Motioner i Första kammaren, Nr 251 (Motion 1926:251 Första kammaren)

Motioner i Första kammaren, Nr 251.

Nr 251.

Av herr Lindhagen, angående krisen i det parlamentariska styrelsesättet
och botemedlen däremot.

Mens agitat molem.

(Anden sätter materien i rörelse).

Virgilius (Eneiden).

Konsten att rätt styra staten är ett gammalt problem, som i alla tider
stått på dagordningen. I vår tid gäller det ännu mer än tillförene även
konsten att styra världsstaten. Denna konst liksom människornas verk i
övrigt följa naturlagarna. Solvarv följer på solvarv. Den gamla historien
således om sådd, växt, skörd och vinterdvala.

Vi befinna oss nu i slutet av ett sådant solvarv. Det började med sjuttonhundratalets
upplysningsfilosofi. Den sände från den franska jorden ut
sina vårsvalor av idéer om rättvisa* och människovärde såsom grundvalar
för staten. Det är icke här tillfälle att skildra dessa idéers stolta flykt, deras
kamp mot verkligheten och deras slutliga undergång. Det är nog att konstatera,
hurusom världskriget var det mest påtagliga slutresultatet av detta
solvarvs lopp.

Nu stå vi här igen en hjälplös, irrande, söndersplittrad mänsklighet utan
klara mål och hehjärtade medel. Det är åter vinter i statskonsten.

Vad har inträffat! Fjorton miljoner unga soldater hava oskyldigt mördats
av vår dagspolitik, av våra statsmän med begivande av deras folk.
Detta blod ropar från jorden. Världskrigets tal kräver ett svar. Detta
svar har ännu icke kommit. Det är tvärtom fara värt, att de än vädjande,
än befallande rösterna do bort och förstummas under det vardagliga livets
dövande inflytelser.

Under slika hopplösa förhållanden är det ej underligt, att ordet politik,
som på svenska betyder statskonst, kommit i vanrykte. Allt talrikare skaror
få en benägenhet att draga sig tillhaka, leva livet bäst de kunna och
lämna statskonsteni åt sitt öde.

På detta sätt blir den ena villan värre än den andra. Ingen statskonst
kan nämligen undgå att hygga på en allmän mening, om den vill uträtta
något. I det gamla Athén i ett tidigare solvarv i historien ansågs det vara
varje medborgares plikt att taga parti i statens angelägenheter. Lagstiftaren
Solon stadgade till och med straff för den, som underlät det. Den
medborgare, som ej hyste något politiskt intresse, kallades för idiot, det
vill säga en särling, en person som går för sig själv, och han var föremål

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 3 samt. 65 höft. (Nr 251.)

Det senaste
solvanet.

Motioner i Första kammaren, Nr 251.

Formaldemokratiens
epok.

för allas förakt. Så nu veta vi, varifrån det av oss svenskar så omtyckta
tilltalsordet idiot härleder sig.

Må vi emellertid besinna, att ett misslyckande ofta, kanske oftast i själva
verket döljer ett framsteg. Det skänker en ny erfarenhet. Världshistorien
är visserligen en berättelse huvudsakligen om misslyckanden i konsten att
styra staten rätt. Varje sol varv har dock skapat en årsring i mänsklighetens
växt. Efter vinter följer även i statskonsten enligt naturens visa lagar
alltid en ny vår. Det skenbara misslyckandet av den förflutna) tidens
statskonst uppfordrar sålunda icke till dess fördömande. Det gäller dess
fulländning med något viktigt, som var förbisett eller ej förmådde på en
gång göra sig gällande.

Vad som felades den gamla statskonsten var väl, att den alltmera utvecklade
sig till att söka skapa demokrati genom, former. Den har varit vad
man skulle kunna kalla en formaldemokrati. Den ville bereda människorna
frihet från allt slags förtryck, och sökte då ganska begripligt att först utfinna
former, som satte gränser för förtrycket. Även former äro nödvändiga
och de nuvarande kunna förmodligen förbättras. Å andra sidan förglömdes
under detta trägna och svåra sysslande allt mer, att en förträfflig
stat omöjligen kan resas på grundvalen av mindervärdiga individer,
som alla söka sin egen frihet utan att på samma gång fostras till herravälde
över sig själva och hänsyn till andra.

Låtom oss kasta en blick på det statsskick, som formaldemokratien hitintills
skapat. Det må tillåtas mig att i detta ämne uttala några egna meningar.
Under nära tre årtionden har jag såsom medlem av svenska riksdagen
och nästan lika länge av huvudstadens kommunalrepresentation haft tillfälle
att blicka bakom alla politiska partiers kulisser. Därunder har jag
framfört mångahanda framställningar om förbättringar av parlamentarismen
och dess statskonst. Jag talar således av erfarenhet.

Formaldemokratiens högsta politiska mål har utmynnat i en ävlan mellan
partier att »erövra den politiska makten». Makten är emellertid en farlig
sak. Den undgår enligt all erfarenhet knappast, ohöviskt uttryckt, att
fördumma sina innehavare. Förmågan, som är motsatsen till makt, undergräves.
Efter maktens erövring kommer enligt historiens vittnesbörd förr
eller senare det så kallade förfallet.

Ur detta tillstånd framgår alltmer kompromisser såsom statskonstens mål
och medel. Idéerna eller de gamla sanningarna få icke rum någonstädes
i handlingen. Till och med i motiveringarna säljas de för trettio silverpenningar.
Byteshandeln mellan intressena hotar att behärska allt. Väl inne
på denna väg, tillagas dessa överenskommelser allt mer redan i regeringarna.
På detta sätt utsuddas konturerna mellan rätt och orätt. En
vild klappjakt anställes till förgörande av besvärliga grundsatser. Vi std
alltmer med två tomma händer inför den allmänna opinionen och valrörelserna.

Motioner i Första kammaren, Nr 251. 3

Den allmänna rösträtten var ett nödvändigt steg på mänsklighetens väg.
Den skulle utgöra själva blomsättningen i det parlamentariska systemet.
Den har dock av detta system högeligen övervärderats såsom universalmedel.
Den vägledes lika mycket, ja kanske ännu mer av osanningen än av
sanningen. Icke utan fog förmenade Bismarck en gång, att »aldrig ljuges
det så mycket som före ett val». Om nu emellertid sanningen ensam kan
göra oss fria, så förstå vi, huru långa och tunga fjät som återstå även efter
den allmänna rösträttens erövring.

I den allmänna rösträttens spår skulle följa en annan av demokratiens
hörnstenar, nämligen parlamentarismen. Regeringen borde framgå såsom
ett samlat uttryck för den allmänna meningen. Resultatet har blivit, att
partiernas ledare nu sitta i ministärerna. En av Sliakespeares gestalter utbrister
på ett ställe: »Om nu han vore där han tänkte vara, så vore det
förbi med all hans tanke». Detta öde har kanske redan drabbat parlamentarismen.

Det låg en annan anda över den tid, då exempelvis i vårt land andra
kammaren stod rakryggad mot ämbetsmannaministärerna och det »administrativa
godtycket». När Sven Adolf Hedin tände sina brasor, följde honom
andra kammarens stora flertal i stad och på landet, utom då han gick
till överdrift för mycket, vilket ock kunde inträffa. Under det nuvarande
tillståndet, har de menige folkrepresentanternas självständighet blivit
högeligen kringskuren. De utgöra en livvakt åt sin ministär och anse sig
skyldiga att i det längsta skydda ministärens åtgöranden och prestige.
Ännu vid sekelskiftet fanns något kvar av den gamla liberalismens kamp
för rättvisa mot alla. Vi stodo upp, manade av våra samveten. Vi talade
för rätten i det föreliggande fallet. Dettai inträffar sällan eller aldrig numera.
Regeringars och partiledningars dispositioner uttränga möjligheten
av ett självständigt uppträdande. För lojaliteten mot partiet måste offras
rätten, grundsatserna, ja folket och mänskligheten.

Kapplöpningen efter makten föranleder en allmän rasning till majoriteterna.
Folkets representanter frukta att råka i minoritet. Vi föreställa
oss allt för ofta, att detta skall minska vårt anseende, måhända också våra
utsikter till karriär.

Ur denna nedgång spirar upp en annan skörd än tidsålderns vårsvalor
bebådade. Ur formaldemokratien växer fram, såsom ock Sokrates säger i
Platos »Staten» endast nya förtryckare. En följd av formernas dyrkan
utan tillräcklig hänsyn till innehållet blir, att ett envälde, som demokratien
velat omintetgöra, börjar sticka upp huvudet igen i en annan förklädnad.

I vårbrytningstiderna förde hänförelsen ordet. Arbetet gjordes med glad
försakelse av oavlönade frivilliga. Den stora apparaten kan numera icke
styras utan en mäktigt utbyggd organisation med avlönade ämbetsmän.
De störa skarorna valmän bliva hjälplösa och beroende av sina ledare i
olika grader. Samma öde drabbar folkrepresentanterna, vilka ofta snarare

Motioner i Första kammaren, Nr 251.

utses av ledarna än av väljarna. Till kampen om makten för partiet sällar
sig den begripliga striden för det osäkra levebrödet i partiintressenas
tjänst. På detta sätt har funktionarismen åter blivit ett av tidens störa
problem. Folkväldet bär faktiskt förvandlats till fåvälde eller envälde.
Ur denna miljö spirar slutligen upp diktaturen med anspråk att bliva även
formellt stadfästad såsom den bästa samhällsordningen.

En särskild uppmärksamhet kräver den tredje statsmakten eller pressen.
De stora tidningarnas makt är ofantlig. Redaktionen, slumpvis tillsatt,
förfogar var och en över hundratusenden själar. Den ingjuter i dessa efter
sitt sinne en enveten partikunskap. Den censurerar oftast en allsidig och
mänsklig upplysning. På denna väg undertryckas snarare än främjas
kunskap, eftertanke och medkänsla. Grundvalarna, som måste läggas,
bliva aldrig lagda. Så betänkligt illa styres i själva verket staten. Detta
är icke funktionarismens fel utan systemets och människonaturens.

Förklaringen till dessa företeelser ligger i formernas oförmåga att slå
vakt om de andliga vär dena. De senare hållas under f orm al demokratiens
epok borta från den vägledning, som tillkommer dem. Den andliga kultur,
som i de officiella instanserna omhägnas eller åtminstone i någon mån
hyllas är intellektualismens kultur. Förståndet (intellektet) är också en
mäktig livsprincip. Dess yppersta insats är vetenskapen. Men vetenskapen
saknar moral i detta begrepps högre mening. Intellektualismen ställer
sig gärna i de enskilda materiella intressenas tjänst. Den går helst
dit, där det betalas mest. Såsom enskilda människor säga vi däremot i våra
bästa ögonblick, att vi böra handla efter »bästa förstånd och samvete».
Detta är den springande punkten. Plär ställas formaldemokratien och vetenskapen
ansikte mot ansikte med en ny och okänd värld.

Under sådana förhållanden må man icke förundra sig över, att den nuvarande
statskonsten i världen kommer till korta. Den sysslar företrädesvis
med livets materiella sida och kan icke heller annat. Det skall
aldrig förnekas, att dagens små omsorger måste ligga den levande generationen
närmast. Det behövs också någon ryggrad i de dagliga bestyren
och en vägledande utsikt bortom dem. De miljoner, »om brottas för livet
bland bränningarna, hava icke tillfälle att bereda sig en sådan utsikt.
Statsmännen däremot, som av slumpen fått ledningen, borde kunna se
framåt. Men de sitta någorlunda på det torra och förmå ofta mindre
än till och med de drunknande, vilka dock speja efter ljuset.

Det första försöket till skapandet av ett bättre tillstånd byggde till och
med på en materiell lära. Karl Marx’ materialistiska historieuppfattning
upptogs av de socialistiska pioniärerna och sedan av de kommunistiska
föregångsmännen såsom den vetenskapliga grundvalen för deras aktion.
Människorna, förmodligen med undantag av deras politiska ledare, voro
till sina sinnelag produkter av den ekonomiska miljö, som omgav dem.
Den fria viljan var icke mycket värd och ödet var allsmäktigt.

Denna lära, begriplig för sin tid, strider mot naturlagarna och erfaren -

Motioner i Första kammaren, Nr 251. 5

heten. Man skulle nästan kunna säga, att den är lika ful som fabrikernas
förtryck, larm och sot, ur vilka den sprungit fram. Enligt naturens ordning
måste räknas med de materiella behoven, intellektet och samvetet i
förening. Med andra ord på en samverkan mellan anden och materien.
Det är solen, som med sin blida värme framlockar livet nr jorden.

Denna samverkan blev i förbigående sagt, på mitt förslag år 1911, införlivad
med den svenska socialdemokratiens grundstadgar. Dessa betonade
därefter, att målet var »ekonomisk och andlig frihet för alla». Vägarna
måste jämnas för alla till »bröd, frihet och självansvar». Denna trilogi
motsvarade begreppen ekonomisk, politisk och andlig frihet och ansågs
giva en fullständigare begreppsbestämning än den gamla lösen »frihet,
jämlikhet, broderskap». Än mer ingående hyllades denna samverkan i
den socialdemokratiska vänsterns konstitution, antagen år 1917. Uti en
särskild författning, kallad demokratiska grundlagar, insattes den andliga
vägledningen såsom en politisk makt vid sidan av det ekonomiska
ödet.

Några år efteråt undergick emellertid socialdemokratiens grundstadgar
en revision. De övertygade marxisterna i programkommissionen upptäckte
därvid det nya inslaget. De förordade dess borttagande såsom störande
för »det monumentala» i de ekonomiska teserna. Lika enhälligt
som kongressen år 1911 beslöt giva en plats för anden, lika enhälligt blev
den vid det senare tillfället uppsagd till avflyttning ur grundstadgarna.
Ungefär samtidigt erövrades vänsterpartiet icke av den nya kommunismen
men av dess anhängare. De senares första insats var att grusa de
demokratiska grundlagarna. De förete nu bilden av Kartagos ruiner med
några stumpar av kapitäler här och var bland spillrorna. Satsen, »människornas
karaktärsdaning och deras personligheters inre utveckling är
en samhällsangelägenhet», utplånades totalt. Den behövdes icke för det
nya kommunistiska riket. Säkerligen kommer detta just därför att i sin
tur och ordning också gå under.

Nu är alltså alla partiers statskonst i vårt land åter eniga i en sak.
De materiella frågorna för dagen och intressestriderna ikring dem är
statskonstens uppgift. De andliga värdenas tillvaratagande ligga utanför
dennas förmåga och befogenhet.

Med denna enighet sönderfaller än mer det konstlade begreppet »borgerlig»,
som alltjämt betonas såsom ett skiljemärke. Alla människor äro av
naturen födda med enahanda anlag på gott och ont. Det är skickelserna,
som sedan fara fram olika med dem. Borgerlighet är i själva verket
ingenting annat än varje människas inneboende benägenhet att i livets
strid söka få sitt på det torra. Så snart någon, som icke har något, får
något, övermannas han av samma benägenhet. Det är vidare svårare att
avstå från vad man har än att fordra vad man icke har.

Varje parti, hur långt det än står till vänster, har också själv allenast
en borgerlig ordning. Där finnes gemenligen en kung, låt vara okrönt,

Bolsj evismens
och Fascismens
formaldemokratier.

6 Motioner i Första kammaren, Nr 251.

eu eller flera kronprinsar, ett hov, en första och en andra kammare, en
byråkrati av det vanliga slaget, ett styrt och manövrerat folk och en inbördes
kamp om makten, levebröden och härligheterna. Hur kan man
förbättra den övriga världen och avskaffa borgerligheten, om vi nära
den i vår egen barm och ej börja med oss själva?

över den ekonomiska kapitalismen och den ekonomiska fattigdomen
reser sig således såsom situationens verkliga herre den andliga kapitalismen
och dess tvillingbroder den andliga fattigdomen. De senare äro ännu
farligare än de förra och följa samma lagar. De breda ut sig obeskurna,
nästan hyllade nu lika väl som i gamla tider. Ingen styrelse och intet
parti känner sig manat att gå till rätta med dem. Någon fostran till självansvar
och medkänsla med andra, bestås icke medborgarna. Individerna
bliva ödelagda i sitt andliga liv. Yad de ej förmå, det mäkta icke heller
deras partier och således icke heller det samhälle, som styres av de senare.

