Motioner i Första kammaren, Nr 256 (Motion 1936:256 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, Nr 256.

Nr 256.

Av herr Bagge m. fl., med förslag till lag om arbetsavtal.

Allmänna synpunkter.

Genom en högermotion vid 1931 års riksdag (Andra kammaren nr 189
av herr Järte m. fl.) angående åvägabringande av en lagstiftning rörande
personliga tjänsteavtal riktades för första gången i den svenska riksdagen
uppmärksamheten på de sociala och ekonomiska problem, som
framträda inom den snabbt växande folkgrupp, vilken numera även i officiellt
språkbruk betecknas »de privatanställda» oell som omsluter tjänstemän,
kontorister, affärsbiträden, förmän och därmed jämställda kategorier
inom det enskilda näringslivet. Denna motion i förening med framställningar
från andra håll, ingivna till socialdepartementet, ledde till tillsättandet
av kommittén angående privatanställda den 19 juni 1931.

Sedan omnämnda motion väcktes hava de privatanställdas arbetsvillkor
utvecklats på ett sätt, som gör ett samhälleligt ingripande till stöd för
ifrågavarande grupp än mer av behovet påkallat. Utan att närmare fördjupa
oss i ämnet kunna vi inte underlåta att peka på några i den offentliga
lönestatistiken redovisade siffror, som äro ganska belysande för läget.
Enligt lönestatistisk årsbok för 1934 har årliga reallönen för manlig
kontorspersonal sedan 1913 ökat med 10 %. Under samma tidrymd har
den reella årslönen för t. ex. manliga industriarbetare och därmed jämförbara
grupper stegrats med 42 %. Vill man göra en absolut jämförelse,
kan man peka på den genomsnittliga årslönen för manlig butikspersönal
(2 435 kronor), som numera ligger icke oväsentligt under motsvarande lön
för manliga industriarbetare m. fl. (2 715 kronor). Visserligen äro de anställdas
löner i hög grad differentierade och de lönestatistiska medeltal,
som redovisas för deras del, kanske därför inte lika representativa som
enahanda uppgifter för industriarbetarna. Men de återgivna siffrorna torde
likväl vara betecknande för den allmänna tendensen. Belysande för den
från de privatanställdas synpunkt ogynnsamma förskjutning i inkomstfördelningen,
som pågått sedan ganska lång tid tillbaka, är även löneutvecklingen
under den senaste depressionsperioden. Medan industriarbetarnas
lönekurva visar en allenast obetydlig och f. ö. redan övervunnen
nedåtbuktning under denna period, lia stora grupper av de anställda under
samma tidrymd fått vidkännas kraftiga och delvis ännu bestående
löneminskningar. Tar man år 1926 som utgångspunkt —- alltså ett normalår
före krisen — finner man, att, samtidigt som industriarbetarnas
reallön per år sedan dess stigit med 11 %, de privatanställdas årliga reallön
ökat med allenast 1 %. Även om exempelvis mången mindre företa Bihang

till riksdagens protokoll 1936. 3 sami. Nr 256—266.

Motioner i Första kammaren, Nr 256.

gare kämpar med stora ekonomiska svårigheter, får man nog säga, att
ingen inom stadsnäringarna verksam yrkesgrupp som helhet betraktad
för närvarande ser sin ekonomiska position så allvarligt hotad som de
privatanställda. Man får icke heller blunda för, att det här och var förekommit
fall, där de anställdas arbetskraft blivit föremål för verkligt upprörande
exploatering. Sådana fall äro förvisso icke typiska för svenskt
näringsliv, men de kunna icke undgå att alstra bitterhet inom de anställdas
led.

I direktiven av den 19 juni 1931 för kommittén angående privatanställda
nämnas en rad olika spörsmål, som vid utredning av de anställdas
problem böra upptagas till övervägande. Dit höra främst frågorna örn

1) lagstadgad reglering av arbetsavtalet,

2) tryggad rätt till pension,

3) arbetstid och övertidsersättning, samt

4) förenings- och förhandlingsrätt.

Vad angår frågan om tryggad rätt till pension hänvisas i direktiven i
första hand till ett av särskilda sakkunniga inom justitiedepartementet den
8 september 1928 avlämnat betänkande och förslag angående tryggande av
hos enskild arbetsgivare anställd personals rätt till utfäst pension. Detta
borde först upptagas till slutlig behandling inom nämnda departement.
Genom beslut den 18 december 1931 förordnade Kungl. Majit, att omförmälda
betänkande skulle överlämnas till kommittén angående privatanställda
för vidare behandling och för avgivande av förslag. Denna del av
sitt uppdrag har emellertid kommittén icke blivit i tillfälle att fullfölja.
Genom beslut den 23 maj 1935 befriade nämligen Kungl. Majit de Sakkunniga
från utredning av förevarande spörsmål.

I en högermotion vid fjolårets riksdag (Första kammaren nr 12 av hr
Bagge m. fl., Andra kammaren nr 29 av hr von Seth m. fl.) hemställdes
att riksdagen hos Kungl. Majit ville begära utredning och förslag angående
beredande av skydd för pensionsfonder inom enskilda företag. Med anledning
av bl. a. denna motion beslöt riksdagen, att hos Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit ville till allsidig och skyndsam utredning upptaga
frågan örn lagstiftning i syfte att få till stånd betryggande former för pensionering
av anställda hos enskilda företag och sammanslutningar (riksdagsskrivelse
nr 141). Enligt vad vi inhämtat har Kungl. Majit sedermera
för yttrande hänskjuta denna fråga till lagberedningen.

Såvitt vi kunna finna, omfattar emellertid spörsmålet örn skapande av
betryggande former för pensionering av privatanställda endast en begränsad
del av de direktiv för pensionsfrågans utredning, som chefen för socialdepartementet
utfärdade för kommittén angående privatanställda. Frågan
örn beredande av tryggad rätt till pension åt de anställda torde väl
även innefatta spörsmålet, vad som från samhällets sida lämpligen kan
göras för att främja pensionering av anställda. I omnämnda högermo -

Motioner i Första kammaren, Nr 256.

tion av 1931 fästes i värjo fall uppmärksamheten särskilt på detta spörsmål.
Det synes vara av stor vikt, att även denna sida av saken närmare
undersökes. I särskild motion tillåta vi oss därför att hemställa att riksdagen
ville hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning rörande de åtgärder,
som genom samhällets försorg lämpligen kunna vidtagas till främjande av
de privatanställdas pensionering, samt om framläggande av de förslag,
vartill denna utredning kan föranleda.

Beträffande frågan om reglering av de anställdas arbetstid och övertidsersättning
är denna hänskjuten till utredning inom särskild kommitté.

I den fjärde och för de anställda betydelsefulla frågan om lagstiftning
angående förenings- och förhandlingsrätt har kommittén för de privatanställda
avgivit betänkande och förslag av den 20 november 1935. I
trontalet har Kungl. Majit bebådat proposition till innevarande riksdag i
detta ämne. Det blir därför tillfälle för oss att i annat sammanhang återkomma
till detaljerna i detsamma. Vi vilja emellertid redan nu, f. ö. i anslutning
till vad vi anfört i en annan motion till årets riksdag, betona vår
positiva inställning till ifrågavarande spörsmål.

Oavsett vilken mening man må hysa örn det moderna organisationsväsendets
värde för samhället och de enskilda, torde det stå klart, att med
den omfattning och styrka, som detta organisationsväsende numera fått,
det måste anses önskvärt, att alla mera betydande yrkesgrupper sluta sig
samman för tillvaratagande av sina intressen. Detta gäller även för de
privatanställdas vidkommande. En lagstiftning, som tryggar de anställdas
förenings- och förhandlingsrätt och därmed skänker dem ett värdefullt
stöd i organisationsarbetet, måste sålunda betecknas som eftersträvansvärd.
I en motion angående lagstiftning örn yrkesföreningar, som
väcktes från vårt håll vid 1935 års riksdag (Första kammaren nr 254 av
hr Nylander m. fl., Andra kammaren nr 438 av hr Sandström i Sollefteå
m. fl.), hade vi tillfälle att understryka denna vår uppfattning. En annan
sak är, att de anställdas organisationsproblem icke kan lösas efter samma
linjer som arbetarna sökt lösa sitt. Den ställning, som tjänstemän, kontorister,
affärsbiträden m. fl. i regel intaga i förhållande till arbetsgivarna,
är sådan, att fackliga kampmedel över huvud böra vara bannlysta dem
emellan. Detta måste även vara en oavvislig förutsättning för alla samhälleliga
strävanden i syfte att skapa ökad fasthet i själva anställningsförhållandet
för tjänstemannagrupperna. Icke minst från dessa synpunkter lia
vi med glädje hälsat de överenskommelser, som på senare tid träffats inom
betydelsefulla områden av svenskt arbetsliv till tryggande av mellan arbetsgivare
och anställda uppkommande intressekonflikters biläggning i
fredliga former. Främjandet av sådana överenskommelser ligger i samhällets
intresse.

Den förstnämnda av berörda frågor, som ingingo i kommitténs för privatanställda
utredningsuppdrag, avsåg lagstadgad reglering av det en -

Motioner i Första kammaren, Nr 256.

skilda arbetsavtalet. I betänkande med förslag till lag om arbetsavtal, avgivet
den 9 mars 1935, hava de sakkunniga behandlat denna fråga. Från
de anställdas synpunkt torde de delar av förslaget, varigenom arbetstagare
lagligen garanteras rätt till viss uppsägningstid, sjuklön och semester,
tilldraga sig det största intresset. Att få till stånd sådana sociala skyddsbestämmelser
var huvudsyftet med 1931 års högermotion. De anställda ha
icke haft samma möjligheter som den organiserade arbetarrörelsen att
hävda sina intressen. Även om de anställdas egna yrkessammanslutningar,
som sannolikt är, komma att växa sig väsentligt starkare under de närmaste
åren, kunna de knappast heller bli lika effektiva instrument för
tillvaratagande av tjänstemannagruppernas önskemål som vad fackföreningarna
varit och äro för industriarbetarna — detta av den orsaken, att de
anställda alltid komma att vara såväl arbetarna numerärt underlägsna som
bundna av större hänsyn än dessa gentemot de företag, vari de arbeta.
Det är därför sakligt befogat att genom social skyddslagstiftning söka tillmötesgå
de anställdas berättigade krav på ökad trygghet i anställningsförhållandet.
En dylik lagstiftning avser endast att kompensera de anställda
för den i viss mån underlägsna ställning, som de intaga i våra dagars sociala
och ekonomiska maktkamp.

Skyddsbestämmelser av angivna innebörd synas kunna utformas antingen
i samband med en generell reglering av det enskilda arbetsavtalet
eller genom i specialförfattningar meddelade regler. Även om man följer
det senare alternativet torde det vara nödvändigt att samtidigt genomföra
en rent civilrättslig reglering av det personliga arbetsavtalet. Örn
önskvärdheten av en sådan reglering synes man f. ö. allmänt vara ense,
oavsett vilken uppfattning man har om lämpligaste lösningen av spörsmålet
örn de anställdas skydd. 1931 års högermotion tog närmast sikte på
införandet av lagstadgade arbetsavtal uteslutande för anställda. Skyddsbestämmelserna
för dessa skulle sålunda enligt detta förslag inflyta i en
lagstiftning av mera begränsad räckvidd. Kommittén åter har föredragit
den förstnämnda av de båda möjligheter, som här stå till buds. Dess
förslag innebär alltså, att sociala skyddsstadganden för olika grupper av
arbetstagare meddelats i en allmän lag örn det privata arbetsavtalet.

»Under den förberedande diskussionen i detta lagstiftningsärende har
ifrågasatts», heter det i de sakkunnigas motivering (sid. 25—26), »huruvida
icke lagen borde begränsas till vissa kategorier arbetstagare eller snarare
huruvida icke undantag borde göras för lagstiftningens tillämpning beträffande
sådana kategorier, främst industriarbetarna, som genom sina organisationer
i många och betydelsefulla fall berett sig en ställning, fullt jämförlig
med arbetsgivarens. Men oberoende av de insatser, som stora grupper
av arbetstagare lyckats åstadkomma, är ur samhällets synpunkt en lagstiftning
påkallad, vilket, oavsett arbetets art, reglerar arbetsavtalet för arbetstagare,
som icke äro så organiserade, att de äro i stånd att effektivt tillvarataga
sina intressen. Det finnes och måste väl alltid finnas arbetstagare inom

Motioner i Första kammaren, Nr 256.

de flesta arbetsgrenar, vilka äro hänvisade till enskilda arbetsavtal och
för vilka en lagstiftning av detta slag kan vara behövlig. Det föreliggande
förslaget gäller därför arbetstagare utan hänsyn till det åtagna arbetets art.

När sålunda ur samhällets synpunkt det måste anses oriktigt att från
lagens skydd undantaga arbetstagare, som hava vissa slags arbetsuppgifter,
så har det också visat sig. att det skulle möta stora och kanske oöverstigliga
svårigheter att finna en sådan gräns, som skulle kunna på ett klart och
rättvist sätt från lagens tillämpning utesluta vissa arbetstagare. Ett övervägande
av denna fråga har givit vid handen, att en sådan uteslutning icke
kan ske efter det avsedda arbetets art; med de moderna arbetsförhållandenas
läggning har det icke heller funnits möjlighet att verkställa en dylik uppdelning
efter den avtalade lönens storlek.

Å andra sidan ligger det i det moderna samhällets natur, att enhetliga
regler icke i varje hänseende kunna uppställas för alla grupper av arbetstagare.
En enhetlighet av denna art skulle kunna leda till en försämring
av de förmåner, lagen avser att trygga, och därmed åsidosätta de berättigade
krav i sådant hänseende, som måste synas naturliga för vissa betydelsefulla
grupper. Lagstiftningens uppgift är att anpassa sig efter rådande förhållanden,
i den mån de synas rättvisa och befogade, och icke att för vinnande
av en för verkligheten främmande enhetlighet begränsa sig till en schematisk
minimireglering. Att stora praktiska svårigheter icke kunna undgås vid
åtskiljande av de olika grupper, som befinnas kräva en olika ställning, är
uppenbart. Men det är här fråga om att skilja mellan olika grupper, som
alla om än i olika omfattning skola åtnjuta lagens skydd. Vanskligheten
härutinnan torde icke tillnärmelsevis motsvara de svårigheter, det skulle
innebära att avgränsa och från lagens tillämplighet helt utesluta vissa kategorier
av de i det moderna samhället med hänsyn till anställningens natur
ofta från varandra svårligen eller kanske icke alls urskiljbara grupper.»

I de inkomna yttrandena över kommittébetänkandet ha skäl anförts både
för och mot de sakkunnigas uppläggning av föreliggande lagstiftningsproblem.
Vi tillåta oss att i fortsättningen referera viktigare delar i några
av dessa yttranden.

Socialstyrelsen framhåller, att behovet av en lagstiftning om det personliga
arbetsavtalet torde få anses väl styrkt.

En sådan lagstiftning kan lämpligen meddela ej blott rena avtalsrättsliga
bestämmelser utan även uppställa vissa minimikrav på arbetsavtalets materiella
innebörd i avseenden, där ett klart samhällsintresse kan anses så påkalla.
Betydande svårigheter av praktisk art möta emellertid en närmare
reglering i en gemensam lag av anställningsförhållandena för det stora flertalet
olika arbetstagaregrupper. Styrelsen har ej heller ansett sig kunna
tillstyrka den uppdelning av arbetstagarna i olika kategorier och den gradering
av villkoren för dem, som kommittén föreslagit. Visserligen motsvarar
en sådan kategoriklyvning i huvudsak faktiskt existerande förhållanden
inom vissa yrkesområden, men med den utformning förslaget erhållit i förevarande
avseende, torde det icke kunna undvikas, att stor osäkerhet och en
mängd tvister skulle uppkomma på grund av olika meningar örn den rätta
innebörden av ifrågavarande uppdelning. Särskilt är gränsdragningen mellan
grupperna 2 och 3 vag.

Motioner i Första kammaren, Nr 256.

Det kan ifrågasättas, om det ej skulle lia varit ändamålsenligt att vid
uppgörandet av förevarande kategoriindelning söka stöd av den praxis, som
utbildat sig vid tillämpning av viss annan social lagstiftning. Ett tillvägagångssätt
hade därvid varit, att såsom en grupp särskilja de arbetstagare,
som motsvara arbetstidslagens arbetarbegrepp, och därmed närmast jämförbara
arbetstagarekategorier. Man kunde då haft viss ledning av den
praxis, som utbildats av arbetsrådet. En klarare avgränsning till en andra
grupp, »övriga» eller »anställda», hade därigenom vunnits. Visserligen skulle
alltjämt kvarstå svårigheten att tudela sistnämnda grupp. Styrelsen anser
det emellertid vara tveksamt, huruvida i praktiken något egentligt behov
av en sådan vidare uppdelning kan anses vara för handen.

Styrelsen förordar emellertid för sin del, att i en lag av väsentligen allmängiltig
räckvidd sammanföras de på föreliggande område erforderliga
avtalsrättsliga reglerna och vissa minimikrav beträffande arbetsavtalets så
att säga materiella innehåll. I den mån så befinnes påkallat, kan en sådan
allmän lag kompletteras med speciallagstiftning för särskilda yrkesområden,
t. ex. beträffande privatanställda och hembiträden.

Styrelsen har icke kunnat förorda att förslaget lägges till grund för lagstiftning
utan begär förnyad behandling av frågan på grundval av den i
ämnet vunna utredningen.

Kommerskollegium ifrågasätter, huruvida icke de minsta företagen, liksom
även jordbruks- och skogsarbete samt det husliga arbetet lämpligen hade
bort i detta sammanhang undantagas och i stället eventuellt göras till föremål
för speciella lagstiftningsbestämmelser.

Kollegium behjärtar önskemålet, att arbetstagarna skola erhålla tillbörlig
trygghet i sina anställningsförhållanden. Men man måste dock hysa starka
betänkligheter inför en generell fastställelse av de i lagförslaget innefattade
stadgandena, i all synnerhet som de på åtskilliga viktiga punkter äro avsedda
att göras tvingande och alltså skola undandragas parternas avtalsfrihet. De
hårda villkor, som exempelvis råda för vissa småföretagare inom hantverk
och jordbruk, lära beklagligen ej de hos dem anställda kunna undgå att
få dela. Om kollegium det oaktat ej vill motsätta sig, att förslaget lägges
till grund för en allmän arbetsavtalslagstiftning även utan vidtagande av
ovan ifrågasatt begränsning, sker detta under uttrycklig förutsättning, att
i lagen vidtages en del genomgripande modifikationer, avseende främst, att
vissa såsom tvingande avsedda lagstadganden allenast göras dispositiva.

Lantbruksstyrelsen påpekar, att sedvänja givits rättskraft framför lagens
dispositiva bestämmelser.

Inom jordbruket torde denna lagens ståndpunkt bli av stor betydelse,
då en från legostadgan härledd sedvänja i stor utsträckning är normerande
för anställningsförhållandena inom jordbruket. Fråga är emellertid, när
sedvänja verkligen skall anses föreligga. Då sedvänja kan åberopas både
av arbetsgivare och arbetstagare är det fara värt, att starka meningsskiljaktigheter
skola uppkomma mellan jordbrukets arbetsgivare och arbetstagare.

Även kategoriklyvningen måste i lagtillämpningen leda till svårigheter.

Lagförslaget är knappast ägnat att ligga till grund för lagstiftning på

Motioner i Första kammaren, Nr 256.

området. Styrelsen ifrågasätter om det icke vore lämpligast att genomföra
en allmän civillag örn arbetsavtalet samt komplettera denna med vissa sociala
skyddsbestämmelser för särskilda arbetsområden, där så anses vara av behovet
påkallat.

Arbetsdomstolens ordförande konstaterar, att det länge har känts som en
brist i svensk lagstiftning, att ett så utomordentligt viktigt rättsinstitut som
arbetsavtalet icke varit reglerat i lag.

Att i lag fastslå, att arbetstagare av olika kategorier skola hava vissa sinsemellan
olika stora förmåner, bör ej möta något hinder under förutsättning,
att dessa förmåner grunda sig på en någorlunda utbildad praxis och statsmakterna
finna denna praxis i och för sig rimlig samt behov av lagstiftning
föreligger för att hindra oskäliga försök att tränga tillbaka den ena eller
andra kategorien. Arbetsdomstolens ordförande har emellertid ett ganska
starkt intryck av att de sakkunniga icke förmått stöda sig på en obestridd
praxis utan i stor utsträckning nödgats beträda vägen att åstadkomma en
iniressereglering efter vad de sakkunniga själva funnit skäligt. Trots att
lagstiftningen icke är avsedd att gälla kollektivavtalsreglerade förhållanden,
skulle den i föreslaget skick komma att verka oroande för arbetsfreden. Den
ger nämligen tvingande regler örn bättre förmåner i åtskilliga avseenden
än som f. n. i allmänhet gälla enligt kollektivavtal, och naturligen skulle
en strävan göra sig gällande att för de av kollektivavtal bundna arbetstagarna
vinna minst de förmåner, som lagen inrymmer åt andra.

Det hade varit lyckligare, om man över huvud gått försiktigare fram och
bland annat undvikit ett särskiljande av de olika kategorierna i en och
samma lag. Det borde icke vara omöjligt att genomföra en lagstiftning om
det enskilda arbetsavtalet, som inskränker sig till en civilrättsligt-teknisk
reglering jämte upptagande av minimibestämmelser rörande vissa sociala
förmåner, avpassade efter vad i praxis lägst gäller för de egentliga kroppsarbetarna.
På grundval av en sådan lagstiftning skulle det måhända visa
sig lättare att uppbygga speciallagstiftning för olika arbetstagarkategorier,
därvid man icke borde sträva efter fullständighet utan åtminstone till en
början sökt inskränka sig till sådana kategorier, där man kunde stöda sig
på en klar och bestämd praxis.

Det reservationsvis framkomna förslaget att åt rättstillämpningen överlämna
att för arbetstagare av olika kategorier fastställa måttet av de förmåner,
som lagen generellt inrymt, anser arbetsdomstolens ordförande icke
är genomförbart.

Av länsstyrelserna lia ungefär lika många förordat som avstyrkt en lagstiftning
på grundval av kommittébetänkandet.

Bland de arbetsgivareorganisationer, som yttrat sig över de sakkunnigas
förslag, är opinionen delad. Svenska arbetsgivareföreningen finner det vara
en påtaglig bristfällighet i vår lagstiftning, att det enskilda arbetsavtalet
icke gjorts till föremål för rättslig reglering.

Detta problem bör vinna sin lösning genom en lagstiftning, där arbetsavtalet.
enbart civilrättsligt regleras med utelämnande av varje föreskrift örn
storleken av de förmåner, som skola härflyta ur ett arbetsavtal. För den
händelse det skulle anses motiverat med en socialpolitisk lagstiftning till

Motioner i Första kammaren, Nr 256.

förmån för vissa kategorier av anställda, så bör syftemålet icke tillgodoses
genom en utbyggnad av den allmänna civillagen rörande arbetsavtalet. De
särskilda behoven kunna på ett långt smidigare sätt tillfredsställas genom
lagregler, upptagna i speciella skyddslagar av uteslutande social natur
och begränsade till vissa uttryckligen angivna arbetstagargrupper.

1 överensstämmelse med angivna principiella inställning till lagstiftningsfrågan
anser arbetsgivareföreningen att det av de sakkunniga framlagda
lagförslaget icke bör godtagas i föreliggande skick.

Svenska lantarbetsgivarnes centralförening håller före, att en civilrättslig
reglering av det enskilda arbetsavtalet är väl påkallad av behovet.

Det föreliggande lagförslaget går emellertid vida utanför sin egentliga
uPPS?ift> i det att detta förslag avser att reglera ej blott det enskilda arbetsavtalet
såsom sådant utan också storleken av de förmåner, som härflyta ur
ett sådant avtal. Centralföreningen föreslår, att lagen omarbetas till att
allenast innehålla allmänna civilrättsliga stadganden örn arbetsavtals slutande
och upphörande och vad därmed direkt sammanhänger. De regler
rörande storleken av till arbetsavtalet knutna förmåner, som kunna anses
erforderliga, böra icke inarbetas i förevarande lag utan i fall av behov givas
i särskild skyddslagstiftning.

Det är vidare centralföreningens uppfattning att kategoriklyvningen bör
avföras ur lagen. Därest den likväl kommer att behållas, är det av vikt,
att dess bestämningar givas en klarare form, så att tvekan örn deras innebörd
ej behöver förekomma.

Sveriges grossistförbund anser, att lagen bör begränsas till de grupper,
som ha behov av densamma, och att lagens regler böra vara dispositiva.
Sveriges köpmannaförbund berör i sitt yttrande frågan om lagens uppdelning
i allmän civillag om arbetsavtalet och speciella skyddsbestämmelser för
anställda.

Förnekas kan icke, att åtskilligt talar för en sådan uppdelning, att gällande
civillagstiftning kompletteras med en rättslig reglering av förhållandet mellan
arbetsgivare och arbetstagare, medan behovet av en skyddslagstiftning
för vissa kategorier av anställda tillgodoses genom en särskild sociallagstiftning.
En sådan anordning skulle göra det möjligt att smidigt anpassa
lagstiftningen efter de skilda förhållanden, som föreligga inom olika arbetsområden.

Om man emellertid godtager de principer, de sakkunniga lagt till grund
för lagförslaget, lärer någon invändning icke kunna göras gentemot den
föreslagna kategoriklyvningen. Visserligen möter svårigheter i fråga örn
gränsdragningen mellan de olika grupperna. De sakkunniga ha emellertid i
stort sett lyckats övervinna dessa svårigheter genom att på ett lyckligt sätt
karakterisera de olika grupperna. I praktiken torde man med ledning av
de sakkunnigas definition i allmänhet utan tvekan kunna avgöra till vilken
kategori en arbetstagare bör hänföras.

Sveriges hantverksorganisation framhåller betydelsen av, att förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetstagare så långt det är möjligt följer enhetliga
normer och i vissa hänseenden är lagenligt ordnat. Svenska tidningsutgi -

Motioner i Första kammaren, Nr 256.

vareföreningen anser, att förslaget i stort sett är ägnat att läggas till grund
för lagstiftning. Denna bör snarast möjligt komma till stånd. Sveriges advokatsamfund
understryker, att ett behov föreligger att göra arbetsavtalet till
föremål för rättslig reglering, och ansluter sig till de riktlinjer härför, som
de sakkunniga uppdragit. Samfundet finner även kategoriklyvningen lämplig
och underkänner tanken på att fixera de materiella förmånerna uteslutande
genom hänvisning till rådande sedvänja i enlighet med reservationsvis
framkommet yrkande.

