de bakomliggande själlösa hjrreskasernema. Fristående hus med ansatser
till någon individualitet synas mig bort komma till uppförande på denna
dominerande platå.

Över stadens hjärta spinna icke heller nornorna några hlida öden. Vad
skall det bliva av de sju holmarna med deras strömmar och hotade skönhetsprofiler? I

en olycklig stund byggdes riksdagshuset på sin nuvarande plats. Den
huvudsakliga situationen hade räddats, örn Albert Lindhagens förslag att
lägga riksdagshuset på krönet av Skeppsholmen vunnit avseende. Helgeandsholmen
hade då helgats åt sin naturliga uppgift att såsom ett utsökt parkområde
bryta igenom den stora bebyggelsen och bli en förmedlande länk mellan
Mälaren och Saltsjön, såvitt på landfästena ankomme. Slottets profiler
hade legat fria i ali sin glans och mitt emot hade den andra statsmaktens
tempel rest sig såsom en självständig personlighet vid sidan av regeringsmakten.
Därigenom skulle Skepps- och Kastellholmarna också skyddats mot
att nedskräpas till en flottstation eller eventuellt, såsom regeringsmakten tillämnat,
bebyggas med höga hyreskaserner för att bereda statsmakten en liten
flyktig inkomst för dagen till militära ändamål.

Nu ligger riksdagshuset nedtryckt av slottet såsom en vasall till detsamma
men är ändå tillräckligt stort för att från väster förstöra slottets

Motioner i Första kammaren, Nr 259.

konturer. En psykologisk följd av denna vandalism är på visst sätt tilltaget
att ytterligare tillspärra det lilla utrymmet i stadsbilden mellan slottet
och riksdagshuset med en kanslibyggnad, utformad enligt maskinkulturens
smakriktning såsom en bastard mellan tidens tre stormakter: fabriken, kasernen
och cellfängelset.

Gustav Adolfs torg, för att taga ett annat exempel, är särdeles illa medfaret.
Där borde skapats en centralplats för stadens liv och rörelse. I stället
har det tillåtits, att fonden inkräktats av två bankhus, vilka högeligen bidragit
till att förvandla torget till en död plats.

Staden har nu frestat en liten ansats att göra åtminstone Strömsborgsholmen
till en någorlunda värdig skiltvakt mot Mälarens avlopp genom strömmarna.
Man har borttagit den översta våningen på det »skandalhus», som
i nyare tid byggdes på holmen. Nu står där under inflytande av Ragnar
Östbergs konstskicklighet ett måttfullt, vackert hus i helvit skrud och utsökta
fönsterinfattningar. Att taket förefaller mången något tunt, beror ju
på, såsom de flesta ej veta, att huvuddelen av taket skall i följd av andra
makters påbud inredas till frilufts restaurant. Varför?

Samtidigt har det tillåtits den enskilda företagsamheten att uppväga denna
välgörande förbättring i stadsbilden med att mittemot påbygga det s. k.
Centralpalatsets tak med två glasvåningar, som icke alls höra till husets stil
och allra minst äro en hyllning åt strömmarnas heliga ande. Vi äro många,
som med häpnad och ogillande iakttagit denna verifikation av rättslösheten
för stadens skönhetsvärden. Detta hus, så påbyggt, står, såsom dess namn
också angiver, i centrum av den bebyggelse, som giver sin karaktär åt strömmarna.
Det dominerar perspektiven mot Stadshusbron, Stadshuset, Mälarbäckenet
samt norra strandpartierna av staden mellan broarna.

Detta är nu endast exempel på, vad som menas med stadens profiler och
behovet av deras skyddande. Det må betonas, att de inre, gråa stadsdelarna
ej heller få lämnas åt sitt öde. Profiler, i den mån de saknas, böra där
nyskapas samt förekommande ansatser till stadsbyggnadskonst bevaras och
förbättras.

En hittills enligt min uppfattning särdeles förbisedd angelägenhet är den
glans, som skulle spridas över huvudstaden, örn den tillika kunde kallas för
»den vita staden». Särskilt bleve det en uppkomst för segellederna och övriga
vatten, örn fasaderna till husen på stränderna voro helt vita, såsom exempelvis
till övervägande del är fallet med bebyggelsen på det soliga Medelhavets
stränder. Ingen färgnyans på husens fasader är så strålande glad, så lockande,
så harmoniskt inställd till alla andra kulörer i naturens och människans
liv som den helt vita fasadbetäckningen.