Ur detta tillstånd framväxer på ett naturligt sätt det slutliga förfallet
i form av en växande splittring. Partibildningarna ökas och därmed även
programmen och dessas oklarhet. Vilken tröstlös bild företer icke en valrörelse
nu för tiden. Från skilda håll bönfallas, trugas, hotas, vilseledas
valmännen med inbjudningar att ansluta sig till en mängd skiftande riktningar
med växlande benämningar. De enkla, stora frågor, i vilka ofta
gäller att folkets röst är Guds röst, komma allt mindre till synes. Det allmänna
intresset tynar bort i brist på näring. Valmännen bliva allenast
tvångsmobiliserade i partistridema. Horisonterna skymmas av den myckna
krutröken från de otaliga maktstridernas knalleffekter. Är detta en
värdig hänvändelse till ett folk, som i sitt innersta längtar efter sanningen? Ett

dylikt skörderesultat av formaldemokratiens blomsättning kan icke
undgå att väcka missnöje, tankar och initiativ till nyorienteringar.

Det gamla på besittningen av ägodelar grundade motståndet mot demokratiens
frammarsch söker sig tillbaka till enväldet. Denna riktning kallas
gemenligen fascismen efter det italienska föredömet, som redan hunnit
taga mandom i själva statstyrelsen. En myckenhet av de stilla i landena,
som blivit uppledsna på partiväsendet samt önska ordning och ro,
känna sig icke alldeles obenägna att i brist på bättre utvägar stödja även
en sådan rörelse.

Demokratien själv står osäker och famlande inför situationen. Den
gamla liberalismen, som inledde det nu tilländagångna solvarvet, har stupat
under striderna mot det bestående och medtävlare i ledarskapet. Några
överlevande skaror ströva utmattade omkring här och var i terrängen under
försök att leva på traditionerna. Ett och annat litet detachement
väntar måhända uppriktigt på nya uppenbarelser. De komma kanske ej
att vänta förgäves. En gång skola väl det franska upplysningstidevarvets
vårsvalor återtaga sin flykt i en ny vårbrytning med fylligare löf -

Motioner i Första kammaren, Nr 251. 7

ten om rättvisa åt alla. I stort sett är dock nu liberalismens flodvåg bruten
mot klipporna och sjunken tillbaka i de stillastående konservativa
vattnen.

Liberalernas arvtagare, socialdemokraterna, ha slagit sig igenom till
den maktutövning, som liberalerna förlorat. Ingen undgår dock maktens
faror. Befordringsväsendet är mannamördande och verkligheten hård som
klippan. Striden för fattigdomens avskaffande avtunnas allt mer både
i principerna och tillämpningen. Rörelsen har närmast åsyftat att tillkämpa
en viss klass ekonomiska fördelar, som varit denna ohehörigen betagna.
Den har icke fått anledning att syssla med det mänskliga spörsmålet
i övrigt såsom en huvudsak. Den kommer därför lätt till korta
i detsamma på grund av bristen på tillräckliga grundsatser.

Det bör icke förvåna, att de yttersta pionärerna i denna arbetareklassens
framryckning ej kunnat på alla händer låta sig nöja med ett dylikt
sakernas tillstånd. Under ett halvt sekel har kämpats för en socialistisk
produktionsordning. Världskriget var den kapitalistiska ordningens senaste
gärning. Nu om någonsin, menade man, var det nödvändigt att slå
till. Slumpen skapade en gynnsam jordmån i Ryssland. På detta sätt
uppstod Sovjetrepubliken med dess avläggare. Denna statsordning betecknar
liksom den fascistiska en övergång till enväldet. Visserligen
bibehålies skenet av folkets medverkan, vartill även givits uttryck i namnet
proletariatets diktatur. I själva verket har sovjetrepubliken regerats
av en enväldig man. Efter hans frånfälle styres landet praktiskt taget av
oligarkier.

I ekonomiska grundsatser däremot stå de fascistiska och bolsjevikiska
statsskicken på motsatta sidor. Den förra vill bibehålla den gamla produktionsordningen,
den andra vill ersätta den med en ny. I andens värld
äro båda instinktivt samstämmiga med alla övriga partier däri, att individens
karaktärsdaning och samvetets statskonst ej få intaga någon framskjuten
plats på de politiska dagordningarna. Båda överensstämma också
däri, att de äro formaldemokratier.

Bolsjevismen vill emellertid skapa en verkligt ny värld. Detta förpliktar
till särskild uppmärksamhet åt dess formaldemokrati och dess plats i
tidsåldrarna.

Kommunismen vill genom nya former undgå den parlamentariska upplösningen.
Den tror sig genom en ny statsordning kunna förverkliga
marxismen och resolut med våldets rätt avskaffa den nuvarande produktionsordningen.
Detta är det enda verkliga svar, som givits på världskrigets
tal. Experimentet måste i historien få synnerlig betydelse för de
erfarenheter den skänkt. Det bör ock giva en stark impuls för upphävande
av klasskillnaderna. Såsom utpräglade formaldemokratier komma å
andra sidan även Sovjetrepublikerna att i sin tur och ordning bliva underkastade
förvandlingens lag.

Det är intressant att se, vilka förtvivlade utvägar måste här tillgripas,
för att råda bot på parlamentarismens sjukdomar. Tillströmningen till

Interparlamentariska

unionens
kongress i
Washington
och Ottawa
19.25.

8 Motioner i Första kammaren, Nr 251.

partiet från ljumma anhängare är eu fara. För att hindra Sovjets urartning
genom vankelmodet och karriärierismen har tillgripits den bekanta
utgallringen av medlemmar. Denna åtgärd är en logisk konsekvens av omtanken
att hålla partiet obesmittat av världen.

Vidare måste vi erkänna, att formaldemokratiens berömda yttrandefrihet
innefattar rätt att sprida, ej blott sanning utan även osanning. Det
senare ogräset hotar att förkväva vetet och över huvud taget varje försök
till odling. Detta missförhållande, som västerlandet ännu icke upptäckt,
har sovjet uppmärksammat. I brist på andra utvägar har då även
här tillgripits våldet såsom sista resursen. Sovjet fastslår vad den anser
vara sanning och medgiver icke eller åtminstone ogärna någon annan förkunnelse.

Att emellertid knäsätta materialismen såsom världsmakt utan att erkänna,
att »anden leder materien» är en betänklig sak. När Sovjets filosofi
söker undgå det senare ämnet, hamnar den helt i västerlandets armar.
Sovjet vill också skapa andlig kultur, men känner ej till annat
än intellektualismens ovan skildrade insats i odlingen. Ett särdrag synes
vara dess ivriga framhållande av sitt intresse för konsten. Men hur går
det med personlighetens karaktärsdaning, dess kultivering genom frivillig
pliktuppfyllelse och självansvar?

Den påbjudna materialistiska världsåskådningen innebär blott en halv
sanning och är således till hälften osanning. Dödsstraff, fängelser, uthungring,
tvångsundervisning härska här som i västerlandet. Det ligger
system i att fostra ett helt folk i en viss lära, men sanningen kommer en
gång att nedbryta byggnaden.

I materialismens tungrodda värld växer också funktionarismen upp såsom
en bestämmande maktfaktor. Den är kanske ett livskraftigare ogräs
i Sovjet än mångenstädes. Lenin hade skarpa saker att säga därom och ansåg
en tid, att Sovjets viktigaste uppgift var att komma till rätta med
sig själv på denna punkt. Men nu har denna röst tystnat. Fritt spel
synes även här vara lämnat för översitteri och hänsynslöshet mot de
ringare. Människonaturen är förmodligen i grunden fortfarande densamma
i Kyssland som i andra länder.

Denna allmänna undersökning av formaldemokratiens och dess parlamentarisms
psyke må belysas med exempel, hämtade ur dagspolitiken. Dylika
stickprov kunna lämpligen förbindas även med en redogörelse för
vissa frågors behandling vid interparlamentariska unionens kongress i
Washington och Ottawa i oktober 1925. Mitt uppdrag som delegerad för
Sverige förpliktar ock till avgivande av en reseberättelse. Det må vara
förklarligt och tillåtet, att den rör sig om försummade frågor, som jag
ansett vara av betydelse och på vilka jag följaktligen sökt nedlägga något
arbete.

För min del hade jag av böjelse och plikt föresatt mig att liksom i hem -

Motioner i Första kammaren, Nr 251.

landet och vid europeiska fredskongresser och fredskonferenser verka även
vid detta tillfälle efter förmåga'' för en ny politik, byggd på gamla sanningar.
I denna statskonst, som jag kallar samvetspolitik till skillnad från intressepolitik,
ligger nödvändigheten att vid sidan av dagsfrågorna taga
fatt även på de stora realiteterna och se dem i ögonen. Emot en dylik statskonst
riktas förebråelsen, att den är »idéell» ja fantastisk. Den är dock
förmodligen den enda praktiska, eftersom det är sanningen, som ensam kan
göra oss fria. Det var av intresse att utröna, om på den nya världens mark
fanns någon bördigare jordmån för nödvändigheterna.

Konferensen var huvudsakligen europeisk. Den kunde därför ej ändra
sitt gamla kynne. Det föreföll mig däremot, som om den nya världen erbjöd
i någon mån en jungfruligare jord.

Efter kongressen fick jag i avvaktan på den svenska båtens avgång tillfälle
att hörsamma några av de många inbjudningar till föredrag, som ingått
från svenskarna på skilda orter. Inalles höllos sex föredrag över »en
vårbrytning i statskonsten», ett ämne, som enligt mitt förmenande innefattar
tidens stora problem och särskilt borde framföras i den nya världen.
Vid sådana tillfällen får man som oftast ett starkt intryck av, hur mycket
tacksammare det är att framföra grundproblemen inför den allmänna meningen
äm på de ställen, som ha monopol på avgörandena.

Den interparlamentariska unionens kongresser äro dock ingalunda utan
betydelse. Många frågor få en tillbörlig belysning. Tillfälle gives om än
med svårighet att fästa uppmärksamhet även på andra ämnen, än som av
rådet uppförts på dagordningen. Den vänskapliga samvaron och de upprepade
försäkringarna om krigs brottslighet bidraga i sin män till att
skapa den nya atmosfär av välvilja, som världen behöver. Men denna
bubbla brister lätt för påfrestningarna av de realiteter, med vilka kongresserna
ej vilja befatta sig.

I ovannämnda uppsåt insändes av mig sex månader före kongressen till
vederbörande tio motioner med fjorton yrkanden. Dessa blevo redan under
behandlingen i rådet reducerade till sju. Detta skedde genom att två, behandlande
olika ämnen, sammanslogos till en samt två av de viktigaste motionerna
tappades bort i rådets protokoll. Beträffande återstoden förklarade
rådet, att det ej fanns plats på programmet. Detta är inom de interparlamentariska
sammanslutningarna ett vanligt formulär för rådsbehandling
av enskilda framställningar enligt min erfarenhet.

Det gällde således för motionären att söka anknyta åtminstone en de] av
yrkandena till generaldebatten och några av de på dagordningen upptagna
specialämnena. De sistnämnda voro: Panamerikanska unionen, kodifikation
av den internationella rätten, deklaration av staternas rättigheter och
plikter, angreppskrigs brottslighet, europeisk tullunion, de nationella minoriteternas
problem, kamp mot skadliga droger, minskning av rustningarna
samt det parlametariska systemet, dess aktuella kris och botemedlen däremot.

Motioner i Första kammaren, Nr 251.

I generaldebatten utvecklades av mig i korthet de olika spörsmål, som
enligt min uppfattning den nya tiden bär i sitt sköte, och anknötos till densamma
tre yrkanden: om en allmän revision av folkförbundets akt, om
vädjan till Nordamerikas förenta stater att inträda i folkförbundet och om
världsspråket.

Exempel
från kongressen
ur formaldemokratiens

epok.

Jordens befolkningsfråga.

Några exempel enligt min uppfattning på pockande angelägenheter,
som synas gå över parlamentarismens förmåga, må framläggas för belysning
av situationen.

Tidens största ekonomiska problem är jordens befolkningsfråga. Ländernas
överbefolkning måste leda till fattigdom, strid för tillvaron och
katastrofer. Ingen fred kan förväntas, så länge befolkningsfrågan överlämnas
åt blinda ödens spel. Faran är förbisedd av dagspolitiken. Tvärtom
anses inom staterna en tillväxt av befolkningen önskvärd, ehuru snarare
en minskning av barnantalet borde stå på dagordningarna. Tillväxten
är efterlängtad för krigsändamål, för industriell tävlan på världsmarknaden,
för kampen mellan raserna, för spridning av litteratur och vetenskap,
för ökade möjligheter i den mellanfolkliga samfärdseln och över huvud
taget för att kunna göra sig gällande i världen.

Särskilt farofylld är det europeiska beslagläggandet av möjligheterna
till kolonisation. Den bekanta lösen »endast för européer» är en krigsförklaring.
Den, som ej får någon boplats eller något att äta, kastar alla
fredsidyller över bord och giver sig ut i krig på liv och död. Bakom dessa
realiteter skymtar världskriget mellan Europa och Asien, om det vill sig
riktigt illa.

Nalkas man parlamentarismen med denna fråga, skjutes den åt sidan av
de stora majoiuteterna inom alla partier. Vid interparlamentarikernas
konferens i Bern sommaren 1924 diskuterades ämnet emigration och immigration.
En del europeiska talare framhöllo med fog behovet av europeisk
utvandring, särskilt från de besegrade länderna. Undertecknad fick stå
ensam med sin erinran, att även Asien var till stora delar överbefolkat och
behövde utvandring. Jordens befolkningsfråga syntes främmande för den
företrädesvis europeiska församlingen. Det »medgavs» till sist av rapportören,
att även denna senare erinran fick remitteras till den kommission,
som skulle behandla frågan. Enligt min erfarenhet bruka dock unionens
kommissioner trots dylika remisser underlåta att överväga andra synpunkter
än dem, som utstakats av rådet.

Vid 1924 års allmänna fredskongress i London lyckades det mig att få
kongressens beslut på, att frågan om rasernas likställighet skulle uppföras
på dagordningen nästföljande fredskongress. Detta har icke lyckats vid
något interparlamentariskt möte. Fredshyrån i Geneve och dess råd lämnade
dock oaktat påminnelser församlingens beslut utan avseende. Detta
är också ett uttryck för formaldemokratiens livsyttringar.

Motioner i Första kammaren, Nr 251. 11

Vid kongressen i Washington 1925 framfördes befolkningsfrågan motionsvis.
Dess betydelse berördes även i generaldebatten. Något yrkande
framställde ja g dock icke. Det »lönade sig ej».

Nationaliteterna äro realiteter även i vår tid. De äro organismer, sam- Nationalitemanflätade
av genmensamhet i härstamning, språk, historia, tillvarelsesätt,
sedvänjor och lagar. De äro världssamhällets naturliga personer, så- rätt.
som Immanuel Kant redan på sin tid betonade. Ferdinand Lasalle underströk
denna grundsats kraftigt, såsom grundvalen för praktisk världspolitik.

Genom blodiga krig bar principen fått söka sig fram till förverkligande
i brist på omhägnad av lagar. Till och med uti folkförbundets akt saknas
en sådan huvudsaklig lagbestämmelse. Ett indirekt erkännande i
denna akt skulle kunna ligga uti förbindelsen för förbundets medlemmar
att verka för garantier för medlemmarnas territoriella oberoende. Men
denna bestämmelse är avfattad företrädesvis såsom en krigsartikel och
begränsar respekterandet till de nu bestående staternas territoriella integritet.
Detta sammanfaller icke med nationernas självbestämningsrätt.
Förbundsakten bekymrar sig i dessa avseenden enbart om »vissa samhällen,
som tidigare tillhört turkiska riket och nått en sådan utvecklingsgrad,
att deras ställning såsom oberoende nationer provisoriskt kan erkännas».
Dessutom anbefaller den en human behandling av ociviliserade folk,
som bebo kolonier och territorier under högre utvecklade staters överhöghet.

De allmänna fredskongresserna hava i gångna tider sysslat något med
detta ämne, men ingå officiella eller halvofficiella instanser. För min de!
har jag från 1911 hänvänt mig vid upprepade tillfällen, utom till de allmänna
fredskongresserna i Sverige och utlandet, även till svenska riksdagen,
svenska interparlamentariska fredsgruppen, nordiska interparlamentariska
förbundet och interparlamentariska unionen med framställningar
om initiativ till en internationell lagstiftning i ämnet. Vid vissa
tillfällen ha dessa förslag även givits form av krav på internationellt erkännande
av rasernas likställighet. Alla dessa hänvändelser hava utom
i ett fall avvisats av de nämnda instanserna. Detta är belysande för en
riktig grundsats fåfänga kamp mot parlamentarismen. Därför må skildringen
i denna punkt bliva i någon mån utförlig, om än mycket, särskilt en
del interpellationers öden, måste förbigås.