De anställdas organisationer tillstyrka så gott som enhälligt kommittéförslaget.
Daco framhåller, att de privatanställda i vårt land i hög grad
äro i behov av det skydd, som lagstiftningen om arbetsavtal kan giva dem.

Då de föreliggande bestämmelserna, i varje fall för synnerligen stora grupper
mindre väl lottade arbetstagare, lämna detta skydd, skulle Daco anse
sig svika sin plikt som företrädare av deras intressen, örn det underläte att
i huvudsak rekommendera lagens antagande åt statsmakterna.

Daco tillstyrker även antagandet av den av de sakkunniga i lagförslaget
angivna gruppindelningen. Om man vill åstadkomma ett för de anställda
avsett skydd torde man nämligen knappast kunna undgå en kategoriklyvning,
vare sig denna skall ske på det ena eller det andra sättet. Gruppindelningen
är icke något uttryck för klasslagstiftning utan dess ändamål är
att angiva de minima av förmåner, som böra komma arbetstagaren till del
icke endast från början utan även vid avancemang, då detta sker från en
grupp till en annan. Det i en reservation framförda uppslaget, att lagen
endast skulle fastställa vissa minimiförmåner lika för alla och i övrigt hänvisa
till rådande sedvänja, ter sig visserligen från vissa onekligen betydelsefulla
synpunkter sympatiskt. Men en undersökning ger vid handen att detta
uppslag icke låter sig genomföra. I regel är nämligen sedvänjan synnerligen
skiftande. Den är både god och dålig inom samma yrkesområde. För många
arbetstagargrupper skulle en dålig sedvänja komma att lagfästas i stället
för att upphävas örn denna linje fullföljes.

Svenska kontorist förbundet betonar, att, såvitt angår de grupper, förbundet
företräder, ett trängande behov föreligger av en lagstiftning rörande de
s. k. allmänna anställningsvillkoren.

Det i socialstyrelsens utredning gjorda uttalandet, att sannolikt mer än
två tredjedelar av de anställda icke har sina anställningsvillkor skriftligen
reglerade i någon form, motsäges icke av förbundets erfarenhet.

Det bör även påpekas, att de kontors- och affärsanställda oftast utföra
ett sådant arbete, som icke kan avlönas enbart med hänsyn till den presterade
kvantiteten. Dessa anställda ställa sin arbetskraft till oinskränkt förfogande
under en mången gång vitt utsträckt arbetstid och böra i gengäld
tillförsäkras en laglig rätt till de förmåner, som enligt god sedvänja av
ålder ansetts böra förknippas med »fast anställning».

Uppenbart är att en sådan universell reglering av arbetsavtalet, som de
sakkunniga föreslagit, måste innefatta olika regler flir olika kategorier. En
lagstiftning, som endast toge hänsyn till anställningsvillkoren för de i dessa
hänseenden minst gynnade grupperna, skulle för övriga grupper bliva värdelös
och därför icke kunna accepteras för de kontors- och affärsanställdas
vidkommande.

Motioner i Första kammaren, Nr 256.

Då ett övergivande av den grundval, varpå de sakkunnigas förslag vilar,
med all sannolikhet skulle nödvändiggöra förnyade utredningar och sålunda
medföra ytterligare uppskov med slutbehandlingen av hela detta viktiga
problemkomplex, förordar kontoristförbundet livligt, att kommittéförslaget
lägges till grund för en skyndsamt genomförd lagstiftning.

Svenska brukstjänstemannaföreningen finner, att det otvivelaktigt föreligger
ett aktuellt behov att få till stånd en lagstiftning örn arbetsavtal, särskilt
såvitt angår förhållandet mellan företagare och privatanställda.

Vad den av de sakkunniga föreslagna kategoriklyvningen beträffar framhåller
föreningen, att den sannolikt i det praktiska livet kommer att föranleda
tvistigheter rörande spörsmålet, till vilken grupp den anställde i
visst fall skall hänföras.

Inom brukstjänstemannaföreningen har man övervägt frågan, huruvida
det icke varit ändamålsenligare att göra en kategoriklyvning på basis av
den utgående lönen eller efter anställningstiden eller på grundval av dessa
båda faktorer i förening.

Då emellertid å ena sidan en omläggning efter sådana principer skulle
nödvändiggöra nya grundliga utredningar och då det å andra sidan måste
anses som högönsldigt att den beramade lagstiftningen snarast kommer till
stånd, har föreningen icke ansett sig böra påyrka revidering i sådan riktning
av de föreslagna bestämmelserna.

Skulle en lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget komma
till stånd, erbjuder nämligen redan detta sakförhållande så avsevärda
fördelar, att anledning måste anses föreligga för tjänstemannaorganisationerna
att stödja de sakkunnigas betänkande.

Föreningen Sveriges aktiva handelsresande fastslår, att lagen är starkt
av behovet påkallad för de handelsresandes vidkommande. Den bör därför
skyndsamt genomföras. Även fullmäktige för svenska handelsresandeföreningen
finner, att lagen i väsentliga delar avser att medföra en förbättring
av de anställdas rättsliga ställning. Landsorganisationen anser, att i och
med arbetslredsutredningen ®ch med hänsyn till omfattningen av den åt
denna lämnade uppgiften frågan om anställnings- och arbetsförhållandena
för arbetstagare i enskild tjänst kommit i ett annat läge än då sistnämnda
fråga år 1931 upptogs till särskild utredning.

Det är icke uteslutet att de allmänna grundsatser, efter vilka de sakkunniga
finna en reglering av arbetsfredsproblemet böra ske, kunna medföra
en annan principiell normering av förevarande lagstiftningsfråga än den
nu föreslagna, liksom väl också den praktiska utformningen av nämnda
grundsatser kan föranleda en annan avgränsning av den rättsliga regleringen
av arbetsavtalet. Med hänsyn härtill finner sig L. O. icke kunna tillstyrka
att det föreliggande förslaget upphöjes till lag.

Riktigheten av den av kommittén valda utgångspunkten, nämligen att
lagstiftningen bör innefatta en kodifikation av rådande praxis, kan på
goda grunder ifrågasättas. Det är att märka att denna praxis icke är fritt
utbildad utan i stort sett framträder som uttryck endast för arbetsgivarnas
uppfattning om skäligheten av arbetstagarnas förmåner. En på sätt kommittén
föreslår normerad lagstiftning skulle med stor säkerhet betyda en

Motioner i Första kammaren, Nr 256.

konservering av nu rådande praxis, ägnad att motverka en fortsatt, av
arbetslagarnas intressen i större utsträckning än hittills bestämd utveckling.
Innan arbetstagarna genom lagskyddad förenings- och förhandlingsrätt bereus
utkrävbar möjlighet till medinflytande vid arbetsvillkorens bestämmande
och sådant medinflytande utövats, måste det anses förfelat att på
förevarande område tillskapa rättsregler, vilkas innehåll bestämts av en
på godtyckliga grunder utbildad praxis.

Vad kategoriklyvningen angår förmenar L. O., att den redan av principiella
skäl är förkastlig, i det den bygger på en för modern samhällsuppfattning
främmande och reellt oriktig värdering av olika medborgargruppers
insatser i produktionsprocessen. Därtill kommer att kategoriklyvningen är
praktiskt omöjlig att genomföra. Vid en rättslig reglering av rätten till uppsägningstid,
semester och sjukavlöning synes man icke böra gå längre än till
ett lagfästande av arbetstagarnas rätt i och för sig till dessa förmåner utan
fixerande av några kategorivis utmätta minima. I avseende å förmånernas
omfattning bör lagen icke innehålla mera än en hänvisning till inom de
olika arbetsområdena gällande praxis, dock att ett generellt, för alla arbetstagare
gällande minimum bör fastställas.

* *

De erinringar, särskilt från myndigheternas sida, för vilka de sakkunnigas
förslag till lag om arbetsavtal blivit föremål, äro i och för sig icke så mycket
att förundra sig över med hänsyn till, att det område, som förslaget överspänner,
är ganska obearbetat. Med anledning av dessa erinringar ha emellertid vi
för vår del övervägt lämpligheten av att företaga en omarbetning av det framlagda
förslaget, så att detta i enlighet med den uppfattning, åt vilken man
på vissa håll givit uttryck, uppdelats i en allmän civillag om det personliga
arbetsavtalet, eventuellt i förening med en för alla arbetstagare lika minimireglering
av uppsägningstid, sjuklön m. fl. materiella förmåner, och i en
speciell skyddslagstiftning för de anställda. Denna tanke ha vi dock av följande
skäl övergivit. En av ett enskilt parti framlagd motion till förändringar
i föreliggande lag av så genomgripande art, som det här skulle gälla,
torde, även om denna motion innehölle fullständigt förslag till den nya
lagtextens redigering, i bästa fall icke kunna leda till annat än en hemställan
från riksdagens sida till Kungl. Maj:t örn förnyad utredning i frågan samt
eventuellt örn framläggande av proposition i huvudsaklig överensstämmelse
med de motionsvis framförda synpunkterna. Detta skulle sålunda betyda, att
ett avgörande i förevarande fråga, som utretts sedan medio av 1931, ytterligare
skulle uppskjutas. Särskilt med tanke på de anställdas intressen vore
en sådan vändning i saken säkerligen ovälkommen. Med rätta bar man i
ett flertal av de yttranden, som ingivits av de anställdas organisationer,
kraftigt understrukit, att den föreslagna lagstiftningen om arbetsavtal skyndsamt
bör genomföras. Det torde även öppet böra utsägas, att med rådande
politiska regim risken för denna frågas förhalning synes ganska stor. Trots
att snart ett år gått, sedan kommittén överlämnat sitt betänkande, har detta

Motioner i Förslå kammaren, Nr 256.

veterligen icke underkastats någon närmare behandling från regeringens
sida. Alltför många exempel från de senaste riksdagarna bära även vittnesbörd
om, hurusom betydelsefulla spörsmål i strid med riksdagens klart uttalade
önskemål av regeringen hänskjuta till tidsödande utredningar eller
helt fått förfalla. Uppmärksamheten torde i detta sammanhang även böra
fästas på den tankegång, på vilken L. O. i sitt yttrande varit inne, att förevarande
ämne rätteligen hör hemma i den s. k. arbetsfredsutredningen.
Skulle frågan örn det enskilda arbetsavtalets rättsliga reglering införas i
denna utredning, torde en lösning av densamma icke stå att vinna inom
överskådlig tid.

Med hänsyn till vad som nu anförts, har det stått klart för oss, att den
enda möjligheten att omedelbart nå ett positivt resultat i berörda fråga
är att framlägga ett utarbetat lagförslag i anslutning till kommittébetänkandet,
som vilar på omfattande undersökningar av arbetsförhållandena
i vårt land och som även i ett stort antal yttranden i huvudsak tillstyrkts.

Det bör också betonas, att spörsmålet om, huruvida de sociala skyddsbestämmelserna
till arbetstagarnas förmån böra intagas i en generell reglering
av det privata arbetsavtalet eller i speciallagar, till sist i övervägande
grad är av teknisk natur. Det är möjligt, att man genom att välja
den senare vägen skulle kunna lösa vissa lagtekniska problem lättare än
jämlikt förstnämnda väg. Efter noggrann granskning av kommittéförslaget
ha vi emellertid trott oss finna, att de tekniska svårigheterna kunna övervinnas
även om man följer de sakkunnigas linjer. I vissa avsnitt av kommittéförslaget,
särskilt beträffande semesterbestämmelserna och regleringen
av förhållandet mellan kollektivavtalet och det enskilda arbetsavtalet, ha vi
sett oss föranlåtna att vidtaga omarbetningar och justeringar. Det är möjligt
att ytterligare sådana kunna befinnas vara nödvändiga under ärendets
kommande behandling liksom att våra ändringsyrkanden kunna tåla fortsatt
prövning. I vårt förslag ha vi emellertid gjort ett försök att undanröja
alla mera väsentliga anmärkningsanledningar mot kommittébetänkandet.

Härtill kommer, att, oavsett vilken av ovannämnda vägar man går vid
meddelandet av de sociala skyddsbestämmelserna, man näppeligen kommer
ifrån den kategoriindelning av arbetstagarna, mot vilken man i åtskilliga
yttranden vänt sig. Denna kategoriindelning innebär ju, att man vid utarbetandet
av förevarande lagstiftning så långt sig göra låtit sökt bygga på
rådande sedvänja. Någon annan grundval torde icke vara möjlig att utfinna.
Även vid genomförandet av en speciallagstiftning för de anställda måste en
gränsdragning ske mellan dessa och övriga arbetstagare och eventuellt även
mellan skilda grupper av anställda. Tanken på att låta den särskilda lagstiftningen
endast omfatta vissa, lätt urskiljbara yrkesgrupper, torde bliva
mycket svår att förverkliga med hänsyn till den opposition, som den måste
framkalla hos utomstående grupper, vilka känna sig lika berättigade att
bliva delaktiga av samhällets omvårdnad. Redan den opposition, som kom -

Motioner i Första kammaren, Nr 256.

mittéförslaget givit upphov till bland de grupper, vilka i vissa fall, t. ex.
i fråga om rätten till sjuklön, ställts utanför lagens materiella förmåner,
visar vilka praktiska svårigheter som här kunna uppstå.

Vid utarbetandet av vårt förslag ha vi även prövat möjligheten av att lägga
en annan princip, t. ex. arbetstagares lön, till grund för gruppindelningens
genomförande än den princip, som de sakkunniga i sitt förslag anvisat. Vi
ha emellertid i likhet med de stora tjänstemannaorganisationerna icke
kunnat finna någon bättre lösning än kommittén. När denna lösning i en
av reservationerna till betänkandet stämplas som »en undantagslagstiftning
till förmån för de bättre ställda arbetstagarkategorierna», vilja vi likväl
framhålla, att i så fall ifrågavarande reservants eget förslag i förevarande
del principiellt sett i lika hög grad som kommittémajoritetens kan betecknas
som »undantagslagstiftning». Enligt reservantens linje skulle arbetstagarnas
rätt till sjuklön, uppsägningstid o. s. v. i lag tryggas, men frågan om dessa
förmåners utmätande överlåtas åt domstolarna att på grundval av praxis
inom skilda yrken avgöra. Praxis är emellertid nu en gång olika inom olika
yrkesområden. Den enda skillnaden mellan reservantens förslag och majoritetens
blir därför, att det förstnämnda bomme att leda till långt större
osäkerhet i tillämpningen än det sistnämnda, som siffermässigt reglerat
minimiförmånernas storlek. Från praktisk synpunkt är dock denna skillnad
viktig nog. I avseende på arbetarna torde kanske praxis i fråga om uppsägningstid,
semester och liknande förmåner vara ganska lätt att fastställa.
Men för de anställdas vidkommande är sedvänjan i angivna hänseenden
ofta synnerligen skiftande. Reservantens förslag torde icke heller kunna
accepteras.

Beträffande kategoriklyvningen vilja vi slutligen betona, att den allenast
bör uppfattas som en form för att tillgodose de anställdas speciella intressen
på samma sätt som man i annan lagstiftning, t. ex. i arbetstidslagen,
sökt tillgodose andra gruppers särskilda behov. Säkerligen vore det dock
oriktigt att bortse från, att den föreslagna lagen i många fall är till gagn
också för arbetarnas del, icke minst för dem, som sakna stödet av egna
organisationer. I ett betydelsefullt avseende, frågan om rätt till sjuklön
för årsanställda lantarbetare, ha vi även förordat en förbättring i förhållande
till kommittéförslaget. Beträffande de materiella förmånerna i övrigt
ha vi däremot icke, annat än i ett fall, påyrkat väsentligare ändringar i kommittéförslaget.
Nämnda fall gäller semesterförmånerna, som vi önskat skydda
genom tvingande regler över hela linjen. Samtidigt lia vi också infört rätt
till semester efter kortare anställningstid, än vad de sakkunniga föreslagit.

Lagen örn arbetsavtal föreslå vi till ikraftträdande den 1 juli 1936. Då
vi kompletterat de sakkunnigas förslag med regler angående det processuella
avgörandet i mål enligt förevarande lag, torde binder icke möta för att låta
densamma.bliva giltig redan från och med nämnda dag.

Motioner i Första kammaren, Nr 256.

Härefter övergå vi till att paragrafvis behandla vissa ändringar och omarbetningar,
som vi på grund av inkomna yttranden se oss föranlåtna att
påyrka i det framlagda förslaget till

Lag om arbetsavtal.

Inledande bestämmelser.

§ I Enligt

kommittéförslaget skall lagen icke vara tillämplig i avseende å
arbetstagare, vilken anställes av riksdagen eller av en till statsförvaltningen
hörande eller under riksdagen lydande myndighet eller av kommunal myndighet
i kraft av särskild författning. Vad först angår arbetstagare, som anställes
enligt något av de tre förstnämnda alternativen, är ju att märka att i
betydande omfattning sådan arbetstagares anställningsförhållanden icke äro
närmare rättsligt reglerade. Beträffande arbetstagare, som anställes av kommunal
myndighet i kraft av särskild författning, har i ett flertal av de inkomna
yttrandena (socialstyrelsen, svenska stadsförbundet, Stockholms stads
befattningshavares samarbetsnämnd, svenska kommunaltjänstemannaförbundet,
Daco, svenska kontoristförbundet) framhållits, att undantagsklausulen
för sådan arbetstagare i praktiken icke torde komma att verka fullt
rationellt. Avgörande för kommitténs ståndpunktstagande synes här ha varit
frågan, huruvida viss befattning är att hänföra till kommunens egenförvaltning
eller till dess självförvaltning. Emellertid torde det ofta vara förenat
med svårigheter att uppdraga en bestämd gräns mellan dessa områden.
Samma befattningshavare måste mången gång handlägga göromål tillhörande
båda förvaltningsgrenarna. Därtill kommer, att även om särskild
författning föreskriver, att viss befattning skall finnas, regleras i allmänhet
de med befattningen förbundna anställningsvillkoren helt och hållet av
kommunen själv.

A andra sidan torde det i och för sig knappast vara riktigt att låta en lagstiftning
örn det enskilda arbetsavtalet normera anställningsförhållandena för
befattningshavare inom den offentliga förvaltningen. I anledning av den
föreslagna undantagsbestämmelsen för vissa kommunala tjänstemän lia
socialstyrelsen och svenska stadsförbundet ifrågasatt, om icke denna bestämmelse
påkallar genomförandet av en särskild lagstiftning örn offentliga
tjänstemän. Det synes även oss som örn man genom en dylik lagstiftning
skulle vinna en rationell uppdelning av tjänstemän i offentlig tjänst å ena
sidan och de i enskild tjänst anställda å andra sidan. I en särskild motion
föreslå vi därför, att riksdagen ville hos Kungl. Majit hemställa örn utredning
och förslag angående lag om offentliga tjänstemän. Innan en sådan
lag hunnit genomföras förefaller det emellertid icke skäligt att ställa kommunal
befattningshavare, som anställes i kraft av särskild författning, utan -

Motioner i Första kammaren, Nr 256.

för lagens rättsverkningar i annan män än författningen verkligen reglerar
hans anställningsvillkor. Ännu mindre anledning synes det vara att från
lagens giltighetsområde undantaga rent privaträttsliga arbetsavtal mellan
offentligt organ och enskild arbetstagare. I anslutning till dessa synpunkter
påyrka vi en ändrad lydelse av 1 § första stycket i kommitténs förslag.

Socialstyrelsen ifrågasätter lämpligheten av att låta lagen bli tillämplig å
familjeföretag och hemindustriellt arbete. Arbete, som utföres av medlem
av arbetsgivarens familj, har hittills ansetts böra undantagas i arbetslagstiftning,
och någon anledning att beträffande nu ifrågavarande lagstiftning
frångå denna regel anser ämbetsverket knappast föreligga, detta desto hellre
som möjligheten att i praktiken upprätthålla lagens bestämmelser på
nämnda område förefaller mycket tvivelaktig. Även för det hemindustriella
arbetets vidkommande torde en lagstiftning av förevarande slag vara vansklig,
och anledning föreligger att starkt ifrågasätta, om en sådan lagstiftning
skulle kunna vinna respekt på detta område. Från såväl arbetsgivares som
arbetstagares sida har i regel, framhåller socialstyrelsen, rests starkt motstånd
mot varje inblandning i arbetsförhållandena. Arbetstagarna utgöras
ej sällan av äldre personer och gifta kvinnor, som riskera, att om arbetet
bringas under laglig reglering, detsamma skall övergå till fabriker och verkstäder
samt därmed den förtjänst bliva dem berövad, som det hemindustriella
arbetet lämnar. Det hemindustriella arbetets natur lärer också i
vissa avseenden vara betingat av sådana särskilda förhållanden, som göra
en tillämpning av flertalet av den föreslagna lagens materiella bestämmelser,
exempelvis de rörande semester och sjukavlöning, ganska vansklig.

De synpunkter beträffande familjeföretag och hemindustriellt arbete, åt
vilka socialstyrelsen givit uttryck, skänka vi vår anslutning och förorda
därför ett tillägg i 1 §, enligt vilket från lagens tillämpning undantages
avtal om arbete, som utföres av medlem av arbetsgivarens familj, ävensom
avtal om sådant industriellt arbete, som utföres i arbetstagarens hem.

Som vi inledningsvis berört, har icke kommittén funnit lämpligt att begränsa
lagens skydd till att avse allenast vissa arbetstagare i enskild tjänst.
Lagen är generellt tillämplig å alla privata arbetsavtal. I 1 § sista stycket
av kommitténs lagförslag bär emellertid intagits ett stadgande av innehåll,
att, därest särskild lag eller författning meddelar från bestämmelserna i
lagen örn arbetsavtal avvikande regler, dessa skola lända till efterrättelse.
Om dylik speciallagstiftning ger arbetstagaren ett sämre skydd än förevarande
lag, synes det likväl icke från kommitténs allmänna utgångspunkt
vara skäligt, att speciallagstiftningen skall gälla mot lagen om arbetsavtal.
Vi lia därför övervägt vidtagandet av sådan ändring av 1 § sista stycket i
kommittéförslaget, att bestämmelse i särskild lag eller författning, varigenom
arbetstagaren jämlikt lagen örn arbetsavtal tillkommande rätt inskränkes,
icke skall vara giltig. Emellertid äro vi icke på det klara med, örn
en dylik ändring rent tekniskt låter sig genomföra. Möjligen är det nöd -

Motioner i Första kammaren, Nr 256.

vändigt att samtidigt företaga vissa omarbetningar av de särskilda lagar
eller författningar, som kunna beröras därav. I första hand ha vi därför
ansett riktigast att i en speciell motion hemställa, att riksdagen, under förutsättning
att den antager vårt förslag till lag om arbetsavtal, ville hos
Kungl. Majit anhålla örn utredning och förslag till omarbetning av sådana
särskilda lagar och författningar, vilka i materiellt hänseende meddela från
bestämmelserna i lagen örn arbetsavtal avvikande regler, så att ifrågavarande
lagar och författningar bringas i samklang med sistnämnda lag.

Beträffande ett speciellt fall ha vi dock funnit oss föranlåtna att omedelbart
framlägga förslag till vissa ändringar i sådan särskild lag, varom
ovan talats.

I yttranden av fullmäktige för svenska handelsresandeföreningar, föreningen
Sveriges aktiva handelsresande och svenska kontoristförbundet har närmare
utvecklats, hurusom förevarande spörsmål är av betydelse särskilt för
handelsresande och platsförsäljare, vilkas arbetsförhållanden beröras av
86 och 93 §§ i lagen örn kommission m. m. Genomförandet av lagen om
arbetsavtal torde göra det önskvärt att redan nu vidtaga ett par förtydligande
ändringar i 86 § av kommissionslagen. I första stycket av denna §
stadgas, att, örn handelresande är anställd i sin huvudmans tjänst, det dem
emellan ingångna avtalet och gällande handelsbruk skola i fråga örn hans
skyldigheter och rättigheter mot huvudmannen lända till efterrättelse. I en
särskild motion föreslå vi, att denna bestämmelse skall gälla, i den mån
icke annat följer av lagen om arbetsavtal. I fortsättningen av samma §
meddelas vissa bestämmelser angående uppsägning av mellan huvudman
och handelsresande ingånget avtal. I ovan nämnda motion föreslå vi, att
uppsägningstid skall räknas efter ty i lagen örn arbetsavtal stadgas. Vi
anse det dock lämpligt, att vid uppsägning från huvudmannens sida bibehålla
den i 86 § föreskrivna dispositiva regeln örn en minsta uppsägningstid
av tre månader.

2§-

Av denna § inhämtas, att lagens bestämmelser skola lända till efterrättelse,
såvitt ej annat följer av avtal eller sedvänja. I särskilt angivna fall skola
emellertid enligt kommittéförslaget icke avtal eller sedvänja gälla mot lagen.
Fortsättningsvis ha dock förslagets tvingande bestämmelser gjorts tvingande
allenast gentemot avtal. Härigenom synes en viss oklarhet kunna uppstå.

Från tjänstemannaorganisationernas sida (Daco, svenska kontoristförbundet,
svenska brukstjänstemannaföreningen, föreningen Sveriges aktiva
handelsresande) har anmärkts, att, då lagens sociala syfte är att skydda den
svagare parten, det icke står i överensstämmelse med lagens andemening
att sedvänja, som ger sämre förmåner än lagens, skall kunna åberopas mot
denna. Kommittén har, även med förslagets dispositiva bestämmelser, avsett
att stabilisera god sedvänja. Och som god sedvänja kan icke betecknas sådan

Motioner i Första kammaren, Nr 256.

sedvänja, vilken för de anställda innebär ofördelaktigare villkor än de dispositiva
bestämmelserna angiva.

Vi finna dessa synpunkter beaktansvärda och med hänsyn jämväl till
ovan berörda oklarhet i fråga om sedvänjas förhållande till lagens tvingande
regler, förorda vi en sådan ändring av 2 §, att sedvänja, varigenom
arbetstagaren enligt lagen tillkommande rätt inskränkes, ej må kunna åberopas.

I avseende på kommittéförslagets definition av begreppet sedvänja na
vidare olika tjänstemannaorganisationer anmärkt, att, örn sedvänja skall
bestämmas även med hänsyn till vad som på anställningsorten är brukligt,
det är risk för, att rent lokala skiftningar i anställningsförhållandena kunna
komma att tillmätas allt för stor vikt. Man hemställer därför, att ordet
»anställningsorten» i kommittéförslagets 2 § andra punkt skall utgå.