Det. är så mycket mera nödvändigt att i tid se upp med stadens profiler,
som vi under en tid framåt ha att räkna med en riktning inom arkitekturen,
kallad funktionalismen. Den har förmodligen sina förtjänster, och särskilt
tilltalar det .åtminstone mig, att den vill ha ljus och sol i rikligaste mått uti
utrymmena inom husbyggnaden. Man får blott hoppas, att de stora glasmassorna
ej avsevärt öka omkostnaderna för uppvärmningen, örn överhuvud
taget tillräcklig värme kan med sådant byggnadssätt uppnås under vintertiden
i vårt klimat.

Men funktionalismen synes oftast icke sätta värde på den konstnärliga livsföringen.
Den är byggd på en krass nyttighetsprincip utan hänsyn till något
annat. Därför komma människorna efter någon tid att avskaka sig
denna konstart, i den mån den är urspårad, liksom alla andra utsvävningar
i vetenskap och konst. Under övergångstiden kan den emellertid hinna göra
ofantlig skada på stadens profiler. Den bör därför med ali makt hänvisas
till stadens baksidor oell tillämpas vid uppförandet av kontorslokaler. Faran

Motioner i Första hammaren, Nr 259.

är alltför stor. Vi svenskar gå gärna i flock och ledband efter modernismen
i utlandet, och särskilt brukar tyvärr det tyska inflytandet förlama vår självständighet.
Även förenämnda utflöde av den moderna maskinkulturen bör således,
såvitt jag förstår, hållas inom tillbörliga gränser.

För att kunna komma till rätta med de antydda missförhållandena och kunna
göra det, medan tid är, synes det mig vara nödvändigt, att vandalisering blir i
erforderlig mån och såvitt möjligt förbjuden genom lag.

Den enda bestämmelse, som uppmärksammar denna angelägenhet, återfinnes
i 38 paragrafen i byggnadsstadgan för rikets städer. Där stadgas nämligen
bland annat, att byggnadernas såväl läge som inredning bestämmes med
noga aktgivande på, att »byggnaderna tillfredsställa billiga anspråk på smak
och prydlighet». I byggnadsordningen för Stockholms stad stadgas i 25 paragrafen:
»Vid nybyggnader utmed torg, hamnplatser och bredare gator bör
tillses, att husens böjd rättas efter läget och angränsande byggnader». I 59
paragrafen av nämnda ordning föreskrives bland annat, »att alla byggnader
skola hållas i sådant skick, att vanprydnad ej uppkommer».

Detta är allt. Byggnadsnämnden har ej något verksamt stöd att trygga
sig till. Den kan väl med anledning av förberörda, vaga stadganden giva
dem en vittomfattande tolkning och sålunda framträda med en viss stränghet.
Men det är å andra sidan förlåtligt, att nämnden tvekar örn sin befogenhet inför
ett så svävande stadgande. Byggnadsstadgan bör skapa bestämd befogenhet
för nämnden och byggnadsordningen innehålla erinringar härom och närmare
utformning av detaljerna.

En viss kontroll på byggnadssättet bör ock kunna utövas genom fastställande
av bestämmelser därom i stadsplanerna. Det är redan nu vanligt, att
föreskrifter meddelas örn hushöjderna och omfattningen för en tomts högsta
medgivna bebyggelse. Längre går man dock ej gärna, då någon författning
ej finnes, som tydligen fastslår de erforderliga principerna.

På grund av vad som sålunda anförts hemställes, att stadsfullmäktige milé:

1) hos Kungl. Maj :t begära och föreslå tydliga föreskrifter
i byggnadsstadgan för rikets städer eller i särskild författning
till skydd mot bebyggelse, som äventyrar en stads skönhetsvärden
och särskilt dess profiler;

2) för egen del besluta och underställa Överståthållarämbetet
för ändamålet erforderliga föreskrifter i byggnadsordningen
för Stockholms stad.

Stockholm den 23 april 1930.

Carl Lindhagen.

Motioner i Första hammaren, Nr 259. 15

INNEHÅL L.

Sid.

Vederbörandes utlåtanden....................... 1

Lag eller administrativ stadga...................... 1

Författningens giltighetsområde..................... 2

Byggnadsordningarna. Deras innehåll.................. 3

Skydd för stads karakteristiska skönhetsvärden och profiler......... 4

Byggnadsnämnden. Självskrivenhet eller kommunal självstyrelse....... 4

Byggnadsnämnden. Ledamöternas antal................ 5

Byggnadsnämnden. Ledamöternas kvalifikationer. Experter. Magistratens valrätt.

Suppleanterna........................... 6

Rätt att avsäga sig ledamotskap i byggnadsnämnd............. 8

Valsättet inom byggnadsnämnden.................... 9

Yrkanden .............................. 9

Bilaga................................11