År 1911 föreslogs i svenska gruppen att upptaga frågan. Gruppen beslöt
på sitt råds hemställan: »Under uttalande av sina sympatier för de
motiv, som föranlett framställningen, anser sig dock gruppen icke för
närvarande kunna företaga någon åtgärd med anledning av densamma.»

En liknande framställning till nordiska förbundet 1912 att främja strävandena
att fastslå grundsatsen som internationell lag upptogs ej av rådet.

12 Motioner i Första kammaren, Nr 251.

Emellertid hade en vidlyftig framställning i ämnet år 1912 framlagts
av mig i riksdagen. Den blev bekant för en sagda år i Paris bildad
sammanslutning för folkens rätt. Den svenska motionen blev delvis översatt
till franska samt publicerad på olika sätt. Bland annat utdelades
översättningen i något förrum till interparlamentariska unionens möte i
Geneve år 1912. Föreningens ordförande Gabrys, som var närvarande,
bar personligen meddelat mig, att därvid en ung svensk delegerad kommit
fram och, under uttalande av sitt förakt för motionen, avrått dess
utdelande. Gabrys hade då svarat, att den franska föreningen och många
andra tvärt om funno framställningen mycket fruktansvärd. Därpå både
svensken avlägsnat sig utan att vidare säga något.

Nordiska interparlamentariska förbundets råd, bestående av topparna i
de skandinaviska partierna, förklarade åren 1913 och 1914 till och med, att
»ämnet icke föll inom förbundets verksamhetsområde». Sex månader efter
sista uttalandet kom rådet i anledning av världskrigets utbrott genom
utsedde delegerade till ett motsatt uttalande. Där heter det, att förbundet
byggt på grundsatsen om respekt för nationaliteternas rätt. Genom iakttagande
av denna rätt skulle röjas ur vägen en av de djupaste orsakerna
till kriget och tryggas en varaktig fred. Det behövdes således ett världskrig
för att vinna förståelse för grundsatsen. När frågan sedan 1915 återkom,
måste man utfinna något annat skäl för avslag. Det hette då, att
ingen av rådets medlemmar önskade upptaga förslaget. Ämnet kom således
icke något av dessa år, och ej heller de följande, upp på delegerademötets
dagordning. Vid ett sådant tillfälle — det var ett delegerademöte
i Kristiania (Oslo) — ville en konservativ dansk folketingsman stödja mitt
i församlingen fullföljda förslag, vilket han fann behjärtansvärt. Från
rådets sida förklarades, att Lindhagens förslag i detta och andra avseenden
skulle avslås i klump. Ett yrkande om nationernas självbestämningsrätt
fick icke lösbrytas. Denna uppfattning delades sedan vid votering
genom uppresning av delegerademötets övriga medlemmar, liberaler och
socialdemokrater inbegripna. Rådets avslagsyrkande gillades.

Från Paris sände Fredrik Baijer 1912 ett telegram med uttalande av sin
tillfredsställelse med årets motion. Åren 1913—1915 deltog han dock
inom nordiska förbundets råd i dess avstyrkande. Förmodligen berodde
detta på trycket från den parlamentariska formaldemokratien i rådet.

Hösten 1921 inträffade inom nordiska förbundet något uppseendeväckande.
På initiativ av svenska representanter i rådet föreslog rådet
självt, att »grundsatserna om nationaliteternas rätt upptagas i nationernas
förbunds förbundsakt». Nu antogs naturligtvis förslaget av delegeradeförsamlingen,
som ditintills på rådets hemställan alltid lämnat dessa
tankar utan avseende. Resolutionen innehöll även, att den skulle delgivas
de tre nordiska ländernas regeringar. Ungefär samtidigt stodo de skandinaviska
regeringsombuden å folkförbundets delegerademöte och avvisade
tillsvidare framställningar om erkännande de jure av självständig -

Motioner i Första kammaren, Nr 251. 13

het för frigjorda nationaliteter, ja, till och med de baltiska ländernas
framställningar i sådant syfte, vilka i stället fingo försvaras av Italien
och andra.

Påföljande år 1921 tilldrog sig något oförmodat även i svenska riksdagen.
Både, kamrarna enade sig nämligen om att tillstyrka min väckta
motion om svenskt regeringsinitiativ för att den även för vårt land så
viktiga rättsgrundsatsen om nationernas självbestämningsrätt måtte bliva
antagen till internationell lag inom folkens förbund.

Denna senare riksdagsskrivelse fann regeringen icke föranleda någon
åtgärd. Detta avslag hade hos regeringen förordats av dess »kommitté
för frågor rörande nationernas förbund». Det nordiska interparlamentariska
del egeradfemötets beslut ledde icke heller veterligen till något som
helst yttrande från de nordiska regeringarna. Nya framställningar till
riksdagen ha, enligt det gamla bruket, ånyo avslagits. Ja, 1926 bär
konstitutionsutskottet kommit så långt bort från ämnet, att det funnit
syftet vara så oklart, att det ej kunde föranleda något yttrande. Lika
litet har det lyckats att vinna medkänsla för saken hos de interparlamentariska
sammanslutningarna.

Det enastående uppflammandet hösten 1919 och våren 1921 har sin naturliga
förklaring. Ålandsfrågan var nämligen då brännande. När den avfördes
från dagordningen, försvann igen den svenska hänförelsen för eu
viktig internationell rättsgrundsats. Det behövdes ett enskilt svenskt
intresse för att svenskarna skulle upptäcka grundsatsen. När intresset ej
vidare fanns, sjönk rättsgrundsatsen tillbaka i formaldemokratiens töcken.

Vid interparlamentariska unionens kongress i Washington 1925 fick denna
fråga en uppseendeväckande behandling. Efter de många avslagen
befanns nu frågan plötsligt upptagen på dagordningen av rådet på ett enligt
min uppfattning särdeles egendomligt sätt. Kongressen uppfordrades
att intressera sig för en deklaration av »staternas rättigheter och förpliktelser».
Rapportör var den belgiske senator H. La Fontaine. I hans rapport
fann man icke någon klar framställning av skillnaden mellan nationaliteter
och stater. Framställningen gled förbi denna viktiga begreppsbestämning.
I den föreslagna resolutionen framhölls, att en dylik deklaration
skulle bliva en kraftig hävstång för att bland staterna väcka känsla
av ordning, internationell rättvisa och ansvar. Inskrivande av en sådan
deklaration i en blivande kodifikation av internationell lag skulle bidraga
att fastslå de grundläggande principerna. Därför uppmanades
»kommittén för studie! av juridiska frågor» att utarbeta ett förslag till
en sådan deklaration, som kunde underställas en blivande konferens mel
lan staterna.

Detta var en ny vändning på saken. Staten är mer eller mindre en
konstruktion. En nationalitet är en levande personlighet. Deri gamla
begreppsbestämmelsen hade övergivits. Genom den nya formuleringen
kom man medvetet eller omedvetet bort ifrån det besvärliga problemet

Asiens och
Nordafrikas
självbestämmelserätt.

Motioner i Första kammaren, Nr 251.

om Asiens och Nordafrikas undertryckta nationaliteter. I själva verket
var utbytet av ordet nationalitet mot ordet stat en konsekvens av den
ståndpunkt, som intagits av folkförbundets akt och Geneveprotokollet.
Båda betrakta undertryckta folk såsom rätteligen införlivade med de
härskande stateima. De förras självbestämningsrätt är »en inre angelägenhet»
för de senare. Med nämnda rätt har folkförbundet ingenting
att skaffa.

Mot förslaget till resolution gjordes av mig invändningar. Det föreslogs,
att den åtminstone skulle utvidgas med ett omnämnande även av
nationaliteterna och att beslutet således skulle gälla en »deklaration av
nationaliteternas och staternas rättigheter och plikter». Rapportören
svarade ingenting, såvitt jag minnes,, annat än med ett avböjande av ändringen.
Generalsekreteraren däremot betonade, att man i lagstiftning endast
kunde röra sig med juridiska personer, några andra kunde ej uppbära
vare sig rättigheter eller förpliktelser. Det var samma tankegång,
som utvecklades av honom vid ett föredrag, som han nyligen höll inför
svenska riksdagsmän i andra kammarens samlingssal. Där betonades,
att folkförbundet var ett oriktigt namn, det borde i stället heta staternas
förbund. För min del skulle jag vilja säga, att det ännu riktigare borde
kallas för regeringsförbundet. Den störa saken var således reducerad till
ett stycke död juridik.

Församlingen biföll som alltid rådets förslag och avslog mitt tillägg. De
europeiska makter, som härska över asiatiska och nordafrikanska folk,
behöva sålunda fortfarande till någon tid ej frukta något.

Inför denna tillplattade lösning av en angelägenhet, för vilken jag arbetat
övertygat sedan år 1911, ansåg jag mig behöva en utlösning i humorn
såsom den sista tillflykten. Då mina yrkanden om allmän revision
av folkförbundets akt, inbjudan till Nordamerikas förenta stater att ansluta
sig till förbundet och ett studium av va rldsspråksfrågan blevo i
klump avslagna, hade några medlemmar i majoriteten på den europeiska
kanten givit luft åt sin tillfredsställelse genom applåder. Dylika applåder
syntes mig vara lika mycket på sin plats vid detta andra tillfälle.
Jag hälsade därför avslaget med handklappning, beledsagat av ett par
ironiska bravorop. Detta har sedan av någon svensk reskamrat blivit i
riksdagskorridorerna angivet såsom bevis på ett obehärskat sinnelag, ett
applåderande »av min egenmotion», och mitt huvudsakliga inlägg vid
konferensen. Sedan har detta vänliga framställningssätt spritts i en del
tidningar. Den bekanta inskriften på en pelare i Riddarholmskyrkan om
den svenska folkkaraktären är nog grundad på erfarenhet.

Detta är i korthet en liten historia om en stor rättsgrundsats fåfänga
vädjan om huld och skydd hos parlamentarismen, den store folkbefriaren.

Asiens uppvaknande är vid sidan av en jordens befolkningsfråga tidens
största politiska angelägenhet. Den innebär med andra ord frågan om

Motioner i Första kammaren, Nr 251.

de asiatiska och nordafrikanska nationaliteternas självbestämning. Frågan
om rasernas likställighet sammanfaller med detta ämne.

Dessa spörsmål i tiden hämna sig, om de åsidosättas. I svenska riksdagen
har jag sedan långt tillbaka på många sätt erinrat om detta ämne och likaså
upptagit det vid fredskongresser och interparlamentariska sammankomster.
Förslagen ha dock förklingat ohörda i dessa den kaukasiska rasens
församlingar. Asien och Nordafrika hava nämligen gemenligen varit
företrädda endast av japaner. Vid fredskongressen i London 1922 sade sig
en japan helt dela mina uppfattningar. Däremot påstods en gång i svenska
riksdagen, att vid en interparlamentarisk konferens i Wien år 1922 skulle
från japanskt håll uttalats, att Japan var fritt och ej behövde något skydd.
Faktum är emellertid, att förberedelserna till Asiens och Nordafrikas friförklaring
försiggå mäktigt i de undertryckta österländska folkens medvetande.
Förebud saknas icke heller.

I Washington berördes också denna sak både motionsvis och i generaldebatten.
Det yrkades i kongressens uttalande om att nationernas
självbestämmelserätt, särskilt de asiatiska och nordafrikanska nationaliteternas,
måste bliva en internationell rättsfråga och icke allenast en »inre
angelägenhet» för den härskande staten, vid äventyr att lösningen eljest
kommer genom ett nytt världskrig.

Detta senare yrkande blev ej tillfälle att lämpligen framställa
under debatten. Jag framförde därför endast såsom ett exempel den
likaledes motionsvis väckta frågan om egyptiska parlamentets hänvändelse
till de olika parlamenten med anledning av den engelska regeringens
ultimatum till Egypten i november 1924 och likaså det fransk-spanska
kriget mot ett nordafrikanskt folk, som kämpade för sin frihet. I dessa
två ärenden hemställdes om ett uttalande av kongressen om en välvillig
prövning och medling genom folkförbundet. Yi’kandet fullföljdes i samband
med debatten om »anfallskrigs brottslighet». Det föreföll mig uppenbart,
att dessa två tilldragelser också hade karaktär av anfallskrig. Ett
avgörande av folkförbundet genom skiljedom var lika mycket på sin plats
som vid krigiska förlöpningar inom Europa.

I den förra frågan hade, såvitt jag erfarit, dödstystnad i de anropade
parlamenten och hos den europeiska allmänheten följt på den egyptiska
hänvändelsen. Ett av mig i svenska riksdagen år 1925 väckt förslag om
ett behjärtande av hänvändelsen förkastades med 94 röster mot 8. Det
var således åtminstone åtta personer i Europas parlament, som ville giva
ett vänligt svar på en dylik förfrågan. Folkförbundets organ intresserade
sig ej för saken. Därmed har förbundets kompetens såsom fredsstiftare
lidit avbräck.

Även här uppstodo svårigheter för propositions framställande, och yrkandet
kom därför icke ens formellt under prövning. Det undgick dock ej
att tilldraga sig uppmärksamhet. Ämnet hade som sagts berörts även i

Det engelska
ultimatum
till Egypten
och det
fransk-spanska
kriget i
Marocko.

Motioner i Första kammaren, Nr 251.

De nationella
minoriteternas
rätt.

mitt yttrande under generaldebatten. Jämväl detta yttrande lär av artighet
applåderats på några händer. En fransman, som ej förstod det på engelska
hållna talet, hade också deltagit i applåderna. Det berättades mig, att
han skulle fallit i gråt vid underrättelsen, att han applåderat ett klander
mot det fransk-spanska kriget. Denna något otroliga skildring bekräftades
emellertid i viss mån av ett telegram till Göteborgs Handelstidning
från dess korrespondent. I detta heter det, att mina berörda anspelningar
väekt uppmärksamhet. En namngiven amerikansk deputerad, som
ogillade talet i dessa delar, hade låtit göra en fransk översättning och
spritt densamma bland deltagarna.

Den nämnde amerikanen må taga vid sig hur mycket som helst. Han
får i alla fall orätt i tidernas längd. Flera andra amerikaner sade mig
enskilt, att de till alla delar gillade anförandet. Man kommer en gång att
anse, att även dylika mellanhavanden höra hemma under skiljedom.

•

Den enda nationalitetsfråga, som för närvarande förekommer på de interparlamentariska
församlingarnas dagordningar, är frågan om de nationella
minoriteternas rätt. Detta är allenast en underavdelning under
huvudfrågan. Genom att den senare skjutes undan, förlorar också minoritetsfrågan
fast grund. Minoritetsfrågan är emellertid högeligen aktuell
i Europa, den avser nämligen behandling av de nationalitetsspillror, som
efter fredsslutet i Versailles fortfarande lyda under en stat med eu befolkning,
vars flertal tillhör en annan nationalitet. Företrädare i europeiska
parlament för sådana nationalitetsgrupper äro av egen benägenhet och
sina mandat uppfordrade att protestera. Detta vilja de även göra vid de
interparlamentariska årsmötena. Rådet sätter därför gång efter annan
upp frågan på dagordningen, och vid den, generaldebatt, som hölls 1924 i
Bern, dominerade den debatten fullständigt. Sammanstötningar äga därvid
rum ibland, åtföljda av hetsiga tillrop och knytnävsslag till och med
i talarpulpeten. Detta kan ju inte hjälpas och betraktas ej heller av
Riddarholmspelarens ovannämnda representation som något ovärdigt, som
man bör fästa sig vid.

Vid unionens kongress i Nordamerika hölls sista sammanträdet i Kanadas
huvudstad Ottawa. Där försiggick den sedvanliga debatten om de nationella
minoriteterna. Från olika håll framfördes klagomål. Därpå replikerades
av representanter för majoriteterna. För min del anser jag en
orätt och stor fara till förvecklingar ligga däruti, att en rysk befolkning
till ett antal av flera miljoner personer tillagts det nybildade Polen. Då
något omnämnande av detta missförhållande ej förekom under debatten,
ansåg jag mig pliktig erinra om detsamma. Därtill lades en förhoppning,
att även det lilla Litauen omsider skulle få någon rättvis uppgörelse i sitt
mellanhavande med Polen om gränsskillnaden.