Det torde ligga ett visst berättigande i denna kritik och i vårt förslag ha
vi därför icke medtagit ordet »anställningsorten» i 2 §:ns bestämning av
sedvänjans begrepp. Därest i synnerhet å en större ort en sedvänja skulle
råda, som innebär en mera betydande avvikelse från vad som eljest är
brukligt, torde det ändock med den föreslagna formuleringen vara möjligt
att taga tillbörlig hänsyn till densamma.

* *

Ett från lagteknisk synpunkt svårlöst problem beröres i 2 § andra
stycket. Det gäller gränsdragningen mellan lagen örn arbetsavtal och kollektivav
talsreglerade områden. De sakkunniga ha i motiveringen till sitt
lagförslag bl. a. anfört, att inom sistnämnda områden i förevarande hänseende
icke samma behov av skydd för arbetstagaren föreligger, som inom
andra områden. »De tvingande bestämmelserna hava därför satts ur kraft,
i den mån anställningsvillkoren i det särskilda fallet äro reglerade genom
sådant kollektivavtal, som avses i lagen den 22 juni 1928 om kollektivavtal.
Men till den del anställningsvillkoren ej blivit reglerade genom sådant avtal,
skall den föreslagna lagen, inbegripet dess tvingande bestämmelser, äga
tillämpning. Hava i ett kollektivavtal reglerats till exempel allenast frågorna
örn lön och uppsägningstid, så skall, därest icke annat framgår av
omständigheterna, den föreslagna lagens bestämmelser om minimisemester
gälla beträffande de individuella arbetsavtal, som falla under kollektivavtalet.
»

I yttranden, som avgivits av socialstyrelsen, arbetsdomstolens ordförande,
svenska arbetsgivareföreningen och svenska lantarbetsgivarnes centralförening,
har från olika synpunkter påvisats att denna kommitténs gränsdragning
i förhållande till sådana arbetsområden, som normeras av kollektivavtal,
icke kan anses tillfyllestgörande. En granskning av omnämnda yttranden
synas giva vid handen, att de i förevarande avsnitt av lagförslaget på liihang

till riksdagens protokoll 11)36. 3 sami. Nr 256—266.

Motioner i Första kammaren, Nr 256.

talade bristerna främst göra sig gällande i frenne hänseenden. Vi finna
det lämpligt att behandla dessa tre huvudfall i ett sammanhang, ehuru ett
ställningstagande till desamma är av betydelse även för andra §§ i förslaget
än 2 §.

1. Såväl socialstyrelsen som arbetsdomstolens ordförande och svenska arbetsgivareföreningen
framhålla i sina yttranden, att anledning föreligger att
befara, att åtskilliga tvister skola kunna uppkomma till följd av osäkerhet
rörande frågan, huruvida visst i lagen reglerat förhållande skall anses lia
mellan kollektivavtalets parter lämnats öppet eller ej. I den mån sådant förhållande
icke reglerats i kollektivavtalet, skall, som ovan nämnts, lagens
bestämmelser utfylla kollektivavtalet.

»Den nu behandlade frågan framstår», uttalar arbetsdomstolens ordförande,
»såsom särskilt komplicerad i samband med den ifrågasatta lagstiftningens
ikraftträdande. Såsom de föreslagna övergångsbestämmelserna äro
avfattade skulle lagens regler komma att inträda supplerande även i fråga
om arbetsavtal, vars innehåll regleras av kollektivavtal, som slutits före
ikraftträdandet. Man har emellertid vid dessa kollektivavtals upprättande
icke haft anledning att räkna med att arbetsförhållandena vid sidan avavtalet
skulle kunna komma att i olika hänseenden regleras av lagstiftningen
och har följaktligen icke heller ägnat uppmärksamhet åt avtalens avfattning
ur denna synpunkt. Svårlösta tvister om de äldre kollektivavtalens
räckvidd äro därför särskilt att befara. Med anledning härav skulle jag
vilja tillstyrka en övergångsbestämmelse av innebörd, att den nya lagen icke
skall äga tillämpning å arbetsavtal, som i något avseende hämta sitt innehåll
från ett före den nya lagens ikraftträdande slutet kollektivavtal.»

I anslutning till vad arbetsdomstolens ordförande i denna punkt anfört,
ha vi i vårt förslag upptagit en övergångsbestämmelse av angivet innehåll.

2. De i föregående punkt berörda yttrandena behandla även den viktiga
frågan om kollektivavtals rättsverkan i avseende på arbetstagare, som står
utanför den avtalsslutande organisationen men sysselsättes med arbete, som
i kollektivavtalet avses. Lagen om kollektivavtal meddelar inga bestämmelser
örn, hur denna fråga skall lösas.

»Arbetsdomstolen har emellertid», anför arbetsdomstolens ordförande, »i
sin praxis ställt sig på den ståndpunkten, att det vid upprättandet av ett
kollektivavtal i allmänhet måste vara en naturlig förutsättning, alt arbetsgivare,
som är bunden av avtalet, icke skall tillämpa sämre villkor än de
i avtalet angivna i fråga om sådana arbetare, vilka stå utanför den avtalsslutande
arbetarorganisationen men sysselsättas i arbete, som avses med avtalet.
En dylik förpliktelse måste således också utan uttrycklig föreskrift
i avtalet åligga arbetsgivaren gentemot nämnda organisation, såvitt icke
annat framgår av avtalet. Därutöver kan man emellertid icke gå. Kollektivavtalet
kan icke anses direkt normera de utomstående arbetarnas arbetsavtal,
eftersom dessa arbetare icke äro anslutna till den avtalsslutande arbetarorganisationen.
De utomstående arbetarna själva kunna därför icke
åberopa sig på kollektivavtalet, och icke heller kan arbetaroganisationen
för dem föra talan. Men i den mån arbetsgivaren icke fullgör sin förplik -

Motioner i Första kammaren, Nr 256.

telse gentemot arbetarorganisationen att tillämpa avtalet också på de utomstående,
kan detta medföra skyldighet för honom att för avtalsbrottet gälda
skadestånd till organisationen själv. Kollektivavtalet har sålunda beträffande
de utomstående arbetarna endast en indirekt verkan. Den uttolkning
av de allmänna förutsättningarna för ett kollektivavtal, som arbetsdomstolen
sålunda gjort, har tillämpats uti ett mycket stort antal fall och torde numera
hava ingått i det allmänna medvetandet bland arbetsgivare och arbetare.

När på ovan angivet sätt en arbetsgivare anses skyldig gentemot arbetarorganisation
att tillämpa kollektivavtalet också på de arbetare, som stå utanför
organisationen, böra tydligen icke lagens regler träda i tillämpning. Kollektivavtalet
bör även i detta fall utesluta tillämpning av lagen i fråga örn
såväl dispositiva som tvingande bestämmelser. Uttrycklig bestämmelse härom
torde dock vara erforderlig.»

Enligt vår uppfattning kan likväl tveksamhet råda om lämpligheten av
att uttryckligen i lagen tillerkänna kollektivavtalet rättsverkan utöver det
egentliga avtalsomradet. Konsekvenserna av en dylik bestämmelses genomförande
synas vara svåra att helt överskåda. Å andra sidan kan man naturligen,
som socialstyrelsen säger, ifrågasätta, om ej lagen borde medgiva
möjlighet för en kollektivavtalsbunden arbetsgivare att föra en enhetlig politik
med avseende å arbetsvillkoren för de i kollektivavtalet avsedda grupperna
av arbetstagare, oavsett örn de äro organiserade eller icke. Denna
möjlighet föreligger nu genom den praxis, som utvecklats vid arbetsdomstolen.
Formuleringen av 2 § andra stycket sista meningen i de sakkunnigas
förslag synes emellertid kunna innefatta även denna praxis. Av dessa
skäl ha vi icke funnit oss böra i lagförslaget intaga den bestämmelse, som
arbetsdomstolens ordförande på denna punkt föreslår.

Förevarande fråga blir emellertid vida vanskligare, när, såsom ofta är
händelsen, kollektivavtalet är slutet eller måste anses vara slutet under den
förutsättningen, att detsamma skall tillämpas allenast för den avtalsslutande
organisationens medlemmar.

»Arbetsgivaren har då», uttalar arbetsdomstolens ordförande, »icke bara
tormell^ utan även reell rätt att träffa avvikande överenskommelser med
utomstående arbetare, vilket således vanligen innebär, att dessa åtnjuta
sämre villkor än de organiserade arbetarna. Förutsättningarna för ett kollektivavtal
av denna typ skulle tydligen rubbas, örn lagens regler skulle
bliva automatiskt tillämpliga på de utomstående arbetarna, under det alt
medlemmarna i den avtalsslutande organisationen skulle följa kollektivavtalets
regler.»

Emellertid kan man kanske bär, framhåller arbetsdomstolens ordförande,
med ännu större skäl än i avseende å det förhållande, som behandlas under
1) här ovan, förutsätta att frågan om de utomstående arbetarnas ställning
särskilt beaktas vid upprättande av kollektivavtal efter den nya lagstiftningens
ikraftträdande. Man skulle kanske därför även här kunna nöja
sig med en övergångsbestämmelse. Denna skulle då enligt arbetsdomstolens
ordförandes mening innefatta en utvidgning av den ovan under 1) före -

Motioner i Första kammaren, Nr 256.

slagna bestämmelsen, så att lagen icke komme att gälla arbetsavtal slutet
av arbetsgivare, som är bunden av ett före den nya lagens ikraftträdande
upprättat kollektivavtal, såvida arbetsavtalet över huvud gäller sysselsättning
av det slag, varå kollektivavtalet har avseende. Vi biträda detta förslag
och ha i överensstämmelse därmed utformat berörda övergångsstadgande.

3. Det tredje spörsmål, som i detta sammanhang uppkommer, är frågan
örn, vilka regler, som skola gälla under de s. k. avtalslösa perioder, som
kunna inträffa, sedan kollektivavtal utlöpt men arbetet likväl fortsätter i
avvaktan på slutandet av nytt sådant avtal. Denna frågas besvarande, förklarar
arbetsdomstolens ordförande, beror på vissa rättsspörsmål, som icke
kunna anses hava vunnit någon definitiv lösning i hittillsvarande praxis.

»Till en början kan man uppställa följande spörsmål: Innefattar uppsägning
av kollektivavtalet jämväl en uppsägning av de enskilda arbetsavtal,
som hämtat sitt innehåll från kollektivavtalet? Örn uppsägningen har denna
verkan, måste arbetets fortsättande efter kollektivavtalets upphörande innebära,
att nya enskilda arbetsavtal slutas. Med den föreslagna lagens regler
skulle dessa arbetsavtal komma att normeras genom lagstiftningen, såframt
icke organisationerna träffa en uppgörelse rörande prolongation tills vidare
av kollektivavtalet. Anses däremot uppsägningen av kollektivavtalet icke innebära
en uppsägning av de enskilda arbetsavtalen, bliva de före kollektivavtalets
upphörande slutna enskilda arbetsavtalen gällande även för tiden
därefter, ända till dess att uppsägning av de enskilda arbetsavtalen sker.
Den frågan uppställer sig då, huruvida dessa enskilda arbetsavtal alltjämt
bevara det innehåll de erhållit genom kollektivavtalet eller huruvida arbetsavtalens
genom kollektivavtalet reglerade innehåll utan vidare faller bort
i och med det att kollektivavtalet upphör att gälla. I den förra händelsen
skulle reglering genom lagen icke inträda under förutsättning att man får
tolka 2 § andra stycket andra punkten såsom avseende även det nu berörda
fallet, nämligen att arbetsavtalets innehåll är bestämt genom ett redan
utlupet kollektivavtal. I den senare händelsen åter skulle lagens reglering
bliva gällande.

I sakens natur ligger, att det från praktiska synpunkter vore synnerligen
ofördelaktigt och ägnat att föranleda oklarhet och tvister, därest lagens regler
skulle träda i tillämpning under en mellantid mellan två kollektivavtal.
Lagen kan också tänkas giva fördelaktigare villkor än det utlupna kollektivavtalet,
vilket i sin tur kan vara ägnat att försvåra uppgörelse om nytt
kollektivavtal. Det synes därför vara nödvändigt, att de berörda frågorna
bringas till en positiv lösning. Jag finner mig emellertid icke nu vara beredd
att lämna ett förslag i detta hänseende.»

I de inkomna yttrandena ha olika uppslag framkommit till lösande av
föreliggande spörsmål. Svenska lantarbetsgivarnes centralförening föreslår
införandet av ett stadgande, enligt vilket det enskilda arbetsavtalet icke i
detta fall anses

»genom uppsägning av kollektivavtalet uppsagt till upphörande utan fortbestår
alltjämt under sin egen giltighetstid, men uppsäges ej efter lagens regler
utan i den ordning, som stadgats i det utlupna kollektivavtalet. En sådan
lösning av spörsmålet kan visserligen synas i vissa avseenden märklig, i det

Motioner i Första kammaren, Nr 256.

den bl. a. vill giva vitsord åt reglerna i ett icke längre gällande kollektivavtal
och detta dessutom i eventuell konkurrens med lagens egna regler, men anordningen
synes dock för jordbrukets vidkommande vara den, som bäst
ansluter sig till näringens behov och faktiskt rådande förhållanden inom
detsamma.»

Svenska arbetsgivareföreningen hänvisar i första hand till möjligheten
att omarbeta 7 § på sådant sätt, att dess bestämmelser kunna bli tillämpliga
å förevarande fall.

»Det synes oss», heter det i arbetsgivareföreningens yttrande, »som om
lagförslagets 7 § ger anvisning på sättet för undantagsreglering i förevarande
fall. I paragrafen stadgas, att örn arbetsförhållandet fortsätter även efter
arbetsavtalets utlöpande, avtalet skall gälla på tidigare villkor tillsvidare.
Vidare sägs det, att om arbetsförhållandet fortsättes endast tillfälligtvis, avtalet
kan upplösas genom tillsägelse.

Stadgandet torde ej i regel vara att tillämpa på arbetsförhållande, som
fortsättes efter kollektivavtalets utlöpande. Det enskilda arbetsavtalet torde
nämligen ej beröras av uppsägningen av kollektivavtalet. Därvid bör framhållas
den egendomliga konsekvens av kollektivavtalets utlöpande som ligger
däri, att de enskilda arbetsavtalen därefter skulle automatiskt kunna
få ett förändrat innehåll, nämligen då enligt kollektivavtalet utgått lägre
förmåner för arbetstagarna än som följa av lagens tvingande bestämmelser.
Utgår man ifrån att det enskilda arbetsavtalet upphör att gälla samtidigt
med ett kollektivavtal, stöter man på en oklarhet i stadgandets innebörd i
samma hänseende som nu berörts. Innebär nämligen föreskriften att avtalet
skall gälla tillsvidare ’på tidigare villkor’ att t. ex. en i kollektivavtalet föreskriven
uppsägningstid av en vecka skali gälla jämväl i fortsättningen, oaktat
att 6 §:s tvingande bestämmelser föreskriva längre uppsägningstid? Frågan
är m. a. o. den, huruvida kollektivavtalets rättsverkan enligt 2 § vidmakthålles
i fråga örn de enskilda arbetsavtalen jämväl efter kollektivavtalets
upphörande. Man torde väl ej utan vidare kunna förutsätta detta.

Förändras emellertid stadgandet i 7 § därhän, att man däri kan inlägga
den meningen, att kollektivavtalens arbetsvillkor skola gälla även efter
avtalets utlöpande tillsvidare, och det tillika bestämmes, att de enskilda
arbetsavtalen skola anses genom uppsägning av kollektivavtalet jämväl vara
uppsagda till upphörande vid kollektivavtalets utgång, synas uppsägningsbestämmelserna
icke behöva innebära några svårigheter vid handhavandet
av arbetsinställelsen. Att betrakta de enskilda arbetsavtalen upplösta vid
kollektivavtalets utlöpande kan ej vara något onaturligt i betraktande av
att upphörande av kollektivavtalets normerande verkan kan, som ovan antytts,
medföra en förändring av det enskilda arbetsavtalets innehåll. I förevarande
fall torde dock tillika behöva stadgas, att uppsägning med hänsyn
till förestående arbetsinställelse skall kunna vidtagas genom ett enklare
förfarande än tillsägelse av varje arbetare, t. ex. genom ett meddelande
till motorganisationen.

En annan lösning av frågan vore, att i lagen föreskrives, att anställningsförhållandet
efter kollektivavtalets utlöpande betraktas såsom tillfälligt. Anställningens
karaktär av tillfällig bör därvid kunna ställas i beroende av den
tidsbestämmelse, som föreslagits under 4 §, för den händelse i något undantagsfall
arbetsförhållandet icke inom den närmaste tiden skulle komma att
underkastas ny kollektivavtalsreglering.»

22 Motioner i Första kammaren, Nr 256.

En lösning enligt det förslag, som framlagts av lantarbetsgivarnas centralförening,
ter sig, som föreningens själv antytt, knappast från rättslig synpunkt
tillfredsställande. I jämförelse härmed vore en lösning i anknytning
till 7 § att föredraga. För en sådan tala utan tvivel starka skäl. Emellertid
synes även sistnämnda linje ha sina olägenheter. En arbetsgivare, som
uppsagt kollektivavtalet i syfte att ernå reduktion i de tidigare avtalsförmånerna,
lärer näppeligen, som socialstyrelsen understryker, kunna på grund
av bestämmelserna i 7 § vara pliktig att upprätthålla det förutvarande kollektivavtalets
villkor. Därjämte kan det vara mindre lämpligt, att parterna
under intervallen mellan det gamla kollektivavtalets utlöpande och det nya
avtalets slutande bli bundna av den uppsägningstid, som eventuellt kan
gälla enligt de enskilda arbetsavtalen. För vår del ansluta vi oss därför
till det i andra hand av arbetsgivareföreningen framförda alternativet, enligt
vilket anställningsförhållandet efter kollektivavtalets utlöpande är att uppfatta
som tillfälligt. I 4 § ha vi upptagit en regel i denna riktning. Härigenom
kan anställningsförhållandet omedelbart upplösas genom tillsägelse.
Denna lösning, som nära anknyter till i förevarande hänseende i 1910 års
kungl, proposition angående lag om vissa arbetsavtal meddelade bestämmelser,
synes oss på ett enkelt och smidigt sätt tillgodose parternas behov
av rörelsefrihet under den »avtalslösa» tid, som kan förflyta innan ett nytt
kollektivavtal upprättats. Ty, som det heter i motiveringen till omnämnda
bestämmelser i 1910 års kungl, proposition:

»Parterna avse i allmänhet att få det gamla kollektivavtalet avlöst med
ett nytt. De förhandlingar, som därom föras, hava ofta icke lämnat något
resultat, innan det gamla avtalet utlöper. Det framstår då såsom nödvändigt
för båda parterna att sta obundna av varandra för att kunna vid den lämpliga
tidpunkten tillgripa arbetsinställelsens vapen. För vinnande av sådan
rörelsefrihet skulle för den skull, örn uppsägningsskvldighet förelåge, parterna
i de flesta fall verkställa uppsägning, och om ett faktiskt fortsättande
av arbetsförhållandena medförde förnyad uppsägningsskyldighet, komme

helt visst arbetet att ligga nere, till dess förhandlingarna slutförts.---

Uppsägningens verkställande skulle i många fall erbjuda svårigheter, särskilt
örn avtalen med olika arbetare ingåtts för olika tid eller med olika
uppsägningstid. Vid pågående förhandlingar skulle uppsägningen alltid
framstå såsom ett störande moment. Såväl för arbetsgivarna som för arbetarna
är det i allmänhet önskvärt, att arbetet får ostört fortgå under förhandlingarna;
dess inställande medför förlust för båda parterna.»

Icke heller kan det, som arbetsgivareföreningen påpekar, betraktas som
onaturligt, att kollektivavtalens upphörande även medför de enskilda arbetsavtalens
upphörande. Förutsättningen för, att anställningsförhållandet
efter kollektivavtalets utlöpande skall kunna uppfattas som tillfälligt, är
givetvis, att de av kollektivavtalet normerade individuella arbetsavtalen
upphöra samtidigt.

Rätt att utan iakttagande av uppsägningstid upplösa tillfällig anställning,

Motioner i Första kammaren, Nr 256.

upphör jämlikt 4 §, sedan anställningen varat sex månader. I några enstaka
fall har det förekommit, att en längre tidrymd förflutit mellan det förutvarande
kollektivavtalets upphävande och det nyas avslutande, oaktat arbetet
fortsatt. Men i allmänhet lär nytt avtal ingås inom avsevärt kortare tid.
Det kan inte heller sägas ligga i samhällets intresse att alltför långa perioder
av oreglerade arbetsförhållanden inträda. Mot tvånget för parterna att inom
sex månader träffa nytt kollektivavtal, vid äventyr att arbetsavtalslagens
regler om uppsägning m. m. eljest bli tillämpliga å arbetsförhållandet, synes
därför intet vara att invända.

Allmänna bestämmelser örn arbetsavtals ingående och upphörande.

4 §•

Kommittéförslagets 4 § stadgar, att viss uppsägningstid skall iakttagas vid
uppsägning av arbetsavtal på obestämd lid. Är emellertid anställningen tillfällig
eller på prov och har densamma icke varat längre än sex månader
eller utgör anställningen bisyssla, upphör avtalet att gälla omedelbart efter
tillsägelse från endera partens sida. Som svenska arbetsgivareföreningen betonar
i sitt yttrande, kan det starkt ifrågasättas, huruvida icke de skäl, som
föranlett de sakkunniga att från uppsägningsbestämmelserna undantaga
tillfällig anställning, som icke varat längre än sex månader, bort leda till
ett undantagande av samtliga verksamhetsgrenar av intermittent eller säsongbetonad
beskaffenhet.

»Anställningsförhållandet vid utförande av arbete inom dylika verksamhetsgrenar
är», framhåller arbetsgivareföreningen, »av naturliga skäl^ synnerligen
lösligt. Såsom exempel vilja vi här endast anföra arbetsförhållandena
inom byggnadsindustrien eller anläggningsbranschen över huvud taget.
Inom dessa arbetsområden tages anställning för medverkan till utförande
av visst byggnadsföretag, utan att det därigenom behöver vara fråga örn
anställning för utförande av visst arbete. Arbetets varaktighet är betingad
av byggnadsföretagets omfattning. Anställningen kan sålunda bli kortare
eller längre tid än sex månader, utan att därigenom föreligger någon skillnad
i anställningsförhållandets fasthet. Därtill kommer, att arbetet bedrives
på sådant sätt, att det många gånger torde föreligga svårigheter att kunna
rätt beräkna tidpunkten, då behovet av arbetskraft upphör och uppsägning
sålunda bör vidtagas. Då den i lagförslaget intagna sexmånadersgränsen såsom
avgörande för skyldigheten att iakttaga uppsägningstid kommer att
verka godtyckligt i fråga om berörda arbetsförhållanden, kunna vi ej finna
annat än att verksamhetsgrenar av nu anfört slag bort undantagas från
bestämmelserna örn iakttagande av uppsägningstid. För att icke detta undantag
skall komma att gälla även de arbetare, som till äventyrs inom berörda
branscher kunna hava anställning hos samma arbetsgivare året runt, torde
man böra bibehålla förutsättningen, att anställningen skall vara tillfällig.»

Särskilt vad angår skogshushållningen torde de föreslagna uppsägningsbestämmelserna
leda till mindre lyckliga konsekvenser, icke minst i av -

Motioner i Första kammaren, Nr 256.

seende på den i skogsbygderna bosatta jordbrukarbefolkningens möjligheter
att under samma fria former som hittills genom avverkningsarbete i
skogarna förskaffa sig en värdefull och ofta för uppehället helt enkelt nödvändig
arbetsinkomst. Vi hänvisa till vad Sveriges skogsägareförbund i
denna del anfört. Nedan återgiva vi i sammandrag förbundets huvudsynpunkter.

Arbetsförhållandet för en avsevärd del av skogsbrukets kroppsarbetare
varar längre än sex månader, framhåller förbundet. Dessa arbetare skulle
sålunda komma att tillförsäkras de i lagen bestämda uppsägningstiderna.
Förbundet anser sig böra uttala en bestämd varning mot att på detta sätt
i lag fastställa uppsägningstider för grovarbetarna inom skogshushållningen.
Det kommer att bliva utomordentligt svårt eller rent av omöjligt att i praktiken
på ett korrekt sätt tillämpa dylika bestämmelser. Dessa skulle komma
att leda till för arbetsgivarna ohållbara konsekvenser och de skulle inbjuda
till oärligt förfarande från arbetstagarnas sida.

Ett ackordsarbete t. ex. som gott kan utföras på fyra månader kan utan
svårighet spinnas ut att räcka i sex, utan att arbetsgivaren har någon möjlighet
att påverka arbetstakten. Det är ackordstagare^ ensak, huru effektivt
han vill arbeta. På detta sätt kunna praktiskt taget alla skogshuggningar
i norra Sverige med rätt eller orätt tänjas ut över sexmånadersgränsen.

Lika litet kan arbetsgivaren kontrollera antalet av de arbetare, som han
enligt lagen skulle bli skyldig att meddela formlig uppsägning för att undgå
att betala dem lön efter arbetets upphörande. Skulle de föreslagna uppsägningsbestämmelserna
genomföras, bleve det förvisso även omöjligt att bibehålla
det hittills tillämpade, såsom socialt värdefullt ansedda systemet att
den i jordbruk arbetande befolkningen i rikets skogsbygder vintertid erhåller
för sin försörjning välbehövliga arbetsförtjänster genom ett under
fria former organiserat avverkningsarbete i skogarna. Arbetsgivarna kunna
icke påtaga sig de ekonomiska konsekvenser, som följa av lagstadgad uppsägningstid
för ett på sådant sätt organiserat arbete.

Förslaget om bestämda uppsägningstider för skogsbrukets arbetare bör
därför falla.