I detta sammanhang framhölls, hurusom genom beslutet i Washington,
att man borde syssla med staternas och ej med nationaliteternas rättigheter

Motioner i Första kammaren, Nr 251. 17

och plikter, hade dem viktigaste grundvalen, för minoritetsskyddet bortfallit.
En motsägelse ligger ock däri, att en lagstiftning för minoriteten i en
stat anses kunna komma till stånd utan att minoriteten är organiserad till
en juridisk personlighet. Förhållandet är helt enkelt att Europa ännu ej
tillräckligt fruktar hotet från österlandets nationalitetsrörelser. Därför
avfärdar man dem med, att det icke är juridiska personligheter, som röra
på sig.

Folkförbundets akt uppställer som mål allenast minskning i rust- Minskning av

ningarna. Som bekant har det mött de största svårigheter att kunna göra rustningarna
o eller åvrust något

av denna programpunkt. I sammanhang med Genéveprotokollets ning.

tillkomst ställdes i utsikt en särskild konferens. Protokollets förslag strandade
emellertid och därmed även konferensen. Sedan nu Locarno-överenskommelsen
ingåtts, har en ny konferens för rustningsminskning uppförts
på dagordningen.

Interparlamentariska unionens ledare framhålla gärna, att unionen är
ett parlamentens parlament till skillnad från folkförbundets församling,
som är regeringarnas parlament. Unionen bör därför, menar mången, utveckla
sig så småningom till ett världsparlament med befogenheter.

Tanken är långt ifrån förkastlig, men den utnyttjas icke. Den kräver,
att unionen visar sig skickad att gå i spetsen för nödvändigheterna och villig
att bereda mark för den allmänna meningen. På detta sätt skulle
unionen bäst inverka på regeringarna och stödja fredssaken.

I stället synas mig unionens möten för mycket gestalta sig såsom ett
vasallskap till regeringarnas församlingar i Geneve. Man är rädd eller ej
benägen'' att inlåta sig på ämnen, som ännu ej vunnit hemort i folkförbundet.
Unionens sammankomster bliva gärna en återklang av vad som inom
folkförbundet ansetts kunna gå för sig. Då först är unionen villig att
komma med några bidrag i form av instämmande i frågans vikt eller framlämnande
av någon utredning i detaljer. Någon gång synes unionen användas
såsom bulvan för en komplex detaljer, som inom förbundets ledning
enskilt) förberetts. Unionen har sålunda år efter år havt på sin dagordning
folkförbundets sorgebarn- »minskning i rustningarna». Vid 1924
års konferens i Bern var på dagordningen uppställt ett förslag till minskning,
upptagande en otroligt detaljerad matematisk lösning. Det föreföll
nästan som om) förslaget varit i förbundets hemliga säck innan det
kom i unionens påse.

Vid nämnda konferens gällde det således för avrustningsfolket att, liksom
vid andra dylika tillfällen, bevaka sin övertygelse. Jag föreslog eu tillläggsresolution
dels för den fullständiga avrustningen, dels för dennas
upptagande i folkförbundets akt, där endast minskning i rustningarna förordades,
och dels för att förbundets permanenta militärkommission av uteslutande
officerare ersattes med en civilkommission.

Rådet hade antytt, att frågan kunde få behandlas i detta sammanhang.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 3 samt. 65 höft. (Kr 251.) 2

18 Motioner i Första kammaren, Nr 251.

Rapportören var de danska radikalernas krigsminister, som nu skall vara
med om Danmarks avrustning. Generalsekreteraren hade dagen förut sagt
mig, att det sista förslaget överensstämde med vad han, ehuru utan understöd,
förordat i folkförbundet. Det var således ganska bra förspänt, förmodade
jag. Därav blev intet. Rapportören och sekreteraren rådgjorde.
Och så uttalade den förre, att förslagen voro intressanta, men de borde såsom
nya frågor överlämnas till vederbörande kommissions begrundande.
Förslagen voro varken intressanta eller nya. Det var allmänt bekant, att
en del människor hade allmän avrustning i tankarna. Vem som helst borde
förstått att de ägde sammanhang med den föreliggande frågan om minskning
i rustningarna.

Resultatet blev, att de tre yrkandena, förmodligen därför att de voro så
intressanta och nya, av konferensen överlämnades till »vederbörande kommission».
Denna plägar dock beträffande frågor, som ej av rådet upptagits
på dagordningen, verka som ett krematorium. Konferensens ledamöter
blevo emellertid befriade från att rösta emot det oundvikliga, det manliga
svaret på världskrigets tal.

Vid Washington-kongressen 1925 återkom det seglivade ämnet på dagordningen.
Det gällde liksom även tidigare »demilitariserade zoner».
Detta kan ju ej åstadkomma så mycket och betecknas av militärer såsom
betydelselöst med vår tids tekniska resurser. Huvudfrågan var emellertid
planer och metod för rustningsminskningen.

Redan motionsvis hade jag återkommit med den gamla parollen om
krigsväsendets fullständiga internationella avrustning med bibehållande
allenast av en folkligt organiserad oundgänglig ordningsmakt. Såsom skäl
angavs i korthet följande: Nationalkrigen såsom en allmän företeelse äro
på avskrivning och neutralitetsförsvaret är alltjämt allenast en förevändning.
Oron i världen härflyter för tillfället från inbördeskrigen med Sovjet
såsom anstiftare, Europas och Nordamerikas förtryck över Asiens och
Nordafrikas nationer, folkförbundets sanktionskrig, den tyska revanschen
samt befolkningsfrågans stormvarningar. Således tillräckligt med faror,
som säkerligen ej dämpas med härordningar utan genom dem måste ytterligare
förvärras. Denna oro stillas icke heller genom »minskning i rustningarna».
Krigets idé lever kvar, minskningen i vapen blir en chimär och
den andliga revolutionen uteblir. Folkförbundets sanktioner förbättra
icke läget. De äro säkerligen det stora misstaget i folkförbundets författning.
En god värld skapas endast genom moraliska maktmedel. »Utan tilltro
till det goda och visa är allt förgäves i> staten», intygade Mong Dsi för
mer än tvåtusen år sedan. Kan våldet uträtta något vid ett visst tillfälle,
när sanningens makt tryter, må det övervägas då och ej införas såsom eu
permanent samhällsnyttig inrättning.

Det befanns vid mötet i Washington, att vederbörande kommission mycket
riktigt ej befattat sig med de tre förra året remitterade frågorna. Motionären
hade blott att konstatera, hurusom frågan befann sig i samma

Motioner i Första kammaren, Nr 251. 19

läge som vid senaste konferens. Enligt en spridd folklig opinion bodde det
dock icke någon gild i kommissionens hemställan. Fråga vore, om en
minskning av rustningarna i alla länder ens kan nås genom allmän överenskommelse.
Världen behövde mänsklighetens avväpning såsom ett
nära liggande mål. Detta krav måste därför till en början finna plats i
folkförbundets akt. Rättighet likaledes för en enskild stat att fullständigt
avrusta och giva ett exempel måste bli klart inskriven i akten. Vi behövde
endast erinra om den köld, med vilken det danska förslaget om avrustning
blev mottaget i folkförbundet och de hotelser mot Danmark, som
gjordes av åtskillig stormaktspress, särskilt i Frankrike. Det erinrades till
sist om de tre yrkandena vid förra kongressen. Att begära proposition på
dem var enligt erfarenhet hopplöst. Motionären nöjde sig med denna erinran.

Därest förhoppningar vila på nationernas förbund, bör väl ingenting
vara mer oundgängligt än attl skapa ett nytt förbund, som ger ett sant uttryck
för förbundets ideella uppgift. Första steget därtill är en allmän
revision av dess idéprogram eller med andra ord dess akt. År 1924 föreslogs
av mig i olika instanser en sådan revision. Därvid berördes såsom
exempel tolv olika punkter.

Bland annat väcktes frågan hos interparlamentariska unionen år 1924.
Rådet anmärkte, att den måhända kunde lämpligare upptagas, då unionen
1925 sammanträdde utanför Europa. Varför icke likaväl inom Europa?
Saken gick till diskussion och votering. Det stora flertalet av dem, som
deltogo i omröstningen, förkastade förslaget enligt ledningens önskan. Åtskilliga
röstade för detsamma.

Uppmuntrad av rådets förespegling återkom jag i god tid med framställningen
till kongressen i Washington. Nu avböjde rådet framställningen
utan vidare med den erinran allenast, att plats ej fanns på dagordningen.
I stället för att vilja uppriktigt vidga folkförbundets horisont, upptogs av
rådet ett sådant ämne som Pan-Amerika. I och för sig" har ju även denna
aktuella fråga sitt intresse och meningen lär varit att få kännedom om
avsikterna. Mötet för denna fråga hölls också i föreningen Pan-Amerikas
stora palats. Man kan emellertid fråga sig, varför icke med samma skäl
Pan-Europa, Pan-Asien och Pan-Afrika likaledes upptogos. Den på dagordningen
upptagna punkten om en europeisk tullunion smakar mera av
krigsförklaring än en förkunnelse av fred.

En svår missräkning var det att Nordamerikas förenta stater, som gingo
med i kriget och deltogo i fredslutet, därefter drogo sig undan från det
fortsätta fredsarbetet. De anslöto sig icke till folkförbundet, till vilket deras
representant tagit initiativ. Mycket kom på sned, många framsteg
fördröjdes genom detta förhållande.

Det vanliga förståndet säger då, att de förenta staterna böra upp -

En allmän
revision av
folkförbundets
akt.

Nordamerikas
förenta
staters anslutning

till folkförbundet.

Motioner i Första kammaren, Nr 251.

fordras av en allmän mening att ingå i förbundet. I insikt om denna nödvändighet
sökte jag först väcka intresse på olika sätt i svenska riksdagen
för uppfordran till ett regeringsinitiativ. Det lyckades icke. Många utomstående,
även diplomater, beklagade denna utgång.

På interparlamentariska gruppens kongress i Köpenhamn 1923 framfördes
också saken. Både presidenten och generalsekreteraren ställde sig
sympatiska och spådde en god utgång. Två amerikanare uppträdde dock
bestämt emot och förskansande sig ock bakom ett förmenande att frågan ej
blivit i laga ordning väckt, ehuru debatten just rörde sig om förbundets utvidgning.
Nu vände sig bladet genast. Sekreteraren läste upp en ordningsföreskrift
i stadgarna och frågade, om förslaget ändock vidhölls. Då
detta bejakades, sökte presidenten förmå mig till att avstå från förslaget
under erinran att jag blev ensam i en omröstning. Votering skedde emellertid.
Med stor majoritet förkastades förslaget. Några röstade för och
många förhöllo sig som vanligt passiva.

Vid unionens konferens i Bern följande år ville jag bereda konferensen
tillfälle att i laga ordning uttala sig. Motion väcktes. Bil eller två ledamöter,
såsom jag vill minnas, från Tjeckoslovakien, uppfordrade mig dessutom
vid mötet att återupprepa mitt förslag. Även här blev diskussion och votering.
Det stora flertalet av dem, som deltogo( i omröstningen förkastade
förslaget enligt rådets önskan. Åtskilliga röstade för detsamma.

Det föreföll mig nu, som om denna sak framför allt borde diskuteras
vid unionens möte i förenta staterna. Därtill uppmuntrade byråns rapport.
Den betonade att »fullständig uppriktighet i våra diskussioner är nödvändig
för att unionens mål skall kunna främjas». Även för detta ämne
hade rådet sagt sig ej hava utrymme. Det visade sig sedan, att man icke
heller önskade det, även om utrymme funnits.

Efter vår landstigning i Newyork blevo vi så gott som omedelbart inbjudna
av amerikanska föreningen för nationernas förbund till stor diné.
Där talades åtskilligt från det obligatoriska hedersbordets olymp. Föreningens
talare av båda könen förordade kraftigt allmän samling. De
förklarade vältaligt, hurusom förenta staternas inträde i folkförbundet
var nödvändigt såväl för dem själva som för mänskligheten. Jag tyckte,
icke utan partiskhet, att de europeiska hindrarna däruppe vid hedersbordet
gjorde en ganska slät figur. Åtminstone blickade de uttryckslöst ut i
rymden under dessa påminnelser.

Det sades, att de amerikanska politikerna till större delen voro tämligen
omöjliga på denna punkt. Befolkningen i västern var likgiltig för den
övriga världen, med vilken den hade föga att skaffa. I östern voro meningarna
delade, men dess intellektuella element ansågos i allmänhet vara
anhängare av anslutningen.

Under kongressen fullföljdes som sagt motionen. Förslaget gick ut på, att
kongressen skulle rikta en vänlig vädjan till förenta staterna att inträda
i förbundet för att stödja och förbättra det samt mer än hitintills taga

Motioner i Första kammaren, Nr 251.

aktiv del även i fredsarbetet. Omröstningen utföll bär som vid de två
föregående mötena. Förslaget var bär ännu mer handicapat, därför att
det trots gensaga ställdes under proposition samtidigt med två helt olika
frågor. Någon ovilja mot förslaget från amerikanarnas sida förnam jag ej.
I en tidning läste jag ett par sakliga erinringar emot Amerikas inträde i
förbundet.

Det sades, att den amerikanska pressen uppmärksammade kongressen
ganska litet. En korrespondens till Göteborgs Handelstidning av William
Fergo kritiserade den i hög grad. I eu artikel från denne korrespondent
lästes följande:

»Frågan om förenta staternas anslutning till folkförbundet var den fråga
som förorsakade det livligaste meningsutbytet bland de närvarande, dock
endast i avskilda kamrar, ty högt tordes man ej diskutera saken. När
Stockholms borgmästare slutligen gav uttryck åt vad alla tänkte och
önskade, så nämndes det taktlöst och blev icke vidare vidrört.»

Denna erfarenhet grundades förmodligen på några framskjutna personers
enskilda yttranden. Byrån hade ju dock utgivit förutnämnda paroll om
att endast »fullständig uppriktighet» i diskussionerna kunde främja unionens
uppgift. Det händer ibland vid billiga tillfällen, att samvetet slår
igenom den parlamentariska klokskapen. Kanske var möjligen yrkandets
sammankoppling med två andra ett krokben och således ett återfall i
form aldemokrati.

I sex föredrag efter kongressen på olika platser redogjorde jag något
för de viktigaste av mina stridsfrågor på kongressen och dröjde särskilt
vid denna punkt. För att vara riktigt praktisk formulerades slutorden
till en förhoppning, att även »förenta staterna måtte förstå, och göra det
snart, att de äro en oskiljaktig del av världen och detta icke blott i krig
utan även i arbetet för freden». De bifallsyttringar, som folio just på
dessa slutord, ådagalade att de åtminstone icke uppfattades som en taktlöshet.

På Washingtonprogrammet stod upptagen codifikation av internationell
rätt. En förbisedd omständighet, som reser murar mellan folken, är
skiljaktigheterna i deras allmänna lagstiftningar. Rättens universalitet
är därför eu lösen, som också måste höjas. Därvid syftas icke på ett så
ovist och man kan gärna säga hopplöst företag som att söka sammansmälta
olika folkslags seder och behov med utplånande av mäktiga historiska
traditioner. Oföränderliga skiljaktigheter i rasegenskaper, klimat,
landskapets gestaltning och nedärvda sedvänjor komma under oöverskådliga
tider att bevara skiljaktigheter mellan olika folkslag i sedvänjor och
i de ur dem framgångna institutionerna och lagarna.

Emellertid omfatta gällande lagstiftningar många rättsområden, som
enligt sakens natur redan nu lämpligen kunna överensstämma till gagn
för den mellanfolkliga samfärdseln. Ett strävande i detta syfte bör kun -

Rättens universalitet.

Folkförbundets
militära
och ekonomiska
sanktioner.

Världs språket.

22 Motioner i Första kammaren, Nr 251.

na bryta åtskilligt av söndringens anda samt uppamma samförstånd och
känsla av samhörighet. Det ligger nära till hands, att början göres med
gemensamhet i lagstiftningen för länder, som sedan gammalt stå varandra
nära.

Motionsvis och vid debatten om den internationella rättens codifikation
framställde jag ett yrkande, som även gjorts i andra instanser. Det
hemställdes, att kongressen ville uttala sig till förmån för ett strävande
till rättens universalitet genom lika lagstiftning i skilda länder på privaträttens
och även statsrättens område, i den män så lämpligen kan ske.
Det förordades i dehatten remiss till vederbörande kommittéer. Rådet
satte sig däremot och följaktligen även kongressen.