Beträffande uppsägningtiderna för till skogshushållningen hörande förvaltningspersonal
är att märka att det i fråga om de hos virkesmätningsföreningarna
anställda mätare och kontrollanter icke torde vara möjligt
eller erforderligt att tillämpa de i förslaget fastställda uppsägningstiderna
av intill sex månader. Tumningsverksamheten är nämligen ett utpräglat
säsongarbete, men det varar i allmänhet mer än sex månader. För mätarepersonalens
del låter det sig icke göra att iakttaga så lång uppsägningstid
som en månad, än mindre flera månader. Mätningsföreningarna (i fortsättningen
de statsreglerade virkesmätningsnämnderna) måste till mätning mottaga
allt det virke, som anmäles till dem. Örn mängden härav ävensom om
tidpunkten, då mätningen önskas, får föreningen ofta kännedom med mycket
kort varsel. Tiden för arbetets avslutande pä våren blir helt beroende av
dels väderleken och tidpunkten för islossningen i vattendragen, samt dels
storleken av de virkesmängder, som under säsongens sista del, till sin kvantitet
ofta okända, forslas fram.

I säsongens elfte timme måste därför arbetet vanligen starkt forceras för
att allt anmält virke skall hinna mätas. Huru lång tid man får på sig för

Motioner i Första kammaren, Nr 256.

detta, kan aldrig förutses. Mätningsföreningen kan därför ej våga ställa sig
utan personal efter viss dag genom att verkställa uppsägning.

Förbundet måste av denna anledning påyrka, att beträffande den lägre
personalen hos virkesmätningsföreningarna (resp. de blivande virkesmätningsnämnderna)
förslagets bestämmelser om uppsägningstid ej bliva
gällande.

De ovan återgivna synpunkterna torde böra beaktas vid en lagstiftning
örn det enskilda arbetsavtalet. Vi föreslå därför ett sådant tillägg till 4 § i
kommittéförslaget, att ändock tillfällig anställning varat längre än sex månader,
avtalet upphör att gälla omedelbart efter tillsägelse från endera partens
sida, där anställningen avser arbete, som till sin natur icke är sammanhängande.
Det bör understrykas, att denna undantagsregel alltså endast
avser tillfällig anställning inom säsongyrke. Stadigvarande anställning inom
sådant yrke bör givetvis icke undantagas från lagens bestämmelser örn uppsägningstid.

Beträffande den i 4 § fjärde stycket av vårt lagförslag införda bestämmelsen
om huru förfaras skall, där arbetsförhållandet efter kollektivavtals
upphörande fortsättes tills vidare, hänvisa vi till, vad vi under 2 § anfört.
Här torde endast behöva tilläggas, att tillsägelse örn arbetsavtalets upphörande
med hänsyn till förestående arbetsinställelse av lämplighetsskäl bör
i förevarande fall kunna vidtagas genom ett enklare förfarande än genom
tillsägelse av varje arbetstagare. Ett meddelande till motorganisationen på
sätt, som nu vanligen plägar ske, bör anses vara tillfyllest. Ett uttryckligt
stadgande härom i lagtexten ha vi dock icke funnit nödvändigt; förhållandet
framgår redan av rådande sedvänja.

6 §•

1 mom. I 6 § meddelas bestämmelser angående den tid, som skall iakttagas
vid uppsägning av arbetsavtal. Vid uppsägning från arbetsgivarens
sida föreskrives viss lägsta uppsägningstid. Denna är beroende dels av den
tid, som arbetstagaren varit anställd, dels av den arbetsuppgift, som han
fått sig anförtrodd. Arbetsuppgifterna äro sammanförda i tre huvudgrupper.
Inledningsvis ha vi närmare diskuterat denna s. k. kategoriklyvning,
som återkommer även vid andra §§ än den nu behandlade. Därutöver må
anföras följande.

Att kategoriklyvningens genomförande kan leda till praktiska svårigheter
inse vi till fullo. Dessa eller likartade svårigheter komma emellertid, som
vi under »Allmänna synpunkter» påpekat, att i kanske samma grad göra sig
gällande även vid en lagstiftning, som speciellt tar sikte på de privatanställda
med frånskiljande av övriga arbetstagaregrupper. Lagtextens beskrivning
av de två första huvudkategorierna lämnar måhända rum för kritik i ett
eller annat hänseende. Det torde vara hart när omöjligt att fullt entydigt definiera
den mångfald av skilda yrkesuppgifter, som inrymmes under varje

Motioner i Första kammaren, Nr 256.

kategori. I stort sett vill det dock förefalla som om kommittéförslagets definitioner
ganska väl täcka åsyftade arbetsfält. Vad angår den särskilt svåra
gränsdragningen mellan de två första grupperna och den tredje gruppen,
»annan arbetstagare», så synes socialstyrelsen ha givit ett värdefullt uppslag
genom påpekandet, att man möjligen kan söka stöd av den praxis,
som utbildat sig vid tillämpning av viss annan social lagstiftning. Ett tillvägagångssätt
kunde därvid vara, att såsom en grupp särskilja de arbetstagare,
som motsvara arbetstidslagens arbetarbegrepp, och därmed närmast
jämförbara arbetstagarekategorier. Man kunde då hava viss ledning av den
praxis, som utbildats av arbetsrådet.

I vart fall vill det förefalla som om det till underlättande av gruppindelningens
genomförande i praktiken kunde vara lämpligt, att t. ex. genom
socialstyrelsens försorg en närmare utredning verkställdes örn vilka grupper
av arbetstagare, som skola falla under resp. kategorier. Av denna utrednings
resultat finge sedermera bero, i vad mån lagens regler örn gruppindelning
böra underkastas revision i ett eller annat hänseende.

1 ett flertal yttranden, däribland från socialstyrelsen, kommerskollegium
och arbetsdomstolens ordförande, ha varningar uttalats gentemot den av
kommittén föreslagna automatiska förlängningen intill tretton veckor av
uppsägningstiden för den tredje gruppen vid uppsägning från arbetsgivarens
sida. En så lång uppsägningstid för ifrågavarande grupp strider helt
och hållet mot nuvarande praxis och kan särskilt vid inträffande arbetskonflikt
omöjliggöra ett jämbördigt uppträdande från parternas sida. Efter
införandet av denna uppsägningstid, helst örn den göres tvingande, torde
det, som K. B. i Uppsala län framhållit, kunna befaras, att avbrott i anställningstiden
kommer att ske till arbetstagares nackdel för att förebygga att
arbetsgivaren blir bunden vid alltför långa uppsägningstider. Kommerskollegium
ifrågasätter, i anslutning till bl. a. reservationsvis framkomna yrkanden,
om icke förevarande uppsägningstid i stället lämpligen skulle kunna
maximeras vid fyra veckor. Detta synes även oss skäligt.

2 mom. Som en obestridlig brist i kommittéförslaget framstår frånvaron
av varje stadgande angående uppsägning från arbetstagarens sida. Från
skilda håll har denna brist påtalats. Arbetsdomstolens ordförande erinrar
bl. a. om, att då kollektivavtalen så gott som undantagslöst upptaga regler
örn en ömsesidig uppsägningstid, har det ingått i allmänna medvetandet, att
även arbetstagaren är bunden av viss uppsägningstid. Även för de privatanställdas
vidkommande torde förhållandet vara analogt. Vi finna det därför
lämpligt, att i ett nytt mom. under 6 § intaga regler örn den uppsägningstid,
som skall iakttagas vid uppsägning från arbetstagarens sida. De
föreslagna uppsägningstiderna sammanfalla med minimiuppsägningstiderna
vid uppsägning från arbetsgivarens sida, innan ännu förlängning inträtt
efter viss tids anställning. Socialstyrelsens utredning ger vid handen, att detta
förslag ganska nära torde ansluta sig till praxis. Förevarande uppsägnings -

Motioner i Första kammaren, Nr 256.

tider ha vi dock ansett endast böra hava dispositiv karaktär. Icke heller ha
vi funnit det nödigt att stipulera någon förlängning av desamma.

I 6 § mom. 2 ha vi även intagit kommittéförslagets regler om maximering
av uppsägningstiden vid uppsägning från arbetstagarens sida. Stadgandet örn
en högsta uppsägningstid av ett år vid uppsägning från arbetsgivarens sida
ha vi däremot funnit obehövligt.

3 mom. (2 mom.) I Dacos yttrande har anmärkts mot formuleringen av
kommittéförslagets 2 morn., att orden »Är viss uppsägningstid bestämd» av
en icke lagkunnig skulle kunna tolkas såsom »Är viss uppsägningstid bestämd
i lag». Då detta icke kan ha varit meningen hemställes, att ordet
»bestämd» utbytes mot »avtalad». Av motiven sid. 81 framgår, att denna
uppfattning är riktig, varför vi i vårt förslag vidtagit föreslagen ändring.

5 mom. (4 mom.) Enligt 4 mom. i kommittéförslaget skulle lagens tvingande
uppsägningsregler försättas ur kraft, där avtalet avser anställning, som
kräver särskild sakkunskap. I sådant fall skulle dock uppsägningstiden icke
få bestämmas till mer än ett år. I yttrande av Daco och svenska kontoristförbundet
har framhållits, att begreppet »särskild sakkunskap» är synnerligen
elastiskt och att bestämmelsen därför skulle kunna tagas till intäkt för
försök att i större utsträckning kringgå lagens allmänna uppsägningsregler.
Denna bestämmelse anses därför böra utgå.

Vi finna denna kritik motiverad. I synnerhet torde det leda till svåra
tolkningsproblem att draga gränsen mellan begreppet »särskilda kvalifikationer»
enligt 6 § 1 mom. första stycket a) och »särskild sakkunskap» jämlikt
förslagets 4 mom. Några större olägenheter av detta stadgandes slopande
torde icke heller behöva befaras. Önskar en arbetsgivare binda en högt meriterad
person vid sitt företag på ett fastare sätt, än vad lagen eljest medger,
står ju alltid den möjligheten öppen att ingå avtal för bestämd tid. Det bör
även påpekas att införandet av dispositiva uppsägningsregler vid uppsägning
från arbetstagarens sida åtminstone i någon mån inskränker behovet
av här behandlade stadgande. I vårt förslag ha vi därför låtit detsamma
utgå.

Beträffande det i vårt förslag införda tillägget till detta morn., jämlikt
vilket från lagens uppsägningsregler undantages tillfällig anställning inom
säsongyrke, hänvisas till vad vi anfört under 4 §.

V §•

Arbetsdomstolens ordförande har vid denna § anfört, att innebörden i
andra punkten enligt kommittéförslaget icke synes fullt klar. Meningen
tycks vara — vilket naturligen också är riktigt — att här skall gälla samma
regel som i 4 §, d. v. s. att det tillfälliga i den fortsatta anställningen skall
anses hava upphört, örn sex månader förflutit från det att den ursprungligen
bestämda tiden för arbetsavtalet gått till ända; efter nämnda tid skall
sålunda uppsägningstid iakttagas. För att låta denna innebörd komma till

28 Motioner i Första kammaren, Nr 256.

klart uttryck i lagtexten ha vi vidtagit en mindre förändring av §:ns andra
mening.

8 §•

Till förtydligande av denna § har Daco föreslagit, att det i andra punkten
bör utsägas, att om avtalet skall förlängas på minst ett år, tiden för uppsägning
från arbetstagarens sida må kunna bestämmas till högst tre månader.
Denna ändring har vidtagits i vårt förslag.

9 §•

Jordbrukets förvaltningspersonal — förvaltare, inspektörer och bokhållare
— är, framhåller lantbruksstyrelsen, som regel antingen i arbetsgivarens
hus och kost eller åtnjuter såsom löneförmån bostad och andra naturaförmåner.
Enligt förslagets ordalydelse skulle därför även denna personal
falla under uppsägningsbestämmelserna i § 9. En uppsägningstid enligt dessa
bestämmelser för förvaltningspersonalens vidkommande saknar emellertid
stöd i den allmänna uppfattningen och bör ej ifrågakomma. Det bör tydligt
utsägas, att uppsägningsstadgandena enligt 9 § uteslutande avse ogifta
drängar och pigor samt statare å landet. Å andra sidan är det i avseende å
dessa kategorier önskvärt, att reglerna i 9 § lagfästas, då de bygga på en från
legostadgan nedärvd sedvänja.

I enlighet med av lantbruksstyrelsen anförda synpunkter ha vi i vårt förslag
genomfört en sådan ändrad formulering, att 9 §:ns staganden blott bliva
tillämpliga å arbetstagare, som avses i 6 § 1 mom. första stycket c), varigenom
den avsedda begränsningen av §:ns tillämpningsområde torde uppnås.

10 §.

Enligt 1 mom. i denna § äger arbetstagare, där arbetsavtalet blivit uppsagt,
under uppsägningstiden rätt till skälig ledighet för sökande av ny anställning.
Är arbetsavtal ingånget på bestämd tid, är arbetstagaren berättigad
till sådan ledighet under skälig tid före avtalets upphörande.

I yttranden av Daco och svenska kontoristförbundet har uttalats önskemålet,
att arbetstagaren skulle tillerkännas ledighet, varom här är tal, utan
avdrag på lönen. De sakkunnige anföra i motiven (sid. 83) till denna §, att
»det torde ligga i sakens natur, att om arbetstagaren endast åtnjutit kortare
ledighet, arbetsgivaren ej bör äga göra något avdrag å lönen. Har det däremot
varit fråga om en längre ledighet, kan arbetstagaren ej påfordra, att
lönen skall utgå oavkortad.»

Vad som skall förstås med »skälig ledighet» är enligt de sakkunnigas uttalanden
»att avgöra efter omständigheterna i det särskilda fallet. Det stora
flertalet arbetstagare torde icke kunna göra anspråk på ledighet under mer
än en eller annan timme under en eller ett par dagar i veckan. Skall arbetstagaren
söka anställning å annan ort, kan han dock bliva berättigad till

Motioner i Första kammaren, Nr 256.

ledighet under en eller flera arbetsdagar. Vid bedömande av denna fråga
bör hänsyn även tagas till arbetsgivarens möjligheter att undvara arbetstagarens
arbetskraft.»

Det framgår av vad som ovan anförts, att den kortare ledighet, vilken
arbetstagaren i praxis utan löneavdrag äger åtnjuta, i särskilda fall kan understiga
den ledighet, som skäligen bör tillkomma honom för sökande av ny
anställning. För att likväl i görligaste mån tillmötesgå det från tjänstemannahåll
framförda utan tvivel beaktansvärda önskemålet, att ledighet för anskaffande
av nytt arbete icke skall i allt för hög grad inkräkta på arbetstagarens
försörjningsmöjligheter, ha vi ansett oss böra i 10 § 1 mom. intaga
ett tillägg, som stadfäster den praxis, enligt vilken kortare ledighet för
sökande av ny anställning må åtnjutas utan reduktion av lönen.

Om lön.

14 §.

Som bl. a. kommerskollegium anmärkt, plägar kontant tidion, som utgår
för kortare tid än månad, särskilt inom på landsbygden belägna företag,
utbetalas var fjortonde dag och icke var sjunde dag, som de sakkunniga föreslagit.
Då någon egentlig olägenhet icke torde hava försports av detta för
jordbrukets vidkommande vanliga system, ha vi i vårt förslag upptagit den
dispositiva regeln, att sådan lön, varom här är fråga, inom jordbruket skall
utgå var fjortonde dag.

Kontantlön, som beräknas för månad eller längre tid, skall jämlikt kommittéförslaget
betalas å sista söckendagen i varje kalendermånad. Svenska
lantarbetsgivarnes centralförening framhåller, att en sådan bestämmelse är
orimlig och stridande mot all sedvänja inom jordbruket. Den går helt enkelt
icke att genomföra. Viss tid, olika inom skilda jordbruksföretag, behöves
nämligen alltid för upprättande av avlöningslistor, uträkning av arbetsförtjänster,
avräkning av ackordsersättningar, avdrag för moträkningar och
dylikt.

De svårigheter, beträffande månadslönernas utbetalande, som lantarbetarnes
centralförening här påtalat, torde nog göra sig märkbara inom jordbruket
över huvud taget. Vi föreslå därför i förevarande punkt den jämkningen
i kommittéförslaget, att kontantlön, som beräknas för månad eller
längre tid, skall, där så lämpligen ske kan, betalas å sista söckendagen i
varje kalendermånad, dock senast å andra söckendagen efter varje kalendermånads
slut.

15 §.

I andra stycket av denna § stadgas örn viss ersättning, som är avsedd att
förutom ränta utgå, örn arbetsgivaren icke på avlöningsdagen utbetalar förfallen
kontantlön. Ersättningen skall enligt förslaget ej utgå, när arbetsgivaren
är utan skuld till dröjsmålet. De sakkunniga hava vid utformandet

Motioner i Första kammaren, Nr 256.

av denna regel, uttalar arbetsdomstolens ordförande, icke berört ett synnerligen
vanligt fall, nämligen att lön icke utbetalats med det belopp arbetaren
fordrat på den grund att tvist råder mellan arbetsgivaren och arbetaren
örn lönens rätta belopp. Om arbetsgivaren i detta fall i god tro drivit
en mening, som sedermera befinnes vara oriktig, synes det icke vara lämpligt,
att han drabbas av en påföljd av ifrågavarande beskaffenhet, vilken
huvudsakligen tillkommit för att förekomma godtycke och slarv.

Med hänsyn till denna anmärkning ha vi i 15 § andra stycket infört den
bestämmelsen, att ifrågavarande ersättningsanspråk gentemot arbetsgivaren
icke gäller, där denne haft skälig anledning antaga, att han ej varit
pliktig utgiva lönebeloppet.

16 §.

I andra stycket hava de sakkunniga upptagit en bestämmelse av innehåll
att reglerna i första stycket icke skola äga tillämpning om arbetstagaren
gjort sig skyldig till brottsligt förfarande. Mot denna regel torde icke, framhåller
arbetsdomstolens ordförande, finnas något att invända därest det
blivit i laga ordning fastslaget, att arbetstagaren handlat kriminellt. Däremot
synes arbetsgivarens blotta uppgift örn att arbetstagaren förfarit brottsligt
icke böra försätta arbetsgivaren i ett bättre läge, än örn han till stöd för
sitt ersättningsanspråk åberopat allenast en civilrättslig grund. Kvittning
med ersättningsfordran, som icke är ostridig eller fastställd, bör m. a. o.
icke få förekomma, även örn arbetsgivaren gör gällande, att arbetstagaren
förfarit brottsligt.

Häremot vilja vi framhålla, att omständigheterna kunna vara sådana, att
arbetsgivaren väl vet, att arbetstagaren gjort sig skyldig till brottsligt förfarande,
men han vill »låta nåd gå före rätt» och underlåter därför att anmäla
den brottsliga handlingen. I denna situation skulle det måhända vara
obilligt, om icke arbetsgivaren utan hänsyn till restriktionerna i 16 § första
stycket finge göra sitt ersättningsanspråk gällande. Det bör även understrykas,
att det skydd, som strafflagen ger mot ärekränkning, innebär en
stark garanti för, att icke arbetsgivaren skall missbruka sin rätt enligt förevarande
stadgande.

Från Dacos och svenska kontoristförbundets sida har i detta samband en
annan invändning framförts mot de sakkunnigas förslag. Särskilt i fråga om
förande av motorfordon förekomma en hel rad i praktiken betydelsefulla
straffbelagda handlingar, vilka icke förutsätta uppsåt. Örn arbetstagare
gjorde sig skyldig till dylik handling, skulle det ofta synas oskäligt, örn
arbetsgivarens obegränsade kvittningsrätt kunde göras gällande. Med tanke
härpå föreslås att nu åsyftade undantagsbestämmelse blott hänföres till uppsåtlig!
förfarande av brottslig art.

Till denna anmärkning ha vi funnit oss böra taga hänsyn vid utformandet
av 16 § i vårt förslag.

Motioner i Första kammaren, Nr 256.

17 §.

Under hänvisning till vad de sakkunniga i motiveringen (sid. 197) anfört
till 17 §, föreslå vi i särskilda motioner införandet av dels en tilläggsbestämmelse
i 192 § utsökningslagen, dels en hänvisningsklausul i 10 § lagen den
14 juni 1907 om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om
nyttjanderätt till fast egendom.

Om lön vid sjukdom m. m.

18 §.

I 18 § regleras arbetstagares rätt till sjuklön. Den tid, varunder arbetstagaren
skall vara berättigad till sjuklön, har satts lika med den legala minimitiden
för uppsägning från arbetsgivarens sida. Enligt de sakkunnigas
förslag har rätten till lön under sjukdom reglerats allenast för de två första
av förslagets tre arbetstagaregrupper. Av den utredning, varom de sakkunniga
föranstaltat, framgår nämligen, heter det i betänkandet (sid. 121),

»att det är allmänt bruk, att ''anställda’ vid sjukdom åtnjuta lön, helt
eller delvis, medan något motsvarande bruk ej kan sägas råda beträffande
den tredje gruppen. För denna torde utvecklingen, särskilt efter 1931 års
sjukkassereform, snarast gå i den riktningen, att rätten till sjuklön, där
sådan förefinnes, alltmer försvinner. De frivilliga av stat och kommuner
understödda sjukkassorna erbjuda sådana arbetstagare möjlighet att för
en ringa avgift bereda sig ett både långvarigare och säkrare skydd vid sjukdom
än som kan ernås genom en rätt till sjuklön av arbetsgivaren. Vad de
två första grupperna angår, står den offentliga sjukförsäkringen visserligen
öppen även för dem. Då erkänd sjukkassa emellertid ej är skyldig att meddela
försäkring å högre sjukpenning än fyra kronor och ej utan socialstyrelsens
medgivande må utgiva högre sjukpenning än sex kronor, skulle en
hel del arbetstagare, tillhörande dessa kategorier, icke kunna genom försäkring
i sådan sjukkassa i motsvarande mån som tredje gruppen täcka sin
förlust av lön vid sjukdom. Framför allt hava de sakkunniga emellertid
beaktat den sedvänja, som, enligt vad förut nämnts, är rådande. Denna sedvänja
bör enligt de sakkunnigas mening i allt väsentligt lagfästas.»

Gentemot den princip, från vilken de sakkunniga utgått vid behandlingen
av förevarande liksom av andra avsnitt i förslaget, nämligen att i främsta
rummet rådande sedvänja bör läggas till grund för en lagstiftning örn det
enskilda arbetsavtalet, ha vi intet att erinra. Men det synes oss som örn de
sakkunniga icke tillräckligt beaktat den inom jordbruket i förhållande till
det industriella arbetsområdet avvikande sedvänja, som råder beträffande
arbetares löneförmåner under sjukdom. I fråga örn arbetare inom industri
och hantverk förhåller det sig utan tvivel så, att de i snabbt växande omfattning
skydda sig mot de ekonomiska följderna av sjukdom genom anslutning
till den statsunderstödda sjukkasserörelsen. Vid utgången av 1930 voro
hälften av dessa arbetare medlemmar av enskilda sjukkassor. Vid samma
tidpunkt voro emellertid endast något mer än 1/10 av arbetarna inom jord -

Motioner i Första kammaren, Nr 256.

bruk med binäringar anslutna till sjukförsäkringen. Vad jordbrukets fast
anställda arbetskraft angår torde den däremot i betydande utsträckning
åtnjuta vissa löneförmåner vid sjukdom. Lantbruksstyrelsen påpekar vid
20 §, att ogifta drängar och pigor i arbetsgivares hus och kost jämlikt denna
§ under sjukdom skola erhålla nödig vård genom arbetsgivarens försorg,
men däremot icke någon kontant lön. Statare och daglönare inom jordbruket
skulle icke tillerkännas någon som helst rätt till lön vid sjukdom.
Lantbruksstyrelsen yttrar därefter sammanfattningsvis bl. a. följande:

Vad arbetstagare i husbondens hus och kost beträffar, föreligger en stark,
av legostadgan härledd sedvänja, enligt vilken dessa arbetstagare skola
erhålla såväl vård som kontant lön under sjukdomstiden. Fråga är om denna
sedvänja kan stå sig mot en eventuell ny lags föreskrifter. Även statare torde
i stor utsträckning vara tillförsäkrade eller i varje fall faktiskt åtnjuta kontantlön
och naturaförmåner under sjukdom, ehuru någon liknande stark
sedvänja knappast torde föreligga i avseende å dem såsom ifråga om arbetstagare
i arbetsgivares hus och kost. För båda dessa arbetarkategorier skulle
förslagets genomförande kunna tänkas innebära försämringar uti deras
nuvarande avlöningsförmåner under sjukdom.

Härtill kommer att det långt övervägande antalet lantarbetare torde sakna
möjlighet att försäkra sig mot sjukdom i sjukkassa.

Av anförda skäl håller lantbruksstyrelsen före, att en lagfästad rätt till
sjuklön för jordbrukets årsanställda arbetare i huvudsaklig överensstämmelse
med legostadgans bestämmelser härutinnan skulle vara ägnad att i
hög grad stabilisera arbetsförhållandena inom jordbruket. Skäligheten
torde dock tala för, att denna sjukhjälpsrätt begränsas till närmast inträffande
flyttningsdag, den 24 oktober, oberoende av, huruvida anställningen
uppsagts i laga tid, dock att rätt till vård givetvis bör kvarstå även
därefter, till dess att flyttning kan ske utan fara för arbetstagares liv och
hälsa.

Givetvis är det ett samhällsintresse att söka främja även lantarbetarnas
anslutning till den statsunderstödda sjukförsäkringen. Men möjligheterna
härtill torde av lätt insedda skäl icke vara lika gynnsamma som bland
industrins arbetare. Oavsett emellertid hur utvecklingen i angivna hänseende
kommer att gestalta sig i framtiden, synes det vara sakligt befogat
att även för de årsanställda jordbruksarbetarnas vidkommande, särskilt
örn de äro försörjningspliktiga, begära ett lagfästande av den rätt till
vissa löneförmåner under sjukdom, som enligt sedvänja tillkommer dem.
Då icke tillräckligt material lär föreligga för ett bedömande av storleken av
de löneförmåner, som vid sjukdom pläga utgå åt förevarande arbetstagaregrupp,
torde en utredning i ämnet först böra äga rum. På grundval av denna
utredning kan lagstiftning sedermera ske. I särskild motion hemställa vi
därför att riksdagen ville hos Kungl. Majit anhålla om utredning och
framläggande av förslag angående lagfästande av årsanställda jordbruksarbetares
jämlikt sedvänja tillkommande rätt till lön under sjukdom.

Motioner i Första kammaren, Nr 256''.

Från tjänstemannahåll (föreningen Sveriges aktiva handelsresande, fullmäktige
för svenska handelsresandeföreningar, Daco, svenska kontoristförbundet)
har anmärkts mot att från den lön, som arbetsgivaren vid sjukdom
är pliktig utbetala till arbetstagaren, undantag gjorts för provision.
Man finner detta särskilt anmärkningsvärt, då motsvarande undantag icke
ansetts erforderligt i fråga örn lön under semester. Med hänsyn till handelsresandenas
anställningsvillkor anses bestämmelsen betänklig. Också
för affärsbiträden, påpekar kontoristförbundet, är det icke ovanligt att lönen
utgår i form av såväl fast tidion som provision. Det påyrkas därför,
att provisionsavlönad arbetstagare skall jämställas med annan arbetstagare
i avseende på rätt till lön under sjukdom.

Beträffande hänvisningen till vad som i föreliggande fråga gäller vid semester,
må framhävas, att förhållandena vid sjukdom och semester ju
inte äro fullt jämförbara, bl. a. därutinnan att semesterersättning utgår
under en avsevärt kortare tid än vad som kan bliva fallet i fråga örn sjukersättning.
Å andra sidan måste erkännas det berättigade i önskemålet, att
provisionsaviönade arbetstagare, helst örn de äro fast knutna till ett företag,
icke vid iråkad sjukdom skola försättas i en sämre ställning än andra
arbetstagare. Man får icke heller förbise, att sjuklönsbestämmelserna,
som de nu äro utformade, kunna innebära risk för att man inom vissa
branscher i ökad utsträckning söker övergå till provisionsavlöning för
att undslippa plikten att utbetala lön åt arbetstagare vid sjukdom. Vi ha
även övervägt möjligheten av att formulera en regel, som tillerkänner
provisionsavlönad arbetstagare sjuklön. Men en undersökning av de faktiska
förhållandena har givit vid handen att en sådan regel blir utomordentlig
vansklig att genomföra och uppenbarligen i många fall skulle
kunna leda till för arbetsgivaren ytterst obilliga konsekvenser. Man må betänka,
att provisionsavtalen torde förete en långt mera skiftande typkarta
än några andra arbetsavtal. Mellan t. ex. ett ackvisitionsavtal inom försäkringsbranschen,
som tillförsäkrar vederbörande arbetstagare viss provision
i förskott utan återbetalningsskyldighet, och ett avtal om annonsackvisition
för en tidnings räkning, som blott ger ackvisitören en viss procent
av influtna annonsintäkter och som ofta är ingånget på utomordentligt
lösa betingelser, råder ju en betydande artskillnad. För att inte tala
om de svårigheter, som uppkomma örn en arbetstagare samtidigt arbetar
mot provision för flera firmors räkning. Hur skall sjuklönen i ty fall beräknas?
Det är ju ingalunda säkert, afl anställningen är varken tillfällig
eller bisyssla eller kan betraktas som »icke sammanhängande».

Utan en närmare utredning av i praktiken förekommande provisionsavtals
innebörd torde det vara tekniskt ogörligt alt gestalta en rättvist verkande
regel, som tryggar de provisionsavlönades ställning vid sjukdom.
Särskilt anse vi, all en dylik utredning bör taga siklö på alt bereda rätt
lill sjuklön ät sådan provisionsavlönad arbetstagare, som står i ett fas Bihanrj

lill riksdagens protokoll 1936. 3 sami. Nr 256—266. 3

Motioner i Första kammaren, Nr 256.

lare och varaktigare anställningsförhållande till ett visst företag och tilllika
mera helt ställer sin arbetskraft till detta företags förfogande. Det är
vår förhoppning att en utredning i angiven riktning skall kunna läggas till
grund för en blivande lagstiftning i ämnet. I en särskild motion hemställa
vi om berörda utredning.

I yttranden av Daco, svenska kontoristförbundet och svenska brukstjänstemannaföreningen
har man påtalat utformningen av den regel, som
återfinnes i de sakkunnigas förslag 18 § 1 mom. sista stycket och enligt
vilken den kontanta lönen vid sjukdom må kunna efter överenskommelse
reduceras till Vs. Huvudregeln är eljest att full lön skall utgå. Stadgandet
örn reducerad lön har tillkommit för att motverka ett obehörigt
utnyttjande av rätten till sjuklön. Samma verkan skulle emellertid, som
kontoristförbundet framhåller, kunna uppnås utan att arbetstagaren, åtminstone
i de fall då sjukdomen blir av längre varaktighet, berövades någon
del av rätten till full sjuklön under en tidsperiod, som motsvarar uppsägningstiden,
om förevarande undantagsbestämmelse kompletterades med
en regel därom, at sjuklönsperioden skall förlängas i samma mån som
lönen nedsättes. I överensstämmelse med denna uppfattning ha vi i vårt
lagförslag upptagit en av kontoristförbundet formulerad ändring (brukstjänstemannaföreningen
har ett lika lydande förslag) av 18 § 1 mom.
sista stycket sista meningen.

Utöver de ändringar av 18 §, som ovan berörts, ha vi i värt förslag
gjort ett par förtydliganden i lagtexten med anledning av påpekanden i
kontoristförbundets yttrande. Sålunda har orden »den kortaste uppsägningstid»
i första stycket femte raden i de sakkunnigas förslag uttryckligen
hänförts till uppsägning från arbetsgivarens sida (se motiven sid.
121). Till förebyggande av att i 2 mom. orden: »Vad i denna § är stadgat
gäde ej, där avtalet icke är ingånget för längre tid än sex månader» fattas
på så sätt, att § icke är tillämplig för tillsvidareavtal under de sex
första månaderna, har vidare en mindre omformulering vidtagits.

19 §.

Socialstyrelsen uttalar med anledning av bestämmelsen i tredje stycket
första punkten i de sakkunnigas förslag, att sjukkassemedlem, genom att
välja en tillräckligt hög sjukpenning, kan undgå att på sjuklönen få vidkännas
avdrag, motsvarande arbetsgivarebidraget till försäkringen. Först
när detta bidrag uppgår till en tredjedel av kostnaden får nämligen arbetsgivaren
göra avdrag å lönen för så stor del av det på grund av försäkringen
utgående understödet, som svarar mot arbetsgivarens bidrag. 1
praktiken kan detta leda till, att en arbetstagare kan tillförsäkra sig tre
kronor i sjukpenning och en annan exempelvis sex kronor, och arbets -

Motioner i Första kammaren, Nr 256.

givarens bidrag kan i båda fallen motsvara värdet av en krona per år och
medlem i sjukpenning. Medlemmen med den högre sjukpenningen finge
då uppbära ersättningen oavkortad, medan den som hade den lägre sjukpenningen
finge vidkännas avdrag, enär arbetsgivarens bidrag uppginge
till minst en tredjedel.

Till undanröjande av denna av socialstyrelsen påtalade inkonsekvensen
i lagförslaget föreslå vi den ändringen i tredje stycket, att arbetsgivaren
blir berättigad till avdrag å sjuklönen för varje bidrag till försäkringen,
även örn detta bidrag icke uppgår till en tredjedel.

Orri semester.

De sakkunnigas förslag till reglering av arbetstagares semester hör till
de mest omstridda kapitlen i kommittébetänkandet. Utan tvivel är det
också förenat med betydande svårigheter att på ett enhetligt sätt fastställa
semesterförmånerna för alla grupper av arbetstagare. Förhållandena
i förevarande hänseende äro ju synnerligen skiftande inom jordbruk
och industri och bland anställda och kroppsarbetare. De skäl. som
över huvud tala för att reglera det enskilda arbetsavtalet i en för alla arbetstagare
gemensam lag, göra sig emellertid självfallet gällande även
här. Till de tekniska svårigheterna skola vi fortsättningsvis i detalj återkomma,
liksom till våra uppslag till dessa svårigheters övervinnande. Dessförinnan
tillåta vi oss att framlägga några mera allmänna synpunkter på
kommitténs förslag.

De sakkunnigas förslag bygger enligt motiveringen (sid. 162, jmf. sid.
156) på principen, att arbetstagaren successivt »intjänar» rätten till semester
och semesterlön. För inträde av rätt till semester erfordras, att
arbetstagaren varit anställd ett år hos arbetsgivaren eller vid företaget.
Hätten att erhålla semester inträder sålunda under andra anställningsåret.
Genom anställningen under det andra anställningsåret intjänar arbetstagaren
rätten att under det tredje anställningsåret erhålla semester
o. s. v.

Principen, att semester och semesterlön intjänas genom viss tids anställning,
giva vi vår anslutning. Vid genomförandet av denna princip
kan man naturligen av praktiska skäl dock icke gå hur långt sorn helst.
Driven till sin yttersta konsekvens skulle den ju betyda, att under varje
tidsenhet, anställning varar, intjänas en viss semesterrätt. Man får här i
görligaste mån söka anpassa lagstiftningen efter gängse bruk och efter vad
sorn framstår som skäligt.

Det vill emellertid förefalla som örn man kunde gå åtskilligt längre, än
vad de sakkunniga gjort vid ifrågavarande princips inskrivande i lagen.
Det gäller speciellt i frenne avseenden: frågan örn den lägsta anställningstid,
sorn skall krävas för semesterrättens inträde, frågan örn semesterlö -

Motioner i Första kammaren, Nr 256.

nens reglering saint frågan örn den inverkan, som arbetsavtalets upphörande
skall anses hava på rätten till semesterersättning. I dessa tre fall
lia vi funnit oss böra konsekventare än vad som skett i kommittéförslaget
utföra grundsatsen örn semester och semesterlön såsom intjänta
genom föregående anställning. De svagheter, som de sakkunnigas förslag
i nämnda fall, ävensom i vissa andra delar är behäftat med, utvecklas
närmare av arbetsdomstolens ordförande. Han har punktvis sammanfört
sina anmärkningar och vi tillåta oss att här i huvudsak återgiva desamma.

»1) Av de sakkunnigas framställning i motiven till 25 § framgår, att
de sakkunniga godkänna den även av arbetsdomstolen erkända principen,
att arbetstagaren genom sitt arbete under viss tid successivt ''intjänar’
rätten till semester och semesterersättning. Konsekvensen av denna
uppfattning är, att en arbetstagare, som intjänat rätten till semester men
vars anställning upphör, innan han utfått semestern, har rätt att åtminstone
utbekomma semesterlönen. Denna konsekvens har också arbetsdomstolen
dragit. — — — När det blir fråga om arbetsförhållandets upplösning,
innan semester åtnjutits, hava de sakkunniga emellertid icke vågat
draga den fulla konsekvensen av ståndpunkten utan hava i 25 §
gjort vissa avsteg, som möjligen kunna förklaras såsom en kompromiss
mellan stridiga meningar men som jag för min del icke kan biträda.

----Det godtyckliga i förslaget på denna punkt framträder särskilt

tydligt, örn man fullständigar exemplet (hänsyfta!- på här icke återgivet
ex.) genom att tänka sig två arbetstagare med samma anställningstid. Den
ene utfår sin semester redan i slutet av år 1936 eller början av 1937. Den
andres semester sparas till sommaren 1937. Om den senare på grund av
oförutsedd arbetsbrist entledigas i maj 1937 erhåller han halv semesterlön.
Slutar han själv, utfår han ingen semesterlön. Men örn den förre vid
alldeles samma tid entledigas eller slutar inverkar detta icke, ty han har
redan utfått hela semesterlönen.

De sakkunnigas motivering för avsteget är huvudsakligen endast, att
semestern i regel förlägges till viss del av kalenderåret, då det för arbetsgivaren
är förenat med minsta ekonomiska uppoffringar att avvara arbetstagaren,
och att det kan sägas vara en ytterligare förutsättning för
inträde av rätt till semester, att arbetstagarens anställning fortfar intill
nämnda tid. Man har sedan anknutit till den vanligen praktiserade semesterperioden
nämligen sommaren. Härvid har man till en början icke tillräckligt
beaktat den omständigheten att en arbetstagare, som slutar, icke i
sin eventuella nya anställning får semester förrän efter ett år. Har han
varit anställd tillräckligt länge för att hava intjänat semesterrätten, är det
icke mera än skäligt att han utfår semesterlönen av den förre arbetsgivaren
för att därmed hava möjlighet att i sin nya anställning uttaga ''v
motsvarande ledighet under det första året. Men vidare är sambandet oklart
mellan motiveringen, som täger sikte på arbetsgivarens ekonomiska intresse,
och fixerandet av den 1 juni såsom avgörande datum. För många
arbetsgivare torde det vara vida fördelaktigare att få utlägga semestern
på annan lid av året än sommaren. Att kollektivavtalen oftast föreskriva
sommaren såsom semesterperiod sammanhänger väsentligen med arbetstagarnas
intressen. I varje fall synes det vara föga rimligt att i detta spe -

Motioner i Första kammaren, Nr 256.

cielia avseende anknyta till sommaren såsom semesterperiod, då man icke
samtidigt föreskriver att semestern verkligen skall utläggas under denna
årstid. Det ligger sålunda ett tekniskt fel däri, att man för rätt till semesterlön
vid avgång ur tjänsten fixerat ett visst datum, som icke har
någon betydelse i övrigt, varken i fråga om tiden för semesterns förläggning
under året eller beträffande semesterlönens intjänande i allmänhet.
Man har med andra ord medtagit moment, som hämtats från skilda och
i och för sig icke jämförbara semestersystem.

En annan sak vore om man i anknytning till en i kollektivavtalsreglerade
förhållanden vanlig anordning ville uppbygga hela systemet från
den utgångspunkten, att semesterlönen intjänas genom anställning före
ett visst datum. Ofta fastslås i kollektivavtal, att semester skall åtnjutas
under exempelvis någon av månaderna juni, juli, augusti eller september
och att den arbetstagare, som varit anställd viss tid före den 1 juni,
är berättigad till semesterlön. Upphör avtalet den 1 juni eller senare, blir
arbetstagaren berättigad att uppbära semesterlönen, även örn han icke
skulle kommit i åtnjutande av semester (talrika exempel i arbetsdomstolens
praxis). Upphör däremot arbetsavtalet tidigare, kan man icke utan uttrycklig
bestämmelse tillerkänna arbetstagaren någon rätt till semesterlön
över huvud, men ett positivt stadgande om jämkad semesterlön i sådant
fall, ställd i proportion till anställningstiden, kan naturligen vara fullt
skäligt.----—

2) Fordran på viss tids anställning såsom förutsättning för ånjutande
av semester med semesterlön har av de sakkunniga kombinerats med
fordran på viss tids effektivt arbete på det sätt, att semestern förkortas
med V12 för varje månad, som arbete icke utförts under året närmast före
semesterns början. I detta avseende må till en början anmärkas, att man
.skulle åstadkomma en vida smidigare anpassning, om avbrottet i arbetet
bringades att inverka allenast på semesterlönen och icke på själva semestern.
Detta är också i allmänhet kollektivavtalens sätt att reglera frågan.

Vidare kunna vissa anmärkningar framställas mot det sätt, varpå den
uppställda principen örn effektivt arbete såsom förutsättning för semester
utformats. Det kan sålunda icke anses riktigt, att arbetet under året
närmast före semesterns början lägges till grund för bedömandet. Semestern
räknas nämligen för anställningsår och intjänas såsom förut blivit
anfört genom anställningen under det närmast föregående anställningsåret,
varjämte semestern kan utläggas när som helst under det anställningsår,
för vilket den räknas. Om man exempelvis i ett visst fall
antar, att anställningsåret sammanfaller med kalenderåret, kan en semester,
som intjänats under loppet av ett kalenderår, förläggas till december
månad nästa år. Det är då orimligt att lägga arbetet under året
före denna semesters åtnjutande till grund för beräkningen. Redan den
teoretiska grunden nämligen semesterns ''intjänande7 fordrar att förhållandena
under tiden för intjänandet och icke de möjligen helt avvikande
förhållandena under en annan period skola verka bestämmande på semestern
och semesterlönen. Sådant de sakkunnigas förslag nu blivit avfattat,
skulle det till och med kunna inträffa, att ett arbetsavbrott räknas
arbetstagaren till last två gånger.-----

Vili nian i stället välja ett system med fixerat datum, Jior det naturligen
vara det utförda arbetet under året före detta datum, som blir avgörande.

Motioner i Första kammaren. Nr 256.

I motiven sid. 156 har angivits, att arbetstidsförkortning icke skall räknas
såsom arbetsavbrott. På sätt närmare skall utvecklas under 29 § utgör
arbetstidsförkortningen och permitteringen olika utslag för en och
samma hårda ekonomiska realitet. —-----Då den fullständiga permitte ringen

skall räknas såsom arbetsavbrott. kan det med hänsyn till det nu
anförda ifrågasättas huruvida icke också den inskränkta arbetstiden skall
hava motsvarande verkan.---—

4) För åtnjutande av semester fordras obruten anställning. I motiven

angives emellertid å sid. 154 att sammanhängande anställning i vissa tall
bör anses föreligga trots formellt avbrott, exempelvis örn avtalsförhållandet
upphört för förhandlingar örn ändrade anställningsvillkor eller örn
det nya avtalet kan sägas i verkligheten innebära ett återkallande av en
uppsägning, häviling eller dylik!. — -— Såsom redan i annat sammanhang
framhållits kan en arbetsgivare vid minskad tillgång på arbete välja
mellan olika utvägar. Han kail salunda inskränka arbetstiden för hela
arbetsstyrkan eller permittera viss del av denna. Det kan emellertid också
hända att han i stället för permittering väljer att formellt entlediga
vissa arbetare för att sedan återtaga dem i sin tjänst, när tillgången på
arbete ökas. Vid vissa förelag, där arbetet är säsongbetonat, kunna dylika
periodiska avbrott i anställningen förekomma mer eller mindre regelbundet.
----- - Saken ligger till på samma sätt, när fråga icke är örn

ett säsonbetonat yrke, men en tillfällig minskning av arbetsstyrkan ägt
rum, som skett icke i form av permittering utan genom uppsägning av
vissa arbetstagare, vilka sedermera återtagits. Det kan enligt min mening
ifrågasättas, huruvida icke i lagen bör införas uttrycklig bestämmelse
av innebörd, att ett avbrott i anställningen icke skall inverka på
frågan örn rätten till semester eller semesterlön, såframt ett sådant resultat
med hänsyn till omständigheterna skulle finnas vara oskäligt.

5) Ett visst sammanhang förefinnes mellan den under 4) behandlade frågan
och spörsmålet om semester i säsongbetonade yrken. I sistnämnda hänseende
hava de sakkunniga i 21 § 3 mom. upptagit en bestämmelse att reglerna örn
semester ej skola gälla, där avtalet avser arbete, sorn till sin natur icke är
sammanhängande. Man har tydligen här velat följa den praxis, som råder
inom de typiska säsongyrkena. Kollektivavtalen för byggnadsfacken innehålla
exempelvis icke bestämmelser om semester. Men såsom stadgandet är
avfattat anknyter detsamma icke till yrkets säsongkaraktär utan till den
enskilde arbetarens arbete. — — — Men tonvikten på den enskilde arbetarens
arbete skulle möjligen kunna medföra, att försök göras att under
ifrågavarande bestämmelse hänföra också .sådana fall, då yrket endast så
till vida är säsongbetonat, att viss mindre del av arbetsstyrkan icke kan
hållas med arbete året runt. För dylika fall har här ovan under 4) framhållits
det otillfredsställande i att semesterrätten förloras genom att arbetsgivaren
för minskning av arbetsstyrkan väljer formen att entlediga de övertaliga
arbetarna i stället för att permittera dem. Det vöre naturligen än
mindre tillfredsställande, om i dylika fall redan permitteringen skulle med
stöd av förevarande stadgande medföra förlust av semesterrätten.

6) Regeln att arbetstagare vid semester äger behålla sin lön har upptagits

i 22 §. I vad angår tidion har regeln uttryckts på följande sätt: ''Under
semester skall lönen utgå oavkortad.’---Den vanligaste av alla löne former

är timlönen. När denna tillämpas kan emellertid semesterlönens belopp
icke fixeras endast genom bestämmelse att lönen skall utgå oavkortad,

Motioner i Första kammaren, Nr 256.

utan det måste tillika angivas, för hur lång tid lönen skall beräknas. Då de
sakkunniga väl få antagas hava avsett, att lönen i detta fall skall utgå för
normal arbetstid (48 timmars vecka), oavsett på vad sätt arbetet bedrives
vid tiden för semesterns åtnjutande, bör detta således också komma till uttryck
i lagtexten. Under den nu angivna förutsättningen måste avfattningen
av andra stycket i 22 § rörande semesterlönens beräknande för ackordslöntagare
vara felaktig. Har driften under tiden för semesterns åtnjutande
icke pågått i normal omfattning, skall tydligen semesterlönen för ackordstagaren
icke beräknas till det belopp, som han sannolikt skulle förtjänat,
om han varit i arbete, utan till det belopp arbetstagaren skulle förtjänat
örn han arbetat under normal arbetstid.»

* *

Från många synpunkter skulle det tvivelsutan te sig ändamålsenligt att,
som nian från tjänstemannahåll föreslagit, uppbygga semesterbestämmelserna
med utgångspunkt från en fast semesterperiod — från och med 15
maj till och med den 15 september — under vilken semester skall utgå.
Rätt lill semester inträder då, om arbetstagaren före semesterperiodens början
varit anställd viss tid, t. ex. enligt Dacos förslag tre månader. Denna anordning
förenklar avsevärt det föreliggande lagstiftningsproblemet. Tyvärr
torde den dock vara omöjlig att praktiskt genomföra i en lag, som omspänner
alla arbetstagare. Den strandar nämligen främst på det förhållandet,
att en semesterperiod 15 maj—15 september — och ungefärligen till
denna tid torde semesterperioden böra förläggas — näppeligen går att till
lämpa för jordbrukets vidkommande. Angivna tid är den brådaste arbetstiden
inom jordbruket. Att undantaga jordbruket från de allmänna semesterbestämmelserna
synes inte heller tilltalande. Bortsett fran principiella
skäl måste man ju vid sådant förhållande ändock för jordbrukets del lösa
de lagtekniska svårigheter, som man velat undgå för arbetslivet i övrigt.
Vi ha därför nödgats avstå från tanken på att införa en bestämd semesterperiod,
förlagd till sommarmånaderna. Kanske bör man inte heller i detta
sammanhang alldeles bortse ifrån, att i synnerhet för mången privatanställd
en vintersemester, tillbringad i de svenska ljalltrakterna med deras enastående
rekreationsmöjligheter, kan synas väl så lockande som en sommarsemester.

I vårt förslag lia vi däremot tagit fasta på den särskilt i kollektivavtalen
vanliga regeln, att semester och semesterlön intjänas genom viss tids anställning
före bestämd dag. Denna dag torde väl undantagslöst vara fixerad
till 1 juni. Månaderna juni, juli och augusti framstå ju ännu, örn man bortser
från dem som söka sin utkomst vid modernäringen, för det stora flertalet
människor i detta land som semestermånaderna framför andra. Regeln,
att semestern skall anses intjänad genom anställning före 1 juni, kan därför
sägas knyta an till gängse föreställningssätt. Även de sakkunniga lia i ett
särskilt fall. nämligen vid utformandet av 25 §:ns bestämmelser örn semes -

Motioner i Första kammaren, Nr 256.

terersätlning vid arbetsavtalets upphörande, varit inne på enahanda tankegång
(jfr sid. 164 i motiveringen). Anmärkas bör tillika, att förevarande
regels tillämpande inom jordbruket icke torde förorsaka några svårigheter
eller behöva leda lill för arbetstagarna ogynnsamma konsekvenser, trots
att semester där i allmänhet icke utgår under sommarmånaderna.

I lagtexten ha vi dessutom ansett oss böra direkt giva uttryck åt grundsatsen,
att semester är en rätt, som förvärvas just genom själva anställningen
före visst datum. Vi ha därför i 21 § infört begreppet anställningstid för
semester. Då semester enligt vårt förslag skall utgå under löpande kalenderår
(semesterår), vilket synes mest naturligt, anses såsom anställningstid
för semester året före 1 juni under semesteråret eller den del därav arbetstagaren
varit anställd.

Semesterförmånen ha vi uppdelat i två grader, nämligen hel och halv
semester. Hel semester utgår efter anställningstid 1 juni—1 juni, halv semester
respektive semesterersättning utgår vid 5—12 månaders anställning
töre 1 juni respektive 7—12 månaders anställning efter 1 juni. Rätten till
halv semester respektive semesterersättning förbindes sålunda med årsskiftena,
en regel, som även den synes ganska naturlig. De sakkunniga ha
också till viss del accepterat denna regel, nämligen vid fastställandet av
ovan berörda semesterersättning jämlikt 25 §. Enligt denna § är arbetstagaren
berättigad till halv semesterersättning, där avtalet upphört före 1
juni till följd av uppsägning från arbetsgivarens sida eller av anledning,
varom i 34 § förmäles.

Det av oss föreslagna semestersystemet ha vi sökt konsekvent tillämpa
i de olika detaljerna av förevarande avsnitt av lagen örn axbetsavtal. Vi våga
hålla före, att härigenom bringas större klarhet och reda i semesterförhåliandena
än enligt de sakkunnigas förslag samtidigt som ett rättvisare resultat
uppnås från arbetstagarens synpunkt.

Vad rätten till halv semester angår, lia de sakkunniga å sid. 154 i motiveringen
diskuterat frågan om att redan efter kortare anställningstid än
ett år tillerkänna arbetstagare rätt till semester. Det framhålles emellertid,
att detta system ännu icke kan sägas vara genomfört i större utsträckning
och att dess tillämpning inom åtskilliga områden skulle bereda svårigheter.
De sakkunniga hava därför ej upptagit detsamma i sitt förslag. Häremot
vilja vi invända, att bestämmelse om rätt till reducerad semester eller kanske
riktigare rätt till reducerad semesterersättning efter viss tids kortare anställning
före 1 juni, t. ex. sedan sistförlidna 1 oktober, ofta förekommer i kollektivavtalen.
De sakkunnigas ståndpunkt till denna fråga synes lätt, särskilt
vid ombyte av anställning, kunna leda till för arbetstagaren obilliga konsekvenser.
Vilka praktiska skäl de sakkunniga ha att åberopa mot förslaget
örn semesterrätt efter kortare minimianställning än ett år, framgår ej av
motiveringen. Möjligen lia de sakkunniga avsett, att arbetets natur inom
vissa företag kan lägga hinder i vägen för semesterförmånernas utläggande

Motioner i Första kammaren, Nr 256.

på skilda tider av året. Inom sådana företag skulle det kunna tänkas stöta
på svårigheter att låta semestern utgå samtidigt för alla arbetstagare, när
en del äro berättigade till hel semester, en del åter endast till reducerad
semester. Dessa svårigheter pläga ju likväl i praktiken lösas, genom att de
arbetstagare, som endast hava rätt till avkortad semester, permitteras under
den återstående tid, varunder företaget står stilla. Permittering i sådant fall
torde icke heller arbetstagaren kunna motsätta sig. Understrykas bör ytterligare,
att den svårighet, varom nu talats, även framträder enligt de sakkunnigas
förslag, nämligen vid tillämpandet av bestämmelserna i 21 § 2
mom. angående semesteravkortning, där arbetstagaren icke varit i arbete
under hela anställningstiden.