Folkförbundets författning vill giva respekt för besluten ytterst genom
maktmedel. Dessa äro de så kallade militära och ekonomiska sanktionerna.
De ekonomiska sanktionerna innefatta ett avbrytande av alla handelns
affärsförbindelser. De militära innebära krigföring med de stridskrafter,
till vilka förbundets medlemmar skola bidraga. Det är väl därför, som
förbundsakten talar blott om minskning i rustningarna och ej om avrustning.

Den syn, som enligt min uppfattning bör läggas på sanktionerna, är
ovan antydd under kapitlet om avrustningen. Sanktionerna äro en mycket
farlig sak. Deras tillgripande upptänder hat och hämndkänslor. De
kunna lika väl föranleda en världsbrand som ett tillrättaläggande av
vanskligheter. Deras uttolkning och tillämpning ha hitintills upplöst sig
i förvirring och splittring utan utsikt att leda till klarhet och enhet. Det
blir beroende av en slump, om sanktionerna verka i åsyftad riktning utan
svårare påföljder, och man bör icke leka med elden.

Liksom vid tidigare tillfällen och på andra ställen väcktes motion även
till Washingtonkongressen om de militära och ekonomiska sanktionskrigens
bortfallande ur folkförbundets författning. Under remissdebatten
varnades för dem men i sammanhang med militärdebatten avstod jag från
att göra något yrkande.

Fn talare på den ekumeniska konferensen i Stockholm sommaren 1925
sade att det aldrig kunde bli någon definitiv ordning i världssamhället,
förrän nationaliteterna blevo sätta i stånd att samverka med varandra
på ett gemensamt tungomål, ett världsspråk. Unionen har på hemställan
av rådet vägrat upptaga denna sak till prövning senast vid konferensen i
Bern 1924. Mitt förslag avslogs av det stora flertalet, som deltogo i omröstningen.
Några röstade för saken, till och med två svenskar, vilket
vill säga mycket.

Vid Washingtonkongressen upprepades motionen om en förutsättningslös
undersökning. Rådet avrådde »enhälligt» och kongressen avvisade som
vanligt. Emellertid tycktes världsspråksfrågan intressera amerikanarna

Motioner i Första kammaren, Nr 251. 23

kanske just på grund av deras praktiska läggning. Antagandet av ett
världsspråk, som bland annat inläres i alla världens skolor, kommer att
medföra en omvälvning. Det är en andlig nödvändighet för en enad
mänsklighet.

Det inträffade emellertid något på själva kongressen. De nykomna
spanska amerikanernas första handling var att fordra att vid sidan av
franska, engelska och tyska, spanskan skulle bli konferensspråk. Denna
framställning hänvisades däremot till undersökning. Även på en fredskongress
gällde det sålunda, att först skaffa oss privilegier på den Övriga''
mänsklighetens bekostnad. En japan menade, att om spanska antogs
som privilegierat språk borde även japanskan bliva det. År 1918 yttrade
Lenin på min uppfordran till honom att verka för ett världsspråk:
varför skall det vara endast ett språk, vi hava ju redan tre världsspråk
och ryskan blir det fjärde.

Alla dessa ensidiga krav samt den nuvarande språkliga trängseln i skolan
och livet komma att framtvinga världsspråket. En stor tidning.
Washington Post, tog i en särskild artikel mitt parti mot konferensen.
Dennas tillfälliga amerikanska president utropade skämtsamt vid frågans
behandling: »presidenten förordar det amerikanska språket som världsspråk».
En fransman yttrade enskilt efteråt, att han ville hava det franska
språket. Då jag svarade, att det kunde de svenska bönderna och ar-*
betarna ej lära sig, sporde en närvarande tysk pacifist, varför de svenska
bönderna och arbetarna behövde lära även ett annat språk än sitt eget.
Således för de menige finns ingen framtid, den tillhör fortfarande de privilegierade.

Man ser redan av detta virrvarr, att ett nybildat logiskt och lättlärt
världsspråk — i sådant fall givetvis systemet esperanto eller ido — är
det enda möjliga och ej något levande krångligt nationalspråk, uppfyllt
av godtycke och oregelbundenheter. I mina föredrag i Amerika framhölls,
att även engelskan vore otänkbar, dels av politiska skäl, dels såsom
alltför svårt även det, och dels därför att det var ett barbariskt språk,
emedan det ej talades så som det skrevs. Vid denna senare erinran skrattade
publiken halvt instämmande och på ett ställe applåderades livligt.

En japan, medlem av rådet, hade förmodligen varit med och avstyrkt
världsspråksmotionen. Någon vecka efter min hemkomst trädde Kaju
Nakamura, ty så var hans namn, in i mitt ämbetsrum i Stockholms rådhus.
Så liten är världen. Han ville mota spanjorernas förslag och nu arbeta
för esperanto som världsspråk. Jag måste komma även till nästa
konferens, menade han, och då ville han hjälpa mig. Vi räckte varandra
handen på ett samarbete. Ett separatavtal har således träffats nu mellan
Sverige och Japan att med milt våld och stor förslagenhet tvinga på en
förstockad mänsklighet denna ofantliga välfärd.

Den stora frågan är andarnas förbrödring. Detta gäller på samma
gång en befrielse. En frigörelse nämligen från språkgränsernas uråld -

andliga
kulturen.

Motioner i Första kammaren, Nr 251.

riga ofärd. Ett avkastande tillika av de tre privilegierade så kallade kulturspråkens
övervälde, grundat på föreställningen, att Europa är världen
samt Paris, London och Berlin Europa.

Tecken tyda på, att det jämväl i denna sak blir Asien, som kommer att
gå i spetsen för den världsbefriande rörelsen. Det börjar redan resa sig
mot den ovannämnda olidliga bördan. Världens övriga undertryckta
språk böra sluta upp vid Asiens sida mot de förtryckande språken och deras
vasaller samt tvinga dem till förbrödning.1

Det ofrånkomligaste i mänsklighetens trångmål är eu andlig revolution
i statskonsten, en sinnesförändring, en rensning av atmosfären genom god
vilja. Vetenskapen känner intet annat andligt innehåll än förståndet. I
dagligt tal röra vi oss däremot med begreppen »förstånd och samvete».
»Vetenskap utan samvete», sade Rabelais, »är icke något annat än själens
ruin och fördärv.» Samvetet är, såsom nedan närmare utvecklas, det
viktigaste andliga innehållet.

Den andliga kulturen överskuggar de politiska och ekonomiska problemen.
Det är icke rätt och icke heller är det praktiskt att i statskonsten
sluta ögonen för detta förhållande. Även i det offentliga livet behöva vi
erinra oss det latinska ordet »mens agitat molem».

Vid åtskilliga tillfällen har jag särskilt i svenska riksdagen, men även
vid mellanfolkliga möten i någon mån fästat uppmärksamheten på denna
bortglömda sak. I Washington skedde det i generaldebatten. Motionsvis
riktades uppmärksamheten på två folkförbundets kommittéer, vilka övade
ett ledande inflytande i motsatt riktning.

Såsom högsta vårdare av den andliga ledningen av folkförbundet är
satt dess kommission för intellektuellt samarbete, bestående företrädesvis
av europeiska vetenskapsmän. Samvetet har således icke fått någon plats.
Härmed är kommissionens oförmåga såsom andlig ledare ofrånkomlig.
Den har sålunda vid ett tillfälle å förbundets vägnar enhälligt förklarat
moralisk uppfostran vara ett område, som föll utom kommissionens räckvidd,
(»1’education morale est un domaine, qui lui échappe»). Det är främst
med »vetenskapen», sade kommissionen, med vilken den bör inleda förbindelser.
Detta uttalande framstår såsom ett dödsmärke på förbundets
panna. .Kommissionen har ock avvisat andarnas förbrödring medelst ett
överkomligt världsspråk. Detta är nämligen i grunden en moralisk angelägenhet
och undflyr därför vetenskapen.

Förbundet har från början lagt ledningen av rustningarnas minskning
hos en ständig rådgivande kommission för militära angelägenheter, sammansatt
uteslutande av officerare. Ett slående uttryck för den primitivitet,
varmed förbundets fredsverk inletts.

Det betonades i motionen att det ville till en andlig revolution i statskonsten,
ett betonande av själens odling såsom kulturens mål och en beslutsam
resning mot våldet som kulturmedel. Yrkandet inskränktes där 1

Utförlig motion om världsspråket se 1:222 år 1926.

Motioner i Första kammaren, Nr 251.

emot till att förorda en avlösning eller omorganisation av de båda kommittéerna.
Under överläggningarna framställdes icke ens detta yrkande.
Kommittéernas tillvaro och psyke vidrördes i generaldebatten och i samband
med militärfrågan. Detta var ju också allt som kunde åstadkommas
vid ett sådant tillfälle.

På dagordningen för Washingtonkongressen stod: det parlamentariska Krisen i det
systemet, den nuvarande krisen i detta system och dess botemedel. Detta JJfskHystl
initiativ var överraskande och glädjande på samma gång. Det var nära, met.
att ämnet ej kommit upp till överläggning. Sista dagen för vistelsen i
Washington tillkännagavs, att tiden sannolikt icke medgav någon förhandling.
Detta gick mig till sinnes, och jag erinrade i kongressen, att det var
bättre att inskränka på festerna och utfärderna än på arbetet, en uppfattning,
som också syntes delad av flera. Slutligen ordnades det så, att en
stund ägnades åt mötets säkerligen viktigaste fråga.

Rapportör i ämnet var schweiziska nationalrådet Horace Micheli. I sin
rapport diskuterade han först krisens politiska orsaker, med utgångspunkt
från att det parlamentariska systemet betraktats såsom det yppersta (nec
plus ultra) av liberala institutioner. För närvarande hade emellertid parlamentarismen
blivit åtskilligt misskrediterad. Detta faktum måste man
erkänna, sade rapportören, vare sig man tyckte om det eller icke.

Den politiska orsaken till nedgången i prestige voro angreppen från yttersta
vänstern av bolsjevismen samt från den motsatta sidan av fascismen
med den italienska såsom mönster. Mellan dessa båda fiender till själva
systemet gåvos många skiftningar. Man kritiserade mångenstädes, till och
med bittert systemets verkningar utan att motsätta sig systemet såsom
nyttigt och nödvändigt.

Därtill kommo, sade rapportören, de tekniska anmärkningarna. Dit
hörde tendensen till permanenta parlamentssessioner, parlamentens inblandning
i de minsta administrativa detaljer, uppkomsten i följd härav av
yrkespolitici med undanträngande av representanter för landets stora intellektuella
och ekonomiska krafter, förstörande av regeringens autonoma
verksamhet, uppkomsten av talrika nya partier vilket försvårar både
parlamentets och regeringens arbete, de oupphörliga ministärombytena
vartill anledning hämtas från icke blott de stora frågorna utan larm de
minsta detaljer, styrelsens dagliga beroende av parlamenten eller vissa
grupper eller enskilda riksdagsmän, det hemliga spelet bakom kulisserna
och liknande inflytelser, som omöjliggör en varaktig och auktoritativ styrelse.
Därtill kommer långsamheten med parlamentets arbete, särskilt under
ett tvåkammarsystem. Det hände ofta, att eu lagstiftning kommer till
stånd först sedan anledningarna till densamma helt förändrats. Det inträffade,
att lagstiftning beslöts inför tomma bänkar och genom hoppande
majoriteter.

Härefter betonade rapportören, att trots allt vore det parlamentariska

26 Motioner i Första kammaren, Nr 251.

systemet det enda, som tillät folket och den allmänna opinionen att utöva
något inflytande. Vi kände ej till någon annan utväg. Man liade föreslagit
tekniska rådsförsamlingar eller kommittéer av specialister, som skulle
avgöra frågorna i stället för folket. Denna reform borde undersökas, men
även om den godtogs, kunde den icke ersätta parlamentet. Rapportören
var själv eu uppriktig vän av »direkt demokrati». Fyrtio års erfarenhet
av systemet med referendum och initiativ i Schweiz hade givit goda resultat,
när folket uppfordras att besluta om allmänna grundsatser. Däremot
var resultatet mycket mindre tillfredsställande, när en komplicerad lags
paragrafer förelågo till diskussion. Alldeles uteslutet vore att folket skulle
kunna ingå i detaljer av en budget. Direkt kontroll av finanser och administration
av folket hetyder fullständig frånvaro av kontroll. Både med
hänsyn till lagstiftning och kontroll vore parlamentet en nödvändighet i
varje demokratiskt land.

Beträffande de nödvändiga reformerna stannade rapporten huvudsakligen
vid hänvisning till ett kommande studium av frågan. Han föreställde
sig, att ingen församling vore bättre skickad till ett sådant studium
än den interparlamentariska unionens konferens. Där fanns tillgång till
upplysningar i alla tekniska och politiska frågor. Alla hade där erfarenhet
av det parlamentariska systemet och många hade en lång och fruktbar
erfarenhet. Därifrån skulle man kunna taga upp den handske, som
kastats mot det parlamentariska systemet av yttersta vänstern och yttersta
högern. Detta angrepp tarvade ett klart och bestämt svar. Unionens nationella
grupper, kunde vara skickade till initiativtagare och ledare av reformer
i de olika parlamenten. Detta skulle leda till en renaissans av parlamentarismen
och återställa den i dess upphöjda ställning, inflytande och
auktoritet, som den en gång ägde.

Vad som behövdes, var icke en diskussion mellan personliga meningar.
Främst av allt fordrades inrättandet av en undersökning inom de internationella
grupperna. Undersökning borde ske på det sättet, att varje grupp
först framlade den bestående ordningen i sitt land exempelvis: parlamentets
konstitution, två kamrar eller en, valsättet, metod för valfriheten,
varje kammares befogenhet, sättet för val av den exekutiva makten, maktens
fördelning mellan denna och mellan folken, arbetsordning för varje
kammare med dennas rätt till enskilt initiativ, permanenta kommittéer
m. m. Därefter böra de nationella grupperna avgiva em berättelse, hur de
förenämnda institutionerna verkat jämte kritik av dem. Slutligen skulle
på grundvalen av dessa två framställningar framläggas ett sammanfattande
resultat. För detta arbete krävdes medverkan av kännare utav offentlig
lag och politisk vetenskap med praktisk kunskap om de parlamentariska
institutionerna. Lyckligtvis, trodde rapportören, funnos sådana
män inom unionen.

Rapportören föreslog till sist antagandet av följande resolution:

I betraktande av den kris, som parlamentariska systemet nu genomgår,

Motioner i Första kammaren, Nr 251. 27

samt den kritik och till och med angrepp, som det är underkastat från de
mest olika håll,

i betraktande å andra sidan att interparlamentariska unionen är den internationella
institution, som är bäst kvalificerad att diskutera denna kritik
och, så vitt det finnes befogat, finna botemedel och således tillbakaslå
angreppen mot själva existensen av det parlamentariska systemet såsom
värn för den offentliga friheten,

uppfordras kommittén för studium av politiska spörsmål och organisationsfrågor,
efter att hava gjort en enquéte ibland de nationella grupperna,
att studera det parlamentariska systemet i de olika länderna och framlägga
en rapport till en följande konferens.

Den korta debatten i kongressen inskränkte sig väsentligen till vältaliga
hyllningar till parlamentarismen och friheten, för vilken den gamla liberalismen
gått i strid. För min del erinrade jag i korthet om de ovan i
denna framställning berörda missförhållandena. Rapportören hade föga
berört dessa realpolitiska frågor. Han hänvisade fortfarande till nya former
och åtskilligt kunde säkerligen vinnas även på denna väg. Men i det
hela, menade jag, gick den parlamentariska krisen sin väg framåt, oberoende
av formerna. Sådan vore den mänskliga naturen. Så länge alla partier
äro ense om, att statskonsten ej. har något att skaffa med realdemokrati,
så länge vi vägra att gå till grunden av tingen i våra överväganden
inom parlamenten, så länge vi i motsats till exempelvis Konfutse, Sokrates
och Kristus betrakta personens kultivering såsom ett ämne, vilket ej vidkommer
statsmakten, så länge kommer ett rätt styrande av staten att vara
en omöjlighet. Den kommer alltid att bliva styrd med den minsta möjliga
vishet vare sig styrelseformen är parlamentarism eller vad annat som
helst. Till närmare belysning av denna mening återgavs för konferensen
lydelsen av Konfutses politiska program, till vilket jag nedan återkommer.