21 §.

Utöver de allmänna synpunkter, som vi ovan anlagt på spörsmålet örn
semesterbestämmelsernas utformande, vilja vi under denna § anföra följande: 1

moni. Den semestertid, till vilken arbetstagare efter minst fem månaders
men icke ett års anställning före 1 juni enligt vårt förslag blir berättigad,
har fastställts till en vecka för de båda första grupperna enligt gruppindelningen
i 6 §, och för annan arbetstagare till två dagar. Dessa semestertider
torde, såvitt vi kunnat finna, motsvara praxis inom de områden, där arbetstagarna
äro tillerkända semesterrätt redan efter kortare anställning än
ett år.

I avseende på semestertiden för arbetstagare, som varit anställd minst ett
år före 1 juni, ha vi beträffande de båda första grupperna helt följt de sakkunnigas
förslag om semesterrätt efter ett års anställning. I fråga om den
tredje gruppen ha vi däremot icke ansett oss böra upptaga kommitténs
yrkande örn en veckas semester för denna grupp. Vi ha därvid vägletts av
följande skäl. På senare tid har man vid de stora avtalsuppgörelserna inom
industrin kunnat förmärka en tendens att utsträcka semesterförmånerna för
arbetarna. Inom stora områden är en veckas arbetaresemester den numera
vanliga, men även längre semesterterminer förekomma, ända upp till fjorton
dagar. För vår del hälsa vi med glädje denna utveckling, varigenom den
svenska arbetarbefolkningen beredes vidgade möjligheter till vila och rekreation.
Det synes oss emellertid olämpligt att i en period, då semesterinstitutet
för ifrågavarande grupp av arbetstagare uppenbarligen ligger i
stöpsleven, fixera en bestämd semesterperiod. Riktigare torde då vara att
åtminstone tills vidare här nöja sig med att lagfästa sedvänja inom skilda
yrken. Detta har även den fördelen, att sådan arbetstagare i tredje gruppen,
som uppnått större semesterförmåner än vad kommittén tänkt sig som ett
minimum, enligt lag bibehålies vid dessa förmåner. Vi förorda alltså i detta
fall stadfästande av den princip, som över huvud bort ligga till grund för de
materiella förmånernas utmätande enligt den mening, åt vilken en reser -

4 2

Motioner i Första kammaren, Nr 256.

vant i kommittén givit uttryck. Vi ha inledningsvis framhållit, att denna
princips genomförande för de anställdas vidkommande hade kunnat alstra
stor osäkerhet med hänsyn till de ofta växlande förhållanden, som göra
sig gällande vid bestämmandet av semester m. m. för de anställda. Denna
risk föreligger emellertid icke, då det blir fråga om att fastställa semestertid
för arbetstagare tillhörande tredje gruppen. Inom industrin ge kollektivavtalen
god vägledning vid bedömande av, vad som inom varje yrke är
praxis. Beträffande jordbruket ligger det nära till hands att hålla sig till
den hävdvunna s. k. friveckan, som årsanställda jordbruksarbetare pläga
kunna tillgodoräkna sig under tiden mellan 24 oktober och 1 november.

I avseende på bestämmandet av lägsta semestertiden till två dagar för
kroppsarbetare m. fl., som varit anställda fem månader men icke ett år
före 1 juni, bör däremot anmärkas, att det torde vara nödvändigt att fastställa
sådan minimitid, då sedvänjan i detta fall icke är lika starkt utbildad
som i fråga örn semesterrätten vid anställning, som varat minst ett år.

Enligt kommitténs förslag äro semesterförmånerna jämlikt 21 § 1 morn.
endast delvis skyddade medelst tvingande regler. Vi ha ansett oss kunna
föreslå tvingande regler över hela linjen. Det betyder alltså, att även stadgandena
om semesterns förlängning efter tio års anställningstid för de båda
första grupperna bliva tvingande enligt vårt förslag. Härigenom undgår
man även den från vissa håll påtalade olägenheten av, att regler, som ingå
i samma §, endels äro dispositiva, endels tvingande.

* *

K. B. i Värmlands län påpekar i sitt yttrande över de sakkunnigas förslag,
att de privatanställda komma att i semesteravseende få en gynnsammare
ställning än statsanställda extra tjänstemän. För extra tjänsteman, som
fullgjort tjänstgöring i icke-ordinarie anställning sammanlagt minst ett år,
stadgas nämligen, att han må kunna erhålla semester under högst tio dagar
årligen. De privatanställda tillhörande andra gruppen åter bliva efter ett
års anställning berättigade till två veckors semester. På grund härav vill det
förefalla oss som örn det vore skäligt, att semesterförmånerna för extra
tjänsteman och därmed jämställd befattningshavare i statlig tjänst jämkas
uppåt, så att de åtminstone komma att ligga i nivå med motsvarande förmåner
för privatanställda i andra gruppen. Vi ha därför i särskild motion
hemställt, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla örn sådan jämkning
i gällande avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie statliga befattningshavare.

2 mom. Detta mom. är nytillkommet i vårt förslag. I anslutning till de
synpunkter, som arbetsdomstolens ordförande under punkt 4 i ovan refererade
yttrande framfört, föreskrives här, att tillfälligt avbrott i anställningen

Motioner i Första kammaren, Nr 256.

ej må inverka på arbetstagaren tillkommande rätt till semester, där det
med hänsyn till omständigheterna skulle befinnas vara oskäligt.

3 marn. (2 mom.) I detta morn. enligt vårt förslag återfinnes i första
hand samma reduktionsregel vid semestertidens beräknande som enligt de
sakkunnigas förslag gäller för det fall, att arbetstagare viss del av anställningstiden
varit borta från arbetet, dock med den modifikationen att avkortningen
avser icke året närmast före semesterns början utan anställningstiden
före 1 juni under semesteråret. Därutöver stadgas, att arbetstagare,
som varit anställd minst fem månader men icke ett år före 1 juni,
förlorar sin semesterrätt, därest han varit frånvarande från arbetet i tre
månader. Även för detta fall ha vi övervägt införandet av en reduktionsregel
av samma typ som för först angivna fall. En sådan regel hade emellertid,
för att verka rättvist, måst konstrueras på ett delvis annat sätt. För att
undgå olägenheten av att behöva laborera med tvenne olika reduktionsregler
lia vi stannat inför att i stället föreskriva en absolut gräns för den tid,
varunder arbetstagaren högst får vara borta från arbetet vid risk att eljest
gå miste om semesterrätten. Då denna tid bestämts ända till tre månader,
torde det icke kunna sägas, att bestämmelsen är obillig mot arbetstagaren.

I andra stycket av 3 mom. regleras tillämpningen av vad, som i första
stycket stadgats, med hänsyn till den eventualiteten, att semester utgår
så att säga »i förskott», med andra ord redan före 1 juni under semesteråret.
Det bestämmes för detta fall, att vid tillämpning av reglerna i första
stycket det skall anses som örn arbetstagaren varit i arbete intill nämnda dag.

A mom. (3 morn.) Under punkt 5) i yttrandet av arbetsdomstolens ordförande
har denne framhållit risken av, att arbetsgivare under undantagsklausulen
i fråga örn arbete, som till sin natur icke är sammanhängande,
söker inbegripa sådana fall, då yrket endast så till vida är säsongbetonat,
att viss mindre del av arbetsstyrkan icke kan hållas med arbete året runt.
Det vore mindre tillfredsställande, om i dylika fall permittering skulle med
stöd av förevarande stadgande medföra förlust av semesterrätten. Till eliminerande
av påtalade risk torde det därför böra i motiveringen klart utsägas,
att detta stadgande icke är tillämpligt på omnämnda fall.

22 §.

1 punkt (i) av sill yttrande örn semesterbestämmelserna har arbetsdomstolens
ordförande framhållit, att de sakkunniga vid reglering av semesterlönen
icke tagit tillbörlig hänsyn till det stora antal fall. där arbetstagarens
ersättning utgår i form av timlön. I överensstämmelse med den uppfattning,
för vilken arbetsdomstolens ordförande gjort sig till tolk, har i vårt
förslag stadgats, att timlön skall utgå för normal arbetstid. I ett flertal
riksavtal förekommer emellertid den regeln att, örn den genomsnittliga arbetstiden
under viss tid före semesterns inträde är mindre än den fastställda
ordinarie arbetstiden, semesterersättningen skall beräknas i förhål -

Motioner i Första kammaren, Nr 256.

lande till denna genomsnittliga tid. Huvudregeln, att timlön utgår för normal
arbetstid, ha vi ansett lämpligt att komplettera med ett stadgande, som ansluter
sig till formuleringen i berörda riksavtal. Detta synes oss rättvist
även med hänsyn till, att, som arbetsdomstolens ordförande under punkt 3)
i omnämnda yttrande påpekar, arbetstidsförkortning enligt kommittéförslaget
i och för sig icke återverkar på semesterförmånerna under det att
permittering däremot räknas som arbetsavbrott och följaktligen inskränker
dessa förmåner. Permittering och arbetstidsavkortning äro emellertid »olika
utslag för en och samma hårda ekonomiska realitet». Ifrågavarande kompletterande
stadgande ansluter sig f. ö. till den princip för semesterlönens beräknande,
som de sakkunniga, åtminstone i andra hand, fastslagit i 22 §
andra stycket beträffande lön åt ackordsarbetare, i vilket stycke det heter,
att man till grund för semesterlönen skall lägga »arbetstagarens genomsnittsinkomst
under året närmast före semesterns början eller, där avbrott
i arbetet ägt rum, under den del av året, varunder arbetstagaren varit i
arbete». Denna regel måste tydligen, örn arbetstidsförkortning ägt rum.
medföra en motsvarande avkortning av semesterlönen.

I avseende på lön, som beräknas efter annan grund än tid, uttalar svenska
arbetsgivareföreningen i sitt yttrande,

»att semesterlönen enligt gällande kollektivavtal i regel beräknas efter
den för arbetaren gällande tidlönen, även om ifrågavarande arbetare helt
och hållet eller i huvudsak skulle vara sysselsatt med ackordsarbete. Även
för dylika arbetare finnas nämligen i avtalen i flertalet fall överenskommen
tidion, som skall ligga till grund vid beräknande av ackordets storlek. Det
kan icke vara riktigt att i ett dylikt avseende av omfattande ekonomisk betydelse
frångå en för åtminstone kroppsarbetarna förekommande praxis. De
sakkunnigas inställning synes vara motiverad av det förhållandet, att det
på vissa områden icke över huvud taget finnes någon tidlönsnorm att använda
vid bestämmande av semesterlönens storlek. Den föreslagna föreskriften
om att semesterlönen skall beräknas efter sannolik arbetsförtjänst kan
därför icke undvaras, men den borde kompletteras med att i de fall, då för
arbetstagaren finnes överenskommen viss tidion, denna tidion skall vara
grundläggande för semesterlönen. Det kan förtjäna påpekas, att i det avancerade
förslaget till lag om arbetarsemester, som framlades 1920. icke förutsattes
annat än att endast tidion skulle utgå under semestern.»

Med anledning av vad arbetsgivareföreningen i denna punkt anfört, har
det synts oss riktigt, att i 22 § tredje stycket första meningen insätta tilllägget:
»Beräknas lön efter annan grund än tid och finnes i arbetsavtalet
ingen tidion bestämd ...»

På grund av vår principiella inställning till frågan örn semesterrättens
reglering ha vi i 22 § utsagt, att såväl vid semesterlönens fastställande, där
arbetstidsavkortning ägt rum, som vid semesterlönens beräkning efter
ackordsförtjänst, arbetsförhållandena före 1 juni under semesteråret skola
vara utslagsgivande. En konsekvens av denna inställning är även regeln i
22 § fjärde stycket i vårt förslag, enligt vilken, om semester utgår före 1

Motioner i Första kammaren, Nr 256.

juni under semesteråret, vid tillämpning av vad i andra och tredje styckena
stadgats, de i dessa stycken angivna arbetsvillkor, som sedan sistförlidna
1 juni varit rådande, skola läggas till grund för semesterlönens beräknande.

23 §.

Beträffande andra punkten i andra stycket av 23 § föreslår Daco den
ändringen att uttrycket »sön- eller helgdag» kompletteras med »eller annan
vilodag». Det finnes nämligen, framhåller Daco, stora grupper av anställda,
exempelvis i trafiktjänst, för vilka icke sön- eller helgdag är regelbunden
vilodag, och vilka alltså icke ha något intresse av att semestern förlägges i
omedelbar anslutning till sådan dag, men däremot lia intresse av att den
förlägges i anslutning till dag, då de faktiskt äro befriade från tjänstgöring.
Detta påpekande ha vi beaktat i vårt lagförslag.

25 §.

I sitt yttrande om semesterreglerna i de sakkunnigas förslag påtalar arbetsdomstolens
ordförande särskilt det förhållandet, att stadgandena i 25 §
örn semesterersättning, där arbetsavtalet upphör innan arbetstagare åtnjutit
honom tillkommande semester, kunna komma att verka synnerligen ojämnt
och orättvist från arbetstagarens synpunkt. Vi dela denna uppfattning och
ha därför borttagit den begränsning av arbetstagares ersättningsanspråk,
som de sakkunniga föreskrivit för det fall, att arbetsavtal upphört före 1
juni till följd av uppsägning från arbetstagarens sida. Även i detta fall blir
alltså arbetstagaren enligt vårt förslag berättigad till halv semesterersättning.
Vårt förslag kommer därigenom att i sak sammanfalla med svenska kontoristförbundets
yrkande. Längre ha vi emellertid icke ansett oss kunna gå,
även om ett konsekvent tillämpande av principen, att semester och semesterersättning
intjänas genom viss anställningstid, i och för sig skulle motivera
t. ex. en regel i överensstämmelse med Dacos förslag om en månadsvis
beräknad semesterersättning. En dylik regel torde emellertid icke f. n. motsvara
gängse bruk.

I avseende på stadgandet i 25 § första stycket sista meningen, enligt vilken
halv semesterersättning, varom nu sagts, icke utgår, där arbetstagaren
sedan sistförlidna 1 juni varit frånvarande från arbetet i tre månader, hänvisa
vi till vad vi anfört vid 21 § 3 mom.

Särskilda bestämmelser örn avtal för utförande av visst arbete.

26 §.

Enligt 26 § i de sakkunnigas förslag är arbetsgivaren, där arbetsavtal
blivit ingånget för den tid, som kommer att åtgå för utförande av visst
arbete eller för fullbordande av visst arbetsföretag, pliktig att underrätta
arbetstagaren viss tid i förväg örn den beräknade dagen för arbetets avslu -

Motioner i Första kammaren, Nr 256.

tande, dock endast under förutsättning, att anställningen varar längre än sex
månader. Därutöver meddelas i § vissa följdföreskrifter i anslutning till
denna bestämmelse.

Mot denna § lia i ett flertal av de inkomna yttrandena starka invändningar
rests. Arbetsdomstolens ordförande avstyrker sålunda dess upphöjande
till lag. De föreslagna stadgandena, uttalar han, sakna all motsvarighet
i nuvarande praxis och skulle antagligen aldrig förmå tränga in i
rättsmedvetandet. Man har därför den största anledning befara, att arbetsgivare
i mycket stor utsträckning skulle av oförstånd och okunnighet om
lagen försumma att lämna tillsägelse, varom här sägs, med risk att denna
försummelse sedan skulle från andra sidan utnyttjas för åtkommande av
oskäliga ekonomiska förmåner. Kommerskollegium ger uttryck åt en liknande
uppfattning. Svenska arbetsgivareföreningen framhåller, att det bortsett
från principiella betänkligheter över huvud måste leda till obilliga konsekvenser
att ålägga arbetsgivaren den underrättelseplikt, varom här är tal.
Svenska lantarbetsgivarnes centralförening understryker samma sak. Sveriges
skogsägareförbund utvecklar olägenheterna från skogshushållningens
synpunkt av de föreslagna bestämmelsernas genomförande. De sägas vara
omöjliga att tillämpa för skogsbrukets arbetare, vilka själva avgöra arbetstakten
och vanligen även tiderna för ett arbetes bedrivande och avslutande.
Bleve ifrågavarande stadgande upphöjda till lag, tvingades arbetsgivarna att
i avtalen med arbetarna fastställa bestämda arbetsterminer, vilket säkerligen
innebure en stor social nackdel för arbetarna själva med hänsyn till dessas
naturliga önskan att då och då kunna avbryta skogsarbetet för otjänlig
väderlek eller annat.

Vi ha för vår del varit synnerligen tveksamma örn lämpligheten av att
medtaga förevarande § i lagförslaget. När vi emellertid slutligen stannat för
§:ns bibehållande, har det berott på, att vi funnit, att den tillgodoser ett
berättigat behov av något större trygghet i själva anställningsförhållandet
för arbetstagarna inom vissa yrkesfack, där avtal av i denna § berörda
typ äro synnerligen vanliga. Först sedan arbetet varat under en längre tidrymd,
torde det likväl framstå som särskilt befogat att skydda arbetstagaren
på sätt, som i § föreslås. Med hänsyn härtill synes den i de sakkunnigas
förslag upptagna sexmånadersgränsen för inträde av arbetsgivarens underrättelseplikt
vara väl knappt tilltagen. Vi lia därför i vårt förslag utsträckt
angivna tidsgräns till ett år. Härigenom torde man även helt undgå de för
skogsbrukets vidkommande särskilt stora olägenheterna av 26 § enligt de
sakkunnigas förslag.

I de sakkunnigas motivering till 26 § (sid. 166) uttalas, att arbetstagaren
väl stundom äger samma möjlighet som arbetsgivaren eller kanske till och
med större möjligheter att bedöma, när arbetet kommer att avslutas. Men
arbetsgivaren har i så fall att hos arbetstagaren hålla sig underrättad örn
arbetets gång. Lämnar arbetstagaren felaktiga uppgifter därom, kan lian ej

Motioner i Första kammaren, Nr 256.

å arbetsgivarens underlåtenhet att meddela föreskriven underrättelse grunda
någon rätt gentemot denne. Yi vilja härtill understryka, att arbetstagaren
icke blott om han lämnar felaktiga upplysningar örn arbetets gång bör förlora
sin rätt gentemot arbetsgivaren, utan enahanda måste bliva fallet, där
arbetstagaren över huvud insett eller bort inse, att arbetsgivaren vid fullgörandet
av sin underrättelseplikt misstagit sig om den beräknade tidpunkten
för arbetets avslutande. Vi hava övervägt att i själva lagtexten inskriva
denna princip men avstått därifrån, då den torde framgå av allmänna rättsgrundsatser.

Om arbetsavtals upphörande i vissa fall.

29 §.

Denna § lämnar vissa regler till arbetstagarens skydd vid permittering.
Svårigheterna att över huvud rättsligen reglera permitteringsinstitutet torde
ligga i öppen dag och säkerligen har det varit välbetänkt av de sakkunniga,
att endast i begränsad omfattning upptaga detsamma till behandling.

I tvenne hänseenden synes emellertid de sakkunnigas förslag lämna rum
för invändningar. Förslaget tar endast sikte på det fall, att arbetsavbrottet
tillkommit efter uttrycklig eller tyst överenskommelse mellan arbetsgivaren
och arbetstagaren. Permittering kan emellertid också grundas på att själva
avtalet inrymmer rätt för arbetsgivaren att vidtaga densamma. Arbetsdomstolens
ordförande gör gällande, att de sakkunnigas förslag i denna del är
ägnat att föranleda missuppfattning rörande den rättsliga situationen.

I det största antalet fall, yttrar arbetsdomstolens ordförande sammanfattningsvis,
torde nämligen arbetsgivaren på grund av själva avtalet hava
en rätt att permittera, men den föreslagna lagtexten kommer att giva allmänheten
den föreställningen, att permittering icke kan ifrågakomma annat
än med arbetstagarens samtycke, och de missförstånd, som härav kunna föranledas,
äro ägnade att skapa ett utomordentligt stort antal onödiga tvister.

Örn det verkligen anses nödvändigt att i detta sammanhang upptaga regler
angående permitteringsförfarandet, torde man till en början icke böra
bygga dessa uteslutande på förutsättningen att permitteringen grundas på en
överenskommelse utan jämväl till behandling upptaga frågan om en reglering,
när avtalet i och för sig förutsätter rätt till permittering. Även i senare
fallet kunna nämligen vissa bestämmelser till skydd för den svagare parten
vara påkallade, särskilt till förekommande av att permittering användes i
andra fall än då det med hänsyn till arbetstillgången och förhållandena i
övrigt är nödvändigt och vidare för att reglera avvecklingen av avtalsförhållandet,
när permitteringstiden hotar att bliva alltför lång.

Även svenska arbetsgivareföreningen påtalar i sitt yttrande den ovan
berörda oklarhet, vartill 29 §:ns formulering i de sakkunnigas förslag kan
giva upphov.

Det förefaller oss som örn här diskuterade anmärkning mot kommittéförslaget
skulle förlora sin giltighet, örn orden »jämlikt särskild överens -

Motioner i Första kammaren, Nr 256.

kommelse» i 29 § första stycket ändrades till »jämlikt överenskommelse».
Överenskommelse föreligger ju redan i och med att avtalet medger rätt för
arbetsgivaren att företaga permittering. Och även om avtalet icke uttryckligen
tillerkänner arbetsgivaren sådan rätt, kan det av omständigheterna
framgå, att parterna vid avtalets ingående måste ha förutsatt, att arbetsgivaren
skall äga befogenhet att permittera arbetstagaren. Också detta fall
torde kunna inbegripas under angivna ändrade ordalydelse. Denna ordalydelse
ha vi därför upptagit i vårt förslag.

Vid permittering på obestämd tid är arbetsgivaren, där arbetet icke återupptagits
inom en månad, enligt 29 § andra stycket pliktig att efter begäran
av arbetstagaren återtaga denne i arbetet sist vid utgången av kalendermånaden
näst efter den, varunder arbetstagarens begäran framställts. Underlåtes
det, skall avtalet anses uppsagt från arbetsgivarens sida. Detta
stadgande försättes emellertid ur kraft, där arbetsgivaren vid meddelande av
underrättelse om arbetsavbrottet iakttagit den tid, som är föreskriven för
uppsägning från hans sida. Denna rätt för arbetsgivaren att ersätta uppsägning
med permitleringsvarsel har framkallat kritik från Daco, svenska
kontoristförbundet och landsorganisationen. Det betonas att den med tvingande
bestämmelser skyddade rätten för arbetstagaren till viss uppsägningstid
vid uppsägning från arbetsgivarens sida genom förevarande förslag
skulle kunna göras i viss mån illusorisk. Dess genomförande skulle även
kunna leda till oreda och osäkerhet i anställningsförhållandena. Omnämnda
bestämmelse anses därför böra utgå ur lagen.

De sakkunniga framhålla i motiveringen (sid. 171), att, om arbetsgivaren
vid tillsägelse om permittering på obestämd tid iakttagit gällande uppsägningstid,
torde i allmänhet böra antagas, att avtalet skall upphöra i och
med arbetsavbrottets början. Det kan emellertid icke anses lyckligt örn
oklarhet räder, huruvida ett arbetsavtal verkligen upphört att gälla eller
icke. 29 § andra stycket sista punkten synes kunna bidraga till att skapa
sådan oklarhet. Vi ansluta oss därför till uppfattningen, att denna punkt
bör slopas.

33 §.

Punkt 6. I yttranden av Daco, svenska kontoristförbundet och landsorganisationen
har hemställts, att hävningsanledning jämlikt denna punkt
skall vara underkastad samma preskriptionsregel, som finnes angiven i
§:ns sista stycke. I vårt förslag ha vi funnit oss böra biträda detta yrkande.

Punkt 7. Till denna punkt vilja vi anteckna, att vi ansluta oss till de
sakkunnigas i motiveringen (sid. 185) uttryckta uppfattning angående arbetsinställelses
inverkan å det enskilda arbetsavtalet. Med den klarare gränsdragning
mellan kollektivavtalsreglerade och uteslutande av enskilda arbetsavtal
bestämda områden, som vi i vårt förslag sökt genomföra, torde icke
heller några svårigheter behöva uppstå vid handhavandet av de stridsmedel,
som kunna komma till användning inom förstnämnda områden.

Motioner i Första kammaren, Nr 256.

34 §.

Punkt 8. Enligt denna punkt i de sakkunnigas förslag har arbetstagare
hävningsrätt i det fall att arbetet visar sig uppenbart menligt för arbetstagarens
hälsa eller ock hans liv och hälsa genom arbetets fortsättande skulle
utsättas för påtaglig fara, som ej kunnat förutses då avtalet slöts. Omständigheterna
kunna emellertid vara sådana, påpekar landsorganisationen, att
arbetstagaren, även om han känt till arbetets farliga natur i allmänhet, bör
äga rätt att omedelbart frånträda avtalet. För att tydligt utmärka detta anses
bestämmelsen i punkt 8) böra omformuleras därhän, att den avser »sådan
påtaglig fara, som ej varit vid avtalets slutande förutsedd och vilken det icke
rimligen kan fordras att arbetstagaren underkastar sig». Vårt förslag har
utformats i överensstämmelse med detta yrkande.

Örn betyg.

35 §.

I denna § meddelas bestämmelser om arbetstagarens rätt att erhålla
arbetsbetyg vid avtalets uppsägning eller upphörande. I yttranden av olika
organisationer av anställda (svenska kontoristförbundet, svenska brukstjänstemannaföreningen,
Föreningen Sveriges aktiva handelsresande) har
framhållits, att en anställd stundom kan finna med sina intressen förenligt
att anmäla sig som sökande till en ny anställning utan att han därför anser
det lämpligt att inför det ovissa resxdtatet av en dylik ansökan vidtaga en
sådan åtgärd som uppsägning. Det anses därför vara rimligt att i lagen en
bestämmelse ingår, som ger den anställde möjlighet att erhålla arbetsbetyg
även utan att avtalet uppsagts eller upphört. I överensstämmelse med dessa
synpunkter ha vi ändrat lydelsen av 35 § första stycket första punkten.

Om skadestånd m. m.

37 §.

Örn arbetsgivaren i förtid häver ett arbetsavtal, som slutits för bestämd
tid, eller örn han vid ett arbetsavtal för obestämd tid skiljer arbetstagaren
från tjänsten utan iakttagande av uppsägningstid, är i denna paragraf stadgat,
att det arbetstagaren med anledning härav tillkommande skadeståndet
skall motsvara lönen för återstående avtalstiden, där det ej visas, att skadan
uppgått till annat belopp. Under hänvisning till vad arbetsdomstolens ordförande
påpekat vid 21—25 §§ ang. semesterlönens beräknande, framhåller
lian vid denna §, att för fall av timlönsbetalning måste angivas, för vilken
tid lönen skall beräknas (exempelvis 48 timmars arbetsvecka).

Här kommer man emellertid in på ett problem, som de sakkunniga icke
berört. Örn en arbetsgivare på ovan angivet sätt upplöser arbetsavtalet i förtid
men företaget under den återstående avtalstiden arbetar med inskränkt

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 3 sami. Nr 256—266.

Motioner i Första kammaren, .Vr 256.

drift eller rent av står stilla och arbetstagaren — om han varit kvar i
tjänst — i anledning därav skulle fått vidkännas minskning i lönen eller sta

utan lön---, uppstår fråga örn skadan uppgått till vad som motsvarar

full lön (lön för full arbetstid) eller endast till belopp motsvarande vad
arbetstagaren skulle uppburit, örn avtalsförhållandet icke blivit upplöst.
En liknande fråga har berörts i fråga örn semesterlön. Det är emellertid tydligt,
att man med ståndpunkten att semesterlönen intjänas måste medgiva,
att densamma skall motsvara lön för full arbetstid. Här däremot är det fråga
örn beräknandet av liden förlust. Arbetsdomstolen har flera gånger haft
frågan under prövning vid fall av entlediganden utan iakttagande av uppsägningstid.
Avgörandena hava gått i riktning mot att tillerkänna lön för
full arbetstid, ehuru en viss tvekan kan spåras (se exempelvis domar nr
99/1930. 152/1932 och 170/1934). Frågan är av mycket stor praktisk betydelse,
och vid genomförandet av en så detaljerad lagstiftning som den föreslagna
synes problemet böra bliva föremål för övervägande.»

Möjligen är det icke erforderligt att i lagtexten upptaga en regel örn fastställande
av ifrågavarande ersättningsanspråk för den händelse, att timlönsbetalning
gäller. Det synes vara tillräckligt örn i motiveringen angives, hur
frågan skall lösas. Det förefaller därvid icke oskäligt, om den praxis knäsättes,
som framgått ur arbetsdomstolens domar i berörda fall.

Om rättegång.

§§ 41—42.

De sakkunniga hava icke till behandling upptagit frågan örn det processuella
avgörandet av tvister enligt lagförslaget om arbetsavtal. De hava
emellertid icke förbisett den svårighet, som uppstår därigenom,

»att teir närvarande varje tvist rörande tolkningen och tillämpningen av
ett enskilt arbetsavtal har att prövas av de allmänna domstolarna enligt
vanlig instansordning, medan däremot ett av kollektivavtal normerat arbetsavtal
kan komma att prövas av den såsom ensam instans anordnde arbetsdomstolen.
Detta innebär givetvis en oegentlighet därutinnan, att alldeles
samma rättsfråga — till exempel örn rätt till viss uppsägningstid eller till
semester — kan bliva föremål för prövning i det ena fallet av de allmänna
domstolarna, i det andra av arbetsdomstolen. Denna risk för olika tillämpning
i frågor, som enligt sin natur kräva ett enhetligt avgörande, kan bliva
mera framträdande i den fortsatta rättsutvecklingen. De sakkunniga, som ej
haft till uppgift att utarbeta förslag rörande den rättsliga formen för prövande
av tvister rörande arbetsavtal, måste inskränka sig till att bestämt
förorda en sådan utredning, att en dylik dualism må bringas till upphörande.
» (Sid. 27 i motiveringen.)

önskvärdheten av förevarande frågas lösning i samband med genomförandet
av lagen örn arbetsavtal har i ett flertal av de inkomna yttrandena
kraftigt understrukits. Sålunda anför arbetsdomstolens ordförande bl. a.:

»Det ligger nu i sakens natur, att vid tolkningen av den föreslagna lagen
eller ett enskilt arbetsavtal, å ena sidan, och vid tolkningen av kollektiv -

Motioner i Första kammaren. Nr 25Ii.

avtalslagen eller eli kollektivavtal, å den andra, rättsfrågor kunna uppkomma,
som arn fullt identiska, och det innebär därför otvivelaktigt en icke
obetydlig grad av rättsosäkerhet, att sådana spörsmål kunna komma att
bedömas av olika slag av domstolar utan möjlighet till ett enhetligt avgörande
åtminstone i sista instans. Beträffande tvister, där de faktiska förhållandena
utgöra huvudföremålet för tvisten, kan faran för rättsosäkerhet
på angiven grund synas vara mindre framträdande. Det är emellertid tydligt,
att vid domstolar av skilda typer kan utbilda sig olika sätt att över huvud
bedöma dessa frågor, liksom det också kan råda exempelvis skiljaktig uppfattning
örn bevisbördans fördelning eller om de krav, som skola ställas pä
bevisningens styrka. 1 den mån tonvikten ligger mera på de faktiska omständigheternas
rättsliga bedömande än på frågan örn deras förliandenvaro kan
skiljaktigheten i betraktelsesättet hava ökad betydelse.

Vidare kan erinras örn de fall, då på grund av den föreslagna lagens
ståndpunkt ett arbetsförhållande skulle komma att regleras dels av kollektivavtal
och dels av lagen, nämligen när kollektivavtalet icke innefattar
en uttömmande reglering utan lämnar vissa frågor öppna, beträffande vilka
lagens bestämmelser inträda supplerande. Det skulle naturligen vara förenat
med synnerligen stora olägenheter, därest tvister, som rörde sig om ett och
samma arbetsavtal, skulle hänvisas än till den ena och än till den andra
domstolen, allt eftersom tvisten hänförde sig till den ena eller andra frågan,
varjämte naturligen ofta en och samma tvist kunde röra frågor inom båda
områdena.

Slutligen vill jag också påpeka, att arbetsdomstolen kan bliva nödsakad
att ingå på tolkning av den föreslagna lagens bestämmelser, även örn man
bibehåller det nuvarande systemet, enligt vilket kollektivavtalsreglerade förhållanden
bedömas av arbetsdomstolen och icke kollektivavtalsreglerade av
de allmänna domstolarna. Det torde nämligen efter genomförandet av den
föreslagna lagstiftningen bliva mycket vanligt, att man i ett kollektivavtal
upptar samma bestämmelser, som återfinnas i lagen, eller att man rent
av i kollektivavtalet hänvisar till att i ett visst avseende lagens bestämmelser
skola gälla. Enligt såväl arbetsdomstolens som högsta domstolens uppfattning
(arbetsdomstolens dom nr 78/1980 och Nytt juridiskt arkiv älg. 1984
sid. 156) tillkommer det oftast arbetsdomstolen och icke allmän domstol att
upptaga en tv ist, som hänför sig till det sålunda reglerade förhållandet, ehuru
tvisten i själva verket rör sig icke örn kollektivavtalets innehåll utan örn
lagens. Denna situation har för arbetsdomstolen inträffat redan nu, i det
alt kollektivavtal rörande arbetsförhållandena för befäl och besättning ä
fartyg ofta i olika hänseenden hänvisa till sjömanslagen eller sjöarbetstidslagen.
I ett fall har arbetsdomstolen på detta sätt blivit nödsakad att ingå i
prövning av vissa svåra frågor rörande tolkningen av sjömanslagen, vilka
frågor tidigare i ett fullständigt analogt fall varit föremål för högsta domstolens
bedömande (arbetsdomstolens dom nr 19/1984 och Nett juridiskt
arkiv årg. 1981 sid. 91).

På grund av sålunda anförda omständigheter anser jag det vara sakligt
mest betingat, alt alla tvister örn arbetsförhållanden hilia bedömas av arbetsdomstolen,
oavsett huruvida arbetsavtalets innehåll är reglerat genom kollektivavtal
eller icke. Ett konsekvent genomförande av denna tanke skulle
emellertid innebära icke blott att mål, som vore ali hedinna efter den föreslagna
nya lagstiftningen. Indes lill arbetsdomstolen utan även all andra
arbetstvister I. ex. enligt sjömanslagen och sjöarbetstidslagen, vilka nu ga

Motioner i Första kammaren, Nr 256.

Yrkande.

till de allmänna domstolarna, överflyttades till arbetsdomstolen. Såvitt jag
kan bedöma, måste det betraktas såsom uteslutet att på annat sätt undvika
risken för en olikartad rättstillämpning i mål av samma innebörd och
natur. Det bör dock härvid erinras, att en viss dualism ändock måste
bestå. Arbetsdomstolen kan nämligen nödgas att i sin rättsskipning tillämpa
vissa allmänna rättsgrundsatser, vilka hava sin förnämsta betydelse utanför
de arbetsrättsliga förhållandena och därför otta tillämpas av de allmänna
domstolarna. Såsom exempel kan anföras frågor om ogiltighet av kollektivavtal
på grunder, som äro angivna i 1915 års allmänna avtalslag (se
arbetsdomstolens domar nr 32/1933 och 142/1934).

Fråga är emellertid om en sådan exklusiv behörighet för arbetsdomstolen
medför sådana tekniska svårigheter, att man måste böja sig för desamma
och hellre låta dualismen bestå med alla därav härflytande olägenheter. Jag
anser mig icke på detta stadium kunna intaga en definitiv ståndpunkt till
detta spörsmål---

Frågan om en så långtgående utsträckning av arbetsdomstolens kompetens,
som dess ordförande här övervägt, ha vi icke ansett oss f. n. kunna
ingå på. För att möjliggöra ett snabbt antagande av det av oss framlagda
förslaget till lag om arbetsavtal ha vi emellertid funnit det nödvändigt att
föreslå en sådan omedelbar utvidgning av arbetsdomstolens kompetensområde,
att tvister enligt nämnda lag skola avgöras av densamma. De bestämmelser,
som härför äro nödvändiga, synas kunna inflyta som ett nytt
kapitel i lagen om arbetsavtal.

Dessa bestämmelser återfinnas i §§ 41—42 i vårt förslag. Genomlörandet
av ifrågavarande bestämmelser nödvändiggör även vissa ändringar i
lagen den 22 juni 1928 örn arbetsdomstol. Örn vidtagandet av dessa ändringar
ha vi hemställt i en särskild motion. Denna har också avseende på
de ändringar i omförmälda lag, som äro behövliga på grund av vår motion
med förslag till lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder.

övergångsbestämmelsen.

I avseende på vårt tillägg till den av de sakkunniga föreslagna övergångsbestämmelsen,
vilket tillägg i visst hänseende reglerar förhållandet mellan
kollektivavtal och enskilt arbetsavtal, hänvisas till vad vi anfört under 2 §.

På grund av de skäl, som vi ovan utvecklat, få vi salunda föreslå,

att riksdagen ville för sin del antaga följande

Förslag till lag om arbetsavtal.

Härigenom förordnas som följer:

Inledande bestämmelser. ''

1 §•

Denna lag äger tillämpning å avtal, varigenom ena parten (arbetstagaren)
åtager sig att mot ersättning arbeta i tjänst hos andra parten (arbetsgivaren),

Motioner i Första kammaren, Nr 256.

dock icke där arbetstagaren i kraft av särskild författning, varigenom anställningsvillkoren
regleras, anställes av riksdagen eller av en till statsförvaltningen
hörande eller under riksdagen lydande myndighet eller av kommunal
myndighet, ej heller där arbetstagaren av redare eller befälhavare
anställes för tjänstgöring ombord å fartyg.

Från lagens tillämpning undantages avtal om arbete, som utföres av medlem
av arbetsgivarens familj, ävensom avtal örn sadant industriellt arbete,
som utföres i arbetstagarens hem.

Innehåller särskild lag eller författning från bestämmelserna i denna lag
avvikande stadganden, skola dessa lända till efterrättelse.

2 §•

De i denna lag givna stadganden skola lända till efterrättelse, såvitt ej
annat följer av avtal eller sedvänja. Såsom sedvänja gäde vad med hänsyn
till anställningens art och varaktighet, arbetstagarens ålder och andra sedana
omständigheter är brukligt inom arbetstagarens yrke. Ej må dock sedvänja
åberopas, varigenom arbetstagaren enligt denna lag tillkommande rätt
inskränkes.

Att i vissa fall avtal icke gäller emot denna lag är särskilt angivet. Även
i dessa fall vare dock avtalet gällande, i den mån dess innehåll är bestämt
genom sådant kollektivavtal, som avses i lagen den 22 juni 1928 om kollektivavtal.

Allmänna bestämmelser örn arbetsavtals ingående och upphörande.

3 §•

Arbetsavtal kan ingås muntligen eller skriftligen.

Muntligt avtal skall, ändå att annorlunda överenskommits, på begäran av
endera parten skriftligen bekräftas.

4 §•

Är arbetsavtal ingånget för bestämd tid, upphör detsamma att gälla, då
den överenskomna tiden gått till ända.

Är ej överenskommelse träffad örn bestämd tid tor avtalets bestånd och
framgår densamma ej heller av omständigheterna, upphör avtalet att gälla
viss tid (uppsägningstid) efter uppsägning från endera partens sida.

Är anställningen tillfällig eller på prov och har densamma icke varat
längre än sex månader eller utgör anställningen bisyssla, upphör avtalet att
gälla omedelbart efter lillsägelse från endera partens sida. Ändock tillfällig
anställning varat längre än sex månader, vare lag samma, där anställningen
avser arbete, som till sin natur icke är sammanhängande.

Är arbetsavtal efter ty i 2 § sägs bestämt genom kollektivavtal och upphör
detta att gälla, skall jämväl arbetsavtalet upphöra. Fortsättes arbetsför -

Motioner i Första kammaren, Nr 256.

hållandet tills vidare etter arbetsavtalets upphörande åge vad i föregående
stycke stadgats om tillfällig anställning, som icke varat längre än sex månader,
motsvarande tillämpning.

Överenskommelse örn rätt för arbetsgivaren att genom tillsägelse upplösa
annat avtal, än i tredje och fjärde styckena av denna paragraf sagts, vare
ogin.

5 §•

Uppsägning kan ske muntligen eller skriftligen.

6 §•

1 mom. Uppsägningstiden må vid uppsägning från arbetsgivarens sida
icke understiga:

a) tvä månader beträffande arbetstagare, som har till uppgift alt handhava
ledningen av ett företag eller del därav eller eljest innehar befattning,
som kräver särskilda kvalifikationer och högre genom studier eller erfarenhet
förvärvad utbildning;

b) en månad beträffande arbetstagare, som har till uppgift att utföra
skriv-, rökne-, tecknings-, beräknings- eller annat kontorsarbete eller försäljnings-,
förmedlings-, expedierings- eller annat sådant kommersiellt arbete
eller arbete, som kräver genom studier förvärvad utbildning, eller husligt
eller därmed jämställt arbete av mer ansvarsfull beskaffenhet eller
arbete, som innefattar vakttjänstgöring av särskilt ansvarsfull beskaffenhet;
samt

c) en vecka beträffande annan arbetstagare.

Den i första stycket stadgade kortaste uppsägningstid vare förlängd:

beträffande arbetstagare, som avses i första stycket a), sedan tre år (anställningsår)
förflutit från det han tillträtt anställning hos arbetsgivaren eller
företaget, med en månad för vart tredje anställningsår, dock högst till sex
månader,

beträffande arbetstagare, som avses i första stycket b), från och med
sjätte anställningsåret med en månad för vart femte anställningsår, dock
högst till sex månader, samt

beträffande annan arbetstagare från och med f järde anställningsåret med
en vecka för vart tredje anställningsår, dock högst till fyra veckor.

Har arbetstagaren tillträtt anställningen, innan han fyllt tjuguett år, skall,
vid tillämpning av vad i andra stycket är stadgat, såsom anställningstid
räknas allenast tiden efter det han uppnått nämnda ålder.

Överenskommelse örn rätt för arbetsgivaren att uppsäga avtalet under iakttagande
av kortare uppsägningstid, än nu sagts, vare ogin.

* 2 mom. Vid uppsägning från arbetstagarens sida vare uppsägningstiden

två månader för arbetstagare, som avses i 1 mom. första stycket a); en må -

Motioner i Första kammaren, Nr 256.

nåd för arbetstagare, som avses i 1 mom. första stycket b); samt en vecka
för arbetstagare, som avses i 1 mom. första stycket c).

Vid uppsägning från arbetstagarens sida vare uppsägningstiden högst tre
månader för arbetstagare, som avses i 1 mom. första stycket a), samt högst
en månad för annan arbetstagare; och må uppsägningstiden ej heller överstiga
den uppsägningstid, som gäller för uppsägning från arbetsgivarens sida.
Överenskommelse örn skyldighet för arbetstagare att iakttaga längre uppsägningstid,
än vad i detta stycke sagts, vare ogin.

3 mom. (2 inom.). Är viss uppsägningstid avtalad allenast för uppsägning
från ena partens sida, gälle nämnda uppsägningstid jämväl för uppsägning
från andra partens sida, där ej annat följer av vad i 1 mom. och
2 mom. är stadgat.

A mom. (3 morn.). Uppsägning skall ske beträffande avtal med arbetstagare,
som avses i 1 mom. första stycket a) och b), till månadsskifte samt
lieträffande avtal med annan arbetstagare till veckoskitte. Anställningsvillkor,
varigenom arbetsgivaren förbehållits rätt att uppsäga avtalet annorledes
än till viss angiven månadsdag eller, beträffande avtal med arbetstagare,
som avses i 1 mom. första stycket c), till viss angiven veckodag, vare ogillt.

5 mom. (4 morn.). Vad i 1 morn., 2 mom. första stycket samt i 4 mom.
stadgas åge ej tillämpning, där anställningen är tillfällig eller på prov och
icke varat längre än sex månader, eller där anställningen utgör bisyssla.
Ej heller åge nämnda stadganden tillämpning, där tillfällig anställning avser
arbete, som till sin natur icke är sammanhängande, oaktat anställningen
varat längre än sex månader.

Fortsättes arbetsförhållande efter det tiden för arbetsavtalets bestånd gått
till ända, gälle avtalet på tidigare villkor tills vidare. Fortsättes arbetsförhållandet
allenast tillfälligtvis och hava icke sex månader förflutit från det
att den ursprungligen bestämda tiden för arbetsavtalet gått till ända. må dock
avtalet upplösas genom tillsägelse.

8 §•

Ilar arbetsavtal slutits för bestämd tid men på villkor tillika, att avtalet
förlänges, där detsamma icke uppsäges inom viss tid, gälle angående sådan
uppsägning vad i 6 § är stadgat. Skall avtalet förlängas på minst ett år, må
dock tiden för uppsägning från arbetstagarens sida bestämmas till högst
tre månader.

9 §•

Har arbetstagare, som avses i t> § 1 mom. första stycket c), ingått arbetsavtal
avseende till jordbruket hörande eller i omedelbart samband därmed
stående arbete och är arbetstagaren i arbetsgivarens hus och kost eller åt -

Motioner i Första kammaren, Nr 256.

njuter han såsom löneförmån bostad oell andra naturaförmåner, skall avtalet,
där ej annat framgår av omständigheterna, anses ingånget att gälla
till den 24 nästkommande oktober, räknat från tillträdet av anställningen,
samt på villkor tillika att, där avtalet icke uppsäges senast den 24 augusti,
avtalet förlänges ett år varje gång.

10 §.

1 mom. Har arbetsavtal blivit uppsagt, vare arbetstagaren under uppsägningstiden
berättigad till skälig ledighet för sökande av ny anställning. Är
arbetsavtal ingånget för bestämd tid, äge arbetstagaren åtnjuta sådan ledighet
under skälig tid före avtalets upphörande. Avdrag må icke göras å
arbetstagarens lön, ändock han, enligt vad nu sagts, åtnjutit kortare ledighet
för sökande av ny anställning.

2 mom. Upphör arbetsavtal omedelbart efter tillsägelse, må arbetstagaren
icke lämna arbetet under sådana omständigheter, att därav skulle uppkomma
fara för annans liv eller hälsa eller att arbetsgivaren uppenbarligen skulle
därigenom tillskyndas synnerligt men; dock vare arbetstagaren ej av anledning,
nu är nämnd, pliktig kvarstå i arbetet längre tid än tolv timmar
efter det han tillkännagivit sin avsikt att därmed upphöra.

Örn lön.

11 §•

Med lön förstås den arbetstagaren tillkommande ersättning, i vad form
och av vad slag det vara må.

Är arbetsavtal slutet utan att lönen kan anses bestämd, utgive arbetsgivaren
den lön, arbetstagaren fordrar, där den ej kan anses oskälig.

12 §.

Beräknas lön efter annan grund än tid, vare arbetstagaren berättigad att
själv eller genom ombud taga del av de handlingar, som ligga till grund för
bestämmandet av lönens belopp. Beror detsamma av mätning, vägning eller
annan sådan undersökning, som avser fastställande av arbetsproduktens
mängd eller värde, äge arbetstagaren eller hans ombud därvid närvara.

Till ombud, som i denna paragraf sägs, må arbetstagaren ej använda
någon, vars deltagande i undersökningen skäligen kan befaras medföra fara
för yppande av yrkeshemlighet.

13 §.

Arbetsgivaren äge ej att i stället för utfäst kontant lön lämna varor eller
anvisning å penningar.

Motioner i Forsla kammaren, Nr 256.

14 §.

Kontantlön, som beräknas för månad eller längre tid, skall, där så lämpligen
ske kan, betalas å sista söckendagen i varje kalendermånad, dock senast
å andra söckendagen efter varje kalendermånads slut. Annan kontant tidion
skall betalas var sjunde dag, vid jordbruket eller i omedelbart samband
därmed stående arbete var fjortonde dag. Upphör arbetsavtalet, vare lönen
omedelbart förfallen till betalning.

Kontantlön, som beräknas efter utfört arbetes art eller mängd (ackordsersättning),
skall betalas, i den mån de särskilda arbetena fullbordas, dock
vare arbetsgivaren ej pliktig alt betala sådan lön oftare än var fjortonde dag.
Erfordras för arbetes fullbordande längre tid än två veckor, vare arbetstagaren
berättigad att var fjortonde dag i mån av utfört arbete utfå skäligt
förskott.

Annan kontantlön skall betalas, när lönens belopp blivit fastställt. Har
lönens belopp icke blivit fastställt inom den tid, då så bort ske, skall såsom
förfallodag anses den dag, då beloppet senast bort fastställas.

Betalning av kontantlön skall verkställas å arbetsplatsen eller, örn bestämd
arbetsplats ej förekommer, å den plats, varifrån arbetet ledes.

15 §.

I fråga om arbetsgivares skyldighet att gälda ränta skola de i 9 kap. 10 §
handelsbalken stadgade grunder äga tillämpning.

Erlägges ej förfallen kontantlön, då arbetstagaren fordrar betalning, vare
arbetsgivaren pliktig att till arbetstagaren utgiva, förutom ränta, särskild
ersättning, motsvarande en tjugondedel av lönebeloppet. Vad nu sagts gäde
ej, örn arbetsgivaren till dröjsmålet är utan skuld eller haft skälig anledning
antaga, att han ej varit pliktig utgiva lönebeloppet. Anställningsvillkor,
varigenom arbetstagaren enligt detta stycke tillkommande rätt inskränkes,
vare ogild.

Arbetstagaren vare förlustig sin rätt till ränta och ersättning, varom i
denna paragraf stadgas, där han ej framställt anspråk därpå sist å sjunde
dagen efter det lönen utbetalats.

16 §.

Arbetsgivaren åge ej att å arbetstagarens lön göra avdrag för ersättning
för skada, som arbetstagaren i eller för arbetet tillskyndat arbetsgivaren,
med mindre ersättningsanspråket är ostridigt eller blivit fastställt av domstol
eller genom skiljedom, som ej må klandras av parterna. Arbetsgivaren
ilge ej heller, så länge arbetsavtalet fortfar, avdraga mer än en femtedel av
den varje gång, betalning sker, förfallna kontanta lönen. Anställningsvillkor,
som strider mot vad nu är sagt, vare ogild.

Vad i denna paragraf är stadgat skall ej äga tillämpning beträffande lorn

Motioner i Fornta kammaren, A> 256.

som utgöres av andel i vinsten av arbetsgivarens verksamhet, ej heller där
arbetstagaren uppsåtligen gjort sig skyldig till brottsligt förfarande.

17 §.

/ moni. Tillhandahåller arbetsgivaren bostad åt arbetstagare med eget
hushåll och är ej hyresavtal angående bostaden särskilt ingånget, vare arbetstagaren,
där arbetsavtalet upphör utan föregående uppsägning eller efter
kortare uppsägningstid än två veckor, berättigad att kvarbo i bostaden, till
dess två veckor förflutit från det avtalet upphört eller uppsagts. Är bostaden
belägen inom eller i omedelbar anslutning till arbetstagarens arbetsplats,
vare han dock pliktig att för tiden efter avtalets upphörande åtnöjas med
annan tjänlig bostad, som beredes honom genom arbetsgivarens försorg.
Brukar arbetstagaren bostad, som ovan sagts, för tid efter avtalets upphörande,
vare arbetsgivaren för nämnda tid berättigad till ersättning, motsvarande
den å orten för liknande bostäder utgående hyran. Vad nu är
sladgat gäde ej, då avtalet slutits för viss tid och denna gått till ända.

Avlider arbetstagaren, skall, i fråga om dödsboets rätt till bostad och
skyldighet att utgiva ersättning därför, vad i första stycket stadgas äga
motsvarande tillämpning.

Anställningsvillkor, varigenom arbetstagaren och hans dödsbo enligt detta
moment tillkommande rätt inskränkes, vare ogillt.

2 mom. Är särskilt hyresavtal slutet och är ej hyrestiden bestämd, vare
kortaste uppsägningstid fjorton dagar. Ej må i hyresavtalet hyrestiden bestämmas
med hänsyn till arbetsavtalets bestånd. Bestämmelse, som strider
mot vad nu är sagt, vare ogin.

Örn lön vid sjukdom m. m.

18 §.