Beträffande det föreslagna infordrandet av upplysningar om parlamentarismen
från unionens internationella grupper, förmenade jag, att man
icke borde förglömma, att unionen vore ett barn av sin tid. Den representerade
parlamentarismen sådan den nu är, därav följer att unionen icke
kan göra någonting. Det voi’e därför att befara, att verklig upplysning
icke skulle kunna erhållas genom uttalanden från formaldemokratiens
huvudkvarter. Diskussionen komme emellertid att börja, och mer kunde
man måhända icke nu förvänta. Även parlamentarismen vore underkastad
den gamla lidandets väg: »per aspera ad astra», genom vidriga öden
mot stjärnorna.

Det frapperade mig, att dessa erinringar applåderades livligt av några
ledamöter på de nordamerikanska bänkarna. Europas närvarande representanter
förhöllo sig däremot tysta gent emot de ovannämnda gamla gestalternas
påminnelser.

Kongressen biföll till sist det av rapportören föreslagna och av rådet
tillstyrkta resolutionsförslaget.

Yttrandefrihet
och
sekretess.

28 Motioner i Första kammaren, Nr 251.

Ett gammalt demokratiskt och följaktligen också parlamentariskt krav
är full dager i möjligaste mån över alla frågor och skrymslen av politisk
natur. Yttrandefriheten var en symbol för solen och skumrasket en symbol
för de mörka makternas lömska spel. Även här har parlamentarismen
kapitulerat. Någon gång i tvångsfria ögonblick flammar en liten låga upp
av den heliga elden.

Så skedde i interparlamentariska byråns rapport till interparlamentariska
unionens konferens i Bern år 1924. Rapporten, omkring vilken general
debatten skulle röra sig, utgav följande lösen: »Ben grundläggande
principen för varje parlamentarisk institution är diskussionsfriheten, tillfälle
för varje mening att göra sig gällande och försöka övertyga. Det ligger
därför i unionens väsen att stå öppen för varje nyans av politisk opinion.
» »Alla åskådningar kunna göra sig gällande under våra sammankomster»,
tillädes ytterligare för säkerhets skull. Uti hyråns rapport till
1925 års kongress i Washington betonades, att »fullständig uppriktighet i
våra diskussioner är nödvändig, i fall unionens mål skola kunna befrämjas».

I tillämpningen te sig dessa göda föresatser ofta på ett annat sätt. I
unionen såväl som i dess underavdelning nordiska förbundet bestämmer
råden enväldigt dagordningarna. Man finner snart, att en vädjan till
nämnda grundsatser är ovälkommen, så snart därigenom rådens anordningar
äventyra att bliva rubbade. Mot oförmodade yrkanden uppbådas
gärna lormella hinder med stränghet. Ibland sammanslås vitt skilda yrkanden
i en proposition och förgöras därigenom så mycket lättare. Detta
bör man ej förtörna sig över. Det är ju blott en manifestation av formaldemokratiens
eget väsen i den nuvarande tidsåldern.

I unionens och nordiska förbundets stadgar finnes visserligen vid sidan
av rådets envälde även en liten fristad för den enskildes motionsrätt.
Denna är så mycket mera av behovet påkallad, som rådet och dess kom7
missioner tillsättas av majoriteterna inom de olika grupperna. Inom dessa,
härskar, åtminstone i Norden, deras styrelser, vilka gemenligen bestämma
vad som får äga rum. Dessa bilda, oavsett partiriktning, en ganska fast
sammanslutning. De komplettera sig gärna själva, utse varandra till inflytelserika
uppdrag samt hålla folket och framför allt idéerna på avstånd.
Detta är uppenbarligen mänskligt och omedvetet kanske, men det
äger rum i alla fall, såsom ock skett under de närmast föregående årtusendena.

Det förenämnda lilla koketteriet med dess välvilliga gest åt den enskilde
har formulerats i unionens stadgar sålunda:

»Förhandlingarna omfatta de av det interparlamentariska rådet å föredragningslistan
uppförda frågorna. Andra förslag och framställningar
upptagas till behandling endast såvida konferensen fattar beslut att taga
dem i övervägande och med två tredjedelars majoritet medgiver överläggning
därom, efter att först hava avhämtat rådets mening samt tagit del
av förslagsställarnas kortfattade motivering.»

Motioner i Första kammaren, Nr 251. 29

Man skulle nu tro, att här mötte en tillströmning av förslag från personer,
som hade något på hjärtat. Till min överraskning är icke alls så
förhållandet. Man behöver icke frukta någon som helst anhopning eller
konkurrens av yrkanden, som gå utöver de av råden fastställda dagordningarna.
Även detta är belysande för den parlamentariska situationen.

Motionärer, som vilja sväva ut över den medgivna ramen för förhandlingarne,
mötas av förenämnda vanskligheter. De bliva oftast hänvisade till
egna ansträngningar. Sådana framställningar omnämnas icke ens på
dagordningarna, vilket strider brutalt mot förenämnda stadgande och
försäkran, att varje nyans av politisk opinion får göra sig gällande. Därigenom
undandrages kongressens vetskap i god tid om vad den dock lagligen
måste åtminstone i ovan angivna ordning besluta om.

Vid konferensen i Bern 1924 framlades ett förslag till arbetsoi''dning för
konferenserna. Detta fastslog, att rådet fortfarande ensam bestämmer
dagordningen. Av mig föreslogs, att även enskilda delegerades förslag,
som i god tid inlämnas, skulle uppföras på dagordningen och bliva föremål
för beslut, i den mån det medhanns. Förslaget avslogs efter någon diskussion.

Det var sällsamt att någon tid efteråt höra, hur lantfolk i Jämtlands och
Ångermanlands avlägsna bygder spontant utbrusto i munterhet, då jag objektivt
skildrade, hur inom ett världsparlainent uppfyllas försäkringarna
om, att varje politisk nyans får göra sig gällande.

Vid 1924 års konferens i Bern tilldrog sig följande behandling av frågan
om den utrikespolitiska sekretessen och dess befogenhet att undantränga yttrandefriheten.
Det gamla formuläret om parlamentarisk kontroll pa utrikespolitiken
stod på dagordningen. En tämligen omöjlig sak under den
nuvarande utvecklingen. En framstående tysk professor i statsrätt var
rapportör. Han föreslog åtskilliga uttalanden, av vilka tyngdpunkten låg
därpå, att inom varje parlament skulle finnas ett utrikesutskott för kontrollens
utövande. Resolutionsförslaget inleddes med ett uttalande, att
konferensen »ser i principen om en så långt som möjligt utsträckt publicitet
den bästa garantien för en internationell fredspolitik och en samverkan
mellan staterna».

Undertecknad tillät sig nu erinra om det sanningsenliga förhållande, att
i Sverige hade man ett dylikt utskott och så omtöcknat av sekretess, att
endast dess sexton ledamöter fick veta något. Samtliga övriga riksdagsmän
och hela folket, sex miljoner människor, höllos i okunnighet. Detta
tyckte talaren icke var »en så långt som möjligt utsträckt publicitet». Han
föreslog ett tillägg till resolutionen i syfte, att utrikesutskottet borde avgiva
rapport till sina uppdragsgivare, föra protokoll över sina förhandlingar
samt ej annat än i trängande fall vara bundet av, tysthetsplikt.

Det hördes några räddhågade ansatser till applåder. Eu tysk delegerad
meddelade talaren, att enligt hans erfarenhet det tyska utrikesutskottet

30 Motioner i Första kammaren, Nr 251.

var lika värdelöst i publicitetssyfte och att de föreslagna tilläggen borde
antagas. Han ville dock ej uppträda, men uppsökte rapportören på hans
plats och sökte övertala honom.

Även bär skrattades det i bygderna upp mot de svenska lappmarkerna
över »den största, möjliga offentlighetens» innebörd inför en europeisk
areopag, över berget, som födde en råtta. Ty såsom Laotse konstaterade för
nära tretusen år sedan: »de som äga den sanna insikten höra ej till de
högt lärde, de som äro högt lärde sakna den sanna insikten».

Rapportören rynkade ögonbrynen och förklarade, att tillägget gick
alldeles för långt. Därmed var som vanligt saken avgjord. Mitt förslag
förkastades av konferensen. Dess schweiziske president, vilken likt de
flesta kongresspresidenter avskydde tilläggsförslag, tröstade dock senare
på dagen förslagsställaren med ett vänligt: »ni är en filosof». De förkastade
förslagen voro således i alla fall tänkvärda enligt hans inre oparlamentariska
övertygelse.

Vid Washingtonmötet var tillmötesgåendet mot den enskildes förslagsfrihet
påtagligt ännu mindre än året förut i Bern. Den förordade »fullständiga
uppriktigheten i diskussionerna» blev som sagt ej heller just
hedrad i tillämpningen.

En av mina motioner avsåg en detalj av problemet om yttrandefrihet.
Det föreslogs ett uttalande om att rätt till väckande av förslag i folkförbundet
skulle tillkomma icke blott regeringarna utan även andra som
mera representera folken och ej såsom regeringarna äro bundna av en
mängd hänsyn. Parlamenten och dess medlemmar borde med vissa garantier
kunna få väcka förslag likaså fredsorganisationer. Viktigt är att förslagsrätt
ej tillerkännes allenast majoriteten utan även minoriteten. Från
de senare utgå oftast initiativen. Då rådet ej haft plats för frågan och således
avstyrkte dess upptagande till prövning, fick därvid bero även från
förslagsställarens sida.

Det svåraste bandet på yttrandefriheten och »tillfället för varje mening
att göra sig gällande» inom de interparlamentariska sammanslutningarna
är dock den pinsamma förnimmelsen av de högste ledandes personliga
ovilja mot ämnen, som de ej känna till, eller vilka de i följd av egna uppfattningar,
opportunism eller konservatism ej önska få framförda. Föga hugnesam!
är också, att varje bifall genom majoritetsbeslut är, det kan gott sägas,
fullständigt uteslutet, så snart saken ej tillstyrkes av rådet, vilket för
övrigt ofta i sin ordning styres av en eller några medlemmar. Man får
trösta sig med att även det talade ordet kan fröa av sig i god jord eller
droppvis urholka själva klippan. Dessutom må man ej vara orimlig.
Vi höra besinna, att den nämnda ordningen just innefattar blomsättningen
av det parlamentariska systemet i sitt nuvarande skick. Det lönar sig icke
att strida mot naturlagar.

Så alldeles mörk är dock icke tavlan. Den erbjuder också ljuspunkter
och efter natt kommer alltid dag. Det skulle vara tacksamt att återgiva de

Motioner i Första kammaren, Nr 251. 31

rnanga enskilda instämmanden från utlänningar i de krav, som framföras
av livet självt och dess tillbedjare. Dessa vänliga uttalanden innefatta
nämligen ett mäktigt skydd för saken. Dylika intermesson höra dock mera
hemma i memoarerna.

Något förunderligt är emellertid, att dessa anhängare till livet sällan
vilja träda fram och hjälpa till i arbetet. Även då de ombedjas, draga de
sig tillbaka för ett offentligt uppträdande. Detta ligger kanske i situationens
väsen. Det ådagalägger på ett övertygande sätt parlamentarismens
nuvarande inflytande i orätt riktning.

Vi stå -sålunda nu åter inför en vårbrytning i konsten att styra staten
rätt. Det beror på hur djupt vi plöja, om skörden skall bliva god och lämna
något i ladorna för kommande tider.

Såsom jag tillät mig framhålla vid Washingtonkongressen, kan detta
mål ej vinnas genom att fortfarande vandra allenast formaldemokratiens
väg, den må nu kalla sig vad som helst. Andlig kapitalism och andlig
fattigdom komma fortfarande att bli de maktägandes och deras styrda
folks livsluft. Även de ekonomiska striderna kunna under sådana förhållanden
knappast leda -till annat än brustna illusioner. Liberalismen,
socialismen och kommunismen äro i själva verket odödliga alla tre och
mena i stort sett samma sak. Det är vi liberaler, socialdemokrater och
kommunister som gå under, våra dogmer som sammanstörta och våra
formaldemokratier som ej bestå provet.

Det är icke sagt, knappast troligt, att det kommande solvarvet skall
beteckna ett historiskt genombrott. Vintern härskar fortfarande, och man
lian icke göra underverk. Mycket beror emellertid av människornas vilja.
Det mänskliga snillet är för närvarande obegåvat på det andliga området.
Men skulle icke anden, som behärskar materien, omsider kunna tillåtas upptäcka
för världen, att det även i statskonsten är mest »praktiskt» att segla
efter kompass eller åtminstone efter stjärnorna. De stora målen äro nog
lika oupphinneliga som de senare. De måste dock finnas till i alla fall.

Vilken vägledning måste då väljas? Givetvis icke eu hel villfarelse,
icke heller en lära med sin halva sanning i lyckligaste fall utan hela sanningen.

Sanningen, som skall göra oss fria, har många namn. Det är väl då
»praktiskt» att utvälja såsom den högsta symbol något, om vilket alla äro
eniga'' i vår tid. En sådan fana är »människan en god vilja».

Denna vägledning strålar från tinnarna av all levnadsfilosofi och
praktisk religionsutövning i alla tider. Den är bokstavligen inskriven i
de kaukausiska folkens högsta lagbok, nya testamentet. Partifolket rycker
naturligtvis på axlarna åt något så hopplöst eller, såsom vi kalla det,
»opraktiskt». Det är bara en söndagsbekännelse, säger man, som vi måste
övergiva i vardagsgärningarna »sådan världen nu en gång är beskaffad».
Denna billiga självuppgivelse står sig slätt inför naturlagarnas utslag.

En vårbrytning
i statskonsten.

32 Motioner i Första kammaren, Nr 251.

Det andliga är nu en gång för alla det mest praktiska. Ingenting är hopplösare
än bemödandet att söka förhindra naturens dagliga oförstörbara
arbete med att förvandla det högsta inom våra bröst till något påtagligt.

En praktisk politik måste sålunda tvärt om söka bereda livsluft, även
kallad mentalitet, runt ikring oss för ett sådant strävande. Något av en
sådan atmosfär omsvävade liberalismen i dess ungdom. Människor kunde
under denna osynliga inflytelse gripas av hänförelse även för annat än
den egna ekonomiska utkomsten. Hänförelse i statskonsten är ett trollspö,
med vilket de förunderligaste saker kunna lockas fram till levande
verkligheter. En sådan miljö kan ej verka något, om ej människorna få
tillfälle att leva i den och detta ej blott några utvalda titan alla människor.

Med andra ord en vårbrytning i statskonsten måste öppna sin famn för
alla människor. Ett upplyst envälde har visst förekommit endast fem
gånger i historien. På denna statsform kan ingenting byggas. Vaniiga
diktaturer äro endast tillfälligheter eller rena olyckshändelser., Rättigheterna
och förpliktelserna måste ligga hos alla. Något förnuftigt styrelsesätt
kan aldrig uppfinnas annat än det som uppbygges på allas samveten.
Dessa senare tala samma språk och bilda den enda möjliga enhetsfronten.
Frågan blir således den, om det blir möjligt att begynna något
på denna grund. Självbevarelsedriften svarar jakande och således finnes
en möjlighet. Järtecken saknas icke heller.

I den socialdemokratiska ungdomstidningen Frihet stod förra året en
artikel med rubrik »mera idealism». Det framhölls, att »det just ofta
voro de präktigaste kamraterna, som uttryckte bekymmer över den bristan--de idealiteten». Häremot framhöll artikelns författare att »knåpgörat»
måste bli det huvudsakliga, arbetet, om man ville uträtta något. Och även
»knåpgörat» vore ett uttryck för idealitet.

Varför alltjämt detta antingen eller mot naturens lagar, som kräva en
samverkan mellan ande och materia1! Vad bleve det för välsignelse att
med möda uppodla ett litet stycke jord i en vrå av världen, om icke solen
sken på markstycket och vårregnet föll på detsamma. Det skall, såsom redan
sagts, aldrig förnekas, att dagens små omsorger måste ligga den levande
generationen närmast. Men det behövs även någon ryggrad i de dagliga
bestyren och någon vägledande utsikt bortom den.

Förmodligen är nämligen ostridigt, att människan har något, som höjer
henne över djuren, åtminstone i mycket betydande grad. Denna egenskap
kalla vi hennes själ. För några år sedan diskuterade en socialdemokratisk
ungdomsklubb i Berlins omgivningar ämnet: »är människan
något mera än ett djur!» Alla talarna voro ense om, att så vore förhållandet.
Åtminstone betraktade de det så för sina egna personer. Detta
medgivande har vittgående konsekvenser. Det nedflyttar den materiella
världen till det plan, som rätteligen tillkommer den.