1 mom. Är arbetstagare, som avses i 6 § 1 mom. första stycket a) och b),
på grund av sjukdom förhindrad all arbeta och Ilar han icke ådragit sig
sjukdomen uppsåtligen eller genom grovt vållande eller förtegat densamma
vid avtalets ingående, åge han åtnjuta annan lön än provision under tid,
motsvarande den kortaste uppsägningstid, som enligt 6 § 1 mom. första—
tredje styckena må gälla för uppsägning av avtalet från arbetsgivarens sida
eller, där avtalet är ingånget för bestämd tid, av liknande avtal för obestämd
tid. Arbetsgivaren vare dock ej pliktig att utgiva lön under längre tid än
avtalet består, ej heller vid upprepade sjukdomsfall att under tolv på varandra
följande månader utgiva lön för sammanlagt längre tid än i första
punkten sägs.

Lön, som beräknas efter annan grund än tid, skall utgå med det belopp,
arbetstagaren sannolikt skulle förtjänat, örn han varit i arbete.
Kan utredning därom icke vinnas, skall lönen utgå med belopp,

Motioner i Första kammaren, Nr 256.

motsvarande arbetstagarens genomsnittsinkomst under året närmast töre
sjukdomsfallet eller, där avbrott i arbetet ägt rum, under den del av
året, varunder arbetstagaren varit i arbete.

Det åligger arbetstagaren att utan oskäligt dröjsmål underrätta arbetsgivaren
örn sjukdomsfallet.

Anställningsvillkor, varigenom arbetstagaren enligt detta moment tillkommande
rätt inskränkes, vare ogillt. Dock må överenskommelse kunna
träffas därom, att vid sjukdom, som ej härrör av olycksfall i arbete, den
kontanta lönen skall utgå med ett intill fyra femtedelar reducerat belopp,
i vilket fall likväl den tid, under vilken sjuklön utgår, skall förlängas
på sådant sätt, att sjuklönens sammanlagda belopp icke reduceras.

2 mom. Vad i denna § är stadgat gäde ej, där avtalet avser arbete, som
till sin natur icke är sammanhängande, ej heller där avtalet är ingånget
för tid, som icke överstiger sex månader, ej heller där anställningen eljest
är tillfällig eller på prov och icke varat längre än sex månader eller
utgör bisyssla.

19 §.

Skall lönen utgivas jämlikt 18 §, vare arbetsgivaren berättigad att göra
avdrag för vad arbetstagaren till följd av arbetsavbrottet inbesparat avlön,
som varit avsedd att utgöra ersättning för särskilda kostnader. I fall.
som avses i 18 § 1 mom. fjärde stycket andra punkten, må dock, ändå
att annorlunda överenskommits, avdrag icke göras för större del av vad
arbetstagaren inbesparat än som motsvarar den utgående delen av lönen.

Har arbetstagaren till följd av arbetsavbrottet haft inkomst av annat
arbete eller kunnat bereda sig inkomst genom arbete, som han bort åtaga
sig, åge arbetsgivaren göra avdrag för sådan inkomst eller, där full lön
icke utgår, för den del av inkomsten, som överstiger skillnaden mellan
den avtalade lönen och den utgående lönen.

Är arbetstagaren på grund av försäkring, som arbetsgivaren helt eller
delvis bekostat eller bekostar, berättigad till sjukpenning, livränta, pension
eller annat sådant understöd, åge arbetsgivaren göra avdrag för så
stor del av understödet, som svarar mot arbetsgivarens bidrag. Avdrag ina
jämväl göras för sjukpenning och livränta, som utgår enligt gällande bestämmelser
örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring.

Arbetstagaren vare pliktig att på begäran av arbetsgivaren lämna denne
uppgift örn vad han till följd av arbetsavbrottet inbesparat, förtjänat sami
uppburit i sjukpenning, livränta, pension och annat sådant understöd.

20 §.

Ar arbetstagare i arbetsgivarens hus och kost, vare arbetsgivaren skyldig
att bereda arbetstagaren nödig värd under sjukdom. Upphör arbets -

Motioner i Första kammaren, Nr 256.

avtalet, värde arbetsgivaren sjuk arbetstagare, till dess denne kan flyttas
från arbetsgivarens hus; och må ej flyttning ske, innan den kan äga
rum utan fara för arbetstagarens liv eller hälsa och vården av annan
övertagas. Arbetstagaren vare pliktig att ersätta arbetsgivaren dennes kostnader
för vård, varom i denna § sägs.

Örn semester.

21 §.

1 mom. Arbetstagare åge efter viss anställningstid (anställningstid för semester)
rätt till semester under löpande kalenderår (semesterår).

Såsom anställningstid för semester anses året före 1 juni under semesteråret
eller den del därav arbetstagaren varit anställd.

Har anställning den 1 juni under semesteråret fortbestått minst fem
månader men icke ett år, skall semestern utgå för arbetstagare, som avses
i 6 § 1 mom. första stycket a) och b), med en vecka och för annan arbetstagare
med två dagar.

Har anställningen den 1 juni under semesteråret fortbestått minst ett
år skall semestern utgå

för arbetstagare, som avses i 6 § 1 mom. första stycket a), med tre veckor
samt från och med elfte anställningsåret med fyra veckor;

för arbetstagare, som avses i 6 § 1 mom. första stycket b), med två
veckor samt från och med elfte anställningsåret med tre veckor; samt

för annan arbetstagare enligt vad som efter sedvänja kan anses gälla.

Har arbetstagaren tillträtt anställningen, innan han fyllt tjuguett år.
skall i fråga om rätt till förlängd semester såsom anställningstid räknas
allenast tiden efter det han uppnått nämnda ålder.

Anställningsvillkor, varigenom arbetstagaren enligt detta mom. tillkommande
rätt inskränkes, vare ogillt.

2 mom. Tillfälligt avbrott i anställningen må ej inverka på arbetstagaren
tillkommande rätt till semester, där det med hänsyn till omständigheterna
skulle befinnas vara oskäligt.

3 mom. (2 mom.) Har arbetstagare, som varit anställd minst ett år före
1 juni, under nämnda år varit i arbete mindre än elva månader, må semestern
förkortas med en tolftedel, dock allenast med hela dagar, för
varje månad, som arbete icke utförts. Har arbetstagare, som varit anställd
minst fem månader men icke ett år före 1 juni, varit frånvarande
från arbetet i tre månader, åge han ej rätt till semester.

Utgår semester före 1 juni under semesteråret, skall vid tillämpning av
vad nu har stadgats anses som om arbetstagaren varit i arbete intill
nämnda dag.

Såsom tid, varunder arbetstagaren varit i arbete, skall jämväl räknas
lid, varunder han åtnjutit semester.

Motioner i Första kammaren, Nr 256.

■l mom. (3 moni.) Vad i denna § är stadgat galle ej, där avtalet avser
arbete, som till sin natur icke är sammanhängande, ej heller där anställningen
utgör bisyssla.

22 §.

Under semester skall lönen utgå oavkortad. Avdrag må dock göras för
lön, som är avsedd att utgöra ersättning för särskilda kostnader.

Lön, som beräknas efter timme, skall utgå för normal arbetstid. Har
den genomsnittliga arbetstiden under anställningstiden före 1 juni under
semesteråret mera varaktigt understigit normal arbetstid, skall dock lönen
beräknas i förhållande till denna genomsnittliga tid.

Beräknas lön efter annan grund än tid och finnes i arbetsavtalet ingen
tidion bestämd, skall lönen utgå med belopp, motsvarande arbetstagarens
genomsnittsinkomst under anställningstiden före 1 juni eller, där avbrott
i arbetet ägt rum, under den del av nämnda tid, varunder arbetstagaren
varit i arbete.

Utgår semester före 1 juni under semesteråret, skola, vid tillämpning av
vad i andra och tredje styckena stadgats, de i dessa stycken angivna arbetsvillkor,
som sedan sistförlidna 1 juni varit rådande, läggas till grund
för lönens beräknande.

Arbetstagare, som är i arbetsgivarens hus och kost men tillbringar semestern
å annan ort, åge rätt till ersättning för kosten enligt värdet å
den ort, där kosten eljest åtnjutes.

överenskommelse, varigenom arbetstagare enligt första och andra styckena
tillkommande rätt till lön, som beräknas efter tid, inskränkes, vare
ogin.

23 §.

Semester skall utgå i ett sammanhang.

Arbetsgivaren åge bestämma, när under året semestern skall utgå. Semester
skall förläggas i omedelbar anslutning till sön- eller helgdag eller
annan vilodag.

Arbetstagaren skall i god tid underrättas örn dagen för semesterns
början.

24 §.

Har arbetsgivaren icke berett arbetstagaren honom tillkommande semester,
vare arbetsgivaren, ändå att annorlunda överenskommits, pliktig
att antingen snarast låta arbetstagaren åtnjuta semester eller till denne
utgiva ersättning med belopp, motsvarande värdet av de löneförmåner,
som skulle utgått under semestern.

25 §.

Då arbetsavtalet upphör tillkomme arbetstagaren, förutom semesterförmån
enligt 24 §, därjämte, örn anställningstiden utlöper tidigast den 31

Motioner i Första kammaren, Nr 256.

december under semesteråret, halv semesterersättning enligt de i 22 §
angivna beräkningsgrunderna, utan så är att avtalet upphört av skäl som
i 33 § sägs. Halv semesterersättning, varom nu sagts, skall dock icke utgå,
där arbetstagaren sedan sistförlidna 1 juni varit frånvarande från arbetet
i tre månader.

Anställningsvillkor, varigenom arbetstagaren enligt denna § tillkommande
rätt inskränkes, vare ogillt.

Särskilda bestämmelser örn avtal för utförande av visst arbete.

26 §.

Har arbetsavtal blivit ingånget för den tid, som kommer att åtgå för utförande
av visst arbete eller för fullbordande av visst arbetsföretag, och
varar anställningen längre än ett år, vare arbetsgivaren pliktig att underrätta
arbetstagaren örn den beräknade dagen för arbetets avslutande. Sådan underrättelse
skall meddelas arbetstagare, som avses i 6 § 1 mom. första
stycket a), två månader, arbetstagare, som avses i samma lagrum b), en
månad och annan arbetstagare en vecka före nämnda dag.

Underlåter arbetsgivaren att meddela underrättelse eller att iakttaga därför
föreskriven tid, vare arbetstagaren berättigad till ersättning med belopp,
motsvarande den lön, som skulle utgått, örn anställningen fortsatt till dess
den tid, arbetsgivaren haft att iakttaga för underrättelse, förflutit från det
arbetet avslutats eller från det underrättelse meddelats. Angående arbetsgivarens
rätt att å sådan ersättning göra avdrag skall vad i 19 § är stadgat
äga motsvarande tillämpning.

Avslutas arbetet före den tillkännagivna dagen, vare arbetstagaren berättigad
till ersättning efter samma grunder, som i föregående stycke är stadgat.

Är arbetet icke avslutat å den tillkännagivna dagen, åge likväl arbetstagare,
sorn dessförinnan ingått nytt arbetsavtal, frånträda anställningen,
då han skall tillträda den nya anställningen. Samma rätt äge arbetstagare,
som eljest med anledning av underrättelsen vidtagit sådana anordningar,
att det icke skäligen kan fordras av honom, att han skall kvarstå i anställningen.
Arbetstagare, som vill frånträda sin anställning, vare dock pliktig
att, så snart ske kan, därom underrätta arbetsgivaren.

Kvarstår arbetstagaren i sin anställning och fortsättes arbetsförhållandet
längre än en månad, skall vad i första—fjärde styckena stadgas äga tilllämpning.

Anställningsvillkor, varigenom arbetstagaren enligt denna paragraf tillkommande
rätt inskränkes, vare ogillt.

Örn arbetsavtals upphörande i vissa fall.

27 §.

Har arbetsavtal ingåtts för längre tid än fem år, äge arbetstagaren uppsäga
avtalet att upphöra vid utgången av femte anställningsåret eller seder -

Motioner i Första kammaren, Nr 256. 63

mera. Uppsägningstiden vare sex månader och uppsägning skall ske lill
månadsskifte.

Anställningsvillkor, varigenom arbetstagaren enligt denna paragraf tillkommande
rätt inskränkes, vare ogillt.

28 §.

Har arbetsavtal ingåtts för bestämd tid och inträffar sådan omständighet,
att det med hänsyn till arbetstagarens framtida väl är av väsentlig betydelse
för honom att frånträda anställningen före den överenskomna tidens utgång,
vare arbetstagaren, där hans avgång icke är till avsevärt men för
företaget, berättigad att uppsäga avtalet med iakttagande av den uppsägningstid,
som tillämpas vid uppsägning av liknande avtal på obestämd tid.

29 §.

Har jämlikt överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetstagare arbetet
avbrutits och arbetsgivaren fritagits från honom åliggande skyldighet
att utgiva lön under arbetsavbrottet, vare arbetstagaren, om avbrottet varar
längre än en vecka och där ej annorlunda uttryckligen överenskommits, berättigad
att frånträda anställningen omedelbart efter tillsägelse.

Är ej viss tid bestämd för arbetsavbrottet och har icke arbetet återupptagits
inom en månad, vare arbetsgivaren, ändå att annorlunda överenskommits,
pliktig att efter begäran av arbetstagaren återtaga denne i arbetet
sist vid utgången av kalendermånaden näst efter den, varunder arbetstagarens
begäran framställts. Underlåtes det. skall avtalet anses uppsagt
från arbetsgivarens sida.

30 §.

Har genom eldsolycka eller annan sådan händelse, som ej härrör avarbetsgivarens
vållande, arbetet förhindrats för längre tid än en vecka, åge
arbetstagaren, där han ej åtnjuter lön under arbetsavbrottet, frånträda anställningen
omedelbart efter tillsägelse.

Är avtalet ingånget för bestämd tid eller gäller för uppsägning från arbetsgivarens
sida längre uppsägningstid än i 6 § 1 mom. första—tredje styckena
är stadgat, vare arbetsgivaren, där arbetsavbrottet icke är blott tillfälligt,
berättigad att med iakttagande av den i nämnda lagrum föreskrivna
uppsägningstid samt de i 0 § 3 moni. meddelade bestämmelser uppsäga
avtalet. Bortfaller hindret, innan avtalet upphört, och vill arbetstagaren
kvarstå i anställningen, vare dock uppsägningen förfallen.

31 §•

Försattes arbetsgivaren i konkurs och är arbetsavtalet ingånget för bestämd
tid eller gäller för uppsägning från arbetsgivarens sida längre uppsäg -

Motioner i Första kammaren, Nr 256.

ningstid än i 6 § 1 morn. första—tredje styckena är stadgat, vare konkursförvaltningen
berättigad att med iakttagande av den i nämnda lagrum
föreskrivna uppsägningstid samt de i 6 § 4 mom. meddelade bestämmelser
uppsäga avtalet.

Är avtalet ingånget för bestämd tid eller gäller för uppsägning från arbetstagarens
sida längre uppsägningstid än i 6 § 1 mom. första stycket är
för uppsägning från arbetsgivarens sida stadgat, vare arbetstagaren berättigad
att med iakttagande av den i sistnämnda lagrum föreskrivna uppsägningstid
samt de i 6 § 4 mom. meddelade bestämmelser uppsäga avtalet.

32 §.

Är arbetsavtal ingånget för bestämd tid, överstigande ett år, och varder
arbetstagaren på grund av sjukdom förhindrad att arbeta under längre tid
än den, som i 6 § 1 mom. första—tredje styckena är föreskriven för uppsägning
av liknande avtal på obestämd tid, vare arbetsgivaren efter utgången
av sistnämnda tid berättigad att med iakttagande av samma uppsägningstid
och de i 6 § 4 mom. meddelade bestämmelser uppsäga avtalet. Visar arbetstagaren
före uppsägningstidens utgång, att hans arbetsoförmåga upphört,
vare dock uppsägningen förfallen.

Vad i denna paragraf stadgas gäde ej, där sjukdomen tillkommit genom
arbetsgivarens vållande eller där arbetstagaren utan uppsåt eller grovt vållande
ådragit sig sjukdomen i eller för arbetet.

33 §.

Arbetsgivaren åge omedelbart häva arbetsavtalet:

1) om arbetstagaren misshandlar eller ärekränker arbetsgivaren eller
någon av hans husfolk eller den, som är satt i arbetsgivarens ställe, eller
arbetskamrat eller eljest förbryter sig mot någon, som nu är nämnd;

2) örn arbetstagaren söker förleda någon av arbetsgivarens husfolk eller
den, som är satt i arbetsgivarens ställe, eller arbetskamrat till lagstridiga
eller omoraliska handlingar;

3) om arbetstagaren i arbetet utsätter annan för fara till liv eller hälsa;

4) om arbetstagaren obehörigen använder sig av eller yppar vad han
insett eller bort inse utgöra en arbetsgivarens yrkeshemlighet eller obehörigen
använder sig av eller giver annan del av ritning, mönster, modell,
schablon eller dylik teknisk förebild, som han för utförande av arbete
eller eljest för affärsändamål fått sig anförtrodd, eller tager, låter åt sig
utlova eller begär gåva eller annan förmån för att därigenom låta muta sig
att vid avtal om inköp av varor eller utförande av arbete eller tagande av
försäkring för dens räkning, hos vilken han är anställd, åt någon skaffa
företräde framför annan eller att underlåta framställa anmärkning i fråga
om fullgörande av sådant avtal;

Motioner i Första kammaren, Nr 256.

5) om arbetstagaren genom utslag, som vunnit laga kraft, dömts till urbota
straff utan att förordnande tillika meddelats, att med straffet skulle
anstå, samt bestraffningen icke blivit verkställd;

6) örn arbetstagaren finnes vara uppenbart oskicklig till åtaget arbete;

7) örn arbetstagaren eljest väsentligen åsidosätter sina skyldigheter gentemot
arbetsgivaren; eller

8) örn arbetstagaren, där han är i arbetsgivarens hus och kost, finnes vara
behäftad med smittosam könssjukdom.

Ej må dock arbetsgivaren för åtnjutande av den rätt, nu är sagd, åberopa
förhållande, varom under 1), 2), 3), 4), 5), 6) eller 7) förmäles, sedan han
med vetskap därom låtit arbetstagaren tillträda anställningen eller, där arbetsgivaren
först efteråt erhållit kännedom örn förhållandet, sedan längre tid
än en vecka förflutit.

34 §.

Arbetstagaren äge omedelbart häva arbetsavtalet,

1) örn arbetsgivaren eller den, som är satt i hans ställe, misshandlar eller
ärekränker arbetstagaren eller någon av hans husfolk eller eljest förbryter
sig mot någon, som nu är nämnd;

2) örn arbetsgivaren söker förleda arbetstagaren eller någon av hans husfolk
till lagstridiga eller omoraliska handlingar;

3) om arbetsgivaren i arbetet utsätter arbetstagaren för fara till liv eller
hälsa;

4) örn arbetsgivaren obehörigen använder sig av eller yppar vad han
insett eller bort inse utgöra en arbetstagarens yrkeshemlighet;

5) om arbetsgivaren dröjer med erläggande av lön utöver två söckendagar
efter förfallodagen eller underlåter att lämna arbetstagaren bostad eller kost
och husrum, där dylik förmån betingats;

6) om arbetsgivaren, där arbetstagaren skall erhålla betalning efter det utförda
arbetets art eller mängd, oaktat påminnelse underlåter att bereda arbetstagaren
tillräcklig sysselsättning;

7) örn arbetsgivaren eljest väsentligen åsidosätter sina skyldigheter gentemot
arbetstagaren;

8) örn arbetet visar sig uppenbart menligt för arbetstagarens hälsa eller
ock hans liv eller hälsa genom arbetets fortsättande skulle utsättas för
sådan påtaglig fara, som ej varit vid avtalets slutande förutsedd och vilken
det icke rimligen kan fordras att arbetstagaren underkastar sig; eller

9) om arbetstagaren är i arbetsgivarens hus och kost och arbetsgivaren
eller någon av hans husfolk finnes vara behäftad med smittosam könssjukdom.

Ej må dock arbetstagaren för åtnjutande av den rätt, nu är sagd, åberopa
förhållande, varom under 1), 2), 3), 4), 5), 6) eller 7) sägs, sedan han med
vetskap därom tillträtt anställningen eller, där arbetstagaren först efteråt

Hiliana till riksdagens protokoll 1936. 3 sami. Nr 256—266. 5

66 Motioner i Första kammaren, Nr 256.

erhållit kännedom om förhållandet, sedan längre tid än en vecka därefter
förflutit.

Om betyg.

35 §.

Arbetsgivaren vare, där arbetstagaren sådant begär, pliktig att utan dröjsmål
lämna arbetstagaren intyg angående den tid, varunder arbetstagaren
varit anställd hos arbetsgivaren eller företaget, samt anställningens art ävensom,
på särskild anfordran, orsaken till avtalets upphörande. Arbetsgivaren
vare därjämte skyldig att på begäran av arbetstagaren utfärda vitsord över
arbetstagarens i arbetet visade skicklighet, flit och uppförande.

Arbetsgivaren må icke förse intyget med sådant märke eller utfärda det
i sådan form, som avser att om arbetstagaren lämna andra uppgifter, än
vad som framgår av ordalydelsen i intyget.

Anställningsvillkor, varigenom arbetstagaren enligt denna paragraf tillkommande
rätt inskränkes, vare ogillt.

Om verkan av företags övergång.

36 §.

övergår företag å annan person, skall denne, såvitt ej annat framgår av
omständigheterna, anses hava inträtt i förutvarande innehavarens rättigheter
och skyldigheter på grund av ingånget arbetsavtal. Förre arbetsgivaren
svare dock såsom för egen skuld för avtalets fullgörande intill den dag.
lill vilken avtalet vid företagets övergång tidigast kunnat av honom uppsägas.

Örn skadestånd m. m.

37 §.

Skiljes arbetstagaren från sin anställning, innan tiden för arbetsavtalets
bestånd gått till ända, utan att skäl, som i 33 § sägs, därtill föranlett, vare
arbetsgivaren pliktig att ersätta arbetstagaren dennes skada. Sådan ersättning
skall utgå med belopp, motsvarande lönen för återstående avtalstiden,
där ej visas, att skadan uppgått till annat belopp.

Häver arbetstagaren avtalet av anledning, varom i 34 § första stycket 1),
2), 3), 4), 5), 6) eller 7) förmäles, skall vad i första stycket stadgas äga
motsvarande tillämpning. Gällde avtalet tills vidare, skall därvid ersättningen
beräknas för den tid, det ålegat arbetsgivaren att iakttaga vid uppsägning
av avtalet.

38 §.

Frånträder arbetstagaren sin anställning, innan tiden för arbetsavtalets
bestånd gått till ända, utan att skäl, som i 34 § sägs, därtill föranlett eller

Motioner i Första kammaren, Nr 256.

häver arbetsgivaren avtalet av anledning, varom i 33 § första stycket 1), 2),
3), 4) eller 7) förmäles, vare arbetstagaren pliktig att ersätta arbetsgivaren
dennes skada.

39 §.

Vill arbetsgivaren göra gällande rätt till ersättning på grund av skada,
som arbetstagaren i eller för arbetet tillskyndat honom, åligger det arbetsgivaren
att inom två månader eller, vad angår kroppsskada, inom ett år
trän det han erhållit kännedom om arbetstagarens förhållande underrätta
denne örn sitt anspråk. Underlåtes det, vare arbetsgivaren sin talan förlustig,
där den ej grundar sig å brottsligt förfarande av arbetstagaren.

Vill arbetstagaren göra gällande rätt till ersättning på grund av skada,
som arbetsgivaren i eller för arbetet tillskyndat honom, skall vad i första
stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

40 §.

Vill arbetsgivaren eller arbetstagaren framställa fordringsanspråk på grund
av arbetsavtalet, skall han anhängiggöra sin talan inom två år från det
anställningen upphörde eller vare sin talan förlustig. Är i rätt tid talan
av endera anhängiggjord, åge den andre dock rätt till kvittning för fordran,
ändå att denna ej blivit sålunda bevakad.

Om rättegång.

41 §.

Mål som avse tillämpningen av denna lag upptagas och avgöras av arbetsdomstolen.

För behandling av sådana mål skola utöver de ledamöter jämte ersättare
som förordnas enligt lagen örn arbetsdomstol av Konungen för en tid av
fvå år i sänder utses två ledamöter med särskild insikt i industri och handel,
två ledamöter med särskild insikt i jordbruk samt fyra ledamöter, som
kunna anses företräda olika grupper av arbetstagare, jämte ersättare för dem.

I mål som avse tillämpningen av denna lag vare domstolen domför med
ordförande och fyra ledamöter. Bland ledamöter och ersättare som företräda
särskilda intressen tillkalle ordföranden dem som i det särskilda
fallet äga största sakkunskap, därvid ock iakttages att motsatta intressen
örn möjligt bliva i lika mån företrädda.

42 §.

Med avseende å mål angående tillämpningen av denna lag skall i övrigt i
tillämpliga delar gälla vad som är stadgat dels i 7—9 samt 15—28 §§ lagen
om arbetsdomstol, dels ock i 1—9, 12—14 samt 16 §§ lagen örn fri rättegång.

Genom denna lag upphävas §§ 15, 17, 21 och 22 i förordningen den 18
juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet.

Motioner i Första kammaren, Nr 256.

Delina lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 juli 1986.

Är arbetsavtal, som dessförinnan slutits, ingånget för obestämd tid med
förbehåll örn rätt att frånträda avtalet omedelbart efter tillsägelse och göres
ej sådan tillsägelse, då nya lagen träder i kraft, skall dock denna tillämpas
å avtalet. Är arbetsavtal för obestämd tid slutet med förbehåll örn skyldighet
att verkställa uppsägning och sker ej, efter det nya lagen trätt i kraft, uppsägning
till den tid, då på grund av sådan uppsägning avtalet tidigast kunnat
frånträdas, skall från nämnda tid nya lagen tillämpas å avtalet. Är arbetsavtal
ingånget för bestämd tid men med villkor, att avtalet förlänges, där
detsamma icke uppsäges inom viss tid, skall vad nu är stadgat äga motsvarande
tillämpning.

Denna lag är icke tillämplig å arbetsavtal slutet av arbetsgivare, som är
bunden av ett före lagens ikraftträdande upprättat kollektivavtal, såvida
arbetsavtalet gäller sysselsättning av det slag, varå kollektivavtalet har
avseende.

Då ledamöter och ersättare första gången utses enligt 41 § skall förordnandet
gälla intill den tid då förordnandet enligt 4 § i lagen örn arbetsdomstol
utgår.

Stockholm den 23 januari 1936.

Gösta Bagge. Fritiof Gustafson. Joli. Nilsson

i Kristianstad.

Th. Borell. J. B. Johansson. Axel Nylander.

Gustaf Velander.

M. Svensson.