Den själsliga eller såsom den vanligen kallas andliga kulturens värde er -

Motioner i Första kammaren, Nr 251.

känna vi ock i det politiska livet.1 Det anslås till och med en del penningar
till densamma, vilket ju är den största hedersbevisningen.

Anden har emellertid två sidor, förståndet (intellektet) och samvetet.
Detta förbises på de officiella; ställena nästan totalt. Endast den förra sidan
av själen uppskattas. Vetenskapen är intellektets högsta instans. Den
kallar ock människan såsom släkte betraktat för »homo sapiens», den vise
mannen. Skarpsinne och minneskunskap äro intellektets adelsmärken.
Denna del av själen saknar däremot moral. Den använder sin överlägsenhet
och sina kunskaper både till goda och onda gärningar, allt eftersom
man får bäst betalt för det ena eller det andra.

Såsom enskilda personer säga vi däremot i ljusa ögonblick, att vi böra
handla »efter bästa förstånd och samvete». Här träder samvetet fram ur
vår undermedvetna värld. Den undandrager sig intellektet och vetenskapen.
Men den är den högsta andliga makten, den enda enhetsfronten bland
människorna, den enda hjälparen i mänsklighetens nöd, den enda som giver
förmåga eller motsatsen till makt, den egenskap som i ännu högre grad än
förståndet höjer människan över djuret.

Därmed äro vi inne på det huvudsakligaste och ömtåligaste avgörandet,
valet mellan kärleken eller våldet såsom kulturmedel. Bildligt talat gäller
att avgöra, huruvida det är solens stilla värmande låga och det milda sommarregnet
eller jordbävningarna, stormarna och skyfallen, som göra att
det växer något på markerna. Med andra ord realdemokratiens tåliga
osjälviska byggnadskonst eller formaldemokratiens hetsigheter och kapplöpning
till makten (karriärism). Givetvis måste det i vardagstal te sig som
»pjollrig!» i vår tid att orda om osinnlig kärlek. Det är bara om helgdagar
och högtidliga tillfällen den i fantasien »övervinner allt». Den som fått
lära sig att endast vara en produkt av ödet, känner sig upprörd i sina auktoritativaste
känslor.

Låtom oss nu emellertid med något jämnmod se praktiskt eller åtminstone
humoristiskt på den förbisedda egenskapen. Betrakta vi eftersinnande
blott egna upplevelser, undras, om icke en var kan medgiva, att det dock
kanske ligger något mäktigt även hos våldets förmenta överman. Ingalunda
skall förnekas att när kärleken, såsom ofta sker, ej får tillfälle att
göra sig gällande, måste våldet träda i dess ställe och övertaga statsmakten.
Åven en sådan styrelse kan någon gång skapa lättnader i missförhållanden
för tillfället. Den kan ibland till och med göra epok med stora löften
för framtiden. Men vägarna bliva oändligt långa och epokerna bliva
enligt erfarenheten allenast begynnelsen till vandringar mot en ny vinter.
»Vad våldet må skapa, är vanskligt och kort, det dör som en stormvind i
öknen bort».

Den materialistiska historieuppfattningen såsom en lära, höjd över alla
andra, var förklarlig på sin tid. Ovan har redan angivits dess plats enligt
naturens ordning.2 Den äger oförstörbar betydelse genom att framhålla

1 Jmfr sid. 24- — 2 Sid. 4.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 3 saml. 65 hatt. (Nr 251.)

Motioner i Första kammaren, Nr 251.

Järtecken
och vägledningar.

den ena hälften av sanningen. På grund av historiska förhållanden har
den framträtt såsom en socialistisk lära. Den är i smyg den store profeten
i alla intressepartiers läror och handlingar. Allt sammanstörtar dock till
sist, som bygges på densamma, ty den är endast en haltande lära.

Det är en ödets ironi, att konsekvenserna av den materialistiska historieuppfattningen
icke kan bli något annat än just kärleken. Om människorna
äro produkter företrädesvis av sin ekonomiska miljö och således i stort sett
viljelösa, då rå de ju icke för sina gärningar. Enligt gällande strafflagsteorier
böra de befrias från straff för sina handlingar och även sina tilltag
i den ekonomiska kapitalismens tjänst. Eu genomsnittlig marxist har
emellertid lärt sig, att den som tillhör ett annat parti bör ordentligt tilltufsas.
Är man mycket radikal, anses antagonisten höra behandlas såsom
en brottsling samt helst förgöras i häkten och på avrättningsplatser.
Fängelserna och dödsdomarna äro emellertid ej uttryck för annat än höggradig
andlig kapitalism, som bemantlar sig i begreppet radikalism. De
enda verkliga marxisterna äro Kristus och några hans föregångare. De
sade nämligen: förlåt dem, ty de veta icke vad de göra.

Vi befinna oss här som sagt på den springande punkten i all utveckling.
De ovannämnda, till synes små författningsstriderna inom de svenska
socialistiska partierna äro ett uttryck för materiens ovillighet att erkänna
sin överman, anden. Tillfälligtvis återtog den förra sitt hotande envälde.
Men nu ropa igen »de präktigaste kamraterna» inom socialdemokratiska
ungdomsrörelsen efter mera idealism.

Ett annat järtecken är sannerligen inskriptionen å den av partiet präglade
medaljen över Hjalmar Branting. Till min häpnad inristades såsom
motto på densamma: Mens agitat molera, anden sätter materien i rörelse,
eller friare översatt, det andliga behärskar det materiella. Dessa ord äro
präglade just av idem, som för några år sedan utströko anden ur grundsatserna.
Vad göres oss mera behov av bevis för andens odödlighet?

Det gäller således nu, att fullfölja dylika ansatser och söka göra praktisk
politik av desamma. Det må då erinras, vilket ej kan ske för ofta, att
i österlandet sökte man i gamla tider bygga statskonsten just på samvetets
röster. Konfutse (Kina) påstod, att personlighetens kultivering, Laotse
(Kina) att ödmjukheten, Buddah (Indien) att välviljan, Zarathustra (Persien)
att renhjärtenheten, Sokrates (Grekland) att dygden, och Kristus
(Palestina) att kärleken äro de enda hållbara grundvalarna för både individerna
och deras samhällen.

Vi kunna ju då för att fortfarande vara praktiska hålla oss till kristendomen.
Dess etik erkännes av de europeiska statsbildningarna och deras
avläggare vara den enda riktiga. Dess statskonst är byggd på individens
förbättring såsom den enda utvägen. Där inplantas hos folken sådana
andligen vägledande och ytterligt praktiska programpunkter som: Vad I

Motioner i Första kammaren, Nr 251.

viljen att människorna skola göra Eder, det gören lock dem, redan uttalat
av ett tiotal föregångare till nazaréen; dömen icke, så skolen I icke varda
dömda; älsken edra ovänner; sanningen skall göra Eder fria och så vidare.
Det ekonomiska problemet formuleras genom det för oss alla oöverkomliga
budet: tag allt vad du äger och giv åt de fattiga. Detta program räcker
sannerligen. Det går vida längre än Sovjetrepublikernas ekonomiska program.

I stället för dessa odödliga grundsatser hava emellertid de namnkristna
staterna infört religiösa läror (dogmer) såsom yppersta mål för sitt tänkande,
kännande och penningbeviljande. Vi svenskar sålunda bekänna
icke kristendomen, vilken lika litet hos oss som hos andra namnkristna
stater införts i styrelsen. Vi bekänna oss till »den rena evangeliska läran»
med ett för alla okänt mystiskt innehåll. När den intellektualistiska ungdomen
vill riktigt lyfta på vingarna, så diskuterar den i Uppsala, huruvida
nämnda lära eller den katolska har företrädet. Vilken medeltid! Uppriktigt
sagt. Alla behöva vi kristendom. Ingen behöver den rena
evangeliska läran mer än möjligen statsråden, som enligt grundlagen
måste bekänna sig till denna obegriplighet för att bliva värdiga att upphöjas
till sitt höga ämbete. Det program, som behöves för en vårbrytning
i statskonsten, är redan skrivet för nära tretusen år sedan. Det innehåller
summan av naturens ordning, människans odödliga instinkt och historiens
erfarenhet. Det är författat av Konfutse och läres utantill av
varje kines. Det kan betraktas såsom ett politiskt »Fader vår», som borde
uppläsas vid riksdagarnas öppnande och avslutande och ingå åtminstone
i varje statsråds och riksdagsmans aftonbön. Lydelsen är följande:

»De gamle började med att rätt styra staten, för att rätt kunna styra
staten lagade de först, att god ordning härskade i deras familjer. För att
åvägabringa denna göda ordning, kultiverade de först sina egna personer.
För att kultivera sina egna personer, rättställde de först sina hjärtan, för
att rättställa sina hjärtan lade de sig vinn om sannfärdighet i sina tankar,
för att bliva sannfärdiga i sina tankar gjorde de allt för att fullkomna sitt
vetande.

Att fullkomna sitt vetande består i att gå till grunden av tingen, genom
att gå till grunden av tingen blir ens vetande fulländat, är vetandet fulländat
bliva tankarna sannfärdiga, äro tankarna sannfärdiga då följer
hjärtats rättställande, med hjärtats rättställande följer personens kultivering.
Med kultivering av personen följer god ordning inom familjen, med
god ordning inom familjen ett rätt styrande av staten, med ett rätt styrande
av staten följer ostörd fred för riket.

Från himlens son till folket betraktade alla personens kultivering som
roten (till allt annat). Vårdslösa roten och ändå ordna grenarna, det är
omöjligt.»

Det finnes en framryckning, som i verklig mening kunde kallas praktisk.
Det är ganska äventyrligt att omtala den, därför att partierna samt och
synnerligen troligen ej anse den värd annat än smälek. Vänstern hör dock
nu fått klart för sig, att dess program ej nås på de inslagna vägarna med

Motioner i Första kammaren, Nr 251.

köpslagan och ett försjunkande tillbaka i det som skulle omvandlas. Den
materialistiska historieuppfattningen är väl ock en föga lyckobringande
princip. Den är en halv sanning bara och kan därför aldrig ena.

Hur skulle det däremot ställa sig om vänstern gick fram under fältropet,
att nu skola vi införa »kristendomen» i landets styrelse. Jag har framkastat
det halvt på skämt någon gång. Många blickar ha stelnat till av
materialistisk historieuppfattning. Andra ha ljusnat med en förstående
glimt i ögonvrån. Förmodligen skulle då den nya livsluften hastigt nog
kunna skapas. Det konservativa samhället ställdes mot väggen av sin
egen bekännelse. Gammal söndagsuppfostran kom till nytta. Och den
allmänna rösträtten skulle äntligen kunna uträtta något.

Detta förslag är måhända förfluget. I grund och botten har vår materialistiska
fostran trängt in djupare. Vi äro i själva verket kapitalistsjälar
allesamman. År detta ett obotligt tillstånd, är det väl skäl att stänga
till vänsterbutikerna så gärna först som sist.

En uppfostringsfråga.

Förbättringar i statsordningens former kunna äga rum och böra ej avvisas.
Erforderlig omgestaltning är dock outförbar på denna väg, vilket
våld än må tillgripas. Den nya livsluften, i vilken det väsentliga kan slå
rot och skjuta växt, åstadkommes endast på fostringens väg. Alla framsteg
bottna i själva verket i en uppfostringsfråga, som omhägnar icke några
utvalda utan hela folket.

Vid en diskussion för åtskilliga år sedan i ett närliggande ämne yttrade
ett nuvarande statsråd: käre Lindhagen, vad tjänar det till, att i politiken
söka föra fram dessa grundsatser; de hava predikats från predikstolarna
i tvåtusen år och ändå har mänskligheten icke blivit bättre. Härpå
kunde jag ej svara annat än detta: käre Möller, om dessa grundsatser
under de tvåtusen åren förkunnats i alla partitidningar i världen och dess
ledande artiklar varje dag, skulle förmodligen mänskligheten blivit bättre.

Ett exempel på traditionell fostrans betydelse lämnar det birmanska folket.
I en utsökt bok om »ett folks själ» skildrar en engelsman, huru detta
folk löst den sociala frågan genom fostran till kärleksfullhet. Den manliga
befolkningen ingår utan undantag frivilligt i något buddistiskt
kloster under någon tid. Där lära de sig goda grundsatser och gå ut i livet
och betjäna sina medmänniskor med välvilja. Detta är deras värnplikt.

Det är en praktisk angelägenhet, att denna upplysning väcker intresse
hos makten, att den tillätes av makten, att dörrarna öppnas för densamma.
Samtidigt som på detta sätt småningom skapas ny livsluft, framväxa ock
möjligheter till det nya, som vi behöva i realiteterna, det vill säga i de tusende
detaljerna, av vilka livet dock består, må vi aldrig förglömma det.

Alla vädjanden för ett folkprogram för freden och den göda viljans regim
avvisas dock i svenska riksdagen och på de andra officiella ställena.
En medverkan från den allmänna meningen i staterna för freden och rättens
vägledning i statskonsten borde dock ostridigt anses såsom en ofrån -

Motioner i Första kammaren, Nr 251.

hemlig eller åtminstone viktig angelägenhet. En framställning i riksdagen
år 1924 berörde bland annat denna sak och påkallade uttryck därför
i folkförbundets akt. Därom yttrade konstitutionsutskottet:

»Det torde ej råda delade meningar om nödvändigheten, att förbundets
arbete stödjes av den allmänna opinionen i respektive länder. I all förbundets
verksamhet är det otvivelaktigt av synnerlig vikt att tillse, att
denna grundval för arbetet vidmakthålles.»

Detta citat upprepas här för kuriositetens skull. Som bekant avstyrkte
utskottet och avslog riksdagen då liksom vid andra tillfällen alla förslag
till avsevärd handling i berörda syfte och detta praktiskt taget enhälligt.
Vid 1925 års riksdag förmenade utskottets ordförande likaledes å ett enhälligt
utskotts vägnar, att folkets vägledning i de störa mänsklighetsfrågorna
tillhörde predikstolarna och föreläsningskatederna men icke
statsmakterna. Det är verkligen synd om statsmakterna.

Ett skolexempel på en sådan ruinerande statskonst är enligt mångas
mening den svenska regeringens med glans i riksdagen detta år genomdrivna
förslag att nedsätta ytterligare de småsmulor, som beviljats till stöd
för de av folket i upplysningssyfte bildade fredsorganisationer. Regeringen
förbehåller sig däremot obeskurna anslagen för sin europeiska
regeringspolitik i Geneve. Dit går det stora årsanslaget till folkförbundet
och dess såsom det säges överorganiserade sekreteriat. Därtill komma anslagen
till regeringsombuden med svit för deras vistelser i Geneve. Dessa
belopp måste uppgå för varje ombud till mycket större summor än de fattiga
anslagen till folkens fredsorganisationer.

Riksdagen ökar sedan missproportionen genom att till en annan enskild
organisation, skytterörelsen, bevilja i minimum för varje år en halv miljon
kronor. Medlemmarna i skytteföreningarna skola ju öva sig i konsten
att träffa pricken, representerande ett människohjärta. Därigenom skjuta
de bort även sig själva från medkänsla med freden och den goda viljans
statskonst. Detta är således motsatsen till ett upplysningsarbete, det är
det värsta av allt.

Likaså förelåg nyligen i riksdagen ett förslag om övervägande av en
verkligt avgörande (deciciv) folkomröstning. Detta övervägande hade begärts
av 1920 års riksdag. Den är genomförd i många länder och förordades
ju av interparlamentariska unionens schweiziska rapportör över krisen
i det parlamentariska systemet. Nämnda reform får icke överdrivas
i betydelse, men den syftar dock till att väcka intresse, upplysning och inflytande
för de menige. En ansats således att höja oss från valboskap
till känsla av eget värde i någon stor mänsklig fråga. Ett litet bidrag till
broslagningen från formaldemokratiens ödemarker till de nya jungfruliga
riken, där människan är glad och god och hennes verk rättvisa.

Ingen misskund med de menige gav sig till känna ens i denna fråga.
Icke ens i motiveringen. Där var frågan allenast icke aktuell! De menige
skola först börja bråka i saker som undanhållas dem totalt av deras

Drömda verkligheter.

38 Motioner i Första kammaren, Nr 251.

ledare och styresmän i regering, riksdag och press. En medlem i utskottet,
representant för socialdemokratien och regeringsombud i Geneve, fann
tanken ej förtjäna avseende, främst därför att den innefattade en rubbning
i vårt gällande statsskick! Ingen vill förneka, att det nu som alltid
är trivsamt på höjderna. För den obefordrade mänskligheten ställer det
sig annorlunda. Parlamentarismen i sitt nuvarande skick utplånar till
och med spåren av de forna gränserna mellan vänster och höger och
bygger upp föga nytt i stället. Parlamentarismen är verkligen sjuk och
tillståndet ingiver allvarliga farhågor.

Med den förestående framställningen har avsetts att fästa uppmärksamheten
på tidens största politiska fråga: formaldemokratiens oförmåga, dess
bleka blod och svaga pulsar.

För min del har jag i skilda framställningar i riksdagen och även i mellanfolkliga
instanser efter förmåga pejlat möjligheterna för eu framryckning.
De personliga impulserna vid olika tider avspegla i detta fall såsom
oftast tidsströmningarna.

I slutet på 18.90-talet var rösträttsfrågan högeligen aktuell ute i landet.
Men i riksförsamlingen gingo strömningarna i bakvatten. Det lilla folkpartiet
var ej ens i sin helhet moget för den verkligt allmänna rösträtten
och dess vinkande fredsprogram. År 1899 motionerade därför allenast elva
representanter för huvudstaden och två riksdagsmän från andra städer,
förstärkta med O. Walter från Jämtlands landsbyggd och med instämmande
av Hjalmar Branting, om allmän rösträtt vid val till andra kammaren.
Mig syntes emellertid den framlagda motiveringen ej motsvara
mitt inre behov av uttryck för mina känslor eller en tillräcklig orientering
av situationen och dess realiteter. Därför väcktes av mig en särskild
motion1, som, utom någon mer oväsentlig skiljaktighet i förbehåll och
yrkande, däremot avsåg att giva en enligt min uppfattning fylligare motivering.
Den innefattade en hymn kan man säga till den allmänna rösträttens
drömda verkligheter. Den började med följande övermodiga ord:

»En växande obenägenhet och oförmåga hos statsmakterna att taga
hand om en stor fråga som ej kan avvisas utgör vanligen ett symptom på
att frågan nalkas mot sin lösning. Det finnes därför ingen anledning förtvivla
om en rösträttsreform i Sverige.»

Motiveringen slutade med följande lyriska sammanfattning:

»Förmögenhetens allt för stora inflytande ligger sålunda såsom en nattfrost
över fäderneslandet och dess många andliga utvecklingsmöjligheter.
Men efter vinter kommer dock alltid vår. Och när då vårregnet faller,
skall väl mången, som förutsade olägenheter av förändringen, i förstone
kanske tycka, att det, bildligt talat, blivit ovägat på promenaderna och
nilslam över ökensanden. Men detta betyder så föga, ty vad som är ungt
och livskraftigt tillåtes åter växa, och den tid kommer aningsvis i sikte,
då mogen säd skall stå manshög på alla så väl stora som små tegar.»

1 Motionen nr 227 i andra kammaren 1899.

Motioner i Första kammaren, Nr 251. 39

Denna inledning fullföljdes under följande åren genom framryckningar
på breda fronter mot »den allmänna, lika och direkta rösträtten vid val till
riksdagens andra kammare». I detta sammanhang betonades kravet på
rösträtt för kvinnorna samtidigt som för männen samt den grundläggande
frågan om reformering av pressen, som hade monopol på yttrandefrihet i
landet och på folkets politiska uppfostran.

Under dessa bemödanden började även bakslagen att göra sin gärning.
Den viktigaste tilldragelsen var det första vänstergenombrottet hösten 1905
och den liberala ministärens rösträttsförslag till 1906 års riksdag.1 Detta
senare grusade enligt mitt förmenande illusionerna såväl genom de gapande
luckorna i förslaget som nästan än mer genom den torftiga, illusionslösa
motiveringen. Samtidigt tillstötte en samverkan mellan de båda
vänsterpartiernas ledningar för att skjuta undan det kvinnliga medborgarskapet
till framtiden. För att ej dragas med i dessa tillbakagående
rörelser fanns ingen annan utväg än att bita sig fast i terrängen, vilket
också var det enda som lyckades.

Nu hopade sig erfarenheterna slag i slag, i den mån rösträttsreformen
hlev genomförd och började verka. Formaldemokratiens ofullkomligheter
gjorde sig påminda. Ur denna nya verklighet framgick slutligen från min
sida ett fullföljande av 1899 års initiativ, omlagt efter de nya förhållandena.
Detta skedde genom en vidlyftig framställning till 1917 års riksdag.
2 Frågan skärskådades där ingående under de olika kapitlen: parlamenten
och utrikespolitiken, svensk lag och praxis i utrikesfrågor, demokrati
och parlamentarism, folket, parlamentet, regeringen, den ärftliga
regeringsmakten, det republikanska presidentskapet, tjänstemannakåren,
pressen, principiell sammanfattning, den nödvändigaste offensiven. De
framförda förslagen gingo ut i de flesta fall därpå att fullfölja den formella
byggnaden genom att medgiva folket rätt till kunskap och inflytande i
största utsträckning genom statsformernas anpassande för ändamålet. Vid
sidan härav markerades även de nya nödvändigheterna, nämligen formaldemokratiens
komplettering med realdemokrati. Världskriget hade ock
kommit med sin avslutning på formaldemokratiens epok. Därför lydde
början till denna motion sålunda:

»Världskriget har hos många väckt insikt om, att vi behöva en ny värld.
Vandringen dit går emellertid genom självövervinnelse och någon annan
väg finnes icke. Denna seger återstår på alla håll ännu att vinna. De mäktige
förhärda sig i sitt sinne, så länge det är möjligt och de styrda stå
skygga och obeslutna inför den andliga frihetens världspolitiska realiteter.»

Vid sidan av åtskilliga specialyrkanden avslutades framställningen denna
gången med följande drömda verkligheter:

»att riksdagen ville anhålla, att regeringen måtte låta utarbeta förslag
till en revision av grundlagarna och därmed sammanhängande författningar
i syfte att den svenska konstitutionen i den nya tid, som bör komma,

1 Motionen 143 i andra kammaren 1906.

2 Motionen 289 o- 1. i andra kammaren 1917.

Motioner i Första kammaren, Nr 251.

må bättre än hittills uppbyggas på rätten i stället för makten, på folkupplysning
och självstyrelse i stället för lydnad under auktoriteter eller med
andra ord på en ordning, som i statslivet möjliggör, skyddar och värdesätter
även den egna personlighetens inre utveckling och den andliga friheten
för alla samt sålunda bereder rum för demokratiska människor i de
demokratiska ordningarna.»

Såsom motto till motionen både valts Confutses ord: »att äga makt utan
ädelmod och vishet är något som jag aldrig kan fördraga att se». Detta
är nämligen lösningen på maktens problem. Utan utdelande av vissa maktbefogenheter
lärer världen aldrig kunna styras.

Det behöver knappast sägas, att denna offensiv strandade inför det samlade
motståndet eller likgiltigheten inom riksdagen. Det må vara förlåtligt,
att den, som känt sig övertygad om ofrånkomligheten av en ytterligare
framryckning mot de vinkande målen, måste för sin del komma
till insikt om det nuvarande systemets bräcklighet.

Härefter följde försök till nyorienteringar och förpostfäktningar här
och var i det lilla stycke terräng, som är tillmätt en enstaka medborgare i
ett litet land upp emot polen. De hava endast stärkt våra uppfattningar.
Situationen synes vara densamma som 1899. Ett allt mer minskat intresse
hos statsmakterna och motsatta järtecken ute bland folket, som ensamt kan
göra det.

Då jag nu sålunda i denna motion ånyo samlar grundsatser och erfarenheter
till en större enhet, står jag fortfarande på samma ståndpunkt som
år 1899. Det är enligt mitt förmenande även nu så, att en växande obenägenhet
och oförmåga hos statsmakterna att taga hand om en stor fråga,
som ej kan avvisas, utgör vanligen ett symptom på att frågan nalkas mot
sin lösning. Och det förhåller sig vidare så, att hänförelsen nu som alltid
är nyskaparen. Det drömmes även nu aningsvis där ute i vinklar och vrår,
att vad som är ungt och livskraftigt åter skall tillåtas att växa och att
den tid kommer, då mogen säd skall stå manshög på alla såväl stora som
små tegar.

Interparlamentariska unionens kongress i Washington 1925 har nu också
ansett, att frågan om krisen i det parlamentariska systemet måste upptagas
till övervägande, om än kongressen därvid sett mera till ytan än till
det verkliga innehållet. Utlåtanden skola infordras från de parlamentariska
grupperna i de olika länderna, I unionens stadgar och reglemente
betonas, att unionens kongressbeslut böra framföras även i de officiella
parlamenten. Unionens generalsekreterare erinrade därom vid det föredrag,
som han nyligen liöll för svenska riksdagsmän i andra kammaren.

Botemedlen
mot krisen
inom det
parlamentariska
syste
met.

Den föregående framställningen bygger således på den övertygelsen, att
konsten att styra staterna och världen rätt måste i någon mån inläras och
utövas även från de platser, där denna styrelse äger rum. Livets problem
få icke undanskjutas såsom en skåderätt till »predikstolarna och föreläsningskatedrarna».

Motioner i Första kammaren, Nr 251.

Första villkoret är, såsom ovan utvecklats, någon honnör åt mottot på
•denna framställning. Anden måste tillåtas att utöva sin självskrivna ledning
över materien även i statskonsten. Formaldemokratien bygger föga
på grundsatser, som böra följas, utan företrädesvis på tvångsbestämmelser,
som måste efterlevas. Detta avspeglar den djupaste orsaken till den parlamentariska
krisen.

De gamla liberala författningarna, tillkomna under inflytande av de
ursprungliga idéerna, anvisade de förnämsta platserna i sina konstitutioner
åt de störa grundsatser, för vilka dessa skulle vara den tjänande brodern.
Våra grundlagar innehålla uttryck för denna inflytelse på några
ställen, såsom i 16 § regeringsformen, 52 § riksdagsordningen samt ett och
annat uttalande i tryckfrihetsförordningen. Fn renässans av parlamentarismen
måste således såsom konstitutionens största skatt bevara dessa
monument över en stor tid, men tillika på grund av erfarenhet komplettera
och vidga dem till en ännu högre resning. Rätteligen synes mig grandlagen
höra utvidgas med en ny grundlag, innehållande andliga grundsatser,
som höra i statslivet frivilligt efterlevas. Detta måste nämligen bidraga
till att sanera den politiska luften. I en framställning av år 1921
erinrades i riksdagen om denna sak.1 Därvid omnämndes tillika, att ett
svenskt parti en gång i sin författning haft införlivat dylika demokratiska
grundlagar, vilka återgåvos i den nämnda framställningen. Man kan
dock icke begära för mycket på en gång av vår tid. Något är redan vunnet,
om 16 § regeringsformen vidgas till att avse icke blott religiös samvetsfrihet
utan även individernas uppfostringsfråga i sin helhet.

Beträffande botemedel, uttryckta i bestämd aktion, måste denna, såsom
ovan utvecklats, inriktas främst på individens fostran. Staternas författ-’
ningar äro, såsom Sokrates uttryckte det i Platos dialog om staten, icke
uppkomna ur eken eller klippan, utan av medborgarnas seder, vilka genom
sin tyngd draga med sig och bestämma allt annat. Om icke, sade han,
makten i staten och levnadsvisheten (filosofien) sammanföllo till ett, då
fanns det icke någon befrielse från det onda för staterna och, såsom han
trodde, icke heller för människosläktet. Därom hör konstitutionen innehålla
även föreskrifter. I vad män sådana föreskrifter skola utmejslas, beror
på en kommande prövning, om någon sådan, såsom vederbör och av
interparlamentariska unionen påkallats, med allvar kommer till stånd.
Ovan under kapitlet om formaldemokratiens epok äro de rådande äventyren
framlagda. Dessa äro verkligen av den förskräckande innebörd, att
ett ingrepp efter stora mått påkallas. Fostran till en ny anda lämnar sålunda
rikliga tillfällen till att sätta fingret på ömma punkter.

Den intellektualistiska europeiska skolans omvandling till en karaktärsskola
liksom jämngod fostran för alla äro nödvändigheter. Statsmakternas
likgiltighet för spridande av kunskaper om individuell hygien bland folket
är ett bevis för bristerna i andan och organisationen. Statsmakternas

1 Motion nr 175 år 1021 i första kammaren.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 3 sand. 65 höft. (Nr 251.)

Yrkande.

Motioner i Första kammaren, Nr 251.

avvisande av effektiv medverkan för att bringa menige man saklig politisk
upplysning, ett högre värde än den blotta valboskapen samt stöd. för
sina strävanden att sprida fredstankar och god vilja ådagalägger deU
samma. Partipressens grepp över själarna är eu olycka så bottenlös, att
den ej kan nog uppmärksammas och kräver ändringar även i tryckfrihetsordningen.
Uti tjänstemannakårens utbildning bör någon gång ingå uppfostran
och undervisning i humanitet, rättsmoral och socialt medvetande.
Både grundlag och instruktioner böra innehålla något av detta. De permanenta
politiska partierna böra liksom andra sammanslutningar ej få fritt
driva sitt spel, såvitt därigenom folket fördummas, en svårlöst angelägenhet
visserligen, men en angelägenhet, som icke kan åsidosättas. Regeringsmakten
bör omorganiseras på bredare demokratisk grundval åtminstone
till en början efter schweizisk förebild. Överhuvud taget måste medborgarnas
karaktärsdaning och deras personligheters inre utveckling bli en samhällsangelägenhet
och grundlagen fastslå denna uppgift i dess huvuddrag,
för så vitt den kan främjas genom uppfostran och undervisning. Med mera.

Härtill komma rent formaldemokratiska förbättringar. De äro ännu
icke genomtänkta av vår tid. Rapportören vid Washingtonkongressen
bär angivit några riktlinjer, som röra sig mer på ytan, men huvudsakligen
hänvisat till ett blivande övervägande. I min framställning av år 1917 ha
antytts 31 punkter för sådana förbättringar med inslag här och var på
samma gång av uppfostringsangelägenheter.

På grund av vad sålunda anförts hemställes,

att riksdagen — på grund av sakens vikt i och för sig
samt i anslutning jämväl till uttalandet av interparlamentariska
unionens kongress i Washington 1925 om
krisen inom det parlamentariska systemet i de flesta
länder och vikten att finna botemedel — ville hos
Kungl. Maj:t begära övervägande och förslag till de
ändringar i grundlagarna, som befinnas ägnade, att,
i vad på grundlagarna ankomma, bidraga till avhjälpandet
av de aktuella bristerna i det nuvarande parlamentariska
styrelsesättet i Sverige.

Stockholm den 21 februari 1926.

Carl Lindhagen.

Motioner i Första kammaren, Nr 251.

Innehåll.

Sid.

Det senaste solvarvet ............................................................................................... 1

Formaldemokratiens epok............ 2

Bolsjevismens och fascismens formaldemokratier.......................................... 6

Interparlamentariska unionens kongress i Washington och Ottawa 1925 ............ 8

Exempel ur formaldemokratiens epok från nämnda kongress:

Jordens befolkningsfråga ................................................................................ 10

Nationaliteternas självbestämningsrätt .................................................... 11

Asiens och Nordafrikas rätt ........................................................ 11

Det engelska ultimatum till Egypten och det fransk-spanska kriget i

Marocko ........................................................................................................ 15

De nationella minoriteternas rätt .................................................................... 16

Minskning av rustningarna eller avrustning................................................... 11

En allmän revision av folkförbundets akt .................................................... 19

Nordamerikas förenta staters anslutning till folkförbundet............................ 19

Rättens univenalitet ........................................................................................ 21

Folkförbundets militära och ekonomiska sanktioner ................................... 22

Världsspråket ................................................................................................... 22

Den andliga kulturen ...................................................................................... 24

Krisen i det parlamentariska systemet......................................................... 25

Yttrandefrihet och sekretess.......................................................................... 28

En vårbrytning i statskonsten ................................................................................ 31

Järtecken och vägledningar........................................................................................ 34

Eu uppfostringsfråga ................................................................................................ 36

Drömda verkligheter.................................................................................................... 38

Botemedel mot krisen inom det parlamentariska systemet...................................... 40

Yrkande ......................... 42